ext/celex/62024CJ0386

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (fjärde avdelningen)

11 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Rättsstatsprincipen – Domares oavhängighet – Artikel 267 TFUE – Skyldighet för de nationella domstolar som dömer i sista instans att begära förhandsavgörande – Domarnas individuella ansvar – Beskattning – Allmänna regler för punktskatt – Direktiv 2008/118/EG – Artikel 16.1 – Skatteupplag – Öppnande och drift – Tillstånd – Villkor – Fastställande genom den nationella lagstiftningen – Åtskillnad beroende på upplagens lagringskapacitet – Kriteriet att ’anläggningen ska ha faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov’ vad gäller samtliga upplag – Ytterligare kriterium att ett minimum av varor ska levereras under en referensperiod och att det ska föreligga ett behov, för upplag med liten kapacitet, av andra upplag – Motivering – Proportionalitetsprincipen ”

I mål C‑386/24,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) genom beslut av den 29 maj 2024, som inkom till domstolen den 30 maj 2024, i målet

Centro Petroli Roma Srl

mot

Agenzia delle Dogane e dei Monopoli,

ytterligare deltagare i rättegången:

IP Industrial SpA,

Eni SpA,

meddelar

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen)

sammansatt av I. Jarukaitis (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på fjärde avdelningen, samt domarna M. Condinanzi, N. Jääskinen och R. Frendo,

generaladvokat: N. Emiliou,

justitiesekreterare: handläggaren G. Chiapponi,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 10 juli 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– Centro Petroli Roma Srl, genom G. Corso, G. Pesce och F. Tedeschini, avvocati,

– Italiens regering, genom S. Fiorentino och G. Palmieri, båda i egenskap av ombud, biträdda av A. Elefante och F. Meloncelli, avvocati dello Stato,

– Europeiska kommissionen, genom M. Björkland, G. Meeßen, P. Rossi och C. Zois, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 9 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 101–106 FEUF, Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, 2006, s. 36) (nedan kallat tjänstedirektivet) och rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG (EUT L 9, 2009, s. 12), i dess lydelse enligt rådets direktiv (EU) 2019/475 av den 18 februari 2019 (EUT L 83, 2019, s. 42) (nedan kallat direktiv 2008/118).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Centro Petroli Roma Srl, ett bolag bildat enligt italiensk rätt, och Agenzia delle Dogane e dei Monopoli (tull- och monopolmyndigheten, Italien) (nedan kallad tull- och monopolmyndigheten). Målet rör tull- och monopolmyndighetens beslut att tillfälligt återkalla tillståndet för nämnda bolag, att driva ett kommersiellt upplag enligt systemet med skatteupplag.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Tjänstedirektivet

3 I skäl 29 i tjänstedirektivet anges följande:

”Med hänsyn till att det i fördraget anges särskilda rättsliga grunder för skattefrågor och att det redan finns antagna gemenskapsinstrument inom detta område, är det nödvändigt att utesluta skatteområdet från detta direktivs tillämpningsområde.”

4 I artikel 2.3 i detta direktiv föreskrivs följande:

”Detta direktiv skall inte tillämpas på skatteområdet.”

5 I artikel 9.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får endast kräva tillstånd för tillträde till och utövande av tjänsteverksamhet om följande villkor är uppfyllda:

a) Tillståndsförfarandet diskriminerar inte tjänsteleverantören i fråga.

b) Behovet av ett tillståndsförfarande är motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset.

c) Det eftersträvade målet kan inte uppnås med en mindre begränsande åtgärd, i synnerhet därför att en efterhandskontroll skulle ske för sent för att få någon reell verkan.”

6 Enligt artikel 14 i samma direktiv gäller följande:

”Medlemsstaterna får inte ställa något av följande krav för att tillåta tillträde till eller utövande av tjänsteverksamhet på landets territorium:

...

5. Tillämpning i enskilda fall av en ekonomisk prövning där tillståndsgivningen är beroende av att man kan påvisa att det finns ett ekonomiskt behov eller en efterfrågan på marknaden, eller av att man utvärderar verksamhetens potentiella eller aktuella ekonomiska effekter eller bedömer om verksamheten stämmer överens med målen i den behöriga myndighetens ekonomiska planering. Detta förbud skall inte avse planeringskrav som inte rör ekonomiska mål utan tjänar överordnade syften som rör allmänintresset.

...”

7 I artikel 15.2 i servicedirektivet anges följande:

”Medlemsstaterna skall undersöka om det i deras respektive rättsordningar föreskrivs att följande icke-diskriminerande krav skall vara uppfyllda vid tillträde till eller utövande av tjänsteverksamhet:

a) Kvantitativa eller geografiska begränsningar, särskilt i form av begränsningar knutna till folkmängd eller ett minsta geografiskt avstånd mellan olika tjänsteleverantörer.

...”

8 I artikel 16.1 tredje stycket i detta direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får inte för att tillåta tillträde till eller utövande av en tjänsteverksamhet på sitt territorium ställa krav som inte respekterar följande principer:

...

b) Nödvändighet: kravet skall motiveras med skäl som avser allmän ordning, allmän säkerhet, folkhälsa eller miljöskydd.

c) kravet skall vara lämpligt för att uppnå det mål som eftersträvas och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet.”

Direktiv 2008/118

9 Skälen 2, 15 och 16 i direktiv 2008/118, som upphävdes, med verkan från och med den 13 februari 2023, genom rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskatt (EUT L 58, 2020, s. 4), hade följande lydelse:

”(2) Villkoren för uttag av punktskatt på de varor som omfattas av [rådets direktiv 92/12/EEG av den 25 februari 1992 om allmänna regler för punktskattepliktiga varor och om innehav, flyttning och övervakning av sådana varor (EGT l 76, 1992, s. 1; svensk specialutgåva: område 9, volym 2, s. 57)], nedan kallade punktskattepliktiga varor, bör, för att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt i fortsättningen vara harmoniserade.

...

(15) Eftersom kontroller måste genomföras i produktions- och lagringsanläggningar för att se till att förfallna skattebelopp betalas är det nödvändigt att behålla ett system med upplag som godkänts av de behöriga myndigheterna, för att underlätta sådana kontroller.

(16) Det är också nödvändigt att fastställa krav som godkända upplagshavare och näringsidkare utan ställning som godkända lagerhavare ska uppfylla.”

10 I artikel 4 i direktiv 2008/118 föreskrevs följande:

”I detta direktiv och dess genomförandebestämmelser avses med

...

11) skatteupplag : en plats där varor som är belagda med punktskatt tillverkas, bearbetas, förvaras, mottas eller avsänds enligt ett uppskovsförfarande av en godkänd upplagshavare i dennes affärsverksamhet under de särskilda villkor som fastställts av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där skatteupplaget är beläget.”

11 Artikel 10 i detta direktiv hade följande lydelse:

”1. Om en oegentlighet som ger upphov till frisläppande för konsumtion enligt artikel 7.2 a har begåtts vid flyttning av punktskattepliktiga varor under ett uppskovsförfarande, ska frisläppandet för konsumtion ske i den medlemsstat där oegentligheten begicks.

2. Om en oegentlighet som ger upphov till frisläppande för konsumtion enligt artikel 7.2 a har konstaterats vid flyttning av punktskattepliktiga varor under ett uppskovsförfarande, och det inte kan fastställas var oegentligheten har begåtts, ska denna anses ha begåtts i den medlemsstat och vid den tidpunkt då den upptäcktes.

...”

12 I artikel 15 i direktiv 2008/118 föreskrevs följande:

”1. Varje medlemsstat ska fastställa sina egna regler i fråga om tillverkning, bearbetning och förvaring av punktskattepliktiga varor, om inte annat följer av detta direktiv.

2. Tillverkningen, bearbetningen och förvaringen av punktskattepliktiga varor för vilka punktskatt inte har betalats ska äga rum i ett skatteupplag.”

13 Artikel 16 i direktiv 2008/118 hade följande lydelse:

”1. En godkänd upplagshavares öppnande och drift av ett skatteupplag ska godkännas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där skatteupplaget är beläget.

Godkännandet ska ske på de villkor som myndigheterna har rätt att fastställa för att förhindra eventuellt skatteundandragande eller missbruk.

2. En godkänd upplagshavare ska

a) vid behov lämna en garantiförbindelse som täcker risken i samband med tillverkningen, bearbetningen och förvaringen av punktskattepliktiga varor,

...”

14 I artikel 18.1 i direktivet föreskrevs följande:

”De behöriga myndigheterna i avsändarmedlemsstaten ska på av dem angivna villkor kräva att riskerna i samband med flyttning under punktskatteuppskov täcks av en garanti som ställs av den avsändande godkände upplagshavaren eller den registrerade avsändaren.”

Italiensk rätt

15 I artikel 1.2 i decreto legislativo n. 504 – Testo unico delle disposizioni legislative concernenti le imposte sulla produzione e sui consumi e relative sanzioni penali e amministrative (lagstiftningsdekret nr 504 om konsoliderade lagbestämmelser om skatter på produktion och konsumtion samt om straffrättsliga och administrativa sanktioner på området), av den 26 oktober 1995 (ordinarie tillägg nr 143) (nedan kallat lagstiftningsdekret 154/1995), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, definieras skatteupplag som den anläggning där punktskattepliktiga varor tillverkas, bearbetas, förvaras, mottas eller avsänds enligt uppskovsreglerna, på de villkor som fastställts av skattemyndigheten.

16 I artikel 23.1, 3, 4 och 12 i denna lag föreskrivs följande:

”1. Systemet med skatteupplag är tillåtet

a) för raffinaderier och andra produktionsanläggningar där de energiprodukter som avses i artikel 21.2 eller de energiprodukter som avses i artikel 21.3 erhålls, när de är avsedda för uppvärmning och förbränning, samt punktskattepliktiga produkter i den mening som avses i artikel 21.4 och 21.5,

b) för petrokemiska anläggningar.

...

3. För det fall anläggningen har faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov får tillstånd att driva ett skatteupplag ges för kommersiella gasolupplag med en volym på minst 400 kubikmeter och för kommersiella upplag för andra energiprodukter med en volym på minst 10 000 kubikmeter.

4. Tillstånd att driva ett skatteupplag får även ges för kommersiella gasolupplag med en volym på högst 400 kubikmeter och för kommersiella upplag för andra energiprodukter med en volym på högst 10 000 kubikmeter när upplaget, förutom att uppfylla kraven enligt punkt 3, uppfyller minst ett av följande villkor:

a) Upplaget levererar varor utan att betala punktskatt eller genom att tillämpa en lägre punktskattesats eller exporterar energiprodukter under punktskatteuppskov till EU-medlemsstater eller tredjeländer i en sammanlagd omfattning som motsvarar minst 30 procent av den sammanlagda utvinningsmängden under tvåårsperioden.

b) Upplaget utgör ett komplement till ett närbeläget skatteupplag som tillhör samma koncern eller, för det fall det har en annan ägare, är permanent avsett att fungera som komplement till det förstnämnda skatteupplaget.

...

12. [Tull- och monopolmyndigheten] ska kontrollera att villkoren i punkt 4 fortfarande är uppfyllda och, om de inte kan anses vara uppfyllda, ska det tillstånd som avses i den punkten tillfälligt dras in till dess att det har bevisats att de är uppfyllda inom den tidsfrist på ett år efter vars utgång det ska återkallas. ...”

17 Tull- och monopolmyndighetens cirkulär nr 14/D av den 4 december 2017 innehåller tillämpningsföreskrifter till lagstiftningsdekret nr 504/1995.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

18 Centro Petroli Roma bedriver verksamhet som består i framställning, bearbetning och saluföring av energiprodukter samt skatterådgivning för tekniska anläggningar för civilt och industriellt bruk.

19 Den 17 februari 2016 beviljades bolaget tillstånd att driva ett kommersiellt upplag enligt förfarandet för skatteupplag.

20 Genom beslut nr 13042/RU av den 25 februari 2020 (nedan kallat återkallelsebeslutet) återkallade tull- och monopolmyndigheten tillståndet med hänvisning till att villkoren i artikel 23.4 i lagstiftningsdekret nr 504/1995 inte var uppfyllda, det vill säga kraven avseende anläggningens faktiska försörjningsmässiga behov och avseende minimikvantiteten av varor som omfattas av nedsatt punktskatt under den tvåårsperiod som avses i denna bestämmelse.

21 Centro Petroli Roma väckte talan om ogiltigförklaring av detta beslut och av tull- och monopolmyndighetens cirkulär nr 14/D av den 4 december 2017, vid Tribunale amministrativo regionale per il Lazio (Regionala förvaltningsdomstolen i Lazio, Italien).

22 Den domstolen ogillade talan genom dom av den 16 februari 2021.

23 Centro Petroli Roma överklagade domen till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som är den hänskjutande domstolen.

24 Bolaget gjorde bland annat gällande att artikel 23 i lagstiftningsdekret nr 504/1995 var oförenlig med tjänstedirektivet, direktiv 2008/118 och EUF-fördragets bestämmelser om fri konkurrens. Bolaget yrkade följaktligen att artikel 23.3 och 23.4 i lagstiftningsdekretet inte skulle tillämpas och, i andra hand, att en begäran om förhandsavgörande skulle framställas till EU-domstolen.

25 Genom beslut av den 14 september 2021 beslutade den hänskjutande domstolen att vilandeförklara målet och hänskjuta en första begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen.

26 I detta beslut underströk den hänskjutande domstolen för det första att den, samtidigt som den ansåg att den nationella lagstiftning som var aktuell i det nationella målet var förenlig med unionsrätten, fann det vara nödvändigt att genom en första fråga begära förtydliganden från EU-domstolen avseende kriterierna för genomförandet av teorin om acte clair, enligt vilken en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel ska befrias från sin skyldighet att begära förhandsavgörande när den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel.

27 Den hänskjutande domstolen ville bland annat få klarhet i huruvida en nationell domstol i sista instans är skyldig att på ett detaljerat sätt styrka att andra domstolar som dömer i sista instans i andra medlemsstaterna och EU-domstolen skulle göra samma tolkning av unionsrätten.

28 För det andra påpekade den hänskjutande domstolen att enligt de bestämmelser som reglerar de högsta italienska domstolarnas civilrättsliga ansvar kan de domare som ingår i den domstol som dömer i sista instans hållas ansvariga för underlåtenhet att uppfylla skyldigheten att begära förhandsavgörande, med stöd av artikel 2.3a i legge nr 117 – Risarcimento dei danni cagionati nell’esercizio delle funzioni giudiziarie e responsabilità civile dei magistrati (lag nr 117 om domarnas civilrättsliga ansvar) av den 13 april 1988 (GURI nr 88, den 15 april 1988), i dess lydelse som var tillämplig i det nationella målet (nedan kallad lag nr 117/1988). I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att det, för att fastställa i vilka fall en rättsakt eller en åtgärd uppenbart innebär ett åsidosättande av unionsrätten, bland annat ska beaktas huruvida skyldigheten att begära förhandsavgörande har åsidosatts och huruvida rättsakten eller åtgärden i fråga strider mot domstolens tolkning.

29 Härav följer att italienska domstolar som dömer i sista instans, för att undvika att deras medlemmar blir föremål för en skadeståndstalan, är skyldiga att systematiskt begära förhandsavgörande, även när de anser att tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel.

30 Eftersom den hänskjutande domstolen var osäker på huruvida ett sådant system för domares ansvar är förenligt med unionsrätten, ville den också av EU-domstolen få klarhet i huruvida artikel 267 FEUF, mot bakgrund av principen om domares oavhängighet och principen om en rimlig handläggningstid, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell högsta domstol som har avslagit en begäran om att inhämta ett förhandsavgörande, att bli föremål för en talan om civilrättsligt och disciplinärt ansvar.

31 För det tredje, för det fall EU-domstolen skulle finna att en domstol som dömer i sista instans endast kan befrias från sin skyldighet att begära förhandsavgörande om den på ett detaljerat sätt visar att domstolarna i sista instans i de andra medlemsstaterna och EU-domstolen skulle göra samma tolkning av unionsrätten, ställde den hänskjutande domstolen en fråga till EU-domstolen avseende tolkningen av tjänstedirektivet och direktiv 2008/118 samt artiklarna 101–106 FEUF, vilket hade föreslagits av klaganden i det mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen.

32 I beslut av den 15 december 2022, Centro Petroli Roma (C‑597/21, EU:C:2022:1010), slog EU-domstolen, som svar på den första frågan, fast att artikel 267 FEUF ska tolkas så, att en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning får avstå från att hänskjuta en fråga om tolkningen av unionsrätten till EU-domstolen och avgöra frågan under eget ansvar när den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel, och att frågan huruvida så är fallet ska bedömas med hänsyn till unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför och risken för skillnader i rättspraxis inom unionen.

33 EU-domstolen klargjorde i detta avseende att den nationella domstolen härvid inte är skyldig att utförligt visa att de övriga domstolarna i sista instans i medlemsstaterna och EU-domstolen gör samma tolkning av unionsrätten, utan måste, efter en bedömning med beaktande av dessa omständigheter, ha övertygats om att saken är lika uppenbar för de andra nationella domstolarna och för EU-domstolen.

34 I punkterna 63–65 i detta beslut fann domstolen att det var uppenbart att den andra frågan, som nämnts i punkt 30 ovan, inte kunde tas upp till sakprövning, eftersom det var uppenbart att den inte hade något samband med saken i det mål som anhängiggjorts vid den hänskjutande domstolen.

35 I punkt 66 i detta beslut påpekade domstolen att den tredje frågan, som nämns i punkt 31 i förevarande dom, endast hade ställts för det fall den första frågan skulle besvaras jakande och drog, mot bakgrund av svaret på denna fråga, slutsatsen att det saknades anledning att besvara den tredje frågan.

36 Till följd av detta beslut anser den hänskjutande domstolen, som har påpekat att klaganden i det nationella målet har upprepat sin begäran om att det ska inhämtas ett förhandsavgörande, att det fortfarande finns vissa skäl för att ställa en fråga till EU-domstolen om huruvida unionsrätten utgör hinder för en nationell bestämmelse såsom artikel 23 i lagstiftningsdekret nr 504/1995.

37 Vad vidare gäller frågan om det system för domares ansvar som införts genom lag nr 117/1988, anser den hänskjutande domstolen att det är lämpligt att låta EU-domstolen pröva den lösning som den hänskjutande domstolen avser att tillämpa på denna fråga, och besvara den, om än i förbigående. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att ett svar på denna fråga förefaller vara nödvändigt för att säkerställa att systemet för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen, som omfattar systemet med begäran om förhandsavgörande, fungerar väl.

38 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att de statistiska uppgifterna visar att antalet förhandsavgöranden som den begär hela tiden har varit större än antalet förhandsavgöranden som begärts från de högsta förvaltningsdomstolarna i andra medlemsstater, och att det har införts en form av automatik i dess praxis att begära förhandsavgörande, även när det rör sig om en ”acte clair”.

39 Denna situation beror delvis på lag nr 117/1988 som, genom att föreskriva att det vid bedömningen av domares ansvar i händelse av uppenbar överträdelse av unionsrätten från deras sida ska tas hänsyn till underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att begära förhandsavgörande, kan påverka dessa genom att uppmuntra dem att, för att skydda sig mot risken för en eventuell skadeståndstalan, ställa tolkningsfrågor, även om det är uppenbart att de inte kan tas upp till prövning.

40 Den hänskjutande domstolen anser att domen av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi (C‑561/19, EU:C:2021:799), ger tolkningsdata som är användbara för att bedöma huruvida detta system för domares ansvar är förenligt med unionsrätten. I den domen erinrade EU-domstolen om att begäran om förhandsavgörande utgör ett medel för samarbete mellan domstolar och inte ett rättsmedel som är tillgängligt för parterna, vilka inte kan beröva de nationella domstolarna deras oberoende genom att tvinga dem att inhämta ett förhandsavgörande. Denna omständighet utesluter emellertid inte att nationella domstolar som dömer i sista instans är skyldiga att med erforderlig omsorg pröva den begäran dessa parter har framställt, om att inhämta förhandsavgörande, och att redogöra för de omständigheter som gör det möjligt att inte inhämta ett sådant avgörande, och att ange skälen till sitt beslut i detta avseende.

41 Eftersom det följer av denna dom och av praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att det är tillräckligt att motivera vägran att inhämta förhandsavgörande för att det ska kunna fastställas att unionsrätten inte har åsidosatts, kan lag nr 117/1988 tolkas så, att en domstol endast kan hållas ansvarig för underlåtenhet att inhämta förhandsavgörande för det fall att skyldigheten att motivera en sådan vägran har åsidosatts. Den motsatta lösningen, som skulle innebära att domare som dömer i sista instans kan hållas civilrättsligt ansvariga på grund av att domstolen inte automatiskt har beslutat att inhämta ett förhandsavgörande efter det att en av parterna i tvisten har föreslagit ett sådant inhämtande, skulle vara oförenlig med unionsrätten och riskera att beröva de nationella domstolarna deras oberoende.

42 Vad gäller den materiella frågan huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med unionsrätten, har den hänskjutande domstolen angett att den anser att lagstiftningsdekret nr 504/1995 inte strider vare sig mot tjänstedirektivet eller mot artiklarna 101–106 FEUF. Systemet med skatteupplag utgör nämligen huvudsakligen en skattefördel, eftersom det endast gör det möjligt för företag att ta emot, inneha och flytta energiprodukter med punktskatteuppskov. Eftersom detta system inte tillämpas på ett ”kommersiellt” plan, påverkar det inte friheten att tillhandahålla tjänster. Tjänstedirektivet reglerar inte heller de skattemässiga aspekterna av tillhandahållande av tjänster.

43 Denna nationella lagstiftning strider inte heller mot direktiv 2008/118, eftersom den föreskriver objektiva kriterier och syftar till att förhindra skatteundandraganden och missbruk. Risken för att det företag som omfattas av systemet med skatteupplag faktiskt inte bedriver ekonomisk verksamhet och använder upplaget som en enkel försändelse för att undgå betalning av punktskatt skulle nämligen vara mindre om detta är av stor operativ storlek.

44 Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1) Utgör den korrekta tolkningen av artiklarna 101–106 FEUF och av den rättsliga ram som följer av tjänstedirektivet och direktiv [2008/118] hinder för en nationell lagstiftning såsom den som följer av artikel 23.3 [lagstiftningsdekretet], där det stadgas att [tillstånd att driva ett skatteupplag, f]ör det fall anläggningen har faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov får ... ges för kommersiella gasolupplag med en volym på minst 400 kubikmeter och för kommersiella upplag för andra energiprodukter med en volym på minst 10 000 kubikmeter ?

2) Utgör den korrekta tolkningen av artiklarna 101–106 FEUF och av den rättsliga ram som följer av tjänstedirektivet och direktiv [2008/118] hinder för en nationell bestämmelse såsom den som följer av artikel 23.4 a och b i [lagstiftningsdekret 504/1995], där det stadgas att tillstånd att driva ett skatteupplag får ges särskilt för kommersiella gasolupplag med en volym på högst 400 kubikmeter och för kommersiella upplag för andra energiprodukter med en volym på högst 10 000 kubikmeter när upplaget, förutom att uppfylla kraven enligt punkt 3, uppfyller minst ett av följande villkor:

– Upplaget levererar varor utan att betala punktskatt eller genom att tillämpa en lägre punktskattesats eller exporterar energiprodukter under punktskatteuppskov till EU-medlemsstater eller tredjeländer i en sammanlagd omfattning som motsvarar minst 30 procent av den sammanlagda utvinningsmängden under tvåårsperioden.

– Upplaget utgör ett komplement till ett närbeläget skatteupplag som tillhör samma koncern eller, för det fall det har en annan ägare, är permanent avsett att fungera som komplement till det förstnämnda skatteupplaget.

3) Utgör den korrekta tolkningen och tillämpningen av proportionalitetsprincipen, jämförd med artiklarna 101–106 FEUF och den rättsliga ram som följer av tjänstedirektivet och direktiv [2008/118], särskilt artiklarna 9, 14.5 och 15.2 i tjänstedirektivet, hinder för regleringsåtgärder (cirkulär, förordningar eller annat) som den nationella myndigheten vidtog för att klargöra och komplettera ovannämnda villkor som framgår av artikel 23.4 a och b i [lagstiftningsdekret 504/1995]?”

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Huruvida begäran om förhandsavgörande ska avvisas i sin helhet

45 Den italienska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande ska avvisas i sin helhet, eftersom den hänskjutande domstolen inte hyser några rimliga tvivel om tolkningen av unionsrätten och är övertygad om att den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är förenlig med unionsrätten.

46 Det ska emellertid påpekas att den hänskjutande domstolen, i motsats till vad den italienska regeringen har gjort gällande, anser att det fortfarande föreligger ”rimliga tvivel” vad gäller tolkningen av unionsrättsliga bestämmelser i förhållande till den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet, även om dessa ”rimliga tvivel” har uppkommit i ett sammanhang där den hänskjutande domstolen motiverar begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen huvudsakligen med att den hänskjutande domstolen fruktar att klaganden i det nationella målet, med stöd av artikel 2.3a i lag nr 117/1988, skulle kunna ifrågasätta det personliga ansvaret för de domare som ingår i den, för det fall den hänskjutande domstolen skulle avslå klagandens begäran om inhämtande av ett förhandsavgörande.

47 I detta särskilda sammanhang är det lämpligt att först erinra om att inrättandet av ett system för domares personliga skadeståndsansvar för de skador som vållats genom felaktiga rättsliga avgöranden från deras sida eller ett system med disciplinärt ansvar för domare, utgör en del av domstolsväsendets organisation och således av medlemsstaternas behörighet, under förutsättning att unionsrätten och följaktligen de krav som följer av unionsrätten iakttas, särskilt kravet på att sådana domstolar som har att avgöra frågor som rör unionsrättens tillämpning eller tolkning är oavhängiga, i syfte att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för enskilda enligt artikel 19.1 andra stycket FEU (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociatia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl. (C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkterna 229 och 230, och dom av den 15 juli 2021, kommissionen/Polen (Disciplinära förfaranden gentemot domare), C‑791/19, EU:C:2021:596, punkt 136).

48 Förekomsten av en princip enligt vilken domare kan hållas personligen skadeståndsansvariga för felaktiga rättsliga avgöranden medför i detta avseende en risk för att deras oavhängighet urholkas, och kan påverka beslutsfattandet hos dem som har rättskipningsuppgifter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 maj 2021, Asociatia ”Forumul Judecătorilor din România” m.fl., C‑83/19, C‑127/19, C‑195/19, C‑291/19, C‑355/19 och C‑397/19, EU:C:2021:393, punkt 232).

49 För att bevara denna oavhängighet är det viktigt att detta ansvar inte bara kan aktualiseras i vissa exceptionella fall till följd av domares eventuella allvarliga och oursäktliga handlingar, exempelvis bestående i att avsiktligt och i ond tro eller till följd av särskilt grov och uppenbar oaktsamhet åsidosätta nationella och unionsrättsliga regler, eller godtyckliga avgöranden eller rättsvägran, och definieras genom objektiva och kontrollerbara kriterier kopplade till kraven på god rättskipning, samt genom garantier som syftar till att avvärja risken för yttre påtryckningar på innehållet i rättsliga avgöranden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2021, Euro Box Promotion m.fl., C‑357/19, C‑379/19, C‑547/19, C‑811/19 och C‑840/19, EU:C:2021:1034, punkterna 238 och 240; dom av den 22 februari 2022, RS (Verkan av domar från en författningsdomstol), C‑430/21, EU:C:2022:99, punkt 83, och dom av den 5 juni 2023, kommissionen/Polen (Domares oavhängighet och privatliv), C‑204/21, EU:C:2023:442, punkterna 126 och 127 och där angiven rättspraxis).

50 I detta avseende följer det av domstolens fasta praxis att en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning endast kan befrias från den skyldighet som föreskrivs i artikel 267 tredje stycket FEUF om den har funnit att frågan saknar relevans, att den ifrågavarande unionsbestämmelsen redan har tolkats av domstolen eller att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel (dom av den 6 oktober 1982, Cilfit, 283/81, EU:C:1982:335, punkt 21, och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 33) (nedan kallade de tre Cilfit-undantagen).

51 En nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning ska följaktligen på ett oavhängigt sätt och med erforderlig omsorg, på eget ansvar bedöma om den är skyldig att vända sig till EU-domstolen med en fråga om unionsrätten som har tagits upp vid den, eller om det tvärtom inte föreligger någon sådan skyldighet därför att ett av de tre Cilfit-undantagen är för handen (dom av den 24 mars 2026, Remling, C‑767/23, EU:C:2026:243, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

52 Av det system som inrättats genom artikel 267 FEUF jämförd med artikel 47 andra stycket i europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna följer att när en nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas bedömer att något av de tre Cilfit-undantagen är för handen och att det därför inte föreligger en skyldighet att begära förhandsavgörande från EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF, måste det framgå av skälen i dess avgörande att den anförda bestämmelsen i unionsrätten saknar relevans för att avgöra målet eller att tolkningen av den aktuella bestämmelsen i unionsrätten följer av EU-domstolens praxis eller – i avsaknad av sådan praxis – att den nationella domstolen som dömer i sista instans anser att tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel (dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 51, och dom av den 24 mars 2026, Remling, C‑767/23, EU:C:2026:243, punkt 23).

53 Vad gäller undantaget avseende acte clair, som den hänskjutande domstolen särskilt har hänvisat till, kräver den motiveringsskyldighet som nämns i föregående punkt i förevarande dom att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för något rimligt tvivel, eftersom förekomsten av en sådan möjlighet ska bedömas med hänsyn till unionsrättens särdrag, de särskilda svårigheter som dess tolkning medför och risken för skillnader i rättspraxis inom unionen. En nationell domstol vars avgöranden inte kan överklagas ska mot bakgrund av dessa omständigheter ange varför den är övertygad om att saken är lika uppenbar för andra nationella domstolar vilkas avgöranden inte kan överklagas och för EU-domstolen. Den nationella domstolen är emellertid inte skyldig att på ett detaljerat sätt visa att dessa andra nationella domstolar och EU-domstolen skulle göra samma tolkning (dom av den 24 mars 2026, Remling, C‑767/23, EU:C:2026:243, punkt 37).

54 Härav följer att det individuella ansvaret för domare vid en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel, och som har iakttagit den motiveringsskyldighet som beskrivs i föregående punkt, inte kan aktualiseras i de exceptionella fall som identifierats i den rättspraxis som nämns i punkt 49 ovan enbart på grund av att dessa domare inte har bifallit en begäran om att inhämta förhandsavgörande, som parterna framställt till dem.

55 Det ska i detta sammanhang erinras om att det under alla omständigheter inte på något sätt är förbjudet för en nationell domstol att till EU-domstolen ställa en tolkningsfråga när det inte finns något rimligt tvivel om hur frågan ska besvaras. Även om det antas att så är fallet innebär detta inte att en begäran om förhandsavgörande som innehåller en sådan fråga ska avvisas (dom av den 18 juni 2024, Bundesrepublik Deutschland, (Verkan av ett beslut om beviljande av flyktingstatus), C‑753/22, EU:C:2024:524, punkt 46 och där angiven rättspraxis, och dom av den 1 augusti 2025, Voore Mets och Lemeks Põlva, C‑784/23, EU:C:2025:609, punkt 32).

56 I vilket fall som helst ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 21 april 1988, Pardini, 338/85, EU:C:1988:194, punkt 8, och dom av den 5 februari 2026, Fingerato, C‑364/24 och C‑393/24, EU:C:2026:67, punkt 28). Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den tolkning eller bedömning av en unionsrättslig regels giltighet som den nationella domstolen har begärt inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 13 juli 2000, Idéal tourisme, C‑36/99, EU:C:2000:405, punkt 20, och dom av den 5 februari 2026, Fidenato, C‑364/24 och C‑393/24, EU:C:2026:67, punkt 29).

57 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen emellertid tydligt angett skälen till varför den anser att ett svar på tolkningsfrågorna är nödvändigt för att avgöra det mål som är anhängigt vid den. Det är i förevarande fall därför inte uppenbart att den begärda tolkningen saknar samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen.

58 Den italienska regeringens invändning om rättegångshinder ska således ogillas.

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning i den del de avser tolkningen av unionens konkurrensrätt

59 Europeiska kommissionen har gjort gällande att de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen inte kan tas upp till sakprövning i den del de avser tolkningen av artiklarna 101–106 FEUF, avseende vilka den hänskjutande domstolen inte har lämnat några uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som visar på vilket sätt den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet strider mot unionens konkurrensregler.

60 Domstolen erinrar härvid om att det enligt fast rättspraxis krävs, inom ramen för det samarbete som har inrättats mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, att den nationella domstolen noggrant iakttar kraven avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande vilka uttryckligen anges i artikel 94 i EU-domstolens rättegångsregler, vilka den nationella domstolen förväntas känna till (dom av den 19 april 2018, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑152/17, EU:C:2018:264, punkt 21). Dessa krav upprepas för övrigt i punkterna 13, 15 och 16 i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1), vilka numera återfinns i punkterna 13, 15 och 16 i den nya versionen av rekommendationerna till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C, C/2024/6008).

61 Det är följaktligen av avgörande betydelse, såsom anges i artikel 94 c i domstolens rättegångsregler, bland annat att begäran om förhandsavgörande innehåller en redogörelse för skälen till att den hänskjutande domstolen undrar över tolkningen eller giltigheten av vissa unionsbestämmelser, och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan unionsbestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet (dom av den 19 april 2018, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑152/17, EU:C:2018:264, punkt 22).

62 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen begärt en tolkning av artiklarna 101–106 FEUF och därvid begränsat sig till att ange att frågan om tolkningen av principerna i unionens konkurrensrätt är relevant och att återkallelsebeslutet kan vara rättsstridigt i den mån det strider mot dessa principer. Den hänskjutande domstolen har inte lämnat någon konkret förklaring till varför artiklarna 101–106 FEUF är relevanta för att avgöra det nationella målet och har inte heller redogjort för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa artiklar och den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet.

63 Härav följer att tolkningsfrågorna inte kan tas upp till sakprövning i den del de avser tolkningen av nämnda artiklar.

Huruvida den andra tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning

64 Den italienska regeringen anser att den andra tolkningsfrågan inte kan tas upp till sakprövning i den del den avser huruvida artikel 23.4 b i lagstiftningsdekret nr 504/1995 är förenlig med unionsrätten. Den fråga som ställts i detta avseende är nämligen inte nödvändig för att avgöra det nationella målet, eftersom den hänskjutande domstolen uttryckligen har konstaterat att återkallelsebeslutet fattades på grund av att de kvantitativa kriterier som föreskrivs i artikel 23.3 och 23.4 a i lagstiftningsdekret nr 504/1995 inte hade iakttagits.

65 Enligt den fasta rättspraxis som nämns i punkt 56 ovan kan EU-domstolen bara avvisa en begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol då det är uppenbart att den tolkning eller bedömning av en unionsrättslig regels giltighet som den nationella domstolen har begärt inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.

66 Även om den hänskjutande domstolen i förevarande fall har angett att återkallelsebeslutet motiverades av att klaganden i det nationella målet inte uppfyllde de kvantitativa kriterier som anges i artikel 23.3 och 23.4 a i lagstiftningsdekret nr 504/1995, konstaterar EU-domstolen att det villkor som föreskrivs i artikel 23.4 a och det villkor som föreskrivs i artikel 23.4 b i detta lagstiftningsdekret är alternativt. Det framgår emellertid inte av begäran om förhandsavgörande att klaganden i det nationella målet, enligt nationella processuella regler, inte skulle ha rätt att vid den hänskjutande domstolen bestrida återkallelsebeslutet med hänvisning till att vederbörande uppfyller villkoret i artikel 23.4 b i nämnda lagstiftningsdekret.

67 Mot bakgrund av de uppgifter som EU-domstolen har tillgång till är det under dessa omständigheter inte uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten i den andra frågan, avseende artikel 23.4 b i lagstiftningsdekret nr 504/1995, saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet.

68 Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att den andra frågan kan tas upp till sakprövning.

Prövning av tolkningsfrågorna

69 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 9.1, artikel 14 led 5, artikel 15.2 a och artikel 16.1 tredje stycket i tjänstedirektivet samt artikel 16.1 i direktiv 2008/118 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning, i förekommande fall kompletterad med genomförandeåtgärder, enligt vilken tillstånd att driva ett skatteupplag ges för kommersiella gasolupplag med en volym på minst 400 kubikmeter och för kommersiella upplag för andra energiprodukter med en volym på minst 10 000 kubikmeter, enligt skatteupplagsförfarandet, under förutsättning att ”anläggningen har faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov”, eller under förutsättning att det aktuella upplaget levererar punktskattebefriade varor eller varor med en lägre punktskattesats eller exporterar energiprodukter under punktskatteuppskov till EU-medlemsstater eller tredjeländer i en sammanlagd omfattning som motsvarar minst 30 procent av den sammanlagda utvinningsmängden under en tvåårsperiod, eller att upplaget utgör ett komplement till ett närbeläget skatteupplag som tillhör samma koncern eller, för det fall det har en annan ägare, är permanent avsett att fungera som komplement till det förstnämnda skatteupplaget.

70 Eftersom den hänskjutande domstolen i sina tolkningsfrågor har hänvisat till såväl tjänstedirektivet som direktiv 2008/118, konstaterar domstolen inledningsvis att endast det andra av dessa direktiv är tillämpligt i det nationella målet.

71 Enligt artikel 2.3 i tjänstedirektivet gäller direktivet nämligen inte skattefrågor. Såsom framgår av skäl 29 i direktivet förklaras detta uteslutande av att det i EUF-fördraget anges särskilda rättsliga grunder för skattefrågor och om att det, med hänsyn till att det redan finns antagna gemenskapsinstrument inom detta område, är nödvändigt att utesluta skatteområdet från direktivets tillämpningsområde (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2022, Airbnb Ireland och Airbnb Payments UK, C‑83/21, EU:C:2022:1018, punkt 27).

72 I förevarande fall är det utrett att den i det nationella målet aktuella nationella lagstiftningen fastställer villkoren under vilka tull- och monopolmyndighetens kan ge tillstånd att driva ett upplag under ett uppskovsförfarande för punktskatt. Genom denna lagstiftning genomförs således artikel 16.1 i direktiv 2008/118 i vilken det föreskrivs att en godkänd upplagshavares öppnande och drift av ett skatteupplag ska godkännas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där skatteupplaget är beläget. Domstolen erinrar om att detta direktiv antogs med stöd av artikel 93 EG, nu artikel 113 FEUF. I denna första bestämmelse, som ingick i kapitel 2, med rubriken ”Bestämmelser om skatter och avgifter” i avdelning VI i EG‑fördraget, gavs rådet behörighet att anta bestämmelser om harmonisering av lagstiftningen om omsättningsskatter, punktskatter och andra indirekta skatter eller avgifter, i den mån en sådan harmonisering var nödvändig för att säkerställa att den inre marknaden upprättas och fungerar.

73 Eftersom den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet följaktligen omfattas av skatteområdet, är tjänstedirektivet inte tillämpligt i det nationella målet, varför det saknas anledning att uttala sig om tolkningen av de bestämmelser i tjänstedirektivet som den hänskjutande domstolen har hänvisat till.

74 Tolkningsfrågorna ska således prövas enbart mot bakgrund av direktiv 2008/118.

75 Det följer av artikel 15.1 i detta direktiv att det ankommer på varje medlemsstat att fastställa sina egna regler i fråga om tillverkning, bearbetning, förvaring och lagring av punktskattepliktiga varor, om inte annat följer av detta direktiv. I artikel 15.2 anges dessutom att tillverkningen, bearbetningen och förvaringen av punktskattepliktiga varor för vilka punktskatt inte har betalats ska äga rum i ett skatteupplag.

76 Vad gäller tillståndsförfarandet för och driften av ett sådant upplag anges i artikel 16.1 första stycket i direktiv 2008/118 att en godkänd upplagshavares öppnande och drift av ett skatteupplag ska godkännas av de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där skatteupplaget är beläget. Vidare anges i andra stycket i denna artikel 16.1 att godkännandet ska ske ”på de villkor som myndigheterna har rätt att fastställa för att förhindra eventuellt skatteundandragande eller missbruk”.

77 Dessutom framgår det av domstolens rättspraxis att förebyggande av skatteundandraganden och missbruk, inom tillämpningsområdet för direktiv 2008/118, som har till syfte att införa ett allmänt harmoniserat system för punktskatter, i allmänhet utgör ett gemensamt mål för såväl unionsrätten som medlemsstaternas rättsordningar. Det kan nämligen konstateras dels att medlemsstaterna har ett berättigat intresse av att vidta lämpliga åtgärder för att skydda sina ekonomiska intressen, dels att bekämpande av skatteundandragande, skatteflykt och eventuellt missbruk är ett mål som eftersträvas med direktivet, varvid stöd härför finns i skälen 15 och 16 samt i artikel 16 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juni 2017, kommissionen/Portugal, C‑126/15, EU:C:2017:504, punkt 59, och dom av den 14 september 2023, Vinal, C‑820/21, EU:C:2023:667, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

78 Det framgår således av de bestämmelser i direktiv 2008/118 som nämns i punkterna 75 och 76 i förevarande dom att befogenheten att godkänna öppnande och drift av ett skatteupplag och att fastställa villkoren för driften av detta skatteupplag tillkommer de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där nämnda upplag är beläget, och att denna behörighet gäller utan några andra begränsningar än den som föreskrivs i artikel 16.1 andra stycket i direktiv 2008/118, nämligen att uppnå målet att förebygga skatteundandragande eller missbruk.

79 Inom ramen för det allmänna systemet för punktskatt understryks betydelsen av detta syfte dels av skäl 15 i direktiv 2008/118, i vilket det uttryckligen anges att systemet med skatteupplag är avsett att ”underlätta ... kontroller” för att säkra uppbörd av förfallna skattebelopp, dels av de bestämmelser i detta direktiv som är avsedda att förhindra eventuella oegentligheter och deras ekonomiska följder samt att beivra sådana oegentligheter. Bland dessa bestämmelser föreskrivs således i artikel 16.2 a och artikel 18.1 i direktivet att en garantiförbindelse ska lämnas som täcker risken i samband med tillverkningen, bearbetningen och förvaringen av punktskattepliktiga varor, och att denna garantiförbindelse även ska täcka riskerna i samband med flyttning under punktskatteuppskov. I artikel 10 i samma direktiv fastställs å sin sida följderna av en oegentlighet som har begåtts vid flyttning av punktskattepliktiga varor under ett uppskovsförfarande.

80 Följaktligen ger direktiv 2008/118, och särskilt artikel 16.1 däri, medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att fastställa villkoren för tillstånd och drift av ett skatteupplag, under förutsättning att de åtgärder som de vidtar syftar till att förhindra skatteundandraganden och missbruk.

81 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 99 och 100 i sitt förslag till avgörande ska medlemsstaterna, när de utövar sina befogenheter enligt direktiv 2008/118, iaktta inte bara direktivets ändamålsenliga verkan, vilken, såsom bland annat anges i skäl 2 i direktivet, syftar till att säkerställa att den inre marknaden fungerar korrekt genom att harmonisera villkoren för uttag av punktskatt på varor, utan även de allmänna principerna i unionsrätten, däribland proportionalitetsprincipen.

82 Enligt proportionalitetsprincipen ska medlemsstaterna använda medel som, samtidigt som de gör det möjligt att effektivt uppnå det syfte som eftersträvas med den nationella rätten, inte går utöver vad som är nödvändigt och i minsta möjliga mån motverkar de ändamål och principer som uppställs i den aktuella unionslagstiftningen. I domstolens praxis preciseras härvidlag att när det finns flera ändamålsenliga åtgärder att välja mellan ska den åtgärd väljas som är minst ingripande och de vållade olägenheterna får inte vara orimliga i förhållande till de eftersträvade målen (dom av den 29 juni 2017, kommissionen/Portugal, C‑126/15, EU:C:2017:504, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

83 Även om det ytterst ankommer på den nationella domstolen, som är ensam behörig att bedöma omständigheterna och att tolka den nationella lagstiftningen, att avgöra huruvida och i vilken utsträckning denna lagstiftning uppfyller de krav som följer av proportionalitetsprincipen, är EU-domstolen, som ska ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, emellertid behörig att, mot bakgrund av handlingarna i det nationella målet och de skriftliga yttranden som getts in till den, lämna upplysningar av sådant slag att den hänskjutande domstolen kan avgöra målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2025, Familienstiftung, C‑142/24, EU:C:2025:873, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

84 Vad för det första gäller kriteriet att anläggningen ska ha ”faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov”, som föreskrivs i artikel 23.3 i lagstiftningsdekret nr 504/1995, framgår det av de förklaringar som den italienska regeringen lämnade vid förhandlingen att syftet med detta kriterium är att kontrollera att den ekonomiska verksamhet som bedrivs i det berörda lagret verkligen bedrivs, genom att kontrollera huruvida försörjningsbehovet är verkligt, särskilt med hänsyn till lagrets geografiska läge, lagringskapacitet och förekomsten av ett verkligt behov av en marknad.

85 Vad därefter gäller den kvantitativa tröskel som föreskrivs i artikel 23.4 a i detta lagstiftningsdekret, enligt vilken minst 30 procent av utvinningsmängden från upplaget ska ske i form av leveranser med undantag från skatteplikt eller med tillämpning av en nedsatt punktskattesats, i form av överföring till en annan medlemsstat under punktskatteuppskov eller av export till ett tredjeland, har den italienska regeringen i sina skriftliga yttranden och vid förhandlingen gjort gällande att detta är ett uttryck för kravet på ett verkligt operativt behov och att det rör sig om ett objektivt, rimligt och icke-diskriminerande kriterium som syftar till att visa att det finns ett funktionellt samband mellan uppskovsförfarandet för punktskatt och den faktiska driften av upplaget. Att inte uppnå denna tröskel är således ett tecken på att det inte är nödvändigt att driva den berörda anläggningen enligt skatteupplagsförfarandet.

86 Vad slutligen gäller kriteriet att upplaget ska fungera som ett komplement till ett annat skatteupplag, vilket föreskrivs i artikel 23.4 b i lagstiftningsdekret nr 504/1995, gör detta det möjligt, enligt den italienska regeringen, att bevilja tillstånd för förvaltning, enligt systemet med skatteupplag, till ett upplag som fungerar som en ”satellit” i förhållande till ett huvudupplag som redan har visat sin lagringskapacitet, vilket säkerställer ett effektivt utförande av kontrollverksamheten.

87 För det första, vad gäller frågan huruvida en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är ägnad att uppnå det mål som eftersträvas med den, konstaterar domstolen att såväl kriteriet att anläggningen ska ha ”faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov”, som föreskrivs i artikel 23.3 i lagstiftningsdekret nr 504/1995, som de alternativa kriterierna avseende den kvantitativa gränsen på 30 procent för utvinning eller att det röra sig om ett komplement, som föreskrivs i artikel 23.4 a och b i detta lagstiftningsdekret, syftar till att göra det möjligt för de behöriga tullmyndigheterna att kontrollera att den ekonomiska verksamhet som bedrivs i upplaget verkligen existerar. Dessa kriterier framstår således som ägnade att uppnå det mål att bekämpa skatteundandraganden och missbruk som eftersträvas med direktiv 2008/118.

88 Det ska emellertid påpekas att det relativt vaga kriteriet avseende anläggningens ”faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov”, som föreskrivs i artikel 23.3 i lagstiftningsdekret nr 504/1995, ger tullmyndigheterna ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 104 och 105 i sitt förslag till avgörande ska den hänskjutande domstolen särskilt kontrollera att de omständigheter som dessa myndigheter har beaktat för att avgöra huruvida detta kriterium är uppfyllt i själva verket gör det möjligt för dem att neka det aktuella tillståndet på grundval av andra överväganden än dem som avser upplagshavarens tillförlitlighet eller den ekonomiska verkligheten i dennes verksamhet avseende lagring av varor med punktskatteuppskov.

89 Eftersom den italienska regeringen vid förhandlingen angett att bedömningen av försörjningsbehoven gjordes med beaktande av bland annat det geografiska läget av upplaget i underförsörjda områden, ankommer det särskilt på den hänskjutande domstolen att kontrollera att det kriterium som nämns i föregående punkt i förevarande dom faktiskt avser kontroll av att verksamheten vid det upplag för vilket tillstånd att driva ett skatteupplag har sökts verkligen bedrivs.

90 För det andra, vad gäller frågan huruvida en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är nödvändig med hänsyn till målet att bekämpa skatteundandragande och missbruk, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de åtgärder som föreskrivs i denna lagstiftning har begränsats till vad som är absolut nödvändigt och huruvida det inte finns mindre ingripande, men lika effektiva, medel för att uppnå detta mål.

91 För det tredje, vad gäller frågan huruvida en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet är proportionerlig, i strikt mening, ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida denna lagstiftning inte är oproportionerlig i förhållande till det eftersträvade målet, varvid hänsyn ska tas till den inverkan som nämnda lagstiftning skulle kunna ha på näringsidkarnas tillgång till systemet med skatteupplag, ett system som genom att, såsom föreskrivs i artikel 15.2 i direktiv 2008/118, tillåta tillverkning, bearbetning och innehav av varor med punktskatteuppskov, bidrar till att underlätta rörligheten för punktskattepliktiga varor inom unionen.

92 Följaktligen ska de ställda frågorna besvaras enligt följande: Artikel 16.1 i direktiv 2008/118 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, i förekommande fall kompletterad med genomförandeåtgärder, enligt vilken tillstånd att driva ett skatteupplag ges för kommersiella gasolupplag med en volym på minst 400 kubikmeter och för kommersiella upplag för andra energiprodukter med en volym på minst 10 000 kubikmeter, enligt skatteupplagsförfarandet, under förutsättning att ”anläggningen har faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov”, eller under förutsättning att det aktuella upplaget levererar punktskattebefriade varor eller varor med en lägre punktskattesats eller exporterar energiprodukter under punktskatteuppskov till EU-medlemsstater eller tredjeländer i en sammanlagd omfattning som motsvarar minst 30 procent av den sammanlagda utvinningsmängden under en tvåårsperiod, eller att upplaget utgör ett komplement till ett närbeläget skatteupplag som tillhör samma koncern eller, för det fall det har en annan ägare, är permanent avsett att fungera som komplement till det förstnämnda skatteupplaget, under förutsättning att proportionalitetsprincipen iakttas.

Rättegångskostnader

93 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 16.1 i rådets direktiv 2008/118/EG av den 16 december 2008 om allmänna regler för punktskatt och om upphävande av direktiv 92/12/EEG, i dess ändrade lydelse enligt rådets direktiv (EU) 2019/475 av den 18 februari 2019,

ska tolkas så,

att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning, i förekommande fall kompletterad med genomförandeåtgärder, enligt vilken tillstånd att driva ett skatteupplag ges för kommersiella gasolupplag med en volym på minst 400 kubikmeter och för kommersiella upplag för andra energiprodukter med en volym på minst 10 000 kubikmeter, enligt skatteupplagsförfarandet, under förutsättning att ”anläggningen har faktiska drifts- och försörjningsmässiga behov”, eller under förutsättning att det aktuella upplaget levererar punktskattebefriade varor eller varor med en lägre punktskattesats eller exporterar energiprodukter under punktskatteuppskov till EU-medlemsstater eller tredjeländer i en sammanlagd omfattning som motsvarar minst 30 procent av den sammanlagda utvinningsmängden under en tvåårsperiod, eller att upplaget utgör ett komplement till ett närbeläget skatteupplag som tillhör samma koncern eller, för det fall det har en annan ägare, är permanent avsett att fungera som komplement till det förstnämnda skatteupplaget, under förutsättning att proportionalitetsprincipen iakttas.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: italienska.