Domstolens dom (andra avdelningen) 22 januari 2026

Mål C‑453/24 [Hadenov], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Sofiyski gradski sad (Domstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 26 juni 2024, som inkom till EU-domstolen den 26 juni 2024, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: J. Richard de la Tour, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 3 juli 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning

Den första frågan

Den andra och tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6 samt 7.2 g och 7.3 i rådets rambeslut 2005/214/RIF av den 24 februari 2005 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på bötesstraff (EUT L 76, 2005, s. 16), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2005/214).

2 Begäran har framställts inom ramen för ett förfarande som har inletts av Bezirkshauptmannschaft Neusiedl am See (Förvaltningsmyndigheten i distriktet Neusiedl am See, Österrike) (nedan kallad BHM). Förfarandet rör erkännande och verkställighet i Bulgarien av ett bötesstraff som den bulgariska medborgaren BC ådömts i Österrike, på grund av att underlåtit att betala vägtull på en motorväg i Österrike.

3 Skälen 1, 2, 4 och 5 i rambeslut 2005/214 har följande lydelse:

4 I artikel 1 (Definitioner) i rambeslut 2005/214 föreskrivs följande:

5 I artikel 4 (Översändande av beslut och anlitande av den centrala myndigheten) i rambeslut 2005/214 föreskrivs följande:

6 Artikel 6 (Erkännande och verkställighet av beslut) i rambeslut 2005/214 har följande lydelse:

7 I artikel 7 (Skäl för att inte erkänna och verkställa ett beslut) i rambeslut 2005/214 föreskrivs följande:

8 I artikel 9 (Lag som reglerar verkställigheten) i rambeslut 2005/214 föreskrivs följande i punkt 1:

9 Artikel 12 (Inställande av verkställighet) i rambeslut 2005/214 har följande lydelse:

10 I artikel 20 (Genomförande) i rambeslut 2005/214 föreskrivs följande i punkt 3:

11 Den 24 november 2023 meddelade BHM ett beslut varigenom den bulgariska medborgaren BC ådömdes ett bötesstraff på 350 euro (nedan kallat det österrikiska bötesbeslutet). Anledningen var att BC hade brutit mot flera bestämmelser i Bundesstraßen-Mautgesetz 2002 (lagen om vägtullar på federala vägar) av den 16 juli 2002 (BGBl. I, 155/2021).

12 BHM ansökte om erkännande och verkställighet av det österrikiska bötesbeslutet hos den hänskjutande domstolen, Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia), som är behörig verkställighetsmyndighet enligt rambeslut 2005/214.

13 Det österrikiska bötesbeslutet översändes till den hänskjutande domstolen tillsammans med ett enligt artikel 4 i rambeslut 2005/214 upprättat intyg. Av detta intyg framgår att bötesstraffet beslutades efter ett skriftligt förfarande, och att BC, i enlighet med vad som gäller i österrikisk rätt, den 28 december 2023 underrättades personligen eller genom behörigt ombud om sin rätt att bestrida och om tidsfristen för detta. Det framgår även att BC inte inkom med något bestridande inom den angivna fristen och att det österrikiska bötesbeslutet vann laga kraft den 12 januari 2024.

14 Nämnda intyg innehåller dock texten utan mottagningsbevis, vilket enligt den hänskjutande domstolen ger upphov till tvivel om huruvida BC faktiskt har delgetts bötesbeslutet.

15 Den hänskjutande domstolen har även påpekat att det inte finns några uppgifter i de översända handlingarna som gör det möjligt att fastställa att en faktisk delgivning har ägt rum. Under handläggningen av ärendet om erkännande och verkställighet av det österrikiska bötesbeslutet har det dessutom framkommit att BC inte är bosatt på den adress till vilket beslutet har skickats, och enligt den hänskjutande domstolen har det inte kunnat bekräftas att BC är bosatt på den andra adress som han anmält till de kommunala myndigheterna. Det står även klart att han inte står i kontakt med den offentliga försvarare som han förordnats.

16 Av detta har den hänskjutande domstolen dragit slutsatsen att BC varken personligen eller genom befullmäktigat ombud har underrättats om det österrikiska bötesbeslutet och inte heller om sin rätt att bestrida bötesstraffet. Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att den med stöd av artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214 skulle kunna vägra att erkänna och verkställa bötesbeslutet.

17 Vidare anser den hänskjutande domstolen att den omständigheten att BC inte underrättats om beslutet och sin rätt att bestrida även innebär att de krav som följer av artikel 20.3 i rambeslut 2005/214 inte är uppfyllda.

18 Den i artikel 7.2 g angivna vägransgrunden är dock fakultativ, och den hänskjutande domstolen anser därför att den i praktiken har att välja mellan två olika tillvägagångssätt. Det ena alternativet är att vägra att erkänna och verkställa det österrikiska bötesbeslutet, och därmed riskera att äventyra EU:s ordning för straffrättsligt samarbete och att främja straffrihet. Det andra alternativet är att erkänna och verkställa beslutet, vilket skulle vara till men för BC:s rättigheter enligt EU-rätten.

19 Under dessa omständigheter har den hänskjutande domstolen övervägt ett tredje alternativ, nämligen att i samarbete med den utfärdande myndigheten utröna huruvida BC, med hänsyn till att han inte delgetts det österrikiska bötesbeslutet på rätt sätt, fortfarande har möjlighet att bestrida bötesstraffet. Om så är fallet överväger den hänskjutande domstolen att själv delge BC detta beslut med stöd av de befogenheter som den har i detta avseende enligt bulgarisk rätt och att underrätta honom om tidsfristen för bestridande.

20 Den hänskjutande domstolen vill dock få klarhet i huruvida rambeslut 2005/214 kan tolkas på detta sätt.

21 Mot denna bakgrund beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22 Kommissionen anser att begäran om förhandsavgörande ska avvisas, eftersom den första frågan är hypotetisk. Den har även hävdat att denna fråga måste omformuleras för att den andra och den tredje frågan ska kunna besvaras.

23 Enligt kommissionen har den hänskjutande domstolen nämligen redan konstaterat att den fakultativa vägransgrunden i artikel 7.2 g i rambeslut 2005/214 är tillämplig utan att först ha samrått med den utfärdande myndigheten, såsom krävs enligt artikel 7.3 i rambeslutet.

24 EU-domstolen påpekar i detta avseende att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om EU-rättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. Ordningen med begäran om förhandsavgörande är inte till för att EU-domstolen ska lämna rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan en sådan begäran ska vara motiverad av behovet av att faktiskt kunna lösa en tvist (se dom av den 1 december 1965, Schwarze, 16/65, EU:C:1965:117, s. 1094, dom av den 18 oktober 1990, Dzodzi, C‑297/88 och C‑197/89, EU:C:1990:360, punkt 33, och dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 44).

25 Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Av begäran om förhandsavgörande framgår att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i syftet med och omfattningen av den i artikel 7.3 i rambeslut 2005/214 angivna skyldigheten att samråda med den utfärdande myndigheten. Detta för att den, efter genomfört samråd, ska kunna ta ställning till huruvida vägransgrunden i artikel 7.2 g i rambeslutet eventuellt ska tillämpas.

26 Av det sagda kan den slutsatsen dras att den hänskjutande domstolen ännu inte har tagit ställning till frågan om tillämpningen av denna fakultativa vägransgrund och att den, innan den gör det, har för avsikt att samråda med den utfärdande myndigheten. Härav följer att den första frågan inte är hypotetisk.

27 EU-domstolen finner därmed att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

28 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6 samt artikel 7.2 g och 7.3 i rambeslut 2005/214 ska tolkas på så sätt att det, i fall där samråd mellan berörda myndigheter ska ske innan beslut att vägra erkänna och verkställa ett bötesstraff fattas, föreligger en skyldighet för en verkställande myndighet som anser att det råder tvivel om huruvida den berörda personen faktiskt har underrättats om sin rätt att bestrida bötesstraffet och om tidsfristen för detta att kontrollera med den utfärdande myndigheten huruvida den berörda personen fortfarande har möjlighet att bestrida bötesstraffet.

29 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Det ska inledningsvis påpekas att rambeslut 2005/214 har till syfte att inrätta ett effektivt system för gränsöverskridande erkännande och verkställighet av lagakraftvunna beslut om bötesstraff för fysiska eller juridiska personer som har gjort sig skyldiga till något av de brott som anges i artikel 5 i rambeslutet. Detta framgår särskilt av artiklarna 1 och 6 samt skälen 1 och 2 i rambeslutet (dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 27).

30 Systematiken i rambeslut 2005/214 bygger på principen om ömsesidigt erkännande. Enligt artikel 6 i rambeslutet innebär denna princip att medlemsstaterna i princip är skyldiga att erkänna ett beslut om bötesstraff som har översänts i enlighet med artikel 4 i rambeslutet, utan krav på ytterligare formaliteter, och att skyndsamt vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa det. De vägransgrunder som en stat får åberopa för att inte erkänna eller verkställa ett bötesstraff ska tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, Baláž, C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 29, och dom av den 6 oktober 2021, LU (Uppbörd av vägtrafikböter), C‑136/20, EU:C:2021:804, punkt 38).

31 Dessa vägransgrunder anges i artikel 7.1 och 7.2 i rambeslut 2005/214.

32 I artikel 7.2 g i rambeslutet regleras särskilt när en verkställande myndighet får vägra att erkänna och verkställa ett bötesstraff som har beslutats efter ett skriftligt förfarande. Beträffande sådana bötesstraff gäller ett krav på att den berörda personen personligen eller genom ett enligt nationell lagstiftning behörigt ombud ska ha underrättats om sin rätt att bestrida bötesstraffet och om tidsfristen för detta i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande staten. Om det inte framgår av intyget enligt artikel 4 i rambeslutet att detta har skett, får den verkställande myndigheten vägra att erkänna och verkställa bötesstraffet med stöd av artikel 7.2 g i rambeslutet.

33 Genom att i denna bestämmelse hänvisa till medlemsstaternas lagstiftning har EU-lagstiftaren överlåtit åt medlemsstaterna att besluta om hur den berörda personen ska underrättas om sin rätt att bestrida bötesstraffet och om tidsfristen för detta samt om när denna tidsfrist börjar löpa. Medlemsstaterna är dock skyldiga att säkerställa att delgivningen sker på ett effektivt sätt och att den berörda personen får sin rätt till ett effektivt domstolsskydd och sin rätt till försvar tillgodosedd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 35).

34 Av artikel 3 i rambeslut 2005/214 framgår vidare att rambeslutet inte påverkar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU. Av detta skäl anges i artikel 20.3 i rambeslutet även att en verkställande myndighet kan vägra att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff om de grundläggande rättigheterna eller de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 FEU har åsidosatts (dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 37).

35 I detta avseende framgår följande av rättspraxis. Principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda har enligt EU-rätten, som det hänvisas till i artikel 19.1 andra stycket FEU, utgör en allmän princip i EU-rätten. Denna princip följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner och kommer till uttryck i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950. Principen är numera även stadfäst i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna (dom av den 27 februari 2018, Associação Sindical dos Juízes Portugueses, C‑64/16, EU:C:2018:117, punkt 35, och dom av den 5 december 2019, Centraal Justitieel Incassobureau (Erkännande och verkställande av bötesstraff), C‑671/18, EU:C:2019:1054, punkt 38).

36 EU-domstolen har även uttalat följande. För att rätten till ett effektivt domstolsskydd ska anses tillgodosedd krävs det att den som avses med ett bötesbeslut rent faktiskt får sig tillställt beslutet och att detta sker på ett effektivt sätt. Med detta avses att personen delges beslutet under förhållanden som gör det möjligt för denne att få detaljerad kännedom om vilka skäl som legat till grund för beslutet och om vilka rättsmedel som står till buds, såsom anges i artikel 1 a iii) i rambeslut 2005/214, samt om vilken tidsfrist som gäller i det avseendet. Detta för att den berörda personen på ett verksamt sätt ska kunna tillvarata sina rättigheter och med kännedom om samtliga omständigheter ska kunna avgöra om det finns anledning att överklaga det aktuella beslutet till domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Prokuratura Rejonowa Łódföl-Bałuty, C‑338/20, EU:C:2021:805, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

37 En verkställande myndighet måste således, innan den beslutar att erkänna och verkställa ett beslut om bötesstraff, kontrollera att den berörda personen – på sätt som anges i föregående punkt – rent faktiskt fått sig tillställt det aktuella beslutet och att detta skett på ett effektivt sätt.

38 I enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systematiken i rambeslut 2005/214 (se punkt 30 ovan), ska denna kontroll ske utifrån de uppgifter som anges i intyget enligt artikel 4 i rambeslutet.

39 Här ska dock påpekas, i likhet med vad generaladvokaten gjort i punkterna 50 och 52 i sitt förslag till avgörande, att i fall där det intyg som översänts tillsammans med ansökan om erkännande och verkställighet av ett bötesstraff innehåller motstridiga uppgifter som kan ge upphov till tvivel kring delgivningen av det aktuella beslutet, så ska den verkställande myndigheten, innan den beslutar att tillämpa den i artikel 7.2 g i rambeslutet angivna vägransgrunden, samråda med den utfärdande myndigheten i enlighet med artikel 7.3 i rambeslutet. Vid ett sådant samråd ska den verkställande myndigheten försöka erhålla uppgifter som kan undanröja osäkerheten om huruvida den berörda personen faktiskt har underrättats om sin rätt att bestrida och om tidsfristen för detta i enlighet med den utfärdande statens nationella lagstiftning.

40 EU-domstolen instämmer även i vad generaladvokaten anfört i punkt 56 i förslaget till avgörande, nämligen att det, beroende på vad som anges i den utfärdande statens lagstiftning, kan vara så att tidsfristen för bestridande börjar löpa först när den berörda personen faktiskt delges bötesbeslutet och denne underrättas om sin rätt att bestrida samt om tidsfristen för detta. I ett sådant fall kan den omständigheten att den berörda personen inte har underrättats om nämnda uppgifter komma att innebära att bötesbeslutets laga kraft upphävs.

41 Enligt rambeslut 2005/214 gäller dock som förutsättning för att ett bötesbeslut ska kunna erkännas och verkställas i den verkställande medlemsstaten att beslutet har laga kraft. Med beslut i rambeslutets mening avses nämligen, enligt dess artikel 1 a, ett slutgiltigt [lagakraftvunnet] beslut om bötesstraff för en fysisk eller juridisk person. Den omständigheten att det i nämnda bestämmelse talas om bötesbeslutets laga kraft understryker den särskilda vikt som tillmäts att det ska vara fråga om ett beslut som inte längre kan angripas med ordinära rättsmedel (se, analogt, dom av den 25 januari 2017, van Vemde, C‑582/15, EU:C:2017:37, punkt 27). Det nu sagda ger stöd åt den tolkning av rambeslutets samrådsskyldighet som gjorts i punkt 39 ovan.

42 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6 samt 7.2 g och 7.3 i rambeslut 2005/214 ska tolkas på så sätt att det, i fall där samråd mellan berörda myndigheter ska ske innan beslut att vägra erkänna och verkställa ett bötesstraff fattas, föreligger en skyldighet för en verkställande myndighet som anser att det råder tvivel om huruvida den berörda personen faktiskt har underrättats om sin rätt att bestrida bötesstraffet och om tidsfristen för detta att kontrollera med den utfärdande myndigheten huruvida den berörda personen fortfarande har möjlighet att bestrida bötesstraffet.

43 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 6 samt 7.2 g och 7.3 i rambeslut 2005/214 ska tolkas på så sätt att när det efter samråd med den utfärdande myndigheten står klart att den berörda personen inte har underrättats om sin rätt att bestrida bötesstraffet eller om tidsfristen för detta och att personen fortfarande har möjlighet att inkomma med bestridande, så har den behöriga myndigheten i den verkställande staten rätt att dels själv underrätta den berörda personen om dessa uppgifter, dels vilandeförklara handläggningen av ärendet om erkännande och verkställighet av det aktuella bötesbeslutet i avvaktan på utgången av ett eventuellt bestridande av bötesstraffet eller i avvaktan på att tidsfristen för sådant bestridande löper ut.

44 EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Vad först gäller kravet på att den berörda personen ska ha underrättats om sin rätt att bestrida bötesstraffet och om tidsfristen för detta, kan det konstateras att rambeslut 2005/214 inte reglerar vilken myndighet som är behörig att säkerställa att den berörda personen underrättas om dessa uppgifter. Däremot framgår det av artikel 7.2 g i rambeslutet att detta ska ske i enlighet med lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten.

45 Vidare framgår av artikel 6 i rambeslut 2005/214 att de behöriga myndigheterna i den verkställande staten ska erkänna ett beslut som har översänts i enlighet med artikel 4 i rambeslutet och att de utan dröjsmål ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa det. I detta avseende gäller enligt artikel 9.1 i rambeslutet att förfarandet för erkännande och verkställighet ska regleras av lagen i den verkställande staten på samma sätt som för ett bötesstraff i den staten och att myndigheterna i den verkställande staten ska ha exklusiv behörighet att besluta om formerna för verkställighet och om vilka åtgärder som ska vidtas i samband därmed, vilket även omfattar skälen för att avbryta verkställigheten.

46 EU-domstolen konstaterar, i likhet med vad generaladvokaten gjort i punkt 69 i sitt förslag till avgörande, att nyss nämnda bestämmelser ger vid handen att det ska göras åtskillnad mellan två olika faser, nämligen den där bötesstraffet döms ut och den där det erkänns och verkställs. Myndigheterna i den utfärdande staten är behöriga för allt som hör till den första fasen, medan myndigheterna i den verkställande staten är behöriga för allt som hör till den andra fasen.

47 Delgivning av bötesbeslutet och underrättelse till den berörda personen om rätten att bestrida bötesstraffet samt om tidsfristen för detta är sådant som hör till den första fasen, och det är således den utfärdande myndigheten som har befogenhet att ombesörja detta. Härav kan den slutsatsen dras att rambeslut 2005/214 inte ger den verkställande myndigheten någon befogenhet att underrätta den berörda personen om rätten att bestrida och om tidsfristen för detta.

48 Vad därefter gäller frågan huruvida en verkställande myndighet kan vilandeförklara handläggningen av ett ärende om erkännande och verkställighet av ett beslut om bötesstraff, kan det konstateras att rambeslut 2005/214 inte ger en sådan möjlighet.

49 Däremot gäller – såsom framgår av svaret på den första tolkningsfrågan – att om det vid samråd enligt artikel 7.3 i rambeslutet framkommer att den berörda personen fortfarande har möjlighet att bestrida bötesstraffet, så bortfaller förutsättningarna för att fortsätta handläggningen av ett ärende om erkännande och verkställighet, eftersom det då inte finns något lagakraftvunnet beslut, i den mening som avses i artikel 1 a i rambeslutet.

50 I ett sådant fall kan ett nytt förfarande för erkännande och verkställighet inledas först när det aktuella bötesbeslutet har vunnit laga kraft. När så har skett, antingen till följd av att den berörda personen eventuellt har bestritt bötesstraffet och fått saken avgjord eller att tidsfristen för bestridande har löpt ut, och den utfärdande myndigheten då avser att få bötesstraffet verkställt i en medlemsstat, måste den översända ett nytt intyg enligt artikel 4 i rambeslut 2005/214.

51 Den nu angivna tolkningen vinner stöd av artikel 12.1 i rambeslutet, av vilken framgår att den utfärdande myndigheten genast ska informera den verkställande myndigheten om alla beslut eller åtgärder som innebär att bötesbeslutet inte längre är verkställbart eller att verkställigheten återkallas av något annat skäl. Av lydelsen i punkt 2 i nämnda artikel framgår att den verkställande staten inte har något annat val än att avbryta verkställigheten så snart den har underrättats av den utfärdande myndigheten om sådana beslut eller åtgärder.

52 Härav följer att en verkställande myndighet inte har rätt att vilandeförklara handläggningen av ett ärende om erkännande och verkställighet av ett bötesbeslut i avvaktan på utgången av ett eventuellt bestridande av beslutet från den berörda personens sida eller i avvaktan på att tidsfristen för sådant bestridande löper ut.

53 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra och den tredje frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 6 samt 7.2 g och 7.3 i rambeslut 2005/214 ska tolkas på så sätt att när det efter samråd med den utfärdande myndigheten står klart att den berörda personen inte har underrättats om sin rätt att bestrida bötesstraffet eller om tidsfristen för detta och att personen fortfarande har möjlighet att inkomma med bestridande, så har den behöriga myndigheten i den verkställande staten inte rätt att själv underrätta den berörda personen om dessa uppgifter och inte heller att vilandeförklara handläggningen av ärendet om erkännande och verkställighet av det aktuella bötesbeslutet i avvaktan på utgången av ett eventuellt bestridande av bötesstraffet eller i avvaktan på att tidsfristen för sådant bestridande löper ut. Den verkställande myndigheten är i ett sådant fall tvärtom skyldig att avsluta nämnda ärende.

54 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.