Domstolens dom (sjunde avdelningen) den 13 mars 2025

I mål C‑44/23 P, angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 27 januari 2023,

DOMSTOLEN (sjunde avdelningen) sammansatt av ordföranden på första avdelningen F. Biltgen (referent), tillika tillförordnad ordförande på sjunde avdelningen, ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún, och domaren J. Passer, generaladvokat: P. Pikamäe, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Resolution 1373 (2001) från Förenta nationernas säkerhetsråd

Unionsrätt

Gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp

Förordning (EG) nr 2580/2001

Bakgrund till tvisten

Talan vid tribunalen

Mål T‑316/14 RENV

Mål T‑148/19

Den överklagade domen

Förfarandet vid domstolen och parternas yrkanden

Prövning av överklagandet

Den första grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den andra grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den tredje grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den fjärde grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Den femte grunden

Parternas argument

Domstolens bedömning

Rättegångskostnader

1 Kurdistan Workers’ Party (PKK) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 30 november 2022, PKK/rådet ( T‑316/14 RENV och T‑148/19, EU:T:2022:727) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade klagandens respektive talan om ogiltigförklaring av

2 Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), i vilken säkerhetsrådet lade fram strategier för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism.

3 I ingressen till nämnda resolution bekräftades nödvändigheten av att med alla medel, i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, bekämpa de hot mot internationell fred och säkerhet som är en följd av terroristhandlingar. Där framhålls också staternas skyldighet att komplettera det internationella samarbetet genom att vidta ytterligare åtgärder … för att på sitt territorium med alla lagliga medel förebygga och hindra finansiering och förberedelse av alla slags terroristhandlingar.

4 I punkt 1 c i nämnda resolution föreskrivs bland annat att alla stater utan dröjsmål ska frysa penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar alternativt deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av sådana personer, och för personer eller enheter som agerar på sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.

5 Denna resolution innehåller ingen förteckning över vilka personer de restriktiva åtgärderna ska tillämpas på.

6 I syfte att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) antog Europeiska unionens råd den 27 december 2001 gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93).

7 Artikel 1.1, 1.3, 1.4 och 1.6 i den gemensamma ståndpunkten har följande lydelse:

8 I artikel 2 i den gemensamma ståndpunkten föreskrivs följande:

9 Då det ansågs nödvändigt att anta en förordning för att på unionsnivå genomföra de åtgärder som anges i gemensam ståndpunkt 2001/931, antog rådet förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70, och rättelse i EUT L 52, 2010, s. 58).

10 I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:

11 Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 3–14 i den överklagade domen. Såvitt beträffar förevarande överklagande konstaterar domstolen följande.

12 PKK, som var sökande i första instans och är klagande i andra instans, bildades år 1978 och inledde en väpnad kamp mot den turkiska regeringen för att få kurdernas rätt till självbestämmande erkänd.

13 Klaganden var ursprungligen inte upptagen i vare sig förteckningen i bilagan till gemensam ståndpunkt 2001/931 eller den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001.

14 Rådet antog den 2 maj 2002 gemensam ståndpunkt 2002/340/Gusp om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 116, 2002, s. 75). Genom bilagan till gemensam ståndpunkt 2002/340 uppdaterades förteckningen över de personer, grupper och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931. Bland annat upptogs klaganden i förteckningen, identifierad som Kurdiska arbetarpartiet (PKK). Rådet antog den 2 maj 2002 beslut 2002/334/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning (EG) nr 2580/2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism och om upphävande av beslut 2001/927/EG (EGT L 116, 2002, s. 33). Genom beslut 2002/334 upptogs klaganden i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001, i samma ordalag som de som använts i bilagan till gemensam ståndpunkt 2002/340.

15 Dessa rättsakter har därefter uppdaterats regelbundet med tillämpning av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001. Klaganden har alltid kvarstått i förteckningarna över grupper och enheter som är föremål för de restriktiva åtgärderna (nedan kallade de omtvistade förteckningarna), trots att flera av de beslut och förordningar som förteckningarna utgör bilagor till har angripits vid tribunalen eller ogiltigförklarats av denna. Sedan den 2 april 2004 är namnet på den enhet som är upptagen i de omtvistade förteckningarna Kurdiska arbetarpartiet (PKK) (även känt som Kadek och KONGRA-GEL).

16 De restriktiva åtgärder som vidtogs mot klaganden bibehölls således senare genom rättsakter som antogs under åren 2014–2020, däribland följande:

17 I redogörelsen för skälen till 2014 års rättsakter beskrev rådet PKK som en enhet som varit delaktig i terroristhandlingar och som sedan år 1984 hade begått ett stort antal handlingar av detta slag. Rådet angav att PKK:s terroristverksamhet fortsatte, trots ett antal vapenvilor som PKK ensidigt hade deklarerat, främst sedan år 2009. Rådet preciserade att de terroristhandlingar som begåtts av PKK omfattade bombattentat, raketattacker, användning av explosiva ämnen, mord på och kidnappning av turkiska medborgare och utländska turister, gisslantagande, attacker mot turkiska säkerhetsstyrkor och väpnad konfrontation med dessa, attacker mot oljeanläggningar, offentliga transportmedel, turkiska diplomatiska beskickningar samt kulturell och kommersiell verksamhet i olika länder, utpressning av turkiska medborgare bosatta utomlands samt andra brottsliga handlingar i syfte att finansiera organisationens verksamhet. Som exempel räknade rådet upp 69 incidenter under perioden 14 november 2003–19 oktober 2011 som rådet kvalificerade som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

18 Rådet tillade att PKK hade varit föremål för tre beslut av behöriga nationella myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, varav det första hade antagits den 29 mars 2001 av inrikesministern i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (nedan kallad Förenade kungarikets beslut från år 2001) och syftade till att förbjuda PKK med stöd av UK Terrorism Act 2000 (Förenade kungarikets lag om terrorism av år 2000), kompletterad genom ett beslut av den 14 juli 2006 där KADEK och KONGRA-GEL befanns vara andra benämningar på PKK.

19 I redogörelserna för skälen till de rättsakter som antogs under åren 2015–2017 framhöll rådet att grunden till att klaganden bibehölls i de omtvistade förteckningarna var beslut som myndigheterna i Förenade kungariket hade fattat under åren 2001 och 2006 och som redan beaktats tidigare, vilka kompletterats med ett beslut av Förenade kungarikets inrikesminister av den 3 december 2014 om bibehållande av förbudet mot PKK, en dom som hade meddelats den 2 november 2011 av Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike), genom vilken Centre culturel kurde Ahmet Kaya (Kurdiska kulturcentret Ahmet Kaya) dömdes för deltagande i en kriminell organisation i syfte att förbereda en terroristhandling och för finansiering av terroristverksamhet, vilken efter överklagande fastställdes av Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) genom dom av den 23 april 2013, och sedan, efter ytterligare överklagande, av Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) genom dom av den 21 maj 2014, samt en omprövning som gjorts av myndigheterna i Amerikas förenta stater och som slutfördes den 21 november 2013, genom vilken bekräftades att PKK skulle betecknas som utländsk terroristorganisation.

20 I redogörelsen för skälen till de rättsakter som antogs under åren 2019 och 2020 återges i huvudsak de tidigare skälen.

21 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 1 maj 2014 väckte PKK talan om ogiltigförklaring av genomförandeförordning nr 125/2014, i den del den avser PKK.

22 Genom senare inlagor om justering av talan yrkade klaganden även ogiltigförklaring av genomförandeförordning nr 790/2014 och av de rättsakter som antagits under åren 2015–2017 (2015–2017 års Guspbeslut och 2015–2017 års förordningar), i den del dessa rättsakter avser klaganden.

23 Europeiska kommissionen tilläts intervenera i förfarandet vid tribunalen till stöd för rådets yrkanden.

24 Genom dom av den 15 november 2018, PKK/rådet ( T‑316/14, EU:T:2018:788), ogiltigförklarade tribunalen samtliga rättsakter som avsågs med talan i den del de avser PKK, på grund av bristande motivering.

25 Genom handling som inkom till domstolens kansli den 25 januari 2019 överklagade rådet denna dom och yrkade att den skulle upphävas. Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna tilläts att intervenera i förfarandet vid domstolen till stöd för rådets yrkanden.

26 Genom dom av den 22 april 2021, rådet/PKK ( C‑46/19 P, EU:C:2021:316), upphävde domstolen tribunalens dom av den 15 november 2018, PKK/rådet ( T‑316/14, EU:T:2018:788), i den del tribunalen hade bifallit talan om ogiltigförklaring, och återförvisade målet till tribunalen.

27 PKK åberopade till stöd för sin talan i mål T‑316/14 RENV i huvudsak sju grunder. Den första grunden avsåg den oriktiga kvalificeringen av klaganden som terroristgrupp i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den andra grunden avsåg att det inte hade fattats något beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i denna gemensamma ståndpunkt. Som tredje grund åberopades att artiklarna 4 och 51 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna hade åsidosatts, eftersom 2014 års rättsakter och de rättsakter som antagits under åren 2015–2017 delvis grundades på uppgifter som erhållits under tortyr eller efter misshandel. Den fjärde grunden avsåg avsaknad av omprövning i enlighet med kraven i artikel 1.6 i den nämnda gemensamma ståndpunkten medan den femte grunden avsåg åsidosättande av proportionalitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. Som sjätte grund åberopades att motiveringsskyldigheten hade åsidosatts och som sjunde grund gjordes gällande att rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd hade åsidosatts.

28 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 7 mars 2019 väckte PKK talan om ogiltigförklaring av beslut 2019/25 i den del det avser PKK.

29 Genom senare inlagor om justering av talan yrkade klaganden även ogiltigförklaring av andra rättsakter som antagits under år 2019 (beslut 2019/1341 och genomförandeförordning 2019/1337) och av de rättsakter som antagits under år 2020 (beslut 2020/1132 samt genomförandeförordningarna 2020/19 och 2020/1128), i den del dessa rättsakter avser klaganden.

30 Klaganden åberopade sex grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg felaktig kvalificering av klaganden som terroristgrupp i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den andra grunden avsåg att det inte hade fattats något beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i denna gemensamma ståndpunkt. Som tredje grund åberopades att det inte hade gjorts någon omprövning i enlighet med kraven i artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av proportionalitetsprincipen och subsidiaritetsprincipen. Den femte grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten och den sjätte grunden avsåg åsidosättande av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd.

31 Genom beslut av den 8 februari 2022 förenades målen T‑316/14 RENV och T‑148/19 vad gäller den muntliga delen av förfarandet och det slutliga avgörandet.

32 Tribunalen avvisade respektive talan i den del den avsåg ogiltigförklaring av 2015–2017 års Guspbeslut (mål T‑316/14 RENV) samt ogiltigförklaring av beslut 2020/1132 och genomförandeförordningarna 2019/1337, 2020/19 och 2020/1128 (mål T‑148/19). Tribunalen prövade därför endast respektive talan i den del den avsåg 2014 års rättsakter och de omtvistade rättsakterna, det vill säga 2015–2017 års förordningar samt besluten 2019/25 och 2019/1341 (nedan kallade 2019 års beslut).

33 Med hänsyn till likheterna mellan sex av de grunder som åberopats i vart och ett av de två målen T‑316/14 RENV och T‑148/19 prövade tribunalen dessa grunder tillsammans, varvid den gjorde åtskillnad mellan de nämnda målen endast när det var nödvändigt på grund av specifika argument som anförts till stöd för dessa grunder och på grund av vissa skillnader mellan de angripna rättsakterna.

34 Fem av de nämnda grunderna är relevanta i förevarande mål om överklagande.

35 För det första, vad gäller prövningen av grunden avseende åsidosättande av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, erinrade tribunalen i punkt 43 i den överklagade domen om att det ska göras en åtskillnad mellan det ursprungliga upptagandet av en person eller enhet i förteckningen avseende frysning av tillgångar, i enlighet med denna bestämmelse, och bibehållandet i denna förteckning av en person eller enhet som redan är upptagen i förteckningen, såsom avses i artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. Medan det ursprungliga upptagandet av en person eller enhet i förteckningen förutsätter att det finns ett nationellt beslut från en behörig myndighet, föreskrivs inte något sådant villkor för att behålla denna person eller enhet i förteckningen, eftersom detta bibehållande i huvudsak utgör en förlängning av det ursprungliga upptagandet i förteckningen och förutsätter att risken för den berörda personens eller enhetens deltagande i terroristverksamhet kvarstår.

36 När det gäller klagandens invändningar mot kvalificeringen av 2001 års beslut från Förenade kungariket som ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, analyserade tribunalen kvalificeringen som behörig myndighet, de uppgifter som krävdes för att det skulle anses att ett beslut hade fattats och tidpunkten för de incidenter som angavs i detta beslut. Den drog härav, i punkt 83 i den överklagade domen, slutsatsen att klagandens invändningar saknade grund.

37 För det andra, vad gäller prövningen av invändningarna om åsidosättande av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, fann tribunalen i punkt 126 i den överklagade domen att den sedvanerättsliga principen om självbestämmande inte innebär att ett folk eller invånarna inom ett territorium får använda sig av de medel som omfattas av denna bestämmelse för att utöva rätten till självbestämmande. I punkt 131 i den överklagade domen fann tribunalen att det ska göras åtskillnad mellan, å ena sidan, de mål ett folk eller invånarna inom ett territorium eftersträvar och, å andra sidan, det handlande varigenom de söker uppnå detta mål. De syften som nämns i artikel 1.3 första stycket i–iii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 motsvarar nämligen inte sådana mål, som kan beskrivas som slutliga eller underliggande. Tribunalen preciserade i punkt 132 i nämnda dom att hänsyn inte ska tas till det syfte som eftersträvas med angreppen på den turkiska statens grundläggande strukturer, som är att förändra dessa strukturer och göra dem mer demokratiska. Ordet otillbörligen ska på samma sätt anses syfta på den rättsstridiga karaktären hos det tvång som utövas, bland annat med de tvångsmedel som används, och ska inte bedömas mot bakgrund av den påstått legitima karaktären hos det syfte som eftersträvas med detta tvång. Tribunalen fann, i punkt 133 i samma dom, att nämnda gemensamma ståndpunkt och, mer allmänt, unionens hela system med restriktiva åtgärder inte kan anses utgöra ett hinder för befolkningen i förtryckarstater att utöva sin rätt till självbestämmande, eftersom dessa instrument inte syftar till att fastställa vem som har rätt eller fel i en konflikt mellan en stat och en grupp, utan till att bekämpa terrorism. Tribunalen godtog därför inte resonemanget om att det skulle tas hänsyn till den legitima väpnade konflikten för det kurdiska folkets självbestämmande vid tolkningen av syftena i artikel 1.3 första stycket i samma gemensamma ståndpunkt.

38 När det gäller klagandens bestridande, till stöd för att artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 hade åsidosatts, av att vissa av de handlingar som tillskrivits PKK hade utförts i terrorsyfte, fann tribunalen att det saknades fog även för detta. Den framhöll i detta sammanhang, i punkt 144 i den överklagade domen, bland annat att det saknade betydelse att definitionen av vad som utgör en terroristhandling i Förenade kungarikets lagstiftning skilde sig från definitionen i artikel 1.3, eftersom båda begreppen innehåller samma definition i två steg av terroristhandlingar.

39 För det tredje erinrade tribunalen, i punkterna 147 och 150 i den överklagade domen, i samband med prövningen av grunden avseende åsidosättande av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att rådet får låta en berörd person eller enhet kvarstå i förteckningen avseende frysning av tillgångar om rådet finner att det fortfarande finns en risk för att den berörda personen eller enheten är inblandad i sådan terroristverksamhet som motiverade det ursprungliga upptagandet i förteckningen, men att villkoren att en viss tid har förflutit och att omständigheterna i det aktuella fallet har förändrats utgör faktorer som utlöser en skyldighet att uppdatera bedömningen av risken för att vederbörande är inblandad i nämnda verksamhet. Efter att i punkt 167 i den överklagade domen ha konstaterat att omständigheterna i förevarande fall hade förändrats på ett sådant sätt att det var motiverat att göra en uppdaterad bedömning av situationen, fann tribunalen i punkt 175 i den överklagade domen att rådet hade underlåtit att uppfylla sin uppdateringsskyldighet enligt artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. Tribunalen ogiltigförklarade därför 2014 års rättsakter i den del de avsåg PKK. Vad däremot gäller 2015–2017 års förordningar och de rättsakter som antagits under år 2019 fann tribunalen, bland annat i punkterna 186 och 202 i samma dom, att rådet på ett giltigt sätt hade uppdaterat sin bedömning av risken för inblandning i terroristverksamhet i förhållande till tidpunkten för dessa rättsakter, varför den omprövning som gjorts enligt artikel 1.6 i den nämnda gemensamma ståndpunkten skulle anses ha genomförts korrekt.

40 För det fjärde angav tribunalen, med avseende på grunden att proportionalitetsprincipen hade åsidosatts, i punkterna 207–215 i den överklagade domen att de restriktiva åtgärderna generellt sett dels eftersträvar ett mål av allmänintresse, dels inte anses vara orimliga och oacceptabla eller kränka kärnan i de grundläggande rättigheterna. Vad närmare bestämt gäller argumentet att de restriktiva åtgärder som vidtagits i förevarande fall hindrar en fredlig och demokratisk lösning på konflikten mellan kurderna och de turkiska myndigheterna, eller till och med har negativa effekter för kurderna och för varje person som önskar bistå dem, fann tribunalen, i punkterna 212 och 213 i den överklagade domen, att kampen mot terrorismen och PKK tydligt angavs som ett mål i de omtvistade rättsakterna, vilket innebar att förekomsten av en väpnad konflikt och de av klaganden påtalade handlingar som begåtts gentemot tredje man inte kunde anses vara en följd av dessa rättsakter och följaktligen inte gjorde det möjligt att fastställa att dessa rättsakter var oproportionerliga.

41 För det femte och slutligen, vad gäller grunden att motiveringsskyldigheten åsidosatts, erinrade tribunalen, i punkterna 216–219 i den överklagade domen, om den rättspraxis enligt vilken det ankommer på rådet, för att uppfylla den i artikel 296 FEUF föreskrivna motiveringsskyldigheten, att ange tillräckligt precisa och konkreta skäl för att klaganden i fråga ska kunna få kännedom om de skäl som ger stöd för att klaganden ska bibehållas i förteckningarna avseende frysning av tillgångar och för att tribunalen ska kunna utföra sin prövning. I punkterna 221–238 i den överklagade domen tog tribunalen ställning till de olika invändningar som klaganden hade framfört i detta avseende. Tribunalen underströk bland annat, i punkt 234 i nämnda dom, att motiveringsskyldigheten utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida rättsakten i fråga är lagenlig i materiellt hänseende. Detta innebär att invändningar och argument som syftar till att ifrågasätta rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende saknar verkan om de åberopas till stöd för en grund som avser avsaknad av, eller otillräcklig, motivering.

42 I den överklagade domen ogiltigförklarade tribunalen följaktligen i mål T‑316/14 RENV 2014 års rättsakter, i den del de avser PKK, och ogillade talan i övrigt medan den i mål T‑148/19 ogillade talan i dess helhet.

43 PKK har yrkat att domstolen ska

44 Rådet har yrkat att domstolen ska

45 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

46 Republiken Frankrike har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet.

47 Konungariket Nederländerna har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta PKK att ersätta rättegångskostnaderna.

48 Klaganden har åberopat fem grunder till stöd för överklagandet. Den första grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin tolkning av artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, särskilt vad gäller tolkningen av ordet syfte i den gemensamma ståndpunkten och dess tillämpning i förevarande fall. Den andra grunden avser att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att rådet kunde grunda sig på 2001 års beslut från Förenade kungariket i strid med villkoren i artikel 1.3 och 1.4 i den gemensamma ståndpunkten. Som tredje grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av den omprövning som rådet gjort i enlighet med artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. Klaganden har som fjärde grund åberopat att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av proportionalitetsprincipen och som femte grund hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av huruvida rådets motivering av de omtvistade rättsakterna var tillräcklig.

49 Klaganden har som första grund gjort gällande att tribunalen, i punkterna 126–146 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 och även gjorde en felaktig tillämpning av denna bestämmelse i förevarande fall, när den slog fast att de syften som anges i leden i–iii) i nämnda bestämmelse avser själva arten av de utförda handlingarna.

50 Klaganden anser att det i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 görs en åtskillnad mellan handlingar vars allvarsgrad gör det möjligt att kvalificera dem som terroristhandlingar, vilka räknas upp i leden a–k, och de syften för vilka dessa handlingar ska utföras, vilka anges i leden i–iii. Eftersom dessa villkor är kumulativa, ankommer det på rådet att visa dels att en organisation har begått en eller flera av de handlingar som räknas upp i leden a–k, dels att handlingen eller handlingarna i fråga har begåtts i terroristsyfte, för att kunna slå fast att det föreligger en terroristhandling i den mening som avses i denna gemensamma ståndpunkt. När tribunalen i punkt 131 i den överklagade domen angav att de syften som anges i artikel 1.3 första stycket i–iii) i nämnda gemensamma ståndpunkt avser själva arten av handlingarna, gjorde den sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av detta dubbla villkor genom att den de facto upphävde det självständiga villkoret att handlingarna ska ha begåtts i terroristsyfte.

51 Efter att i punkt 131 i den överklagade domen ha gjort åtskillnad mellan de mål som ett folk eller invånarna i ett territorium vill uppnå och det handlande varigenom de söker uppnå dessa mål, gjorde tribunalen visserligen en riktig bedömning när den fann att de syften som anges i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte motsvarar mål som kan beskrivas som slutliga eller underliggande. Av detta kan man emellertid inte dra slutsatsen att det slutliga målet saknar betydelse för tolkningen av det omedelbara syftet med en handling. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den, i punkt 132 i den överklagade domen, slog fast att hänsyn inte skulle tas till detta.

52 Klaganden anser dessutom, med hänvisning till nämnda punkt 132, att ordet otillbörligen i artikel 1.3 första stycket ii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte enbart avser den olagliga karaktären av det tvång som utövas. I annat fall skulle detta ord vara överflödigt, eftersom artikel 1.3 endast är tillämpligt på handlingar som är olagliga. Detta ord ska följaktligen förstås så, att det begränsar vilka handlingar som kan kvalificeras som en terroristhandling.

53 Tribunalen gjorde även en felaktig bedömning när den i punkt 131 i den överklagade domen fann att ordvalet (injagande av allvarlig fruktan, tvång, destabilisering eller förstörelse) avser själva arten av handlingarna. Det går inte att fastställa huruvida en handling destabiliserar eller förstör grundläggande strukturer i ett land utan att beakta de mål som den berörda organisationen eftersträvar med avseende på dessa grundläggande strukturer. Om det syfte som eftersträvas således är att de nämnda grundläggande strukturerna i högre grad ska iaktta folkrättsliga principer och de mänskliga rättigheterna, kan denna handling inte anses syfta till att destabilisera eller förstöra dem. Eftersom domstolen redan har slagit fast att den sedvanerättsliga principen om självbestämmande är en rätt som kan göras gällande erga omnes och … är en av de grundläggande folkrättsliga principerna (dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario, C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkt 88), är rådet skyldigt att beakta denna princip när det beslutar att uppta en organisation i en sanktionsförteckning. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den i punkt 133 i den överklagade domen fann att tillämpningen av bestämmelserna i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte utgör hinder för utövandet av den sedvanerättsliga principen om självbestämmande.

54 Om tribunalens resonemang följdes skulle, enligt klaganden, handlingar som begås av en person som, för att göra det möjligt för sitt folk att utöva sin rätt till självbestämmande, inte har något annat val än att använda sig av militärt våld, motsvara definitionen av en terroristhandling. Detta skulle vara detsamma som att helt förkasta idén om en internationell humanitär rätt, enligt vilken många militära handlingar som begås i en konflikt av detta slag är legitima. I stället för att hänvisa till rådets stora utrymme för skönsmässig bedömning, såsom den gjorde i punkt 133 i den överklagade domen, borde tribunalen ha beaktat principen om självbestämmande vid tolkningen av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

55 Klaganden har slutligen, med hänvisning till vad som anförts i första instans, kritiserat tribunalen för att i punkt 126 i den överklagade domen ha vägrat att pröva tillämpningen i förevarande fall av principen om självbestämmande och frågan huruvida det var lagenligt att använda militärt våld för att uppnå självbestämmande.

56 Rådet har, med stöd av Republiken Frankrike, Konungariket Nederländerna och kommissionen, yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den första grunden.

57 Den första grunden avser tribunalens tolkning, i punkterna 126–146 i den överklagade domen, av artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Enligt denna tolkning avser de syften som nämns i denna bestämmelse de utförda handlingarnas art, varvid hänsyn inte ska tas till en eventuell väpnad konflikt som syftar till självbestämmande för ett folk.

58 Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2021, kommissionen och GMB Glasmanufaktur Brandenburg/Xinyi PV Products (Anhui) Holdings, C‑884/19 P och C‑888/19 P, EU:C:2021:973, punkt 70).

59 Vad gäller lydelsen av artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska det påpekas att definitionen av en terroristhandling består av två kumulativa rekvisit, nämligen dels att denna handling ingår bland dem som räknas upp i leden a–k, dels att syftet med handlingen omfattas av något av de syften som anges i leden i–iii.

60 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den, såsom klaganden för övrigt har medgett, i punkt 144 i den överklagade domen fann att terroristhandlingar definieras i nämnda gemensamma ståndpunkt genom såväl de syften som eftersträvas som de medel som används för dessa syften.

61 I motsats till vad klaganden har gjort gällande gör ordalydelsen i artikel 1.3 första stycket i den gemensamma ståndpunkten däremot inte på något sätt det möjligt att anse att ett politiskt mål som eftersträvas med den aktuella handlingen eller arten av de krav som ställs av den som vidtar handlingen skulle kunna ha någon som helst relevans enligt definitionen av begreppet terroristhandling.

62 Denna tolkning av artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 bekräftas av det sammanhang som denna bestämmelse ingår i och av de mål som rådet eftersträvade vid antagandet av denna gemensamma ståndpunkt.

63 Såsom framgår av skälen 5–7 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och av skälen 3, 5 och 6 i förordning nr 2580/2001, antog rådet nämligen denna gemensamma ståndpunkt och därefter, i enlighet med denna, nämnda förordning bland annat för att på unionsnivå genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001). I den resolutionen bekräfta[de]s nödvändigheten av att med alla medel, i överensstämmelse med Förenta nationernas stadga, bekämpa de hot mot internationell fred och säkerhet som är en följd av terroristhandlingar. I resolutionen uppmanades även medlemsstaterna att komplettera det internationella samarbetet genom att vidta ytterligare åtgärder för att på sitt territorium med alla lagliga medel förebygga och hindra finansiering och förberedelse av alla slags terroristhandlingar.

64 Det ska i detta sammanhang även erinras om att gemensam ståndpunkt 2001/931 huvudsakligen eftersträvar detta preventiva syfte att bekämpa den internationella terrorismen genom att ta ifrån den dess finansiella medel, genom att de penningmedel och ekonomiska resurser som tillhör personer eller enheter som misstänks vara inblandade i verksamheter som har koppling till den fryses (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 67).

65 De uppsåtliga handlingar som räknas upp i artikel 1.3 första stycket a–k i gemensam ståndpunkt 2001/931 ska således anses utgöra terroristhandlingar om de begås i syfte att injaga fruktan hos en befolkning, otillbörligen tvinga ett offentligt organ eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller att allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation. Det är därvid inte nödvändigt att beakta det mål som den som utför terroristhandlingen eftersträvar, vare sig detta är politiskt eller av annat slag.

66 Det mål som eftersträvas med gemensam ståndpunkt 2001/931 och förordning nr 2580/2001 är inte att bestraffa terroristhandlingar, utan att bekämpa terrorism genom att förhindra finansiering av terroristhandlingar (dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkt 96).

67 Däremot kan inget av de skäl eller mål som avses förstås så, att handlingar som eftersträvar ett påstått legitimt mål ska undantas från tillämpningsområdet för gemensam ståndpunkt 2001/931. Klagandens argument att det vid bedömningen av huruvida en handling har utförts i ett terroristsyfte ska beaktas huruvida handlingen eventuellt har begåtts för att uppnå ett mål avseende självbestämmande kan därmed inte godtas.

68 Tribunalen tog ställning till detta argument i punkterna 122 och 124 i den överklagade domen. Den erinrade därvid, vilket klaganden för övrigt inte har bestritt, om att förekomsten av en väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt inte utesluter att bestämmelser i unionsrätten om förebyggande av terrorism, såsom gemensam ståndpunkt 2001/931, tillämpas på eventuella terroristhandlingar som begåtts i ett sådant sammanhang (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkterna 97 och 98). Den preciserade även att det i denna gemensamma ståndpunkt inte görs någon åtskillnad i fråga om dess tillämpningsområde beroende på om handlingen i fråga har begåtts i en väpnad konflikt i den mening som avses i internationell humanitär rätt eller inte.

69 Även om tribunalen i punkt 125 i den överklagade domen påpekade att den sedvanerättsliga principen om självbestämmande, vilken bland annat återges i artikel 1 i Förenta nationernas stadga, är en folkrättslig princip som är tillämplig på alla icke självstyrande territorier och folk som ännu inte har uppnått oberoende (dom av den 21 december 2016, rådet/Front Polisario, C‑104/16 P, EU:C:2016:973, punkt 88), innebär denna princip emellertid inte att ett folk eller invånarna inom ett territorium får använda sig av medel som faller under artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 för att utöva rätten till självbestämmande.

70 Domstolen har nämligen redan slagit fast att internationell humanitär rätt och gemensam ståndpunkt 2001/931 har olika syften och inrättar olika mekanismer, varför tillämpningen av denna gemensamma ståndpunkt inte är beroende av hur handlingar ska kvalificeras enligt internationell humanitär rätt. Domstolen har av detta dragit slutsatsen att den nämnda gemensamma ståndpunkten och förordning nr 2580/2001 ska tolkas så, att väpnade styrkors agerande under en väpnad konflikt, i den mening som avses i internationell humanitär rätt, kan utgöra terroristhandlingar i den mening som avses i dessa unionsrättsakter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2017, A m.fl., C‑158/14, EU:C:2017:202, punkterna 89, 91 och 97).

71 Det var i detta sammanhang som tribunalen, i punkt 131 i den överklagade domen, påpekade att det måste göras en åtskillnad mellan, å ena sidan, de mål som ett folk eller invånarna i ett territorium eftersträvar och, å andra sidan, det handlande varigenom de söker uppnå detta mål. De syften som nämns i artikel 1.3 första stycket i–iii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 motsvarar således inte sådana mål, som kan beskrivas som slutliga eller underliggande.

72 Trots att klaganden har medgett att tribunalen korrekt konstaterade att det finns en skillnad mellan det slutliga eller underliggande mål för vilket en enhet deltar i en väpnad konflikt och det syfte för vilket de specifika handlingarna utförs inom ramen för denna konflikt, har klaganden inte anfört något giltigt rättsligt argument som gör det möjligt att dra slutsatsen att det slutliga eller underliggande målet är relevant för bedömningen av syftet med dessa specifika handlingar.

73 Av detta följer att handlingar som begås för något av de tre syften som anges i leden i–iii) i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 kan kvalificeras som terroristhandlingar, även om deras slutliga eller underliggande mål till exempel är att göra en stats grundläggande strukturer mer demokratiska. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkt 132 i den överklagade domen slog fast att om handlingarna utförs för något av dessa tre syften, saknas det anledning att undersöka vilka mål som organisationen i fråga eftersträvar. I annat fall skulle ett av de två kumulativa rekvisit som måste vara uppfyllda för att en handling ska kunna kvalificeras som en terroristhandling inte längre gälla. De nämnda syftena, vilka kvalificerar de handlingar som räknas upp i leden a–k i nämnda artikel 1.3 första stycket och således är av rent funktionell karaktär, har inget samband med ett politiskt mål eller krav som de som begår en handling vill uppnå, vilket innebär att det slutliga eller underliggande målet med denna handling helt saknar betydelse för om den ska kvalificeras som en terroristhandling.

74 Mot bakgrund av det ovan anförda kan inte heller klagandens argument avseende punkt 126 i den överklagade domen godtas, inte bara på grund av att detta argument inskränker sig till att i allmänna ordalag ifrågasätta tribunalens påstående i denna punkt, utan även på grund av att det baseras på en missuppfattning av denna punkt. I nämnda punkt fann tribunalen nämligen att det inte var nödvändigt att ta ställning till tillämpningen i förevarande fall av principen om självbestämmande för att bemöta argumenten avseende tolkningen av de syften som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. I motsats till vad klaganden har gjort gällande vägrade tribunalen inte att pröva huruvida denna princip var tillämplig.

75 Att godta klagandens resonemang, enligt vilket en organisation eller enhet har rätt att begå någon av de handlingar som räknas upp i artikel 1.3 första stycket a–k i gemensam ståndpunkt 2001/931, under förutsättning att dessa handlingar utförs för att uppnå ett allmänt mål avseende självbestämmande, skulle för övrigt leda till ett resultat som strider mot bestämmelsens lydelse och sammanhang samt mot de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i, och skulle strida mot den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 68–70 ovan.

76 Slutligen gjorde tribunalen, av samma skäl, inte heller någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 132 i den överklagade domen slog fast att ordet otillbörligen i artikel 1.3 första stycket ii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 inte ska bedömas mot bakgrund av den påstått legitima karaktären av det mål som eftersträvas med utövandet av det aktuella tvånget.

77 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

78 Klaganden har genom sin andra grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att rådet kunde grunda sig på Förenade kungarikets beslut från år 2001 på grund av att det utgjorde ett beslut i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Klaganden anser nämligen att de omständigheter som angavs i skälen i detta beslut inte längre var relevanta på grund av den tid som förflutit och således inte kunde motivera slutsatsen att klaganden hade begått terroristhandlingar som gjorde det möjligt att kvalificera denna som en terroristgrupp.

79 Klaganden anser att tribunalen gjorde fel när den i punkt 142 i den överklagade domen hänvisade till de omständigheter som låg till grund för Förenade kungarikets beslut från år 2001, det vill säga bortförandet av västerländska turister i början av 1990-talet, attacken mot ett raffinaderi under perioden 1993/1994, en kampanj av attentat mot turistanläggningar under samma år och hoten om attacker mot turistanläggningar under åren 1995–1999, och när den analyserade dessa omständigheter och drog slutsatsen att rådet kunde kvalificera dem som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Eftersom tribunalen, i punkterna 77–83 i den överklagade domen, endast beaktade de omständigheter som inträffat mellan åren 1995 och 1999, kan andra och äldre omständigheter inte vara relevanta. De sistnämnda omständigheterna kunde följaktligen inte utgöra stöd för slutsatsen att klaganden skulle anses vara en terroristgrupp i den mening som avses i artikel 1.3 andra stycket i den gemensamma ståndpunkten, särskilt som tribunalen, i punkt 72 i den överklagade domen, drog slutsatsen att PKK verkade ha gett upp [sin terrorist[kampanj].

80 Under alla omständigheter gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den, i punkterna 80–83 i den överklagade domen, fann att hoten om attacker mot turistanläggningar mellan åren 1995 och 1999 kunde beaktas, trots tidsavståndet. Även om det antas att rådet inte är skyldigt att kontrollera huruvida de omständigheter som konstaterats i de nationella besluten faktiskt har ägt rum, ankommer det på rådet att kontrollera att den behöriga nationella myndigheten har bedömt att de har inträffat och att ange skälen för sitt konstaterande på ett klart och konsekvent sätt i motiveringen.

81 Tribunalen gjorde sig följaktligen skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 98 i den överklagade domen, fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg grunden att artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 hade åsidosatts, eftersom de omtvistade rättsakterna hade antagits med stöd av Förenade kungarikets beslut från år 2001, och när den, i punkt 146 i samma dom, fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg grunden att artikel 1.3 i den gemensamma ståndpunkten hade åsidosatts.

82 Vidare kunde varken rådet eller tribunalen anse att de påstådda hoten uppfyllde kriterierna i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Dessa påstådda hot kunde nämligen inte anses utgöra terroristhandlingar i den mening som avses i nämnda bestämmelse, eftersom den attentatskampanj som lett till att flera personer dödats hade övergetts.

83 Enligt klaganden ska även skillnaderna mellan definitionen av en terroristhandling i Förenade kungarikets lagstiftning och definitionen i gemensam ståndpunkt 2001/931 beaktas. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den i punkt 144 i den överklagade domen fann att den omständigheten att kriteriet om allvarsgrad anknyter till medel i Förenade kungarikets lagstiftning och till syften i den gemensamma ståndpunkten saknar betydelse, eftersom skillnaden är betydande, särskilt när det gäller hot.

84 Rådet har, med stöd av Republiken Frankrike, Konungariket Nederländerna och kommissionen, bestritt klagandens argument.

85 Den andra grunden avser det fel som tribunalen påstås ha begått i punkterna 77–83, 98 och 136–146 i den överklagade domen, genom att den beaktade Förenade kungarikets beslut från år 2001 för att slå fast dels att rådet hade uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, dels att de begångna handlingarna utgjorde terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i denna gemensamma ståndpunkt.

86 För att avgöra huruvida det finns fog för denna grund ska det inledningsvis göras åtskillnad mellan, å ena sidan, frågan huruvida Förenade kungarikets beslut från år 2001 kan kvalificeras som ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, bland annat med hänsyn till den tidpunkt då de incidenter som ligger till grund för beslutet inträffade och, å andra sidan, frågan huruvida dessa incidenter, bland annat med hänsyn till deras art, kan kvalificeras som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i denna gemensamma ståndpunkt.

87 För det första, vad gäller artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, konstaterar domstolen att det i första stycket i denna bestämmelse föreskrivs att förteckningen avseende frysning av tillgångar skall upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar.

88 Vad gäller rådets skyldigheter vid upptagandet av en person eller enhet i förteckningen framgår det av hänvisningen till ett nationellt beslut samt av orden exakta uppgifter och bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 att denna bestämmelse syftar till att skydda de berörda personerna genom att säkerställa att deras upptagande i förteckningen avseende frysning av tillgångar endast grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut, och att denna gemensamma ståndpunkt syftar till att uppnå detta mål genom att kräva att en nationell myndighet har fattat ett beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 68).

89 Eftersom unionen själv inte har någon möjlighet att utreda huruvida en person är inblandad i terroristhandlingar, har kravet på ett nationellt beslut till syfte att säkerställa att det föreligger bevis eller allvarliga och tillförlitliga indicier på att personen i fråga är inblandad i terroristhandlingar, vilka de nationella myndigheterna anser vara trovärdiga och vilka har föranlett myndigheterna att åtminstone inleda undersökningar. Det krävs dock inte att det nationella beslutet har en viss juridisk form eller att det har offentliggjorts eller delgetts (dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 69).

90 I förevarande fall konstaterade tribunalen, i punkt 72 i den överklagade domen, att rådet hade grundat sig på förekomsten av beslut som rådet ansåg utgjorde beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Ett av dessa beslut var Förenade kungarikets beslut från år 2001. Tribunalen räknade i detta avseende först upp de bevis och allvarliga och trovärdiga indicier som rådet hade angett och som de nationella myndigheterna ansåg vara tillförlitliga. Dessa innefattade terroristattacker sedan år 1984 som PKK ansetts vara ansvarig för, en terroristkampanj i början av 1990-talet, inklusive bortförande av västerländska turister, attacken mot ett raffinaderi och attacker mot turistanläggningar vid vilka utländska turister dödades under åren 1993 och 1994. Tribunalen angav, likaså i punkt 72 i den överklagade domen och i motsats till vad klaganden har hävdat, att rådet hade påpekat att även om PKK föreföll ha upphört med denna kampanj under åren 1995–1999, hade PKK fortsatt att hota med att attackera turistanläggningar under denna period. Tribunalen erinrade därefter, i punkt 73 i den överklagade domen, om att det av rättspraxis följer att de exakta uppgifter eller fakta i … ärendet som krävs enligt artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten ska visa att ett beslut av den nationella myndigheten som motsvarar definitionen i denna bestämmelse har fattats med avseende på de berörda personerna eller enheterna, bland annat så att dessa personer eller enheter kan identifiera beslutet, utan att dessa uppgifter eller fakta för den skull hänför sig till innehållet i nämnda beslut. Tribunalen fann slutligen, i punkt 74 i samma dom, att rådet hade lämnat tillräckligt exakta uppgifter om Förenade kungarikets beslut från år 2001, i den mening som avses i artikel 1.4 i nämnda gemensamma ståndpunkt.

91 Av det ovan anförda följer att tribunalen, i punkt 76 i den överklagade domen, kunde anse att rådet förfogade över exakta uppgifter och fakta i ärendet vilka följde av ett beslut av en behörig myndighet, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Eftersom klaganden inte har bestritt tribunalens slutsats och under alla omständigheter inte har anfört någon omständighet som kan vederlägga den, konstaterar domstolen att tribunalen hade fog för att anse att rådet kunde grunda sig på Förenade kungarikets beslut från år 2001.

92 Domstolen övergår till att pröva argumentet att tribunalen, i punkterna 77–83, 143, 144 och 146 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att handlingar som begåtts före år 1995 kunde beaktas vid prövningen enligt artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, trots att de inte kunde beaktas inom ramen för artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten. Det ska härvid göras en åtskillnad mellan, å ena sidan, de krav som avser det ursprungliga upptagandet av en person eller enhet i förteckningen i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten, vad gäller bland annat villkoren avseende tidsavstånd, och, å andra sidan, kraven avseende definitionen av begreppet terroristhandling i artikel 1.3 i samma gemensamma ståndpunkt.

93 För att en person eller enhet ska kunna upptas i förteckningen för första gången, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, krävs det nämligen att de handlingar som ligger till grund för upptagandebeslutet är tillräckligt aktuella, i synnerhet med beaktande av syftet med denna bestämmelse, vilket, såsom det har erinrats om i punkt 88 ovan, är att skydda de berörda personerna eller enheterna.

94 I artikel 1.3 i den gemensamma ståndpunkten fastställs däremot endast definitionen av begreppet terroristhandling i den mening som avses i nämnda gemensamma ståndpunkt. Rådet får i detta sammanhang beakta andra äldre omständigheter som kan vara relevanta för att bedöma historiken beträffande och omfattningen av den berörda personens eller enhetens terroristverksamhet, i den mening som avses i denna bestämmelse.

95 Av detta följer att tribunalen i förevarande fall gjorde en riktig bedömning när den beaktade de handlingar som begåtts före år 1995, vilka ägde rum under åren 1990, 1993 och 1994, för att i enlighet med artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931 fastställa huruvida de mål som eftersträvades med de handlingar som klaganden tillskrivits var av terroristkaraktär. Tribunalen gjorde även en riktig bedömning när den slog fast att tidsavståndet på cirka två år mellan de senaste omständigheter som beaktades, vilka hänförde sig till år 1999, och Förenade kungarikets beslut från år 2001 inte kunde anses vara orimligt, och att detta gjorde det möjligt att kvalificera detta beslut som ett beslut av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i denna gemensamma ståndpunkt.

96 När det gäller tribunalens hänvisning, i punkt 81 i den överklagade domen, till ett tidsavstånd på mindre än fem år, varvid den endast beaktade de senaste faktiska omständigheter som låg till grund för Förenade kungarikets beslut från år 2001, ska det påpekas att tribunalens hänvisning till detta tidsavstånd gjorde mot bakgrund av rättspraxis enligt vilken fem år inte är orimligt lång tid i detta sammanhang. Det framgår emellertid inte på något sätt av den överklagade domen att tribunalen, genom att hänvisa till detta tidsavstånd på fem år, ansåg att de övriga omständigheter som angavs i Förenade kungarikets beslut från år 2001 var för gamla för att kunna beaktas. Klagandens argument grundar sig på en missuppfattning av nämnda dom och kan således inte godtas.

97 För det andra, vad gäller argumentet att tribunalen felaktigt drog slutsatsen att hoten om attacker mot turkiska turistanläggningar uppfyllde kriterierna i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, konstaterar domstolen att inte heller detta argument kan godtas.

98 Det framgår nämligen av denna bestämmelse att den uttryckligen, i led i, avser hot om att utföra någon av de handlingar, som räknas upp i a–h, såsom angrepp på en persons liv eller att förorsaka omfattande förstörelse.

99 Det räcker således att det finns hot om att utföra någon av de handlingar som räknas upp i de nämnda leden a–h, för att en frysning av tillgångar ska anses berättigad. Den omständigheten att PKK upphörde med sina attacker mellan åren 1995 och 1999 påverkar inte kvalificeringen av hoten som en terroristhandling.

100 Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den slog fast att den omständigheten att attacker inte har ägt rum under en viss period inte hindrar att det alltjämt kan föreligga hot om attacker, vilka då utgör terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931.

101 Vad gäller klagandens argument att definitionen av en terroristhandling i Förenade kungarikets lagstiftning skiljer sig från definitionen i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, erinrar domstolen om att tribunalen i punkt 144 i den överklagade domen fann att den omständigheten att kriteriet avseende allvarsgrad hänför sig till ordet medel i Förenade kungarikets lagstiftning och till ordet syften i denna gemensamma ståndpunkt saknar betydelse.

102 Det framgår av punkt 73 ovan att de syften som räknas upp i artikel 1.3 första stycket i–iii) i gemensam ståndpunkt 2001/931 är av rent funktionell karaktär och kvalificerar de handlingar som avses i artikel 1.3 första stycket a–k i den gemensamma ståndpunkten som terroristhandlingar. Tribunalens resonemang är således inte inkonsekvent, eftersom såväl unionsrätten som Förenade kungarikets beslut från år 2001 innehåller en definition i två steg av terroristhandlingar, där de definieras både utifrån de eftersträvade syftena och med hjälp av de medel som används för att uppnå dessa.

103 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

104 Som tredje grund har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 182–188 och 191–203 i den överklagade domen, fann att rådets omprövning av 2015–2017 års förordningar och 2019 års beslut uppfyllde villkoren i artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

105 Klaganden har understrukit att tribunalen konstaterade att det hade gått lång tid mellan antagandet av Förenade kungarikets beslut från år 2001 och antagandet av 2014 års rättsakter och att det under tiden däremellan hade inträffat flera händelser som visade att omständigheterna hade förändrats. Den fann därför att rådet hade åsidosatt sin skyldighet att uppdatera sin bedömning av risken för terroristinblandning för år 2014. Klaganden anser emellertid att tribunalen borde ha kommit fram till samma slutsats beträffande 2015–2017 års förordningar och 2019 års beslut.

106 Klaganden har, med hänvisning till vad den anfört inom ramen för den andra grunden, anfört att Förenade kungarikets beslut från år 2001 inte uppfyller villkoren i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Klaganden anser även att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkt 185 i den överklagade domen, fann att rådet hade kunnat grunda sig på attacken mot byggplatsen för en ny turkisk framskjuten militäranläggning i maj 2014 och hade kunnat kvalificera attacken som en terroristhandling. En sådan handling utgör nämligen ett typexempel på en handling som klaganden inte kan anklagas för att ha begått i terroristsyfte, eftersom den utgjorde ett direkt svar på den turkiska regeringens åsidosättande av fredsförhandlingarna och borde betraktas som en legitim militär handling enligt internationell humanitär rätt.

107 Även om domstolen skulle finna att tribunalen inte gjorde en felaktig tolkning av artikel 1.3 och 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, vad gäller Förenade kungarikets beslut från år 2001, anser klaganden att attacken i maj 2014, med hänsyn till att den var av klart annorlunda art än de incidenter som hade åberopats i samband med detta beslut, inte i tillräcklig utsträckning visade att det fortfarande förelåg en risk för terroristhandlingar.

108 Eftersom klagandens situation förändrades radikalt under de sexton år som följde på gripandet år 1999 av Abdullah Öcalan, grundare av och ledare för PKK, kan det inte anses att attacken på en framskjuten turkisk militäranläggning, som höll på att byggas i strid med fredsförhandlingarna, kunde likställas med hotet om attacker mot turkiska turistanläggningar under 1990-talet.

109 Vad gäller incidenten den 23 oktober 2017, då ett militärfordon attackerades, har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkt 191 i den överklagade domen, slog fast att det saknade betydelse att denna handling ingick i den väpnade konflikten mellan PKK och Republiken Turkiet, trots att det klart framgår av den första grunden att en militär operation som är nödvändig och proportionerlig inte kan anses ha ett terroristsyfte.

110 Genom att i punkterna 198–200 i den överklagade domen i huvudsak slå fast att den fortsatta väpnade konflikten innebar att rådet hade fog för att anse att det fortfarande förelåg en risk för terroristhandlingar, bortsåg tribunalen från Republiken Turkiets roll, trots att PKK i betydande utsträckning hade ändrat sitt agerande.

111 Rådet anser, med stöd av Republiken Frankrike, Konungariket Nederländerna och kommissionen, att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

112 Enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 får rådet besluta att den berörda personen eller enheten ska kvarstå i en förteckning avseende frysning av tillgångar, om rådet finner att den risk för att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet som motiverade det ursprungliga upptagandet i förteckningen fortfarande föreligger (dom av den 10 september 2020, Hamas/rådet, C‑386/19 P, EU:C:2020:691, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

113 Den enda relevanta frågan vid bedömningen av huruvida ett sådant beslut är lämpligt är i princip huruvida de faktiska omständigheterna, sedan det aktuella upptagandet i förteckningen eller sedan den föregående omprövningen, har förändrats på ett sådant sätt att det inte längre är möjligt att dra samma slutsats avseende denna risk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 46).

114 Att en sådan risk kvarstår kan fastställas bland annat genom en hänvisning till det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga upptagandet i förteckningen, när detta beslut nyligen har varit föremål för en omprövning som lett till slutsatsen att det är motiverat att behålla personen eller organisationen i fråga i förteckningen på grund av nyligen inträffade incidenter som visar att denne eller denna fortfarande är inblandad i terroristverksamhet. En sådan omprövning syftar nämligen till att säkerställa att rådets beslut fattas på grundval av faktiska omständigheter som är tillräckliga för att rådet ska kunna dra slutsatsen att det föreligger en sådan risk (dom av den 10 september 2020, Hamas/rådet, C‑386/19 P, EU:C:2020:691, punkt 39).

115 Vid prövningen av huruvida risken för att den berörda personen, gruppen eller enheten deltar i terroristverksamhet kvarstår, ska hänsyn tas – utöver till vad som slutligen skett med det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga upptagandet av personen, gruppen eller enheten i förteckningen avseende frysning av tillgångar – även till senare inträffade omständigheter som visar att den risken kvarstår (dom av den 10 september 2020, Hamas/rådet, C‑122/19 P, EU:C:2020:690, punkt 38).

116 Tribunalen har i förevarande fall inte avvikit från denna rättspraxis.

117 Domstolen prövar för det första de argument som klaganden har anfört för att bestrida att attacken mot en byggplats för en ny turkisk framskjuten militäranläggning i maj 2014 och attacken mot ett militärfordon den 23 oktober 2017 ska kvalificeras som terroristhandlingar, i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931. Dessa argument är verkningslösa med avseende på den omprövning som gjordes i enlighet med artikel 1.6 i denna gemensamma ståndpunkt och ska underkännas på grundval av den rättspraxis som anges i punkt 112 ovan. För att behålla en person eller enhet i förteckningen avseende frysning av tillgångar behöver rådet nämligen inte visa att denna person eller enhet har begått en terroristhandling i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i nämnda gemensamma ståndpunkt, utan endast att risken för att personen eller enheten är inblandad i terroristverksamhet kvarstår.

118 För det andra kan domstolen inte heller godta klagandens argument att de handlingar som rådet grundade sig på vid sin omprövning av den fortsatta risken för PKK:s inblandning i terroristverksamhet inte i tillräcklig utsträckning styrkte att det förelåg en sådan risk på grund av att dessa handlingar var av väsentligt annan art och på grund av att PKK:s situation hade förändrats radikalt, eftersom organisationen numera förespråkade fredliga lösningar.

119 Det ska i detta sammanhang påpekas att argumentet att det fanns legitima skäl för attacken på en byggplats för uppförande av en ny framskjuten turkisk militäranläggning, vilken ägde rum i maj 2014, inte kan tas upp till prövning. Klaganden har nämligen endast hänvisat till att det fanns en väpnad konflikt som påstås berättiga denna attack, som klaganden anser vara av väsentligt annan art än de incidenter som åberopats i Förenade kungarikets beslut från år 2001, och gjort gällande att denna handling är ett direkt svar på den turkiska regeringens åsidosättande av fredsförhandlingarna. Klaganden har därmed inte åberopat att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning, utan har begärt att domstolen ska ersätta tribunalens bedömning av denna bevisning med sin egen bedömning.

120 Det framgår emellertid av artikel 256.1 FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande ska vara begränsat till rättsfrågor och att tribunalen således är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta faktiska omständigheterna och bevisningen. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen utgör inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande (beslut den 27 januari 2022, FT m.fl./kommissionen, C‑518/21 P, EU:C:2022:70, punkt 12 och där angiven rättspraxis).

121 Domstolen kan inte heller godta klagandens argument att incidenten den 23 oktober 2017 ska anses vara en militär operation som är uppenbart nödvändig och proportionerlig.

122 Såsom framgår av punkt 191 i den överklagade domen har klaganden varken bestritt att denna militära attack har ägt rum eller att klaganden är ansvarig för den, eftersom den har angett att den ingick i den väpnade konflikten mellan klaganden och Republiken Turkiet.

123 Domstolen konstaterar således att klaganden, inom ramen för den tredje grunden för överklagandet, inte har anfört några argument som kan påverka riktigheten i tribunalens rättsliga bedömning att rådet på ett giltigt sätt kunde uppdatera sin bedömning av risken för att klaganden skulle vara inblandad i terroristverksamhet på grundval av dessa handlingar.

124 Överklagandet kan följaktligen inte bifallas såvitt avser den tredje grunden, eftersom denna grund delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.

125 Som fjärde grund har klaganden gjort gällande att tribunalen, i punkterna 207–215 i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning av proportionalitetsprincipen.

126 Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalen, i punkterna 211–213 i den överklagade domen, åsidosatte proportionalitetsprincipen, enligt vilken unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna, och som innebär att de, när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan, ska välja den åtgärd som är minst ingripande och att de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2013, Sky Österreich, C‑283/11, EU:C:2013:28, punkt 50).

127 Genom att slå fast att en fredlig och demokratisk lösning på konflikten saknade relevans i målet, motsade tribunalen dessutom sitt konstaterande i punkt 198 i den överklagade domen, enligt vilket rådet med rätta hade ansett att omständigheterna inte hade ändrats under år 2019. Om det inom ramen för omprövningen enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931 ansågs vara relevant att en fredlig lösning eftersträvas, anser klaganden att detsamma borde gälla vid proportionalitetsprövningen, särskilt som det slutliga målet med den väpnade konflikten är ett folks självbestämmande. Även om detta argument inte skulle godtas inom ramen för den första grunden, ska det godtas inom ramen för prövningen av den fjärde grunden, avseende åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

128 Såsom framgår av punkt 207 i den överklagade domen eftersträvar de omtvistade rättsakterna ett mål av allmänintresse, nämligen att bidra till internationell fred och säkerhet. Bibehållandet av PKK i de omtvistade förteckningarna hindrar emellertid i själva verket fredsprocessen, varför de restriktiva åtgärder som föreskrivs i dessa rättsakter ska anses olämpliga i förhållande till de eftersträvade målen.

129 För det andra har tribunalen, genom att nöja sig med att göra en begränsad prövning av det mål som eftersträvas med de omtvistade rättsakterna, inte på ett korrekt sätt kontrollerat, i punkterna 206–215 i den överklagade domen, huruvida de vållade olägenheterna, vilka även omfattar de förutsebara följderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 mars 2019, Tjebbes m.fl., C‑221/17, EU:C:2019:189, punkt 40), är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen. Det kan nämligen inte godtas att det, vid bedömningen av huruvida de olägenheter som en rättsakt orsakar inte är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen, endast tas hänsyn till de mål som eftersträvas med rättsakten och inte till de förutsebara följderna av denna.

130 Klaganden har i detta sammanhang erinrat om att även om rådet inte kan beakta varje möjlig följd av en rättsakt, hade det i förevarande fall likväl, om än endast på grund av den talan om ogiltigförklaring som väcktes den 1 maj 2014 i målet PKK mot rådet (T‑316/14), kännedom om de omtvistade rättsakternas effekter för kurderna. Tribunalen gjorde sig därför skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 212 och 213 i den överklagade domen slog fast att dessa effekter saknade relevans.

131 Rådet anser, med stöd av Republiken Frankrike, Konungariket Nederländerna och kommissionen, att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

132 Domstolen konstaterar inledningsvis att den fjärde grunden inte kan tas upp till prövning i den mån klaganden har nöjt sig med att hänvisa till det slutliga målet med de restriktiva åtgärderna, det vill säga att bevara freden och stärka den internationella säkerheten, i den mening som avses i artikel 21.2 c FEU, och i den mån klaganden, genom att upprepa de argument som anförts i första instans, har gjort gällande att bibehållandet av PKK i de omtvistade förteckningarna hindrar fredsprocessen och får följdverkningar för kurderna, eftersom det slutliga målet med den väpnade konflikt som PKK deltar i är att det kurdiska folket ska få självbestämmande. I dessa delar syftar överklagandet nämligen i själva verket endast till att få till stånd en omprövning av den ansökan som getts in till tribunalen, vilket faller utanför domstolens behörighet i ett mål om överklagande.

133 Vidare har PKK inte framfört något till stöd för sin invändning om att principen om självbestämmande är relevant vid bedömningen av huruvida de restriktiva åtgärder som beslutats genom de omtvistade rättsakterna är proportionerliga. Denna invändning kan därför inte heller tas upp till prövning.

134 Vad slutligen gäller invändningen att tribunalen inte beaktade målet med de beslutade restriktiva åtgärderna och underlät att beakta de förutsebara följderna av dessa, genom att inte pröva huruvida de vållade olägenheterna var oproportionerliga i förhållande till det eftersträvade målet, erinrar domstolen om följande. När det gäller domstolsprövningen av huruvida proportionalitetsprincipen har iakttagits, kan lagenligheten av en vidtagen åtgärd endast påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig i förhållande till det mål som den behöriga institutionen eftersträvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Vnesheconombank/rådet, C‑731/18 P, EU:C:2020:500, punkt 84).

135 Det ska även erinras om att de restriktiva åtgärderna per definition medför negativa effekter, särskilt för de enheter som omfattas av dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Vnesheconombank/rådet, C‑731/18 P, EU:C:2020:500, punkt 86).

136 Betydelsen av det mål som eftersträvas med de omtvistade rättsakterna, nämligen bland annat bekämpandet av terrorismen, vilket ingår i det vidare målet att bevara internationell fred och säkerhet, i enlighet med de mål för unionens yttre åtgärder som anges i artikel 21 FEU, kan motivera att dessa får negativa följder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, Vnesheconombank/rådet, C‑731/18 P, EU:C:2020:500, punkt 87).

137 Mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisats till i punkterna 134–136 ovan gjorde tribunalen en riktig bedömning när den, i punkt 209 i den överklagade domen, fann att i den mån som rådet genom antagandet av de omtvistade rättsakterna bland annat eftersträvade målet att bekämpa terrorism, måste det anses att dessa utgjorde ändamålsenliga åtgärder för att uppnå detta mål och under alla omständigheter inte kunde anses vara uppenbart olämpliga i förhållande till detta.

138 Eftersom klaganden inte har anfört något rättsligt relevant argument till stöd för denna invändning, kan den inte godtas.

139 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, vilken delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundad.

140 Klaganden har genom den femte grunden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 221–238 i den överklagade domen, fann att rådet hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet, trots att det, såsom angetts i de föregående grunderna för förevarande överklagande, inte klart framgår av redogörelsen för skälen till de omtvistade rättsakterna att de händelser som inträffat mellan åren 2015 och 2019, vilka åberopats med avseende på Förenade kungarikets beslut från år 2001, verkligen ger stöd för detta beslut.

141 Enligt klaganden gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den fann att rådet hade uppfyllt sin motiveringsskyldighet. Tribunalen har nämligen inte beaktat målet avseende självbestämmande och det sammanhang i vilket den väpnade konflikten ingår. Tribunalen grundade sig felaktigt på de incidenter som avses i Förenade kungarikets beslut från år 2001. Rådet har inom ramen för sin omprövning felaktigt kvalificerat de incidenter som nämns i de omtvistade rättsakterna som terroristhandlingar utan att i tillräcklig utsträckning ange skälen till att förekomsten av en militär operation kan visa att det fortfarande finns en risk för inblandning i terroristverksamhet. Tribunalen motiverade inte i tillräcklig utsträckning varför de omtvistade rättsakterna skulle anses vara proportionerliga, trots att den hade informerats om de följder som upptagandet av PKK i de omtvistade förteckningarna kunde få för freden och för kurderna och deras anhängare.

142 Klaganden anser dessutom att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den, i punkterna 232–238 i den överklagade domen, fann att det fanns skäl att förkasta de argument som anförts för att visa att rådet hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att inte kontrollera huruvida de incidenter som hade undersökts av de nationella myndigheterna kunde kvalificeras som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931 och genom att inte visa att besluten från Förenade kungariket var relevanta med avseende på artikel 1.4 och 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. Denna kontroll avser inte bara huruvida motiveringen är välgrundad, utan även motiveringsskyldigheten som sådan.

143 Rådet anser, med stöd av Republiken Frankrike, Konungariket Nederländerna och kommissionen, att denna grund inte kan tas upp till prövning och att den i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet.

144 Vad gäller frågan huruvida den femte grunden kan tas upp till prövning konstaterar domstolen att klaganden, när den framfört invändningar mot punkterna 221–238 i den överklagade domen, inte klart har angett vare sig vilka avsnitt som den anser innefatta en felaktig rättstillämpning, med undantag för de invändningar som riktats mot punkterna 232–238 i den överklagade domen, eller de rättsliga argument som åberopas till stöd för klagandens uppfattning. Klaganden har i synnerhet inte preciserat på vilket sätt den praxis från domstolen som tribunalen hänvisade till skulle vara felaktig. Klagandens argument syftar således endast till att få till stånd en omprövning av de ansökningar som getts in till tribunalen, i stället för att riktas mot den överklagade domen för att göra det möjligt för domstolen att utföra sin prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Inuit Tapiriit Kanatami m.fl./parlamentet och rådet, C‑583/11 P, EU:C:2013:625, punkt 48).

145 Vissa av de argument som klaganden har anfört inom ramen för denna grund syftar nämligen i själva verket inte till att ifrågasätta tribunalens bedömning av motiveringen av de omtvistade rättsakterna, utan till att ifrågasätta dess bedömning av huruvida de aktuella restriktiva åtgärderna är ändamålsenliga för att uppnå de mål som eftersträvas med dem. Dessa argument, beträffande målet avseende självbestämmande och det sammanhang i vilket den väpnade konflikten ingår, de incidenter som avses i Förenade kungarikets beslut från år 2001, kvalificeringen av de incidenter som nämns i de omtvistade rättsakterna som terroristhandlingar och skälen till att de omtvistade rättsakterna ska anses vara proportionerliga, omfattas av övriga grunder för överklagandet, som klaganden för övrigt uttryckligen har hänvisat till, och har förkastats. De saknar följaktligen relevans vid prövningen av den femte grunden, avseende en otillräcklig motivering.

146 Det ska även erinras om att motiveringen av en av rådet antagen rättsakt om införande av en restriktiv åtgärd, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 216 i den överklagade domen, ska ange de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för sådana åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

147 Såsom tribunalen erinrade om i punkt 217 i den överklagade domen ska den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF emellertid vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån dess lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. En rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot vederbörande (dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

148 Vad närmare bestämt gäller rättsakter som rör frågan huruvida en person eller enhet ska kvarstå i förteckningen avseende frysning av tillgångar, är rådet skyldigt att kontrollera huruvida de faktiska omständigheterna, sedan det ursprungliga upptagandet eller den föregående omprövningen, har förändrats på ett sådant sätt att det inte längre är möjligt att dra samma slutsats beträffande denna persons eller enhets inblandning i terroristverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

149 Det ska i detta sammanhang preciseras att unionsdomstolen, när det gäller sådana rättsakter, är skyldig att kontrollera dels att motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF har iakttagits och följaktligen att de anförda skälen är tillräckligt precisa och konkreta, vilket tribunalen för övrigt erinrade om i punkt 218 i den överklagade domen, dels huruvida det finns stöd för dessa skäl, vilket innebär att unionsdomstolen, vid prövningen av huruvida dessa skäl är lagenliga i materiellt hänseende, ska försäkra sig om att det föreligger faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för dessa rättsakter och kontrollera att de faktiska omständigheter som har åberopats i redogörelsen för skälen till rättsakterna föreligger (dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

150 Frågan om motiveringen, som avser en väsentlig formföreskrift, skiljer sig emellertid från frågan om bevisningen för det påstådda beteendet, vilken avser den aktuella rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende och innebär att det ska prövas huruvida de omständigheter som nämns i rättsakten verkligen föreligger och kvalificeringen av dessa som omständigheter som motiverar att restriktiva åtgärder vidtas mot den berörda personen (dom av den 22 april 2021, rådet/PKK, C‑46/19 P, EU:C:2021:316, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

151 Tribunalen gjorde i detta sammanhang en riktig bedömning när den, i punkt 236 i den överklagade domen, fann att frågan huruvida rådet iakttagit sin skyldighet att kontrollera att de omständigheter som de nationella myndigheterna ansett föreligga kunde kvalificeras som terroristhandlingar, i den mening som avses i artikel 1.3 första stycket i gemensam ståndpunkt 2001/931, hade prövats i samband med grunden avseende åsidosättande av denna bestämmelse.

152 Av det ovan anförda följer att de argument som syftar till att ifrågasätta dessa omständigheter saknar relevans för prövningen av den femte grunden avseende en otillräcklig motivering, varför denna grund inte kan tas upp till prövning och i vart fall inte kan leda till bifall för överklagandet.

153 Av vad anförts följer att överklagandet inte kan vinna bifall på någon av de anförda grunderna. Det ska därför ogillas i sin helhet.

154 Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 184.1 i dessa rättegångsregler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

155 Rådet har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska denna bära sina rättegångskostnader och ersätta rådets rättegångskostnader.

156 Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa i tillämpliga delar ska gälla i mål om överklagande, ska medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader. Kommissionen, Republiken Frankrike och Konungariket Nederländerna, som har deltagit i förfarandet vid domstolen, ska följaktligen bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: engelska.