Domstolens dom (andra avdelningen) den 17 oktober 2024

I mål C‑349/23 [Zetschek], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Verwaltungsgericht Karlsruhe (Förvaltningsdomstolen i Karlsruhe, Tyskland) genom beslut av den 24 april 2023, som inkom till domstolen den 6 juni 2023, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av ordföranden på första avdelningen F. Biltgen (referent), tillförordnad ordförande på andra avdelningen, ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún samt domaren J. Passer, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Tysklands regering, genom J. Möller, W. Ewer och M. Hellmann, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom T.S. Bohr, F. Clotuche-Duvieusart och E.E. Schmidt, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tysk rätt

Förbundsrepubliken Tysklands grundlag

Lagen om urval av domare

DRiG

BBG

Lag om domare och åklagare i förbundslandet Baden-Württemberg

Förarbetena till BBG och DRiG

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra – den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.2 och artikel 6.1 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan HB, som är domare vid Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), och Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tyskland), företrädd av Bundesministerium der Justiz (Federala justitieministeriet, Tyskland) (nedan kallat BMJ). Målet rör det beslut som fattades av ordföranden vid Bundesgerichthof att avslå HB:s begäran om att få senarelägga sin pensionering.

3 Artikel 1 i direktiv 2000/78 har följande lydelse:

4 I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i nämnda direktiv, med rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande i punkt 1:

6 I artikel 6.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

7 Enligt artikel 95.1 och 95.2 i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag) av den 23 maj 1949 (BGBl. 1949 I, s. 1) gäller följande:

8 I 1 § 1 i Richterwahlgesetz (lag om urval av domare) föreskrivs följande:

9 I 48 § i Deutsches Richtergesetz (lagen om domarämbetet, nedan kallad DRiG) föreskrivs följande:

10 51 § i Bundesbeamtengesetz (lag om federala tjänstemän, nedan kallad BBG) har följande lydelse:

11 I 53 § 1 och 53 § 1a § första meningen BBG föreskrivs följande:

12 I 6 § 1 och 6 § 2 i Landesrichter- und Staatsanwaltsgesetz des Landes Baden-Württemberg (lag om domare och åklagare i förbundslandet Baden-Württemberg) föreskrivs följande:

13 Förbundsdagens dokument med referensnummer BT‑Drs 16/7076 återger förarbetena till BBG och DRiG och redogör för den tyska lagstiftarens avsikter vad gäller anpassningen av BBG och införandet av 48 § i DRiG. Det framgår av denna handling att lagen om ändring av såväl BBG som DRiG syftar till att skapa en modern och transparent rätt om tjänstemän, lön och pension för staten, som

14 Vad gäller anpassningen av BBG innehåller nämnda handling följande uppgift:

15 HB, som är född den 20 september 1960, är domare vid Bundesgerichtshof (Federala Högsta domstolen) och omfattas, i egenskap av federal domare, av en strikt pensionsålder på 67 år. DRiG ger inte HB någon möjlighet att senarelägga sin pensionsålder och föreskriver att den lagstadgade pensionsåldern för personer födda år 1960 är 66 år och fyra månader.

16 Den 30 september 2021 begärde HB att ordföranden för Bundesgerichtshof (Federala Högsta domstolen), genom ett överklagbart beslut, skulle meddela vilken dag han skulle gå i pension. Genom skrivelse av den 7 oktober 2021 informerade hon honom om att han skulle gå i pension den 31 januari 2027, det vill säga efter att ha uppnått den lagstadgade pensionsåldern på 66 år och 4 månader. Eftersom HB ville tjänstgöra som domare i Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) efter det att den lagstadgade pensionsåldern hade uppnåtts, begärde han omprövning av denna skrivelse vid BMJ.

17 HB:s begäran om omprövning föranledde inte någon ändring, varför HB väckte talan vid Verwaltungsgericht Karlsruhe (Förvaltningsdomstolen i Karlsruhe, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. HB har till stöd för sin talan gjort gällande att han är föremål för direkt diskriminering på grund av ålder, dels eftersom statliga tjänstemän, som har samma lagstadgade pensionsålder som HB, enligt 53 § BBG kan senarelägga sin pensionering med upp till tre år, dels eftersom domare i Förbundslandet Baden-Württemberg (Tyskland) enligt 6 § 2 första meningen i lag om domare och åklagare i Förbundslandet Baden- Württemberg kan ansöka om att senarelägga sin pensionsålder med upp till ett år, även om den i princip även för dem är 67 år, dock utan att gå utöver utgången av den månad då de fyller 68 år.

18 BMJ har å sin sida bestritt att det i förevarande fall föreligger en direkt diskriminering på grund av ålder i den mening som avses i artikel 2.1 a i direktiv 2000/78. BMJ har i detta avseende bland annat gjort gällande att det, för att avgöra huruvida det föreligger en sådan diskriminering, inte är möjligt att göra en jämförelse mellan en federal domare, å ena sidan, och federala tjänstemän eller domare i förbundsländerna, å andra sidan, eftersom sättet att utpeka federala domare i grunden skiljer sig från utnämningen av statliga tjänstemän och domare i förbundsländerna. Även om det antas att det föreligger en särbehandling är den motiverad, eftersom artikel 48 § 1 och 48 § 2 DRiG syftar till att uppnå en jämn ålderspyramid inom domarkåren, eftersom pensionering av äldre kollegor i sakens natur möjliggör för nyrekryterade att få tillträde till offentlig tjänst. Bestämmelserna har dessutom fördelar i fråga om förutsebarhet vad gäller personalförnyelse med hänsyn till de särdrag som utmärker urvalet av domare. Slutligen befrämjar en förutsägbar och kontinuerlig öppning av tjänster i högre lönegrader en ökad motivation hos domarna.

19 Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande påpekat att det följer av EU-domstolens fasta praxis, i dom av den 21 juli 2011, Fuchs och Köhler ( C‑159/10 och C‑160/10, EU:C:2011:508, punkt 34), dom av den 6 november 2012, kommissionen/Ungern ( C‑286/12, EU:C:2012:687, punkt 51) och dom av den 3 juni 2021, Ministero della Giustizia (Notarier) ( C‑914/19, EU:C:2021:430, punkt 26), att en nationell bestämmelse, såsom artikel 48.1 DRiG, som föreskriver att personer som har uppnått en viss ålder automatiskt ska upphöra att arbeta medan yngre personer som utför samma arbetsuppgifter kan fortsätta att tjänstgöra, medför en särbehandling som direkt grundar sig på ålder, i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78.

20 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida det i förevarande fall även föreligger en skillnad som direkt grundar sig på ålder då den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte tillåter HB att senarelägga sin pensionering trots att federala tjänstemän och – till exempel – domare i förbundslandet Baden-Württemberg har denna möjlighet. Med hänsyn till den vida formuleringen av tillämpningsområdet för direktiv 2000/78 i artikel 3.1 i direktivet, i vilken det hänvisas till alla personer, såväl inom den offentliga som den privata sektorn, inklusive offentliga organ, anser den hänskjutande domstolen att en jämförelse mellan federala domare och domare i förbundsländerna är relevant för utgången i det nationella målet. De skillnader som föreligger när det gäller utnämning av federala domare, å ena sidan, och federala tjänstemän och domare i förbundsländerna, å andra sidan, ska endast beaktas i samband med prövningen av huruvida skillnaden i behandling är motiverad. För att avgöra det nationella målet är det därför nödvändigt att få klarhet i huruvida den sålunda avgränsade särbehandlingen omfattas av någon av de diskrimineringsgrunder som avses i artikel 1 i direktiv 2000/78.

21 Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgericht Karlsruhe (Förvaltningsdomstolen i Karlsruhe) att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

22 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning, enligt vilken federala domare inte får senarelägga sin pensionering medan federala tjänstemän och domare i förbundsländerna får göra det, innebär en särbehandling som direkt grundar sig på ålder, i den mening som avses i denna bestämmelse.

23 Domstolen erinrar om att det i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 preciseras att direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet behandlas mindre förmånligt än en annan person som befinner sig i en jämförbar situation.

24 Enligt artikel 1 i direktiv 2000/78 är [s]yftet med detta direktiv … att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.

25 Såsom domstolen redan har slagit fast är de grunder som räknas upp i artikel 1 i direktiv 2000/78 uttömmande och avser inte diskriminering på grund av yrkeskategori eller arbetsplats (dom av den 21 maj 2015, SCMD, C‑262/14, EU:C:2015:336, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

26 I förevarande fall avser den skillnad i behandling som avses i den första frågan inte skillnaden i behandling mellan federala domare som inte kan fortsätta att arbeta efter den ålder som fastställts i 48 § 1 DRiG och de federala domare som inte har uppnått denna ålder och som kan fortsätta att arbeta, utan skillnaden avser behandlingen mellan, å ena sidan, federala domare och, å andra sidan, federala tjänstemän och domare i förbundsländerna, bland annat i förbundslandet Baden-Württemberg.

27 Såsom framgår av tillämplig nationell lagstiftning föreskrivs de bestämmelser som reglerar utövandet av domarämbetet för dessa olika domare och tjänstemän i tydligt åtskilda rättsakter. De personer som ingår i dessa grupper av personer utför inte samma arbetsuppgifter och villkoren för deras tjänsteutövning är specifika för var och en av dessa grupper.

28 Skillnaden i behandling mellan, å ena sidan, federala domare och, å andra sidan, federala tjänstemän och domare i förbundsländerna, bland annat i förbundslandet Baden-Württemberg, grundar sig således på den tjänst som dessa olika grupper av personer innehar.

29 Härav följer att en sådan särbehandling som avses i den första frågan grundar sig på den yrkeskategori som de berörda personerna tillhör på federal och regional nivå och inte på ålder.

30 Eftersom denna diskrimineringsgrund inte ingår bland de grunder som räknas upp i artikel 1 i direktiv 2000/78, omfattas en sådan situation som den som avses i den första frågan inte av den allmänna ram som fastställs i artikel 2.1 a i direktiv 2000/78.

31 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att en nationell lagstiftning enligt vilken federala domare inte får senarelägga sin pensionering medan federala tjänstemän och domare i förbundsländerna får göra det, inte innebär en särbehandling som direkt grundar sig på ålder, i den mening som avses i denna bestämmelse.

32 Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra – fjärde frågan. Sistnämnda frågor tycks nämligen ha ställts endast för det fall det skulle anses att skillnaden i behandling mellan, å ena sidan, federala domare och, å andra sidan, federala tjänstemän och domare i förbundsländerna, bland annat i förbundslandet Baden-Württemberg, är direkt grundad på ålder i den mening som avses i artikel 2.2 a i direktiv 2000/78.

33 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.