Domstolens dom (andra avdelningen) den 29 januari 2026

I mål C‑286/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal) genom beslut av den 4 mars 2024, som inkom till domstolen den 23 april 2024, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Meliá Hotels International, SA, genom F. Aguilar de Carvalho, T. L. Faria och G. Neves Lima, advogados, Associação Ius Omnibus, genom M. Sousa Ferro, advogado, Portugals regering, genom C. Alves och P. Barros da Costa, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom S. Baches Opi och P. Caro de Sousa, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 12 juni 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Förordning (EG) nr 1/2003

Direktiv 2014/104

Portugisisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den tredje frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell rätt för överträdelser av medlemsstaternas och Europeiska unionens konkurrensrättsliga bestämmelser (EUT L 349, 2014, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Meliá Hotels International, SA (nedan kallat Meliá) och Associação Ius Omnibus (nedan kallat Ius Omnibus) inom ramen för en särskild editionstalan som Ius Omnibus väckt i samband med Meliás överträdelse av konkurrensrätten.

3 I artikel 7 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1), med rubriken Konstaterande och upphörande av överträdelser, föreskrivs följande i punkt 1 första meningen:

4 I artikel 16 i förordningen, med rubriken Enhetlig tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt, föreskrivs följande i punkt 1:

5 I skälen 6, 14–16, 22, 27 och 47 i direktiv 2014/104 anges följande:

6 I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken Syfte och tillämpningsområde, föreskrivs följande:

7 I artikel 2 leden 4 och 14 i direktivet föreskrivs följande:

8 I artikel 5 i samma direktiv, med rubriken Utlämnande av bevis, föreskrivs följande i punkterna 1–3 och 8:

9 I artikel 6 i direktivet, med rubriken Utlämnande av bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt, föreskrivs följande i punkt 4 b:

10 I artikel 17 i direktivet, med rubriken Beräkning av skada anges följande i punkt 2:

11 Direktiv 2014/104 har införlivats med portugisisk rätt genom Lei no 23/2018 (lag nr 23/2018), av den 5 juni 2018 (Diário da República, 1:a serien, nr 290, av den 5 juni 2018).

12 I artikel 12 i lag nr 23/2018, med rubriken Utlämnande av bevis inom ramen för en skadeståndstalan, föreskrivs följande i punkterna 1–4:

13 I artikel 13 i den lagen, med rubriken Tillgång till bevisning innan en skadeståndstalan väcks, föreskrivs följande:

14 Den 21 februari 2020 antog kommissionen beslut C(2020) 893 final om ett förfarande enligt artikel 101 [FEUF] och artikel 53 i EES-avtalet (ärende AT.40528 – Meliá (Holiday Pricing)), varav en sammanfattning offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 2 juni 2020 (EUT C 182, 2020, s. 9).

15 I detta beslut, som riktades till Meliá, fastställde kommissionen att Meliá mellan den 1 januari 2014 och den 31 december 2015 hade åsidosatt artikel 101 FEUF och artikel 53 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 3) genom att i avtal tillämpa vertikala förfaranden som gjorde åtskillnad mellan konsumenter på grundval av deras nationalitet eller bosättningsland, vilket således begränsade den aktiva och passiva försäljningen av logi på hotell som Meliá bedriver eller äger till konsumenter som är medborgare eller bosatta i de medlemsstater som bolaget själv bestämmer.

16 Ius Omnibus väckte en särskild editionstalan vid den behöriga domstolen i första instans med stöd av artikel 13 i lag nr 23/2018. Syftet med talan var att få tillgång till handlingar som Meliá innehade och som Ius Omnibus ansåg var nödvändiga för att fastställa och bevisa dels omfattningen och konsekvenserna av det konkurrensbegränsande förfarande som kommissionen hade konstaterat, dels den skada som konsumenterna hade lidit på grund av det förfarandet och dess storlek. Ius Omnibus betonade att denna talan väcktes före en eventuell kollektiv skadeståndstalan, som Ius Omnibus hade för avsikt att väcka genom att utöva den allmänna talerätten för de skadelidande konsumenter som var bosatta i Portugal, för det fall att organisationen, på grundval av de begärda handlingarna, kunde visa att det konkurrensbegränsande beteende från Meliás sida som kommissionen hade konstaterat har skadat konsumenternas intressen.

17 Domstolen i första instans biföll Ius Omnibus särskilda editionstalan. Efter överklagande av Meliá fastställde Tribunal da Relação (Appellationsdomstolen, Portugal) den dom som meddelats i första instans i dess helhet.

18 Meliá överklagade då till Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal), som är hänskjutande domstol i målet.

19 Den hänskjutande domstolen har understrukit att det ankommer på den att för första gången tolka artikel 5.1–5.3 i direktiv 2014/104 samt artiklarna 12 och 13 i lag nr 23/2018, genom vilken direktivet införlivades med den portugisiska rättsordningen. Det är i detta avseende nödvändigt att fastställa hur rimlighets-, nödvändighets- och proportionalitetskriterierna ska bedömas inom ramen för en särskild editionstalan, såsom den som Ius Omnibus har väckt. Denna domstol undrar särskilt om det räcker med att åberopa ett kommissionsbeslut för att motivera utlämnandet av de begärda handlingarna.

20 Mot denna bakgrund beslutade Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21 Domstolen erinrar inledningsvis om att det, inom ramen för det genom artikel 267 FEUF inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, ankommer på EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera den fråga som ställts till den (se dom av den 17 juli 1997, Krüger, C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23, dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18, och dom av den 16 februari 2023, Tráficos Manuel Ferrer, C‑312/21, EU:C:2023:99, punkt 31).

22 I förevarande fall ska det påpekas, såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 23 i sitt förslag till avgörande, att den första frågan har ställts mot bakgrund av portugisisk rätt, i vilken det uttryckligen föreskrivs en möjlighet att framställa en begäran om utlämnande av bevis innan en skadeståndstalan väcks för att erhålla ersättning för den skada som lidits till följd av en överträdelse av konkurrensrätten. Det saknas således anledning att i förevarande mål avgöra huruvida direktiv 2014/104 ålägger medlemsstaterna att föreskriva en sådan möjlighet.

23 Det bör däremot fastställas huruvida en talan om tillgång till bevisning, när en sådan talan föreskrivs i nationell rätt, som väcks före en eventuell skadeståndstalan omfattas av artikel 5.1 i direktivet.

24 Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att den är tillämplig på en talan om tillgång till bevisning som väcks före en skadeståndstalan, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i direktivet, när en sådan föregående talan föreskrivs i nationell rätt.

25 I detta avseende är det viktigt att erinra om att artikel 5 i nämnda direktiv innehåller ett antal allmänna regler om utlämnande av bevis i förfaranden som rör skadeståndstalan för överträdelser av konkurrensrätten (dom av den 12 januari 2023, RegioJet, C‑57/21, EU:C:2023:6, punkt 55).

26 Enligt artikel 5.1 första stycket första meningen i direktiv 2014/104 ska medlemsstaterna se till att nationella domstolar i förfaranden som rör skadeståndstalan i unionen, på begäran av en kärande som har lagt fram en utförlig motivering med rimligen tillgängliga fakta och bevis som är tillräckliga för att styrka rimligheten i hans eller hennes skadeståndsanspråk, kan förelägga svaranden eller en tredje part att lämna ut relevanta bevis som de förfogar över, på de villkor som anges i kapitel II i nämnda direktiv och som reglerar utlämnande av bevis.

27 Vid tolkningen av denna bestämmelse ska enligt domstolens fasta praxis inte bara lydelsen av den unionsbestämmelse som ska tolkas beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se dom av den 17 november 1983 Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 10 november 2022, PACCAR m.fl., C‑163/21, EU:C:2022:863, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

28 Vad för det första gäller bokstavstolkningen av artikel 5.1 i direktiv 2014/104, ska det påpekas att ordalydelsen i denna bestämmelse varierar mellan de olika språkversionerna.

29 Uttrycket förfaranden som rör skadeståndstalan används bland annat i den franska, den spanska (procedimientos relativos a acciones por daños), den tjeckiska (řízeních týkajících se žaloby o náhradu škody), den estniska (kahju hüvitamise hagiga seotud menetluses), den engelska (proceedings relating to an action for damages in the Union) och den italienska språkversionen (procedimenti relativi a un’azione per il risarcimento del danno) av nämnda bestämmelse. I dessa versioner är artikel 5.1 i direktiv 2014/104 således formulerad i allmänna ordalag på grund av användningen av det obestämda uttrycket förfaranden som rör. Utöver en skadeståndstalan i egentlig mening, i den mening som avses i artikel 2 led 4 i direktiv 2014/104, kan denna bestämmelse således omfatta en talan som föregår skadeståndstalan, såsom en talan som syftar till att enligt nationell rätt erhålla bevisning som har samband med en framtida skadeståndstalan.

30 Andra språkversioner av artikel 5.1 i detta direktiv, såsom den grekiska (διαδικασίες αγωγής αποζημίωσης) eller den polska (w postępowaniu o odszkodowanie), är formulerade på ett snävare sätt, eftersom de endast hänvisar till förfaranden för skadeståndstalan respektive förfaranden för skadestånd. Dessa formuleringar skulle kunna förstås så, att denna bestämmelse inte är tillämplig på en talan som föregår en skadeståndstalan och som syftar till att erhålla bevishandlingar.

31 I detta avseende ska det erinras om att enligt fast rättspraxis kan den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner. Kravet på en enhetlig tolkning och tillämpning av varje bestämmelse i unionsrätten utgör hinder för att en viss språkversion av en unionsrättsakt betraktas isolerat. I stället ska den tolkas mot bakgrund av såväl den allmänna systematiken av som syftet med den lagstiftning som den ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 november 1969, Stauder, 29/69, EU:C:1969:57, punkterna 2 och 3, samt dom av den 29 februari 2024, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Efterföljande religiös konvertering), C‑222/22, EU:C:2024:192, punkt 42).

32 Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket artikel 5.1 i direktiv 2014/104 ingår, påpekar domstolen att det i direktivet, såsom framgår av direktivets rubrik och artikel 1, anges vissa regler som krävs för att säkerställa att varje person som har lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten på ett effektivt sätt kan utöva sin rätt att begära full ersättning för denna skada och fastställs regler för samordning av konkurrensmyndigheternas tillämpning av konkurrensreglerna och tillämpningen av dessa regler i samband med skadeståndstalan som väcks vid nationella domstolar.

33 Mot bakgrund av artikel 1 i direktiv 2014/104 har domstolen tidigare slagit fast att det materiella tillämpningsområdet för detta direktiv är begränsat till skadeståndstalan som väcks på grund av överträdelser av konkurrensreglerna och inte omfattar andra typer av talan som avser överträdelser av konkurrensrättsliga bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 april 2023, Repsol Comercial de Productos Petrolíferos, C‑25/21, EU:C:2023:298, punkterna 30 och 31). Även om domstolen på så sätt avsett att undanta från direktivets tillämpningsområde bland annat talan om ogiltigförklaring som väckts med stöd av artikel 101.2 FEUF, har den däremot inte uttalat sig om huruvida direktivet, och i synnerhet dess artikel 5.1, är tillämpligt på talan som föregår skadeståndstalan och som syftar till att få tillgång till bevisning.

34 Vidare ska det påpekas att vissa bestämmelser i direktiv 2014/104 ger uttryck för unionslagstiftarens avsikt att inte utesluta sådan föregående talan från direktivets tillämpningsområde.

35 I artikel 6.4 b i direktiv 2014/104 anges nämligen, vad gäller bevis som finns i en konkurrensmyndighets ärendeakt, att nationella domstolar, när de bedömer huruvida ett föreläggande om utlämnande av information är proportionellt i enlighet med artikel 5.3 i direktivet, även ska ta under övervägande om den part som begär utlämnande gör detta med avseende på en skadeståndstalan vid en nationell domstol.

36 I detta sammanhang anges i skäl 22 i direktiv 2014/104 uttryckligen, för att säkerställa ett effektivt skydd av rätten till ersättning, att handlingar behöver lämnas ut till en kärande som har för avsikt att väcka talan om skadestånd. I samma anda framhålls i skäl 27 i direktivet ännu tydligare att direktivets bestämmelser om utlämnande av handlingar säkerställer att skadelidande parter kan få tillgång till de relevanta bevis som de behöver för att förbereda sin skadeståndstalan.

37 Unionslagstiftaren har således i princip inte haft för avsikt att från tillämpningsområdet för direktiv 2014/104 undanta varje föregående talan som syftar till att få tillgång till bevisning innan skadeståndstalan väcks om ersättning för den skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten. Tvärtom framgår det att direktivet, åtminstone under vissa omständigheter, uttryckligen omfattar det fallet att en begäran om utlämnande av bevis framställs före en skadeståndstalan, i syfte att förbereda denna.

38 Dessa omständigheter ger således stöd för en vid tolkning av artikel 5.1 i direktiv 2014/104 enligt vilken den är tillämplig på en talan om tillgång till bevisning som väcks före en skadeståndstalan, när en sådan talan föreskrivs i nationell rätt.

39 För det tredje utgör även målen med direktiv 2014/104 stöd för en sådan tolkning.

40 Det ska erinras om att unionslagstiftaren, när den antog direktiv 2014/104, utgick från att det, för att säkerställa att artiklarna 101 och 102 FEUF skulle iakttas fullt ut, inte var tillräckligt att kampen mot konkurrensbegränsande beteenden bedrevs på offentligt initiativ, det vill säga av kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna, samt att det var viktigt att underlätta möjligheten till privat tillämpning vilken bidrar till förverkligandet av detta mål, såsom framgår av skäl 6 i direktivet (dom av den 10 november 2022, PACCAR m.fl., C‑163/21, EU:C:2022:863, punkt 55).

41 För att uppnå dessa mål krävs det att verktyg används vilka avhjälper informationsasymmetrin mellan parterna i tvister om ersättning för skada som lidits till följd av överträdelser av konkurrensrätten, vilken i princip kännetecknar dessa tvister till nackdel för den skadelidande, såsom det erinras om i skäl 15 i direktiv 2014/104, och som gör det svårare för denna person att erhålla information som är nödvändig för att väcka skadeståndstalan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 november 2022, PACCAR m.fl., C‑163/21, EU:C:2022:863, punkterna 32 och 59).

42 Artikel 5.1 första stycket i direktiv 2014/104 syftar just till att råda bot på denna informationsasymmetri, eftersom den ålägger medlemsstaterna att ge de nationella domstolarna särskilda befogenheter vid prövningen av tvister om skadestånd som avser ersättning för skada som lidits till följd av överträdelser av konkurrensrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 november 2022, PACCAR m.fl., C‑163/21, EU:C:2022:863, punkt 32, och dom av den 12 januari 2023, RegioJet, C‑57/21, EU:C:2023:6, punkt 41).

43 En tolkning av artikel 5.1 i direktiv 2014/104 som innebär att den endast är tillämplig på skadeståndstalan i egentlig mening, och inte på föregående talan som föreskrivs i nationell rätt och som syftar till att få tillgång till bevisning, skulle strida mot målen med direktivet, vilka är att underlätta utövandet av rätten till skadestånd, med hänsyn till behovet av att råda bot på den informationsasymmetri som kännetecknar dessa tvister och på så sätt säkerställa en effektiv privat tillämpning av konkurrensrätten.

44 En föregående talan som syftar till att få tillgång till bevisning innan en skadeståndstalan väcks kan nämligen bidra till att den senare talan blir effektiv och att råda bot på denna informationsasymmetri.

45 En sådan tolkning gör det även möjligt att skydda samtliga berörda parters och tredje parters rättmätiga intressen.

46 Eftersom en sådan föregående talan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5.1 i direktiv 2014/104, omfattas den således av de allmänna reglerna om utlämnande av bevis i förfaranden som rör skadeståndstalan för överträdelser av konkurrensrätten i artikel 5 i direktivet. I punkterna 2 och 3 i denna bestämmelse föreskrivs, i syfte att säkerställa ett effektivt utövande av rätten till skadestånd och att förhindra missbruk av sådana förfaranden, en mekanism för avvägning mellan samtliga berörda parters och tredje parters rättmätiga intressen, under noggrann prövning av de nationella domstolar vid vilka talan väckts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 november 2022, PACCAR m.fl., C‑163/21, EU:C:2022:863, punkterna 57 och 64).

47 Genom att de förfaranden som föreskrivs i nationell rätt och som syftar till att få tillgång till bevisning innan skadeståndstalan väcks underkastas dessa allmänna regler kan man förhindra informationsfiske, det vill säga alla icke-specificerade sökningar efter information som, i enlighet med artikel 5.3 b, sannolikt inte är relevanta för parterna i förfarandet.

48 Mot bakgrund av ovanstående skäl ska den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 5.1 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att den är tillämplig på en talan om tillgång till bevisning som väcks före en skadeståndstalan i den mening som avses i artikel 2 led 4 i detta direktiv, när en sådan föregående talan föreskrivs i nationell rätt.

49 Domstolen påpekar inledningsvis, i likhet med kommissionen, att den tredje frågan, som ska prövas före den andra, avser tolkningen av artikel 5.1 i direktiv 2014/104 och, mer specifikt, av kriteriet att det som görs gällande angående skadan ska vara rimligt.

50 Det ska i detta hänseende understrykas att det enligt artikel 5.1 i direktiv 2014/104 krävs att käranden, för att få tillgång till den begärda bevisningen, lägger fram en utförlig motivering med rimligen tillgängliga fakta och bevis som är tillräckliga för att styrka rimligheten i hans eller hennes skadeståndsanspråk.

51 Det framgår dessutom av fast rättspraxis att varje person har rätt att kräva ersättning för skada som lidits om det finns ett orsakssamband mellan skadan och en överträdelse av unionens konkurrensrätt. Skadan är således endast en av de omständigheter som är nödvändiga för att en skadeståndstalan ska kunna väckas. De två andra är förekomsten av en överträdelse av konkurrensrätten och förekomsten av ett orsakssamband mellan denna överträdelse och skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 juli 2006, Manfredi m.fl. ( C‑295/04–C‑298/04, EU:C:2006:461, punkt 61, och dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, EU:C:2022:494, punkterna 58 och 60).

52 Under dessa omständigheter ska den tredje frågan omformuleras i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 21 ovan och för att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

53 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt denna fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att ett beslut av kommissionen i vilket det konstateras att det föreligger en överträdelse av unionens konkurrensrätt i form av en vertikal konkurrensbegränsning genom syfte är tillräckligt för att styrka att ett skadeståndsanspråk är rimligt och i huruvida svaret på denna fråga påverkas av den omständigheten att beslutet meddelats efter ett förlikningsförfarande.

54 Såsom framgår av punkterna 50 och 51 ovan krävs det enligt artikel 5.1 i direktiv 2014/104 i huvudsak att den person som lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten, till stöd för sin begäran om utlämnande av bevis, lägger fram en utförlig motivering med rimligen tillgängliga fakta och bevis som är tillräckliga för att styrka rimligheten i hans eller hennes skadeståndsanspråk, det vill säga sannolikheten för att det föreligger en överträdelse, en skada och ett orsakssamband mellan överträdelsen och skadan.

55 Det bör för det första erinras om att enligt artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 får nationella domstolar, när de fäller avgöranden om avtal, beslut eller förfaranden bland annat enligt artikel 101 FEUF och som redan är föremål för ett beslut av kommissionen, inte fatta beslut som strider mot det beslut som kommissionen har fattat.

56 Enligt domstolens praxis är den nationella domstolen skyldig att inte fatta beslut som strider mot ett beslut av kommissionen om fastställande av en överträdelse av artikel 101 FEUF, även om beslutet ännu inte är slutgiltigt. Dels kräver artikel 16.1 i förordning nr 1/2003 nämligen inte att kommissionsbeslutet har blivit slutgiltigt för att den nationella domstolen ska vara skyldig att följa det. Dels har ett ännu inte slutgiltigt beslut av kommissionen, i vilket denna konstaterar en överträdelse av konkurrensrätten, bindande verkan så länge det inte har ogiltigförklarats, och det ankommer på den nationella domstolen att dra lämpliga slutsatser av detta i det förfarande som anhängiggjorts vid den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 april 2024, Heureka Group (Prisjämförelsetjänster online), C‑605/21, EU:C:2024:324, punkterna 74 och 77).

57 Av domstolens praxis framgår även att den nationella domstolens skyldighet att inte meddela avgöranden som strider mot ett kommissionsbeslut om fastställande av en överträdelse av artikel 101 FEUF innebär att den nationella domstolen måste godta att det förekommit en kartell eller ett annat förbjudet förfarande. Bedömningen av huruvida det finns en skada och ett direkt orsakssamband mellan denna skada och den aktuella kartellen eller förfarandet ska emellertid göras av den nationella domstolen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 november 2012, Otis m.fl., C‑199/11, EU:C:2012:684, punkt 65).

58 Härav följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 43 och 45 i sitt förslag till avgörande, att ett kommissionsbeslut om fastställande av en överträdelse av artikel 101 FEUF gör det möjligt för den nationella domstolen att fastställa att det föreligger en överträdelse och, i än högre grad, att det som görs gällande angående överträdelsen är rimligt. Inverkan av fastställandet som grundar sig på detta beslut, omfattar emellertid endast överträdelsens art och dess materiella, personliga, tidsmässiga och territoriella räckvidd såsom den fastställts av kommissionen. Nämnda beslut är däremot inte i sig tillräckligt för att under alla omständigheter styrka rimligheten i ett skadeståndsanspråk. För detta ändamål krävs dessutom att det visas att det som görs gällande angående skadan och orsakssambandet är rimligt.

59 I detta avseende bör det för det andra erinras om att det enligt artikel 17.2 i direktiv 2014/104 presumeras att kartellöverträdelser orsakar skada. Överträdaren ska emellertid ha rätt att motbevisa denna presumtion.

60 Det framgår av ordalydelsen i nämnda bestämmelse att den fastställer en motbevisbar presumtion för att det föreligger en skada till följd av en kartell. Såsom framgår av skäl 47 i direktiv 2014/104 har unionslagstiftaren begränsat denna presumtion till att endast gälla fall som rör karteller på grund av deras hemliga karaktär, som ökar informationsasymmetrin och gör det svårare för skadelidande att skaffa sig det nödvändiga underlaget för att kunna bevisa skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, EU:C:2022:494, punkt 91).

61 Det följer emellertid av artikel 2 led 14 i direktivet att kartell, i direktivets mening, ska förstås som en horisontell begränsning av konkurrensen mellan två eller flera konkurrenter.

62 Den motbevisbara presumtionen om förekomsten av skada i artikel 17.2 i direktiv 2014/104 är således inte tillämplig på en vertikal begränsning av konkurrensen som involverar icke-konkurrerande företag som är verksamma på olika nivåer i produktions- eller distributionskedjan.

63 Härav följer att när det föreligger ett beslut av kommissionen i vilket det konstateras att det föreligger en kartell som är förbjuden enligt artikel 101 EFUF, ska det anses vara rimligt att det föreligger en skada som orsakats av överträdelsen, såvida svaranden inte motbevisar denna presumtion.

64 Däremot innebär ett beslut av kommissionen om fastställande av en överträdelse av artikel 101 FEUF i form av en vertikal konkurrensbegränsning inte i sig att det kan fastställas att det är rimligt att det föreligger en skada som orsakats av överträdelsen.

65 Denna slutsats gäller även när den vertikala begränsning som konstaterats i kommissionsbeslutet är en konkurrensbegränsning genom syfte.

66 I detta avseende bör det erinras om att artikel 101.1 FEUF gör en klar åtskillnad mellan begreppet konkurrensbegränsning genom syfte och begreppet konkurrensbegränsning genom resultat, vilka var och en omfattas av olika beviskrav (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 63). Om det fastställts att ett avtal har ett konkurrensbegränsande syfte saknas det således anledning att undersöka dess verkningar på konkurrensen (dom av den 20 januari 2016, Toshiba Corporation/kommissionen, C‑373/14 P, EU:C:2016:26, punkt 25 och där angiven rättspraxis, och dom av den 29 juni 2023, Super Bock Bebidas, C‑211/22, EU:C:2023:529, punkt 31).

67 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 53 i sitt förslag till avgörande innebär slutsatsen att en vertikal konkurrensbegränsning föreligger emellertid inte att en viss person har lidit skada eller att det finns ett orsakssamband mellan begränsningen och den eventuella skadan. Såsom generaladvokaten också har angett i punkt 54 i sitt förslag till avgörande ska den grad av rimlighet som krävs, när det gäller en begäran om utlämnande av bevis enligt artikel 5.1 i direktiv 2014/104, också styrkas av käranden vad gäller skadan och orsakssambandet.

68 Ett beslut i vilket det konstateras att det föreligger en vertikal konkurrensbegränsning genom syfte kan dock innehålla uppgifter som är relevanta för att bedöma om det som görs gällande angående skadan och orsakssambandet är rimligt, tillsammans med andra omständigheter och bevis som käranden rimligen har tillgång till och lagt fram.

69 I förevarande fall framgår det av punkterna 46 och 49 i beslut av den 21 februari 2020 att de aktuella avtalen begränsade researrangörernas möjlighet att fritt sälja logi i samtliga stater inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Kommissionens konstaterande utgör ett tecken på att den aktuella överträdelsen har kunnat påverka de portugisiska konsumenterna. Detta tecken kan, tillsammans med andra rimligen tillgängliga fakta och bevis som Ius Omnibus lagt fram, beaktas vid bedömningen av om det som görs gällande angående skadan respektive orsakssambandet mellan skadan och överträdelsen är rimligt.

70 För det tredje ska det, med hänsyn till den hänskjutande domstolens frågor, tilläggas att den omständigheten att beslutet av kommissionen om fastställande av en överträdelse av artikel 101 FEUF antogs inom ramen för ett förlikningsförfarande saknar betydelse för att besvara den tredje frågan.

71 Ett beslut som antagits efter ett förlikningsförfarande utgör nämligen ett beslut enligt artiklarna 7 och 23 i förordning nr 1/2003, i vilket kommissionen konstaterar att mottagarna av beslutet har medverkat i en överträdelse av konkurrensrätten.

72 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 5.1 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att ett kommissionsbeslut i vilket det konstateras att det föreligger en överträdelse av unionens konkurrensrätt i form av en vertikal konkurrensbegränsning genom syfte inte räcker för att styrka att ett skadeståndsanspråk är rimligt, eftersom det inte bara ska visas att det som görs gällande angående en sådan överträdelse är rimligt, vilket fastställts i ett sådant beslut, utan även att det som görs gällande angående skadan och orsakssambandet mellan skadan och överträdelsen är rimligt. Den omständigheten att detta beslut meddelats efter ett förlikningsförfarande föranleder inte någon annan bedömning.

73 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan, som ska omformuleras i enlighet med övervägandena i punkterna 21 och 50–52 ovan, för att få klarhet i huruvida artikel 5.1 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att det för att visa att ett skadeståndsanspråk är rimligt, i den mening som avses i denna bestämmelse, krävs att det visas att det är mer sannolikt än osannolikt att villkoren för ansvar för en överträdelse av konkurrensrätten är uppfyllda.

74 Såsom det har erinrats om i punkt 54 ovan krävs det enligt artikel 5.1 i direktiv 2014/104 i huvudsak att den person som lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten, till stöd för sin begäran om utlämnande av bevis, lägger fram en utförlig motivering med rimligen tillgängliga fakta och bevis som är tillräckliga för att styrka rimligheten i hans eller hennes skadeståndsanspråk.

75 Det ska i detta hänseende påpekas att direktiv 2014/104 inte innehåller någon definition av vad som ska förstås med rimlighet i ett skadeståndsanspråk, och inte heller någon hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för att definiera ett sådant begrepp. Begreppet ska således ges en självständig tolkning i unionsrätten, inte bara med beaktande av bestämmelsernas lydelse, utan också av sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som det ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 1984, Ekro, 327/82, EU:C:1984:11, punkt 11, dom av den 30 april 2024, M. N (EncroChat), C‑670/22, EU:C:2024:372, punkt 109, och dom av den 9 januari 2025, Delda, C‑583/23, EU:C:2025:6, punkt 27).

76 För det första hänför sig begreppet rimlighet, enligt dess gängse innebörd, till sannolikhet eller trovärdighet. Vad som är rimligt är det som förefaller kunna godtas, accepteras eller anses vara sant, vad som är acceptabelt, tillåtet, trovärdigt, möjligt, godtagbart eller sannolikt.

77 Tolkat på detta sätt kräver begreppet rimlighet inte att den person som påstår sig ha lidit skada till följd av en överträdelse av konkurrensrätten visar en särskilt hög grad av sannolikhet för att de tre villkoren för ansvar ska vara uppfyllda. Tvärtom, och såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 76 i sitt förslag till avgörande, tyder begreppet rimligheten i skadeståndsanspråket på att det är nödvändigt och tillräckligt för personen att övertyga den nationella domstol som prövar begäran om utlämnande av bevis om att antagandet att dessa tre villkor är uppfyllda skäligen kan godtas.

78 För det andra stöds denna tolkning av en kontextuell bedömning av begreppet rimligheten i skadeståndsanspråket i artikel 5.1 i direktiv 2014/104.

79 I detta hänseende är det för det första viktigt att konstatera att bevisningen av skadeståndsanspråkets rimlighet i den allmänna systematiken i artikel 5.1 i direktiv 2014/104, jämförd med bland annat skälen 6, 14 och 15 i samma direktiv, inte leder till att skadestånd beviljas inom ramen för en talan i sakfrågan, utan till att ett föreläggande om utlämnande av bevis utfärdas i förväg, vilket är nödvändigt för att en sådan talan ska vara effektiv. För att inte förväxla förfarandereglerna för talan i sak med begäran om utlämnande av bevisning och för att inte göra det orimligt svårt eller till och med omöjligt att utöva dem, måste beviskravet för att få tillgång den bevisning som är nödvändig för att väcka talan i sak ligga på en lägre nivå än den som krävs för att fastställa att villkoren för ansvar är uppfyllda i sak.

80 För det andra ska det preciseras att det följer av artikel 5.1 i direktiv 2014/104 att käranden ska styrka rimligheten i skadeståndsanspråket genom att lägga fram en utförlig motivering med rimligen tillgängliga fakta och bevis. Dessutom framgår det av skäl 16 i direktivet att [d]et följer av proportionalitetskravet [som avses i artikel 5.3 i nämnda direktiv] att utlämnande av bevis endast kan åläggas när en kärande på ett trovärdigt sätt, på grundval av de sakförhållanden som denne skäligen kan förväntas ha tillgång till [för sig själv], har visat att denne lidit skada som orsakats av svaranden.

81 Mot bakgrund av dessa omständigheter finner domstolen att den omständigheten att rimligheten av skadeståndsanspråket ska fastställas enbart på grundval av rimligen tillgängliga fakta och bevis för käranden avspeglar unionslagstiftarens avsikt att inte ålägga käranden en orimlig bevisbörda. För nämnda kärande är det tvärtom fråga om att helt enkelt på ett rimligt sätt hävda att en överträdelse av konkurrensrätten har vållat honom eller henne skada.

82 Dessa omständigheter ger således stöd för den tolkning som nämns i punkt 77 ovan, enligt vilken det, för att käranden ska kunna visa rimligheten i hans eller hennes skadeståndsanspråk, nödvändigtvis och endast krävs att vederbörande lyckas övertyga den nationella domstol som prövar hans eller hennes begäran om utlämnande av bevis om att antagandet att de tre kumulativa ansvarsvillkoren är uppfyllda skäligen kan godtas.

83 För det tredje är denna tolkning även den enda som är förenlig med målen med direktiv 2014/104.

84 Såsom framgår av punkterna 40–42 ovan syftar direktivet bland annat till att underlätta utövandet av rätten till skadestånd och på så sätt säkerställa en effektiv privat tillämpning av konkurrensrätten.

85 Härvidlag syftar direktivet särskilt till att råda bot på den informationsasymmetri som, såsom framgår av skäl 14 i direktivet, kännetecknar skadeståndstalan som rör överträdelser av konkurrensrätten. Såsom understryks i detta skäl är det ofta enbart motparten eller tredje part som förfogar över de bevis som krävs för att styrka en skadeståndstalan, medan käranden ofta inte har tillräcklig kännedom om eller tillgång till dem. Under dessa omständigheter bör käranden, såsom framgår av skälen 14–16 i direktiv 2014/104, inte underställas strikta rättsliga krav som på ett otillbörligt sätt kan förhindra ett effektivt utövande av rätten till ersättning.

86 Att tvinga käranden att, till stöd för sin begäran om utlämnande av bevis som är nödvändiga för sin skadeståndstalan, visa att det är mer sannolikt än osannolikt att villkoren för ansvar för en överträdelse av konkurrensrätten är uppfyllda, utgör ett strikt rättsligt krav som på ett otillbörligt sätt kan hindra ett effektivt utövande av rätten till skadestånd. Ett sådant beviskrav är oförenligt med syftet att underlätta skadeståndstalan, eftersom beviskravet är sådant att det gör det praktiskt taget omöjligt eller orimligt svårt för käranden att väcka skadeståndstalan.

87 Målen med direktiv 2014/104 stöder således tolkningen av begreppet rimligheten i skadeståndsanspråket och av kärandens bevisbörda, enligt vilken käranden, på grundval av uppgifter som rimligen är tillgängliga för honom eller henne, måste övertyga den nationella domstol som prövar begäran om utlämnande av bevis att antagandet att de tre kumulativa villkoren för ansvar för en överträdelse av konkurrensrätten är uppfyllda skäligen kan godtas.

88 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Artikel 5.1 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att det för att visa rimligheten i ett skadeståndsanspråk, i den mening som avses i denna bestämmelse, inte krävs att det fastställs att det är mer sannolikt än osannolikt att villkoren för ansvar för en överträdelse av konkurrensrätten är uppfyllda. Det räcker att käranden visar att antagandet att dessa villkor är uppfyllda skäligen kan godtas.

89 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: portugisiska.