Domstolens dom (femte avdelningen) den 21 maj 2026

I mål C‑95/24 [Khuzdar], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien) genom beslut av den 6 februari 2024, som inkom till domstolen den 6 februari 2024, i ett förfarande angående verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats mot

DOMSTOLEN (femte avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna E. Regan (referent), D. Gratsias, B. Smulders och N. Fenger, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren C. Di Bella,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 maj 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: ATAU, genom L. Migliaccio, A. Scardamaglio och C. Sgariglia, avvocati, Italiens regering, genom S. Fiorentino och G. Palmieri, båda i egenskap av ombud, biträdda av S. Faraci och A. Trimboli, avvocati dello Stato, Rumäniens regering, genom E. Gane, L. Ghiță och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, F. Tomat och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 18 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2002/584

Rambeslut 2008/909

Rambeslut 2009/299

Direktiv (EU) 2016/343

Italiensk rätt

Lag nr 69 om bestämmelser för att anpassa den nationella lagstiftningen till rådets rambeslut 2002/584

Lagstiftningsdekret nr 161 om bestämmelser för att anpassa den nationella lagstiftningen till rådets rambeslut 2008/909

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

Den första frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4 led 6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), och av artikel 9.1 i) och artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 (nedan kallat rambeslut 2008/909).

2 Begäran har framställts inom ramen för ett förfarande angående verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en slovakisk domstol mot en person som är bosatt i Italien för verkställighet av ett fängelsestraff som utdömts efter en rättegång i vilken vederbörande inte var personligen närvarande.

3 I artikel 4 i rambeslut 2002/584, med rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras, föreskrivs följande:

4 I artikel 4a i rambeslutet, med rubriken Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, föreskrivs följande i punkt 1:

5 I artikel 9 i rambeslut 2008/909, med rubriken Skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd, föreskrivs följande i punkt 1:

6 I artikel 25 i rambeslutet föreskrivs följande:

7 Skälen 1, 4, 6, 8 och 15 i rambeslut 2009/299 har följande lydelse:

8 I artikel 1 i rambeslut 2009/299, med rubriken Syfte och tillämpningsområde, föreskrivs följande:

9 Genom artikel 2 i rambeslut 2009/299, med rubriken Ändringar i rambeslut 2002/584/RIF, infördes, i enlighet med punkt 1, en artikel 4a i rambeslut 2002/584. Genom artikel 5 i rambeslut 2009/299, med rubriken Ändringar i rambeslut [2008/909], infördes, i enlighet med punkt 1, en artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

10 Skäl 36 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1) har följande lydelse:

11 I artikel 8 i det direktivet, med rubriken Rätt att närvara vid rättegången, föreskrivs följande i punkt 2:

12 La legge n. 69 – Disposizioni per conformare il diritto interno alla decisione quadro 2002/584/GAI del Consiglio, del 13 giugno 2002, relativa al mandato d’arresto europeo e alle procedure di consegna tra Stati membri (lag nr 69 om bestämmelser för att bringa nationell rätt i överensstämmelse med rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna), av den 22 april 2005 (GURI nr 98 av den 29 april 2005), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskriver i artikel 6.1bis b att [n]är en europeisk arresteringsorder har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd som utdömts efter ett förfarande i den tilltalades utevaro, ska den även innehålla uppgift om minst ett av följande villkor:...

13 I artikel 18 bis.2 i nämnda lag nr 69, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs att [n]är den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd, får Corte d’appello (Appellationsdomstolen) vägra överlämnande av en italiensk medborgare eller en person som lagligen och faktiskt har varit bosatt eller uppehåller sig i Italien under en fortlöpande period av minst fem år,... under förutsättning att den domstolen beslutar att straffet eller åtgärden i fråga ska verkställas i Italien i enlighet med italiensk rätt.

14 Decreto legislativo n. 161 – Disposizioni per conformare il diritto interno alla decisione quadro 2008/909/GAI relativa all’applicazione del principio del reciproco riconoscimento alle sentenze penali che irrogano pene detentive o misure privative della libertà personale, ai fini della loro esecuzione nell’Unione Europea (lagstiftningsdekret nr 161 om bestämmelser för att bringa nationell rätt i överensstämmelse med rambeslut 2008/909/RIF om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen), av den 7 september 2010 (GURI nr 230 av den 1 oktober 2010), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskriver följande i artikel 13:

15 I artikel 24 i lagstiftningsdekret nr 161/2010, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs att Corte d’appello (Appellationsdomstolen), när den avslår en begäran om överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder som grundar sig på en fällande brottmålsdom och beslutar att det utdömda straffet ska verkställas i Italien, samtidigt ska erkänna, för verkställighet i Italien, den utländska fällande brottmålsdom som ligger till grund för den europeiska arresteringsordern, när villkoren i detta avseende är uppfyllda.

16 Den 5 oktober 2015 utfärdade Okresný súd Dunajská Streda (Distriktsdomstolen i Dunajská Streda, Slovakien) en europeisk arresteringsorder för verkställighet av en dom om fängelse i fem år som meddelats mot ATAU den 23 augusti 2010 och som skulle verkställas i sin helhet.

17 Den 19 juni 2023 greps ATAU i Italien, varför Corte d’appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien), som är den hänskjutande domstolen, ska pröva den ansökan om överlämnande av den berörda personen som framställts av de behöriga slovakiska myndigheterna genom denna europeiska arresteringsorder.

18 Under förfarandet vid den hänskjutande domstolen begärde ATAU, som hade visat att han faktiskt och lagligen hade varit bosatt i Italien sedan mer än fem år, att den hänskjutande domstolen skulle vägra att överlämna honom och, genom erkännande av den fällande domen om ett femårigt fängelsestraff som meddelats i Slovakien, förordna om verkställighet i Italien av det straff som han hade dömts till.

19 För att kunna pröva denna ansökan begärde den hänskjutande domstolen att de behöriga slovakiska myndigheterna skulle komplettera det tidigare överlämnade intyget med angivande av de processuella garantier som ATAU hade åtnjutit.

20 Genom skrivelse av den 2 november 2023 svarade Okresný súd Dunajská Streda (Distriktsdomstolen i Dunajská Streda) att ATAU inte hade deltagit personligen i det förfarande som hade lett till den fällande domen mot honom. Han biträddes och företräddes emellertid av en advokat under förfarandet. Dessutom underrättades han aldrig om tid och plats för förhandlingen, även om han hade kännedom om den pågående rättegången mot honom. Han greps och häktades i Slovakien den 28 september 2009 för det brott som han senare dömdes för, och den 15 december 2009 släpptes han och placerades i ett flyktingcenter på slovakiskt territorium. Han avvek därefter, utan att återvända och utan att ange delgivningsadress, vilket innebar att Okresný súd Dunajská Streda (Distriktsdomstolen i Dunajská Streda) inte kunde återfinna honom och delge honom kallelsen till den aktuella förhandlingen.

21 ATAU var följaktligen inte personligen närvarande vid förhandlingen. Förhandlingen ägde emellertid rum i närvaro av den advokat som företrädde och försvarade honom och denna förhandling ledde till en fällande dom om fem års fängelse.

22 Den hänskjutande domstolen har således angett att det ankommer på den att kontrollera huruvida villkoren är uppfyllda för att vägra överlämnande av ATAU och, i enlighet med dennes begäran, besluta om verkställighet i Italien av det straff som utdömts mot honom.

23 Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ska den verkställande rättsliga myndigheten, när den vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff och förordnar att straffet ska verkställas i Italien, för sådan verkställighet erkänna den fällande domen avseende nämnda straff.

24 I detta avseende ska, enligt de bestämmelser i italiensk rätt som syftar till att införliva artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, en dom som har meddelats efter en rättegång där den berörda personen inte personligen inställt sig inte erkännas, utom i tre fall där denne åtnjutit rättssäkerhetsgarantier. Vad gäller dessa tre typfall har den hänskjutande domstolen angett att villkoren för att tillämpa dem enligt denna bestämmelse, såsom de fastställts i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, inte är uppfyllda i förevarande fall. Även om den berörda personen hade kännedom om det pågående förfarandet, framgår det nämligen av beslutet om hänskjutande, för det första, att den berörda personen inte hade underrättats om tid och plats för förhandlingen eller om att ett avgörande skulle meddelas om han inte var personligen närvarande vid förhandlingen, för det andra, att den berörda personen, trots att han anlitat ett juridiskt ombud som faktiskt försvarade honom under förhandlingen, inte hade haft kännedom om det datum som fastställts för förhandlingen och, för det tredje, inte hade erhållit uppgifter som gjorde det möjligt att anse att han, med full kännedom om omständigheterna, hade godtagit den fällande dom som meddelats efter den förhandlingen, vid vilken han inte hade varit personligen närvarande.

25 Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att den, om den beslutar att vägra överlämnande av ATAU, inte kan besluta om verkställighet i Italien av det straff som utdömts mot honom, eftersom de villkor som föreskrivs i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet för att erkänna domen i fråga inte är uppfyllda.

26 När det gäller de processuella garantierna i samband med verkställigheten av en europeisk arresteringsorder, i enlighet med bestämmelserna i italiensk rätt som syftar till att införliva artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, har den hänskjutande domstolen angett att, i enlighet med villkoren i den nationella lagstiftningen om överlämnande av den berörda personen, är överlämnandet, när denna person inte har inställt sig personligen, tillåtet om personen i fråga har informerats om att en rättegång mot honom eller henne pågick och han eller hon har biträtts av ett ombud.

27 När den berörda personen har biträtts av ett ombud, är det således möjligt att tillåta att vederbörande överlämnas i enlighet med den europeiska arresteringsorder som vederbörande är föremål för, under förutsättning att den berörda personen har underrättats om att en rättegång pågår mot honom eller henne, utan att ett sådant överlämnande är underkastat det strängare villkor som är tillämpligt på erkännande av den dom som meddelats för verkställighet av straffet i Italien, nämligen att den berörda personen har underrättats om den dag som fastställts för förhandlingen.

28 Den hänskjutande domstolen har således understrukit att när det i den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet föreskrivs en strängare processuell garanti vad gäller erkännandet av den fällande domen än den processuella garanti som föreskrivs i denna lagstiftning för verkställighet av den europeiska arresteringsorder som den eftersökta personen är föremål för, kan en sådan skillnad medföra en ofördelaktig konsekvens för denna person, eftersom vederbörande skulle kunna överlämnas till den utfärdande medlemsstaten för verkställighet av detta straff, samtidigt som han eller hon fråntas möjligheten att avtjäna sitt straff i den medlemsstat där han eller hon är bosatt.

29 Den hänskjutande domstolen önskar därför få klarhet i huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med unionsrätten, särskilt artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 samt artikel 9.1 i och artikel 25 i rambeslut 2008/909.

30 Den hänskjutande domstolen har dessutom understrukit att även om det i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 endast föreskrivs en möjlighet att vägra att erkänna en dom som meddelats när den berörda person som inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, bland annat för det fall den berörda personen inte underrättades om tidpunkten för förhandlingen, föreskriver de bestämmelser i italiensk rätt som syftar till att införliva denna bestämmelse tvärtom en skyldighet att vägra att erkänna domen under sådana omständigheter.

31 Denna skillnad är väsentlig i förevarande fall. Den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet förbjuder nämligen nämnda domstol att erkänna den fällande dom som meddelats mot ATAU, trots att den nationella domstolen, om den hade ett bedömningsutrymme i detta avseende, skulle kunna erkänna denna dom och samtidigt vägra att överlämna den berörda personen och besluta om verkställighet av det straff som utdömts mot honom i Italien.

32 Mot denna bakgrund beslutade Corte di appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

33 Den italienska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den är rent hypotetisk. Genom att begära erkännande i Italien av den dom om fem års fängelse som meddelats i Slovakien har ATAU tydligt godtagit den straffrättsliga domen som meddelades efter den rättegång där han inte personligen inställde sig, vilket innebär att den hänskjutande domstolen, i enlighet med den bestämmelse i italiensk rätt som syftar till att införliva artikel 9.1 i) iii) i rambeslut 2008/909, bör erkänna den dom genom vilken detta straff utdömdes för att den ska kunna verkställas på italienskt territorium.

34 Domstolen erinrar i detta hänseende om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det, enligt fast rättspraxis, uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är således i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

35 Härav följer att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas av EU-domstolen då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

36 Det ankommer på således på domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2023, INTER CONSULTING, C‑726/21, EU:C:2023:764, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

37 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen i beslutet om hänskjutande tydligt angett att den inte anser att villkoren för att tillämpa den bestämmelse i italiensk rätt som syftar till att införliva artikel 9.1 i) iii) i rambeslut 2008/909 är uppfyllda i ATAU:s fall. I enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i föregående punkt ska prövningen av tolkningsfrågorna således göras på grundval av den hänskjutande domstolens bedömning av de faktiska omständigheterna, oberoende av den italienska regeringens kritik mot den bedömningen.

38 Den hänskjutande domstolen har dessutom tillhandahållit EU-domstolen de uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts och har redogjort för skälen till att den anser att det är nödvändigt att tolka de bestämmelser som avses i dessa frågor i det förfarande som är anhängigt vid den. Det framgår således inte att frågorna inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att de avser ett hypotetiskt problem.

39 Härav följer att begäran om förhandsavgörande ska tas upp till sakprövning.

40 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 samt artikel 9.1 i och artikel 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken – vad gäller ett straff som utdömts trots att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, när villkoren för att vägra överlämnande av den berörda personen, å ena sidan, och för att besluta om verkställighet av straffet i den verkställande staten, å andra sidan, är uppfyllda, i enlighet med de bestämmelser i denna lagstiftning som införlivar rambeslut 2002/584 – domstolen i den verkställande medlemsstaten inte kan besluta om verkställighet av nämnda straff av det skälet att villkoren för erkännande av den fällande domen, enligt bestämmelserna i nämnda lagstiftning om införlivande av rambeslut 2008/909, inte är uppfyllda.

41 För det första påpekar domstolen att enligt artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 kan den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten vägra att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett frihetsstraff, när, såsom i förevarande fall, den eftersökta personen är bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att verkställa detta straff i enlighet med sin nationella rätt.

42 När det gäller rambeslut 2008/909 föreskrivs i artikel 25 i detta att utan att det påverkar tillämpningen av rambeslut 2002/584 ska bestämmelserna i rambeslut 2008/909 gälla i tillämpliga delar, i den mån de är förenliga med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, bland annat på verkställighet av påföljder i de fall då en medlemsstat åtar sig att verkställa påföljden i enlighet med artikel 4 led 6 i sistnämnda rambeslut.

43 I artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 föreskrivs ett skäl för att vägra erkännande och verkställighet av en fällande dom om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, med förbehåll för de tre fall som avses i leden i) ii) respektive iii), i vilka erkännande och verkställighet av en sådan fällande dom inte får vägras.

44 I förevarande fall frågar sig den hänskjutande domstolen hur man ska förhålla sig till det faktum att, för det fall den berörda personen inte personligen inställde sig vid den förhandling som ledde till den fällande domen, de bestämmelser i italiensk rätt som syftar till att införliva artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, avseende de villkor under vilka denna omständighet utgör en grund för att inte verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot den berörda personen, skiljer sig från de bestämmelser som syftar till att införliva artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, vilka avser de villkor under vilka nämnda omständighet utgör ett skäl för att inte erkänna och inte verkställa den dom genom vilken den berörda personen dömts.

45 I detta hänseende ska det dock påpekas att artikel 4a.1 a–c i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 – som infördes i de två aktuella rambesluten genom samma unionsakt, det vill säga rambeslut 2009/299, särskilt artikel 2.1 respektive artikel 5.1 i rambeslutet – har en liknande, eller till och med identisk, lydelse och har liknande syften avseende bland annat den berörda personens rätt att personligen närvara vid förhandlingen och iakttagandet av den berörda personens rätt till försvar när han eller hon inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, såsom framgår av bland annat skälen 1, 4, 6 och 8 i rambeslut 2009/299. Av detta följer att rättspraxis avseende nämnda artikel 4a.1 kan överföras på artikel 9.1 i, vad gäller begrepp som är gemensamma för dessa båda bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom meddelad denna dag, Hölderman, C‑447/24, punkterna 50 och 51).

46 Villkoren för att tillämpa de fall där den omständigheten att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen inte kan utgöra ett skäl för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder som utfärdats för verkställighet av ett straff, enligt artikel 4a.1 a–c i rambeslut 2002/584, skiljer sig således inte från villkoren för att en sådan omständighet inte kan utgöra ett skäl för att inte erkänna och inte verkställa den fällande domen, i enlighet med artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

47 En nationell lagstiftning som uppställer olika villkor för sådana fall, beroende på om dessa situationer bedöms enligt de nationella bestämmelser som syftar till att införliva artikel 4a.1 a–c i rambeslut 2002/584 eller enligt de bestämmelser som syftar till att införliva artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, kan således inte vara förenlig med dessa unionsrättsliga bestämmelser.

48 För det fall den hänskjutande domstolen skulle anse att så är fallet med de bestämmelser i italiensk rätt som är aktuella i det nationella målet, ska det erinras om att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att en nationell domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med bestämmelserna i detta rambeslut, eftersom rambeslutet saknar direkt effekt. Medlemsstaternas myndigheter, inbegripet deras domstolar, är emellertid skyldiga att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt konformt, så att de kan uppnå ett resultat som är förenligt med det syfte som eftersträvas med rambeslutet (se, analogt, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C‑398/22, EU:C:2023:1031, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

49 Även om rambeslut inte kan ha direkt effekt, medför deras bindande verkan icke desto mindre en skyldighet för nationella myndigheter i medlemsstaterna att tolka sin nationella rätt i överensstämmelse med sådana rättsakter från och med den dag då fristen för att genomföra rambeslutet har löpt ut. Nationella myndigheter är således skyldiga att vid tillämpningen av nationell rätt, så långt det är möjligt, tolka denna rätt mot bakgrund av det aktuella rambeslutets lydelse och syfte för att uppnå det mål som eftersträvas med rambeslutet. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten. Principen om unionsrättskonform tolkning innebär således att den nationella rätten beaktas i sin helhet och att de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt används, för att säkerställa att rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med rambeslutets syfte (dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C‑398/22, EU:C:2023:1031, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

50 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i denna, i möjligaste mån tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med rambesluten 2002/584 och 2008/909, så att de bestämmelser i italiensk rätt som syftar till att införliva artikel 4a.1 a–c i rambeslut 2002/584 och de bestämmelser som syftar till att införliva artikel 9.1 i-iii i rambeslut 2008/909 föreskriver samma tillämpningsvillkor.

51 För det andra ska det påpekas att den hänskjutande domstolens frågor vad gäller erkännande och verkställighet av den fällande domen mot ATAU, såsom framgår av uppgifterna i begäran om förhandsavgörande, särskilt rör det fall som avses i artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584 och artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909.

52 I enlighet med den nationella lagstiftning som syftar till att införliva den förstnämnda av dessa bestämmelser, finns det nämligen, under förutsättning att den berörda personen har anlitat ett juridiskt ombud som faktiskt försvarade honom eller henne under rättegången, när den berörda personen har underrättats om den pågående rättegången mot honom eller henne, ingen anledning att vägra att verkställa den europeiska arresteringsorder som han eller hon är föremål för på grund av att han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

53 Under liknande omständigheter, men där den berörda personen närmare bestämt inte har haft kännedom om datumet för förhandlingen, utgör den nationella lagstiftning som syftar till att införliva den andra av dessa bestämmelser hinder för att den fällande domen mot den berörda personen kan erkännas, så att vägran att verkställa arresteringsordern och verkställighet i Italien av det utdömda straffet, såsom föreskrivs i artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584, inte är möjlig.

54 Med hänsyn till den hänskjutande domstolens osäkerhet beträffande hur villkoren för tillämpning av det fall som avses i led ii) i artikel 9.1 i rambeslut 2008/909 ska bedömas, ska det därför klargöras vilka omständigheter som, trots att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, kan omfattas av led ii) i denna bestämmelse, vilka, såsom angetts i punkt 45 ovan, även kan omfattas av artikel 4a.1 b i rambeslut 2002/584.

55 Enligt artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 får den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten vägra att erkänna och verkställa en fällande dom om den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 i rambeslutet, inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till denna dom, såvida det inte i intyget anges att den berörda personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning, befinner sig i någon av de situationer som avses i leden i, ii eller iii i artikel 9.1 i.

56 Av detta följer att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip är skyldig att erkänna och verkställa en fällande dom, trots att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till denna dom, om villkoren för att tillämpa något av de fall som avses i leden i, ii eller iii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 är uppfyllda (se, analogt, dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 35).

57 I vart och ett av de fall som avses i dessa led innebär nämligen erkännandet och verkställigheten av en fällande dom inte någon kränkning av den berörda personens rätt till försvar, rätt till ett effektivt rättsmedel eller rätt till en rättvis rättegång, såsom dessa rättigheter stadfästs i artiklarna 47 och 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (se, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 73 och där angiven rättspraxis), eftersom den berörda personen i dessa fall ska anses ha frivilligt och på ett otvetydigt sätt avsagt sig rätten att närvara vid förhandlingen (se, analogt, dom av den 26 februari 2013, Melloni, C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 52).

58 Vad närmare bestämt gäller artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten skyldig att erkänna och verkställa en fällande dom, trots att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen, om den berörda personen, enligt det krav som inleder denna bestämmelse, med kännedom om den planerade förhandlingen, gav i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av medlemsstaten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen.

59 I detta sammanhang är det således nödvändigt att inledningsvis fastställa räckvidden av det krav som inleder artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 avseende den berörda personens kännedom om den planerade förhandlingen. Denna kännedom utgör, i avsaknad av en hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt, ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom unionen (se, analogt, dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C‑108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkterna 28–31). Det ska därefter preciseras hur detta ska bedömas.

60 Vad gäller räckvidden av detta krav erinrar domstolen om att enligt fast praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 4 september 2025, Casa Judeţeană de Asigurări de Sănătate Mureș m.fl., C‑489/23, EU:C:2025:651, punkt 31).

61 Vad gäller lydelsen av artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 ska det påpekas att ordalydelsen i denna bestämmelse, i dess olika språkversioner, inte gör det möjligt att entydigt fastställa huruvida det enligt denna bestämmelse krävs att den berörda personen, för att den ska kunna tillämpas, ska ha haft kännedom om datumet som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen.

62 Även om den italienska språkversionen av artikel 9.1 i) ii) i rambeslutet uttryckligen innehåller ett sådant krav, innehåller vissa språkversioner, såsom den engelska och den franska, endast ett krav på kännedom om den planerade rättegången, medan andra, såsom den tyska och den ungerska språkversionen, kräver kännedom om den fastställda förhandlingen eller, såsom den tjeckiska, den polska och den svenska versionen, kräver kännedom om den planerade förhandlingen.

63 Även om dessa olika uttryck visserligen skulle kunna tyda på att den berörda personen, i likhet med vad som uttryckligen föreskrivs i den italienska språkversionen av denna bestämmelse, måste ha haft kännedom om det datum som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen, kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse enligt fast rättspraxis inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan olika språkversioner av en unionsrättslig författningstext, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till sammanhanget och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2025, Naturvårdsverket (Behandling av avfall efter återtagning), C‑221/24 och C‑222/24, EU:C:2025:818, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

64 Vad gäller det sammanhang i vilket artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 ingår, ska det konstateras att det enligt led i) i denna bestämmelse krävs att den berörda personen antingen kallades personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till detta beslut, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, så att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen (se dom meddelad denna dag, Hölderman, C‑447/24, punkt 72).

65 Domstolen konstaterar således att det av själva ordalydelsen i artikel 9.1 i) i) i rambeslut 2008/909 framgår att uttrycket kännedom om den planerade förhandlingen i den bestämmelsen kräver att den berörda personen har underrättats om datum för förhandlingen och om den plats som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen (se dom meddelad denna dag, Hölderman, C‑447/24, punkt 73).

66 Inom ramen för en kontextuell tolkning förefaller det vara möjligt att därav dra slutsatsen att motsvarande krav, som inleder led ii i artikel 9.1 i, av konsekvensskäl kan ges samma räckvidd, vilket innebär att denna bestämmelse ska tolkas så, att den kräver att den berörda personen har underrättats om datum för förhandlingen och om den plats som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen (se dom meddelad denna dag, Hölderman, C‑447/24, punkt 74).

67 Denna tolkning stöds av bestämmelserna i direktiv 2016/343, särskilt artikel 8.2 i direktivet, vilken utgör en relevant kontextuell aspekt vid tolkningen av artikel 9.1 i) i rambeslutet på grund av det funktionella sambandet mellan dessa båda bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång), C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 48).

68 I detta avseende bör det erinras om att medlemsstaterna, i enlighet med artikel 8.2 i direktiv 2016/343, i vilket det föreskrivs minimiregler om vissa aspekter av straffrättsliga förfaranden, däribland rätten att närvara vid rättegången, får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, enligt led a i den bestämmelsen, om personen i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro eller, enligt led b i den bestämmelsen, om den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts antingen av den misstänkte eller tilltalade eller av staten.

69 Domstolen har slagit fast att artikel 8.2 i direktiv 2016/343 fäster särskild vikt vid att den berörda personen underrättas, eftersom det uttryckligen uppställs som villkor för möjligheten att genomföra en rättegång i den tilltalades utevaro att denna person har underrättats om rättegången. Med stöd av bland annat skäl 36 i direktivet preciserade domstolen att det villkor som anges såväl i led a som i led b i artikel 8.2, enligt vilket den berörda personen ska underrättas om rättegången, kräver att den berörda personen underrättas om tid och plats för förhandlingen, så att han eller hon får kännedom om förhandlingen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats ur landet), C‑420/20, EU:C:2022:679, punkterna 51 och 52).

70 En teleologisk tolkning av led ii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 stöder även tolkningen att det krav som inleder led ii) kräver att den berörda personen har underrättats om datum för förhandlingen och om den plats som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen.

71 Såsom uttryckligen framgår av artikel 1 i rambeslut 2009/299, jämförd med skälen 1 och 15 i samma rambeslut, syftar artikel 9.1 i, genom att precisera definitionen av de gemensamma grunderna för verkställighet av en fällande dom trots att den berörda personen inte var närvarande vid förhandlingen, till att skydda hans eller hennes rätt att personligen närvara vid rättegången mot honom eller henne, vilken utgör en väsentlig del av rätten till försvar och, mer allmänt, är av avgörande betydelse för iakttagandet av rätten till en rättvis rättegång i artikel 47 andra och tredje styckena och artikel 48 i stadgan, samtidigt som det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden mellan medlemsstaterna förbättras (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkterna 50 och 60 och där angiven rättspraxis).

72 En tolkning av artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909, enligt vilken den berörda personen ska underrättas om datum för förhandlingen och om var förhandlingen ska äga rum, främjar förverkligandet av dessa mål, eftersom den gör det möjligt för den berörda personen att inställa sig personligen om han eller hon så önskar, och detta fram till den tidpunkt då förhandlingen faktiskt äger rum eller, alternativt, kan säkerställa att den berörda personen frivilligt och otvetydigt har avstått från att närvara vid förhandlingen.

73 Vad för det andra gäller bedömningen av villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i, ii eller iii i artikel 9.1 i) i rambeslutet, i vilka den berörda personen, såsom det erinrats om i punkt 57 ovan, ska anses ha frivilligt och otvetydigt avstått från att närvara vid förhandlingen, ska den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, när den kontrollerar huruvida dessa villkor är uppfyllda, bedöma huruvida den berörda personens rätt till försvar har iakttagits, med vederbörlig hänsyn till samtliga omständigheter i det mål som är anhängigt vid den, däribland den berörda personens beteende.

74 Vad närmare bestämt gäller artikel 9.1 i) ii) i rambeslutet och särskilt det krav som inleder denna bestämmelse, avseende information om den planerade förhandlingen, kan den omständigheten att den berörda personen inte har underrättats direkt, såsom är fallet i det nationella målet, inte nödvändigtvis medföra att detta villkor inte är uppfyllt.

75 Vid bedömningen av huruvida detta villkor är uppfyllt ska det, såsom generaladvokaten påpekat i punkt 47 i sitt förslag till avgörande, särskilt beaktas dels vilka ansträngningar som myndigheterna har gjort för att underrätta den som dömts i sin utevaro om rättegången, dels vilka ansträngningar som denna person har gjort för att kunna ta emot information om rättegången (se, analogt, dom av den 20 maj 2025, Kachev, C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

76 Det är endast om det av precisa och objektiva indicier framgår att den berörda personen – trots att han eller hon officiellt underrättats om att han eller hon har anklagats för att ha begått ett brott och således har vetskap om att en rättegång kommer att hållas – avsiktligen agerar på ett sätt för att undvika att officiellt få information om tid och plats för förhandlingen, som denna person kan anses uppfylla nämnda villkor (se, analogt, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 48, och dom av den 20 maj 2025, Kachev, C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 35).

77 I förevarande fall framgår det bland annat av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att ATAU hade kännedom om den pågående rättegången mot honom, men att han hade avvikit utan att återvända till Slovakien och utan att ha angett någon delgivningsadress. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida sådana omständigheter utgör precisa och objektiva indicier som gör det möjligt att anse att den berörda personen ska anses uppfylla detta villkor.

78 Det ska i detta hänseende påpekas att domstolen har slagit fast att sådana indicier till exempel kan konstateras föreligga när den berörda personen avsiktligt har meddelat de behöriga nationella myndigheterna en felaktig adress eller inte längre befinner sig på den adress som han har meddelat dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 49). Det kan inte uteslutas att ett sådant konstaterande, med hänsyn till samtliga omständigheter i det ärende som den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har att pröva, även kan följa av den omständigheten att den berörda personen frivilligt har underlåtit att uppge en sådan adress.

79 Det kan inte heller uteslutas att den berörda personen kan anses uppfylla villkoret om kännedom om förhandlingen i artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 när den berörda personen, efter att ha angett adressen till sitt juridiska ombuds advokatbyrå som delgivningsadress, avsiktligt har undvikit all kontakt med detta juridiska ombud.

80 Den hänskjutande domstolen ska emellertid beakta att så endast kan vara fallet under förutsättning att de behöriga nationella myndigheterna har gjort rimliga ansträngningar för att lokalisera den berörda personen och informera honom eller henne om tid och plats för rättegången (se, analogt, dom av den 20 maj 2025, Kachev, C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

81 Vad gäller villkoret om fullmakt till ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten för att försvara den berörda personen vid förhandlingen och den omständigheten att han eller hon faktiskt försvarades av ombudet under rättegången, ska det preciseras att för att det ska ha getts ett uppdrag, i den mening som avses i artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909, krävs att den berörda personen själv har gett en försvarare, i förekommande fall den som utsetts ex officio, i uppdrag att företräda honom eller henne under rättegången i hans eller hennes utevaro (se, analogt, dom av den 20 maj 2025, Kachev, C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

82 Av detta följer att enbart den omständigheten att en person som dömts i sin utevaro har försvarats av en advokat, som utsetts ex officio, under hela det domstolsförfarande som genomförts i vederbörandes utevaro inte är tillräcklig för att det andra villkoret i denna bestämmelse ska vara uppfyllt. Den omständigheten att den berörda personen företräds av en advokat visar att den person som dömts i sin utevaro frivilligt och otvetydigt har avstått från sin rätt att närvara vid rättegången endast om denna person avsiktligt har överlåtit åt advokaten att försvara honom eller henne vid domstolen, vilket förutsätter att han eller hon särskilt har utsett advokaten att i hans eller hennes utevaro företräda honom eller henne under rättegången (se, analogt, dom av den 20 maj 2025, Kachev, C‑135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkterna 59 och 61).

83 Eftersom den hänskjutande domstolen har angett att ATAU biträddes och företräddes av en advokat under förfarandet och att den förhandling som ledde till den fällande domen ägde rum i närvaro av den advokat som företrädde och försvarade ATAU, ankommer det på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av övervägandena i punkterna 81 och 82 ovan, kontrollera att det följer av dessa omständigheter att villkoret i artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 – som rör den omständigheten att den berörda personen har gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud, som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten, att försvara honom eller henne vid förhandlingen och att han eller hon faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen – är uppfyllt.

84 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 samt artikel 9.1 i och artikel 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så,

85 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan, som ska prövas efter den andra frågan, för att få klarhet i huruvida artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 samt artikel 9.1 i och artikel 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken – vid en fällande dom som meddelats trots att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen och utan att villkoren för tillämpning av de fall som avses i artikel 9.1 i är uppfyllda, särskilt villkoret i led ii i denna bestämmelse – den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte har möjlighet att erkänna den fällande domen.

86 Det ska i detta sammanhang påpekas att denna fråga endast är av betydelse i det nationella målet om den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av svaret på den andra frågan, finner att villkoren för att tillämpa det fall som avses i led ii) i artikel 9.1 i) i rambeslutet inte är uppfyllda under omständigheterna i det nationella målet.

87 Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 9.1 i, i synnerhet av angivandet av att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att erkänna och verkställa den fällande domen i fråga, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har möjlighet att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen, såvida det inte i det intyg som föreskrivs i artikel 4 i rambeslutet anges att villkoren för att tillämpa de fall som anges i leden i, ii och iii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 är uppfyllda (se, analogt, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C‑396/22, EU:C:2023:1029, punkterna 38 och 39 och där angiven rättspraxis).

88 Artikel 9.1 i) begränsar således möjligheten att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom genom att på ett precist och enhetligt sätt ange på vilka villkor erkännande och verkställighet av en sådan dom efter en rättegång där den berörda personen inte var personligen närvarande inte får vägras (se, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

89 Av detta följer, såsom framgår av punkt 56 ovan, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att erkänna och verkställa en fällande dom, trots att den berörda personen var frånvarande vid den förhandling som ledde till domen, när villkoren för att tillämpa något av de fall som avses i leden i, ii respektive iii i artikel 9.1 i är uppfyllda.

90 Med hänsyn till att det i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 föreskrivs ett fakultativt skäl för att vägra erkännande och verkställighet av en fällande dom, får den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten under alla omständigheter, efter att ha konstaterat att villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i, ii och iii i denna bestämmelse inte är uppfyllda vad gäller situationen för den person som är föremål för en sådan dom, beakta samtliga omständigheter i varje enskilt fall, vilket gör det möjligt för myndigheten att försäkra sig om att erkännandet och verkställigheten av denna dom inte innebär ett åsidosättande av nämnda persons rätt till försvar (se, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkterna 76 och där angiven rättspraxis).

91 Under sådana omständigheter kan, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 68 i sitt förslag till avgörande, bland annat den berörda personens beteende beaktas, i synnerhet det faktum att den berörda personen har försökt undgå delgivning av den information som tillsänts honom eller henne eller har försökt att undvika all kontakt med sina advokater (se, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C‑514/21 och C‑515/21, EU:C:2023:235, punkt 78 och där angiven rättspraxis), och detta oberoende av huruvida ett sådant beteende är relevant för bedömningen, såsom framgår av punkterna 74–80 ovan, av huruvida villkoren för att tillämpa de situationer som avses i punkterna i–iii är uppfyllda.

92 Om den omständigheten att den berörda personen, såsom i förevarande fall, har begärt att straffet ska verkställas i den medlemsstat där han eller hon är bosatt och där han eller hon har centrum för sina intressen inte i sig uppfyller villkoren i artikel 9.1 i) iii) i rambeslut 2008/909, får den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten beakta en sådan begäran och, i förekommande fall, önskan att inte åberopa en eventuell rätt till en ny dom för att besluta att verkställigheten inte innebär ett åsidosättande av sökandens rätt till försvar, vilket innebär att det inte finns anledning att tillämpa det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, trots att villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i–iii i artikel 9.1 i) i rambeslutet inte är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom meddelad denna dag, Hölderman, C‑447/24, punkterna 101–103).

93 Även om artikel 9.1 i) i rambeslutet föreskriver en möjlighet, framgår det av beslutet om hänskjutande att den nationella lagstiftning som avser att införliva rambeslutet ålägger den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten när villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i–iii i artikel 9.1 i) i rambeslutet inte är uppfyllda. Denna lagstiftning fråntar således denna myndighet ett utrymme för skönsmässig bedömning för att, på grundval av omständigheterna i det enskilda fallet, kontrollera huruvida den berörda personens rätt till försvar ändå kan anses ha iakttagits och, följaktligen, för att besluta att erkänna och verkställa den fällande domen.

94 Under dessa omständigheter förefaller en sådan nationell lagstiftning strida mot artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

95 Av detta följer, mot bakgrund av övervägandena i punkterna 48 och 49 ovan, att om den hänskjutande domstolen skulle finna att villkoren för att tillämpa de fall som avses i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, bland annat i led ii i denna bestämmelse, inte är uppfyllda, ankommer det på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i denna, i möjligaste mån tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med rambeslut 2008/909, i den meningen att den, på grundval av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, kan bedöma huruvida den berörda personens rätt till försvar ändå kan anses ha iakttagits, så att den fällande domen i fråga ska erkännas och verkställas.

96 Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 4 led 6 i rambeslut 2002/584 samt artikel 9.1 i och artikel 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken – vid en fällande dom som meddelats trots att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen och utan att villkoren för tillämpning av de fall som avses i artikel 9.1 i är uppfyllda, särskilt villkoret i led ii i denna bestämmelse – den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten inte har möjlighet att erkänna den fällande domen.

97 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.

2 Målet har getts ett fiktivt namn. Det motsvarar inte det verkliga namnet på någon av parterna i förfarandet.