Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 9 juli 2026

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

den 9 juli 2026 ( * )

” Överklagande – Statligt stöd – Kraftvärmesektorn – Reform av stödarrangemang för kraftvärme – Europeiska kommissionens beslut om att förklara stödet förenligt med den inre marknaden – Begreppet statligt stöd – Stödåtgärder som beviljats medelst statliga medel – Villkor om att det ska föreligga en obligatorisk avgift ”

I mål C‑242/24 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 3 april 2024,

Europeiska kommissionen, företrädd av A. Bouchagiar, C.-M. Carrega och C. Kovács, samtliga i egenskap av ombud,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Förbundsrepubliken Tyskland, företrädd av J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

sökande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis, domstolens vice ordförande T. von Danwitz, tillika tillförordnad domare på fjärde avdelningen, samt domarna M. Condinanzi (referent), N. Jääskinen och R. Frendo,

generaladvokat: D. Spielmann,

justitiesekreterare: enhetschefen D. Dittert,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 juni 2025

och efter att den 23 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska kommissionen har i sitt överklagande yrkat att tribunalens dom av den 24 januari 2024, Tyskland/kommissionen (T‑409/21, EU:T:2024:34) (nedan kallad den överklagande domen), genom vilken tribunalen ogiltigförklarade kommissionens beslut C(2021) 3918 final av den 3 juni 2021 om statligt stöd SA.56826 (2020/N) – Tyskland – Reform 2020 av stödarrangemang för kraftvärme och om statligt stöd SA.53308 (2019/N) – Tyskland – Ändring av stödarrangemang för befintliga kraftvärmeanläggningar (13 § Gesetz zur Neuregelung des Kraft-Wärme-Kopplungsgesetzes (lag om nyreglering av kraftvärmelagen) av den 21 december 2015 (BGBl. 2015 I, s. 2498) (nedan kallad KWKG 2016)) (nedan kallat det omtvistade beslutet), ska upphävas i den del det däri fastställs att olika åtgärder (nedan kallade de omtvistade åtgärderna) som syftar till att främja elproduktion genom kraftvärmeanläggningar ( combined heat and power ) utgör statligt stöd.

Bakgrund till målet och det omtvistade beslutet

2 Bakgrunden till målet och det omtvistade beslutet framgår av punkterna 2–26 i den överklagade domen. De kan sammanfattas på följande sätt med avseende på förevarande dom.

De omtvistade åtgärderna och finansieringen av dem

3 Den 28 januari 2019 och den 23 september 2020 anmälde de tyska myndigheterna till den Europeiska kommissionen ett antal åtgärder som följde av en ändring av KWKG 2016, varav vissa ändrades ytterligare i december 2020. Dessa ändringar, tagna tillsammans, och de åtgärder som de omfattar motsvarar den lagstiftning om stöd för kraftvärme som är i kraft sedan den 1 januari 2021 (nedan kallad KWKG 2020). Slutligen tillkom en ändring avseende den begränsning av avgiften för vätgasproducenter som föreskrivs i 27 § KWKG 2020.

4 Syftet med KWKG 2020 är bland annat att förbättra energieffektiviteten samt klimat- och miljöskyddet, genom att öka nettoproduktionen av el från kraftvärme innan år 2025.

5 I KWKG föreskrivs i detta syfte ett antal åtgärder för stöd till, för det första, elproduktion i nya, moderniserade och anpassade kraftvärmeanläggningar, för det andra, energieffektiva anläggningar för fjärrvärme eller fjärrkyla, för det tredje, lagringsanläggningar för värme och för kyla samt, för det fjärde, elproduktion i befintliga, högeffektiva och gasdrivna kraftvärmeanläggningar i fjärrvärmesektorn (nedan gemensamt kallade åtgärderna för stöd till kraftvärme). För det femte föreskrivs det i KWKG 2020 också en åtgärd för stöd till sektorn för framställning av industrigaser där vätgasproduktionen utgör den största delen av det sammanlagda mervärdet.

6 Dessa olika åtgärder, vilka utgör de omtvistade åtgärderna, består antingen i att en premie, som i vissa fall kan åtföljas av en bonus, läggs till intäkterna från den producerade el som säljs till marknadspris, eller, enbart inom sektorn för framställning av industrigaser, där vätgasproduktionen utgör den största delen av det sammanlagda mervärdet, i en begränsning av storleken på den avgift som de systemansvariga kan återkräva från vätgasproducenterna.

7 Stödet beviljas antingen genom upphandlingsförfaranden som anordnas av en nationell tillsynsmyndighet, nämligen Bundesnetzagentur (Federala infrastrukturmyndigheten, Tyskland) (nedan kallad BNetzA) eller direkt med stöd av KWKG 2020. I det senare fallet har stödmottagarna rätt till sådant stöd om de uppfyller kriterierna för stödberättigande, genom att framställa en begäran, vilken kontrolleras av Bundesamt für Wirtschaft und Ausfuhrkontrolle (Federala byrån för näringsliv och exportkontroll, Tyskland) (nedan kallad Bafa). Om stödmottagarna uppfyller samtliga dessa kriterier ska Bafa utfärda ett godkännande som bekräftar att de är stödberättigade.

8 Mekanismen för finansiering av åtgärderna för stöd till kraftvärme beskrivs av tribunalen på följande sätt.

9 Varje systemansvarig och överföringsansvarig är enligt lag skyldig att till mottagarna av stöd till kraftvärme som är anslutna till dess nät betala de belopp som föreskrivs i KWKG 2020 och stödmottagarna har rätt att erhålla dem (nedan kallat KWKG-stöd).

10 I synnerhet betalar de systemansvariga ut KWKG-stödet för el som produceras genom kraftvärme i nya, moderniserade och anpassade högeffektiva kraftvärmeverk samt i befintliga, avbetalda, högeffektiva och gasdrivna kraftvärmeanläggningar.

11 De överföringsansvariga betalar ut KWKG-stödet för uppförande och utbyggnad av energieffektiva anläggningar för fjärrvärme eller fjärrkyla samt för uppförande och modernisering av lagringsanläggningar för värme och för kyla.

12 För att säkerställa att varje systemansvarig kompenseras för den ytterligare ekonomiska börda som följer av dess skyldigheter enligt KWKG 2020 har det genom den lagen införts en mekanism varigenom denna börda fördelas rättvist mellan de system- och överföringsansvariga i proportion till förbrukningen hos de kunder som är anslutna till deras system och sedan kompenseras genom avgifter.

13 De överföringsansvariga återbetalar således inledningsvis de systemansvariga det totala belopp som de sistnämnda har betalat till mottagarna av åtgärderna för stöd till kraftvärme.

14 Därefter beräknar de överföringsansvariga det totala belopp som de har betalat ut till mottagarna av åtgärderna för stöd till kraftvärme respektive till de systemansvariga, så som anges i punkterna 11 och 13 ovan. Slutligen delas detta totala belopp med den totala elkonsumtionen.

15 Resultatet av denna beräkning motsvarar den genomsnittliga bördan per kilowattimme (kWh) el för de omtvistade åtgärderna. De systemansvariga har en skyldighet att till de överföringsansvariga betala en summa som motsvarar den genomsnittliga bördan för varje kilowattimme el som de har överfört till slutkunderna (nedan kallad avgiften enligt KWKG).

16 Avgiften enligt KWKG beräknas varje år av de systemansvariga för överföringssystemen i enlighet med den metod som föreskrivs i KWKG 2020 och under kontroll av Bafa och BNetzA. Den uttrycks som ett enhetligt belopp per kilowattimme el som förbrukas, med förbehåll för den sänkta avgift som kommer vissa användarkategorier till godo.

17 Vidare har de systemansvariga rätt, men inte någon lagstadgad skyldighet, att övervältra avgiften enligt KWKG vid beräkningen av de nätavgifter som de tar ut av sina kunder för varje kilowattimme el som levereras av elnätet i Tyskland. De systemansvariga för överföringssystemen har genom undantag rätt att kräva en sänkt avgift enligt KWKG för stora energiförbrukare, såsom vätgasproducenter.

18 I KWKG 2020 föreskrivs en årlig budgetgräns på 1,8 miljarder euro för finansiering av de aktuella åtgärderna och alltså för den totala avgiften enligt KWKG.

Det omtvistade beslutet

19 Den 3 juni 2021 antog kommissionen det omtvistade beslutet.

20 Kommissionen betecknade de omtvistade åtgärderna som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och konstaterade bland annat att de hade finansierats med statliga medel. I synnerhet drog kommissionen, i punkterna 220 och 221 i det omtvistade beslutet, slutsatsen att åtgärderna för stöd till kraftvärme finansierades genom intäkterna från en lagstadgad obligatorisk avgift som togs ut av staten och som förvaltades och fördelades enligt bestämmelser i lag. Kommissionen ansåg vidare att åtgärden för begränsning av avgiften enligt KWKG för vätgasproducenterna utgjorde ett avstående från statliga medel.

21 Kommissionen fann emellertid att de omtvistade åtgärderna var förenliga med den inre marknaden enligt artikel 107.3 c FEUF och beslutade därför att inte göra några invändningar.

Talan vid tribunalen och den överklagade domen

22 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 9 juli 2021 väckte Förbundsrepubliken Tyskland talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet i den del det däri fastslogs att de omtvistade åtgärderna utgjorde statligt stöd. Förbundsrepubliken Tyskland åberopade till stöd för sin talan en enda grund avseende att kommissionen gjorde en felaktig tolkning och tillämpning av artikel 107.1 FEUF när den fann att de företag som omfattas av de omtvistade åtgärderna hade beviljats stöd medelst statliga medel.

23 I punkt 36 i den överklagade domen fann tribunalen, med stöd av domen av den 12 januari 2023, DOBELES HES (C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkterna 38, 39 och 42), att medel som tillförs genom en skatt eller obligatoriska avgifter enligt nationell lagstiftning och som förvaltas och fördelas enligt denna lagstiftning, å ena sidan, och belopp som fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga nationella myndigheter, å andra sidan, kan betecknas som statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

24 Tribunalen gjorde inledningsvis, i punkterna 41–118 i den överklagade domen, en bedömning av huruvida åtgärderna för stöd till kraftvärme finansierades med statliga medel. Därefter undersökte tribunalen, i punkterna 119–126 i den överklagade domen, huruvida begränsningen av avgiften enligt KWKG för vätgasproducenter finansierades med sådana medel.

25 Vad gäller åtgärderna för stöd till kraftvärme prövade tribunalen först, i punkterna 56–90 i den överklagade domen, huruvida KWKG-stödet eller avgiften enligt KWKG utgjorde en skatt eller en obligatorisk avgift, i den mening som avses i det första av de kriterier som nämns i punkt 23 ovan. Därefter prövade tribunalen, i punkterna 91–100 i den överklagade domen, huruvida beloppen av KWKG-stödet eller avgiften enligt KWKG förblev under fortlöpande offentlig kontroll, i den mening som avses i det andra av dessa kriterier. Slutligen underkände tribunalen, i punkterna 101–117 i den överklagade domen, kommissionens argument avseende tillämningen i det aktuella fallet av domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160).

26 För det första, vad gäller det första av dessa kriterier, erinrade tribunalen, i punkt 57 i den överklagade domen, om den rättspraxis enligt vilken medel ska anses utgöra statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, om de härrör från obligatoriska avgifter som föreskrivs i den berörda medlemsstatens lagstiftning och om de förvaltas och fördelas enligt denna lagstiftning.

27 Genom att tillämpa denna rättspraxis i det aktuella fallet fann tribunalen för det första, i punkt 67 i den överklagade domen, bland annat att de betalningar som de systemansvariga var skyldiga att göra till mottagarna av åtgärderna för stöd till kraftvärme, det vill säga de betalningar som görs i det skede som tribunalen identifierade som den ”första nivån” i elförsörjningskedjan, endast utgjorde lagenlig användning av medel, eftersom de systemansvariga hade en lagstadgad skyldighet att bevilja dessa stödmottagare ekonomiskt stöd. Tribunalen fann emellertid att dessa betalningar inte gav någon uppgift om varifrån de medel som de systemansvariga hade använt kom. Att anse att nämnda betalningar utgör en skatt eller en obligatorisk avgift innebar enligt tribunalen att finansieringen av åtgärder för stöd till kraftvärme sammanfaller med beviljandet av medel till stödmottagarna.

28 Vidare gjorde tribunalen, i punkterna 68–70 i den överklagade domen, en åtskillnad mellan den i målet aktuella situationen, där de systemansvariga inte har någon lagstadgad skyldighet att övervältra avgiften enligt KWKG på sina kunder i senare led, det vill säga i ett skede som identifierades som den ”andra nivån” i elförsörjningskedjan, och den situation som avses i den rättspraxis som kommissionen hade grundat sig på när den gjorde gällande att de medel som de systemansvariga använde för att fullgöra sina betalningsskyldigheter gentemot mottagarna av åtgärderna för stöd till kraftvärme hade statligt ursprung.

29 Vidare angav tribunalen, i punkterna 71 och 72 i nämnda dom, att kommissionen inte hade förklarat vid vilken tidpunkt eller av vem medlen hade förvaltats.

30 Slutligen fann tribunalen, i punkterna 73–77 i samma dom, att möjligheten för de systemansvariga att låta sina kunder bära bördan av åtgärderna för stöd till kraftvärme räckte för att utesluta att de systemansvariga var ”de slutliga gäldenärerna för denna börda” och följaktligen att de var skyldiga att betala en lagstadgad obligatorisk avgift.

31 För det andra, vad gäller det andra av de kriterier som nämns i punkt 23 ovan, det vill säga en fortlöpande offentlig kontroll av de aktuella beloppen, slog tribunalen, i punkterna 93 och 94 i den överklagade domen, fast att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade kontrollerat huruvida det var uppfyllt, men att en sådan omständighet inte utgjorde en felaktig rättstillämpning, eftersom de två kriterierna i fråga var alternativa. Under alla omständigheter fann tribunalen, i punkt 98 i den överklagade domen, att det andra kriteriet inte var uppfyllt i det aktuella målet.

32 För det tredje fann tribunalen, i punkterna 101–117 i den överklagade domen, att kommissionen i förevarande fall felaktigt hade uteslutit tillämpningen av den rättspraxis som följer av domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), genom att grunda sig på den omständigheten att åtgärderna för stöd till kraftvärme inte utgjorde en ”ren prisreglering”, i den mening som avses i den domen.

33 Efter att ha fastställt att åtgärderna för stöd till kraftvärme inte var hade finansierats med statliga medel fann tribunalen, i punkterna 119–126 i den överklagade domen, att begränsningen av avgiften enligt KWKG för vätgasproducenter inte heller kunde likställas med ett avstående från statliga medel.

34 På grundval av denna motivering biföll tribunalen Förbundsrepubliken Tysklands talan och ogiltigförklarade den omtvistade beslutet.

Parternas yrkanden

35 Kommissionen har yrkat att domstolen ska

– i första hand, upphäva den överklagade domen, och

– ogilla talan i första instans,

– i andra hand,

– upphäva den överklagade domen i den del den rör de åtgärder som avses i skäl 198 a–d i det omtvistade beslutet, det vill säga åtgärderna för stöd till kraftvärme, och

– ogilla talan i första instans, samt

– förplikta Förbundsrepubliken Tyskland att ersätta rättegångskostnaderna i målet i första instans och i målet om överklagande.

36 Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att domstolen ska

– ogilla överklagandet, och

– förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

Prövning av överklagandet

37 Till stöd för sitt överklagande har kommissionen åberopat en enda grund, nämligen att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av begreppet statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och vid den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheterna.

38 Denna grund består av två delar, varav den första avser felaktig rättstillämpning vid bedömningen av den ekonomiska bördan av åtgärderna för stöd till kraftvärme och den andra åsidosättande av den rättspraxis som följer av domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160).

Den första delgrunden

Parternas argument

39 Kommissionen har, genom den första delgrunden, gjort gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning genom att ange att den ekonomiska bördan av åtgärderna för stöd till kraftvärme som vilar på de systemansvariga inte utgör en skatt eller obligatorisk avgift i den mening som avses i domstolens praxis och att stödet följaktligen inte har getts med hjälp av statliga medel i förevarande fall.

40 Kommissionen har gjort gällande att tribunalen i detta avseende grundade sig på tre bedömningar, vilka samtliga innebar en felaktig rättstillämpning.

41 För det första fann tribunalen, enligt kommissionen, i punkterna 65–70 och 89 i den överklagade domen, att det för att fastställa förekomsten av statliga medel var nödvändigt att inte förväxla användningen av medlen med deras ursprung. Den person som är skyldig att erlägga en obligatorisk avgift ska således särskiljas från den person som är skyldig att betala stödet och som i denna egenskap ska betala de belopp som motsvarar en sådan avgift till stödmottagaren. Mot bakgrund av att endast en person i förevarande fall har dessa två egenskaper, eftersom varje systemansvarig är skyldig att betala avgiften enligt KWKG och ansvarig för utbetalningen av KWKG-stödet till mottagarna av åtgärderna för stöd till kraftvärme, fann tribunalen att det inte förekom några statliga medel.

42 Kommissionen anser däremot att det inte finns något i artikel 107.1 FEUF eller i den rättspraxis som tribunalen har grundat sig på som gör det möjligt att kräva att det ska föreligga ett trepartsförhållande mellan den som är skyldig att betala den obligatoriska avgiften, den som är ansvarig för beviljandet av stödet och stödmottagaren. Endast förekomsten av en obligatorisk avgift är avgörande.

43 För det andra har kommissionen påpekat att tribunalen, i punkterna 71, 72 och 88 i den överklagade domen, slog fast att kommissionen inte hade visat att de medel som genererades av avgiften enligt KWKG samlades in och förvaltades i enlighet med den nationella lagstiftningen. Tribunalen ansåg detta vara ett ytterligare krav utöver kravet att det ska finnas en obligatorisk avgift.

44 Kommissionen anser däremot att det inte är nödvändigt att några andra kriterier, såsom förvaltning och fördelning av medel i enlighet med nationell lagstiftning, är uppfyllda. Den anser att enbart karaktären av skatt eller obligatorisk avgift är tillräcklig för att fastställa förekomsten av statliga medel, eftersom en avgift även kan tas ut av privata organ. I förevarande fall är det fråga om en betalningsskyldighet som genom lag ensidigt åläggs en viss kategori av personer och följaktligen en skatt eller en obligatorisk avgift.

45 Hänvisningen i punkt 35 i domen av den 12 januari 2023, DOBELES HES (C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1), till den omständigheten att beloppen ”förvaltas och fördelas i enlighet med lagstiftningen” hänger samman med behovet av att skilja mellan den situation som var aktuell i det målet och de situationer som var aktuella i de mål som avgjordes genom dom av den 15 juli 2004, Pearle m.fl. (C‑345/02, EU:C:2004:448), och dom av den 30 maj 2013, Doux Élevage och Coopérative agricole UKL-ARREE (C‑677/11, EU:C:2013:348), i vilka de offentliga myndigheterna begränsade sig till att göra en avgift som införts och som förvaltades av en privaträttslig förening obligatorisk för en grupp av juridiska personer som också var privaträttsliga. Dessa situationer är inte jämförbara med situationen i förevarande mål, eftersom det, enligt kommissionen, är den tyska staten som har infört KWKG-stödet och som har vidtagit alla nödvändiga åtgärder för att ”förvalta och fördela” motsvarande belopp i enlighet med den tyska lagstiftningen. Genom att göra en motsatt bedömning gjorde tribunalen även en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna.

46 Kommissionen har, i andra hand, tillagt att tribunalens två första konstateranden är grundade på en annan felaktig bedömning, vilken gjordes i punkterna 71 och 72 i den överklagade domen. Tribunalen ansåg nämligen felaktigt att mekanismen för fördelning av den ekonomiska bördan mellan de systemansvariga inte kunde betraktas som en ”förvaltning av medlen”, eftersom den endast innebar att bördan mellan systemansvariga skulle jämnas ut. I själva verket var den ekonomiska bördan som åvilade de systemansvariga inte en följd av utbetalningen av KWKG-stödet, som de överföringsansvariga skulle ha återbetalat till dem, utan av betalningen av den avgift enligt KWKG som de systemansvariga borde ha betalat till de överföringsansvariga. Vidare missuppfattade tribunalen den roll som Bafa och BNetzA spelar vid valet av mottagare av åtgärder för stöd till kraftvärme och fastställandet av ersättningsbeloppen med tillämpning av lagen. En sådan mekanism gör det således möjligt för de systemansvariga att ”förvalta och fördela” den ekonomiska bördan av dessa åtgärder.

47 För det tredje noterar kommissionen att tribunalen, i punkterna 73–76 i den överklagade domen, fann att kommissionen inte hade visat att de systemansvariga faktiskt var skyldiga att betala en obligatorisk avgift, eftersom de hade en möjlighet att övervältra avgiften enligt KWKG på sina kunder.

48 Enligt kommissionen är inte själva möjligheten att övervältra merkostnaderna på tredje man relevant för att fastställa förekomsten av statliga medel, vilket enligt kommissionen framgår av domen av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 65–71).

49 Förbundsrepubliken Tyskland anser att samtliga argument som anförts till stöd för den första delgrunden ska underkännas.

Domstolens bedömning

50 Enligt fast rättspraxis förutsätter kvalificeringen som ”statligt stöd”, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, att fyra villkor är uppfyllda, nämligen att det rör sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas ”med hjälp av statliga medel”, att denna åtgärd kan påverka handeln mellan medlemsstaterna, att åtgärden ger mottagaren en selektiv fördel och att åtgärden snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen (dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 146 och där angiven rättspraxis).

51 Vad gäller det första av dessa villkor framgår det också av fast rättspraxis att en åtgärd kan kvalificeras som en statlig åtgärd eller ett stöd som beviljas ”med hjälp av statliga medel” dels om åtgärden beviljas direkt eller indirekt med hjälp av dessa medel, dels om åtgärden kan tillskrivas en medlemsstat (dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 147 och där angiven rättspraxis).

52 Vad närmare bestämt gäller villkoret att fördelen ska ges ”med hjälp av statliga medel” har domstolen i sin praxis slagit fast två kriterier som gör det möjligt att fastställa att medel med hjälp av vilka en prisfördel beviljas enligt nationell lagstiftning utgör statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

53 Som första kriterium gäller således att medel som tillförs genom en skatt eller obligatoriska avgifter enligt nationell lagstiftning och som förvaltas och fördelas i enlighet med denna lagstiftning utgör statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 149 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att den ekonomiska börda som en sådan avgift utgör i praktiken bärs av en bestämd kategori av personer är inte tillräcklig för att fastställa att de medel som härrör från denna avgift utgör statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Det krävs dessutom att avgiften är obligatorisk enligt nationell rätt (dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES, C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkt 36).

54 Som andra kriterium gäller att den omständigheten att belopp fortlöpande kontrolleras av staten och således kan disponeras av behöriga nationella myndigheter är tillräcklig för att de ska kunna kvalificeras som statliga medel i den mening som avses i nämnda bestämmelse (dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 150 och där angiven rättspraxis).

55 De kriterier som nämns i punkterna 53 och 54 ovan är alternativa och gör det möjligt att fastställa att en åtgärd beviljas ”med hjälp av statliga medel”, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF (dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 151 och där angiven rättspraxis).

56 Härav följer att frågan huruvida medlen är statliga, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, kan besvaras med hjälp av två alternativa kriterier, varav det ena avser förekomsten av en obligatorisk avgift som åvilar slutkonsumenterna eller slutkunderna, och det andra avser offentlig kontroll över förvaltningen av systemet och särskilt över medlen eller förvaltarna av dessa medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen, C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 152).

57 Det framgår emellertid av punkt 93 i den överklagade domen, vilken inte har bestridits inom ramen för överklagandet, att kommissionen i det omtvistade beslutet endast tillämpade det första av dessa två kriterier. Efter att i punkterna 56–90 i den överklagade domen ha prövat detta första kriterium prövade tribunalen visserligen, i punkterna 91–100 i den överklagade domen, huruvida det andra av de kriterier som nämns i punkt 56 ovan var uppfyllt i det aktuella fallet, men fann att inget av dessa kriterier var uppfyllt. Eftersom den första delgrunden endast avser tribunalens bedömning i punkterna 65–89 i den överklagade domen är det endast det första av dessa kriterier som är i fråga inom ramen för denna delgrund.

58 För det första, vad gäller de argument som anförts till stöd för denna delgrund, i den del kommissionen genom sin första anmärkning har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i punkterna 65–70 och 89 i den överklagade domen när den fann att identifieringen av statliga medel kräver att det föreligger ett trepartsförhållande mellan den som är skyldig att betala den obligatoriska avgiften, den som är ansvarig för beviljandet av stödet och stödmottagaren, räcker det att påpeka att även om dessa uttryck användes av Förbundsrepubliken Tyskland i dess talan i första instans, så som framgår av punkt 47 i den överklagade domen, så återgavs de inte av tribunalen i dessa omtvistade punkter i den överklagade domen. Detta påstående saknar således stöd i de faktiska omständigheterna.

59 Genom denna anmärkning har kommissionen emellertid även gjort gällande att förekomsten av en obligatorisk avgift är avgörande för identifieringen av statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, och att tribunalen felaktigt fann att den obligatoriska fördelningen av medel som en kategori av privata ekonomiska aktörer förfogar över till förmån för en annan kategori av privata ekonomiska aktörer inte räcker för att fastställa att statliga medel tagits i anspråk.

60 Domstolen påpekar i detta hänseende att tribunalen, i punkt 64 i den överklagade domen, gjorde en riktig bedömning när den erinrade om den rättspraxis som det redogjorts för i punkt 53 ovan, enligt vilken medel, för att anses utgöra statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, bland annat måste komma från skatter eller andra obligatoriska avgifter enligt nationell lagstiftning.

61 Genom att tillämpa denna princip i det aktuella fallet fann tribunalen, i punkterna 67 och 70 i den överklagade domen, att kommissionen hade gjort en felaktig bedömning när den fann att den skyldighet som åligger de systemansvariga att betala ut stödet enligt KWKG till mottagarna av åtgärderna för stöd till kraftvärme var tillräcklig för att konstatera att det fanns en avgift eller en annan obligatorisk avgift som innebar att statliga medel togs i anspråk. Tribunalen preciserade att denna omständighet endast gör det möjligt att konstatera att medlen har använts i enlighet med lagen, utan att ange varifrån de medel som de systemansvariga använder för att fullgöra sina skyldigheter kommer. Till stöd för detta konstaterande hänvisade tribunalen, i punkterna 68 och 69 i den överklagade domen, till kriteriet att den ekonomiska börda som följer av användningen av medlen ska övervältras på tredje man för att fastställa varifrån de berörda medlen kommer och följaktligen huruvida statliga medel har tagits i anspråk.

62 Domstolen har redan slagit fast att det, för att det ska gå att konstatera att statliga medel har tagits i anspråk, inte är tillräckligt att de systemansvariga övervältrar de merkostnader som föranleds av deras skyldighet att köpa el som produceras från förnybara energikällor till de belopp som fastställts i lag på priset vid försäljningen av el till deras slutkunder, eftersom denna kompensation endast följer av en praxis och inte av en lagstadgad skyldighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen, C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 70 och 71, och dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES, C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkt 37).

63 Så som generaladvokaten påpekade i punkterna 66 och 67 i sitt förslag till avgörande har för övrigt förekomsten av en obligatorisk avgift som ska bäras av slutkonsumenterna av el på den ”andra nivån” i elförsörjningskedjan, som finansierar de medel som används för att bevilja stöd till den ”första nivån” i denna kedja, genomgående beaktats i rättspraxis, särskilt i dom av den 17 juli 2008, Essent Netwerk Noord m.fl. (C‑206/06, EU:C:2008:413, punkt 66), dom av den 19 december 2013, Association Vent De Colère! m.fl. (C‑262/12, EU:C:2013:851, punkterna 22–24), dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 64–71), dom av den 15 maj 2019, Achema m.fl. (C‑706/17, EU:C:2019:407, punkterna 57 och 64), dom av den 12 januari 2023, DOBELES HES (C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1, punkterna 30, 36 och 37), dom av den 7 mars 2024, Fallimento Esperia och GSE (C‑558/22, EU:C:2024:209, punkterna 76 och 77), dom av den 26 september 2024, Covestro Deutschland och Tyskland/kommissionen (C‑790/21 P och C‑791/21 P, EU:C:2024:792, punkt 178), och dom av den 26 september 2024, WEPA Hygieneprodukte m.fl./kommissionen (C‑795/21 P och C‑796/21 P, EU:C:2024:807, punkt 124).

64 Den rättspraxis som domstolen har erinrat om i punkterna 62 och 63 ovan visar att det stöd som beviljas stödmottagaren måste belasta statsbudgeten för att kunna kvalificeras som statligt stöd, vilket förutsätter att det finns ett tillräckligt direkt samband mellan stödet och en minskning av statsbudgeten, eller en tillräckligt konkret ekonomisk risk för kostnader som belastar den. Ur samma perspektiv har domstolen även, vad gäller organ som är skilda från de offentliga myndigheterna och som är skyldiga att köpa el, slagit fast att den avgörande omständigheten i detta hänseende är att sådana organ faktiskt har fått i uppdrag av staten att förvalta statliga medel och inte endast har en köpskyldighet som ska fullgöras med hjälp av egna ekonomiska medel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen, C‑405/16 P, EU:C:2019:268, punkterna 58–60 och där angiven rättspraxis).

65 Härav följer att i avsaknad av en obligatorisk övervältring på slutkunderna av den ekonomiska börda som motsvarar ett tillägg som de systemansvariga ska betala på försäljningspriset för elen, kan de medel som finansierar detta tillägg inte anses härröra från en skatt eller en obligatorisk avgift och således inte anses utgöra statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

66 I förevarande fall framgår det av tribunalens konstateranden i punkt 60 i den överklagade domen, vilka kommissionen inte har bestridit, att de systemansvariga, samtidigt som de är skyldiga att betala ut KWKG-stödet till mottagarna av de aktuella åtgärderna, visserligen har rätt att övervältra den ekonomiska börda som följer av detta stöd, motsvarande avgiften enligt KWKG, på sina slutkunder, men att de inte är rättsligt skyldiga att göra detta. Mot denna bakgrund gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte hade visat att åtgärderna för stöd till kraftvärme innebar att statliga medel, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, togs i anspråk.

67 De argument som anförts till stöd för den första anmärkningen i kommissionens första delgrund, vilka är riktade mot punkterna 65–70 och 89 i den överklagade domen, kan följaktligen inte godtas.

68 För det andra, vad gäller kommissionens andra anmärkning, som är riktad mot punkterna 71, 72 och 88 i den överklagade domen, i vilka tribunalen fann att det för att medel ska anses utgöra statliga medel inte är tillräckligt att de finansieras genom en avgift eller obligatoriska avgifter enligt nationell lagstiftning, eftersom dessa medel även ska förvaltas och fördelas i enlighet med denna lagstiftning, räcker det att konstatera att denna anmärkning är verkningslös.

69 I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 53 ovan, till vilken tribunalen med rätta hänvisade i punkterna 57 och 64 i den överklagade domen, tillkommer nämligen kriteriet att de berörda medlen ska förvaltas och fördelas i enlighet med den nationella lagstiftningen, utöver kriteriet att medlen ska härröra från en skatt eller obligatoriska avgifter. Kommissionen har i detta avseende gjort en felaktig tolkning av punkt 35 i domen av den 12 januari 2023, DOBELES HES (C‑702/20 och C‑17/21, EU:C:2023:1), genom att hävda att omnämnandet av det första av dessa kriterier endast syftar till att skilja mellan den situation som var aktuell i den domen och de situationer som var aktuella i de domar som nämns i punkt 45 ovan, eftersom någon sådan begränsning inte följde av nämnda dom av den 12 januari 2023. Detta kriterium har dessutom fastställts som ett självständigt kriterium för att det ska anses att statliga medel har tagits i anspråk, utöver kriteriet om de berörda medlens ursprung, sedan domen av den 2 juli 1974, Italien/kommissionen (173/73, EU:C:1974:71, punkt 35).

70 Det framgår emellertid av punkterna 58–66 ovan att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att de medel som finansierade de omtvistade åtgärderna inte utgjorde en obligatorisk avgift.

71 Även om det antas att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tolkningen av kriteriet att de medel som tillförs genom en obligatorisk avgift ska förvaltas och fördelas i enlighet med nationell lagstiftning skulle ett sådant fel följaktligen inte ha någon inverkan på huruvida konstaterandet att det i förevarande fall inte finns någon sådan avgift är välgrundat.

72 Av samma skäl är även det argument som kommissionen har anfört i andra hand, för vilket det redogjorts i punkt 46 i förevarande dom, avseende att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av kriteriet att medlen ska förvaltas och fördelas i enlighet med nationell lagstiftning, verkningslöst.

73 För det tredje, vad gäller kommissionens tredje anmärkning, som avser punkterna 73–76 i den överklagade domen, räcker det att påpeka att det framgår av prövningen av den första anmärkningen i den första delgrunden att den obligatoriska övervältringen av den ekonomiska bördan av åtgärderna för stöd till kraftvärme faktiskt var relevant för att bedöma förekomsten av statliga medel. I synnerhet framgår det av punkt 62 ovan att kommissionen gör en felaktig tolkning av domen av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268), när den hävdar att domstolen där slog fast att själva möjligheten att övervältra merkostnaderna på tredje man saknar betydelse för frågan huruvida statliga medel har tagits i anspråk. Denna anmärkning kan följaktligen inte godtas.

74 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.

Den andra del grunden

Parternas argument

75 Genom den andra delgrunden, som åberopats i andra hand, har kommissionen gjort gällande att tribunalen, i punkterna 101–117 i den överklagade domen, åsidosatte den rättspraxis som följer av domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160).

76 För det första anser kommissionen att domstolen enligt denna rättspraxis begränsar sig till att anse att enbart de fall där staten ingriper genom att reglera marknadspriserna – till exempel genom att fastställa minimi- eller reglerade priser eller lägsta inköpsvolymer – inte medför att statliga medel tas i anspråk. I förevarande fall föreskrivs emellertid inte någon sådan prisreglering i KWKG 2020. De systemansvariga är nämligen skyldiga att betala ut KWKG-stödet till de mottagare av åtgärderna för stöd till kraftvärme som är knutna till deras nät, oberoende av om dessa har köpt el. Staten inför således direkta betalningsskyldigheter mellan privata parter, utan att dessa skyldigheter är grundade på något avtalsförhållande.

77 Vidare anser kommissionen att en extensiv tolkning av det undantag som avses i denna rättspraxis skulle innebära att en medlemsstat, som inför betalningsskyldigheter för privata ekonomiska aktörer, skulle kunna främja vilken industrisektor eller vilket företag som helst.

78 Kommissionen har slutligen erinrat om den rättspraxis som följer av bland annat domen av den 11 augusti 1995, Dubois och Général cargo services (C‑16/94, EU:C:1995:268, punkterna 15 och 21), avseende begreppet skatt i den mening som avses i artiklarna 30 och 110 FEUF. Kommissionen anser att den innebär att den avgörande omständigheten är huruvida betalningen utgör en ersättning för en viss tjänst, som faktiskt och individuellt har tillhandahållits den ekonomiska aktören, och därmed inte omfattas av begreppet avgift, eller används till att finansiera genomförandet av ett offentligt uppdrag, varvid den omfattas av detta begrepp. I detta sammanhang är medlens privata ursprung, som tribunalen grundade sig på, inte relevant, eftersom alla former av avgifter härrör från privata medel. Kommissionen har i detta avseende även åberopat domen av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268), av vilken tribunalen gjorde en felaktig tolkning i punkt 111 i den överklagade domen, och domen av den 7 mars 2024, Fallimento Esperia och GSE (C‑558/22, EU:C:2024:209), i vilken det fastställs att situationen med en ”inköpsskyldighet” ska särskiljas från situationen där staten ålägger en betalningsskyldighet, vilket i själva verket är en obligatorisk avgift.

79 Förbundsrepubliken Tyskland har bestridit detta argument.

Domstolens bedömning

80 I syfte att pröva den andra delgrunden erinrar domstolen om att den, i punkt 59 i domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), slog fast att skyldigheten för privata elförsörjningsföretag att köpa el från förnybara energikällor till fastställda minimipriser inte medför att det direkt eller indirekt överförs statliga medel till de företag som producerar denna el. I punkterna 60 och 61 i den domen drog domstolen slutsatsen att den omständigheten att inköpsskyldigheten föreskrivs i lag och ger vissa företag en obestridlig fördel, i avsaknad av en sådan överföring av statliga medel, inte innebär att den ska anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

81 Det räcker således att påpeka att tribunalen, i motsats till vad kommissionen har gjort gällande, gjorde en riktig bedömning när den i punkterna 105–108 i den överklagade domen fann att domstolen inte ansåg att endast en prisreglering som föreskrivs i en medlemsstats lagstiftning inte kan kvalificeras som statligt stöd. Domstolen har i själva verket endast angett att den omständigheten att privata elförsörjningsföretag åläggs en skyldighet att köpa el från förnybara energikällor till fastställda minimipriser inte utgör statligt stöd när denna skyldighet inte medför någon direkt eller indirekt överföring av statliga medel till de företag som producerar denna typ av el.

82 I det mål som avgjordes genom domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), finansierades nämligen den betalning som följde av skillnaden mellan marknadspriset och det minimipris som föreskrevs i lag inte av statliga medel, utan täcktes av de aktuella elförsörjningsföretagens egna finansiella medel, eftersom denna börda endast fördelades mellan dessa företag och de privata elnätoperatörerna i föregående led.

83 Det följer emellertid av prövningen av den första delgrunden att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att detsamma gäller i förevarande fall.

84 Härav följer att tribunalen inte heller gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 112 i den överklagade domen, fann att kommissionen, för att utesluta tillämpningen av den rättspraxis som följer av domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), var skyldig att, oberoende av huruvida åtgärderna för stöd till kraftvärme utgjorde en åtgärd som var en ”ren prisreglering”, visa att förmånen för mottagarna av dessa åtgärder inte beviljades av de systemansvariga, som är privata organ, genom egna finansiella medel. Tribunalen gjorde inte heller någon felaktig bedömning när den, i punkt 114 i den överklagade domen, slog fast att de systemansvariga använder sina egna finansiella medel för att bevilja mottagarna av åtgärderna för stöd till kraftvärme de belopp som föreskrivs i KWKG 2020, i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), eftersom kommissionen inte hade visat att ett av de alternativa kriterier som nämns i punkterna 53 och 54 ovan var uppfyllt.

85 Härav följer vidare att anmärkningen att det är nödvändigt att göra en restriktiv tolkning av ett påstått undantag som följer av denna rättspraxis inte heller kan godtas. Så som redan framgår av punkt 80 ovan införde domstolen inte något undantag genom domen av den 13 mars 2001, PreussenElektra (C‑379/98, EU:C:2001:160), utan begränsade sig till att tolka artikel 107.1 FEUF och, i synnerhet, det krav som uppställs i denna bestämmelse, enligt vilket, så som det erinrats om i punkt 50 ovan, kvalificeringen som statligt stöd bland annat förutsätter att det föreligger en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas ”med hjälp av statliga medel”.

86 I den mån kommissionen anser att en sådan tolkning skulle innebära att en medlemsstat som inför betalningsskyldigheter för privata ekonomiska aktörer kan främja vilken industrisektor eller vilket enskilt företag som helst, räcker det att erinra om att det enligt fast rättspraxis endast är fördelar som beviljas direkt eller indirekt med hjälp av statliga medel som anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Distinktionen i denna bestämmelse mellan ”stöd som ges av en medlemsstat” och stöd som ges ”med hjälp av statliga medel” innebär nämligen inte att alla fördelar som en stat ger utgör stöd, oavsett om de finansieras med hjälp av statliga medel eller inte, utan enbart att detta begrepp ska omfatta de fördelar som ges direkt av en medlemsstat och de som ges genom ett offentligt eller privat organ som har utsetts eller inrättats av denna stat i syfte att förvalta stödet (dom av den 13 mars 2001, PreussenElektra, C‑379/98, EU:C:2001:160, punkt 58, och dom av den 27 januari 2022, Fondul Proprietatea, C‑179/20, EU:C:2022:58, punkt 91).

87 Slutligen, vad gäller relevansen av den rättspraxis som kommissionen har åberopat, påpekar domstolen för det första att den, i domen av den 11 augusti 1995, Dubois och Général cargo services (C‑16/94, EU:C:1995:268), inte hade ombetts att tolka artikel 107 FEUF, utan huruvida en pålaga som läggs på varor på grund av att de korsar gränsen omfattas av förbudet i de artiklar i EG‑fördraget som ersatts av artiklarna 28 och 30 FEUF. Även om domstolen i punkt 21 i sistnämnda dom slog fast att sistnämnda bestämmelser är tillämpliga på en ”genomfartsavgift” som är avsedd att ersätta ett privat företag för kostnader som följer av fullgörandet av ett uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, så är varken KWKG-stödet eller avgiften enligt KWKG, i det första ledet i elförsörjningskedjan, i förevarande fall avsedda att ersätta kostnader som följer av fullgörandet av ett uppdrag att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. Kommissionen kan således inte med framgång åberopa denna dom för att visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte hade visat att åtgärderna för stöd till kraftvärme finansierades med statliga medel.

88 För det andra, vad gäller domen av den 28 mars 2019, Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P, EU:C:2019:268), räcker det att konstatera att den domen, så som generaladvokaten påpekade i punkterna 108 och 109 i sitt förslag till avgörande, inte innehåller några skäl som gör det möjligt att anse att det endast är förekomsten av en reglering av marknadspriserna inom ramen för ett motpartsförhållande mellan enskilda som kan göra det möjligt att slå fast att statliga medel inte tas i anspråk.

89 För det tredje gäller detsamma avseende domen av den 7 mars 2024, Fallimento Esperia och GSE (C‑558/22, EU:C:2024:209). Så som framgår av punkterna 74–77 i den domen var det nämligen på grund av att ett organ som kunde likställas med staten köpte det överskott av gröna certifikat som var i fråga i det där aktuella målet, genom att använda sig av intäkter från en priskomponent som enligt den nationella lagstiftningen ålades konsumenter av el och som betalades ut till nämnda organ för köp av sådana certifikat, som det kunde fastställas att statliga medel tagits i anspråk.

90 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte heller vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden. Överklagandet ska således ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

91 Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas.

92 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

93 Förbundsrepubliken Tyskland har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen i har tappat målet ska kommissionen bära sina rättegångskostnader och ersätta Förbundsrepubliken Tysklands rättegångskostnader i målet om överklagande.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

1) Överklagandet ogillas.

2) Europeiska kommissionen ska bära sina rättegångskostnader och ersätta Förbundsrepubliken Tysklands rättegångskostnader i målet om överklagande.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: tyska.