Domstolens dom (nionde avdelningen) den 16 oktober 2025

I mål C‑391/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) genom beslut av den 7 februari 2023, som inkom till domstolen den 27 juni 2023, i målet

DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av M. Condinanzi, avdelningsordförande, I. Jarukaitis (referent), ordförande på fjärde avdelningen, samt N. Jääskinen, domare, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Brăila Winds SRL, genom C.-A. Bîrsan, E.-D. Gramaticescu och A.-C. Lăcureanu, avocați, Europeiska kommissionen, genom I. Georgiopoulos, L. Nicolae och K. Talabér-Ritz, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

EUF-fördraget

Direktiv 2019/944

Förordning 2021/1119

Direktiv 2008/118/EG

Direktiv 2003/96

Rumänsk lagstiftning

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Domstolens behörighet och huruvida frågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 49, 56, 107, 108 och 191.2 FEUF, artikel 17 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 av den 5 juni 2019 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om ändring av direktiv 2012/27/EU (EUT L 158, 2019, s. 125), och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 av den 30 juni 2021 om inrättande av en ram för att uppnå klimatneutralitet och om ändring av förordningarna (EG) nr 401/2009 och (EU) 2018/1999 (Europeisk klimatlag) (EUT L 243, 2021, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Brăila Winds SRL, ett bolag som producerar el med hjälp av ett vindkraftverk, och å andra sidan Direcția Generală Regională a Finanțelor Publice București – Administrația Fiscală pentru Contribuabili Mijlocii București (regionala generaldirektoratet för offentliga finanser i Bukarest – skattemyndighet för medelstora skattebetalare i Bukarest, Rumänien), Ministerul Finanțelor (finansministeriet, Rumänien), Președintele Agenției Naționale de Administrare Fiscală (direktören för den nationella skattemyndigheten, Rumänien) och Agenția Națională de Administrare Fiscală (den nationella skattemyndigheten, Rumänien) (nedan kallad ANAF). Målet rör en skatt på 80 procent som Brăila Winds avkrävts sina inkomster, motsvarande skillnaden mellan det månatliga genomsnittliga försäljningspriset på dess producerade el och det pris som den nationella lagstiftaren fastställer.

3 Artikel 191.2 FEUF har följande lydelse:

4 Artikel 1 i direktiv 2019/944 har rubriken Syfte. I första och andra stycket i denna artikel föreskrivs följande:

5 Artikel 9 i samma direktiv har rubriken Skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. I punkterna 1 och 2 i denna artikel föreskrivs följande:

6 I artikel 58 i samma direktiv, med rubriken Tillsynsmyndigheternas allmänna mål, föreskrivs följande:

7 I artikel 1 i förordning 2021/1119, med rubriken Innehåll och tillämpningsområde, föreskrivs följande:

8 I artikel 2 i förordningen, med rubriken Klimatneutralitetsmål, föreskrivs följande:

9 I artikel 5 i nämnda förordning, med rubriken Anpassning till klimatförändringarna, anges följande i punkt 1:

10 Artikel 7 i samma förordning, med rubriken Bedömning av nationella åtgärder, har följande lydelse:

11 I artikel 1 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (EUT L 9, 2008, s. 12) föreskrevs följande:

12 Artikel 1 i direktiv 2003/96 har följande lydelse:

13 I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

14 I artikel II i Legea nr. 259/2021 pentru aprobarea Ordonanței de urgență a Guvernului nr. 118/2021 privind stabilirea unei scheme de compensare pentru consumul de energie electrică și gaze naturale pentru sezonul rece 2021–2022, precum și pentru completarea Ordonanței Guvernului nr. 27/1996 privind acordarea de facilități persoanelor care domiciliază sau lucrează în unele localități din Munții Apuseni și în Rezervația Biosferei Delta Dunării (lag om omvandling av brådskande regeringsbeslut nr 118/2021 om införande av en kompensationsordning för förbrukning av el och naturgas under vinterhalvåret 2021–2022 samt om komplettering av regeringsbeslut nr 27/1996 angående beviljande av lättnader till personer som är bosatta eller arbetar på vissa orter i Apusenibergen och i Donaudeltats biosfärreservat), av den 29 oktober 2021 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 1036 av den 29 oktober 2021), i dess lydelse enligt ordonanța de urgență a Guvernului nr. 11/2022 privind modificarea și completarea Legii nr. 259/2021 (brådskande regeringsbeslut nr 11/2022 om ändring och komplettering av lag nr 259/2021) av den 16 februari 2022 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 163 av den 17 februari 2022) (nedan kallad lag nr 259/2021), föreskrivs följande:

15 I artikel III.3 i brådskande regeringsbeslut nr 11/2022 om ändring och komplettering av lag nr 259/2021 föreskrivs följande:

16 Artikel I i ordinul președintelui ANAF nr. 64/2022 privind aplicarea prevederilor articolului II din [Legea nr. 259/2021], precum și privind modificarea și completarea Ordinului președintelui [ANAF] nr. 587/2016 pentru aprobarea modelului și conținutului formularelor utilizate pentru declararea impozitelor și taxelor cu regim de stabilire prin autoimpunere sau reținere la sursă (dekret från ANAF:s ordförande nr 64/2022 om tillämpning av artikel II i lag nr 259/2021 samt om ändring och komplettering av dekret från [ANAF:s] ordförande nr 587/2016 om godkännande av mallen och innehållet i det formulär som används för deklaration av den skatt och de avgifter som omfattas av självdeklarations- eller källskattesystemet) av den 18 januari 2022 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 55 av den 19 januari 2022) (nedan kallat dekret nr 64/2022), har följande lydelse:

17 Klaganden i det nationella målet, Brăila Winds, är ett dotterbolag i Engie-koncernen i Rumänien. Bolaget producerar el med hjälp av ett vindkraftverk beläget i Brăila (Rumänien).

18 Genom artikel II i lag nr 259/2021 infördes, med verkan från den 1 november 2021, en 80 procentig skatt på elproducenters inkomster motsvarande skillnaden mellan det månatliga genomsnittliga elpriset och det pris på 450 RON per megawattimme (MWh) som avses i punkt 1 i nämnda artikel II. Producenter av el från fossila bränslen, inbegripet producenter av kraftvärme, och – från och med den 1 januari 2022 – producenter av el från biomassa är dock undantagna från denna skatt.

19 Lag nr 259/2021, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, är resultatet av flera ändringar som gjordes under åren 2021 och 2022. Ändringarna infördes genom brådskande regeringsbeslut och avsåg skattens betalningsvillkor. Den 19 januari 2022 trädde dessutom dekret nr 64/2022 i kraft, som innehåller närmare uppgifter om hur nämnda skatt ska deklareras och betalas samt om det formulär som ska användas för detta ändamål.

20 Med tillämpning av denna lag och detta dekret ingav klaganden i det nationella målet, i egenskap av producent av el från förnybara energikällor, skattedeklarationer och rättelsedeklarationer och betalade, i enlighet med dessa deklarationer, ett skattebelopp på totalt 11643217 RON (cirka 2356926,52 euro) för perioden november 2021–mars 2022.

21 Klaganden i det nationella målet inkom därefter med ett klagomål till ANAF och yrkade att dekret nr 64/2022 skulle ogiltigförklaras. Klaganden begärde vidare omprövning av de skattedeklarationer på grundval av vilka bolaget hade betalat den aktuella skatten. Myndigheten avslog dessa två klagomål genom två beslut av den 16 mars 2022 respektive den 23 mars 2022. Vad gäller yrkandet om ogiltigförklaring av dekret nr 64/2022 ansåg ANAF att detta dekret utgjorde ett genomförande av den skatt som införts genom lag nr 259/2021 och att dessa bestämmelser således inte kunde ifrågasättas genom ett administrativt klagomål.

22 Den 27 april 2022 överklagade klaganden ärendet till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen. Bolaget bestred lagenligheten av dekret nr 64/2022 och de skattedeklarationer som upprättats på grundval av detta dekret och gjorde gällande att den skatt som införts genom artikel II i lag nr 259/2021 i sig är rättsstridig. Bolaget har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att den aktuella skatten innebär en diskriminering av producenter av energi från förnybara energikällor och strider mot principen om en rättvis fördelning av skattebördan, principen om undvikande av dubbelbeskattning samt principen om förbud mot retroaktiv beskattning och principen om principen om förutsägbarhet i beskattningen. Av nyss nämnda principer är principerna om skatteneutralitet, rättssäkerhet och skydd för berättigade förväntningar en naturlig följd. Klaganden menar även att denna skatt utgör ett olagligt statligt stöd som beviljats producenter av el från fossila bränslen, inbegripet från kraftvärme, och producenter av el från biomassa, i strid med artikel 107.1 FEUF, att den skapar hinder för friheten att tillhandahålla tjänster i strid med artiklarna 49 och 56 FEUF och att den strider mot unionens mål om att klimatneutralitet ska uppnås senast år 2050, den europeiska politiken för energibeskattning och direktiv 2019/944. ANAF har yrkat att överklagandet ska ogillas och har gjort gällande att de omtvistade nationella rättsakterna är förenliga med de lagbestämmelser på grundval av vilka de antogs och som var i kraft vid den tidpunkten.

23 Den hänskjutande domstolen anser att det är nödvändigt att få svar på flera frågor för att den ska kunna avgöra det aktuella målet. Den hänskjutande domstolen har således ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida lag nr 259/2021, som medför en överbeskattning av vissa elproducenters inkomster, kan kvalificeras som statligt stöd till förmån för icke beskattade elproducenter, vilket enligt artikel 108.3 FEUF då borde ha anmälts till kommissionen, såsom klaganden har gjort gällande. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida kriteriet selektiv fördel är tillämpligt, med hänsyn till att denna lag inte var tillämplig på alla kategorier av elproducenter.

24 Den hänskjutande domstolens andra fråga avser huruvida lag 259/2021 eventuellt påverkar etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster, i den mån nämnda lag kan avskräcka Engie-koncernen från att fortsätta att producera el från förnybara energikällor i Rumänien på grund av den höga skatt som införts genom denna lag. Det gränsöverskridande inslaget består i förevarande fall i att Brăila Winds ingår i denna koncern, som har sitt säte i Paris (Frankrike). Även om frågan avser tolkningen av såväl artikel 49 FEUF som artikel 56 FEUF, har den hänskjutande domstolen medgett att friheten att tillhandahålla tjänster är subsidiär i förhållande till etableringsfriheten, men att klaganden har åberopat båda dessa friheter. Även om den skatt som är aktuell i det nationella målet tillämpas på ett icke-diskriminerande sätt i förhållande till inhemska respektive utländska producenter, framgår det emellertid av EU-domstolens praxis att en sådan omständighet inte i sig gör det möjligt att anse att lag nr 259/2021 inte strider mot dessa bestämmelser i EUF-fördraget. I förevarande fall uppkommer särskilt frågan huruvida en sådan lagstiftning kan motiveras av tvingande skäl av allmänintresse och huruvida den är proportionerlig.

25 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida den skatt som införts genom lag nr 259/2021 kan kvalificeras som en åtgärd som är likvärdig med ett fastställande av försäljningspriset eller som en inskränkning av friheten att fastställa försäljningspriset för el, i strid med bestämmelserna i direktiv 2019/944, och särskilt artikel 58 c i detta direktiv, om den nationella tillsynsmyndighetens skyldighet att undanröja restriktioner för elhandeln mellan medlemsstater, jämförd med artikel 9 i samma direktiv, i den mån denna artikel har direkt effekt. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende preciserat att klaganden i det nationella målet har gjort gällande att den aktuella nationella lagstiftningen snedvrider den fria konkurrensen på elmarknaden genom att medföra extra kostnader för vissa producenter, minska försörjningstryggheten och förhindra att priserna fastställs utifrån samspelet mellan utbud och efterfrågan. Det ska således fastställas huruvida denna lagstiftning är förenlig med nämnda artikel 9, i den mån det vid den hänskjutande domstolen har gjorts gällande att lagstiftningen varken är lämplig i förhållande till det eftersträvade målet eller proportionerlig.

26 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida försiktighetsprincipen och principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala, vilka fastställs i artikel 191.2 FEUF och har åberopats av klaganden i det nationella målet, har direkt effekt och huruvida de åsidosätts genom införandet av en skatt som tillämpas på producenter av el från förnybara energikällor, med undantag för producenter av el från fossila bränslen. Den hänskjutande domstolen har vidare angett att klaganden i det nationella målet även har gjort gällande att denna skatt strider mot direktiv 2003/96 och mot unionens mål i fråga om klimatneutralitet.

27 Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

28 Domstolen erinrar inledningsvis om följande. Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se beslut av den 26 januari 1990, Falciola, C‑286/88, EU:C:1990:33, punkt 7). En begäran om förhandsavgörande är inte till för att möjliggöra rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor, utan för att tillgodose behov knutna till det faktiska avgörandet av ett mål (se dom av den 16 december 1981, Foglia, 244/80, EU:C:1981:302, punkt 18, och dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

29 I ett mål om förhandsavgörande måste det således föreligga ett sådant samband mellan det berörda målet och de unionsrättsliga bestämmelser vars tolkning begärts att tolkningen tillgodoser ett objektivt behov för det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

30 Det krävs att den nationella domstolen klargör den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eller att den åtminstone förklarar de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa frågor, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen (se dom av den 26 januari 1993, Telemarsicabruzzo m.fl., C‑320/90–C‑322/90, EU:C:1993:26, punkt 6). Domstolen har slagit fast att det är oundgängligt att den nationella domstolen ger nödvändiga förklaringar till varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna och redogör för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen (se beslut av den 28 juni 2000, Laguillaumie, C‑116/00, EU:C:2000:350, punkt 16, och dom av den 12 september 2024, Syndyk Masy Upadłości A, C‑709/22, EU:C:2024:741, punkt 70).

31 Det ska även understrykas att uppgifterna i begäran om förhandsavgörande inte bara ska göra det möjligt för domstolen att lämna användbara svar på de frågor som den nationella domstolen ställer, utan också ska ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det åligger domstolen att se till att denna möjlighet tillvaratas, eftersom det enligt denna bestämmelse endast är beslutet om hänskjutande som delges de berörda parterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, Irish Ferries, C‑570/19 EU:C:2021:664, punkt 134 och där angiven rättspraxis).

32 Dessa kumulativa krav beträffande innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i domstolens rättegångsregler, vilket är en bestämmelse som en domstol som framställer en sådan begäran förväntas ha kännedom om och är skyldig att iaktta noggrant inom ramen för det samarbete som har inrättats genom artikel 267 FEUF. Det erinras dessutom om dessa krav i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C C/2024/6008) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2024, Presidenza del Consiglio dei ministri m.fl. (Ersättning till arvoderade domare och åklagare), C‑548/22, EU:C:2024:730, punkt 29).

33 Vad inledningsvis gäller den första frågan, genom vilken den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida artiklarna 107 och 108 FEUF ska tolkas så, att en nationell lagstiftning enligt vilken endast vissa elproducenter är skyldiga att betala en skatt på inkomster som överstiger ett visst belopp utgör ett anmälningspliktigt statligt stöd till de producenter som är undantagna från denna skatt, gör domstolen följande bedömning. Det följer av fast rättspraxis att samtliga följande villkor måste vara uppfyllda för att en nationell åtgärd ska anses utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. För det första ska det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (dom av den 26 april 2018, ANGED, C‑233/16, EU:C:2018:280, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

34 För att bedöma huruvida den aktuella nationella åtgärden ger mottagarna en selektiv fördel, ska det fastställas huruvida nämnda åtgärd, inom ramen för en viss rättslig reglering, kan gynna vissa företag eller viss produktion i förhållande till andra företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, och som således är föremål för en särbehandling som i allt väsentligt kan anses vara diskriminerande (dom av den 16 mars 2017, Identi, C‑493/15, EU:C:2017:219, punkt 26, och dom av den 5 december 2023, Luxemburg m.fl./kommissionen, C‑451/21 P och C‑454/21 P, EU:C:2023:948, punkt 106 och där angiven rättspraxis). Definitionen av referensramen har större betydelse när det gäller skatteåtgärder, eftersom själva förekomsten av en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF bara kan fastställas i förhållande till en beskattning som betecknas som normal (dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl., C‑105/18–C‑113/18, EU:C:2019:935, punkt 62).

35 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen emellertid inte lämnat någon förklaring till varför den anser att den aktuella nationella lagstiftningen skulle kunna vara oförenlig med bestämmelserna i artikel 107.1 FEUF. Begäran om förhandsavgörande innehåller inte heller de uppgifter som är nödvändiga för att avgöra huruvida det skattesystem som införts genom denna lagstiftning kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i dessa bestämmelser. Bland annat är det inte möjligt att identifiera det referenssystem som är aktuellt i det nationella målet, det vill säga vad som utgör normal beskattning av elproducenter, systemets syfte, art och struktur, jämförbarheten mellan de elproducenter som är skyldiga att betala den aktuella skatten och de elproducenter som är befriade från denna skatt eller, i förekommande fall, huruvida det eventuellt är motiverat att behandla dem olika.

36 Eftersom domstolen således inte har tillgång till de uppgifter som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den första frågan, kan denna fråga inte tas upp till prövning.

37 Vad vidare gäller den andra frågan, som avser tolkningen av artiklarna 49 och 56 FEUF samt artikel 17 i stadgan, framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen inom ramen för denna fråga vill få klarhet i huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet inför en indirekt diskriminering i strid med artiklarna 49 och 56 FEUF, i den mån den avser personer, såsom klaganden i det nationella målet, som ingår i en koncern vars moderbolag har sitt säte i en annan medlemsstat. Den hänskjutande domstolen har särskilt angett att denna lagstiftning skulle kunna avskräcka denna koncern från att fortsätta att producera el från förnybara energikällor i Rumänien.

38 Domstolen gör i detta avseende följande bedömning. Det ska för det första påpekas att i förevarande fall är koncernens moderbolag, som är etablerat i en annan medlemsstat, inte part i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har inte förklarat på vilket sätt denna domstol – inom ramen för det aktuella målet, vilket rör lagenligheten av den skatt som endast klaganden i det nationella målet, dotterbolag till nämnda moderbolag, har varit föremål för – skulle ha anledning att bedöma beskattningens inverkan på moderbolaget och, i förekommande fall, dra eventuella slutsatser därav.

39 I den mån den andra frågan kan förstås så, att den avser en situation som inte motsvarar den faktiska situationen i det nationella målet – det vill säga förekomsten av eventuella inskränkningar i de friheter som avses i artiklarna 49 och 56 FEUF och som klagandens moderbolag skulle kunna bli föremål för – konstaterar domstolen att denna fråga är hypotetisk och därför inte kan tas upp till sakprövning (se, analogt, dom av den 5 juni 2025, Elektrorazpredelitelni mrezhi Zapad, C‑310/24, EU:C:2025:406, punkt 44).

40 Vad för det andra gäller frågan huruvida det eventuellt föreligger en inskränkning i de ovannämnda friheterna som klaganden i det nationella målet själv skulle kunna bli föremål för, ska det erinras om att domstolens uppgift i ett mål om förhandsavgörande är att bistå den hänskjutande domstolen vid avgörandet av det konkreta mål som är anhängigt vid den, vilket förutsätter att det är fastställt att de friheter som den hänskjutande domstolen har åberopat är tillämpliga i det målet. EUF-fördragets bestämmelser beträffande etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster är emellertid inte tillämpliga på en situation som i alla avseenden är begränsad till en och samma medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkterna 47 och 49, och dom av den 2 mars 2023, Bursa Română de Mărfuri, C‑394/21, EU:C:2023:146, punkt 48).

41 Då en nationell domstol har framställt en begäran om förhandsavgörande rörande en sådan situation, kan EU-domstolen inte – utan någon annan indikation från den nationella domstolen än att den aktuella nationella lagstiftningen är tillämplig utan åtskillnad på medborgarna i den berörda medlemsstaten och medborgarna i andra medlemsstater – anse att begäran om förhandsavgörande avseende tolkningen av EUF-fördragets bestämmelser om de grundläggande friheterna är nödvändig för att den nationella domstolen ska kunna avgöra den där anhängiggjorda tvisten. De konkreta omständigheter som visar att det finns ett samband mellan saken eller omständigheterna i en tvist, där omständigheterna i alla avseenden är begränsade till den berörda medlemsstaten, och artiklarna 49 och 56 FEUF, måste nämligen framgå av begäran om förhandsavgörande för att EU-domstolen ska kunna identifiera en anknytning mellan tvisten och dessa unionsrättsliga bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2016, Ullens de Schooten, C‑268/15, EU:C:2016:874, punkterna 54 och 55).

42 I förevarande fall framgår det inte av beslutet om hänskjutande att några sådana konkreta omständigheter föreligger. Den hänskjutande domstolen har nämligen endast angett att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är tillämplig utan åtskillnad på såväl landets egna medborgare som medborgare från andra medlemsstater. Enbart den omständigheten att klaganden i det nationella målet är dotterbolag till ett moderbolag etablerat i en annan medlemsstat än Rumänien utgör inte en tillräcklig indikation på att det eventuellt finns en sådan anknytning som avses i föregående punkt.

43 Vad för det tredje beträffar artikel 17 i stadgan vari rätten till egendom slås fast, erinrar domstolen om att enligt artikel 51.1 i stadgan riktar sig dess bestämmelser till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten. För att fastställa om en nationell åtgärd innebär en tillämpning av unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, måste det bland andra omständigheter således prövas huruvida den aktuella nationella lagstiftningen har till syfte att tillämpa en unionsrättslig bestämmelse, vilken slags lagstiftning det rör sig om och huruvida den eftersträvar andra mål än dem som omfattas av unionsrätten, även om den kan påverka unionsrätten indirekt, samt huruvida det finns unionslagstiftning som är specifik för området eller som kan påverka den aktuella nationella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2022, BPC Lux 2 m.fl., C‑83/20, EU:C:2022:346, punkterna 25–27 och där angiven rättspraxis).

44 I förevarande fall innehåller beslutet om hänskjutande emellertid inte några uppgifter som gör det möjligt att anse att det nationella målet avser en nationell lagstiftning som innebär en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Av detta följer att EU-domstolen inte är behörig att uttala sig om tolkningen av artikel 17 i stadgan.

45 Mot bakgrund av det ovan anförda kan den andra frågan inte upptas till prövning i någon del.

46 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2019/944 ska tolkas så, att det utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken producenter av el från förnybara energikällor beskattas för inkomster från försäljning av sin elektricitet över ett visst pris som fastställs i denna lagstiftning.

47 I artikel 1 i direktiv 2019/944 fastställs gemensamma regler för produktion, överföring, distribution, energilagring och leverans av el, samt bestämmelser om konsumentskydd, i syfte att skapa verkligt integrerade, konkurrensutsatta, konsumentorienterade, flexibla, rättvisa och transparenta elmarknader i unionen. Direktivet syftar vidare bland annat till att säkerställa överkomliga, transparenta energipriser och energikostnader för konsumenterna.

48 I artikel 9.1 i direktivet föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att elföretag drivs i enlighet med principerna i detta direktiv för att uppnå en konkurrensutsatt, säker och miljömässigt hållbar elmarknad, och de får inte diskriminera mellan dessa företag när det gäller deras rättigheter eller skyldigheter. I artikel 58 i nämnda direktiv, som innehåller en uppräkning av de allmänna mål som tillsynsmyndigheten ska uppnå, föreskrivs i led c att tillsynsmyndigheten ska vidta alla rimliga åtgärder för att undanröja restriktioner för elhandeln mellan medlemsstater, bland annat genom att utveckla den kapacitet för gränsöverskridande överföring som rimligen krävs för att tillgodose efterfrågan och förbättra integreringen av nationella marknader.

49 Den hänskjutande domstolen vill i detta avseende få klarhet i huruvida en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet – enligt vilken vissa elproducenter påförs en skatt på inkomster från försäljning av sin elektricitet som överstiger ett visst pris som fastställts i denna lagstiftning – strider mot direktiv 2019/944, i dess egenskap av åtgärd som är likvärdig med ett fastställande av försäljningspriset för el eller en inskränkning av friheten att fastställa detta pris, i den mån nämnda lagstiftning eventuellt kan inverka på fastställandet av nämnda pris.

50 Klaganden i det nationella målet har å sin sida, vid den hänskjutande domstolen, gjort gällande att det skattesystem som är i fråga i det nationella målet snedvrider den fria konkurrensen på elmarknaden, genom att det medför extra kostnader för vissa producenter, minskar försörjningstryggheten och förhindrar att priserna fastställs utifrån samspelet mellan utbud och efterfrågan.

51 Domstolen gör härvid följande bedömning. Det följer av domstolens praxis avseende Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG (EUT L 211, 2009, s. 55), som har ersatts av direktiv 2019/944, att det förstnämnda direktivet inte syftade till att tillnärma medlemsstaternas skattesystem på området och att den princip om icke-diskriminering som direktivet föreskrev inte var tillämplig på en nationell lagstiftning som inför en skatt på elproduktion och inmatning av el till elnätet inom en medlemsstats territorium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2021, Promociones Oliva Park, C‑220/19, EU:C:2021:163, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

52 I förevarande fall framgår det, med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att de berörda bestämmelserna i lag nr 259/2021 inför en skatt som åtminstone delvis eftersträvar ett budgetmässigt mål och inte syftar till att reglera elleveranserna eller till att säkerställa konsumentskyddet eller den fria konkurrensen.

53 Under alla omständigheter förefaller de berörda bestämmelserna i lag nr 259/2021 inte heller utgöra en åtgärd som motsvarar en åtgärd för fastställande av försäljningspriset på el eller en inskränkning av elleverantörernas frihet att fastställa sina försäljningspriser. Den aktuella skattens eventuella effekt på försäljningspriset är åtminstone avlägsen och osäker, då denna skatt i allt väsentligt begränsar sig till att minska den vinst som nämnda producenter kan få ut av sin försäljning.

54 Mot denna bakgrund ska den tredje frågan besvaras på följande sätt. Direktiv 2019/944 ska tolkas så, att det inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken producenter av el från förnybara energikällor beskattas för inkomster från försäljning av sin elektricitet över ett visst pris som fastställs i denna lagstiftning.

55 Det ska inledningsvis erinras om, vilket även följer av punkt 28 ovan, att det enligt fast rättspraxis ankommer på EU-domstolen, i det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 30 april 2025, Inspektorat kam Visshia sadeben savet, C‑313/23, C‑316/23 och C‑332/23, EU:C:2025:303, punkt 65 samt där angiven rättspraxis).

56 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen i sin begäran om förhandsavgörande, vad gäller den fjärde frågan, hänvisat till huruvida en sådan nationell lagstiftning som lag nr 259/2021 är förenlig med bland annat målen om klimatneutralitet senast 2050 och till meddelandet från kommissionen till Europaparlamentet, Europeiska rådet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den 11 december 2019, med rubriken Den europeiska gröna given (COM(2019) 640 final). Denna giv utgör emellertid ett icke bindande meddelande från kommissionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2024, Litauen m.fl./parlamentet och rådet (Mobilitetspaketet), C‑541/20–C‑555/20, EU:C:2024:818, punkt 432).

57 Målet att uppnå klimatneutralitet tilldelas emellertid unionen och medlemsstaterna kollektivt genom förordning 2021/1119. I artikel 2.1 i förordningen föreskrivs nämligen att klimatneutralitet ska uppnås senast år 2050 på unionsnivå.

58 Den hänskjutande domstolen ska därför anses ha ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 191.2 FEUF och förordning 2021/1119 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken producenter av el från förnybara energikällor beskattas för inkomster från försäljning av sin elektricitet över ett visst pris som fastställs i denna lagstiftning, men som undantar producenter av el från fossila bränslen från samma skatt.

59 Vad för det första gäller artikel 191.2 FEUF så anges i denna bestämmelse att unionens miljöpolitik ska syfta till en hög skyddsnivå med beaktande av de olikartade förhållandena inom unionens olika regioner. Denna politik ska bygga på försiktighetsprincipen och på principerna att förebyggande åtgärder bör vidtas, att miljöförstöring företrädesvis bör hejdas vid källan och att förorenaren ska betala. I detta sammanhang ska de harmoniseringsåtgärder som motsvarar miljöskyddskraven i förekommande fall innehålla en skyddsklausul som tillåter medlemsstaterna att av icke-ekonomiska miljömässiga skäl vidta provisoriska åtgärder, som ska vara föremål för ett kontrollförfarande på unionsnivå.

60 Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i om de principer som fastställs i nämnda bestämmelse har direkt effekt och, om så är fallet, huruvida en sådan skatt som den som är i fråga i det nationella målet strider mot dessa principer.

61 Domstolen har härvid slagit fast att artikel 191.2 FEUF endast fastställer unionens allmänna mål på miljöområdet, eftersom artikel 192 FEUF överlämnar åt Europaparlamentet och Europeiska unionens råd att enligt det ordinarie lagstiftningsförfarandet avgöra vilka åtgärder som bör vidtas för att uppnå dessa mål. Eftersom artikel 191.2 FEUF, vilken bland annat stadgar principen att förorenaren ska betala, vänder sig till unionslagstiftaren, kan den inte som sådan åberopas av enskilda i syfte att göra gällande att en nationell lagstiftning, av det slag som är i fråga i det nationella målet, inte ska tillämpas i en situation som inte regleras av någon unionslagstiftning antagen med stöd av artikel 192 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2015, Fipa Group m.fl., C‑534/13, EU:C:2015:140, punkterna 39 och 40, och dom av den 13 juli 2017, Túrkevei Tejtermelő Kft., C‑129/16, EU:C:2017:547, punkterna 36 och 37 samt där angiven rättspraxis).

62 Eftersom unionslagstiftaren inte med stöd av artikel 192 FEUF har antagit någon rättsakt som kan reglera medlemsstaternas antagande av en sådan skatt som den som föreskrivs i lag nr 259/2021, konstaterar domstolen att artikel 191.2 FEUF inte är tillämplig i det nationella målet, vilket innebär att det saknas anledning att pröva den fjärde frågan mot bakgrund av sistnämnda bestämmelse.

63 Vad för det andra gäller de klimatneutralitetsmål som unionen har fastställt, och i synnerhet förordning 2021/1119, i vilken de mål definieras som ska uppnås senast år 2050, gör domstolen följande bedömning. Denna förordning syftar, enligt dess artikel 1, bland annat till att fastställa en ram för en oåterkallelig och gradvis minskning av antropogena växthusgasutsläpp och att fastställa ett bindande mål för klimatneutralitet på unionsnivå.

64 I artikel 2.2 i nämnda förordning föreskrivs dessutom att medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder på nationell nivå för att möjliggöra ett gemensamt uppnående av klimatneutralitetsmålet. Enligt artikel 5.1 i samma förordning ska relevanta unionsinstitutioner och medlemsstaterna säkerställa löpande framsteg med att öka anpassningsförmågan, stärka motståndskraften och minska sårbarheten gentemot klimatförändringarna. Enligt artikel 7 i förordning 2021/1119 ska kommissionen regelbundet bedöma om nationella åtgärder på grundval av integrerade nationella energi- och klimatplaner, nationella långsiktiga strategier och tvååriga lägesrapporter är förenliga med detta mål. Om kommissionen konstaterar att de åtgärder som vidtagits av en medlemsstat är oförenliga med klimatneutralitetsmålet eller inte säkerställer en förbättrad anpassning enligt artikel 5 i direktivet, får den utfärda rekommendationer riktade till den medlemsstaten, varefter medlemsstaten är skyldig att underrätta kommissionen om hur den avser att ta vederbörlig hänsyn till dem och, under påföljande år, hur den har beaktat dem, eller, om den beslutar att inte följa rekommendationerna eller en väsentlig del av dem, motivera detta för kommissionen.

65 Det framgår således såväl av ordalydelsen i bestämmelserna i förordning 2021/1119, särskilt artiklarna 2, 5 och 7, som av det mål om klimatneutralitet som eftersträvas härmed att denna förordning endast innebär en skyldighet för medlemsstaterna att upprätta en övergripande strategi för att uppnå detta mål.

66 Såsom kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande ska nämligen en konkret åtgärd som vidtas av en medlemsstat i detta syfte bedömas mot bakgrund av samtliga omständigheter i den situation i vilken den vidtas och samtliga åtgärder som den berörda medlemsstaten har vidtagit för att bidra till att uppnå målet om klimatneutralitet på unionsnivå. En sådan lagstiftning som den som är i fråga i det nationella målet förefaller emellertid inte i sig kunna ha ett avgörande inflytande på förverkligandet av ett sådant mål eller medföra att den medlemsstat som har antagit den därmed underlåter att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att uppnå detta gemensamma mål, särskilt med hänsyn till att tillämpningen av denna lagstiftning är begränsad i tiden och inte förefaller kunna påverka utsläppen av växthusgaser på ett betydande sätt.

67 Den fjärde frågan ska därför besvaras på följande sätt: Förordning 2021/1119 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken producenter av el från förnybara energikällor beskattas för inkomster från försäljning av sin elektricitet över ett visst pris som fastställs i denna lagstiftning, men som undantar producenter av el från fossila bränslen från samma skatt.

68 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: rumänska.