Domstolens dom (femte avdelningen) den 9 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 9 juli 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Inre marknaden – Konkurrens – Professionell fotboll – Artikel 101.1 FEUF – Förbud mot konkurrensbegränsande samverkan – Ett nationellt fotbollsförbunds regelverk – Inköp av tjänster från personer som är utomstående i förhållande till detta förbund – Fotbollsagenters verksamhet – Konkurrensbegränsning genom syfte eller resultat – Undantag från förbudet i artikel 101.1 FEUF – Omfattning – De mål som eftersträvas med detta regelverk – Motivering – Villkor – Strävan att uppnå legitima mål av allmänintresse – Nödvändighet – Proportionalitet ”

I mål C‑428/23,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) genom beslut av den 13 juni 2023, som inkom till domstolen den 11 juli 2023, i målet

ROGON GmbH & Co. KG,

MVI Management GmbH,

DC

mot

Deutscher Fußball-Bund eV (DFB),

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders,

generaladvokat: N. Emiliou,

justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 februari 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– ROGON GmbH & Co. KG, MVI Management GmbH och DC, genom T. Bernhard, A. Fritzsche, S. Kirchgeßner och C. von Köckritz, Rechtsanwälte,

– Deutscher Fußball-Bund eV (DFB), genom D. Bischoff och M. Stopper, Rechtsanwälte,

– Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

– Frankrikes regering, genom R. Bénard och T. Lechevallier, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom S. Baches Opi, B. Cullen och G. Meeßen, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 15 maj 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 101.1 FEUF.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan ROGON GmbH & Co. KG, MVI Management GmbH och DC, å ena sidan, och Deutscher Fußball‑Bund eV (DFB), vilket är det tyska fotbollsförbundet (nedan kallat DFB), å andra sidan. Målet rör lagenligheten av det regelverk fotbollsförbundet har antagit rörande fotbollsagenters verksamhet.

Tillämpliga bestämmelser

3 Artikel 101.1 FEUF har följande lydelse:

”Följande är oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden, särskilt sådana som innebär att

a) inköps- eller försäljningspriser eller andra affärsvillkor direkt eller indirekt fastställs,

b) produktion, marknader, teknisk utveckling eller investeringar begränsas eller kontrolleras,

c) marknader eller inköpskällor delas upp,

d) olika villkor tillämpas för likvärdiga transaktioner med vissa handelspartner, varigenom dessa får en konkurrensnackdel,

e) det ställs som villkor för att ingå avtal att den andra parten åtar sig ytterligare förpliktelser, som varken till sin natur eller enligt handelsbruk har något samband med föremålet för avtalet.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

4 DFB är en paraplyorganisation som består av 27 tyska fotbollsförbund, däribland Deutsche Fußball Liga eV (DFL), den tyska fotbollsligan (nedan kallad DFL). DFB omfattar mer än 25 000 klubbar och har mer än 7 miljoner medlemmar.

5 ROGON är ett konsultbolag för professionella fotbollsspelare och unga talanger i Tyskland, som bildats av DC. MVI Management är en österrikisk juridisk person vars verksamhet även består i att förmedla spelare.

6 Enligt 16a § i DFB:s stadgar anordnas matcherna i de två högsta professionella serierna av DFL, som utgör en sammanslutning av de klubbar som deltar i dessa två professionella serier.

7 De klubbar som deltar i tävlingarna i Bundesliga och 2. Bundesliga är, i egenskap av ordinarie medlemmar i DFL, bundna av DFB:s stadgar och bindande regelverk. För att få spela i Bundesliga eller 2. Bundesliga måste spelarna skriva under ett licensavtal med DFL, som förpliktar dem att följa DFB:s regler. DFB omfattas, i egenskap av medlem av Internationella fotbollsförbundet (Fifa), av Fifas regler och är skyldig att tillämpa Fifas beslut.

8 DFB har antagit Reglement für die Spielervermittlung (regelverket om spelarförmedling) (nedan kallat RfSV), som trädde i kraft den 1 april 2015. Detta regelverk riktar sig till klubbar och spelare, vilka är skyldiga att följa det. RfSV reglerar spelarnas och klubbarnas möjligheter att använda sig av de tjänster som agenter tillhandahåller, för att ingå professionella spelaravtal och transferavtal. I RfSV föreskrivs bland annat

– en registreringsskyldighet för agenter (2 § punkt 3 och 3 § punkterna 2 och 3),

– en skyldighet att lämna en förklaring genom vilken fotbollsagenten underkastar sig olika stadgar, reglementen och regler som antagits av Fifa, DFB och DFL, inbegripet att underkasta sig DFB:s behörighet att lösa tvister (2 § punkt 2 och 3 § punkterna 2 och 3 samt bilagorna 1 och 2),

– en ytterligare skyldighet att registrera en fysisk person vid registrering av en juridisk person (bilaga 2),

– ett förbud för agenter att vid spelarköp ta del av klubbens framtida transferintäkter vid vidareförmedling av spelarna i fråga (7 § punkt 3),

– ett förbud mot provision till agenter vid förmedling av underåriga spelare (7 § punkt 7),

– en skyldighet att redovisa ersättningar och betalningar som gjorts till fotbollsagenter (6 § punkt 1), och

– påföljder för överträdelser av de skyldigheter som föreskrivs i detta regelverk (9 §).

9 Deutsche Fußball Liga GmbH (DFL GmbH) är ett helägt dotterbolag till DFL. Den 12 januari 2018 översände DFL GmbH cirkulär nr 62 till ledningarna för de klubbar och aktiebolag som ingår i Bundesliga och 2. Bundesliga för att bland annat informera dem om de bestämmelser som är tillämpliga på fotbollsagenter som har fått i uppdrag av en klubb att bistå i samband med en spelares övergång till en annan klubb. I cirkuläret betonades särskilt att ersättningen till agenterna kunde avtalas antingen i form av en engångsersättning eller delbetalningar. Denna ersättning är knuten till den transfersumma som erhålls med hjälp av agentens arbete med denna övergång, men får inte beräknas som en procentandel av transfersumman.

10 Klagandena i det nationella målet väckte var och en talan vid Landgericht Frankfurt am Main (Regionala domstolen i Frankfurt am Main, Tyskland). De yrkade därvid att vissa skyldigheter i RfSV inte skulle få tillämpas och åberopade till stöd härför bland annat förbudet mot otillåten samverkan.

11 Eftersom ovannämnda domstol endast delvis biföll denna talan, överklagade klagandena i det nationella målet dess dom till Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main), som dels förpliktade DFB att upphöra med sin praxis att endast registrera fotbollsagenter om de underställer sig Fifas, DFB:s och DFL:s bestämmelser om fotbollsagenters verksamhet, dels förbjöd DFB eller varje arrangör av matcher i en fotbollsserie att begränsa klubbarnas möjlighet att ingå avtal som innebär att agentprovisioner beräknas på grundval av en procentandel av intäkterna från framtida spelarövergångar. Sistnämnda domstol ogillade överklagandet i övrigt och DFB:s anslutningsöverklagande.

12 Både klagandena i det nationella målet och DFB överklagade den dom som hade meddelats av Oberlandesgericht Frankfurt am Main (Regionala överdomstolen i Frankfurt am Main) till Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. Klagandena i det nationella målet, yrkade att de skulle befrias från sina resterande skyldigheter medan DFB yrkade att deras talan skulle ogillas.

13 Den hänskjutande domstolen är benägen att anse att reglerna i RfSV medför en begränsning som kan påverka konkurrensen mellan företag som är etablerade i olika medlemsstater. Dessa regler avser visserligen inte direkt fotbollsagenter, utan riktar sig till klubbar och spelare. Eftersom klubbarna ingår bland dem som efterfrågar de tjänster som agenterna tillhandahåller, begränsar emellertid sådana regler klubbarnas ekonomiska handlingsfrihet.

14 Frågan är härvid huruvida dessa regler uppfyller villkoren för att undgå tillämpning av artikel 101 FEUF, såsom dessa villkor följer av EU‑domstolens tolkning av denna artikel 101 i domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca‑Medina och Majcen/kommissionen (C‑519/04 P, EU:C:2006:492), och huruvida de således omfattas av ett undantag.

15 Detta undantag har endast tillämpats i särskilda fall, vilka uteslutande avser dels regelverk som har antagits av yrkesförbund med stöd av lagstiftning och av en enhet som uttryckligen har tilldelats regleringsbefogenheter, dels, vad gäller Internationella olympiska kommittén och idrottsförbunden, regler om organisation av idrottsverksamhet eller genomförande av tävlingar, vilka samtliga omfattades av förbundens egen behörighet att reglera sina interna förhållanden.

16 Enligt en del av doktrinen är detta undantag inte heller tillämpligt när regelverket i fråga reglerar marknader som inte direkt rör idrottstävlingen i sig och när detta regelverk avser den verksamhet som bedrivs av företag som inte är medlemmar i det berörda idrottsförbundet. Enligt en annan del av denna doktrin är nämnda undantag emellertid tillämpligt under förutsättning att det kan fastställas något materiellt samband mellan det aktuella regelverket och anordnandet och det ändamålsenliga genomförandet av en idrottstävling.

17 I förevarande fall riktar sig RfSV visserligen till klubbar och spelare, men även till fotbollsagenter, vilka inte är medlemmar i DFB. Detta regelverk har således verkningar på en marknad som befinner sig i ett tidigare led än idrottsverksamheten, vilket innebär att de begränsningar av konkurrensen som regelverket medför inte enbart kan rättfärdigas av idrottsförbundens självständighet.

18 Av domstolens praxis går det emellertid inte att entydigt sluta sig till huruvida bestämmelser som märkbart begränsar handlingsfriheten för marknadsaktörer som inte är anslutna till ett förbund i en sådan situation kan undgå förbudet i artikel 101.1 FEUF med tillämpning av den rättspraxis som följer av domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca‑Medina och Majcen/kommissionen (C‑519/04 P, EU:C:2006:492).

19 Mot denna bakgrund beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:

”1) Är ett idrottsförbunds regelverk, som riktar sig till förbundsmedlemmarna och reglerar utnyttjandet av tjänster som tillhandahålls av [utomstående företag som inte tillhör detta förbund] på en marknad i ett tidigare led i förhållande till förbundets verksamhet, förenligt med de principer som EU-domstolen har utvecklat i domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen (C‑519/04 P, EU:C:2006:492), enligt vilka det vid tillämpningen av förbudet mot konkurrensbegränsande samverkan

– är nödvändigt att beakta det övergripande sammanhang i vilket beslutet i fråga har fattats eller för vilket det medför verkningar, och, mer specifikt, dess syften,

– det därefter ska prövas huruvida de begränsningar av konkurrensen som beslutet ger upphov till är nödvändiga för att uppnå dessa syften,

– och huruvida begränsningarna är proportionerliga i förhållande till dessa syften …?

2) Om fråga 1 besvaras jakande, ska då [dessa principer] tillämpas på alla bestämmelser i det aktuella regelverket, eller beror [denna] tillämpning på innehållsmässiga kriterier, som exempelvis hur närliggande en enskild regel är i förhållande till förbundets idrottsverksamhet?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

20 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att det undantag från tillämpningen av denna bestämmelse som gäller konkurrensbegränsningar som syftar till att uppnå ett legitimt mål av allmänintresse, vilket domstolen har fastställt i domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/ kommissionen (C‑519/04 P, EU:C:2006:492), kan omfatta ett idrottsförbunds regelverk, som, samtidigt som det riktar sig till dess medlemmar, även reglerar möjligheten att använda sig av tjänster som tillhandahålls av utomstående företag som inte tillhör detta förbund.

21 Domstolen vill inledningsvis erinra om att i den mån utövandet av en idrott utgör en ekonomisk verksamhet omfattas den av de unionsrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i fråga om sådan verksamhet (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 83 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 29).

22 Endast vissa specifika regler som dels har antagits uteslutande av icke‑ekonomiska skäl, dels avser frågor som endast berör idrotten som sådan, ska anses sakna samband med ekonomisk verksamhet. Så är särskilt fallet när det gäller regler om att utländska spelare ska uteslutas från sammansättningen av de lag som deltar i tävlingar mellan lag som representerar respektive land eller om fastställande av de rangordningskriterier som ska användas för att välja ut idrottare som deltar i enskilda tävlingar (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:101, punkt 84 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 30).

23 Med undantag för dessa specifika regler omfattas de regler som antas av idrottsförbund och, mer allmänt, dessa sammanslutningars agerande av EUF-fördragets konkurrensregler när villkoren för att tillämpa dessa bestämmelser är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:101, punkt 87 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 31).

24 Det ska i detta sammanhang påpekas att de regler som är aktuella i det nationella målet inte ingår bland dem på vilka det undantag som avses i punkt 22 ovan skulle kunna tillämpas. Domstolen har vid upprepade tillfällen erinrat om att detta undantag måste ses som begränsat till sitt egentliga syfte och att det inte kan åberopas för att utesluta all idrottsutövning från EUF-fördragets bestämmelser om ekonomi inom unionen (se, analogt, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 89 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 32).

25 Såsom framgår av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat riktar sig detta regelverk nämligen inte bara direkt till klubbarna och spelarna, genom att reglera under vilka villkor dessa kan använda sig av fotbollsagenters tjänster, utan det berör även indirekt dessa agenter genom att de åläggs vissa skyldigheter som dessa måste iaktta för att få företräda nämnda klubbar och spelare vid vissa transaktioner. Eftersom en sådan verksamhet utgör ett tillhandahållande av tjänster som tillhandahålls mot ersättning och som avser förmedling av idrottsutövare, ska den anses utgöra ekonomisk verksamhet.

26 Vad närmare bestämt gäller tillämpligheten av artikel 101 FEUF ska det erinras om att denna bestämmelse endast är tillämplig på ”avtal mellan företag”, ”beslut av företagssammanslutningar” eller ”samordnade förfaranden”.

27 Det följer av fast rättspraxis att varje enhet som bedriver en ekonomisk verksamhet som består i att erbjuda produkter eller tjänster på en viss marknad, oberoende av dess rättsliga status eller om det syfte som eftersträvas är vinstdrivande eller inte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 mars 2022, GVN/kommissionen, C‑666/20 P, EU:C:2022:225, punkt 69, och dom av den 13 oktober 2022, Baltijas Starptautiskā Akadēmija och Stockholm School of Economics in Riga, C‑164/21 och C‑318/21, EU:C:2022:785, punkt 68).

28 Artikel 101.1 FEUF är således tillämplig på varje enhet som bedriver ekonomisk verksamhet och som i detta syfte ska kvalificeras som ett ”företag”, inbegripet varje enhet som har bildats i form av en sammanslutning som enligt sina stadgar har till syfte att organisera och reglera en viss idrott, förutsatt att den bedriver ekonomisk verksamhet som har samband med denna idrott. Denna bestämmelse är även tillämplig på varje enhet som, även om den inte nödvändigtvis utgör ett företag, kan kvalificeras som en ”företagssammanslutning”, eftersom den samlar aktörer som är verksamma på denna marknad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkterna 112–114).

29 Det är visserligen riktigt att ett regelverk som har antagits av en yrkesorganisation eller ett idrottsförbund ska anses ha antagits av en privat sammanslutning eller ett privat organ som inte agerar i egenskap av företagssammanslutning utan i egenskap av offentlig myndighet, när denna organisation eller detta förbund agerar inom ramen för befogenheter som är typiska för offentlig maktutövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2024, Lietuvos notarų rūmai m.fl., C‑128/21, EU:C:2024:49, punkterna 61 och 71), eller åtminstone inom ramen för utövandet av en regleringsbefogenhet som denna yrkesorganisation eller detta idrottsförbund uttryckligen har tilldelats av den berörda medlemsstaten, under förutsättning att det finns uppgifter som visar att denna organisation eller detta förbund är skyldig att agera i detta syfte i det allmännas intresse och under den berörda medlemsstatens faktiska kontroll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2006, Cipolla m.fl., C‑94/04 och C‑202/04, EU:C:2006:758, punkt 49, dom av den 4 september 2014, API m.fl., C‑184/13–C‑187/13, C‑194/13, C‑195/13 och C‑208/13, EU:C:2014:2147, punkterna 30 och 31, och dom av den 18 januari 2024, Lietuvos notarų rūmai m.fl., C‑128/21, EU:C:2024:49, punkterna 72–75 och 81).

30 Även i sådana fall är medlemsstaterna nämligen skyldiga att se till att ett sådant förbund eller en sådan yrkesorganisation inte antar bestämmelser som fråntar de konkurrensregler som är tillämpliga på företag deras ändamålsenliga verkan genom att uppmuntra de sistnämnda att frivilligt agera på ett konkurrensbegränsande sätt. Icke desto mindre är de tvingande bestämmelser som har antagits på detta sätt i sig undantagna från tillämpningen av konkurrensrätten, eftersom de inte följer av ett beslut som har fattats av en enhet som agerar i egenskap av företag eller företagssammanslutning.

31 Även om, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat i sin begäran om förhandsavgörande, vissa regelverk som har antagits av en branschorganisation med stöd av lagstiftning kan undgå tillämpningen av konkurrensrätten, bör det framhållas att detta beror på att upphovsmannen till dessa regelverk har fått befogenheter delegerade till sig, vilket innebär att dessa regelverk kan anses ha antagits av en sammanslutning som, även om den för vissa av sina verksamheter måste betecknas som ett företag eller en företagsgrupp, inte kan betraktas som sådan när den, i samband med antagandet av nämnda regelverk, har utövat en regleringsbefogenhet som uttryckligen har anförtrotts den av den berörda medlemsstaten eller har utövat befogenheter som typiskt sett utgör offentliga maktbefogenheter.

32 I förevarande fall framgår det av den hänskjutande domstolens uppgifter att DFB består av 27 tyska fotbollsförbund, däribland klubbar som bedriver ekonomisk verksamhet som består i att erbjuda varor eller tjänster på olika marknader, såsom biljettförsäljning, sponsring eller merchandise -försäljning. DFB kan således anses vara en företagssammanslutning på dessa marknader och på de marknader som befinner sig i föregående marknadsled, såsom marknaderna för rekrytering av spelare eller tränare eller agenttjänster för professionella spelares eller tränares övergångar från en klubb till en annan.

33 Det framgår inte heller av handlingarna i målet att det regelverk som är aktuellt i det nationella målet formellt har antagits inom ramen för utövandet av vad som typiskt sett utgör offentliga maktbefogenheter eller åtminstone en regleringsbefogenhet som den berörda medlemsstaten har tilldelat DFB. Tvärtom uppgav den tyska regeringen, när den tillfrågades om detta vid förhandlingen, att DFB inte hade erhållit något uttryckligt bemyndigande från den tyska lagstiftaren i detta avseende.

34 Detta regelverk kan således omfattas av tillämpningsområdet för artikel 101 FEUF.

35 Enligt artikel 101.1 FEUF är följande oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.

36 I detta avseende framgår det av domstolens praxis att varje avtal mellan företag, varje beslut av en företagssammanslutning eller varje samordnat förfarande som begränsar handlingsfriheten för de företag som är parter i detta avtal eller som är bundna av detta beslut, eller som deltar i detta förfarande, inte nödvändigtvis omfattas av förbudet i artikel 101.1 i EUF-fördraget. En granskning av det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket vissa avtal, vissa beslut och viss praxis ingår kan nämligen leda till att det kan konstateras, för det första, att avtalet eller beslutet är motiverat på grund av att det eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som i sig inte är konkurrensbegränsande, för det andra, att de specifika medel som används för att uppnå dessa mål verkligen är nödvändiga i detta avseende och, för det tredje, att även om det visar sig att det ofrånkomliga resultatet av att dessa medel används är att konkurrensen, åtminstone potentiellt, begränsas eller snedvrids, så är detta ofrånkomliga resultat inte mer långtgående än nödvändigt och innebär i synnerhet inte att konkurrensen helt sätts ur spel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 183 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 91).

37 Nämnda rättspraxis är däremot inte tillämplig när det är fråga om beteenden som ingalunda endast har som ofrånkomligt ”resultat” att konkurrensen, åtminstone potentiellt, begränsas genom att vissa företags handlingsfrihet inskränks, utan är så pass skadliga för konkurrensen att de kan anses ha som direkt ”syfte” att hindra, begränsa eller snedvrida densamma (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 186 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 92).

38 Med hänsyn till kravet att de aktuella beteendena måste vara nödvändiga och proportionerliga i strikt mening, ska det påpekas att prövningen av detta krav, såsom framgår av den rättspraxis som nämns i punkt 36 ovan, innebär att det först ska fastställas huruvida de konkreta medel som i ett visst fall används för att uppnå ett legitimt mål av allmänintresse är ägnade att säkerställa förverkligandet av detta mål, och att det därefter ska prövas huruvida användningen av dessa medel är nödvändig för att uppnå detta mål, vilket innebär att det inte finns andra åtgärder som är lika effektiva för att uppnå detta syfte, samtidigt som de är mindre konkurrensbegränsande, och slutligen att kontrollera att de begränsande effekterna av de vidtagna åtgärderna inte är oproportionerliga i förhållande till ett sådant mål, i synnerhet genom att undanröja all konkurrens på den berörda marknaden (dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 98).

39 Eftersom den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 36 ovan tillåter att ett avtal mellan företag, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande undgår förbudet i artikel 101.1 FEUF, förutsätter dess tillämpning på ett regelverk som har antagits av ett idrottsförbund, vilket, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, reglerar förbundets medlemmars möjlighet att använda sig av tjänster som tillhandahålls av utomstående företag som inte tillhör detta förbund, att det först prövas huruvida villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda med avseende på ett sådant regelverk.

40 För att så ska vara fallet måste ett sådant regelverk, såsom framgår av punkt 35 ovan, för det första, utgöra ett avtal eller ett samordnat förfarande mellan flera företag eller ett beslut av en företagssammanslutning, för det andra, kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna och, för det tredje, ha till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.

41 Vad gäller det första av dessa villkor bör det noteras att de beteenden som kan vara aktuella kan vara av olika slag och ta sig olika uttryck.

42 Domstolen har särskilt slagit fast att en företagssammanslutnings beslut att anta eller tillämpa ett regelverk som direkt påverkar villkoren för utövandet av den ekonomiska verksamheten för företag som direkt eller indirekt är medlemmar i sammanslutningen kan anses utgöra ett sådant ”beslut av företagssammanslutningar”, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 118 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 oktober 2024, FIFA, C‑650/22, EU:C:2024:824, punkt 119).

43 Det är just med avseende på ett sådant beslut som den hänskjutande domstolen har bett EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av denna bestämmelse, det vill säga ett beslut genom vilket ett nationellt idrottsförbund har antagit och genomfört en uppsättning bestämmelser som visserligen syftar till att fastställa ett regelverk som är tillämpligt på fotbollsagenter, men som för den skull inte saknar betydelse för den ekonomiska verksamhet som utövas av medlemmarna i detta förbund, det vill säga fotbollsklubbarna.

44 De tjänster som agenter tillhandahåller utgör nämligen insatsvaror för de företag som dessa klubbar utgör, vilket innebär att kostnaden för dessa tjänster kan påverka dessa klubbars lönsamhet. För det andra är klubbarnas förmåga att konkurrera inbördes på de olika marknader där de är närvarande, såsom biljettförsäljning, sponsring eller merchandise -försäljning, huvudsakligen avhängig av deras prestationer när de deltar i idrottstävlingar, vilka är nära knutna till lagens sammansättning, vilket agenterna har ett visst inflytande över.

45 Vad gäller det andra villkoret som nämns i punkt 40 ovan, enligt vilket avtalet mellan företag, beslutet av en företagssammanslutning eller förfarandet i fråga ska kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna, ska det påpekas att ett regelverk av privat ursprung som omfattar en enda medlemsstats hela territorium kan uppfylla detta villkor, om det får till följd att avskärmningen av marknaderna på nationell nivå förstärks och därigenom hindrar den ekonomiska integration som eftersträvas i EUF-fördraget (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 februari 2002, Wouters m.fl., C‑309/99, EU:C:2002:98, punkt 95, och dom av den 18 juli 2013, Consiglio Nazionale dei Geologi, C‑136/12, EU:C:2013:48, punkt 50).

46 Även om det aktuella regelverket i förevarande fall främst kan påverka den nationella marknaden för rekrytering av spelare, eftersom den internationella marknaden för rekrytering av spelare regleras av Fifa, påverkar detta regelverk emellertid framför allt marknaden för agenttjänster i samband med den första av dessa två marknader. På den sistnämnda marknaden kan det förekomma tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater, vilka, på grund av det regelverk som är aktuellt i det nationella målet, kan tänkas avskräckas från att erbjuda sina tjänster på den nationella marknaden. Ett regelverk som, såsom det som är i fråga i det nationella målet, syftar till att reglera agentverksamhet ska därmed anses kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna.

47 Vad gäller det tredje villkoret, som omnämns i punkt 40 ovan, erinrar domstolen om att det, för att ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande i ett visst fall ska kunna anses omfattas av förbudet i artikel 101.1 FEUF, måste det, enligt bestämmelsens ordalydelse, visas antingen att beteendet har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen eller att beteendet har ett sådant resultat (dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 158 och där angiven rättspraxis, och dom av den 30 april 2026, CD Tondela m.fl., C‑133/24, EU:C:2026:361, punkt 36).

48 Även om den omständigheten att ett regelverk som har antagits av ett idrottsförbund riktar sig till dess medlemmar, samtidigt som det reglerar möjligheten att använda sig av tjänster som tillhandahålls av utomstående företag som inte tillhör detta förbund, inte i sig kan utesluta att detta regelverk har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, så ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det regelverk som är aktuellt i det nationella målet har till syfte eller resultat att införa en sådan konkurrensbegränsning.

49 För att den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 36 ovan ska vara tillämplig krävs dessutom att även de tillämpningsvillkor som det har erinrats om i punkterna 36–38 ovan är uppfyllda.

50 Inget av dessa villkor får dock tolkas så, att det, uttryckligen eller underförstått, medför att den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 36 ovan inte omfattar ett regelverk som har antagits av ett idrottsförbund och som, samtidigt som det riktar sig till dess medlemmar, reglerar möjligheten att använda sig av tjänster som tillhandahålls av utomstående företag som inte tillhör detta förbund.

51 Till att börja med kan enbart den omständigheten att ett regelverk som har antagits av ett idrottsförbund riktar sig till dess medlemmar, samtidigt som det reglerar möjligheten att använda sig av tjänster som tillhandahålls av utomstående företag som inte tillhör detta förbund, inte i sig anses utgöra en egenskap som gör det möjligt att dra slutsatsen att detta regelverk ska hänföras till en form av samordning mellan företag som till sin natur ska anses vara särskilt skadlig för den normala konkurrensen i det ekonomiska och rättsliga sammanhang som är aktuellt i det nationella målet.

52 Begreppet ”konkurrensbegränsning genom syfte” avser nämligen varje avtal mellan företag, beslut av en företagssammanslutning eller samordnat förfarande som har sådana egenskaper att de kan knytas till en form av samordning mellan företag som till sin natur ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen i det ekonomiska och rättsliga sammanhang som är i fråga i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Banco BPN/BIC Português m.fl., C‑298/22, EU:C:2024:638, punkterna 43, 45 och 46 samt där angiven rättspraxis).

53 Vidare kan en sådan egenskap inte anses utesluta att detta regelverk kan eftersträva ett eller flera legitima mål av allmänintresse som i sig inte är konkurrensbegränsande, eller utesluta att det är ägnat att uppnå ett sådant mål.

54 Denna egenskap kan dessutom inte i sig utgöra hinder för att det konstateras att det inte finns några andra medel som på ett lika effektivt sätt kan användas för att uppnå de aktuella målen.

55 Vad slutligen gäller bedömningen av huruvida de restriktiva effekter som blir följden är proportionerliga i strikt mening i förhållande till det allmänintresse som eftersträvas, ska det påpekas att nämnda egenskap inte i sig kan anses utesluta att detta villkor är uppfyllt, dels eftersom iakttagandet av villkoret beror på arten av det eller de mål som eftersträvas, dels eftersom denna egenskap inte i sig kan undanröja all konkurrens på den marknad där de berörda utomstående företagen är verksamma.

56 Det följer för övrigt inte av den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 36 ovan att ett regelverk, för att kunna rättfärdigas med stöd av denna rättspraxis, inte får ha verkningar för andra än medlemmarna i den sammanslutning eller det förbund som har antagit detsamma.

57 Den omständigheten att ett regelverk som har antagits av en sådan sammanslutning som DFB har vissa verkningar inte bara i förhållande till medlemmarna i detta förbund eller i denna sammanslutning, utan även i förhållande till företag som, även om de är utomstående, har förbindelser med nämnda medlemmar, kan nämligen vara nödvändig för att uppnå ett eller flera legitima mål av allmänintresse som inte i sig är konkurrensbegränsande.

58 Så kan bland annat vara fallet när ett idrottsförbund, för att uppnå sådana mål, har behövt anta ett regelverk som kan få konsekvenser för det ekosystem som det reglerar och kontrollerar.

59 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 65 i sitt förslag till avgörande behöver olika kategorier av ekonomiska aktörer, såsom klubbar, nationella förbund, spelare och agenter, interagera inom sektorn för professionell och semi-professionell fotboll och i viss mån samarbeta för att säkerställa sektorns livskraft och dess attraktionskraft för supportrar, åskådare och tv-tittare. Om de slutliga tjänsterna, såsom matcher och mästerskap, inte var tillräckligt attraktiva eller inte sändes i adekvat omfattning, så skulle nämligen samtliga dessa olika kategorier av ekonomiska aktörer påverkas negativt.

60 Under dessa omständigheter ska ett sådant regelverk som det som är aktuellt i det nationella målet inte anses sakna samband med det mål av allmänintresse som avser idrottstävlingars integritet enbart på grund av att det även påverkar fotbollsagenters verksamhet.

61 Det kan för övrigt påpekas att domstolen, inom andra verksamhetsområden, redan har medgett att den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 36 ovan kan tillämpas på ett regelverk som har antagits av en organisation som omfattar personer som utövar ett visst yrke och som avser de minimiarvoden som deras kunder ska betala, under förutsättning att villkoren för att tillämpa denna rättspraxis är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 18 juli 2013, Consiglio Nazionale dei Geologi, C‑136/12, EU:C:2013:489, punkterna 53 och 54, och dom av den 23 november 2017, CHEZ Elektro Bulgaria och FrontEx International, C‑427/16 och C‑428/16, EU:C:2017:890, punkterna 53–55). Även om ett sådant regelverk var riktat till medlemmarna i den berörda organisationen, påverkade det inte desto mindre deras kunder, vilka var utomstående i förhållande till denna organisation.

62 Ett regelverk som har antagits av ett idrottsförbund kan således inte uteslutas från att omfattas av den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 36 ovan enbart av det skälet att det, samtidigt som det riktar sig till förbundets medlemmar, reglerar möjligheten att använda sig av tjänster som tillhandahålls av utomstående företag som inte tillhör detta förbund. Det är däremot nödvändigt att konkret försäkra sig om att ett sådant regelverk som det som är i fråga i det nationella målet dels inte kan kvalificeras som ett avtal mellan företag eller ett beslut av en företagssammanslutning som har till syfte att begränsa konkurrensen, dels är motiverat av ett legitimt mål av allmänintresse, med avseende på vilket det framstår som lämpligt, nödvändigt och proportionerligt i strikt mening.

63 I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det aktuella regelverket uppfyller samtliga villkor för att tillämpa denna rättspraxis, vilka det har erinrats om i punkterna 36–38 ovan.

64 Mot bakgrund av ovanstående ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att det undantag från tillämpningen av denna bestämmelse som gäller konkurrensbegränsningar som syftar till att uppnå ett legitimt mål av allmänintresse, vilket domstolen har fastställt i domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen (C‑519/04 P, EU:C:2006:492), kan omfatta ett idrottsförbunds regelverk, som, samtidigt som det riktar sig till dess medlemmar, även reglerar möjligheten att använda sig av tjänster som tillhandahålls av utomstående företag som inte tillhör detta förbund, förutsatt att detta regelverk

– har antagits av nämnda förbund, som i detta syfte agerar som ett företag eller en företagssammanslutning, och kan påverka handeln mellan medlemsstaterna,

– inte kan betecknas som ett avtal mellan företag eller ett beslut av en företagssammanslutning som har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, och

– eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som i sig inte är konkurrensbegränsande och som står i proportion till detta eller dessa mål, vilket innebär, för det första, att regelverket är ägnat att säkerställa att de uppnås, för det andra, att det inte går utöver vad som är nödvändigt, i den meningen att ingen mindre begränsande åtgärd skulle göra det möjligt att lika effektivt uppnå nämnda mål och, för det tredje, att det inte har sådana verkningar på konkurrensen som är oproportionerliga i förhållande till allmänintresset av att uppnå samma mål, bland annat genom att undanröja all konkurrens.

Den andra frågan

65 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att för att avgöra huruvida det undantag som följer av domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen (C‑519/04 P, EU:C:2006:492), är tillämpligt, ska villkoren för detta undantag bedömas med avseende på var och en av bestämmelserna i det aktuella regelverket, eller om det ska tas hänsyn till kriterier avseende hur nära anknytningen är mellan dessa olika bestämmelser och organisationen och utövandet av förbundets idrottsverksamhet.

66 Såsom framgår av punkt 38 ovan förutsätter den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 36 ovan, för att vara tillämplig, att det föreligger ett eller flera legitima mål av allmänintresse och att de åtgärder som föreskrivs i det aktuella regelverket står i proportion till dessa mål.

67 Eftersom bestämmelserna i ett och samma regelverk kan ha olika syften eller separata verkningar, ska det i ett sådant fall göras en fristående proportionalitetsprövning av dessa olika bestämmelser, eller till och med av en samling bestämmelser som har ett separat syfte eller som har en separat verkan.

68 Omvänt kan det, såsom generaladvokaten i sak har påpekat i punkt 79 i sitt förslag till avgörande, finnas situationer där det skulle vara konstlat att dela upp en samling bestämmelser, antingen på grund av att de är oskiljaktiga eller på grund av att vissa av dem är underordnade andra.

69 När det gäller frågan hur nära anknytning olika bestämmelser i samma regelverk har till organisationen och utövandet av den aktuella verksamheten eller till verksamhetsföremålet för det förbund som har antagit dem, är detta inte en avgörande fråga vid bedömningen huruvida prövningen av om villkoren för att tillämpa den rättspraxis som det har erinrats om i punkt 36 ovan är uppfyllda ska göras med avseende på var och en av bestämmelserna i detta regelverk eller med avseende på en samling bestämmelser, eller till och med samtliga bestämmelser i detta regelverk.

70 Mot bakgrund av ovanstående ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att för att avgöra huruvida det undantag som följer av domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C‑309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen (C‑519/04 P, EU:C:2006:492), är tillämpligt, ska villkoren för detta inte nödvändigtvis bedömas med avseende på var och en av bestämmelserna i det aktuella regelverket, utan med avseende på varje samling bestämmelser som har ett separat syfte eller som har en separat verkan.

Rättegångskostnader

71 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1) Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att det undantag från tillämpningen av denna bestämmelse som gäller konkurrensbegränsningar som syftar till att uppnå ett legitimt mål av allmänintresse, vilket domstolen har fastställt i domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C ‑ 309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen (C ‑ 519/04 P, EU:C:2006:492), kan omfatta ett idrottsförbunds regelverk, som, samtidigt som det riktar sig till dess medlemmar, även reglerar möjligheten att använda sig av tjänster som tillhandahålls av utomstående företag som inte tillhör detta förbund, förutsatt att detta regelverk

– har antagits av nämnda förbund, som i detta syfte agerar som ett företag eller en företagssammanslutning, och kan påverka handeln mellan medlemsstaterna,

– inte kan betecknas som ett avtal mellan företag eller ett beslut av en företagssammanslutning som har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen, och

– eftersträvar ett eller flera legitima mål av allmänintresse som i sig inte är konkurrensbegränsande och som står i proportion till detta eller dessa mål, vilket innebär, för det första, att regelverket är ägnat att säkerställa att de uppnås, för det andra, att det inte går utöver vad som är nödvändigt, i den meningen att ingen mindre begränsande åtgärd skulle göra det möjligt att lika effektivt uppnå nämnda mål och, för det tredje, att det inte har sådana verkningar på konkurrensen som är oproportionerliga i förhållande till allmänintresset av att uppnå samma mål, bland annat genom att undanröja all konkurrens.

2) Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att för att avgöra huruvida det undantag som följer av domen av den 19 februari 2002, Wouters m.fl. (C ‑ 309/99, EU:C:2002:98), och domen av den 18 juli 2006, Meca-Medina och Majcen/kommissionen (C ‑ 519/04 P, EU:C:2006:492), är tillämpligt, ska villkoren för detta inte nödvändigtvis bedömas med avseende på var och en av bestämmelserna i det aktuella regelverket, utan med avseende på varje samling bestämmelser som har ett separat syfte eller som har en separat verkan.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.