Förslag till avgörande av generaladvokat Laila Medina föredraget den 4 december 2025

1 Originalspråk: engelska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.

3 EUT L 149, 2021, s. 10.

4 Även benämnd specialitetsprincipen eller specialitetsdoktrinen.

5 Se, i detta avseende, Tinsley, A., Specialty: Arresting an elusive right in European extradition law, New Journal of European Criminal Law, vol. 12, nr 1, 2020, s. 23–35. https://doi.org/10.1177/2032284420976994.

6 Ingången i Wien den 23 maj 1969, United Nations Treaty Series, vol. 1155, s. 331.

7 Ingången i Rom den 4 november 1950.

8 Dessa förbudsförelägganden förbjöd avyttring av bolagets tillgångar, bankkonton tillhöriga LQ, NT och RM och motorfordon och ålade dem att uppge och lämna nödvändiga uppgifter om samtliga tillgångar i eller utanför England och Wales.

9 Informationen om domarna som meddelats för domstolstrots återfinns i del f i varje arresteringsorder som anger följande: Åsidosättande av arresteringsordern är inte ett brott och kan således inte utgöra ett brott i samband med utlämning och ingår därför inte i förteckningen över brott i samband med utlämning. Den omständigheten att … [domaren vid Reading Crown Court] fann att svaranden åsidosatte beslutet om frysning av tillgångar och således gjorde sig skyldig till domstolstrots utgör inte en fällande dom, och denna order är endast en order avseende överlämnande för lagföring.

10 Europadomstolen, den 8 juni 1976, Engel m.fl. mot Nederländerna (CE:ECHR:1976:0608JUD000510071).

11 Europadomstolen, den 15 december 2005, Kyprianou mot Cypern (CE:ECHR:2005:1215JUD007379701).

12 Europadomstolen, den 10 juni 1996, Benham mot Förenade kungariket (CE:ECHR:1996:0610JUD001938092).

13 Rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

14 Förslag till avgörande av generaladvokaten Szpunar i målet Alchaster ( C‑202/24, EU:C:2024:559, punkt 55).

15 Ibidem, punkt 58. Se också förslag till avgörande av generaladvokaten Biondi i målet P&O North Sea Ferries och P&O Ferries ( C‑413/24, EU:C:2025:490, punkterna 48 och 49).

16 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 januari 2006, IATA och ELFAA ( C‑344/04, EU:C:2006:10, punkt 40 och där angiven rättspraxis), där domstolen erinrade om att enligt artikel 31 i Wienkonventionen om traktaträtten ska en traktat tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens ordalydelse sedd i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte.

17 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 1987, Demirel ( 12/86, EU:C:1987:400, punkt 14), och dom av den 26 maj 2011, Akdas m.fl. ( C‑485/07, EU:C:2011:346, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

18 Dom av den 29 juli 2024, Alchaster ( C‑202/24, EU:C:2024:649) (nedan kallad domen Alchaster I).

19 Ibidem, punkt 71.

20 Ibidem, punkt 70.

21 Ibidem.

22 Dom av den 24 september 2020, Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof (Specialitetsbestämmelsen) ( C‑195/20 PPU, EU:C:2020:749, punkt 40).

23 Dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd) ( C‑483/20, EU:C:2022:103, punkt 27).

24 Punkterna 72–74.

25 Se punkt 75.

26 Punkt 82.

27 Punkterna 78–83.

28 Punkt 75.

29 Schabas, W.A, The International Criminal Court: A Commentary on the Rome Statute, 2:a uppl., Oxford University Press, Oxford, 2016, s. 1362–1366.

30 Model Treaty on Extradition, UN Doc. A/RES/45/116, bilagan, artikel 14, och European Convention on Extradition, ETS nr 24, artikel 14.

31 Artikel 625.1 i handels- och samarbetsavtalet motsvarar artikel 27.1 i rambeslut 2002/584. Artikel 27.2 i rambeslut 2002/584 och artikel 625.2 i handels- och samarbetsavtalet är i sak identiska. I artikel 27.3 i rambeslut 2002/584 fastställs undantaget när specialitetsregeln inte är tillämplig, och artikel 625.3 i handels- och samarbetsavtalet återger nästan ordagrant innehållet i den bestämmelsen. Artikel 27.4 i rambeslut 2002/584 återges i sak i artikel 625.4 i handels- och samarbetsavtalet, där det fastställs ett förfarande för den utfärdande staten att begära samtycke från den verkställande rättsliga myndigheten.

32 Dom av den 9 februari 1982 ( 270/80, EU:C:1982:43, punkterna 14–16).

33 Se punkt 41 ovan.

34 Se punkt 37 ovan.

35 Se dom av den 1 december 2008 ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669, punkterna 43 och 44).

36 Denna formulering upprepas i en identisk passage i punkt 39 i domen av den 24 september 2020, Generalbundesanwalt beim Bundesgerichtshof (Specialitetsregeln) ( C‑195/20 PPU, EU:C:2020:749). I punkt 40 i den domen förklaras den jurisdiktionella dimensionen, som kräver att den utfärdande staten inhämtar den verkställande statens samtycke för att respektera dess befogenheter, men den begränsar inte den dubbla karaktär som domstolen fastställt i den passagen.

37 Se dom av den 10 november 2016, Poltorak ( C‑452/16 PPU, EU:C:2016:858, punkt 25). Denna ordning bygger på en hög grad av ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa. Utgångspunkten är att varje medlemsstat följer gemensamma normer för skydd av de grundläggande rättigheterna, vilket möjliggör förenklade förfaranden som bygger på institutionellt samarbete snarare än individuellt samtycke.

38 Se domen Alchaster I, punkterna 63 och 70.

39 Ibidem, punkterna 24–27.

40 Se dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 78).

41 Domen Alchaster I, punkterna 40 och 41.

42 Ibidem, punkt 41.

43 Ibidem, punkt 42.

44 Punkt 41 ovan.

45 Punkt 42 ovan.

46 Detta bör inte förväxlas med den separata formen av samtycke enligt artikel 611 i handels- och samarbetsavtalet, enligt vilken den eftersökta personen kan samtycka till ett snabbt överlämnande genom att avstå från vissa processuella garantier. De två mekanismerna är begreppsmässigt skilda: den förstnämnda avser omfattningen av lagföringen efter överlämnandet, medan den senare avser det sätt på vilket överlämnandet verkställs.

47 Dom av den 1 december 2008 ( C‑388/08 PPU, EU:C:2008:669).

48 Den rättsliga situation som behandlas i domstolens praxis om specialitetsregeln enligt den europeiska arresteringsordern – där personen redan har överlämnats och den utfärdande staten måste respektera de begränsningar som den verkställande myndigheten har fastställt – har ännu inte uppstått i förevarande mål. Resonemanget i domen av den 24 september 2020 ( C‑195/20 PPU, EU:C:2020:749, punkt 40), förutsätter att ett överlämnande redan har ägt rum. Det inkräktande som domstolen hänvisar till förutsätter att den verkställande staten har överlämnat personen i förvar och att den utfärdande staten nu kan agera i förhållande till denna person inom de gränser som fastställs i överlämnandebeslutet. Däremot måste den verkställande rättsliga myndigheten före överlämnandet kontrollera om det finns en verklig risk för att den utfärdande staten kommer att åsidosätta dessa gränser när överlämnandet sker och därmed överträda specialitetsregeln.

49 Se dom av den 30 maj 2013 ( C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358).

50 Se, analogt, beträffande avstående från rätten att närvara vid en rättegång, som domstolen bekräftade i domen av den 26 februari 2013, Melloni ( C‑399/11, EU:C:2013:107, punkt 49) och som uttryckligt återspeglas i artikel 8.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1).

51 Se, exempelvis, beslut av den 24 mars 2016 (nr 175/16) där Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland) förklarade att en utlämning som inte garanterar att specialitetsregeln iakttas strider mot den grundläggande rätten till personlig frihet. Vidare anges att om en domstol vägrar att undersöka huruvida specialitetsregelns krav är uppfyllda, så utgör detta ett åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd.

52 Enligt fast rättspraxis ska enligt principen om laglighet av brott och straff, som fastställs i artikel 49.1 i stadgan, straffrättsliga bestämmelser uppfylla vissa krav på tillgänglighet och förutsebarhet vad beträffar såväl brottsbeskrivningen som fastställande av straffet (se dom av den 11 juni 2020, Prokuratura Rejonowa w Słupsku, C‑634/18, EU:C:2020:455, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

53 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, Sacko ( C‑348/16, EU:C:2017:591, punkt 31), och dom av den 25 juli 2018, Alheto ( C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 114).

54 Se punkt 70 nedan.

55 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkterna 72–75.

56 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 1974, Haegeman ( 181/73, EU:C:1974:41, punkt 5), dom av den 16 juni 1998, Racke ( C‑162/96, EU:C:1998:293, punkt 41), dom av den 25 februari 2010, Brita ( C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 39), och dom av den 27 februari 2018, Western Sahara Campaign UK ( C‑266/16, EU:C:2018:118, punkt 46). Eftersom handels- och samarbetsavtalet ingicks genom rådets beslut (EU) 2021/689 av den 29 april 2021 om ingående, på unionens vägnar, av handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, å andra sidan, och av avtalet mellan Europeiska unionen och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om säkerhetsförfaranden för utbyte och skydd av säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter (EUT L 149, 2021, s. 2) enligt artikel 217 FEUF utgör det enligt domstolens praxis en rättsakt från EU-institutionerna och utgör en del av EU-rätten.

57 Dom av den 5 juni 2012, C‑489/10, EU:C:2012:319, punkt 37 och följande punkter.

58 Europadomstolens autonoma tolkning av begreppet brottsanklagelse syftar till att förhindra godtyckliga undantag från tillämpningsområdet för grundläggande garantier. I dom av den 8 juni 1976, Engel m.fl. mot Nederländerna (CE:ECHR:1976:0608JUD000510071) fastslog Europadomstolen att frågan om ett förfarande är straffrättsligt inte enbart kan bero på statens klassificering, eftersom staterna i så fall skulle kunna kringgå artikel 6 i Europakonventionen genom att helt enkelt omklassificera straffåtgärder som disciplinära. Domstolen utvecklade därför de tre ovannämnda kriterierna. Denna logik bekräftades i målet Öztürk mot Tyskland (21 februari 1984, CE:ECHR:1984:0221JUD000854479), där ett förfarande som formellt betecknades som administrativt ändå omfattades av artikel 6 i Europakonventionen på grund av dess straffande och avskräckande syfte.

59 Även om grunden för del tre i handels- och samarbetsavtalet, som klargjorts av domstolen i domen Alchaster I (punkterna 40–43), är samarbete på området straffrätt och brottsbekämpning, begränsar detta kontextuella element inte tolkningen av begreppet brott i artikel 625.2 i handels- och samarbetsavtalet till brott som formellt klassificeras som brott enligt nationell rätt. Det övergripande syftet med del tre definierar mekanismens tillämpningsområde, det vill säga samarbete i brottmål, men inte innebörden av de skyddsgarantier som den innehåller. Följaktligen kan dessa garantier även omfatta påföljder som, även om de inte formellt definieras som brott enligt nationell klassificering, är av straffrättslig karaktär på grund av deras syfte, svårighetsgrad eller avskräckande karaktär.

60 Detta är i linje med domstolens bredare praxis. I sin dom av den 14 november 2013, Baláž ( C‑60/12, EU:C:2013:733, punkt 35), fastställde domstolen att för att säkerställa att rambeslut 2002/584 blir effektivt är medlemsstaternas klassificering av brott inte avgörande vid tolkningen av bestämmelser om behörighet i brottmål. På samma sätt betonade domstolen i sin dom av den 27 maj 2014, Spasic ( C‑129/14 PPU, EU:C:2014:586, punkt 77) att även om EU-rätten inte har harmoniserat materiell eller processuell straffrätt, förhindrar principen om ne bis in idem i artikel 54 i Schengenregelverket – Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19) straffrihet och främjar rättssäkerheten. Domstolen underströk att i avsaknad av harmonisering måste bestämmelser i EU-rätten som inte uttryckligen hänvisar till nationell rätt tolkas autonomt och enhetligt, mot bakgrund av deras sammanhang och syften.

61 I artikel 524.2 i handels- och samarbetsavtalet anges att ingenting i del tre ändrar skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna såsom de återspeglas i Europakonventionen och, för Europeiska unionen, i stadgan. Detta kräver att tolkningen av artikel 625.2 i handels- och samarbetsavtalet är förenlig med dessa instrument. Om den utfärdande staten skulle kunna klassificera en påföljd som civilrättslig även om den har straffrättslig karaktär enligt normerna i Europakonventionen och stadgan, skulle effektiviteten av artikel 524.2 i handels- och samarbetsavtalet undergrävas. För att undvika ett sådant resultat måste begreppet brott i artikel 625.2 i handels- och samarbetsavtalet ges en självständig tolkning, i överensstämmelse med Bonda-kriterierna, som säkerställer att alla anklagelser för handlingar som är straffbara till sin karaktär omfattas av specialitetsregelns skydd.

62 Beträffande självständiga begrepp i Europakonventionen, se Letsas, G, Autonomous concepts, conventionalism, and judicial discretion, A Theory of Interpretation of the European Convention on Human Rights, online edition, Oxford Academic, Oxford, 2007, s. 37–57.

63 I den italienska språkversionen används exempelvis ordet reato, vilket normalt avser en brottslig gärning i det rättssystemet.

64 Jag bör påpeka att det kan vara problematiskt att förlita sig på den utfärdande statens klassificering enligt artikel 625.3 g och 625.4 i handels- och samarbetsavtalet. Om vissa handlingar, såsom domstolstrots i Förenade kungariket, inte betraktas som brott enligt nationell lagstiftning, kan inget samtycke efter överlämnandet begäras, även om den resulterande påföljden, enligt en autonom tolkning av artikel 625.2, skulle ha kunnat utesluta överlämnandet. Eftersom dessa bestämmelser avser brott som är föremål för överlämnande enligt avdelning VII, del tre, kan samtyckesmekanismen inte utsträckas till verkställighetsåtgärder som är civilrättsliga till formen men straffrättsliga till sin natur, vilket innebär att den verkställande myndigheten inte kan godkänna det potentiella frihetsberövandet som följer av detta. Huruvida denna strukturella lucka kan täppas till genom en ändamålsenlig tolkning av begreppet brott i artikel 625.4 i handels- och samarbetsavtalet, i överensstämmelse med den rättighetsskyddande inställning som krävs enligt artikel 625.2 i handels- och samarbetsavtalet, är fortfarande öppet för tolkning.

65 När det gäller kommissionens argument att det inte finns något tvingande behov av en teleologisk tolkning av begreppet brott, eftersom stadgan i alla händelser är tillämplig, bör det påpekas att stadgans tillämplighet och räckvidden för dess processuella tillämpning är två skilda frågor. Medan stadgan garanterar rättigheter, säkerställer specialitetsregeln dessa rättigheter i processuell mening. Endast genom en självständig tolkning av begreppet brott i artikel 625.2 i handels- och samarbetsavtalet kan den verkställande myndigheten avgöra om lagföring, dom eller frihetsberövande efter överlämnandet skulle falla utanför ramen för det tillåtna frihetsberövandet – ett avgörande som är avgörande för att artiklarna 47 och 49.1 i stadgan ska vara effektiva. Stadgan kan inte själv ersätta de processuella garantier som är avsedda att göra dess garantier konkreta och verkställbara.

66 I artikel 625.2 i handels- och samarbetsavtalet behålls den traditionella brottsbaserade formuleringen (i stället för att fokusera på beteendet), med fokus på om en person lagförs, döms eller berövas sin frihet för ett annat brott än det för vilket överlämnandet beviljades.

67 Se punkterna 37 och 47–54 ovan.

68 Dessa undantag omfattar i) samtycke från den verkställande rättsliga myndigheten, ii) den överlämnade personens avstående från regeln enligt artikel 611.1 och 611.2 i handels- och samarbetsavtalet, förutsatt att detta sker frivilligt och med full medvetenhet om konsekvenserna, och iii) möjligheten till presumerat samtycke genom anmälan enligt artikel 625.1 i handels- och samarbetsavtalet, såvida inte den verkställande myndigheten uttryckligen utesluter detta i ett enskilt fall.

69 Se punkt 37 ovan. Det fastställdes inför domstolen att enskilda personer inte kan åberopa denna bestämmelse som en fördragsnorm vid domstolarna i Förenade kungariket. Irland påpekade istället att specialitetsregeln endast är tillämplig i Förenade kungariket genom nationell lagstiftning, nämligen Extradition Act 2003 (2013 års utlämningslag).

70 Se det i fotnot 50 ovan angivna beslutet från Bundesverfassungsgericht (Federala författningsdomstolen, Tyskland), i vilket denna domstol, i punkt 60, tillagt att vägran att bevilja individuellt rättsligt skydd strider mot artikel 19.4 i Grundgesetz (grundlagen), som garanterar tillgång till ett effektivt rättsmedel, under omständigheter där den utlämnade personen inte själv kan åberopa specialitetsregeln, såsom är fallet i Amerikas förenta stater sedan domen Förenta staterna mot Suarez (U.S. Court of Appeals, Second Circuit, nr 14–2378-cr, 30 juni 2015). På samma sätt begränsar Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol) sin bedömning av huruvida en utlämning från Nederländerna till ett annat land är tillåtlig till endast fall där a) det framgår att den berörda personen skulle utsättas för en uppenbar kränkning av sina rättigheter och b) det har tillräckligt styrkts att personen efter överlämnandet inte kommer att ha någon rättslig prövning till sitt förfogande med avseende på denna kränkning (Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol)), dom av den 7 september 2004, 00760/04 U, NL:HR:2004:AP1534).

71 Se i detta avseende Hoge Raad der Nederlanden (Nederländernas högsta domstol), dom av den 26 september 2023, (23/01346 U, NL: HR:2023:1315).

72 Se artikel 625.4 sista meningen i handels- och samarbetsavtalet, där ordet måste används, vilket tyder på att den verkställande rättsliga myndigheten inte kan gå vidare om de garantier som föreskrivs i artikel 604 i handels- och samarbetsavtalet inte är uppfyllda.

73 Se, i detta avseende, punkterna 76 och 77 i domen Alchaster I. Denna tolkning stöds av ordalydelsen i denna bestämmelse, som föreskriver att den verkställande rättsliga myndigheten, såsom anges i punkt 74 i nämnda dom, ska kräva ytterligare garantier för behandlingen av den eftersökte efter överlämnandet innan den fattar beslut om huruvida arresteringsordern ska verkställas, varigenom bestämmelsen bekräftar att den ska bedöma – och, i förekommande fall, avböja, verkställighet om dessa garantier är otillräckliga.

74 Domen Alchaster I, punkterna 78, 83–91 och 98.

75 Se punkt 82 ovan.

76 Se punkterna 71–77 ovan.

77 Se punkt 90 ovan.

78 Se, vad gäller skyldigheten att samarbeta och brottsoffrens rättigheter, exempelvis, Europadomstolens dom Güzelyurtlu m.fl. mot Cypern och Turkiet (CE:ECHR:2019:0129JUD003692507, § 232–236) där Europadomstolen förklarade att artikel 2 i Europakonventionen (rätten till liv) kan skapa en ömsesidig skyldighet mellan staterna när de utreder summariska avrättningar, för att klargöra omständigheterna och lagföra gärningsmännen. Eftersom det rör sig om en skyldighet att vidta åtgärder och inte en skyldighet att uppnå resultat, måste staterna utnyttja alla rimliga metoder som står till deras förfogande enligt existerande regelverk om samarbete. Mot bakgrund av den domen analyserade Europadomstolen I sin dom av den 9 juli 2019, Romeo Castaño mot. Belgien (CE:ECHR:2019:0709JUD000835117, § 79–92), huruvida Belgiens vägran att samarbeta på ett orättmätigt sätt underminerade de sökandes processuella rättigheter enligt artikel 2 i Europakonventionen. Europadomstolen medger att risken att artikel 3 i Europakonventionen (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) har åsidosatts kan utgöra en grund för att motsätta sig utlämnande, men understryker att en sådan risk måste ha tillräcklig stöd i de faktiska individuella omständigheterna.