Domstolens dom (tionde avdelningen) den 15 mars 2018

I mål C‑431/16, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i den autonoma regionen Kastilien och Léon, Spanien) genom beslut av den 11 maj 2016, som inkom till domstolen den 2 augusti 2016, i målet

DOMSTOLEN (tionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden E. Levits samt domarna M. Berger och F. Biltgen (referent), generaladvokat: E. Tanchev, justitiesekreterare: handläggaren L. Carrasco Marco,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 september 2017,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Instituto Nacional de la Seguridad Social (INSS) och Tesorería General de la Seguridad Social (TGSS), genom juristerna A. Trillo García och M. Baró Pazos, Spaniens regering, genom V. Ester Casas, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom juristerna L. Lozano Palacios och D. Martin, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Spansk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första frågan

Den andra frågan

Den tredje frågan

Den fjärde och den femte frågan

Den sjätte frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 4, 12 och 46a–46d i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 592/2008 av den 17 juni 2008 (EUT L 177, 2008, s. 1) (nedan kallad förordning nr 1408/71), samt av artiklarna 3, 10 och 53–55 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Instituto Nacional de la Seguridad Social (INSS) (den nationella socialförsäkringsmyndigheten, Spanien) (nedan kallat INSS) och Tesorería General de la Seguridad Social (TGSS) (den allmänna socialförsäkringskassan, Spanien, nedan kallad TGSS) och, å andra sidan, José Blanco Marqués. Målet avser INSS:s beslut att hålla inne utbetalningen av José Blanco Marqués pensionstillskott för total och bestående arbetsoförmåga på grund av att ålderspension erhålls från Schweiz.

3 Det är enligt tjugoförsta skälet i förordning nr 1408/71 nödvändigt, [f]ör att skydda migrerande arbetare och deras efterlevande mot alltför snäv tillämpning av nationella bestämmelser om minskning, tillfällig eller slutgiltig indragning, … att lägga till regler med strikta villkor för tillämpningen av dessa bestämmelser.

4 I artikel 1 j i denna förordning definieras lagstiftning som, i förhållande till varje medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om de grenar av och system för social trygghet … samt alla andra beslut om åtgärder för att genomföra sådana grenar och system, ….

5 I artikel 4 i nämnda förordning, med rubriken Sakområden, anges följande i punkt 1:

6 I artikel 12 i samma förordning, med rubriken Förhindrande av sammanträffande av förmåner, föreskrivs följande:

7 I artikel 46 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

8 I artikel 46a i denna förordning, med rubriken Allmänna bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande enligt medlemsstaternas lagstiftningar, föreskrivs följande:

9 Artikel 46b i nämnda förordning, med rubriken Särskilda bestämmelser vid sammanträffande av förmåner av samma slag enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning, har följande lydelse:

10 Förordning nr 1408/2003 har, från och med den 1 maj 2010, upphävts och ersatts med förordning nr 883/2004. Enligt artikel 90.1 i sistnämnda förordning ska förordning nr 1408/71 emellertid fortsätta att gälla och ha kvar sin rättsverkan med avseende på avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet [av den 2 maj 1992 (EGT L 1, 1994, s. 1)] och avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer [, som undertecknats i Luxemburg den 21 juni 1999 och godkänts på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets och, i fråga om avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete, kommissionens beslut (2002/309/EG, Euratom) av den 4 april 2002 om ingående av sju avtal med Schweiziska edsförbundet (EGT L 114, 2002, s. 1) (nedan kallat avtalet mellan EG och Schweiz)] och andra avtal som innehåller en hänvisning till förordning (EEG) nr 1408/71, så länge som dessa avtal inte har ändrats med hänsyn till denna förordning.

11 I artikel 8 i avtalet mellan EG och Schweiz föreskrivs följande:

12 I artikel 20 i avtalet mellan EG och Schweiz föreskrivs följande:

13 I artikel 1 i bilaga II till avtalet mellan EG och Schweiz, en bilaga som avser samordningen av socialförsäkringssystemen, föreskrivs följande:

14 Det hänvisas i avsnitt A i nämnda bilaga bland annat till förordning nr 1408/71.

15 Bilaga II till avtalet mellan EG och Schweiz har uppdaterats genom beslut nr 1/2012 av gemensamma kommittén som inrättats genom avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiziska edsförbundet, å andra sidan, om fri rörlighet för personer (EUT L 103, 2012, s. 1).

16 I nämnda bilaga II, i dess ändrade lydelse, som trädde i kraft den 1 april 2012, hänvisas till förordning nr 883/2004, men även till förordning nr 1408/71 i den mån det hänvisas till denna förordning i [förordning nr 883/2004] eller när det gäller fall som inträffat tidigare.

17 Enligt artiklarna 136 och 137 i Ley General de la Seguridad Social (allmän lag om socialförsäkring), i dess konsoliderade och godkända lydelse enligt Real Decreto Legislativo 1/1994 (kungligt lagdekret 1/1994) av den 20 juni 1994 (BOE nr 154, av den 29 juni 1994, s. 20658), såsom den är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad LGSS), ska en livränta beviljas såsom socialt skydd vid total och bestående arbetsoförmåga att utöva det ordinarie yrket. Livräntan utgör ett skydd i behovssituationen för de arbetstagare som, till följd av sjukdom eller olycka, oavsett om den är arbetsrelaterad eller ej, inte längre kan utöva sitt ordinarie yrke men som fortfarande kan utöva andra yrken.

18 Artikel 139.2 LGSS har följande lydelse:

19 Det framgår av artikel 6.1–6.3 i Decreto 1646/1972 para la aplicación de la ley 24/1972, de 21 de junio, en materia de prestaciones del Régimen General de la Seguridad Social (dekret 1646/1972 om tillämpning av lag 24/1972 av den 21 juni 1972 i fråga om förmåner enligt det allmänna socialförsäkringssystemet), av den 23 juni 1972 (nedan kallat dekret 1646/1972), att pensionen vid total och bestående oförmåga att utöva det ordinarie yrket ska ökas med ett tillskott som motsvarar 20 procent av det beräkningsunderlag som beaktas vid fastställandet av pensionsbeloppet (nedan kallat tillskottet på 20 procent), när arbetstagaren är 55 år eller äldre.

20 Eftersom grunden för detta tillskott bygger på antagandet att det är särskilt svårt för dem som är 55 år eller äldre att hitta ett arbete i ett annat yrke än det i vilket de arbetat och med avseende på vilket total och bestående arbetsoförmåga har erkänts, ska tillskottet, enligt artikel 6.4 i dekret 1646/1972, emellertid hållas inne under den period som arbetstagaren har ett arbete.

21 Uppbärande av pensionen vid total och bestående arbetsoförmåga är däremot i sig förenligt med utövandet av ett annat yrke.

22 Enligt artikel 143.4 LGSS omvandlas pensionen vid bestående arbetsoförmåga till en ålderspension när förmånstagaren blir 65 år. Denna ändring av beteckningen påverkar emellertid inte villkoren för att tillämpa förmånen.

23 José Blanco Marqués, som är född den 3 februari 1943, har en spansk pension som han erhåller då han på grund av total och bestående arbetsoförmåga, till följd av en sjukdom som inte är en yrkessjukdom, har ansetts vara oförmögen att utöva ett yrke som elektroteknisk chef i en gruva, vilket fastställts i en dom av den 3 juni 1998 (med verkan från den 13 januari 1998). Vid fastställandet av rätten till pensionen och dess storlek beaktades endast de avgiftsinbetalningar som hade gjorts till det spanska socialförsäkringssystemet. Den berörde var äldre än 55 år när nämnda avgörande vann laga kraft. Han beviljades därför, enligt artikel 6.1–6.3 i dekret 1646/1972, tillskottet på 20 procent.

24 När José Blanco Marqués fyllde 65 år erhöll han ålderspension från den schweiziska socialförsäkringen med verkan från den 1 mars 2008. Han beviljades denna ålderspension uteslutande med beaktande av de sociala avgifter som han hade betalat enligt det schweiziska systemet för obligatorisk socialförsäkring.

25 Den 24 februari 2015 meddelade INSS ett beslut genom vilket det tillskott på 20 procent som José Blanco Marqués erhöll drogs in från den 1 februari 2015, med motiveringen att tillskottet var oförenligt med erhållandet av en ålderspension. Han anmodades även att återbetala 17340,95 euro, vilket motsvarade de belopp som hade betalats ut i form av sådant tillskott mellan den 1 februari 2011 och den 31 januari 2015, vilka inte hade preskriberats.

26 José Blanco Marqués överklagade detta beslut till Juzgado de lo Social n.o 1 de Ponferrada (Arbetsdomstol nr 1 i Ponferrada, Spanien). Nämnda domstol ogiltigförklarade beslutet genom dom av den 28 september 2015. Den ansåg att tillskottet på 20 procent inte var oförenligt med erhållandet av en schweizisk ålderspension, eftersom en oförenlighet, enligt artikel 46a.3 a i förordning nr 1408/71 eller artikel 53.3 a i förordning nr 883/2004, endast kan föreligga om det i den nationella lagstiftningen föreskrivs att förmåner eller inkomst som har förvärvats utomlands ska beaktas. Någon sådan regel finns emellertid inte i spansk rätt.

27 INSS överklagade domen till Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i den autonoma regionen Kastilien och Léon, Spanien). INSS anförde att tillskottet på 20 procent, enligt praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), inte endast ska hållas inne i det fall som uttryckligen anges i artikel 6.4 i dekret 1646/1972, nämligen när förmånstagaren har ett arbete, utan även i det fall där förmånstagaren erhåller ålderspension i en annan medlemsstat eller i Schweiz, eftersom en sådan pension är en inkomst som ersätter arbetsinkomster.

28 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i den autonoma regionen Kastilien och Léon) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

29 Eftersom den nationella domstolen hänvisar både till bestämmelserna i förordning nr 1408/71 och till bestämmelserna i förordning nr 883/2004 i sina tolkningsfrågor, ska det inledningsvis fastställas vilken förordning som ska tillämpas i tiden [ratione tempopris] för omständigheterna i det nationella målet.

30 Det framgår av de handlingar som domstolen har tillgång till att beslutet att bevilja den spanska pensionen vid total och bestående arbetsoförmåga och beslutet att bevilja den schweiziska ålderspensionen meddelades år 1998 respektive år 2008. Eftersom båda besluten, som de aktuella pensionerna grundas på, meddelades innan förordning nr 883/2004 trädde i kraft, är endast bestämmelserna i förordning nr 1408/71 relevanta i det nationella målet.

31 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida den spanska bestämmelsen i artikel 6.4 i dekret 1646/1972, såsom den har tolkats av Tribunal Supremo (Högsta domstolen), enligt vilken tillskottet på 20 procent ska hållas inne under den period som arbetstagaren har ett arbete eller erhåller ålderspension, utgör en bestämmelse om minskning i den mening som avses i artikel 12 i förordning nr 1408/71.

32 Domstolen konstaterar inledningsvis att en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs ett pensionstillskott vid total och bestående arbetsoförmåga, såsom tillskottet på 20 procent, omfattas av sakområdet för förordning nr 1408/71.

33 Enligt dess artikel 4.1 gäller denna förordning nämligen alla [f]örmåner vid invaliditet, även sådana som är avsedda att bevara eller förbättra förvärvsförmågan.

34 Enligt artikel 1 t i nämnda förordning ska beteckningarna förmåner och pensioner dessutom, i deras vidaste mening, avse alla förmåner och pensioner, inbegripet alla däri ingående delar som bekostas av allmänna medel, alla indexhöjningar och tilläggsbetalningar.

35 Vad beträffar begreppet bestämmelse om minskning, i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71, framgår det av fast praxis från domstolen att en nationell bestämmelse ska anses vara en sådan bestämmelse om minskning, om den beräkningsmetod som den föreskriver innebär att det pensionsbelopp som en person har rätt till minskas på grund av att personen erhåller en förmån i en annan medlemsstat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2002, Insalaca, C‑107/00, EU:C:2002:147, punkt 16 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 mars 2013, van den Booren, C‑127/11, EU:C:2013:140, punkt 28).

36 Det framgår i förevarande fall av beslutet om hänskjutande att enligt artikel 6.4 i dekret 1646/1972, såsom den har tolkats i praxis från Tribunal Supremo (Högsta domstolen), ska tillskottet på 20 procent inte endast hållas inne när förmånstagaren har arbetsinkomster, utan även när förmånstagaren erhåller ålderspension. Nämnda pension anses nämligen utgöra en inkomst som ersätter arbetsinkomster. Enligt samma rättspraxis ska det inte heller göras skillnad mellan nationell ålderspension och pension som erhålls i en annan medlemsstat eller i Schweiz. Såväl den ena som den andra ska således beaktas på samma sätt vid tillämpningen av denna bestämmelse.

37 Av detta följer att den nationella bestämmelse som är aktuell i det nationella målet ska anses avse de förmåner som den berörde erhåller i en annan medlemsstat eller i Schweiz. Det är nämligen så, beträffande sistnämnda stat, att Schweiziska edsförbundet ska jämställas med en medlemsstat i unionen vid tillämpningen av förordning nr 1408/71 (dom av den 18 november 2010, Xhymshiti, C‑247/09, EU:C:2010:698, punkt 31).

38 Tillämpningen av den nationella bestämmelsen innebär dessutom att det totala förmånsbelopp som den berörde har rätt till minskas.

39 Domstolen har tidigare slagit fast att en nationell bestämmelse som föreskriver att ålderspensionstillägget för en arbetare ska minskas med det ålderspensionsbelopp som han har rätt till enligt föreskrifter i en annan medlemsstat är en bestämmelse om minskning, i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 (dom av den 22 oktober 1998, Conti, C‑143/97, EU:C:1998:501, punkt 30).

40 Vad beträffar det argument som har anförts av INSS och TGSS, enligt vilket den nationella bestämmelse som är aktuell i det nationella målet faller utanför tillämpningsområdet för förordning nr 1408/71 på grund av att den endast anger en enkel regel om oförenlighet, har domstolen preciserat att nationella bestämmelser om minskning inte kan undantas från de villkor och gränser för tillämpning som föreskrivs i förordning nr 1408/71 genom att de kvalificeras som bestämmelser om beräkning eller bevisregler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 oktober 1998, Conti, C‑143/97, EU:C:1998:501, punkt 24, och dom av den 18 november 1999, Van Coile, C‑442/97, EU:C:1999:560, punkt 27).

41 Av vad som ovan anförts följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. En nationell bestämmelse, såsom den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken pensionstillskottet vid total och bestående arbetsoförmåga ska hållas inne under den period som förmånstagaren av en sådan pension erhåller ålderspension i en annan medlemsstat eller i Schweiz, utgör en bestämmelse om minskning i den mening som avses i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71.

42 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 46a.3 a i förordning nr 1408/71 ska tolkas på så sätt, att det däri använda begreppet lagstiftningen i den första medlemsstaten ska förstås i dess strikta bemärkelse eller om det även inbegriper den tolkning som en nationell högsta domstol har gjort av begreppet.

43 Enligt denna bestämmelse ska [h]änsyn … tas till förmåner som har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller till annan inkomst som har förvärvats i en annan medlemsstat endast om lagstiftningen i den första medlemsstaten innehåller regler om att förmåner eller inkomst som har förvärvats utomlands skall beaktas.

44 Vidare definieras begreppet lagstiftning, enligt artikel 1 j i förordning nr 1408/71, som, i förhållande till varje medlemsstat, nuvarande eller kommande lagar och andra författningar om grenar av och system för social trygghet samt alla andra beslut om åtgärder för att genomföra sådana grenar och system.

45 Även om det enligt lydelsen av artikel 6 i dekret 1646/1972 endast följer att tillskottet på 20 procent ska hållas inne i det fall där den som erhåller pension vid total och bestående arbetsoförmåga har ett arbete, har, såsom framgår av punkt 27 ovan, denna bestämmelse i nationell rättspraxis tolkats på så sätt att det innehållande som däri föreskrivs även avser det fall där förmånstagaren erhåller ålderspension, oavsett om den betalas ut av det nationella socialförsäkringssystemet eller av motsvarande system i en annan medlemsstat eller i Schweiz.

46 Vad gäller frågan huruvida den tolkning som en högsta domstol har gjort av en lagbestämmelse ska kvalificeras som lagstiftning, i den mening som avses i artikel 1 j i förordning nr 1408/71, ska det erinras om att räckvidden av nationella lagar och andra författningar ska bedömas med beaktande av de nationella domstolarnas tolkning av dessa (dom av den 8 juni 1994, kommissionen/Förenade kungariket, C‑382/92, EU:C:1994:233, punkt 36).

47 Även om enstaka domstolsavgöranden eller domstolsavgöranden som utgör en minoritet inte kan beaktas, gäller detta inte en tolkning i rättspraxis som har bekräftats av en nationell högsta domstol (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 december 2003, kommissionen/Italien, C‑129/00, EU:C:2003:656, punkt 32).

48 Under dessa omständigheter ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 46a.3 a i förordning nr 1408/71 ska tolkas på så sätt, att det däri använda begreppet lagstiftningen i den första medlemsstaten ska förstås så, att det även inbegriper den tolkning som en nationell högsta domstol har gjort av en nationell lagbestämmelse.

49 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida det tillskott på 20 procent som beviljas en arbetstagare som erhåller pension vid total och bestående arbetsoförmåga enligt spansk lagstiftning och den ålderspension som samma arbetstagare har förvärvat i Schweiz ska anses vara av samma slag eller av olika slag i den mening som avses i förordning nr 1408/71.

50 Det ska vid besvarandet av denna fråga erinras om att enligt fast praxis från domstolen ska sociala trygghetsförmåner anses vara av samma slag när deras föremål och syfte liksom deras beräkningsgrund och villkor för beviljande är identiska. Rent formella särdrag ska däremot inte anses vara relevanta vid klassificering av förmåner (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juli 1983, Valentini, 171/82, EU:C:1983:189, punkt 13, dom av den 11 augusti 1995, Schmidt, C‑98/94, EU:C:1995:273, punkterna 24 och 31, och dom av den 18 juli 2006, De Cuyper, C‑406/04, EU:C:2006:491, punkt 25).

51 Såvitt avser föremålet för och syftet med tillskottet på 20 procent framgår i förevarande fall av begäran om förhandsavgörande, att denna förmån är avsedd att skydda en bestämd kategori av personer som är särskilt sårbara, nämligen arbetstagare som är mellan 55 och 65 år, i förhållande till vilka en total och bestående arbetsoförmåga har erkänts, och för vilka det är särskilt svårt att hitta ett arbete i ett annat yrke än det i vilket de arbetade tidigare.

52 För att uppnå detta mål beviljas dessa arbetstagare ett pensionstillskott vid total och bestående arbetsoförmåga. Detta belopp fastställs på grundval av det beräkningsunderlag som beaktades vid fastställandet av storleken på denna pension vid arbetsoförmåga.

53 Av vad som ovan anförts följer att tillskottet på 20 procent liksom den pension vid total och bestående arbetsoförmåga som tillskottet direkt hör ihop med har särdrag motsvarande dem som förmåner vid ålderdom har. De är nämligen avsedda att säkerställa försörjningsmöjligheterna för arbetstagare som har förklarats vara helt och bestående oförmögna att utöva sitt ordinarie yrke och som, efter att ha uppnått en viss ålder, dessutom har svårt att hitta ett arbete inom ett annat område än det där deras ordinarie yrke utövades.

54 Det är för övrigt i denna mening som pensionen vid total och bestående arbetsoförmåga och tillskottet på 20 procent skiljer sig från en arbetslöshetsförmån, som ska täcka den risk som hänger samman med inkomstförlusten som arbetstagaren drabbas av till följd av att vederbörande förlorar sitt arbete trots att han eller hon fortfarande är förmögen att arbeta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2006, De Cuyper, C‑406/04, EU:C:2006:491, punkt 27).

55 Till skillnad från en arbetslöshetsförmån, som har till syfte att den berörda personen ska kunna stanna kvar på arbetsmarknaden under den period då han eller hon saknar arbete, är pensionen vid total och bestående arbetsoförmåga och tillskottet på 20 procent nämligen avsedda att ge förmånstagaren de ekonomiska medel som gör det möjligt för vederbörande att försörja sig under perioden från det att den totala och bestående arbetsoförmågan fastställts till dess att pensionsåldern inträder.

56 I det fall där den som har en pension vid total och bestående arbetsoförmåga lyckas återinträda på arbetsmarknaden i ett annat arbete än det som han eller hon utövade tidigare, är vederbörande fortfarande garanterad pensionen vid total och bestående arbetsoförmåga. Det är endast utbetalningen av tillskottet på 20 procent som hålls inne på grund av att vederbörande genom att utöva detta nya arbete kan fylla ut en del av de yrkesinkomster som saknades.

57 Beslutet att hålla inne tillskottet på 20 procent syftar följaktligen endast till att anpassa villkoren för beviljande av pension vid total och bestående arbetsoförmåga till den situation som förmånstagaren befinner sig i och kan därför inte medföra att denna förmån är av annat slag än det som har konstaterats i punkt 53 ovan.

58 Denna bedömning vinner stöd av den omständigheten att spansk lagstiftning, vid pensionsålderns inträde, likställer pension vid total och bestående arbetsoförmåga med ålderspension.

59 Det ska erinras om att domstolen tidigare har slagit fast att om en arbetstagare erhåller invaliditetsförmåner som har omvandlas till ålderspension enligt en medlemsstats lagstiftning och invaliditetsförmåner som ännu inte har omvandlats till ålderspension enligt en annan medlemsstats lagstiftning, ska ålderspensionen och invaliditetsförmånerna anses vara av samma slag (dom av den 2 juli 1981, Celestre m.fl., 116/80, 117/80 och 119/80–121/80, EU:C:1981:159, punkt 11 och där angiven rättspraxis, och dom av den 18 april 1989, Di Felice, 128/88, EU:C:1989:153, punkt 13).

60 Av detta följer att ett tillskott på 20 procent som beviljas en arbetstagare som erhåller pension vid total och bestående arbetsoförmåga enligt spansk lagstiftning och den ålderspension som samma arbetstagare erhåller i Schweiz ska anses vara av samma slag, såväl under perioden från det att den totala och bestående arbetsoförmågan fastställdes vid 55 års ålder till dess att pensionsåldern inträder som efter det att pensionsåldern uppnåtts.

61 Den tredje frågan ska följaktligen besvaras enligt följande. Ett pensionstillskott vid total och bestående arbetsoförmåga som beviljas en arbetstagare enligt en medlemsstats lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, och en ålderspension som samma arbetstagare har förvärvat i Schweiz ska anses vara av samma slag, i den mening som avses i förordning nr 1408/71.

62 Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den femte frågan för att få klarhet i vilka särskilda bestämmelser i förordning nr 1408/71 om sammanträffande av förmåner av samma slag som ska tillämpas, för det fall att de båda aktuella förmånerna ska anses vara av samma slag.

63 Det ska erinras om att enligt artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 får bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om kumulationsförbud, om inte något annat följer av förordningen, åberopas gentemot personer som mottar en förmån från denna medlemsstat om de kan göra anspråk på andra sociala trygghetsförmåner, även då dessa förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning (dom av den 7 mars 2002, Insalaca, C‑107/00, EU:C:2002:147, punkt 22, och dom av den 7 mars 2013, van den Booren, C‑127/11, EU:C:2013:140, punkt 29).

64 Vad beträffar de särskilda bestämmelserna om förmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande, föreskrivs i artikel 46b.2 a i förordning nr 1408/71 att bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om kumulationsförbud är tillämpliga på en förmån som beräknas i enlighet med artikel 46.1 a i) i denna förordning endast om två kumulativa villkor är uppfyllda, nämligen, för det första, att förmånens storlek inte beror på de fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd och, för det andra, att det är en förmån som avses i bilaga IV D i nämnda förordning.

65 I förevarande fall framgår det av de handlingar som domstolen har tillgång till att de förmåner som är aktuella i det nationella målet uppfyller kriteriet i artikel 46.1 a i) i förordning nr 1408/71, eftersom båda pensionerna har beräknats av respektive nationell institution endast enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den tillämpar, utan att tillämpning av sammanläggning eller prorata-beräkning varit nödvändigt.

66 Såvitt avser de båda kumulativa villkoren konstaterar domstolen följande. Även om de parter som har ingett skriftliga yttranden är oense i frågan huruvida storleken på tillskottet på 20 procent beror på den fullgjorda försäkringsperiodens längd, varför det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera detta, är det klart att en förmån av detta slag inte uttryckligen anges i bilaga IV D i förordning nr 1408/71.

67 Av vad som ovan anförts följer att den fjärde och den femte frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 46b.2 a i förordning nr 1408/71 ska tolkas på så sätt, att en nationell bestämmelse om kumulationsförbud, såsom den som följer av artikel 6 i dekret 1646/1972, inte är tillämplig på en förmån som beräknas enligt artikel 46.1 a i) i nämnda förordning, om förmånen inte anges i bilaga IV D i samma förordning.

68 Med hänsyn till svaret på de föregående två frågorna saknas anledning att besvara den sjätte frågan.

69 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: spanska.