Domstolens dom (femte avdelningen) den 21 maj 2026

I mål C-447/24 [Höldermann], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Kammergericht (Regionala överdomstolen i Berlin, Tyskland) genom beslut av den 21 juni 2024, som inkom till domstolen den 25 juni 2024, i målet

DOMSTOLEN (femte avdelningen), sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna E. Regan (referent), D. Gratsias, B. Smulders och N. Fenger, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: handläggaren M. Siekierzyńska,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 maj 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: SO, genom K. Bobisch, Rechtsanwalt, Polens regering, genom B. Majczyna och J. Sawicka, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, F. Tomat och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 18 september 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Rambeslut 2002/584

Rambeslut 2008/909

Rambeslut 2009/299

Direktiv (EU) 2016/343

Tysk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9.1 i) i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2008/909).

2 Begäran har framställts i ett förfarande för erkännande och verkställighet i Tyskland av en fällande dom med frihetsberövande påföljd som en polsk domstol har meddelat mot en tysk medborgare efter en rättegång där han inte var personligen närvarande.

3 Artikel 4a i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EUT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rambeslut 2009/299 (nedan kallat rambeslut 2002/584), har rubriken Beslut när den berörda personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

4 Artikel 1 i rambeslut 2008/909, med rubriken Definitioner, har följande lydelse:

5 Artikel 3 i detta rambeslut har rubriken Syfte och tillämpningsområde. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

6 I artikel 4 i rambeslutet, med rubriken Kriterier för översändande av en dom och ett intyg till en annan medlemsstat, föreskrivs följande i punkt 1:

7 I artikel 8 i rambeslutet, med rubriken Erkännande av domen och verkställighet av påföljden, föreskrivs följande i punkt 1:

8 I artikel 9 i rambeslut 2008/909, med rubriken Skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd, föreskrivs följande i punkt 1:

9 Skälen 1, 4, 6, 8 och 15 i rambeslut 2009/299 har följande lydelse:

10 I artikel 1 i rambeslut 2009/299, med rubriken Syfte och tillämpningsområde, föreskrivs följande:

11 Genom artikel 2 i rambeslut 2009/299, med rubriken Ändringar i rambeslut 2002/584/RIF, infördes, i enlighet med punkt 1, en artikel 4a i rambeslut 2002/584. Genom artikel 5 i rambeslut 2009/299, med rubriken Ändringar i rambeslut [2008/909], infördes, i enlighet med punkt 1, en artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

12 Skäl 36 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1) har följande lydelse:

13 I artikel 8 i det direktivet, med rubriken Rätt att närvara vid rättegången, föreskrivs följande i punkt 2:

14 I 84 b § Gesetz über internationale Rechtshilfe in Strafsachen (lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål) i den version som offentliggjordes den 27 juni 1994 (BGBl. 1994 I, s. 1537), i dess ändrade lydelse enligt lagen av den 19 december 2022 (BGBl. 2022 I, s. 2632) (nedan kallad IRG), med rubriken Kompletterande villkor för verkställighet, föreskrivs följande:

15 Genom en dom som meddelades den 5 augusti 2019 dömde Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra, Polen) SO till ett års fängelse för medlemskap i en kriminell organisation.

16 Genom en dom av den 24 mars 2022 avslog Sąd Apelacyjny w Poznaniu (Appellationsdomstolen i Poznań, Polen) överklagandet av denna dom som ingetts av SO:s advokat.

17 Genom avgörande av den 30 januari 2023 biföll Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra) SO:s begäran om verkställighet av fängelsestraffet i Tyskland, med motiveringen att han var tysk medborgare, att platsen för hans huvudsakliga intressen var Berlin (Tyskland) och att även hans familj var bosatt i denna medlemsstat.

18 Genom skrivelse av den 2 februari 2023, till vilken fogades detta avgörande, det intyg som avses i artikel 4.1 i rambeslut 2008/909, domen av den 5 augusti 2019 i första instans och domen av den 24 mars 2022 i andra instans samt delgivningen av SO:s ansökan på polska och tyska, begärde nämnda domstol att Staatsanwaltschaft Berlin (åklagarmyndigheten i Berlin, Tyskland), i egenskap av behörig tysk myndighet, skulle överta verkställigheten av det straff som SO hade dömts till.

19 Åklagarmyndigheten ansökte hos avdelningen för straffverkställighet vid Landgericht Berlin (Regiondomstolen i Berlin, Tyskland) om tillstånd för verkställighet av det fängelsestraff som utdömts genom domen av den 5 augusti 2019.

20 Vid nämnda avdelning för straffverkställighet motsatte sig SO åklagarmyndighetens ansökan och gjorde bland annat gällande att han endast varit närvarande personligen vid 2 av de 28 förhandlingarna under hans rättegång i Polen, vilken enligt honom pågick i fyra och ett halvt år, och att han inte heller hade varit närvarande personligen vid förhandlingen i andra instans. SO uppgav att han inte visste om han försvarades under de övriga 26 förhandlingsdagarna i första instans eller vid förhandlingen i andra instans.

21 Nämnda avdelning för straffverkställighet begärde ytterligare uppgifter av Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra) som, i en skrivelse av den 31 juli 2023, uppgav att SO hade varit personligen närvarande vid tre förhandlingar i första instans under åren 2012 och 2014, yttrat sig i saken och begärt att de övriga förhandlingarna skulle genomföras i hans frånvaro för det fall han uteblev. SO underrättades om sin rätt att delta i rättegången och om sin skyldighet att underrätta domstolen om alla eventuella ändringar av den adress där han kunde delges kallelser samt att uppge en delgivningsadress i Polen. SO var däremot inte personligen närvarande i domstolen i andra instans, men han anlitade en försvarare som närvarade vid förhandlingarna i båda instanserna. Enligt polsk rätt behöver varken den tilltalade eller en försvarare vara närvarande i andra instans. Kallelsen till förhandlingen i andra instans skickades till den polska delgivningsadress som SO hade angett, nämligen försvararens advokatbyrå.

22 Efter en ny begäran från avdelningen för straffverkställighet vid Landgericht Berlin (Regiondomstolen i Berlin), lämnade Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra), genom skrivelse av den 19 september 2023, ytterligare uppgifter om förfarandet i första instans.

23 Genom beslut av den 24 november 2023 avslog avdelningen för straffverkställighet vid Landgericht Berlin (Regiondomstolen i Berlin) ansökan från Åklagarmyndigheten i Berlin om verkställighet av SO:s fällande dom i Tyskland, eftersom SO enligt uppgifter som lämnats av Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra), inte hade kallats till vissa domstolsförhandlingar, varvid det preciserades att det inte framgick vare sig att de åtgärder som vidtogs vid dessa förhandlingar i första instans enbart berörde de övriga tilltalade eller att SO hade fått kännedom om dessa åtgärder på annat sätt. Vid dessa förhandlingar företräddes han inte heller av någon försvarare.

24 Åklagarmyndigheten i Berlin överklagade detta beslut till Kammergericht (Regionöverdomstolen i Berlin, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. Till stöd för överklagandet gjorde åklagarmyndigheten gällande att det var tillräckligt att SO varit närvarande vid vissa förhandlingar, vid vilka han yttrade sig i saken och begärde att målet skulle avgöras även om han var frånvarande, eftersom det var hans självständiga beslut att inte delta de andra dagarna. SO hade också själv, genom sin försvarare vid Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra), ansökt om straffverkställighet i Tyskland och därmed avstått från det skydd som följer av 84 § punkt 1 led 2 IRG.

25 Enligt ett uttalande från försvararen hade SO inte kännedom om överklagandeförfarandet. Han fick ingen kallelse till sin adress i Tyskland. SO hade följaktligen inte heller, med kännedom om den förhandling som hade fastställts för honom, kunnat ge i uppdrag åt ett juridiskt ombud att företräda honom vid förhandlingen.

26 På den hänskjutande domstolens begäran uppgav den försvarare som företrädde SO vid de polska domstolarna, genom en förklaring av den 28 februari 2024, att hans befogenheter omfattade såväl förfarandet i första instans som förfarandet i andra instans, att SO hade angett adressen till hans advokatbyrå som delgivningsadress i Polen, på vilken han kunde delges skrivelser i enlighet med polsk rätt, och att han själv hade ersatts av en kollega i förfarandet i andra instans. Sannolikt underrättade han inte SO om tidpunkten för förhandlingen, eftersom SO inte behövde vara närvarande vid förhandlingen och han ersattes av en kollega.

27 För det första önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en kallelse att inställa sig, som delgetts ett ombud som den dömda personen utan att själv ha inställt sig har utsett för att ta emot delgivningar, uppfyller villkoren i artikel 9.1 i) i första strecksatsen i rambeslut 2008/909, vilket skulle innebära att den hänskjutande domstolen ska erkänna och verkställa den dom genom vilken denna person har dömts.

28 I detta avseende anser denna domstol att begreppet förhandling som ledde till avgörandet, i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, ska förstås på samma sätt som motsvarande begrepp i artikel 4a i rambeslut 2002/584, vilket redan har tolkats av domstolen i domen av den 10 augusti 2017, Tupikas ( C‑270/17 PPU, EU:C:2017:628), och domen av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C‑397/22, EU:C:2023:1030), eftersom dessa två bestämmelser har motsvarande lydelse, har ändrats genom samma rambeslut och det inte finns någon anledning att behandla fall av överlämnande för verkställighet av en europeisk arresteringsorder annorlunda än fall av överlämnande för verkställighet av en fällande dom. Detta begrepp ska således, när ett straffrättsligt förfarande omfattar flera instanser, endast avse den instans där det, efter en ny prövning av de faktiska och rättsliga omständigheterna, har meddelats ett slutgiltigt avgörande i fråga om skuld och påföljd. I det nu aktuella fallet är det fråga om förhandlingen i andra instans den 24 mars 2022 vid Sąd Apelacyjny w Poznaniu (Appellationsdomstolen i Poznań) och inte om förfarandet i första instans, som avdelningen för straffverkställighet vid Landgericht Berlin (Regiondomstolen i Berlin) hänfört sig till.

29 Den hänskjutande domstolen anser att ett nekande svar på den ställda frågan följer av domen av den 24 maj 2016, Dworzecki ( C-108/16 PPU, EU:C:2016:346), och domen av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C-397/22, EU:C:2023:1030), rörande den bestämmelse som har motsvarande lydelse och som återfinns i artikel 4a.1 a i) i rambeslut 2002/584. I dessa domar slog EU-domstolen fast att en kallelse vilken överlämnats till en vuxen person som ingår i den berörda personens hushåll och som har åtagit sig att överlämna kallelsen till den berörda personen uppfyller villkoren i denna bestämmelse endast om det av den europeiska arresteringsordern framgår huruvida och, i förekommande fall, vid vilken tidpunkt denna person faktiskt har överlämnat kallelsen till den berörda personen. Det ankommer således på den rättsliga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten att i den europeiska arresteringsordern ange de omständigheter på grundval av vilka den har konstaterat att den berörda personen officiellt och faktiskt har mottagit uppgifter om tid och plats för förfarandet. Denna rättspraxis skulle kunna överföras på det intyg som avses i artikel 4.1 i rambeslut 2008/909, vilket intyg inte innehåller några sådana uppgifter i det nu aktuella fallet.

30 Omständigheterna i det nationella målet skiljer sig emellertid från dem som prövades i de mål som avgjordes genom dessa domar, eftersom den person som mottog den aktuella delgivningen i detta fall uttryckligen hade utsetts av SO vid de behöriga rättsliga myndigheterna som ombud med behörighet att ta emot delgivningar, varvid den personens adress angavs som den adress till vilken sådana delgivningar kunde ske. Av detta skulle man kunna dra slutsatsen att SO ville att delgivningar till det ombud som bemyndigats att ta emot dem skulle likställas med delgivningar som skett till SO själv.

31 För det andra, för det fall den första frågan besvaras nekande, anser den hänskjutande domstolen att det ska prövas huruvida den dömda personen, utan att själv ha inställt sig, har företrätts i andra instans på ett sätt som undanröjer grunden för att vägra erkännande och verkställighet av den dom genom vilken personen dömts. Den hänskjutande domstolen önskar därför få klarhet i huruvida villkoren för tillämpning av artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 är uppfyllda om denna person, vid den tidpunkt då han eller hon gav sitt ombud fullmakt att företräda honom eller henne, inte hade kännedom om tidpunkten för förhandlingen, utan endast om att en förhandling skulle äga rum.

32 Den hänskjutande domstolen har angett att bestämmelsen innebär att tidpunkten för förhandlingen måste vara fastställd innan en fullmakt utfärdas till en försvarare. Så är emellertid inte nödvändigtvis fallet när det gäller ett förfarande i andra instans. Den hänskjutande domstolen har nämligen framhållit att en dömd person som ger sin försvarare i uppdrag att överklaga domen, i regel även kommer att instruera ombudet – i den mån det är tillåtet enligt nationell rätt och det inte är obligatoriskt för den tilltalade att närvara vid förhandlingen i andra instans – att försvara honom eller henne vid förhandlingen i andra instans även i hans eller hennes utevaro. Den hänskjutande domstolen har påpekat att nämnda person med säkerhet vet att en förhandling i andra instans kommer att äga rum, eftersom han eller hon överklagar domen i första instans, men ännu inte känner till den exakta tidpunkt som domstolen i andra instans kommer att fastställa för förhandlingen.

33 Enligt den hänskjutande domstolen är vetskapen om att en förhandling angående överklagandet kommer att äga rum tillräcklig, eftersom det i det fortsatta förfarandet ankommer på den dömda personen, som inte själv har inställt sig i första instans, att avgöra om han eller hon ska ta – eller inte ta – kontakt med domstolen och sin försvarare, för att få information om det datum som fastställts för denna förhandling.

34 Den hänskjutande domstolen har också påpekat att, även i det fallet att försvararen överklagar utan klientens vetskap, när försvararen inte har kontakt med klienten och för säkerhets skull vill iaktta fristen för överklagande, kommer förfarandet i andra instans inte att fullföljas utan att klienten underrättas och utan klientens bekräftelse. Denna domstol drar därför slutsatsen, mot bakgrund av ingripandena från den valda försvararen och den kollega som ersatte honom vid Sąd Apelacyjny w Poznaniu (Appellationsdomstolen i Poznan), att det förelåg ett samråd med SO och att SO med säkerhet kände till att en förhandling angående överklagandet var nära förestående, även om datumet för förhandlingen ännu inte hade fastställts vid tidpunkten för detta samråd.

35 För det tredje, för det fall den första frågan besvaras nekande och den andra frågan besvaras så, att tidpunkten för förhandlingen redan ska ha fastställts och att den berörda personen måste ha kännedom om denna vid den tidpunkt då fullmakten ges till försvararen, har den hänskjutande domstolen påpekat att det inte är tillåtet att överta verkställigheten av påföljden enligt 84 b § punkt 1 led 2 IRG, eftersom det undantag som föreskrivs i 84 b § punkt 3 led 3 IRG, genom vilken artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 har införlivats med tysk rätt, inte är tillämpligt.

36 Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att samtidigt som artikel 9.1 i rambeslut 2008/909 ger den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten ett utrymme för skönsmässig bedömning, föreskrivs ett absolut skäl för att vägra verkställighet i 84a § punkt 1 led 2 IRG. Den hänskjutande domstolen bedömer att den inte kan tolka denna bestämmelse contra legem, det vill säga på ett sådant sätt att den vid prövningen av skälet för att vägra verkställighet har ett utrymme för skönsmässig bedömning som sträcker sig längre än till de undantag som föreskrivs i 84 § punkterna 3 och 4 IRG.

37 Den hänskjutande domstolen har angett att om den hade ett utrymme för skönsmässig bedömning skulle den slå fast att verkställighet av påföljden kan övertas. Trots att SO överklagade höll han nämligen inte tillräcklig kontakt med de polska rättsliga myndigheterna eller med sin försvarare, vars advokatbyrås adress han hade angett som delgivningsadress. Han hade därför uppenbarligen inte någon särskild anledning att själv närvara vid förhandlingen i andra instans. Det var dessutom SO själv som ansökte om att verkställigheten av hans påföljd skulle överföras till Tyskland. Mot bakgrund av dessa omständigheter kan den hänskjutande domstolen inte se att SO har något berättigat intresse av att verkställighet av påföljden i denna medlemsstat vägras.

38 Detta föranleder den hänskjutande domstolen att fråga EU-domstolen huruvida den tyska lagstiftningen är förenlig med principen om unionsrättens företräde, även om en sådan oförenlighet skulle kunna utläsas av domen av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom) ( C-396/22, EU:C:2023:1029), i vilken EU-domstolen slog fast att tysk rätt var oförenlig med artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, vars lydelse motsvarar lydelsen i artikel 9.1 i rambeslut 2008/909.

39 För det fjärde önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida den dömda personen utan att själv ha inställt sig kan avstå från det skydd som följer av artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 och, om så är fallet, huruvida denna persons begäran vid den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten om att påföljden ska verkställas i ursprungsmedlemsstaten utgör ett sådant avstående.

40 SO:s inställning i förevarande fall är motsägelsefull, eftersom han, å ena sidan, i Polen, utan att göra några invändningar mot den fällande domen, har begärt att hans straff ska verkställas i Tyskland och, å andra sidan, i denna medlemsstat, i samband med verkställigheten, har framställt invändningar i detta avseende. Den hänskjutande domstolen anser att denna omständighet ska beaktas vid utövandet av det utrymme för skönsmässig bedömning som den har för att erkänna och verkställa en dom genom vilken en person har dömts utan att själv ha inställt sig. Enligt nationell rätt har den dock inte ett sådant utrymme för skönsmässig bedömning.

41 Även om rambeslut 2008/909 inte innehåller någon rättslig grund av vilken den hänskjutande domstolen skulle kunna dra slutsatsen att det står den dömda personen fritt att avstå från det skydd som följer av artikel 9.1 i) i rambeslutet utan att själv ha inställt sig, konstaterar den hänskjutande domstolen att denna bestämmelse avser ett fall där den dömda personen, genom sitt uppträdande under förfarandet, kan besluta huruvida han eller hon vill åberopa skydd mot erkännande och verkställighet av en dom som meddelats i hans eller hennes utevaro. I led iii i nämnda bestämmelse föreskrivs nämligen en möjlighet för nämnda person att avstå från att bestrida ett sådant avgörande. Om verkställbarheten av detta avgörande i denna utsträckning skulle kunna bero på viljan hos den person som dömts utan att själv ha inställt sig, skulle det vara tänkbart att även anta att den fortsatta verkställigheten av detta avgörande beror på hans eller hennes vilja, vilken i detta fall skulle ha uttryckts av SO när han vid Sąd Okręgowy w Zielonej Górze (Regiondomstolen i Zielona Góra) begärde att hans straff skulle verkställas i Tyskland.

42 Mot denna bakgrund beslutade Kammergericht (Regionala överdomstolen i Berlin) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

43 Det ska i detta hänseende erinras om att i likhet med rambeslut 2002/584 ger rambeslut 2008/909, på det straffrättsliga området, uttryck för principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Detta rambeslut förstärker det rättsliga samarbetet om erkännande och verkställighet av domar i brottmål när unionsmedborgare har dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat, för att underlätta den dömda personens sociala återanpassning (dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C-305/22, EU:C:2025:665, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

44 Enligt artikel 3.1 i rambeslut 2008/909 har det till syfte att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom och verkställa den påföljd som ådömts av en domstol i en annan medlemsstat.

45 I artikel 4.1 a i rambeslut 2008/909 anges således att en dom tillsammans med intyget, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I, får översändas till den medlemsstat där den dömda personen är medborgare och där han eller hon bor.

46 I detta sammanhang föreskrivs i artikel 8.1 i rambeslut 2008/909 att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip är skyldig att bifalla en begäran, som har översänts till den i enlighet med artiklarna 4 och 5 i rambeslutet, om erkännande av en dom och om verkställighet av ett straff eller annan frihetsberövande åtgärd som utdömts i en annan medlemsstat. Den kan i princip endast vägra att bifalla en sådan begäran av de skäl för att vägra erkännande och verkställighet som uttömmande räknas upp i artikel 9 i rambeslutet (dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen, C-819/21, EU:C:2023:841, punkt 20).

47 Enligt artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, som begäran om förhandsavgörande avser, får den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten vägra att erkänna en dom och verkställa en påföljd om den berörda personen, enligt det intyg som föreskrivs i artikel 4 i rambeslutet, inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till det aktuella avgörandet.

48 Det ska i detta hänseende erinras om att domstolen, vad gäller artikel 4a i rambeslut 2002/584, har slagit fast att begreppet förhandling som ledde till beslutet, i den mening som avses i denna bestämmelse, ska förstås så, att det avser det förfarande som ledde till det rättsliga avgörande genom vilket den person som begärs överlämnad inom ramen för verkställigheten av en europeisk arresteringsorder slutgiltigt dömdes (se, bland annat, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C-398/22, EU:C:2023:1031, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

49 Vad närmare bestämt angår ett sådant fall som det som är aktuellt i det nationella målet, där förfarandet har genomförts i två på varandra följande instanser, det vill säga ett i första instans följt av ett överklagande, har domstolen funnit att det endast är det förfarande som lett till det avgörande som meddelats efter överklagande som är relevant vid tillämpningen av artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584, såvitt nämnda förfarande har resulterat i ett avgörande mot vilket det inte finns något ordinärt rättsmedel och varigenom sakfrågan i målet slutgiltigt har avgjorts (dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C-398/22, EU:C:2023:1031, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

50 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 45 i sitt förslag till avgörande kan denna tolkning av begreppet förhandling som ledde till beslutet i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 överföras på artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, eftersom dessa två bestämmelser – som infördes i de två aktuella rambesluten genom samma unionsakt, det vill säga rambeslut 2009/299, särskilt artikel 2.1 respektive artikel 5.1 i rambeslutet – har en liknande, eller till och med identisk, lydelse och har liknande syften avseende bland annat den berörda personens rätt att personligen närvara vid förhandlingen och iakttagandet av den berörda personens rätt till försvar när han eller hon inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, såsom framgår av bland annat skälen 1, 4, 6 och 8 i rambeslut 2009/299.

51 Detsamma gäller, av samma skäl, den tolkning av de övriga begreppen i artikel 4a.1 i rambeslut 2002/584 som domstolen har gjort i sin praxis avseende denna bestämmelse, särskilt den tolkning som avser de begrepp och uttryck som avses i leden a-c i nämnda bestämmelse, vars lydelse motsvarar lydelsen i leden i-iii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, vilka är föremål för de frågor som ställts.

52 Det är mot bakgrund av ovanstående inledande anmärkningar som dessa frågor ska besvaras.

53 Av EU-domstolens fasta praxis följer att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen till beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 5 juni 2025, Nuratau, C‑349/24, EU:C:2025:397, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

54 I förevarande fall framgår det av lydelsen av den första frågan att den formellt rör det fall som avses i artikel 9.1 i) i) i rambeslut 2008/909. Detta fall avser en situation där den berörda personen, enligt det intyg som föreskrivs i artikel 4 i rambeslutet, inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, men i god tid, i enlighet med första strecksatsen i denna bestämmelse, antingen kallades personligen och således underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till domen, eller på annat sätt officiellt och faktiskt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att det otvetydigt har fastställts att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen och, i enlighet med andra strecksatsen i nämnda bestämmelse, underrättades om att ett avgörande kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen.

55 Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen i det nationella målet inte ska pröva en situation där den berörda personen har underrättats om att ett avgörande kan meddelas om han eller hon inte inställer sig vid rättegången, utan en situation där den berörda personen har gett fullmakt till ett juridiskt ombud och faktiskt försvarats av ombudet under förhandlingen, vilken avses i artikel 9.1 i) ii) i rambeslutet.

56 Den första frågan ska således förstås på det sättet att domstolen ombeds att fastställa huruvida sistnämnda bestämmelse ska tolkas så, att det villkor om kännedom om förhandlingen som föreskrivs i denna bestämmelse är uppfyllt när en kallelse inte direkt har delgetts den berörda personen, utan ett juridiskt ombud, som den berörda personen har befullmäktigat, med uppdraget att försvara honom eller henne vid förhandlingen, och som han eller hon i den utfärdande medlemsstaten har utsett för att ta emot delgivningar.

57 Enligt artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 får den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten vägra att erkänna och verkställa en fällande dom om den berörda personen, enligt det intyg som avses i artikel 4 i rambeslutet, inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till detta beslut, såvida det inte i intyget anges att den berörda personen, i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande statens nationella lagstiftning, uppfyller villkoren för tillämpning av något av de fall som avses i leden i, ii eller iii i artikel 9.1 i.

58 Av detta följer att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip är skyldig att erkänna och verkställa en fällande dom, trots att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till denna dom, om villkoren för att tillämpa något av de fall som avses i leden i, ii eller iii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 är uppfyllda (se, analogt, dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 35).

59 I vart och ett av de fall som avses i dessa led innebär nämligen erkännandet och verkställigheten av en fällande dom inte någon kränkning av den berörda personens rätt till försvar, rätt till ett effektivt rättsmedel eller rätt till en rättvis rättegång, såsom dessa rättigheter stadfästs i artiklarna 47 och 48.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) (se, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C-514/21 och C-515/21, EU:C:2023:235, punkt 73 och där angiven rättspraxis), eftersom den berörda personen i dessa fall ska anses ha frivilligt och på ett otvetydigt sätt ha avsagt sig rätten att närvara vid förhandlingen (se, analogt, dom av den 26 februari 2013, Melloni, C-399/11, EU:C:2013:107, punkt 52).

60 Vad närmare bestämt gäller artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten skyldig att erkänna och verkställa en fällande dom, trots att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen, om den berörda personen, med kännedom om den planerade förhandlingen, i god tid har gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av medlemsstaten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen.

61 Det framgår visserligen av domstolens praxis avseende artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, vilken, såsom påpekats i punkt 54 ovan, i huvudsak avser det fallet att den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till den fällande domen, men kallades personligen eller på annat sätt officiellt och faktiskt underrättades om tid och plats för förhandlingen, att, med hänsyn till bland annat lydelsen av den första strecksatsen i denna bestämmelse, enligt vilken det på ett otvetydigt sätt ska fastställas att den berörda personen hade vetskap om den planerade förhandlingen, gör den omständigheten att en kallelse har överlämnats till en tredje person, som åtar sig att överlämna kallelsen till den berörda personen, det inte möjligt att entydigt fastställa vare sig att den berörda personen faktiskt har underrättats om tid och plats för rättegången eller, i förekommande fall, den exakta tidpunkten för mottagandet av kallelsen (se, analogt, dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkt 47, och dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C-397/22, EU:C:2023:1030, punkt 31).

62 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande förhåller det sig emellertid annorlunda i en situation där en kallelse att inställa sig har delgetts ett juridiskt ombud som den berörda personen har gett i uppdrag att försvara honom eller henne vid rättegången och som han eller hon har utsett i den utfärdande medlemsstaten för att ta emot de delgivningar som riktas till honom eller henne.

63 Den omständigheten att den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten sände denna kallelse att inställa sig till adressen tillhörande den berörda personens ombuds advokatbyrå är nämligen att likställa med information till den berörda personen själv, eftersom denna i ett sådant fall anses ha mottagit kallelsen (se, analogt, dom av den 20 maj 2025, Kachev, C-135/25 PPU, EU:C:2025:366, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

64 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att det villkor om kännedom om förhandlingen som föreskrivs i denna bestämmelse är uppfyllt när en kallelse inte direkt har delgetts den berörda personen, utan ett juridiskt ombud, som den berörda personen har befullmäktigat, med uppdraget att försvara honom eller henne vid förhandlingen, och som han eller hon i den utfärdande medlemsstaten har utsett för att ta emot delgivningar.

65 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att tillämpningen av denna bestämmelse förutsätter att den berörda personen har kännedom om datumet för förhandlingen vid den tidpunkt då han eller hon gav ett juridiskt ombud i uppdrag att försvara honom eller henne vid förhandlingen.

66 Det ska inledningsvis påpekas att enligt nämnda bestämmelse är den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 57–59 ovan, skyldig att erkänna och verkställa en fällande dom när den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till detta beslut, om den berörda personen, i enlighet med det krav som inleder samma bestämmelse, med kännedom om den planerade förhandlingen har gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud, som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten, att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen.

67 För att besvara den andra frågan är det således nödvändigt att fastställa räckvidden av det krav som inleder artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 avseende den berörda personens kännedom om den planerade förhandlingen. Denna kännedom utgör, i avsaknad av en hänvisning till medlemsstaternas nationella rätt, ett självständigt unionsrättsligt begrepp som ska tolkas enhetligt inom unionen (se, analogt, dom av den 24 maj 2016, Dworzecki, C-108/16 PPU, EU:C:2016:346, punkterna 28–31).

68 Domstolen erinrar härvidlag om att enligt fast praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 4 september 2025, Casa Judeţeană de Asigurări de Sănătate Mureș m.fl., C-489/23, EU:C:2025:651, punkt 31).

69 Vad gäller lydelsen av artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 ska det påpekas att ordalydelsen i denna bestämmelse, i dess olika språkversioner, inte gör det möjligt att entydigt fastställa huruvida det enligt denna bestämmelse krävs att den berörda personen, för att den ska kunna tillämpas, ska ha haft kännedom om det exakta datumet som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen.

70 Även om den italienska språkversionen av artikel 9.1 i) ii) i rambeslutet uttryckligen innehåller ett sådant krav, innehåller vissa språkversioner, såsom den franska och den engelska, endast ett krav på kännedom om den planerade rättegången, medan andra, såsom den tyska och den ungerska språkversionen, kräver kännedom om den fastställda förhandlingen eller, såsom den tjeckiska, den polska och den svenska versionen, kännedom om den planerade förhandlingen.

71 Även om dessa olika uttryck visserligen skulle kunna tyda på att den berörda personen, i likhet med vad som uttryckligen föreskrivs i den italienska språkversionen av denna bestämmelse, måste ha haft kännedom om det exakta datum som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen, kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse enligt fast rättspraxis inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Unionsbestämmelserna ska nämligen tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt mot bakgrund av de olika versionerna på samtliga unionsspråk. I händelse av bristande överensstämmelse mellan olika språkversioner av en unionsrättslig författningstext, ska den aktuella bestämmelsen tolkas med hänsyn till systematiken i och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 oktober 2025, Naturvårdsverket (Behandling av avfall efter återtagning), C-221/24 och C-222/24, EU:C:2025:818, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

72 Vad gäller det sammanhang i vilket artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 ingår, ska det konstateras att det enligt led i) i denna bestämmelse krävs att den berörda personen antingen kallades personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till detta beslut, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, så att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen.

73 Domstolen konstaterar således att det av själva ordalydelsen i artikel 9.1 i) i) i rambeslut 2008/909 framgår att uttrycket kännedom om den planerade förhandlingen i den bestämmelsen kräver att den berörda personen ska ha underrättats om datum för förhandlingen och om den plats som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen.

74 Inom ramen för en kontextuell tolkning förefaller det vara möjligt att därav dra slutsatsen att motsvarande krav, som inleder led ii i artikel 9.1 i, av konsekvensskäl kan ges samma räckvidd, vilket innebär att denna bestämmelse ska tolkas så, att den kräver att den berörda personen har underrättats om datum för förhandlingen och om den plats som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen.

75 Denna tolkning stöds av bestämmelserna i direktiv 2016/343, i vilket det föreskrivs minimiregler om vissa aspekter av straffrättsliga förfaranden, däribland rätten att närvara vid rättegången, särskilt i artikel 8.2 i direktivet, vilken utgör en relevant kontextuell aspekt vid tolkningen av artikel 9.1 i) i rambeslutet på grund av det funktionella sambandet mellan dessa båda bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2025, VB II (Information om rätten till en ny rättegång), C-400/23, EU:C:2025:14, punkt 48).

76 I detta avseende bör det erinras om att medlemsstaterna, i enlighet med artikel 8.2 i direktiv 2016/343, får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, enligt led a i den bestämmelsen, om personen i rätt tid har underrättats om rättegången och konsekvenserna av utevaro eller, enligt led b i den bestämmelsen, om den misstänkte eller tilltalade, efter att ha blivit underrättad om rättegången, företräds av en försvarare med fullmakt som utsetts antingen av den misstänkte eller tilltalade eller av staten.

77 Domstolen har slagit fast att artikel 8.2 i direktiv 2016/343 fäster särskild vikt vid att den berörda personen underrättas, eftersom det uttryckligen uppställs som villkor för möjligheten att genomföra en rättegång i den tilltalades utevaro att denna person har underrättats om rättegången. Med stöd av bland annat skäl 36 i direktivet preciserade domstolen att det villkor som anges såväl i led a som i led b i artikel 8.2, enligt vilket den berörda personen ska underrättas om rättegången, kräver att den berörda personen underrättas om tid och plats för förhandlingen, så att han eller hon får kännedom om förhandlingen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 september 2022, HN (Rättegång mot en tilltalad som avlägsnats från landet), C-420/20, EU:C:2022:679, punkterna 51 och 52).

78 En teleologisk tolkning av led ii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 stöder även tolkningen att det krav som inleder led ii) kräver att den berörda personen har underrättats om datum för förhandlingen och om den plats som fastställts för den förhandling som ledde till den fällande domen.

79 Såsom uttryckligen framgår av artikel 1 i rambeslut 2009/299, jämförd med skälen 1 och 15 i samma rambeslut, syftar artikel 9.1 i, genom att precisera definitionen av de gemensamma grunderna för verkställighet av en fällande dom trots att den berörda personen inte var närvarande vid förhandlingen, till att skydda hans eller hennes rätt att personligen närvara vid rättegången mot honom eller henne, vilken utgör en väsentlig del av rätten till försvar och, mer allmänt, är av avgörande betydelse för iakttagandet av rätten till en rättvis rättegång i artikel 47 andra och tredje styckena och artikel 48 i stadgan, samtidigt som det ömsesidiga erkännandet av rättsliga avgöranden mellan medlemsstaterna förbättras (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C-514/21 och C-515/21, EU:C:2023:235, punkterna 50 och 60 och där angiven rättspraxis).

80 En tolkning av artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909, enligt vilken den berörda personen ska underrättas om datum för förhandlingen och om var förhandlingen ska äga rum, främjar förverkligandet av dessa mål, eftersom den gör det möjligt för den berörda personen att inställa sig personligen om han eller hon så önskar, och detta fram till den tidpunkt då förhandlingen faktiskt äger rum eller, alternativt, kan säkerställa att den berörda personen frivilligt och otvetydigt har avstått från att närvara vid förhandlingen.

81 I detta sammanhang ska det även preciseras att denna bestämmelse, i motsats till vad lydelsen i artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 skulle kunna antyda, inte kan förstås så, att den kräver att informationen om tidpunkten för förhandlingen och den plats som fastställts för den berörda personens förhandling ska lämnas innan vederbörande har gett sitt juridiska ombud fullmakt att försvara honom eller henne under rättegången. Det skulle annars, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 106 i sitt förslag till avgörande, uppställas orimliga formella krav, såsom ett krav på att bekräfta eller förnya denna fullmakt inför förhandlingen i ett mål om överklagande, trots att fullmakten ursprungligen gavs för att täcka hela förfarandet.

82 I den mån en sådan information syftar till att göra det möjligt för den berörda personen att personligen närvara vid rättegången, saknar det nämligen betydelse huruvida den har lämnats till honom eller henne före eller efter det att ett juridiskt ombud har getts en fullmakt. Det ska för övrigt påpekas att när den berörda personen ger ett juridiskt ombud fullmakt att överklaga och företräda honom eller henne i det aktuella förfarandet, föregår denna fullmakt med nödvändighet informationen om tid och plats för förhandlingen angående överklagandet, vilka per definition ännu inte är kända i detta skede.

83 Av det ovan anförda följer att kravet i led ii) i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 innebär att den berörda personen i god tid ska ha underrättats om datum för förhandlingen och om platsen för förhandlingen, utan att det har betydelse huruvida denna information har lämnats till den berörda personen före eller efter det att han eller hon har gett ett juridiskt ombud i uppdrag att försvara honom eller henne under rättegången.

84 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.1 i) ii) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att tillämpningen av denna bestämmelse förutsätter att den berörda personen i god tid har underrättats om datumet för förhandlingen, men inte förutsätter att den berörda personen hade underrättats om detta vid den tidpunkt då han eller hon gav ett juridiskt ombud i uppdrag att försvara honom eller henne vid förhandlingen.

85 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten när villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i-iii i denna bestämmelse inte är uppfyllda.

86 Denna fråga är endast av betydelse i det nationella målet om den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av svaret på den andra frågan, finner att villkoren för att tillämpa det fall som avses i artikel 9.1 i) i rambeslutet inte är uppfyllda under omständigheterna i det nationella målet.

87 Det framgår av själva ordalydelsen i artikel 9.1 i, i synnerhet av angivandet av att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att erkänna och verkställa den fällande domen i fråga, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har möjlighet att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom om den berörda personen inte var personligen närvarande vid den förhandling som ledde till domen, såvida det inte i det intyg som föreskrivs i artikel 4 i rambeslutet anges att villkoren för att tillämpa de fall som anges i leden i, ii och iii i denna bestämmelse är uppfyllda (se, analogt, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C-396/22, EU:C:2023:1029, punkterna 38 och 39 och där angiven rättspraxis).

88 Artikel 9.1 i begränsar således möjligheten att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom genom att på ett precist och enhetligt sätt ange på vilka villkor erkännande och verkställighet av en sådan dom efter en rättegång där den berörda personen inte var personligen närvarande inte får vägras (dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C-514/21 och C-515/21, EU:C:2023:235, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

89 Av detta följer, såsom framgår av punkt 58 ovan, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att erkänna och verkställa en fällande dom, trots att den berörda personen var frånvarande vid den förhandling som ledde till domen, när villkoren för att tillämpa något av de fall som avses i leden i, ii respektive iii i artikel 9.1 i är uppfyllda.

90 Med hänsyn till att det i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 föreskrivs ett fakultativt skäl för att vägra erkännande och verkställighet av en fällande dom, får den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten under alla omständigheter, efter att ha konstaterat att villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i, ii och iii i denna bestämmelse inte är uppfyllda vad gäller situationen för den person som är föremål för en sådan dom, beakta samtliga omständigheter i varje enskilt fall, bland annat personens beteende, vilket gör det möjligt för myndigheten att försäkra sig om att erkännandet och verkställigheten av denna dom inte innebär ett åsidosättande av nämnda persons rätt till försvar (se, analogt, dom av den 23 mars 2023, Minister for Justice and Equality (Återkallelse av uppskjuten verkställighet av frihetsberövande straff), C-514/21 och C-515/21, EU:C:2023:235, punkterna 76 och 78 och där angiven rättspraxis).

91 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet ålägger den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten när villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i, ii eller iii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 inte är uppfyllda. Denna lagstiftning fråntar således denna myndighet ett utrymme för skönsmässig bedömning för att, på grundval av omständigheterna i det enskilda fallet, kontrollera huruvida den berörda personens rätt till försvar ändå kan anses ha iakttagits och, följaktligen, att besluta att erkänna och verkställa den fällande domen.

92 Under dessa omständigheter förefaller en sådan nationell lagstiftning strida mot artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909.

93 I detta hänseende ska det erinras om att principen om unionsrättens företräde ska tolkas så, att en nationell domstol inte är skyldig att underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som är oförenlig med bestämmelserna i detta rambeslut, eftersom rambeslutet saknar direkt effekt. Medlemsstaternas myndigheter, inbegripet deras domstolar, är emellertid skyldiga att så långt det är möjligt tolka sin nationella rätt konformt, så att de kan uppnå ett resultat som är förenligt med det syfte som eftersträvas med rambeslutet (se, analogt, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C-398/22, EU:C:2023:1031, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

94 Även om rambeslut inte kan ha direkt effekt, medför deras bindande verkan icke desto mindre en skyldighet för nationella myndigheter i medlemsstaterna att tolka sin nationella rätt i överensstämmelse med sådana rättsakter från och med den dag då fristen för att genomföra rambeslutet har löpt ut. Nationella myndigheter är således skyldiga att vid tillämpningen av nationell rätt, så långt det är möjligt, tolka denna rätt mot bakgrund av det aktuella rambeslutets lydelse och syfte för att uppnå det mål som eftersträvas med rambeslutet. En tolkning contra legem av nationell rätt är emellertid utesluten. Principen om unionsrättskonform tolkning innebär således att den nationella rätten beaktas i sin helhet och att de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt används, för att säkerställa att rambeslutet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med rambeslutets syfte (se, bland annat, dom av den 21 december 2023, Generalstaatsanwaltschaft Berlin (Utevarodom), C-398/22, EU:C:2023:1031, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

95 Av detta följer att om den hänskjutande domstolen skulle finna att villkoren för att tillämpa de fall som avses i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, bland annat i led ii i denna bestämmelse, inte är uppfyllda, ankommer det på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i denna, i möjligaste mån tolka den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet mot bakgrund av ordalydelsen i och syftet med rambeslut 2008/909, i den meningen att den, på grundval av samtliga omständigheter i det enskilda fallet, kan bedöma huruvida den berörda personens rätt till försvar ändå kan anses ha iakttagits, så att den fällande domen i fråga ska erkännas och verkställas.

96 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att vägra att erkänna och verkställa en fällande dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten när villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i-iii i denna bestämmelse inte är uppfyllda.

97 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, när den konstaterar att villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i-iii i nämnda bestämmelse inte är uppfyllda, får beakta den omständigheten att den berörda personen hos den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten har begärt att påföljden ska verkställas i den medlemsstat där han eller hon är medborgare och där han eller hon har centrum för sina intressen, vid prövningen av huruvida verkställigheten inte innebär ett åsidosättande av vederbörandes rätt till försvar.

98 Det ska inledningsvis påpekas att svaret på denna fråga, i likhet med svaret på den tredje frågan, endast är av betydelse i det nationella målet om den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av svaret på den andra frågan, finner att villkoren för att tillämpa det fall som avses i artikel 9.1 i) i rambeslutet inte är uppfyllda under omständigheterna i det nationella målet.

99 Såsom har påpekats i punkterna 57–59 ovan anges i leden i-iii i artikel 9.1 i) i rambeslutet på vilka villkor den berörda personen ska anses ha frivilligt och otvetydigt avstått från att närvara vid förhandlingen, vilket innebär att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten är skyldig att erkänna och verkställa den fällande dom som meddelats efter en sådan förhandling.

100 Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat i sitt beslut kan ett sådant avstående följa av den berörda personens beteende när vederbörande, i enlighet med det fall som avses i led iii i artikel 9.1 i, uttryckligen har angett att han eller hon inte bestrider det avgörande som meddelats efter en rättegång där han eller hon inte var personligen närvarande eller inte har begärt förnyad prövning eller överklagat inom den föreskrivna fristen.

101 Såsom generaladvokaten har angett i punkterna 129 och 130 i sitt förslag till avgörande motsvarar emellertid inte den omständigheten – att den berörda personen, såsom är fallet i det nationella målet, hos den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten har begärt att det straff som utdömts mot honom efter en rättegång där han inte var personligen närvarande ska verkställas i den medlemsstat där han är medborgare och där centrum för hans intressen finns – såsom den hänskjutande domstolen med rätta har angett i sin fjärde fråga, de villkor som anges i denna bestämmelse, eftersom det inte finns något som hindrar den berörda personen att framställa en sådan begäran och samtidigt förbehålla sig rätten att bestrida den fällande dom genom vilken denna påföljd har utdömts och att begära en ny rättegång.

102 Efter detta klargörande ska det erinras om att det följer av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 90 ovan att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, efter att ha konstaterat att villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i-iii i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 inte är uppfyllda, får beakta andra omständigheter, särskilt den berörda personens beteende, som gör det möjligt för den hänskjutande domstolen att försäkra sig om att erkännandet och verkställigheten av den aktuella fällande domen inte innebär ett åsidosättande av den berörda personens rätt till försvar.

103 Under dessa omständigheter är det således tillåtet för den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten att beakta en begäran, såsom den som gjorts i det nationella målet, om att domen ska verkställas i den medlemsstat där den berörda personen är medborgare och där han eller hon har centrum för sina intressen, vid prövningen av huruvida verkställigheten inte innebär ett åsidosättande av vederbörandes rätt till försvar, vilket innebär att det inte finns anledning att tillämpa det skäl för att vägra erkännande och verkställighet som föreskrivs i artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909, trots att villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i-iii i denna bestämmelse inte är uppfyllda.

104 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fjärde frågan besvaras enligt följande. Artikel 9.1 i) i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten, när den konstaterar att villkoren för att tillämpa de fall som avses i leden i-iii i nämnda bestämmelse inte är uppfyllda, får beakta den omständigheten att den berörda personen hos den behöriga myndigheten i den utfärdande medlemsstaten har begärt att påföljden ska verkställas i den medlemsstat där han eller hon är medborgare och där han eller hon har centrum för sina intressen, vid prövningen av huruvida verkställigheten inte innebär ett åsidosättande av vederbörandes rätt till försvar.

105 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tyska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.