Domstolens dom (tionde avdelningen) den 12 mars 2026

I mål C‑597/24 [Zirvatta], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) genom beslut av den 10 september 2024, som inkom till domstolen den 16 september 2024, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av ordföranden på femte avdelningen M.L. Arastey Sahún (referent), tillika tillförordnad ordförande på tionde avdelningen, samt domarna E. Regan och D. Gratsias, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av D. D’Alberti, avvocato dello Stato, och M.T. Lubrano Lobianco, procuratore dello Stato, Europeiska kommissionen, genom D. Recchia och E. Schmidt, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Italiensk rätt

Lag nr 104/1992

Lagstiftningsdekret nr 297

Lagstiftningsdekret nr 216

Nationellt kollektivavtal för skolpersonal för den fyraåriga regleringsperioden 2006–2009 och den tvååriga ekonomiska perioden 2006–2007

Det kompletterande kollektivavtalet

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida domstolen är behörig och tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.2 b i och artikel 5 i rådets direktiv 2000/78/EG av den 27 november 2000 om inrättande av en allmän ram för likabehandling (EGT L 303, 2000, s. 16).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan C.M., en lärare med funktionshinder, och Ministero dell’Istruzione e del Merito (Italiens utbildnings- och meritministerium) angående C.M:s begäran om omplacering till en annan provins än den där hon tjänstgör.

3 I artikel 1 i Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som ingicks i New York den 13 december 2006 och godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2010/48/EG av den 26 november 2009 (EUT L 23, 2010, s. 35) (nedan kallad FN-konventionen), föreskrivs följande:

4 Artikel 2 i denna konvention har följande lydelse:

5 I artikel 5 i nämnda konvention föreskrivs följande:

6 I artikel 27.1 g i samma konvention anges följande:

7 I skälen 16, 20 och 21 i direktiv 2000/78 anges följande:

8 I artikel 1 i detta direktiv, med rubriken Syfte, föreskrivs följande:

9 I artikel 2 i nämnda direktiv, med rubriken Begreppet diskriminering, föreskrivs följande:

10 Artikel 3 i samma direktiv, med rubriken Tillämpningsområde, har i punkt 1 a och c följande lydelse:

11 I artikel 5 i direktiv 2000/78, med rubriken Rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder, föreskrivs följande:

12 Artikel 7 i direktivet, med rubriken Positiv särbehandling och särskilda åtgärder, har följande lydelse:

13 I artikel 21 i legge n. 104 Legge-quadro per l’assistenza, l’integrazione sociale e i diritti delle person handicappate (ramlag nr 104 om bistånd, social integration och rättigheter för personer med funktionshinder) av den 5 februari 1992 (GURI nr 39 av den 17 februari 1992, ordinarie tillägg nr 30) (nedan kallad lag nr 104/1992), föreskrivs följande:

14 Artikel 33.6 i denna lag har följande lydelse:

15 I artikel 465.1 i decreto legislativo nr 297 - Approvazione del testo unico delle disposizioni legislative vigenti in materia di istruzione, relative alle scuole di ogni ordine e grado (lagstiftningsdekret nr 297 om godkännande av den konsoliderade lagstiftningen på undervisningsområdet, rörande skolor av alla typer och på samtliga nivåer) av den 16 april 1994 (GURI nr 115 av den 19 maj 1994, ordinarie tillägg nr 79) (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 297/1994), anges följande:

16 I artikel 470 i detta dekret anges följande:

17 I artikel 601 i nämnda dekret föreskrivs följande:

18 I artikel 3.3a i decreto legislativo n. 216 Attuazione della direttiva 2000/78/EG per la parità di trattamento in materia di occupazione e di condizioni di lavoro e della direttiva n. 2014/54/EU relativa alle misure intese ad agevolare l’esercizio dei diritti conferiti ai lavoratori nel quadro della libera circolazione dei lavoratori (lagstiftningsdekret nr 216 om genomförande av direktiv 2000/78/EG om likabehandling i arbetslivet och direktiv 2014/54/EU om åtgärder som underlättar utövandet av arbetstagares rättigheter i samband med fri rörlighet för arbetstagare), av den 9 juli 2003 (GURI nr 187, av den 13 augusti 2003), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, föreskrivs följande:

19 I artikel 10.1 i contratto collettivo nazionale di lavoro relativo al personale del comparto scuola per il quadriennio normativo 2006–2009 e biennio economico 2006–2007 (nationellt kollektivavtal för skolpersonal för den fyraåriga regleringsperioden 2006–2009 och den tvååriga ekonomiska perioden 2006–2007) av den 27 november 2007) föreskrivs följande:

20 I artikel 6.2 i du contratto collettivo nazionale integrativo concernente la mobilità del personale docente, educativo ed A.T.A. per l’a.s. 2017/2018 (kompletterande nationellt kollektivavtal om rörlighet för lärare, undervisande personal, extrapersonal, teknisk personal och administrativ personal för läsåret 2017/2018), av den 11 april 2017 (nedan kallat det kompletterande kollektivavtalet), anges följande:

21 I artikel 13.1 i det kompletterande kollektivavtalet anges följande:

22 C.M., som är funktionshindrad, är fast anställd lärare sedan år 2016. Hon arbetar som lärare i Ostiglia i provinsen Mantoue (Italien).

23 Den 31 oktober 2017 konstaterade den behöriga läkarkommittén för invaliditet, efter en medicinsk expertundersökning, att hon hade en funktionsnedsättning som innebar en permanent minskning av hennes arbetsförmåga med 70 procent.

24 Inom ramen för det nationella rörlighetsprogrammet för läsåret 2018/2019, som anordnades av ministeriet för utbildning, universitet och forskning, ansökte C.M. om omplacering till provinsen Catanzaro (Italien) med åberopade av den förtur som personer med funktionshinder med en invaliditetsgrad som överstiger två tredjedelar har enligt artikel 21 i lag nr 104/1992.

25 C.M:s ansökan om omplacering avslogs på grund av att det inte fanns tillräckligt med tjänster i denna provins. De lediga tjänsterna hade redan tilldelats inom ramen för omplaceringar inom nämnda provins.

26 C.M. överklagade avslagsbeslutet till Tribunale di Mantova (Domstolen i Mantova, Italien) och yrkade att det skulle fastställas att hon hade rätt att omplaceras till provinsen Catanzaro. Överklagandet ogillades.

27 C.M. överklagade denna dom till Corte d’appello di Brescia (Appellationsdomstolen i Brescia, Italien) som ogillade överklagandet med hänvisning till att den förtur vid omplaceringar som artikel 13 i det kompletterande kollektivavtalet ger personer med funktionshinder endast är tillämplig när fråga är om rörlighetsförfaranden inom en och samma provins. Ansökningarna om omplacering mellan provinser kan således endast prövas efter det att ansökningar om omplacering inom provinser har behandlats. Endast blinda lärare eller lärare som genomgår hemodialys har absolut förtur vid omplacering inom en och samma provins eller mellan provinser.

28 C.M. överklagade domen från Corte d’appello di Brescia (Appellationsdomstolen i Brescia) till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som är hänskjutande domstol.

29 C.M. har vid denna domstol gjort gällande att systemet för rörlighet för personal vid offentliga skolor, enligt vilket ansökningar om omplacering mellan provinser endast kan prövas efter det att ansökningar om omplacering inom provinser har behandlats, utgör ett hinder för ett effektivt skydd enligt artikel 21 i lag nr 104/1992 för personer med funktionshinder med en invaliditetsgrad som överstiger två tredjedelar. C.M. har påpekat att sådana personer endast kan ansöka om de tjänster som finns kvar i den önskade provinsen. På grund av denna turordning i rörlighetsförfarandet mellan omplaceringar inom provinserna och omplaceringar mellan provinserna kan, när ansökningarna om omplacering mellan provinserna prövas, de tjänster som ursprungligen skulle tillsättas redan ha tillsatts på grundval av ansökningar om omplacering inom provinserna från lärare som inte är funktionshindrade, vilket innebär att den förtur som lärare som omfattas av nämnda artikel 21 har förlorar sin verkan. C.M. anser således att hon, i likhet med blinda lärare och lärare som genomgår hemodialys, på grundval av hennes ställning som funktionshindrad enligt nämnda artikel 21, borde ges absolut förtur vad avser rörlighet.

30 Italiens utbildnings- och meritministerium har å sin sida yrkat att överklagandet ska ogillas, eftersom C.M:s rätt till omplacering är beroende av att det finns lediga tjänster i den önskade provinsen. I förevarande fall kunde hennes ansökan om omplacering, trots att hon har förtur enligt artikel 21.2 i lag nr 104/1992, inte bifallas eftersom det inte fanns några lediga tjänster i den önskade provinsen.

31 Den hänskjutande domstolen har erinrat om att det i nämnda artikel 21.2 föreskrivs att lärare med funktionshinder med en invaliditetsgrad som överstiger två tredjedelar ska ges förtur i fråga om rörlighet och att denna bestämmelse utgör en del av det system som är tillämpligt på territoriell rörlighet. I artikel 465.1 i lagstiftningsdekret nr 297, jämförd med artikel 6.2 i det kompletterande kollektivavtalet, vilka ingår i detta system, föreskrivs att ansökningar om omplacering av lärare inom en och samma provins ska behandlas före ansökningar om omplacering av lärare mellan provinser.

32 Den prioritet som ges åt rörlighet inom provinserna, vilket enligt denna domstol gör det möjligt att på bästa sätt hantera komplexa omplaceringar av personal inom hela landet så att skolstarten kan ske under goda förhållanden, kan missgynna lärare som omfattas av artikel 21 i lag nr 104/1992 i förhållande till andra lärare, eftersom antalet tillgängliga tjänster på skolarna minskar gradvis. Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att det är nödvändigt att fråga EU-domstolen huruvida artikel 465.1 i lagstiftningsdekret nr 297, jämförd med artikel 6.2 i det kompletterande kollektivavtalet, är förenlig med unionsrätten.

33 Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

34 Den italienska regeringen har hävdat att domstolen inte är behörig att pröva de frågor som ställts, eftersom dessa avser bedömningen av huruvida bestämmelser i ett kollektivavtal, nämligen artiklarna 6 och 13 i det kompletterande kollektivavtalet, och inte bestämmelser i en lag eller annan författning, är förenliga med direktiv 2000/78.

35 Den italienska regeringen har tillagt att det i artikel 64 i decreto legislativo no 165 – Norme generali sull’ordinamento del lavoro alle dipendenze delle amministrazioni pubbliche (lagstiftningsdekret nr 165 om allmänna bestämmelser för organisering av arbetet vid offentliga myndigheter) av den 30 mars 2001 (GURI nr 106 av den 9 maj 2001) föreskrivs att frågor om verkan, giltigheten eller tolkningen av ett kollektivavtal ska hänskjutas till Agenzia per la rappresentanza negoziale delle pubbliche amministrazioni (ARAN) (Myndighet som representerar de offentliga myndigheterna i förhandlingar, Italien).

36 Även om EU-domstolen skulle anse att direktiv 2000/78 ska tolkas så, att det utgör hinder för artiklarna 6 och 13 i det kompletterande kollektivavtalet, är den hänskjutande domstolen under alla omständigheter skyldig att tillämpa artikel 465 i lagstiftningsdekret nr 297, i vilken det föreskrivs att ansökningar om omplacering inom en och samma provins ska handläggas före ansökningar om omplacering från en annan provins, vilket innebär att denna fråga saknar relevans för att avgöra det nationella målet.

37 EU-domstolen erinrar i detta avseende om att det samarbetssystem som fastställs i artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen. I ett förfarande enligt den artikeln ankommer det på medlemsstaternas domstolar och inte på EU-domstolen att tolka nationella bestämmelser. Det ankommer inte heller på EU-domstolen att uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med bestämmelser i unionsrätten. Däremot är domstolen behörig att tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna kan behöva för att pröva huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten (dom av den 18 november 2020, Syndicat CFTC, C‑463/19, EU:C:2020:932, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

38 Det är visserligen riktigt att den hänskjutande domstolen formellt sett genom sina tolkningsfrågor, som ska förstås mot bakgrund av skälen i beslutet om hänskjutande, har bett EU-domstolen att uttala sig om huruvida nationella bestämmelser är förenliga med unionsrätten. EU-domstolen kan emellertid ge ett användbart svar på dessa frågor genom att tillhandahålla den hänskjutande domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för den domstolen att själv avgöra huruvida den nationella rätten är förenlig med unionsrätten. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2020, Syndicat CFTC, C‑463/19, EU:C:2020:932, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

39 I detta hänseende ska det erinras om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 18 december 2025, Tenergie (Ansökan om eftergift av importtull), C‑259/24, EU:C:2025:1013, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

40 I förevarande fall avser de frågor som ställts tolkningen av principen om likabehandling som garanteras i direktiv 2000/78, av artikel 5 i direktivet, som avser rimliga anpassningsåtgärder för personer med funktionshinder, och av artikel 2.2 b i) i detta direktiv, som avser de skäl som kan motivera en särbehandling.

41 Domstolen konstaterar dessutom att det i beslutet om hänskjutande på ett tillräckligt sätt redogörs för den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som ställts samt de skäl som fått den hänskjutande domstolen att tvivla på att den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet är förenlig med unionsrätten. Det framgår således inte att frågorna saknar samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller att de avser ett hypotetiskt problem.

42 Av detta följer att domstolen är behörig att besvara tolkningsfrågorna och att dessa kan tas upp till sakprövning.

43 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den utgör hinder för nationell lagstiftning om yrkesmässig och territoriell rörlighet som ger vissa lärare med funktionshinder förtur i fråga om rörlighet, varvid rörlighet inom provinser prioriteras framför rörlighet mellan provinser.

44 Det ska inledningsvis erinras om att det framgår såväl av rubriken och ingressen som av innehållet i och syftet med detta direktiv att ändamålet med direktivet är att inrätta en allmän ram för att säkerställa att varje person behandlas lika i arbetslivet, genom att vederbörande ges ett effektivt skydd mot diskriminering på någon av de grunder som anges i artikel 1 i direktivet, däribland funktionshinder (dom av den 11 september 2025, Bervidi, C‑38/24, EU:C:2025:690, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

45 Enligt artikel 3.1 a och c i nämnda direktiv ska direktivet, inom ramen för Europeiska unionens befogenheter, tillämpas på alla personer, såväl inom den offentliga som inom den privata sektorn, inklusive offentliga organ, i fråga om bland annat villkor för tillträde till anställning och anställnings- och arbetsvillkor (dom av den 11 september 2025, Bervidi, C‑38/24, EU:C:2025:690, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

46 I förevarande fall ska det prövas huruvida den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, som ger vissa lärare med funktionshinder förtur i fråga om rörlighet, genomför rimliga anpassningsåtgärder i den mening som avses i artikel 5 i detta direktiv.

47 Enligt denna bestämmelse ska rimliga anpassningsåtgärder vidtas för att säkerställa att principen om likabehandling upprätthålls i förhållande till personer med funktionshinder, vilket innebär att arbetsgivaren ska vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet för att göra det möjligt för en person med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, eller att genomgå utbildning, såvida sådana åtgärder inte medför en oproportionerlig börda för arbetsgivaren. Om denna börda i tillräcklig grad kompenseras genom åtgärder som redan ingår i den berörda medlemsstatens politik för personer med funktionshinder bör den inte anses oproportionerlig.

48 Det framgår av artikel 5 i direktiv 2000/78, jämförd med skäl 20 i samma direktiv, att lämpliga åtgärder, i den mening som avses i nämnda artikel 5, är effektiva och praktiska åtgärder för att organisera arbetsplatsen med hänsyn till personer med funktionshinder, t.ex. inredning av lokaler eller anpassning av utrustning, arbetstakt, arbetsfördelning, utbildningsmöjligheter eller arbetsledning.

49 Skäl 20 innehåller emellertid en icke uttömmande uppräkning av lämpliga åtgärder, vilka kan vara fysiska, organisatoriska och/eller pedagogiska, eftersom nämnda artikel 5, läst mot bakgrund av FN-konventionen, förespråkar en vid definition av begreppet rimliga anpassningsåtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2022, HR Rail, C‑485/20, EU:C:2022:85, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

50 Det ska noteras att bestämmelserna i denna konvention kan åberopas för att tolka bestämmelserna i direktiv 2000/78, vilket innebär att direktivet i möjligaste mån ska tolkas i överensstämmelse med denna konvention (dom av den 11 september 2025, Pauni, C‑5/24, EU:C:2025:689, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

51 Enligt artikel 2 fjärde stycket i denna konvention avses med skälig anpassning nödvändiga och ändamålsenliga ändringar och anpassningar, som inte innebär en oproportionerlig eller omotiverad börda när så behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att personer med funktionsnedsättning på samma villkor som andra kan åtnjuta eller utöva alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.

52 Hänvisningen i skäl 20 i direktiv 2000/78 till organisationen av arbetsplatsen ska förstås så, att det betonas att en sådan organisation ska prioriteras i förhållande till andra åtgärder som gör det möjligt att anpassa arbetsmiljön för personen med funktionshinder så att vederbörande fullt och verkligt kan delta i arbetslivet på grundval av principen om likhet med andra arbetstagare. Dessa åtgärder kan således omfatta arbetsgivarens genomförande av åtgärder som gör det möjligt för denna person att behålla sin anställning, såsom en omplacering till en annan arbetsplats (dom av den 10 februari 2022, HR Rail, C‑485/20, EU:C:2022:85, punkt 41).

53 I skäl 21 i direktivet anges att man, i syfte att avgöra huruvida åtgärderna blir alltför betungande, särskilt bör beakta de ekonomiska och andra kostnader som åtgärderna medför, organisationens eller företagets storlek och ekonomiska resurser och möjligheten att erhålla offentliga medel eller annat stöd.

54 Begreppet rimliga anpassningsåtgärder, i den mening som avses i artikel 5 i direktivet, ska således tolkas i vid bemärkelse, så att det syftar till att undanröja olika hinder för att personer med funktionshinder ska kunna delta fullt och verkligt i arbetslivet på lika villkor som andra arbetstagare (dom av den 21 oktober 2021, Komisia za zashtita ot diskriminatsia, C‑824/19, EU:C:2021:862, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

55 I nämnda artikel 5 föreskrivs emellertid att arbetsgivaren skall vidta de åtgärder som behövs i det konkreta fallet.

56 Såsom Europeiska kommissionen har påpekat i sitt skriftliga yttrande är det, för att vidta de rimliga anpassningsåtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt för en arbetstagare med funktionshinder att få tillträde till, delta i eller göra karriär i arbetslivet, i den mening som avses i nämnda artikel 5, således nödvändigt att känna till vad som konkret krävs i arbetstagarens specifika situation samt de svårigheter och hinder som denne möter när det gäller att få tillträde till och utöva sitt arbete.

57 I detta sammanhang framgår det av domstolens rättspraxis att en omplacering till en annan tjänst av en arbetstagare som blivit permanent oförmögen att utföra sin tjänst på grund av uppkomsten av ett funktionshinder kan utgöra en lämplig åtgärd inom ramen för rimliga anpassningsåtgärder i den mening som avses i nämnda artikel 5, eftersom omplaceringen gör det möjligt för arbetstagaren att behålla sin anställning och säkerställer arbetstagarens fulla och verkliga deltagande i arbetslivet på grundval av principen om likhet med andra arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 februari 2022, HR Rail, C‑485/20, EU:C:2022:85, punkterna 41 och 43).

58 För att det ska vara möjligt att placera en person med funktionshinder på en annan tjänst krävs emellertid att det finns minst en ledig tjänst som den berörde arbetstagaren kan inneha (dom av den 18 januari 2024, Ca Na Negreta, C‑631/22, EU:C:2024:53, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

59 I förevarande fall ska, i enlighet med artikel 465.1 i lagstiftningsdekret nr 297, jämförd med artikel 6.2 i det kompletterande kollektivavtalet, ansökningar om omplacering inom provinser behandlas före ansökningar om omplacering mellan provinser.

60 Enligt artikel 21 i lag nr 104/1992 ska personer med funktionshinder med en invaliditetsgrad som överstiger två tredjedelar ges förtur i fråga om rörlighet.

61 Såsom framgår av punkterna 54–58 ovan ska begreppet rimliga anpassningsåtgärder, i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2000/78, visserligen ges en vid tolkning, så att det avser alla åtgärder som gör det möjligt att tillgodose behoven hos en person med funktionshinder i en konkret situation.

62 Det nationella system som är i fråga i det nationella målet, såsom det redogjorts för i punkterna 59 och 60 ovan, förefaller emellertid föreskriva åtgärder av allmän och abstrakt karaktär och kan därför inte anses föreskriva åtgärder som vidtas med avseende på den berörda personen med funktionshinder vilka behövs i det konkreta fallet, i den mening som avses i nämnda artikel 5.

63 Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att den förtur i fråga om rörlighet som föreskrivs i det nationella systemet automatiskt ges de berörda personerna beroende på vilken kategori deras funktionshinder ingår i, bland annat med beaktande av invaliditetsgraden, utan att det föreskrivs att hänsyn, vid behov, ska tas till deras specifika behov i en konkret situation.

64 Av detta följer att denna förtur i fråga om rörlighet inte kan anses genomföra rimliga anpassningsåtgärder i den mening som avses i artikel 5 i direktiv 2000/78, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

65 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 5 i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för nationell lagstiftning om yrkesmässig och territoriell rörlighet som ger vissa lärare med funktionshinder förtur i fråga om rörlighet, varvid rörlighet inom provinser prioriteras framför rörlighet mellan provinser, eftersom detta system inte tar hänsyn till funktionshindrades specifika behov i konkreta situationer och därför inte utgör rimliga anpassningsåtgärder, i den mening som avses i denna bestämmelse.

66 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att nationell lagstiftning om yrkesmässig och territoriell rörlighet som ger vissa lärare med funktionshinder förtur i fråga om rörlighet i förhållande till lärare utan funktionshinder, samtidigt som rörlighet inom provinser prioriteras framför rörlighet mellan provinser, utgör indirekt diskriminering, i den mening som avses i denna bestämmelse, till nackdel för lärare som har ansökt om omplacering mellan provinser, vilken inte kan motiveras av målet att säkerställa lärarnas rörlighet i hela landet inför skolstarten.

67 Det ska inledningsvis erinras om att detta direktiv, inom det område som direktivet omfattar, konkretiserar den allmänna principen om icke-diskriminering som stadfästs i artikel 21 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, vilken förbjuder all diskriminering, bland annat på grund av funktionshinder. I artikel 26 i stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskrivs dessutom att unionen erkänner och respekterar rätten för personer med funktionshinder att få del av åtgärder som syftar till att säkerställa deras oberoende, sociala och yrkesmässiga integrering och deltagande i samhällslivet (dom av den 11 september 2025, Pauni, C‑5/24, EU:C:2025:689, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

68 Enligt artikel 2.1 i nämnda direktiv ska principen om likabehandling, med avseende på direktivet, förstås så, att det inte får förekomma någon direkt eller indirekt diskriminering, inklusive på grund av funktionshinder. Det följer dessutom av artikel 2.2 b att indirekt diskriminering anses förekomma när en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar personer med ett visst funktionshinder, jämfört med andra personer.

69 I detta sammanhang ska det preciseras att missgynnande behandling på grund av funktionshinder endast strider mot det skydd som avses i direktiv 2000/78 i den mån den utgör diskriminering i den mening som avses i artikel 2 i direktivet. En arbetstagare med funktionshinder som omfattas av detta direktiv ska nämligen skyddas mot all diskriminering i förhållande till en arbetstagare utan funktionshinder. Det ska följaktligen prövas huruvida den nationella bestämmelse som är i fråga i det nationella målet, med avseende på dessa båda kategorier av arbetstagare, kan utgöra indirekt diskriminering av personer med funktionshinder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 september 2025, Pauni, C‑5/24, EU:C:2025:689, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

70 Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, bedöma om den tillämpliga nationella lagstiftningen kan särskilt missgynna arbetstagare med funktionshinder, i den mening som avses i artikel 2.2 b i nämnda direktiv.

71 Domstolen konstaterar i detta avseende att det varken av formuleringen särskilt missgynnar i denna bestämmelse eller av andra preciseringar i bestämmelsen framgår att en person missgynnas på detta sätt endast i allvarliga, uppenbara och särskilt betydande fall av ojämlikhet. Uttrycket särskilt missgynnar ska förstås så, att det särskilt är de personer som skyddas av detta direktiv, däribland arbetstagare med funktionshinder, som missgynnas av bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet i fråga (dom av den 11 september 2025, Pauni, C‑5/24, EU:C:2025:689, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

72 Det kan således vara fråga om ett sådant särskilt missgynnande bland annat om det styrks att bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet är till nackdel för en betydligt större andel arbetstagare med funktionshinder jämfört med arbetstagare utan funktionshinder (dom av den 11 september 2025, Pauni, C‑5/24, EU:C:2025:689, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

73 Domstolen konstaterar emellertid att det inte framgår av handlingarna i målet att den nationella lagstiftning som är i fråga missgynnar C.M. på grund av hennes funktionshinder i förhållande till lärare utan funktionshinder.

74 Såsom kommissionen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande förefaller det tvärtom som om C.M. befinner sig i en i vart fall fördelaktig situation i förhållande till lärare som inte är funktionshindrade, eftersom hon åtnjuter den förtur i fråga om rörlighet som föreskrivs i den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, medan dessa lärare inte har någon som helst förtur då de endast kan ansöka om tjänster som fortfarande är vakanta efter det att samtliga prioriterade ansökningar har bifallits.

75 Alla lärare, oavsett om de är funktionshindrade eller inte, som ansöker om omplacering mellan provinser drabbas dessutom av de negativa effekterna av regeln att ansökningar om omplacering inom provinser ska behandlas före ansökningar om omplacering mellan provinser, eftersom antalet tillgängliga tjänster är betydligt färre efter det att ansökningarna om omplacering inom provinser har behandlats.

76 Den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet kan således inte anses särskilt missgynna C.M., i den mening som avses i artikel 2.2 b i direktiv 2000/78, jämfört med lärare som inte har ett funktionshinder, och kan följaktligen inte heller anses medföra en indirekt särbehandling på grund av funktionshinder, i den mening som avses i denna bestämmelse.

77 I avsaknad av ett sådant särskilt missgynnande finns det således ingen anledning att pröva huruvida denna lagstiftning kan motiveras av målet att säkerställa rörligheten för lärare inom hela det nationella territoriet inför skolstarten eller om medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga, i enlighet med artikel 2.2 b i) i detta direktiv.

78 Det ska emellertid påpekas att kommissionen i sitt skriftliga yttrande har gjort gällande att även om den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet utgör positiv särbehandling, i den mening som avses i artikel 7 i nämnda direktiv, innebär den att de berörda personerna behandlas på olika sätt beroende på deras funktionshinder. Enligt artikel 13.1 i det kompletterande kollektivavtalet har blinda personer och personer som genomgår hemodialys absolut förtur vad gäller rörlighet, i den meningen att denna förtur gäller såväl ansökningar om omplacering inom provinser som ansökningar om omplacering mellan provinser. Enligt artikel 13.1.III i det kompletterande kollektivavtalet har personer med funktionshinder med en invaliditetsgrad som överstiger två tredjedelar däremot endast så kallad relativ förtur, i den meningen att denna förtur endast gäller ansökningar om omplacering inom provinser. Domstolen konstaterar emellertid att den hänskjutande domstolen inte har lämnat några konkreta uppgifter som gör det möjligt att bedöma det sammanhang eller de skäl som ligger till grund för den åtskillnad mellan olika kategorier av personer med funktionshinder som följer av dessa bestämmelser.

79 Det ska i detta avseende erinras om att principen om likabehandling i direktiv 2000/78 syftar till att skydda en arbetstagare med funktionshinder, i den mening som avses i direktivet, mot diskriminering på grund av denna diskrimineringsgrund, inte bara i förhållande till arbetstagare utan funktionshinder utan även i förhållande till andra arbetstagare med funktionshinder (dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej w Krakowie, C‑16/19, EU:C:2021:64, punkt 36).

80 När en arbetsgivare behandlar en arbetstagare mindre förmånligt än en annan arbetstagare behandlas, har behandlats eller skulle ha behandlats i en jämförbar situation, och det med hänsyn till samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet visar sig att denna oförmånliga behandling sker på grundval av den förstnämnda arbetstagarens funktionshinder, i den meningen att den grundar sig på ett kriterium som är oupplösligt förbundet med detta funktionshinder, strider denna behandling nämligen mot förbudet mot direkt diskriminering i artikel 2.2 a i nämnda direktiv (dom av den 26 januari 2021, Szpital Kliniczny im. dra J. Babińskiego Samodzielny Publiczny Zakład Opieki Zdrowotnej w Krakowie ( C‑16/19, EU:C:2021:64, punkt 48).

81 Domstolen har dessutom slagit fast att direkt diskriminering på grund av något av de skäl, däribland funktionshinder, som anges i artikel 1 i direktiv 2000/78, kan vara motiverad på grundval av artikel 2.5 eller artikel 7 i detta direktiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation, C‑193/17, EU:C:2019:43, punkt 52).

82 Det framgår av domstolens rättspraxis att en eventuell rättfärdigande grund ska prövas mot bakgrund av det mål som eftersträvas med de berörda bestämmelserna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 januari 2019, Cresco Investigation, C‑193/17, EU:C:2019:43, punkterna 54 och 66).

83 I förevarande fall kan EU-domstolen, i avsaknad av tillräckliga uppgifter om det mål som eftersträvas med den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet, inte uttala sig om huruvida situationen för de olika kategorierna av personer med funktionshinder är jämförbar, i den mening som avses i den rättspraxis som avses i punkt 80 ovan. Av samma skäl kan domstolen inte heller bedöma huruvida sådan lagstiftning kan motiveras med stöd av de bestämmelser som avses i punkt 81 ovan.

84 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2.2 b i direktiv 2000/78 ska tolkas så, att nationell lagstiftning om yrkesmässig och territoriell rörlighet som ger vissa lärare med funktionshinder förtur i fråga om rörlighet i förhållande till lärare utan funktionshinder, samtidigt som rörlighet inom provinser prioriteras framför rörlighet mellan provinser, inte utgör indirekt diskriminering, i den mening som avses i denna bestämmelse, till nackdel för lärare som har ansökt om omplacering mellan provinser.

85 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.