Domstolens dom (nionde avdelningen) den 12 mars 2026
I mål C‑527/24 angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte di Giustizia Tributaria di primo grado di Pescara (Skattedomstolen i första instans i Pescara, Italien) genom beslut av den 19 juli 2024, som inkom till domstolen den 31 juli 2024, i målet
DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna N. Jääskinen och A. Kornezov (referent), generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Harry et Associés Sarl, genom L. Del Federico, avvocato, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av G.M. De Socio och A. Giovannini, avvocati dello Stato, Europeiska kommissionen, genom P. Carlin och F. Moro, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Mervärdesskattedirektivet
Direktiv 2008/9
Italiensk rätt
Dekret nr 633/1972
Lagstiftningsdekret nr 546/1992
Civillagen
Civilprocesslagen
Det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid domstolen
Prövning av tolkningsfrågan
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
Prövning i sak
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 167 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (EUT L 347, 2006, s. 1, och rättelse i EUT L 132, 2023, s. 89), i dess lydelse enligt rådets direktiv 2008/8/EG av den 12 februari 2008 (EUT L 44, 2008, s. 11) (nedan kallat mervärdesskattedirektivet), jämförd med principerna om skatteneutralitet och proportionalitet.
2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Harry et Associés Sarl, ett bolag bildat enligt fransk rätt, och, å andra sidan, Agenzia delle entrate – Riscossione – Pescara (Skattemyndigheten – uppbördsenheten – Pescara, Italien) och Agenzia delle entrate – Centro Operativo di Pescara (Skattemyndigheten – beskattningsenheten i Pescara, Italien) (nedan kallad COP), angående en ansökan om återbetalning av mervärdesskatt.
3 I artikel 167 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:
4 I artikel 169 i direktivet föreskrivs följande:
5 I artikel 170 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:
6 I artikel 171.1 i mervärdesskattedirektivet föreskrivs följande:
7 I skäl 3 i direktiv 2008/9 anges följande:
8 Artikel 1 i detta direktiv har följande lydelse:
9 I artikel 2 i direktiv 2008/9 föreskrivs följande:
10 Artikel 3 i detta direktiv har följande lydelse:
11 I artikel 5 i direktiv 2008/9 anges följande:
12 Artikel 7 i direktiv 2008/9 har följande lydelse:
13 I artikel 15 i direktivet föreskrivs följande:
14 I artikel 20.1 i detta direktiv föreskrivs följande:
15 I artikel 23 i samma direktiv föreskrivs följande:
16 I decreto del Presidente della Repubblica n. 633 – Istituzione e disciplina dell’imposta sul valore aggiunto (dekret utfärdat av republikens president nr 633 om införande och reglering av mervärdesskatt) av den 26 oktober 1972 (GURI nr 292 av den 11 november 1972, ordinarie tillägg nr 1) (nedan kallat dekret nr 633/1972) föreskrivs följande i artikel 38 bis 2, med rubriken Verkställighet av återbetalningar till personer som inte har hemvist i landet utan är etablerade i en annan medlemsstat i gemenskapen:
17 Artikel 21.2 i decreto legislativo n. 546 – Disposizioni sul processo tributario in attuazione della delega al Governo contenuta nell’art. 30 della legge 30 dicembre 1991, n. 413 (lagstiftningsdekret nr 546 med bestämmelser om skatteförfarandet med stöd av bemyndigande till regeringen enligt artikel 30 i lag nr 413 av den 30 december 1991) av den 31 december 1992 (GURI nr 9 av den 13 januari 1993, ordinarie tillägg nr 8) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 546/1992) har följande lydelse:
18 I artikel 2909 i codice civile (civillagen), med rubriken Rättskraft, föreskrivs följande:
19 I artikel 324 i Codice di procedura civile (civilprocesslagen), med rubriken Formell rättskraft, föreskrivs följande:
20 Den 26 september 2016 lämnade Harry et Associés in en ansökan till den franska skattemyndigheten om återbetalning av mervärdesskatt med ett belopp om 98740,93 euro avseende transaktioner som genomförts i Italien under år 2015.
21 Denna skattemyndighet översände begäran på elektronisk väg till COP, som var skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten. Den elektroniska filen med nämnda ansökan innehöll dock vissa tekniska fel som gjorde den oläslig. Detta medförde att denna ansökan, även om den mottogs i vederbörlig ordning av den franska skattemyndigheten och därefter av COP, varken handlades eller prövades av COP.
22 Eftersom den begärda återbetalningen av mervärdesskatt uteblev och COP inte hördes av, överklagade Harry et Associés till Corte di Giustizia Tributaria di primo grado di Pescara (Skattedomstolen i första instans i Pescara, Italien), vilken är den hänskjutande domstolen. I en första dom slog nämnda domstol fast att Harry et Associés hade rätt till återbetalning av mervärdesskatt.
23 COP återbetalade följaktligen den aktuella mervärdesskatten till bolaget, samtidigt som den överklagade domen till Corte di Giustizia Tributaria di secondo grado (Skattedomstolen i andra instans, Italien).
24 Sistnämnda domstol ändrade nämnda dom, då den fann att ansökan om återbetalning av mervärdesskatt, på grund av de tekniska fel som uppstått i samband med den elektroniska överföringen av denna ansökan, var obefintlig och att COP:s passivitet inte kunde likställas med ett tyst avslag av en sådan ansökan. Följaktligen avvisades Harry et Associés överklagande.
25 Harry et Associés överklagade då till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som genom ett beslut avslog överklagandet, av i huvudsak samma skäl som de som anges i föregående punkt.
26 COP utfärdade därefter ett beslut om återkrav mot Harry et Associés avseende det mervärdesskattebelopp som tidigare återbetalats, jämte dröjsmålsränta och rättegångskostnader.
27 Genom ett nytt överklagande till den hänskjutande domstolen överklagade Harry et Associés detta beslut om återkrav.
28 Den hänskjutande domstolen anser i huvudsak att nämnda beslut om återkrav strider mot Harry et Associés rätt till återbetalning av mervärdesskatt och mot principen om mervärdesskattens neutralitet. Den anser att denna rätt inte kan nekas på grund av att det uppstått tekniska fel i samband med den elektroniska överföringen av ansökan om återbetalning, vilka inte kan tillskrivas Harry et Associés.
29 Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida det rättskraftiga beslutet från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) utgör hinder mot att den i det nationella målet uttalar sig om huruvida Harry et Associés har rätt till återbetalning av mervärdesskatt, mot bakgrund av bland annat domen av den 21 februari 2006, Halifax m.fl. ( C‑255/02, EU:C:2006:121), domen av den 18 juli 2007, Lucchini ( C‑119/05, EU:C:2007:434), och domen av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub ( C‑2/08, EU:C:2009:506).
30 Det är mot denna bakgrund som Corte di Giustizia tributaria di primo grado di Pescara (Skattedomstolen i första instans i Pescara) har beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
31 Den hänskjutande domstolen har även ansökt om att EU-domstolen ska handlägga förevarande begäran om förhandsavgörande skyndsamt i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler. Domstolens ordförande beslutade den 21 oktober 2024, Harry et Associés ( C‑527/24, EU:C:2024:966), att avslå denna ansökan.
32 Den italienska regeringen har gjort gällande att den ställda frågan saknar relevans, eftersom Harry et Associés ansökan om återbetalning av mervärdesskatt, på grund av tekniska fel, inte kan anses inlämnad i den mening som avses i artikel 15.1 i direktiv 2008/9.
33 Eftersom det argument som anförts av denna regering avser frågan huruvida en ansökan om återbetalning av mervärdesskatt kan anses ha lämnats in, i den mening som avses i artikel 15.1 i direktiv 2008/9, hänför sig argumentet till tolkningsfrågan i sak och inte till frågan huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning. Detta argument ska därför behandlas inom ramen för sakprövningen av denna fråga (se, analogt, dom av den 19 september 2024, Consiglio nazionale delle Ricerche, C‑439/23, EU:C:2024:773, punkt 27 och där angiven rättspraxis).
34 Tolkningsfrågan kan således tas upp till sakprövning.
35 Det följer av EU-domstolens fasta praxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvid, utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 4 oktober 2024, Herbaria Kräuterparadies II, C‑240/23, EU:C:2024:852, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
36 Den hänskjutande domstolen har genom sin tolkningsfråga särskilt begärt att EU-domstolen ska tolka artikel 167 i mervärdesskattedirektivet, som avser den tidpunkt då avdragsrätten för mervärdesskatt inträder.
37 I förevarande fall framgår det dock av beslutet om hänskjutande att det nationella målet inte rör rätten till avdrag för mervärdesskatt, utan rätten till återbetalning av skatten, vilken regleras i artiklarna 170 och 171.1 i mervärdesskattedirektivet samt i bestämmelserna i direktiv 2008/9, varav artiklarna 15.1 andra meningen, 20.1 och 23.2 är av särskild betydelse för svaret på tolkningsfrågan, eftersom denna rätt till återbetalning i förevarande fall begärs av en beskattningsbar person som är etablerad i en annan medlemsstat än den där mervärdesskatten ska återbetalas och således befinner sig i en situation som regleras av bestämmelserna i sistnämnda direktiv.
38 Vidare vill den hänskjutande domstolen, såsom har påpekats i punkt 29 ovan, få klarhet i huruvida den, för att kunna rätta till det förhållandet att den nationella lagstiftningen, såsom den tolkats av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), eventuellt är oförenlig med unionsrätten, ska avstå från att tillämpa nämnda domstols beslut, vilket har vunnit laga kraft.
39 Under dessa omständigheter ska tolkningsfrågan förstås så, att den syftar till att EU-domstolen ska fastställa huruvida artiklarna 170 och 171.1 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med artiklarna 15.1 andra meningen, 20.1 och 23.2 i direktiv 2008/9 samt med principerna om mervärdesskattens neutralitet, proportionalitet och god förvaltning, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, enligt vilken en beskattningsbar person som är etablerad i en annan medlemsstat än den där mervärdesskatten ska återbetalas fråntas såväl rätten till återbetalning av mervärdesskatten som rätten till domstolsprövning – för att bestrida att skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten, till vilken den beskattningsbara personens ansökan om återbetalning av mervärdesskatt har lämnats in, har underlåtit att vidta åtgärder – med motiveringen att denna ansökan inte kan anses ha getts in på grund av att det uppstått tekniska fel i samband med den elektroniska överföringen.
40 För det första ska det påpekas att beskattningsbara personer som inte är etablerade i den medlemsstat där de köper varor och tjänster eller importerar som belastats med mervärdesskatt, enligt artikel 170 a i mervärdesskattedirektivet, jämförd med artikel 169 i detta direktiv och artiklarna 3 och 5 i direktiv 2008/9, har rätt till återbetalning av den erlagda mervärdesskatten i den mån varorna och tjänsterna används antingen för transaktioner som avser sådana verksamheter som avses i artikel 9.1 andra stycket i mervärdesskattedirektivet, som utförs utanför den medlemsstat där skatten ska betalas eller har betalats och som skulle ha medfört rätt till avdrag för mervärdesskatt om de hade genomförts i den medlemsstaten, eller för transaktioner som är undantagna från skatteplikt enligt artikel 169 b och c i mervärdesskattedirektivet. Vidare hänvisar artikel 171 i mervärdesskattedirektivet till direktiv 2008/9 vad gäller de bestämmelser som reglerar utövandet av denna rättighet (dom av den 2 maj 2019, Sea Chefs Cruise Services, C‑133/18, EU:C:2019:354, punkt 33).
41 När det gäller rätten till återbetalning, har domstolen redan slagit fast att rätten för en beskattningsbar person, som är etablerad i en medlemsstat, att enligt direktiv 2008/9 få den mervärdesskatt som denne erlagt i en annan medlemsstat återbetald motsvaras av den beskattningsbara personens rätt enligt mervärdesskattedirektivet att dra av ingående mervärdesskatt i sin egen medlemsstat (dom av den 2 maj 2019, Sea Chefs Cruise Services, C‑133/18, EU:C:2019:354, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
42 Domstolen har vidare konstaterat att rätten till återbetalning, precis som rätten till avdrag, är en grundläggande princip i det gemensamma system för mervärdesskatt som har inrättats genom unionens lagstiftning och som syftar till att den mervärdesskatt som näringsidkaren ska betala eller har betalat inom ramen för sin ekonomiska verksamhet inte till någon del ska belasta näringsidkaren själv. Det gemensamma systemet för mervärdesskatt garanterar följaktligen neutralitet beträffande skattebördan för all ekonomisk verksamhet, oberoende av dess syfte eller resultat, under förutsättning att verksamheten, i princip, är mervärdesskattepliktig i sig (dom av den 2 maj 2019, Sea Chefs Cruise Services, C‑133/18, EU:C:2019:354, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
43 Rätten till återbetalning utgör således en oskiljaktig del av mervärdesskattesystemet och får i princip inte inskränkas. Denna rätt inträder omedelbart för hela den ingående skatten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 maj 2019, Sea Chefs Cruise Services, C‑133/18, EU:C:2019:354, punkt 36 och där angiven rättspraxis).
44 Enligt den grundläggande principen om mervärdesskattens neutralitet krävs att återbetalning av den ingående mervärdesskatten medges när de materiella kraven är uppfyllda, även om de beskattningsbara personerna har underlåtit att uppfylla vissa formella krav. Det kan emellertid förhålla sig annorlunda om åsidosättandet av sådana formella krav medför att det inte kan läggas fram säker bevisning för att de materiella kraven har uppfyllts (dom av den 17 december 2020, Bundeszentralamt für Steuern, C‑346/19, EU:C:2020:1050, punkterna 47 och 48 samt där angiven rättspraxis).
45 En strikt tillämpning av de formella kraven kolliderar således med neutralitets- och proportionalitetsprinciperna. En sådan tillämpning skulle nämligen på ett orimligt sätt hindra den beskattningsbara personen från att komma i åtnjutande av skatteneutraliteten avseende dessa transaktioner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 november 2018, Vădan, C‑664/16, EU:C:2018:933, punkt 42).
46 Vad gäller de närmare reglerna för utövandet av rätten till återbetalning av mervärdesskatt, såsom dessa definieras i direktiv 2008/9, ska det påpekas att det i artikel 7 i det direktivet föreskrivs att den beskattningsbara person som inte är etablerad i den återbetalande medlemsstaten ska rikta sin återbetalningsansökan till den medlemsstaten och inkomma med denna till den medlemsstat där han är etablerad via den elektroniska portal som inrättats av denna andra medlemsstat.
47 I enlighet med artikel 15.1 andra meningen i direktiv 2008/9 ska en ansökan om återbetalning anses ingiven till etableringsmedlemsstaten endast om sökanden har lämnat samtliga de uppgifter som krävs enligt artiklarna 8, 9 och 11 i direktivet.
48 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att Harry et Associés den 26 september 2016, inom den frist som föreskrivs i artikel 15.1 i direktiv 2008/9, ingav en ansökan till den franska skattemyndigheten, som är skattemyndigheten i den medlemsstat där bolaget är etablerat, om återbetalning av mervärdesskatten för de transaktioner som genomförts i Italien under år 2015. Denna begäran översändes av denna myndighet till COP, skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten, på elektronisk väg, såsom föreskrivs i artikel 7 i direktivet. Det framgår även av detta beslut att ansökan mottogs i vederbörlig ordning först av den franska skattemyndigheten och därefter av COP. Vidare finns det inte några uppgifter i handlingarna i målet som tyder på att ansökan inte innehöll de uppgifter som krävs enligt artiklarna 8, 9 och 11 i direktivet eller att villkoren i artikel 3 i samma direktiv inte var uppfyllda.
49 Det framgår även av beslutet om hänskjutande att COP, på grund av ett tekniskt fel som inte kunde tillskrivas den beskattningsbara personen, inte kunde öppna den elektroniska fil som innehöll ansökan om återbetalning.
50 I detta hänseende finns det anledning att erinra om att de krav som följer av den allmänna principen om god förvaltning, och i synnerhet rätten för var och en att få sina angelägenheter behandlade opartiskt och inom skälig tid, är tillämpliga inom ramen för ett skattekontrollförfarande, när en medlemsstat genomför unionsrätten. Principen om god förvaltning kräver att en skattemyndighet, såsom COP, inom ramen för sin kontrollskyldighet, gör en omsorgsfull och opartisk prövning av samtliga relevanta omständigheter för att försäkra sig om att den vid antagandet av sitt beslut har tillgång till de mest kompletta och tillförlitliga uppgifterna för detta ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2021, CHEP Equipment Pooling, C‑396/20, EU:C:2021:867, punkt 48).
51 Om en sådan skattemyndighet således, på grund av ett tekniskt fel, inte lyckas öppna den elektroniska fil som innehåller en ansökan om återbetalning av mervärdesskatt som i vederbörlig ordning har översänts till den på elektronisk väg, i enlighet med de regler som föreskrivs i direktiv 2008/9, krävs det enligt principen om god förvaltning att myndigheten underrättar den beskattningsbara personen, i förekommande fall via skattemyndigheten i den medlemsstat där den beskattningsbara personen är etablerad, om att det föreligger ett tekniskt fel som hindrar myndigheten från att öppna denna elektroniska fil och uppmanar den beskattningsbara personen att åtgärda felet, i förekommande fall, genom att lämna in en ny fullt fungerande elektronisk fil.
52 Skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten får dessutom, enligt artikel 20.1 i direktiv 2008/9, om den anser att den inte har all relevant information som behövs för ett beslut i fråga om hela eller en del av återbetalningsansökan, på elektronisk väg begära ytterligare information från bland annat den beskattningsbara personen eller de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten. Denna bestämmelse skulle i stor utsträckning förlora sin ändamålsenliga verkan om denna myndighet omedelbart kunde anse att det på grund av ett tekniskt fel inte hade lämnats in någon ansökan om återbetalning, trots att en sådan ansökan hade överförts elektroniskt till den av skattemyndigheten i den medlemsstat där den beskattningsbara personen är etablerad och i vederbörlig ordning hade mottagits av skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten.
53 I en sådan situation som den som beskrivs i beslutet om hänskjutande och som det erinrats om i punkt 48 ovan kräver således principerna om god förvaltning, mervärdesskattens neutralitet och proportionalitet att skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten betraktar ansökan om återbetalning som ingiven, i den mening som avses i artikel 15.1 i direktiv 2008/9, och att den i förekommande fall utnyttjar den möjlighet som ges i artikel 20.1 i direktivet – vilken i huvudsak har införlivats med italiensk rätt genom artikel 38 bis 2 punkterna 6 och 7 i dekret nr 633/1972 – att begära att den beskattningsbara personen, i förekommande fall via skattemyndigheten i den medlemsstat där denne är etablerad, ska överföra en ny icke korrupt elektronisk fil som innehåller denna ansökan till myndigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, Bundeszentralamt für Steuern, C‑346/19, EU:C:2020:1050, punkterna 49–51).
54 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att COP inte, direkt eller via skattemyndigheten i den medlemsstat där Harry et Associés är etablerad, underrättade bolaget om att COP, på grund av ett tekniskt fel, inte kunde öppna den elektroniska fil som innehöll ansökan om återbetalning av mervärdesskatt och, i förekommande fall, begärde att Harry et Associés skulle avhjälpa detta genom att lämna in en ny och fullt fungerande elektronisk fil. COP antog inte heller något uttryckligt beslut om att avslå begäran om återbetalning.
55 Under dessa omständigheter kan det inte, enbart på grund av ett tekniskt fel som uppstått vid överföringen av den elektroniska fil som innehåller en ansökan om återbetalning av mervärdesskatt, anses att någon ansökan inte har lämnats in, i den mening som avses i artikel 15.1 andra meningen i direktiv 2008/9, trots att en sådan ansökan rent faktiskt har överförts i enlighet med det förfarande som föreskrivs i detta direktiv och i vederbörlig ordning mottagits av såväl skattemyndigheten i den medlemsstat där den beskattningsbara personen är etablerad som av skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten.
56 För det andra ska det prövas huruvida den beskattningsbara personen, enligt tillämplig nationell lagstiftning, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, har tillgång till ett effektivt rättsmedel mot underlåtenheten hos skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten.
57 Enligt artikel 23.2 första stycket i direktiv 2008/9 får en beskattningsbar person överklaga ett beslut att avslå en återbetalningsansökan hos de behöriga myndigheterna i den återbetalande medlemsstaten på samma villkor och inom de tidsfrister som gäller för överklaganden i fråga om återbetalningsansökningar från personer som är etablerade i denna medlemsstat. Det framgår av andra stycket i artikel 23.2 att den beskattningsbara personen, om en underlåtenhet av skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten att fatta ett beslut varken betraktas som bifall eller avslag, ska ha tillgång till de administrativa eller rättsliga förfaranden som är tillgängliga för beskattningsbara personer som är etablerade i denna medlemsstat när de befinner sig i samma situation. Om sådana förfaranden saknas ska underlåtenhet att fatta ett beslut anses som ett avslag.
58 Denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av skäl 3 i direktivet, av vilket det framgår att direktivet bland annat syftar till att stärka företagens rätt att överklaga (dom av den 16 maj 2024, Slovenské Energetické Strojárne, C‑746/22, EU:C:2024:403, punkt 41).
59 Även om nämnda bestämmelse syftar till att säkerställa rätten till rättsmedel för beskattningsbara personer som inte är etablerade i den återbetalande medlemsstaten, följer det likväl av principen om medlemsstaternas processuella autonomi att den administrativa eller rättsliga prövningen ska ske enligt bestämmelserna i den återbetalande medlemsstatens nationella rättsordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2024, Slovenské Energetické Strojárne, C‑746/22, EU:C:2024:403, punkt 42).
60 Dessa bestämmelser får emellertid inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 maj 2024, Slovenské Energetické Strojárne, C‑746/22, EU:C:2024:403, punkt 43 och där angiven rättspraxis).
61 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att det i artikel 21.2 i lagstiftningsdekret nr 546/1992 föreskrivs att om den beskattningsbara personen har lämnat in en ansökan om återbetalning av mervärdesskatt inom den föreskrivna fristen och om skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten inte har fattat något uttryckligt (positivt eller negativt) beslut inom 90 dagar från dagen för ingivandet av denna ansökan, ska denna tystnad anses utgöra ett tyst avslag på nämnda ansökan. Enligt denna bestämmelse kan tysta beslut om avslag på ansökningar om återbetalning av mervärdesskatt överklagas till domstol.
62 Denna bestämmelse tycks således inte i sig vara oförenlig med kraven i artikel 23.2 i direktiv 2008/9.
63 Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), i det beslut som nämns i punkterna 25 och 29 ovan, tolkade artikel 21.2 i lagstiftningsdekret nr 546/1992 på så sätt, att COP:s underlåtenhet att agera – efter det att myndigheten i vederbörlig ordning mottagit en ansökan om återbetalning av mervärdesskatt som dock var oläslig på grund av att det uppstått ett tekniskt fel i samband med den elektroniska överföringen – inte utgör ett tyst avslag som kan överklagas till domstol.
64 Under dessa omständigheter strider den tolkning som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har gjort av artikel 21.2 i lagstiftningsdekret nr 546/1992, såsom den angetts i föregående punkt, mot kraven i artikel 23.2 i direktiv 2008/9, enligt vilka en underlåtenhet att fatta beslut om en återbetalningsansökan ska kunna överklagas till domstol.
65 Denna tolkning av artikel 23.2 i direktiv 2008/9 är dessutom den enda som iakttar den rätt till ett effektivt rättsmedel för var och en vars unionsrättsligt garanterade rättigheter har kränkts, vilken garanteras i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
66 Under dessa omständigheter ska det konstateras att en beskattningsbar person som är etablerad i en annan medlemsstat än den återbetalande medlemsstaten inte kan fråntas sina rättigheter enligt unionsrätten, det vill säga sin rätt till återbetalning av mervärdesskatt och sin rätt till domstolsprövning. Den beskattningsbara personen ska således ha möjlighet att överklaga när skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten, till vilken den beskattningsbara personens ansökan om återbetalning av mervärdesskatt har ingetts, har underlåtit att fatta ett beslut med motiveringen att ansökan inte kan anses ha ingetts på grund av ett tekniskt fel som uppstått i samband med den elektroniska överföringen av den.
67 Det ska påpekas att det av beslutet om hänskjutande framgår att den hänskjutande domstolen inte bara vill få klarhet i huruvida beslutet från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) – vilket nämnts i punkterna 25 och 29 ovan – är förenligt med unionsrätten, utan även har uttryckt tvivel om huruvida unionsrätten utgör hinder för att tillämpa nationella bestämmelser som stadfäster principen om rättskraft, såsom artikel 2909 i civillagen och artikel 324 i civilprocesslagen. Dessa bestämmelser skulle kunna utgöra den rättsliga grunden för en invändning om rättegångshinder i det nationella målet, eftersom den hänskjutande domstolen är skyldig att tillämpa den princip som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har slagit fast i det aktuella beslutet på grund av att det har vunnit laga kraft.
68 I detta sammanhang räcker det att konstatera att domstolen redan har slagit fast att bestämmelser i nationell rätt som inte bara hindrar att ett lagakraftvunnet domstolsavgörande ifrågasätts, även om detta avgörande innebär ett åsidosättande av unionsrätten, utan också, i samband med en domstolsprövning av ett annat beslut från den behöriga skattemyndigheten avseende samma skattebetalare eller beskattningsbara person, men ett annat beskattningsår, hindrar varje prövning av vad som fastställts rörande en grundläggande och gemensam fråga i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, utgör sådana hinder för en effektiv tillämpning av unionsrättsliga bestämmelser på mervärdesskatteområdet som inte rimligen kan motiveras av rättssäkerhetsprincipen och som således ska anses strida mot effektivitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C‑2/08, EU:C:2009:506, punkterna 29 och 31, och dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 94).
69 Logiskt sett gäller detsamma när domstolsförfarandet rör ett annat beslut från den behöriga skattemyndigheten avseende samma skattebetalare eller beskattningsbara person men en annan sak (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, BALTIC CONTAINER TERMINAL, C‑376/23, EU:C:2025:20, punkt 75 och där angiven rättspraxis).
70 En sådan tillämpning av principen om rättskraft skulle nämligen, för det fall ett lagakraftvunnet domstolsavgörande grundar sig på en tolkning som strider mot unionsrätten, få till följd att den felaktiga tillämpningen av unionsrätten skulle komma att upprepas i varje avgörande som domstolarna meddelar i fråga om samma sakförhållanden, utan att det skulle vara möjligt att korrigera denna tolkning som gjorts i strid med nämnda rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 september 2009, Fallimento Olimpiclub, C‑2/08, EU:C:2009:506, punkt 30, och dom av den 2 april 2020, CRPNPAC och Vueling Airlines, C‑370/17 och C‑37/18, EU:C:2020:260, punkt 95).
71 I förevarande fall framgår det, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att det mål som avgjordes genom beslutet från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), vilket nämnts i punkterna 25 och 29 ovan, i huvudsak avsåg frågan huruvida COP:s underlåtenhet att fatta beslut utgjorde ett beslut om tyst avslag på ansökan om återbetalning av mervärdesskatt och huruvida detta beslut kunde överklagas till domstol. Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) tycks således inte ha tagit ställning till frågan i sak huruvida Harry et Associés hade rätt till återbetalning av mervärdesskatt. Saken i det nationella målet rör däremot lagenligheten av ett beslut om återkrav av tidigare återbetalad mervärdesskatt som skattemyndigheten riktat till Harry et Associés. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det således som om att saken skiljer sig åt i de båda målen.
72 För det fall den hänskjutande domstolen skulle fastställa att saken i de båda målen är olika, förefaller det således som om en tillämpning av artikel 2909 i civillagen och artikel 324 i civilprocesslagen, såsom de tolkats av den hänskjutande domstolen, skulle leda till en fortgående felaktig tolkning av unionsrätten, utan att det skulle vara möjligt att korrigera den, och således även med avseende på ett mål där saken är en annan än i det mål där tolkningen gjordes, i och med att det avser ett annat beslut av den behöriga skattemyndigheten, vilket skulle strida mot effektivitetsprincipen, såsom den tolkats i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 68–70 ovan.
73 Mot bakgrund av dessa överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artiklarna 170 och 171.1 i mervärdesskattedirektivet, jämförda med artiklarna 15.1 andra meningen, 20.1 och 23.2 i direktiv 2008/9 samt med principerna om mervärdesskattens neutralitet, proportionalitet och god förvaltning, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, enligt vilken en beskattningsbar person som är etablerad i en annan medlemsstat än den som ska återbetala mervärdesskatten fråntas såväl rätten till återbetalning av mervärdesskatten som rätten till domstolsprövning – för att bestrida underlåtenheten hos skattemyndigheten i den återbetalande medlemsstaten, till vilken den beskattningsbara personens ansökan om återbetalning av mervärdesskatt har ingetts – med motiveringen att denna ansökan inte kan anses ha getts in på grund av ett tekniskt fel som uppstått i samband med den elektroniska överföringen av den.
74 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: italienska.