Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 9 oktober 2025

I mål C‑80/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen för centrala Warszawa, Polen) genom beslut av den 22 januari 2024, som inkom till domstolen den 1 februari 2024, i målet

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på fjärde avdelningen, samt domarna M. Condinanzi, N. Jääskinen och R. Frendo (referent), generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Zwrotybankowe.pl sp. z o.o., genom A. Tomaszewska, radca prawny, Powszechna Kasa Oszczędności Bank Polski SA, genom A. Kuzawińska, M. Malciak och W. Wandzel, adwokaci, Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P. Kienapfel och U. Małecka, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 30 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 93/13

Direktiv 2008/48

Polsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 22.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66), och av artiklarna 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Zwrotybankowe.pl sp. z o.o., ett bolag med begränsat ansvar bildat enligt polsk rätt, och Powszechna Kasa Oszczędności Bank Polski SA (nedan kallad PKO Bank Polski), en bank, angående en fordran mot denna bank som en konsument har och som klaganden i det nationella målet har förvärvat.

3 I artikel 6.1 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

4 Artikel 7.1 i samma direktiv har följande lydelse:

5 I artikel 22 i direktiv 2008/48, med rubriken Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär, föreskrivs följande i punkt 2:

6 Enligt artikel 23 i direktivet, som har rubriken Sanktioner, gäller följande:

7 Genom Ustawa o kredycie konsumenckim (konsumentkreditlagen) av den 12 maj 2011 (Dz. U. nr 126, position 715), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad konsumentkreditlagen), har direktiv 2008/48 införlivats med polsk lagstiftning.

8 Artikel 45.1 i konsumentkreditlagen:

9 I artikel 509.1 i Kodeks cywilny (civillagen) av den 23 april 1964 (Dz. U. 1964, nr 16, position 93), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

10 Zwrotybankowe.pl har yrkat att Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen för centrala Warszawa, Polen), tillika den hänskjutande domstolen, ska förplikta PKO Bank Polski att till Zwrotybankowe.pl betala dels 4537,45 PLN (cirka 1050 euro) jämte lagstadgad dröjsmålsränta, dels rättegångskostnaderna.

11 Zwrotybankowe.pl väckte talan med stöd av ett överlåtelseavtal som ingåtts med en konsument (nedan kallat överlåtelseavtalet). Genom överlåtelseavtalet hade konsumenten överlåtit rätten att kräva in alla penningfordringar som denne kunde göra gällande mot PKO Bank Polski. Den i det nationella målet aktuella fordran har sin grund i tillämpningen av en sanktion som föreskrivs i artikel 45.1 i lagen om konsumentkrediter, genom vilken artikel 23 i direktiv 2008/48 genomförs, på grund av att banken hade åsidosatt sin informationsskyldighet enligt denna lag. I överlåtelseavtalet föreskrivs vidare att konsumenten, såsom motprestation för överlåtelsen i fråga, har rätt till 50 procent av värdet på den huvudfordran som återvinns från nämnda bank.

12 PKO Bank Polski har yrkat att talan ska ogillas och gjort gällande att Zwrotybankowe.pl inte har talerätt gentemot PKO Bank Polski, eftersom arten av den fordran vars indrivning har begärts utgör hinder för att den överlåts till tredje man. Banken har i sak gjort gällande att den under alla omständigheter inte har åsidosatt sin informationsskyldighet inom ramen för kreditavtalet med nämnda konsument.

13 I detta sammanhang vill den hänskjutande domstolen, för det första, ha klarhet i tolkningen av artikel 22.2 i direktiv 2008/48, enligt vilken konsumenter inte får avsäga sig de rättigheter som de ges genom bestämmelser i nationell lagstiftning som genomför detta direktiv. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida detta förbud även är tillämpligt på den möjlighet som föreskrivs i den nationella lagstiftningen, att konsumenten överlåter sina rättigheter till en tredje part som gör dem gällande i eget namn och som därefter bland annat erhåller en ersättning på 50 procent av det erhållna beloppet och återbetalar resterande 50 procent till konsumenten.

14 Enligt den hänskjutande domstolen bör man tillämpa en vid tolkning av begreppet att avsäga sig rättigheter, i den mening som avses i artikel 22.2 i direktiv 2008/48, så att detta begrepp även ska omfatta ovannämnda situation. Direktivets huvudsakliga syfte är nämligen att skydda den berörda konsumenten mot oskäliga villkor i kreditavtal och inte att skapa en källa till berikning för en tredje part som inte är part i det kreditavtal som ingåtts.

15 För det andra, för det fall denna vida tolkning inte godtas, hyser den hänskjutande domstolen tvivel om huruvida artikel 6.1 och artikel 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den nationella domstolen, inom ramen för sin skyldighet att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, även är skyldig att ex officio pröva villkoren i det överlåtelseavtal som ingåtts mellan den överlåtande konsumenten och förvärvaren, när detta avtal utgör den rättsliga grunden för förvärvarens talan mot kreditgivaren.

16 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att fastställandet av att villkoren i överlåtelseavtalet är oskäliga i förevarande fall skulle kunna medföra att avtalet blir ogiltigt. Detta skulle i så fall innebära att Zwrotybankowe.pl förlorar sin talerätt och att talan i det nationella målet ska ogillas.

17 Den hänskjutande domstolen har understrukit de negativa konsekvenser som detta skulle få för den berörda konsumenten, som under sådana omständigheter inte ens skulle erhålla den del av den fordran som långivaren har gjort anspråk på, som anges i överlåtelseavtalet. Dessutom ska prövningen av huruvida ett villkor i överlåtelseavtalet är oskäligt ske utan att konsumenten är närvarande och utan att konsumenten, av skäl som har samband med nationella processuella regler, ges möjlighet att delta i förfarandet och att yttra sig i frågan.

18 Mot denna bakgrund har Sąd Rejonowy dla Warszawy – Śródmieścia w Warszawie (Distriktsdomstolen för centrala Warszawa, Polen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

19 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 22.2 i direktiv 2008/48 utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument, till förmån för tredje man, som inte är konsument, får överlåta en fordran som har sin grund i ett åsidosättande av en rättighet som tillkommer nämnda konsument enligt den nationella lagstiftning genom vilken direktivet har införlivats.

20 Det ska inledningsvis erinras om att den omständigheten, att det nationella målet endast rör näringsidkare, inte utgör hinder för att tillämpa vare sig direktiv 2008/48 eller direktiv 93/13, eftersom tillämpningsområdet för dessa direktiv inte beror på vilka som är parter i tvisten, utan på ställningen av parterna i det kreditavtal som är aktuellt i det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2019, Lexitor, C‑383/18, EU:C:2019:702, punkt 20, och dom av den 18 november 2020, DelayFix, C‑519/19, EU:C:2020:933, punkterna 53 och 54).

21 I förevarande fall grundar sig den i det nationella målet aktuella fordran på ett kreditavtal som ingåtts mellan en konsument och PKO Bank Polski, vilken sedan förvärvades av Zwrotybankowe.pl enligt ett överlåtelseavtal, vilket innebär att båda direktiven är tillämpliga i det nationella målet.

22 Det ska dessutom erinras om att direktiv 2008/48 antogs med det dubbla syftet att tillförsäkra alla konsumenter i Europeiska unionen ett högt och likvärdigt skydd för deras intressen och att främja upprättandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter (dom av den 5 september 2019, Pohotovosť, C‑331/18, EU:C:2019:665, punkt 41, och dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty, C‑779/18, EU:C:2020:236, punkt 44 och där angiven rättspraxis). Bland annat säkerställer artikel 22.2 i direktivet en hög konsumentskyddsnivå genom att förbjuda konsumenterna att avsäga sig de rättigheter som de ges genom direktivet.

23 Den hänskjutande domstolen anser att begreppet avsäga sig i denna bestämmelse ska ges en vid tolkning så att det omfattar överlåtelse av de rättigheter som den berörda konsumenten har enligt direktiv 2008/48 och att direktivet således kan utgöra hinder för en sådan överlåtelse, även om den är tillåten enligt nationell rätt.

24 Det ska inledningsvis påpekas att ordalydelsen i artikel 22.2 i direktiv 2008/48 inte preciserar vad som ska anses omfattas av att avsäga sig de rättigheter som konsumenterna har enligt den nationella lagstiftning genom vilken direktivet genomförs. Denna bestämmelse ska således bedömas mot bakgrund av det sammanhang i vilket den ingår och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i, vilka det erinrats om i punkt 22 ovan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 april 2022, Landespolizeidirektion Steiermark (Längsta tidsperiod för gränskontroller vid de inre gränserna), C‑368/20 och C‑369/20, EU:C:2022:298, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

25 I detta avseende har domstolen redan haft att ta ställning till tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse vars syfte är att säkerställa en hög skyddsnivå för en svagare part i ett avtal, i händelse av att denna parts rättigheter överförs till ett handelsbolag. I det mål som avgjordes genom domen av den 29 februari 2024, Eventmedia Soluciones ( C‑11/23, EU:C:2024:194), prövade domstolen nämligen huruvida artikel 15 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om kompensation och assistans till passagerare vid nekad ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91 (EUT L 46, 2004, s. 1) utgjorde hinder för ett villkor i ett transportavtal, enligt vilket det är förbjudet att överlåta de i förordningen fastställda rättigheter som flygpassageraren har, bland annat rätten till kompensation. Denna artikel 15 har rubriken Ansvarsbegränsning och föreskriver, i punkt 1, att lufttrafikföretagens förpliktelser gentemot passagerarna enligt denna förordning inte får begränsas eller åsidosättas, exempelvis genom undantag eller en begränsande klausul i transportavtalet.

26 Domstolen har slagit fast att med hänsyn till detta syfte och för att säkerställa en hög skyddsnivå för passagerare, ska inte bara undantag eller begränsningar som direkt påverkar den rättigheten som sådan, utan även sådana undantag eller begränsningar som, till nackdel för passagerarna, begränsar villkoren för utövandet av nämnda rättighet i förhållande till de tillämpliga lagbestämmelserna, anses vara otillåtna i den mening som avses i nämnda artikel 15 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2024, Eventmedia Soluciones, C‑11/23, EU:C:2024:194, punkt 43).

27 För att säkerställa ett långtgående skydd för flygpassagerarna och göra det möjligt för passagerare att effektivt utöva sina rättigheter, ska den passagerare som berörs av en inställd flygning ges frihet att välja det effektivaste sättet att försvara sin rättighet, bland annat genom att göra det möjligt för passageraren att besluta att vända sig direkt till det lufttrafikföretag som skulle ha utfört flygningen, väcka talan vid behörig domstol eller, när detta föreskrivs i tillämplig nationell rätt, överlåta sin fordran till en utomstående för att slippa de svårigheter och kostnader som kan avskräcka passageraren från att vidta åtgärder på egen hand mot lufttrafikföretaget när det rör sig om ett belopp av mindre ekonomisk betydelse (se dom av den 29 februari 2024, Eventmedia Soluciones, C‑11/23, EU:C:2024:194, punkt 44).

28 Domstolen slog således fast att målet att säkerställa ett långtgående skydd för flygpassagerarna utgör hinder för ett villkor i ett transportavtal, enligt vilket det är förbjudet att överlåta de rättigheter som flygpassageraren har enligt förordning nr 261/2004 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 februari 2024, Eventmedia Soluciones, C‑11/23, EU:C:2024:194, punkt 46).

29 Av detta följer analogt att målet att uppnå en hög skyddsnivå för konsumenterna utgör hinder för en vid tolkning av begreppet avsäga sig, i artikel 22.2 i direktiv 2008/48 – vilket den hänskjutande domstolen har avsett – vilket skulle innebära ett förbud mot att överlåta de rättigheter som konsumenterna har enligt detta direktiv. En sådan överlåtelse utgör nämligen en av de lagliga möjligheter som eventuellt föreskrivs i den nationella rättsordningen för konsumenterna att försvara sina rättigheter genom att undvika svårigheter och kostnader som kan avskräcka dem från att vidta egna åtgärder gentemot den berörda näringsidkaren.

30 Med beaktande av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande: Artikel 22.2 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument, till förmån för tredje man som inte är konsument, får överlåta en fordran som har sin grund i ett åsidosättande av en rättighet som tillkommer nämnda konsument enligt den nationella lagstiftning genom vilken direktivet har införlivats.

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den nationella domstolen kan eller är skyldig att ex officio pröva huruvida ett villkor i ett avtal om överlåtelse av en fordran, som ingåtts av en konsument, eventuellt är oskäligt, när den tvist, mellan ett bolag som förvärvat fordran och en näringsidkare, som den nationella domstolen har att avgöra, inte avser överlåtelseavtalet, utan konsumentens fordran på denna näringsidkare.

32 Det framgår av beslutet om hänskjutande att det nationella målet avser den fordran som har sin grund i det kreditavtal som ingåtts mellan PKO Bank Polski och en konsument, en fordran som Zwrotybankowe.pl har förvärvat. Överlåtelseavtalet är således inte föremål för tvisten och konsumenten är inte part i det förfarande som inletts av denne.

33 Med beaktande av detta och med beaktande av det överlåtelseavtal från vilket Zwrotybankowe.pl härleder sin talerätt, hänvisar den nationella domstolen, för att motivera den andra tolkningsfrågan, till EU-domstolens praxis enligt vilken den nationella domstolen, så snart den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio ska pröva huruvida ett avtalsvillkor eventuellt är oskäligt.

34 I detta hänseende ska det erinras om att den nationella domstolen, enligt fast rättspraxis, nämligen är skyldig att, så snart den har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga i detta hänseende, ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 är oskäligt och därigenom undanröja obalansen mellan konsumenten och näringsidkaren (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, Lintner, C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 26).

35 Mot denna bakgrund underströk domstolen först att den prövning ex officio som den nationella domstolen vid vilken målet är anhängiggjort är skyldig att göra enligt direktiv 93/13 således är begränsad till de avtalsvillkor vars oskälighet kan fastställas på grundval av de faktiska och rättsliga omständigheter som framgår av handlingarna i målet som denna nationella domstol har tillgång till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, Lintner, C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 27).

36 Domstolen har vidare preciserat att den nationella domstolen följaktligen är skyldig att ex officio vidta åtgärder för bevisupptagning under förutsättning att de rättsliga och faktiska omständigheter som redan framgår av handlingarna i målet ger upphov till allvarliga tvivel om huruvida vissa villkor är oskäliga när de – trots att de inte angripits av konsumenten – har samband med föremålet för tvisten, om genomförandet av domstolens prövning ex officio kräver att sådana åtgärder för bevisupptagning vidtas (dom av den 11 mars 2020, Lintner, C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 38). I avsaknad av en effektiv kontroll av huruvida det eventuellt föreligger oskäliga avtalsvillkor i det berörda avtalet, kan nämligen iakttagandet av de rättigheter som följer av direktiv 93/13 inte säkerställas (dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska, C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

37 Slutligen fann domstolen emellertid att det endast är inom ramen för det anhängiggjorda tvisteföremålet som den nationella domstolen ex officio ska pröva ett avtalsvillkor med avseende på det skydd som en konsument åtnjuter enligt direktiv 93/13 för att undvika att konsumentens yrkanden ogillas genom ett beslut som i förekommande fall får rättskraft, medan yrkandena hade kunnat vinna bifall om konsumenten inte, av okunnighet, hade underlåtit att åberopa att avtalsvillkoret är oskäligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2020, Lintner, C‑511/17, EU:C:2020:188, punkt 32).

38 Det följer av övervägandena i punkterna 34–37 ovan att den nationella domstolens skyldighet att ex officio pröva ett avtalsvillkor gäller för villkor som, även om de inte har bestritts av den berörda konsumenten, förekommer i det avtal som är föremål för tvisten och att denna prövning motiveras av det krav på skydd som konsumenten åtnjuter enligt direktiv 93/13.

39 Det framgår av beslutet om hänskjutande att Zwrotybankowe.pl har yrkat att PKO Bank Polski ska förpliktas att betala en fordran som har sin grund i ett kreditavtal som en konsument ingått med denna bank, som en följd av ett påstått åsidosättande, när avtalet ingicks, av den informationsskyldighet som föreskrivs i direktiv 2008/48. PKO Bank Polski har till sitt försvar bland annat gjort gällande att det av artikel 22.2 i direktiv 2008/48 följer att en sådan fordran, från vilken klaganden i det nationella målet härleder sin talerätt, inte kan bli föremål för ett överlåtelseavtal.

40 Av detta följer att det avtalsvillkor som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sin tolkningsfråga inte omfattas av föremålet i den tvist som den har att avgöra, vilket innebär att det inte ankommer på den hänskjutande domstolen att ex officio pröva villkoret med hänsyn till det skydd som konsumenten åtnjuter enligt direktiv 93/13, i enlighet med den rättspraxis till vilken det hänvisas i punkt 37 ovan.

41 Vad vidare gäller en talan som en näringsidkare, som har förvärvat en konsuments fordran, väckt mot den näringsidkare som ingick avtalet med konsumenten, konstaterar domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 32 i sitt förslag till avgörande, att en talan mellan två näringsidkare inte kännetecknas av den obalans som föreligger inom ramen för en talan mellan den konsument och den näringsidkare som ingick avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2024, Air Europa Líneas Aéreas, C‑173/23, EU:C:2024:295, punkt 38).

42 Såsom har påpekats i punkt 34 ovan har domstolen nämligen redan understrukit att det är på grund av den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren som den nationella domstolen är skyldig att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 är oskäligt och därigenom undanröja en sådan obalans.

43 Av detta följer att det, till skillnad från den situation som avses i den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 34 ovan, inte är nödvändigt att den nationella domstolen – vid vilken en tvist har anhängiggjorts mellan två näringsidkare, såsom ett bolag som förvärvat en konsuments rättigheter och den näringsidkare som ingått avtalet med konsumenten – ex officio prövar huruvida ett villkor i det avtal som konsumenten ingått är oskäligt, för att säkerställa effektiviteten av det system för konsumentskydd som eftersträvas med direktiv 93/13 (dom av den 11 april 2024, Air Europa Líneas Aéreas, C‑173/23, EU:C:2024:295, punkt 39).

44 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat skulle dessutom ett fastställande av att ett eller flera villkor i överlåtelseavtalet är oskäliga, för det fall avtalet inte kunde bestå utan dessa villkor, kunna få till följd att den berörda förvärvaren, det vill säga Zwrotybankowe.pl, saknar talerätt och således att den överlåtande konsumenten inte skulle ha rätt till någon ersättning för det förfarande som pågår vid den domstolen. En sådan situation skulle kunna skada det effektiva skyddet för konsumenten, eftersom denne, åtminstone för närvarande, skulle gå miste om den del av fordran som vederbörande hoppades kunna erhålla genom överlåtelseavtalet. Dessutom skulle konsumenten inte ens ha möjlighet att yttra sig i detta avseende, eftersom vederbörande inte är part i det nationella målet.

45 Av detta följer att artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 inte kräver att den nationella domstolen ex officio prövar huruvida ett villkor i ett avtal om överlåtelse av en fordran, som ingåtts mellan en konsument och förvärvaren av konsumentens rättigheter, eventuellt är oskäligt, när den tvist som den nationella domstolen har att avgöra inte avser överlåtelseavtalet, utan konsumentens fordran gentemot den bank med vilken konsumenten ingått ett kreditavtal.

46 Under dessa omständigheter ankommer det uteslutande på den nationella domstolen att bedöma huruvida och i vilken utsträckning den nationella rätten tillåter, eller till och med kräver, att den kontrollerar huruvida Zwrotybankowe.pl har talerätt, bland annat genom att undersöka innehållet i det avtal som eventuellt ger Zwrotybankowe.pl talerätt, men som inte är föremål för den tvist som den har att avgöra. För att iaktta unionsrättens effektivitetsprincip får tillämpningen av en nationell processuell bestämmelse emellertid inte medföra att det blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av bland annat direktiv 93/13 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 maj 2022, SPV Project 1503 m.fl., C‑693/19 och C‑831/19, EU:C:2022:395, punkt 60). Den nationella domstolen ska således se till att denna bestämmelse inte får negativa konsekvenser för den berörda konsumenten, när denne inte har haft möjlighet att framföra sina argument inom ramen för ett kontradiktoriskt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2024, Air Europa Líneas Aéreas, C‑173/23, EU:C:2024:295, punkt 44).

47 Med beaktande av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande: Artiklarna 6.1 och 7.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den nationella domstolen inte är skyldig att ex officio pröva huruvida ett villkor i ett avtal om överlåtelse av en fordran, som ingåtts av en konsument, eventuellt är oskäligt, när den tvist, mellan ett bolag som förvärvat fordran och en näringsidkare, som den nationella domstolen har att avgöra, inte avser överlåtelseavtalet, utan konsumentens fordran på denna näringsidkare.

48 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: polska.