Domstolens dom (andra avdelningen) den 13 juni 2024

I mål C‑40/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 26 januari 2023,

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden A. Prechal, samt domarna F. Biltgen, N. Wahl, J. Passer (referent) och M.L. Arastey Sahún, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

och efter att den 22 februari 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Bakgrund till tvisten

Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen

Parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den enda grundens första del

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den enda grundens andra del

Rättegångskostnader

1 Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 16 november 2022, Nederländerna/kommissionen ( T‑469/20, EU:T:2022:713) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom biföll tribunalen Konungariket Nederländernas talan om ogiltigförklaring av beslut C(2020) 2998 final av den 12 maj 2020 om statligt stöd SA. 54537 (2020/NN) – Nederländerna, förbud mot kolbaserad elproduktion i Nederländerna (EUT C 220, 2020, s. 2) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2 I artikel 107.1 och 107.3 c FEUF föreskrivs följande:

3 I artikel 108.2 och 108.3 FEUF föreskrivs följande:

4 Skäl 7 i rådets förordning (EU) 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 [FEUF] (EUT L 248, 2015, s. 9), som i huvudsak har samma lydelse som skäl 7 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 [EG] (EGT L 83, 1999, s. 1), har följande lydelse:

5 I artikel 4 i förordning 2015/1589, som i huvudsak har samma lydelse som artikel 4 i förordning nr 659/1999, föreskrivs följande:

6 I artikel 6.1 i förordning 2015/1589 föreskrivs följande:

7 Bakgrunden till tvisten återges i punkterna 2–18 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.

8 Den 27 mars 2019 anmälde de nederländska myndigheterna sitt förslag till lag om förbud mot kolbaserad elproduktion till kommissionen i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EUT L 241, 2015, s. 1). Detta lagförslag, som syftade till att minska koldioxidutsläppen (CO2) i Nederländerna och föreskrev ersättning för den skada som orsakats ett kolkraftverk som, i förhållande till andra kraftverk av samma slag, påverkas på ett oproportionerligt sätt av förbudet mot att använda kol för elproduktion. Lagförslaget anmäldes emellertid inte till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 FEUF.

9 Efter det att lagförslaget hade anmälts i enlighet med direktiv 2015/1535 inledde kommissionen på eget initiativ en granskning av uppgifterna om ett påstått stöd.

10 Den 11 december 2019 antog Konungariket Nederländerna Wet verbod op kolen bij elektriciteitsproductie (lag om förbud mot kolbaserad elproduktion) (Stb. 2019, nr 493). I artikel 4 i lagen föreskrivs en möjlighet att bevilja ersättning till ett kraftverk som, i förhållande till andra kraftverk, påverkas på ett oproportionerligt sätt av förbudet mot kolbaserad elproduktion. Bolaget Vattenfall NV, som driver ett av de fem kolkraftverk som finns i Nederländerna, nämligen kraftverket Hemweg 8, erhöll en ersättning på 52,5 miljoner euro från den nederländska staten (nedan kallad den aktuella åtgärden). På grund av dess dåliga tekniska miljöegenskaper fråntogs nämligen kraftverket, till skillnad från de övriga fyra kolkraftverken i Nederländerna, möjligheten att utnyttja den övergångsperiod som föreskrivs i nämnda lag, vilket medförde att verket tvingades lägga ned i förväg.

11 Den 12 maj 2020 antog kommissionen det omtvistade beslutet. Vad gäller frågan huruvida det förelåg ett statligt stöd fann kommissionen i punkt 48 i det omtvistade beslutet att det [m]ed hänsyn till de uppgifter som lämnats av de nederländska myndigheterna … inte med tillräcklig säkerhet [kunde] slås fast att det i ärendet [förelåg] en rätt till ersättning på 52,5 miljoner euro. Kommissionen drog härav slutsatsen att det inte [kunde] uteslutas att åtgärden i fråga innebär att det berörda företaget beviljades ett statligt stöd. Kommissionen ansåg emellertid i punkt 49 i det överklagade beslutet att det inte [fanns] anledning att dra någon definitiv slutsats i förevarande fall vad gäller frågan huruvida åtgärden medför[de] en fördel för operatören och därför utg[jorde] statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Även om det rör[de] sig om statligt stöd, [fann] kommissionen att åtgärden [var] förenlig med den inre marknaden. Kommissionen drog därav slutsatsen att [den aktuella] åtgärden [var] förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c [FEUF].

12 Konungariket Nederländerna väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 juli 2020, talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

13 Denna medlemsstat åberopade fem grunder för ogiltigförklaring. De tre första grunderna åberopades för det fall det omtvistade beslutet, trots dess ordalydelse, skulle förstås så, att det innebar att den aktuella åtgärden kvalificerades som statligt stöd. I den fjärde och femte grunden, som riktades mot beslutet i den del det inte innehöll någon sådan klassificering, gjorde Nederländerna gällande dels att kommissionen saknade behörighet att förklara en åtgärd förenlig med den gemensamma marknaden enligt artikel 107.3 FEUF utan att först kvalificera den som statligt stöd, dels att beslutet åsidosätter rättssäkerhetsprincipen.

14 I den överklagade domen slog tribunalen fast att kommissionen, i det omtvistade beslutet, inte hade uttalat sig i frågan om huruvida den aktuella åtgärden utgjorde stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och biföll talan såvitt avser den fjärde och den femte grunden.

15 Kommissionen har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska

16 Konungariket Nederländerna har yrkat att domstolen ska

17 Kommissionen har till stöd för sitt överklagande åberopat en enda grund bestående av två delar, varav den första avser en felaktig tolkning av artikel 107.3 FEUF och av artikel 4.3 i förordning 2015/1589, och den andra avser felaktig rättstillämpning vid tolkningen av rättssäkerhetsprincipen.

18 Kommissionen har gjort gällande att tribunalen, när den fann att kommissionen inte var behörig att fastställa att en åtgärd var förenlig med den inre marknaden utan att först ha kvalificerat åtgärden som statligt stöd, åsidosatte artikel 107.3 FEUF och artikel 4.3 i förordning 2015/1589, eftersom den därmed gjorde en alltför restriktiv bokstavstolkning av dessa bestämmelser.

19 Kommissionen har gjort gällande att varken punkt 1 eller punkt 3 i artikel 107 FEUF innehåller några förfaranderegler, och avser inte heller kommissionens befogenheter i fråga om kontroll av statligt stöd. De har endast till syfte att förbjuda vissa åtgärder och att precisera att de åtgärder som uppfyller vissa kriterier är tillåtna. Tribunalen gjorde således fel när den påstod att det enligt dessa båda bestämmelser är förbjudet att anta sådana beslut som det omtvistade beslutet. Begreppet stöd, som används i artikel 107.3 FEUF, används i vid bemärkelse och inte för att beteckna statligt stöd i teknisk mening Därför kan det inte kan uteslutas att detta begrepp även kan omfatta åtgärder vars kvalificering som statligt stöd fortfarande är osäker. Domen av den 22 december 2008 British Aggregates/kommissionen ( C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 113), som tribunalen har hänvisat till, innehåller inte någon vägledning till vad kommissionen ska göra för det fall att den är övertygad om att en åtgärd är förenlig med den inre marknaden men ännu inte har kommit fram till någon slutsats i frågan huruvida åtgärden utgör statligt stöd eller inte.

20 När det gäller artikel 4.3 i förordning 2015/1589 innebär användningen av uttrycket i den mån den omfattas av artikel 107.1 [FEUF] inte heller att en åtgärds förenlighet endast kan prövas om åtgärden har kvalificerats som statligt stöd. Uttrycket i den mån, i sin gängse mening, ska nämligen förstås som såvitt och en sådan underordnad konjunktion ska läsas tillsammans med huvudsatsen enligt vilken kommissionen ska besluta att åtgärden är förenlig med den inre marknaden. Det enda konstaterande som krävs för att kommissionen ska kunna fatta ett beslut om att inte göra invändningar är att åtgärden inte ger upphov till tvivel vad gäller dess förenlighet med den inre marknaden.

21 Kommissionen har vidare påpekat att andra bestämmelser i förordning 2015/1589, även om de innehåller begreppet statligt stöd, gör det möjligt för medlemsstaterna eller kommissionen att tillämpa det förfarande som föreskrivs i denna förordning även för åtgärder som inte har konstaterats utgöra statligt stöd. Så är exempelvis fallet med artikel 2 i denna förordning, i vilken det föreskrivs att medlemsstaterna ska anmäla alla planer på att bevilja nytt statligt stöd.

22 Kommissionen anser dessutom att tribunalens tolkning av artikel 4.3 i förordning 2015/1589 skapar ett dödläge, eftersom den hindrar kommissionen från att fatta beslut efter sin preliminära granskning. Under sådana omständigheter som i förevarande fall är kommissionen nämligen förhindrad att fatta något som helst beslut, eftersom den inte kan vare sig inleda ett formellt granskningsförfarande med stöd av artikel 4.4 i denna förordning om det inte föreligger några tvivel om huruvida den aktuella åtgärden är förenlig med den inre marknaden, eller konstatera, med stöd av artikel 4.2 i nämnda förordning, att åtgärden inte utgör stöd, om det inte är tillräckligt säkert att mottagaren av åtgärden har rätt till ersättning.

23 Tribunalen gjorde fel när den i punkt 58 i den överklagade domen hänvisade till domen av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex ( C‑83/09 P, EU:C:2011:341), till stöd för sin tes att artikel 4.3 i samma förordning innehåller en uttömmande förteckning över de beslut som kommissionen kan anta efter den preliminära granskningen. Den domen innehåller nämligen inte någon slutgiltig tolkning i denna riktning, utan bekräftar i stället att kommissionen i det fallet inte kunde inleda det formella granskningsförfarandet enbart i syfte att fastställa att den aktuella åtgärden utgjorde ett statligt stöd, utan att hysa några tvivel om huruvida åtgärden var förenlig med den inre marknaden.

24 Kommissionen har vidare påpekat att det i artikel 4.6 i förordning 2015/1589 föreskrivs att stödet, om kommissionen inte har fattat något beslut inom den föreskrivna tidsfristen, ska anses vara godkänt även om det inte dessförinnan har visats att åtgärden utgjorde statligt stöd. Kommissionen borde alltså, med stöd av artikel 4.3 i förordningen, kunna besluta att en åtgärd är förenlig med den inre marknaden utan att först ha gjort ett sådant påvisande.

25 Den omständigheten att det i artikel 6.1 i nämnda förordning föreskrivs att beslutet om att inleda det formella granskningsförfarandet ska innehålla en preliminär bedömning för att avgöra om åtgärden utgör stöd, innebär också att förordningen bekräftar att det vid den tidpunkt då kommissionen ska ta ställning till det sätt på vilket den avslutar det preliminära granskningsförfarandet, är fullt möjligt att kommissionen ännu inte har tagit slutgiltig ställning till huruvida det föreligger ett stöd.

26 Slutligen tog tribunalen inte hänsyn till logiken i och konsekvenserna av det system för kontroll av statligt stöd som föreskrivs i artiklarna 107–109 FEUF och i bestämmelserna i förordning 2015/1589, bland annat artikel 4.3 i förordningen. Dessa bestämmelser syftar till att uppnå en balans mellan å ena sidan medlemsstaternas och de berörda parternas behov av att få närmare uppgifter om en åtgärds kvalificering som statligt stöd, och å andra sidan behovet av att snabbt erhålla ett godkännande av denna åtgärd. Det finns nämligen situationer där det är lättare att bedöma huruvida en åtgärd är förenlig med den inre marknaden än att avgöra om den utgör statligt stöd. Genom att i sådana situationer besluta att inte göra invändningar, utan i stället inleda ett formellt granskningsförfarande, har kommissionen iakttagit principen om god förvaltningssed. I detta avseende är det möjligt att göra en analogi med den tolkning som domstolen gjorde i sin dom av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer ( C‑23/00 P, EU:C:2002:118, punkterna 51 och 52).

27 Domstolen har redan slagit fast att den preliminära granskningen inte syftar till att ge kommissionen möjlighet att uttala sig uttömmande och slutgiltigt om huruvida den berörda åtgärden är förenlig med fördraget, utan endast att bilda sig en preliminär uppfattning, och att detta yttrande huvudsakligen ska avse huruvida åtgärden är förenlig med den inre marknaden, oberoende av om den eventuellt kvalificeras som statligt stöd (dom av den 11 december 1973, Lorenz, 120/73, EU:C:1973:152, punkt 3).

28 Den nederländska regeringen har bestritt kommissionens argument och yrkat att domstolen ska underkänna den första delen av den enda grunden.

29 Denna del av den enda grunden avser i huvudsak frågan huruvida tribunalen gjorde fel när den i den överklagade domen slog fast att artikel 107.3 FEUF och artikel 4.3 i förordning 2015/1589 innebär att kommissionen är skyldig att kvalificera en åtgärd som statligt stöd innan den beslutar att åtgärden är förenlig med den inre marknaden.

30 Efter att i punkterna 51 och 52 i den överklagade domen ha erinrat om ordalydelsen i artikel 107.1 och 107.3 c FEUF, angav tribunalen i punkt 53 i den överklagade domen att användningen av begreppet stöd i artikel 107.3 FEUF innebär att frågan huruvida en nationell åtgärd är förenlig med den inre marknaden endast kan prövas efter det att åtgärden har kvalificerats som statligt stöd.

31 I punkt 54 i den överklagade domen tillade tribunalen, med hänvisning till domen av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen ( C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 113), att det följer av fast praxis att när kommissionen efter den preliminära granskningsfasen inte är övertygad om att en statlig åtgärd antingen inte utgör stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF eller – om den kvalificeras som stöd – är förenlig med fördraget, eller när detta förfarande inte har gjort det möjligt för kommissionen att övervinna alla svårigheter som bedömningen av den berörda åtgärdens förenlighet med den inre marknaden är förenad med, är denna institution skyldig att inleda det förfarande som avses i artikel 108.2 FEUF och har härvid inget utrymme för skönsmässig bedömning.

32 I punkt 55 i den överklagade domen drog tribunalen av dessa överväganden slutsatsen att endast en åtgärd som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF, det vill säga en åtgärd som kvalificeras som statligt stöd, kan av kommissionen anses som förenlig med den inre marknaden.

33 I punkterna 56–60 i den överklagade domen angav tribunalen att denna slutsats stöds av bestämmelserna i artikel 4 i förordning 2015/1589, vilka, mot bakgrund av domstolens praxis, särskilt domen av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex ( C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkterna 43 och 44), innehåller en uttömmande förteckning över de beslut som kommissionen kan anta efter den preliminära granskningen. Bland dessa beslut återfinns inte något beslut genom vilket en bedömd åtgärd förklaras förenlig med den inre marknaden utan att kommissionen dessförinnan har uttalat sig om huruvida åtgärden ska kvalificeras som statligt stöd.

34 Kommissionen gör gällande att tribunalens bokstavstolkning av artikel 107.3 FEUF är alltför restriktiv. Kommissionen har för det första gjort gällande att ordet stöd i artikel 107.3 FEUF används i ordets allmänna betydelse och inte i teknisk mening för att beteckna statligt stöd.

35 Det ska emellertid påpekas att även om det faktiskt är i den normala betydelsen i vanligt språkbruk som ordet stöd används i artikel 107.1 FEUF, jämförd med övriga uppgifter i denna bestämmelse, är det däremot endast för att beteckna statligt stöd som det används i artikel 107.3 FEUF. Det följer nämligen av artikel 107.1 FEUF, läst i sin helhet, att det endast är åtgärder som uppfyller villkoren i punkt 1 och som följaktligen utgör statligt stöd, som, under förutsättning att inget annat föreskrivs i fördraget, är oförenliga med den inre marknaden. Artikel 107.3 FEUF, som med avvikelse från den bestämmelsen räknar upp de åtgärder som kan anses vara förenliga med den inre marknaden, kan således endast avse statligt stöd.

36 Kommissionen har således haft fel när den gjorde gällande att tribunalens bokstavstolkning av artikel 107.3 FEUF var felaktig.

37 Även om det, såsom kommissionen har gjort gällande, är riktigt att artikel 107 FEUF inte innehåller några förfaranderegler och inte heller direkt avser kommissionens befogenheter, framgår det icke desto mindre av denna bestämmelse, såsom påpekats i punkt 35 ovan, att kvalificeringen av en åtgärd som statligt stöd, i den mening som avses i punkt 1 i nämnda bestämmelse, utgör en förutsättning för en eventuell tillämpning av det undantag som föreskrivs i punkt 3 i denna bestämmelse. Europeiska unionen har således befogenhet att uttala sig om huruvida åtgärder som utgör statligt stöd är förenliga med den inre marknaden men har ingen befogenhet att uttala sig om förenligheten av åtgärder som inte har fastställts utgöra statligt stöd. Enligt artiklarna 108 FEUF och 109 FEUF utövar kommissionen och Europeiska unionens råd denna befogenhet under domstolens kontroll. Unionsinstitutionerna kan emellertid endast agera inom gränserna för sin tilldelade befogenhet (dom av den 14 juni 2016, kommissionen/McBride m.fl., C‑361/14 P, EU:C:2016:434, punkt 36).

38 När det gäller kommissionens hänvisning till domen av den 11 december 1973, Lorenz ( 120/73, EU:C:1973:152, punkt 3), har domstolen i den domen inte, i motsats till vad kommissionen har hävdat, slagit fast att kommissionen, när den bildar sig en uppfattning inom ramen för den preliminära granskningen av en åtgärd, i förekommande fall kan bortse från frågan huruvida den granskade åtgärden ska kvalificeras som statligt stöd. I det mål som gav upphov till den domen, i vilket det för övrigt inte fanns några tvivel om de anmälda åtgärdernas karaktär av statligt stöd, var det fråga om huruvida kommissionen var skyldig att avsluta den preliminära granskningen genom ett beslut. Domstolen slog fast att även om det omfattas av en god förvaltning att kommissionen, när den efter denna granskning kommer fram till att stödet är förenligt med EG‑fördraget, underrättar medlemsstaten om detta, är den emellertid inte skyldig att fatta ett beslut i den mening som avses i artikel 189 EG (nu artikel 288 FEUF i ändrad lydelse), eftersom artikel 93 EG (nu artikel 108 FEUF i ändrad lydelse) inte kräver något sådant förrän det kontradiktoriska förfarandet har avslutats (dom av den 11 december 1973, Lorenz, 120/73, EU:C:1973:152, punkterna 5 och 6). Det ska i förbigående påpekas att denna möjlighet att inte anta ett beslut upphörde i och med förordning nr 659/1999, av vars artikel 4.1, jämförd med skäl 7 i samma förordning, det framgår att den preliminära granskningen hädanefter, av rättssäkerhetsskäl, ska avslutas genom ett beslut.

39 När det gäller kommissionens kritik av uttalandena i punkterna 56–60 i den överklagade domen, avseende artikel 4.3 i förordning 2015/1589, påpekar domstolen att tribunalen endast har formulerat dessa uttalanden för fullständighetens skull, till stöd för sin slutsats som framförts med stöd av bestämmelserna i EUF-fördraget i punkt 55 i den domen. Denna kritik är följaktligen inte relevant (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2016, Marchiani/parlamentet, C‑566/14 P, EU:C:2016:437, punkterna 59 och 60).

40 Uttrycket i den mån den omfattas av artikel 107.1 [FEUF] i artikel 4.3 i förordning 2015/1589 ska under alla omständigheter tolkas i överensstämmelse med betydelsen, vilken tribunalen korrekt slog fast i punkterna 53–55 i den överklagade domen, av artikel 107.1 och 107.3 FEUF. Det ska i detta hänseende erinras om fast rättspraxis enligt vilken en bestämmelse i unionens sekundärrätt, när den kräver tolkning, så långt det är möjligt ska tolkas på ett sådant sätt att den är förenlig med bestämmelserna i fördraget och de allmänna principerna i unionsrätten (dom av den 10 juli 2008, Bertelsmann och Sony Corporation of America/Impala, C‑413/06 P, EU:C:2008:392, punkt 174 och där angiven rättspraxis).

41 När det gäller kommissionens kritik mot tribunalens hänvisningar till dom av den 22 december 2008, British Aggregates/kommissionen ( C‑487/06 P, EU:C:2008:757, punkt 113), och dom av den 24 maj 2011, kommissionen/Kronoply och Kronotex ( C‑83/09 P, EU:C:2011:341, punkterna 43 och 44), ska det påpekas att dessa domar visserligen inte specifikt avsåg frågan om kommissionens befogenhet att anta ett beslut att inte göra invändningar mot en åtgärd vars karaktär av statligt stöd den inte har fastställt. Icke desto mindre fastslog domstolen i nämnda domar, i överensstämmelse med ordalydelsen i artikel 107 FEUF, att fastställandet av huruvida en åtgärd utgör statligt stöd ska ske innan det prövas huruvida åtgärden är förenlig med den inre marknaden.

42 Därtill bör läggas att domstolen, i domen av den 16 mars 2021, kommissionen/Polen, slog fast att kommissionen är skyldig att inleda det formella granskningsförfarandet om den efter den preliminära granskning som avses i artikel 4 i förordning 2015/1589 … fortfarande är osäker på om åtgärden ska betecknas som stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (dom av den 16 mars 2021, kommissionen/Polen, C‑562/19 P, EU:C:2021:201, punkt 50 och där angiven rättspraxis, se också, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Scandlines Danmark och Scandlines Deutschland/kommissionen, C‑174/19 P och C‑175/19 P, EU:C:2021:801, punkt 65–67 och där angiven rättspraxis).

43 Domstolen har vidare slagit fast att frågan om huruvida en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd, ska besvaras innan det i förekommande fall prövas om ett stöd som är oförenligt enligt artikel 107 FEUF ändå är nödvändigt för att fullgöra den uppgift som mottagaren av åtgärden har tilldelats enligt artikel 106.2 FEUF (dom av den 24 november 2020, Viasat Broadcasting UK, C‑445/19, EU:C:2020:952, punkt 35).

44 När det gäller kommissionens argument, att tribunalens ståndpunkt placerar kommissionen i ett dödläge, vilket under sådana omständigheter som dem i förevarande fall hindrar kommissionen från att anta några beslut efter den preliminära granskningen, konstaterar domstolen enbart, i likhet med Konungariket Nederländerna, att detta dödläge endast uppstår på grund av den felaktiga uppfattningen att kommissionen skulle vara behörig att dra slutsatsen att det inte föreligger några tvivel om att en åtgärd, som den inte har kvalificerat som statligt stöd, är förenlig med den inre marknaden. Kommissionen saknar därmed, som en naturlig följd av detta, behörigheten att inleda det formella granskningsförfarandet i en sådan situation. Eftersom denna ståndpunkt inte kan godtas, föreligger inget dödläge, vilket talar för inledandet av det formella granskningsförfarandet, i enlighet med artikel 4.4 i förordning 2015/1589 och den rättspraxis om vilket det erinrats i punkt 42 ovan.

45 Vad gäller kommissionens hänvisning till artikel 4.6 i förordning 2015/1589, ska det påpekas att denna bestämmelse har till syfte att kompensera för kommissionens underlåtenhet att utöva sin befogenhet att fatta beslut enligt artikel 4. Denna bestämmelse kan, mot bakgrund av bland annat skäl 7 i förordningen, inte ligga till grund för att ge kommissionen befogenhet att besluta att en åtgärd som den inte har kvalificerat som statligt stöd är förenlig med den inre marknaden.

46 När det gäller den omständigheten att det i artikel 6.1 i förordning 2015/1589 talas om en preliminär bedömning av åtgärden, påpekar domstolen att detta, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, inte innebär att kommissionen kan avsluta den preliminära granskningen genom ett beslut att inte göra invändningar mot en åtgärd som den inte har kvalificerat som statligt stöd.

47 När det gäller kommissionens påstående att det finns situationer där det, med hänsyn till såväl principen om god förvaltningssed som de berörda parternas intresse, är lämpligare att avgöra huruvida åtgärden är förenlig med den inre marknaden än att avgöra om den utgör ett stöd, ska det påpekas att nämnda princip och de lämplighetsöverväganden som åberopats inte kan påverka systematiken och konsekvensen i artikel 107 FEUF, vars räckvidd det erinrats om i punkterna 35 och 37 ovan.

48 Vad gäller den omständigheten att kommissionen, i samband med principen om god förvaltningssed och för att motivera att den kan pröva huruvida en åtgärd är förenlig med den inre marknaden utan att ha fastställt att åtgärden utgör ett statligt stöd, har hänvisat till domen av den 26 februari 2002, rådet/Boehringer ( C‑23/00 P, EU:C:2002:118), saknar härvid relevans. Även om det visserligen av punkt 52 i den domen framgår att det ankommer på unionsdomstolen att bedöma huruvida en god rättskipning, med hänsyn till omständigheterna i det aktuella fallet, motiverar att talan ogillas i sak utan att svarandens invändningar om rättegångshinder prövas, avser problematiken i förevarande mål kommissionens behörighet att anta vissa beslut. Denna befogenhet för kommissionen ska utövas med iakttagande av de villkor som anges i fördragen, vilket i förevarande fall, såsom framgår av bland annat punkterna 35 och 37 ovan, kräver att kommissionen först uttalar sig om huruvida en åtgärd ska kvalificeras som statligt stöd innan den, i förekommande fall, kan pröva huruvida ett sådant stöd, trots denna kvalificering, kan anses vara förenligt med den inre marknaden.

49 Kommissionen kan således inte frigöra sig från en sådan skyldighet på grundval av överväganden som hänger samman med en större eller mindre möjlighet för att en sådan kvalificering eller prövning av förenligheten kan utföras i ett enskilt fall.

50 Av det ovan anförda följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den enda grundens första del.

51 Med hänsyn till att talan inte kan bifallas såvitt avser den enda grundens första del är det inte nödvändigt att pröva den andra delen av denna grund. Prövningen av den första delgrunden och den omständigheten att tribunalen underkände den genom den överklagade domen, ger nämligen vid handen att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den ogiltigförklarade det omtvistade beslutet genom att bifalla talan på grunden enligt vilken kommissionen saknade behörighet. Frågan huruvida tribunalen i förekommande fall kunde göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid prövningen av grunden avseende ett eventuellt åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen kan följaktligen, under alla omständigheter, inte påverka tribunalens ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och följaktligen inte heller utgången i förevarande mål om överklagande.

52 Under dessa omständigheter ska överklagandet ogillas.

53 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

54 Konungariket Nederländerna har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen har tappat målet, ska Konungariket Nederländernas yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: nederländska.