Tribunalens dom (första avdelningen i utökad sammansättning) den 2 april 2025

I mål T‑297/23,

TRIBUNALEN (första avdelningen i utökad sammansättning) sammansatt av tillförordnade ordföranden R. Mastroianni samt domarna M. Brkan, I. Gâlea, T. Tóth (referent) och S.L. Kalėda, justitiesekreterare: handläggaren H. Eriksson,

efter den skriftliga delen av förfarandet och särskilt med beaktande av

ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 24 maj 2023, och inlagan om justering av talan, som inkom till tribunalens kansli den 24 november 2023,

efter förhandlingen den 11 juni 2024,

följande

Dom

I. Bakgrund till tvisten och omständigheter som inträffat efter det att talan väcktes

A. Beslut att föra upp sökanden och att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna fram till den 13 mars 2023

B. Beslut att låta sökanden kvarstå i förteckningarna fram till den 15 september 2023

C. Ändring av kriterierna för upptagande i de omtvistade förteckningarna

D. Beslut att låta sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna fram till den 13 mars 2024

II. Parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Yrkandet om ogiltigförklaring

1. Den andra grunden: Åsidosättande av motiveringsskyldigheten

2. Den tredje grunden: Åsidosättande av rätten att yttra sig

3. Den sjunde grunden: Invändning om rättsstridighet mot den första delen av det ändrade kriteriet g

a) Den sjunde grundens första del: Avsaknad av bevisning för att motivera antagandet av den första delen av det ändrade kriteriet g samt uppenbart oriktig bedömning

b) Den sjunde grundens andra del: Åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och legalitetsprincipen

c) Den sjunde grundens tredje del: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen genom det ändrade kriteriet g

4. Den första grunden: Uppenbart oriktig bedömning

a) Påstådd oriktig bedömning i rättsakterna från mars 2023

1) Oriktig bedömning avseende kriterium a

2) Oriktig bedömning avseende kriterium d

b) Påstått oriktig bedömning av rättsakterna från september 2023

1) Bevisvärdet av handlingarna i de tillkommande ärendeakterna WK bibehållande 2

2) Oriktig bedömning avseende kriterium a

3) Oriktig bedömning avseende kriterium d

4) Oriktig bedömning avseende det ändrade kriteriet g

5. Den femte grunden: Åsidosättande av sökandens grundläggande rätt till fri rörlighet i egenskap av unionsmedborgare

6. Den sjätte grunden: Åsidosättande av artiklarna 7 och 17 i stadgan avseende rätt till egendom och rätt till respekt för privatlivet samt av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner

7. Den fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

B. Yrkandet om skadestånd

IV. Rättegångskostnader

1 Gennadij Nikolajevitj Timtjenko, som är sökande i detta mål, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat att tribunalen ska ogiltigförklara för det första rådets beslut (Gusp) 2023/572 av den 13 mars 2023 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 75 I, 2023, s. 134) och rådets genomförandeförordning (EU) 2023/571 av den 13 mars 2023 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 75 I, 2023, s. 1) (nedan tillsammans kallade rättsakterna från mars 2023), och för det andra rådets beslut (Gusp) 2023/1767 av den 13 september 2023 om ändring av beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 226, 2023, s. 104) och rådets genomförandeförordning (EU) 2023/1765 av den 13 september 2023 om genomförande av förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 226, 2023, s. 3) (nedan tillsammans kallade rättsakterna från september 2023), i den del dessa rättsakter (nedan tillsammans kallade de angripna rättsakterna) avser sökanden. Sökanden har också, med stöd av artikel 268 FEUF, yrkat ersättning för den ideella skada som han påstår sig ha lidit till följd av dessa rättsakter.

2 Sökanden är en affärsman med ryskt och finländskt medborgarskap.

3 Det nu aktuella målet rör de restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende.

4 Den 17 mars 2014 antog Europeiska unionens råd, med stöd av artikel 29 FEU, beslut 2014/145/Gusp om restriktiva åtgärder mot åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 16).

5 Samma dag antog rådet, med stöd av artikel 215 FEUF, förordning (EU) nr 269/2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6).

6 Den 25 februari 2022, efter Ryska federationens väpnade angrepp mot Ukraina, antog rådet beslut (Gusp) 2022/329 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 50, 2022, s. 1) i syfte att anpassa kriterierna för fysiska och juridiska personer, enheter och organ som kan omfattas av de restriktiva åtgärderna i fråga.

7 I artikel 2.1 och 2.2 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, föreskrivs följande:

8 Närmare föreskrifter om denna frysning av tillgångar återfinns i de följande punkterna i samma artikel.

9 Artikel 1.1 a och 1.1 b i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, innehåller bestämmelser om inresa till eller transitering genom medlemsstaternas territorium för de fysiska personer för vilka kriterierna i artikel 2.1 a och d i samma beslut är uppfyllda.

10 I förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt rådets förordning 2022/330 av den 25 februari 2022 (EUT L 51, 2022, s. 1), föreskrivs åtgärder för frysning av tillgångar och fastställs närmare föreskrifter för denna frysning med i princip samma formuleringar som i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329. I artikel 3.1 a och d i denna förordning anges i allt väsentligt samma kriterier som i artikel 2.1 a och d i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329 (nedan kallade kriterium a och kriterium d).

11 Den 28 februari 2022 antog rådet beslut (Gusp) 2022/337 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 59, 2022, s. 1) och genomförandeförordning (EU) 2022/336 om genomförande av förordning nr 269/2014 (EUT L 58, 2022, s. 1) (nedan kallade rättsakterna från februari 2022).

12 Genom dessa rättsakter togs sökanden upp, som nummer 694, på förteckningen i bilagan till beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, och, med samma nummer, på förteckningen i bilaga I till förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning 2022/330 (nedan kallade de omtvistade förteckningarna). Följande skäl angavs:

13 Genom en skrivelse av den 25 mars 2022 begärde sökanden att rådet skulle låta honom ta del av alla handlingar i ärendet som rörde honom, vilket också skedde den 13 april 2022 då ärendeakten WK 2807/2022 INIT (nedan kallad den ursprungliga ärendeakten WK) översändes.

14 Efter en begäran om tillgång till ytterligare handlingar som sökanden framställde den 15 april 2022, lämnade rådet ut dessa handlingar till sökanden den 28 april 2022, vilka ingick i ärendeakten WK 12005/2019 INIT, tillsammans med handlingar med beteckningarna MD 2015 293, 294, 296 och 297 Kovalchuk (nedan kallad den ursprungliga kompletterande ärendeakten WK).

15 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 maj 2022 väckte sökanden talan om ogiltigförklaring av rättsakterna från februari 2022. Talan registrerades med målnummer T‑252/22.

16 Den 14 september 2022 antog rådet beslut (Gusp) 2022/1530 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 239, 2022, s. 149) och genomförandeförordning (EU) 2022/1529 om genomförande av förordning nr 269/2014 (EUT L 239, 2022, s. 1) (nedan kallade rättsakterna från september 2022), enligt vilka sökanden kvarstod i de omtvistade förteckningarna.

17 Den 25 november 2022 inkom sökanden med en inlaga om justering av talan enligt artikel 86 i tribunalens rättegångsregler i mål T‑252/22, varvid sökanden även yrkade att tribunalen skulle ogiltigförklara rättsakterna från september 2022 i den del de avsåg honom.

18 Tribunalen ogillade yrkandet om ogiltigförklaring av rättsakterna från februari 2022 och av rättsakterna från september 2022 genom dom av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑252/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:496).

19 Den 22 december 2022 underrättade rådet sökanden om sin avsikt att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot honom och lät honom ta del av ärendeakt WK 17609/2022 INIT (nedan kallad ärendeakten WK bibehållande 1) och av ärendeakt WK 17683/2022 INIT.

20 I rättsakterna från mars 2023 fick sökanden kvarstå i de omtvistade förteckningarna av följande skäl:

21 Den 14 mars 2023 underrättade rådet sökanden om att rådet beslutat att låta honom kvarstå i de omtvistade förteckningarna. Rådet angav, som svar på hans skrivelser av den 31 oktober 2022 och den 20 januari 2023, att hans aktieinnehav i Bank Rossija och National Media Group gav stöd för slutsatsen att han stödde de åtgärder som vidtagits mot Ukraina och att de åtgärder som han bestritt var proportionerliga, eftersom de kunde påverka situationen i Ukraina och det ryska ledarskapets beslutsfattande.

22 Den 31 maj 2023 lämnade sökanden in en begäran om omprövning till rådet.

23 Den 5 juni 2023 antog rådet beslut (Gusp) 2023/1094 om ändring av beslut 2014/145 (EUT L 146, 2023, s. 20) och förordning (EU) 2023/1089 om ändring av förordning nr 269/2014 (EUT L 146, 2023, s. 1).

24 Genom detta beslut ändrades artikel 2.1 g i beslut 2014/145 (nedan kallat det ändrade kriteriet g) på följande sätt:

25 I skäl 4 i detta beslut anges följande:

26 I förordning nr 269/2014, i dess lydelse enligt förordning nr 2023/1089, föreskrivs ändringar som i sak är identiska med dem i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2023/1094. I artikel 3.1 g i förordningen upprepas nämligen i huvudsak samma kriterium som det som anges i artikel 2.1 g i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2023/1094.

27 Den 19 juni 2023 underrättade rådet sökanden om sin avsikt att låta honom kvarstå på de omtvistade förteckningarna på ändrade grunder och om ett nytt kriterium för upptagande på förteckningarna. Den 10 juli 2023 lät rådet honom ta del av ett nytt arbetsdokument med rubriken WK 5142/2023 INIT (nedan kallat ärendeakten WK bibehållande 2), vilket kompletterades, den 18 augusti 2023, med ytterligare ett arbetsdokument med rubriken WK 5142/2023 ADD 1 (nedan kallat den kompletterande ärendeakten WK bibehållande 2) (nedan tillsammans kallade de tillkommande ärendeakterna WK bibehållande 2).

28 Sökanden yttrade sig över förslaget till förlängning av de restriktiva åtgärderna mot honom genom skrivelser till rådet av den 27 juni och den 21 juli 2023.

29 Den 18 augusti 2023 underrättade rådet sökanden om sin avsikt att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot honom. Sökanden yttrade sig över förslaget att bibehålla åtgärderna den 31 augusti 2023.

30 Den 13 september 2023 antog rådet rättsakterna från september 2023.

31 Genom dessa rättsakter beslutade rådet att låta sökanden kvarstå på de omtvistade förteckningarna av följande skäl:

32 Den 15 september 2023 besvarade rådet sökandens skrivelser av den 31 maj, 27 juni, 21 juli och 31 augusti 2023 och meddelade honom bland annat att det ändrade kriteriet g inte var oproportionerligt brett eller avsett för godtyckliga åtgärder.

33 Sökanden har yrkat att tribunalen ska

34 Rådet har yrkat att tribunalen ska

35 Sökanden har anfört sex grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avser uppenbart oriktig bedömning, den andra avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten, den tredje avser åsidosättande av rätten att yttra sig, den fjärde avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen, den femte avser åsidosättande av den grundläggande rätten till fri rörlighet enligt artikel 21 FEUF, av artikel 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och den sjätte grunden avser åsidosättande av rätten till egendom, av artikel 52.1 i stadgan, av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och av rätten till privatliv.

36 I inlagan om justering har sökanden anfört en sjunde grund, en invändning om rättsstridighet mot det ändrade kriteriet g, i den del det avser ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland (nedan kallat den första delen av det ändrade kriteriet g).

37 Sökanden har genom den andra grunden gjort gällande att rådet har åsidosatt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 296 FEUF. Sökanden har angett att rådet inte har motiverat sitt beslut att frysa hans tillgångar och inskränka hans fria rörlighet mot bakgrund av de mål som eftersträvas med beslut 2014/145, och därmed inte visat hur dessa mål skulle kunna nås genom tillämpning av de angripna rättsakterna.

38 Rådet har bestritt detta resonemang.

39 Skyldigheten att motivera en rättsakt som går någon emot följer enligt fast rättspraxis av principen om iakttagande av rätten till försvar och syftar dels till att ge den som berörs av en sådan rättsakt tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om den är välgrundad eller om den eventuellt är behäftad med ett fel som innebär att dess giltighet kan ifrågasättas vid unionsdomstolen, dels till att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva rättsaktens lagenlighet (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

40 Den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Kravet på motivering ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälens karaktär och det intresse som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha av att få förklaringar. Det krävs inte att samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen eller att den i detalj ska bemöta de överväganden som den berörde har framfört i samband med att denne underrättas innan rättsakten antas, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på området. Följaktligen ska en rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av de åtgärder som vidtas gentemot honom eller henne (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

41 Således ska graden av precision i en rättsakts motivering anpassas till de faktiska möjligheterna och de tekniska och tidsmässiga villkor under vilka rättsakten antas (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

42 Det har preciserats i rättspraxis att motiveringen av en av rådet antagen rättsakt, varigenom en restriktiv åtgärd införs, inte endast ska innehålla den rättsliga grunden för denna åtgärd, utan också behandla de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att inom ramen för dess utrymme för skönsmässig bedömning anse att den berörda personen ska bli föremål för en sådan åtgärd (se dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

43 Motiveringsskyldigheten utgör vidare en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, då denna fråga rör den aktuella rättsaktens lagenlighet i materiellt hänseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 april 1998, kommissionen/Sytraval oet Brink’s France, C‑367/95 P, EU:C:1998:154, punkt 67). Motiveringen av en rättsakt består i att man formellt anger vilka skäl rättsakten grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl (se dom av den 18 juni 2015, Ipatau/rådet, C‑535/14 P, EU:C:2015:407, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

44 I det nu aktuella fallet anges både i beslut 2014/145 och i förordning nr 269/2014 vilken rättslig grund de vilar på, det vill säga artikel 29 FEU respektive artikel 215 FEUF. I skälen i de angripna rättsakterna redogörs också för det allmänna sammanhang som föranlett rådet att anta de angripna rättsakterna.

45 Vad beträffar kriterium a framhöll rådet dessutom, i skälen till de angripna rättsakterna (se punkterna 20 och 31ovan), att sökanden var aktieägare i Bank Rossija, som genom att öppna filialer på Krim och i Sevastopol har befäst regionens integrering i Ryska federationen och att han var ägare till Volga Group som bidr[og] på ett avgörande sätt till den ryska ekonomin och drog av detta slutsatsen att sökanden var ansvarig för [stödet till] åtgärder eller politik som undergräver Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende.

46 Beträffande kriterium d framhöll rådet i skälen till de angripna rättsakterna dels att sökanden sedan länge känt Ryska federationens president, dels att Bank Rossija, som han var aktieägare i, betraktas som banken för [Vladimir] Putin och hans kompanjoner, för att av detta dra slutsatsen att sökanden hade stött, finansiellt eller materiellt, och … gynnats av, de ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina.

47 Vad slutligen beträffar det ändrade kriteriet g framhöll rådet i skälen till rättsakterna från september 2023 dels att sökanden sedan länge känt Ryska federationens president, dels att han, utöver att vara aktieägare i Bank Rossija, [var] grundare av och inneha[de] aktier i Volga Group, en investmentkoncern med en portfölj investeringar i centrala sektorer av den ryska ekonomin [som bidrog] på ett avgörande sätt till den ryska ekonomin och dess utveckling. Av detta drog rådet slutsatsen att han var en ledande affärsman som var verksam i Ryssland.

48 Det följer av skäl 4 i beslut 2014/145, skälen 3 och 4 i förordning nr 269/2014 och skälen 10 och 11 i beslut 2022/329 att rådet ansåg att ett förbud mot inresa till unionens territorium och frysning av penningmedel och ekonomiska resurser för personer som omfattades av kriterierna för upptagande enligt beslut 2014/145 utgjorde nödvändiga åtgärder för att de mål som eftersträvas med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) skulle uppnås. I skälen 10 och 11 i beslut 2022/329 och i skälen 3 och 4 i beslut 2023/1094 anges dessutom att det bedömdes som nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet med avseende på person för de restriktiva åtgärderna med hänsyn till hur konflikten utvecklats, för att ge ett progressivt och gradvist upptrappande svar på det försämrade läget i Ukraina, med det yttersta målet att utöva största möjliga tryck på de ryska myndigheterna för att få dem att upphöra med sina handlingar och sin politik för att destabilisera Ukraina och det militära angreppet mot landet.

49 Tribunalen underkänner också invändningen om att rådet inte har visat hur de mål som rådet eftersträvar med beslut 2014/145 och förordning nr 269/2014 ska kunna nås med de åtgärder som vidtagits mot sökanden, då rådet inte har motiverar skälen till åtgärderna, eftersom invändningen är detsamma som att ifrågasätta att de omtvistade åtgärderna är berättigade, vilket rör prövningen av åtgärderna i sak och inte den formella motiveringen (se ovan punkt 43).

50 Det följer av vad som anförs ovan att sökanden utifrån såväl sammanhanget och motiveringen av de angripna rättsakterna kunde identifiera den rättsliga grunden för de restriktiva åtgärderna mot honom och de specifika och konkreta skälen till att rådet inom ramen för sitt utrymme för skönsmässig bedömning ansåg att han skulle bli föremål för sådana åtgärder, och därmed kan talan inte bifallas såvitt avser den andra grunden.

51 Genom den tredje grunden har sökanden gjort gällande att rådet inte beaktade de argument som han gjorde gällande i sina olika skrivelser, i synnerhet i skrivelsen av den 20 januari 2023.

52 Sökanden har understrukit att rådet inte har lagt fram någon bevisning för att hans synpunkter och begäran om omprövning översänts till medlemsstaterna och har av detta dragit slutsatsen att hans rätt att yttra sig har trätts förnär.

53 Vad beträffar det förfarande som utmynnade i rättsakterna från september 2023, har sökanden klandrat rådet för att han bara fick elva arbetsdagar på sig för att gå igenom ärendeakten WK bibehållande 2 och nio arbetsdagar för att gå igenom den kompletterande ärendeakten WK bibehållande 2.

54 Sökanden har angett att det inte framgick av ärendeakten vilka delar som rådet hade för avsikt att grunda sig på för att motivera att det ändrade kriteriet g användes mot honom. Sökanden har slutligen gjort gällande att den mycket korta tidsfristen, från den dag han yttrade sig över den kompletterande ärendeakten WK bibehållande 2 och dagen för antagandet av rättsakterna från september 2023, i sig visar att rådet inte lade ned tillräckligt med tid för att granska hans synpunkter ordentligt.

55 Rådet har bestritt detta resonemang.

56 Tribunalen framhåller i detta hänseende att rätten att yttra sig i alla förfaranden, vilken föreskrivs i artikel 41.2 a i stadgan och ingår som en integrerad del av rätten till försvar, innebär att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet, och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes intressen på ett ogynnsamt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2014, Boudjlida, C‑249/13, EU:C:2014:2431, punkterna 34 och 36, och dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkterna 65 och 67 samt där angiven rättspraxis).

57 Iakttagandet av rätten till försvar och rätten till ett effektivt domstolsskydd, i ett förfarande som avser ett beslut om att uppta eller behålla en persons namn i en förteckning i bilagan till en rättsakt om restriktiva åtgärder, kräver att den behöriga unionsmyndigheten underrättar den berörda personen om de uppgifter som den förfogar över beträffande de omständigheter som lagts personen till last och som utgjort grunden för myndighetens beslut, så att personen kan tillvarata sina rättigheter under bästa möjliga villkor och med full kännedom avgöra huruvida det finns anledning att väcka talan vid unionsdomstolen. I samband med underrättelsen ska den behöriga unionsmyndigheten bereda personen i fråga tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt ge sin ståndpunkt till känna beträffande de skäl som har åberopats mot vederbörande (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 111 och 112, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2006, Organisation des Modjahedines du peuple d’Iran/rådet, T‑228/02, EU:T:2006:384, punkt 93).

58 Artikel 52.1 i stadgan tillåter emellertid begränsningar i utövandet av de rättigheter som anges i stadgan, förutsatt att den berörda begränsningen inte strider mot det väsentliga innehållet i den grundläggande rättigheten i fråga, och att den, i enlighet med proportionalitetsprincipen, är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänintresse som erkänns av unionen (se dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 101 och där angiven rättspraxis).

59 Ett påstående om ett åsidosättande av rätten till försvar måste dessutom prövas mot bakgrund av de specifika omständigheterna i varje enskilt fall, framför allt den aktuella rättsaktens beskaffenhet, det sammanhang i vilket den antagits och rättsreglerna på det aktuella området (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 102 och där angiven rättspraxis). Rätten att yttra sig före antagandet av rättsakter varigenom en person eller enhet kvarstår i en förteckning över personer eller enheter som är föremål för restriktiva åtgärder gäller när rådet, i beslutet att låta sökanden kvarstå i förteckningen, har åberopat nya uppgifter mot denna person, det vill säga omständigheter som inte beaktades i det ursprungliga beslutet att uppföra vederbörande i denna förteckning (se dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, EU:T:2020:57, punkt 54 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2016, Central Bank of Iran/rådet, C‑266/15 P, EU:C:2016:208, punkt 33).

60 När den berörda personen har yttrat sig med anledning av redogörelsen för skälen är den behöriga unionsmyndigheten dessutom skyldig att omsorgsfullt och opartiskt pröva de anförda skälen mot bakgrund av detta yttrande samt eventuell bifogad bevisning som ingetts av den berörda personen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 114).

61 Den begäran om omprövning som sökanden i det nu aktuella fallet framställde till rådet den 31 maj 2023, avseende rättsakterna från mars 2023, liksom skrivelserna av den 27 juni och den 21 juli 2023, genom vilka sökanden bestred rådets uttalade avsikt att upprätthålla dessa rättsakter, lämnades ut till samtliga delegationer vid rådet.

62 Den 22 december 2022 och den 19 juni 2023 underrättade också rådet sökanden om sin avsikt att bibehålla de restriktiva åtgärderna mot sökanden. Rådet besvarade sökandens samtliga invändningar, i sina skrivelser av den 14 mars och den 15 september 2023, genom att hänvisa till rådets inlagor i det mål som avgjordes genom domen av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑252/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:496), och gav ett utförligare svar på påståendena om avsaknad av grund för de åtgärder som han var föremål för, bland annat om ett påstått åsidosättande av rätten att yttra sig och om grunden för hans upptagande i de omtvistade förteckningarna med stöd av den första delen av det ändrade kriteriet g.

63 Sökanden fick mer än tio dagar på sig, från den 18 till den 31 augusti 2023, för att gå igenom den kompletterande ärendeakten WK bibehållande 2, vilken lämnades ut efter det att rådet den 19 juni 2023 underrättade sökanden om sin avsikt att föra upp honom på de omtvistade förteckningarna med stöd av den första delen av det ändrade kriteriet g. Den tiden var tillräcklig, oavsett ärendeaktens omfattning på 192 sidor, för att sökanden skulle kunna gå igenom handlingarna och yttra sig, vilket han för övrigt också gjorde. Detsamma gäller ärendeakten WK bibehållande 2, i och med att rådet i skrivelsen av den 10 juli 2023 gav sökanden möjlighet att yttra sig fram till den 25 juli 2023. Det är nämligen redan fastställt att i ett förfarande för förnyelse av restriktiva åtgärder, kan en frist på tolv dagar vara tillräcklig för att de personer eller enheter som avses med sådana åtgärder ska kunna yttra sig (se analogt, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2020, Ocean Capital Administration m.fl./rådet, T‑332/15, ej publicerad, EU:T:2020:308, punkt 191).

64 I motsats till vad sökanden har angett besvarade rådet också sökandens invändningar i skrivelsen av den 18 augusti 2023, som framgår av skrivelsen av den 15 september 2023, varvid rådet bland annat framhöll att uppgifterna i ärendeakten WK om upprätthållande 2 [innehöll] specifika hänvisningar [till sökanden], vilka [bekräftade] yttranden och argument som rådet fört fram i målen T‑252/22 och T‑297/23.

65 De omständigheter som sökanden har fört fram visar inte att hans rätt att yttra sig har åsidosatts, och därmed kan talan inte bifallas såvitt avser den tredje grunden.

66 Genom den sjunde grunden har sökanden framställt en invändning om rättstridighet mot det ändrade kriteriet g. Grunden består av tre delar. Den första delgrunden avser bristfällig bevisning för att motivera antagandet av den första delen av det ändrade kriteriet g och uppenbart oriktig bedömning vid antagandet av detta kriterium. Den andra delgrunden avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och legalitetsprincipen och den tredje avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

67 Rådet har bestritt detta resonemang.

68 Tribunalen erinrar om att enligt artikel 277 FEUF får parterna i en tvist om en akt med allmän giltighet som antagits av någon av unionens institutioner eller byråer eller något av dess organ, med stöd av artikel 263 andra stycket FEUF inför Europeiska unionens domstol, göra gällande att akten inte ska tillämpas.

69 Artikel 277 FEUF ger uttryck för en allmän princip som innebär att alla parter har rätt att, i syfte att få en rättsakt mot vilken parterna har talerätt ogiltigförklarad, bestrida giltigheten av de rättsakter med allmän giltighet som utgör den rättsliga grunden för en sådan rättsakt, om denna part inte hade rätt att med stöd av artikel 263 FEUF väcka talan direkt mot dessa rättsakter, vars följder parten sålunda fått utstå utan att ha varit i stånd att begära att rättsakterna skulle ogiltigförklaras. Den allmänna rättsakt vars lagenlighet ifrågasätts ska vara direkt eller indirekt tillämplig på det fall som är föremål för talan och det ska föreligga ett direkt rättsligt samband mellan den rättsakt som angrips och den allmänna rättsakten vars lagenlighet ifrågasätts (se dom av den 17 februari 2017, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet, T‑14/14 och T‑87/14, EU:T:2017:102, punkt 55 och där angiven rättspraxis; se även, för ett liknande resonemang, dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, EU:T:2020:57, punkt 145 (ej publicerad) och där angiven rättspraxis).

70 Det följer av fast rättspraxis att unionsdomstolen, i enlighet med de befogenheter den har tilldelats genom EUF-fördraget, ska säkerställa en i princip fullständig kontroll av lagenligheten av samtliga unionsrättsakter med avseende på de grundläggande rättigheter som utgör en integrerad del av unionens rättsordning. Detta krav stadfästs uttryckligen i artikel 275 andra stycket FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 97 och där angiven rättspraxis, och dom av den 28 november 2013, rådet/Manufacturing Support & Procurement Kala Naft, C‑348/12 P, EU:C:2013:776, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

71 Rådet har inte desto mindre ett stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller den allmänna och abstrakta definitionen av kriterier för upptagande på förteckningar och villkor för att anta restriktiva åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 april 2015, Anbouba/rådet, C‑605/13 P, EU:C:2015:248, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Regler med allmän giltighet i vilka dessa kriterier och villkor fastställs – såsom bestämmelserna i de angripna rättsakterna innehållande det omtvistade kriteriet och mot vilka invändning om rättsstridighet riktar sig – ska således bli föremål för en begränsad domstolsprövning som endast omfattar en kontroll av att reglerna om handläggning och motivering har följts, att uppgifterna om de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga, att det inte förekommit någon felaktig rättstillämpning, att bedömningen av de faktiska omständigheterna inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2015, Bank of Industry and Mine/rådet, T‑10/13, EU:T:2015:235, punkt 75 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, EU:T:2020:57, punkt 149 (ej publicerad)).

72 Tribunalen ska pröva den sjunde grundens tre delgrunder mot bakgrund av dessa överväganden.

73 Genom den sjunde grundens första del har sökanden gjort gällande att rådet såsom framgår av skäl 4 i beslut 2023/1094 inrättade en presumtion om ett inbördes beroende mellan, å ena sidan, ledande affärsmän och, å andra sidan, den ryska regeringen när det antog den första delen av det ändrade kriteriet g.

74 Sökanden har angett att bevisningen i de tillkommande ärendeakterna WK bibehållande 2 inte kan motivera antagandet av den första delen av det ändrade kriteriet g, i synnerhet då den kompletterande ärendeakten WK bibehållande 2 upprättades efter antagandet av detta kriterium.

75 Sökanden har också angett att den första delen av det ändrade kriteriet g vilar på en uppenbart oriktig bedömning företagen av rådet, eftersom bevisningen i den kompletterande ärendeakten WK bibehållande 2 visar att affärsmän som står Ryska federationens president nära inte längre har haft något inflytande över presidenten sedan kriget i Ukraina inleddes.

76 Sökanden har av detta dragit slutsatsen att presumtionen i den första delen av det ändrade kriteriet g är illa underbyggd och ogrundad och att rådet således genom en sådan presumtion har gjort en uppenbart oriktig bedömning.

77 Det ska framhållas att innan kriteriet g ändrades avsåg det endast ledande affärsmän … som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering. När detta kriterium ändrades genom beslut 2023/1094 utvidgades räckvidden så att kriteriet nu omfattar ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland, vilket är den del som sökanden har bestritt, och affärsmän som är delaktiga i ekonomiska sektorer som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering.

78 I det nu aktuella fallet har sökanden, med stöd av skäl 4 i beslut 2023/1094, utgått från antagandet att den första delen av det ändrade kriteriet g innebär att rådet har inrättat en presumtion om ett inbördes beroende mellan ledande affärsmän och de politiska makthavarna i Ryska federationen.

79 Tribunalen framhåller att det ändrade kriteriet g innehåller samma begrepp, ledande affärsmän, som användes före ändringarna, och att detta begrepp därmed ska tolkas på samma sätt, det vill säga att det tar sikte på affärsmännens betydelse mot bakgrund av, i varje enskilt fall, deras yrkesmässiga ställning, vikten av deras ekonomiska verksamhet, omfattningen av deras kapitalinnehav, samt deras funktioner inom det eller de företag som bedriver denna verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 143).

80 Ändringen av kriteriet g rör med andra ord inte definitionen av begreppet ledande affärsmän i sig, utan syftar enbart till att utvidga tillämpningsområdet för de restriktiva åtgärderna så att de ska tillämpas på samtliga ledande affärsmän, inbegripet ledande affärsmän som inte verkar i en ekonomisk sektor som utgör en betydande inkomstkälla för Ryska federationens regering.

81 I skäl 4 i beslut 2023/1094 anges vad som motiverade utvidgningen av kriteriet i artikel 2.1 g i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329. I detta skäl beskrivs nämligen hur den ryska ekonomin fungerar, vilken ekonomi präglas av ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland och Ryska federationens regering. Genom att rikta in sig på dessa affärsmän försöker rådet således utnyttja det inflytande som denna kategori av personer sannolikt kan utöva på den ryska regimen för att få dem att utöva påtryckningar på regeringen så att den ska ändra sin politik gentemot Ukraina.

82 Vad beträffar resonemanget om att det saknades tillräcklig bevisning för att motivera antagandet av den första delen av det ändrade kriteriet g, erinrar tribunalen om att beslutet att anta ett kriterium för upptagande av en person eller en enhet på de omtvistade förteckningarna utgör en rättsakt med allmän räckvidd avsedd att nå ett mål för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, i det nu aktuella fallet att Rysslands anfallskrig mot Ukraina ska upphöra, och att rådet har ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om antagandet av sådana kriterier.

83 Av detta följer att rådet, i motsats till vad sökanden har påstått, inte hade någon skyldighet att lägga fram bevis för att styrka förekomsten av ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan Ryska federationens regering och ledande affärsmän för att anta den första delen av det ändrade kriteriet g. Det ankommer nämligen på sökanden att till stöd för sin invändning om rättsstridighet föra fram omständigheter som kan styrka att ett sådant övervägande om förekomsten av nämnda förhållande är uppenbart oriktigt och således leder till att det angivna delkriteriet blir rättsstridigt.

84 Tribunalen framhåller att den bevisning avseende de tillkommande ärendeakterna WK bibehållande 2 som sökanden har gjort gällande för att ifrågasätta det ändrade kriteriet g, förutsatt att den vore av den arten att den kunde styrka en relativ försvagning av de ledande affärsmännens inflytande på Ryska federationens regering till följd av kriget i Ukraina, för den skull inte är ägnad att styrka att rådet gjorde en uppenbart oriktigt bedömning genom att beakta förekomsten av ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan den ryska regeringen och ledande affärsmän för att anta den första delen av det ändrade kriteriet g.

85 Sökandens resonemang om en uppenbart oriktig bedömning avseende den första delen av det ändrade kriteriet g kan således inte godtas. Tribunalen underkänner även, av samma skäl som anges ovan i punkt 83, sökandens argument, att bevisningen i den kompletterande ärendeakten WK bibehållande 2 inte kan motivera antagandet av den första delen av det ändrade kriteriet g på grund av att denna ärendeakt upprättades efter det att kriteriet antogs.

86 Tribunalen framhåller vidare att det ankommer på rådet, när den första delen av det ändrade kriteriet g ska tillämpas på den enskilda situationen för varje enskild person som tagits upp i de omtvistade förteckningarna, att visa dels att en fysisk person kan betraktas som ledande affärsman i den mening som avses ovan i punkt 79, dels att denna fysiska person är verksam i Ryssland. Den omständigheten i sig att en person ingår i personkategorin ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland räcker för att motivera att nödvändiga restriktiva åtgärder vidtas med stöd av första delen av det ändrade kriteriet g, utan att det krävs bevis för att det finns ett samband mellan ställningen som ledande affärsman och den ryska regimen eller att det finns ett samband mellan denna ställning och stöd till denna regim eller det gagn som vederbörande drar av regimen (se, analogt, dom av den 9 juli 2020, Haswani/rådet, C‑241/19 P, EU:C:2020:545, punkt 66, och beslut av den 6 september 2022, Haikal/rådet, C‑113/21 P, ej publicerat, EU:C:2022:640, punkt 41).

87 I och med att det enda syftet med den första delen av det ändrade kriteriet g var att inrätta ett objektivt, fristående och tillräckligt kriterium som gjorde det möjligt att motivera att personer togs upp i de omtvistade förteckningarna, vilket krävde att rådet visade att två kumulativa villkor var uppfyllda, dels att personen i fråga var en ledande affärsman, dels att nämnda person var verksam i Ryska federationen, har sökanden således inte fog för att anföra att denna del utgjorde en presumtion (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 juli 2020, Haswani/rådet, C‑241/19 P, EU:C:2020:545, punkt 79 och där angiven rättspraxis).

88 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den sjunde grundens första del.

89 Genom den andra delen av den sjunde grunden har sökanden gjort gällande att även om det ändrade kriteriet g skulle betraktas som en presumtion som kan motbevisas, har en sådan presumtion formulerats orimligt brett vilket således strider mot både rättssäkerhetsprincipen och legalitetsprincipen enligt artikel 52.1 i stadgan.

90 Vad först beträffar den första invändningen, som avser åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen genom den första delen av det ändrade kriteriet g, erinrar tribunalen om att rättssäkerhetsprincipen, som enligt fast rättspraxis utgör en allmän unionsrättslig princip, bland annat kräver att rättsregler ska vara tydliga, exakta och förutsebara till sina verkningar, i synnerhet när de kan gå enskilda och företag emot. En sanktionsåtgärd, även om den inte är av straffrättslig art, får endast vidtas om den vilar på en klar och entydig rättslig grund. Rättssäkerhetsprincipen innebär i synnerhet att alla unionsbestämmelser, i synnerhet de som föreskriver eller gör det möjligt att föreskriva sanktionsåtgärder, ska vara tydliga och precisa, så att det inte föreligger några oklarheter för de berörda med avseende på vilka rättigheter och skyldigheter som följer av bestämmelserna och så att dessa personer kan fatta beslut i enlighet med detta. Kravet på en tydlig och precis rättslig grund har fastställts i fråga om restriktiva åtgärder (se dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkterna 112 och 113 samt där angiven rättspraxis).

91 Det har också slagits fast att rådets utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 2.1 g i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, inte strider mot kravet på förutsebarhet, då kriteriet är tillräckligt tydligt och förutsebart och omfattas av en rättslig ram som tydligt avgränsas av de mål som eftersträvas med den lagstiftning som reglerar de aktuella restriktiva åtgärderna, det vill säga att det med hänsyn till den allvarliga situationen i Ukraina är nödvändigt att utöva tryck på de ryska myndigheterna för att dessa ska upphöra med sitt agerande och den politik som destabiliserar Ukraina och med den militära aggression som landet utsätts för. I detta perspektiv har de restriktiva åtgärderna i fråga bedömts vara förenliga med det mål som anges i artikel 21.2 c FEU, att bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet, i enlighet med ändamålen och principerna i Förenta nationernas stadga, undertecknad i San Francisco den 26 juni 1945. Detta kriterium har följaktligen bedömts vara förenligt med rättssäkerhetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkterna 45–48 och där angiven rättspraxis).

92 I det nu aktuella fallet tar begreppet ledande affärsmän, i den mening som avses i första delen av det ändrade kriteriet g, sikte på dessa affärsmäns betydelse mot bakgrund av deras yrkesmässiga ställning, vikten av deras ekonomiska verksamhet, omfattningen av deras kapitalinnehav, samt deras funktioner inom det eller de företag som bedriver deras verksamhet (se ovan punkt 79).

93 Villkoret att dessa affärsmän ska vara verksamma i Ryssland är tillräckligt avgränsat och definierat för att inte strida mot rättssäkerhetsprincipen.

94 Det följer således av punkterna 92 och 93 ovan att bestämmelserna i den första delen av det ändrade kriteriet g är tillräckligt tydliga, exakta och förutsebara för att avgöra vilka personer de ska tillämpas på, och de omfattas av en rättslig ram som tydligt avgränsas av de mål som eftersträvas med bestämmelserna om de restriktiva åtgärderna i fråga och som anges ovan i punkt 91. Rådets utrymme för skönsmässig bedömning enligt den första delen av det ändrade kriteriet g uppvägs dessutom av motiveringsskyldigheten och förstärkta processuella rättigheter (se, analogt, dom av den 16 juli 2014, National Iranian Oil Company/rådet, T‑578/12, ej publicerad, EU:T:2014:678, punkt 122, och dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 47).

95 Vad sedan beträffar den andra invändningen, avseende åsidosättande av legalitetsprincipen, infördes den första delen av det ändrade kriteriet g genom beslut 2023/1094, det vill säga en rättsakt med allmän räckvidd som antogs med stöd av artikel 29 FEU. Sökanden har därmed inte fog för att anföra att kriteriet inte är förenligt med legalitetsprincipen.

96 Den första delen av det ändrade kriteriet g utgör således inte åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och legalitetsprincipen, och därmed kan talan inte bifallas såvitt avser den sjunde grundens andra del.

97 Genom den tredje delen av den sjunde grunden har sökanden gjort gällande att proportionalitetsprincipen åsidosätts genom det ändrade kriteriet g.

98 Sökanden har för det första påstått att den första delen av det ändrade kriteriet g, genom sin mycket vida formulering, gör det möjligt att godtyckligt föra upp ett mycket stort antal personer på förteckningarna, vilket betyder att således vidtagna åtgärder inte kan anses vara riktade. För det andra har sökanden angett att detta delkriterium gör det möjligt att vidta restriktiva åtgärder utan hänsyn till de berörda personernas enskilda agerande i förhållande till den ryska regeringens politik i Ukraina, samtidigt som deras ställning som ledande affärsmän inte i sig ger dem någon koppling till denna regering och inte heller någon makt att påverka regeringen. Sökanden har för det tredje påstått att den bevisning som rådet har lagt fram är av den arten att den visar att affärsmännen, även om de är betydelsefulla, inte har något inflytande över den ryska regeringen, och därför är den första delen av det ändrade kriteriet g uppenbart olämplig för att nå det mål som eftersträvas av rådet, vilket i än högre grad är fallet i och med att detta nya kriterium framstår som verkningslöst då alla former av hänsyn till att de personer som man riktat in sig på tillhandahåller en avsevärd inkomstkälla har lämnats därhän.

99 Tribunalen erinrar om att proportionalitetsprincipen ingår bland de allmänna unionsrättsliga principerna och kräver att de medel som föreskrivs i en unionsbestämmelse är ägnade att säkerställa att de legitima mål som eftersträvas med den berörda lagstiftningen uppnås och att de inte på ett uppenbart sätt går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål (dom av den 13 mars 2012, Melli Bank/rådet, C‑380/09 P, EU:C:2012:137, punkt 52).

100 Rådet är för övrigt inte skyldigt att visa att de restriktiva åtgärder som det inför har de effekter som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, utan endast att dessa åtgärder är ägnade att uppnå de mål som eftersträvas med denna lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juni 2020, VTB Bank/rådet, C‑729/18 P, ej publicerad, EU:C:2020:499, punkt 66).

101 I det nu aktuella fallet var skälet till att rådet antog den första delen av det ändrade kriteriet g att rådet – inom ramen för sitt stora utrymme för skönsmässig bedömning och mot bakgrund av det förvärrade läget i Ukraina – bedömde att det borde vara möjligt, för att utöva tryck på Ryska federationens regering, att föra upp ledande affärsmän som var verksamma i landet på de omtvistade förteckningarna.

102 Tribunalen framhåller först och främst att rådets tillvägagångssätt, att mot bakgrund av det förvärrade läget i Ukraina utvidga kretsen av personer som de berörda restriktiva åtgärderna riktar sig mot för att nå de eftersträvade målen, innebär att den utveckling i vilken rättigheter inskränks beror på hur effektiva de aktuella åtgärderna är (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 25 januari 2017, Almaz-Antey Air and Space Defence/rådet, T‑255/15, ej publicerad, EU:T:2017:25, punkt 104 och där angiven rättspraxis).

103 Rådets avsikt med den första delen av det ändrade kriteriet g är, såsom framgår ovan av punkt 81, att utnyttja det inflytande som denna personkategori kan ha på den ryska regeringen genom att få dem att utöva tryck på regeringen för att den ska ändra sin politik gentemot Ukraina. Till skillnad mot vad som gjorts gällande av sökanden tar den första delen av det ändrade kriteriet g inte urskillningslöst sikte på alla affärsmän i allmänhet som är verksamma i Ryska federationen, utan tar sikte på ledande affärsmän som är verksamma i landet. Det finns alltså skäl att anse att det var lämpligt att anta den första delen av det ändrade kriteriet g för att uppnå de mål som eftersträvades med de restriktiva åtgärderna.

104 Tribunalen framhåller slutligen att den första delen av det ändrade kriteriet g är nödvändig för att uppnå och förverkliga de mål som avses i artikel 21 FEU. Det framgår nämligen av skäl 4 i beslut 2023/1094 att rådet genom att utvidga kretsen av personer som omfattas av de restriktiva åtgärderna och ta sikte på ledande affärsmän som är verksamma i någon ekonomisk sektor i Ryssland, utan att göra sig skyldigt till en uppenbart oriktig bedömning kunde anse att nämnda åtgärder bidrog till att öka trycket på den ryska regering som bär ansvaret för invasionen av Ukraina. Sökanden har inte visat att ett annat kriterium med mer begränsad räckvidd skulle ha gjort det möjligt att nå de mål som eftersträvas med de restriktiva åtgärderna lika effektivt.

105 Sökanden kan vidare inte vinna framgång med sina invändningar, avsedda att bestrida den första delen av det ändrade kriteriet g på grund av att hänsyn inte tas till det personliga agerandet hos de affärsmän som omfattas av de restriktiva åtgärderna i fråga och att dessa affärsmän inte hade något inflytande över Ryska federationens regering. Sökanden har nämligen inte visat att rådets överväganden rörande ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan ledande affärsmän och Ryska federationens regering var behäftade med en uppenbart oriktig bedömning (se ovan punkt 84). Sökanden har därmed inte heller visat att denna personkategori inte kan utöva ett tryck på Ryska federationens regering för att den ska ändra sin politik gentemot Ukraina. Av detta följer att det förhållandet att ledande affärsmän som är verksamma i Ryssland inte bär ansvaret för annekteringen och invasionen av Ukraina, och inte heller stöder eller gynnas av denna konflikt, inte är ägnat att styrka att den första delen av det ändrade kriteriet g är uppenbart oproportionerlig för att nå de mål som eftersträvas med de restriktiva åtgärderna.

106 I och med att sökanden således inte har visat att den första delen av det ändrade kriteriet g strider mot proportionalitetsprincipen, kan talan inte bifallas såvitt avser den sjunde grundens tredje del. Därmed kan talan inte bifallas såvitt avser någon del av den sjunde grunden.

107 Genom den första grunden har sökanden gjort gällande att rådet gjorde sig skyldigt till uppenbart oriktig bedömning genom att anse, i rättsakterna från mars 2023, att kriterierna a och d var uppfyllda i sökandens avseende och, i rättsakterna från september 2023, att kriterierna, a, d och g var uppfyllda.

108 Rådet har yrkat att talan inte ska bifallas såvitt avser denna grund.

109 Tribunalen anser att i det nu aktuella fallet bör sökandens upptagande i de omtvistade förteckningarna bedömas mot bakgrund av samtliga kriterier som anförs mot sökanden i de angripna rättsakterna, det vill säga kriterierna a och d i fråga om de angripna rättsakterna och sedan kriterium g, i fråga om rättsakterna från september 2023.

110 Tribunalen framhåller inledningsvis att den första grunden får anses avse en oriktig bedömning, inte en uppenbart oriktig bedömning. Det är visserligen riktigt att rådet förfogar över ett visst utrymme för skönsmässig bedömning för att från fall till fall fastställa huruvida de rättsliga kriterier som ligger till grund för de aktuella restriktiva åtgärderna är uppfyllda, men unionsdomstolen ska icke desto mindre säkerställa en i princip fullständig kontroll av samtliga unionsrättsakter (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 121 och där angiven rättspraxis).

111 För att den domstolsprövning som garanteras i artikel 47 i stadgan ska vara effektiv krävs även att unionsdomstolen försäkrar sig om att det beslut varigenom de restriktiva åtgärderna vidtagits eller bibehållits, som är individuellt i förhållande till den berörda personen eller enheten, grundas på faktiska omständigheter som utgör ett tillräckligt underlag för ett sådant beslut. Detta förutsätter en kontroll av de faktiska omständigheter som har angetts i den redogörelse för skälen som ligger till grund för nämnda beslut, vilket betyder att domstolsprövningen inte är begränsad till en abstrakt bedömning av huruvida de angivna skälen sannolikt är korrekta, utan avser huruvida dessa skäl, eller åtminstone ett skäl som i sig anses utgöra tillräckligt stöd för beslutet, är väl underbyggda (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 119, och dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 122).

112 Det är den behöriga unionsmyndigheten som, vid ett eventuellt bestridande, ska visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen, och inte den berörda personen som ska bevisa motsatsen, det vill säga att det saknas grund för skälen (dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 121, och dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 123).

113 Bedömningen av huruvida skälen är väl underbyggda ska inte företas genom att bevisning och uppgifter granskas isolerat, utan mot bakgrund av sitt sammanhang. Rådet har nämligen fullgjort sin bevisbörda om rådet vid unionsdomstolen redogör för en rad tillräckligt konkreta, precisa och samstämmiga uppgifter som kan styrka en tillräckligt stark koppling mellan den person som är föremål för en frysning av penningmedel och den regim eller rent allmänt de rådande förhållanden som ska bekämpas (se dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 124 och där angiven rättspraxis).

114 De aktuella restriktiva åtgärderna är dessutom av säkerhetskaraktär och, per definition, provisoriska, där giltigheten alltid är beroende av att vissa faktiska och rättsliga omständigheter som var för handen när åtgärden beslutades består, och att det är nödvändigt att bibehålla åtgärderna för att uppnå det eftersträvade målet. Det ankommer således på rådet att vid den kontinuerliga översynen av de restriktiva åtgärderna göra en förnyad bedömning av situationen och att analysera effekterna av dessa åtgärder, för att fastställa huruvida de har gjort det möjligt att uppnå målen med det ursprungliga beslutet att uppföra de berörda personerna och enheterna på de omtvistade förteckningarna eller om det fortfarande är möjligt att dra samma slutsatser avseende dessa personer och enheter (se dom av den 26 oktober 2022, Ovsyannikov/rådet, T‑714/20, ej publicerad, EU:T:2022:674, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

115 För att motivera ett beslut att låta en person kvarstå i de omtvistade förteckningarna är det inte otillåtet för rådet att grunda sig på samma bevisning som låg till grund för det ursprungliga beslutet, beslutet att återuppföra personen i de aktuella förteckningarna eller ett tidigare beslut att låta vederbörande kvarstå i förteckningarna, förutsatt dels att skälen för att föra upp personen i förteckningarna är oförändrade, dels att sammanhanget inte har utvecklats på ett sådant sätt att denna bevisning blivit obsolet. Detta sammanhang omfattar inte bara situationen i det land med avseende på vilket systemet med restriktiva åtgärder har inrättats, utan även den berörda personens individuella situation. På samma sätt ska beslutet att låta den berörda personen kvarstå i de omtvistade förteckningarna motiveras med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, i synnerhet det förhållandet att de mål som eftersträvas med de restriktiva åtgärderna inte har uppnåtts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 169 och där angiven rättspraxis).

116 Rådet kan i ett sådant sammanhang besluta att låta de berörda personerna kvarstå på de omtvistade förteckningarna och härvid behålla de skäl avseende tidigare händelser som använts i tidigare beslut i deras avseende, förutsatt att det fortfarande är motiverat att låta dem kvarstå mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter och, i synnerhet, mot bakgrund av att de mål som avses med de restriktiva åtgärderna inte har uppnåtts (se, analogt, dom av den 8 mars 2023, Mutondo/rådet, T‑94/22, ej publicerad, EU:T:2023:120, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

117 Det är mot bakgrund av dessa överväganden som sökandens argument mot de angripna åtgärderna ska bedömas.

118 I det nu aktuella fallet antogs rättsakterna från mars 2023 på grundval av kriterierna a och d. Sökanden har gjort gällande att kriterierna inte var uppfyllda i hans fall, eftersom rådet inte lagt fram tillräcklig bevisning. Tribunalen ska följaktligen bedöma dessa kriterier i tur och ordning.

119 Sökanden har i det nu aktuella fallet gjort gällande att bevisningen i den ursprungliga ärendeakten WK och i den kompletterande ursprungliga ärendeakten WK, liksom i ärendeakten WK bibehållande 1 och ärendeakten WK 17683/2022 INIT (se ovan punkt 19), är otillräcklig för att styrka att han personligen och individuellt har stött eller genomfört åtgärder eller politik som förts av Ryska federationen och som undergrävt eller hotat Ukrainas integritet, suveränitet och oberoende.

120 Sökanden har anfört att han, i motsats till vad som slogs fast i domen av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑252/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:496), inte personligen kan anses ha stött åtgärder eller politik som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende eller Ukrainas stabilitet eller säkerhet, under omständigheter som de aktuella, där ett sådant stöd inte ges av sökanden själv, utan genom Bank Rossija, i vilken bank han inte har någon ledande funktion och är en indirekt minoritetsaktieägare.

121 Sökanden har härvid angett att ett sådant resonemang är detsamma som att förneka att bolag är juridiska personer och således gå emot en grundläggande och universell bolagsrättslig princip, samtidigt som sökanden i egenskap av minoritetsaktieägare endast kan delta i ett begränsat antal beslut, då bolagets huvudsakliga inriktning fastställs av bolagsstyrelsen.

122 Sökanden har också angett att han inte personligen kan hållas ansvarig för Bank Rossijas etablering av filialer på Krim, då ett sådant beslut omfattas av bolagsstyrelsens exklusiva behörighet. Vad gäller kapitalförbindelserna mellan Bank Rossija och mediekoncernen National Media Group har sökanden angett att bankens andel av koncernens kapital är 17 procent, varför hans faktiska andel i koncernen endast uppgår till 1,7 procent av kapitalet.

123 Rådet har bestritt detta resonemang.

124 Tribunalen erinrar om att kriterium a innebär att det ska fastställas ett direkt eller indirekt samband mellan den berörda personens eller enhetens handlande eller verksamhet och den situation i Ukraina som ligger till grund för de restriktiva åtgärderna i fråga. Med andra ord ska den personen eller enheten genom sitt uppträdande ha blivit ansvarig för handlingar eller politik som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 74).

125 De omständigheter som i det nu aktuella fallet anges i skälen i de angripna rättsakterna och som kan hänföras till kriterium a avser, såsom anges ovan i punkt 45, det förhållandet att sökanden är aktieägare i Bank Rossija och att denna bank för det första är en stor aktieägare i National Media Group som kontrollerar tv-kanaler som aktivt stöder den ryska regeringens politik och, för det andra, för en aktiv investeringspolitik på Krim och har öppnat flera filialer i regionen. I denna motivering hänvisas dessutom till Volga Group, som bidrar på ett avgörande sätt till den ryska ekonomin och dess utveckling. Mot bakgrund av dessa omständigheter anser rådet att sökanden, genom nämnda bank, stöder den ryska regeringens politik för att annektera Ukraina.

126 För att motivera beslutet att låta sökanden kvarstå i förteckningarna med stöd av kriterium a, grundade sig rådet i det nu aktuella fallet på handlingar i den ursprungliga ärendeakten WK och den kompletterande ursprungliga ärendeakten WK samt på handlingarna i ärendeakten WK bibehållande 1 och i synnerhet på följande handlingar:

127 För att slå fast att kriterium a var uppfyllt med avseende på sökanden grundade sig rådet slutligen även på två artiklar i tidningen The Guardian som bifogats svaromålet (bilagorna B 19 A och B 19 B). Den första artikeln, odaterad, har rubriken Bank Rossija, Kremls favoritbank, ska frysas ut från dollarn, och den andra, från april 2016, har rubriken Upphittat: 2 miljarder dollar i skatteparadis: Spåret som leder till Vladimir Putin. Rådet hade tillgång till dessa två artiklar innan rättsakterna från mars 2023 antogs, i och med att de anges i punkterna 82 och 83 i domen av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑252/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:496).

128 Tribunalen framhåller inledningsvis att sökanden i det nu aktuella fallet inte har bestritt bevisvärdet av någon av de handlingar som anges ovan i punkterna 126 och 127.

129 Vad gäller frågan huruvida rådet gjorde en oriktig bedömning när rådet fann att sökanden stödde politiken för annektering av Ukraina och följaktligen omfattades av kriterium a, konstaterar tribunalen att det framgår av ärendehandlingarna 5 och 6 i den kompletterande ursprungliga ärendeakten WK att Bank Rossija investerade på Krim för att bygga upp ett nät med 30 filialer i denna region i Ukraina.

130 Bank Rossijas investeringspolitik i de regioner i Ukraina som annekterats av Ryska federationen bekräftas dels av uppgifter i ärendehandling 1 i den kompletterande ursprungliga ärendeakten WK, av vilka framgår att Bank Rossija år 2019 beviljade ett lån på 1 miljard rubler (ungefär 14 miljoner euro) till Krims järnvägsbolag, dels av uppgifter i ärendehandling 2 i den kompletterande ursprungliga ärendeakten WK. Uppgifterna visar nämligen att banken blivit aktieägare i Sevastopols flygplats.

131 Sådana händelser, som inträffat efter Ryska federationens invasion av Krim, visar att nämnda investeringar bidrar till att genomföra Ryska federationens politik för annektering av Krim.

132 Vad sedan beträffar frågan huruvida sökanden, på grund av Bank Rossijas investeringspolitik som bidrar till den ekonomiska annekteringen av Krim, kan anses stödja åtgärder eller politik som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende i den mening som avses i kriterium a, har sökanden medgett att han är den enda aktieägaren i Volga Group som innehar 100 procent av aktierna i Transoil, som i sin tur innehar 10,323 procent av aktierna Bank Rossija.

133 Ett sådant upplägg för kapitalägande innebär att Transoils placering mellan sökanden och Bank Rossija inte påverkar det förhållandet att sökanden i praktiken, med hänsyn till det 100-procentiga innehavet i Transoil, kan anses inneha 10,323 procent av aktierna i Bank Rossija, vilket gör honom till den näst största aktieägaren i denna bank.

134 Bank Rossija betraktas allmänt, såsom framgår av ärendehandling 7 i den ursprungliga ärendeakten WK och av ärendehandling 8 i ärendeakten WK bibehållande 1, jämförda med bilaga B 19 B, som en bank som står mycket nära kretsen kring Vladimir Putin. Detta bekräftas av sammansättningen av dess aktieägare (Kovalchuk äger 37 procent i banken, Shamalov äger 9,64 procent och Rolduguin 3,03 procent). Såsom följer av ärendehandling 4 i den kompletterande ursprungliga ärendeakten WK har dessa personer i mer än tio år utgjort en stabil grupp av aktieägare i Bank Rossija, vars kapitalisering år 2010 uppgick till 231 miljarder rubler (ungefär 3 miljarder euro).

135 Sådana omständigheter räcker för att sökanden ska kunna betraktas som en av de största aktieägarna i Bank Rossija och även anses höra till en grupp av historiskt stabila aktieägare i denna bank.

136 I och med att sökanden är en stor aktieägare i Bank Rossija och denna bank bidrar till stödet till eller genomförandet av åtgärder och politik som Ryska federationens regering genomför mot Ukrainas suveränitet och oberoende, får rådet anses ha styrkt ett direkt och indirekt samband mellan sökandens verksamhet eller åtgärder och situationen i Ukraina, i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 124.

137 Tvärtemot vad sökanden uttalade vid förhandlingen, kan de omständigheter som anges ovan i punkterna 132–136 inte anses strida mot domen av 10 april 2024, Aven/rådet ( T‑301/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2024:214), eller mot domen av den 10 april 2024, Fridman/rådet ( T‑304/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2024:215). I dessa två domar fann tribunalen nämligen att det, i avsaknad av faktiska omständigheter som gjorde det möjligt att anse att en bank hade begått handlingar som omfattades av kriterierna a och d, inte var möjligt att slå fast att aktieägarna i en sådan bank, även om de var stora, kunde tas upp på förteckningarna över restriktiva åtgärder.

138 Av det ovan anförda följer att rådet inte gjorde någon oriktig bedömning när rådet fann att sökanden uppfyllde villkoren i kriterium a per den dag då rättsakterna från mars 2023 antogs.

139 Beträffande kriterium d har sökanden gjort gällande att den samlade bevisning som rådet har redovisat inte styrker att han har gett materiellt eller ekonomiskt stöd till Ryska federationens president och inte heller att han har gynnats av honom.

140 Sökanden har angett, tvärtemot vad tribunalen slog fast i domen av den 6 september 2023, Timtjenko/rådet ( T‑252/22, ej publicerad, överklagad, EU:T:2023:496), att det inte i någon av de handlingar som rådet har gjort gällande konkret fastställs vilket ekonomiskt stöd som Bank Rossija har gett till Ryska federationens president och att en sådan omständighet inte kan härledas enbart ur det faktum att Bank Rossija är presidentens bank.

141 Sökanden har angett, i fråga om rådets påståenden om att sökanden gett materiellt eller ekonomiskt stöd till ryska beslutsfattare som bär ansvaret för invasionen av Ukraina genom sitt agerande under covid-19-krisen och genom sitt deltagande i Rysk-kinesiska näringslivsrådet, att han endast handlar utifrån affärsintressen som inte behöver styras av staten och att han, som han alltid har försäkrat, aldrig har följt några riktlinjer som skulle ha dikterats av ryska regeringsmyndigheter.

142 Rådet har bestritt detta resonemang.

143 Tribunalen framhåller i detta hänseende att det särskilt framhålls i ärendehandling 8 i ärendeakten WK bibehållande 1, som är en artikel hämtad från webbplatsen eastwest.eu, att analysen av Panamadokumenten (Panama Papers) visade vilka finansiella metoder som Bank Rossija använt sig av för att undanhålla floder av dollar till personer i kretsen kring Vladimir Putin.

144 Denna information bekräftas av tidningsartikeln från The Guardian i bilaga B 19 B, med rubriken 2 miljarder dollar i skatteparadis: Spåret som leder till Vladimir Putin. Artikeln, som är baserad på flera journalisters omfattande granskning av Panamadokumenten, visar hur penningmedel som ursprungligen härrörde från lån, passerade bolag i skatteparadis genom Bank Rossijas försorg och gynnade Ryska federationens president och hans vänner, det vill säga Kovalchuk och Rolduguin.

145 Kopplingen mellan de stabila aktieägarna i Bank Rossija och följaktligen mellan denna bank och Ryska federationens president bekräftas av ärendehandling 7 i den kompletterande ursprungliga ärendeakten WK, det vill säga artikeln i Novaja Gazeta med rubriken 15 år med världens grumligaste sjöar. Tidningsartikeln skrevs visserligen före Ryska federationens invasion av Krim, men innehåller ändå relevant information. Artikeln visar nämligen att de band som förenar kretsen kring Ryska federationens president, ofta kallad Datjakooperativet Ozero, som sökanden liksom Kovaltjuk och Shamalov ingår i eller står nära, grundar sig på en gammal vänskap som utgjort stommen i hela den ryska kapitalismen i nästan 30 år. Rolduguin beskrivs som bästa vän till Ryska federationens president i den artikel i The Guardian som anges ovan i punkt 139.

146 Det följer av de omständigheter som anges ovan i punkterna 143–145 att Bank Rossija ger ekonomiskt stöd till Ryska federationens president.

147 Av detta följer att rådet inte gjorde någon oriktig bedömning när det fann att sökanden i egenskap av stor aktieägare i Bank Rossija har gett ekonomiskt stöd till Ryska federationens president och av detta drog slutsatsen att han uppfyllde villkoren enligt kriterium d.

148 Mot bakgrund av det anförda ska yrkandet om ogiltigförklaring av åtgärderna från mars 2023 ogillas.

149 När det gäller rättsakterna från september 2023 vilar yrkandet på ogiltigförklaring av dessa rättsakter på två delgrunder. Den första delgrunden avser avsaknad av bevisvärde hos handlingarna i de tillkommande ärendeakterna WK bibehållande 2 och den andra delgrunden avser rådets oriktiga bedömning avseende upptagandet av sökanden på de omtvistade förteckningarna enligt kriterierna a, d och det ändrade kriteriet g.

150 För att bestrida bevisvärdet hos handlingarna i de tillkommande ärendeakterna WK bibehållande 2 har sökanden gjort gällande att handlingarna i ärendeakterna i allmänhet inte är analyser eller rapporter som tagits fram av rådet, utan bara insamlade handlingar, skärmdumpar och utdrag som lagts i ordningsföljd, vilket innebär att sökanden inte kan avgöra vad rådet konkret har avsett att visa med hjälp av dessa handlingar och inte heller avgöra vilka slutsatser som rådet har dragit utifrån dessa handlingar.

151 Tribunalen erinrar om att det följer av fast rättspraxis att principen om fri bevisvärdering gäller för unionsdomstolens verksamhet, och att det vid bedömningen av en handlings bevisvärde endast är frågan huruvida uppgifterna i handlingen är sannolika som är relevant. Vid prövningen av en handlings bevisvärde ska det således bedömas om handlingen innehåller tillförlitliga uppgifter, och därvidlag tas hänsyn till handlingens ursprung, omständigheterna kring dess tillkomst, till vem den är ställd och huruvida dess innehåll verkar rimligt och trovärdigt (se dom av den 31 maj 2018, Kaddour/rådet, T‑461/16, EU:T:2018:316, punkt 107 och där angiven rättspraxis, och dom av den 12 februari 2020, Amisi Kumba/rådet, T‑163/18, (ej publicerad), EU:T:2020:57, punkt 95 och där angiven rättspraxis).

152 I avsaknad av undersökningsbefogenheter i tredjeländer måste unionsmyndigheternas bedömning baseras på offentligt tillgängliga informationskällor, rapporter, tidningsartiklar, rapporter från underrättelsetjänster eller andra liknande informationskällor (dom av den 14 mars 2018, Kim m.fl./rådet och kommissionen, T‑533/15 och T‑264/16, EU:T:2018:138, punkt 107, och dom av den 1 juni 2022, Prigozjin/rådet, T‑723/20, ej publicerad, EU:T:2022:317, punkt 59).

153 Den konfliktsituation som Ryska federationen och Ukraina befinner sig gör det dessutom i praktiken synnerligen svårt att få tillgång till vissa källor, att uttryckligen ange den ursprungliga källan till vissa uppgifter och att i förekommande fall samla in vittnesmål från personer som samtycker till att namnges. De svårigheter att göra efterforskningar som följer av detta kan således förhindra framläggandet av exakta bevisuppgifter och objektiv information (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2023, OT/rådet, T‑193/22, EU:T:2023:716, punkt 116 och där angiven rättspraxis).

154 När det i det nu aktuella fallet gäller rättsakterna från september 2023 är utdragen ur en rapport skriven av Iwona Wisniewska, som publicerades i oktober 2018 med rubriken Priceless Friendship (Ovärderlig vänskap) och som rådet fick tillgång till i april 2023 – vilka utdrag finns på sidorna 227–232 i ärendeakten WK bibehållande 2 – användbara för att bedöma om de restriktiva åtgärderna mot sökanden var välgrundade.

155 Sökanden har i det nu aktuella fallet inte fört fram någon objektiv omständighet ägnad att ifrågasätta bevisvärdet av handlingen, av vilken framgår att analysen i rapporten grundar sig på objektiva och allvarliga omständigheter som inte har ifrågasatts av sökanden.

156 Mot bakgrund av vad som anförs ovan i punkterna 152 och 153, kan rådet inte heller klandras för att rådet som i det nu aktuella fallet använder sig av rapporter om situationen i Ryska federationen för att visa att beslutet att ta upp sökanden på de omtvistade förteckningarna var välgrundat.

157 Sökandens argument att rådet borde ha grundat sig på en egen analys av den rådande situationen i Ryska federationen kan inte godtas, i och med att en sådan analys inte skulle ha kunnat betraktas som bevis då den inte skulle ha härrört från tredje part.

158 Mot bakgrund av dessa omständigheter kan tribunalen inte godta sökandens invändningar om bevisvärdet av den handling som avses ovan i punkt 154.

159 Vad beträffande kriterium a framhåller tribunalen att sökanden inte har visat att hans personliga förhållanden har förändrats i det att han bland annat fortfarande indirekt är en stor aktieägare i Bank Rossija. Sökanden har inte heller visat att denna bank upphört att föra en policy som syftar till att bidra till den ekonomiska annekteringen av Krim.

160 Sökanden har således inte visat att rådet gjorde en oriktig bedömning då rådet tog upp honom med stöd av kriterium a.

161 Vad beträffar kriterium d framhåller tribunalen att sökanden inte har visat att hans personliga förhållanden har förändrats i det att han bland annat fortfarande indirekt är en stor aktieägare i Bank Rossija. Sökanden har inte heller visat att denna bank upphört med sitt ekonomiska stöd till Ryska federationens president.

162 Det framgår också av utdragen ur den ovan i punkt 154 angivna rapporten Priceless Friendship (Ovärderlig vänskap) att sökanden, till följd av sanktionerna mot honom, i april 2017 fick fördelen av en lag som av somliga kallats Timtjenko-lagen, genom vilken han beviljades skattebefrielse. I samma utdrag anges dessutom att bolagen Novatek och Sakhatrans erhöll 150 miljarder rubel (ungefär 2,2 miljarder euro vid den tidpunkten) i stöd från Ryska federationens regering år 2015 och 1,5 miljarder rubel (ungefär 20 miljoner euro vid den tidpunkten) år 2016. Det framgår av ärendehandling 6 i den ursprungliga ärendeakten WK att sökanden genom Volga Group, som han är ensam ägare till, äger 23 respektive 89 procent av aktierna i dessa bolag, något som han inte har motbevisat.

163 Dessa omständigheter visar således att sökanden har gynnats, i den mening som avses i kriterium d, av ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim eller destabiliseringen av Ukraina.

164 De omständigheter som anges ovan i punkterna 143–148 var fortfarande aktuella då rättsakterna från september 2023 antogs, och rådet har dessutom visat att sökanden har gynnats av de ryska beslutsfattare som ansvarar för annekteringen av Krim och destabiliseringen av Ukraina. Därför hade rådet fog för att anse, utan att därvid göra sig skyldigt till någon oriktig bedömning, att sökanden uppfyllde villkoren i kriterium d då dessa rättsakter antogs.

165 Den första delen av det ändrade kriteriet g kräver, såsom följer av punkterna 92 och 93 ovan, att två villkor ska vara uppfyllda: dels att den berörde kan hänföras till kategorin ledande affärsmän, vilket innebär att personen i fråga ska ha betydelse för den ryska ekonomin med hänsyn till i synnerhet yrkesställning, omfattningen av hans eller hennes ekonomiska verksamhet, storleken på hans eller hennes kapitalinnehav eller vilka uppgifter personen i fråga har i ett eller flera företag som han eller hon är verksam i, dels att den berörde är verksam i Ryska federationen.

166 Vad beträffar det första villkoret framhåller tribunalen att sökanden i det nu aktuella fallet är en affärsman som innehar andelar i flera bolag som är etablerade i Ryssland genom holdingbolaget Volga Group, i vilket han är ensam aktieägare.

167 Det framgår av ärendehandling 6 i den ursprungliga ärendeakten WK och av ansökan att sökanden huvudsakligen genom Volga Group innehar 100 procent av aktierna i Transoil, 10,323 procent i Bank Rossija, 89 procent i Sakhatrans, 23 procent i Novatek och 12,5 procent i Sogaz samt att bolagen i koncernen, vilka har 90000 anställda, ger årliga konsoliderade intäkter motsvarande 116 miljarder amerikanska dollar.

168 Sökanden har inte gjort gällande några omständigheter som skulle kunna undergräva sanningshalten och aktualiteten i de uppgifter som anges ovan i punkt 167. Rådet har därmed lagt fram bevis för att sökanden var en ledande affärsman på grund av omfattningen av hans kapitalinnehav.

169 Det andra villkoret, nämligen att vederbörande ska vara verksam i Ryska federationen, är uppfyllt, eftersom de företag som nämns i punkt 167 ovan alla är etablerade och verksamma i Ryska federationen.

170 Av detta följer att rådet inte gjorde sig skyldigt till någon oriktig bedömning när rådet antog rättsakterna från september 2023 och fann att sökanden uppfyllde villkoren i den första delen av det ändrade kriteriet g.

171 Av detta följer att talan inte kan bifallas såvitt avser någon del av den första grunden.

172 Genom den femte grunden har sökanden gjort gällande att de restriktiva åtgärderna mot honom strider mot bestämmelserna i artikel 21 FEUF och mot bestämmelserna i artikel 45.1 och artikel 52.1 i stadgan.

173 Sökanden har understrukit att det inte är möjligt att med stöd av artikel 29 FEU inskränka tillämpningsområdet för artikel 21 FEUF om fri rörlighet för unionsmedborgare, om detta inte föreskrivs i en särskild bestämmelse.

174 Sökanden har gjort gällande att restriktiva åtgärder som vidtas med stöd av artikel 29 FEU, tvärtemot vad som redan slagits fast i domen av den 5 november 2014, Mayaleh/rådet ( T‑307/12 och T‑408/13, EU:T:2014:926), inte kan betraktas som lex specialis som får avvika från rättsakter som antagits med stöd av artikel 21 FEUF, däribland Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (EUT L 158, 2004, s. 77), vars artikel 27 tillåter begränsningar av den fria rörligheten, med iakttagande av proportionalitetsprincipen, men enbart av hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt folkhälsa.

175 Sökanden har också gjort gällande att en analys av lagstiftningen i flera olika medlemsstater visar att medlemsstaterna har en gemensam konstitutionell tradition enligt vilken den fria rörligheten endast får begränsas av hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt folkhälsa och detta under strikt kontroll genom domstols försorg.

176 Sökanden har av detta dragit slutsatsen att denna motstridighet mellan unionens praxis och medlemsstaternas gemensamma konstitutionella tradition innebär att de angripna rättsakterna strider mot artikel 21 FEUF och artiklarna 45 och 52 i stadgan.

177 Rådet har bestritt detta resonemang.

178 Tribunalen framhåller inledningsvis att sökanden som svar på en fråga vid förhandlingen angav och bekräftade att han inte framställt någon invändning om rättsstridighet mot artikel 1 i beslut 2014/145, i det att denna bestämmelse föreskrev att medlemsstaterna skulle meddela ett inreseförbud för de personer som var föremål för de restriktiva åtgärderna. Han angav däremot att hans bestridande avsåg lagenligheten av de åtgärder som han var föremål för, i synnerhet i den del de stred mot proportionalitetsprincipen.

179 Det ska framhållas att rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, vilken stadfästs i artikel 45.1 i stadgan, i enlighet med artikel 52.2 i stadgan ska utövas på de villkor och inom de gränser som fastställs i fördragen. Såsom framgår av förklaringarna till stadgan (EUT C 303, 2007, s. 17) är den rättighet som garanteras i artikel 45.1 i stadgan den rättighet som garanteras i artikel 20.2 a FEUF. Omfattningen av denna rätt framgår av artikel 21 FEUF.

180 Enligt artikel 21.1 FEUF ska rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier således utövas med förbehåll för de begränsningar och villkor som föreskrivs i fördragen och i bestämmelserna om genomförande av fördragen. Nämnda förbehåll, vilket anges i andra ledet av meningen i artikel 21.1 FEUF och hänför sig till fördragen i pluralis, inbegriper även EU-fördraget och bestämmelser som antagits för tillämpning av detta fördrag. Av detta följer att unionsmedborgarnas rörelse- och uppehållsfrihet enligt artikel 45.1 i stadgan kan begränsas genom beslut som hänför sig till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och antas med stöd av artikel 29 FEU, såsom besluten 2023/572 och 2023/1767 (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 5 november 2014, Mayaleh/rådet, T‑307/12 och T‑408/13, EU:T:2014:926, punkterna 195 och 196, och dom av den 4 december 2015, Sarafraz/rådet, T‑273/13, ej publicerad, EU:T:2015:939, punkterna 194 och 195).

181 Artikel 29 FEU, som är brett formulerad, ger rådet behörighet, på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, att anta beslut som anger unionens inställning till en särskild fråga av geografisk eller tematisk karaktär och härvid sträva efter de mål som avses i artikel 21.2 FEU, även om det leder till att unionsmedborgares fria rörlighet begränsas i medlemsstater som de inte är medborgare i. Det betyder att denna frihet, med stöd av bestämmelserna i nämnda artikel, får begränsas på andra grunder än vad som anges i direktiv 2004/38.

182 Så är fallet i det nu aktuella målet, i och med att de restriktiva åtgärderna i fråga syftar till att skapa ett tryck på de ryska myndigheterna för att förmå dem att upphöra med sina handlingar och sin politik för att destabilisera Ukraina. Det rör sig nämligen om ett av de mål av allmänintresse som hänför sig till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som avses i artikel 21.2 b och 21.2 c FEU, såsom att konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten samt att bevara freden, förebygga konflikter, stärka internationell säkerhet och skydda civilbefolkningen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 176).

183 För att inskränkningar av rättigheter som stadfästs i artikel 45.1 i stadgan ska vara förenliga med unionsrätten måste de uppfylla villkoren i artikel 52.1 i stadgan, vilket betyder att de ska vara föreskrivna i lag, förenliga med det väsentliga innehållet i nämnda frihet, eftersträva ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen och inte vara oproportionerliga. Detta övervägande gäller även rättigheter som erkänns i stadgan för vilka bestämmelser återfinns i fördragen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Delvigne, C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 46, och förslaget till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Agenzia delle dogane e dei monopoli och Ministero dell’Economia e delle Finanze, C‑452/20, EU:C:2021:855, punkt 60). Inskränkningar av rätten enligt artikel 45.1 i stadgan som görs inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, måste därmed uppfylla nämnda villkor.

184 De inskränkningar av sökandens rätt att röra sig fritt inom medlemsstaternas territorium som i det nu aktuella fallet följer av besluten 2023/572 och 2023/1767 är för det första föreskrivna i lag, eftersom de anges i en rättsakt med allmän räckvidd, det vill säga beslut 2014/145 i dess lydelse enligt beslut 2022/329. De har också en tydlig rättslig grund i unionsrätten, nämligen artikel 29 FEU.

185 När det för det andra gäller frågan huruvida de inskränkningar som avses ovan i punkt 184 är förenliga med det väsentliga innehållet i sökandens rätt att röra sig fritt inom medlemsstaternas territorium, är det arten och omfattningen av de restriktiva åtgärderna i fråga som ska beaktas (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 27 juli 2022, RT France/rådet, T‑125/22, EU:T:2022:483, punkt 153).

186 Tribunalen konstaterar i detta hänseende att de inskränkningar som avses ovan i punkt 184 är förenliga med det väsentliga innehållet i sökandes rätt att röra sig fritt inom medlemsstaternas territorium. Först och främst är nämligen inskränkningarna i enlighet med artikel 1.2 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, förenliga med den folkrättsliga principen att en stat inte får neka sina egna medborgare rätt att resa in i och vistas på dess territorium. Vidare ska de omtvistade förteckningarna enligt artikel 6 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329, ses över regelbundet så att personer som inte längre uppfyller kriterierna för att tas upp på förteckningarna ska kunna strykas därifrån. Inskränkningarna undergräver slutligen inte denna rätt som sådan, eftersom de leder till att deras rätt att röra sig fritt inom medlemsstaternas territorium tillfälligt upphävs, på bestämda villkor och på grund av deras enskilda ställning, förutsatt att dessa villkor fortsätter att vara uppfyllda (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 6 oktober 2015, Delvigne, C‑650/13, EU:C:2015:648, punkt 48).

187 För det tredje är syftet med de inskränkningar som avses ovan i punkt 184 att utöva tryck på de ryska myndigheterna, för att dessa ska upphöra med sitt agerande och sin politik som destabiliserar Ukraina. Det rör sig om ett mål av allmänintresse som omfattas av de mål som eftersträvas inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och som avses i artikel 21.2 b och 21.2 c FEU, såsom att konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrätten samt att bevara freden, förebygga konflikter, stärka internationell säkerhet och skydda civilbefolkningen (se, analogt, dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 176).

188 För det fjärde innebär proportionalitetsprincipen, vilken ingår bland de allmänna principerna i unionsrätten, att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med bestämmelserna i fråga. När det finns möjlighet att välja mellan flera ändamålsenliga åtgärder ska således den åtgärd väljas som är minst ingripande, och de olägenheter som orsakas ska inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (se dom av den 30 november 2016, Rotenberg/rådet, T‑720/14, EU:T:2016:689, punkt 178 och där angiven rättspraxis).

189 Vad gäller nödvändigheten av de inskränkningar som avses ovan i punkt 184 har sökanden inte visat att rådet kunde ha övervägt att vidta åtgärder som var mindre restriktiva men lika lämpliga som de nu vidtagna. De restriktiva åtgärderna i fråga ska dessutom tillämpas inom ramen för ett system med undantag enligt artikel 1.6 i beslut 2014/145, i dess lydelse enligt beslut 2022/329. Medlemsstaterna får härvid avvika från de vidtagna åtgärderna bland annat när resan är motiverad av allvarliga humanitära skäl.

190 De inskränkningar som avses ovan i punkt 184 är dessutom inte oproportionerliga sett till hur viktiga de syften är som eftersträvas med de aktuella restriktiva åtgärderna, även om det får medges att dessa åtgärder såsom sökanden har beskrivit har fått negativa följder för sökanden (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 71).

191 Det faktum att sökanden inte kan nyttja sina fastigheter i unionen på grund av den inskränkning av den fria rörligheten som han är föremål för utgör inte en orimlig inskränkning mot bakgrund av vikten av de mål som eftersträvas med nämnda åtgärder (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 14 oktober 2009, Bank Melli Iran/rådet, T‑390/08, EU:T:2009:401, punkt 71).

192 Tribunalen framhåller vidare att medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, i motsats till vad sökanden har anfört, inte ger unionsmedborgare rätt att röra sig i någon annan stat än den som de är medborgare i. Av detta följer att sökanden inte har stöd för påståendet att nämnda traditioner är av den arten att de begränsar rådets behörighet att inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken besluta om inskränkningar av medborgarnas fria rörlighet av andra skäl än allmän ordning och säkerhet samt folkhälsan.

193 Av detta följer att inskränkningarna av sökandens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium uppfyller de villkor som föreskrivs i fördragen.

194 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser den femte grunden.

195 Genom den sjätte grunden har sökanden gjort gällande att de restriktiva åtgärder som vidtagits mot honom strider mot artiklarna 7 och 17 i stadgan, vilka skyddar rätten till egendom och rätten till respekt för privatlivet.

196 Sökanden har understrukit att ingreppet i rätten till egendom förvärrades då rådet, genom förordning (EU) 2022/1273 av den 21 juli 2022 om ändring av förordning nr 269/2014 (EUT L 194, 2022, s. 1), förde in en ny artikel 9 i förordning nr 269/2014. I artikel 9.2 och 9.3 anges att personer som förtecknas på de omtvistade förteckningarna ska inrapportera penningmedel eller ekonomiska resurser inom en medlemsstats jurisdiktion som tillhör, ägs, innehas eller kontrolleras av dem och att underlåtenhet att inrapportera sådana uppgifter ska betraktas som ett kringgående av de restriktiva åtgärderna.

197 Sökanden har angett att hans egendom och tillgångar riskerar att förverkas när bestämmelserna i artikel 9.2 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/1273 tillämpas tillsammans med bestämmelserna i artikel 15.1 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt rådets förordning (UE) 2022/880 av den 3 juni 2022 (EUT L 153, 2022, s. 75).

198 Sökanden har gjort gällande att det ingrepp i rätten till egendom som de restriktiva åtgärderna medför utgör ett rättsstridigt ingripande mot bakgrund av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner.

199 Sökanden har angett att nationell rätt endast tillåter frysning av egendom och tillgångar under förutsättning att det finns ett orsakssamband mellan en enskilds personliga agerande och den frysta egendomen eller tillgången, vilket kan vara fallet till exempel om en tillgång har möjliggjort ett brott eller utgör vinning av detta brott.

200 Sökanden har också gjort gällande att de restriktiva åtgärderna mot honom skadar hans anseende och följaktligen innebär att hans rätt till respekt för privatlivet åsidosätts, av det skälet att den omständigheten att han pekats ut som ansvarig för stödet till åtgärder och politik som undergräver Ukrainas territoriella integritet utsätter honom för vanära för handlingar som han inte bär ansvaret för.

201 Tribunalen framhåller inledningsvis att sökanden inte har framställt någon invändning om rättsstridighet mot bestämmelserna i förordning nr 269/2014 och i beslut 2014/145, i vilka föreskrivs frysning av egendom och tillgångar som tillhör personer som förts upp på de omtvistade förteckningarna och undantag från dessa åtgärder för frysning av penningmedel. Sökanden har inte heller bestritt, genom invändning om rättsstridighet, lagenligheten av bestämmelserna i artikel 9.2 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/1273 tillsammans med bestämmelserna i artikel 15.1 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/880.

202 Sökanden har således inte gjort gällande, genom invändning om rättsstridighet, att nämnda bestämmelser är rättsstridiga, och därmed kan tribunalen inte ogiltigförklara de restriktiva åtgärderna mot sökanden på grund av rättsstridighet hos de bestämmelser som ligger till grund för åtgärderna.

203 Vad sedan beträffar frågan huruvida rätten till privatliv och rätten till egendom åsidosätts genom de restriktiva åtgärderna mot sökanden, konstaterar tribunalen att de restriktiva åtgärderna i fråga utgör säkerhetsåtgärder som inte syftar till att frånta de berörda personerna dessa rättigheter, vilka stadfästs i artikel 7 respektive artikel 17 i stadgan. De restriktiva åtgärderna leder emellertid obestridligen till en begränsning av nämnda grundläggande rättigheter i det aktuella fallet (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 12 mars 2014, Al Assad/rådet, T‑202/12, EU:T:2014:113, punkt 115 och där angiven rättspraxis).

204 Såsom erinrats ovan (se punkt 183) måste emellertid en inskränkning av rättigheter som stadfästs i stadgan, för att vara förenlig med unionsrätten, uppfylla villkoren i artikel 52.1 i stadgan. Åtgärderna måste således vara föreskrivna i lag, vara förenliga med det väsentliga innehållet i nämnda rättigheter, eftersträva ett mål av allmänintresse som erkänns som sådant av unionen och inte vara oproportionerliga.

205 Dessa fyra villkor är uppfyllda i det nu aktuella fallet.

206 För det första är de inskränkningar av sökandens rätt till egendom och ingreppet i hans rätt till respekt för privatlivet föreskrivna i lag, eftersom de anges i rättsakter med allmän räckvidd, det vill säga beslut 2014/145 i dess lydelse enligt beslut 2022/329 och förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/330. De har också en tydlig rättslig grund i unionsrätten, nämligen artikel 29 FEU respektive artikel 215 FEUF.

207 För det andra är de inskränkningar som anges ovan i punkt 206 tillfälliga och reversibla, eftersom de angripna rättsakterna ska tillämpas i sex månader och ses över kontinuerligt, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 6 i beslut 2014/145 i dess lydelse enligt beslut 2022/329. Inskränkningarna kan därmed inte anses kränka det väsentliga innehållet i rätten till respekt för privat- och familjelivet eller i rätten till egendom. I de angripna rättsakterna föreskrivs dessutom en möjlighet att bevilja undantag från de restriktiva åtgärderna. Vad särskilt gäller frysning av tillgångar följder det av artikel 2.3 och 2.4 i beslut 2014/145 i dess lydelse enligt beslut 2022/329, och av artiklarna 4.1, 5.1 och 6.1 i förordning nr 269/2014 i dess lydelse enligt förordning 2022/330, att det finns en möjlighet dels att göra frysta penningmedel tillgängliga för att tillgodose grundläggande behov eller för att uppfylla vissa förpliktelser, dels att bevilja särskilda tillstånd för att frigöra penningmedel, andra finansiella tillgångar eller andra ekonomiska resurser.

208 För det tredje syftar de inskränkningar som avses ovan i punkt 206 till att uppnå det mål av allmänt intresse som anges ovan i punkt 187.

209 För det fjärde, vad beträffar frågan om inskränkningarna är lämpliga, framhåller tribunalen först och främst att de är ägnade att nå det mål av allmänt intresse som anges ovan i punkt 187, i det att de bidrar till att uppnå detta mål. Vad sedan gäller frågan om de är nödvändiga, har sökanden inte åberopat några alternativa, mindre ingripande åtgärder som lika effektivt skulle ha gjort det möjligt att nå de eftersträvade målen. Slutligen är inskränkningarna tillfälliga och reversibla och det finns möjlighet till undantag. De olägenheter som sökanden vållats är följaktligen inte orimliga i förhållande till betydelsen av det mål som eftersträvas med de aktuella åtgärderna.

210 Sökandens resonemang om att medlemsstaterna har gemensamma konstitutionella traditioner avseende rätten till egendom kan inte godtas. Bortsett från att sökanden har grundat sig på ett begränsat antal analyser av medlemsstaternas nationella rättsordningar, har sökanden nämligen inte visat att medlemsstaternas nationella rättsordningar kräver att villkor som väsentligen skiljer sig från villkoren i artikel 52.1 i stadgan ska vara uppfyllda.

211 Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte bifallas såvitt avser någon del av den sjätte grunden.

212 Genom den fjärde grunden har sökanden gjort gällande att åtgärderna i fråga utgör åsidosättande av proportionalitetsprincipen, för det första i det att de inte är vare sig lämpliga eller nödvändiga, för det andra i det att rådets tolkning av kriterierna a och d leder till att alla aktieägare i ett ryskt bolag som genom sin verksamhet bidrar till att skapa rikedomar kan straffas och, för det tredje, i det att han inte har något personligt inflytande över Ryska federationens president.

213 Tribunalen framhåller först och främst att de restriktiva åtgärderna i fråga är nödvändiga och lämpliga av de skäl som anges ovan i punkterna 189, 190 och 209. De strider således inte mot proportionalitetsprincipen.

214 Tribunalen framhåller vidare, beträffande invändningen om att kriterierna a och d har getts en alltför vid tolkning, att rådets tolkning av dessa kriterier, i motsats till vad sökanden har angett, inte leder till att de gäller alla aktieägare i ett bolag som bidrar till den ryska ekonomin utan, som följer ovan av punkterna 135 och 136, alla ledande aktieägare i ett bolag som uppfyller villkoren enligt dessa två kriterier.

215 Vad slutligen beträffar de restriktiva åtgärderna mot sökanden, och oberoende av att sökanden har bestritt att han ligger bakom de åtgärder som vidtagits eller den politik som förts av Ryska federationens ledare eller att han har något inflytande över dessa ledare, är inskränkningarna av den fria rörligheten i unionens medlemsstater, precis som frysningen av penningmedel eller resurser som tillhör personerna på de omtvistade förteckningarna, ägnade att utöva ett tryck inte bara på dessa personer, utan också på den ryska ekonomin i allmänhet och, i slutänden, åtminstone ett indirekt tryck på Ryska federationens ledare. Detta är förenligt med det mål som eftersträvas med de restriktiva åtgärderna, såsom det anges ovan i punkt 182.

216 Av detta följer att talan inte kan bifallas såvitt avser den fjärde grunden och att yrkandet om ogiltigförklaring ska ogillas i sin helhet.

217 Till stöd för detta yrkande har sökanden gjort gällande att de angripna rättsakterna har vållat honom ideell skada för vilken han har gjort anspråk på ersättning.

218 Rådet har yrkat att skadeståndsyrkandet ska ogillas.

219 Tribunalen erinrar om att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar i den mening som avses i artikel 340 andra stycket FEUF för rättsstridigt handlande av unionens organ, enligt fast rättspraxis förutsätter att flera kumulativa villkor är uppfyllda. Det handlande som läggs institutionen till last ska vara rättsstridigt, det ska verkligen föreligga en skada och det ska finnas ett orsakssamband mellan handlandet och den åberopade skadan. Eftersom dessa tre villkor för skadeståndsansvar är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att skadeståndstalan ska ogillas utan att de övriga villkoren därmed behöver prövas (se dom av den 22 juni 2022, Haswani/rådet, T‑479/21, ej publicerad, EU:T:2022:383, punkt 155 och där angiven rättspraxis).

220 Vad beträffar den skada som sökanden anser sig ha åsamkats till följd av de angripna rättsakterna, framgår det av vad som fastställs ovan angående yrkandena om ogiltigförklaring att beslutet att låta sökanden kvarstå på de omtvistade förteckningarna inte var rättsstridigt. Ett av de villkor som anges ovan i punkt 219 är således inte uppfyllt, och skadeståndsyrkandet ska följaktligen ogillas.

221 Mot bakgrund av det ovan anförda ska skadeståndsyrkandet ogillas. Därmed ska talan i sin helhet ogillas.

222 Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att sökanden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, ska rådets yrkande bifallas.

1 Rättegångsspråk: franska.