Domstolens dom (femte avdelningen) den 13 november 2025

I mål C‑525/23 [Oti], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern) genom beslut av den 26 juni 2023, som inkom till domstolen den 14 augusti 2023, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer, E. Regan (referent), D. Gratsias och B. Smulders, generaladvokat: N. Emiliou, justitiesekreterare: handläggaren I. Illéssy,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 november 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Ungerns regering, genom Zs. Biró-Tóth och M.Z. Fehér, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och C. Kovács, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 3 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2003/109/EG

Direktiv 2004/38/EG

Direktiv 2016/801

Ungersk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/801 av den 11 maj 2016 om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för forskning, studier, praktik, volontärarbete, deltagande i elevutbytesprogram eller utbildningsprojekt och för au pairarbete (EUT L 132, 2016, s. 21) samt av principen om unionsrättens företräde, artikel 79 FEUF samt artiklarna 45 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran om förhandsavgörande har framställts inom ramen för en tvist mellan OS och Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság (Nationella generaldirektoratet för utlänningspolitiken, Ungern) (nedan kallad den nationella migrationsmyndigheten), angående beslutet att avslå hans ansökan om förnyat uppehållstillstånd för volontärarbete.

3 Artikel 5 i rådets direktiv 2003/109/EG av den 25 november 2003 om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning (EUT L 16, 2004, s. 44) har rubriken Villkor för att förvärva ställning som varaktigt bosatt. Artikel 5.1 föreskriver följande:

4 Artikel 7 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77, och rättelse i EUT L 229, 2004, s. 35) har rubriken Rätt till inresa. Artikel 7.1 har följande lydelse:

5 Skälen 2, 3, 20, 21, 41, 42, 54 och 61 i direktiv 2016/801 har följande lydelse:

6 Artikel 1 i detta direktiv, med rubriken Syfte, har följande lydelse:

7 Artikel 2 i samma direktiv har rubriken Tillämpningsområde. Artikel 2.1 föreskriver följande:

8 Artikel 4 i direktivet har rubriken Förmånligare bestämmelser. Artikel 4.1 stadgar följande:

9 Artikel 5.1 och 5.3 i direktiv 2016/801 hade följande lydelse:

10 Artikel 7 i direktivet har rubriken Allmänna villkor. Enligt artikel 7.1 gäller följande:

11 Artikel 14 har rubriken Särskilda villkor för studerande. Artikel 14.1 har följande lydelse:

12 Artikel 34 i direktivet har rubriken Förfarandegarantier och öppenhet. Artikel 34.3 föreskriver följande:

13 2 § punkt d i aharmadik országbeli állampolgárok beutazásáról és tartózkodásáról szóló 2007. évi II. törvény (2007 års lag nr II om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse, Magyar Közlöny 2007/1), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad 2007 års lag nr II), föreskriver följande:

14 I 13 § punkt 1 a i 2007 års lag nr II föreskrivs följande:

15 87 § punkt 1 i denna lag har följande lydelse:

16 I 29 § punkterna 5 och 6 i harmadik országbeli állampolgárok beutazásáról és tartózkodásáról szóló 2007. évi II. törvény végrehajtásáról szóló 114/2007 (V. 24.) Korm. Rendelet (regeringsdekret nr 114/2007 om genomförande av 2007 års lag nr II om tredjelandsmedborgares inresa och vistelse, Magyar Közlöny 2007/65) (nedan kallat dekret nr 114/2007) förskrivs följande:

17 OS, som är tredjelandsmedborgare, hade uppehållstillstånd i Ungern för studier, vilket var giltigt till och med den 30 juni 2020. Den 5 juni 2020 gav han in en ansökan om förnyat uppehållstillstånd (nedan kallad ansökan om förnyelse) till Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Budapesti és Pest megyei Regionális Igazgatósága (migrationsmyndighetens regiondirektorat i Budapest och Pest, Ungern) (nedan kallad regionmyndigheten). I ansökan angav han, som syfte med sin vistelse, som formellt hade getts in för annat ändamål, att han skulle utöva volontärverksamhet. Han angav vidare att hans farbror, som är brittisk medborgare, skulle garantera honom nödvändiga tillgångar under hans vistelse i Ungern.

18 För att styrka syftet med sin vistelse bifogade OS till ansökan om förnyelse ett avtal av den 1 juni 2020 med en förening med säte i Ungern, kallad Mahatma Gandhi Emberi Jogi Egyesület, enligt vilket han skulle utöva volontärverksamhet på obestämd tid från den 15 juni 2020. Till ansökan om förnyelse bifogades även detaljerade kontoutdrag för de senaste sex månaderna vilka nämnde OS namn, en förklaring från hans farbror som intygade att OS var beroende av honom samt handlingar som styrkte farbroderns inkomster.

19 Regionmyndigheten avslog ansökan om förnyelse och beslutade att OS skulle utvisas till det tredjeland där han är medborgare, utan hänsyn till de handlingar som han hade gett in till stöd för sin ansökan om förnyelse, med motiveringen att hans farbror, som skulle tillhandahålla honom medel för sitt uppehälle i Ungern, inte kunde anses vara en familjemedlem i den mening som avses i artikel 2 d i 2007 års lag nr II och artikel 29.5 i dekret nr 114/2007.

20 OS överklagade avslagsbeslutet till den nationella migrationsmyndigheten. Han gjorde gällande att även om hans farbror inte var familjemedlem i den mening som avses i artikel 2 d i 2007 års lag nr II, kunde han ge honom det ekonomiska stöd som krävdes för att han skulle kunna försörja sig i Ungern på grundval av ett låneavtal som ingåtts mellan dem. Till sin ansökan har OS bifogat en förklaring enligt vilken hans farbror garanterade honom en månatlig utbetalning på 200000 ungerska forinter (HUF) (ungefär 520 euro) under den ettårsperiod då han skulle utöva sin volontärverksamhet.

21 Den nationella migrationsmyndigheten fastställde regionmyndighetens beslut, varpå OS överklagade till Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad, Ungern), som är den hänskjutande domstolen. Till stöd för sin talan gjorde OS gällande att migrationsmyndigheten inte kunde vägra att beakta den bevisning som han hade lagt fram enbart av det skälet att hans farbror inte var en familjemedlem i den mening som avses i artikel 2 d i 2007 års lag nr II och på denna grund finna att hans uppehälle inte var säkerställt. OS har vid denna domstol förklarat att hans farbror kommer att ge honom ekonomiskt stöd i form av gåva och inte i form av underhållsbidrag, vilket innebär att det är OS själv som har nödvändiga medel för att försörja sig. I motsats till den nationella styrelsens tolkning skulle nämligen varje lagligen förvärvad inkomst kunna utgöra en resurs för att täcka levnadskostnaderna i Ungern.

22 Den hänskjutande domstolen biföll OS överklagande. Den fann bland annat att artikel 29.5 och 29.6 i dekret nr 114/2007 skulle tolkas så, att de medel för uppehälle som den som ansöker om uppehållstillstånd ska förfoga över kan härröra från lagligen förvärvade inkomster eller tillgångar, oavsett om det rör sig om sökandens egna inkomster eller om inkomster som en familjemedlem ställer till sökandens förfogande.

23 Nämnda domstol fann även att eftersom begreppet inkomst inte definieras i 2007 års lag nr II, är det lämpligt att beakta vilken räckvidd detta begrepp har i nationell skatterätt. På det området görs ingen åtskillnad beroende på inkomstkällan, vilket innebär att inkomsterna inte bara kan erhållas från en arbetsgivare utan även från någon annan fysisk person, vilket i förevarande fall är fallet med det ekonomiska stöd som OS erhåller från sin farbror. Nämnda domstol drog härav slutsatsen att den nationella myndigheten hade handlat rättsstridigt genom att inte beakta den inkomst som OS hade deklarerat enbart av det skälet att den inte härrörde från en familjemedlem. Den upphävde därför den nationella migrationsmyndighetens beslut och förordnade att regionmyndigheten skulle göra en ny prövning av ansökan om förnyelse.

24 Detta beslut upphävdes av Kúria (Högsta domstolen, Ungern), som slog fast att även om de tillgångar som den berörda tredjelandsmedborgaren behöver för att kunna försörja sig under vistelsen faktiskt kunde tillhandahållas honom eller henne av en person som inte är familjemedlem i den mening som avses i artikel 2 d i 2007 års lag nr II, var det likväl nödvändigt att tredjelandsmedborgaren visade att han eller hon skulle kunna förfoga över dessa medel på ett obegränsat sätt, som om det rörde sig om en inkomst eller en egen tillgång. I förevarande fall har emellertid OS uttalanden i detta avseende varierat, eftersom han beskrivit de ekonomiska stöden från hans farbror ibland som lån och ibland som gåva.

25 Enligt Kúria (Högsta domstolen) är det nämligen i ett sådant fall, för att fastställa huruvida kriterierna i nämnda artikel 29.5 är uppfyllda, nödvändigt att den tredjelandsmedborgare som har ansökt om uppehållstillstånd anger om han eller hon betraktar detta belopp som en inkomst eller en tillgång och visar dels på vilken grund han eller hon slutgiltigt har mottagit detta belopp eller denna tillgång, dels att han eller hon har obegränsad tillgång till beloppet eller tillgången som om den var hans eller hennes.

26 Även om ekonomiskt stöd från tredje man i vissa fall skulle kunna betraktas som en inkomst eller en tillgång för denna sökande, skulle detta emellertid kräva att konsekvent bevisning och förklaringar ges in, både från den tredje part som tillhandahåller inkomsterna och från sökanden, inbegripet vad gäller grunden för inkomsten. Uppgifter om på vilket sätt medlen har lämnats eller om deras karaktär kan således inte ändras kontinuerligt under förfarandets gång, eftersom såväl dessa förklaringars som sökandens trovärdighet annars skulle undergrävas.

27 Kúria (Högsta domstolen) återförvisade målet till den hänskjutande domstolen och anmodade den att pröva huruvida OS uppgifter avseende den beviljade inkomsten eller tillgången var samstämmiga och tillräckligt underbyggda, utan vilket det belopp som hade tillhandahållits inte skulle kunna anses tillhöra honom själv.

28 Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om huruvida de kontroller som Kúria (Högsta domstolen) har ålagt är förenliga med unionsrätten. Det rör sig nämligen om kriterier utöver dem som föreskrivs i direktiv 2016/801, särskilt artikel 7.1 e, utan att sökanden i förekommande fall kan rätta sina utsagor och lägga fram relevant bevisning avseende dessa kriterier.

29 Den hänskjutande domstolen anser att även om den som ansöker om uppehållstillstånd, i enlighet med villkoret i artikel 7.1 e, på det sätt som krävs av den berörda medlemsstaten måste visa att han eller hon under den planerade vistelsen kommer att ha tillräckliga medel för att täcka sina levnadskostnader utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten (nedan kallat villkoret om tillräckliga medel), avser medlemsstaternas utrymme för skönsmässig bedömning vid genomförandet av denna bestämmelse framför allt sättet att pröva bevisningen och endast undantagsvis att ytterligare kriterier läggs till, utöver dem som föreskrivs i nämnda bestämmelse. Den hänskjutande domstolen vill med andra ord få klarhet i omfattningen av det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har vad gäller villkoret om tillräckliga medel, och närmare bestämt huruvida de, vid prövningen av detta villkor, endast ska beakta bestämmelserna i artikel 7.1 i direktivet och endast de faktiska omständigheter som är relevanta för att kontrollera huruvida de villkor som följer av dessa bestämmelser är uppfyllda, eller om det är möjligt för den nationella lagstiftaren att uppställa ytterligare krav, såsom samstämmiga uppgifter om på vilket sätt det ekonomiska stödet beviljas, eller bevis för att det är möjligt att i framtiden, slutgiltigt och obegränsat, använda ett belopp som en tredje part har ställt till sökandens förfogande.

30 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida de villkor som Kúria (Högsta domstolen) har uppställt utgör hinder för artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 och, i synnerhet, huruvida det, för att kontrollera huruvida villkoren i denna bestämmelse är uppfyllda, är avgörande huruvida sökandens förvärv av ett penningbelopp är slutgiltigt, det vill säga huruvida sökanden har erhållit penningsumman som gåva eller lån, eller om det för att uppfylla villkoret om tillräckliga medel räcker att den person som tillhandahåller detta ekonomiska stöd lämnar en förklaring i vilken denne preciserar att han eller hon kommer att avsätta pengarna för sökandens uppehälle. Den hänskjutande domstolen vill även få klarlagt vilken betydelse principen om unionsrättens företräde har i det mål som den har att avgöra, med hänsyn till att dessa ytterligare krav inte har införts av den nationella lagstiftaren, utan följer av rättspraxis från en högsta domstolsinstans vars avgöranden är bindande och inte kan överklagas.

31 Den hänskjutande domstolen vill med hänvisning till EU-domstolens praxis få klarlagt om införandet av ytterligare inresevillkor utöver dem som föreskrivs i direktiv 2016/801 kan strida mot de mål som eftersträvas med detta direktiv, nämligen att främja tredjelandsmedborgares rörlighet för att utföra volontärarbete inom unionen, och mot den rättssäkerhet som understryks i skäl 2 i direktivet, den rättvisa behandling som nämns i skäl 54 liksom rätten att fritt röra sig och uppehålla sig samt rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, vilka stadfästs i artikel 45 respektive artikel 47 i stadgan, vilka nämns i skäl 61 i direktivet.

32 Slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarlagt om rätten till ett effektivt rättsmedel och kravet på en rättvis rättegång, jämförda med skäl 42 i direktiv 2016/801, utgör hinder för ett förfarande för prövning av en ansökan om uppehållstillstånd enligt vilket de behöriga myndigheterna är skyldiga att kontrollera den berörda tredjelandsmedborgarens förklaring om på vilket sätt han eller hon har beviljats ekonomiskt stöd och de styrkande handlingar som bifogats denna förklaring, utan att tredjelandsmedborgaren under det administrativa förfarandet har underrättats om att det, för att villkoret om tillräckliga medel ska anses vara uppfyllt, var nödvändigt att hans eller hennes utsagor och uppgifterna från den person som således gav honom eller henne ekonomiskt stöd var samstämmiga eller att han eller hon, för att fastställa detta villkor, skulle kunna anmodas att inkomma med ytterligare förklaringar och styrkande handlingar i detta avseende.

33 Mot denna bakgrund beslutade Fővárosi Törvényszék (Överdomstolen för Budapests stad) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

34 Den ungerska regeringen anser att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till prövning av den anledningen att situationen i det nationella målet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2016/801.

35 För det första har OS formellt inte preciserat att syftet med ansökan om förnyelse var volontärarbete. Ansökan gavs nämligen formellt in för vistelse för annat ändamål.

36 För det andra har den ungerska lagstiftaren, såsom föreskrivs i artikel 2.1 jämförd med skäl 21 i direktivet, beslutat att tillämpa direktivet på tredjelandsmedborgare som ansöker om inresa till Ungern för volontärarbete utanför ramen för den europeiska volontärtjänsten.

37 I detta fall har den ungerska regeringen emellertid gjort gällande att den nationella lagstiftningen, i enlighet med det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna har enligt artikel 14.1 a i samma direktiv, kräver att den värdenhet inom vilken volontärverksamheten planeras ska uppfylla en anmälningsplikt. Så var emellertid inte fallet med den sammanslutning inom vilken OS utövade en sådan verksamhet.

38 EU-domstolen erinrar om att enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas när det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller när frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 september 2024, Sagrario, C‑63/23, EU:C:2024:739, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

39 I förevarande fall avser det nationella målet, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande och såsom den ungerska regeringen medgav vid förhandlingen vid domstolen, ett beslut genom vilket de behöriga myndigheterna avslog OS ansökan om förnyelse med motiveringen att villkoret om tillräckliga medel i direktiv 2016/801, såsom det införlivats med den ungerska rättsordningen, inte var uppfyllt. Det är det villkoret som är föremålet för de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt till EU-domstolen.

40 Under dessa förhållanden finner domstolen att det inte är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.

41 Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

42 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så,

43 Vad för det första gäller villkoren för att beviljas uppehållstillstånd enligt direktiv 2016/801, erinrar domstolen om att enligt artikel 5.3 i det direktivet har en tredjelandsmedborgare som har lämnat in en sådan ansökan rätt att erhålla ett tillstånd för att vistas på den berörda medlemsstatens territorium om han eller hon uppfyller de allmänna villkoren i artikel 7 i direktivet och de särskilda villkor som ska tillämpas beroende på vilken typ av ansökan det rör sig om, i förevarande fall de villkor som föreskrivs i artikel 14 i direktivet för ansökningar om inresa och vistelse för volontärarbete.

44 Av detta följer att medlemsstaterna enligt artikel 5.3 är skyldiga att utfärda ett uppehållstillstånd för volontärarbete till en sökande som uppfyller kraven i artiklarna 7 och 14 i direktiv 2016/801 (se, analogt, dom av den 29 juli 2024, Perle, C‑14/23, EU:C:2024:647, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

45 Medlemsstaterna får således inte införa ytterligare villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för volontärarbete utöver dem som föreskrivs i artiklarna 7 och 14 (se, analogt, dom av den 10 september 2014, Ben Alaya, C‑491/13, EU:C:2014:2187, punkt 30).

46 Av detta följer att det, för att besvara den hänskjutande domstolens frågor, är nödvändigt att precisera vad som omfattas av begreppet medel, i den mening som avses i nämnda artikel 7.1 e, och i synnerhet att fastställa huruvida detta är beroende av särskilda kriterier avseende de berörda medlens art, deras ursprung, på vilken grund tredjelandsmedborgaren åberopar dem eller hur de är tillgängliga.

47 I förevarande fall föreskriver artikel 7.1 e att tredjelandsmedborgaren ska styrka, genom sådana bevis som den berörda medlemsstaten begär, att tredjelandsmedborgaren under den planerade vistelsen kommer att ha tillräckliga medel för att bekosta sitt uppehälle utan att behöva ta medlemsstatens sociala biståndssystem i anspråk, och för att bekosta sin återresa. Den bestämmelsen anger också att bedömningen av huruvida det finns tillräckliga medel ska grundas på en individuell granskning av ärendet och beakta medel som kommer från till exempel ett bidrag, ett stipendium, ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande anställningserbjudande eller ett finansiellt åtagande av en organisation för elevutbytesprogram, en värdenhet för praktikanter, en organisation för volontärprogram, en värdfamilj eller en organisation som förmedlar au pairer.

48 Nämnda artikel 7.1 e innehåller ingen hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt. Begreppet medel, som avses i denna bestämmelse, ska därför förstås som ett självständigt unionsrättsligt begrepp och ges en enhetlig tolkning inom unionen, oberoende av hur det kvalificeras i medlemsstaterna, med beaktande av bestämmelsens lydelse, de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i och dess sammanhang (se, analogt, dom av den 3 oktober 2019, X (Varaktigt bosatta – Stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel), C‑302/18, EU:C:2019:830, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

49 Vad inledningsvis gäller lydelsen av artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 anger denna bestämmelse, såsom framgår av punkt 47 ovan, ett visst antal slags medel som kan beaktas, såsom bidrag, stipendier och finansiella åtaganden av en organisation för volontärprogram. Den omständigheten att denna förteckning inte är uttömmande, vilken uttrycks med uttrycket till exempel, tyder på att unionslagstiftaren har avsett att ge begreppet medel en vidsträckt räckvidd och följaktligen inte har ansett att det, för att bedöma huruvida villkoret om tillräckliga medel är uppfyllt, finns anledning att utesluta vissa tillgångar.

50 Detta bekräftas av kravet på att bedömningen av om det finns tillräckliga medel ska grundas på en individuell granskning av ärendet. Av detta följer att syftet med en sådan bedömning ska begränsas till en kontroll av att den berörda tredjelandsmedborgaren under den planerade vistelsen kan förfoga över tillräckliga medel för att täcka sina levnadskostnader utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten samt kostnaderna för återvändande. Det ska inte prövas huruvida de aktuella tillgångarna uppfyller särskilda kriterier, bland annat vad gäller deras art, deras ursprung eller hur den berörda tredjelandsmedborgaren förfogar över dem.

51 Inom ramen för denna individuella prövning föreskrivs dessutom i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 att tillgångar som fastställts föreligga genom ett finansiellt åtagande från bland annat en organisation för volontärprogram. Av detta följer att den berörda tredjelandsmedborgaren enligt denna bestämmelse inte är skyldig att styrka att han eller hon kan förfoga över sådana tillgångar på ett slutgiltigt och obegränsat sätt, som om det rörde sig om en inkomst eller en egen tillgång.

52 Ordalydelsen i denna bestämmelse tyder följaktligen på att uppfyllandet av villkoret om tillräckliga medel inte är beroende av om de tillgångar som den berörda tredjelandsmedborgaren kommer att förfoga över under den planerade vistelsen är en inkomst eller en tillgång, på vilken grund han eller hon har förvärvat dem eller den omständigheten att han eller hon kan förfoga över dem slutgiltigt och utan begränsning som om de var vederbörandes egna tillgångar. Sådana kriterier utgör ytterligare villkor som medlemsstaterna inte får uppställa, såsom erinras om i punkt 45 ovan.

53 Vidare stöds en sådan tolkning av det sammanhang som direktiv 2016/801 ingår i och där en integrerad del är de unionsrättsakter enligt vilka rätten att uppehålla sig i en medlemsstat är villkorat av att personer i fråga förfogar över vissa medel motsvarande vad som föreskrivs i artikel 7.1 e i direktivet.

54 Det ska i det sammanhanget påpekas att artikel 7.1 b i direktiv 2004/38 föreskriver att varje unionsmedborgare ska ha rätt att uppehålla sig inom en annan medlemsstats territorium under längre tid än tre månader, bland annat om den berörda personen för egen och sina familjemedlemmars räkning har tillräckliga tillgångar för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen.

55 Såsom framgår av domstolens praxis ska uttrycket har tillräckliga tillgångar i denna bestämmelse tolkas så, att det är tillräckligt att unionsmedborgarna förfogar över sådana tillgångar. Bestämmelsen ställer inte upp något som helst krav på tillgångarnas ursprung, utan de kan exempelvis komma från en tredjelandsmedborgare (se, i detta avseende, dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl., C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

56 I synnerhet kräver inte villkoret om tillräckliga medel i artikel 7.1 b i direktiv 2004/38 att den berörda personen själv ska ha sådana tillgångar. Domstolen har bland annat slagit fast att den berörda personen kan stödja sig på tillgångarna hos en medföljande familjemedlem (se, i detta avseende, dom av den 16 juli 2015, Singh m.fl., C‑218/14, EU:C:2015:476, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

57 Likaså föreskriver artikel 5.1 a i direktiv 2003/109, som rör villkoren för att förvärva ställning som varaktigt bosatt i en medlemsstat, att medlemsstaterna ska kräva att tredjelandsmedborgarna styrker att de för egen räkning och för de familjemedlemmar gentemot vilka de har försörjningsansvar förfogar över stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att de ska kunna försörja sig själva och sina familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten.

58 Det framgår av domstolens praxis att ursprunget för de försörjningsmedel som avses i den förstnämnda bestämmelsen inte är ett kriterium som är avgörande för den berörda medlemsstaten vid kontrollen av huruvida dessa medel är stabila, regelbundna och tillräckliga (se, i detta avseende, dom av den 3 oktober 2019, X (Varaktigt bosatta – Stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel), C‑302/18, EU:C:2019:830, punkt 41).

59 Domstolen har särskilt slagit fast att begreppet försörjningsmedel i artikel 5.1 a i direktiv 2003/109 inte endast avser egna medel för den som ansöker om ställning som varaktigt bosatt, utan även kan omfatta medel som ställs till sökandens förfogande av en tredje part, förutsatt att de, med hänsyn till den berörda sökandens individuella situation, anses uppfylla villkoren i denna bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, X (Varaktigt bosatta – Stabila, regelbundna och tillräckliga försörjningsmedel), C‑302/18, EU:C:2019:830, punkt 44).

60 Artikel 7.1 b i direktiv 2004/38 och artikel 5.1 a i direktiv 2003/109, såsom de har tolkats av domstolen, bekräftar följaktligen att de medel som är relevanta i detta avseende, vid en analog bedömning av huruvida villkoret om tillräckliga medel i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 är uppfyllt, inte är beroende av att vissa specifika kriterier är uppfyllda vad gäller fastställandet av om dessa medel utgör en inkomst eller en tillgång liksom på grundval av vilka han eller hon har förvärvat dessa medel och att vederbörande slutgiltigt och utan begränsning kommer att förfoga över dem som om de var hans eller hennes egna.

61 Slutligen stöder även de mål som eftersträvas med direktiv 2016/801 denna tolkning av artikel 7.1 e i direktivet.

62 Skäl 3 i det direktivet anger bland annat att invandring från länder utanför unionen är en källa till högkvalificerad arbetskraft och att dessa personer spelar en viktig roll genom att utgöra en del i unionens viktigaste tillgång – humankapitalet – och genom att trygga en smart och hållbar tillväxt för alla.

63 Enligt skäl 20 i direktivet bör direktivet stödja målen med Europeisk volontärtjänst att utveckla solidaritet, ömsesidig förståelse och tolerans bland ungdomar och de samhällen de lever i och bidra till en starkare social sammanhållning och främja ungdomars aktiva samhällsengagemang. Enligt skäl 21 i direktivet bör medlemsstaterna ha möjlighet att tillämpa bestämmelserna i detta direktiv på elever, andra volontärer än de som omfattas av Europeisk volontärtjänst och au pairer, för att underlätta deras inresa och vistelse och för att säkerställa deras rättigheter.

64 Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, att syftet med direktiv 2016/801 är att underlätta inresa och uppehåll, i förevarande fall, för volontärer, under förutsättning att dessa personer har de tillgångar som krävs för att inte bli en belastning för den berörda medlemsstaten och, i synnerhet, för dess system för socialt bistånd.

65 För att uppnå det sistnämnda målet räcker det att den tredjelandsmedborgare som har ansökt om uppehållstillstånd, bland annat för volontärarbete, visar att han eller hon kommer att ha tillräckliga medel under den planerade vistelsen. I detta avseende är särskilda kriterier, vad gäller fastställandet av om dessa medel utgör en inkomst eller en tillgång liksom på grundval av vilka han eller hon har förvärvat dessa medel och att vederbörande slutgiltigt och utan begränsning kommer att förfoga över dem som om de var hans eller hennes egnas, inte i sig relevanta. Att uppställa sådana kriterier för att bedöma huruvida villkoret om tillräckliga medel är uppfyllt skulle innebära att det infördes ytterligare villkor, utöver dem som föreskrivs i artikel 7.1 e i direktivet, och skulle därigenom kunna hindra förverkligandet av de mål som eftersträvas med direktivet.

66 I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att OS förklaringar avseende de aktuella medlen har varierat, eftersom han i vissa fall har kvalificerat dessa medel som lån och i andra fall som gåvor. Det ska emellertid påpekas, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, att den omständigheten att OS eventuellt måste återbetala de belopp som hans farbror har tillhandahållit när volontärverksamheten väl har avslutats inte har någon betydelse för frågan huruvida han kommer att ha tillräckliga medel under den planerade vistelsen i den berörda medlemsstaten.

67 Av det ovan anförda följer att frågan huruvida villkoret om tillräckliga medel är uppfyllt inte kan vara beroende av att den berörda tredjelandsmedborgaren visar att vissa specifika kriterier är uppfyllda vad gäller fastställandet av om dessa medel utgör en inkomst eller en tillgång liksom på grundval av vilka han eller hon har förvärvat dessa medel och att vederbörande slutgiltigt och utan begränsning kommer att förfoga över dem som om de var hans eller hennes egna, eftersom detta skulle innebära att villkoret om tillräckliga medel underställdes krav som går utöver dem som föreskrivs i artikel 7.1 e i direktiv 2016/801.

68 För det andra avser den hänskjutande domstolens frågor även bevisvärdet av den bevisning som syftar till att styrka att villkoret om tillräckliga medel är uppfyllt och, i synnerhet, vilken betydelse som, vid bedömningen av detta villkor, ska tillmätas vid bedömningen av detta villkor, när den berörda tredjelandsmedborgaren inte har underrättats om att hans eller hennes ansökan om uppehållstillstånd för volontärarbete skulle kunna avslås enbart på grund av att dessa uppgifter är inkonsekventa.

69 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 54 i sitt förslag till avgörande kan det, för att villkoret om tillräckliga medel ska vara uppfyllt, krävas att den berörda tredjelandsmedborgaren lämnar ut vissa bevis endast i den mån dessa bevis hänför sig till kraven avseende detta villkor, och inte till ytterligare krav som går utöver dem som krävs enligt artikel 7.1 e i direktiv 2016/801.

70 I förevarande fall ska det påpekas att även om arten av de försörjningsmedel som den berörda tredjelandsmedborgaren förfogar över, grunden för tillgången till dessa medel och på vilka villkor han eller hon förfogar över medlet inte i sig kan utgöra ytterligare krav som måste vara uppfyllda för att villkoret om tillräckliga medel ska vara uppfyllt, kan emellertid sådana överväganden utgöra relevant bevisning vid bedömningen av huruvida detta villkor är uppfyllt.

71 Det ska i detta sammanhang även understrykas att domstolen har slagit fast att när det gäller en person som ansöker om uppehållstillstånd för studier, enligt direktiv 2016/801, kan inkonsekvenser i förklaringarna avseende dennes studieprojekt utgöra en av de objektiva omständigheter som leder till att missbruk konstateras, under förutsättning att de är tillräckligt uppenbara och att de bedöms mot bakgrund av samtliga särskilda omständigheter i det enskilda fallet (se, i detta avseende, dom av den 29 juli 2024, Perle, C‑14/23, EU:C:2024:647, punkt 53).

72 Av det ovan anförda följer att i samband med en ansökan om inresa och vistelse enligt direktiv 2016/801 kan inkonsekvenser i de uppgifter om tillgångar som den berörda tredjelandsmedborgaren kommer att förfoga över att utgöra ett indicium som gör det möjligt att identifiera en situation där de villkor som föreskrivs i detta direktiv, bland annat vad gäller utfärdande av uppehållstillstånd för volontärarbete, inte är uppfyllda.

73 När det gäller sådana inkonsekvenser kan det för övrigt inte krävas av medlemsstaterna att de i förväg underrättar tredjelandsmedborgare som ansöker om inresa på deras territorium om att en brist på konsekvens i de uppgifter som de lämnat till stöd för sin ansökan kan leda till att ansökan om uppehållstillstånd avslås.

74 Det ska emellertid erinras om att artikel 34.3 i direktiv 2016/801 bland annat föreskriver att om de uppgifter eller handlingar som getts in till stöd för ansökan är ofullständiga, ska de behöriga myndigheterna inom rimlig tid underrätta sökanden om vilka ytterligare uppgifter som krävs och fastställa en rimlig tidsfrist för att tillhandahålla dem. Om det, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 63 i sitt förslag till avgörande, på grund av eventuella inkonsekvenser i de uppgifter som lämnats under prövningsförfarandet visar sig att de uppgifter som är nödvändiga för att bedöma huruvida villkoret om tillräckliga medel är uppfyllt saknas, ska sökanden följaktligen ges en rimlig möjlighet att lämna sådana uppgifter.

75 Det ska i detta hänseende preciseras att sådana inkonsekvenser inte kan utgöra hinder för att bevilja uppehållstillstånd när det av den individuella prövningen i det enskilda fallet, såsom krävs enligt artikel 7.1 e i direktiv 2016/801, framgår att den berörda tredjelandsmedborgaren trots dessa inkonsekvenser kommer att ha tillräckliga medel under den planerade vistelsen, så att han eller hon uppfyller villkoret om tillräckliga medel.

76 Konstaterandet att sökandens uppgifter om de tillgångar som han eller hon kommer att förfoga över under den planerade vistelsen är inkonsekventa är således i princip inte tillräckligt för att motivera ett avslag på ansökan om uppehållstillstånd, såvida det inte på ett uppenbart sätt framgår av dessa inkonsekvenser att villkoret om tillräckliga medel inte är uppfyllt.

77 Att neka det sökta uppehållstillståndet enbart av det skälet att de uppgifter om de tillgångar som sökanden kommer att förfoga över under den planerade vistelsen har varierat under det administrativa förfarandet skulle nämligen, i strid med vad som krävs enligt artikel 5.3 i direktiv 2016/801, innebära att ytterligare villkor, utöver dem som föreskrivs i direktivet, måste iakttas för ett sådant beviljande, vilket medlemsstaterna inte har rätt att göra, såsom erinras om i punkt 45 ovan.

78 För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilken betydelse principen om unionsrättens företräde har i det nationella målet, eftersom kraven på att kvalificera tredjelandsmedborgarens försörjningsmedel som inkomster eller tillgångar och på vilken grund han eller hon har förvärvat dem samt på att han eller hon kan förfoga över dem slutgiltigt och utan begränsning som om de var vederbörandes egna, liksom kravet på konsekvens i tredjelandsmedborgarens uttalanden i dessa olika avseenden, följer av rättspraxis från en nationell högsta domstolsinstans vars avgöranden har bindande prejudicerande verkan.

79 Enligt fast rättspraxis innebär principen om unionsrättens företräde att unionsrätten har företräde framför respektive medlemsstats nationella rätt. Denna princip medför således en skyldighet för alla myndigheter i medlemsstaterna att säkerställa unionsbestämmelsernas fulla verkan, och medlemsstaternas lagstiftning kan inte påverka verkan av dessa olika bestämmelser inom medlemsstaterna. Av detta följer att enligt principen om unionsrättens företräde får den omständigheten att en medlemsstat åberopar nationella bestämmelser, oavsett om det är fråga om konstitutionella sådana, inte undergräva unionsrättens enhetlighet och effektivitet (dom av den 11 januari 2024, Global Ink Trade, C‑537/22, EU:C:2024:6, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

80 Det ska i detta sammanhang framhållas att en nationell domstol som har utnyttjat sin möjlighet enligt artikel 267 FEUF vid avgörandet av det nationella målet är bunden av den tolkning av de unionsrättsliga bestämmelserna som EU-domstolen har gjort, och således i förekommande fall måste avvika från den högre nationella instansens bedömning när den mot bakgrund av EU-domstolens tolkning finner att den högre instansens bedömning är oförenlig med unionsrätten, i förekommande fall genom att inte tillämpa den nationella bestämmelse enligt vilken den är skyldig att följa den högre instansens avgöranden (dom av den 11 januari 2024, Global Ink Trade, C‑537/22, EU:C:2024:6, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

81 Kravet på att unionsrätten ska ges full verkan innefattar under dessa omständigheter en skyldighet för denna nationella domstol att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med unionsrätten (dom av den 11 januari 2024, Global Ink Trade, C‑537/22, EU:C:2024:6, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

82 I förevarande fall är den hänskjutande domstolen således, vid avgörandet av det nationella målet, bunden av EU-domstolens tolkning av unionsrätten och ska i förekommande fall underlåta att tillämpa den bedömning som följer av Kúrias (Högsta domstolen) praxis, trots att den enligt nationell rätt i princip är skyldig att följa den, om den hänskjutande domstolen mot bakgrund av denna tolkning finner att denna bedömning inte är förenlig med unionsrätten.

83 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artikel 7.1 e i direktiv 2016/801 och principen om unionsrättens företräde ska tolkas så,

84 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: ungerska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.