Domstolens dom (stora avdelningen) den 2 december 2025

I mål C‑34/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) genom beslut av den 20 december 2023, som inkom till domstolen den 18 januari 2024, i målen

DOMSTOLEN (stora avdelningen) sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden T. von Danwitz, avdelningsordförandena F. Biltgen, I. Jarukaitis, M.L. Arastey Sahún, I. Ziemele, J. Passer, O. Spineanu-Matei (referent), M. Condinanzi och F. Schalin samt domarna A. Kumin, N. Jääskinen, Z. Csehi, B. Smulders och S. Gervasoni, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren G. Chiapponi,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 december 2024,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Stichting Right to Consumer Justice, genom M.A. van Bemmel och C. Jeloschek, advocaten, Stichting App Stores Claims, genom R. Meijer och S. Timmerman, advocaten, Apple Distribution International Ltd och Apple Inc., genom B.M. Katan, J.S. Kortmann och R. Wesseling, advocaten, Nederländernas regering, genom E.M.M. Besselink, M.K. Bulterman och A. Hanje, samtliga i egenskap av ombud, Portugals regering, av C. Alves, P. Barros da Costa och M.J. Castello-Branco, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Noë och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 27 mars 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Nederländsk rätt

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning i sak

Inledande synpunkter

Fråga 2 a och b

Frågorna 1 och 2 c

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 7 led 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2 Begäran har framställts i mål mellan å ena sidan två stiftelser bildade enligt nederländsk rätt, med säte i Amsterdam (Nederländerna), nämligen Stichting Right to Consumer Justice och Stichting App Stores Claims, och å andra sidan Apple Distribution International Ltd, ett bolag bildat enligt irländsk rätt, och Apple Inc., ett bolag bildat enligt amerikansk rätt (nedan tillsammans kallade Apple). Målen rör talan om fastställande av att svarandena i de nationella målen har gjort sig skyldiga till konkurrensbegränsande beteenden och om förpliktande för de sistnämnda att ersätta den skada som påstås ha orsakats av dessa beteenden.

3 I skälen 15 och 16 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

4 Kapitel II i denna förordning har rubriken Domstols behörighet och innehåller bland annat ett avsnitt 1, med rubriken Allmänna bestämmelser, och ett avsnitt 2, med rubriken Särskilda behörighetsbestämmelser. I artikel 4.1 i förordningen, som ingår i avsnitt 1, föreskrivs följande:

5 I artikel 5.1 i förordningen, som även den ingår i avsnitt 1, föreskrivs följande:

6 I artikel 7 i förordning nr 1215/2012, som ingår i avsnitt 2 i kapitel II i förordningen, föreskrivs följande:

7 Wet tot wijziging van het Burgerlijk Wetboek en het Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering teneinde de afwikkeling van massaschade in een collectieve actie mogelijk te maken (Wet afwikkeling massaschade in collectieve actie) (lag om ändring av civillagen och civilprocesslagen för att göra det möjligt att väcka grupptalan om ersättning för kollektiva skador) (lag om grupptalan om ersättning för kollektiva skador) av den 20 mars 2019 (Stb. 2019, nr 130) trädde i kraft den 1 januari 2020 och ändrades den 25 juni 2023 för att införliva Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 av den 25 november 2020 om grupptalan för att skydda konsumenters kollektiva intressen och om upphävande av direktiv 2009/22/EG (EUT L 409, 2020, s. 1) med nederländsk rätt.

8 I artikel 3:305a i Burgerlijk Wetboek (civillagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i de nationella målen (nedan kallad BW), föreskrivs följande:

9 I artikel 220.1 i Wetboek van Burgerlijke Rechtsvordering (civilprocesslagen), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad Rv), föreskrivs följande:

10 I artiklarna 1018b–1018f i avdelning 14a Rv preciseras de processuella regler som gäller vid grupptalan.

11 I artikel 1018c.5 Rv anges följande:

12 Artikel 1018e Rv har följande lydelse:

13 Apple Inc. är moderbolag till Apple Distribution International, som företräder Apple Inc. och distribuerar Apple-produkter inom Europeiska unionen.

14 Apple tillverkar en rad bärbara enheter, såsom iPhone, iPad och iPod Touch (nedan kallade Apple-enheter). Apple-enheterna använder operativsystemet iOS, som är förinstallerat på dessa och regelbundet uppdateras.

15 Appar för dessa enheter, och digitala produkter som ingår i dessa appar, kan köpas i App Store, en e-handelsplattform som utvecklats och drivs av Apple, vilken sedan år 2009 systematiskt installeras på Apple-enheter. App Store erbjuder gratisappar och betalappar, som kan variera från land till land och utvecklas antingen av Apple eller av tredje parter (de sistnämnda nedan kallade utvecklare). Betalning för köp av dessa appar görs i princip via App Stores betalningssystem.

16 För att kunna sälja sina appar på App Store, som är den enda plats där appar får tillhandahållas, måste utvecklarna ingå ett avtal med Apple Inc. Försäljningspriset för dessa appar bestäms enligt en taxa som fastställs av Apple, och inkasseras genom App Stores betalningssystem. Apple uppbär, beroende på omständigheterna, 15 eller 30 procent av detta pris i provision. Efter avdrag för denna provision betalas återstoden av köpeskillingen ut till utvecklarna.

17 Användare av Apple-enheter måste skapa en användarprofil för att få tillgång till App Store (nedan kallad Apple ID). När en användare har en Apple ID som anger Nederländerna som land eller region och går in på App Store, leds användaren automatiskt till den nätbutik som är särskilt utformad för Nederländerna (nedan kallad App Store NL). En användare har teoretiskt sett möjlighet att ändra det land som är kopplat till vederbörandes profil, men måste i så fall godta nya villkor och förfoga över ett giltigt betalningsmedel i det landet.

18 Kärandena i det nationella målet är stiftelser som bildats enligt nederländsk rätt och som enligt sina respektive stadgar bland annat har till syfte att i domstol företräda och värna intressena för personer som har utsatts för ett bedrägligt eller konkurrensbegränsande beteende, i synnerhet personer som utsatts för ett olagligt beteende av en eller flera enheter i Apple-koncernen, samt att verka för att dessa personer erhåller ersättning för den skada som de har lidit.

19 Kärandena väckte grupptalan i två mål vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att denna skulle fastställa att svarandena hade agerat rättsstridigt gentemot användare av appar som använder operativsystemet iOS och förplikta svarandena att ersätta den skada som detta de hade orsakat.

20 Kärandena gjorde till stöd för sina yrkanden gällande att Apple har en dominerande ställning på marknaden för distribution av appar för Apple-enheter och i fråga om App Stores betalningssystem. Apple missbrukar enligt dem denna ställning, i strid med artikel 102 FEUF, genom att ta ut en för hög provision på 30 procent av det pris som betalas för köp av dessa appar. Genom att fastställa priser vertikalt har Apple även åsidosatt artikel 101 FEUF. Användarna av de nämnda applikationerna har lidit skada till följd av dessa konkurrensbegränsande beteenden.

21 Apple har bestritt att den hänskjutande domstolen är behörig att pröva talan i de nationella målen och gjort gällande att den sistnämnda inte kan förklara sig behörig med stöd av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, eftersom den påstådda skadan inte inträffade i Nederländerna och i synnerhet inte i Amsterdam. Det har nämligen inte ägt rum någon relevant händelse i denna stat eller i denna stad. Apple har i andra hand gjort gällande att nämnda domstol endast är behörig att pröva käromål som avser användare som gjort köp i Amsterdam, i App Store NL. Vad gäller övriga käromål har den hänskjutande domstolen inte någon internationell eller lokal behörighet enligt denna bestämmelse.

22 Den hänskjutande domstolen slog i mellandom av den 16 augusti 2023 fast att talan i de nationella målen omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012, eftersom talan riktades mot Apple Distribution International vars säte är beläget i en annan medlemsstat, nämligen Irland. Den hänskjutande domstolen preciserade däremot att dess behörighet vad gäller Apple Inc. skulle fastställas i enlighet med nationell rätt.

23 Den erinrade i detta sammanhang om att det av EU-domstolens praxis följer att artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 föreskriver att både domstolen för den ort där den skadevållande händelsen inträffade och domstolen för den ort där skadan uppkom är behöriga, vilket innebär att käranden kan välja att väcka talan mot svaranden vid vilken som helst av dessa domstolar.

24 För det första, vad gäller den ort där den skadevållande händelsen inträffade, konstaterade den hänskjutande domstolen, beträffande invändningen om åsidosättande av artikel 101 FEUF, att den inte kunde fastställa sin behörighet att pröva de nationella målen, eftersom det inte kunde identifieras någon konkret händelse som skulle ha inträffat i Nederländerna, inom ramen för vilken antingen den påstådda konkurrensbegränsande samverkan slutgiltigt hade överenskommits eller en samordning hade vidtagits som i sig utgjorde den skadevållande händelsen.

25 Vad däremot gäller invändningen om åsidosättande av artikel 102 FEUF, fann nämnda domstol att den skadevållande händelsen, i enlighet med domen av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533), hade inträffat i Nederländerna, eftersom de handlingar som Apple vidtagit för att missbruka sin dominerande ställning hade ägt rum i den medlemsstaten. Nämnda domstol fann i detta avseende i huvudsak att App Store NL specifikt avsåg den nederländska marknaden och att nederländska språket användes på denna. Samma domstol påpekade dessutom att Apple Distribution International agerade i egenskap av ensamåterförsäljare av och kommissionär för utvecklarnas appar och i denna egenskap tillhandahöll dessa appar i App Store NL.

26 Den hänskjutande domstolen konstaterade följaktligen att den hade internationell behörighet att pröva de nationella målen, i den mån de avsåg det påstådda åsidosättandet av artikel 102 FEUF.

27 För det andra, vad gäller den ort där skadan uppkom, preciserade den hänskjutande domstolen att den initiala och direkta skadan i de nationella målen bestod i att användarna fått betala ett, enligt kärandena, för högt pris när de köpte appar i App Store NL.

28 Den hänskjutande domstolen påpekade i detta sammanhang inledningsvis att åtskillnaden mellan invändningarna om ett åsidosättande av artikel 101 FEUF och invändningarna om ett åsidosättande av artikel 102 FEUF saknade relevans för fastställandet av den ort där den påstådda skadan uppstod.

29 Den erinrade därefter, med stöd av bland annat domen av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines ( C‑27/17, EU:C:2018:533), om att när den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet är belägen i den medlemsstat där skadan uppstod, måste den ort där skadan uppkom anses vara belägen i den medlemsstaten.

30 Eftersom de flesta användare som hade gjort köp i App Store NL var bosatta eller etablerade i Nederländerna och hade betalat dessa köp via nederländska bankkonton, fann nämnda domstol slutligen att denna skada hade uppkommit i Nederländerna.

31 Den hänskjutande domstolen konstaterade därför att den hade internationell behörighet att pröva de nationella målen i egenskap av domstol för den ort där skadan uppkom.

32 Den hänskjutande domstolen preciserade emellertid att även om den således hade kunnat fastställa sin internationella behörighet att pröva de nationella målen, måste den fortfarande pröva om den har lokal behörighet, eftersom artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, enligt domen av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:604), direkt och omedelbart bestämmer såväl den internationella som den lokala behörigheten.

33 För det första vill den hänskjutande domstolen få klarhet i var i Nederländerna som den skadevållande händelsen inträffade eller den påstådda skadan uppkom. Den konstaterar att det av domen av den 15 juli 2021, Volvo m.fl. ( C‑30/20, EU:C:2021:604), framgår att den ort där en vara har köpts eller, vid flera köp på flera olika orter, den ort där den skadelidande har sitt säte kan vara avgörande för vilken domstol som är behörig. Det är i förevarande fall fråga om köp, via en onlineplattform, av appar som kan laddas ned i hela världen, vilket gör det svårt att fastställa en inköpsplats. Den domstol som är lokalt behörig ska därför bestämmas på grundval av köparens/användarens säte.

34 Denna anknytningsfaktor skulle emellertid i de nationella målen kunna leda till att behörigheten att pröva grupptalan fördelas mellan domstolarna i de elva distrikten i Konungariket Nederländerna, eftersom var och en av dessa domstolar då endast skulle vara behörig med avseende på de köpare/användare som är bosatta eller etablerade inom dess domkrets. En sådan situation skulle öka risken för motstridiga avgöranden och vara till men för såväl processekonomin som en god rättskipning.

35 För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den omständigheten att en grupptalan har väckts av en juridisk person som värnar kollektiva intressen innebär att behörigheten att pröva en sådan talan kan knytas till den personens säte eller huruvida andra anknytningsfaktorer är relevanta i ett sådant fall. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i huruvida den omständigheten att den grupptalan som är aktuell i de nationella målen har väckts med stöd av artikel 3:305a BW av en juridisk person som inte agerar i egenskap av förvärvare eller ombud, utan i egenskap av en aktör som har en egen rätt att föra talan för en obestämd grupp av personer, har någon betydelse för fastställandet av den lokala behörigheten vid tillämpning av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.

36 För det tredje vill den hänskjutande domstolen, för det fall tolkningen av sistnämnda bestämmelse skulle leda till att flera olika domstolar konstateras vara behöriga att pröva de nationella målen, få klarhet i huruvida det, med hänsyn till att den nederländska lagstiftaren inte har förbehållit en enda specialiserad domstol behörigheten att pröva grupptalan, är möjligt att tillämpa en nationell rättsregel som gör det möjligt att koncentrera prövningen av flera käromål som rör samma sak, vilka ursprungligen väckts vid olika domstolar, till en enda domstol.

37 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

38 Stichting Right to Consumer Justice har gjort gällande att de ställda tolkningsfrågorna kan avvisas, eftersom den hänskjutande domstolen redan har tolkat och tillämpat artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012. Ett svar från EU-domstolen på dessa frågor skulle således inte längre vara användbart för den hänskjutande domstolen för att avgöra de mål som är anhängiga vid den.

39 Det ska i detta sammanhang erinras om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målen anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i respektive mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten. Av detta följer att frågor som avser unionsrätten ska presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 24 juni 2025, GR REAL, C‑351/23, EU:C:2025:474, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

40 I förevarande fall vill den hänskjutande domstolen, efter att ha konstaterat att de nederländska domstolarna, däribland den själv, har internationell behörighet att pröva talan i de nationella målen, i huvudsak få klarhet i vilken av de nederländska domstolar som har lokal behörighet enligt kriteriet avseende den ort där den skadevållande händelsen inträffade eller kriteriet avseende den ort där skadan uppkom, i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012.

41 Även om den hänskjutande domstolen har förklarat att den är behörig att pröva grupptalan i de nationella målen under förutsättning att de berörda användarna är bosatta eller etablerade inom dess domkrets, anser den att det föreligger rimliga tvivel om huruvida den enligt nämnda artikel 7 led 2 kan vara behörig att pröva talan i förhållande till användare vilkas hemvist eller säte i Nederländerna ligger utanför dess domkrets.

42 Det framgår således att de frågor som ställts inte saknar relevans för avgörandet av målen vid den nationella domstolen. Frågorna kan följaktligen tas upp till prövning.

43 I den mån förordning nr 1215/2012 upphävde och ersatte rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), vilken i sin tur hade ersatt konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt senare konventioner om nya medlemsstaters tillträde till denna konvention, gäller domstolens tolkning av bestämmelserna i de två sistnämnda rättsakterna även motsvarande bestämmelser i förordning nr 1215/2012 (dom av den 16 maj 2024, Toplofikatsia Sofia (Begreppet svarandens hemvist), C‑222/23, EU:C:2024:405, punkt 49 och där angiven rättspraxis). Detta är bland annat fallet med artikel 5 led 3 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område och förordning nr 44/2001, och artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 (dom av den 9 juli 2020, Verein für Konsumenteninformation, C‑343/19, EU:C:2020:534, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

44 Av fast rättspraxis följer att den särskilda behörighetsregeln i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, enligt vilken käranden – med avvikelse från huvudregeln i artikel 4 i förordningen om behörighet för domstolarna för den ort där svaranden har hemvist – får väcka talan om skadestånd utanför avtalsförhållanden vid domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa, ska tolkas självständigt och restriktivt (dom av den 12 maj 2021, Vereniging van Effectenbezitters, C‑709/19, EU:C:2021:377, punkt 24, och dom av den 22 februari 2024, FCA Italy och FPT Industrial, C‑81/23, EU:C:2024:165, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

45 Denna särskilda behörighetsregel grundar sig på att det finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolarna för den ort där skadan inträffade, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och en ändamålsenlig processledning gör det befogat att sistnämnda domstolar ges behörighet (dom av den 16 juli 2009, Zuid-Chemie, C‑189/08, EU:C:2009:475, punkt 24, och dom av den 22 februari 2024, FCA Italy och FPT Industrial, C‑81/23, EU:C:2024:165, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

46 I mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden är domstolen för den ort där skadan inträffade eller kan inträffa nämligen vanligen den mest lämpade att avgöra saken, särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och med hänsyn till att bevisupptagningen underlättas (se dom av den 1 oktober 2002, Henkel, C‑167/00, EU:C:2002:555, punkt 46, och dom av den 22 februari 2024, FCA Italy och FPT Industrial, C‑81/23, EU:C:2024:165, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

47 Begreppet den ort där skadan inträffade avser vidare både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, vilket medför att talan kan väckas mot svaranden vid vilken som helst av domstolarna för dessa två orter, alltefter kärandens val (dom av den 30 november 1976, Bier, 21/76, EU:C:1976:166, punkterna 24 och 25, och dom av den 6 oktober 2021, Sumal, C‑882/19, EU:C:2021:800, punkt 65 och där angiven rättspraxis). Dessa båda orter kan utgöra väsentliga anknytningsfaktorer vid bestämmandet av domstols behörighet eftersom var och en av dem, beroende på omständigheterna, kan erbjuda en särskilt användbar indikation såvitt avser den plats som är lämpligast i bevisnings- och processledningshänseende (dom av den 25 oktober 2011, eDate Advertising m.fl., C‑509/09 och C‑161/10, EU:C:2011:685, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

48 Domstolen har i sin praxis avseende fastställandet av den ort där skadan inträffade, när det är fråga om ekonomisk skada som orsakats av ett missbruk av en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF, slagit fast att den skadevållande händelsen består i genomförandet av detta missbruk, det vill säga i de handlingar som det dominerande företaget utför för att sätta det i verket, bland annat genom att erbjuda och tillämpa underpriser på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑27/17, EU:C:2018:533, punkt 52).

49 Vad gäller den ort där en sådan skada uppkommer har domstolen slagit fast att när den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet är belägen i den medlemsstat där den påstådda skadan påstås ha uppstått, ska denna ort anses vara belägen i den medlemsstaten. Domstolen har preciserat att denna lösning, som grundar sig på överensstämmelsen mellan dessa två omständigheter, svarar mot målen om närhet och förutsebarhet i behörighetsreglerna. Domstolarna i den medlemsstat i vilken den påverkade marknaden är belägen är nämligen bäst lämpade att pröva en sådan skadeståndstalan, och en ekonomisk aktör som ägnar sig åt konkurrensbegränsande beteenden kan rimligen förvänta sig att talan kan komma att väckas mot denne vid domstolarna för den ort där dennes beteende har snedvridit en sund konkurrens (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 2018, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑27/17, EU:C:2018:533, punkt 40).

50 Domstolen har även slagit fast att det av ordalydelsen i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 framgår att denna bestämmelse direkt och omedelbart ger domstolen för den ort där skadan uppstod såväl internationell som lokal behörighet (dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 33).

51 Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 a och b, som ska prövas först, för att få klarhet i hur artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas för att – på en marknad i en medlemsstat som påstås ha påverkats av genomförandet av konkurrensbegränsande beteenden, vilka består i att den som driver en onlineplattform, som är avsedd att användas av samtliga användare som är etablerade i den staten, tar ut en för hög provision på priset för appar, och digitala produkter som ingår i dessa, som bjuds ut till försäljning på denna plattform – identifiera den domstol som är lokalt behörig, enligt kriteriet avseende den ort där skadan uppkom, att pröva en grupptalan som väcks av en godkänd enhet för att värna de kollektiva intressena hos ett stort antal oidentifierade men identifierbara användare.

52 Det ska inledningsvis påpekas att, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande och med förbehåll för den bedömning av de faktiska omständigheterna som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, den påstådda skadan i de nationella målen i huvudsak består i merkostnader som användarna av Apple-enheter fått betala vid köp av appar i App Store NL, på grund av att priset på apparna påverkats av att Apple tagit ut en för hög provision av utvecklarna.

53 Den hänskjutande domstolen har även, i sin mellandom av den 16 augusti 2023, slagit fast att den marknad som påverkades av de konkurrensbegränsande beteenden som åberopats av kärandena i de nationella målen, åtminstone såvitt gäller invändningen om ett åsidosättande av artikel 102 FEUF, utgjordes av den nederländska marknaden. Den ansåg härvid i huvudsak att App Store NL hade utformats särskilt för denna marknad, använde nederländska språket för att erbjuda appar till försäljning för användare med ett Apple ID som var knutet till Nederländerna och att Apple Distribution International agerade i egenskap av ensamåterförsäljare och kommissionär för dessa appar på denna plattform.

54 För det första, vad gäller den påstådda skadans beskaffenhet, framgår det av domstolens praxis att det ska göras åtskillnad mellan, å ena sidan, den initiala skadan, som följer direkt av den skadevållande händelsen, vars uppkomstort kan grunda behörighet för domstolen för denna ort enligt artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, och, å andra sidan, senare skadliga följder som inte kan grunda någon behörighet enligt denna bestämmelse (dom av den 22 februari 2024, FCA Italy och FPT Industrial, C‑81/23, EU:C:2024:165, punkt 28 och där angiven rättspraxis). Även om det medgetts att begreppet den ort där skadan inträffade, i den mening som avses i denna bestämmelse, kan avse både den ort där skadan uppstod och den ort där den skadevållande händelsen inträffat, kan detta begrepp likväl inte ges en sådan extensiv tolkning att det skulle omfatta varje ort där man kan märka de skadliga följderna av en omständighet som redan har förorsakat en skada som faktiskt har uppstått på en annan ort (dom av den 19 september 1995, Marinari, C‑364/93, EU:C:1995:289, punkt 14).

55 Såsom den hänskjutande domstolen har konstaterat förefaller en skada som huvudsakligen består i merkostnader till följd av att utvecklare avkrävs höga provisioner, vilka övervältras på de priser som tas ut av slutanvändarna av appar som använder operativsystemet iOS, vara en omedelbar följd av det konkurrensbegränsande beteende som kärandena i de nationella målen har gjort gällande och utgör en direkt skada som i princip kan grunda internationell och lokal behörighet för domstolarna i den medlemsstat där skadan uppkom.

56 För det andra, vad gäller den ort där skadan uppkom, har domstolen, såsom det erinrats om i punkt 49 ovan, slagit fast att när den marknad som påverkas av det konkurrensbegränsande beteendet är belägen i den medlemsstat där den påstådda skadan har uppstått, ska det vid fastställandet av en domstols internationella behörighet anses att den ort där skadan uppkom, såsom avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, är belägen i den medlemsstaten.

57 Den hänskjutande domstolen har med tillämpning av denna rättspraxis konstaterat att de nederländska domstolarna hade internationell behörighet att pröva de nationella målen.

58 Mot bakgrund av EU-domstolens tolkning av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, som det erinrats om i punkt 50 ovan, enligt vilken denna bestämmelse direkt och omedelbart ger såväl internationell som lokal behörighet, undrar den hänskjutande domstolen emellertid vilken eller vilka av dessa internationellt behöriga domstolar som har lokal behörighet att pröva de aktuella målen.

59 Vad gäller en talan om ersättning för skada som orsakats av samordnade förfaranden för fastställande och höjning av priset på materiell egendom, har domstolen slagit fast följande. På den marknad som påverkas av sådana samordnade förfaranden är det antingen den domstol inom vars domkrets den juridiska person som anser sig ha lidit skada har köpt den egendom som påverkats av de nämnda förfarandena eller – om den juridiska personen gjort inköpen på flera platser – den domstol inom vars domkrets den juridiska personen har sitt säte, som är internationellt och lokalt behörig att pröva en sådan talan enligt regeln om den ort där den påstådda skadan uppkom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 43).

60 Det ska i förevarande fall för det första påpekas att det inte är möjligt att tillämpa dessa anknytningskriterier, i relevanta delar, i ett sådant fall som det nu aktuella, där ett obestämt antal fysiska och/eller juridiska personer som inte var identifierade när talan väcktes har förvärvat digitala produkter på en onlineplattform.

61 Svårigheterna att tillämpa de nämnda anknytningskriterierna gör det följaktligen nödvändigt att anpassa dem för att bevara den ändamålsenliga verkan av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 och bidra till en god rättskipning.

62 Vad gäller det förevarande fallet kan konstateras att App Store NL är särskilt utformad för den nederländska marknaden och använder det nederländska språket för att erbjuda appar till försäljning till användare som förfogar över en Apple ID som är knuten till Nederländerna, varav vissa appar särskilt har skapats för denna marknad. Det kan därför, vid fastställandet av den ort där skadan uppkom i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, anses att den virtuella plats som App Store NL utgör och på vilken köpen har gjorts motsvarar hela den statens territorium. Den skada som lidits vid köp på denna virtuella plats kan således uppkomma inom detta territorium, och detta oberoende av var de berörda användarna befann sig vid tidpunkten för det aktuella köpet.

63 För det andra ska det även konstateras att till skillnad från den enhet som förde den grupptalan som var aktuell i det mål som avgjordes genom domen av den 21 maj 2015, CDC Hydrogen Peroxide ( C‑352/13, EU:C:2015:335), har klagandena i de nu aktuella målen inte gjort gällande flera olika skadeståndsanspråk som överlåtits till dem av identifierade personer som utsatts för ett konkurrensbegränsande beteende.

64 Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande agerar en stiftelse eller förening som väcker grupptalan enligt nederländsk rätt nämligen i egenskap av självständig aktör som värnar intressena hos personer som, även om de inte anges individuellt, har liknande intressen. Dessa kärande utövar således en egen rättighet, nämligen rätten att företräda och värna de kollektiva intressena hos en strikt definierad grupp som består av oidentifierade men identifierbara personer, det vill säga användare – såväl konsumenter som näringsidkare – som har köpt av utvecklarna skapade appar på App Store NL, som de har fått tillgång till genom sin till Nederländerna knutna Apple ID, och vilkas hemvist eller säte till övervägande delen sannolikt är belägna på hela detta lands territorium.

65 Denna grupp ska bestämmas med sådan precision att berörda personer kan tillkännage sin inställning till utgången av det aktuella förfarandet och, i förekommande fall, kan erhålla ersättning. Den nederländska regeringen preciserade vid förhandlingen att utgången av en grupptalan som syftar till att värna kollektiva intressen hos oidentifierade men identifierbara personer är bindande för i Nederländerna etablerade personer som ingår i denna grupp och som inte har uttryckt att de inte önskar delta i detta förfarande.

66 Under sådana omständigheter kan det inte krävas av en domstol, när den bedömer huruvida den har lokal behörighet att pröva en sådan talan enligt kriteriet avseende den ort där skadan uppkom i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, att den för varje påstått skadelidande person identifierar den exakta ort där den eventuella skadan uppkom, eftersom dessa skadelidande inte individualiserats vid den tidpunkt då den domstolen prövar sin behörighet, eller att den identifierar en eller vissa av de skadelidande.

67 Det ska slutligen preciseras att det inte kan anses, i motsats till vad Apple har anfört i sitt skriftliga yttrande, att den omständigheten, att det är omöjligt att för varje person som påstås ha lidit skada på grund av ett konkurrensbegränsande beteende fastställa den ort där skadan uppkom i den mening som avses i nämnda artikel 7.2, innebär att denna bestämmelse inte är tillämplig. Såsom har angetts i punkt 62 ovan motsvarar denna ort i förevarande fall ett väl avgränsat geografiskt område, det vill säga hela det område som den marknad som påverkats av de aktuella konkurrensbegränsande beteendena omfattar, varför det inte är omöjligt att lokalisera nämnda ort, vilket annars skulle kunna motivera att det allmänna behörighetskriterium som föreskrivs i artikel 4.1 i förordning nr 1215/2012, det vill säga svarandens hemvist, tillämpas (se, analogt, dom av den 19 februari 2002, Besix, C‑256/00, EU:C:2002:99, punkterna 49 och 50).

68 Av det ovan anförda följer att i sådana situationer som dem som är aktuella i det nationella målet är varje domstol som är materiellt behörig att pröva en grupptalan, som väckts av en godkänd enhet för att värna de kollektiva intressena hos ett stort antal oidentifierade men identifierbara användare, internationellt och lokalt behörig enligt kriteriet avseende den ort där skadan uppkom i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012, att pröva talan i dess helhet.

69 Denna slutsats är förenlig med de mål som eftersträvas med förordning nr 1215/2012.

70 Det ska i detta sammanhang erinras om att fastställandet av den ort där skadan uppkom – i syfte att fastställa vilken domstol i medlemsstaterna som är behörig att pröva en skadeståndstalan på grund av konkurrensbegränsande beteenden – ska vara förenligt med behörighetsreglernas mål om närhet och förutsägbarhet samt god rättskipning, som erinras om i skälen 15 och 16 i denna förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

71 När det gäller målet om att det ska finnas en nära anknytning mellan den domstol vid vilken talan väcks och saken i målet, ska det påpekas att särdragen hos grupptalan i de nationella målen i huvudsak leder till att den domstol som har att pröva denna talan undersöker huruvida den påstådda skadan föreligger i förhållande till den strikt definierade gruppen av oidentifierade men identifierbara användare som har lidit samma typ av skada till följd av konkurrensbegränsande beteenden som genomförts inom hela det berörda området. Varje domstol som är materiellt behörig att pröva en sådan talan har följaktligen samma nära anknytning till den sak som talan rör.

72 Denna slutsats uppfyller även kravet på förutsebarhet, eftersom den gör det möjligt för såväl käranden som svaranden att identifiera vilka domstolar som är behöriga. Vad i förevarande fall gäller Apple Distribution International, kan det, eftersom App Store NL specifikt riktar sig till den nederländska marknaden, förutses att en grupptalan om skadeståndsansvar för köp som gjorts på denna plattform kan komma att väckas vid någon av de nederländska domstolar som är materiellt behöriga.

73 Nämnda slutsats uppfyller även kraven på god rättskipning, eftersom den möjliggör både en effektiv processledning, att en enda domstol – det vill säga den nederländska materiellt behöriga domstol vid vilken den godkända enheten väckt talan för att värna de kollektiva intressena hos ett stort antal oidentifierade men identifierbara användare – tar upp och bedömer bevisningen, och förebyggandet av risken för motstridiga avgöranden.

74 Med hänsyn till de särdrag som kännetecknar konkurrensrättsliga mål och i synnerhet den omständigheten att det för att väcka skadeståndstalan för en överträdelse av konkurrensrätten i princip krävs att det görs en komplicerad bedömning av de faktiska och ekonomiska omständigheterna, kan ett sammanförande av enskilda anspråk underlätta såväl de skadelidandes utövande av deras rätt till skadestånd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 januari 2025, ASG 2, C‑253/23, EU:C:2025:40, punkt 85) som det arbete som ska utföras av den domstol vid vilken talan väckts. När det gäller tillämpningen av artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 kan den tekniska komplexiteten hos de regler som är tillämpliga på skadeståndstalan för överträdelser av konkurrensrättsliga bestämmelser således tala för en koncentration av behörigheten (dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 37 och där angiven rättspraxis), i synnerhet när dessa avser åtgärder som vidtas av operatörer som driver digitala plattformar.

75 Denna bestämmelse utgör således inte hinder för att tillämpa nationella bestämmelser som syftar till att säkerställa en sådan koncentration, bland annat för det fall att godkända enheter väcker grupptalan vid flera nationella domstolar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, Volvo m.fl., C‑30/20, EU:C:2021:604, punkt 35).

76 Av vad som anförts följer att fråga 2 a och b ska besvaras enligt följande. Artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att på den marknad i en medlemsstat som påstås ha påverkats av genomförandet av konkurrensbegränsande beteenden, vilka består i att den som driver en onlineplattform, som är avsedd att användas av samtliga användare som är etablerade i den staten, tar ut en för hög provision på priset för appar, och digitala produkter som ingår i dessa, som bjuds ut till försäljning på denna plattform, är varje domstol, som är materiellt behörig att pröva en grupptalan som väcks av en godkänd enhet för att värna de kollektiva intressena hos ett stort antal oidentifierade men identifierbara användare som har köpt digitala produkter på nämnda plattform, internationellt och lokalt behörig att pröva denna talan med avseende på samtliga dessa användare enligt kriteriet avseende den ort där skadan uppkom.

77 Med förbehåll för den prövning av de faktiska omständigheterna som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra konstaterar EU-domstolen att det av svaret på fråga 2 a och b framgår att den hänskjutande domstolen är behörig att pröva den grupptalan som väckts vid den med avseende på samtliga användare som har köpt appar på App Store NL, enligt kriteriet avseende den ort där skadan uppkom i den mening som avses i artikel 7 led 2 i förordning nr 1215/2012. Det är således inte nödvändigt att pröva huruvida nämnda domstol även skulle kunna grunda sin behörighet på den skadevållande händelsen i den mening som avses i denna bestämmelse, eller om den bestämmelsens ändamålsenliga verkan skulle undergrävas av en nationell bestämmelse som gör det möjligt att koncentrera prövningen av flera käromål som rör samma sak, vilka ursprungligen väckts vid olika domstolar, till en enda domstol.

78 Det saknas följaktligen anledning att besvara frågorna 1 och 2 c.

79 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.