Domstolens dom (tionde avdelningen) den 13 februari 2025

I mål C‑472/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen för Warszawa, Polen) genom beslut av den 21 juni 2023, som inkom till domstolen den 25 juli 2023, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden D. Gratsias, ordföranden på fjärde avdelningen I. Jarukaitis och domaren Z. Csehi (referent), generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Lexitor sp. z o.o., genom K. Danielak, radca prawny, A.B. SA, genom M. Malciak, K. Trzaskowski och W.J. Wandzel, adwokaci, Polens regering, genom B. Majczyna och S. Żyrek, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Ondrůšek och M. Owsiany-Hornung, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2008/48

Direktiv 93/13/EEG

Polsk rätt

Konsumentkreditlagen

Civillagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 10.2 g och k samt 23 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Lexitor sp. z o.o., som övertagit en konsuments rättigheter, och A.B. SA (nedan kallad banken), angående en begäran om ersättning för ränta och avgifter som konsumenten betalat med anledning av ett konsumentkreditavtal som denne ingått med banken.

3 Skälen 6, 8, 9, 19, 31, 32 och 47 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:

4 I artikel 3 i direktivet, med rubriken Definitioner, föreskrivs följande:

5 Artikel 10 i direktivet har rubriken Information som ska ges i kreditavtal. I artikel 10.2 föreskrivs följande:

6 Artikel 19 i samma direktiv har rubriken Beräkning av den effektiva räntan. Artikel 19.1–3 föreskriver följande:

7 Artikel 23 i direktivet, med rubriken Sanktioner, har följande lydelse:

8 Artikel 6.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169) föreskriver följande:

9 Genom Ustawa o kredycie konsumenckim (konsumentkreditlagen) av den 12 maj 2011 (Dz. U. nr 126, position 715), i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad konsumentkreditlagen), har direktiv 2008/48 införlivats med den polska lagstiftningen.

10 Artikel 30.1 i konsumentkreditlagen anger följande:

11 Artikel 45.1 i denna lag har följande lydelse:

12 I artikel 385.1 och 385.21 i ustawa - Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

13 Lexitor, ett inkassoföretag, har övertagit rättigheterna från en konsument som ingått ett kreditavtal med banken avseende ett belopp på 40000 polska zloty (PLN) (cirka 9050 euro) (nedan kallat det aktuella avtalet). Utöver kreditens kapitalbelopp var konsumenten skyldig att till banken betala ränta på 19985,07 PLN (cirka 4520 euro) samt en provision på 4893,38 PLN (cirka 1100 euro). Den effektiva ränta som angavs i det aktuella avtalet var 11,18 procent.

14 Enligt villkoren i det aktuella avtalet kunde banken, för transaktioner i samband med kredithantering och ändring av villkoren i avtalet, ta ut avgifter i enlighet med bestämmelserna i avtalet och i enlighet med en handling som ingick i avtalet, med rubriken [Bankens] avgifter för enskilda kunder (nedan kallad taxan). Enligt det aktuella avtalet kunde avgifter höjas om åtminstone ett av de villkor som angavs i avtalet inträffade, såsom en ändring av minimilönen eller nivån på de indikatorer som offentliggörs av Główny Urząd Statystyczny (statistiska centralbyrån, Polen) avseende bland annat inflation, genomsnittlig månadslön inom företagssektorn eller utvecklingen av priserna på energi, telekommunikation, posttjänster, interbanktjänster och räntesatser som fastställts av Narodowy Bank Polski (Polens centralbank), utvecklingen av priserna på de tjänster och transaktioner som banken använder inom ramen för olika bank- och icke-bankverksamheter, utvecklingen av omfattningen eller formen av de tjänster som banken tillhandahåller (inbegripet ändringar eller tillägg av en ny funktion för förvaltningen av en viss produkt), ändringar av de skatte- och/eller redovisningsregler som banken tillämpar, ändring eller antagande av nya domstolsavgöranden eller administrativa beslut eller rekommendationer från behöriga myndigheter, inbegripet av Komisja Nadzoru Finansowego (finansinspektionen, Polen), i den mån dessa ändringar skulle påverka bankens kostnader för att fullgöra avtalet.

15 För det andra angavs i taxan, i form av en tabell, de administrativa kostnaderna, såsom de som avsåg utfärdande av ett bankmeddelande, ett certifikat, kredithistorik (för ett belopp av 50 PLN, cirka 12 euro), avgifter för korrespondens med kunden, inklusive påminnelser och kallelser (4,20 PLN per skrivelse, cirka 1 euro), samt postförsändelser med mottagningsbevis (6,20 PLN per skrivelse, cirka 1,50 euro). I taxan angavs även ett antal engångsavgifter i samband med frisläppandet av kreditbeloppet, som skulle betalas en enda gång och som inte hade tagits ut (nolltaxa) samt avgifter för ingående av ett tilläggsavtal (med ett belopp på 50 PLN, cirka 12 euro) och avgifter för att icke uttagna kontanter för betalning i PLN, upp till 0,3 procent av det belopp som inte hade tagits ut, dock minst 100 PLN (cirka 24 euro).

16 I taxan föreskrevs dessutom att avgifterna och provisionerna kunde ändras högst fyra gånger per år. De fick dock inte höjas med mer än 200 procent av det gällande beloppet. I taxan angavs dessutom att en ändring av storleken på de berörda avgifterna eller provisionerna inte kunde ske förrän sex månader efter det att det villkor som gjorde det möjligt att införa ändringen hade uppfyllts och att fastställandet av avgifter eller provisioner för de transaktioner för vilka banken fram till denna dag varken hade tagit ut avgifter eller provisioner, samt för nya varor eller tjänster skulle ske med beaktande av de utförda transaktionernas arbetsintensitet och nivån på bankens kostnader.

17 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att banken, inom ramen för fullgörandet av det aktuella avtalet, beräknade räntan inte bara på det kreditbelopp som faktiskt betalats ut till konsumenten, utan även på de lånade beloppen som kostnader för krediten. Om räntan endast hade beräknats på det utbetalade kreditbeloppet skulle den effektiva räntan, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, ha varit lägre än den som angavs i kreditavtalet.

18 I detta sammanhang krävde Lexitor, med stöd av artikel 45 i lagen om konsumentkrediter, att banken skulle betala ett belopp på 12905,80 PLN (cirka 2900 euro), vilket motsvarade summan av den ränta och de avgifter som konsumenten hade betalat enligt det aktuella avtalet, jämte ränta. Då betalning inte skedde, väckte Lexitor talan vid Sąd Rejonowy dla m.st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa, Polen), som är den hänskjutande domstolen.

19 Lexitor har till stöd för sin talan gjort gällande att banken, när det aktuella avtalet ingicks, åsidosatte bestämmelserna i konsumentkreditlagen om informationsskyldighet gentemot konsumenten, bland annat artikel 30.1 led 7 i denna lag, genom vilken artikel 10.2 g i direktiv 2008/48 införlivades med den polska rättsordningen, eftersom den effektiva ränta som angavs i det aktuella avtalet var för hög. Banken påstås även ha åsidosatt artikel 30.1 led 10 i denna lag, genom vilken artikel 10.2 k i direktivet införlivades med polsk rätt, eftersom det aktuella avtalet endast angav på vilka villkor avgifter kopplade till fullgörandet av avtalet kunde höjas och vissa mekanismer för att höja dessa avgifter.

20 Den hänskjutande domstolen har ställt två grupper av frågor. Den har ställt de två första frågorna för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 g och k i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den aktuella situationen faktiskt utgör ett åsidosättande av den informationsskyldighet som ålåg banken enligt denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen anser nämligen att ett villkor i ett konsumentkreditavtal som gör det möjligt för kreditgivaren att erhålla ränta inte bara på det kreditbelopp som faktiskt betalats, utan även på de kreditkostnader som konsumenten är skyldig att betala, utgör ett oskäligt villkor i den mening som avses i direktiv 93/13. Eftersom ett sådant villkor enligt artikel 6.1 i direktivet och artikel 3851 i civillagen, i dess tillämpliga lydelse i det nationella målet, inte är bindande för konsumenten, ska det inte beaktas vid beräkningen av den effektiva räntan, vilket innebär att det villkor som angavs i det aktuella avtalet var felaktigt, eftersom det var för högt, då det beräknades med beaktande av att ränta även skulle beräknas på konsumentens kreditkostnader.

21 Vad för det andra gäller artikel 10.2 k i direktiv 2008/48 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida enbart en uppräkning av de omständigheter under vilka en höjning av kostnaderna för fullgörandet av kreditavtalet kan ske och ett omnämnande av vissa mekanismer för höjning av dessa kostnader kan anses vara tillräckliga för att uppfylla kraven i denna bestämmelse och, om så inte är fallet, huruvida otillräcklig information kan anses utgöra en avsaknad av information som motiverar tillämpning av en sanktion enligt artikel 23 i direktivet.

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida en sanktion som införts i nationell rätt med stöd av artikel 23 i direktiv 2008/48 kan anses vara proportionerlig om den, oberoende av typen av åsidosättande av informationsskyldigheten, innebär att krediten blir ränte- och avgiftsfri enligt kreditavtalet och ingen annan sanktion, som är mindre ingripande och eventuellt mer proportionerlig, kan tillämpas.

23 Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy dla m. st. Warszawy w Warszawie (Distriktsdomstolen i Warszawa) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 g i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att det strider mot den informationsskyldighet som anges i denna bestämmelse att det i ett kreditavtal anges en effektiv ränta som är alltför hög därför att vissa villkor i avtalet senare har befunnits vara oskäliga, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 93/13, och följaktligen inte bindande för konsumenten.

25 För att besvara denna fråga erinrar domstolen inledningsvis om att artikel 10.2 i direktiv 2008/48 innebär en fullständig harmonisering av vilka uppgifter som måste ingå i ett kreditavtal (dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal), C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

26 I artikel 10.2 g i direktivet föreskrivs att kreditavtalet på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla uppgift om den effektiva räntan och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten och som beräknas vid den tidpunkt då kreditavtalet ingås.

27 Den effektiva räntan definieras i artikel 3 i) i direktiv 2008/48 som konsumentens sammanlagda kreditkostnad, uttryckt i procent per år av den sammanlagda krediten, i förekommande fall med tillägg av de kostnader som avses i artikel 19.2. Enligt artikel 19.1 i direktivet ska den effektiva räntan beräknas i enlighet med en matematisk formel som återges i del I av bilaga I till direktivet.

28 Det ska erinras om att direktiv 2008/48 antogs med det dubbla syftet att tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen ett högt och likvärdigt skydd för deras intressen och att främja upprättandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter. Det framgår av skäl 19 i direktivet att detta bland annat syftar till att säkerställa att konsumenten innan kreditavtalet ingås får tillräcklig information, i synnerhet om den effektiva räntan i hela unionen, så att denne kan jämföra dessa räntor (dom av den 19 december 2019, Home Credit Slovakia, C‑290/19, EU:C:2019:1130, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

29 Domstolen har haft tillfälle att understryka att den effektiva räntan är av väsentlig betydelse för en konsument, eftersom den informerar om den sammanlagda kreditkostnaden, i form av en räntesats som beräknas enligt en enhetlig matematisk formel. Denna räntesats gör det nämligen möjligt för konsumenten att ur ekonomisk synvinkel bedöma räckvidden av det åtagande som ingåendet av kreditavtalet medför (dom av den 19 december 2019, Home Credit Slovakia, C‑290/19, EU:C:2019:1130, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

30 Med hänsyn bland annat till att den effektiva räntan är av väsentlig betydelse för konsumenten, preciserade domstolen att om den effektiva ränta som anges inte troget återger samtliga kostnader som avses i artikel 3 g i direktiv 2008/48, fråntas konsumenten möjligheten att avgöra vidden av sitt åtagande på samma sätt som om den räntan inte angetts alls (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal), C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 55).

31 Det framgår av övervägandena i punkterna 26–30 ovan att artikel 10.2 g i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att skyldigheten att på ett klart och kortfattat sätt ange den effektiva räntan i ett kreditavtal inte kan handla om att inte underskatta räntan. En felaktig angivelse av den effektiva räntan kan i princip även bestå i att den överskattas.

32 Om ett kreditavtal fick innehålla uppgift om en överskattad effektiv ränta, skulle detta nämligen riskera att frånta denna uppgift dess praktiska nytta för konsumenten och därmed äventyra det mål som eftersträvas med skyldigheten enligt artikel 10.2 g i direktiv 2008/48, såsom detta mål framgår av ovan i punkterna 28 och 29 nämnda rättspraxis.

33 Efter detta klargörande ska det påpekas att det i förevarande fall framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen utgår från den premissen – vilken den inte begärt att EU-domstolen ska bekräfta – att det enligt artikel 6.1 i direktiv 93/13 inte är möjligt att tillämpa en del av villkoren i det aktuella avtalet, på grund av att de är oskäliga, vilket innebär att den effektiva ränta som beräknas utan dessa villkor är lägre än den som ursprungligen angavs i avtalet.

34 Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 19.3 i direktiv 2008/48 föreskriver att beräkningen av den effektiva räntan ska grunda sig på antagandet att kreditavtalet är giltigt under den överenskomna perioden och att kreditgivaren och konsumenten fullgör sina skyldigheter enligt de villkor och inom de tidsfrister som anges i kreditavtalet.

35 Av detta följer att skyldigheten att ange den effektiva räntan enligt artikel 10.2 g i direktivet är uppfylld om den effektiva ränta som anges i avtalet i fråga motsvarar den som, enligt den matematiska formel som anges i del I i bilaga I till direktivet, beräknas på grundval av konsumentens sammanlagda kreditkostnad, i den mening som avses i artikel 3 g i samma direktiv. Den sammanlagda kostnaden omfattar de kostnader som konsumenten är skyldig att betala enligt villkoren i avtalet, inbegripet kostnader som senare visar sig vara oskäliga och som inte är bindande för konsumenten.

36 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 10.2 g i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att det inte i sig strider mot den informationsskyldighet som anges i denna bestämmelse att det i ett kreditavtal anges en effektiv ränta som är alltför hög därför att vissa villkor i avtalet senare har befunnits vara oskäliga, i den mening som avses i artikel 6.1 i direktiv 93/13, och följaktligen inte bindande för konsumenten.

37 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 k i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den omständigheten att ett kreditavtal räknar upp ett antal omständigheter som kan medföra en höjning av kostnaderna för att fullgöra avtalet, dock utan att konsumenten kan kontrollera att de uppkommer och påverkar dessa kostnader, strider mot den informationsskyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse.

38 Det ska i detta hänseende erinras om att enligt artikel 10.2 k i direktiv 2008/48 ska ett kreditavtal på ett klart och kortfattat sätt ange, förutom avgifter för administration av ett eller flera konton där både betalningstransaktioner och kreditutnyttjande registreras samt avgifter för att använda ett betalningsmedel, eventuella andra avgifter med anknytning till kreditavtalet och på vilka villkor dessa avgifter kan ändras.

39 Det framgår av artikel 10.2 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 31 i samma direktiv, att kravet på att ett kreditavtal, som upprättats i pappersform eller på något annat varaktigt medium, på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla de uppgifter som avses i den bestämmelsen, är nödvändigt för att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 233 och där angiven rättspraxis).

40 För att avtalet ska kunna fullgöras korrekt och, i synnerhet, för att konsumenten ska kunna utöva sina rättigheter är det nödvändigt att konsumenten känner till och förstår de uppgifter som kreditavtalet ska innehålla enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48 (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 234 och där angiven rättspraxis).

41 För att möjliggöra en god förståelse av dessa uppgifter, med iakttagande av kravet på klarhet i artikel 10.2 i direktiv 2008/48, får den information som lämnas i ett kreditavtal således inte vara behäftad med några objektiva motsägelser som kan vilseleda en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument om vidden av dennes rättigheter och skyldigheter enligt avtalet (dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 235 och där angiven rättspraxis).

42 För att mer specifikt uppfylla kravet på att avtalsvillkoren ska vara klart och begripligt formulerade, är det av väsentlig betydelse huruvida kreditavtalet på ett transparent sätt anger villkoren för återbetalning av krediten eller hur dessa villkor ska fastställas, så att konsumenten, på grundval av klara och begripliga kriterier, kan förutse de ekonomiska konsekvenserna därav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2015, Bucura, C‑348/14, EU:C:2015:447, punkt 54).

43 Villkoren i kreditavtalet ska således på ett tydligt sätt ange skälet till och villkoren för ändring av avgifterna för den tjänst som ska tillhandahållas, så att konsumenten, på grundval av klara och begripliga kriterier, kan förutse eventuella ändringar av dessa avgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2015, Bucura, C‑348/14, EU:C:2015:447, punkt 60).

44 Av detta följer att artikel 10.2 k i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att villkoren för att ändra kostnaderna för fullgörandet av ett kreditavtal ska anges på ett klart och kortfattat sätt i avtalet, bland annat så, att de tillsammans med annan information inte innehåller någon som helst motsägelse som objektivt sett kan vilseleda en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument om de händelser som kan medföra en ändring och sambandet mellan ändringen av kostnaderna och denna händelse (se, analogt, dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 238).

45 Som framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat och som sammanfattas i punkt 14 ovan, framgår det i förevarande fall att villkoren för ändring av kostnaderna för fullgörandet av avtalet har fastställts på grundval av indikatorer som är svåra att kontrollera för konsumenten, både före avtalets ingående och under avtalets genomförande, såsom variabla ekonomiska indikatorer, inbegripet de som kontrolleras av banken själv, samt vissa andra indikatorer, beskrivna i vaga termer, som hänvisar till den rättsliga utvecklingen i vid bemärkelse. Den omständigheten att höjningen av de kostnader som är aktuella i det nationella målet för övrigt var begränsad kvantitativt (till högst 200 procent) och tidsmässigt (till högst fyra gånger per år senast sex månader efter det att villkoret var uppfyllt) påverkar inte detta konstaterande.

46 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av vad som anförts ovan, pröva i vilken mån en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, mot bakgrund av ordalydelsen i avtalsvillkoren om höjning av kostnaderna för fullgörandet av det aktuella avtalet, klart kunde uppfatta hur vidden av dennes åtagande skulle utveckla sig under avtalets fullgörande.

47 Av vad som anförts följer att artikel 10.2 k i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den omständigheten att ett kreditavtal räknar upp ett visst antal omständigheter som motiverar en höjning av kostnaderna för fullgörandet av avtalet, utan att en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten konsument kan kontrollera att dessa omständigheter föreligger och deras inverkan på dessa kostnader, utgör ett åsidosättande av den informationsskyldighet som föreskrivs i denna bestämmelse, i den mån denna uppgift kan påverka konsumentens möjlighet att bedöma vidden av sitt åtagande.

48 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 23 jämförd med skäl 47 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en enhetlig sanktion vid åsidosättande av kreditgivarens informationsskyldighet enligt artikel 10.2 i direktivet, bestående i att kreditgivaren förlorar sin rätt till ränta och avgifter, oberoende av hur allvarlig överträdelsen är och dess inverkan på konsumentens beslut att ingå kreditavtalet.

49 Det framgår av lydelsen av artikel 23 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 47 i samma direktiv, att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. Det är upp till medlemsstaterna att välja sanktioner, men de fastställda sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Detta innebär att sanktionernas stränghet ska vara väl avvägd i förhållande till de beivrade överträdelsernas allvar, och särskilt säkerställa att sanktionerna har en avskräckande verkan samtidigt som den allmänna principen om proportionalitet iakttas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 mars 2024, Profi Credit Bulgaria (Kompletterande tjänster till ett kreditavtal), C‑714/22, EU:C:2024:263, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

50 Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensamt behörig att tolka och tillämpa nationell rätt, att mot bakgrund av samtliga omständigheter i det nationella målet kontrollera huruvida de i det nationella målet aktuella sanktionerna uppfyller de krav som anges i föregående punkt, kan EU-domstolen, när den meddelar ett förhandsavgörande, likväl bidra med preciseringar för att vägleda den nationella domstolen vid dess bedömning (se, analogt, 11 januari 2024, Nárokuj, C‑755/22, EU:C:2024:10, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

51 I förevarande fall hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida den sanktion som föreskrivs i nationell rätt, det vill säga att kreditgivaren förlorar sin rätt till ränta och avgifter, är proportionerlig. Den hänskjutande domstolen anser bland annat att villkoren för att höja kostnaderna för att fullgöra kreditavtalet inte är relevanta för konsumenten när avtalet ingås, när det ursprungliga beloppet för dessa kostnader visar sig vara relativt lågt i förhållande till det beviljade kreditbeloppet.

52 Som domstolen erinrar om i punkterna 39–42 ovan krävs det enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48, för att konsumenten ska ha full kännedom om villkoren för hur det ingångna avtalet kommer att fullgöras i framtiden att låntagaren ska ha kännedom om samtliga uppgifter som kan påverka vidden av hans eller hennes åtaganden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 66).

53 Det framgår också av domstolens praxis att kreditgivarens åsidosättande av en väsentlig skyldighet i direktiv 2008/48 kan beivras enligt nationell rätt med att kreditgivaren förlorar sin rätt att ta ut ränta och avgifter (dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 69).

54 En sådan sanktion kan, även om den medför allvarliga konsekvenser för kreditgivaren, endast anses vara oproportionerlig om det bland de uppgifter som nämns i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 inte lämnats uppgifter som till sin natur inte påverkar konsumentens möjlighet att bedöma vidden av sitt åtagande (se, analogt, dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 72).

55 Kreditgivarens skyldighet enligt artikel 10.2 k i direktiv 2008/48 att i kreditavtalet ange på vilka villkor en ändring av kostnaderna för fullgörandet av avtalet kan ske är även av väsentlig betydelse för konsumenten, eftersom denne, för att bedöma vidden av sitt åtagande, såsom framgår av punkterna 41 och 42 ovan, måste kunna föreskriva eventuella ändringar av dessa avgifter på grundval av klara och begripliga kriterier och följaktligen de ekonomiska följderna därav för konsumenten, även om det ursprungliga beloppet för dessa kostnader är relativt lågt i förhållande till det aktuella kreditbeloppet.

56 Det framgår dessutom av domstolens praxis att följderna av ett åsidosättande av informationsskyldigheten avseende ett kreditavtal kan variera avsevärt beroende på vilken specifik information som är i fråga, och överträdelsens allvar beror dessutom i praktiken på antalet och betydelsen av de uppgifter som saknas i kreditavtalet. Sådana överträdelser kan bland annat göra det svårt för konsumenten att utöva sina rättigheter enligt kreditavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 oktober 2024, Horyzont, C‑339/23, EU:C:2024:918, punkt 34).

57 Med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, hindrar proportionalitetsprincipen således inte att en medlemsstat väljer att föreskriva en enhetlig sanktion som består i att kreditgivaren förlorar sin rätt till ränta och avgifter för åsidosättande av de olika informationsskyldigheter som föreskrivs i artikel 10.2 i direktiv 2008/48, trots att det kan variera från fall till fall hur allvarligt åsidosättandet av var och en dessa skyldigheter är och hur allvarliga konsekvenser det får för konsumenten.

58 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 23 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 47 i samma direktiv, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver en enhetlig sanktion vid åsidosättande av kreditgivarens informationsskyldighet enligt artikel 10.2 i direktivet, bestående i att kreditgivaren förlorar sin rätt till ränta och avgifter, oberoende av hur allvarlig överträdelsen är och dess inverkan på konsumentens beslut att ingå kreditavtalet, i ett fall då detta åsidosättande kan förhindra konsumenten att bedöma vidden av sitt åtagande.

59 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.