Domstolens dom (femte avdelningen) den 12 juni 2025

I mål C‑629/23, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Riigikohus (Högsta domstolen, Estland) genom beslut av den 13 oktober 2023, som inkom till domstolen den 16 oktober 2023, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún, samt domarna D. Gratsias, E. Regan, J. Passer (referent) och B. Smulders, generaladvokat: J. Kokott, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 6 november 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: MTÜ Eesti Suurkiskjad, genom M. Ellermaa och E. Lopp, Estlands regering, genom M. Kriisa, i egenskap av ombud, Danmarks regering, genom D. Elkan, J.F. Kronborg och C. Maertens, samtliga i egenskap av ombud, Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och M. Kopetzki, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom L. Haasbeek, C. Hermes, E. Randvere, N. Ruiz García och K. Toomus, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 12 december 2024 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Estnisk rätt

Naturskyddslagen

Jaktlagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första, andra och tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1 i, 2.3 och 14.1 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 3, s. 114), i dess lydelse enligt direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 193), i dess lydelse enligt direktiv 2013/17/EU av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 193) (nedan kallat livsmiljödirektivet).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan MTÜ Eesti Suurkiskjad och Keskkonnaamet (miljömyndigheten, Estland) angående lagenligheten av en administrativ rättsakt avseende kvoter för jakt på varg.

3 I femtonde skälet i livsmiljödirektivet anges följande:

4 I artikel 1 i detta direktiv föreskrivs följande:

5 I artikel 2 i direktivet föreskrivs följande:

6 I artikel 11 i direktivet föreskrivs följande:

7 I artikel 12.1 i livsmiljödirektivet föreskrivs följande:

8 I artikel 14.1 i detta direktiv föreskrivs följande:

9 Artikel 16.1 i direktivet har följande lydelse:

10 I bilaga 2 till samma direktiv, med rubriken Djur- och växtarter av gemenskapsintresse vilkas bevarande kräver att särskilda bevarandeområden utses, anges bland dessa djurarter bland annat Canis lupus (utom den estniska populationen …).

11 Enligt bilaga 4 till livsmiljödirektivet, med rubriken Djur- och växtarter av gemenskapsintresse som kräver strikt skydd, ingår Canis lupus (varg) bland dessa djurarter utom … de estniska populationerna ….

12 Enligt bilaga V till direktivet, med rubriken Djur- och växtarter av gemenskapsintresse för vilka insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder, kan de estniska populationerna av Canis lupus (varg) bli föremål för sådana åtgärder.

13 I artikel 1 i looduskaitseseadus (naturskyddslagen, RT I 2004, 38, 258), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad naturskyddslagen), föreskrivs följande:

14 I artikel 3 i naturskyddslagen, som har rubriken Livsmiljöers och arters gynnsamma status, föreskrivs följande i punkt 2:

15 I artikel 49 i denna lag, med rubriken Handlingsplan för artskydd och förvaltning av arter, föreskrivs följande:

16 I artikel 21 i Jahiseadus (jaktlagen, RT I 2013, 2), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad jaktlagen), med rubriken Uppföljning av vilt, föreskrivs följande i punkt 4:

17 I artikel 22 i jaktlagen, som har rubriken Jaktkvoter och jaktmetoder, föreskrivs följande i punkt 2:

18 Den 4 oktober 2012 antog Estlands miljöministerium en handlingsplan för skydd och hantering av stora rovdjur [Canis lupus (varg), Lynx lynx (lodjur) och Ursus arctos (brunbjörn)] för perioden 2012–2021 (nedan kallad handlingsplanen för perioden 2012–2021 eller handlingsplanen).

19 I handlingsplanen för perioden 2012–2021 angavs att bevarandestatus hos de estniska bestånden av stora rovdjur kunde anses vara gynnsam och att handlingsplanens syfte bland annat var att bevara vargens gynnsamma bevarandestatus inom såväl estniska som baltiska bestånd. I denna handlingsplan fastställdes därför målet att varje år, före jaktsäsongens början, bibehålla 15–25 vargflockar med ungar, så att det totala beståndet av denna djurart i Estland uppgick till cirka 150–250 individer. Inom detta intervall skulle årliga mål fastställas på grundval av uppföljningsresultaten, och storleken på detta bestånd skulle bibehållas inom detta intervall genom jakt. Syftet var också att minska de skador som vargen orsakar, bland annat genom att prioritera jakt i de områden där vargen skapar besvär.

20 Enligt handlingsplanen utgör det baltiska vargbeståndet en del av det eurasiska beståndet av denna djurart, vars naturliga utbredningsområde sträcker sig över Estland, Lettland, Litauen, nordöstra Polen, Vitryssland, norra Ukraina och vissa ryska regioner. I handlingsplanen angavs det ungefärliga antalet vargar i Lettland och Litauen år 2008 samt, vad gäller år 2010, även i de områden i Ryssland som gränsar till Estland. Där preciserades även att Republiken Lettland, Republiken Finland och Republiken Vitryssland hade antagit planer för skydd eller bevarande och förvaltning av varg och att sådana planer var på väg att utarbetas i Republiken Litauen, men saknades i Ryssland. I handlingsplanen för perioden 2012–2021 uppgavs för övrigt att det var möjligt att jaga varg i dessa medlemsstater och tredjeländer. Vad gäller det internationella samarbetet betonades i handlingsplanen bland annat att Republiken Estland deltog i Internationella naturvårdsunionens (IUCN) arbetsgrupp och att företrädaren för denna medlemsstat hade haft kontakt med sina lettiska, litauiska, polska, finska, svenska, norska och ryska motsvarigheter. I handlingsplanen föreskrevs även att ett regelbundet informationsutbyte skulle ske mellan Republiken Estland och Republiken Litauen angående den kvantitativa utvecklingen av stora rovdjurs bestånd, jaktkvoter och Republiken Estlands aktiva deltagande i internationella projekt som rör organisationen av bevarande- och förvaltningsåtgärder avseende stora rovdjur.

21 Genom beslut av den 29 oktober 2020, som antogs med stöd av artikel 22.2 i jaktlagen, fastställde miljömyndigheten den första delen av jaktkvoterna på varg för jaktsäsongen 2020/2021 i Estland till 140 individer, fördelade över 20 förvaltningsområden, varvid uppfödningsområden och områden där denna djurart hade orsakat skada gavs företräde.

22 Sökanden i det nationella målet, en estnisk miljöskyddsförening, väckte talan vid Tallinna Halduskohus (Förvaltningsdomstolen i Tallinn, Estland) och yrkade att beslutet skulle ogiltigförklaras. Till stöd för sin talan gjorde sökanden bland annat gällande att vargens bevarandestatus i Estland inte kunde anses vara gynnsam, i den mening som avses i artikel 3 i naturskyddslagen. Om jakt på 140 vargar tilläts skulle det således enligt sökanden bli ännu svårare att uppnå målet att bevara eller återställa en gynnsam bevarandestatus för denna djurart.

23 Genom dom av den 1 oktober 2021 ogillade Tallinna Halduskohus (Förvaltningsdomstolen i Tallinn) talan.

24 Denna dom fastställdes av Tallinna Ringkonnakohus (Appellationsdomstolen i Tallinn, Estland).

25 Sökanden har överklagat appellationsdomstolens dom till Riigikohus (Högsta domstolen, Estland), som är den hänskjutande domstolen.

26 Den hänskjutande domstolen vill, för det första, få klarhet i huruvida bevarandestatusen hos denna djurarts bestånd inom medlemsstatens territorium, när en medlemsstat vidtar förvaltningsåtgärder med stöd av artikel 14 i livsmiljödirektivet, ska beaktas vid prövningen av om dessa åtgärder är förenliga med målet att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus hos denna art, i den mening som avses i artikel 1 i andra stycket i direktivet, eller om det är möjligt att beakta bevarandestatusen hos bestånd som förekommer i andra medlemsstater i Europeiska unionen, i förevarande fall det baltiska beståndet.

27 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att även om det inte har bestritts att det baltiska vargbeståndet har en gynnsam bevarandestatus, har sökanden i det nationella målet, med stöd av IUCN:s bedömning, gjort gällande att det estniska vargbeståndet inte kan anses ha en sådan bevarandestatus.

28 Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang, för det andra, uppgett att det enligt dess vetskap inte förekommer något officiellt samarbete mellan de medlemsstater på vilkas territorier vargens naturliga utbredningsområde sträcker sig, i syfte att bevara vargbeståndet, utan endast ett informellt informationsutbyte forskarna emellan.

29 Den hänskjutande domstolen vill, för det tredje, bland annat mot bakgrund av domen av den 14 juni 2007, kommissionen/Finland ( C‑342/05, EU:C:2007:341), och domen av den 23 april 2020, kommissionen/Finland (Vårjakt av ejderhanar) ( C‑217/19, EU:C:2020:291), få klarhet i huruvida ett bestånd av en art som, med avseende på en medlemsstat, har rödlistats som sårbar av IUCN (nedan kallad IUCN:s rödlista) kan anses ha en gynnsam bevarandestatus i den mening som avses i livsmiljödirektivet. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att i den handlingsplan som upprättats för perioden 2022–2031, efter handlingsplanen för perioden 2012–2021, anses det baltiska vargbeståndet omfattas av kategorin livskraftig (LC) i IUCN:s rödlista, medan den estniska populationen av denna art kategoriseras som sårbar (VU) och till och med kan anses vara hotad (EN) om angränsande bestånd inte beaktas.

30 För det fjärde har den hänskjutande domstolen slutligen angett att miljömyndigheten och miljöbyrån i det nationella målet alltid har hävdat att en ökning av antalet vargar skulle medföra stora sociala och ekonomiska spänningar. Ett av de huvudsakliga argument som anförts för att motivera att vargjakt tillåts är nämligen behovet av att minska de skador som denna djurart orsakar, särskilt på boskap.

31 Mot denna bakgrund beslutade Riigikohus (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

32 Den hänskjutande domstolen har ställt de tre första frågorna, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 1 i) i livsmiljödirektivet ska tolkas så, att kategoriseringen av en djurarts bestånd inom en medlemsstats territorium som sårbar i IUCN:s rödlista utesluter att artens bevarandestatus inom denna medlemsstats territorium kan anses vara gynnsam i den mening som avses i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida artikel 1 i) i direktivet ska tolkas så, att en medlemsstats vidtagande av förvaltningsåtgärder i enlighet med artikel 14.1 i direktivet innebär en skyldighet att säkerställa en gynnsam bevarandestatus för populationer av denna art inom denna medlemsstats territorium eller om medlemsstaten får beakta bevarandestatusen hos hela det bestånd vars naturliga utbredningsområde sträcker sig utanför nämnda medlemsstats territorium och, i förekommande fall, i vilken utsträckning och på vilka villkor.

33 Enligt artikel 12 i livsmiljödirektivet, jämförd med bilaga 4 a till samma direktiv, är varg en art av gemenskapsintresse som kräver strikt skydd, i den mening som avses i den artikeln, i den mening som avses i denna artikel 12.

34 Enligt bilaga IV a undantas emellertid bland annat de estniska vargpopulationerna från detta strikta skydd.

35 Dessa populationer är således upptagna i bilaga 5 a till livsmiljödirektivet i egenskap av djurart av gemenskapsintresse för vilken insamling i naturen och exploatering kan bli föremål för förvaltningsåtgärder och som därför omfattas av artikel 14 i detta direktiv.

36 Vad gäller de förvaltningsåtgärder som de arter som är upptagna i bilaga 5 i livsmiljödirektivet kan bli föremål för konstaterar EU-domstolen att det framgår av artikel 14.1 i det direktivet att [o]m medlemsstaterna mot bakgrund av den övervakning som avses i artikel 11 anser det nödvändigt, skall de vidta åtgärder för att säkerställa att insamling i naturen av exemplar av de arter av vilda djur och växter som finns förtecknade i bilaga 5 och exploatering av dessa är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för dem.

37 Det framgår av själva ordalydelsen i denna bestämmelse att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra huruvida det finns behov av att vidta åtgärder med tillämpning av den bestämmelsen för att inskränka exploateringen av arter som finns upptagna i bilaga 5 till livsmiljödirektivet (dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C‑436/22, EU:C:2024:656, punkt 53).

38 Detta utrymme för skönsmässig bedömning begränsas emellertid av skyldigheten att säkerställa att insamling av exemplar av en art i naturen och exploatering av dessa exemplar är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C-436/22, EU:C:2024:656, punkt 55).

39 Varje åtgärd som en medlemsstat vidtar med stöd av livsmiljödirektivet måste nämligen, i enlighet med artikel 2.2 i det direktivet, ha till syfte att säkerställa bibehållande eller återställande en gynnsam bevarandestatus hos djurarter av gemenskapsintresse (dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C‑436/22, EU:C:2024:656, punkt 56).

40 Det framgår dessutom av femtonde skälet i livsmiljödirektivet att unionslagstiftaren ansåg att det finns ett behov av att införa ett allmänt system för skydd av vissa arter av vilda djur och växter och att det bör fastställas bestämmelser om förvaltningsåtgärder för vissa arter, vilkas bevarandestatus motiverar det. Sådana åtgärder kan innefatta förbud mot vissa metoder för fångst och dödande, samtidigt som det bör ges möjlighet till undantag under särskilda förhållanden. Såsom bekräftas av uttrycket vilkas bevarandestatus motiverar det ska vidtagandet av sådana åtgärder vara motiverat av behovet att bibehålla eller återställa en gynnsam bevarandestatus för den aktuella arten (dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C‑436/22, EU:C:2024:656, punkt 57).

41 När en djurart har en ogynnsam bevarandestatus måste behöriga myndigheter vidare vidta åtgärder, i den mening som avses i artikel 14 i livsmiljödirektivet, för att förbättra artens bevarandestatus så att dess bestånd framöver varaktigt får en gynnsam bevarandestatus (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C-436/22, EU:C:2024:656, punkt 69).

42 Slutligen ska bedömningen av en arts bevarandestatus och av huruvida det är lämpligt att vidta åtgärder med stöd av artikel 14 i livsmiljödirektivet göras med beaktande av de mest aktuella vetenskapliga data som erhållits vid den övervakning som föreskrivs i artikel 11 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C‑436/22, EU:C:2024:656, punkt 65). Det följer i detta avseende av försiktighetsprincipen i artikel 191.2 FEUF att om en bedömning av bästa tillgängliga vetenskapliga data fortfarande ger utrymme för en viss osäkerhet om huruvida exploateringen av en art av gemenskapsintresse är förenlig med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för arten i fråga får medlemsstaten inte meddela tillstånd till exploatering (dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C‑436/22, EU:C:2024:656, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

43 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande och av handlingarna i målet att vargens bevarandestatus i handlingsplanen för perioden 2012–2021 ansågs vara gynnsam i Estland. I detta sammanhang beaktades bland annat uppgifter från medlemsstater och angränsande tredjeländer, vilka nämns ovan i punkt 20.

44 Den hänskjutande domstolen har emellertid bland annat påpekat att det estniska vargbeståndet i den senare handlingsplanen, som upprättades för perioden 2022–2031, kategoriserades som sårbar i IUCN:s rödlista. Enligt definitionen i riktlinjerna för tillämpning av rödlistans kategorier och kriterier skulle vargen därmed stå inför en hög risk för utrotning i vilt tillstånd i Estland.

45 Begreppet en arts bevarandestatus definieras i artikel 1 i första stycket i livsmiljödirektivet som summan av de faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer inom det territorium som anges i artikel 2.

46 En arts bevarandestatus, i enlighet med artikel 1 i andra stycket i nämnda direktiv, ska vidare anses vara gynnsam under förutsättning att tre kumulativa villkor är uppfyllda. För det första ska uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visa att arten på lång sikt kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö. För det andra ska artens naturliga utbredningsområde varken minska eller sannolikt komma att minska inom en överskådlig framtid. För det tredje ska det finnas, och sannolikt fortsätta att finnas, en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt (dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C‑436/22, EU:C:2024:656, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

47 Det framgår emellertid av domstolens praxis gällande artikel 16 i livsmiljödirektivet – enligt vilken medlemsstaterna får göra undantag från bestämmelserna i artiklarna 12–15 i direktivet och vars tillämpning även bland annat är beroende av att en gynnsam bevarandestatus upprätthålls hos de berörda arternas bestånd i deras naturliga utbredningsområde – att förekomsten och bedömningen av denna status, i första hand och med nödvändighet, ska avse lokal och nationell nivå, så att en ogynnsam bevarandestatus inom en medlemsstats territorium eller en del av denna inte döljs genom en bedömning som utförs enbart på gränsöverskridande nivå, av vilken det framgår att nämnda art har en gynnsam bevarandestatus (dom av den 11 juli 2024, WWF Österreich m.fl., C‑601/22, EU:C:2024:595, punkt 57).

48 Detsamma gäller med nödvändighet vid genomförandet av artikel 14 i livsmiljödirektivet. När en arts bevarandestatus inte är gynnsam i en medlemsstat inom vars territorium artens naturliga utbredningsområde, åtminstone potentiellt, sträcker sig kan denna art, såsom generaladvokaten har framhållit i punkterna 39 och 40 i sitt förslag till avgörande, inte uppfylla sin ekologiska funktion, i vart fall inte fullt ut, även om populationen av den berörda arten i den medlemsstaten ingår i ett bestånd med gynnsam bevarandestatus.

49 Vad gäller den omständigheten att den estniska vargstammen har kategoriserats som sårbar i IUCN:s rödlista, konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har framfört i punkt 85 i sitt förslag till avgörande, att det varken i artikel 1 i) i livsmiljödirektivet eller i någon annan bestämmelse i detta direktiv, vad avser definitionen av begreppet en arts bevarandestatus, hänvisas till IUCN:s rödlista, eller till de kriterier enligt vilka denna lista upprättas, såsom en indikator på huruvida en arts bevarandestatus är gynnsam eller inte.

50 Såsom Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande skiljer sig dessutom den metod som används för kategorisering av arter i IUCN:s rödlista från den metod som ska tillämpas enligt artikel 1 i) i livsmiljödirektivet.

51 De uppgifter, kriterier och bedömningar som har lett till kategoriseringen av en art i IUCN:s rödlista kan visserligen, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 86 i sitt förslag till avgörande, utgöra en del av de bästa tillgängliga vetenskapliga data som den berörda medlemsstaten ska beakta inom ramen för sin egen bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2007, kommissionen/Finland, C‑342/05, EU:C:2007:341, punkterna 26 och 27, dom av den 23 april 2020, kommissionen/Finland (Vårjakt av ejderhanar), C‑217/19, EU:C:2020:291, punkterna 77–88, och dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C‑436/22, EU:C:2024:656, punkterna 65 och 78). Kategoriseringen av en art i IUCN:s rödlista, och i synnerhet den omständigheten att arten kategoriseras som sårbar på nationell nivå, utesluter emellertid inte i sig att denna arts bevarandestatus, inom den berörda medlemsstatens territorium, ändå bedöms vara gynnsam, om de kumulativa villkor som föreskrivs i artikel 1 i) andra stycket i livsmiljödirektivet är uppfyllda.

52 Vad vidare gäller dessa sistnämnda villkor ska det påpekas att uppgifter om artens bestånd i andra medlemsstater, eller till och med i tredjeländer, kan vara relevanta för att avgöra huruvida en arts bevarandestatus är gynnsam inom en medlemsstats territorium. Detta gäller särskilt skyddade djurarter som har stora utbredningsområden, såsom varg, vars naturliga utbredningsområde – vilket utgör ett av de kriterier som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en arts bevarandestatus är gynnsam – är mer omfattande än det geografiska område som innehåller de fysiska eller biologiska faktorer som är avgörande för arternas liv och fortplantning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, ASCEL, C‑436/22, EU:C:2024:656, punkt 61).

53 När det i synnerhet gäller en sådan djurart som vargen kan, såsom generaladvokaten har framhållit i punkterna 48–52 i sitt förslag till avgörande, en population av denna art som förekommer även i medlemsstater eller tredjeländer som angränsar till den medlemsstat som avser vidta förvaltningsåtgärder enligt artikel 14.1 i livsmiljödirektivet, vara relevant för den sistnämnda medlemsstatens bedömning av huruvida bevarandestatusen hos populationen av denna art inom dess territorium är gynnsam eller inte, under förutsättning att det förekommer utbyten mellan dessa populationer. Sådana utbyten kan nämligen utgöra ett inflytande på arten som på lång sikt kan påverka dess utbredning och storlek inom nämnda territorium, i den mening som avses i artikel 1 i) första stycket i direktivet.

54 Utbyten kan bland annat genom invandring kompensera förlusten av exemplar av en art eller genom utvandring stävja en överdriven ökning av denna arts bestånd i den berörda medlemsstaten. Utbyten kan dessutom leda till att populationens genetiska variation ökas.

55 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande kan utbyten mellan populationer i medlemsstater eller tredjeländer som ingår i samma bestånd, i förevarande fall den baltiska vargstammen, eller till och med den eurasiska populationen av denna djurart, till och med vara ett nödvändigt villkor för bevarandet av denna djurart. Detta gäller särskilt med avseende på populationer som förekommer i medlemsstater med en relativt liten yta, vilket innebär att den naturliga livsmiljö som arten kan finna där är för liten för att säkerställa populationens överlevnad. I ett sådant fall kan den berörda artens fortlevnad endast säkerställas i en sådan medlemsstat om dess bestånd, som inte skulle vara livskraftig om det var isolerat, har ett kontinuerligt utbyte med populationer av samma art som förekommer i angränsande medlemsstater eller tredjeländer. Beaktandet av dessa utbyten kan således göra det möjligt att fastställa om de tre kumulativa villkoren för en gynnsam bevarandestatus i artikel 1 i) andra stycket i livsmiljödirektivet är uppfyllda med avseende på denna population.

56 För att en arts bevarandestatus ska anses vara gynnsam räcker det emellertid inte, såsom framgår av ordalydelsen i denna bestämmelse, vilken det erinrats om i punkt 46 i förevarande dom, att uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö, att artens naturliga utbredningsområde inte minskar och att det finns en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt. Därutöver krävs det, för det första, att uppgifter om den berörda artens populationsutveckling visar att arten kommer att förbli en livskraftig del av sin livsmiljö på lång sikt, för det andra, att artens naturliga utbredningsområde varken minskar eller sannolikt kommer att minska inom en överskådlig framtid och, för det tredje, att en tillräckligt stor livsmiljö för att artens populationer ska bibehållas på lång sikt finns, och sannolikt kommer att fortsätta att finnas.

57 Såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 59 i sitt förslag till avgörande ska det följaktligen, för det fall det för närvarande föreligger en tillfredsställande situation, mot bakgrund av dessa kriterier, även säkerställas att denna situation kan bestå på lång sikt för att det ska kunna konstateras att en art har en gynnsam bevarandestatus.

58 I detta avseende ska hänsyn tas till alla förutsebara förändringar som kan påverka utbytet mellan vargstammen i den berörda medlemsstaten och andra populationer som tillhör samma bestånd.

59 Uppförandet av stängsel vid gränserna mellan, å ena sidan, Republiken Estland, Republiken Lettland och Republiken Litauen, och, å andra sidan, Republiken Vitryssland och Ryska Federation, vilket den hänskjutande domstolen har hänvisat till, utgör en sådan förändring. Dessa stängsel kan nämligen påverka utbyten mellan, å ena sidan, populationerna av den berörda arten i dessa medlemsstater och, å andra sidan, populationerna av denna art i Ryssland och Vitryssland.

60 För det andra ska hänsyn tas till nivån på det rättsliga skydd som den berörda arten åtnjuter i angränsande medlemsstater och tredjeländer.

61 De konstaterade utbytena mellan populationen av den berörda arten i en medlemsstat och de populationer av denna art som finns i andra medlemsstater kan i princip presumeras vara varaktigt. De sistnämnda medlemsstaterna omfattas nämligen, i likhet med den förstnämnda, av kraven i livsmiljödirektivet.

62 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 63 och 64 i sitt förslag till avgörande finns det däremot, i avsaknad av ett skydd i ett tredjeland som är jämförbart med det skydd som säkerställs genom livsmiljödirektivet eller, i vart fall, genom konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter samt deras naturliga miljö, som undertecknades i Bern den 19 september 1979 (EGT L 38, 1982, s. 3), inte någon rättslig garanti mot en framtida minskning av populationer som förekommer i detta tredjeland och följaktligen av utbyten med populationen i den berörda medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juli 2024, WWF Österreich m.fl., C‑601/22, EU:C:2024:595, punkterna 62 och 63 samt där angiven rättspraxis).

63 För det tredje är den betydelse som ska tillmätas utbyten med vargbestånd i medlemsstater och tredjeländer, såsom generaladvokaten har framfört i punkt 67 i sitt förslag till avgörande, desto större när dessa medlemsstater och tredjeländer inte bara tillämpar jämförbara system för rättsligt skydd, utan även samarbetar med den berörda medlemsstaten för att skydda den berörda arten och samordnar till exempel sina skyddsåtgärder med den för att optimera utbyten mellan de aktuella bestånden.

64 För att, såsom det erinrats om i punkt 38 i förevarande dom, säkerställa att insamling av exemplar av en art i naturen och exploatering av dessa exemplar är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för denna art, kan det dessutom visa sig nödvändigt att den medlemsstat inom vars territorium det finns en vargpopulation som ingår i ett bestånd vars naturliga utbredningsområde sträcker sig bortom detta territorium, när den avser att beakta utbyten mellan vargpopulationen inom nämnda territorium och vargpopulationen i angränsande medlemsstater eller tredjeländer, dela information med medlemsstaterna om de gränsöverskridande förflyttningar som observerats hos exemplar av denna art och om de förvaltningsåtgärder som dessa medlemsstater eller tredjeländer vidtar eller överväger att vidta med avseende på deras respektive territoriers bestånd. Ett sådant informationsutbyte kan nämligen göra den berörda medlemsstatens bedömning av storleken på sitt eget bestånd mer exakt. Det kan vidare vara nödvändigt för den berörda medlemsstaten att inhämta information om förvaltningsåtgärder som tillämpas eller planeras av relevanta medlemsstaterna eller tredjeländerna, för att denna medlemsstat ska kunna försäkra sig om att den berörda arten faktiskt kan anses ha en gynnsam bevarandestatus på dess territorium. Slutligen kan uppgifter om de åtgärder som medlemsstaterna eller angränsande tredjeländer tillämpar eller planerar att vidta vara nödvändiga för den berörda medlemsstaten för att den ska kunna säkerställa att de åtgärder som den avser att vidta beträffande denna art är förenliga med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus på dess territorium.

65 Det ankommer på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av de omständigheter som nämns i punkterna 45–64 ovan, avgöra huruvida vargens bevarandestatus i Estland kunde anses vara gynnsam vid tidpunkten för antagandet av handlingsplanen för perioden 2012–2021 och, i förekommande fall, huruvida de förvaltningsåtgärder som fastställs i det beslut som är aktuellt i det nationella målet och som avses i punkt 21 ovan, var förenliga med bibehållandet av vargens bevarandestatus.

66 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den första och den tredje tolkningsfrågan besvaras så, att artikel 1 i) i livsmiljödirektivet ska tolkas enligt följande:

67 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 1 i) i livsmiljödirektivet, jämförd med artikel 2.3 i samma direktiv, ska tolkas så, att hänsyn får tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag, i den mening som avses i nämnda artikel 2.3, vid bedömningen av en djurarts bevarandestatus i syfte att vidta förvaltningsåtgärder i enlighet med artikel 14 i nämnda direktiv.

68 Såsom generaladvokaten har framhållit i punkterna 73–79 i sitt förslag till avgörande kan ekonomiska, sociala och kulturella behov samt regionala och lokala särdrag som kännetecknar situationen i en medlemsstat vara relevanta vid bedömningen av huruvida en art som förekommer inom dess territorium har en gynnsam bevarandestatus, i den mening som avses i artikel 1 i) i livsmiljödirektivet. Sådana behov och särdrag kan nämligen utgöra faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer inom det territorium som avses i artikel 2.1 i direktivet.

69 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 80–82 i sitt förslag till avgörande kan den berörda artens bevarandestatus emellertid under alla omständigheter inte anses vara gynnsam när inte alla de tre kumulativa villkor som uppställs i artikel 1 i) andra stycket i livsmiljödirektivet är uppfyllda. Om det vore tillåtet för medlemsstaterna att bedöma att den berörda artens bevarandestatus, trots att dessa villkor inte är uppfyllda, ändå ska anses vara gynnsam, med hänsyn till de behov eller särdrag som avses i artikel 2.3 i nämnda direktiv, skulle de bevarandemål för arten som avses i artikel 2.2 äventyras (se, analogt, dom av den 7 november 2000, First Corporate Shipping, C‑371/98, EU:C:2000:600, punkt 23, och av den 14 januari 2010, Stadt Papenburg, C‑226/08, EU:C:2010:10, punkt 31).

70 Av samma skäl kan de ekonomiska, sociala och kulturella behov samt regionala och lokala särdrag som avses i artikel 2.3 i livsmiljödirektivet, vilka för övrigt inte utgör ett självständigt undantag från det allmänna skyddssystem som införts genom direktivet (dom av den 14 januari 2010, Stadt Papenburg, C‑226/08, EU:C:2010:10, punkt 32), inte åberopas för att undgå skyldigheten att säkerställa att såväl insamling av exemplar av en art i naturen som exploatering av dessa exemplar är förenligt med bibehållandet av en gynnsam bevarandestatus för denna art. Såsom erinrats om ovan i punkt 38 begränsar denna skyldighet det utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna förfogar över enligt artikel 14 i livsmiljödirektivet. Det är endast inom ramen för detta utrymme för skönsmässig bedömning som medlemsstaterna i princip har rätt att beakta dessa behov och särdrag.

71 Mot bakgrund av samtliga ovannämnda överväganden ska den fjärde tolkningsfrågan besvaras så, att artikel 1 i) i livsmiljödirektivet, jämförd med artikel 2.3 i samma direktiv, ska tolkas enligt följande. Vid bedömningen av en djurarts bevarandestatus i syfte att vidta förvaltningsåtgärder enligt artikel 14 i nämnda direktiv får hänsyn tas till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt till regionala och lokala särdrag, i den mening som avses i artikel 2.3, eftersom dessa behov och särdrag utgör faktorer som påverkar den berörda arten och som på lång sikt kan påverka den naturliga utbredningen och mängden hos dess populationer inom det territorium som avses i artikel 2.1 i direktivet. Artens bevarandestatus kan emellertid inte anses vara gynnsam på grundval av dessa behov och särdrag om inte de tre kumulativa villkor som uppställs i artikel 1 i andra stycket är uppfyllda.

72 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: estniska.