Förslag till avgörande av generaladvokat TAMARA ĆAPETA föredraget den 26 juni 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi (C‑561/19, Consorzio, EU:C:2021:799).

4 Jag använder uttrycket nationella domstolar i sista instans eller sistainstansdomstolar för att beteckna de domstolar i medlemsstaterna som artikel 267 FEUF riktas till. Denna bestämmelse avser en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning.

5 Se dom av den 6 oktober 1982, CILFIT m.fl. (283/81, CILFIT, EU:C:1982:335, särskilt punkterna 9–21). Se även punkterna 28–35, särskilt punkt 29 i detta förslag till avgörande.

6 Dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. ( C‑133/15, EU:C:2017:354; nedan kallad Chavez-Vilchez).

7 NL:RBDHA:2021:15503 (läst med hjälp av maskinöversättning).

8 Den hänskjutande domstolen nämner i det avseendet sitt avgörande av den 5 mars 2015 (NL:RVS:2015:785), där den slog fast att artikel 91.2 Vw 2000 inte stred mot artikel 47 i stadgan och artikel 6.1 i Europakonventionen, jämförda med artikel 13 i Europakonventionen, samt sitt avgörande av den 3 april 2019 (NL:RVS:2019:1060), som bekräftade den tidigare domen och innehöll en mer ingående granskning av artikel 91.2 Vw 2000.

9 Den hänskjutande domstolen nämner i synnerhet Europadomstolens dom av den 24 april 2018, Baydar mot Nederländerna (CE:ECHR:2018:0424JUD005538514; nedan kallad Baydar) och av den 11 april 2019, Harisch mot Tyskland (CE:ECHR:2019:0411JUD005005316; nedan kallad Harisch).

10 Dom av den 15 oktober 2024 (C‑144/23, KUBERA, EU:C:2024:881).

11 Se f.d. artikel 177 tredje stycket EEG; f.d. artikel 234 tredje stycket EG, men även artikel 41 EKSG där förhandsavgöranden inte föreskrivs på samma sätt. Genom artikel 106a i Euratomfördraget är artikel 267 FEUF tillämplig på det fördraget.

12 Se, i detta avseende, dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses ( C‑64/16, EU:C:2018:117, punkterna 32 och 33).

13 I det avseendet förklarade generaladvokat Capotorti i sitt förslag till avgörande i målet CILFIT m.fl. ( 283/81, EU:C:1982:267; 1982 ECR 3432, särskilt s. 3440) att domstolarna i sista instans kommer med slutliga avgöranden som inte överklagas och som kan påverka den linje som lägre domstolar i samma land följer. Essensen av den nationella praxisen består med andra ord av de domar som har avkunnats av domstolar i sista instans.

14 Se, exempelvis, dom av den 24 maj 1977, Hoffmann-La Roche ( 107/76, EU:C:1977:89, punkt 5), som har återgetts i flera mål, senast i KUBERA, punkt 35.

15 Domstolen har redan förklarat detta i CILFIT, punkt 9. Se även dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 28), och Consorzio, punkt 54.

16 Se CILFIT, särskilt punkterna 10–21. EU-domstolen hade dock redan fastställt vissa situationer då en nationell domstol i sista instans befriades från skyldigheten att begära förhandsavgörande i sin dom av den 27 mars 1963, Da Costa m.fl. ( 28/62–30/62, EU:C:1963:6; 1963 ECR 31, särskilt s. 38), där den fann att denna skyldighet [kan] bortfalla genom verkan av den tolkning som EG-domstolen gjort med stöd av artikel 267 och skyldigheten på så sätt förlora sitt innehåll.

17 EU-domstolen talar ibland själv om undantag. Se, exempelvis, dom av den 5 april 2016, PFE ( C‑689/13, EU:C:2016:199, punkt 32), och KUBERA, punkterna 55–58, 63 och 64. I målet Consorzio hänvisade EU-domstolen till situationer då en nationell domstol i sista instans kan avstå från att begära förhandsavgörande (se punkterna 39, 50, 51, 57 och 58 i den domen) och använder samma formulering när den hänvisar till den domen (se, exempelvis, KUBERA, punkterna 37, 38 och 62).

18 Målet Consorzio, punkt 33.

19 För ett aktuellt exempel, se dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar) ( C‑100/21, EU:C:2023:229, särskilt punkterna 53–55), där EU-domstolen fann att en fråga inte kunde tas upp till prövning eftersom den hänskjutande domstolen inte hade förklarat varför den behövde en tolkning av unionsrätten för att den skulle kunna avgöra det mål som var anhängigt vid den.

20 Se domen i målet Consorzio, punkt 36 och där angiven praxis. Denna situation motsvarar den situation som EU-domstolen erkände redan 1963 i sin dom i målet Da Costa (se fotnot 15 i detta förslag till avgörande).

21 Se domen i målet Consorzio, punkt 39 och där angiven praxis. Denna situation erkändes av domstolen första gången i målet CILFIT.

22 Se CILFIT, punkt 16. Hänvisningar till domstolar i sista instans, i stället för enbart till domstolar, lades till i domen i målet Consorzio, punkt 40.

23 I målet CILFIT förklarade EU-domstolen att innan en nationell domstol i sista instans drar slutsatsen att en bestämmelse i unionsrätten inte ger utrymme för något rimligt tvivel om den korrekta tillämpningen, måste den beakta unionsrättens särdrag och de särskilda svårigheter som dess tolkning medför (till exempel om den är avfattad på flera språk där de olika språkversionerna är lika giltiga eller att de begrepp som används kan ha ett annat innehåll än det som används i de nationella rättsordningarna) samt att den nationella domstolen måste vara uppmärksam på risken för skiljaktigheter i praxis inom Europeiska unionen. Se punkterna 16–21 i den domen.

24 Detta inbegriper att antal generaladvokater, vilket beskrivs i förslaget till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi ( C‑561/19, EU:C:2021:291, punkterna 100–103).

25 Den välkända beskrivning som generaladvokaten Wahl använde i sitt förslag till avgörande i de förenade målen X och van Dijk ( C‑72/14 och C‑197/14, EU:C:2015:319, punkt 62).

26 Domen i målet Consorzio, punkt 50 och där angiven praxis.

27 För en ingående diskussion, se, exempelvis, Broberg, M. och Fenger, N., If you love somebody set them free: On the Court of Justice’s revision of the acte clair doctrine, Common Market Law Review, vol. 59(3), 2022, s. 711–738; Cecchetti, L. och Gallo, D., The unwritten exceptions to the duty to refer after Consorzio Italian Management II: CILFIT Strategy 2.0 and its loopholes, Review of European Administrative Law, vol. 15(3), 2022, s. 29–61; Maher, I., The CILFIT criteria clarified and extended for national courts of last resort under Art. 267 TFEU, European Papers, vol. 7(1), 2022, s. 265–274; Millet, F.-X., Cilfit still fits – ECJ 6 October 2021, Case C‑561/19, Consorzio Italian Management, European Constitutional Law Review, vol. 18(3), 2022, s. 533–555; Petrić, D., How to make a unicorn or ’there never was an acte clair in EU law: Some Remarks About Case C‑561/19 Consorzio Italian Management’, Croatian Yearbook of European Law & Policy, vol. 17, 2021, s. 307–328.

28 För en diskussion om huruvida ett sådant beslut är, eller bör vara, ett subjektivt beslut från den nationella domstol som beaktar behoven i det enskilda målet eller ett mer objektivt beslut, som beaktar intresset av en enhetlig tillämpning av unionsrätten, se förslag till avgörande av generaladvokat Bobek i målet Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi ( C‑561/19, EU:C:2021:291, punkterna 69–87).

29 Även före målet Consorzio ansåg generaladvokat Bot att domen i målet CILFIT medförde en motiveringsskyldighet om domstolar i sista instans valde att inte hänskjuta frågor till EU-domstolen. Se hans förslag till avgörande i målet Ferreira da Silva e Brito m.fl. ( C‑160/14, EU:C:2015:390, punkterna 90 och 94).

30 Domen i målet Consorzio, punkt 51.

31 EU-domstolen behandlade motiveringsskyldigheten i punkterna 61–65 i KUBERA och slog fast att om en nationell domstol i sista instans beslutar att avslå en ansökan om prövningstillstånd i vilken det har framställts ett yrkande om att en fråga rörande unionsrätten ska hänskjutas till EU-domstolen, ska det beslutet omfattas av motiveringsskyldigheten i enlighet med punkt 51 i domen i målet Consorzio.

32 Se, i detta avseende, den praxis som citerats i fotnot 13 i detta förslag till avgörande.

33 Även om enskilda personer som är parter i ett mål vid nationella domstolar inte har denna rätt, kan de mycket väl vara intresserade av att genomdriva skyldigheten att begära förhandsavgörande. Genom att överklaga ett mål till en nationell domstol i sista instans kan de ha vissa berättigade förväntningar på att ett förhandsavgörande kommer att begäras, just eftersom denna objektivt motiverade skyldighet föreligger, särskilt om den beslutande domstolen inte avser att följa deras syn på hur en viss EU-regel ska tillämpas i deras mål. Denna möjlighet att indirekt påverka en nationell domstol i sista instans till att involvera EU-domstolen kan i själva verket utgöra en grund för deras beslut att föra upp ett mål till nästa nivå i processhierarkin.

34 Som EU-domstolen har konstaterat utgör det system som inrättats genom artikel 267 FEUF inte ett rättsmedel som är tillgängligt för parterna i ett mål som är anhängigt vid en nationell domstol. Se, exempelvis, domen i målet CILFIT, punkt 9, och domen i målet Consorzio, punkt 54. På samma sätt hindrar inte omständigheten att parterna i målet vid den nationella domstolen inte har väckt en unionsrättslig fråga vid den hänskjutande domstolen att den hänskjutande domstolen anhängiggör saken vid EU-domstolen. Se, exempelvis, dom av den 16 juni 1981, Salonia ( 126/80, EU:C:1981:136, punkt 7) och dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl. ( C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 65).

35 Som den nederländska, den tyska, den italienska och den finländska regeringen samt kommissionen har anfört, härrör motiveringsskyldigheten från artikel 47 i stadgan och inte från artikel 267 FEUF, som inte tilldelar enskilda personer några rättigheter.

36 Kravet på att motivera varför förhandsavgörande inte begärts enligt artikel 267 FEUF tredje stycket har redan beskrivits närmare i praxisen för de medlemsstater som utvecklat en prövning av författningsenligheten vad gäller skyldigheten att begära förhandsavgörande, som ett led i efterlevnadskontrollen av antingen rätten till en laga domstol eller också rätten till en rättvis rättegång. För en beskrivning och bedömning av denna nationella utveckling, se exempelvis Broberg, M. och Fenger, N., Broberg and Fenger on Preliminary References to the European Court of Justice, tredje utgåvan, Oxford University Press, Oxford, 2021, särskilt s. 235, 236, 241 och 242; Lacchi, C., Preliminary References to the Court of Justice of the European Union and Effective Judicial Protection, Larcier, Bryssel, 2020, särskilt kapitel 3; Wallerman Ghavanini, A. och Rauchegger, C., Effective judicial protection before national courts: Article 47 of the Charter, national constitutional remedies and the preliminary reference procedure, i Bonelli, M., Eliantonio, M. och Gentile, G (red), Article 47 of the EU Charter and Effective Judicial Protection, Volume 1: The Court of Justice’s Perspective, Hart, Oxford, 2022, s. 45–60, särskilt s. 50–54. Europadomstolen införde även det kravet genom artikel 6 i Europakonventionen. Se vidare punkterna 54 och 73–76 i detta förslag till avgörande.

37 Dom av den 30 september 2003, Köbler ( C‑224/01, EU:C:2003:513).

38 Se, exempelvis, dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 53), och förslag till avgörande av generaladvokat Kokott i Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:247, punkterna 84 och 85). Se även, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Poiares Maduro i de förenade målen Sverige och API mot kommissionen och kommissionen mot API ( C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2009:592, punkt 32), där han framhöll att [e]tt av de viktigaste syftena med rätten till ett motiverat avgörande är att allmänheten ska kunna förstå skälen till domstolens avgörande och det sätt på vilket domstolen kom fram till det.

39 Se, exempelvis, Baydar, 39 §; Harisch, 33 §; och Europadomstolens dom av den 15 december 2022, Rutar och Rutar Marketing d.o.o. mot Slovenien (CE:ECHR:2022:1215JUD002116420, 62 §).

40 Se, exempelvis, Europadomstolens dom av den 20 september 2011, Ullens de Schooten och Rezabek mot Belgien (CE:ECHR:2011:0920JUD000398907, 62 §), av den 8 april 2014, Dhahbi mot Italien (CE:ECHR:2014:0408JUD001712009, § 31) och av den 30 april 2019, Repcevirág Szövetkezet mot Ungern (CE:ECHR:2019:0430JUD007075014, § 50).

41 Se Broberg och Fenger, som det hänvisas till i fotnot 26 ovan, s. 725.

42 Den nederländska regeringen uppgav vid förhandlingen att Raad van State under 2024 hade avgjort 4200 utlänningsmål på grundval av de faktiska sakförhållandena. I omkring hälften av dessa, eller 2200 mål, användes en summarisk motivering, medan summarisk motivering med en kompletterande formulering användes i omkring 1300 mål och en dom med en ingående motivering i 300 mål. Återstående omkring 400 mål avvisades då de inte kunde tas upp till sakprövning eller på grund av förfarandefel. Enligt den regeringen fanns det två olika typer av summarisk motivering: utöver standardformuleringen kunde man ha en summarisk motivering som komplement till standardformuleringen. En sådan motivering kunde till exempel ange domstolens motivering till beslutet, som att ange att det förelåg en acte éclairé i det specifika målet.

43 Se, exempelvis, dom av den 6 september 2012, Trade Agency ( C‑619/10, EU:C:2012:531, punkt 60).

44 Se Baydar, 40 §, Harisch, 34 §, och Europadomstolens dom av den 15 december 2022, Rutar och Rutar Marketing d.o.o. mot Slovenien (CE:ECHR:2022:1215JUD002116420, § 58).

45 Se, exempelvis, Baydar, 42 och 43 §§ och Europadomstolens dom av den 13 februari 2020, Sanofi Pasteur mot Frankrike (CE:ECHR:2020:0213JUD002513716, § 71) och av den 13 juli 2021, Bio Farmland Betriebs S.R.I. mot Rumänien (CE:ECHR:2021:0713JUD004363917, 51 §).

46 Se Baydar, 45–53 §§.

47 Den lagstiftningen skiljer sig från den lagstiftning som tillåter summarisk motivering i förevarande mål.

48 Se Harisch, 37–43 §§.

49 I målet KUBERA bedömde generaladvokat Emiliou på liknande sätt att omfattningen av motiveringsskyldigheten varierade beroende på de relevanta omständigheterna. Se hans förslag till avgörande i målet KUBERA ( C‑144/23, EU:C:2024:522, punkterna 122–133).