7. Till följd av de belgiska myndigheternas beslut av den 23 mars 2017 kunde de varor som Reibel skulle leverera till Stankoimport inte exporteras, eftersom de belgiska myndigheterna ansåg att de var avsedda för produktion av helikopterdelar och därför kvalificerade dem som varor med dubbla användningsområden i den mening som avses i förordning (EG) nr 428/2009.( 6 ) Försäljning av sådana varor är förbjuden enligt förordning (EU) nr 833/2014.( 7 ) Reibel väckte talan mot det beslutet vid Conseil d’État (Belgien), som ogillade talan.
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
ANDREA BIONDI
föredraget den 26 februari 2026( 1 )
Mål C ‑ 802/24
NV Reibel
mot
JSC VO Stankoimport
(begäran om förhandsavgörande från Svea hovrätt (Sverige))
” Begäran om förhandsavgörande – Restriktiva åtgärder med hänsyn till Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina – Exportförbud för varor med dubbla användningsområden – Nekad exportlicens som påverkar avtalets verkställighet – Nekad återbetalning av förskott – Skiljeförfarande – Artikel 11 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse – Begreppet krav som inte får beviljas – Skiljedomsmässigheten hos tvister rörande restriktiva åtgärder – Domstolsprövning av skiljedomar – Grunderna för unionens rättsordning – Grundläggande betydelse för fullgörandet av de uppgifter som unionen har anförtrotts ”
Innehållsförteckning
I. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
II. Bedömning
A. Förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse och möjligheten att tillgripa mekanismer för alternativ tvistlösning i allmänhet och skiljeförfarande i synnerhet
1. Huruvida det är nödvändigt att inrikta prövningen av den första tolkningsfrågan på begreppet skiljedomsmässighet
2. Bokstavlig, systematisk och teleologisk tolkning av artikel 11.1 i förordning 833/2014 i ändrad lydelse
a) Bokstavstolkning av bestämmelsen om krav som inte får beviljas
b) Kontextuell tolkning av bestämmelsen om krav som inte får beviljas
c) Teleologisk tolkning av bestämmelsen om krav som inte får beviljas
3. Bevarande av särdragen i unionens rättsordning
4. Sammanfattning av bedömningen
B. Förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse och grunderna för unionens rättsordning
1. Grunderna för rättsordningen som en begränsning av parternas fria vilja
2. Huruvida förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse är av väsentlig betydelse för unionens rättsordning, samt hur grunderna för unionens rättsordning berikas genom artikel 11.1 i denna förordning
3. Omfattningen av de nationella domstolarnas prövning av skiljedomar
C. Begreppet krav i den mening som avses i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse
1. Åter artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse
2. Tillämpning i det aktuella fallet
III. Förslag till avgörande
1. Förevarande begäran om förhandsavgörande ger domstolen tillfälle att skriva ett nytt kapitel om förhållandet mellan unionsrätten och mekanismer för alternativ tvistlösning, som ibland uppfattas som komplicerat. Frågan är viktig eftersom den här ställs mot bakgrund av de restriktiva åtgärder som vidtagits mot Ryssland till följd av destabiliseringen och invasionen av Ukraina, som utgör en uppenbar kränkning av internationell rätt och FN-stadgan och ett av de allvarligaste hoten mot den europeiska säkerheten och den internationella ordningen sedan andra världskrigets slut.
2. Förhållandet mellan unionsrätten och skiljedomsrätten i synnerhet beskrivs ofta med metaforen två fartyg i natten,( 2 ) som knappt uppfattar varandra i mörkret men likväl ser till att hålla behörigt avstånd för att undvika kollision och begränsar sin kommunikation till vad som är strikt nödvändigt, och vilkas kölvatten aldrig korsar varandra där de glider fram på motsatt kurs.
3. Men att vägra nyansering är att urvattna verkligheten. Denna verklighet – beträffande vilken jag önskar skingra alla missuppfattningar – som jag skulle vilja beskriva annorlunda, består också av kontaktpunkter och gemensamma värderingar. Unionsrätten hindrar i princip inte att enskilda som omfattas av den rättsordningen genom att utöva en ekonomisk verksamhet i unionen hänskjuter tvister som i det sammanhanget kan uppstå mellan dem till skiljeförfarande.( 3 ) Skiljeförfaranden värderas högt som ett uttryck för partsviljan och som ett redskap som möjliggör snabb och effektiv tvistlösning.( 4 ) Domstolens praxis vilar för sin del stabilt på erkännande av betydelsen av skiljeavtal, som följer av parternas fria val.( 5 ) Jag vill tillägga att kommersiella skiljeförfaranden i dag är ett sällsynt exempel på effektivt internationellt samarbete, eftersom de syftar till att säkerställa tillämpningen av enhetliga normer och underlätta rättsliga transplantat och gränsöverskridande verkställighet.
4. Att upprätta ett förhållande mellan unionsrätten och skiljeförfaranden grundat på ömsesidiga fördelar kräver en nödvändig balans mellan å ena sidan den flexibilitet som följer av detta sätt att lösa tvister och å andra sidan bevarandet av integriteten i unionens rättsordning och dess väsentliga särdrag.
5. Förevarande mål gör det möjligt för domstolen att uttala sig om avgränsningen av grunderna för unionens rättsordning som en begränsning av partsautonomin och fastställandet av omfattningen av domstolsprövningen av skiljedomar, som anses vara effektiv.
I. Målet vid den nationella domstolen, tolkningsfrågorna och förfarandet vid EU-domstolen
6. NV Reibel är ett bolag bildat enligt belgisk rätt verksamt inom logistik och internationella godstransporter. Den 8 december 2015 ingick Reibel ett avtal med JSC VO Stankoimport, ett bolag bildat enligt rysk rätt, som importerar metallprodukter och maskiner till Ryssland. Enligt detta avtal skulle Reibel bland annat sälja och leverera varor till Stankoimport. Avtalet innehöll en skiljeklausul enligt vilken alla tvister, förutom sådana som föll under nationella domstolars jurisdiktion, skulle vara föremål för skiljeförfarande. Svensk rätt skulle tillämpas vid ett skiljeförfarande. Det föreskrevs också att unionens sanktioner mot Ryssland inte skulle anses utgöra force majeure och inte skulle frita parterna från deras förpliktelser enligt avtalet.
7. Till följd av de belgiska myndigheternas beslut av den 23 mars 2017 kunde de varor som Reibel skulle leverera till Stankoimport inte exporteras, eftersom de belgiska myndigheterna ansåg att de var avsedda för produktion av helikopterdelar och därför kvalificerade dem som varor med dubbla användningsområden i den mening som avses i förordning (EG) nr 428/2009.( 6 ) Försäljning av sådana varor är förbjuden enligt förordning (EU) nr 833/2014.( 7 ) Reibel väckte talan mot det beslutet vid Conseil d’État (Belgien), som ogillade talan.
8. Stankoimport hade emellertid förskottsbetalat en del av det belopp som skulle erläggas för denna leverans, vilken således aldrig ägde rum. Eftersom Reibel inte återbetalade det mottagna förskottet hävde Stankoimport avtalet och påkallade skiljeförfarande.
9. I en skiljedom som meddelades den 5 december 2021 biföll skiljenämnden Stankoimports yrkande om återbetalning av det förskott som utbetalats till Reibel, jämte ränta, och förpliktade Reibel att ersätta en del av kostnaderna för förfarandet. I övrigt ogillade skiljenämnden yrkandet om att Reibel skulle förpliktas att betala ersättning för avtalsbrott och annan skada, jämte ränta. Enligt skiljenämndens bedömning utgjorde yrkandet om återbetalning jämte ränta inte sådana ”krav” som är förbjudna att bevilja enligt artikel 11 i förordning 833/2014 i ändrad lydelse.( 8 ) Den artikeln träffar enligt skiljenämnden inte ett krav på återbetalning av ett belopp som betalats för varor som aldrig levererats. Stankoimports yrkande syftar endast till att återställa parterna i den situation de befann sig i före kontraktets ingående. Vad däremot gäller bolagets övriga yrkanden ansåg skiljedomstolen att de omfattades av tillämpningsområdet för nämnda artikel 11, eftersom Stankoimport försökte dra en ekonomisk fördel av att Reibel inte genomfört den förbjudna transaktionen.
10. Reibel väckte talan vid Svea hovrätt (Sverige), som är den hänskjutande domstolen, och yrkade att hovrätten skulle upphäva domen. Enligt svensk rätt får tvister i frågor som parterna kan träffa förlikning om genom avtal lämnas till avgörande av en eller flera skiljemän.( 9 ) Vidare är en skiljedom ogiltig bland annat om den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän eller om skiljedomen eller det sätt på vilket skiljedomen tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige ( ordre public ).( 10 )
11. Svensk rätt föreskriver dessutom, såsom krävs enligt förordning nr 833/2014, ett påföljdssystem som fastställer regler om straff, lagföring, förverkande och tvångsåtgärder vid åsidosättande av de skyldigheter som följer av den förordningen.( 11 )
12. För det första behöver den hänskjutande domstolen, med hänsyn till bestämmelserna i svensk rätt i fråga om skiljedomsmässighet, avgöra om parterna i en transaktion såsom den som avtalet mellan Reibel och Stankoimport rör och som påverkas av åtgärder enligt förordning 833/2014 i ändrar lydelse har rätt att förlikas om sådana krav som avses i artikel 11.1 i förordningen. Det gäller alltså att klargöra de eventuella civilrättsliga verkningarna av denna bestämmelse om krav som inte får beviljas.( 12 ) En vid tolkning av denna bestämmelse, som bland annat föranleds av det av domstolen erkända kravet( 13 ) att undvika kringgående av restriktiva åtgärder, skulle kunna stödja tolkningen att även civilrättsliga påföljder, såsom ogiltighet, ska åläggas.
13. För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse omfattas av grunderna för unionens rättsordning. Detta är avgörande, eftersom det följer av svensk rätt att en skiljedom kan förklaras ogiltig om den visar sig vara uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen i Sverige. Detta ska även omfatta fall som strider mot grunderna för unionens rättsordning.( 14 )
14. För det tredje och slutligen vill den hänskjutande domstolen få klarhet i räckvidden och tolkningen av förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse för att kunna avgöra om ett yrkande om återbetalning av ett förskott med anledning av ett avtal som inte kunnat fullgöras till följd av denna förordning, jämte ränta på förskottet, omfattas av sådana yrkanden som inte får bifallas enligt artikel 11.1 i förordningen.
15. Mot denna bakgrund vilandeförklarade Svea hovrätt målet och ställde, genom begäran om förhandsavgörande som inkom till EU-domstolens kansli den 20 november 2024, följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:
”1. Ska förordning 833/2014 tolkas på så sätt att avtalsparter är förhindrade att utom rätta komma överens om sådana krav som enligt 11.1 i förordningen inte får beviljas och att sådana uppgörelser som avtalsparter ingår om krav som omfattas av artikel 11.1 är civilrättsligt ogiltiga?
2. Ska artikel 11 i förordning 833/2014 tolkas på så sätt, att en nationell domstol som har att pröva ett yrkande om upphävande eller ogiltighet av en skiljedom där denna artikel har tillämpats, ex officio ska pröva om skiljenämndens rättstillämpning är förenlig med förordning 833/2014 och ska den nationella domstolen i sådant fall ogiltigförklara eller upphäva skiljedomen helt eller delvis om skiljenämndens rättstillämpning stått i strid med förordningen?
3. Ska artikel 11.1 i förordning 833/2014 tolkas på så sätt att artikeln inte hindrar att ett krav beviljas, om kravet avser
a) återbetalning av en förskottsbetalning avseende varor som aldrig levererats på grund av åtgärder enligt förordningen?
b) ränta på ett sådant krav som nämns i a)?”
16. Stankoimport, den svenska, den belgiska, den estniska, den spanska, den franska och den polska regeringen samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden.
17. NV Reibel, Stankoimport samt den svenska, den estniska, den spanska, den franska, den nederländska och den polska regeringen deltog, liksom kommissionen, vid förhandlingen vid domstolen den 28 oktober 2025.
II. Bedömning
18. Det ska inledningsvis konstateras att de tolkningsfrågor som den hänskjutande domstolen har ställt kan tas upp till sakprövning, i motsats till vad Stankoimport har hävdat. Det ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de specifika omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen.( 15 ) De frågor som hänskjutits till domstolen skiljer sig också tydligt åt från de som ställdes i målet Rosneft.( 16 )
A. Förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse och möjligheten att tillgripa mekanismer för alternativ tvistlösning i allmänhet och skiljeförfarande i synnerhet
19. Den hänskjutande domstolen har ställt sin första tolkningsfråga för att få klarhet i huruvida det är förenligt med förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse att två parter använder sig av en mekanism för alternativ tvistlösning, inbegripet för krav som inte får beviljas i den mening som avses i artikel 11.1 i nämnda förordning. Om så inte är fallet vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida avtal som ingåtts utanför den statliga domstolsapparaten och som avser sådana krav ska förklaras ogiltiga.
20. Domstolen har således ombetts att fastställa räckvidden av förbudet mot att bifalla en begäran, i den mening som avses i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i dess ändrade lydelse, och att fastställa huruvida förbudet sträcker sig så långt att det hindrar all användning av en mekanism för alternativ tvistlösning.
21. I resonemanget nedan föreslås att tre på varandra följande steg ska följas. Inledningsvis måste det förklaras varför bedömningen av den första frågan ska inriktas på frågan om huruvida tvisterna kan avgöras genom skiljeförfarande. Därefter handlar det om att tolka artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse enligt den klassiska tolkningsmetoden. Slutligen måste det säkerställas att den föreslagna tolkningen inte äventyrar särdragen och autonomin i unionens rättsordning.( 17 )
1. Huruvida det är nödvändigt att inrikta prövningen av den första tolkningsfrågan på begreppet skiljedomsmässighet
22. Denna första fråga syftar till att få klarhet i huruvida artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i dess ändrade lydelse tillåter förlikning utanför domstol av krav som inte får beviljas. Denna fråga förefaller emellertid ha ett nära samband med frågan om huruvida sådana krav är skiljedomsmässiga.
23. Skiljedomsmässighet är ett ”abstrakt, grannlaga, svåravgränsat och undflyende begrepp som leder till en del missuppfattningar och feltolkningar”.( 18 ) Begreppet har nästan lika många definitioner som medlemsstater.( 19 ) Medlemsstaterna är fria att avgöra när skiljeförfarande kan tillgripas och att på ett sätt som speglar detta definiera sin egen uppfattning om gränserna för den fria partsviljan. Objektiv skiljedomsmässighet avser möjligheten att hänskjuta den aktuella sakfrågan till skiljeförfarande. Subjektiv skiljedomsmässighet avser den berörda partens möjlighet att förlikas.( 20 )
24. Konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar, som undertecknades i New York den 10 juni 1958 (nedan kallad New York-konventionen),( 21 ) vilken inte är bindande för unionen men som samtliga medlemsstaterna är parter i,( 22 ) föreskriver beträffande skiljedomsmässighet att varje ”[k]onventionsstat skall erkänna skriftligt avtal genom vilket parterna förbundit sig att till skiljedom hänskjuta alla eller vissa tvister, som uppkomma mellan dem i ett visst bestämt rättsförhållande, vare sig kontraktsrättsligt eller ej, i fråga, som kan göras till föremål för skiljedom”.( 23 ) Skiljedomsmässighet definieras där endast negativt, såtillvida att ”[e]rkännande och verkställighet av skiljedom får … vägras, om behörig myndighet i det land, där erkännandet och verkställigheten begäres, finner … att erkännande eller verkställighet av skiljedomen skulle vara oförenligt med grunderna för rättsordningen i detta land”.( 24 )
25. I svensk rätt avgörs skiljedomsmässigheten av huruvida parterna kan träffa förlikning avseende den aktuella fordran. Om så är fallet kan tvisten avgöras genom skiljeförfarande. I annat fall kan tvisten inte avgöras genom skiljeförfarande. Om artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse tolkades så, att den utgör hinder för förlikning,( 25 ) skulle skiljedomsmässigheten av tvisten mellan Reibel och Stankoimport följaktligen påverkas enligt tillämplig nationell rätt. Enligt nationell rätt ska då skiljedomsklausulen i avtalet mellan Reibel och Stankoimport förklaras ogiltig av den hänskjutande domstolen, och det krävs ingen domstolsprövning av skiljedomen, eftersom den då helt saknar rättslig grund.
26. Att besvara den första tolkningsfrågan, såsom den formulerats, skulle försätta domstolen i en svår situation, eftersom begreppet förlikning är alltför brett. Det finns många olika former av förlikning, och var och en av dessa former kännetecknas av sina regler och garantier. Tvisten vid den nationella domstolen aktualiserar emellertid den mycket konkreta frågan om skiljeförfarande, som inte är vilken tvistlösningsmetod som helst och som styrs av särskilda särdrag vilka måste beaktas vid bedömningen. Det finns redan fall där följderna av EU-domstolens tolkning av unionsrätten har inneburit bristande skiljedomsmässighet.( 26 )
27. Jag föreslår därför att prövningen av den första frågan ska inriktas på huruvida artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse tillåter parterna i ett avtal att tillgripa skiljeförfarande beträffande krav som inte får beviljas, i den mening som avses i den bestämmelsen.
2. Bokstavlig, systematisk och teleologisk tolkning av artikel 11 .1 i förordning 833/2014 i ändrad lydelse
28. Enligt fast rättspraxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen. Denna tolkning ska ske i enlighet med uttryckens normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i.( 27 )
a) Bokstavstolkning av bestämmelsen om krav som inte får beviljas
29. Vad gäller lydelsen av artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, vill jag påpeka att den innehåller en bestämmelse om krav som inte får beviljas ( no claims clause ), som ofta ingår i unionsrättsakter om införande av restriktiva åtgärder. Tillämpningsområdet för denna bestämmelse omfattar bland annat anspråk som framställs av ryska personer, enheter eller organ( 28 ) i syfte att erhålla ersättning eller andra anspråk av detta slag( 29 ) på grundval av att ett avtal eller en transaktion berörs av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse.
30. Artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 riktar sig till den som mottar det aktuella kravet, vilken är skyldig att inte bevilja detta . Att inte bevilja ett krav innebär, såsom den franska regeringen har påpekat, att inte gå kravet till mötes.
31. Det framgår av en bokstavstolkning av denna bestämmelse att dess lydelse inte nämner det organ – i vid bemärkelse – till vilket de ”krav” som avses i artikeln riktas. Denna slutsats stöds även av indikationens att kravet oavsett dess form inte ska beviljas.
32. Av detta följer även att det inte i sig är otillåtet att formulera och framställa krav.( 30 ) Enbart den omständigheten att ett avtal föreskriver alternativa tvistlösningsformer, däribland skiljeförfarande, påverkar för övrigt inte utfallet av detta, det vill säga vad som faktiskt händer med ”kravet”.
33. Den omständigheten att artikel 11.2 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse hänvisar till ”förfaranden som syftar till indrivning av en fordran” och preciserar att det är den person som begär indrivningen som ska visa att kravet inte är förbjudet indikerar enligt min mening inte att fordran i fråga nödvändigtvis måste omfattas av ett domstolsförfarande. Bestämmelsen använder sig förvisso av ordval som traditionellt används för att beskriva vad som händer vid en domstol. Detta kan emellertid inte vara avgörande, eftersom ”förfarande” och ”bevisning” också är förekommer i tvistlösningsformer utanför domstol. Denna bestämmelse innebär med nödvändighet att frågan huruvida en talan omfattas av tillämpningsområdet för förbudet i punkt 1 kan diskuteras, utan att denna diskussion begränsas till enbart domstolar.( 31 )
34. Det följer således inte av en bokstavstolkning av artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrade lydelse att det är förbjudet för personer som omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde att i samband med ett avtal eller en transaktion som de påstår har påverkats av de åtgärder som införts genom förordningen framställa ett krav inför andra instanser än domstolar eller att söka förlikning.
b) Kontextuell tolkning av bestämmelsen om krav som inte får beviljas
35. En analys av sammanhanget kring artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse belyser två viktiga omständigheter. För det första tycks parternas fria vilja att försöka lösa sina tvister utanför den statliga rättskipningen vara kringgärdat av ett antal skyddsåtgärder. För det andra visar detta sammanhang att unionslagstiftaren inte har vidtagit några åtgärder med avseende på innehållet i avtalen när det gäller användning av skiljedomsförfaranden.
36. För det första föreskrivs i artikel 12 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse ett mycket tydligt förbud mot att medvetet och avsiktligt delta i kringgåendet av de förbud som föreskrivs i nämnda förordning, inbegripet dem som följer av artikel 2 i den förordningen. Detta förbud åtföljs av ett system med effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner som medlemsstaterna är skyldiga att genomföra enligt artikel 8.1 i samma förordning.
37. Artikel 13 föreskriver ett brett tillämpningsområde för den förordningen. Den ska tillämpas inom unionens territorium men också på varje person inom och utanför unionens territorium som är medborgare i en medlemsstat, på varje juridisk person, enhet eller organ, inom eller utom unionens territorium, som har bildats eller instiftats enligt en medlemsstats rätt och på varje juridisk person, enhet eller organ vad gäller affärsverksamhet som helt eller delvis bedrivs inom unionen .( 32 )
38. För det andra framgår det även av en analys av sammanhanget att unionslagstiftaren i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse inte har föreskrivit någon skyldighet att ändra gällande avtal så, att skiljedomsklausulen utelämnas. I förordningen föreskrivs inte heller att avtal som ingås efter det att denna förordning har trätt i kraft inte får innehålla någon skiljedomsklausul eller, mer allmänt, någon mekanism för alternativ tvistlösning.
39. Genom antagandet av artikel 12g.1, som infördes i förordning nr 833/2014 år 2023,( 33 ) ingrep unionslagstiftaren emellertid direkt i fråga om innehållet i avtalen genom att föreskriva en skyldighet för exportörer att genom avtal förbjuda återexport till Ryssland och återexport för användning i Ryssland från den 20 mars 2024.( 34 )
40. Även om det följer av en bokstavstolkning och en kontextuell tolkning av artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse att det förefaller tillåtet för en part att framställa en ansökan som inte kan bifallas vid en skiljedomstol, återstår det att kontrollera att en sådan tolkning inte äventyrar det mål som eftersträvas med denna bestämmelse.
c) Teleologisk tolkning av bestämmelsen om krav som inte får beviljas
41. Syftet med artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse är att förhindra att personer som omfattas eller påverkas av restriktiva åtgärder ”kan få kompensation för [åtgärdernas] negativa verkningar [och] att skydda ekonomiska aktörer mot anspråk som kan ställas gentemot dem av … motparter med stöd av eller i samband med avtal vars genomförande har påverkats av nämnda åtgärder”.( 35 )
42. Ett sådant syfte kan endast säkerställas om det på ett otvetydigt sätt erinras om att skiljenämnder kan ta emot ”krav” men att de inte får bevilja dem. Denna precisering är viktig sett till det vidare syftet med förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, att ”öka kostnaderna för Rysslands agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och … främja en fredlig lösning på krisen”.( 36 )
43. Det förefaller således vara möjligt att säkerställa förverkligandet av det eftersträvade syftet med en ”no claims clause”, även vid skiljeförfarande och under förutsättning att alla former av vårdslöshet eller medhjälp från unionsaktörens sida som leder till en överträdelse av förbudet i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse förenas med effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner.( 37 )
3. Bevarande av särdragen i unionens rättsordning
44. Domstolen har slagit fast att ”den rättsordning som inrättats genom fördragen i princip inte utgör hinder för att enskilda som omfattas av denna rättsordning på grund av att de utövar en ekonomisk verksamhet inom EU ingår avtal med varandra om att eventuella framtida tvister dem emellan i samband med deras ekonomiska verksamhet ska avgöras genom skiljeförfarande”.( 38 ) Det står i princip enskilda fritt att använda sig av skiljeförfarande.( 39 ) Enskilda har följaktligen möjlighet att ingå avtal där det i klara och precisa ordalag anges att alla eller vissa tvister i samband med avtalet ska avgöras av skiljenämnd, i stället för av den domstol som skulle varit behörig i avsaknad av ett skiljeavtal.( 40 )
45. Unionens val att vidta restriktiva åtgärder i syfte att uppnå de mål som den eftersträvar på området för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken har inte, på nuvarande stadium av förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse,( 41 ) fått några negativa konsekvenser för möjligheten att använda sig av skiljeförfarande.
46. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att erinra om unionsrättens krav på skiljeförfaranden.
47. Skiljenämnder inför vilka ett krav, i den mening som avses i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, framställs( 42 ) är inte bara bundna av unionsrätten utan är också, på sin nivå, garanter för en korrekt tillämpning av unionsrätten och för att denna iakttas.( 43 ) Trots att de inte ingår i det statliga domstolsväsendet och därmed inte är inkluderade i dialogen med EU-domstolen, står de likväl inte utanför unionsrätten.
48. Skiljenämnderna är således skyldiga att utöva sitt ansvar. Det ankommer på dem att hitta rätt balans mellan parternas ”rätt till autonomi” och medlemsstatens intresse av att bevara och skydda de grundläggande värden som hör till grunderna för dess rättsordning. Skiljenämnderna är därför skyldiga att undersöka hur de ska gå till väga för att meddela en skiljedom som inte kan angripas, vid domstolarna där skiljeförfarandet har sitt säte, för att de strider mot grunderna för rättsordningen. I samband med unionens restriktiva åtgärder måste de vara särskilt uppmärksamma på arrangemang som skulle kunna användas för att kringgå dessa åtgärder, såsom val av tillämplig lag eller samtyckesavtal som syftar till att kringgå de förbud som införts genom de restriktiva åtgärderna. Skiljenämndens flexibilitet vid tillämpningen av lagen begränsas således av skyldigheten att tillämpa grunderna för rättsordningen i det land där skiljeförfarandet har sitt säte ( lex arbitri ).
49. Om den valda skiljedomstolen har sitt säte i unionen är den skyldig att iaktta grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där den har sitt säte, vilken berikas av unionens rättsordning – vilket jag kommer att visa inom ramen för min bedömning av den andra tolkningsfrågan – och en domstolsprövning av skiljedomen är möjlig.( 44 ) Så är fallet i det nationella målet.
50. Även om detta inte är nödvändigt för att avgöra nämnda tvist, vill jag tillägga att om den valda skiljenämnden har sitt säte utanför unionen, skulle, för det första, detta val, om det antas att frivilligt samtycke till detta föreligger, potentiellt kunna medför sanktioner mot unionsaktören i fråga för kringgående av de åtgärder som föreskrivs i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, om det skulle leda till att förbudet i artikel 11.1 i förordningen åsidosätts.
51. För det andra utesluter jag inte att unionens allmänna ordning kan ha extraterritoriella verkningar genom artikel 13 led e i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, som föreskriver att förordningen är tillämplig på varje juridisk person, enhet eller organ vad gäller affärsverksamhet som helt eller delvis bedrivs inom unionen.
52. Och för det tredje: Eftersom en skiljedom inte är en exekutionstitel, fordras ett förfarande för erkännande och verkställighet av den utländska skiljedomen vid en unionsdomstol. I detta sammanhang kommer erkännande och verkställighet endast att meddelas på villkor att skiljedomen står i överensstämmelse med grunderna för rättsordningen i den berörda medlemsstaten, och således i unionen.
53. Under alla omständigheter ska frivillig verkställighet av en skiljedom som strider mot förbudet i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i dess ändrade lydelse leda till att sanktioner vidtas mot den berörda unionsaktören på grund av dennes medverkan i kringgåendet av de restriktiva åtgärder som införts genom denna förordning.( 45 )
4. Sammanfattning av bedömningen
54. Av det ovan anförda följer att artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att två parter i ett avtal använder sig av skiljeförfarande avseende ett krav som inte får beviljas, i den mening som avses i denna bestämmelse. För det första kan ett yrkande som strider mot denna bestämmelse under eller efter skiljeförfarandet under alla omständigheter inte bifallas, och för det andra måste skiljedomen alltid kunna bli föremål för en domstolsprövning som säkerställer att grunderna för unionens rättsordning iakttas.
B. Förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse och grunderna för unionens rättsordning
1. Grunderna för rättsordningen som en begränsning av parternas fria vilja
55. Tvisten i det nationella målet kännetecknas av en skiljedom i vilken skiljedomstolen bland annat har uttalat sig om huruvida Stankoimports yrkande omfattas av tillämpningsområdet för artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse. Reibel har väckt talan vid den hänskjutande domstolen och yrkat att skiljedomen ska upphävas. Enligt nationell rätt är en skiljedom ogiltig om den är uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen.
56. Det framgår av domstolens praxis från senare tid att domstolen erkänner att effektiviteten hos skiljeförfaranden som tvistlösningsmekanism, vilken måste bevaras, innebär att överprövningen av skiljedomar har en särskild karaktär.( 46 ) Så snart skiljeförfarande tillgrips i unionen, särskilt i samband med tvister som rör utövande av ekonomisk verksamhet inom unionen, uppstår dock ett krav på att den aktuella mekanismen är utformad och genomförs på ett sätt som är förenligt med de bärande principerna för unionens domstolsstruktur och säkerställer att grunderna för unionens rättsordning iakttas på ett effektivt sätt.( 47 )
57. Även om kravet på en prövning av huruvida skiljedomar är förenliga med grunderna för unionens rättsordning tidigare föreföll vara djupt beroende av nationell rätt,( 48 ) berikad av medlemsstaternas internationella skyldigheter,( 49 ) tycks detta numera vara en autonom prövning på grundval av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och artikel 19.1 andra stycket FEU, enligt senaste rättspraxis.( 50 )
58. Fastän domstolsprövningen av skiljedomar är [anpassad], är den likväl inte mindre effektiv.( 51 ) Denna ram innebär att skiljeförfarande således inte kan väljas av den som önskar ”kringgå principer och bestämmelser i EU:s primär- eller sekundärrätt som är av central betydelse för den rättsordning som inrättats genom fördragen eller av grundläggande betydelse för fullgörandet av de uppgifter som unionen har anförtrotts”, eftersom dessa principer och bestämmelser är en del av grunderna för unionens rättsordning.( 52 ) Denna domstolsprövning är således, genom ordre public -förbehållet, grundläggande för att bevara kännetecknen hos unionens rättsordning och samtidigt vara anpassad till särdragen hos skiljeförfarande som tvistlösningsform.
59. Grunderna för unionens rättsordning fungerar följaktligen i sig som en begränsning av parternas fria vilja, genom att enskilda är tvingade att iaktta dem.( 53 ) De utgör, som domstolen konstaterat, ”ett viktigt komplement till det strukturerade nätverk av principer, regler och ömsesidiga rättsförhållanden som är förpliktande för unionen själv och dess medlemsstater samt för medlemsstaterna sinsemellan”.( 54 )
2. Huruvida förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse är av väsentlig betydelse för unionens rättsordning, samt hur grunderna för u nionens rättsordning berikas genom artikel 11.1 i denna förordnin g
60. Grunderna för unionens och medlemsstaternas rättsordningar är ett rörligt begrepp. Kriterierna för att en princip eller en bestämmelse ska omfattas av den har inte tydligt definierats av domstolen. Vad som emellertid framgår av domstolens praxis är att deras betydelse ska vara sådan att varje kränkning av dem skulle vara så ohållbar för den berörda rättsordningen att den inte kan tolereras.( 55 )
61. Sådana bestämmelser som artikel 11 i stadgan( 56 ) och artiklarna 101 och 102 FEUF,( 57 ) den fria rörligheten för arbetstagare, friheten att tillhandahålla tjänster och den fria rörligheten för kapital i unionen( 58 ) samt artikel 6.1 i direktiv 93/13/EEG( 59 ) ingår i grunderna för unionens rättsordning.
62. Grunderna för unionens rättsordning kan även definieras negativt. Domstolen har slagit fast att en felaktig rättstillämpning vad gäller bestämmelser i det första direktivet 89/104/EEG( 60 ) i ett domstolsavgörande för vilket erkännande begärts inte var ett åsidosättande av en rättsregel av grundläggande betydelse i unionens rättsordning.( 61 )
63. Mot bakgrund av de villkor som domstolen nyligen har erinrat om( 62 ) råder det enligt min mening inga tvivel om att förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse är av väsentlig karaktär och/eller av grundläggande betydelse för fullgörandet av de uppgifter som unionen har anförtrotts.
64. Jag erinrar om att artikel 3 FEU bland unionens mål nämner att främja freden, vilket är det första av de mål som nämns i den bestämmelsen.( 63 ) Enligt artikel 3.5 FEU ska unionen i sina förbindelser med den övriga världen bekräfta och främja sina värderingar och bidra till fred, säkerhet, ömsesidig respekt mellan folken, skydd för de mänskliga rättigheterna och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga.
65. Artikel 21 FEU erinrar om unionens engagemang, på internationell nivå, för demokrati, rättsstaten, mänskliga rättigheter, människans värdighet och respekt för principerna i Förenta nationernas stadga och i folkrätten.( 64 ) Unionens politik och åtgärder inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ska vägledas av målet att skydda unionens värden och grundläggande intressen, konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten, de mänskliga rättigheterna och folkrättens principer, bevara freden, förebygga konflikter och stärka internationell säkerhet.( 65 )
66. Förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, med stöd av artikel 215 FEUF, utgör en fortsättning på dessa mål, eftersom de restriktiva åtgärder som införs genom förordningen följer av Gusp-beslutet att avbryta eller begränsa de ekonomiska och finansiella förbindelserna med Ryssland. Enligt skäl 2 i den förordningen är syftet med de restriktiva åtgärderna ”att öka kostnaderna för Rysslands agerande för att undergräva Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och i syfte att främja en fredlig lösning på krisen”. Domstolen har konstaterat att de målen är prioriterade och överensstämmer med – det likaså prioriterade – målet att bevara freden och stärka internationell säkerhet i enlighet med de mål som uppställts för unionens yttre åtgärder, som anges i artikel 21 FEU och som jag precis erinrat om.( 66 )
67. Eftersom det följer av fast rättspraxis att betydelsen av de mål som eftersträvas med de rättsakter genom vilka restriktiva åtgärder införs i allmänhet, och genom förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse i synnerhet, kan motivera till och med betydande negativa konsekvenser för vissa aktörer,( 67 ) anser jag dessutom att dessa följder även kan ta formen av en begränsning av enskildas avtalsfrihet, en begränsning( 68 ) som med nödvändighet följer av att grunderna för unionens rättsordning även inkluderar de restriktiva åtgärder som vidtagits mot Ryssland.
68. Jag noterar emellertid även att domstolen alltid har förfarit selektivt och att det i huvudsak är enskilda principer eller bestämmelser sedda för sig som den har konstaterat ingå i grunderna för rättsordningen. Exempelvis har domstolen konstaterat att direktiv 93/13 utgör en åtgärd som är oundgänglig för att unionen ska kunna fullgöra sina uppgifter, men det var i slutändan endast skiljedomens förenlighet med artikel 6.1 i direktivet som de nationella domstolarna behövde försäkra sig om.( 69 )
69. Jag anser därför att det är nödvändigt – och tillräckligt med hänsyn till den precisa karaktären av de bestämmelser som erkänts ingå bland grunderna för rättsordningen – att erkänna att artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse utgör en del av grunderna för unionens rättsordning. På så sätt säkerställs att grunderna för rättsordningen är inriktade på väsentliga bestämmelser i unionsrätten, utan att i alltför hög grad undergräva funktionen hos sådana mekanismer som skiljeförfaranden men samtidigt säkerställa en tillfredsställande skyddsnivå för de rättigheter som följer av unionsrätten.
70. Ett sådant synsätt gör det även möjligt att försäkra sig om att unionens allmänna ordning verkligen består av bestämmelser som har direkt effekt och som ger upphov till rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna ska skydda.( 70 )
71. Artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 syftar nämligen till att säkerställa att unionsaktörer inte utsätts för negativa konsekvenser till följd av att deras rättsliga ställning har förändrats till följd av att de restriktiva åtgärderna mot Ryssland har trätt i kraft. Med andra ord kan en avtalspart till en rysk enhet som inte längre kan uppfylla sina avtalsförpliktelser på grund av de åtgärder som föreskrivs i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse göra gällande den rätt som följer av denna bestämmelse att inte tillmötesgå nämnda enhets yrkanden och det ankommer på de nationella domstolarna att säkerställa denna rätt. Alla bestämmelser i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse ger emellertid inte nödvändigtvis upphov till rättigheter för enskilda.( 71 ). Det är därför enligt min mening tillräckligt att hålla sig till unionslagstiftarens konstaterande från år 2025 att ”[e]tt effektivt genomförande av bestämmelsen om att inga krav får beviljas bör betraktas som en del av grunderna för rättsordningen ( ordre public ) i unionen och medlemsstaterna”.( 72 )
3. Omfattningen av de nationella domstolarnas prövning av skiljedomar
72. Prövningen av skiljedomar kan anpassas så att skiljedomsmekanismerna får utvecklas inom den flexibla ram som kännetecknar dem. Likväl måste domstolsprövningen vara effektiv.( 73 ) För medlemsstaterna innebär detta en frihet beträffande medel men en skyldighet beträffande mål.
73. Domstolen har redan klart uttryckt vad den förväntar sig av en sådan prövning i domen Royal Football Club Seraing.( 74 )Även om domstolen i den domen hade att göra med en annan typ av skiljedomsmekanism än den som är aktuell( 75 ) i förevarande fall, kan jag inte tänka mig att det effektiva domstolsskyddet för enskilda som innehar rättigheter som följer av unionsrätten och som utgör en del av grunderna för rättsordningen är en variabel geometri.
74. För det första måste ”de domstolar i medlemsstaterna som har att göra en prövning av nyss nämnt slag[, i] fall där den aktuella skiljedomen, såsom i förevarande fall, innehåller uttalanden om tolkningen eller tillämpningen av principer eller bestämmelser som tillhör EU:s ordre public och innebär att enskilda ges fri- eller rättigheter, … ha möjlighet att göra en prövning som omfattar den tolkning som skiljenämnden gjort av dessa principer eller bestämmelser och vilka rättsliga konsekvenser som skiljenämnden funnit att denna tolkning innebär för deras tillämpning i det aktuella fallet”.( 76 ) Domstolsprövningen är alltså inriktad enbart på de bestämmelser som ingår i grunderna för unionens rättsordning. Beträffande övriga bestämmelser presumeras att skiljedomstolarna agerar med fullt ansvar.( 77 )
75. För det andra får ”domstolen inte … begränsa sig till att, i förekommande fall, slå fast att den aktuella skiljedomen helt eller delvis är oförenlig med de principer eller bestämmelser som tillhör EU:s ordre public . Tvärtom måste en domstol som gör en prövning av detta slag även ha möjlighet att – inom ramen för sin behörighet och i enlighet med gällande nationella bestämmelser – ta ställning till vilka rättsliga konsekvenser en sådan konstaterad oförenlighet får. I annat fall blir ju domstolens prövning inte effektiv, eftersom den konstaterade oförenligheten då kan komma att förbli oavhjälpt.”( 78 ) Jag vill tillägga att om denna oförenlighet förblir oavhjälpt kan det inte säkerställas att grunderna för unionens rättsordning iakttas och ges företräde.( 79 )
76. För att domstolsprövningen ska vara effektiv och fokuserad på kärnan i unionens rättsordning krävs slutligen att de nationella domstolarna, i förekommande fall ex officio,( 80 ) prövar frågan huruvida skiljedomar är förenliga med grunderna för unionens rättsordning.( 81 )
77. Jag noterar att när det gäller det nationella målet förefaller svensk rätt säkerställa en effektiv prövning av skiljedomar, eftersom de svenska domstolar som ansvarar för denna prövning ska förklara skiljedomarna ogiltiga om de är uppenbart oförenliga med grunderna för rättsordningen i Sverige, i vilka grunderna för rättsordningen i unionen ingår, eller om de har meddelats på ett sätt som är uppenbart oförenligt med dessa rättsordningar.( 82 )
78. Det följer av resonemanget ovan att artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse är en del av grunderna för unionens rättsordning. En nationell domstol som har att pröva en talan om ogiltigförklaring av en skiljedom ska, i förekommande fall ex officio, försäkra sig om att skiljedomstolens tillämpning av skiljedomen är förenlig med denna bestämmelse. Om det konstateras att skiljedomen är oförenlig med den bestämmelsen, ska den berörda domstolen vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt och bifalla yrkandet om ogiltigförklaring av nämnda skiljedom på grund av åsidosättande av grunderna för unionens rättsordning för att undanröja oförenligheten mellan unionens rättsordning.
C. Begreppet krav i den mening som avses i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse
79. Den aktuella skiljedomen gav Stankoimport dels rätt till återbetalning av det förskott som betalats till Reibel för leverans av de varor vars export i slutändan inte hade godkänts, dels betalning av ränta. Den hänskjutande domstolen, som har till uppgift att pröva skiljedomen, har begärt att EU-domstolen ska fastställa huruvida Stankoimports yrkanden om återbetalning av förskottet jämte ränta utgör sådana ”krav” som inte får beviljas i den mening som avses i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse.
80. För att besvara denna fråga är det nödvändigt att först återvända till bedömningen av denna bestämmelse och därefter dra slutsatser av denna för att kvalificera Stankoimports yrkanden vid skiljenämnden.
1. Åter artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse
81. Tolkningen av detta begrepp bygger på samma analytiska tillvägagångssätt som det som erinras om i punkt 28 ovan.
82. Mot bakgrund av ordalydelsen i denna artikel, dess sammanhang och det mål som eftersträvas med den samt det system som införts genom förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse betraktad i sin helhet, anser jag att Stankoimports ansökan om återbetalning omfattas av begreppet ”krav” som inte får beviljas.
83. För det första har artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse getts en mycket vid formulering:( 83 ) De krav som avses rör ” ett avtal eller en transaktion”, oavsett form, vars genomförande har påverkats direkt eller indirekt, helt eller delvis , av de åtgärder som införs genom förordning nr 833/2014.( 84 ) Den innehåller en förteckning över krav, i rent illustrativt syfte. Denna förteckning, som inleds med ordet ”inbegripet”, är således inte uttömmande. Den innefattar ersättningsanspråk eller andra anspråk av detta slag, till exempel kvittningsanspråk eller anspråk enligt en garanti.( 85 ) Slutligen omfattar artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 inte bara krav som framställs av fysiska och juridiska personer som restriktiva åtgärder är individuellt riktade mot, utan även krav från varje annan rysk person, enhet eller organ.
84. För det andra förefaller bestämmelsen om krav som inte får beviljas parera följderna av att förordning nr 833/2014, när den väl trätt i kraft, har företräde framför varje avtalsbestämmelse som är oförenlig med den.( 86 ) Det framgår av artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse att när anspråket avser ett avtal eller en transaktion vars genomförande har påverkats av de åtgärder som föreskrivs i den förordningen, är det automatiskt att anspråket inte beviljas, oberoende av om ett beviljande av anspråket skulle leda till att övriga åtgärder som föreskrivs i förordningen åsidosätts, det vill säga till en förbjuden transaktion. Artikel 11 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse är således en självständig bestämmelse som innehåller alla de villkor som måste uppfyllas för att den ska vara tillämplig.
85. Vad för det tredje gäller syftet med no claims clause , erinrar jag om att denna typ av bestämmelse för första gången infördes i en unionsrättsakt genom förordning (EEG) nr 3541/92.( 87 ) Det framgår av skälen i den förordningen att som följd av embargot mot Irak ”riskerar ekonomiska aktörer i gemenskapen och i tredjeland att krav från Irak ställs mot dem. Det är nödvändigt att varaktigt skydda aktörerna mot sådana krav och att förhindra att Irak får kompensation för embargots negativa verkningar.”( 88 ) I sammanhanget med restriktiva åtgärder, och som jag redan slagit fast,( 89 ) syftar bestämmelsen om att krav inte får beviljas till att skydda ekonomiska aktörer i unionen, som hamnat i en ”ohållbar situation”,( 90 ) från möjliga anspråk från motparter baserade på avtal eller transaktioner vilkas genomförande påverkades av dessa åtgärder.( 91 )
86. Domstolen tog ställning till frågan om giltigheten av artikel 11 i förordning nr 833/2014( 92 ) mot bakgrund av proportionalitetsprincipen, näringsfriheten och rätten till egendom och slog fast att ”betydelsen av de mål som eftersträvas med [förordning nr 833/2014] – det vill säga att skydda Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende och främja en fredlig lösning på krisen i det landet, vilka omfattas … av det övergripande målet att bevara freden och stärka internationell säkerhet i enlighet med målen med unionens yttre åtgärder som anges i artikel 21 FEU – [är] sådan att negativa konsekvenser, även betydande sådana, för vissa aktörer är motiverade. Under dessa omständigheter, och bland annat med beaktande av att de restriktiva åtgärder som rådet beslutat om som en reaktion mot krisen i Ukraina progressivt ökar i intensitet, kan inte inskränkningen av Rosnefts näringsfrihet och rätt till egendom anses vara oproportionerlig.”( 93 )
87. Den omständigheten att det anspråk som är i fråga i det nationella målet har framställts av en person som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 11.1 b i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse ändrar enligt min uppfattning inte denna slutsats.( 94 )
88. Det följer av domstolens praxis att de negativa följderna av att nämnas – även betydande sådana – måste bäras även av sådana aktörer som inte på något sätt är ansvariga för den situation som ledde till att de aktuella åtgärderna vidtogs, men vilkas äganderätt påverkas.( 95 )
89. Vad vidare gäller den eventuella påverkan på Stankoimports rätt till egendom vill jag i alla händelser understryka att den omständigheten att detta bolag har en fordran på Reibel mycket väl skulle kunna fastställas genom ett beslut vars verkställighet skjuts upp( 96 ) eller genom en fastställelsedom som skyddar denna fordran. Eftersom de restriktiva åtgärderna är av tillfällig och reversibel karaktär,( 97 ) måste den fordran som fastställs på detta sätt betalas när åtgärderna har upphävts.
2. Tillämpning i det aktuella fallet
90. Stankoimports begäran om återbetalning av förskottet är enligt min mening ett sådant krav som inte får beviljas i den mening som avses i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse. Den accessoriska delen beroende på kapitalbeloppet gäller på samma sätt för yrkandet om betalning av ränta.
91. För det första har begäran framställts av Stankoimport, som är rysk operatör.
92. För det andra har yrkandet obestridligen framställts på grund av, och således i samband med, avtalet mellan Stankoimport och Reibel om leverans av varor.
93. För det tredje hindrades verkställigheten av det avtalet av exportförbudet för varor med dubbla användningsområden enligt artikel 2 i förordning nr 833/2014.( 98 ) Denna verkställighet tycks således åtminstone delvis ha direkt påverkat s av de åtgärder som införts genom förordning nr 833/2014.( 99 ) När Stankoimport påkallade skiljeförfarande avsåg företaget med nödvändighet att stödja sig på den uteblivna leveransen, och således på Reibels avtalsbrott, för att få det erlagda förskottet återbetalt.
94. Av vad som anförts följer att artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 ska tolkas så, att den utgör hinder för att bevilja ett krav på återbetalning av ett förskott, jämte ränta, som erlagts för varor som inte levererats med anledning av denna förordning.
III. Förslag till avgörande
95. Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Svea hovrätt på följande sätt:
Artikel 11.1 i rådets förordning (EU) nr 833/2014 av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder med avseende på Rysslands åtgärder för att destabilisera situationen i Ukraina, i dess tillämpliga lydelse den dag skiljedomen i fråga i målet meddelades,
ska tolkas på följande sätt:
– Den hindrar inte att två avtalsparter använder sig av skiljeförfarande avseende ett krav som inte får beviljas, i den mening som avses i denna bestämmelse. För det första kan ett krav som strider mot denna bestämmelse nämligen under alla omständigheter ändå inte bifallas, under eller efter skiljeförfarandet, och för det andra måste skiljedomen alltid kunna bli föremål för en domstolsprövning som säkerställer att grunderna för unionens rättsordning iakttas.
– Den utgör en del av grunderna för unionens rättsordning. En nationell domstol som har att pröva en talan om en skiljedoms ogiltighet ska följaktligen, i förekommande fall ex officio, försäkra sig om att skiljedomstolens tillämpning av denna bestämmelse är förenlig med grunderna för unionens rättsordning. Om det konstateras att skiljedomen är oförenlig med artikel 11.1 i förordning nr 833/2014, ska den berörda domstolen vidta alla nödvändiga åtgärder enligt nationell rätt och bifalla yrkandet om ogiltigförklaring av nämnda skiljedom på grund av att grunderna för unionens rättsordning har åsidosatts, för att undanröja oförenligheten med unionens rättsordning.
– Den hindrar bifall till ett yrkande om återbetalning av ett förskott, jämte ränta, som erlagts för varor vilkas leverans har förhindrats till följd av förordning nr 833/2014.
1 Originalspråk: franska.
2 Inspirationen kommer från den berömda dikten av Henry Wadsworth Longfellow, The Theologian’s tale; Elizabeth .
3 Se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 78).
4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och direktiv 2009/22/EG (EUT L 165, 2013, s. 63).
5 Dom av den 22 februari 2024, Mytilinaios/DEI och kommissionen, och kommissionen/DEI (C‑701/21 P och C‑739/21 P, EU:C:2024:146, punkt 105).
6 Rådets förordning av den 5 maj 2009 om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (omarbetning) (EUT L 134, 2009, s. 1).
7 Rådets förordning (EU) nr 833/2014 av den 31 juli 2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 229, 2014, s. 1), här citerad i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 1290/2014 av den 4 december 2014 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina, och om ändring av förordning (EU) nr 960/2014 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 (EUT L 349, 2014, s. 30). Se, särskilt, artiklarna 1 a och 2 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse.
8 Fortsättningsvis kommer jag, om inte annat anges, att hänvisa till ”förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse” i den del den avser den version av denna förordning som var tillämplig vid tidpunkten för den aktuella skiljedomen, det vill säga i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) 2019/1163 av den 5 juli 2019 om ändring och fastställande av en samlad förteckning för bilagorna med kontaktuppgifter till medlemsstaternas behöriga myndigheter och adress för anmälningar till Europeiska kommissionen till vissa förordningar om restriktiva åtgärder (EUT L 182, 2019, s. 33).
Artikel 11 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse har följande lydelse:
”1. Inga krav får beviljas i samband med ett avtal eller en transaktion, vars genomförande har påverkats direkt eller indirekt, helt eller delvis, av de åtgärder som införs genom denna förordning, inbegripet krav på kompensation eller andra anspråk av detta slag, till exempel kvittningsanspråk eller anspråk enligt en garanti, särskilt krav på förlängning eller betalning av en garanti eller motgaranti, särskilt en finansiell garanti eller motgaranti, oavsett form, om kraven ställs av
a) enheter som avses i artikel 5.1 a och b och artikel 5.2 c och d, eller förtecknas i bilagorna III, IV, V och VI,
b) någon annan rysk person, enhet eller organ;
c) andra personer, enheter eller organ som agerar via de personer, enheter eller organ som avses i leden a och b eller för deras räkning.
2. I alla förfaranden som syftar till indrivning av en fordran åligger det den person som begär indrivningen att visa att betalning av fordran inte strider mot punkt 1.
3. Denna artikel ska inte påverka den rätt som de personer, enheter och organ som avses i punkt 1 har till prövning av lagligheten av att skyldigheterna enligt avtalet inte uppfylls, i enlighet med denna förordning.”
9 Enligt 1 § första stycket i lagen (1999:116), om skiljeförfarande (nedan kallad lagen om skiljeförfarande).
10 Enligt 33 § första stycket i lagen om skiljeförfarande.
11 Lagen (1996:95), om vissa internationella sanktioner.
12 Den hänskjutande domstolen har understrukit att EU-domstolen för närvarande har att ta ställning till en begäran om förhandsavgörande avseende rådets förordning (EU) nr 269/2014 av den 17 mars 2014 om restriktiva åtgärder med avseende på åtgärder som undergräver eller hotar Ukrainas territoriella integritet, suveränitet och oberoende (EUT L 78, 2014, s. 6), vilken ger upphov till liknande frågor. Det gäller målet Čiekuri-Shishki (C‑480/24, EU:C:2025:672).
13 Den hänskjutande domstolen har hänvisat till domen av den 11 november 2021, Bank Sepah (C‑340/20, EU:C:2021:903, punkt 56), och till domen av den 13 september 2018, Rosneft m.fl./rådet (T‑715/14, EU:T:2018:544, punkt 206).
14 Den hänskjutande domstolen har här hänvisat till domen av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro (C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 35).
15 Se, bland en omfattande rättspraxis, dom av den 30 oktober 2025, Attal et Associés (C‑321/24, EU:C:2025:836, punkt 19).
16 Dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236). Det ska erinras om att frågorna avsåg domstolens behörighet att uttala sig om giltigheten av ett Gusp-beslut och därefter giltigheten av vissa bestämmelser i ett sådant beslut och av förordning nr 833/2014, däribland artikel 11, samt tolkningen av vissa bestämmelser i denna förordning. Domstolen prövade således giltigheten av artikel 11 i förordning nr 833/2014 mot bakgrund av proportionalitetsprincipen och ingreppet i näringsfriheten och rätten till egendom (se punkterna 143–151 i nämnda dom).
17 Se dom av den 6 mars 2018, Achmea (C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 35).
18 Jarrosson, C., ”L’arbitrabilité: présentation méthodologique”, Revue de jurisprudence commerciale 1996, nr 1, s. 1.
19 Skiljedomsmässighet är inte ett enhetligt begrepp i medlemsstaterna. I Frankrike, Spanien och Italien är tvister skiljedomsmässiga om de avser dispositiva rättigheter (se artikel 2059 i den franska civillagen, artikel 2.1 i den spanska lagen 60/2003 av den 23 december 2003 om skiljeförfarande respektive artikel 806 i den italienska civillagen). I Tyskland avgörs skiljedomsmässigheten av den förmögenhetsrättsliga karaktären av de rättigheter som görs gällande (1030 § punkt 1 i den tyska civilprocesslagen). En liknande princip föreskrivs i polsk rätt (se artikel 1157 i den polska civilprocesslagen).
20 Ravillon, L., ”Que reste-t-il du concept d’inarbitrabilité?” i Manciaux, S. och Loquin E (red.), L’ordre public et l’arbitrage, Actes du colloque des 15 et 16 mars 2013 , under ledning av CREDIMI, LexisNexis 2014, s. 57.
21 United Nations Treaty Series , vol. 330, s. 3.
22 Se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 116).
23 Artikel II.1 i New York-konventionen.
24 Artikel V.2 a i New York-konventionen.
25 Detta är ett vidare begrepp än enbart skiljeförfaranden.
26 Se dom av den 6 mars 2018, Achmea (C‑284/16, EU:C:2018:158, punkt 60).
27 Se, för ett exempel från ett nyligen meddelat avgörande, dom av den 15 januari 2026, Wunner (C‑77/24, EU:C:2026:1, punkt 35).
28 Se artikel 11.1 b i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse.
29 När det gäller tolkningen av begreppet krav i den mening som avses i artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse hänvisar jag till min bedömning av den tredje tolkningsfrågan.
30 Den slutsatsen förefaller förenlig med definitionen i rådets förordning nr 269/2014 av begreppet krav, av vilken det framgår att den omfattar ”krav, oavsett om de görs gällande genom rättsliga förfaranden eller ej” (se artikel 1 a i förordning nr 269/2014), även om det bara kan beklagas att förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse inte innehåller någon liknande bestämmelse.
31 I motsats till vad som följer av artikel 11.3 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, som uttryckligen avser domstolsprövning av lagligheten av ett åsidosättande av avtalsförpliktelser.
32 Se artikel 13 a respektive artikel 13 c–e i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse.
33 Se skäl 23 och artikel 1.28 i rådets förordning (EU) 2023/2878 av den 18 december 2023 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 2023/2878).
34 Det är intressant att notera att den skyldighet som införs genom artikel 12g i förordning nr 833/2014 åtföljs av ett föreläggande för exportörerna att ”säkerställa att avtalet med tredjelandsmotparten innehåller lämpliga rättsmedel vid åsidosättande av en avtalsenlig skyldighet som ingåtts i enlighet med punkt 1” (se artikel 12g.3 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse). Dessa exportörer är dessutom skyldiga att underrätta den behöriga nationella myndigheten om deras avtalspart åsidosätter sina avtalsenliga skyldigheter (se artikel 12g.4 i samma förordning).
35 Angående restriktiva åtgärder mot den libyska regimen, se förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet SH (C‑168/17, EU:C:2018:798, punkt 50).
36 Se skäl 2 i förordning nr 833/2014 i dess ursprungliga lydelse.
37 I enlighet med artikel 8.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse.
38 Dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 78).
39 Se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 80).
40 Se, analogt, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 81 och där angiven rättspraxis).
41 Genom antagandet av rådets förordning (EU) 2025/1494 av den 18 juli 2025 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 2025/1494) införde unionslagstiftaren en ny punkt i artikel 11 i förordning nr 833/2014 rörande frågan om medlemsstaternas erkännande och verkställighet av skiljedomar, men endast med avseende på skiljedomsförfaranden för investeringar i samband med restriktiva åtgärder (se skäl 22 i förordning 2025/1494 och artikel 11.2a i förordning nr 833/2014 i på detta sätt ändrad lydelse). Även om det inte är relevant i förevarande mål, kan jag även konstatera att förordning nr 833/2014 föreskriver ett undantag från förbudet mot att direkt eller indirekt delta i någon transaktion med ryska juridiska personer, enheter eller organ som är uppförda i förteckningen eller som ägs eller agerar för sådana juridiska personer, enheter eller organ, för transaktioner som är strikt nödvändiga för att säkerställa tillgång till rättsliga eller administrativa förfaranden eller skiljedomsförfaranden i en medlemsstat samt för erkännande eller verkställighet av en dom eller en skiljedom som avkunnats i en medlemsstat och om sådana transaktioner är förenliga med målen i förordning nr 833/2014 och förordning (EU) nr 269/2014 (se artikel 5aa.3 g i förordning nr 833/2014, som infördes genom rådets förordning (EU) 2022/1269 av den 21 juli 2022 om ändring av förordning (EU) nr 833/2014 om restriktiva åtgärder mot bakgrund av Rysslands åtgärder som destabiliserar situationen i Ukraina (EUT L 193, 2022, s.1)).
42 Jag vill tillägga att en strävan efter en uppgörelse i godo mellan avtalsparterna inte faller utanför unionsrättens tillämpningsområde, genom artikel 12 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse: Reibel har i alla händelser, oavsett vilken form av förlikning som överenskommits, en skyldighet att inte bevilja ett krav som är förbjudet enligt artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse. Detta gäller även om det sker frivilligt.
43 En rimligt vaksam unionsaktör bör se till att dessa organ befinner sig på unionens territorium. Artikel 13 e i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse skulle emellertid även kunna utgöra grund för en skyldighet för ett sådant organ som inte befinner sig inom unionens territorium att försäkra sig om att unionsrätten iakttas. Frågan uppkommer emellertid inte i målet vid den nationella domstolen, eftersom skiljenämnden är svensk.
44 Omfattningen av en sådan prövning kommer även att fastställas inom ramen för prövningen av den andra tolkningsfrågan.
45 Det är i detta avseende nödvändigt att varna de ekonomiska aktörer i unionen som åtar sig att underteckna en klausul av den typ som ingår i avtalet mellan Reibel och Stankoimport, vars innehåll det erinras om i punkt 6 ovan.
46 Se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 84).
47 Se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 82).
48 Se dom av den 1 juni 1999, Eco Swiss (C‑126/97, EU:C:1999:269, punkt 37), och dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro (C‑168/05, EU:C:2006:675, punkt 35).
49 Främst bland dessa är New York-konventionen, som föreskriver domstolskontroll av skiljedomar vad gäller grunderna för rättsordningen: se artikel V i konventionen samt dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 116).
50 Se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 83). Denna autonomi uttrycktes redan i domen av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen (C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 193).
51 I punkt 86 i domen av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617), redogör domstolen för dess vida räckvidd.
52 Dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 87).
53 Se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 87).
54 Se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 87).
55 Eller med andra ord, enligt generaladvokaten Ćapeta, att ”[d]et finns behov av att pröva huruvida en skiljedom är förenlig med grunderna för rättsordningen eftersom bestämmelserna kan vara av ett sådant allmänintresse att en tillämpning av dessa inte kan uteslutas genom parternas vilja” (generaladvokatens förslag till avgörande i målet Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:24, punkt 72).
56 Se dom av den 4 oktober 2024, Real Madrid Club de Fútbol (C‑633/22, EU:C:2024:843, punkterna 66 och 67).
57 Se dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen (C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkterna 192 och 193 samt där angiven rättspraxis).
58 Dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 89 och där angiven rättspraxis).
59 Rådets direktiv av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169). Se dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro (C‑168/05, EU:C:2006:675, punkterna 36–38). Se även dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones (C‑40/08, EU:C:2009:615, punkterna 51 och 52).
60 Rådets första direktiv 89/104/EEG av den 21 december 1988 om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (EGT L 40, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 13, volym 17, s. 178).
61 Se dom av den 16 juli 2015, Diageo Brands (C‑681/13, EU:C:2015:471, punkt 52).
62 Se punkt 58 ovan.
63 Se artikel 3.1 FEU.
64 Se artikel 21.1 FEU.
65 Se artikel 21.2 a–c FEU.
66 Se dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 115 och 150), och dom av den 17 september 2020, Rosneft m.fl./rådet (C‑732/18 P, EU:C:2020:727, punkt 115).
67 Se dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 150).
68 I unionens rättsordning är iakttagandet av ordre public inte den enda begränsningen av den fria partsviljan: se dom av den 6 juni 2000, Angonese (C‑281/98, EU:C:2000:296, punkt 34), dom av den 20 september 2001, Courage och Crehan (C‑453/99, EU:C:2001:465, punkt 24), och dom av den 11 december 2007, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union (C‑438/05, EU:C:2007:772, punkterna 33 och 34).
69 Se dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones (C‑40/08, EU:C:2009:615, punkterna 51 och 53).
70 Se, analogt, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkterna 88 och 89 samt där angiven rättspraxis).
71 Se, för en jämförelse med artikel 11 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse, artiklarna 1, 6, 7, 9 och 14 i förordningen.
72 Se skäl 22 i förordning 2025/1494.
73 Dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 95 och där angiven rättspraxis).
74 Dom av den 26 oktober 2006 (C‑600/23, EU:C:2025:617).
75 Det vill säga ensidigt ålagd de berörda enskilda: se dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 92 och där angiven rättspraxis samt punkterna 93, 96 och 106).
76 Dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 101).
77 Jag hänvisar här till punkterna 47 och 48 ovan.
78 Dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkterna 102 och 103).
79 För att identifiera en sådan oförenlighet kan de nationella domstolarna få hjälp av EU-domstolen inom ramen för ett förfarande för förhandsavgörande som är ”en väsentlig del av det system som inrättats genom fördragen för att göra det möjligt för de nationella domstolarna att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskildas rättigheter enligt unionsrätten” (dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing, C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 77).
80 Se, analogt, dom av den 14 september 2023, Tuk Tuk Travel (C‑83/22, EU:C:2023:664, punkt 45).
81 Se, i detta avseende, dom av den 1 augusti 2025, Royal Football Club Seraing (C‑600/23, EU:C:2025:617, punkt 115).
82 Att oförenligheten ska vara ”uppenbar” ska emellertid inte tolkas alltför restriktivt, mot bakgrund av det krav som erinras om i punkt 75 ovan och det eftersträvade målet att undanröja varje oförenlighet med grunderna för unionens rättsordning. En effektivitet tillämpning av de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten framstår således inte som förenligt med att förhindra enbart fall av uppenbar oförenlighet.
83 Som även kommissionen understrukit i sitt arbetsdokument med rubriken ”Commission consolidated FAQs on the implementation of Council Regulation n° 833/2014 and Council Regulation n° 269/2014”, senast uppdaterad den 23 januari 2026 (se fotnot 87 på s. 420 i dokumentet).
84 Min kursivering.
85 Som syftar till uppskov med eller betalning av en förpliktelse, en garanti eller en motgaranti, särskilt av finansiellt slag, oavsett form.
86 Se punkt 33 i dokumentet ”Uppdatering av EU:s bästa praxis för effektivt genomförande av restriktiva åtgärder” (rådets dokument av den 27 juni 2022, 10572/22). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Norkus i målet Čiekuri-Shishki (C‑480/24, EU:C:2025:672, punkt 68).
87 Rådets förordning av den 7 december 1992 om förbud mot att bifalla irakiska krav i samband med kontrakt och transaktioner som omfattas av FN:s säkerhetsråds resolution 661 (1990) och därmed förknippade resolutioner (EGT L 361, 1992, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 20, s. 51).
88 Fjärde och femte skälen i förordning nr 3541/92.
89 Se punkt 41 ovan.
90 Enligt den formulering som generaladvokat Norkus använde i sitt förslag till avgörande i målet Čiekuri-Shishki (C‑480/24, EU:C:2025:672, punkt 70).
91 Om bestämmelsen om att krav inte får beviljas är tillämplig på krav från sådana personer och enheter som avses i artikel 11.1 a och c i förordning nr 833/2014, är det eftersträvade målet också att dessa personer inte ska kunna få kompensation för de negativa effekterna av de åtgärder som vidtagits mot dem (se, analogt, förslag till avgörande av generaladvokaten Mengozzi i målet SH (C‑168/17, EU:C:2018:798, punkt 50).
92 Domstolen uttalade sig då om förordning nr 833/2014 i dess lydelse enligt förordning nr 1290/2014 (se fotnot 7 ovan).
93 Dom av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236, punkt 150).
94 I domen av den 28 mars 2017, Rosneft (C‑72/15, EU:C:2017:236), var klaganden i det nationella målet en enhet som vissa av de restriktioner som införts genom förordning nr 833/2014, i dess lydelse enligt förordning nr 1290/2014, specifikt var riktade mot och som omfattades av tillämpningsområdet för artikel 11.1 a i den förordningen.
95 Se dom av den 11 november 2021, Bank Sepah (C‑340/20, EU:C:2021:903, punkt 66 och där angiven rättspraxis).
96 Se, i detta avseende, förslag till avgörande av generaladvokaten Norkus i målet Čiekuri-Shishki (C‑480/24, EU:C:2025:672, punkt 61 och följande punkter).
97 Se dom av den 13 mars 2025, Sjuvalov mot rådet (C‑271/24 P, EU:C:2025:180, punkt 78), och dom av den 5 februari 2026, VEB.RF/rådet (C‑572/24 P, EU:C:2026:74, punkt 138).
98 Jag erinrar om att de belgiska myndigheterna har kvalificerat de berörda varorna som varor med dubbla användningsområden i den mening som avses i förordning nr 428/2009 (se punkt 7 ovan).
99 Det är riktigt att avtalet ingicks år 2015, då förbudet mot försäljning och export av varor med dubbla användningsområden redan var i kraft. De krav som enligt artikel 11.1 i förordning nr 833/2014 i ändrad lydelse inte får beviljas är dock inte enligt den bestämmelsen begränsade till enbart anspråk som har samband med avtal som redan fanns när förordningen trädde i kraft, vilket uppenbart ger även unionsaktörernas intressen ett starkare skydd.