Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 19 september 2024

I mål C‑439/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunale civile di Padova (Tvistemålsdomstolen i Padova, Italien) genom beslut av den 22 juni 2023, som inkom till domstolen den 13 juli 2023, i målet

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden T. von Danwitz, ordföranden på första avdelningen A. Arabadjiev (referent) och domaren P.G. Xuereb, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: KV, genom F. Americo, avvocato, Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. Fiandaca och T. Lubrano Lobianco, avvocati dello stato, Europeiska kommissionen, genom D. Recchia och F. van Schaik, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Italiensk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausul 4.1 i ramavtalet om visstidsarbete, som undertecknades den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet) och återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan KV och Consiglio Nazionale delle Ricerche (CNR) (det nationella forskningsrådet, Italien), angående beräkningen av dennes anställningstid vid den tidpunkt då parterna ingick ett avtal om tillsvidareanställning.

3 Det följer av skäl 14 i direktiv 1999/70, som har antagits med stöd av artikel 139.2 EG, att de undertecknande parterna av ramavtalet, genom att sluta ett sådant ramavtal visat sin vilja att förbättra visstidsarbetets kvalitet genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas och genom att ange en ram för att förhindra att visstidsanställning missbrukas genom att flera visstidsanställningar följer på varandra.

4 Enligt artikel 1 i direktiv 1999/70 är syftet med direktivet att genomföra det bilagda [ramavtalet] …, som … ingicks mellan de allmänna branschövergripande organisationerna (EFS, UNICE och CEEP).

5 I artikel 2 första och tredje stycket i direktivet föreskrivs följande:

6 Enligt artikel 3 i direktiv 1999/70 trädde direktivet i kraft den 10 juli 1999, samma dag som det offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

7 I klausul 1 i ramavtalet stadgas att syftet med ramavtalet är

8 I klausul 2.1 i ramavtalet förskrivs följande:

9 I klausul 4 i ramavtalet föreskrivs följande:

10 I artikel 6.1 i decreto legislativo n. 368 – Attuazione della direttiva 1999/70/CE relativa all’accordo quadro sul lavoro a tempo determinato concluso dall’UNICE, dal CEEP e dal CES (lagstiftningsdekret nr 368 om genomförandet av direktiv 1999/70), av den 6 september 2001 (GURI nr 235, av den 9 oktober 2001, s. 4), som införlivade direktiv 1999/70 med den italienska rättsordningen, föreskrivs följande:

11 I artikel 36 i legge n. 70 – Disposizioni sul riordinamento degli enti pubblici e del rapporto di lavoro del personale dipendente (lag nr 70 med bestämmelser om omorganisation av offentliga organ och om anställdas anställningsförhållanden), av den 20 mars 1975 (GURI nr 87, av den 2 april 1975), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

12 Käranden i det nationella målet, KV, hade anställts av CNR, som är en offentligrättslig juridisk person, genom tre olika avtal om visstidsanställning under perioderna den 2 november 1993 till den 31 mars 1995, den 1 augusti 1995 till den 1 augusti 2000 och den 4 september 2000 till den 30 september 2001, för att utföra uppgifter som tekniker och forskare.

13 Efter det att KV hade klarat ett offentligt uttagningsprov tillsvidareanställdes han av CNR den 1 oktober 2001 för att utföra samma arbetsuppgifter. Vid fastställandet av KV:s totala anställningstid och lön, erkände inte CNR den tidigare anställningstid som KV hade förvärvat inom ramen för det lönearbete som han hade utfört under de visstidsanställningsavtal som hade ingåtts före utgången av den frist som medlemsstaterna hade för att införliva direktiv 1999/70, i enlighet med artikel 2 första stycket i detta direktiv, det vill säga den 10 juli 2001.

14 Den 8 februari 2022 väckte KV talan vid Tribunale civile di Padova (Tvistemålsdomstolen i Padova, Italien), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade med stöd av klausul 4 i ramavtalet bland annat att nämnda domstol skulle fastställa att han hade rätt till erkännande av den anställningstid som hade förvärvats genom tidigare anställningar och till löneökningar till följd av dessa anställningar.

15 CNR yrkade att talan skulle ogillas och anförde bland annat att direktiv 1999/70 inte hade retroaktiv verkan.

16 Enligt den hänskjutande domstolen är den enda relevanta frågan för begäran om förhandsavgörande den tidsmässiga tillämpningen av detta direktiv.

17 I detta hänseende konstaterade nämnda domstol, för det första, att KV:s anställningsförhållande som varade mellan den 2 november 1993 och den 31 mars 1995 helt och hållet utfördes innan direktivet trädde i kraft, för det andra, att det anställningsförhållande som varade mellan den 1 augusti 1995 och den 1 augusti 2000 inleddes innan direktivet trädde i kraft och avslutades efter dess ikraftträdande, men innan utgången av fristen för införlivande av direktivet, och, för det tredje, att anställningsförhållandet som inleddes den 4 september 2000 och avslutades, i förtid, den 30 september 2001, på grund av att KV klarade ett offentligt uttagningsprov, nästan helt och hållet inleddes och fullgjordes under en period mellan ikraftträdandet av direktiv 1999/70 och utgången av denna frist. Republiken Italien införlivade detta direktiv med sin nationella rättsordning några månader senare efter utgången av denna frist, nämligen den 24 oktober 2001, den dag då lagstiftningsdekret nr 368 av den 6 september 2001 trädde i kraft.

18 De visstidsanställningsavtal som är föremål för prövning i det nationella målet utgör inte förlängningar av en ursprunglig visstidsanställning. Istället rör det sig om separata handlingar genom vilka nya på varandra följande och självständiga visstidsanställningar upprättades.

19 Den hänskjutande domstolen har konstaterat att om de aktuella anställningsperioderna hade fullgjorts enligt ett tillsvidareanställningsavtal, skulle de ha beaktats vid beräkningen av den sammanlagda anställningstiden som KV förvärvat.

20 Ovannämnda domstol har påpekat att det i det italienska rättssystemet finns två skilda linjer i rättspraxis avseende omfattningen av det tidsmässiga tillämpningsområdet för klausul 4.1 i ramavtalet. Enligt den första linjen skulle principen om icke-retroaktivitet i unionsrätten, enligt vilken materiella bestämmelser endast är tillämpliga på situationer som uppstår efter att dessa har trätt i kraft, utesluta att denna klausul tillämpas på visstidsanställningar som fullgjorts i sin helhet före utgången av fristen för införlivande av direktiv 1999/70. Enligt den andra linjen i rättspraxis skulle principen om att en ny bestämmelse, såvida inget undantag föreligger, är omedelbart tillämplig på framtida verkningarna av situationer som uppstått under den gamla lagen, göra det möjligt att även beakta perioder av visstidsanställning som definitivt avslutats innan direktivet trädde i kraft vid beräkningen av den sammanlagda anställningstiden för en tillsvidareanställd.

21 Den hänskjutande domstolen anser att denna sistnämnda princip bör tolkas i linje med den första linjen i rättspraxis. Nämnda princip avser nämligen situationer som uppstått innan den nya regeln trädde i kraft och som, med betydande kontinuitet, fortsätter under den efterföljande perioden, men inte situationer som uppstått och upphört i sin helhet innan den nya regelns ikraftträdande.

22 En sådan tolkning är förenlig med rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar, som utgör hinder för att materiella unionsrättsliga regler tillämpas med retroaktiv verkan på rättsförhållanden som har fastställts före unionsrättsreglernas ikraftträdande, såvida det inte klart framgår av deras lydelse, syfte eller systematik att de ska tillerkännas sådan verkan.

23 Med beaktande av att en sådan tolkning även stöds av EU-domstolens rättspraxis anser den hänskjutande domstolen att klausul 4.1 i ramavtalet, tolkad mot bakgrund av denna rättspraxis, ska förstås så, att den inte omfattar sådana tidsbegränsade anställningsförhållanden som de som förelåg mellan parterna i det nationella målet mellan den 2 november 1993 och den 31 mars 1995 och mellan den 1 augusti 1995 och den 1 augusti 2000, i den mån vart och ett av dessa anställningsförhållanden till fullo hade uttömt sina verkningar före utgången av fristen för införlivande av direktiv 1999/70.

24 Däremot skulle denna klausul kunna omfatta den visstidsanställning som sträcker sig från den 4 september 2000 till den 30 september 2001, eftersom denna fortfarande pågick den dag då denna frist löpte ut.

25 Mot denna bakgrund beslutade Tribunale civile di Padova (Tvistemålsdomstolen i Padova) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

26 Den italienska regeringen har gjort gällande att tolkningsfrågan inte kan tas upp till prövning med hänvisning till att tolkningen av klausul 4.1 i ramavtalet saknar relevans för svaret på denna fråga. Frågan avser nämligen inte behandlingen av KV inom ramen för dennes visstidsanställningar, utan erkännandet av det arbete som KV utfört inom ramen för dessa arbetsförhållanden för att fastställa KV:s lön efter omvandlingen av anställningen till en tillsvidareanställning. Denna fråga regleras av klausul 4.4 i ramavtalet och inte av klausul 4.1 i detsamma.

27 I den mån detta argument avser fastställandet av vilken unionsrättslig bestämmelse som är tillämplig på tvisten vid den nationella domstolen, hänför sig argumentet till tolkningsfrågan i sak och inte till frågan huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning, vilket innebär att detta ska behandlas inom ramen för sakprövningen av denna fråga (se, analogt, dom av den 18 januari 2024, Lietuvos notarų rūmai m.fl., C‑128/21, EU:C:2024:49, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

28 Tolkningsfrågan kan därför tas upp till sakprövning.

29 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida klausul 4.1 i ramavtalet ska tolkas så, att den utgör hinder för att inte beakta den anställningstid som en arbetstagare har förvärvat genom visstidsanställningsavtal, som helt eller delvis har fullgjorts före det datum då fristen för införlivande av direktiv 1999/70 löpte ut, vid fastställandet av arbetstagarens lön när denne efter detta datum tillsvidareanställs.

30 Enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den har att pröva. EU-domstolen har nämligen till uppgift att tolka samtliga bestämmelser i unionsrätten som behövs för att de nationella domstolarna ska kunna avgöra de mål som är anhängiga vid dem, även om dessa bestämmelser inte är uttryckligen angivna i de frågor som dessa domstolar har hänskjutit (dom av den 21 december 2021, Skarb Państwa (Motorfordonsförsäkringens omfattning), C‑428/20, EU:C:2021:1043, punkt 24).

31 I detta avseende bör det erinras om att det i klausul 4.1 i ramavtalet föreskrivs ett förbud mot att, när det gäller anställningsvillkor, behandla visstidsanställda mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder. Led 4 i samma klausul innehåller samma förbud såvitt avser vilken anställningstid som krävs för att kvalificera för särskilda anställningsvillkor (dom av den 18 oktober 2012, Valenza m.fl., C‑302/11–C‑305/11, EU:C:2012:646, punkt 39 och där angiven rättspraxis, dom av den 20 september 2018, Motter, C‑466/17, EU:C:2018:758, punkt 26, samt dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Istruzione och INPS, C‑270/22, EU:C:2023:933, punkterna 52 och 53).

32 Det är ostridigt att tvisten i målet vid den nationella domstolen, som avser beräkningen av KV:s anställningstid vid den tidpunkt då hans tillsvidareanställningsavtal ingicks, avser sådana kriterier.

33 Under dessa omständigheter är det, för att tillhandahålla ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, lämpligt att också tolka klausul 4.4 i ramavtalet.

34 Det ska i detta hänseende erinras om att EU-domstolen redan har slagit fast att klausul 4 i ramavtalet om visstidsarbete ska tolkas så, att den utgör hinder för nationella bestämmelser som innebär att anställningstid som en visstidsanställd arbetstagare förvärvat hos en myndighet inte till någon del beaktas när denna arbetstagares anställningstid fastställs i samband med tillsvidareanställning hos denna myndighet, såvida detta inte är motiverat på objektiva grunder i den mening som avses i led 1 och/eller led 4 i denna klausul. Den omständigheten att en visstidsanställd arbetstagare har fullgjort sin anställningstid under visstidsanställning utgör inte i sig en sådan objektiv grund (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2012, Valenza m.fl., C‑302/11–C‑305/11, EU:C:2012:646, punkt 71).

35 I förevarande fall framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen lämnat att KV, när han utförde sina uppgifter för CNR inom ramen för olika avtal om visstidsanställning, befann sig i en jämförbar situation med den som gäller för arbetstagare som är tillsvidareanställda vid denna organisation, eftersom han utförde arbetsuppgifter som kunde utföras av tillsvidareanställda.

36 Vad gäller den mindre förmånliga behandlingen av visstidsanställda som är i fråga i det nationella målet, konstaterar domstolen att om det arbete som KV hade utfört inom ramen för sina visstidsanställningar hade utförts inom ramen för ett tillsvidareanställningsavtal, skulle det ha beaktats vid beräkningen av hans sammanlagda anställningstid.

37 EU-domstolen har slagit fast att sådana bestämmelser om krav på anställningstid för att inplaceras i en lönegrad som är i fråga i det nationella målet omfattas av begreppet anställningsvillkor i den mening som avses i klausul 4 i ramavtalet (dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Instruzione och INPS, C‑270/22, EU:C:2023:933, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

38 Den omständigheten att en arbetstagare har blivit tillsvidareanställd utesluter inte i sig att denne, under vissa omständigheter, kan åberopa icke‑diskrimineringsprincipen i klausul 4 i ramavtalet (dom av den 18 oktober 2012, Valenza m.fl., C‑302/11–C‑305/11, EU:C:2012:646, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

39 Vad gäller den tidsmässiga tillämpningen av klausul 4 bör det erinras om att en ny rättsregel i princip ska tillämpas från och med ikraftträdandet av det instrument genom vilket den införs. Även om bestämmelsen inte är tillämplig på rättsliga situationer som har uppkommit och slutligt fullbordats under den äldre lagens giltighetstid, är den tillämplig på framtida verkningar av en situation som uppkommit under den äldre bestämmelsens giltighetstid liksom på nya rättsliga situationer. Med förbehåll för principen om att rättsakter inte har retroaktiv verkan, förhåller det sig annorlunda endast när den nya rättsregeln åtföljs av specialbestämmelser som specifikt reglerar dess tillämpning i tiden (dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, EU:C:2022:494, punkt 32 och där angiven rättspraxis.)

40 Bestämmelser som antas i syfte att införliva ett direktiv måste sålunda vara tillämpliga på framtida verkningar av situationer som uppkommit under de äldre bestämmelsernas giltighetstid, och detta från och med tidpunkten då införlivandefristen löper ut, såvida inte annat föreskrivs i det aktuella direktivet (dom av den 21 december 2021, Skarb Państwa (Motorfordonsförsäkringens omfattning), C‑428/20, EU:C:2021:1043, punkt 32).

41 Det bör påpekas att varken direktiv 1999/70 eller ramavtalet innehåller särskilda bestämmelser om hur de ska tillämpas över tiden.

42 Det ska således avgöras huruvida den rättsliga situation som är aktuell i det nationella målet utgör en situation som uppkommit före utgången av fristen för införlivande av direktiv 1999/70.

43 I detta hänseende är det viktigt att understryka att denna situation avser erkännandet av den anställningstid som KV förvärvat genom visstidsanställningsavtal till och med den 1 oktober 2001, för att fastställa hans lön från och med detta datum.

44 Även om denna anställningstid i huvudsak förvärvades före utgången av fristen för införlivandet av direktiv 1999/70, gäller det att fastställa vilken betydelse denna arbetstid har för den lön som KV ska erhålla enligt det tillsvidareanställningsavtal som ingåtts efter detta datum, och följaktligen också för tillämpningen av klausul 4 i ramavtalet efter samma datum.

45 Såsom kommissionen har anfört är den rättsliga situation som är aktuell i det nationella målet jämförbar med den som avser beräkningen av den anställningstid som krävs för att få rätt till ålderspension, vilket var aktuellt i de mål som gav upphov till domarna av den 10 juni 2010, Bruno m.fl. ( C‑395/08 och C‑396/08, EU:C:2010:329), och av den 7 november 2018, O’Brien ( C‑432/17, EU:C:2018:879), som lyfte frågan om beaktande av perioder som föregick utgången av fristen för införlivandet av rådets direktiv 97/81/EG av den 15 december 1997 om ramavtalet om deltidsarbete undertecknat av UNICE, CEEP och EFS (EGT L 14, 1998, s. 9).

46 I punkt 35 i den sistnämnda domen konstaterar EU-domstolen nämligen att det förhållandet att en pensionsrättighet är slutligt intjänad vid utgången av motsvarande anställningsperiod inte innebär att den berörda arbetstagarens rättsliga ställning ska anses vara slutligt förvärvad. Det kan konstateras att det först är senare och genom att beakta relevanta anställningstidsperioder som denna arbetstagare faktiskt kan komma i åtnjutande av denna rätt genom utbetalningen av hans eller hennes ålderspension. EU-domstolen fastställde i punkt 36 i samma dom att när pensionsrättigheterna har tjänats in under perioder såväl före som efter det att fristen för att införliva direktiv 97/81 löpte ut, ska fastställandet av dessa rättigheter följaktligen regleras av bestämmelserna i detta direktiv, även med avseende på de anställningstidsperioder som förvärvats innan direktivet trädde i kraft.

47 Dessa överväganden gäller i tillämpliga delar också i förhållande till direktiv 1999/70 och den rätt till lön som KV gör gällande, med hänvisning till den anställningstid som han förvärvat genom visstidsanställningsavtal, eftersom det är först i efterhand och med beaktande av relevanta anställningsperioder som KV faktiskt kan komma i åtnjutande av denna rätt.

48 Den omständigheten, som den nationella domstolen och den italienska regeringen har framhållit, att KV:s anställningstid bland annat har förvärvats genom tidsbegränsade anställningsavtal som löpte ut innan fristen för införlivande av direktiv 1999/70 löpte ut, kan inte leda till någon annan slutsats.

49 En arbetstagares anställningstid förvärvas successivt, även om den har förvärvats genom anställningsavtal som har upphört att gälla, och fortsätter att känneteckna arbetstagarens situation efter denna tidpunkt. Varaktigheten av varje aktuellt anställningsförhållande och det datum då dessa upphörde att gälla saknar således betydelse vid beräkningen av en anställds anställningstid, vilken i princip innebär att den sammanlagda längden av en arbetstagares anställningstid fastställs.

50 Därutöver rör tvisten i det nationella målet tillämpligheten av klausul 4 i ramavtalet efter det att fristen för införlivande av direktiv 1999/70 löpt ut, vad gäller beaktandet av den anställningstid som följer av dessa visstidsanställningar, och inte tillämpligheten av denna klausul på själva anställningsavtalen före detta datum. Såsom kommissionen har påpekat syftar KV:s talan inte till att ifrågasätta de villkor under vilka dessa anställningsavtal har fullgjorts och följaktligen handlar det inte om en retroaktiv tillämpning av denna klausul.

51 Under dessa omständigheter kan den rättsliga situation som är aktuell i det nationella målet inte anses ha förvärvats slutgiltigt den dag då fristen för införlivande av direktiv 1999/70 löpte ut.

52 Denna slutsats påverkas inte av punkterna 99–104 i domen av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks ( C‑267/20, EU:C:2022:494), vilken citerats av den hänskjutande domstolen och av den italienska regeringen, där EU-domstolen i huvudsak fastställde att den motbevisbara presumtion som fastställs i artikel 17.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014, om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1), enligt vilken överträdelser som begås inom ramen för en konkurrensbegränsande samverkan orsakar skada, inte är tillämplig i tiden (ratione temporis) på en skadeståndstalan vilken, trots att den väckts efter ikraftträdandet av de nationella bestämmelser genom vilka detta direktiv införlivats för sent med nationell rätt, avser en överträdelse av konkurrensrätten som upphörde före utgången av fristen för införlivande av direktivet.

53 Såsom framgår av punkterna 100–102 i den domen var denna lösning motiverad av den särskilda arten och funktionen av denna bestämmelse i direktiv 2014/104, vars tillämpning i tiden förutsätter att det finns en pågående konkurrensbegränsande samverkan.

54 Denna situation har ingen motsvarighet vad gäller klausul 4 i ramavtalet.

55 Mot bakgrund av det ovan anförda skall den ställda frågan besvaras på så sätt att klausul 4.1 och 4.4 i ramavtalet ska tolkas så, att de utgör hinder för att inte beakta den anställningstid som en arbetstagare har förvärvat genom visstidsanställningsavtal, som helt eller delvis har fullgjorts före det datum då fristen för införlivande av direktiv 1999/70 löpte ut, vid fastställandet av arbetstagarens lön när denne efter detta datum tillsvidareanställs, om ett sådant uteslutande inte motiveras på objektiva grunder.

56 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.