Domstolens dom (tredje avdelningen) den 23 april 2026
I mål C‑528/24 [Boothnesse], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Supreme Court (Högsta domstolen, Irland) genom beslut av den 31 juli 2024, som inkom till domstolen den 31 juli 2024, i ett förfarande rörande verkställighet av arresteringsorder utfärdade mot
DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden C. Lycourgos (referent) samt domarna O. Spineanu-Matei, S. Rodin, N. Piçarra och N. Fenger, generaladvokat: L. Medina, justitiesekreterare: handläggaren C. Strömholm,
efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 11 september 2025,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: LQ, genom M. Lynn, SC, J. Mulrean, BL, N. Eustace och P. Hannon, solicitors, NT och RM, genom M. Lynam, SC, R. Prendergast, BL, och J. Boyle, solicitor, Minister for Justice and Equality och Irland, genom M. Browne, Chief State Solicitor, och S. Finnegan, A. Joyce och A. Shanley, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av S. Clarke, SC, och L. Dockery, BL, Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid, H. Leupold, F. Ronkes Agerbeek och J. Vondung, samtliga i egenskap av ombud,
och efter att den 4 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Irländsk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 625 i avtalet om handel och samarbete mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan (EUT L 149, 2021, s. 10) (nedan kallat handels- och samarbetsavtalet), jämförd med artiklarna 47–50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).
2 Begäran har framställts inom ramen för verkställigheten i Irland av fyra arresteringsorder som rättsliga myndigheter i Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland har utfärdat mot LQ, NT och RM för lagföring.
3 Punkt 23 i ingressen till handels- och samarbetsavtalet har följande lydelse:
4 I artikel 1 i handels- och samarbetsavtalet stadgas följande:
5 I artikel 524 i handels- och samarbetsavtalet föreskrivs följande:
6 Artikel 596 i handels- och samarbetsavtalet har följande lydelse:
7 Artiklarna 600 och 601 i handels- och samarbetsavtalet innehåller uppräkningar av skäl till att verkställighet av en arresteringsorder ska respektive får vägras.
8 I artikel 604 c i handels- och samarbetsavtalet anges följande:
9 I artikel 606.1 i handels- och samarbetsavtalet anges i vilka fall verkställighet av en arresteringsorder utfärdad på grundval av det avtalet ska respektive får vägras.
10 Artikel 611.1 i handels- och samarbetsavtalet stadgar följande:
11 Artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet har följande lydelse:
12 Verkställigheten i Irland av arresteringsorder som utfärdats med stöd av handels- och samarbetsavtalet regleras i European Arrest Warrant Act 2003 (2003 års lag om en europeisk arresteringsorder).
13 I section 22 i denna lag föreskrivs följande:
14 LQ, NT och RM är föremål för straffrättsliga förfaranden i Förenade kungariket för bedrägeri som de påstås ha gjort sig skyldiga till i egenskap av delägare och styrelseledamöter i ett bolag.
15 I mars 2021 beslutade Reading Crown Court (Brottmålsdomstolen i Reading, Förenade kungariket) att frysa tillgångarna för detta bolag samt för LQ, NT och RM. Den 5 augusti 2021 fann den domstolen att LQ, NT och RM inte hade respekterat dessa åtgärder och dömde var och en av dem till sex månaders fängelse för domstolstrots.
16 Den 6 december 2022 utfärdade den rättsliga myndigheten i Portsmouth Magistrates Court (Förstainstansdomstolen i Portsmouth, Förenade kungariket) tre arresteringsorder, med stöd av handels- och samarbetsavtalet, om överlämnande av LQ, NT och RM, i syfte att lagföra dem för bedrägeri. Denna rättsliga myndighet preciserade i dessa arresteringsorder att den slutsats som Reading Crown Court (Brottmålsdomstolen i Reading) hade dragit att LQ, NT och RM hade åsidosatt beslutet om frysning av tillgångar och gjort sig skyldiga till domstolstrots inte utgjorde en fällande brottmålsdom, eftersom åsidosättandet av åtgärderna för frysning av tillgångar inte utgjorde ett brott enligt Förenade kungarikets lagstiftning. Enligt nämnda rättsliga myndighet skulle dessa arresteringsorder följaktligen anses ha utfärdats uteslutande för lagföring.
17 LQ, NT och RM greps och ställdes inför High Court (Överdomstolen, Irland). I dom av den 8 april 2024 underkände den domstolen den invändning mot överlämnandet som framställts av LQ, NT och RM, om risk för åsidosättande av specialitetsregeln vid överlämnande till Förenade kungariket, och förordnade genom beslut samma dag att de skulle överlämnas till Förenade kungariket.
18 Den 5 juni 2024 fick LQ, NT och RM tillstånd att överklaga till Supreme Court (Irland), som är den hänskjutande domstolen.
19 LQ, NT och RM har vid den hänskjutande domstolen hävdat att de inte ska överlämnas till Förenade kungariket. De har gjort gällande att ett sådant överlämnande skulle utsätta dem för att var och en avtjäna ett fängelsestraff på sex månader för ett brott som inte är föremål för de arresteringsorder som utfärdats mot dem, vilket innebär att överlämnandet strider mot specialitetsregeln i artikel 22.2 i 2003 års lag om en europeisk arresteringsorder och artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet.
20 LQ, NT och RM har således gjort gällande att begreppet brott i artikel 625 ska ges en självständig tolkning som bland annat grundar sig på praxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna avseende begreppet anklagelse för brott. De irländska myndigheterna anser däremot, i likhet med High Court (Förvaltningsöverdomstolen), att begreppet brott, i den mening som avses i nämnda artikel 625, endast avser brott som enligt den utfärdande statens rätt anses vara av straffrättslig karaktär.
21 Den hänskjutande domstolen vill få klarlagt om det enligt artikel 625.2 i handels- och samarbetsavtalet är förbjudet att överlämna LQ, NT och RM till Förenade kungariket på grund av att de riskerar att frihetsberövas för ett annat brott som begåtts före överlämnandet än det brott som låg till grund för överlämnandet. Den vill särskilt få klarlagt vilka kriterier som ska användas för att definiera ett brott i den mening som avses i denna bestämmelse.
22 Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att LQ, NT och RM, inom ramen för förfaranden avseende frysning av tillgångar, åtnjöt samtliga processuella rättigheter som föreskrivs i artiklarna 6 och 13 i Europakonventionen.
23 Under dessa omständigheter beslutade Supreme Court (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande:
24 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet ska tolkas så, att den omständigheten att en person som omfattas av en arresteringsorder, som utfärdats med stöd av denna överenskommelse i syfte att lagföra ett brott, i den utfärdande staten har dömts till sex månaders frihetsberövande för en annan överträdelse som dock anses vara av civilprocessuell karaktär enligt lagstiftningen i denna stat och således inte omfattas av arresteringsordern, innebär att den verkställande rättsliga myndigheten ska eller får vägra att verkställa arresteringsordern.
25 Det ska inledningsvis understrykas att det framgår av domstolens praxis att en verkställande rättslig myndighet i princip är skyldig att verkställa en arresteringsorder som utfärdats av Förenade kungariket med stöd av handels- och samarbetsavtalet och att den endast får vägra att verkställa en sådan arresteringsorder av skäl som följer av detta avtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkterna 46 och 48).
26 För att avgöra om något sådant skäl framgår av artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet, ska den artikeln – i enlighet med kraven i artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 (United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331), som återspeglar internationella sedvaneregler – tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av dess ändamål och syfte, med hänsyn tagen till relevanta internationella rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan parterna i handels- och samarbetsavtalet (se, analogt, dom av den 25 februari 2010, Brita, C‑386/08, EU:C:2010:91, punkterna 42 och 43, och dom av den 21 januari 2025, Conti 11. Container Schiffahrt II ( C‑188/23, EU:C:2025:26, punkt 47).
27 Vad för det första gäller lydelsen av artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet, konstaterar domstolen att det inte på något sätt följer av dessa att den verkställande rättsliga myndigheten skulle vara skyldig eller ha möjlighet att vägra att verkställa en arresteringsorder om den förfogar över uppgifter som visar att specialitetsregeln, vid ett överlämnande, inte kommer att iakttas av myndigheterna i den utfärdande staten.
28 Det framgår inte heller av lydelsen av nämnda artikel att det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att, innan den fattar beslut om överlämnande av den eftersökta personen, kontrollera om myndigheterna i den utfärdande staten är skyldiga att iaktta specialitetsregeln eller om dessa myndigheter i praktiken faktiskt följer denna regel.
29 För det första föreskriver artikel 625.1 i handels- och samarbetsavtalet endast en möjlighet för en part i detta avtal att lämna en anmälan genom vilken parten anses ha samtyckt till att avvika från specialitetsregeln. Denna bestämmelse avser dessutom en situation där överlämnandet redan har ägt rum, eftersom den uttryckligen avser ett annat brott … än det brott för vilket personen överlämnades.
30 Även om artikel 625.1 föreskriver en möjlighet för den verkställande rättsliga myndigheten att ta ställning till specialitetsregeln i beslutet om överlämnande, syftar ett sådant ställningstagande inte till att vägra överlämnande för att förhindra ett åsidosättande av denna regel, utan till att besluta att nämnda regel i undantagsfall ska tillämpas i ett visst fall, genom att avvika från ett tidigare beslut av den verkställande staten att generellt samtycka till undantag från samma regel.
31 För det andra innehåller artikel 625.2 och 625.3 i handels- och samarbetsavtalet regler som inte riktar sig till den verkställande rättsliga myndigheten, utan till myndigheterna i den utfärdande staten. För det första hänvisar artikel 625.2 uttryckligen till fallet med en överlämnad person. För det andra avser dessa bestämmelser endast repressiva åtgärder som kan vidtas eller inte vidtas mot den eftersökta personen efter överlämnandet.
32 Den verkställande rättsliga myndigheten avses endast indirekt i artikel 625.3 e och g i handels- och samarbetsavtalet endast accessoriskt, i den mån denna myndighet kan begära att den eftersökta personen avstår från att tillämpa specialitetsregeln, i enlighet med artikel 611.1 i avtalet, eller i den mån nämnda myndighet, efter det att personen har överlämnats, själv kan samtycka till att avvika från denna regel, med tillämpning av artikel 625.4 i avtalet.
33 För det tredje, även om artikel 625.4 i handels- och samarbetsavtalet innehåller regler som i huvudsak är tillämpliga på den verkställande rättsliga myndigheten, avser dessa regler endast de villkor under vilka denna myndighet ska samtycka till att en tidigare överlämnad person kan lagföras, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott som låg till grund för överlämnandet, såsom föreskrivs i artikel 625.3 g i handels- och samarbetsavtalet.
34 Det ska i detta hänseende inledningsvis understrykas att artikel 625.3 g uttryckligen föreskriver att samtycke ska ges av den verkställande rättsliga myndighet som överlämnat personen.
35 Det framgår vidare av den första meningen i artikel 625.4 i handels- och samarbetsavtalet att den framställan om samtycke som ges in till den verkställande rättsliga myndigheten i princip är skild från arresteringsordern, vilket innebär att den inte omfattas av förfarandet för överlämnande. I denna mening preciseras nämligen att denna begäran måste åtföljas av de uppgifter som avses i artikel 606.1 [i handels- och samarbetsavtalet], det vill säga de uppgifter som en arresteringsorder ska innehålla. Detta krav skulle vara meningslöst om framställningen gjordes inom ramen för en arresteringsorder.
36 Slutligen har domstolen, inom ramen för rådets rambeslut 2002/584/JAI av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), preciserat att ett sådant samtycke endast krävs från och med den tidpunkt då det straffrättsliga förfarandet i den utfärdande staten avseende ett annat brott än det brott för vilket personen överlämnades leder till tillämpning av en frihetsinskränkande åtgärd (se, i detta avseende, dom av den 1 december 2008, Leymann och Pustavarov, C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkterna 73 och 74).
37 Det framgår av de uppgifter som avses i punkterna 34–36 ovan att det samtycke som avses i artikel 625.3 g och 625.4 i handels- och samarbetsavtalet i princip begärs efter överlämnandet av den eftersökta personen, vilket tyder på att den verkställande rättsliga myndigheten inte förväntas pröva iakttagandet av specialitetsregeln före överlämnandet och att detta således inte kan utgöra ett skäl för att vägra överlämnande.
38 Vad för det andra gäller det sammanhang som artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet ingår i, föreskriver artiklarna 600 och 601 i handels- och samarbetsavtalet, som anger i vilka fall verkställighet av en arresteringsorder utfärdad på grundval av det avtalet ska respektive får vägras (dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 44), inte att verkställighet av arresteringsordern får vägras för att myndigheterna i den utfärdande staten åsidosatt specialitetsregeln eller, mer allmänt, att dessa myndigheter åsidosatt bestämmelserna i nämnda avtal. Artiklarna 600 och 601 i avtalet hänvisar inte heller till artikel 625 i avtalet.
39 Vad för det tredje gäller målen med handels- och samarbetsavtalet, ska det erinras om att artikel 1 i avtalet föreskriver att avtalet ska ligga till grund för breda förbindelser mellan parterna, inom ett område med välstånd och god grannsämja som utmärks av nära och fredliga förbindelser som bygger på samarbete och som respekterar parternas autonomi och suveränitet.
40 Ett av de syften som för det ändamålet eftersträvas genom handels- och samarbetsavtalet är, såsom framgår av punkt 23 i ingressen till avtalet, att stärka unionens och Förenade kungarikets säkerhet genom att möjliggöra samarbete i fråga om förebyggande, förhindrande, utredning, avslöjande eller lagföring av brott och verkställighet av straffrättsliga påföljder, inbegripet skydd mot och förebyggande av hot mot den allmänna säkerheten (dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 40).
41 Inom ramen för detta samarbete syftar avdelning VII i samma del tre enligt artikel 596 i handels- och samarbetsavtalet till att säkerställa att systemet för utlämning mellan å ena sidan medlemsstaterna och å andra sidan Förenade kungariket är baserat på en mekanism för överlämnande på grundval av en arresteringsorder i enlighet med villkoren i den avdelningen (dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 43).
42 Effektiviteten av denna mekanism för överlämnande skulle emellertid hindras om den verkställande rättsliga myndigheten, innan den uttalar sig om verkställigheten av en arresteringsorder som utfärdats med stöd av handels- och samarbetsavtalet, generellt sett skulle behöva kontrollera huruvida avtalets bestämmelser om denna mekanism i praktiken iakttas fullt ut i den utfärdande staten.
43 Av det ovan anförda följer att artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet inte kan tolkas så, att den inför ett skäl för att vägra verkställighet av en arresteringsorder som utfärdats med stöd av detta avtal.
44 Enligt 524.2 i handels- och samarbetsavtalet ändrar ingenting i del tre i avtalet skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheter och rättsprinciper som särskilt återspeglas i Europakonventionen och, när det gäller unionen och dess medlemsstater, i stadgan.
45 Den skyldighet att respektera stadgan som nämnda artikel 524.2 erinrar om åvilar medlemsstaterna när dessa beslutar om överlämnande av en person till Förenade kungariket, eftersom ett beslut om ett sådant överlämnande är att anse som en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Således är verkställande rättsliga myndigheter i medlemsstaterna skyldiga att i samband med antagandet av ett sådant beslut garantera respekten för de grundläggande rättigheter som i stadgan tillerkänns den person som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet. Det saknar i detta hänseende betydelse att stadgan inte är tillämplig på Förenade kungariket (dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 49).
46 I synnerhet får den verkställande rättsliga myndigheten som har att träffa ett avgörande om en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet, enligt artiklarna 524.2 och 604 c i avtalet, inte besluta om överlämnande av den eftersökte om myndigheten, efter en konkret och precis bedömning av dennes förhållanden, finner att det finns grundad anledning att anta att han eller hon vid ett överlämnande till Förenade kungariket skulle löpa en verklig risk såvitt avser skyddet för hans eller hennes grundläggande rättigheter (se, i detta avseende, dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 78).
47 Detta betyder att om den som avses i en arresteringsorder utfärdad på grundval av handels- och samarbetsavtalet har gjort gällande inför den verkställande rättsliga myndigheten att det föreligger en risk för åsidosättande av artikel 49.1 i stadgan om han eller hon överlämnas till Förenade kungariket, skulle myndigheten handla i strid med den i artikel 524.2 i det avtalet föreskrivna skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna om den beslutade om ett sådant överlämnande utan att först konkret ha fastställt, genom en lämplig prövning i den mening som avses i punkt 51 i förevarande dom, huruvida det finns grundad anledning att anta att den eftersökte löper en verklig risk att utsättas för ett sådant åsidosättande (se, i detta avseende, dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkt 79).
48 Det ska i detta hänseende påpekas att specialitetsregeln inte nämns i stadgan och att den inte kan anses följa direkt av någon av de rättigheter som garanteras i stadgan eller av en allmän princip i unionsrätten.
49 Det framgår inte heller av handels- och samarbetsavtalet att dess upphovsmän hade för avsikt att tillmäta kravet på iakttagande av specialitetsregeln ett värde motsvarande en grundläggande rättighet vid bland annat tillämpningen av artiklarna 524.2 och 604 c i detta avtal.
50 Det följer nämligen av artikel 625 i nämnda avtal att upphovsmännen till avtalet har föreskrivit att den verkställande medlemsstaten före överlämnandet får och efter överlämnandet i princip ska samtycka till undantag från specialitetsregeln, utan att ett sådant undantag behöver vara motiverat eller att det krävs att den eftersökta personen samtycker till detta undantag.
51 Således föreskriver artikel 625.1 i handels- och samarbetsavtalet, såsom påpekas i punkt 29 ovan, att Förenade kungariket, liksom unionen på någon av sina medlemsstaters vägnar, får var och en till den specialiserade kommittén för samarbete inom brottsbekämpning och rättsliga frågor anmäla att, i förbindelserna med andra stater på vilka samma anmälan är tillämplig, samtycke ska anses ha getts till lagföring, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begåtts före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.
52 Genomförandet av en sådan möjlighet medger således i praktiken att Förenade kungariket eller var och en av medlemsstaterna generellt kan utesluta de personer som de överlämnar från att omfattas av specialitetsregeln, med tillämpning av handels- och samarbetsavtalet.
53 För det andra följer det av artikel 625.4 i handels- och samarbetsavtalet att den verkställande rättsliga myndigheten är skyldig att, efter det att den eftersökta personen har överlämnats, samtycka till att avvika från specialitetsregeln i de fall där den är skyldig att genomföra ett sådant överlämnande för det fall att en arresteringsorder avseende det aktuella brottet utfärdas.
54 Av det ovan anförda följer att kravet på iakttagande av specialitetsregeln inte utgör en grundläggande rättighet och att den eventuella risken för åsidosättande av denna regel inte i sig räcker för att motivera tillämpningen av artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet.
55 Förekomsten av en sådan risk kan emellertid, vid sidan av andra omständigheter, vara relevant för bedömningen av om det föreligger en verklig risk för skyddet av de grundläggande rättigheterna, i den mening som avses i sistnämnda bestämmelse.
56 För det första innebär artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet en skyldighet att vägra verkställighet av en arresteringsorder som utfärdats på grundval av detta avtal i en situation där ett förutsebart åsidosättande av specialitetsregeln skulle medföra en verklig risk för ett senare åsidosättande av den eftersökta personens grundläggande rättigheter, till exempel när det straff som ska tillämpas i strid med denna regel har ålagts denna person i strid med hans eller hennes rätt till försvar och rätt till ett effektivt domstolsskydd.
57 Den hänskjutande domstolen har emellertid inte angett någon sådan risk, utan har tvärtom uttryckligen angett att de förfaranden som ledde till att de eftersökta personerna dömdes för domstolstrots hade genomförts med full respekt för deras grundläggande rättigheter, vilket innebär att det inte ankommer på EU-domstolen att i förevarande fall pröva en sådan tillämpning av artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet.
58 För det andra ska det understrykas att bland de grundläggande rättigheter vars verkliga risk för åsidosättande enligt artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet innebär en vägran att verkställa en arresteringsorder som utfärdats med stöd av detta avtal, återfinns den rättighet som stadfästs i artikel 47.1 i stadgan, som föreskriver att var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol (se, analogt, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 97).
59 Även om kravet på att specialitetsregeln ska iakttas inte utgör en grundläggande rättighet, innebär denna regel icke desto mindre, inom gränserna för sitt tillämpningsområde, att den eftersökta personen ges en processuell garanti som den personen faktiskt ska kunna åtnjuta, såvida han eller hon inte har avstått från den på de villkor som föreskrivs i artikel 611 i handels- och samarbetsavtalet, eller om den verkställande staten har samtyckt till undantag från nämnda regel. Genom artikel 625 i detta avtal inrättas således en unionsrättsligt garanterad rättighet i den mening som avses i artikel 47.1 i stadgan.
60 Av detta följer att artikel 47.1 skulle åsidosättas om den eftersökta personen i den utfärdande staten inte hade något rättsmedel som gjorde det möjligt för honom eller henne att skydda denna rättighet genom att, efter överlämnandet, göra gällande ett påstått åsidosättande av specialitetsbestämmelsen, i syfte att hindra honom eller henne från att åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet i en situation där artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet utesluter ett sådant åtal, en sådan fällande dom eller ett sådant frihetsberövande.
61 Inom ramen för den inneboende logiken i den mekanism för överlämnande som införts genom handels- och samarbetsavtalet utgör för övrigt den omständigheten att den verkställande rättsliga myndigheten saknar behörighet att själv tillämpa specialitetsregeln just en följd av den skyldighet som åligger domstolarna i den utfärdande staten att säkerställa att denna regel iakttas.
62 Det ska understrykas att det i förevarande fall framgår av de uppgifter som Irland lämnade vid förhandlingen att en person som överlämnats till Förenade kungariket, vid domstolarna i Förenade kungariket, förfogar över effektiva rättsmedel som gör det möjligt för den personen att göra gällande ett påstått åsidosättande av specialitetsregeln och få till stånd en domstolsprövning av om anmärkningen i detta avseende är välgrundad.
63 Förekomsten av sådana rättsmedel, som det i förekommande fall ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, räcker för att undanröja förekomsten av en verklig risk för åsidosättande av artikel 47.1 i stadgan vid ett överlämnande och följaktligen tillämpningen av artiklarna 524.2 och 604 c i handels- och samarbetsavtalet.
64 I tveksamma fall kan den verkställande rättsliga myndigheten under alla omständigheter vägra att verkställa en arresteringsorder som utfärdats med stöd av handels- och samarbetsavtalet först efter att dels ha begärt information från den utfärdande rättsliga myndigheten om tillgängliga rättsmedel i Förenade kungariket, dels ha begärt att ytterligare garantier ska ställas (se, analogt, dom av den 29 juli 2024, Alchaster, C‑202/24, EU:C:2024:649, punkterna 89–91).
65 De frågor som ställts ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 625 i handels- och samarbetsavtalet ska tolkas så, att den omständigheten att en person som omfattas av en arresteringsorder, som utfärdats med stöd av denna överenskommelse i syfte att lagföra ett brott, i den utfärdande staten har dömts till sex månaders frihetsberövande för en annan överträdelse som anses vara av civilprocessuell karaktär enligt lagstiftningen i denna stat och således inte omfattas av arresteringsordern, inte i sig innebär att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa arresteringsordern.
66 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: engelska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.