ext/celex/62024CJ0522

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 18 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Socialpolitik – Likabehandling i arbetslivet – Direktiv 2000/78/EG – Artikel 1 – Syfte – Artikel 2.2 a och b – Förbud mot diskriminering på grund av övertygelse – Nationell lagstiftning som tvingar militär personal att vaccinera sig mot SARS-CoV-2-viruset – Skillnad i behandling som grundas på tillhörighet till en viss yrkeskategori – Begreppet övertygelse ”

I mål C‑522/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) genom beslut av den 23 juli 2024, som inkom till domstolen den 29 juli 2024, i målet

BG

mot

Ministero della Difesa,

ytterligare deltagare i rättegången:

Presidenza del Consiglio dei Ministri,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren E. Sartori,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 juli 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– BG, som företräder sig själv, samt genom L. Parenti, avvocato,

– Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av E. Feola, E. Ferretti, A. Granato, V. Pilloni och F. Urbani Neri, avvocati dello Stato,

– Frankrikes regering, genom B. Fodda och T. Lechevallier, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom D. Recchia, E. Schmidt och F. van Schaik, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 20 november 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet (EGT L 303, 2000, s. 16), särskilt artikel 2.2 i direktivet, samt av artiklarna 1 och 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan BG, en högre officer inom arméns ingenjörskår, och Ministero della Difesa (försvarsministeriet, Italien, nedan kallat ministeriet) angående den avstängning från tjänsten som BG tvingades till på grund av sin vägran att underkasta sig den obligatoriska vaccinering mot SARS-CoV-2-viruset som införts för militär personal.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3 I artikel 1 i direktiv 2000/78, som har rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna.”

4 I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Begreppet diskriminering”, föreskrivs följande:

”1. I detta direktiv avses med principen om likabehandling att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1.

2. Enligt punkt 1 skall

a) direkt diskriminering anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation,

b) indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse, ett visst funktionshinder, en viss ålder, eller en viss sexuell läggning jämfört med andra personer, om inte

i) bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet objektivt motiveras av ett berättigat mål och om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga, eller

ii) när det gäller personer med ett visst funktionshinder, arbetsgivaren eller varje person eller organisation på vilken detta direktiv är tillämpligt är skyldig, enligt den nationella lagstiftningen, att vidta lämpliga åtgärder i enlighet med principerna i artikel 5 för att undanröja de nackdelar som denna bestämmelse, detta kriterium eller förfaringssätt för med sig.

…

5. Detta direktiv skall inte påverka de åtgärder som föreskrivs i nationell lagstiftning och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle för den allmänna säkerheten, ordningens bevarande, förebyggande av brott samt skydd för hälsa och andra personers fri- och rättigheter.”

Italiensk rätt

Lagstiftningsdekret nr 216/2003

5 Decreto legislativo n. 216 – Attuazione della direttiva 2000/78/CE per la parità di trattamento in materia di occupazione e di condizioni di lavoro e della direttiva n. 2014/54/UE relativa alle misure intese ad agevolare l’esercizio dei diritti conferiti ai lavoratori nel quadro della libera circolazione dei lavoratori (lagstiftningsdekret nr 216 om genomförande av direktiv 2000/78/EG om likabehandling i arbetslivet och direktiv 2014/54/EU om åtgärder som underlättar utövandet av arbetstagares rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare) av den 9 juli 2003 (GURI nr 187, av den 13 augusti 2003, s. 4), i den lydelse som är tillämplig på tvisten i målet vid den nationella domstolen, syftar till att införliva direktiv 2000/78 med den italienska rättsordningen.

Lagdekret nr 172/2021

6 I inledningen till decreto legge n. 172 – Misure urgenti per il contenimento dell’epidemia da COVID-19 e per lo svolgimento in sicurezza delle attività economiche e sociali (lagdekret nr 172 om brådskande åtgärder för att begränsa covid-19-epidemin och trygga den ekonomiska och sociala verksamheten) av den 26 november 2021 (GURI nr 282 av den 26 november 2021, s. 2), omvandlat med ändringar genom legge n. 3 (lag nr 3) av den 21 januari 2022 (GURI nr 19 av den 25 januari 2022, s. 1) (nedan kallat lagdekret nr 172/2021) anges följande:

”…

Den nuvarande risksituationen gör det nödvändigt att förlänga de extraordinära och brådskande åtgärder som vidtagits för att på lämpligt sätt hantera eventuella situationer som är skadliga för samhället.

Det är synnerligen nödvändigt och brådskande att anta bestämmelser för att på ett enhetligt sätt inom det nationella territoriet säkerställa verksamhet som syftar till att begränsa epidemin och minska riskerna för folkhälsan, även med beaktande av aktuella uppgifter och aktuella medicinska och vetenskapliga rön i kampen mot covid-19-epidemin samt de åtaganden som gjorts, inklusive på internationell nivå, när det gäller förebyggande åtgärder och slutlig vaccinationstäckning.

Det är synnerligen nödvändigt och brådskande att utvidga vaccinationsplikten till att omfatta vissa kategorier av personer som arbetar inom särskilt utsatta sektorer.

…”

7 Genom artikel 2 i lagdekret nr 172/2021 infördes i decreto legge n o 44 – Misure urgenti per il contenimento dell’epidemia da COVID-19, in materia di vaccinazioni anti SARS-CoV-2, di giustizia e di concorsi pubblici (lagdekret nr 44/2021 om nödåtgärder för att begränsa covid-19-epidemin, om vaccinering mot SARS-CoV-2, rättsväsendet och offentliga uttagningsprov) av den 1 april 2021 (GURI nr 79 av den 1 april 2021, s. 1) (nedan kallat lagdekret nr 44/2021), omvandlat med ändringar till lag nr 76/2021 av den 28 maj 2021 (GURI nr 128 av den 31 maj 2021, s. 1), en artikel 4ter.1 b. Genom denna artikel utvidgades skyldigheten att vaccinera sig mot SARS-CoV-2-viruset till att även omfatta militär personal, varvid det preciserades att vaccinering är ett grundläggande villkor för att berörda personer ska kunna utöva sin yrkesverksamhet. Det preciserades vidare att om vaccinationsplikten inte fullgjordes skulle detta medföra att rätten att utöva yrkesverksamhet omedelbart upphörde, utan disciplinära följder och med rätt till bibehållen anställning. Under den period som avstängningen varar skulle ingen lön eller annan ersättning eller arvode betalas ut. Avstängningen skulle gälla till dess att arbetsgivaren underrättats om att vaccinering skett, under alla omständigheter, senast sex månader från den 15 december 2021.

Lagen om militärväsendet

8 Artikel 89.3 i decreto legislativo n o 66 – Codice dell’ordinamento militare (lagstiftningsdekret nr 66 – Lagen om militärväsendet), av den 15 mars 2010 (GURI nr 106, av den 8 maj 2010, ordinarie tillägg nr 84), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lagen om militärväsendet), har följande lydelse:

”Försvarsmakten ska bidra till att värna om fria institutioner och utföra särskilda uppgifter i samband med allmänna katastrofer och andra extraordinära nödsituationer.”

9 I artikel 206bis i lagen om militärväsendet föreskrivs följande i punkt 1:

”De militära hälsomyndigheterna får förklara det nödvändigt att, enligt lämpliga protokoll, administrera förebyggande vaccin som är specifika för militär personal för att möjliggöra utplacering av militär personal under särskilda operativa eller tjänstgöringsmässiga förhållanden som fastställts för att garantera individers hälsa och folkhälsan.”

10 I artikel 894 i denna lag föreskrivs följande:

1. Militäryrket är oförenligt med utövandet av något annat yrke, utom i de fall som anges i särskilda bestämmelser.

2. Det är likaså oförenligt med militäryrket att utöva ett yrke, bedriva industri eller handel, eller att inneha en befattning som styrelseledamot, rådgivare, revisor eller annan liknande befattning, oavsett om den är avlönad eller inte, i vinstdrivande bolag.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11 Genom beslut av den 10 januari 2022 stängdes klaganden i det nationella målet, som är en högre officer inom arméns ingenjörskår, av från sin tjänst på grund av att han vägrade att underkasta sig skyldigheten för militär personal att vaccinera sig mot SARS-CoV-2-viruset.

12 Klaganden inkom med ett extraordinärt överklagade mot detta beslut till Republiken Italiens president och begärde ett yttrande från Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som är hänskjutande domstol, i enlighet med tillämplig nationell lagstiftning.

13 Den hänskjutande domstolen har angett att klaganden i det nationella målet har bestritt nämnda beslut med följande motivering. För det första anser klaganden att han utsatts för direkt diskriminering i förhållande till civil personal och att beslutet därmed utgör ett åsidosättande av artikel 2.2 a i direktiv 2000/78. Klaganden har förvisso inte ifrågasatt möjligheten för en stat att införa en vaccinationsplikt, men har kritiserat det sätt på vilket den italienska regeringen har genomfört vaccinationsplikten i förevarande fall. Klaganden anser att han diskriminerats i förhållande till den civila personal som är verksam inom samma militärledning. Även om den civila personalens tjänstgörings- och anställningsförhållande omfattas av ett annat system än det som gäller för militär personal, har den förstnämnda personalkategorin inte underkastats den vaccinationsplikt som är aktuell i det nationella målet, trots att de utför arbetsuppgifter som liknar dem som utförs av klaganden.

14 För det andra har klaganden i det nationella målet gjort gällande att artikel 2.2 b i direktivet har åsidosatts, eftersom han, bland annat i förhållande till vaccinerad militär personal, har utsatts för indirekt diskriminering på grund av sina övertygelser, utan att denna diskriminering grundar sig på vetenskapliga rön. Han vägrade visserligen att vaccinera sig, men var ändå beredd att utföra ett näs- och svalgprov var 48:e timme. Ur vetenskaplig synvinkel och enligt vissa rapporter som ingetts till Senato della Repubblica (Republiken Italiens senat) av experter med uppdrag att yttra sig om lagdekret nr 172/2021, skulle en icke vaccinerad person som beger sig till sin arbetsplats efter att ha testat negativt på ett näs- och svalgprov mindre än 48 timmar tidigare utgöra en risk för smittspridning som är likvärdig, eller till och med mindre, än den som hans vaccinerade kolleger utgör.

15 Klaganden i det nationella målet har för övrigt gjort gällande att när det gäller arbetstagare inom andra verksamhetsområden, vilka inte omfattas av vaccinationsplikt avseende SARS-CoV-2-viruset och vilka utövar sin verksamhet i miljöer som är betydligt mer besökta av allmänheten än hans egen, så föreskrevs i den italienska lagstiftningen, i fråga om tillträde till arbetsplatsen, att vaccinationsintyg och intyg om negativt resultat på näs- och svalgprov skulle anses likvärdiga. Detta visar att de även är likvärdiga, i ett säkerhetsperspektiv, när det gäller att styrka att en person inte är infekterad med SARS-CoV-2-viruset.

16 För det tredje har klaganden i det nationella målet gjort gällande att artiklarna 1 och 24 i stadgan har åsidosatts. Det beslut om avstängning som är aktuellt i det nationella målet hindrade honom nämligen från att utöva sin yrkesverksamhet, och berövade honom lön, kompensation eller arvode samt all möjlighet att utöva annan yrkesverksamhet i kommersiella bolag. Han kunde således inte försörja sig själv och sin familj, som består av maka och två underåriga flickor.

17 Den hänskjutande domstolen anser att såväl direktiv 2000/78 som de bestämmelser i stadgan som åberopats i det mål som den ska pröva är tillämpliga på militär personal inom försvarsmakten. Om den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet – vilken föreskriver ett krav på vaccinering som villkor för att militär personal ska få utöva sin yrkesverksamhet – inte är förenlig med ovannämnda bestämmelser, ska den inte tillämpas. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel om det åsidosättande av unionsrätten som klaganden i det nationella målet har åberopat ska anses styrkt.

18 Vad för det första gäller åsidosättandet av artikel 2.2 a i direktivet, på grund av en direkt diskriminering av militär personal i förhållande till civil personal, har den hänskjutande domstolen anslutit sig till Corte costituzionales (Författningsdomstolen, Italien) resonemang vid dess prövning av huruvida den vaccinationsplikt som införts för yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården och som liknar den som är aktuell i det nationella målet, är förenlig med den italienska konstitutionen.

19 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang bland annat angett att den inte delar klagandens påstående att vaccinering inte garanterar immunitet mot sjukdom och inte hindrar spridning eller överföring av SARS-CoV-2-viruset. Den hänskjutande domstolen har angett att Corte costituzionale (Författningsdomstolen) ansåg att den vaccinering som är aktuell i det nationella målet inte hade någon negativ inverkan på hälsotillståndet för de personer som omfattades härav och att vaccinering var en effektiv åtgärd för att minska spridningen av detta virus. Mot bakgrund av de medicinska och vetenskapliga uppgifter som visade att vaccinet var fullt verksamt och att vaccinationsplikten var en lämplig åtgärd för att uppnå målet att minska spridningen av detta virus, var det följaktligen inte orimligt att använda sig härav.

20 Vad vidare gäller valet av de yrkeskategorier som omfattas av denna skyldighet och prövningen av huruvida den är diskriminerande, har den hänskjutande domstolen gjort gällande att enligt artikel 2.5 i direktiv 2000/78 påverkar direktivet inte de åtgärder som föreskrivs i nationell lagstiftning och som bland annat är nödvändiga för den allmänna säkerheten och skydd för hälsan. Det ska således beaktas att den italienska lagstiftaren, i syfte att skydda folkhälsan och bekämpa pandemin, valt att införa en vaccinationsplikt för militär personal, som i förhållande till civil personal är mer utsatt för permanent kontakt med allmänheten och i detta sammanhang ska fullgöra ett uppdrag för att skydda allmän säkerhet.

21 Vad för det andra gäller åsidosättandet av artikel 2.2 b i direktivet, till följd av indirekt diskriminering på grund av övertygelse hos icke-vaccinerad militär personal som är beredd att utföra näs- och svalgprov, i förhållande till militär personal som inte motsatte sig vaccinering, anser den hänskjutande domstolen att en sådan diskriminering inte kan anses föreligga av samma skäl som dem som avser den påstådda direkta diskrimineringen.

22 Under alla omständigheter skulle en dylik indirekt diskriminering, i enlighet med artikel 2.2 b i) i direktivet, vara motiverad av ett legitimt mål, nämligen att skydda individuell och kollektiv hälsa med lämpliga och nödvändiga medel. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att de principer som Corte costituzionale (Författningsdomstolen) har slagit fast gällande hälso- och sjukvårdspersonal är tillämpliga. Enligt dessa principer kunde frekvent utförda diagnostiska tester för att påvisa infektion med SARS-CoV-2-virus inte anses utgöra ett lämpligt alternativ till vaccinering, i syfte att visa att den lösning som den italienska lagstiftaren valt var orimlig eller oproportionerlig.

23 I motsats till vad klaganden i det nationella målet har påstått kan det således inte hävdas att ett vaccinationsintyg är likvärdigt med ett intyg om negativt resultat på näs- och svalgprovet när det gäller frågan om tillträde till arbetsplatsen. Enligt den nationella lagstiftningen krävs nämligen, beroende på omständigheterna, det ena eller det andra intyget just på grund av särdragen hos den yrkeskategori som den berörda arbetstagaren tillhör, för att på ett proportionerligt sätt uppnå målet att minska riskerna för spridning av SARS-CoV-2-viruset och att skydda folkhälsan och arbetstagaren själv.

24 Vad för det tredje gäller det åsidosättande av artiklarna 1 och 24 i stadgan som klaganden i det nationella målet har gjort gällande, på grund av att han stängts av från rätten att utöva sin yrkesverksamhet, utan att få vare sig lön, ersättning eller annat arvode, har den hänskjutande domstolen angett att de principer som Corte costituzionale (Författningsdomstolen) har slagit fast med avseende på yrkesverksamma inom hälso- och sjukvården även är relevanta för bedömningen av huruvida det beslut som är aktuellt i det nationella målet är förenligt med unionsrätten.

25 Den situation där det är tillfälligt omöjligt för en arbetstagare som inte har uppfyllt vaccinationsplikten att utföra sina arbetsuppgifter är alltid en följd av att arbetstagaren utövat sin personliga självbestämmanderätt när det gäller beslut om hälso- och sjukvård. I detta avseende innebär avstängningen av arbetstagaren att arbetsgivaren fullgör en skyldighet att garantera säkerheten.

26 Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att det är berättigat att ingen lön, annan ersättning eller något annat arvode betalas ut under denna period, med hänsyn till att arbetstagaren fritt väljer att inte vaccinera sig och att han eller hon när som helst kan ändra sig.

27 Den hänskjutande domstolen har gjort gällande att respekten för människans värdighet, som garanteras i artikel 1 i stadgan, till vilken erkännandet av individens rätt att arbeta och erhålla en lön som är tillräcklig för att säkerställa sin och sin familjs uppehälle bidrar, kräver att denna person agerar i enlighet med lagen när den regel som ålägger en skyldighet – såsom den aktuella vaccinationsplikten – syftar till att uppnå mål av allmänintresse på ett rimligt och proportionerligt sätt.

28 Av samma skäl bör ett åsidosättande av artikel 24 i stadgan med avseende på arbetstagarens underåriga barn uteslutas, eftersom den negativa inverkan som kan följa av att föräldern stängs av från sin tjänst och av att utbetalningen av lönen avbryts inte beror på att de offentliga myndigheterna har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter, utan på att ett frivilligt handlande från arbetstagarens sida i strid med lagen.

29 Mot denna bakgrund anser den hänskjutande domstolen, även om den inte delar den klagandes uppfattning i det nationella målet, särskilt med hänsyn till att de argument som framförts inför den är nya, att det är lämpligt att ställa en fråga till EU-domstolen i detta avseende.

30 Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Mot bakgrund av att förvaltningen inte har ansett det vara nödvändigt att införa vaccinationsplikt för militär personal enligt artikel 206bis i [lagen om miltärväsendet] för den specifika anställningen, och därigenom att åta sig ansvaret för effekterna av vaccinet, utgör direktiv 2000/78/EG hinder för genomförandebestämmelser såsom lagdekret nr 172/2021 vad gäller den del som har ändrat lagdekret nr 44/2021 genom att lägga till [artikel] 4-ter.2 b vilken inför en vaccinationsplikt för en militär som strider mot dennes övertygelse, eftersom den ålägger denne att på egen risk frivilligt utsätta sig för denna medicinska behandling som fortfarande är på försöksstadiet, som ett ytterligare krav för att få arbeta i samma arbetsmiljö som civil personal som inte behöver låta sig vaccineras trots att den civila personalens arbetsuppgifter medför samma risk för människor att sprida smitta eller att bli smittade som den militära personalens arbetsuppgifter?

2) Mot bakgrund av att det i italiensk lagstiftning om att ha tillträde till arbetsplatsen, även i sammanhang där det förekommer många människor, såsom i kollektivtrafiken, på stadion och restauranger, fastställs att ett vaccinationsintyg och ett negativt testresultat efter topsning utförd inom 48 timmar anses vara likvärdiga för de arbetstagare som inte omfattas av lagdekret nr 172/2021, utgör artikel 2.[2 b] i direktiv [2000/78] hinder för en lagstiftningsakt såsom lagdekret nr 172/2021 vad gäller den del som har ändrat lagdekret nr 44/2021 genom att lägga till [artikel] 4-ter.1 b vilken inför en vaccinationsplikt för en militär som strider mot dennes övertygelse som ett nödvändigt krav för att få arbeta i samma arbetsmiljö som militär personal som enligt sin övertygelse har ansett det vara lämpligt att låta sig vaccineras även om det inte finns någon vaccinationsplikt, trots att den ovaccinerade militären är villig, och ändå redan har skyldighet, att visa upp ett negativt covid-19-test med tätare mellanrum än var 48:e timme?

3) Strider en lagstiftningsakt såsom lagdekret nr 172/2021 om komplettering av lagdekret nr 44/2021, vars artikel 4-ter.3 innebär att en arbetstagare som har stängts av från arbetet till följd av underlåtenhet att fullgöra vaccinationsplikten inte har någon laglig möjlighet att försörja sin familj och ge sina underåriga barn det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd, mot artiklarna 1 och 24 i [stadgan] i den mening som avses i dess artikel 24?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver obligatorisk vaccinering för militär personal som ett villkor för att få utöva sin yrkesverksamhet, medan civil personal, som utför sina arbetsuppgifter i samma miljö och under liknande hälsoförhållanden, inte är underkastade någon sådan skyldighet.

32 Domstolen erinrar om att direkt diskriminering enligt artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 anses förekomma när en person på någon av de grunder som anges i artikel 1 i detta direktiv behandlas mindre förmånligt än en annan person behandlas i en jämförbar situation

33 Det följer av sistnämnda bestämmelse att ”syftet med detta direktiv är att fastställa en allmän ram för bekämpning av diskriminering i arbetslivet på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, för att principen om likabehandling skall kunna genomföras i medlemsstaterna”.

34 Det följer härvid av fast rättspraxis att de grunder som räknas upp i artikel 1 i direktiv 2000/78 är uttömmande och inte avser diskriminering på grund av yrkeskategori eller arbetsplats (dom av den 17 oktober 2024, Zetschek, C‑349/23, EU:C:2024:889, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

35 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att den skillnad i behandling som avses i den första frågan, och som består i att vissa av de berörda personerna omfattas av vaccinationsplikt för att få utöva sin yrkesverksamhet, följer av att dessa personer tillhör antingen militär eller civil personal. Dessa olika personalkategorier omfattas nämligen, enligt den nationella lagstiftningen, av olika system vad gäller deras anställningsförhållande.

36 Härav följer att en sådan skillnad i behandling som avses i den första frågan grundar sig på att dessa arbetstagare tillhör en viss yrkeskategori.

37 Eftersom denna diskrimineringsgrund inte ingår bland de grunder som räknas upp i artikel 1 i direktiv 2000/78, omfattas denna typ av olika behandling inte av den allmänna ram som fastställs i direktiv 2000/78, och i synnerhet av artikel 2.1 a i.

38 Mot denna bakgrund ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 2.2 a i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver obligatorisk vaccinering för militär personal som ett villkor för att få utöva sin yrkesverksamhet, medan civil personal, som utför sina arbetsuppgifter i samma miljö och under liknande hälsoförhållanden, inte är underkastade någon sådan skyldighet då en sådan skillnad i behandling inte omfattas av artikel 2.2 a.

Den andra frågan

39 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver obligatorisk vaccinering för att en militäranställd ska få utöva sin yrkesverksamhet – med motiveringen att lagstiftningen innebär indirekt diskriminering på grund av övertygelse – när den aktuella militäranställde, till skillnad från bland annat annan militär personal som tjänstgör i samma miljö, motsätter sig sådan vaccinering.

40 I artikel 2.2 b föreskrivs att indirekt diskriminering ska anses förekomma – utom i de fall som avses i leden i och ii – när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med en viss religion eller övertygelse jämfört med andra personer.

41 Det följer av domstolens praxis att begreppet religion, i den mening som avses i artikel 1 i direktiv 2000/78, omfattar såväl forum internum , det vill säga att ha religiösa övertygelser, som forum externum , det vill säga att offentligt utöva sin religiösa tro. Religion och övertygelse har samma ställning i denna artikel som i artikel 19 FEUF, enligt vilken unionslagstiftaren får vidta lämpliga åtgärder för att bekämpa diskriminering på grund av bland annat ”religion eller övertygelse”, och artikel 21 i stadgan, där det bland de olika diskrimineringsgrunderna hänvisas till ”religion eller övertygelse”. Härav följer att orden religion och övertygelse, vid tillämpningen av detta direktiv, ska förstås som två sidor av samma diskrimineringsgrund (dom av den 28 november 2023, Commune d’Ans, C‑148/22, EU:C:2023:924, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

42 Enligt denna rättspraxis ska – såsom framgår av artikel 21 i stadgan – diskrimineringsgrunden ”religion eller övertygelse” särskiljas från den grund som avser ”politisk eller annan åskådning” och den förstnämnda grunden omfattar således såväl religiös övertygelse som filosofisk eller spirituell övertygelse (dom av den 13 oktober 2022, S.C.R.L. (Religiös klädedräkt), C‑344/20, EU:C:2022:774, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

43 Det skydd mot diskriminering som garanteras i direktiv 2000/78 avser, såsom det har erinrats om i punkt 34 ovan, endast de grunder som uttömmande anges i artikel 1 i direktivet. Direktivet omfattar således inte övertygelser som ska uppfattas som åsikter, oavsett om det rör sig om politiska åsikter eller andra åsikter.

44 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att klaganden i det nationella målet bland annat har anfört, såsom en diskriminering på grund av sina övertygelser, att den obligatoriska vaccinering som han ålades inte kan motiveras av hälsoskäl, med hänsyn till de arbetsuppgifter som han hade i uppgift att utföra. Samma klagande har vidare gjort gällande att sådan vaccinering inte är effektiv vad gäller spridningen av SARS-CoV-2-viruset, och att sådan vaccinering är likvärdig med ett näs- och svalgprov. Klaganden har i sistnämnda avseende gjort gällande att arbetstagare inom andra verksamhetsområden kunde få tillträde till sin arbetsplats genom att antingen inneha ett vaccinationsintyg eller ett intyg om negativt resultat på ett näs- och svalgprov.

45 Det ska vidare påpekas att klaganden, till stöd för denna ståndpunkt, har åberopat olika vetenskapliga handlingar för att visa dels att kunskaperna om vaccinets effektivitet och dess biverkningar är begränsade, dels att risken för smittspridning är lika stor för en vaccinerad person som för en ovaccinerad person som testat negativt på ett näs- och svalgprov. Klaganden avser därigenom att, med stöd av vetenskapliga argument, ifrågasätta de överväganden av samma slag som den hänskjutande domstolen har redogjort för i begäran om förhandsavgörande.

46 Av detta följer att nämnde klagande, genom dessa argument, inte avser att göra gällande sina egna övertygelser mot den obligatoriska vaccinering som är aktuell i det nationella målet, utan bestrida de val som de italienska myndigheterna har gjort på folkhälsoområdet.

47 Detsamma gäller det argument som klaganden åberopat för att, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 51 och 52 i sitt förslag till avgörande, bestrida villkoren för den aktuella obligatoriska vaccineringen, det vill säga att man valt att låta den militära personal som omfattas av vaccinationsplikten vaccinera sig på egen risk, snarare än genom en order där ansvaret för eventuella konsekvenser skulle åligga den som utfärdat ordern.

48 Mot bakgrund av de omständigheter som anges i punkterna 41–43 ovan och med hänvisning till vad generaladvokaten har anfört i punkt 55 i sitt förslag till avgörande gör domstolen följande bedömning. Sådana överväganden som dem klaganden i det nationella målet grundar sig på för att bestrida den aktuella vaccinationsplikten omfattas inte av begreppet övertygelse, i den mening som avses i direktiv 2000/78. Dessa överväganden utgör i stället åsikter, i förevarande fall på folkhälsoområdet, vars skydd inte regleras av bestämmelserna i detta direktiv vilket det erinrats om i punkt 43 ovan.

49 Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver obligatorisk vaccinering för att en militäranställd ska få utöva sin yrkesverksamhet – med motiveringen att lagstiftningen innebär indirekt diskriminering på grund av övertygelse – när den aktuella militäranställde, till skillnad från bland annat annan militär personal som tjänstgör i samma miljö, motsätter sig sådan vaccinering. Detta gäller när skälen för att motsätta sig vaccinering utgör åsikter på folkhälsoområdet, vilka inte omfattas av begreppet övertygelse i den mening som avses i detta direktiv, varför en sådan skillnad i behandling inte omfattas av artikel 2.2 b i direktivet.

Den tredje frågan

50 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 1 och 24 i stadgan utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver att en arbetstagare som vägrar att genomgå obligatorisk vaccinering, såsom ett villkor för att få utöva sin yrkesverksamhet, ska stängas av från sin anställning vilket hindrar arbetstagaren från att försörja sin familj, bland annat de underåriga barn som ingår häri.

51 Stadgans tillämpningsområde definieras i dess artikel 51.1. Enligt denna bestämmelse riktar sig stadgans bestämmelser till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten.

52 Domstolen har härvid slagit fast att begreppet tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i den artikeln, förutsätter att det finns en koppling mellan en unionsrättsakt och den berörda nationella åtgärden, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat (dom av den 12 juni 2025, Tallinna linn, C‑219/24, EU:C:2025:442, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

53 Av detta följer enligt domstolens fasta praxis att de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 12 juni 2025, Tallinna linn, C‑219/24, EU:C:2025:442, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

54 I förevarande fall framgår det av prövningen av de två första frågorna att artikel 2.2 i direktiv 2000/78 inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver obligatorisk vaccinering för militär personal som ett villkor för att kunna utöva yrkesverksamhet – och av vilken lagstiftning den avstängning från tjänsten följer som är föremål för den hänskjutande domstolens tredje fråga – med motiveringen att sådana skillnader i behandling som föreskrivs i denna lagstiftning och som är aktuella i det nationella målet inte omfattas av denna bestämmelse.

55 Det framgår inte heller av handlingarna i målet att denna nationella lagstiftning har koppling till någon annan bestämmelse i unionsrätten.

56 Nämnda nationella lagstiftning kan således inte anses utgöra en ”tillämpning av unionsrätten” i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, vilket innebär att artiklarna 1 och 24 i stadgan inte är tillämpliga i det nationella målet.

Rättegångskostnader

57 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1) Artikel 2.2 a i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling i arbetslivet

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver obligatorisk vaccinering för militär personal som ett villkor för att få utöva sin yrkesverksamhet, medan civil personal, som utför sina arbetsuppgifter i samma miljö och under liknande hälsoförhållanden, inte är underkastade någon sådan skyldighet då en sådan skillnad i behandling inte omfattas av artikel 2.2 a.

2) Artikel 2.2 b i direktiv 2000/78

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som föreskriver obligatorisk vaccinering för att en militäranställd ska få utöva sin yrkesverksamhet – med motiveringen att lagstiftningen innebär indirekt diskriminering på grund av övertygelse – när den aktuella militäranställde, till skillnad från bland annat annan militär personal som tjänstgör i samma miljö, motsätter sig sådan vaccinering. Detta gäller när skälen för att motsätta sig vaccinering utgör åsikter på folkhälsoområdet, vilka inte omfattas av begreppet övertygelse i den mening som avses i detta direktiv, varför en sådan skillnad i behandling inte omfattas av artikel 2.2 b i direktivet.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: italienska.