Domstolens dom (andra avdelningen) den 16 april 2026

I mål C‑496/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol, Nederländerna) genom beslut av den 12 juli 2024, som inkom till domstolen den 17 juli 2024, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin (referent), M. Gavalec och Z. Csehi, generaladvokat: M. Szpunar, justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 19 juni 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Stichting Onderhandelingen Thuiskopievergoeding, genom S.M. Kingma och M.E.A. Möhring, advocaten, Stichting de Thuiskopie, genom T. Cohen Jehoram och J.J. Valk, advocaten, HP Nederland BV, Dell BV och Stichting Overlegorgaan Blanco Informatiedragers, genom A.P. Groen, A.M. van Aerde och J.A. Visser, advocaten, Frankrikes regering, genom B. Dourthe och B. Herbaut, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom P.-J. Loewenthal, J. Samnadda och P. Vanden Heede, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 2 oktober 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Nederländsk rätt

Målen vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första och den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5.2 b jämförd med artikel 5.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).

2 Begäran har framställts i två mål mellan, å ena sidan, Stichting Onderhandelingen Thuiskopievergoeding (nedan kallad SONT) (i det första målet) och Stichting de Thuiskopie (nedan kallad SdT) (i det andra målet), och, å andra sidan, HP Nederland BV (nedan kallat HP), Dell BV och Stichting Overlegorgaan Blanco Informatiedragers. Målen rörde ett krav framställt mot HP och Dell om betalning av en avgift som tas ut för att finansiera den rimliga kompensationen som betalas ut till upphovsrättsinnehavare med stöd av undantaget för privatkopiering inom ramen för en tjänst som består i att tillhandahålla kopior för offline-strömning (offline streaming copies) och som erbjuds tillsammans med en tjänst för beställströmning av musikaliska eller audiovisuella verk via internet.

3 I skälen 5, 10, 23–25, 31, 32, 35, 38 och 39 i direktiv 2001/29 anges följande:

4 I artikel 2 i detta direktiv, med rubriken Rätten till mångfaldigande, föreskrivs följande:

5 Artikel 3 i detta direktiv har rubriken Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten. I artikel 3.1 föreskrivs följande:

6 I direktivets artikel 4, med rubriken Spridningsrätt, föreskrivs följande:

7 Artikel 5 i direktiv 2001/29 har rubriken Undantag och inskränkningar. I artikel 5.2 b och 5.5 föreskrivs följande:

8 I artikel 6 i direktiv 2001/29, med rubriken Förpliktelser i fråga om tekniska åtgärder, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:

9 I artikel 1 i Auteurswet (upphovsrättslagen) av den 23 september 1912 (Stb. 1912, nr 308), i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen (nedan kallad upphovsrättslagen), stadgas följande:

10 I artikel 16 c i upphovsrättslagen föreskrivs följande:

11 SdT och SONT gjorde, med stöd av artikel 16 c punkt 2 i upphovsrättslagen, gällande att HP och Dell var skyldiga att i egenskap av tillverkare av IT‑utrustning betala en privatkopieringsavgift på grund av en tjänst bestående i ett tillhandahållande av kopior för offline-strömning (offline streaming copies) som erbjuds tillsammans med en tjänst för beställströmning av musikaliska eller audiovisuella verk via internet. Stichting Overlegorgaan Blanco Informatiedragers, HP och Dell ansåg att det inte förelåg någon skyldighet att betala en sådan avgift för kopior för offline-strömning och väckte talan mot SdT och SONT vid Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna).

12 Nämnda domstol ogillade talan genom dom av den 18 september 2019. Den 22 mars 2022 upphäves den domen av Gerechtshof Den Haag (Appellationsdomstolen i Haag, Nederländerna), som fann att det inte förelåg någon skyldighet att erlägga rimlig kompensation, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 och artikel 16 c i upphovsrättslagen, för kopiorna för offline-strömning, eftersom dessa inte kunde kvalificeras som privata kopior i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse.

13 SdT och SONT överklagade denna dom till Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol), som har hänskjutit tolkningsfrågor till EU-domstolen.

14 Den hänskjutande domstolen har att ta ställning till frågan huruvida framställandet av en kopia för offline-strömning, med hänsyn till de omständigheter under vilka denna kopia har kommit till, kan utgöra ett mångfaldigande för privat bruk i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende lämnat följande preciseringar.

15 Kopiorna för offline-strömning är nedladdningar eller kopior av verk (musik, film) som gjorts tillgängliga offline för en användare av en avgiftsbelagd strömningstjänst (streaming). Användaren kan således ta del av dessa nedladdade kopior även när han eller hon inte har tillgång till internet. Kopior för offline-strömning erbjuds som en del av leverantörens abonnemangstjänst, vilken tillhandahålls i kommersiellt syfte.

16 Framställningen av en kopia för offline-strömning går till på följande sätt: Användaren väljer – med hjälp av den funktion i strömningstjänstens applikation som är till för detta – det nedladdningsbara verk som han eller hon vill skaffa sig tillgång till offline. Leverantören placerar då det innehåll som användaren anvisat på en (av leverantören speciellt utvald) del av enhetens minne som användaren ställt till leverantörens förfogande; användaren kan inte välja var kopian ska sparas, har inget manöverutrymme i detta avseende och saknar möjlighet att flytta innehållet. Leverantören sparar innehållet med hjälp av en krypteringsmetod som denne själv väljer, och det är endast leverantören som kan dekryptera innehållet. Med hjälp av tekniska skyddsåtgärder ser man till att innehållet endast är åtkomligt via strömningsapplikationen och användaren saknar möjlighet att föra över det till ett annat medium. Efter en viss tid – vid abonnemangets upphörande, eller i de andra fall som anges i användarvillkoren, eller om upphovsrättsinnehavaren drar tillbaka sitt samtycke – sker en automatisk radering av det innehåll som sparats på användarens enhet. Rättsinnehavaren behåller kontrollen över de berörda verken. Denne bestämmer vilka verk som abonnenterna ges tillgång till och kan blockera åtkomsten till kopior för offline-strömning eller radera en nedladdning.

17 Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

18 Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Det ankommer härvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka unionsbestämmelser som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 1978, Redmond, 83/78, EU:C:1978:214, punkt 26, dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18, och dom av den 2 december 2025, Russmedia Digital och Inform Media Press, C‑492/23, EU:C:2025:935, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

19 Det ska i detta hänseende påpekas att den hänskjutande domstolens första och andra fråga syftar till att få det fastställt huruvida kopior för offline-strömning, under sådana omständigheter som de som beskrivs i punkterna 15 och 16 ovan, kan omfattas av undantaget för privatkopiering enligt artikel 5.2 b jämförd med artikel 5.5 i direktiv 2001/29.

20 I artikel 5.5 anges att undantagen från och inskränkningarna av rätten till mångfaldigande endast får tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen.

21 Som framgår av bestämmelsens lydelse innehåller denna bestämmelse endast villkoren för att tillämpa de undantag från och inskränkningar av rätten till mångfaldigande som godkänns i artikel 5.2 i direktiv 2001/29; dessa undantag och inskränkningar får nämligen endast tillämpas i vissa särskilda fall som inte strider mot det normala utnyttjandet av verket eller annat alster och inte oskäligt inkräktar på rättsinnehavarnas legitima intressen. Artikel 5.5 i direktivet definierar följaktligen inte det materiella innehållet i de olika undantag och inskränkningar som anges i artikel 5.2, utan träder in först när dessa tillämpas av medlemsstaterna (dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl., C‑435/12, EU:C:2014:254, punkt 25).

22 EU-domstolen har därav slutit sig till att artikel 5.5 i direktiv 2001/29 varken har till syfte att påverka det materiella innehållet i de bestämmelser som omfattas av artikel 5.2 i detta direktiv eller att utvidga räckvidden för de olika undantag och inskränkningar som föreskrivs där (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl., C‑435/12, EU:C:2014:254, punkt 26).

23 Följaktligen bör den första och den andra frågan omformuleras så att det endast är tolkningen av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 som avses.

24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att undantaget för privatkopiering enligt denna bestämmelse omfattar en situation där leverantören av en strömningstjänst, genom att placera en kopia för offline-strömning på slutanvändarens anordning, gör ett skyddat verk tillgängligt på användarens beställning, utan tekniska möjligheter för användaren att förfoga över verket utanför denna tjänst, och samtidigt säkerställer att verkets upphovsrättsinnehavare behåller en sådan kontroll över verket att denne har möjlighet att eventuellt blockera åtkomsten till kopian.

25 Det ska inledningsvis påpekas att artikel 5.2 i direktiv 2001/29 föreskriver undantag från eller inskränkningar i den rätt till mångfaldigande som föreskrivs i artikel 2 i direktivet. Undantaget för privatkopiering enligt artikel 5.2 b i direktivet är således endast tillämpligt på mångfaldigande i olika former, och inte på exempelvis olika former av överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3 i samma direktiv.

26 Det ska således undersökas huruvida det utgör ett mångfaldigande i den mening som avses i artikel 2 när en leverantör av en strömningstjänst tillgängliggör en kopia för offline-strömning av ett skyddat verk under de förhållanden som beskrivits ovan i punkterna 15 och 16, eller om detta tillgängliggörande tvärtom faller under de rättigheter som föreskrivs i artikel 3 i direktivet, och närmare bestämt rätten till överföring av verk till allmänheten.

27 Enligt lydelsen i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska medlemsstaterna ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

28 Det framgår av denna bestämmelse att för att det ska vara fråga om överföring till allmänheten måste två kumulativa rekvisit vara uppfyllda, nämligen att det föreligger en form av överföring av ett verk samt att det sker en överföring av detta verk till allmänheten (dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 61 och där angiven rättspraxis) (nedan kallad Tom Kabinet-domen).

29 Vad för det första beträffar överföringen ska det framhållas att detta begrepp omfattar alla sändningar av skyddade verk till en allmänhet som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker, oberoende av vilka medel eller tekniska processer som används (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, VCAST, C‑265/16, EU:C:2017:913, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och Tom Kabinet-domen, punkt 62).

30 Det ska dessutom framhållas att det för varje sändning eller vidaresändning av ett verk genom användning av en särskild teknik, i princip, krävs tillstånd i varje enskilt fall från upphovsmannen i fråga (dom av den 29 november 2017, VCAST, C‑265/16, EU:C:2017:913, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

31 Dessutom har EU-domstolen när det gäller begreppet tillgängliggörande för allmänheten i den mening som avses i samma bestämmelse – vilket ingår i det vidare begreppet överföring till allmänheten – slagit fast att en åtgärd, för att anses utgöra en form av tillgängliggörande för allmänheten, måste uppfylla båda de kumulativa rekvisit som anges i artikel 3.1 i direktiv 2001/29; med andra ord måste åtgärden möjliggöra för allmänheten att få tillgång till det skyddade verket eller alstret från en plats och vid en tidpunkt som den enskilde själv väljer, oberoende av om de personer som allmänheten utgörs av utnyttjar denna möjlighet eller ej (se, för ett liknande resonemang, Tom Kabinet-domen, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

32 Vad särskilt avser tillgängliggörande för allmänheten av ett verk eller ett skyddat alster på ett sätt som gör att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer, framgår det av motiveringen i förslaget till direktiv att den avgörande handlingen är tillhandahållandet av verket till allmänheten, och således utbjudandet av det på en allmänt tillgänglig plats, som föregår det skede då det överförs på beställning. Det anges även att det inte [är] relevant om någon faktiskt har hämtat verket eller ej (Tom Kabinet-domen, punkt 64). Detsamma gäller i princip när verket görs tillgängligt via en strömningsplattform där användaren kan begära att en kopia ska placeras på dennes anordning så att han eller hon kan få tillgång till verket från en plats och vid en tidpunkt som användaren själv väljer.

33 För det andra innebär begreppet överföring till allmänheten i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 att de skyddade verken faktiskt överförs till en allmänhet, varvid överföringen ska rikta sig till ett obestämt antal potentiella mottagare (se, för ett liknande resonemang, Tom Kabinet-domen, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

34 Av motiveringen i direktivförslaget framgår även dels att rätten till överföring till allmänheten också gäller när flera, från varandra oberoende, personer, som är medlemmar av allmänheten, kan få individuell tillgång från olika platser och vid olika tidpunkter till ett verk som befinner sig på en allmänt tillgänglig webbplats, dels att allmänheten består av enskilda medlemmar av allmänheten (Tom Kabinet-domen, punkt 67).

35 Domstolen har i detta avseende redan haft tillfälle att slå fast dels att begreppet allmänheten är förenat med ett visst minimikrav, varför ett alltför lågt antal personer inte faller under detta begrepp, dels att hänsyn ska tas till de kumulativa effekterna av att ett skyddat verk tillgängliggörs för eventuella mottagare via en nedladdningslänk. Det gäller således att, bland annat, ta hänsyn till hur många personer som kan få tillgång till ett och samma verk parallellt, men även att beakta hur många av dessa som efter varandra kan få tillgång till verket (Tom Kabinet-domen, punkt 68).

36 Det framgår i förevarande fall av begäran om förhandsavgörande att den i de nationella målen aktuella funktionen för offline-strömning, som innebär att det sparas en lokal kopia på den anordning som tillhör användaren av plattformen för strömning av skyddade verk, står till förfogande för ett kollektiv av abonnenter vilket innebär att dessa kan få tillgång därtill på en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. En sådan tjänst ska således i princip anses utgöra överföring av ett verk till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29. Likaså tycks det vara så, att var och en som är intresserad har möjlighet att teckna ett abonnemang för sådana strömningsplattformar och att flera abonnenter – samtidigt – kan begära åtkomst till ett och samma verk för offline-strömning. Det ska således anses att nämnda funktion skapar möjlighet för ett stort antal personer att, parallellt eller efter varandra, komma åt samma verk.

37 Med förbehåll för vad som framkommer vid den prövning som den hänskjutande domstolen har att göra med beaktande av samtliga relevanta omständigheter, ska det i en situation där leverantören av en strömningstjänst, genom att placera en kopia för offline-strömning på slutanvändarens anordning, gör ett skyddat verk tillgängligt på användarens beställning, anses föreligga ett tillgängliggörande för allmänheten av ett verk på ett sätt som gör att enskilda kan få tillgång till det från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.

38 I ett sådant fall kan den aktuella handlingen emellertid inte kvalificeras som mångfaldigande i den mening som avses i artikel 2 i direktivet, vilket innebär att denna handling, i enlighet med vad som angetts ovan i punkt 25, inte kan omfattas av tillämpningsområdet för artikel 5.2 b i direktivet.

39 Om den hänskjutande domstolen ändå anser att handlingarna i de nationella målen ska kvalificeras som mångfaldigande, i den mening som avses i nämnda artikel 2, ankommer det på den domstolen att kontrollera om villkoren i artikel 5.2 b är uppfyllda för att kunna avgöra huruvida den rimliga kompensation som begärts faktiskt ska betalas av motparterna i de nationella målen.

40 I artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 preciseras att medlemsstaterna har möjlighet att föreskriva ett undantag från mångfaldiganderätten för mångfaldigande på alla typer av medier utfört av en fysisk person för privat bruk, där syftet varken direkt eller indirekt är kommersiellt, under förutsättning att rättsinnehavarna får rimlig kompensation.

41 Det bör i detta avseende nämnas att EU-domstolen har slagit fast att en fysisk persons kopiering för privat bruk ska anses utgöra en handling som är ägnad att medföra skada för den berörda rättsinnehavaren, när detta sker utan föregående tillstånd från den rättsinnehavaren (dom av den 29 november 2017, VCAST, C‑265/16, EU:C:2017:913, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

42 Det framgår av artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, jämförd med artikel 6 i samma direktiv, att den fysiska personen måste förfoga över och ha kontroll över en kopia av det aktuella verket för att kunna mångfaldiga det för privat bruk. Det är nämligen bara när ett mångfaldigande utförs av en fysisk person eller på dennes initiativ som det omfattas av det undantag som föreskrivs i artikel 5.2 b i direktivet. Så kan inte vara fallet när det aktuella verkets upphovsrättsinnehavare tekniskt sett hindrar en sådan handling med hjälp av sådana tekniska åtgärder som avses i artikel 6. Dessutom framgår det av rättspraxis, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 14 i sitt förslag till avgörande, att en fysisk person endast kan dra nytta av undantaget för privatkopiering under förutsättning att han eller hon dessförinnan har haft tillgång till det berörda verket i den form som utgör källan till mångfaldigandet. Tillgången måste dessutom vara laglig, det vill säga ha erhållits med upphovsrättsinnehavarens tillstånd. Undantaget för privatkopiering får inte beröva denna rättsinnehavare rätten att förbjuda eller tillåta tillgång till de verk eller alster som fysiska personer önskar framställa privata kopior av (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 november 2017, VCAST, C‑265/16, EU:C:2017:913, punkt 39).

43 I det aktuella fallet kan det konstateras att strömningstjänstanvändarna inte innehar källan till kopian, och att de kommer åt verken, i form av kopior för offline-strömning, först efter det att dessa verk har kopierats. Det är nämligen leverantören av strömningstjänsten som tillgängliggör det av användaren utvalda verket genom att placera detta på en del av anordningens minne under de villkor som anges ovan i punkt 16. Leverantören av strömningstjänsten tillhandahåller, i detta sammanhang, sålunda inte användaren enbart en tjänst för mångfaldigande, utan gör verket tillgängligt för användaren i form av en kopia för offline-strömning samtidigt som den behåller kontrollen över verket. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 15 i sitt förslag till avgörande saknar det i detta avseende betydelse att användaren även kan ha tillgång till samma verk via strömning. Strömningen är nämligen inte källan till kopian för offline-strömning och det krävs inte att möjligheten att ta del av specifika verk på denna väg faktiskt har utnyttjats för att man ska kunna erhålla en sådan kopia.

44 Under dessa omständigheter ska det konstateras att när en fysisk person får tillgång till det aktuella verket först efter det att verket har kopierats av leverantören av strömningstjänsten, kan kopieringen inte anses ha utförts av den fysiska personen i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, är det nämligen leverantören av strömmingstjänsten och inte den berörda fysiska personen som innehar källan till kopian.

45 Det bör dessutom erinras om att användaren inte kan förfoga fritt över kopian för offline-strömning efter det att denna kopia på användarens begäran har skapats av leverantören av strömningstjänsten. Såsom har angetts ovan i punkt 16 har tjänsteleverantören nämligen vidtagit sådana åtgärder, bland annat med hjälp av en krypteringsmetod, som gör att kopian varken kan flyttas, överföras eller mångfaldigas av användaren. Dessutom raderas den automatiskt när användarens abonnemang upphör eller i de andra fall som anges i användarvillkoren, och den kan tas bort om upphovsrättsinnehavaren återkallar sitt samtycke. Eftersom upphovsrättsinnehavaren behåller en sådan kontroll ska det antas, med förbehåll för vad som framkommer vid den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, att kopian för offline-strömning har framställts med upphovsrättsinnehavarens tillstånd, vilket innebär att det inte kan anses föreligga någon skada i den mening som avses i den rättspraxis som nämns ovan i punkt 41.

46 Det ska för övrigt understrykas att de i punkten ovan nämnda åtgärderna, under dessa omständigheter, faller under begreppet tekniska åtgärder, som i artikel 6.3 i direktiv 2001/29 definieras som varje teknik, anordning eller komponent som har utformats till att vid normalt bruk förhindra eller begränsa handlingar, med avseende på verk eller andra alster, som inte är tillåtna av innehavaren av enligt lag föreskriven upphovsrätt, och vilka enligt vad som framgår av artiklarna 2–4 i direktivet utgörs av mångfaldigande av verk, överföring till allmänheten av verk, tillgängliggörande av verk för allmänheten samt spridning av originalet eller av kopior av verken. Detta begrepp ges en vid definition och omfattar åtkomstkontroll eller skyddsprocess, till exempel kryptering, kodning eller annan omvandling av verket eller alstret eller en kontrollmekanism för kopiering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2014, Nintendo m.fl., C‑355/12, EU:C:2014:25, punkterna 24, 25 och 27).

47 Domstolen konstaterar att de tekniska åtgärder som strömningstjänstleverantören har vidtagit för kopiorna för offline-strömning i det aktuella fallet syftar till att hindra användarna från att flytta, överföra eller mångfaldiga dessa kopior utanför den berörda tjänsten, och att säkerställa att upphovsrättsinnehavaren behåller en sådan kontroll över kopiorna att denne eventuellt kan blockera åtkomsten till dem, så att användarna inte kan förfoga över kopian för offline-strömning om rättsinnehavaren inte tillåter det. En kopia som är föremål för sådana tekniska åtgärder som skyddar rättsinnehavaren mot handlingar för vilka dennes tillstånd krävs kan således i princip inte kvalificeras som en privat kopia i den mening som avses i artikel 5.2 b i nämnda direktiv.

48 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att undantaget för privatkopiering enligt denna bestämmelse inte omfattar en situation där leverantören av en strömningstjänst, genom att placera en kopia för offline-strömning på slutanvändarens anordning, gör ett skyddat verk tillgängligt på användarens begäran, utan tekniska möjligheter för användaren att förfoga över verket utanför denna tjänst, och samtidigt säkerställer att verkets upphovsrättsinnehavare behåller en sådan kontroll över verket att denne har möjlighet att eventuellt blockera åtkomsten till kopian.

49 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att tillämpningen av det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse påverkas av att verkets upphovsrättsinnehavare, på grundval av en licens som ger rätt till kopiering, har erhållit betalning för framställningen av kopian för offline-strömning av verket eller användningen av denna kopia.

50 Domstolen erinrar om att medlemsstaterna – enligt artikel 2 i direktiv 2001/29 – ska föreskriva en ensamrätt för upphovsmän att tillåta eller förbjuda direkt eller indirekt, tillfälligt eller permanent, mångfaldigande, oavsett metod och form, helt eller delvis av deras verk, och samtidigt – enligt artikel 5.2 i direktivet – får föreskriva undantag från och inskränkningar i denna rätt (dom av den 10 april 2014, ACI Adam m.fl., C‑435/12, EU:C:2014:254, punkt 21).

51 Domstolen har i detta avseende slagit fast att de medlemsstater som beslutar sig för att införa undantaget för privatkopiering i sin nationella rätt bland annat, enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, är skyldiga att föreskriva en rätt till rimlig kompensation för innehavarna av ensamrätten till mångfaldigande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 30, och dom av den 16 juni 2011, Stichting de Thuiskopie, C‑462/09, EU:C:2011:397, punkt 22).

52 Det är riktigt att domstolen redan har slagit fast att när en medlemsstat – med stöd av artikel 5.2 i direktiv 2001/29 och inom ramen för denna bestämmelses materiella tillämpningsområde – har beslutat att rättsinnehavarna inte ska ha rätt att tillåta mångfaldigande för privat bruk av sina skyddade verk, saknar ett eventuellt tillstånd från rättsinnehavarnas sida rättsverkan i den medlemsstaten. Domstolen har av detta slutit sig till att ett sådant tillstånd inte har någon inverkan på den skada som rättsinnehavarna åsamkas som en följd av beslutet att ensamrätt inte ska gälla och följaktligen inte kan påverka den rimliga kompensationen, oavsett om denna kompensation föreskrivs i en tvingande eller i en frivillig bestämmelse i enlighet med den tillämpliga bestämmelsen i detta direktiv (dom av den 5 mars 2015, Copydan Båndkopi, C‑463/12, EU:C:2015:144, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

53 Denna slutsats gäller emellertid endast för de fall, som nämns ovan i punkt 42, där fysiska personer har möjlighet att förfoga över och ha kontroll över en kopia av det aktuella verket. Upphovsrättsinnehavaren till detta verk har nämligen fortfarande möjlighet att vidta sådana tekniska åtgärder som avses i artikel 6 i direktiv 2001/29 och därigenom förhindra eller begränsa otillåtna former av mångfaldigande, även om de är avsedda för privat bruk. I detta avseende ska det konstateras att det i artikel 6.1 i detta direktiv anges att medlemsstaterna ska ge tillfredsställande rättsligt skydd mot kringgående av effektiva tekniska åtgärder. Den rättspraxis som nämns i punkten ovan kan således inte förstås så, att detta undantag utgör en rätt för fysiska personer att göra en kopia av ett verk för privat bruk och att varje tillstånd från en upphovsrättsinnehavare saknar rättslig verkan, inbegripet när rättsinnehavaren behåller kontrollen över sitt verk genom tekniska åtgärder.

54 Det är också ur detta perspektiv som man ska förstå den rättspraxis från domstolen där det framhålls att unionslagstiftaren har velat begränsa detta undantag till de fall där privatkopieringen av det berörda verket har vållat verkets upphovsrättsinnehavare skada genom att denne går miste om en möjlighet att utöva sin ensamrätt. Såtillvida visar uttrycken ersättning och kompensation i skälen 35 och 38 i direktiv 2001/29 på unionslagstiftarens avsikt att inrätta ett särskilt ersättningssystem vars tillämpning utlöses av att det föreligger en sådan skada för rättsinnehavarna som i princip ger upphov till en skyldighet att ge dessa ersättning eller kompensation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 oktober 2010, Padawan, C‑467/08, EU:C:2010:620, punkt 41).

55 Detta innebär att det däremot inte är möjligt att erhålla en sådan rimlig kompensation när den som innehar upphovsrätten till det verk som har kopierats har behållit kontrollen över verket genom tekniska åtgärder och har gett sitt tillstånd till kopieringen, exempelvis genom en licens.

56 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen låtit förstå att det skulle kunna vara så att verkets rättsinnehavare erhåller en ersättning, i form av en licensavgift som denne förhandlar fram med leverantören av strömningstjänsten, vilken delvis beräknas utifrån antalet gånger som en kopia för offline-strömning läses av användaren av denna tjänst. På grundval av dessa omständigheter och eventuella tekniska åtgärder skulle det kunna anses att rättsinnehavaren har möjlighet att övervaka hur dennes skyddade verk används av de personer som har laglig tillgång till dem, och att det tillstånd som ges till kopiering för offline-strömning ingår i rättsinnehavarens normala utnyttjande av verket, för vilket denne kan förhandla fram en ersättning genom utövande av sin upphovsrätt.

57 Det ska i detta hänseende preciseras att ersättningsvillkoren i ett licensavtal som tillåter en leverantör av en strömningstjänst att placera kopior för offline-strömning på slutanvändarnas anordningar saknar betydelse för frågan huruvida dessa kopior kan omfattas av undantaget för privatkopiering enligt artikel 5.2 b i direktiv 2001/29. Det enda som har betydelse är att innehavaren av de rättigheter som skyddar det berörda verket har behållit kontrollen över verket genom tekniska åtgärder och att denne har kunnat ge sitt tillstånd till kopieringen, eftersom det betyder att rättsinnehavaren därigenom har utövat sin rätt att förbjuda eller tillåta tillgång till verket och att kopieringen följaktligen inte kan anses orsaka rättsinnehavaren skada.

58 I det fall som nämns ovan i punkt 42, där fysiska personer har möjlighet att förfoga över och ha kontroll över en kopia av det aktuella verket, saknar däremot ett tillstånd från verkets upphovsrättsinnehavare rättsverkningar. I ett sådant fall saknas grund för eventuella ersättningar som betalas för detta tillstånd, eftersom de former av mångfaldigande som omfattas av undantaget för privatkopiering, i den mening som avses i artikel 5.2 b i direktiv 2001/29, endast ger rätt till rimlig kompensation i den mening som avses i denna bestämmelse.

59 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 5.2 b i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att tillämpningen av det undantag som föreskrivs i denna bestämmelse inte påverkas av att verkets upphovsrättsinnehavare, på grundval av en licens som ger rätt till kopiering, har erhållit betalning för framställningen av kopian för offline-strömning av verket eller användningen av denna kopia, under förutsättning att verkets upphovsrättsinnehavare inte har vidtagit några tekniska åtgärder och således inte har kunnat ge sitt tillstånd till en sådan handling.

60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.