Domstolens dom (nionde avdelningen) den 23 april 2026
I mål C‑811/24, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien) genom beslut av den 22 november 2024, som inkom till domstolen den 26 november 2024, i målet
DOMSTOLEN (nionde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden M. Condinanzi samt domarna R. Frendo och A. Kornezov (referent), generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,
efter det skriftliga förfarandet,
med beaktande av de yttranden som avgetts av: Pescheria Il Granchio Blu di JC, genom L. Filipponi och P. Lori, avvocati, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av P. Passolunghi, procuratore dello Stato, och L. Vignato, avvocata dello Stato, Europeiska kommissionen, genom V. Bottka, C. Calvo Langdon och C. Molinari, samtliga i egenskap av ombud,
med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,
följande
Dom
Tillämpliga bestämmelser
Unionsrätt
Förordning nr 1379/2013
Förordning (EU) nr 1407/2013
Förordning (EU) nr 1408/2013
Förordning nr 717/2014
Italiensk rätt
Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
Prövning av tolkningsfrågorna
Den första och den andra frågan
Den tredje frågan
Rättegångskostnader
1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2.1 c i kommissionens förordning (EU) nr 717/2014 av den 27 juni 2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 [FEUF] på stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn (EUT L 190, 2014, s. 45) och artikel 5 d och g i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1379/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1184/2006 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 104/2000 (EUT L 354, 2013, s. 1).
2 Begäran har framställts i ett mål mellan Pescheria Il Granchio Blu di JC (nedan kallat Granchio Blu) och Ministero delle Imprese e del Made in Italy (ministeriet för näringsliv och Made in Italy, Italien), angående lagenligheten av två dekret genom vilka detta ministerium upphävde tidigare beviljade skattelättnader för Granchio Blu.
3 I skäl 29 i förordning nr 1379/2013 anges följande:
4 Artikel 1 i denna förordning har rubriken Syfte. I punkt 1 i artikeln föreskrivs följande:
5 I artikel 5 i förordningen, som har rubriken Definitioner, föreskrivs följande:
6 I artikel 46 i förordning nr 1379/2013, som har rubriken Upphävande, föreskrivs följande:
7 Skäl 6 i kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 [FEUF] på stöd av mindre betydelse (EUT L 352, 2013, s. 1) har följande lydelse:
8 Artikel 1 i förordningen har rubriken Tillämpningsområde. I punkt 1 a och b i denna artikel föreskrivs följande:
9 Artikel 1 i kommissionens förordning (EU) nr 1408/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 [FEUF] på stöd av mindre betydelse inom jordbrukssektorn (EUT L 352, 2013, s. 9) har rubriken Tillämpningsområde. Punkt 1 i denna artikel har följande lydelse:
10 Artikel 1 i förordning nr 717/2014 har rubriken Tillämpningsområde. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
11 Artikel 2 i förordning nr 717/2014 har rubriken Definitioner. I punkt 1 i artikeln anges följande:
12 Artikel 3 i förordning nr 717/2014 har rubriken Stöd av mindre betydelse. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:
13 I artikel 46.7 i decreto-legge n. 50 – Disposizioni urgenti in materia finanziaria, iniziative a favore degli enti territoriali, ulteriori interventi per le zone colpite da eventi sismici e misure per lo sviluppo (lagdekret nr 50 om brådskande finansiella åtgärder, initiativ för att bistå regionala eller lokala myndigheter, ytterligare åtgärder för stöd till områden som drabbats av jordbävning och utvecklingsåtgärder) av den 24 april 2017 (GURI nr 95 av den 24 april 2017) (nedan kallat lagdekret nr 50/2017) anges följande:
14 Med anledning av de jordbävningar som ägde rum i mellersta Italien under år 2016 föreskrevs genom lagdekret nr 50/2017 skattelättnader för vissa företag som var verksamma i de områden som berördes av dessa jordbävningar. I artikel 46.7 i detta lagdekret föreskrivs särskilt att dessa skattelättnader ska beviljas med tillämpning av och inom de gränser som följer av förordningarna nr 1407/2013 och nr 1408/2013.
15 Granchio Blu är ett bolag bildat enligt italiensk rätt som bedriver detaljhandel med fisk, kräftdjur och blötdjur i en livsmedelsbutik i ett av dessa områden.
16 Bolaget beviljades skattelättnader för åren 2017 och 2019 med stöd av lagdekret nr 50/2017.
17 Dessa skattelättnader upphävdes emellertid genom två ministerdekret av den 11 januari 2023. Som skäl härför angavs i huvudsak att Granchio Blu bedrev en ekonomisk verksamhet som inte omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 1407/2013 respektive förordning nr 1408/2013, varför bolaget inte var berättigat till nämnda skattelättnader.
18 Ministeriet för näringsliv och Made in Italy konstaterade att ekonomisk verksamhet inom sektorn för produktion, bearbetning och saluföring av fiskeriprodukter, inbegripet detaljhandel med sådana produkter, omfattades av tillämpningsområdet för förordning nr 717/2014.
19 Granchio Blu överklagade ministerdekreten om upphävande av de skattelättnader som bolaget tidigare hade beviljats till Tribunale amministrativo regionale per le Marche (Regionala förvaltningsdomstolen för Marche, Italien). Sistnämnda domstol avslog överklagandet genom dom av den 6 oktober 2023.
20 Granchio Blu överklagade denna dom till Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen, Italien), som är den domstol som har hänskjutit frågorna i förevarande mål.
21 Enligt Granchio Blu gjorde Tribunale amministrativo regionale per le Marche (Regionala förvaltningsdomstolen för Marche) en felaktig bedömning när den fann att blotta detaljhandelsförsäljningen av fiskeriprodukter, såsom kommersiell verksamhet, omfattas av begreppet beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter i artikel 2.1 c i förordning nr 717/2014. Enligt Granchio Blu omfattar detta begrepp inte detaljhandel med sådana produkter till slutkonsumenter.
22 Den hänskjutande domstolen är mot denna bakgrund osäker på huruvida detaljhandel med fisk, kräftdjur och blötdjur omfattas av begreppet beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter i denna bestämmelse. Om denna verksamhet skulle anses utgöra en del av fiskeri- och vattenbrukssektorn skulle Granchio Blu inte kunna erhålla de skattelättnader som föreskrivs i artikel 46.7 i lagdekret nr 50/2017. Om verksamheten däremot inte skulle anses omfattas av denna sektor, och således inte är undantagen från tillämpningsområdet för förordning nr 1407/2013 respektive förordning nr 1408/2013, skulle Granchio Blu kunna ha rätt att erhålla dessa skattelättnader.
23 Mot denna bakgrund beslutade Consiglio di Stato (Högsta förvaltningsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
24 Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 2.1 c i förordning nr 717/2014, jämförd med artikel 5 d och g i förordning nr 1379/2013, ska tolkas så, att begreppet beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter, som definieras i nämnda artikel 2.1 c, omfattar detaljhandel med fiskeriprodukter, varför denna verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 717/2014.
25 Det ska inledningsvis påpekas att medlemsstaterna har rätt att besluta huruvida stöd av mindre betydelse ska beviljas vissa företag eller verksamhetssektorer, under förutsättning att de iakttar unionsbestämmelserna på området. I förevarande fall har Republiken Italien, genom att anta lagdekret nr 50/2017, med anledning av de jordbävningar som drabbade mellersta Italien år 2016 beslutat att bevilja stöd av mindre betydelse endast till företag som omfattas av tillämpningsområdet för förordningarna nr 1407/2013 och nr 1408/2013.
26 Det ska emellertid påpekas att förordning nr 1407/2013 syftar till att, vad gäller statligt stöd som uppgår till ett begränsat belopp (stöd av mindre betydelse), göra det möjligt att avvika från regeln om att allt stöd ska anmälas till Europeiska kommissionen innan det genomförs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 oktober 2020, INAIL, C‑608/19, EU:C:2020:865, punkt 26).
27 Genom artikel 1.1 a i denna förordning undantas från förordningens tillämpningsområde [s]töd till företag verksamma inom fiske- och vattenbrukssektorn, som omfattas av [förordning nr 104/2000]. Sistnämnda förordning har upphävts genom förordning nr 1379/2013, där det i artikel 46 anges att hänvisningar till förordning nr 104/2000 ska anses som hänvisningar till förordning nr 1379/2013.
28 Anledningen till att sådant stöd undantas från förordningens tillämpningsområde är såsom framgår av skäl 6 i förordning nr 1407/2013 att fiskeri- och vattenbrukssektorn regleras av särskilda bestämmelser som gäller för denna sektor och att det finns en risk för att stödbelopp som ligger under det tak som fastställts i den förordningen ändå kan uppfylla kriterierna i artikel 107.1 FEUF.
29 Fiskeri- och vattenbrukssektorn definieras för sin del i artikel 5 d i förordning nr 1379/2013 såsom den sektor inom ekonomin som omfattar all verksamhet i samband med produktion, beredning och saluföring av fiskeri- eller vattenbruksprodukter.
30 I den mån som den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida detaljhandelsförsäljning av fiskeriprodukter omfattas av begreppet saluföring av sådana produkter i artikel 5 d i förordning nr 1379/2013, vilket begrepp inte definieras i denna förordning, ska det erinras om att det av fast rättspraxis framgår att fastställandet av betydelsen av och räckvidden för sådana uttryck som inte definierats i unionsrätten ska ske i enlighet med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i (dom av den 13 juni 2024, A GmbH & Co. KG, C‑104/23, EU:C:2024:504, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
31 Det ska inledningsvis påpekas att ordet saluföring i dess normala betydelse i vanligt språkbruk, när det inte har preciserats, täcker all verksamhet som utförs efter produktionen och bearbetningen av en produkt fram till dess att den säljs till slutkonsumenten, inklusive försäljning av sådana produkter i detaljhandeln.
32 Vad därefter gäller det sammanhang i vilket detta ord används, ska det påpekas att förordning nr 1379/2013 även reglerar tillhandahållande på marknaden, utsläppande på marknaden och detaljhandel i fråga om sådana produkter, vilket framgår av artikel 5 e–g i denna förordning. Härav följer att uttrycket företag verksamma inom fiske- och vattenbrukssektorn, som omfattas av [förordning nr 1379/2013], i artikel 1.1 a i förordning nr 1407/2013, även inkluderar företag som bedriver detaljhandel med fiskeriprodukter.
33 Slutligen framgår det av artikel 1 i förordning nr 1379/2013, jämförd med skäl 29 i samma förordning, att det mål som eftersträvas med denna är att inrätta en gemensam marknadsordning för fiskeri- och vattenbruksprodukter. Detta mål skulle emellertid äventyras om vissa led i distributionskedjan för fiskeriprodukter, nämligen detaljhandeln med sådana produkter, skulle uteslutas från denna gemensamma marknadsordning.
34 Under dessa omständigheter ska fiskeri- och vattenbrukssektorn, i den mening som avses i förordning nr 1379/2013, anses omfatta saluföring av fiskeriprodukter, både på grossist- och detaljhandelsnivå.
35 Härav följer att företag vars verksamhet består i saluföring av sådana produkter, inbegripet på detaljhandelsnivå, inte omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1407/2013 till följd av artikel 1.1 a i den förordningen.
36 Dessa företag omfattas inte heller av förordning nr 1408/2013. I artikel 1 i den förordningen, som har rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs nämligen att denna gäller statligt stöd till företag som är verksamma inom primärproduktion av jordbruksprodukter.
37 Företag som är verksamma inom fiskeri- och vattenbrukssektorn omfattas däremot av tillämpningsområdet för förordning nr 717/2014, i vilken det fastställs särskilda regler för stöd av mindre betydelse vilka är tillämpliga på denna sektor.
38 I artikel 1.1 i denna förordning anges nämligen att den gäller stöd till företag inom fiskeri- och vattenbrukssektorn, med undantag för de stöd som uttryckligen räknas upp i samma bestämmelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 januari 2022, Sātiņi-S, C‑238/20, EU:C:2022:57, punkt 55). Inget av dessa stöd avser emellertid detaljhandel.
39 I artikel 2.1 a i nämnda förordning definieras företag inom fiskeri- och vattenbrukssektorn såsom företag som är verksamma inom produktion, beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter, utan att det anges någon begränsning av vilken typ av saluföring som omfattas.
40 Dessutom definieras begreppet bearbetning och saluföring i artikel 2.1 c i samma förordning såsom all verksamhet, inklusive hantering, behandling, produktion och distribution, som utförs mellan landningen eller skörden och slutproduktfasen.
41 Eftersom detaljhandeln utgör det sista ledet i distributionen av fiskeriprodukter, och äger rum i slutproduktfasen av leveranskedjan, ska denna typ av handel anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 717/2014.
42 Mot bakgrund av vad som anförts ovan ska den första och den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 2.1 c i förordning nr 717/2014, jämförd med artikel 5 d och g i förordning nr 1379/2013, ska tolkas så, att begreppet beredning och saluföring av fiskeri- och vattenbruksprodukter, som definieras i nämnda artikel 2.1 c, omfattar detaljhandel med fiskeriprodukter, varför denna verksamhet omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 717/2014.
43 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken stöd av mindre betydelse får beviljas företag som bedriver detaljhandel med fiskeriprodukter under förutsättning att de inte bedriver industriellt fiske och att de är belägna inom den urbana frizon som inrättats för att hantera de ekonomiska konsekvenserna av en jordbävning.
44 Enligt fast rättspraxis är syftet med en begäran om förhandsavgörande inte att erhålla rådgivande yttranden i generella eller hypotetiska frågor, utan att tillgodose ett behov som är direkt knutet till den faktiska lösningen av en tvist (dom av den 22 januari 2026, Herchoski, C‑902/24, EU:C:2026:42, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
45 Såsom framgår av punkterna 14 och 22 ovan ska, i enlighet med artikel 46.7 i lagdekret nr 50/2017, vissa företag som är verksamma i områden som drabbats av jordbävning beviljas skattelättnader med tillämpning av och inom de gränser som följer av förordningarna nr 1407/2013 och nr 1408/2013.
46 Av svaret på den första och den andra frågan framgår emellertid att detaljhandel med fiskeriprodukter omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 717/2014 och inte av tillämpningsområdet för förordning nr 1407/2013 respektive för förordning nr 1408/2013.
47 Mot denna bakgrund och eftersom den hänskjutande domstolen inte har hänvisat till någon annan nationell lagstiftning som gör det möjligt att anse att Republiken Italien hade beslutat att bevilja det aktuella stödet av mindre betydelse med tillämpning av och inom de gränser som följer av förordning nr 717/2014, konstaterar EU-domstolen att ett svar på den tredje frågan under dessa omständigheter uppenbart skulle innebära att den avger ett rådgivande yttrande i en hypotetisk fråga, vilket skulle strida mot dess uppdrag inom ramen för det samarbete mellan domstolar som inrättats genom artikel 267 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 84).
48 Den tredje frågan kan följaktligen inte tas upp till prövning.
49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.
1 Rättegångsspråk: italienska.