Förslag till avgörande av generaladvokat Nicholas Emiliou föredraget den 12 juni 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 Europaparlamentets och rådets förordning av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II) (EUT L 199, 2007, s. 40).

4 Europaparlamentets och rådets förordning av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

5 Se Pena, P., Schumann, H. och Peigné, M., EU citizens lose out as Malta regulatory sledgehammer protects gambling giants, Investigate Europe, den 6 mars 2025.

6 Jag kommer därför inte att i detta förslag till avgörande behandla frågan huruvida artikel 56A i den maltesiska spellagen är förenlig med unionsrätten.

7 Se, för den definitionen, artikel 2 i Rom II-förordningen.

8 Dom av den 10 mars 2022, BMA Nederland ( C-498/20, EU:C:2022:173, punkt 54) (nedan kallad domen i målet BMA Nederland).

9 Detta undantag bidrar i sig till de mål om förutsebarhet och rättssäkerhet i fråga om vilken lag som är tillämplig på utomobligatoriska förpliktelser och en väl fungerande inre marknad som eftersträvas med Rom II-förordningen (se skäl 6 i denna). Denna säkerhet har dock endast uppnåtts till viss del. Eftersom det inte finns någon EU-förordning om vilken lag som är tillämplig på bolag, ska den (enda) lex societatis som gäller för ett bolag i varje tvist fastställas mot bakgrund av de (nationella) lagvalsreglerna vid den domstol där talan har väckts. Det finns traditionella skillnader i medlemsstaternas internationella privaträtt i detta avseende: Vissa tillämpar lagen i det land där bolaget har bildats, medan andra tillämpar lagen i det land där bolaget har sitt faktiska säte. Härav följer att även om ett bolag endast skulle vara underkastat en enda lag, är detta inte nödvändigtvis fallet i samtliga jurisdiktioner.

10 Domen i målet BMA Nederland (punkt 54).

11 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet BMA Nederland (punkt 55) och förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II), KOM(2003)0427 slutlig, motiveringen, s. 9.

12 Domen i målet BMA Nederland (punkt 54).

13 Se, analogt, dom av den 6 juni 2019, Weil ( C-361/18, EU:C:2019:473, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

14 Se, i den maltesiska bolagsrätten, section 136A(3) i den maltesiska lagen om bolag.

15 Se Calliess, G.-P. och Renner, M., Rome Regulations: Commentary, 3:e upplagan, Kluwer Law International, 2020, s. 478 och 479, punkt 52.

16 Se dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl. ( C-47/14, EU:C:2015:574, punkt 19).

17 Se, i fråga om det begreppet, skäl 16 i Rom II-förordningen.

18 Se, för ett liknande resonemang, skäl 17 i Rom II-förordningen.

19 Se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Bobek i målet Löber ( C-304/17, EU:C:2018:310, punkterna 69 och 70 samt hänvisningar).

20 Se skälen 6, 14 och 16 i Rom II-förordningen.

21 Se dom av den 10 december 2015, Lazar ( C-350/14, EU:C:2015:802, punkt 21).

22 Dom av den 30 november 1976 ( 21/76, EU:C:1976:166, punkterna 24 och 25).

23 Dom av den 19 september 1995 ( C-364/93, EU:C:1995:289, punkt 15).

24 Se dom av den 17 oktober 2017, Bolagsupplysningen och Ilsjan ( C-194/16, EU:C:2017:766, punkterna 26 och 28 och där angiven rättspraxis).

25 Se skäl 7 i Rom II-förordningen och domen i målet BMA Nederland (punkt 60).

26 På grund av i) att insatser gjordes med de medel som hade bokförts på (det virtuella) spelarkontot och att eventuella förluster skulle påverka saldot på det virtuella kontot och ii) att spelförluster i slutändan skulle medföra ett avdrag av de medel som hade bokförts på det bankkontot, eftersom spelarskyddskontot innefattade medel som motsvarade saldot på samtliga spelarkonton.

27 Detta motsvarar led b i den andra frågan.

28 Detta synsätt kombinerar leden a, c, d och e i den andra frågan.

29 Dom av den 10 juni 2004 ( C-168/02, EU:C:2004:364) (nedan kallad domen i målet Kronhofer).

30 Kontotillgodohavanden är inte materiella tillgångar. De är i grund och botten en fordran som kontoinnehavaren har mot den bank som förvaltar kontot, enligt kontoavtalet. Kontotillgodohavandenas belägenhet måste fastställas genom juridisk fiktion, det vill säga genom att utgå från orten för den inrättning som förvaltar kontot (eller landskoden för kontots IBAN-nummer som i regel är densamma) (se Lehmann, M., Where does economic loss occur?, Journal of Private International Law, vol. 7, 2011, s. 527–550, särskilt s. 532, 534 och 535).

31 Det finns inget centrum för [en persons] tillgångar. Detta centrum och dess eventuella belägenhet i den personens vanliga vistelseort är juridiska fiktioner.

32 Se, för ett liknande resonemang, domen i målet Kronhofer (punkterna 17–21).

33 När en stat förbjuder eller reglerar erbjudanden om spel ligger det (bland annat) i invånarnas eget intresse, med tanke på riskerna med spel när det gäller beroende och så vidare.

34 Det är uppenbart att TE bidrog till den skadan genom att välja att delta i hasardspelen. Det kan också ha varit olagligt för honom i Österrike att göra detta. Dessa är emellertid sakfrågor (se punkt 76 ovan).

35 Se, analogt, dom av den 16 juni 2016, Universal Music International Holding ( C‑12/15, EU:C:2016:449, punkt 38).

36 Det är uppenbart att om spelaren faktiskt inte förlorade de insatser som han eller hon gjorde, skulle han eller hon knappast kunna visa upp en ersättningsgill förlust, trots den eventuella kränkningen av vederbörandes skyddade intresse har skadats enbart på grund av att han eller hon har spelat olicensierade hasardspel. Detta är dock en sakfråga, såsom jag tidigare har påpekat.

37 Det är visserligen riktigt, såsom NM och OU har understrukit, att när spelarna betalade via banköverföring mottog de IBAN-numret för spelarskyddskontot, vilket innebar att de med nödvändighet fick kännedom om landet vid den tidpunkten. Spelarna fick emellertid inte nödvändigtvis någon sådan information när de använde sitt kreditkort för att sätta in pengar på sitt spelarkonto. NM och OU har genmält att det redogjordes för spelarskyddskontot i Titaniums allmänna villkor. TE har dock gjort gällande att människor sällar ägnar någon större uppmärksamhet åt sådana villkor.

38 Såsom den belgiska regeringen har påpekat, existerar ett sådant system endast av praktiska skäl. Det skulle nämligen bli ensidigt om spelaren var tvungen att betala spelbolaget (till exempel med sitt kreditkort) varje gång som han eller hon gjorde en insats.

39 Detta motsvarar led c i den andra frågan.

40 Se dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation ( C-343/19, EU:C:2020:534, punkterna 29–40), och dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:604, punkterna 39 och 40). Se även, för ett avgörande som kan tolkas på samma sätt, dom av den 12 maj 2021, Vereniging van Effectenbezitters ( C-709/19, EU:C:2021:377, punkt 35).

41 Se, för ett liknande resonemang, skälen 15 och 16 i Rom II-förordningen.

42 Detta motsvarar led c i den andra frågan. Se, analogt, dom av den 3 oktober 2019, Verein für Konsumenteninformation ( C‑272/18, EU:C:2019:827, punkt 53), och dom av den 28 november 2024, VariusSystems digital solutions ( C-526/23, EU:C:2024:985, punkt 22).

43 Ett sådant tillvägagångssätt skulle kunna vara än mer problematiskt med avseende på artikel 7.2 i Bryssel Ia-förordningen. Att lokalisera flera platser för skada skulle nämligen leda till att lika många domstolar i och eventuellt även utanför Österrike har lokal behörighet.

44 Se, analogt, dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C-30/20, EU:C:2021:604, punkt 42), och förslag till avgörande av generaladvokaten Sánchez-Bordona i målet Stichting Right to Consumer Justice och Stichting App Stores Claims ( C-34/24, EU:C:2025:212, punkterna 81–86).

45 Se skäl 14 i Rom II-förordningen.

46 Europaparlamentets och rådets förordning av den 17 juni 2008 (EUT L 177, 2008, s. 6). Även om det avtalet innehöll en lagvalsklausul enligt vilken maltesisk rätt skulle tillämpas, kunde konsumenten ändå ha utnyttjat det skydd som tillförsäkras honom genom de tvingande reglerna i österrikisk rätt, enligt artikel 6.2 i Rom I‑förordningen.