Domstolens Dom (tredje avdelningen) den 5 juni 2025

I mål C‑349/24 [Nuratau], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Tjeckien) genom beslut av den 9 maj 2024, som inkom till domstolen den 13 maj 2024, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna S. Rodin, N. Piçarra, O. Spineanu-Matei, och N. Fenger, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: A.B., genom A. Žemla, advokátka, Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom F. Blanc-Simonetti, M. Debieuvre och M. Salyková, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2008/115/EU

Direktiv 2011/95

Tjeckisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan A.B., som är tredjelandsmedborgare, och Ministerstvo vnitra, Odbor azylové a migrační politiky (Inrikesministeriet, avdelningen för asyl- och migrationspolitik, Tjeckien) (nedan kallat ministeriet) angående ministeriets beslut att inte bevilja A.B. internationellt skydd.

3 I artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98) föreskrivs följande:

4 I skäl 14 i direktiv 2011/95 anges följande:

5 I artikel 2 d och f i nämnda direktiv preciseras följande:

6 I artikel 3 i direktivet föreskrivs följande:

7 I artikel 4.3 a i direktivet föreskrivs följande:

8 I artikel 6 i direktiv 2011/95 föreskrivs följande:

9 I artikel 8.1 i direktivet föreskrivs följande:

10 I artikel 10.1 d i direktivet föreskrivs följande:

11 Artikel 15 i direktivet har följande lydelse:

12 I 14a § i zákon č. 325/1999 Sb. o azylu (lag nr 325/1999 Sb. om asyl) av den 11 november 1999, i den lydelse som var i kraft fram till den 30 juni 2023 (nedan kallad asyllagen), föreskrevs följande:

13 A.B. anlände till Tjeckien i juli 2006. Hans vistelse i denna medlemsstat var laglig under den största delen av perioden, från det att han reste in i landet till dess att de tjeckiska myndigheterna avslog en ansökan som ingavs i augusti 2018 om förlängning av hans uppehållstillstånd. I april 2019 lämnade han därefter in en ansökan om internationellt skydd i samma medlemsstat.

14 Denna ansökan avslogs för första gången genom ett beslut som ministeriet antog i februari 2020. Genom dom av den 17 juni 2021 upphävde Krajský soud v Praze (Regionala domstolen i Prag, Tjeckien) det första beslutet.

15 Ministeriet prövade på nytt den ansökan om internationellt skydd som A.B. hade lämnat in och avslog den för andra gången genom beslut av den 20 oktober 2022. Genom dom av den 17 maj 2023 upphävde Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno, Tjeckien), som är den hänskjutande domstolen, det andra beslutet.

16 Skälen för att ogiltigförklara dessa två beslut var huvudsakligen att de uppgifter som ministeriet hade inhämtat om A.B:s privatliv och familjeliv var bristfälliga och att ministeriet inte i tillräcklig utsträckning hade undersökt vissa omständigheter som rörde detta privatliv och familjeliv, såsom längden på hans vistelse i Tjeckien, huruvida han hade integrerat sig i denna medlemsstat, hans hälsotillstånd, hans hustrus död i nämnda medlemsstat och hans avsaknad av sociala band eller familjeband i ursprungslandet.

17 Genom beslut av den 9 november 2023 avslog ministeriet för tredje gången den ansökan om internationellt skydd som A.B. hade lämnat in. Som motivering av detta beslut angav ministeriet huvudsakligen att det, efter en prövning av samtliga relevanta omständigheter, framgick att A.B. inte hade några starka sociala eller privata band i Tjeckien. A.B. överklagade detta tredje beslut vid den hänskjutande domstolen.

18 Den hänskjutande domstolen har preciserat att domarna av den 17 juni 2021 och den 17 maj 2023, i likhet med ministeriets bedömning, grundade sig på en tolkning av artikel 14a.2 d i asyllagen som de tjeckiska domstolarna konsekvent har följt. Enligt denna tolkning var nämnda bestämmelse tillämplig på alla situationer där ett avlägsnande av sökanden skulle leda till ett åsidosättande av Tjeckiens internationella förpliktelser. Bestämmelsen innebar i enlighet med denna tolkning bland annat att tredjelandsmedborgare vars rätt till privat- och familjeliv skulle åsidosättas vid avlägsnande från Tjeckien skulle beviljas subsidiärt skydd.

19 Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen, Tjeckien), som avgjorde målet i utökad sammansättning, gjorde emellertid genom beslut av den 15 februari 2024 en annan tolkning av artikel 14a.2 d i asyllagen. Nämnda domstol slog således fast att en tredjelandsmedborgare endast kan beviljas subsidiärt skydd med stöd av denna bestämmelse om ett avlägsnande av denna medborgare skulle innebära att han eller hon i sitt ursprungsland utsattes för ett åsidosättande av Tjeckiens internationella förpliktelser. Enligt denna andra tolkning kan sökanden följaktligen inte längre beviljas subsidiärt skydd på grund av att hans privatliv eller familjeliv skulle kränkas i Tjeckien vid ett avlägsnande.

20 Den hänskjutande domstolen är osäker på huruvida denna andra tolkning är förenlig med artikel 3 i direktiv 2011/95. Den domstolen anser således att direktivet gör det möjligt att bevilja internationellt skydd i sådana situationer som inte omfattas av ett subsidiärt skyddsbehov, såsom detta definieras i direktivet, och som går utöver de fall som medlemsstaterna skulle kunna besluta ska omfattas av subsidiärt skydd med tillämpning av nämnda artikel 3 i direktiv 2011/95. Enligt nämnda bestämmelse får medlemsstaterna anta förmånligare bestämmelser vid beviljandet av sådant skydd, förutsatt att dessa normer är förenliga med direktivet.

21 Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att artikel 14a.2 d i asyllagen i vart fall är oförenlig med direktiv 2011/95 och att denna bestämmelse inte kan tolkas i överensstämmelse med detta direktiv. Det är emellertid inte möjligt att underlåta att tillämpa denna artikel i målet vid den nationella domstolen, eftersom en bestämmelse i ett direktiv inte kan tillämpas direkt till nackdel för en enskild. För det fall den tolkning av artikel 14a.2 d i asyllagen som Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen) gjorde i beslut av den 15 februari 2024, meddelat i utökad sammansättning, inte är förenlig med direktiv 2011/95, anser den hänskjutande domstolen att den bör tolka denna bestämmelse genom att följa det synsätt som de tjeckiska domstolarna intog före detta beslut.

22 Mot denna bakgrund beslutade Krajský soud v Brně (Regionala domstolen i Brno) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

23 Av EU-domstolens fasta praxis följer att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen till beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 1984, Haug-Adrion, 251/83, EU:C:1984:397, punkt 9, och dom av den 30 april 2024, M.N. (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 78).

24 I förevarande fall framgår det av tolkningsfrågans lydelse att den avser ett skäl för att beteckna en sökande som subsidiärt skyddsbehövande som grundar sig på sökandens situation i ursprungslandet.

25 Det framgår emellertid av beslutet om hänskjutande att detta skäl för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, i det nationella målet, inte avser sökandens situation i ursprungslandet, utan risken för att hans eller hennes rätt till privatliv åsidosätts på grund av att banden mellan sökanden och den medlemsstat som prövar hans eller hennes ansökan om internationellt skydd bryts, vid ett avlägsnande till ursprungslandet.

26 Den fråga som ställts ska således förstås så, att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida artikel 3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att den utgör hinder för att nationell lagstiftning, enligt vilken en tredjelandsmedborgare som, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland löper en verklig risk att utsättas för en kränkning av sin rätt till privatliv på grund av att hans eller hennes band till den medlemsstat som prövar ansökan om internationellt skydd bryts, ska anses utgöra förmånligare bestämmelser som kan antas i enlighet med denna artikel.

27 Enligt artikel 2 f i direktiv 2011/95 ska en tredjelandsmedborgare som inte uppfyller kraven för att betecknas som flykting, kunna betecknas som subsidiärt skyddsbehövande om det finns grundad anledning att förmoda att den berörda personen, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland skulle utsättas för en verklig risk att lida allvarlig skada enligt artikel 15, under förutsättning att denna tredjelandsmedborgare inte omfattas av något undantag och inte kan, eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av det landets skydd.

28 Enligt artikel 15 i direktivet utgörs allvarlig skada av dödsstraff eller avrättning, tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning av en sökande i ursprungslandet, eller allvarligt och personligt hot mot en civilpersons liv eller lem på grund av urskillningslöst våld i situationer av internationell eller intern väpnad konflikt.

29 Härav följer, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat, att åsidosättandet av rätten till privatliv inte ingår bland de allvarliga skador som enligt direktiv 2011/95 motiverar att subsidiärt skydd beviljas.

30 Enligt artikel 3 i direktiv 2011/95 får medlemsstaterna införa eller behålla förmånligare bestämmelser för att fastställa vem som ska betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för att fastställa innebörden av internationellt skydd, förutsatt att de är förenliga med detta direktiv.

31 Det framgår av denna ordalydelse, jämförd med skäl 14 i direktiv 2011/95, att sådana förmånligare bestämmelser som avses i artikel 3 i direktivet bland annat kan bestå i mildare rekvisit för att fastställa om en tredjelandsmedborgare kan betraktas som flykting eller som en person som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova, C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 70, och dom av den 9 november 2021, Bundesrepublik Deutschland (Sammanhållning av familjer), C‑91/20, EU:C:2021:898, punkt 39).

32 Vad gäller klargörandet i artikel 3, att varje förmånligare bestämmelse måste vara förenlig med direktiv 2011/95, har EU-domstolen slagit fast att detta innebär att bestämmelsen inte får strida mot systematiken i eller syftena med direktivet. I synnerhet är sådana bestämmelser förbjudna som låter tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som befinner sig i en situation som helt saknar samband med den logiska grunden för internationellt skydd komma i åtnjutande av flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2014, M’Bodj, C‑542/13, EU:C:2014:2452, punkt 44, dom av den 4 oktober 2018, Ahmedbekova, C‑652/16, EU:C:2018:801, punkt 71, och dom av den 9 november 2021, Bundesrepublik Deutschland (Sammanhållning av familjer), C‑91/20, EU:C:2021:898, punkt 40).

33 I flera bestämmelser i direktiv 2011/95 anges emellertid att det internationella skyddet inte ska avse sökandens situation i den medlemsstat som prövar hans eller hennes ansökan om internationellt skydd, utan har samband med situationen i sökandens ursprungsland, för det fall han eller hon återvänder till detta land.

34 Det framgår nämligen av definitionen av begreppen flykting och person som uppfyller kraven för att betecknas som alternativt skyddsbehövande, i artikel 2 d och f i direktivet, att syftet med internationellt skydd är att ersätta det skydd som erbjuds i ursprungslandet när sökanden inte kan eller, på grund av viss fruktan eller risk, inte vill begagna sig av det landets skydd.

35 Domstolen har i detta avseende preciserat att bedömningen av ursprungslandets förmåga att tillförsäkra skydd mot förföljelse, vilken är avgörande för den bedömning som leder till att flyktingstatus beviljas, liksom bedömningen av huruvida det föreligger välgrundad fruktan för förföljelse, ska grunda sig på en prövning av sådana omständigheter som föreligger i ursprungslandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2013, X m.fl., C‑199/12–C‑201/12, EU:C:2013:720, punkt 43, dom av den 19 november 2020, Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl), C‑238/19, EU:C:2020:945, punkt 21, och dom av den 20 januari 2021, Secretary of State for the Home Department, C‑255/19, EU:C:2021:36, punkterna 36 och 57).

36 I artikel 4.3 i direktiv 2011/95, som innehåller en uppräkning av de faktorer som ska beaktas vid den individuella bedömningen av en ansökan om internationellt skydd, omnämns inte heller någon prövning av sökandens situation i den medlemsstat som prövar ansökan om internationellt skydd eller av följderna av att sökandens band till denna medlemsstat bryts. I denna bestämmelse föreskrivs däremot att bedömningen ska omfatta alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan.

37 Det framgår dessutom av de omständigheter som unionslagstiftaren har lagt till grund för att närmare beskriva den fruktan och de risker som kan motivera att internationellt skydd beviljas att denna fruktan och dessa risker avser situationen i ursprungslandet. I vart fall saknar de samband med situationen i den medlemsstat där ansökan om internationellt skydd prövas.

38 För det första anges i artikel 6 i direktiv 2011/95 att aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada omfattar staten, parter eller organisationer som kontrollerar staten eller en betydande del av statens territorium, eller grupper som inte företräder staten, om staten eller dessa organisationer är oförmögna eller ovilliga att tillhandahålla skydd.

39 Den stat som avses i artikel 6 kan logiskt sett inte vara den medlemsstat vars skydd söks för att undkomma de handlingar som utförs av sådana aktörer som utövar förföljelse eller tillfogar allvarlig skada. Den omständigheten att sökandens band till denna medlemsstat bryts kan således inte anses bero på handlingar utförda av dessa aktörer.

40 För det andra innebär artikel 8 i direktivet att medlemsstaterna har möjlighet att neka internationellt skydd när det är sannolikt att sökanden inte kommer att utsättas för förföljelse och lida allvarlig skada, eller när sökanden har tillgång till skydd mot sådan förföljelse och allvarlig skada i en del av sitt ursprungsland.

41 För det tredje ska det, vad gäller skälen till förföljelsen, påpekas att det framgår av andra stycket i artikel 10.1 d i direktivet att förekomsten av en samhällsgrupp, i den mening som avses i denna artikel 10.1 d, ska fastställas på grundval av de förhållanden som råder i ursprungslandet. Domstolen har även slagit fast att för att fastställa huruvida en politisk åskådning föreligger och huruvida det finns ett orsakssamband mellan denna åskådning och förföljelsen ska den allmänna situationen i ursprungslandet för den som ansöker om flyktingstatus beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, Migracijos departamentas (Skälen till förföljelse grundar sig på politisk åskådning), C‑280/21, EU:C:2023:13, punkt 33).

42 För det fjärde följer det av artikel 15 b i samma direktiv att den allvarliga skada som avses i denna bestämmelse endast är tillämplig när den omänskliga eller förnedrande behandlingen sker i sökandens ursprungsland (se, analogt, dom av den 18 december 2014, M’Bodj, C‑542/13, EU:C:2014:2452, punkt 33).

43 Av samtliga ovannämnda omständigheter följer att beviljande av uppehållstillstånd på grundval av ett skäl som inte hänför sig till situationen i sökandens ursprungsland helt måste anses sakna samband med den logiska grunden för internationellt skydd. Detta innebär att en medlemsstat inte kan bevilja subsidiärt skydd, i den mening som avses i direktiv 2011/95, med stöd av ett sådant skäl, utan att åsidosätta artikel 3 i direktivet.

44 Eftersom det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen har för avsikt att tolka den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet så, att den gör det möjligt att bevilja subsidiärt skydd på grundval av ett skäl som inte hänför sig till situationen i sökandens ursprungsland, erinrar domstolen om att en nationell domstol, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som har antagits för att införliva de skyldigheter som föreskrivs i ett direktiv, är skyldig att säkerställa att nationell rätt tolkas i överensstämmelse med unionsrätten, för att inom ramen för sin behörighet säkerställa att unionsrätten ges full verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01-C‑403/01, EU:C:2004:584, punkt 114, och dom av den 8 november 2016, Ognyanov, C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 58).

45 Principen om att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten har förvisso vissa begränsningar. Den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas nämligen av allmänna rättsprinciper, särskilt av principerna om rättssäkerhet och förbud mot retroaktiv lagstiftning, och denna skyldighet kan inte tjäna som grund för att nationell rätt tolkas contra legem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 110, och dom av den 21 december 2023, BMW Bank m.fl., C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21, EU:C:2023:1014, punkt 222).

46 Principen om att nationell rätt ska tolkas i överensstämmelse med unionsrätten innebär icke desto mindre att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i sin helhet och med tillämpning av dess erkända tolkningsmetoder, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som är förenligt med direktivets syfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2004, Pfeiffer m.fl., C‑397/01-C‑403/01, EU:C:2004:584, punkterna 118 och 119, och dom av den 15 oktober 2024, KUBERA, C‑144/23, EU:C:2024:881, punkt 51).

47 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att Nejvyšší správní soud (Högsta förvaltningsdomstolen), i utökad sammansättning, i sitt beslut av den 15 februari 2024 tolkade den aktuella nationella bestämmelsen så, att den endast avser risken för ett sådant åsidosättande av grundläggande rättigheter som är kopplat till situationen i sökandens ursprungsland. Med förbehåll för den prövning som ankommer på den hänskjutande domstolen, framgår det således att denna nationella bestämmelse, i det nationella målet, kan tolkas så, att den kan leda till ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas med direktiv 2011/95.

48 Artikel 3 i direktiv 2011/95 utgör inte heller hinder för att en medlemsstat beviljar ett nationellt skydd som medför rättigheter som gör det möjligt för personer som inte kan ges flyktingstatus och som inte uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande att uppehålla sig i den berörda medlemsstaten, eftersom beviljandet av ett sådant skydd faller utanför direktivets tillämpningsområde. Det är således tillåtet för en medlemsstat att, enbart med stöd av sin nationella rätt, bevilja uppehållsrätt av humanitära skäl till tredjelandsmedborgare vars rätt till privatliv skulle åsidosättas om de återvände till sitt ursprungsland på grund av att deras band till denna medlemsstat bröts, under förutsättning att denna uppehållsrätt inte kan förväxlas med flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande i den mening som avses i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 november 2010, B och D, C‑57/09 och C‑101/09, EU:C:2010:661, punkterna 117–120, och dom av den 12 september 2024, Changu, C‑352/23, EU:C:2024:748, punkterna 48 och 49).

49 Eftersom ett avslag på ansökan om internationellt skydd i förekommande fall skulle kunna föranleda de behöriga myndigheterna att överväga att anta ett beslut om återvändande mot A.B., ska det dessutom erinras om att artikel 5 i direktiv 2008/115 utgör en allmän regel som ska iakttas av medlemsstaterna så snart de genomför direktivet, i varje skede av återvändandeförfarandet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 55).

50 I artikel 5 i direktiv 2008/115 nämns visserligen inte privatlivet för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat bland de omständigheter som medlemsstaterna ska beakta vid genomförandet av detta direktiv. Medlemsstaterna är emellertid skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheter som tredjelandsmedborgare tillerkänns enligt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Återvändandebeslut eller avlägsnandeåtgärder får följaktligen inte antas eller vidtas om de strider mot den berörda tredjelandsmedborgarens rätt till respekt för privatlivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 92).

51 Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3 i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att den utgör hinder för att nationell lagstiftning, enligt vilken en tredjelandsmedborgare som, om han eller hon återsänds till sitt ursprungsland löper en verklig risk att utsättas för en kränkning av sin rätt till privatliv på grund av att hans eller hennes band till den medlemsstat som prövar ansökan om internationellt skydd bryts, ska anses utgöra förmånligare bestämmelser som kan antas i enlighet med denna artikel.

52 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: tjeckiska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.