Domstolens dom (första avdelningen) den 30 oktober 2025

I mål C‑321/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av tribunal judiciaire de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) genom beslut av den 4 april 2024, som inkom till domstolen den 30 april 2024, i målet

DOMSTOLEN (första avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden F. Biltgen, domstolens vice ordförande T. von Danwitz, tillika tillförordnad domare på första avdelningen, samt domarna I. Ziemele, A. Kumin (referent) och S. Gervasoni, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: SCP Attal et Associés, genom T. Ronzeau, avocat, Frankrikes regering, genom B. Fodda, M. Guiresse och T. Lechevallier, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Ferrand, M. Mataija och G. von Rintelen, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 22 maj 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Fransk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Förfarandet vid domstolen

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första och den andra tolkningsfrågan

Den tredje och den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 63.1 och 65.1 a och b FEUF.

2 Begäran har framställts i ett mål mellan BC och SCP Attal et Associés angående ett intyg om kontroll av den sistnämndas kostnader.

3 I artikel 10 i Convention entre la France et la Belgique tendant à éviter les doubles impositions et à régler certaines autres questions en matière d’impôts sur les successions et de droits d’enregistrement (avtal mellan Frankrike och Belgien om undvikande av dubbelbeskattning och om reglering av vissa andra frågor avseende arvsskatt och registreringsavgifter), undertecknat i Bryssel den 20 januari 1959 (nedan kallat avtalet mellan Frankrike och Belgien), föreskrivs följande:

4 I artikel 750 ter i code général des impôts (allmänna skattelagen), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad den allmänna skattelagen), föreskrivs följande:

5 Artikel 800 i den allmänna skattelagen har följande lydelse:

6 Tjänster som utförs av bland annat en notarie mot en reglerad tariff förtecknas i tabell 5 i bilagan 4–7 till artikel R444-3 1° i code de commerce (handelslagen). Rad 8 i denna tabell avser arvsdeklarationer.

7 Tariffen för denna deklaration fastställs i artikel A444-63 i handelslagen, i vilken det föreskrivs att den ersättning som notarien uppbär ska beräknas proportionellt i förhållande till samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen enligt en tabell som grundar sig på fyra olika intervaller.

8 BC, som är fransk medborgare och bosatt i Frankrike, är ensam arvinge efter sin systers död. Systern var fransk medborgare och bosatt i Belgien och hennes kvarlåtenskap består av lös och fast egendom vilken befinner sig i Belgien och Frankrike.

9 Arvsförfarandet inleddes av en notarie i Belgien. I enlighet med belgisk rätt upprättade notarien, förutom en arvingeförteckning, en arvsdeklaration avseende samtliga tillgångar i Frankrike och Belgien. Som motprestation betalade BC ersättning till den belgiske notarien vilken hade beräknats på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen.

10 Eftersom BC var skyldig att anlita en notarie som är etablerad i Frankrike för att underteckna den arvsdeklaration som föreskrivs i artikel 800 i den allmänna skattelagen för att beräkna arvsskatten gav hon Attal et Associés i uppdrag att vara notarie. Som motprestation för upprättandet av denna deklaration, vilken ska omfatta tillgångar i såväl Frankrike som i utlandet, betalade BC provision till Attal et Associés vilken beräknades på grundval av en uppskattning av värdet av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen.

11 Därefter betalade BC arvsskatt i Frankrike, beräknad enbart på grundval av lös och fast egendom i Frankrike. Hon betalade dessutom arvsskatt i Belgien, beräknad på grundval av all fast och lös egendom i Frankrike och Belgien, men med avdrag för den skatt som hade betalats i Frankrike, i enlighet med artikel 10 b i avtalet mellan Frankrike och Belgien. På detta sätt blev BC inte föremål för någon dubbelbeskattning av tillgångarna i kvarlåtenskapen.

12 Attal et Associés vände sig till justitiesekreteraren vid Tribunal judiciaire de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) för att erhålla ett intyg om kontroll av kostnader för att fastställa bland annat den ersättning som den hade rätt till som motprestation för upprättandet av arvsdeklarationen.

13 BC bestred det intyg om kontroll av kostnader som justitiesekreteraren hade upprättat vid Tribunal judiciaire de Paris, som är hänskjutande domstol. Hon yrkade att den hänskjutande domstolen skulle upprätta ett nytt intyg i vilket ersättningen till Associés beräknades enbart på grundval av bruttotillgångarna i Frankrike, och inte på grundval av samtliga deklarerade bruttotillgångar i kvarlåtenskapen, samt att mellanskillnaden i skatt som redan hade betalats i förskott skulle återbetalas till henne.

14 Eftersom BC:s arv medför personliga kapitalrörelser som berör två medlemsstater, nämligen Republiken Frankrike och Konungariket Belgien, och med hänsyn till att BC enligt fransk rätt var skyldig att anlita en notarie som är etablerad i Frankrike för att skriva under arvsdeklarationen i den sistnämnda medlemsstaten, undrar den hänskjutande domstolen huruvida den omständigheten att ersättningen till denna notarie enligt fransk rätt, i likhet med ersättningen till den belgiska notarien, ska beräknas på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen, utgör en restriktion för kapitalrörelser som är förbjuden enligt artikel 63.1 FEUF, eftersom värdet på det arv som BC erhåller minskas.

15 Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida vissa av de undantag som föreskrivs i artikel 65.1 a och b FEUF är tillämpliga i en sådan situation.

16 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal judiciaire de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

17 Den 24 oktober 2024 skickade EU-domstolen en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen rörande de tillämpliga bestämmelserna i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen besvarade denna begäran den 20 december 2024.

18 Den franska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande ska avvisas. Den hänskjutande domstolen har nämligen, i strid med artikel 94 b i EU-domstolens rättegångsregler, inte i begäran redogjort för de nationella bestämmelser i vilka det föreskrivs en skyldighet att anlita en notarie för att upprätta en arvsdeklaration. Ingen av de bestämmelser som den hänskjutande domstolen har nämnt i ansökan ålägger nämligen en arvinge som BC att anlita en notarie för att upprätta en sådan deklaration. Eftersom tolkningsfrågorna grundar sig på denna påstådda skyldighet som enligt den franska regeringen inte följer av nationell rätt i en situation som den som är aktuell i det nationella målet, anser den franska regeringen i huvudsak att den begärda tolkningen av unionsrätten inte svarar mot ett objektivt behov för att avgöra det nationella målet, utan är av allmän eller hypotetisk karaktär.

19 Domstolen erinrar härvid om att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 6 mars 2025, Anikovi, C‑395/23, EU:C:2025:142, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

20 Enligt fast rättspraxis, som återspeglas i artikel 94 b i domstolens rättegångsregler, krävs det bland annat att den nationella domstolen klargör den rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs, eftersom det är nödvändigt att komma fram till en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen (dom av den 26 januari 1993, Telemarsicabruzzo m.fl., C‑320/90–C‑322/90, EU:C:1993:26, punkt 6, och dom av den 6 mars 2025, Anikovi, C‑395/23, EU:C:2025:142, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

21 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen i begäran om förhandsavgörande angett att, enligt nationell rätt och med beaktande av omständigheterna kring det arv som är aktuellt i det nationella målet, är en arvinge i BC:s situation skyldig att anlita en notarie som är etablerad i Frankrike för att underteckna arvsdeklarationen i denna medlemsstat. Som svar på den begäran om upplysningar från EU-domstolen som nämns i punkt 17 preciserade den hänskjutande domstolen att även om denna skyldighet inte föreskrivs i någon särskild bestämmelse i fransk rätt, gäller den i en sådan situation.

22 Under dessa omständigheter finner domstolen att begäran om förhandsavgörande uppfyller kravet i artikel 94 b i rättegångsreglerna på att den rättsliga bakgrunden till de frågor som ställs ska klargöras.

23 Eftersom den hänskjutande domstolen i sitt svar på EU-domstolens begäran om upplysningar har bekräftat att det antagande som ligger till grund för tolkningsfrågorna är korrekt, det vill säga att en person i BC:s situation är skyldig att anlita en notarie i Frankrike för att upprätta arvsdeklarationen, är det inte heller uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att frågan är hypotetisk, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinras om i punkt 19 ovan.

24 Även om den franska regeringens tolkning av nationell rätt med avseende på skyldigheten att anlita en notarie avviker från den tolkning som den hänskjutande domstolen har gjort, ska det erinras om att det inte ankommer på EU-domstolen att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF uttala sig om tolkningen av nationell rätt och att avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av den nationella rätten är korrekt, eftersom det inom ramen för detta förfarande, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, är den nationella domstolen som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och nationell rätt (dom av den 11 januari 2024, Nárokuj, C‑755/22, EU:C:2024:10, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

25 Av det anförda följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

26 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 63.1 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken ersättningen till en notarie, vars tjänster en arvinge under vissa omständigheter är skyldig att använda sig av för att upprätta den arvsdeklaration som föreskrivs i nationell rätt, beräknas på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen vilken omfattar tillgångar som befinner sig i denna medlemsstat och i en annan medlemsstat, och inte bara på grundval av de bruttotillgångar som endast motsvarar den egendom som befinner sig i den första medlemsstaten, utan att hänsyn tas till den ersättning som arvingen betalat som motprestation för den arvsdeklaration som upprättats av en notarie i den andra medlemsstaten och som också beräknats på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen.

27 I detta hänseende ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att även om frågor om direkta skatter omfattas av medlemsstaternas behörighet ska dessa iaktta unionsrätten, och särskilt de grundläggande friheter som garanteras i EUF-fördraget, när de utövar denna behörighet (dom av den 12 oktober 2023, BA (Arvsöverlåtelser – Unionens sociala bostadspolitik), C‑670/21, EU:C:2023:763, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

28 I artikel 63.1 FEUF uppställs ett allmänt förbud mot alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och tredjeland.

29 Det följer av rättspraxis att den skattemässiga behandlingen av förvärv genom arv, vilka utgör en överföring till en eller flera personer av kvarlåtenskap som efterlämnats av en avliden person, det vill säga en överföring till arvingarna av äganderätten till olika slags egendom, rättigheter och föremål som ingår i denna kvarlåtenskap, omfattas av EUF-fördragets bestämmelser om kapitalrörelser, bland annat artikel 63 FEUF, med undantag för de fall där förvärvet i alla relevanta avseenden är begränsat till en och samma medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2006, van Hilten-van der Heijden, C‑513/03, EU:C:2006:131, punkt 41, dom av den 21 december 2021, Finanzamt V (Arv – Partiellt grundavdrag och avdrag för laglotter), C‑394/20, EU:C:2021:1044, punkt 29, och dom av den 12 oktober 2023, BA (Arvsöverlåtelser – Unionens sociala bostadspolitik), C‑670/21, EU:C:2023:763, punkt 38).

30 I förevarande fall anges det i beslutet om hänskjutande att de franska bestämmelserna om ersättning till notarier i samband med arvsdeklarationer i det nationella målet är tillämpliga i en situation i vilken en person som vid sin död var bosatt i Belgien har efterlämnat ett arv till en person som är bosatt i Frankrike vilket omfattar tillgångar i båda dessa medlemsstater och är föremål för arvsskatt i var och en av dem. Under dessa villkor kan en sådan situation inte anses utgöra en situation som enbart rör inhemska förhållanden (se, analogt, dom av den 17 januari 2008, Jäger, C‑256/06, EU:C:2008:20, punkt 26).

31 Denna situations gränsöverskridande karaktär kan inte ifrågasättas med hänvisning till att ersättningen till den notarie som i Frankrike ska upprätta den arvsdeklaration som föreskrivs i nationell rätt inte i sig utgör en del av kvarlåtenskapen och inte ger upphov till någon gränsöverskridande kapitalrörelse, eftersom notarien erhåller ersättning oberoende av och separat från den notarie som är etablerad i Belgien.

32 Det framgår nämligen av artikel 750 ter jämförd med artikel 800 i den allmänna skattelagen att den arvsdeklaration som upprättas av notarien i Frankrike i en situation som den i det nationella målet omfattar lös och fast egendom i såväl Frankrike som i utlandet, och att ersättningen till notarien således, i enlighet med den nationella lagstiftningen, ska beräknas på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen. Vad gäller gränsöverskridande arv som omfattar tillgångar som befinner sig i Frankrike och Belgien föreskrivs det dessutom i artikel 10 a i avtalet mellan Frankrike och Belgien att varje stat behåller rätten att beräkna skatten på den egendom som är förbehållen dess beskattning enligt den genomsnittliga skattesats som skulle vara tillämplig om hänsyn togs till all egendom som dess interna lagstiftning skulle tillåta den att beskatta.

33 Notariens medverkan i Frankrike vid upprättandet av en arvsdeklaration utgör således ett nödvändigt steg för att den franska skattemyndigheten ska kunna beräkna arvsskatten, vilket innebär att det sätt på vilket notariens ersättning beräknas och den omständigheten att en arvinge som BC betalar sådan ersättning i varje medlemsstat där de tillgångar som är föremål för arvet befinner sig är oupplösligt förbundna med arvet och med dess gränsöverskridande karaktär.

34 Det ska för fullständighetens skull påpekas att Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107) inte är relevant i detta sammanhang, eftersom den enligt dess artikel 1.1 inte ska tillämpas på skattefrågor.

35 I en situation som den i det nationella målet är det följaktligen fråga om kapitalrörelser i den mening som avses i artikel 63.1 FEUF.

36 Under dessa omständigheter ska domstolen pröva om nationell lagstiftning som den i det nationella målet utgör en restriktion för kapitalrörelser, i den mening som avses i artikel 63.1 FEUF och, om så är fallet, om en sådan restriktion är motiverad.

37 Det ska i detta avseende erinras om att begreppet restriktion i denna bestämmelse omfattar statliga åtgärder som är diskriminerande genom att de, direkt eller indirekt, medför en skillnad i behandling mellan inhemska kapitalrörelser och gränsöverskridande kapitalrörelser, som inte motsvarar en objektiv skillnad mellan situationerna och som därför kan avhålla fysiska eller juridiska personer från andra medlemsstater eller tredjeländer från att genomföra gränsöverskridande kapitalrörelser (dom av den 30 april 2025, Finanzamt für Großbetriebe, C‑602/23, EU:C:2025:290, punkt 45).

38 Domstolen har nämligen i fråga om arvsskatt slagit fast att nationell lagstiftning som inför en sådan skillnad i behandling och som medför att arv mellan dem som saknar hemvist i landet eller arv som omfattar tillgångar i en annan medlemsstat påförs högre skatt än arv mellan enbart de som har hemvist i landet eller arv som enbart omfattar tillgångar i den medlemsstat där beskattningen sker, och som följaktligen leder till en minskning av värdet på arvet, utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital som är förbjuden enligt artikel 63.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Feilen, C‑123/15, EU:C:2016:496, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

39 Det följer av rättspraxis att även nationell lagstiftning som tillämpas utan åtskillnad på inhemska situationer och gränsöverskridande situationer kan utgöra en restriktion för den fria rörligheten för kapital om den, de facto, innebär att gränsöverskridande situationer missgynnas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2025, Finanzamt für Großbetriebe, C‑602/23, EU:C:2025:290, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

40 Det ska också erinras om att, i avsaknad av harmonisering på unionsnivå, gäller i detta avseende att de nackdelar som kan följa av att olika medlemsstater utövar sin beskattningsrätt parallellt inte utgör restriktioner för den fria rörligheten, så länge utövandet av beskattningsrätten inte är diskriminerande. EU-domstolen har sålunda bland annat preciserat att artikel 63.1 FEUF inte tar sikte på åtgärder som endast medför att det uppstår merkostnader vid de aktuella kapitalrörelserna och som påverkar kapitalrörelser mellan medlemsstaterna och inom en medlemsstat på samma sätt (se, analogt, dom av den 8 september 2005, Mobistar och Belgacom Mobile, C‑544/03 och C‑545/03, EU:C:2005:518, punkt 31, och dom av den 22 september 2022, Admiral Gaming Network m.fl., C‑475/20-C‑482/20, EU:C:2022:714, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

41 I förevarande fall innebär den franska lagstiftningen om ersättning till notarier i samband med arvsdeklarationer inte att rent inhemska situationer och gränsöverskridande situationer behandlas olika, eftersom denna ersättning i alla fall beräknas på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen, oberoende av var de berörda tillgångarna befinner sig.

42 Såsom anges i punkt 31 ovan utgör ersättningen till notarien inte, i sig, en del av kvarlåtenskapen, utan utgör det vederlag som i princip anses vara rättvist och skäligt för den tjänst som notarien tillhandahåller för att upprätta en arvsdeklaration för samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen.

43 Det är riktigt att kostnaderna för en arvinge som BC, vid ett gränsöverskridande arv som omfattar tillgångar i såväl Frankrike som Belgien, kan komma att bli högre än vad som skulle ha varit fallet vid ett rent inhemskt arv på grund av att arvingen även måste betala ersättning till en notarie som är etablerad i Belgien för att upprätta en sådan deklaration i den medlemsstaten.

44 Det ska emellertid erinras om, såsom anges i punkt 32 ovan, att ersättningen för den notarie som arvingen är skyldig att anlita i Frankrike beräknas på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen, eftersom den arvsdeklaration som upprättats av notarien enligt fransk skatterätt måste räkna samman dessa tillgångar så att skattemyndigheten kan beräkna arvsskatten, i enlighet med artikel 10 a i avtalet mellan Frankrike och Belgien.

45 Den ersättning som en arvinge som BC måste betala en notarie som är etablerad i Frankrike, utöver den ersättning som arvingen måste betala notarien i Belgien, ska följaktligen, med tillämpning av den rättspraxis som det erinras om i punkt 40 ovan, anses utgöra en nackdel i form av merkostnader som följer av att Republiken Frankrike och Konungariket Belgien utövar sin beskattningsrätt parallellt. Såsom framgår av punkterna 41 och 42 ovan är detta utövande nämligen inte diskriminerande och dessa merkostnader påverkar kapitalrörelserna mellan dessa två medlemsstater och dem inom Republiken Frankrike på samma sätt.

46 Under dessa omständigheter kan den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet inte anses utgör en restriktion för den fria rörligheten för kapital som är förbjuden enligt artikel 63.1 FEUF.

47 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 63.1 FEUF ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken ersättningen till en notarie, vars tjänster en arvinge under vissa omständigheter är skyldig att använda sig av för att upprätta den arvsdeklaration som föreskrivs i nationell rätt, ska beräknas på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen vilken omfattar tillgångar som befinner sig i denna medlemsstat och i en annan medlemsstat, och inte bara på grundval av de bruttotillgångar som endast motsvarar den egendom som befinner sig i den första medlemsstaten, utan att hänsyn tas till den ersättning som arvingen betalat som motprestation för den arvsdeklaration som upprättats av en notarie i den andra medlemsstaten och som också beräknats på grundval av samtliga bruttotillgångar i kvarlåtenskapen.

48 Med hänsyn till svaret på den första och den andra frågan saknas anledning att besvara den tredje och den fjärde frågan.

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: franska.