2 I artikel 1 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1) föreskrivs följande:
Hänvisat till av
Preliminär utgåva
DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 21 maj 2026 ( * )
” Överklagande – Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Ekonomisk och monetär politik – Tillsyn över kreditinstitut – Beslut meddelade av Europeiska centralbanken (ECB) avseende Banca Carige SpA – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som ger rättigheter till enskilda rättssubjekt – Principen om skydd för berättigade förväntningar – Intressekonflikt – Proportionalitet – Likabehandling – Rätt till egendom – Motivering av tribunalens dom ”
I mål C‑557/24 P,
angående ett överklagande enligt artikel 56 i stadgan för Europeiska unionens domstol, som ingavs den 14 augusti 2024,
Malacalza Investimenti Srl, Genua (Italien),
Vittorio Malacalza, Genua (Italien),
företrädda av L. Boggio, S.M. Carbone och A. D’Angelo, avvocati,
klagande,
i vilket de andra parterna är:
Europeiska centralbanken (ECB), företrädd av G. Marafioti, A. Pizzolla och E. Yoo, samtliga i egenskap av ombud,
svarande i första instans,
Europeiska kommissionen, företrädd av P.A. Messina, A. Steiblytė och D. Triantafyllou, samtliga i egenskap av ombud,
intervenient i första instans,
meddelar
DOMSTOLEN (femte avdelningen)
sammansatt av avdelningsordföranden M.L. Arastey Sahún samt domarna J. Passer, E. Regan, D. Gratsias (referent) och B. Smulders,
generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona,
justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
och efter att den 13 november 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,
följande
Dom
1 Malacalza Investimenti Srl och Vittorio Malacalza har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 5 juni 2024, Malacalza Investimenti och Malacalza/ECB (T‑134/21, EU:T:2024:362) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen deras talan om ersättning för den skada som de påstod sig ha åsamkats med anledning av Europeiska centralbankens (ECB) rättsstridiga agerande inom ramen för dess tillsyn av Banca Carige SpA under åren 2014–2019.
I. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
1. Förordning (EU) nr 575/2013
2 I artikel 1 första stycket i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, s. 1) föreskrivs följande:
”I denna förordning fastställs enhetliga regler för allmänna tillsynskrav som institut som omfattas av [Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338)] ska uppfylla med avseende på följande punkter:
a) Kapitalbaskrav rörande fullkomligt mätbara, enhetliga och standardiserade delar av kreditrisk, marknadsrisk, operativ risk och avvecklingsrisk.
b) Krav på begränsning av stora exponeringar.
c) Efter att den delegerade akt som avses i artikel 460 har trätt i kraft, likviditetskrav som rör fullständigt mätbara, enhetliga och standardiserade delar av likviditetsrisken.
d) Rapporteringskrav i fråga om leden a, b och c och bruttosoliditet.
e) Krav på offentliggörande.”
2. Förordning (EU) nr 1024/2013
3 I artikel 2 led 9 i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63) definieras den gemensamma tillsynsmekanismen som ”ett europeiskt system för finansiell tillsyn som består av ECB och nationella behöriga myndigheter i deltagande medlemsstater enligt artikel 6 i denna förordning”.
4 I artikel 4 i förordningen föreskrivs följande:
”1. Inom ramen för artikel 6 ska ECB, i enlighet med punkt 3 i denna artikel, ha exklusiv befogenhet att för tillsynsändamål utföra följande uppgifter i förhållande till alla kreditinstitut som är etablerade i de deltagande medlemsstaterna:
…
d) Säkerställa efterlevnad av de akter som avses i artikel 4.3 första stycket, som föreskriver krav på kreditinstitut på områdena kapitalbaskrav, värdepapperisering, gränsvärden för stora exponeringar, likviditet, skuldsättning samt rapportering och offentliggörande av information om detta.
e) Säkerställa efterlevnad av de akter som avses i artikel 4.3 första stycket, som föreskriver krav på att kreditinstitut har tillförlitliga styrformer, inbegripet lämpliga krav för de personer som är ansvariga för förvaltningen av kreditinstituten, metoder för riskhantering, rutiner för intern kontroll, ersättningspolicyer och ersättningspraxis och effektiva interna metoder för att utvärdera om det interna kapitalet är tillräckligt, inbegripet modeller för internmetoden.
f) Genomföra tillsynsgranskning, inbegripet när så är lämpligt i samordning med [Europeiska bankmyndigheten (EBA)], stresstester och eventuellt offentliggörande av dessa, i syfte att fastställa huruvida de former, strategier, processer och mekanismer som kreditinstituten har infört och institutens kapitalbaser säkerställer en sund förvaltning och täckning av deras risker, och baserat på den tillsynsgranskningen ställa särskilda krav på kreditinstituten att ha ytterligare kapitalbaser, särskilda krav på offentliggörande, särskilda likviditetskrav och andra åtgärder i de fall som specifikt görs tillgängliga för behöriga myndigheter genom tillämplig unionsrätt.
…
3. ECB ska, för att utföra de uppgifter som ECB tilldelats enligt denna förordning och med målet att säkerställa hög tillsynsstandard, tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna unionslagsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv. Om den tillämpliga unionsrätten utgörs av förordningar ska ECB där dessa förordningar för närvarande uttryckligen ger medlemsstaterna utrymme för olika alternativ också tillämpa den nationella lagstiftning som utnyttjar dessa möjligheter.
…”
5 Artikel 9.1 och 9.2 i nämnda förordning föreskriver följande:
”1. Om så krävs uteslutande för att utföra de uppgifter som ECB tilldelas genom artiklarna 4.1, 4.2 och 5.2 ska ECB vid behov anses utgöra den behöriga myndigheten eller den utsedda myndigheten i de deltagande medlemsstaterna såsom fastställts genom den tillämpliga unionsrätten.
För samma begränsade syfte ska ECB ha alla de befogenheter och skyldigheter som anges i denna förordning. ECB ska också ha alla de befogenheter och skyldigheter som behöriga och utsedda myndigheter har enligt tillämplig unionsrätt, såvida inte något annat föreskrivs i denna förordning. Framför allt ska ECB ha de befogenheter som anges i avsnitten 1 och 2 i detta kapitel.
…
2. ECB ska utöva de befogenheter som avses i punkt 1 i den här artikeln i enlighet med de akter som avses i artikel 4.3 första stycket. ECB och de nationella behöriga myndigheterna ska vid utövandet av sina respektive tillsyns- och utredningsbefogenheter samarbeta nära.”
6 I artikel 16 i samma förordning stadgas följande:
”1. I syfte att utföra de uppgifter som avses i artikel 4.1 och utan att det påverkar övriga befogenheter som ECB tilldelats ska ECB ha befogenhet enligt punkt 2 i den här artikeln att kräva av varje kreditinstitut, finansiellt holdingföretag eller blandat finansiellt holdingföretag i deltagande medlemsstater att det på ett tidigt stadium ska vidta nödvändiga åtgärder för att ta itu med aktuella problem om någon av följande omständigheter föreligger:
a) Kreditinstitutet uppfyller inte kraven i de akter som avses i artikel 4.3 första stycket.
b) ECB har belägg för att kreditinstitutet inom de kommande 12 månaderna sannolikt kommer att bryta mot kraven i de akter som avses i artikel 4.3 första stycket.
c) Det fastställs inom ramen för en tillsyn i enlighet med artikel 4.1 f av att de arrangemang, strategier, processer och mekanismer som tillämpas av kreditinstitutet och den kapitalbas och likviditet som det förfogar över inte säkerställer en sund förvaltning och täckning av dess risker.
2. Vid tillämpningen av artikel 9.1 ska ECB särskilt ha befogenheter att göra följande:
a) Kräva att institut har en kapitalbas som överstiger de kapitalkrav som anges i de akter som avses i artikel 4.3 första stycket avseende riskobjekt och risker som inte täcks av de tillämpliga unionsakterna.
b) Kräva förstärkning av styrformer, processer, mekanismer och strategier.
c) Kräva att institut lägger fram en plan för att återupprätta överensstämmelse med tillsynskraven i enlighet med de akter som avses i artikel 4.3 första stycket och fastställer en tidsfrist för dess genomförande, inbegripet förbättringar av planens omfattning och tidsfrist.
d) Kräva att institut i samband med kravet på kapitalbas tillämpar en särskild reserveringspolitik eller behandlar tillgångar på särskilt sätt i fråga om kapitalkrav.
e) Begränsa instituts affärsverksamhet, operationer eller nätverk eller kräva avyttring av verksamheter som innebär överdrivna risker för institutets sundhet.
f) Kräva reduktion av den inneboende risken i institutens verksamheter, produkter och system.
g) Kräva att institut begränsar rörlig ersättning i form av en procentandel av nettointäkterna när denna är oförenlig med upprätthållandet av en sund kapitalbas.
h) Kräva att institut använder nettovinster för att stärka kapitalbasen.
i) Begränsa eller förbjuda utdelning från institutet till aktieägare, medlemmar eller innehavare av tilläggsprimärkapitalinstrument där förbudet inte innebär en betalningsinställelse från institutets sida.
j) Ålägga extra eller frekventare rapporteringskrav, inklusive rapporter om kapital- och likviditetspositioner.
k) Ålägga särskilda likviditetskrav, inbegripet begränsningar för löptidsobalanser mellan tillgångar och skulder.
l) Kräva ytterligare redovisning.
m) När som helst avsätta ledamöter i kreditinstitutens ledningsorgan som inte uppfyller de krav som anges i artikel 4.3 första stycket.”
3. Direktiv 2013/36
7 I artikel 1 i direktiv 2013/36 föreskrivs följande:
”I detta direktiv fastställs regler för följande:
a) Behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och värdepappersföretag (nedan gemensamt kallade institut).
b) Tillsynsbefogenheter och verktyg för de behöriga myndigheternas tillsyn av instituten.
c) De behöriga myndigheternas tillsyn av institut på ett sätt som överensstämmer med bestämmelserna i förordning … nr 575/2013.
d) Offentliggörandekrav för behöriga myndigheter inom området reglering och tillsyn av institut.”
8 Artikel 142 i detta direktiv har följande lydelse:
”1. När ett institut inte uppfyller sitt kombinerade buffertkrav ska det utarbeta en kapitalkonserveringsplan och lägga fram den för den behöriga myndigheten senast fem arbetsdagar efter den dag då det konstaterade att det inte uppfyllde kravet, om inte den behöriga myndigheten beviljar en längre frist upp till tio dagar.
…
3. Den behöriga myndigheten ska utvärdera kapitalkonserveringsplanen och ska endast godkänna planen om den anser att det är sannolikt att planen, om den genomförs, kommer att leda till att kapital bevaras eller mobiliseras i tillräcklig grad för att institutet ska kunna uppfylla sitt kombinerade buffertkrav inom en tid som den behöriga myndigheten anser lämplig.
…”
4. Direktiv 2014/59/EU
9 Enligt artikel 2.1 led 21 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 190) omfattar begreppet ”behörig myndighet”, vid tillämpningen av direktiv 2014/59, ECB, ”vad avser de särskilda uppgifter som den tilldelas genom [förordning nr 1024/2013]”.
10 I direktivets artikel 27, med rubriken ”Åtgärder för tidigt ingripande”, föreskrivs följande i punkt 1:
”Om ett [kreditinstitut eller värdepappersföretag] överträder, eller till följd av bland annat en snabbt försämrad finansiell ställning, inbegripet en försämrad likviditetssituation, ökad hävstång, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, på grundval av en uppsättning indikatorer, som kan inbegripa institutets kapitalbaskrav plus 1,5 procentenheter, inom en snar framtid sannolikt kommer att överträda kraven i [förordning nr 575/2013, [direktiv 2013/36], avdelning II i [Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av direktiv 2002/92/EG och av direktiv 2011/61/EU (EUT L 173, 2014, s. 349)], eller någon av artiklarna 3–7, 14–17, samt 24, 25 och 26 i [Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 2014, s. 84)], ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter åtminstone förfogar över åtgärder för att göra följande:
…”
11 I artikel 28 i direktiv 2014/59, med rubriken ”Avsättning av den verkställande ledningen och ledningsorganet”, föreskrivs följande:
”När det föreligger en väsentlig försämring av ett instituts finansiella ställning eller när det föreligger allvarliga överträdelser av lagar, föreskrifter eller institutets stadgar eller allvarliga administrativa oegentligheter, och när andra åtgärder som vidtagits i enlighet med artikel 27 inte är tillräckliga för att vända den förvärrade situationen, ska medlemsstaterna säkerställa att behöriga myndigheter får kräva att institutets verkställande ledning eller ledningsorgan avsätts, i sin helhet eller vissa personer. Tillsättningen av den nya verkställande ledningen eller det nya ledningsorganet ska ske i enlighet med nationell rätt och unionsrätten och ska kräva godkännande eller medgivande av den behöriga myndigheten.”
12 Artikel 29 i nämnda direktiv har rubriken ”Tillfällig förvaltare”. I punkt 1 i den artikeln anges följande:
”När ett byte av den verkställande ledningen eller ledningsorganet i enlighet med artikel 28 inte anses tillräckligt av den behöriga myndigheten för att åtgärda situationen ska medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna får utse en eller flera tillfälliga förvaltare av institutet. Beroende på vad som är lämpligt i det enskilda fallet får behöriga myndigheter utse en tillfällig förvaltare antingen för att tillfälligt byta ut institutets ledningsorgan eller tillfälligt arbeta med institutets ledningsorgan, och den behöriga myndigheten ska meddela sitt beslut vid tidpunkten för tillsättningen. Om den behöriga myndigheten utser en tillfällig förvaltare för att arbeta med institutets ledningsorgan, ska den behöriga myndigheten vid tidpunkten för tillsättningen specificera den tillfälliga förvaltarens roll, uppgifter och befogenheter samt eventuella krav på att institutets ledningsorgan ska samråda med eller erhålla medgivande från den tillfälliga förvaltaren innan den fattar specifika beslut eller vidtar specifika åtgärder. Den behöriga myndigheten ska vara skyldig att offentliggöra alla tillsättningar av tillfälliga förvaltare utom när den tillfälliga förvaltaren saknar befogenhet att representera institutet. Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att alla tillfälliga förvaltare har de kvalifikationer, den förmåga och erfarenhet som krävs för att utföra hans eller hennes uppdrag och att det inte föreligger någon intressekonflikt.”
5. Direktiv (EU) 2017/1132
13 Artikel 72 punkterna 1 och 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 av den 14 juni 2017 om vissa aspekter av bolagsrätt (EUT L 169, 2017, s. 46) har följande lydelse:
”1. Vid varje ökning av det tecknade kapitalet, som ska betalas med pengar, ska aktierna med företrädesrätt erbjudas aktieägarna i förhållande till den andel av kapitalet som deras aktier representerar.
…
4. Företrädesrätten får inte begränsas eller upphävas i bolagsordningen eller stiftelseurkunden. Detta får däremot ske genom ett beslut av bolagsstämman. …
…”
B. Italiensk rätt
14 Artikel 53.1 d bis i decreto legislativo n. 385 – Testo unico delle leggi in materia bancaria e creditizia (lagstiftningsdekret nr 385 om konsoliderade bank- och kreditlagstiftning) av den 1 september 1993 (GURI nr 230 av den 30 september 1993, ordinarie tillägg nr 92) (nedan kallad den konsoliderade banklagstiftningen) ger Banca d’Italia (Italiens centralbank), tillika tillsynsmyndighet i Italien i den mening som avses i unionslagstiftningen, i uppdrag att offentliggöra information om kreditinstitut, bland annat information om kapitaltäckning, riskbegränsning, innehav, styrning och organisation av administration eller bokföring.
15 I artikel 53 bis punkt 1 d i den konsoliderade banklagstiftningen föreskrivs att om situationen så kräver får tillsynsmyndigheten vidta specifika åtgärder med avseende på en eller flera banker eller bankväsendet i dess helhet. Dessa åtgärder kan bland annat bestå i
– en begränsning av bankens verksamhet eller territoriella struktur,
– ett förbud för banken att genomföra vissa transaktioner, även bolagsspecifika sådana, att dela ut vinst eller andra kapitalposter samt, i fråga om finansiella instrument som kan ingå i kapitalet för tillsynsändamål, ett förbud mot att utbetala räntor,
– införandet av begränsningar för det totala beloppet för den rörliga delen av ersättningen i banken, när detta är nödvändigt för att upprätthålla en sund kapitalbas samt, för banker som är föremål för exceptionella statliga stödåtgärder, begränsningar för den totala ersättningen till personer med ledande ställning i banken.
16 I artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen föreskrivs följande:
”1. Italiens centralbank ska se till att ändringar i bankernas bolagsordning inte strider mot en sund och ansvarsfull förvaltning.
2. Förfarandet för registrering i bolagsregistret får inledas endast om det är styrkt att den kontroll som avses i punkt 1 har genomförts.”
17 Vidare föreskrivs i artikel 67 punkt 1 e i den konsoliderade banklagstiftningen att vid utövandet av samordnad tillsyn ska tillsynsmyndigheten, genom allmänna åtgärder, förse moderbolaget med information om bankkoncernen som helhet eller dess enheter, beträffande kapitaltäckning, riskreducering i koncernens olika konfigurationer, aktieinnehav, företagsstyrning, administrativ och redovisningsmässig organisation, interna kontroller samt system för ersättning och incitament.
18 Enligt artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen får Italiens centralbank vidta de åtgärder för tidigt ingripande som anges däri när den, till följd av en snabb försämring av situationen för den berörda banken eller dess koncern, konstaterar eller förutser en överträdelse av förordning nr 575/2013 och avdelning II i direktiv 2014/65.
19 Enligt artikel 69 octiesdecies punkt 1 b och artikel 70 i den konsoliderade banklagstiftningen får tillsynsmyndigheten ställa ett kreditinstitut under tillfällig förvaltning vid allvarliga överträdelser av lagar och andra författningar, allvarliga oegentligheter i kreditinstitutets administration, för det fall bankens eller bankkoncernens situation försämras på ett synnerligen allvarligt sätt, för det fall stora förluster av tillgångar kan förutses, eller för det fall kreditinstitutets ledningsorgan eller extra bolagsstämma genom en motiverad ansökan begär detta.
20 För det fall villkoren i artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen är uppfyllda kan tillsynsmyndigheten, i enlighet med artikel 69 noviesdecies i samma regelverk, begära att ett kreditinstitut eller moderbolaget i en bankkoncern – även delvis – ska genomföra den antagna återhämtningsplanen, utarbeta en plan för att förhandla om en omstrukturering av skulder med samtliga eller vissa borgenärer eller, i förekommande fall, ändra sin bolagsform.
21 Det framgår av artikel 71.6 i den konsoliderade banklagstiftningen att för att tillfälliga förvaltare ska kunna fullgöra sina uppgifter, måste de uppfylla ett flertal krav, inbegripet att de inte får ha några intressekonflikter.
22 Enligt artikel 72 punkt 5 i den konsoliderade banklagstiftningen ska de tillfälliga förvaltarna, under den tid som den tillfälliga förvaltningen pågår, väcka skadeståndstalan mot ledamöter i förvaltnings- och kontrollorgan som har upplösts.
II. Bakgrund till tvisten
23 Bakgrunden till tvisten, såsom den beskrivs i punkterna 2–25 i den överklagade domen, kan med avseende på förevarande mål sammanfattas enligt följande.
24 Banca Carige är ett börsnoterat kreditinstitut med säte i Italien och står sedan år 2014 under direkt tillsyn av ECB, i enlighet med förordning nr 1024/2013. Klagandena var aktieägare i Banca Carige och Vittorio Malacalza hade också varit ledamot tillika vice ordförande i bankens styrelse från den 31 mars 2016 till den 3 augusti 2018.
25 Vid sin samlade bedömning av banken år 2014 konstaterade ECB att ett kapitalunderskott var för handen, varför Banca Cariges extra bolagsstämma, den 23 april 2015, godkände en kapitalökning på 850 miljoner euro.
26 Genom beslut ECB/SSM/2016-F1T87K3OQ2OV1UORLH26/26 av den 9 december 2016 vidtog ECB en åtgärd för tidigt ingripande gentemot Banca Carige (nedan kallad åtgärden för tidigt ingripande). Genom denna åtgärd anmodades banken att före den 28 februari 2017 lägga fram en strategisk plan och en operativ plan för att minska emitteringen av nödlidande lån, med tydlig angivelse av de åtgärder som skulle vidtas och inom vilken tidsram för att uppnå detta mål.
27 För att uppfylla de mål som fastställts inom ramen för åtgärden för tidigt ingripande godkände Banca Cariges styrelse, i september 2017, en rekapitaliseringsplan. Denna plan omfattade bland annat en kapitalökning på 560 miljoner euro, vilken skulle genomföras före slutet av år 2017. Sedan prospektet godkänts av Commissione nazionale per le società e la borsa (Nationella bolags- och börskommissionen, Italien) genomfördes, den 21 december 2017, en kapitalökning med ett belopp om 544 miljoner euro.
28 Den 28 december 2017 underrättade ECB Banca Carige om sitt beslut med de tillsynskrav som uppställts för år 2018. Banca Carige försökte därefter utan framgång att öka sitt kapital för att uppfylla tillämpliga krav.
29 Dessa fruktlösa försök ledde till ökade spänningar i Banca Cariges styrelse om hur den bristande efterlevnaden av kapitalbaskraven skulle åtgärdas och hur rekapitaliseringsplanen från september 2017 skulle genomföras. Dessa meningsskiljaktigheter ledde till att ett antal styrelseledamöter avgick, däribland Vittorio Malacalza, vilket innebar att en ny styrelse måste utses. Vid den extra bolagsstämma i Banca Carige som hölls den 20 september 2018 utsåg bankens aktieägare således nya styrelseledamöter, varvid Pietro Modiano valdes till styrelseordförande och Fabio Innocenzi till verkställande direktör.
30 Mot bakgrund av Banca Cariges misslyckade försök att emittera sina kapitalbasinstrument på marknaden, beslutade ECB den 14 september 2018, genom beslut ECB-SSM-2018-ITCAR-6 (nedan kallat beslutet om kapitalbasen), att inte godkänna den kapitalkonserveringsplan som banken framtagit, och anmodade banken att senast den 30 november 2018 lägga fram och låta styrelsen godkänna en ny plan för att återställa och varaktigt garantera efterlevnaden av kapitalkraven senast den 31 december 2018.
31 Som svar på denna anmodan antog Banca Cariges styrelse den 12 november 2018 en plan för att stärka kapitalbasen, vilken skulle genomföras i två etapper där den första bestod i en emission av efterställda obligationer i kategori 2 och den andra i en kapitalökning som skulle godkännas av aktieägarna.
32 Den första etappen genomfördes på så sätt att Fondo interbancario di tutela dei depositi (Interbankfonden för inlåningsskydd, Italien) (nedan kallad FITD), genom sin interventionsfond, tecknade obligationer till ett värde om 318,2 miljoner euro och Banco di Desio e della Brianza, med säte i Italien, tecknade obligationer till ett värde om 1,8 miljoner euro.
33 Inom ramen för den andra etappen kallades aktieägarna i Banca Carige till extra bolagsstämma den 22 december 2018, för att godkänna en kapitalökning genom utbyte av efterställda obligationer mot nyemitterade aktier, i syfte att stärka kärnprimärkapitalet enligt kapital 1. Vid denna bolagsstämma motsatte sig emellertid aktieägare som innehade motsvarande 70 procent av aktiekapitalet sistnämnda förslag och det godkändes således inte. Innan dessa aktieägare tog ställning till förslaget önskade de nämligen få ta del av dels verksamhetsplanen, dels balansräkningen för den verksamhet som Banca Carige bedrivit under år 2018.
34 Därefter meddelade Banca Carige i ett pressmeddelande den 23 december 2018 att bankens vice styrelseordförande och en annan styrelseledamot hade avgått med omedelbar verkan. Banken tillkännagav i ett annat pressmeddelande den 2 januari 2019 att ytterligare fem styrelseledamöter, däribland ordföranden Pietro Modiano och verkställande direktören Fabio Innocenzi, avgått med omedelbar verkan samma dag, Dessa avgångar ledde till att styrelsens sammansättning inte uppfyllde kraven i Banca Cariges bolagsordning och enligt tillämplig italiensk rätt. Enligt Banca Cariges bolagsordning satt de fyra ledamöter som inte hade avgått kvar på sina poster för att ombesörja bankens löpande förvaltning.
35 Under tiden hade ECB den 1 januari 2019 beslutat att ställa Banca Carige under tillfällig förvaltning (nedan kallat beslutet om tillfällig förvaltning) med tillämpning av bestämmelserna i den konsoliderade banklagstiftningen. Detta beslut medförde följande: i) att Banca Cariges styrelse upplöstes och att de tidigare styrelseledamöterna ersattes av tre tillfälliga förvaltare, däribland Pietro Modiano och Fabio Innocenzi; ii) Banca Cariges tillsynskommitté upplöstes och de tidigare ledamöterna i denna kommitté ersattes av tre andra personer och iii) de nya organen tilldelades uppdraget att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att Banca Carige på nytt och varaktigt uppfyller kapitalkraven.
36 Genom ett pressmeddelande av den 2 januari 2019 tillkännagavs beslutet om tillfällig förvaltning, och handeln med värdepapper som emitterats eller garanterats av Banca Carige avbröts av Nationella bolags- och börskommittén så länge som beslutet var i kraft eller till dess att, särskilt till följd av nya initiativ från behöriga tillsynsmyndigheter, en ram för fullständig information om värdepapper som emitterats eller garanterats av Banca Carige hade återupprättats.
37 Efter en omprövning av de villkor som låg till grund för beslutet om tillfällig förvaltning förlängdes åtgärden för tillfällig förvaltning vid tre tillfällen, närmare bestämt den 29 mars, den 30 september och den 20 december 2019, för att stabilisera Banca Cariges situation och göra det möjligt att slutföra förstärkningen av kapitalbasen.
38 Den 9 augusti 2019 undertecknade Banca Carige, Cassa Centrale Banca – Credito Cooperativo Italiano SpA, moderbolaget i en grupp med italienska kreditinstitut, FITD och FITD:s frivilliga interventionsfond ett ramavtal där villkoren för en affärsplan fastställdes, vilka bland annat omfattade en kapitalökning i Banca Carige på 700 miljoner euro och en nyemission av efterställda obligationer i kategori 2. Genom skrivelse av den 18 september 2019 uppgav ECB att man med stöd av artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen ansåg att den planerade kapitalökningen inte stred mot en sund och ansvarsfull förvaltning av banken.
39 Den 20 september 2019 godkände en extra bolagsstämma i Banca Carige denna kapitalökning. Malacalza Investimenti deltog inte i denna bolagsstämma.
40 Den 31 januari 2020, efter det att nämnda kapitalökning hade genomförts, valdes en ny styrelse och ett nytt tillsynsråd vid Banca Cariges ordinarie bolagsstämma, och de tillfälliga förvaltarna och övervakningskommittén överlät samma dag förvaltningen av Banca Carige till de nyvalda organen.
III. Förfarandet vid tribunalen och den överklagade domen
41 Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 3 mars 2021 väckte klagandena talan och yrkade att ECB skulle förpliktas att dels till Malacalza Investimenti betala 870 525 670 euro, dels till Vittorio Malacalza 9 544 022 euro, eller annat belopp som tribunalen ansåg skäligt, som ersättning för den skada som klagandena påstod sig ha åsamkats med anledning av ECB:s rättsstridiga handlande inom ramen för ECB:s tillsyn avseende Banca Carige mellan åren 2014 och 2019. Klagandena yrkade även att tribunalen ”vid behov” skulle fastställa att de åtgärder som påstods vara rättsstridiga är ogiltiga.
42 Genom beslut av den 21 juli 2021 tilläts Europeiska kommissionen att intervenera till stöd för ECB:s yrkanden.
43 I punkt 28 i den överklagade domen konstaterade tribunalen att klagandena inom ramen för sin talan gjorde gällande att ECB ådragit sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar på grund av följande åtta rättsstridigheter:
– Den första avser att ECB har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av italiensk lagstiftning genom att inte ha ingripit för att rätta missvisande uttalanden om Banca Cariges soliditet från bankens styrelseledamöter.
– Den andra avser att ECB har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av unionslagstiftningen inom ramen för sina förehavanden med Banca Cariges styrelse.
– Den tredje avser att ECB har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av italiensk lagstiftning genom att den 18 september 2019 ha godkänt en kapitalökning i strid med den förköpsrätt som föreskrivs i Banca Cariges bolagsordning.
– Den fjärde avser att ECB har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av italiensk lagstiftning genom att ha utsett tillfälliga förvaltare som ansattes av intressekonflikter
– Den femte avser att ECB har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av ett antal regler och principer vid antagandet av åtgärden för tidigt ingripande.
– Den sjätte avser att ECB, i beslutet om kapitalbasen, har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av proportionalitetsprincipen, genom att ha angivit en alltför kort tidsfrist för Banca Carige att iaktta de uppställda kapitalkraven.
– Den sjunde avser att ECB har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av principen om skydd för berättigade förväntningar, mot bakgrund av de försäkringar som aktieägarna fått om Banca Cariges situation.
– Den åttonde avser att ECB har gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av aktieägarnas rätt till egendom på grund av den betydande minskningen av värdet på deras aktieinnehav i Banca Carige.
44 I punkt 34 i den överklagade domen erinrade tribunalen om rättspraxis som anger att för att unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar gentemot enskilda ska aktualiseras så måste tre kumulativa villkor vara uppfyllda, nämligen att unionsinstitutionens eller dess anställdas agerande inom ramen för tjänsteutövningen är rättsstridigt, att en verklig skada är för handen och att det finns ett orsakssamband mellan agerandet och den åberopade skadan. I punkt 35 i den överklagade domen påpekade tribunalen att den ansåg det vara lämpligt att pröva huruvida det första av dessa villkor var uppfyllt. Tribunalen erinrade i detta avseende om att det framgår av rättspraxis att så är fallet när det omtvistade agerandet omfattar tillämpningen av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter åt enskilda rättssubjekt och den överträdelse som läggs institutionen till last är tillräckligt klar.
45 När det gäller den typ av rättsregler som kan aktualisera unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar erinrade tribunalen, i punkt 36 i den överklagade domen, om att en rättsregel enligt rättspraxis har till syfte att ge rättigheter åt enskilda rättssubjekt då den ger upphov till en förmån för dessa som kan klassificeras som en förvärvad rättighet, som har till syfte att skydda deras intressen eller som tillerkänner dem rättigheter vars innehåll kan bestämmas tillräckligt klart. I punkt 37 erinrade tribunalen om att, för att unionen ska ådra sig skadeståndsansvar, så måste det skydd som den åberopade regeln ger vara effektivt i förhållande till den enskilde som har åberopat den. Tribunalen tillade att en regel inte kan tas i beaktande om den inte ger den enskilde som åberopar den någon rättighet, även om regeln ger andra personer en rättighet.
46 Vad gäller den typ av överträdelse som kan aktualisera unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar, gjorde tribunalen, i punkterna 38–45 i den överklagade domen, en genomgång av relevant rättspraxis. I punkt 46 i den överklagade domen drog tribunalen slutsatsen att klagandena, om de ämnar styrka ECB:s utomobligatoriska skadeståndsansvar, måste visa att ECB på ett allvarligt och uppenbart sätt har åsidosatt en unionsrättslig bestämmelse som ger rättigheter till enskilda rättssubjekt, på ett sätt som går utöver ECB:s utrymme för skönsmässig bedömning. I punkt 47 i den överklagade domen tillade tribunalen att vid sin prövning av huruvida ett sådant åsidosättande är för handen ska unionsdomstolen således, mot bakgrund av de omständigheter som klagandena har anfört, beakta det stora utrymme för skönsmässig bedömning som ECB har tilldelats för utövandet av sina tillsynsuppgifter.
47 Tribunalen prövade i tur och ordning de åtta rättsstridigheter som klagandena hade åberopat och som domstolen erinrat om i punkt 43 ovan.
48 När det gäller det första rättsstridiga agerande som ECB klandras för, anförde tribunalen i punkt 59 i den överklagade domen att klagandena gjort gällande att genom att inte ha ingripit för att rätta påstått missvisande uttalanden om Banca Cariges soliditet från dess styrelseledamöter hade ECB gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 53 punkt 1 d bis, artikel 53 bis punkt 1 d och artikel 67 punkt 1 e i den konsoliderade banklagstiftningen.
49 Tribunalen påpekade i detta avseende, i punkt 68 i den överklagade domen, att den första och den tredje av dessa bestämmelser ålägger ECB en allmän skyldighet att offentliggöra vissa kategorier av uppgifter för att tillgodose ett allmänintresse, nämligen intresset av att säkerställa att marknaderna fungerar väl och är stabila, och att dessa bestämmelser inte innebär någon skyldighet att agera på ett visst sätt när vissa aktörer gör uttalanden på marknaden om vissa kreditinstituts soliditet i ordalag som andra aktörer uppfattat som vilseledande. Tribunalen fann således att det av dessa bestämmelser inte går att härleda någon som helst rätt för investerare att få ECB att ingripa i var och en av medlemsstaterna varje gång som nämnda institution har uttalat sig om institut som står under tillsyn på ett sätt som investerare skulle kunna anse vara helt eller delvis grundlöst. Det framgår av punkterna 69 och 70 i den överklagade domen att tribunalen fann att den omständigheten att sådana uttalanden hade gjorts av Banca Cariges styrelseledamöter inte kunde leda till någon annan slutsats.
50 Vad gäller artikel 53 bis punkt 1 d i den konsoliderade banklagstiftningen fann tribunalen, i punkt 74 i den överklagade domen, att det mot bakgrund av bestämmelsens lydelse framgick att den saknade relevans när det gällde att avgöra huruvida ECB ålagts en skyldighet att rätta sådana uttalanden om en banks finansiella stabilitet som vissa aktörer yttrat och som andra aktörer anser vara felaktiga. Tribunalen fann således, i punkt 75 i den överklagade domen, att klagandenas argument avseende den första rättsstridighet som lagts ECB till last inte kunde godtas.
51 Vad gäller den andra rättsstridighet som lagts ECB till last påpekade tribunalen, i punkt 76 i den överklagade domen, att klagandena ansåg att ECB hade åsidosatt artiklarna 4 och 16 i förordning nr 1024/2013:
– genom att samråda med Pietro Modiano och Fabio Innocenzi för att få dem att avgå från bankens styrelse med verkan per den 2 januari 2019 och således få styrelsen i Banca Carige avsatt, vilket banade väg för att ställa banken under tillfällig förvaltning,
– genom att försöka begränsa befogenheterna för Banca Cariges styrelse så att den endast kunde ratificera de beslut som fattats av den verkställande direktören vid sammanträdet den 16 februari 2018 och under de efterföljande diskussioner som förts mellan Vittorio Malacalza, Danièle Nouy (ordförande för ECB:s tillsynsnämnd) och Ramón Quintana (ledamot av ECB:s generaldirektorat för mikrotillsyn), och
– genom att under flera månader dölja omfattningen av Banca Cariges kapitalbassvårigheter för styrelsen, eftersom styrelsen informerades först den 21 juni 2018 om innehållet i en skrivelse som ECB hade skickat till den verkställande direktören redan den 4 juni 2018.
52 Efter att i punkterna 79–84 i den överklagade domen ha analyserat artiklarna 4 och 16 i förordning nr 1024/2013 fann tribunalen, i punkterna 85 och 86 i den överklagade domen, att dessa bestämmelser, som inte har till syfte att ge några rättigheter till enskilda rättssubjekt, inte kan utgöra grund för en rättsstridighet som kan aktualisera unionens skadeståndsansvar på grund av ECB:s agerande vid ECB:s tillsyn över Banca Carige och att klagandenas argument avseende den andra rättsstridigheten följaktligen inte kunde godtas.
53 Vad gäller den tredje rättsstridighet som lagts ECB till last, påpekade tribunalen, i punkt 87 i den överklagade domen, att klagandena hävdat att ECB gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen genom att den 18 september 2019 ha godkänt en kapitalökning i strid med den förköpsrätt för aktieägare som anges i Banca Cariges bolagsordning.
54 Det framgår av punkt 92 i den överklagade domen att tribunalen fann att den kontroll som ska företas med tillämpning av artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen inte ska avse huruvida en planerad ändring av bolagsordningen är förenlig med aktieägarnas förköpsrätt, utan med kravet på sund och ansvarsfull förvaltning, samt av punkt 93 däri att det mål som ska beaktas vid denna kontroll följaktligen är kreditinstitutets stabilitet och, i förlängningen, stabiliteten i det finansiella systemet som helhet. Tribunalen drog härav, i punkt 94 i den överklagade domen, slutsatsen att artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen inte som sådan ger några rättigheter till enskilda rättssubjekt, vilket innebär att klagandenas argument avseende den tredje rättsstridighet som lagts ECB till last inte kunde godtas.
55 Vad gäller den fjärde rättsstridighet som lagts ECB till last, påpekade tribunalen, i punkt 95 i den överklagade domen, att klagandena gjort gällande att ECB gjort en tillräckligt klar överträdelse av artikel 71 punkt 6 i den konsoliderade banklagstiftningen genom att ha utsett Banca Cariges tidigare styrelseordförande Pietro Modiano och tidigare verkställande direktör Fabio Innocenzi till tillfälliga förvaltare eftersom det var svårt för dem att utkräva ansvar av lednings- och kontrollorganen i Banca Carige, eller mot vissa av ledamöterna däri. Dessa båda personer var nämligen skyddade från en eventuell skadeståndstalan som kunde ha väckts mot dem, på grund av de beslut som fattats när de var styrelseordförande respektive verkställande direktör för banken, sedan de valts till tillfälliga förvaltare.
56 Tribunalen fann i punkt 104 i den överklagade domen att artikel 71 punkt 6 i den konsoliderade banklagstiftningen har till syfte att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt.
57 Tribunalen konstaterade emellertid, i punkterna 108 och 109 i den överklagade domen, att beslutet att ställa banken under tillfällig förvaltning inte grundade sig på ”allvarliga oegentligheter” som eventuellt begåtts av Banca Cariges tidigare förvaltningsorgan, utan på ”en betydande försämring av bankens situation”, i den mening som avses i artiklarna 69 octiesdecies och 70 i den konsoliderade banklagstiftningen, vilken skulle ha varit en följd av de finansiella svårigheter som föregick deras utnämning. I detta avseende fann tribunalen, i punkterna 112–116 i den överklagade domen, att ECB hade använt sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett rimligt sätt när den utsåg Pietro Modiano och Fabio Innocenzi till tillfälliga förvaltare, eftersom de var tillräckligt insatta i Banca Cariges situation, för att snabbt hantera den kris som banken befann sig i, särskilt som, så snart Banca Cariges ordinarie förvaltning återupptas, bolagsstämman och de aktieägare som enskilt eller gemensamt innehade en femtedel av aktiekapitalet, eller något annat belopp som föreskrevs i bolagsordningen, hade möjlighet att väcka skadeståndstalan mot Pietro Modiano och Fabio Innocenzi inom fem år efter det att de avslutat sina uppdrag som styrelseledamöter. Tribunalen fann således, i punkt 117 i den överklagade domen, att eftersom det inte hade visats att det förelåg någon tillräckligt klar överträdelse, så kunde den inte godta argumenten avseende den fjärde rättsstridighet som lagts ECB till last.
58 Vad gäller den femte rättsstridighet som lagts ECB till last konstaterade tribunalen, i punkt 118 i den överklagade domen, att klagandena därvid hade åberopat sex invändningar. Det framgår av punkt 119 i den överklagade domen att klagandena genom den första invändningen gjort gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt åsidosatt artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen, genom att ha vidtagit åtgärden för tidigt ingripande enbart på grundval av en risk för att det tillämpliga regelverket skulle åsidosättas, trots att det enligt denna bestämmelse – enligt klagandenas mening – krävs bevis för ett förutsägbart åsidosättande av detta regelverk. Tribunalen underkände den första invändningen i punkt 129 i den överklagade domen, med motiveringen att eftersom artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen eftersträvar ett ändamål av allmänt intresse, så är denna bestämmelse inte avsedd att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt och att det var för att uppnå detta ändamål som bestämmelsen tillämpats av ECB i förevarande fall.
59 Det framgår av punkt 130 i den överklagade domen att klagandena genom den andra invändningen gjorde gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt har åsidosatt artikel 69 noviesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen genom att ålägga Banca Carige, inom ramen för åtgärden för tidigt ingripande, en skyldighet att på ofördelaktiga villkor överlåta påstått nödlidande lån. Klagandena ansåg emellertid att denna bestämmelse inte kan läggas till grund för en sådan skyldighet.
60 Det framgår av punkterna 134 och 138 i den överklagade domen att tribunalen fann att artikel 69 noviesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen endast gav tillsynsmyndigheten befogenhet att begära att kreditinstituten skulle utarbeta eller genomföra en plan för att förhandla om en omstrukturering av skulderna, medan bestämmelsen inte i sig var avsedd att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt, utan eftersträvade ett ändamål av allmänintresse och att det var för att uppnå detta ändamål som ECB hade genomfört denna befogenhet genom åtgärden för tidigt ingripande. Efter att i punkt 135 i den överklagade domen ha sammanfattat det huvudsakliga innehållet i denna åtgärd konstaterade tribunalen dessutom, i punkt 136 i den överklagade domen, att nämnda åtgärd, i motsats till vad klagandena hade gjort gällande, inte hade krävt att Banca Carige överlät nödlidande lån, och än mindre att Banca Carige överlät nödlidande lån till priser som fastställts under en viss period. Tribunalen tillade, i punkt 137 i samma dom, att artikel 69 noviesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen inte hindrar att åtgärden för tidigt ingripande anger minimimål och tidsfrister för att minska andelen nödlidande lån. Under dessa omständigheter fann tribunalen, i punkt 139 i den överklagade domen, att den andra invändningen inte kunde godtas.
61 Det framgår av punkterna 140 och 141 i den överklagade domen att den tredje invändningen i huvudsak avsåg att åtgärden för tidigt ingripande utgjorde en klar överträdelse av artikel 16.1 b i förordning nr 1024/2013. Tribunalen påpekade, i punkterna 142 och 143 i den överklagade domen, att denna bestämmelse gav ECB tillsynsbefogenheter för att tillgodose ett mål av allmänintresse utan att ge några rättigheter till enskilda rättssubjekt och att den tredje invändningen följaktligen inte kunde godtas.
62 I punkt 144 i den överklagade domen påpekade tribunalen att klagandena genom den fjärde invändningen gjort gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt åsidosatt principen om likabehandling genom att, inom ramen för åtgärden för tidigt ingripande, ha ålagt Banca Carige att vidta strängare åtgärder än de som ålagts andra kreditinstitut som befunnit sig i en liknande situation. I punkt 146 i den överklagade domen erinrade tribunalen om att denna princip kan ge rättigheter till enskilda rättssubjekt. Det framgår emellertid av punkt 151 i den överklagade domen att tribunalen fann att klagandena, för att visa att det förelåg en tillräckligt klar överträdelse av nämnda princip, var tvungna att visa att andra italienska kreditinstitut, som befann sig i en situation som var jämförbar med Banca Cariges situation, hade behandlats på ett annat sätt än Banca Carige. Tribunalen konstaterade emellertid, i punkt 152 i samma dom, att även om klagandena hade lagt fram en rapport där andelen nödlidande lån hos Banca Carige jämfördes med andelen nödlidande lån hos andra italienska kreditinstitut, så hade de inte satt denna specifika omständighet i relation till ECB:s beslut för att visa att banken verkligen inte behandlats på samma sätt som andra italienska kreditinstitut. Tribunalen underkände följaktligen även den fjärde invändningen.
63 Vad gäller den femte invändningen påpekade tribunalen, i punkt 154 i den överklagade domen, att klagandena gjort gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt åsidosatt proportionalitetsprincipen genom att ålägga Banca Carige en skyldighet som medförde en omedelbar nedskrivning av bankens lån och medförde betydande förluster för Banca Carige, trots att mindre ingripande åtgärder hade varit tänkbara.
64 Tribunalen erinrade, i punkt 155 i den överklagade domen, om att proportionalitetsprincipen kan ge rättigheter till enskilda rättssubjekt. På grundval av en analys, i punkterna 160–164 i den överklagade domen, av de skäl som motiverade åtgärden för tidigt ingripande, fann tribunalen emellertid, i punkterna 165–167, att ECB, med hänsyn till den risk som Banca Carige löpte, hade kunnat anse att det var lämpligt och nödvändigt att vidta denna interventionsåtgärd utan att det fanns några alternativ som gjorde det möjligt att på ett tillfredsställande sätt avsluta de svårigheter som Banca Carige befann sig i och att klagandena inte hade visat på omständigheter som gjorde det möjligt att anse att ECB, genom denna åtgärd, på ett allvarligt och uppenbart sätt hade åsidosatt proportionalitetsprincipen. Därför fann tribunalen att den femte invändningen inte kunde godtas, liksom inte heller argumenten avseende den femte rättsstridighet som lagts ECB till last.
65 Vidare prövade och underkände tribunalen, i punkterna 168–174 i den överklagade domen, klagandenas sjätte invändning inom ramen för den femte rättsstridighet som lagts ECB till last. Genom denna invändning yrkade klagandena att tribunalen, med stöd av artikel 277 FEUF, skulle slå fast att åtgärden för tidigt ingripande inte skulle tillämpas eftersom den är rättsstridig. Tribunalen ogillade denna invändning om rättsstridighet och fann att en sådan invändning, vid äventyr av avvisning, endast var tillämplig på rättsakter med allmän giltighet och att åtgärden för tidigt ingripande inte var en sådan rättsakt.
66 Det framgår av punkt 175 i den överklagade domen att klagandena, inom ramen för den sjätte rättsstridigheten, kritiserade ECB för att i beslutet om kapitalbasen ha ålagt Banca Carige en alltför kort frist för att göra det möjligt för banken att uppfylla de krav som uppställs i detta beslut. Närmare bestämt ansåg klagandena att det inte var rimligt att begära att Banca Carige skulle uppfylla dessa krav senast den 31 december 2018, det vill säga bara 19 arbetsdagar efter det datum som fastställts av ECB för att bankens styrelse skulle lägga fram och godkänna en plan för bevarande av kapitalbasen.
67 Tribunalen granskade, i punkterna 181–183 i den överklagade domen, skälen i beslutet om kapitalbasen och fann, i punkterna 184–186 i den överklagade domen, att ECB, med hänsyn till den verkliga risken för att Banca Carige inte omedelbart skulle lyckas återställa sin kapitalbas, hade kunnat anse att det var lämpligt och nödvändigt att anmoda Banca Carige att senast den 30 november 2018 lägga fram och låta godkänna en ny plan för att återställa kapitalbasen och varaktigt säkerställa iakttagandet av kapitalbaskraven senast den 31 december 2018. Tribunalen fann att klagandena inte hade förebringat någon bevisning som kunde föranleda slutsatsen att ECB, genom att anta beslutet om kapitalbasen, på ett tillräckligt klart sätt hade åsidosatt proportionalitetsprincipen och att klagandenas argument avseende den sjätte rättsstridigheten följaktligen inte kunde godtas.
68 I punkt 187 i den överklagade domen påpekade tribunalen att klagandena, inom ramen för den sjunde rättsstridighet som lagts ECB till last, anfört tre invändningar som avsåg att ECB på ett tillräckligt klart sätt åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar.
69 Tribunalen erinrade inledningsvis, i punkterna 189–191 i den överklagade domen, om rättspraxis som anger i) att principen om skydd för berättigade förväntningar är en allmän unionsrättslig princip som har till syfte att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt; ii) att möjligheten att åberopa denna princip är underkastad tre kumulativa villkor, nämligen att det ska vara fråga om precisa garantier som är ovillkorliga och samstämmiga samt härrör från behöriga och tillförlitliga källor och som meddelats den berörde av unionsadministrationen och att dessa garantier ska vara av sådant slag att de ger upphov till berättigade förväntningar hos mottagaren samt att garantierna ska vara förenliga med det tillämpliga regelverket; iii) att varje ekonomisk aktör, hos vilken en myndighet har väckt grundade förhoppningar, kan åberopa denna princip men att när en försiktig och medveten ekonomisk aktör kan förutse att en åtgärd kommer att vidtas som kan påverka dennes intressen så kan denna aktör emellertid inte åberopa samma princip.
70 Det var mot bakgrund av dessa överväganden som tribunalen prövade klagandenas tre invändningar. Såsom framgår av punkt 193 i den överklagade domen kritiserade klagandena genom den första av dessa invändningar ECB för att inte ha korrigerat missvisande uttalanden från styrelseledamöterna i Banca Carige om bankens finansiella soliditet.
71 I detta avseende påpekade tribunalen, i punkt 196 i den överklagade domen, dels att den omständigheten att ECB inte korrigerat missvisande uttalanden inte kunde anses innebära att ECB gett försäkringar om hur man avsåg att agera gentemot Banca Carige, dels att en sådan underlåtenhet under alla omständigheter och uppenbart inte uppfyllde kravet på att försäkringar ska vara precisa, ovillkorliga och samstämmiga för att kunna ge upphov till berättigade förväntningar. Tribunalen underkände följaktligen den första invändningen.
72 Såsom framgår av punkterna 198–202 i den överklagade domen avvisade tribunalen den andra invändningen varigenom klagandena gjort gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar genom att ha gjort positiva uttalanden om de kapitalökningar som Banca Carige genomfört före år 2019. Tribunalen fann att medan de väsentliga omständigheter som ligger till grund för en invändning åtminstone kortfattat men på ett konsekvent och begripligt sätt ska framgå av en sökandens inlagor, så hade klagandena i förevarande fall allmänt hänvisat till de kapitalökningar som banken genomförde mellan åren 2015 och 2018, utan att därvid exakt identifiera de kapitalökningar som specifikt berördes av den andra invändningen, och de hade inte heller lagt fram någon omständighet som gjorde det möjligt att anse att ECB faktiskt hade gjort positiva bedömningar och att de uppfyllde kraven i rättspraxis för att kunna ge upphov till berättigade förväntningar hos dem om hur ECB skulle komma att agera.
73 Tribunalen avvisade även, av de skäl som anges i punkterna 203–207 i den överklagade domen, den tredje invändningen, varigenom klagandena gjort gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar genom att ge Banca Cariges aktieägare sådana försäkringar om bankens soliditet som fick dem att göra betydande investeringar. Tribunalen konstaterade i detta avseende att klagandena inte lämnat några uppgifter som gör det möjligt att definiera de försäkringar som ECB påstås ha givit om bankens soliditet, eller under vilka omständigheter dessa garantier ska ha givits. Efter att ha underkänt samtliga invändningar som framförts inom ramen för den sjunde rättsstridigheten underkände tribunalen således klagandenas samtliga argument avseende denna rättsstridighet.
74 Slutligen prövade tribunalen, i punkterna 208–215 i den överklagade domen, klagandenas argument om den åttonde rättsstridigheten, avseende ECB:s åsidosättande av klagandenas rätt till egendom, i det att ECB genom sitt agerande och sin underlåtenhet hade orsakat en betydande minskning av värdet på deras aktieinnehav i Banca Carige. Tribunalen medgav att rätten till egendom i artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) utgör en rättsregel som ger rättigheter till enskilda rättssubjekt. Tribunalen konstaterade dock att klagandena hade begränsat sig till att ange att värdet på deras aktieinnehav sjunkit och hänfört denna utveckling till de beslut som Banca Carige fattat till följd av de åtgärder som ECB vidtagit, utan att för den skull ha styrkt att dessa åtgärder hade orsakat detta resultat och utan att ha gjort någon analys som kan föranleda slutsatsen att detta resultat inte direkt eller indirekt, helt eller delvis, hade orsakats av andra händelser eller omständigheter. Under dessa omständigheter fann tribunalen att argumenten avseende ECB:s åttonde rättsstridighet inte kunde tas upp till sakprövning.
75 Tribunalen fann således, i punkterna 216 och 217 i den överklagade domen, att ingen av de rättsstridigheter som klagandena hade åberopat kunde aktualisera utomobligatoriskt skadeståndsansvar för ECB i den mening som avses i artikel 340 tredje stycket FEUF och att talan följaktligen skulle ogillas. Enligt tribunalen saknades det därvid anledning att pröva huruvida de övriga villkor som enligt rättspraxis ska vara uppfyllda för att en unionsinstitution ska ådra sig skadeståndsansvar var uppfyllda och ej heller fanns det anledning att pröva klagandenas yrkande om åtgärder för bevisupptagning.
IV. Parternas yrkanden
76 Klagandena har yrkat att domstolen ska
– upphäva den överklagade domen,
– återförvisa målet till tribunalen,
– alternativt själv avgöra målet och därvid bifalla klagandenas yrkanden, och
– förplikta ECB och kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.
77 ECB har yrkat att domstolen i första hand ska avvisa överklagandet och, i andra hand, ogilla detsamma, och i båda fallen förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna. I tredje hand har ECB, för det fall överklagandet bifalls och den överklagade domen upphävs, yrkat att domstolen ska återförvisa målet till tribunalen.
78 Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet, eftersom det delvis inte kan tas upp till sakprövning eller är verkningslöst och helt saknar grund, samt förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.
V. Yrkandet om att domstolen ska vilandeförklara målet
79 Genom skrivelse som inkom till domstolens kansli den 9 december 2025 har klagandena yrkat att domstolen – för det fall den avser att avvika från generaladvokatens förslag till avgörande vari det föreslagits att den överklagade domen ska upphävas och att målet ska återförvisas till tribunalen – med stöd av artikel 55 i domstolens rättegångsregler vilandeförklarar målet till dess att tribunalen, eller i förekommande fall domstolen vid överklagande, avgör den talan som väckts i mål T‑612/20, Malacalza Investimenti/ECB. Mål T‑612/20 är anhängigt vid tribunalen och avser en talan om ogiltigförklaring av beslutet att ställa Banca Carige under tillfällig förvaltning.
80 Domstolen finner, efter att ha hört generaladvokaten, att det saknas anledning att vilandeförklara förevarande mål. Klagandenas yrkande om vilandeförklaring ska därför ogillas.
VI. Prövning av överklagandet
A. Upptagande till sakprövning
1. Parternas argument
81 ECB har gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till sakprövning. ECB har därvid anfört följande. Klagandena har inte preciserat vilken felaktig rättstillämpning som de har kritiserat tribunalen för. De har inte i tillräcklig utsträckning preciserat vilka uppgifter som tribunalen ska ha missuppfattat, och de har vid domstolen endast upprepat samma argument som vid tribunalen. Dessutom har de åberopat nya grunder som de inte åberopade vid tribunalen, vilket ändrat saken i målet.
82 Klagandena har bestritt ECB:s argument och anser att deras överklagande kan tas upp till sakprövning.
2. Domstolens bedömning
83 Det framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol samt artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts, samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om att domen ska upphävas, vid äventyr av att överklagandet eller den aktuella grunden annars avvisas (dom av den 12 december 2024, DD/FRA, C‑680/22 P, EU:C:2024:1019, punkt 99 och där angiven rättspraxis).
84 En grund som bygger på en argumentation som inte är så klar och precis att domstolen kan företa sin lagenlighetsprövning uppfyller således inte dessa krav och ska avvisas, bland annat eftersom de väsentliga omständigheter som grunden bygger på inte framgår på ett tillräckligt konsekvent och begripligt sätt av ordalydelsen i överklagandet, som i detta hänseende har formulerats på ett oklart och tvetydigt sätt. Domstolen har även uttalat att det är uppenbart att ett överklagande ska avvisas om det inte är strukturerat på ett sammanhängande sätt, utan endast består av allmänna påståenden och saknar tydliga uppgifter om vilka punkter i det överklagade avgörandet som eventuellt innebär felaktig rättstillämpning (dom av den 12 december 2024, DD/FRA, C‑680/22 P, EU:C:2024:1019, punkt 100 och där angiven rättspraxis).
85 Enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol är tribunalen dessutom ensam behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma de faktiska omständigheterna. När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen däremot behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra (dom av den 12 juni 2025, ZR/EUIPO, C‑364/23 P, EU:C:2025:428, punkt 32).
86 Det är – rent generellt och med förbehåll för en individuell bedömning av de grunder och argument som klagandena har åberopat – utifrån den argumentation som klagandena framfört i överklagandet i förevarande mål möjligt att identifiera vilka domskäl i den överklagade domen som avses med överklagandet samt de fel som läggs tribunalen till last. Därmed finns det inte skäl att redan här avvisa överklagandet.
87 När det gäller ECB:s argument att klagandena har upprepat samma argument vid domstolen som vid tribunalen, räcker det att erinra om att det följer av fast rättspraxis att när en klagande har ifrågasatt tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten så kan de rättsfrågor som prövades vid tribunalen på nytt tas upp till diskussion i ett mål om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med stöd av grunder och argument som redan åberopats vid tribunalen, så skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (dom av den 12 juni 2025, ZR/EUIPO, C‑364/23 P, EU:C:2025:428, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
88 ECB:s avvisningsyrkande avseende överklagandet i dess helhet ska följaktligen ogillas.
B. Prövning i sak
89 Klagandena har till stöd för sitt överklagande åberopat sju rättsliga grunder: i) åsidosättande av de allmänna principerna om skydd för berättigade förväntningar, proportionalitet, likabehandling, förbud mot rättsmissbruk och skydd av egendom, åsidosättande eller missuppfattning av artikel 53 punkt1 d bis och artikel 53 bis punkt 1 d i den konsoliderade banklagstiftningen, åsidosättande av artikel 340 tredje stycket FEUF samt bristfällig motivering; ii) åsidosättande av artiklarna 69 octiesdecies och 69 noviesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen, jämförda med artiklarna 4 och 16 i förordning nr 1024/2013 och principerna om skydd för berättigade förväntningar, likabehandling, proportionalitet, skydd för egendom och förbud mot rättsmissbruk samt bevisbördeprincipen jämte bristfällig motivering; iii) åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, proportionalitetsprincipen och principen om ett effektivt rättsskydd samt bristfällig motivering; iv) åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter och artiklarna 4 och 16 i förordning nr 1024/2013, av italiensk rätt och av principen om skydd för egendom samt bristfällig motivering; v) åsidosättande av artiklarna 41 och 47 i stadgan, artikel 29.1 i direktiv 2014/59, den allmänna principen om opartiskhet och av artikel 72 punkt 6 i den konsoliderade banklagstiftningen samt bristfällig motivering; vi) åsidosättande av rätten till egendom, artikel 72.4 i direktiv 2017/1132, artikel 9 i förordning nr 1024/2013, åsidosättande eller i vart fall missuppfattning av italiensk rätt, missuppfattning av klagandenas argument samt bristfällig motivering, samt vii) bristfällig prövning av klagandenas argument samt bristfällig motivering.
1. Den första grunden
90 Den första grunden består av fem delgrunder.
a) Den första delgrunden
1) Parternas argument
91 Klagandena har bestritt punkterna 187–207 i den överklagade domen, vilka rör den sjunde rättsstridighet som lagts ECB till last. Klagandena har gjort gällande följande. Vid tribunalen hävdade de att ECB:s tillsynsverksamhet, på grund av dess rättsliga särdrag och dess tillämpning i förevarande fall, gett dem berättigade förväntningar om en sund och ansvarsfull förvaltning av Banca Carige från och med år 2015. Det var på grund av deras berättigade förväntningar på att ECB:s tillsynsverksamhet skulle vara effektiv som de investerade i Banca Carige och fick incitament att behålla sina investeringar. Att deras berättigade förväntningar inte iakttogs medförde även ett åsidosättande av deras rätt till egendom, eftersom försättandet av Banca Carige under tillfällig förvaltning, och därefter ökningen av bankens kapital, ”orkestrerad” av de av ECB utsedda, övervakade och godkända tillfälliga förvaltarna i Banca Carige, ledde till en expropriering av klagandena.
92 Deras talan grundade sig således särskilt på att ECB, i strid med de allmänna principerna om skydd för berättigade förväntningar och rätt till egendom, inte hade iakttagit de förväntningar som ECB hade framkallat hos investerarna om att de betydande kapitalökningarna i Banca Carige under år 2015 och år 2017 skulle säkerställa bankens ekonomiska och finansiella soliditet. Klagandena hävdade inför tribunalen att det beteende som utgjorde denna överträdelse bestod i ECB:s kontroller av Banca Cariges situation och i föreskrifterna om de åtgärder som banken skulle vidta; föreskrifter som meddelats bankens aktieägare av förvaltarna. Tribunalen underlät emellertid i den överklagade domen att ”såsom en helhet beakta de faktiska och rättsliga omständigheterna” i deras argument i det att tribunalen delade upp argumenten i fyra olika rättsstridigheter, vilka prövades i punkterna 59–75, 87–93, 118–174 respektive 187–207 i den överklagade domen, vilket medförde att tribunalen missuppfattade klagandenas argument.
93 Klagandena har i detta sammanhang i huvudsak gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att på ett ofullständigt sätt hänvisa till den rättspraxis som anges i punkt 191 i den överklagade domen, trots att denna rättspraxis inte avser ett fall som det som är för handen i förevarande mål.
94 ECB och kommissionen anser att klagandenas argument inte kan godtas.
2) Domstolens bedömning
95 För att principen om skydd för berättigade förväntningar ska kunna åberopas krävs det, enligt fast rättspraxis, att tydliga försäkringar som är ovillkorliga och samstämmiga samt härrör från behöriga och tillförlitliga källor har meddelats den berörde av behöriga unionsmyndigheter (dom av den 30 september 2021, revisionsrätten/Pinxten, C‑130/19, EU:C:2021:782, punkt 365 och där angiven rättspraxis).
96 Det framgår av denna rättspraxis att rättsakter som antas av den myndighet som utövar tillsyn över banksektorn, eller denna myndighets agerande i detta sammanhang, inte i sig och i avsaknad av sådana försäkringar som krävs enligt rättspraxis (se punkten ovan) kan anses ha gett upphov till berättigade förväntningar hos dem som berörs.
97 Enbart den omständigheten att den behöriga myndigheten har ålagt ett kreditinstitut som står under dess tillsyn att vidta vissa åtgärder som faktiskt har vidtagits kan inte – i avsaknad av tydliga, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar från denna myndighet i detta avseende – anses ha gett upphov till berättigade förväntningar hos kreditinstitutets aktieägare om att institutets finansiella stabilitet skulle bestå eller att inga ytterligare åtgärder skulle komma att vidtas gentemot detta institut framöver.
98 Under dessa omständigheter gjorde tribunalen inte någon felaktig rättstillämpning när tribunalen dels fann att klagandenas argument – avseende i) att ECB inte ingripit, i strid med tillämplig italiensk lagstiftning, för att korrigera påstått vilseledande uttalanden om Banca Cariges soliditet; ii) ECB:s påstådda godkännande, i strid med denna lagstiftning, av Banca Cariges kapitalökning samt iii) ECB:s vidtagande, vilket påstås ha skett i strid med olika regler och principer, av åtgärden för tidigt ingripande – inte kunde visa att ECB åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar och dels analyserade dessa argument separat i punkterna 59–75, 87–93 respektive 118–174 i den överklagade domen, såsom den första, den tredje och den femte rättsstridighet som lagts ECB till last.
99 Klagandenas argument mot punkt 191 i den överklagade domen är vidare verkningslösa. Tribunalens hänvisning i nämnda punkt 191 till rättspraxis ingår nämligen inte bland de skäl som tribunalen hänvisade till för att underkänna den ena eller den andra av de tre invändningar genom vilka tribunalen hade delat upp den sjunde rättsstridighet som lagts ECB till last.
100 Det framgår särskilt av punkt 196 i den överklagade domen att tribunalen, utan att därvid göra fel, underkände den första av dessa tre invändningar med motiveringen att den omständigheten att ECB inte ingripit för att korrigera påstått missvisande uttalanden om Banca Carige inte kan anses innebära att ECB lämnat garantier om hur man avsåg att agera gentemot Banca Carige, och att en sådan underlåtenhet under alla omständigheter och uppenbart inte uppfyllde kravet på att försäkringar ska vara precisa, ovillkorliga och samstämmiga för att kunna ge upphov till berättigade förväntningar.
101 Vad gäller den andra och den tredje invändningen framgår det av punkterna 199–202 respektive 204–206 i den överklagade domen att tribunalen inte prövade dem i sak, eftersom klagandena inte på ett konsekvent och begripligt sätt hade redogjort för de väsentliga faktiska och rättsliga omständigheter som de grundade sig på.
102 Vad gäller det påstådda åsidosättandet av klagandenas rätt till egendom framgår det av deras argument (se sammanfattning därav i punkt 91 ovan) att detta åsidosättande enligt dem var en direkt följd av ECB:s tillräckligt klara överträdelse av principen om skydd för berättigade förväntningar. Eftersom tribunalen, utan att därvid göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, slog fast att klagandenas argument inte gjorde det möjligt att fastställa att sistnämnda princip hade åsidosatts, kan klagandena inte heller vinna framgång med sitt argument att deras rätt till egendom har åsidosatts.
103 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grundens första del, eftersom det delvis saknas belägg för denna delgrund och eftersom den delvis saknar verkan.
b) Den andra delgrunden
1) Parternas argument
104 Klagandena har bestritt punkterna 193–197 i den överklagade domen, vari tribunalen prövade och underkände den första invändningen inom ramen för den sjunde rättsstridighet som lagts ECB till last. Klagandena har i detta avseende gjort gällande följande. De försäkringar från ECB som gav dem berättigade förväntningar utgjordes av åtgärder avseende Banca Cariges situation som ECB hade vidtagit och lämnat ut genom meddelanden, men däremot inte av ECB:s passivitet, som endast bekräftade dessa meddelanden.
105 Tribunalens hänvisning i punkt 196 i den överklagade domen till ”naturen” hos ECB:s åtgärder innebär att de försäkringar som krävs för att grunda berättigade förväntningar ingår i ett avtalsförhållande, medan principen om skydd för berättigade förväntningar specifikt är tillämplig när det gäller unionsinstitutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar och medför en ”utomobligatorisk sanktion”.
106 Tribunalen missuppfattade dessutom klagandenas argument genom att i punkt 196 i den överklagade domen påpeka att de ”kunde hoppas på att [Banca Cariges] situation skulle förbättras”. Det var inte avsaknaden av en förbättring av Banca Cariges situation som de hade åberopat vid tribunalen, utan den omständigheten dels att ECB endast några månader efter 2015 års kapitalökning hade vidtagit åtgärden för tidigt ingripande, dels att ECB i beslutet om kapitalbasen hade bekräftat att kapitalbaskraven inte längre uppfylldes av Banca Carige sedan den 1 januari 2018, det vill säga endast några dagar efter Banca Cariges nya kapitalökning, vilken genomfördes i enlighet med ECB:s anvisningar och godkändes i enlighet med artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen.
107 ECB och kommissionen anser att klagandenas argument inte kan godtas.
2) Domstolens bedömning
108 För det första kan domstolen – av de skäl som anges i punkt 96 ovan – inte godta klagandenas argument att ECB:s försäkringar som ger upphov till berättigade förväntningar följer av de åtgärder som ECB vidtagit gentemot Banca Carige.
109 För det andra – och i motsats till vad klagandena har gjort gällande genom det argument som sammanfattas i punkt 105 ovan – innebär hänvisningen i punkt 196 i den överklagade domen till naturen i det förhållandet att ECB inte ingripit för att korrigera påstått missvisande uttalanden om Banca Carige inte att tribunalen fann att de försäkringar som var nödvändiga för att grunda berättigade förväntningar skulle ingå i ett avtalsförhållande. Genom att använda ordet ”natur” hade tribunalen uppenbarligen för avsikt att understryka att blotta underlåtenheten från ECB:s sida inte utgör en precis och ovillkorlig försäkran som, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 95 ovan, kan ge upphov till berättigade förväntningar som är skyddsvärda. Detta övervägande är, i enlighet med denna rättspraxis, inte behäftat med någon felaktig rättstillämpning.
110 Vad för det tredje gäller hänvisningen, i punkt 196 i den överklagade domen, till ”att [klag]andena kunde hoppas på att [Banca Cariges] situation skulle förbättras”, räcker det att påpeka att tribunalen däri endast beaktade en hypotes som för övrigt inte påverkade resonemanget i denna punkt, såsom framgår av en helhetsbedömning av denna punkt.
111 För det fjärde framgår det sammantaget av punkterna 193–197 i den överklagade domen att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den uppfattade att den rättsstridighet som klagandena hade åberopat, avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, bland annat bestod i att ECB inte hade ingripit för att korrigera påstått missvisande uttalanden från tredje man avseende Banca Carige. Såsom framgår av punkt 98 ovan beaktade tribunalen dessutom även klagandenas övriga argument och prövade dem såsom separata rättsstridigheter. Tribunalen fann därvid, utan att göra sig skyldig till felaktig rättstillämpning, att dessa argument inte gav vid handen att ECB hade åsidosatt principen om skydd för berättigade förväntningar. Domstolen kan således inte godta klagandenas argument om att tribunalen skulle ha missuppfattat deras argument.
112 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grundens andra del.
c) Den tredje delgrunden
1) Parternas argument
113 Klagandena har bestritt punkterna 198–207 i den överklagade domen, vari tribunalen prövade den andra och den tredje invändningen inom ramen för den sjunde rättsstridighet som lagts ECB till last. Klagandena anser att tribunalen helt bortsåg från deras argument om att de hade berättigade förväntningar till följd av ECB:s åtgärder, vilket motsvarar en bristfällig motivering i den överklagade domen. Klagandena har tillagt att påståendet i punkt 199 i den överklagade domen, nämligen att klagandena ”i allmänna ordalag har hänvisat till de kapitalökningar som banken genomförde år 2015, 2016, 2017 och 2018, utan att närmare precisera vilka av dessa kapitalökningar som omfattas av [den andra invändningen]”, visar att tribunalen inte gjorde någon korrekt tolkning av handlingarna i målet, eftersom det inte förekom några kapitalökningar avseende Banca Carige år 2016 och 2018.
114 ECB och kommissionen anser att klagandenas argument inte kan godtas.
2) Domstolens bedömning
115 Domstolen kan inte godta klagandenas argument avseende punkterna 198–207 i den överklagade domen, såvitt gäller den andra och den tredje invändningen inom ramen för den sjunde rättsstridighet som lagts ECB till last. Tribunalen redogjorde nämligen i punkterna 199–202 respektive 204–207 i den överklagade domen i tillräcklig utsträckning för varför dessa två invändningar inte kunde tas upp till sakprövning. Detta innebär att denna del av den överklagade domen, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte är bristfälligt motiverad.
116 Det framgår dessutom av punkt 111 ovan att tribunalen inte bortsåg från klagandenas argument avseende ECB:s åtgärder, utan prövade dem i andra delar av den överklagade domen.
117 Slutligen är klagandenas argument avseende den felaktiga hänvisningen, i punkt 199 i den överklagade domen, till Banca Cariges kapitalökning under åren 2016 och 2018, trots att det inte skett någon kapitalökning under dessa år, verkningslöst och kan därför inte godtas.
118 Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen, i punkt 199 i den överklagade domen, slog fast att klagandena i sina inlagor själva hade hänvisat till sådana kapitalökningar. Även om det antas att tribunalen därigenom gjorde en felaktig tolkning av dessa inlagor, kan ett sådant fel inte vederlägga bedömningen att den andra invändningen avseende den sjunde rättsstridighet som lagts ECB till last inte kunde tas upp till sakprövning.
119 Detta övervägande grundar sig nämligen i tillräcklig utsträckning på konstaterandet i punkt 200 i den överklagade domen, nämligen att klagandena inte anfört någon omständighet som kunde styrka att ECB skulle ha uttryckt sig i positiva ordalag om de kapitalökningar som Banca Carige genomförde före år 2019 för att legitimt väcka en viss förväntan hos klagandena om ECB:s förmodade agerande.
120 Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grundens tredje del, dels i det att det saknas belägg för den delgrunden, dels i det att den är verkningslös.
d) Den fjärde delgrunden
1) Parternas argument
121 Klagandena har bestritt punkterna 118–174 i den överklagade domen, vilka rör den femte rättsstridighet som lagts ECB till last. Klagandena har därvid gjort gällande följande. Deras invändningar innehöll ”kritiska anmärkningar grundade på de relevanta bestämmelserna i den konsoliderade banklagstiftningen”, vilka kompletterade det påstådda åsidosättandet inte bara av principen om skydd för berättigade förväntningar, utan även av proportionalitetsprincipen, principen om likabehandling, principen om skydd för egendom och principen om förbud mot missbruk.
122 ECB och kommissionen anser att klagandenas argument inte kan godtas.
2) Domstolens bedömning
123 Den första grundens fjärde del kan inte tas upp till sakprövning, i enlighet med den rättspraxis som domstolen hänvisat till i punkterna 83 och 84 ovan.
124 Klagandena har nämligen endast uppgett att deras invändningar innehöll ”kritiska anmärkningar” grundade på den konsoliderade banklagstiftningen, utan att klagandena därvid preciserat vare sig innehållet i dessa anmärkningar eller vilken felaktig rättstillämpning de anser att tribunalen gjort sig skyldig till.
e) Den femte delgrunden
1) Parternas argument
125 Klagandena har bestritt punkterna 68–74 i den överklagade domen. De har gjort gällande att tribunalen grundade sig på en felaktig tolkning eller till och med en missuppfattning av artikel 53 bis punkt 1 d i den konsoliderade banklagstiftningen. De anser att denna bestämmelse, på grund av sin omfattning, ger tillsynsmyndigheten ”alla relevanta befogenheter och skyldigheter”.
126 ECB och kommissionen anser att klagandenas argument inte kan godtas.
2) Domstolens bedömning
127 Punkterna 68–74 i den överklagade domen ingår i den del av den överklagade domen som ägnas åt prövningen av den första rättsstridigheten, nämligen att ECB inte ingripit för att korrigera påstått missvisande uttalanden om Banca Cariges soliditet, och detta i strid med tillämplig italiensk lagstiftning. Efter att i punkterna 72 och 73 i den överklagade domen ha sammanfattat innehållet i artikel 53 bis punkt 1 d i den konsoliderade banklagstiftningen (se punkt 15 ovan), konstaterade tribunalen, i punkt 74 i den överklagade domen, att denna bestämmelse inte ålägger ECB någon skyldighet att korrigera sådana uttalanden från vissa aktörer som andra anser vara felaktiga om ett kreditinstituts finansiella stabilitet.
128 I motsats till vad klagandena har gjort gällande gjorde tribunalen en korrekt tolkning av nämnda bestämmelse.
129 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grundens femte del.
130 Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.
2. Den andra grunden
131 Den andra grunden avser de domskäl i den överklagade domen som avser den femte rättsstridigheten, varigenom det gjorts gällande att ECB åsidosatte olika regler och principer då ECB vidtog åtgärden för tidigt ingripande. Denna grund består av sex delgrunder.
a) Den första och den tredje delgrunden
1) Parternas argument
132 Genom den första delgrunden har klagandena bestritt underkännandet, av de skäl som anges i punkterna 119–129 i den överklagade domen, av den första invändning som anförts i samband med den femte rättsstridighet som lagts ECB till last, nämligen att ECB gjorde sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen då ECB vidtog åtgärden för tidigt ingripande. Enligt klagandena gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 125, 126 och 129 i den överklagade domen slog fast att denna bestämmelse inte ger några rättigheter till enskilda rättssubjekt. Klagandena har i detta avseende påpekat att de vid tribunalen hade åberopat ett åsidosättande av flera allmänna unionsrättsliga principer som ger rättigheter till enskilda rättssubjekt, däribland principen om skydd för berättigade förväntningar. De har vidare hävdat att artikel 69 octiesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen, bland villkoren för att vidta de åtgärder som föreskrivs däri, anger åsidosättande av de krav som anges i förordning nr 575/2013.
133 Genom den tredje delgrunden har klagandena i huvudsak kritiserat tribunalen för att, i punkterna 126–128 i den överklagade domen, ha gjort en felaktig tolkning av åtgärden för tidigt ingripande.
134 Enligt ECB gjorde tribunalen i den överklagade domen en detaljerad bedömning av klagandenas argument, såväl med avseende på artikel 69 octiesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen som med avseende på det påstådda åsidosättandet av allmänna unionsrättsliga principer, såsom likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen. Klagandena har i sitt överklagande inte åberopat någon omständighet som kan visa att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att artikel 69 octiesdecies inte ger några rättigheter till enskilda rättssubjekt. Förordning nr 575/2013, som klagandena har nämnt, saknar dessutom relevans, eftersom klagandena vid tribunalen inte har åberopat något åsidosättande av denna förordning.
135 Utan att framföra några specifika argument som svar på den andra grundens första del anser kommissionen att överklagandet ska ogillas i sin helhet.
2) Domstolens bedömning
136 Enligt domstolens praxis förutsätter unionens eller en unionsinstitutions (såsom ECB) utomobligatoriska skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF att ett antal villkor är uppfyllda, nämligen att det föreligger en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt, att det verkligen föreligger en skada och att det finns ett orsakssamband mellan överträdelsen av den skyldighet som åligger den som är ansvarig för handlandet och den skada som de drabbade personerna har åsamkats (dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 117 och där angiven rättspraxis).
137 Det framgår av denna rättspraxis att det första villkoret för att detta skadeståndsansvar ska aktualiseras, vilket avser att det handlande som läggs den berörda unionsinstitutionen, unionsorganet eller unionsbyrån till last är rättsstridigt, består av två delar, nämligen dels att det måste ha skett en överträdelse av en unionsbestämmelse som har till syfte att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt, dels att denna överträdelse ska vara tillräckligt klar (dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 118 och där angiven rättspraxis).
138 När det gäller den första delen av detta villkor uppkommer enskildas rättigheter, enligt fast rättspraxis, inte enbart när de uttryckligen tillerkänns genom unionsbestämmelser, utan även på grund av positiva eller negativa skyldigheter som genom sådana bestämmelser på ett väl angivet sätt åläggs såväl enskilda som medlemsstaterna och unionens institutioner, organ och byråer (dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 119 och där angiven rättspraxis).
139 Ett åsidosättande av sådana skyldigheter kan inverka menligt på de rättigheter som på detta sätt underförstått tillerkänns enskilda rättssubjekt enligt de berörda unionsbestämmelserna. Dessa bestämmelsers fulla verkan och skyddet av de rättigheter som de har till syfte att ge enskilda rättssubjekt kräver att de enskilda rättssubjekten har möjlighet att få skadestånd (dom av den 5 mars 2024, Kočner/Europol, C‑755/21 P, EU:C:2024:202, punkt 120 och där angiven rättspraxis).
140 Det framgår av punkt 119 i den överklagade domen att klagandena genom den första invändningen inom ramen för den femte rättsstridighet som lagts ECB till last har gjort gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt åsidosatt artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen, genom att ha vidtagit åtgärden för tidigt ingripande enbart på grundval av en risk för att det tillämpliga regelverket skulle åsidosättas, trots att det enligt denna bestämmelse – enligt klagandenas mening – krävs bevis för ett förutsägbart åsidosättande av detta regelverk.
141 Domstolen erinrar i detta avseende om följande. Enligt artikel 4.1 i förordning nr 1024/2013 har ECB exklusiv befogenhet att för tillsynsändamål utföra de uppgifter som anges i denna punkt 1 i förhållande till alla kreditinstitut som är etablerade i de deltagande medlemsstaterna, däribland Republiken Italien. Enligt artikel 4.3 första meningen i denna förordning ska ECB, för att utföra de uppgifter som denna institution tilldelas genom förordningen, tillämpa all tillämplig unionsrätt och, när denna unionsrätt utgörs av direktiv, den nationella lagstiftning som införlivar dessa direktiv.
142 Artikel 69 octiesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen är en av de bestämmelser genom vilka artikel 27 i direktiv 2014/59 införlivas med italiensk rätt. Med tillämpning av artikel 9.1 andra stycket andra meningen i förordning nr 1024/2013 ska ECB, för att utföra de uppgifter som ECB tilldelas genom förordningens artikel 4.1, ha alla de befogenheter som Italiens centralbank tilldelas genom artikel 69 octiesdecies.
143 I likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkterna 70–72 i sitt förslag till avgörande, påpekar domstolen att de åtgärder som föreskrivs i artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen kan påverka det berörda kreditinstitutets och dess aktieägares rättigheter och rättsliga ställning, bland annat när dessa åtgärder ändrar de beslut som fattas av detta institut eller hindrar utdelning till dessa aktieägare.
144 Artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen gör det emellertid inte möjligt för ECB att vidta de åtgärder som föreskrivs i denna bestämmelse så länge villkoren däri inte är uppfyllda, varvid det berörda kreditinstitutet och dess aktieägare har rätt att kräva att denna skyldighet iakttas.
145 Med tillämpning av rättspraxis (se punkterna 138 och 139 ovan) ger artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen således rättigheter till enskilda rättssubjekt, vilket innebär att dessa kan erhålla ersättning för den skada som de åsamkats med anledning av en tillräckligt klar överträdelse av denna bestämmelse.
146 I domen av den 15 juli 2025, ECB och kommissionen/Corneli (C‑777/22 P och C‑789/22 P, EU:C:2025:580, punkterna 100–105), slog domstolen fast att trots att klaganden i dessa mål under tiden hade sålt sina aktier i Banca Carige så kvarstod dennes intresse av att beslutet om tillfällig förvaltning av Banca Carige ogiltigförklarades; klaganden hade nämligen för avsikt att väcka talan mot ECB för att erhålla ersättning för den skada som klaganden påstod sig ha åsamkats med anledning av detta beslut.
147 Denna bedömning bekräftar slutsatsen att de bestämmelser, såsom artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen, som ger ECB, i egenskap av tillsynsmyndighet, befogenhet att med avseende på de kreditinstitut som står under ECB:s tillsyn vidta åtgärder som påverkar dessa instituts och deras aktieägares rättsliga ställning, har till syfte att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt. Dessa bestämmelser avgränsar nämligen de omständigheter under vilka dessa åtgärder får vidtas.
148 Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkt 129 i den överklagade domen, slog fast att eftersom artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen syftar till att tillgodose ett ändamål av allmänintresse så är den inte avsedd att ge några rättigheter till enskilda rättssubjekt.
149 Klagandena ska således vinna framgång såvitt avser den andra grundens första del och det saknas anledning att pröva den tredje delgrunden, som riktar sig mot samma del av den överklagade domen. Domstolen upphäver därför den överklagade domen i den del tribunalen i den domen ogillade klagandenas talan i den del som avsåg att ECB skulle ha åsidosatt artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen då ECB vidtog åtgärden för tidigt ingripande.
b) Den andra delgrunden
1) Parternas argument
150 Klagandena har gjort gällande att tribunalen motsade sig själv genom att dels, i punkt 135 andra strecksatsen i den överklagade domen, ange att den strategiska plan som Banca Carige var skyldig att lägga fram i enlighet med åtgärden för tidigt ingripande skulle ”omfatta kvantitativa mål för att minska nödlidande lån”, dels, i punkt 136 i den överklagade domen, ange att nämnda åtgärd ”inte [medförde något krav på] att [Banca Carige] skulle överlåta nödlidande lån, och än mindre att [Banca Carige skulle överlåta nödlidande lån] till fastställda priser under en viss tidsperiod”. Klagandena har vitsordat att ECB inte fastställde överlåtelsepriset för de nödlidande lån som skulle avyttras, men de anser att tribunalen borde ha beaktat den omständigheten att den obligatoriska avyttringen av sådana lån endast kunde leda till att de överläts till mycket låga priser.
151 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden.
2) Domstolens bedömning
152 Domstolen konstaterar att det inte föreligger någon motsägelse mellan punkterna 135 och 136 i den överklagade domen.
153 Den omständigheten att ECB, inom ramen för åtgärden för tidigt ingripande, begärde att Banca Carige skulle lägga fram en strategisk plan och en operativ plan som bland annat skulle innehålla mål för att minska nödlidande lån, såsom anges i punkt 135 andra strecksatsen i den överklagade domen, innebär inte, såsom tribunalen med rätta påpekade i punkt 136 i den överklagade domen, att ECB krävde att Banca Carige skulle överlåta dessa nödlidande lån och än mindre att så skulle ske till föga fördelaktiga villkor. Det ankom nämligen på Banca Carige att fastställa på vilka sätt banken kunde få till stånd en minskning av sådana nödlidande lån.
154 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.
c) Den fjärde delgrunden
1) Parternas argument
155 Klagandena har kritiserat punkt 152 i den överklagade domen vari motiveras underkännandet av den fjärde invändningen avseende den femte rättsstridighet som lagts ECB till last, nämligen åsidosättande av principen om likabehandling i samband med att åtgärden för tidigt ingripande vidtogs. De har gjort gällande att tribunalens påstående att ”[d]e inte satt [Banca Cariges] specifika [situation] i relation till ECB:s beslut för att visa att [Banca Carige] verkligen inte har behandlats på samma sätt som andra italienska kreditinstitut” inte grundar sig på någon omständighet, att det strider mot de handlingar som de ingav i första instans och dessutom strider mot motiveringsskyldigheten.
156 Klagandena har dessutom kritiserat tribunalen för att inte ha bifallit deras begäran om ”ett tekniskt expertutlåtande i syfte att fastställa och jämföra andra bankers situation i förhållande till den skillnad i behandling som ECB har antagit” och för att ha åsidosatt domen av den 23 maj 1996, Hedley Lomas (C‑5/94, EU:C:1996:205, punkt 29), av vilken det enligt klagandena framgår att det ankommer på institutionerna att ”bevisa grunden för de skäl som lagligen motiverar institutionernas rättsakter”.
157 Klagandena har tillagt att det i förevarande fall, med iakttagande av artikel 47 i stadgan, var nödvändigt att tillämpa ”regeln om närhet till bevisningen”, enligt vilken bevisbördan åvilar den ena parten och inte den andra parten, om endast den ena parten har kännedom om de omständigheter som ”ska bevisas”, medan den andra parten inte kan få tillgång till sådana omständigheter. Enligt klagandena var det uppenbart att endast ECB hade kännedom om situationen för de kreditinstitut som stod under ECB:s tillsyn.
158 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde delgrunden.
2) Domstolens bedömning
159 Enligt fast rättspraxis innebär den allmänna likabehandlingsprincipen, som är en allmän unionsrättslig princip, att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. En förutsättning för att likabehandlingsprincipen ska anses ha åsidosatts genom särbehandling är att de aktuella situationerna är jämförbara med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem (dom av den 16 december 2020, rådet/K. Chrysostomides & Co. m.fl., C‑597/18 P, C‑598/18 P, C‑603/18 P och C‑604/18 P, EU:C:2020:1028, punkterna 191 och 192 samt där angiven rättspraxis).
160 I förevarande fall framgår det av punkt 144 i den överklagade domen att klagandena, genom den fjärde invändningen avseende den femte rättsstridighet som lagts ECB till last, har gjort gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt hade överträtt principen om likabehandling genom att, inom ramen för åtgärden för tidigt ingripande, ålägga Banca Carige strängare åtgärder än de som vidtagits mot andra kreditinstitut som befann sig i en liknande situation.
161 I punkt 151 i den överklagade domen påpekade tribunalen i huvudsak att klagandena, för att kunna vinna framgång med den fjärde invändningen, borde ha visat att andra italienska kreditinstitut som befann sig i en situation som var jämförbar med Banca Cariges situation hade behandlats annorlunda av ECB.
162 Tribunalen tillade, i den av klagandena kritiserade punkt 152 i den överklagade domen, att även om klagandena hade lagt fram en rapport där andelen nödlidande lån hos Banca Carige jämfördes med andelen nödlidande lån hos andra italienska kreditinstitut, så hade de emellertid inte satt denna specifika omständighet i relation till ECB:s beslut för att visa att Banca Carige verkligen inte behandlats på samma sätt som dessa andra institut. Tribunalen angav därför, i punkt 153 i den överklagade domen, att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den fjärde invändningen avseende den femte rättsstridighet som lagts ECB till last.
163 Domstolen konstaterar för det första att det av punkterna 151–153 i den överklagade domen på ett klart och konsekvent sätt framgår varför ovannämnda invändning underkändes. Domstolen kan därför inte godta klagandenas argument att denna del av den överklagade domen är bristfälligt motiverad.
164 För det andra, i den mån klagandena har kritiserat tribunalen för en felaktig rättstillämpning vad gäller fördelningen av bevisbördan, erinrar domstolen om att det enligt domstolens rättspraxis i princip ankommer på den som åberopar omständigheter till stöd för ett yrkande eller ett argument att bevisa att dessa omständigheter verkligen är för handen (dom av den 7 november 2024, Ryanair/kommissionen, C‑588/22 P, EU:C:2024:935, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
165 I förevarande fall gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att eftersom klagandena inte hade lagt fram någon bevisning som kunde styrka att andra italienska kreditinstitut som befann sig i en situation som var jämförbar med Banca Cariges situation hade behandlats annorlunda än denna bank i ECB:s beslut, så kunde tribunalen inte godta den fjärde invändningen avseende den femte rättsstridigheten, enligt vilken ECB, genom att vidta åtgärden för tidigt ingripande, på ett tillräckligt klart sätt skulle ha åsidosatt principen om likabehandling i det att ECB ålagt Banca Carige åtgärder som var strängare än de som ålades andra kreditinstitut som befann sig i en liknande situation.
166 Vad för det tredje gäller klagandenas argument att tribunalen inte biföll deras begäran om att förordna om ett tekniskt sakkunnigutlåtande, erinrar domstolen om följande. Tribunalen är, med beaktande av artikel 92.1 i tribunalens rättegångsregler, enligt vilken tribunalen ska förordna om de bevisupptagningsåtgärder som den anser vara lämpliga, även ensam behörig att bedöma nyttan av bevisupptagningsåtgärder, däribland förordnande om sakkunnigutlåtande, för att avgöra målet. Det ankommer således på tribunalen att bedöma relevansen av begäran om bevisupptagningsåtgärder i förhållande till saken i målet, medan domstolen likväl är behörig att kontrollera att tribunalen inte har gjort sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning genom att avslå en sådan begäran (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2013, Viega/kommissionen, C‑276/11 P, EU:C:2013:163, punkterna 39 och 40, och beslut av den 30 januari 2019, Verein Deutsche Sprache/kommissionen, C‑440/18 P, EU:C:2019:77, punkt 9).
167 Tribunalens skyldighet att på begäran av en part förordna om bevisupptagningsåtgärder avseende omständigheter som det ankommer på denna part att styrka förutsätter dels att det föreligger en exceptionell situation där nämnda part stöter på svårigheter att få tillgång till, eller på ett beslut att vägra tillgång till, den bevisning som denne behöver för att styrka sina påståenden, dels att samma part åtminstone företer prima facie -bevisning till stöd för sina påståenden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 december 2025, Hamoudi/Frontex, C‑136/24 P, EU:C:2025:977, punkterna 81, 82 och 148).
168 I förevarande fall har klagandena emellertid inte yrkat att tribunalen ska förordna om att ECB ska förete bevisning som ECB förfogar över och som ECB har vägrat att lämna ut till klagandena, utan de har yrkat att tribunalen ska förordna om ett tekniskt sakkunnigutlåtande för att jämföra Banca Cariges situation med situationen för andra kreditinstitut som står under ECB:s tillsyn, i förekommande fall till styrkande av att en skillnad i behandling är för handen.
169 Det framgår emellertid av punkt 152 i den överklagade domen att klagandena inte hade lagt fram några prima facie -bevis för en sådan oberättigad särbehandling, och de hade inte heller åberopat svårigheter att få tillgång till de uppgifter som behövs för att sätta Banca Cariges särskilda situation i relation till situationen för andra kreditinstitut som står under ECB:s tillsyn.
170 Eftersom dessa konstateranden från tribunalens sida inte vederläggs av klagandenas argument inom ramen för den fjärde delgrunden, finner domstolen att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den avslog klagandenas begäran om att tribunalen skulle förordna om att ett tekniskt sakkunnigutlåtande skulle inhämtas.
171 Mot bakgrund av vad som anförts ovan i punkterna 159–170 kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens fjärde del.
d) Den femte delgrunden
1) Parternas argument
172 Genom den femte delgrunden har klagandena kritiserat tribunalen för att den, med de skäl som anges i punkterna 154–167 i den överklagade domen, underkände den femte invändningen avseende den femte rättsstridighet som lagts ECB till last, nämligen åsidosättande av proportionalitetsprincipen i samband med vidtagandet av åtgärden för tidigt ingripande, utan att därvid pröva klagandenas argument om att ECB, i stället för att ålägga Banca Carige att avyttra nödlidande lån, borde ha vidtagit en mindre ingripande åtgärd, nämligen att kräva avsättningar.
173 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte delgrunden.
2) Domstolens bedömning
174 Eftersom klagandena i den femte delgrunden kritiserat tribunalen för att inte ha prövat ett argument som klagandena framfört, ska det erinras om att tribunalens underlåtenhet att pröva en grund eller ett argument som åberopats utgör ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen, C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60, punkt 118 och där angiven rättspraxis).
175 Det framgår emellertid av rättspraxis från domstolen att tribunalens motiveringsskyldighet enligt artikel 296 andra stycket FEUF och artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol innebär en skyldighet för tribunalen att på ett klart och otvetydigt sätt visa hur den har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det avgörande som meddelats och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Denna skyldighet innebär inte någon skyldighet för tribunalen att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att de som berörs därav kan få kännedom om de skäl som ligger till grund för tribunalens avgörande och att domstolen ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet (dom av den 2 februari 2023, Spanien m.fl./kommissionen, C‑649/20 P, C‑658/20 P och C‑662/20 P, EU:C:2023:60, punkt 113 och där angiven rättspraxis).
176 Klagandenas argument – nämligen att ECB, i stället för att ålägga Banca Carige att avyttra nödlidande lån, borde ha krävt att Banca Carige skulle göra avsättningar, med iakttagande av proportionalitetsprincipen – bygger på antagandet att ECB hade ålagt Banca Carige att ombesörja en sådan avyttring.
177 Såsom redan har påpekats i punkt 153 ovan konstaterade tribunalen emellertid, i punkt 136 i den överklagade domen, att ECB, inom ramen för åtgärden för tidigt ingripande, inte hade krävt att Banca Carige skulle avyttra nödlidande lån. Detta konstaterande gjorde det möjligt för klagandena att förstå varför tribunalen inte godtog deras argument att ECB, för att iaktta proportionalitetsprincipen, borde ha krävt att avsättningar skulle ombesörjas.
178 Tribunalen kan således inte klandras för att ha åsidosatt motiveringsskyldigheten. Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte delgrunden.
e) Den sjätte delgrunden
1) Parternas argument
179 Genom den sjätte delgrunden har klagandena kritiserat tribunalen för att, av de skäl som anges i punkterna 168–174 i den överklagade domen, avslå den invändning om rättsstridighet avseende åtgärden för tidigt ingripande som klagandena hade framställt vid tribunalen. De har uppgett sig ha gjort gällande att denna åtgärd var rättsstridig såsom ”skäl för att ECB:s agerande var rättsstridigt” och således såsom grund för deras skadeståndsyrkande. Klagandena har inte, såsom tribunalen felaktigt ansåg, åberopat att nämnda åtgärd är rättsstridig för att på så sätt undgå tillämpningen av densamma. Klagandena anser därför att den överklagade domen är bristfälligt motiverad i det att tribunalen underlät att pröva klagandenas argument.
180 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte delgrunden.
2) Domstolens bedömning
181 I den mån klagandena i huvudsak har gjort gällande att tribunalen åsidosatte motiveringsskyldigheten, ska det påpekas att, såsom framgår av punkt 174 ovan, tribunalens underlåtenhet att pröva en grund eller ett argument som åberopats vid tribunalen visserligen utgör ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
182 Motiveringsskyldigheten utgör emellertid en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken är hänförlig till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende (dom av den 10 september 2024, kommissionen/Irland m.fl., C‑465/20 P, EU:C:2024:724, punkt 389 och där angiven rättspraxis).
183 I förevarande fall redogjorde tribunalen, i punkterna 169–173 i den överklagade domen, för skälen till varför den, i punkt 174 i den överklagade domen, ogillade klagandenas invändning om att åtgärden för tidigt ingripande var rättsstridig. Oberoende av frågan huruvida dessa domskäl är välgrundade kan tribunalen följaktligen inte klandras för att den överklagade domen är bristfälligt motiverad.
184 I den mån klagandenas argument ska förstås på så sätt att de syftar till att klandra tribunalen för att ha gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den avslog denna invändning om rättsstridighet, finner domstolen att dessa argument inte kan godtas.
185 Såsom tribunalen slog fast i punkterna 169–173 i den överklagade domen är artikel 277 FEUF, som enligt sin ordalydelse avser rättsakter med allmän giltighet, nämligen inte tillämplig på åtgärden för tidigt ingripande, som inte är en rättsakt med allmän giltighet. Dessa punkter i den överklagade domen är således inte behäftade med någon felaktig rättstillämpning.
186 Det är visserligen riktigt att varken den omständigheten att åtgärden för tidigt ingripande inte kan bli föremål för en invändning om rättsstridighet enligt artikel 277 FEUF, eller den omständigheten att den inte har varit föremål för en talan om ogiltigförklaring enligt artikel 263 FEUF, hindrade klagandena från att genom en skadeståndstalan väcka talan om ersättning för den skada som de ansåg sig ha åsamkats med anledning av att denna åtgärd påstods vara rättsstridig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 februari 1986, Krohn Import-Export/kommissionen, 175/84, EU:C:1986:85, punkt 32).
187 Tribunalen prövade emellertid klagandenas argument om att åtgärden för tidigt ingripande var rättsstridig såsom första till femte invändning avseende den femte rättsstridighet som lagts ECB till last. Det ska dessutom påpekas att det, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte framgår av den överklagade domen att tribunalen fann att klagandena, genom att framställa en invändning om rättsstridighet avseende åtgärden för tidigt ingripande, försökte undgå tillämpningen av denna åtgärd, vilken för övrigt inte var tillämplig på dem utan på Banca Carige.
188 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte bifallas såvitt avser den sjätte delen av den andra grunden.
3. Den tredje grunden
189 Den tredje grunden avser punkterna 175–186 i den överklagade domen, avseende prövningen av den sjätte rättsstridighet som lagts ECB till last. Den tredje grunden består av tre delar.
a) Den första delgrunden
1) Klagandenas argument
190 Klagandena har i huvudsak kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att pröva deras argument att antagandet av beslutet om kapitalbasen hade skadat deras berättigade förväntningar om att den kapitalökning som Banca Carige genomförde i slutet av 2017 skulle kunna säkerställa bankens finansiella och ekonomiska stabilitet på sikt. Enligt klagandena hade denna kapitalökning godkänts i förväg, i enlighet med artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen, av ECB och genomförts i enlighet med ECB:s anvisningar. Trots detta ansåg ECB i beslutet om kapitalbasen att Banca Carige inte skulle komma att uppfylla kapitalbaskraven från och med den 1 januari 2018.
191 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.
2) Domstolens bedömning
192 Såsom framgår av punkt 28 sjätte strecksatsen i den överklagade domen kvalificerade tribunalen klagandenas argument – nämligen att ECB hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av proportionalitetsprincipen genom att i beslutet om kapitalbasen ålägga Banca Carige en alltför kort tidsfrist för banken att iaktta de uppställda kapitalkraven – såsom den sjätte rättsstridigheten. Tribunalen prövade därefter denna sjätte rättsstridighet i punkterna 175–186 i den överklagade domen.
193 Klagandenas argument i denna delgrund avser emellertid inte iakttagandet av proportionalitetsprincipen, utan iakttagandet av principen om skydd för berättigade förväntningar, vars åsidosättande tribunalen kvalificerade såsom den ”sjunde rättsstridighet” som lagts ECB till last. Denna sjunde rättsstridigheten prövades i punkterna 187–207 i den överklagade domen.
194 Tribunalen kvalificerade närmare bestämt klagandenas påståenden om ECB:s bedömning av Banca Cariges kapitalökningar före år 2019 såsom ”den andra invändningen” avseende den sjunde rättsstridigheten. Denna invändning prövades i punkterna 199–202 i den överklagade domen och togs inte upp till sakprövning, såsom redan har påpekats i punkt 101 ovan.
195 Under dessa omständigheter kan tribunalen inte klandras för att ha underlåtit att pröva klagandenas argument att ECB åsidosatte principen om skydd för berättigade förväntningar till följd av godkännandet och ett korrekt genomförande av Banca Cariges kapitalökning i slutet av år 2017.
196 Såsom framgår av punkterna 95 och 96 ovan skulle ECB:s påstådda godkännande av Banca Cariges kapitalökning, även om så antas vara fallet, inte likställas med att precisa, ovillkorliga och samstämmiga försäkringar lämnats av behöriga och tillförlitliga källor som kan föranleda skyddsvärda berättigade förväntningar.
197 Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när tribunalen, i punkt 200 i den överklagade domen, fann att klagandena inte hade lämnat uppgifter som gjorde det möjligt att anse att ECB hade gjort positiva bedömningar av Banca Cariges kapitalökningar före år 2019 och att tribunalen av detta skäl inte kunde ta upp den andra invändningen avseende den sjunde rättsstridigheten till sakprövning.
198 Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.
b) Den andra delgrunden
1) Parternas argument
199 Klagandena har kritiserat tribunalen för att endast ha prövat ett av skälen för att beslutet om kapitalbasen är rättsstridigt, nämligen det skäl som avser den orimliga tid som stått till buds för genomförandet av den i beslutet erfordrade återställningsplanen, och för att tribunalen därvid underlåtit att pröva de andra skäl som anges i punkterna 132, 135 och 136 i deras ansökan till tribunalen, nämligen i) att fristen för Banca Cariges styrelse att godkänna planen för återställning av bankens kapitalbas var orimlig; ii) att ECB var ansvarig för den situation som Banca Carige befann sig i och iii) flera andra fel i skälen till nämnda beslut.
200 ECB har påpekat att samtliga argument som klagandena har anfört avseende beslutet om kapitalbasen i huvudsak syftade till att visa att proportionalitetsprincipen hade åsidosatts. Tribunalen prövade emellertid dessa argument inom ramen för bedömningen av den sjätte rättsstridighet som lagts ECB till last. ECB har i detta avseende erinrat om rättspraxis (se punkt 175 ovan), enligt vilken motiveringsskyldigheten inte innebär någon skyldighet för tribunalen att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de argument som framförts av parterna i tvisten.
201 Utan att därvid ha framfört några specifika argument som svar på den andra delgrunden, anser kommissionen att överklagandet ska ogillas i sin helhet.
2) Domstolens bedömning
202 Det ska påpekas att tribunalen, i punkt 184 i den överklagade domen, prövade och underkände klagandenas argument, som bland annat framfördes i punkt 136 i deras ansökan, att den tidsfrist som fastställts i beslutet om kapitalbasen för styrelsens godkännande av planen för återställande av Banca Cariges kapitalbas var oskälig.
203 I motsats till vad klagandena har gjort gällande kan det således konstateras att tribunalen prövade detta argument.
204 Det framgår däremot av punkterna 132–135 i ansökan till tribunalen att klagandena faktiskt hade anfört andra argument avseende dels att ECB var ansvarig för den situation som Banca Carige befann sig i, dels flera fel, utöver dem som nämns i punkt 184 i den överklagade domen, som påverkade skälen i beslutet om kapitalbasen. Tribunalen har emellertid varken nämnt eller prövat dessa argument i den överklagade domen.
205 I motsats till vad ECB har gjort gällande kan syftet med dessa argument inte anses vara att visa att proportionalitetsprincipen har åsidosatts, och de kan följaktligen inte anses omfattas av de skäl som anges i punkterna 175–186 i den överklagade domen.
206 Domstolen finner således att tribunalen underlät att pröva dessa argument, vilket, i enlighet med rättspraxis (se punkt 174 ovan), utgör ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten.
207 Överklagandet ska således delvis bifallas såvitt avser den tredje grundens andra del och den överklagade domen ska upphävas, i det att tribunalen underkände, utan att därvid pröva dem, klagandenas argument i punkterna 132–135 i deras ansökan om att ECB var ansvarig för den situation som Banca Carige befann sig i och om flera fel i skälen till beslutet om kapitalbasen.
c) Den tredje delgrunden
1) Parternas argument
208 Genom den tredje delgrunden har klagandena gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen inte angav någon motivering till varför den inte godtog deras invändning om åsidosättande av proportionalitetsprincipen. I stället för att pröva deras argument nöjde sig tribunalen med att erinra om skälen i beslutet om kapitalbasen, utan att därvid pröva huruvida dessa argument var välgrundade.
209 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje delgrunden.
2) Domstolens bedömning
210 Det ska påpekas att tribunalen – efter att i punkterna 181–183 i den överklagade domen ha sammanfattat skälen i beslutet om kapitalbasen och därefter, i punkt 184 i den överklagade domen, angett att ECB, på grundval av dessa skäl, med hänsyn till den reella risken för att Banca Carige inte omedelbart skulle kunna återställa sin kapitalbas, med rätta kunde anse att det var lämpligt och nödvändigt att anmoda Banca Carige att senast den 30 november 2018 lägga fram och låta godkänna en ny plan för att återställa kapitalbasen och varaktigt säkerställa iakttagandet av kapitalkraven senast den 31 december 2018 – i punkt 185 i den överklagade domen slog fast att klagandena inte hade förebringat någon bevisning som kunde föranleda slutsatsen att ECB, genom att anta beslutet om kapitalbasen, på ett tillräckligt klart sätt hade åsidosatt proportionalitetsprincipen.
211 Det framgår av dessa domskäl i den överklagade domen att tribunalen, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, inte begränsade sig till att endast erinra om skälen i beslutet om kapitalbasen, utan dessutom prövade klagandenas argument och fann att dessa argument, mot bakgrund av Banca Cariges situation, såsom den framgick av detta beslut, inte visade att ECB hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av proportionalitetsprincipen vad gäller de tidsfrister som fastställts i nämnda beslut.
212 Det kan dessutom konstateras att klagandena inte har anfört några argument till styrkande av att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att göra denna bedömning.
213 Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grundens tredje del.
4. Den fjärde grunden
a) Parternas argument
214 Klagandena har bestritt de skäl som tribunalen angav i punkterna 78–86 i den överklagade domen för att motivera underkännandet av argumenten avseende den andra rättsstridighet som lagts ECB till last, nämligen att ECB åsidosatt unionslagstiftningen vad gäller ECB:s förehavanden med Banca Cariges styrelse. Klagandena har kritiserat tribunalen för att endast ha prövat den andra rättsstridigheten mot bakgrund av artiklarna 4 och 16 i förordning nr 1024/2013, vilket enligt klagandena utgör en missuppfattning av deras argument. Tribunalen grundade sig således på en felaktig uppfattning av ECB:s befogenheter när tribunalen fann att ECB kunde utföra varje åtgärd som inte uttryckligen och specifikt är förbjuden enligt unionsrätten. Ett sådant övervägande skulle dock strida mot den ”grundläggande principen om tilldelade befogenheter”, såsom den stadfästs i flera bestämmelser i EU- och EUF-fördragen.
215 Klagandena har tillagt att ECB:s föregivna agerande stred mot artiklarna 3 och 17 i stadgan. De skäl som anges i punkterna 82–85 i den överklagade domen avser dessutom åtgärden för tidigt ingripande och inte ECB:s inblandning i förvaltningen av Banca Carige; denna är föremål för de av klagandenas argument som tribunalen betecknade som ”den andra rättsstridigheten”.
216 Slutligen har klagandena i sin replik påpekat att P.F., tidigare verkställande direktör för Banca Carige, den 18 december 2024 fälldes till ansvar i ett brottmål vid Tribunale penale di Milano (Brottmålsdomstolen i Milano, Italien).
217 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
b) Domstolens bedömning
218 I punkt 76 i den överklagade domen påpekade tribunalen att klagandena – inom ramen för vad som av tribunalen kvalificerades som en ”andra rättsstridighet” som lagts ECB till last – gjort gällande att ECB hade gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artiklarna 4 och 16 i förordning nr 1024/2013 i) genom att samråda med Pietro Modiano och Fabio Innocenzi för att få dem att avgå från Banca Cariges styrelse med verkan per den 2 januari 2019 och således få styrelsen avsatt, vilket banade väg för att ställa banken under tillfällig förvaltning; ii) genom att försöka begränsa styrelsens befogenheter så att den endast kunde ratificera de beslut som fattats av den verkställande direktören vid sammanträdet den 16 februari 2018 och under de efterföljande diskussioner som förts mellan Vittorio Malacalza, Danièle Nouy (ordförande för ECB:s tillsynsnämnd) och Ramón Quintana (ledamot av ECB:s generaldirektorat för mikrotillsyn), och iii) genom att under flera månader dölja omfattningen av Banca Cariges kapitalbassvårigheter för styrelsen, eftersom styrelsen informerades först den 21 juni 2018 om innehållet i en skrivelse som ECB den 4 juni 2018 hade skickat till den verkställande direktören för Banca Carige.
219 I punkterna 79–84 i den överklagade domen gjorde tribunalen en analys av bestämmelserna i artiklarna 4, 16.1 och 16.2 i förordning nr 1024/2013, vilken föranledde tribunalen att anse att dessa bestämmelser inte har till syfte att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt. I punkt 85 i den överklagade domen tillade tribunalen att ”eftersom artiklarna 4, 16.1 och 16.2 i förordning nr 1024/2013 inte har till syfte att ge enskilda rättigheter kan ECB, på grundval av dessa bestämmelser, inte anses ha agerat rättsstridigt inom ramen för sin tillsyn över [Banca Carige], på ett sätt som skulle kunna medföra att unionen ska hållas skadeståndsansvarig för nämnda agerande”. Tribunalen underkände således, i punkt 86 i den överklagade domen, klagandenas argument avseende den andra rättsstridigheten.
220 Domstolen konstaterar att de skäl i den överklagade domen som sammanfattas i föregående punkt ovan inte var tillräckliga för att motivera underkännandet av klagandenas argument avseende den andra rättsstridigheten, och detta oberoende av frågan huruvida de, såsom klagandena har gjort gällande, även åberopat andra unionsrättsliga bestämmelser eller principer som skulle ha överträtts genom ECB:s föregivna agerande (se sammanfattning därav i punkt 76 ovan).
221 Även om rätten enbart ska pröva tvisten i enlighet med de yrkanden som framställts av parterna, på vilka det ankommer att avgränsa tvisten, är rätten inte bunden enbart till de argument som parterna har åberopat till stöd för sina yrkanden, med risk för att avgörandet annars skulle fattas på felaktiga rättsliga grunder (dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 65, och dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkt 58).
222 Med tillämpning av principen att rätten är skyldig att avgöra tvisten i enlighet med de rättsregler som är tillämpliga på tvisten, ankommer det således på tribunalen att, på grundval av de faktiska omständigheter som åberopats i ansökan, utan att för den skull ändra saken i målet, kvalificera de rättsliga grunder som klagandena har åberopat till stöd för sina yrkanden, även om denna kvalificering skiljer sig från den kvalificering som klagandena har gjort därav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 januari 2021, kommissionen/Printeos, C‑301/19 P, EU:C:2021:39, punkterna 54, 57 och 58).
223 I förevarande fall kunde tribunalen således inte underkänna klagandenas argument avseende ECB:s föregivna beteende (se sammanfattning därav i punkt 76 i den överklagade domen) enbart av det skälet att artiklarna 4 och 16 i förordning nr 1024/2013, som klagandena, enligt tribunalen, klandrade ECB för att ha åsidosatt, inte hade till syfte att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt.
224 Det framgår nämligen av fast rättspraxis att om en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär detta åsidosättande inte att domen ska upphävas, och domskälen ska då ersättas (dom av den 11 september 2025, Österrike/kommissionen (Kärnkraftverket Paks II), C‑59/23 P, EU:C:2025:686, punkt 67 och där angiven rättspraxis).
225 Så är fallet i förevarande mål.
226 Vad för det första gäller det påstådda samrådet mellan ECB och de två styrelseledamöter i Banca Carige som hade avgått med verkan per den 2 januari 2019, påpekar domstolen att det inte finns någon unionsrättslig regel eller princip som förbjuder ECB att ha kontakter och föra diskussioner med styrelseledamöterna i ett kreditinstitut som står under ECB:s tillsyn. Det ska därvid preciseras att det i princip ankommer på en styrelseledamot i ett kreditinstitut att själv besluta om denne ska avgå från sin tjänst. Det framgår vidare av punkt 108 i den överklagade domen att ECB antog beslutet om tillfällig förvaltning inte med hänvisning till att vissa ledamöter i Banca Cariges styrelse hade avgått, utan med hänvisning till den ”betydande försämringen” av Banca Cariges situation, i den mening som avses i artiklarna 69 octiesdecies och 70 i den konsoliderade banklagstiftningen.
227 För det andra får ECB, i förekommande fall, medelst vederbörligen motiverade beslut, kräva att ett kreditinstitut vidtar vissa åtgärder eller, om omständigheterna så motiverar, till och med ställa kreditinstitutet under tillfällig förvaltning. Såsom framgår av föregående punkt kunde ECB:s företrädare, under meningsutbyten med den andra klaganden, uttrycka sina åsikter, utan att detta utgjorde ett försök att begränsa de befogenheter som tillkom Banca Cariges styrelse.
228 För det tredje finns det avslutningsvis ingen unionsrättslig regel eller princip som ålägger ECB att särskilt informera ett kreditinstituts styrelse om de kapitalbassvårigheter som detta institut ställs inför, när ECB redan har informerat institutets verkställande direktör om dessa svårigheter. Under alla omständigheter är det ledningsorganen i ett kreditinstitut som är bäst lämpade att redan före ECB känna till de eventuella svårigheter som deras kreditinstitut står inför.
229 Härav följer att den felaktiga rättstillämpning som tribunalen gjorde sig skyldig till (se punkt 223 ovan) saknar betydelse för frågan huruvida det fanns fog för att underkänna klagandenas argument (se sammanfattning därav i punkt 76 i den överklagade domen) och följaktligen för domslutet i den överklagade domen. Detta innebär att den fjärde grunden för överklagandet är verkningslös.
230 Vad gäller klagandenas argument i repliken vid domstolen att Tribunale penale di Milano (Brottmålsdomstolen i Milano) fällt P.F. till ansvar för brott, räcker det att påpeka att denna omständighet saknar relevans för förevarande mål om överklagande. Ett överklagande ska, i enlighet med artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, vara begränsat till rättsfrågor och endast avse grunder om bristande behörighet hos tribunalen, rättegångsfel vid tribunalen som träder klagandens intressen förnär samt tribunalens åsidosättande av unionsrätten. Inom ramen för ett mål om överklagande är det uteslutet att domstolen beaktar nya faktiska omständigheter som hänför sig till tiden efter det att den överklagade domen meddelats.
231 Mot bakgrund av det ovan anförda kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.
5. Den femte grunden
a) Parternas argument
232 Klagandena har bestritt de skäl som anges i punkterna 97–117 i den överklagade domen avseende den fjärde rättsstridighet som lagts ECB till last, nämligen att ECB såsom tillfälliga förvaltare för Banca Carige har utsett personer som befinner sig i en intressekonflikt. Klagandena har erinrat om att artikel 71 punkt 6 i den konsoliderade banklagstiftningen, i enlighet med artikel 29.1 i direktiv 2014/59 och den i stadgans artikel 41 stadfästa allmänna principen om opartiskhet, förbjuder att personer som befinner sig i en intressekonflikt utses till tillfälliga förvaltare för ett kreditinstitut. Uttrycket ingen intressekonflikt i artikel 29.1 i direktiv 2014/59 talar för en vid tolkning av begreppet intressekonflikt, som tribunalen har begränsat på ett otillbörligt sätt.
233 Klagandena har tillagt att ECB inte får utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning på detta område på ett sätt som inverkar menligt på de grundläggande rättigheterna och utan att ange en lämplig motivering. De har gjort gällande att tribunalen i den överklagade domen lämnade en egen motivering för att avhjälpa den bristfälliga motiveringen i beslutet om tillfällig förvaltning. De har i detta avseende gjort gällande att den omständigheten, som nämns i punkt 115 i den överklagade domen, att ett kreditinstituts bolagsstämma eller vissa av aktieägarna, efter det att den tillfälliga förvaltningen avslutats, kan väcka skadeståndstalan mot ledamöterna i förvaltnings- och kontrollorganen, inte utesluter att det föreligger en intressekonflikt. Det är nämligen möjligt att sammansättningen av bolagskapitalet i ett sådant institut har ändrats till följd av de beslut som fattats i samband med den tillfälliga förvaltningen av institutet, vilket faktiskt varit fallet i förevarande mål.
234 Klagandena har även kritiserat tribunalen för att ha underlåtit att pröva andra skäl till att beslutet om tillfällig förvaltning var rättsstridigt, såväl det skäl som tribunalen själv medgav i domen av den 12 oktober 2022, Corneli/ECB (T‑502/19, EU:T:2022:627), vilket klagandena åberopade alternativt i sin talan, som det skäl som avsåg att de personer som senare utnämnts som tillfälliga förvaltare för Banca Carige avgått från bankens styrelse, vilket skulle ha beslutats i samråd med ECB och lett till antagandet av detta beslut.
235 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.
b) Domstolens bedömning
236 Det framgår av punkt 95 i den överklagade domen att klagandena, inom ramen för vad tribunalen kvalificerade som den ”fjärde rättsstridighet” som lagts ECB till last, i huvudsak gjorde gällande att ECB gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse av artikel 71 punkt 6 i den konsoliderade banklagstiftningen, genom att ha utsett Banca Cariges tidigare styrelseordförande Pietro Modiano och dess tidigare verkställande direktör Fabio Innocenzi till tillfälliga förvaltare för banken. När de senare utnämndes till tillfälliga förvaltare var de enligt klagandena skyddade mot en skadeståndstalan som Banca Carige hade kunnat väcka mot dem för de beslut som fattats när de var styrelseordförande respektive verkställande direktör i banken. Så länge Banca Carige stod under tillfällig förvaltning var det nämligen endast dessa båda personer som var behöriga att fatta beslut om att väcka en sådan talan.
237 Det framgår av punkterna 107–109 i den överklagade domen att tribunalen underkände dessa argument med motiveringen att beslutet om tillfällig förvaltning inte hade grundats på att ledamöterna i Banca Cariges tidigare styrelse hade gjort sig skyldiga till ”allvarliga oegentligheter” i samband med bankens förvaltning, utan på en ”betydande försämring av bankens situation” och på att de ekonomiska svårigheter som påverkade Banca Carige dessutom hade föregått utnämningen av de personer som nämns i föregående punkt till styrelseordförande och verkställande direktör för banken.
238 I den mån klagandena har kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt artikel 71 punkt 6 i den konsoliderade banklagstiftningen, tolkad på ett sätt som är förenligt med artikel 29.1 i direktiv 2014/59, påpekar domstolen för det första, i likhet med tribunalen i punkt 101 i den överklagade domen, att det i denna artikel 71 punkt 6 bland annat föreskrivs att tillfälliga förvaltare för ett bankinstitut inte ska vara föremål för några intressekonflikter.
239 Det framgår emellertid inte av den överklagade domen, och klagandena har inte heller påstått detta, att klagandena vid tribunalen hade åberopat särskilda omständigheter, som var kända för ECB, av vilka det skulle framgå att Banca Cariges två tillfälliga förvaltare befann sig i en intressekonflikt.
240 I motsats till vad klagandena tycks anse kan det inte anses föreligga någon intressekonflikt redan på grund av att dessa tillfälliga förvaltare tidigare hade varit ledamöter i Banca Cariges förvaltningsorgan. En intressekonflikt kan endast konstateras på grundval av konkreta omständigheter som kan visa att det rimligen kunde förutses att talan i Banca Cariges namn skulle väckas mot bankens egna tillfälliga förvaltare för de åtgärder de vidtagit under den tid då de var ledamöter i bankens förvaltningsorgan.
241 Om det var så att var och en som tidigare varit ledamot i förvaltningsorganen i ett kreditinstitut som står under tillfällig förvaltning redan av denna anledning befinner sig i en intressekonflikt gentemot ett sådant institut, skulle det innebära att det är omöjligt att utse sådana personer till tillfälliga förvaltare för detta institut, trots att de, tack vare sin kännedom om institutet, kan vara de som är bäst lämpade för denna uppgift.
242 Härav följer att tribunalen inte kan klandras för att ha åsidosatt artikel 71 punkt 6 i den konsoliderade banklagstiftningen, tolkad på ett sätt som är förenligt med artikel 29.1 i direktiv 2014/59, genom att i punkterna 107–109 i den överklagade domen slå fast att enbart den omständigheten att Banca Cariges tillfälliga förvaltare tidigare hade innehaft ledningsfunktioner i banken inte räckte för att de skulle anses befinna sig i en intressekonflikt som hindrade dem att utses till tillfälliga förvaltare för banken.
243 För det andra finner domstolen att klagandena inte heller kan vinna framgång med sitt argument att tribunalen lämnade en egen motivering för att avhjälpa en bristfällig motivering i beslutet om tillfällig förvaltning.
244 Såsom har påpekats i punkt 240 ovan var den omständigheten att Banca Cariges tillfälliga förvaltare tidigare hade varit ledamöter i Banca Cariges styrelse inte tillräcklig i sig för att styrka en intressekonflikt. Under dessa omständigheter var ECB inte skyldig att i beslutet om tillfällig förvaltning ange en särskild motivering för att motivera avsaknaden av intressekonflikt.
245 Vad gäller skälen i punkterna 107–109 i den överklagade domen syftar de inte till att komplettera motiveringen i detta beslut, utan anger skälen till att tribunalen inte godtog de argument som klagandena hade anfört inom ramen för den fjärde rättsstridighet som lagts ECB till last.
246 Vad för det tredje gäller klagandenas argument mot punkt 115 i den överklagade domen, påpekar domstolen att denna punkt ingår i en del av den överklagade domen som börjar med punkt 110. Eftersom, såsom framgår av punkterna 238–245 ovan, de skäl som anges i punkterna 101–109 i den överklagade domen är tillräckliga för att motivera att den fjärde rättsstridighet som lagts ECB till last ska underkännas, finner domstolen att punkterna 110–116 i den överklagade domen innehåller domskäl som angetts för fullständighetens skull, vilket särskilt framgår av att punkt 110 börjar med ”Det ska för övrigt”. Eftersom klagandenas argument mot punkt 115 i den överklagade domen är riktat mot ett överflödigt skäl i nämnda dom, vars domslut är tillräckligt motiverat av andra grunder, lämnar domstolen detta argument utan avseende då det saknar verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2025, ECB och kommissionen/Corneli, C‑777/22 P och C‑789/22 P, EU:C:2025:580, punkt 85 och där angiven rättspraxis).
247 För det fjärde är även klagandenas argument – nämligen att tribunalen borde ha konstaterat att beslutet om tillfällig förvaltning var rättsstridigt dels av det skäl som tribunalen angav för att ogiltigförklara detta beslut genom domen av den 12 oktober 2022, Corneli/ECB (T‑502/19, EU:T:2022:627), dels av det skälet att de som utnämnts till tillfälliga förvaltare för Banca Carige genom detta beslut hade beslutat att avgå från sina tidigare uppdrag i bankens styrelse i samråd med ECB – verkningslöst.
248 Oberoende av huruvida klagandena vid tribunalen faktiskt hade åberopat dessa skäl för att beslutet om tillfällig förvaltning var rättsstridigt, vilket är något som ECB har bestritt, finner domstolen att dessa skäl under alla omständigheter inte kunde styrka att beslutet är rättsstridigt.
249 Dels upphävdes domen av den 12 oktober 2022, Corneli/ECB (T‑502/19, EU:T:2022:627), genom domen av den 15 juli 2025, ECB och kommissionen/Corneli (C‑777/22 P och C‑789/22 P, EU:C:2025:580), och i den domen fann domstolen att överklagandet inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den grund som tribunalen hade lagt till grund för att ogiltigförklara beslutet om tillfällig förvaltning.
250 Dels finner domstolen – av de skäl som anges i punkt 226 ovan – att inte heller den påstådda samordningen mellan Banca Cariges framtida tillfälliga förvaltare och ECB kan anses utgöra en rättsstridighet i beslutet om tillfällig förvaltning.
251 Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden, eftersom den delvis inte kan godtas i sak och delvis saknar verkan.
6. Den sjätte grunden
252 Den sjätte grunden består av två delgrunder, varav den första avser punkterna 89–94 i den överklagade domen och den andra avser punkterna 208–215 i samma dom.
a) Den första delgrunden
1) Parternas argument
253 Klagandena har kritiserat tribunalen för att den prövade deras argument avseende ECB:s godkännande av ökningen av Banca Cariges kapital i strid med den förköpsrätt som föreskrivs i Banca Cariges bolagsordning enbart utifrån artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen, utan att tribunalen därvid beaktade vare sig den i stadgans artikel 17 stadfästa rätten till egendom eller andra tillämpliga bestämmelser i italiensk rätt.
254 Tribunalen missuppfattade dessutom artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen när den i punkt 94 i den överklagade domen fann att denna artikel inte i sig ger några rättigheter till enskilda rättssubjekt. Eftersom en ändring av ett kreditinstituts bolagsordning även kan avse förehavanden mellan detta kreditinstitut och dess aktieägare, syftar denna artikel 56 enligt klagandena även till att skydda aktieägarnas rätt till egendom.
255 ECB och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden.
2) Domstolens bedömning
256 Såsom tribunalen påpekade i punkt 91 i den överklagade domen framgår det av artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen, som är tillämplig på ECB enligt de bestämmelser som nämns i punkterna 141 och 142 ovan vad gäller kreditinstitut såsom Banca Carige, att när tillsynsmyndigheten fullgör sina uppgifter ska den kontrollera huruvida ändringar i kreditinstitutens bolagsordningar är förenliga med de krav som följer av en sund och ansvarsfull förvaltning, innan dylika ändringar kan föras in i bolagsregistret.
257 Härav följer att tribunalen inte gjorde en felaktig tolkning av artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen när den i punkt 92 i den överklagade domen fann att den kontroll som föreskrivs i denna bestämmelse endast ska avse huruvida den planerade ändringen av bolagsordningen är förenlig med kravet på en sund och ansvarsfull förvaltning av det berörda kreditinstitutet.
258 Det framgår emellertid inte av den överklagade domen, och klagandena har inte heller påstått detta, att klagandena vid tribunalen hade framfört tillräckligt utvecklade argument för att visa att den ökning av Banca Cariges bolagskapital som godkänts av ECB stred mot en sund och ansvarsfull förvaltning av detta kreditinstitut.
259 Den av klagandena åberopade omständigheten – nämligen att en ökning av kapitalet i ett kreditinstitut som inte beaktar förköpsrätten, såsom den föreskrivs i artikel 72 punkterna 1 och 4 i direktiv 2017/1132, kan strida mot rätten till egendom för aktieägarna i detta kreditinstitut, eller mot de bestämmelser som införlivar detta direktiv med rättsordningen i den medlemsstat där kreditinstitutet har sitt säte – kan inte leda till någon annan slutsats. Det ankommer nämligen inte på ECB, utan på de nationella myndigheterna och domstolarna, att säkerställa att tillämpliga bestämmelser i nationell rätt iakttas, inbegripet sådana bestämmelser som värnar rätten till egendom för aktieägarna i ett kreditinstitut.
260 Det ska dessutom erinras om att det i artikel 72.4 andra meningen i direktiv 2017/1132 föreskrivs att förköpsrätten, som i denna bestämmelse betecknas som ”företrädesrätt”, kan begränsas eller upphävas genom beslut av bolagsstämman i det berörda bolaget, vilket varit fallet i förevarande mål.
261 Under dessa omständigheter har det föga betydelse att artikel 56 i den konsoliderade banklagstiftningen ger rättigheter till enskilda rättssubjekt; de skäl som anges i punkterna 91 och 92 i den överklagade domen är nämligen under alla omständigheter tillräckliga för att motivera tribunalens underkännande av argumentationen avseende den fjärde rättsstridigheten.
262 Domstolen kan därmed inte godta klagandenas argument mot punkt 94 i den överklagade domen, vari tribunalen slog fast att artikel 56 inte ”som sådan” ger några rättigheter till enskilda rättssubjekt. Klagandenas argument i denna del är nämligen verkningslösa.
263 Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första delgrunden, eftersom den delvis inte kan godtas i sak och delvis är verkningslös.
b) Den andra delgrunden
1) Parternas argument
264 Klagandena har gjort gällande att tribunalen, i punkterna 208–215 i den överklagade domen, missuppfattade deras argument avseende den åttonde rättsstridighet som lagts ECB till last och underkände dessa argument på grundval av ofullständiga skäl. Klagandena har uppgett sig ha gjort betydande investeringar i Banca Cariges kapital på grund av det förtroende därtill som ECB gett upphov till och att de förlorat den största delen av sina investeringar till följd av ökningen av Banca Cariges kapital med uteslutande av företrädesrätten.
265 Klagandena har särskilt bestritt punkt 214 i den överklagade domen och understrukit att det för att en unionsinstitution ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar krävs bevis för att institutionens agerande inte var den enda, utan avgörande, orsaken till den åsamkade skadan. Klagandena har gjort gällande att tribunalen åsidosatt bevisbördereglerna och motiveringsskyldigheten.
266 Klagandena har tillagt att de vid tribunalen gjorde gällande att den omständigheten att Banca Carige, enligt deras uppfattning på olagliga grunder, hade ställts under tillfällig förvaltning var avgörande för att aktieägarna skulle godkänna ökningen av Banca Cariges kapital.
267 ECB och kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den andra delgrunden.
2) Domstolens bedömning
268 Det framgår av punkterna 214 och 215 i den överklagade domen att tribunalen avvisade klagandenas argument som tribunalen betecknade som den ”åttonde rättsstridighet” som lagts ECB till last, med motiveringen att även om klagandena uppgett att värdet på deras aktieinnehav i Banca Carige sjunkit och hänfört denna utveckling till de beslut som banken fattat till följd av ECB:s åtgärder, så hade de inte styrkt att dessa åtgärder hade orsakat detta resultat och inte lagt fram någon analys som kan föranleda slutsatsen att detta resultat inte direkt eller indirekt, helt eller delvis, hade orsakats av andra händelser eller omständigheter.
269 Klagandena har kritiserat tribunalen för att ha gjort en ofullständig prövning och för att ha missuppfattat deras argument, eftersom tribunalen inte beaktade de argument som framförts, nämligen att de dels hade fattat beslutet att investera i Banca Cariges kapital på grund av det förtroende som ECB:s tidigare beteende gentemot Banca Carige hade gett upphov till, dels att bolagsstämman i banken, i avsaknad av tillfällig förvaltning av Banca Carige, inte skulle ha godkänt den ökning som fråntagit dem förköpsrätten till aktier vid en framtida kapitalökning.
270 Klagandenas argument om åsidosättande av de förväntningar som ECB:s agerande skulle ha gett upphov till omfattas emellertid av deras argument avseende åsidosättande av principen om skydd för berättigade förväntningar, vilket tribunalen kvalificerade som den ”sjunde rättsstridighet” som lagts ECB till last och underkände av de skäl som bestritts genom den första grunden för överklagandet, vilken underkänts, såsom framgår av punkt 130 ovan.
271 Eftersom ökningen av Banca Cariges kapital utan företrädesrätt för de tidigare aktieägarna i banken beslutades, såsom framgår av punkt 24 i den överklagade domen och av punkt 39 ovan, inte av Banca Cariges tillfälliga förvaltare utan av Banca Cariges bolagsstämma, gjorde tribunalen sig inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 214 i den överklagade domen fann att det ankom på klagandena att förklara på vilket sätt ECB:s agerande, inbegripet antagandet av beslutet om tillfällig förvaltning, hade kunnat leda till att Banca Cariges aktieägare vid bolagsstämman godkände förslaget att öka Banca Cariges kapital utan förköpsrätt, ett förslag som dessa aktieägare hade rätt att avslå.
272 Det framgår emellertid inte av klagandenas argument inom ramen för den sjätte grundens andra del att de faktiskt hade framfört en sådan förklaring vid tribunalen. Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den avvisade klagandenas argument som tribunalen klassificerade som den ”sjunde rättsstridighet” som lagts ECB till last.
273 Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den sjätte grundens andra del och att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av den sjätte grunden.
7. Den sjunde grunden
274 Den sjunde grunden består av två delgrunder.
a) Den första delgrunden
1) Parternas argument
275 Klagandena har gjort gällande att tribunalen åsidosatte motiveringsskyldigheten, eftersom den underlät att pröva deras argument avseende ECB:s åsidosättande av sina skyldigheter i fråga om tillsyn, med avseende på påstådda avvikelser som inträffade under genomförandet av den kapitalökning i Banca Carige som genomfördes i slutet av år 2017.
276 ECB och kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den första delgrunden.
2) Domstolens bedömning
277 Det framgår av klagandenas ansökan, som återfinns i de handlingar i målet vid tribunalen som översänts till domstolen, att klagandena, i punkterna 100–107 i sin ansökan, hänvisat till att de ansåg att oegentligheter hade inträffat vid den kapitalökning i Banca Carige som genomfördes i slutet av år 2017. De påtalade oegentligheterna avsåg handlingar eller underlåtenhet av Banca Cariges verkställande direktör vid tidpunkten för denna kapitalökning. Vidare kritiserade klagandena i huvudsak ECB för att ha förhållit sig passiv till dessa oegentligheter.
278 Det är riktigt att tribunalen – inom ramen för de åtta rättsstridigheter i vilka tribunalen samlade klagandenas olika påståenden om ECB:s föregivna rättsstridiga agerande som de hade åberopat till stöd för sin talan – inte specifikt nämnde ECB:s underlåtenhet att ingripa vid den ökning av Banca Cariges kapital som genomfördes i slutet av år 2017.
279 Även om det antas att denna underlåtenhet, i enlighet med rättspraxis (se punkt 174 ovan), kan kvalificeras som ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten från tribunalens sida, kan den emellertid inte utgöra skäl för att upphäva den överklagade domen.
280 Såsom har påpekats i punkt 277 ovan gjorde klagandena vid tribunalen gällande att de påtalade oegentligheterna hade begåtts av Banca Cariges verkställande direktör som var i tjänst i slutet av år 2017. De kritiserade visserligen ECB för att inte ha ingripit, men de förklarade inte på något sätt vilka specifika åtgärder som ECB borde ha vidtagit och på grundval av vilka bestämmelser, om det antas att ECB verkligen hade kännedom om dessa oegentligheter.
281 Under dessa omständigheter kunde klagandenas argument avseende de påtalade rättsstridigheterna i samband med ökningen av Banca Cariges kapital i slutet av år 2017 inte tas upp till sakprövning, eftersom klagandena inte hade preciserat vilka rättsstridiga handlingar eller vilken rättsstridiga underlåtenhet som de lade ECB till last.
282 Mot denna bakgrund ska den sjunde grundens första del lämnas utan avseende då den är verkningslös.
b) Den andra delgrunden
1) Parternas argument
283 Klagandena har påpekat att de vid tribunalen gjorde gällande att det förelåg en överenskommelse mellan ECB och två ledamöter i Banca Cariges styrelse om att de sistnämnda skulle avgå, vilket medförde att samtliga styrelseledamöter avgick och motiverade antagandet av beslutet om tillfällig förvaltning. Tribunalen underlät emellertid enligt klagandena att pröva detta argument i den överklagade domen.
284 ECB och kommissionen har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den andra delgrunden.
2) Domstolens bedömning
285 Såsom framgår av punkt 76 i den överklagade domen, vilken det hänvisas till i punkt 218 ovan, prövade tribunalen i den överklagade domen klagandenas argument avseende förekomsten av samråd mellan ECB och två ledamöter i Banca Cariges styrelse.
286 Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra delgrunden, genom vilken klagandena har kritiserat tribunalen för att inte ha prövat detta argument.
287 Den sjunde grunden ska således lämnas utan avseende då den i vissa delar saknar verkan och den ska i övriga delar underkännas i sak.
288 Det framgår av prövningen av klagandenas grunder för överklagandet att den överklagade domen ska upphävas i den del tribunalen ogillade klagandenas talan såvitt avsåg dels ECB:s åsidosättande av artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen, vid vidtagandet av åtgärden för tidigt ingripande, dels den omständigheten att ECB var ansvarig för den situation som Banca Carige befann sig i och de fel som låg till grund för beslutet om kapitalbasen.
289 Överklagandet ska ogillas i övrigt.
VII. Prövning av den talan som väckts vid tribunalen
290 Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande.
291 Så är fallet i förevarande mål.
A. Åsidosättande av artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen vid vidtagandet av åtgärden för tidigt ingripande
1. Parternas argument
292 Klagandena har gjort gällande att ECB på ett tillräckligt klart sätt åsidosatt artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen, genom att ha vidtagit åtgärden för tidigt ingripande enbart på grundval av en risk för att det tillämpliga regelverket skulle åsidosättas, trots att det enligt denna bestämmelse – enligt klagandenas mening – krävs bevis för ett förutsägbart åsidosättande av detta regelverk.
293 ECB har, med stöd av kommissionen, bestritt klagandenas argument.
2. Domstolens bedömning
294 Såsom framgår av punkterna 141 och 142 ovan har ECB, med avseende på de kreditinstitut som står under ECB:s tillsyn, bland annat rätt att utöva de befogenheter som Italiens centralbank tilldelas genom artiklarna 69 octiesdecies och 69 noviesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen, genom vilka artikel 27 i direktiv 2014/59 har införlivats med italiensk rätt.
295 Enligt artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen får tillsynsmyndigheten vidta de åtgärder för tidigt ingripande som anges i artikeln när den, till följd av en snabb försämring av situationen för den berörda banken eller dess koncern, konstaterar eller förutser en överträdelse av förordning nr 575/2013 och avdelning II i direktiv 2014/65.
296 För det fall att rekvisiten i artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen är uppfyllda kan tillsynsmyndigheten, i enlighet med artikel 69 noviesdecies däri, begära att ett kreditinstitut eller moderbolaget i en bankkoncern – även delvis – ska genomföra den antagna återhämtningsplanen, utarbeta en plan för att förhandla om en omstrukturering av skulder med samtliga eller vissa borgenärer eller, i förekommande fall, ändra sin bolagsform.
297 I förevarande fall angav ECB, i punkt 1.1.1 i åtgärden för tidigt ingripande, som ingår i avsnitt 1.1, med rubriken ”Kapitaltillskott”, i del 1, med rubriken ”Omständigheter som ligger till grund för beslutet”, i denna åtgärd att i juni 2016 var bankens kärnprimärkapitalrelation i kategori 1 (CET 1) och supplementärkapitalrelation i kategori 2 (TCR) 12,29 procent respektive 14,37 procent, men att den förväntade utvecklingen för dessa båda relationer under år 2017 skulle leda till lägre värden än föregående år, närmare bestämt 10,35 procent för CET 1 och 12,19 procent för TCR, i strid med det samlade kapitalbaskravet på 12,50 procent.
298 I punkterna 1.1.2 och 1.1.3 i åtgärden för tidigt ingripande noterade ECB att Banca Cariges kapitalbasrelationer skulle kunna minska ännu mer än vad som angetts i punkt 1.1.1 i åtgärden för tidigt ingripande och ge upphov till ännu större förmögenhetsförluster, med tanke på bankens konstant otillräckliga lönsamhet under de senaste åren, den höga kreditrisken till följd av nivån på nödlidande lån, som äventyrade bankens förmåga att generera vinster, samt osäkerheten kring de kostnadsbesparande åtgärder som framgick av den strategiska plan som Banca Carige hade tagit fram.
299 I punkt 2.1 i denna åtgärd påpekade ECB att den, på grundval av de faktiska omständigheter som beskrivs i del 1 i nämnda åtgärd, hade påvisat att rekvisiten i artikel 69 octiesdecies punkt 1 a och artikel 69 noviesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen var uppfyllda och att ECB kunde utöva de befogenheter som föreskrivs i dessa bestämmelser.
300 I punkt 2.2 i samma åtgärd tillade ECB att de omständigheter som beskrivs i avsnitt 1.1 i denna åtgärd ”tyder på en sannolik överträdelse av förmögenhetsrättsliga krav inom en nära framtid”.
301 Följaktligen vidtog ECB åtgärden för tidigt ingripande efter att ha försäkrat sig om att rekvisiten i artikel 69 octiesdecies punkt 1 a och artikel 69 noviesdecies i den konsoliderade banklagstiftningen var uppfyllda i Banca Cariges fall, särskilt efter att ECB bedömt det som sannolikt att Banca Carige inom en nära framtid skulle bryta mot de tillsynskrav som ålagts banken. Till skillnad från vad klagandena har hävdat begränsade sig ECB således inte till att bara konstatera att det förelåg en risk för en sådan överträdelse.
302 Domstolen kan därmed inte godta klagandenas argument att ECB gjort en tillräckligt klar överträdelse av artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen när den vidtog åtgärden för tidigt ingripande.
B. Huruvida ECB var ansvarig för Banca Cariges situation och de fel, utöver det som prövades i punkt 184 i den överklagade domen, som fanns i skälen i beslutet om kapitalbasen
1. Parternas argument
303 Klagandena har för det första gjort gällande att beslutet om kapitalbasen framstår som ”fullständigt orimligt”, eftersom den situation som följer av resultatet av ECB:s kontroll av Banca Cariges fordringar inte har beaktats däri. Resultatet av denna kontroll har avsevärt ökat den ”ekonomiska konsolidering” som Banca Carige hade att ombesörja och nödvändiggjort en ytterligare ökning av Banca Cariges kapital.
304 Klagandena har för det andra gjort gällande att beslutet om kapitalbasen var rättsstridigt av flera skäl. ECB inledde inte någon utredning av ett pressmeddelande som offentliggjordes den 16 november 2017, under ansvar av Banca Cariges verkställande direktör vid den tidpunkten, vilket ledde till förlorat förtroende för Banca Carige och ledde till betydande uttag av insatta medel. Banca Cariges likviditetskvot låg under alla omständigheter mycket långt från risktröskeln.
305 Vidare har misslyckandet med Banca Cariges emission av 350 miljoner euro i supplementärkapitalinstrument i kategori 2, som nämns i beslutet om kapitalbasen, samband med ”ett oförklarligt och förvirrat individuellt initiativ” från Banca Cariges verkställande direktör som var i tjänst vid den tidpunkten, trots att ECB förde diskussioner uteslutande med ”ledningen” i Banca Carige, utan att bankens styrelse var inblandad.
306 Avslutningsvis hänvisar beslutet om kapitalbasen till Banca Cariges styrningsproblem och bortser från ECB:s ansvar för att dessa problem uppstått. I beslutet hänvisas det dessutom till oklarheter vad gäller resultatet av den bolagsstämma som skulle hållas den 20 september 2018, då en sådan hänvisning är ”olämplig och av föga betydelse”, detta i än högre grad då de beslut som fattades vid bolagsstämman i stor utsträckning vederlade ECB:s farhågor.
307 ECB har, med stöd av kommissionen, bestritt klagandenas argument.
2. Domstolens bedömning
308 Klagandenas argument (se sammanfattning därav i punkterna 303–306 ovan) ger inte vid handen att beslutet om kapitalbasen var rättsstridigt.
309 Även om det för det första antas, såsom klagandena har gjort gällande, att ECB, då beslutet om kapitalbasen antogs, underlät att beakta resultaten av den kontroll som ECB hade genomfört av Banca Cariges fordringar, kan denna underlåtenhet inte ge vid handen att detta beslut var rättsstridigt. Klagandena har nämligen själva hävdat att om dessa resultat hade beaktats så skulle det ha varit nödvändigt med en större kapitalökning och därmed en större ökning av Banca Cariges kapitalbas.
310 ECB kan således inte klandras för att ha gjort sig skyldig till en rättsstridighet i det att ECB antog beslutet om kapitalbasen, eftersom det i detta beslut inte angavs något bestämt belopp för kapitalbasen som Banca Carige skulle nå upp till, utan endast krävdes att Banca Cariges styrelse senast den 30 november 2018 skulle lägga fram en plan för ECB ”för att återställa och säkerställa en varaktig efterlevnad av kapitalbaskraven senast den 31 december 2018”. Det ankom således inte på ECB, utan på Banca Cariges styrelse, som ansvarade för förvaltningen av banken, att bedöma de exakta kapitalbasbehoven för Banca Carige och vilka åtgärder som skulle vidtas för att återställa och säkerställa att kapitalbaskraven iakttogs.
311 För det andra syftar klagandenas argument (se sammanfattning därav i punkterna 304–306 ovan) till att göra gällande att ECB själv delvis är ansvarig för de kapitalbasrelaterade problem som Banca Carige stod inför då beslutet om kapitalbasen antogs.
312 Oavsett om dessa påståenden är välgrundade eller ej, räcker det att påpeka att de under alla omständigheter inte påvisar att beslutet om kapitalbasen var rättsstridigt. Banca Carige kunde nämligen begära ersättning för skada som banken åsamkats till följd av ECB:s agerande som varit till förfång för bankens kapitalbas. Ett sådant agerande kan däremot, även om det antas vara styrkt, inte motivera att ECB, inom ramen för utövandet av sina tillsynsbefogenheter, avstår från att fatta ett beslut och därvid begär att Banca Carige åtgärdar sin bristfälliga kapitalbas, oavsett orsaken därtill.
313 När det gäller argumentet att Banca Cariges likviditetskvot, då beslutet om kapitalbasen antogs, inte understeg risktröskeln, ska det påpekas att ECB inte motiverade sitt beslut med att Banca Cariges likviditetskvot var bristfällig. Detta innebär att argumentet saknar verkan.
314 I nämnda beslut hänvisade ECB nämligen i punkt 2.1.1 däri, under rubriken ”Situationen i fråga om likviditet och finansiering”, till att Banca Carige hade ställts inför två större likviditetskriser, nämligen i november 2015 och november 2017, samt till att bankens ställning, strax innan beslutet antogs, ytterligare hade försvagats av negativa nettolikviditetsflöden. Mot bakgrund av dessa konstateranden, vilka inte har bestritts av klagandena, kan ECB inte klandras för att ha beaktat Banca Cariges försämrade likviditetssituation som ett av flera skäl för att anta beslutet om kapitalbasen, trots att Banca Cariges likviditetskvot fortfarande låg över risktröskeln.
315 Av det ovan anförda följer att klagandenas argument – nämligen att ECB är ansvarig för den situation som Banca Carige befann sig i samt för andra fel, utöver det som prövades i punkt 184 i den överklagade domen, som påverkar skälen i beslutet om kapitalbasen – delvis är verkningslösa och därför ska lämnas utan avseende och delvis inte kan godtas i sak.
316 Av de skäl som anges i punkterna 294–302 och 308–315 ovan följer att ett av de villkor som anges i rättspraxis (se punkt 136 ovan) för att unionen eller någon av unionsinstitutionerna ska ådra sig utomobligatoriskt skadeståndsansvar, nämligen att det ska vara fråga om en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge rättigheter till enskilda rättssubjekt, inte är uppfyllt vad gäller talan i målet. Talan i detta mål avser nämligen dels att ECB åsidosatte artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen då ECB vidtog åtgärden för tidigt ingripande, dels att ECB är ansvarig för den situation som Banca Carige befann sig i och för de andra fel, utöver det som prövades i punkt 184 i den överklagade domen, som återfinns i beslutet om kapitalbasen.
317 Eftersom de tre rekvisiten för skadeståndsansvar enligt artikel 340 andra stycket FEUF är kumulativa, räcker det att ett av dem inte är uppfyllt för att skadeståndstalan ska ogillas (dom av den 18 mars 2010, Trubowest Handel och Makarov/rådet och kommissionen, C‑419/08 P, EU:C:2010:147, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
318 Talan ska således ogillas i den del den avser dels att ECB åsidosatte artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i den konsoliderade banklagstiftningen då ECB vidtog åtgärden för tidigt ingripande, dels att ECB är ansvarig för den situation som Banca Carige befann sig i och de andra fel, utöver det som prövades i punkt 184 i den överklagade domen, som återfinns i beslutet om kapitalbasen.
VIII. Rättegångskostnader
319 När överklagandet avvisas eller ogillas, eller när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken, ska domstolen enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna besluta om rättegångskostnaderna.
320 Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.
321 ECB och kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta ECB:s och kommissionens rättegångskostnader.
Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:
1) Den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 5 juni 2024, Malacalza Investimenti och Malacalza/ECB (T ‑ 134/21, EU:T:2024:362), upphävs i den del tribunalen ogillade Malacalza Investimenti Srl:s och Vittorio Malacalzas talan avseende dels att Europeiska centralbanken (ECB), i samband med antagandet av beslut ECB/SSM/2016-F1T87K3OQ2OV1UORLH26/26 av den 9 december 2016 om en åtgärd för tidigt ingripande, åsidosatt artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i decreto legislativo n. 385 – Testo unico delle leggi in materia bancaria e creditizia (lagstiftningsdekret nr 385 om konsoliderad bank- och kreditlagstiftning), av den 1 september 1993, tillämplig enligt artikel 9.1 andra stycket i rådets förordning (EU) nr 1024/2013 av den 15 oktober 2013 om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken (ECB) i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut, dels att ECB varit ansvarig för den situation som Banca Carige SpA befann sig i och för de andra fel, utöver det som prövades av tribunalen i punkt 184 i ovannämnda dom, som återfinns i beslut ECB-SSM-2018-ITCAR-6, av den 14 september 2018, om kapitalbasen.
2) Överklagandet ogillas i övrigt.
3) Talan ogillas i den del den avser dels att Europeiska centralbanken (ECB), i samband med antagandet av beslut ECB/SSM/2016-F1T87K3OQ2OV1UORLH26/26 av den 9 december 2016 om en åtgärd för tidigt ingripande, åsidosatt artikel 69 octiesdecies punkt 1 a i decreto legislativo n. 385 – Testo unico delle leggi in materia bancaria e creditizia (lagstiftningsdekret nr 385 om konsoliderad bank- och kreditlagstiftning), av den 1 september 1993, tillämplig enligt artikel 9.1 andra stycket i förordning nr 1024/2013, dels att ECB varit ansvarig för den situation som Banca Carige SpA befann sig i och för de andra fel som återfinns i beslut ECB-SSM-2018-ITCAR-6, av den 14 september 2018, om kapitalbasen.
4) Malacalza Investimenti Srl och Vittorio Malacalza ska bära sina rättegångskostnader och ersätta de rättegångskostnader som uppkommit för Europeiska centralbanken (ECB) och Europeiska kommissionen.
Underskrifter
* Rättegångsspråk: italienska.