Domstolens dom (tredje avdelningen) den 20 maj 2025

I mål C‑135/25 PPU [Kachev], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien) genom beslut av den 11 februari 2025, som inkom till domstolen den 12 februari 2025, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna S. Rodin, N. Piçarra, O. Spineanu–Matei och N. Fenger, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 april 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Varhovna kasatsionna prokuratura na Republika Bulgaria, genom N. Georgiev, Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 30 april 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2016/343

Förordning (EU) 2018/1862

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Ansökan om att målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

Prövning av tolkningsfrågorna

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 8.4 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett förfarande angående en ansökan om återupptagande av ett straffrättsligt förfarande, som getts in av M.S.T. efter det att denne i sin utevaro dömts till ett års fängelse för grov stöld.

3 Skälen 33, 36 och 38 i direktiv 2016/343 har följande lydelse:

4 Artikel 1 i direktivet har rubriken Syfte. Där anges följande:

5 Artikel 8 i direktivet har rubriken Rätt att närvara vid rättegången. I punkterna 2 och 4 i den artikeln föreskrivs följande:

6 Artikel 9 i samma direktiv, med rubriken Rätt till en ny rättegång, har följande lydelse:

7 Artikel 34.1 b och c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU (EUT L 312, 2018, s. 56) har följande lydelse:

8 I artikel 219.3 led 3 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (DV nr 86 av den 28 oktober 2005) föreskrivs, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad NPK), följande:

9 I artikel 247c.1 NPK föreskrivs följande:

10 I artikel 269 NPK föreskrivs följande:

11 I artikel 423.1 NPK anges följande:

12 Den 5 februari 2024 delgavs M.S.T. och hans försvarare, som utsetts ex officio, ett misstankebeslut som upprättats i enlighet med artikel 219 NPK (nedan kallat misstankebeslutet) avseende en grov stöld som uppgavs ha begåtts i oktober 2023. I misstankebeslutet ålades M.S.T. att regelbundet underteckna ett register som fördes av polismyndigheterna på hans bostadsort. I det nämnda beslutet informerades han dessutom om att han inte fick lämna denna ort och att han var skyldig att vid kallelse inställa sig hos myndigheterna.

13 Under förundersökningen hölls förhör med M.S.T. som uppgav en adress på vilken han kunde nås av myndigheterna. Han uppgav även att han hade informerats om att han vid fällande dom var skyldig att ersätta kostnaderna för den försvarare som utsetts ex officio för honom.

14 Den 28 februari 2024 upprättade åklagaren en stämningsansökan med tillämpning av artikel 246 NPK och väckte åtal mot M.S.T. vid Rayonen sad Montana (Distriktsdomstolen i Montana, Bulgarien). Den gärning som angavs i stämningsansökan motsvarade i faktiskt och rättsligt hänseende den gärning som hade angetts i det misstankebeslut som hade överlämnats till honom under förundersökningsstadiet.

15 Rayonen sad Montana (Distriktsdomstolen i Montana) skickade en underrättelse om tid och plats för förhandlingen till den adress som M.S.T. hade angett under förundersökningsstadiet. Denna underrättelse återsändes emellertid till nämnda domstol, tillsammans med en uppgift från den behöriga tjänstemannen om att M.S.T., enligt uppgifter från anhöriga till honom, arbetade i Tyskland.

16 Nämnda domstol försökte därefter att kalla M.S.T. personligen. Den beslutade bland annat att han skulle kallas per telefon på ett av honom uppgett nummer och undersökte om han gjorde resor över gränsen samt gav polisen i uppdrag att söka efter honom. Dessa eftersökningar var emellertid resultatlösa. Av de uppgifter som inhämtades framgick att M.S.T. hade lämnat Bulgarien den 16 februari 2024.

17 Rayonen sad Montana (Distriktsdomstolen i Montana) prövade åtalet mot M.S.T. i hans utevaro. Den försvarare som utsetts ex officio och som bistått M.S.T. under förundersökningsstadiet deltog i förfarandet vid nämnda domstol.

18 Den 8 maj 2024 dömde samma domstol M.S.T. i hans utevaro till ett års fängelse. Domen vann laga kraft den 24 maj 2024 och M.S.T. började avtjäna sitt straff den 16 juni 2024.

19 M.S.T. ansökte vid Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien), som är den hänskjutande domstolen, om att det straffrättsliga förfarande som hade lett till att han dömdes i sin utevaro skulle återupptas.

20 Den hänskjutande domstolen har preciserat att den konsekvent har tolkat artikel 423.1 NPK så, att den innebär att en person som dömts i sin utevaro inte har rätt till en ny rättegång när den domstol som meddelat den fällande domen har vidtagit nödvändiga processuella åtgärder för att i rätt tid informera vederbörande om tid och plats för rättegången, men denna person har avvikit efter att ha mottagit ett misstankebeslut under förundersökningsstadiet, under förutsättning att anklagelsen mot nämnda person därefter inte har ändrats i väsentlig utsträckning, vare sig i faktiskt eller rättsligt hänseende, och att personen i fråga har företrätts av en försvarare som utsetts ex officio.

21 Den hänskjutande domstolen anser att en dömd person inte bör kunna dra fördel av sin utevaro när denna är en följd av vederbörandes olagliga beteende. Den anser därför att en person som har avvikit eller inte har följt en säkerhetsåtgärd eller olagligen har lämnat den adress som han eller hon har uppgett för myndigheterna inte ska ha rätt till en ny rättegång. Den hänskjutande domstolen har härav dragit slutsatsen att den bulgariska lagstiftningen, såsom den domstolen tolkar den, är förenlig med unionsrätten, särskilt med artiklarna 8.4 och 9 i direktiv 2016/343.

22 Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida denna tolkning av den nationella lagstiftningen är förenlig med den tolkning av artiklarna 8 och 9 i detta direktiv som EU-domstolen gjorde i domen av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401), och domen av den 16 januari 2025, Stangalov ( C‑644/23, EU:C:2025:16). Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida överlämnandet av ett misstankebeslut till en misstänkt person kan anses innebära att denna person ges kännedom om att en rättegång kommer att hållas mot honom eller henne och om de rättsliga konsekvenserna av att han eller hon avviker innan åtal väckts mot vederbörande vid domstol.

23 Mot denna bakgrund beslutade Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

24 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att målet om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

25 Den hänskjutande domstolen har till stöd för denna ansökan angett att M.S.T. håller på att avtjäna det fängelsestraff som han dömts till i sin utevaro och att den skulle kunna förordna om att han ska försättas på fri fot för det fall det straffrättsliga förfarande som ledde till att straffet utdömdes ska återupptas. Den hänskjutande domstolen har även preciserat att ett nytt straffrättsligt förfarande skulle kunna leda till en straffrättslig uppgörelse, inom ramen för vilken M.S.T. skulle kunna åläggas en lägre påföljd än det lagstadgade minimistraffet för grov stöld.

26 Det ska i detta sammanhang först erinras om att förevarande mål om förhandsavgörande avser tolkningen av direktiv 2016/343, som omfattas av avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Det är följaktligen möjligt att handlägga målet enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

27 Det framgår vidare av fast rättspraxis, vad gäller kravet att ett mål ska anses vara brådskande, att detta krav är uppfyllt om den berörda personen i det nationella målet är frihetsberövad när begäran om förhandsavgörande lämnas in och utgången i det nationella målet är avgörande för huruvida vederbörande ska fortsätta att vara frihetsberövad (dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

28 Det framgår i förevarande fall av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat att M.S.T. är frihetsberövad, att återupptagandet av det straffrättsliga förfarande som ledde till att han dömdes i sin utevaro skulle kunna leda till att han försattes på fri fot i avvaktan på en ny rättegång och att de frågor som ställts syftar till att få klarhet i huruvida ett sådant återupptagande ska beslutas i det nationella målet.

29 Domstolens tredje avdelning har därför med tillämpning av artikel 108.1 i rättegångsreglerna, den 26 februari 2025, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, beslutat att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att förevarande mål om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

30 Den hänskjutande domstolen har ställt sina två frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att de utgör hinder för att en person som har dömts i sin utevaro, och som har begärt att en ny rättegång ska hållas, nekas rätt till sådan rättegång med tillämpning av nationella bestämmelser om tilltalade som avvikit, när

31 Av artikel 1 i direktiv 2016/343 framgår att syftet med detta direktiv är att fastställa gemensamma minimiregler om vissa aspekter av straffrättsliga förfaranden, däribland rätten att närvara vid rättegången. Såsom uttryckligen bekräftas i skäl 33 i direktivet utgör denna rättighet en del av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång (dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 25, och dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 34).

32 I artikel 8 i direktiv 2016/343 ges medlemsstaterna dock möjlighet att föreskriva att en rättegång under vissa förutsättningar får hållas i den tilltalades utevaro. När en rättegång har hållits i den tilltalades utevaro, trots att villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda, har den tilltalade emellertid enligt artiklarna 8.4 och 9 i direktivet, vilka har direkt effekt, rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs (nedan kallad rätten till en ny rättegång) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkterna 26–28, och dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 35).

33 Härav följer att den som dömts i sin utevaro kan nekas rätt till en ny rättegång endast om villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda (dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 31, och dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 36).

34 Det ska i detta sammanhang påpekas att leden a och b i artikel 8.2 är alternativt tillämpliga och att det i vart och ett av dem anges två kumulativa villkor, varav det första är att den berörda personen har underrättats om rättegången.

35 Vid bedömningen av huruvida detta villkor är uppfyllt ska det, såsom framgår av skäl 38 i direktivet, särskilt beaktas dels vilka ansträngningar som myndigheterna har gjort för att underrätta den som dömts i sin utevaro om rättegången, dels vilka ansträngningar som denna person har gjort för att kunna ta emot information om rättegången. Det är vid bedömningen av nämnda villkor följaktligen relevant att det finns precisa och objektiva indicier som tyder på att den tilltalade, trots att han eller hon officiellt underrättats om att han eller hon är anklagad för att ha begått ett brott och därmed haft vetskap om att en rättegång kommer att hållas mot honom eller henne, avsiktligen agerar på ett sätt som gör att vederbörande undviker att officiellt underrättas om tid och plats för rättegången. Sådana precisa och objektiva indicier kan exempelvis anses vara för handen när personen i fråga avsiktligen har uppgett en felaktig adress för behöriga myndigheter, eller inte längre befinner sig på den adress som personen har uppgett för dessa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkterna 48–50, och dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 38).

36 En person som dömts i sin utevaro kan bland annat anses ha förfogat över tillräcklig information för att känna till att en rättegång skulle hållas mot honom eller henne om han eller hon har mottagit ett misstankebeslut vars innehåll, såvitt gäller gärningsbeskrivning och brottsrubricering, överensstämmer med innehållet i stämningsansökan mot vederbörande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 39).

37 Av detta följer att när den berörda personen har avvikit efter att ha mottagit ett sådant misstankebeslut, får medlemsstaterna anse att denna person har underrättats om tid och plats för rättegången i enlighet med artikel 8.2 i direktiv 2016/343, när de behöriga myndigheterna i rätt tid har översänt en officiell handling, i vilken tid och plats för en rättegång anges, till den adress som den berörda personen har uppgett för dessa myndigheter under förundersökningen och det styrks att denna handling faktiskt har lämnats på denna adress. Så kan emellertid endast vara fallet om nämnda myndigheter har gjort rimliga ansträngningar för att anträffa den berörda personen och för att kalla vederbörande personligen eller för att på annat sätt officiellt underrätta honom eller henne om tid och plats för rättegången, såsom anges i skäl 36 i direktivet. Den berörda personen ska i ett sådant fall anses ha underrättats om nämnda rättegång (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 48, och dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 42).

38 Det andra villkoret för att en person som dömts i sin utevaro ska kunna nekas rätt till en ny rättegång kan vara uppfyllt antingen, i enlighet med artikel 8.2 a och 8.4 i direktiv 2016/343, om denna person i rätt tid har underrättats om konsekvenserna av utevaro från rättegången eller, med tillämpning av artikel 8.2 b och 8.4 i direktivet, om personen i fråga under rättegången har företrätts av en försvarare med fullmakt, som utsetts av personen i fråga eller av staten.

39 Det ska i detta sammanhang påpekas att även om den berörda personen kan underrättas om konsekvenserna av utevaro i samband med att vederbörande kallas till rättegången, kan det inte uteslutas att information härom redan kan ha översänts till honom eller henne under ett tidigare skede av det straffrättsliga förfarandet. Detta kan bland annat vara fallet när det under förundersökningsstadiet tydligt anges för en person som är föremål för ett misstankebeslut att vederbörande riskerar att dömas i sin utevaro om han eller hon håller sig undan från de behöriga myndigheterna, till exempel genom att agera i strid med säkerhetsåtgärder som beslutats beträffande honom eller henne eller genom att inte längre vara kontaktbar på den adress som uppgetts för dessa myndigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 51).

40 Det andra villkoret i artikel 8.2 a i direktiv 2016/343 kan däremot inte anses vara uppfyllt om den berörda personen inte faktiskt har underrättats i rätt tid om konsekvenserna av hans eller hennes utevaro från rättegången, på ett sätt som gör det möjligt att få visshet om att denna information har lämnats och faktiskt har mottagits av den berörda personen. Det är således inte under några omständigheter möjligt att endast anta att nämnda person har mottagit nämnda information, även om vederbörande har avvikit före det skede av förfarandet där samma information normalt borde ha överlämnats till honom eller henne i enlighet med tillämpliga nationella bestämmelser. Även om kännedom om att han eller hon anklagas för vissa brott rimligen kan göra det möjligt för den misstänkte eller tilltalade att inse att en rättegång sannolikt kommer att hållas mot honom eller henne, gör denna kännedom nämligen inte det möjligt för vederbörande att förstå konsekvenserna av hans eller hennes utevaro från rättegången.

41 Vad vidare gäller kravet på att vederbörande ska ha företrätts av en försvarare med fullmakt, ska det preciseras att det, för att det ska föreligga en fullmakt i den mening som avses i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343, krävs att den berörda personen själv har gett en försvarare, i förekommande fall en som utsetts ex officio, i uppdrag att företräda honom eller henne under rättegången i hans eller hennes utevaro (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 56).

42 Av det ovan anförda följer att en person, som dömts i sin utevaro men som inte i rätt tid har underrättats om rättegången eller som, trots att han eller hon har eller anses ha underrättats om rättegången, inte har underrättats om konsekvenserna av utevaro och inte heller har företrätts i vederbörlig ordning av en försvarare med fullmakt att föra dennes talan under rättegången, således i princip har rätt till en ny rättegång från det att han eller hon fick kännedom om utevarodomen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit), C‑569/20, EU:C:2022:401, punkt 31, och dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 37).

43 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen anser att den omständigheten att den person som dömts i sin utevaro har avvikit efter det att denne mottagit ett misstankebeslut, i sig motiverar att denna person nekas den rätt till en ny rättegång som föreskrivs i detta direktiv, eftersom dennes utevaro från rättegången i slutänden beror på ett olagligt beteende från dennes sida.

44 Domstolen konstaterar emellertid att, såsom påpekats i punkt 37 ovan, den omständigheten att en dömd person har avvikit efter det att denne mottagit ett misstankebeslut inte gör det möjligt att anse att vederbörande har underrättats om rättegången annat än om de behöriga myndigheterna dessutom har gjort rimliga ansträngningar för att anträffa denna person och kalla honom eller henne personligen eller för att på annat sätt officiellt underrätta vederbörande om tid och plats för rättegången.

45 Såsom framgår av punkterna 33, 34 och 38 ovan krävs det dessutom, även när en person anses ha underrättats om rättegången, att det andra villkoret i antingen artikel 8.2 a eller artikel 8.2 b i direktivet är uppfyllt för att vederbörande med giltig verkan ska kunna nekas rätt till en ny rättegång med tillämpning av artikel 8.4 i direktiv 2016/343 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 43).

46 Mot bakgrund av de krav som följer av detta andra villkor, vilka det erinrats om i punkterna 38–41 ovan, kan detta villkor emellertid inte anses vara uppfyllt enbart på grund av att den berörda personen avvek innan rättegången ägde rum. Den omständigheten att den berörda personens avvikande de facto innebar att det inte var möjligt att underrätta honom eller henne om rättegången och om konsekvenserna av utevaro, medför inte heller att dessa krav är uppfyllda.

47 Av det ovan anförda följer att den tolkning av den aktuella bulgariska lagstiftningen som avses i punkt 43 ovan inte är förenlig med direktiv 2016/343.

48 Det kan emellertid inte uteslutas att denna lagstiftning kan ges en annan tolkning än den som den hänskjutande domstolen hittills har gjort. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida nämnda lagstiftning kan tolkas så, att det är möjligt att begränsa uteslutandet av rätten till en ny rättegång till endast de fall där samtliga villkor i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda. Om det visar sig att det inte är möjligt att tolka denna lagstiftning på ett sätt som är förenligt med unionsrättens krav, är den hänskjutande domstolen, eftersom artiklarna 8.4 och 9 i detta direktiv såsom nämnts i punkt 32 ovan har direkt effekt, skyldig att underlåta att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot dessa unionsbestämmelser, utan att den behöver begära eller avvakta att lagstiftaren upphäver den med dessa bestämmelser oförenliga lagbestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, Stangalov, C‑644/23, EU:C:2025:16, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

49 I ett sådant fall ska den hänskjutande domstolen själv pröva huruvida villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda i den situation som är aktuell i det nationella målet.

50 För det första, vad gäller frågan huruvida M.S.T. kan anses ha underrättats om rättegången, ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma detta på grundval av vad som angetts i punkterna 34–37 ovan.

51 Mot denna bakgrund förefaller det vid första anblicken som om den omständigheten, att denna person mottagit ett misstankebeslut och inte följt en säkerhetsåtgärd som det förordnats om i detta beslut, genom att personen i fråga lämnat den adress som vederbörande uppgett för de utredande myndigheterna utan att underrätta dem härom, vara ett precist och objektivt indicium för att personen i fråga, med vetskap om att han eller hon skulle bli föremål för en rättegång, avsiktligen undvikit att officiellt underrättas om tid och plats för rättegången.

52 Under sådana omständigheter kan delgivningen av stämningsansökan, och av en handling i vilken tid och plats för den planerade rättegången anges, på den adress som M.S.T. hade uppgett för de utredande myndigheterna efter det att denne mottagit misstankebeslutet, vars innehåll, såvitt gäller gärningsbeskrivning och brottsrubricering, överensstämmer med innehållet i stämningsansökan, göra det möjligt att anse att denna person ska anses ha underrättats om denna rättegång, dock under förutsättning att de behöriga myndigheterna har gjort rimliga ansträngningar för att anträffa nämnda person och att kalla honom eller henne personligen eller på annat sätt officiellt underrätta vederbörande om tid och plats för rättegången.

53 Vad mer specifikt gäller den sistnämnda skyldigheten förefaller sådana åtgärder som de som nämns i punkt 16 ovan visserligen kunna bidra till att den berörda personen anträffas.

54 För att avgöra huruvida nämnda skyldighet har fullgjorts i det nationella målet ankommer det emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida de behöriga myndigheterna förfogade över andra effektiva sätt som skulle ha gjort det möjligt att anträffa M.S.T. och som dessa myndigheter underlåtit att använda trots att det var rimligt att använda sig av dem.

55 Det ska i detta sammanhang särskilt påpekas att det enligt artikel 34.1 b och c i förordning 2018/1862 är tillåtet för medlemsstaterna att, i syfte att meddela var personer vistas eller har sin hemvist, föra in registreringar i SIS avseende dels personer som har kallats eller som söks för att kallas att inställa sig inför rättsliga myndigheter i ett brottmålsförfarande för att stå till svars för gärningar som de åtalats för, dels personer som ska delges handlingar i samband med ett brottmålsförfarande för att stå till svars för sådana gärningar.

56 Vad gäller intresset av att föra in en sådan registrering för att erhålla information om en person som befinner sig i en annan medlemsstat, finner domstolen att när de behöriga myndigheterna, såsom förefaller vara fallet i den situation som är aktuell i det nationella målet, förfogar över information om att en person som de önskar delge en stämningsansökan, och en handling i vilken tid och plats för rättegången anges, har begett sig till en annan medlemsstat, ska dessa myndigheter föra in en registrering i SIS i enlighet med artikel 34 i förordning 2018/1862, för att anses ha gjort rimliga ansträngningar i den mening som avses i punkt 52 ovan.

57 För det andra, vad gäller det andra villkor som ska vara uppfyllt för att en person som har dömts i sin utevaro ska kunna nekas rätt till en ny rättegång, framgår det inte av de omständigheter som avses i den andra frågan eller, mer allmänt, av redogörelsen för det nationella målet i beslutet om hänskjutande att de frågor som ställts avser en situation där den dömda personen på ett eller annat sätt i rätt tid har underrättats om konsekvenserna av utevaro, i enlighet med kravet i artikel 8.2 a i direktiv 2016/343.

58 Den hänskjutande domstolen har i synnerhet inte angett att det misstankebeslut som överlämnats till M.S.T. innehöll information om konsekvenserna av utevaro. Tvärtom tyder ordalydelsen i den första frågan på att den hänskjutande domstolen vill att EU-domstolen klargör vad som gäller i en situation där den person som dömts i sin utevaro inte har kunnat delges sådan information på grund av att han eller hon har avvikit.

59 Vad vidare gäller villkoret att den person som dömts i sin utevaro ska företrädas av en försvarare med fullmakt att föra dennes talan, framgår det av den praxis från domstolen som det erinrats om i punkt 41 ovan att enbart den omständigheten att en person som dömts i sin utevaro har företrätts av en försvarare, som utsetts ex officio, under hela det domstolsförfarande som genomförts i vederbörandes utevaro inte är tillräcklig för att det andra villkoret i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343 ska vara uppfyllt.

60 Den situation som är aktuell i det nationella målet skiljer sig visserligen från den situation som prövades i domen av den 19 maj 2022, Spetsializirana prokuratura (Rättegång mot en tilltalad som avvikit) ( C‑569/20, EU:C:2022:401), respektive domen av den 16 januari 2025, Stangalov ( C‑644/23, EU:C:2025:16). I de målen var det nämligen utrett att den tilltalade inte hade haft någon kontakt med sin försvarare, som utsetts ex officio, medan det av den hänskjutande domstolens upplysningar framgår att den försvarare som företrädde M.S.T. vid den domstol som dömde i målet hade utsetts ex officio redan innan M.S.T. avvek, för att bistå honom under förundersökningsstadiet. Det kan således inte uteslutas att försvararen hade kontakt med M.S.T. vid detta tillfälle.

61 Den omständigheten att den person som dömts i sin utevaro har företrätts av en försvarare kan emellertid inte visa att denne frivilligt och otvetydigt har avstått från sin rätt att närvara vid rättegången, annat än om denna person avsiktligt har överlåtit åt denna försvarare att försvara honom eller henne vid den domstol som ska döma i målet, vilket förutsätter att personen i fråga specifikt har utsett denna försvarare för att företräda honom eller henne i hans eller hennes utevaro vid rättegången.

62 Av detta följer att sådana kontakter mellan den person som dömts i sin utevaro och en försvarare som utsetts ex officio vilka endast ägt rum under förundersökningsstadiet inte kan anses vara tillräckliga för att visa att denna person har företrätts under rättegången, i sin utevaro, av en försvarare med fullmakt i den mening som avses i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343.

63 Det ankommer följaktligen på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det av de uppgifter som den har tillgång till framgår att M.S.T. otvetydigt har gett den försvarare som utsetts ex officio fullmakt att företräda honom, i hans utevaro, vid den domstol som skulle döma i målet.

64 Oberoende av det ovan anförda kan det dessutom konstateras att direktiv 2016/343 inte utgör hinder för att en medlemsstat inför processuella regler som innebär att personer som dömts i sin utevaro och som önskar att det straffrättsliga förfarandet ska återupptas måste lämna in en ansökan om detta till en annan domstol än den som meddelat utevarodomen, för att denna andra domstol ska kontrollera att villkoret för rätt till en ny rättegång, det vill säga att villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda, är uppfyllt. Sådana regler är förenliga med det nämnda direktivet under förutsättning dels att förfarandet för att ansöka om återupptagande av målet faktiskt gör det möjligt att hålla en ny rättegång i samtliga fall där det efter en prövning står klart att villkoren i artikel 8.2 i det nämnda direktivet inte var uppfyllda, dels att den som dömts i sin utevaro även underrättas om detta förfarande, när denne underrättas om den fällande domen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång), C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 46).

65 Inrättandet av ett sådant förfarande för återupptagande av det straffrättsliga förfarandet som det som är aktuellt i det nationella målet, vilket inte i sig innefattar någon ny rättegång, men som kan leda till en ny rättegång, framstår således inte som oförenligt med direktiv 2016/343, under förutsättning att de villkor som avses i föregående punkt kontrolleras och att förfarandet uppfyller samtliga krav som följer av effektivitetsprincipen och även är förenligt med likvärdighetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång), C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 57).

66 Av effektivitetsprincipen följer bland annat krav på att den person som dömts i sin utevaro, i samband med att han eller hon underrättas om den fällande domen eller kort tid därefter, erhåller en kopia av utevarodomen i dess helhet och underrättas om sina processuella rättigheter, inbegripet möjligheten att ge in en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet, och om till vilken domstol som ansökan ska ges in samt den frist som personen har till sitt förfogande för detta ändamål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång), C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 61).

67 Effektivitetsprincipen innebär även att varje förfarande för att begära en ny rättegång måste vara utformat på ett sådant sätt att begäran handläggs skyndsamt. Detta för att det så snart som möjligt ska kunna fastställas huruvida rättegången genomförts i den tilltalades utevaro trots att villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 inte var uppfyllda. Om en medlemsstat inför processuella regler som innebär att det vid den tidpunkt då den berörda personen underrättas om att han eller hon dömts i sin utevaro ännu inte har prövats huruvida personen i fråga dömts i sin utevaro trots att nämnda villkor inte var uppfyllda, är denna medlemsstat till följd av effektivitetsprincipen skyldig att säkerställa att detta prövas kort tid efter det att begäran om en ny rättegång har getts in (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång), C‑400/23, EU:C:2025:14, punkt 63).

68 I ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet prövas samtidigt som den berörda personen avtjänar det fängelsestraff som han eller hon har dömts till, kräver effektivitetsprincipen att beslutet avseende denna ansökan fattas så snabbt som möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång), C‑400/23, EU:C:2025:14, punkterna 64 och 65).

69 Detta krav på att beslut fattas så snabbt som möjligt syftar till att säkerställa att de grundläggande rättigheterna för den person som döms i sin utevaro iakttas. Härigenom förhindras nämligen att personen varaktigt kan hållas frihetsberövad på grund av en påföljd som utdömts i hans eller hennes utevaro, trots att det ännu inte har prövats huruvida rätten till en rättvis rättegång, såsom den konkretiserats av unionslagstiftaren i direktiv 2016/343, har iakttagits när denna person befanns vara skyldig och ålades påföljd.

70 Eftersom de rättsliga myndigheterna i den berörda medlemsstaten vid tidpunkten för utevarodomen normalt förfogar över de uppgifter som är nödvändiga för att kunna bedöma huruvida villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda, ska den domstol som har att pröva en ansökan om återupptagande av det straffrättsliga förfarandet dessutom anses vara i stånd att pröva en sådan ansökan kort tid efter det att den getts in.

71 Mot bakgrund av det ovan anförda ska de ställda frågorna besvaras enligt följande. Artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för att en person som har dömts i sin utevaro, och som har begärt att en ny rättegång ska hållas, nekas rätt till en ny rättegång med tillämpning av nationella bestämmelser om tilltalade som avvikit, när

72 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.