Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 22 januari 2026
I mål C‑633/24 [Sovisso] , angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) genom beslut av den 17 september 2024, som inkom till domstolen den 27 september 2024, i målet
DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Ziemele samt domarna A. Kumin och S. Gervasoni (referent), generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: F.F., genom A. Andreoni och A. Serreti, avvocati, Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS), genom A. Patteri och S. Preden, avvocati, Tjeckiens regering, genom J. Benešová, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Internationell rätt
Unionsrätt
Italiensk rätt
Lag nr 153/69
Lag nr 222/84
Lag nr 335/1995
Dekret nr 577/1992
Det nationella målet, tolkningsfrågan och förfarandet vid EU-domstolen
Prövning av tolkningsfrågan
Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till prövning
Prövning i sak
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 58 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan F.F. och Istituto nazionale della previdenza sociale (INPS) (Nationella institutet för social trygghet, Italien). Målet rör utbetalning av ett tillägg som ges för att säkerställa att invaliditetsersättningen uppgår till det minimibelopp som stadgas i nationell rätt.
3 Den 21 juni 1999 ingick Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet sju avtal, däribland avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer (EGT L 114, 2002, s. 6), vilket bland annat har ändrats genom beslut nr 1/2012 av den gemensamma kommitté som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer av den 31 mars 2012 (EUT L 103, 2012, s. 51) (nedan kallat avtalet om fri rörlighet för personer).
4 Artikel 8 i avtalet om fri rörlighet för personer har rubriken Samordning av systemen för social trygghet. Där anges följande:
5 Bilaga II till avtalet om fri rörlighet för personer har rubriken Samordning av socialförsäkringssystemen. I artikel 1 i denna bilaga föreskrivs följande:
6 Avsnitt A i bilaga II till avtalet om fri rörlighet för personer har rubriken Rättsakter som det hänvisas till och omfattar bland annat förordning nr 883/2004, som har ersatt rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 1971, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 57).
7 Artikel 1 i förordning nr 883/2004 har rubriken Definitioner. Där anges följande:
8 Artikel 2 i denna förordning har rubriken Personkrets. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:
9 I artikel 3 i samma förordning, med rubriken Sakområden, föreskrivs följande:
10 Artikel 4 i förordning nr 883/2004, med rubriken Likabehandling, har följande lydelse:
11 I artikel 6 i förordningen, med rubriken Sammanläggning av perioder, anges följande:
12 Artikel 52 i nämnda förordning har rubriken Beviljande av förmåner. Där föreskrivs följande:
13 Artikel 58 i förordningen har rubriken Beviljande av ett tillägg. Artikeln har följande lydelse:
14 Artikel 8 i lag nr 153 – Revisione degli ordinamenti pensionistici e norma in materia di sicurezza sociale (lag nr 153 om översyn av pensionssystemen och bestämmelserna om social trygghet) av den 30 april 1969 (GURI nr 111 av den 30 april 1969) (nedan kallad lag nr 153/69) återfinns i ett avsnitt som har rubriken Förbättring av pensionsvillkoren. I punkt 2 i denna artikel föreskrivs att vid sammanläggning av försäkrings- och avgiftsperioder i enlighet med internationella avtal eller konventioner på socialförsäkringsområdet har italienska medborgare rätt att få ett tillägg till sin invaliditetspension med ett minimibelopp per månad, under förutsättning att de kan styrka att de under minst tio år har betalat in avgifter inom ramen för ett anställningsavtal i Italien.
15 I artikel 1.3 i legge n. 222 – Revisione della disciplina della invalidità pensionabile (lag nr 222 om översyn av bestämmelserna om invaliditetspension) av den 12 juni 1984 (GURI nr 165 av den 16 juni 1984) (nedan kallad lag nr 222/84) föreskrivs följande:
16 I artikel 4.1 i lag nr 222/84 föreskrivs att berörda personer, för att förvärva rätt till sådan invaliditetsersättning och invaliditetspension som avses i artiklarna 1 och 2 i denna lag, ska styrka att de betalat in avgifter till försäkringen under sammanlagt fem år, varav tre år under de senaste fem åren innan ansökan gjordes hos myndigheten.
17 Artikel 1.16 i legge n. 335 – Riforma del sistema pensionistico obbligatorio e complementare (lag nr 335 om reform av det obligatoriska pensionssystemet och tilläggspensionssystemet) av den 8 augusti 1995 (GURI nr 190 av den 16 augusti 1995, ordinarie tillägg nr 101) (nedan kallad lag nr 335/1995) har följande lydelse:
18 Artikel 3.1 i decreto ministeriale n. 577 – Regolamento recante norme sui trattamenti pensionistici per attività svolte all’estero e per i residenti all’estero (ministerdekret nr 577 – Föreskrifter om pensionsförmåner för arbetstagare som utfört arbete i utlandet och personer bosatta utomlands) av den 30 december 1992 (GURI nr 116 av den 20 maj 1993) (nedan kallat dekret nr 577/1992) har följande lydelse:
19 Klaganden i det nationella målet är bosatt i Italien. Han betalade sociala avgifter i Schweiz under åren 1991–1994 och därefter i Italien mellan den 1 april 2002 och den 31 mars 2012. Han tillgodoräknades i Italien även inbetalning av sociala avgifter för en arbetslöshetsperiod under åren 2012 och 2013.
20 Klaganden i det nationella målet lämnade in flera ansökningar till INPS om att erhålla invaliditetsersättning i proportion till de sociala avgifter som erlagts i Italien samt ett tillägg till denna ersättning, som syftade till att säkerställa att det minimibelopp som föreskrivs i nationell rätt uppnåddes. Hans ansökningar avslogs med motiveringen att han inte uppfyllde villkoren i artikel 4 i lag nr 222/84. INPS ansåg nämligen att han var en försäkrad som hade betalat in avgifter till socialförsäkringen från och med år 1996. Han omfattades därför av artikel 1.16 i lag nr 335/1995 och kunde således endast erhålla invaliditetsersättning enligt det så kallade avgiftsfinansierade systemet. Enligt det systemet utgick emellertid, enligt ett undantag i samma bestämmelse, inte något tillägg för att garantera nämnda lagstadgade minimibelopp. Av de yttranden som inkommit till EU-domstolen framgår att INPS först sent fick kännedom om de avgiftsperioder som klaganden hade fullgjort i Schweiz före år 1996 och som påstods innebära att det nämnda undantaget inte var tillämpligt på honom.
21 Efter att utan framgång ha begärt ändring hos detta organ väckte klaganden talan vid Tribunale di Torino (Domstolen i Turin, Italien). Denna ansåg att hans situation omfattades av artikel 8.2 i lag nr 153/69 och bedömde att han inte uppfyllde villkoren i denna bestämmelse för att beviljas det begärda tillägget. Enligt nämnda bestämmelse ska den berörde vid sammanläggning av avgiftsperioder i Italien och utomlands styrka att en avgiftsperiod på minst tio år har fullgjorts enligt ett anställningsavtal i Italien. Tribunale di Torino (Domstolen i Turin) fann att detta villkor inte var uppfyllt, eftersom klaganden endast hade betalat in avgifter i Italien under 260 veckor, motsvarande en avgiftsperiod på fem år. Klaganden hade därför inte rätt att erhålla ett tillägg för att säkerställa att det minimibelopp som föreskrevs i nationell rätt uppnåddes, och detta inte ens om de avgifter som han hade betalat i Schweiz före år 1996 beaktades.
22 Klaganden överklagade domen från Tribunale di Torino (Domstolen i Turin) till Corte d’appello di Torino (Appellationsdomstolen i Turin, Italien), som fastställde denna dom. Sistnämnda domstol ansåg att klaganden inte kunde erhålla tillägget till invaliditetsersättningen för att uppnå det lagstadgade minimibeloppet, eftersom samtliga avgiftsperioder i Italien hade fullgjorts efter den 31 december 1995, det vill säga inom ramen för det avgiftsfinansierade systemet, enligt vilket det till följd av artikel 1.16 i lag nr 335/1995 inte är möjligt att erhålla tillägget för att uppnå nämnda lagstadgade minimibelopp. Enligt Corte d’appello di Torino (Appellationsdomstolen i Turin) saknade klaganden rätt till detta tillägg även enligt artikel 8.2 i lag nr 153/69. Enligt den bestämmelsen krävs nämligen att avgifter har betalats i Italien under tio år, medan han endast kunde styrka att han hade betalat in avgifter i denna medlemsstat under fem år. Domstolen ansåg slutligen att han inte hade rätt till en förmån som stod i proportion till de avgifter som han hade betalat i Schweiz och Italien enligt artikel 52.3 i förordning nr 883/2004.
23 Klaganden i det nationella målet överklagade domen från Corte d’appello di Torino (Appellationsdomstolen i Turin) till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som är den hänskjutande domstolen. Denna vill få klarhet i huruvida den italienska lagstiftningen är förenlig med artikel 58 i förordning nr 883/2004 och med principen om fri rörlighet för arbetstagare, såtillvida som det enligt denna lagstiftning krävs att personer som inte har fullgjort alla sina avgiftsperioder i Italien har betalat in avgifter i Italien under tio år för att de ska ha rätt till det tillägg som är avsett att säkerställa att det minimibelopp som föreskrivs i nationell rätt uppnås, medan personer som har fullgjort alla sina avgiftsperioder i det landet har rätt, enligt artiklarna 1 och 4 i lag nr 222/84, till detta tillägg efter att ha betalat in avgifter under endast fem år, varav tre under de senaste fem åren.
24 Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:
25 Den 24 juni 2025 begärde EU-domstolen med stöd av artikel 101.1 i rättegångsreglerna klarlägganden från den hänskjutande domstolen för att få klarhet i huruvida ändamålet med talan i det nationella målet alltjämt bestod, med beaktande av den tolkning av nationell rätt som INPS hade gjort i sitt yttrande, och, om så var fallet, den exakta innebörden av nationell rätt, inbegripet praxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen). Som svar på denna begäran uppgav den hänskjutande domstolen, genom skrivelse som inkom till EU-domstolens kansli den 18 juli 2025, att ändamålet med talan i det nationella målet alltjämt bestod och att INPS hade missförstått innebörden av italiensk rätt och den hänskjutande domstolens praxis.
26 INPS har i sitt yttrande, dock utan att framställa någon formell invändning om rättegångshinder, gjort gällande att ändamålet med den ställda frågan har förfallit, eftersom det enligt artikel 3 i dekret nr 577/1992 och den tolkning av nationell rätt som följer av den hänskjutande domstolens egen praxis inte, vid sammanläggning av avgiftsperioder i Italien och avgiftsperioder i en annan medlemsstat för en i Italien bosatt försäkrad person, krävs att han eller hon uppfyller ett ytterligare villkor i förhållande till försäkrade personer som uteslutande har erlagt avgifter i Italien, för att vederbörande ska erhålla tillägget till invaliditetsersättningen för att uppnå det lagstadgade minimibeloppet.
27 Det ska i detta sammanhang erinras om att det i det förfarande som föreskrivs i artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts av den hänskjutande domstolen på eget ansvar (dom av den 27 november 2025, Santander Renta Variable España Pensiones, Fondo de Pensiones, C‑525/24, EU:C:2025:922, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
28 Det ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. De frågor som ställs av nationella domstolar ska presumeras vara relevanta. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när den fråga som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i unionsrätten, såvida det inte är uppenbart att den begärda tolkningen inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågan är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på denna fråga (dom av den 24 juni 2025, GR REAL, C‑351/23, EU:C:2025:474, punkt 45).
29 I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, som svar på EU-domstolens begäran om klarlägganden, angett att den tolkning av nationell rätt som INPS har gjort i sitt yttrande till EU-domstolen inte överensstämmer med den tolkning som INPS hittills har förespråkat. Den hänskjutande domstolen har förklarat att ändamålet med talan i det nationella målet består, eftersom F.F.:s ansökan inte har bifallits. Den anser att den tolkning av de nationella bestämmelserna, särskilt artikel 3 i dekret nr 577/1992, och av praxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) som INPS har gjort gällande i sitt yttrande till EU-domstolen är felaktig.
30 Mot bakgrund av dessa klarlägganden från den hänskjutande domstolen är det inte uppenbart att ändamålet med den ställda frågan har förfallit och att denna följaktligen skulle vara hypotetisk i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 28 ovan.
31 Av detta följer att tolkningsfrågan kan tas upp till prövning.
32 Det ska inledningsvis erinras om att det i avtalet om fri rörlighet för personer och i synnerhet dess artikel 8 och bilaga II föreskrivs att förordning nr 883/2004 ska tillämpas i situationer som involverar unionens medlemsstater och Schweiziska edsförbundet och att den sistnämnda staten vid tillämpningen av denna förordning ska likställas med en medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 mars 2018, Blanco Marqués, C‑431/16, EU:C:2018:189, punkt 37 och där angiven rättspraxis).
33 Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida de villkor som uppställs i den italienska lagstiftningen, för att erhålla ett tillägg som syftar till att säkerställa att en berättigad erhåller invaliditetsersättning med ett minimibelopp, strider mot unionsrätten, såtillvida som de innebär att avgiftsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat inte beaktas på samma sätt som om de hade fullgjorts i Italien. Härav följer att den fråga som ställts ska förstås på så sätt att den inte endast avser artikel 58 i förordning nr 883/2004, som nämns i tolkningsfrågan, utan även artiklarna 4 och 6 i denna förordning, vilka avser principerna om likabehandling respektive sammanläggning av perioder.
34 Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 58 i förordning nr 883/2004, jämförd med artiklarna 4 och 6 i samma förordning, ska tolkas så, att den utgör hinder för en lagstiftning i en medlemsstat som innebär att betalningen av ett tillägg, som är avsett att säkerställa att förmånstagare erhåller ett minimibelopp i invaliditetsersättning, är villkorad, såvitt gäller försäkrade personer som har betalat in avgifter i andra medlemsstater, av att personerna i fråga har betalat in avgifter under en period på tio år i den förstnämnda medlemsstaten, medan betalningen av detta tillägg, för dem som uteslutande har betalat in avgifter i denna medlemsstat, är villkorad av att avgifter har betalats in under en period på fem år i denna stat, varav tre under de senaste fem åren.
35 För att ett användbart svar ska kunna lämnas till den hänskjutande domstolen, ska det inledningsvis erinras om att förordning nr 883/2004, vars syfte är att säkerställa samordning mellan de olika nationella systemen, låter de nationella systemen bestå och inte inrättar något gemensamt system för social trygghet. Enligt fast rättspraxis har medlemsstaterna således kvar sin befogenhet att utforma sina system för social trygghet (dom av den 14 mars 2019, Vester, C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 29 och där angiven rättspraxis).
36 I avsaknad av en harmonisering på unionsnivå tillkommer det följaktligen lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma bland annat villkoren för rätt till förmåner (dom av den 14 mars 2019, Vester, C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 30 och där angiven rättspraxis).
37 Vid utövandet av denna befogenhet måste medlemsstaterna emellertid iaktta unionsrätten, i synnerhet bestämmelserna i EUF-fördraget om rätten för varje unionsmedborgare att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier (dom av den 14 mars 2019, Vester, C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
38 EUF-fördraget garanterar inte arbetstagare att en utvidgning av deras verksamhet till fler än en medlemsstat eller en överföring av verksamheten till en annan medlemsstat saknar inverkan med avseende på den sociala tryggheten. Med beaktande av skillnaderna mellan medlemsstaternas lagstiftningar om social trygghet kan en sådan utvidgning eller överföring alltefter omständigheterna vara fördelaktig eller ofördelaktig för en arbetstagare vad gäller dennes socialförsäkringsskydd. Härav följer att om tillämpningen av den nationella lagstiftningen är ofördelaktig för en arbetstagare, ska lagstiftningen ändå anses vara förenlig med artiklarna 45 och 48 FEUF under förutsättning att den berörda arbetstagaren inte missgynnas i förhållande till arbetstagare som utövar hela sin verksamhet i den medlemsstat där lagstiftningen är tillämplig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Vester, C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 32 och där angiven rättspraxis).
39 Domstolen har upprepade gånger slagit fast att syftet med artikel 45 FEUF inte skulle uppnås om konsekvensen av att migrerande arbetstagare utövar sin rätt till fri rörlighet blev att de går miste om de sociala trygghetsförmåner som lagstiftningen i en medlemsstat garanterar dem. En sådan konsekvens skulle nämligen kunna medföra att arbetstagare inom unionen avskräcks från att utöva sin rätt till fri rörlighet och skulle därmed utgöra ett hinder för denna frihet (dom av den 14 mars 2019, Vester, C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 33 och där angiven rättspraxis).
40 De krav som följer av principen om fri rörlighet för arbetstagare konkretiseras i fråga om social trygghet i förordning nr 883/2004. I artikel 4 i denna, som rör principen om likabehandling, anges att personer som omfattas av förordningens tillämpningsområde ska behandlas på samma sätt, enligt lagstiftningen i en medlemsstat, som medlemsstatens egna medborgare.
41 Denna princip om likabehandling innebär inte endast ett förbud mot öppen diskriminering, på grund av nationaliteten hos förmånstagarna i de sociala trygghetssystemen, utan också ett förbud mot varje form av dold diskriminering som med tillämpning av andra särskiljningskriterier i praktiken leder till samma resultat (dom av den 5 december 2019, Bocero Torrico och Bode, C‑398/18 och C‑428/18, EU:C:2019:1050, punkt 40).
42 Sådana nationella villkor som visserligen gäller oberoende av medborgarskapet men som väsentligen eller till största delen drabbar migrerande arbetstagare, och sådana villkor som gäller utan åtskillnad men som lättare kan uppfyllas av arbetstagare som är medborgare i landet än av migrerande arbetstagare, ska således anses vara indirekt diskriminerande. Såsom indirekt diskriminerande ska även sådana villkor anses som innebär en risk för att särskilda nackdelar uppkommer för migrerande arbetstagare (dom av den 5 december 2019, Bocero Torrico och Bode, C‑398/18 och C‑428/18, EU:C:2019:1050, punkt 41).
43 I artikel 6 i förordning nr 883/2004, som rör principen om sammanläggning av perioder, föreskrivs att om inte annat följer av denna förordning, ska den behöriga institutionen i en medlemsstat, enligt vars lagstiftning erhållande … av rätt till förmåner … villkoras av att försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder eller perioder som egenföretagare har fullgjorts, i nödvändig utsträckning beakta försäkrings-, anställnings- eller bosättningsperioder eller perioder som egenföretagare som har fullgjorts enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat som om de vore perioder som fullgjorts enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar.
44 Slutligen kan mottagaren av en invaliditetsförmån enligt artikel 58 i förordning nr 883/2004 inte tilldelas ett lägre förmånsbelopp än det minimibelopp som fastställts av den medlemsstat där han eller hon är bosatt. Den sistnämnda medlemsstaten ska i förekommande fall betala ett tillägg till vederbörande motsvarande skillnaden mellan det totala förmånsbelopp som ska utbetalas och detta minimibelopp.
45 Det framgår av punkterna 40–44 ovan att artikel 58 i förordning nr 883/2004, jämförd med artiklarna 4 och 6 i samma förordning, utgör hinder för att ett sådant tillägg beviljas på villkor som innebär att arbetstagare som har utövat sin rätt till fri rörlighet inom unionen behandlas ofördelaktigt jämfört med arbetstagare som inte har utövat denna frihet, på grund av att avgiftsperioder som fullgjorts enligt andra medlemsstaters lagstiftning inte beaktas på samma sätt som om de hade fullgjorts enligt lagstiftningen i den medlemsstat där den behöriga institutionen är belägen.
46 Det framgår i förevarande fall av de uppgifter som domstolen har tillgång till att klaganden i det nationella målet, som har ansökt om ett tillägg till invaliditetsersättningen i syfte att uppnå det lagstadgade minimibeloppet i Italien, betalade in avgifter i Schweiziska edsförbundet från år 1991 till år 1994, och därefter under 260 veckor i Italien mellan åren 2002 och 2012. Den sistnämnda perioden motsvarar en avgiftsperiod på fem år. För åren 2012 och 2013 bokfördes även avgifter till hans förmån för arbetslöshetsperioder i Italien.
47 Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att personer som inte uteslutande har fullgjort perioder enligt det så kallade avgiftsfinansierade systemet, vilket är tillämpligt på avgiftsperioder som fullgjorts från och med den 1 januari 1996, enligt den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet har rätt till ett tilläggsbelopp för att uppnå det minimibelopp som föreskrivs i denna lagstiftning, om de uppbär en invaliditetsersättning som är lägre än detta minimibelopp. För att erhålla detta tillägg till invaliditetsersättningen krävs att avgifter har betalats in under fem år, varav tre under de senaste fem åren. Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att enligt artikel 8.2 i lag nr 153/69 ska den försäkrade, vid sammanläggning av försäkrings- och avgiftsperioder som föreskrivs i internationella avtal eller konventioner på socialförsäkringsområdet, styrka en avgiftsperiod på tio år inom ramen för ett anställningsavtal i Italien.
48 Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning förefaller det således som om italiensk rätt innebär att arbetstagare som har utövat sin rätt till fri rörlighet åläggs strängare villkor avseende längden av den avgiftsperiod som ska ha fullgjorts i Italien än dem som gäller för personer som inte har utövat denna frihet. Denna lagstiftning förefaller inte tillåta att avgiftsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat än Republiken Italien beaktas, vid bedömningen av om arbetstagaren har rätt till tillägget till invaliditetsersättningen för att uppnå det lagstadgade minimibeloppet, på samma sätt som om perioderna hade fullgjorts i denna medlemsstat, i strid med vad som krävs enligt artikel 58 i förordning nr 883/2004, jämförd med artiklarna 4 och 6 i denna förordning.
49 Vad gäller följderna härav ska det vidare erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att när det i nationell rätt i strid med unionsrätten föreskrivs att olika grupper av personer ska behandlas olika, ska de som tillhör den missgynnade gruppen behandlas på samma sätt och omfattas av samma system som övriga berörda personer. Det system som den gynnade gruppen omfattas av blir, om unionsrätten inte tillämpas korrekt, det enda giltiga referenssystemet (dom av den 14 mars 2019, Vester, C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 46 och där angiven rättspraxis).
50 Det framgår av beslutet om hänskjutande att arbetstagare som inte har utövat sin rätt till fri rörlighet och som fullgör alla sina försäkringsperioder i Italien har rätt till tillägget till invaliditetsersättningen för att uppnå det lagstadgade minimibeloppet, om de kan styrka att de betalat in avgifter under fem år i Italien, varav tre under de senaste fem åren. Det är således denna lagstiftning som utgör det giltiga referenssystemet, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i föregående punkt (se, analogt, dom av den 14 mars 2019, Vester, C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 47).
51 Det tillkommer visserligen de behöriga nationella myndigheterna i medlemsstaterna att bedöma vilka medel i nationell rätt som är mest lämpliga för att uppnå likabehandling av migrerande arbetstagare och bofasta arbetstagare. Det ska emellertid understrykas att detta mål a priori skulle kunna uppnås genom att migrerande arbetstagare som befinner sig i en sådan situation som den som är i fråga i det nationella målet beviljas tillägget till invaliditetsersättningen för att uppnå det lagstadgade minimibeloppet på samma villkor som bofasta arbetstagare (se, analogt, dom av den 14 mars 2019, Vester, C‑134/18, EU:C:2019:212, punkt 48).
52 Av vad som anförts följer att den ställda frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 58 i förordning nr 883/2004, jämförd med artiklarna 4 och 6 i samma förordning, ska tolkas så, att den utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat som innebär att betalning av ett tillägg, som är avsett att säkerställa att förmånstagare erhåller ett minimibelopp i invaliditetsersättning, är villkorad, såvitt gäller försäkrade personer som har betalat in avgifter i andra medlemsstater, av att personerna i fråga har betalat in avgifter under en period på tio år i förstnämnda medlemsstat, medan betalningen av detta tillägg, för dem som uteslutande har betalat in avgifter i denna medlemsstat, är villkorad av att avgifter har betalats in under en period på fem år i denna stat, varav tre under de senaste fem åren.
53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: italienska.
2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.