Domstolens dom (tredje avdelningen) den 27 januari 2022

I mål C‑238/20, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland) genom beslut av den 4 juni 2020, som inkom till domstolen den 5 juni 2020, i målet

DOMSTOLEN (tredje avdelningen) sammansatt av ordföranden på andra avdelningen A. Prechal, tillika tillförordnad ordförande på tredje avdelningen, samt domarna J. Passer (referent), F. Biltgen, L.S. Rossi och N. Wahl, generaladvokat: A. Rantos, justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 3 juni 2021,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: Sātiņi-S SIA, genom A. Grigorjevs, Lettlands regering, inledningsvis genom K. Pommere, V. Soņeca och V. Kalniņa, därefter genom K. Pommere, samtliga i egenskap av ombud, Irland, genom M. Browne, J. Quaney, M. Lane och A. Joyce, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av S. Kingston, SC, och G. Gilmore, BL, Nederländernas regering, genom M. de Ree, i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, inledningsvis genom V. Bottka, C. Hermes och I. Naglis, därefter genom V. Bottka och C. Hermes samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 9 september 2021 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 92/43/EEG

Direktiv 2009/147/EG

Förordning nr 717/2014

Lettisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

Domstolens behörighet

Prövning i sak

Den andra frågan

Den tredje frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 17.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artiklarna 107 och 108 FEUF och artikel 3.2 i kommissionens förordning (EU) nr 717/2014 av den 27 juni 2014 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 [FEUF] på stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn (EUT L 190, 2014, s. 45).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan Sātiņi-S SIA och Dabas aizsardzības pārvalde (miljömyndigheten, Lettland), angående myndighetens beslut att inte bevilja Sātiņi-S SIA ersättning för de skador som vilda fåglar orsakat företagets anläggning för vattenbruk i ett Natura 2000-område, med motiveringen att Sātiņi-S SIA redan hade erhållit det högsta belopp som företaget kunde beviljas med hänsyn till regeln om stöd av mindre betydelse inom området för statligt stöd.

3 Artikel 6.2 i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (EGT L 206, 1992, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114) (nedan kallat livsmiljödirektivet) har följande lydelse:

4 Artikel 4.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG av den 30 november 2009 om bevarande av vilda fåglar (EUT L 20, 2010, s. 7) (nedan kallat fågeldirektivet) har följande lydelse:

5 I artikel 5 i detta direktiv föreskrivs följande:

6 I skäl 15 i förordning nr 717/2014 föreskrivs följande:

7 I artikel 1 i förordningen, med rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande:

8 Artikel 3 i denna förordning har rubriken Stöd av mindre betydelse. I artikel 3.1–3.3 anges följande:

9 I artikel 4 i förordningen, med rubriken Beräkning av bruttobidragsekvivalenten, föreskrivs följande:

10 Artikel 4 i Sugu un biotopu aizsardzības likums (lag om bevarande av arter och livsmiljöer) av den 16 mars 2000 (Latvijas Vēstnesis, 2000, nr 121/122), har rubriken Ministerrådets befogenheter. I artikel 4 led 6 föreskrivs följande:

11 I artikel 10 i denna lag, med rubriken Markägares och markanvändares rätt till ersättning, föreskrivs följande:

12 Artikel 5 i Lauksaimniecības en lauku attīstības likums (lag om jordbruk och landsbygdsutveckling) av den 7 april 2004 (Latvijas Vēstnesis, 2004, nr 64) har rubriken Statligt stöd och EU-stöd. I artikel 5.7 föreskrivs följande:

13 I Ministru kabineta noteikumi Nr. 558, De minimis atbalsta uzskaites un piešķiršanas kārtība zvejniecības un akvakultūras nozarē (ministerrådets dekret nr 558 om metoder för redovisning och beviljande av stöd av mindre betydelse inom fiskeri- och vattenbrukssektorn), av den 29 september 2015 (Latvijas Vēstnesis, 2015, nr 199), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges följande:

14 I Ministru kabineta noteikumi Nr. 353, Kārtība, kādā zemes īpašniekiem vai lietotājiem nosakāmi to zaudējumu apmēri, kas saistīti ar īpaši aizsargājamo nemedījamo sugu un migrējošo sugu dzīvnieku nodarītajiem būtiskiem postījumiem, un minimālās aizsardzības pasākumu prasības postījumu novēršanai (ministerrådets dekret nr 353 om metoder för att fastställa summan av de förluster som vållats ägare eller användare av mark till följd av allvarliga skador orsakade av djur av migrerande arter och särskilt skyddade arter som inte får jagas, och de minimikrav som skyddsåtgärderna för att undvika skador måste uppfylla), av den 7 juni 2016 (Latvijas Vēstnesis, 2016, nr 111), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, anges följande:

15 År 2002 förvärvade Sātiņi-S två fastigheter med en sammanlagd yta på 687 hektar, varav 600,70 hektar dammar, i ett naturreservat, vilken år 2005 upptogs i nätverket Natura 2000 i Lettland.

16 År 2017 lämnade Sātiņi-S in en ansökan till miljöskyddsmyndigheten om ersättning för skador som orsakats företagets vattenbruk av fåglar och andra skyddade djur. Myndigheten avslog ansökan med motiveringen att Sātiņi-S redan hade beviljats stöd av mindre betydelse till ett totalt belopp om 30000 euro under en period av tre beskattningsår i enlighet med artikel 3.2 i förordning nr 717/2014.

17 Sātiņi-S överklagade detta beslut och gjorde gällande att ersättningen för skador som orsakats vattenbruket av skyddade djur, på grund av dess karaktär av kompensation, inte utgjorde statligt stöd. Sātiņi-S:s överklagande avslogs i första och andra instans. Sātiņi-S överklagade därefter till den hänskjutande domstolen, Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen, Lettland).

18 Den hänskjutande domstolen frågar sig först huruvida rätten till egendom som garanteras i artikel 17 i stadgan utgör hinder för att den ersättning för förluster på grund av skador som orsakats ett vattenbruk i ett Natura 2000-område av fåglar som skyddas enligt fågeldirektivet är väsentligt lägre än sökandens faktiska förluster. Därefter uppkommer frågan huruvida den ersättning som Sātiņi-S begärt utgör ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Om så är fallet frågar sig den hänskjutande domstolen huruvida det tak för stöd av mindre betydelse på 30000 euro som föreskrivs i artikel 3.2 i förordning nr 717/2014 är tillämpligt.

19 Mot denna bakgrund beslutade Augstākā tiesa (Senāts) (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

20 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 17 i stadgan ska tolkas så, att den utgör hinder för att den ersättning som en medlemsstat beviljar för de förluster en ekonomisk aktör åsamkas till följd av skyddsåtgärder som tillämpas i ett Natura 2000-område enligt fågeldirektivet är väsentligt lägre än denna aktörs faktiska förluster.

21 Europeiska kommissionen har gjort gällande att domstolen saknar behörighet att besvara den första frågan. Kommissionen har gjort gällande att utbetalningen av den ersättning som är aktuell i det nationella målet inte utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, eftersom det inte i vare sig fågeldirektivet eller livsmiljödirektivet föreskrivs någon ersättning för skador på privat egendom, däribland på vattenbruksbassänger, i samband med genomförandet av dessa direktiv. Kommissionen anser att en lösning analog med den som domstolen valde i domen av den 22 maj 2014, Érsekcsanádi Mezőgazdasági ( C‑56/13, EU:C:2014:352), ska ges företräde i förevarande fall, eftersom domstolen i den domen i huvudsak slog fast att den, på grund av att ersättningsskyldigheten i det mål som avgjordes genom den domen inte grundade sig på unionsrätten utan på den nationella lagstiftningen, inte var behörig att bedöma denna nationella lagstiftning mot bakgrund av rätten till ett effektivt rättsmedel, rätten till egendom och näringsfriheten såsom de garanteras i stadgan.

22 Domstolen erinrar i detta sammanhang om att stadgans tillämpningsområde definieras i artikel 51.1 i stadgan, enligt vilken bestämmelserna i stadgan, vad gäller åtgärder som vidtas av medlemsstaterna, riktar sig till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten (dom av den 13 juni 2017, Florescu m.fl., C‑258/14, EU:C:2017:448, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

23 Medlemsstaterna tillämpar unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, när de, i enlighet med kraven i fågeldirektivet och livsmiljödirektivet, vidtar lämpliga åtgärder för att undvika försämring av livsmiljöerna i de särskilda bevarandeområdena och nödvändiga åtgärder för att införa ett generellt system för skydd av de fågelarter som avses i det förstnämnda direktivet.

24 Artikel 5 i fågeldirektivet ålägger nämligen medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att införa ett generellt system för skydd av samtliga de fågelarter som avses i artikel 1 i det direktivet.

25 Vidare föreskrivs i artikel 6.2 i livsmiljödirektivet att medlemsstaterna i de särskilda bevarandeområdena ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra försämring av livsmiljöerna och habitaten för arterna samt störningar av de arter för vilka områdena har utsetts, om sådana störningar kan ha betydande konsekvenser för målen med detta direktiv.

26 Medlemsstaternas införlivande och genomförande av dessa åtgärder för att skydda fåglarna och deras livsmiljöer har dessutom oundvikligen återverkningar på rätten till egendom för de personer som äger fast egendom belägen inom de berörda områdena, i och med att de, om inte annat, får vidkännas begränsningar i nyttjandet av denna egendom.

27 Medlemsstaterna tillämpar även unionsrätten, i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan, när de inför system för beviljande av ersättning enligt fågeldirektivet och livsmiljödirektivet.

28 Enbart den omständigheten att dessa direktiv inte själva innehåller något system för ersättning eller att medlemsstaterna inte är skyldiga att föreskriva en sådan ordning kan inte tolkas så, att artikel 17 i stadgan inte är tillämplig (se, analogt, dom av den 9 juni 2016, Pesce m.fl., C‑78/16 och C‑79/16, EU:C:2016:428, punkt 86).

29 Under dessa omständigheter är domstolen behörig att pröva den första frågan.

30 Det ska inledningsvis påpekas att det av ordalydelsen i artikel 17 i stadgan framgår att denna bestämmelse uttryckligen ger rätt till ersättning endast vid förlust av äganderätten, såsom vid expropriation, vilket uppenbarligen inte är fallet här.

31 Det nationella målet ska i detta hänseende särskiljas från de mål som avgjordes genom domen av den 9 juni 2016, Pesce m.fl. ( C‑78/16 och C‑79/16, EU:C:2016:428), eftersom dessa sistnämnda mål rörde systematisk nedhuggning av träd, nämligen olivträd, och därmed en förlust av äganderätten som sådan till dessa träd. I förevarande fall medför de lagstadgade skyldigheter som begränsar friheten för ägarna av en tillgång som ingår i nätverket Natura 2000 vad gäller valet och genomförandet av åtgärder till skydd för vattenbruk mot skyddade vilda fåglar inte en förlust av äganderätten till denna egendom, utan en begränsning av dess användning, vilken kan regleras i lag om det är nödvändigt för allmänna samhällsintressen, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 17.1 tredje meningen i stadgan.

32 När det gäller de begränsningar som kan göras av utövandet av rätten till egendom erinrar domstolen om att den rätt till egendom som garanteras i artikel 17 i stadgan inte är en absolut rättighet och att dess utövande kan bli föremål för inskränkningar för att tillgodose mål av allmänintresse som eftersträvas av unionen (dom av den 20 september 2016, Ledra Advertising m.fl./kommissionen och ECB, C‑8/15 P–C‑10/15 P, EU:C:2016:701, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

33 Det framgår således av artikel 52.1 i stadgan att rätten till egendom kan begränsas under förutsättning att inskränkningarna faktiskt tillgodoser de allmänintressen som eftersträvas och att de, mot bakgrund av det eftersträvade målet, inte medför ett oproportionerligt och oacceptabelt ingrepp som påverkar själva innehållet i den på detta sätt garanterade rättigheten (dom av den 20 september 2016, Ledra Advertising m.fl./kommissionen och ECB, C‑8/15 P–C‑10/15 P, EU:C:2016:701, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

34 Det framgår av domstolens fasta praxis att miljöskydd ingår bland dessa mål av allmänintresse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2010, ERG m.fl., C‑379/08 och C‑380/08, EU:C:2010:127, punkt 81 och där angiven rättspraxis). Miljöskydd kan således motivera en begränsning av utövandet av äganderätten (dom av den 15 januari 2013, Križan m.fl., C‑416/10, EU:C:2013:8, punkt 114 och där angiven rättspraxis).

35 Vidare, med förbehåll för de eventuella kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, förefaller det inte som om att sådana åtgärder som de som är aktuella i det nationella målet, vilka vidtagits i syfte att skydda naturen och miljön med stöd av fågeldirektivet och livsmiljödirektivet, vilka inte utgör hinder för att utöva vattenbruksverksamhet på de berörda jordlotterna, utan endast uppställer villkor för att utöva denna verksamhet i syfte att förhindra att de miljöintressen som skyddas på detta sätt skadas, utan att det utgår någon ersättning till de berörda ägarna, utgör ett orimligt och oacceptabelt ingrepp som påverkar äganderättens själva innehåll (se, analogt, dom av den 10 juli 2003, Booker Aquaculture och Hydro Seafood, C‑20/00 och C‑64/00, EU:C:2003:397, punkt 70).

36 Även om medlemsstaterna i förekommande fall, i den mån de agerar i enlighet med unionsrätten, kan anse att det är lämpligt att helt eller delvis ersätta ägarna av de jordlotter som påverkas av de bevarandeåtgärder som antagits med stöd av fågeldirektivet och livsmiljödirektivet, går det inte att av detta konstaterande dra slutsatsen att det i unionsrätten föreligger en skyldighet att bevilja sådan ersättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juli 2003, Booker Aquaculture och Hydro Seafood, C‑20/00 och C‑64/00, EU:C:2003:397, punkt 85).

37 Mot bakgrund av dessa överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 17 i stadgan ska tolkas så, att den inte utgör hinder för att den ersättning som en medlemsstat beviljar för de förluster en ekonomisk aktör åsamkas till följd av de skyddsåtgärder som tillämpas i ett Natura 2000-område enligt fågeldirektivet är väsentligt lägre än denna aktörs faktiska förluster.

38 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 107 FEUF ska tolkas så, att ersättning som beviljas av en stat för förluster som en ekonomisk aktör åsamkas till följd av de skyddsåtgärder som tillämpas i ett Natura 2000-område enligt fågeldirektivet utgör ett statligt stöd i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

39 Enligt domstolens fasta praxis krävs att samtliga följande villkor är uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra statligt stöd, i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. För det första ska det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra ska denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska åtgärden ge mottagaren en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen (se, bland annat, dom av den 6 mars 2018, kommissionen/FIH Holding och FIH Erhvervsbank, C‑579/16 P, EU:C:2018:159, punkt 43 och där angiven rättspraxis). I artikel 107.1 FEUF görs det dessutom inte någon åtskillnad mellan statliga åtgärder med hänsyn till deras orsaker eller syften, utan de definieras i stället med utgångspunkt i vilka verkningar de har (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2012, kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 77 och där angiven rättspraxis).

40 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida den ersättning som klaganden i det nationella målet har begärt ska kvalificeras som statligt stöd med hänsyn till dess karaktär av kompensation, eftersom det rör sig om ersättning för skador som orsakat vattenbruket av skyddade djur. Den andra frågan syftar således i huvudsak till att få klarhet i huruvida en ersättning som beviljas av statliga medel, såsom den som är aktuellt i det nationella målet, ger mottagaren en fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, med hänsyn till dess påstådda karaktär av kompensation.

41 Det följer i detta hänseende av domstolens fasta praxis att åtgärder, oavsett form, som direkt eller indirekt kan gynna företag eller som kan anses ge det mottagande företaget en ekonomisk fördel som detta inte skulle ha erhållit under normala marknadsmässiga förhållanden betraktas som stöd (dom av den 4 mars 2021, kommissionen/Fútbol Club Barcelona, C‑362/19 P, EU:C:2021:169, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

42 Beviljade fördelar kan dessutom omfatta inte enbart konkreta förmåner som subventioner, lån och förvärv av kapitalandelar i företag, utan även åtgärder som på olika sätt minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget och som därigenom, utan att det är fråga om subventioner i strikt bemärkelse, är av samma beskaffenhet och har identiska effekter (dom av den 1 juli 2008, Chronopost och La Poste/UFEX m.fl., C‑341/06 P och C‑342/06 P, EU:C:2008:375, punkt 123 och där angiven rättspraxis). Begreppet kostnader som normalt belastar ett företags budget innefattar bland annat sådana extra kostnader som företagen måste bära på grund av skyldigheter enligt lag eller andra föreskrifter eller avtal som är tillämpliga på en ekonomisk verksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2016, Belgien/kommissionen, C‑270/15 P, EU:C:2016:489, punkterna 35 och 36).

43 Av detta följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 40 i sitt förslag till avgörande, att frågan huruvida det föreligger en fördel som beviljats genom en statlig åtgärd inte påverkas av att en sådan åtgärd har karaktär av kompensation, eftersom den syftar till att avhjälpa de förluster som en ekonomisk aktör har lidit till följd av en skyldighet som följer av unionsrättsliga bestämmelser eller, såsom är fallet i det nationella målet, till att ersätta en sådan aktör för skador som dennes företag åsamkats till följd av naturliga händelser inom ramen för dess normala verksamhet.

44 Kostnaderna för att iaktta lagstadgade skyldigheter som syftar till att skydda miljön, bland annat den vilda faunan, och för att täcka ansvaret för de skador som denna kan orsaka ett företag inom vattenbrukssektorn, såsom det företag som är aktuellt i det nationella målet, ingår nämligen bland de normala driftskostnaderna för ett sådant företag. Beviljandet av ersättning för skada som åsamkats företaget av skyddade djur utgör således en ekonomisk fördel som det berörda företaget i princip inte kan göra anspråk på under normala marknadsvillkor.

45 Den hänskjutande domstolen vill emellertid även få klarhet i huruvida sådan ersättning som är i fråga i det nationella målet ska undantas från kvalificeringen som statligt stöd eftersom den syftar till att kompensera för en skada som de berörda aktörerna har lidit på grund av att de ska fullgöra skyldigheter av allmänintresse som fastställts av den medlemsstat som de tillhör inom ramen för genomförandet av de unionsrättsliga bestämmelserna om miljöskydd, i förevarande fall av fågeldirektivet.

46 Domstolen erinrar i detta hänseende om att det, för att utesluta att en fördel för ett företag som ålagts skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, ska kontrolleras huruvida samtliga fyra villkor som domstolen uppställt i domen av den 24 juli 2003, Altmark Trans och Regierungspräsidium Magdeburg ( C‑280/00, EU:C:2003:415), faktiskt är uppfyllda.

47 För det första ska det mottagande företaget faktiskt ha ålagts skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, och dessa skyldigheter ska vara klart definierade. För det andra ska de kriterier som ligger till grund för beräkningen av kompensationen eller ersättningen vara fastställda i förväg på ett objektivt och öppet sätt. För det tredje får kompensationen eller ersättningen inte överstiga vad som krävs för att täcka hela eller delar av de kostnader som har uppkommit i samband med skyldigheterna att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid har erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av dessa skyldigheter. För det fjärde, när det företag som ges ansvaret för att tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna inte har valts ut efter ett offentligt upphandlingsförfarande, ska storleken av den nödvändiga kompensationen eller ersättningen fastställas på grundval av en undersökning av de kostnader som ett genomsnittligt och välskött företag, med lämplig utrustning för att fullgöra den allmännyttiga tjänsten, skulle ha åsamkats vid fullgörandet av dessa skyldigheter, med hänsyn tagen till de intäkter som därvid skulle ha erhållits och till en rimlig vinst på grund av fullgörandet av dessa skyldigheter.

48 Enbart den omständigheten att det åligger en ekonomisk aktör, såsom Sātiņi-S, att fullgöra skyldigheter i enlighet ned nationella författningar som antagits för att genomföra unionsrätten och, i synnerhet, de skyldigheter som föreskrivs inom nätverket Natura 2000, innebär inte att en sådan aktör har ålagts att fullgöra klart definierade skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster, i den mening som avses i det första av de fyra kumulativa villkor som räknas upp i föregående punkt.

49 Irland har i övrigt, med hänvisning till domen av den 27 september 1988, Asteris m.fl. ( 106/87–120/87, EU:C:1988:457), gjort gällande att en sådan ersättning som den som Sātiņi-S har begärt inte kan anses ge företaget en fördel.

50 Det ska emellertid påpekas att det nationella målet ska särskiljas från det mål som avgjordes genom den domen, eftersom förevarande mål inte avser belopp som ska betalas eller har betalats på grundval av den berörda medlemsstatens utomobligatoriska skadeståndsansvar, utan ersättning för kostnader – som härrör från lagstadgade skyldigheter eller naturliga händelser – som normalt bärs av de berörda företagen inom ramen för deras ekonomiska verksamhet. I förevarande fall är det således inte alls fråga om en ersättning som är avsedd att ersätta skador som orsakats av de nationella myndigheterna.

51 Slutligen kan, såsom kommissionen med rätta har påpekat, en sådan ersättning som den som Sātiņi-S har begärt i det nationella målet inte likställas med återbetalning av rättsstridigt uttagna skatter, såsom var fallet i de mål som avgjordes genom domen av den 27 mars 1980, Denkavit italiana ( 61/79, EU:C:1980:100), och domen av den 10 juli 1980, Ariete ( 811/79, EU:C:1980:195), och inte heller med betalning av en ersättning för expropriation, såsom var fallet i det mål som avgjordes genom domen av den 1 juli 2010, Nuova Terni Industrie Chimiche/kommissionen ( T‑64/08, ej publicerad, EU:T:2010:270). I dessa två fall, där det slagits fast att den berörda medlemsstaten inte hade beviljat ett statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, hade medlemsstaten blivit skyldig att återbetala belopp som den otillbörligen hade mottagit eller betala motvärdet för en tillgång som ägaren hade fråntagits.

52 Den ersättning som en medlemsstat beviljar för att täcka förluster som en ekonomisk aktör åsamkas till följd av de skyddsåtgärder som tillämpas i ett Natura 2000-område enligt fågeldirektivet ger således den berörde en fördel som kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF, under förutsättning att de övriga villkor för en sådan kvalificering som anges i punkt 39 ovan är uppfyllda, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

53 Den andra frågan ska därför besvaras enligt följande. Artikel 107.1 FEUF ska tolkas så, att ersättning som en medlemsstat beviljar för att täcka förluster som en ekonomisk aktör åsamkas till följd av de skyddsåtgärder som tillämpas i ett Natura 2000-område enligt fågeldirektivet ger en fördel som kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i denna bestämmelse, när övriga villkor för en sådan kvalificering är uppfyllda.

54 Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.2 i förordning nr 717/2014 ska tolkas så, att det tak för stöd av mindre betydelse på 30000 euro som föreskrivs i den bestämmelsen är tillämpligt på en sådan ersättning som den som beskrivs i den andra frågan för det fall denna ersättning uppfyller villkoren i artikel 107.1 FEUF.

55 I artikel 1.1 i förordning nr 717/2014 anges de fall där stöd till företag inom fiskeri- och vattenbrukssektorn undantas från förordningens tillämpningsområde.

56 Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 56 i sitt förslag till avgörande är inget av dessa undantag tillämpligt på en sådan ersättning som den som är i fråga i det nationella målet.

57 Det framgår dessutom av artikel 4 i förordning nr 717/2014, jämförd med skäl 15 i samma förordning, till vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat, att nämnda förordning endast ska tillämpas på genomsynligt stöd, det vill säga stöd för vilket det är möjligt att i förväg beräkna den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att göra någon riskbedömning. Eftersom en sådan ersättning som den som Sātiņi-S har begärt i det nationella målet består i ersättning i efterhand och det finns ett tak, ska den anses vara genomsynlig, eftersom den gör det möjligt att exakt och i förväg beräkna bruttobidragsekvivalenten.

58 I den mån förordning nr 717/2014 är tillämplig kan den berörda medlemsstaten, om den, såsom i förevarande fall, beslutar att sätta ett tak för det aktuella stödet till 30000 euro, beteckna stödet som stöd av mindre betydelse och följaktligen avstå från att anmäla stödet till kommissionen.

59 Den tredje frågan ska därför besvaras enligt följande. Artikel 3.2 i förordning nr 717/2014 ska tolkas så, att det tak för stöd av mindre betydelse på 30000 euro som föreskrivs i artikel 3.2 är tillämpligt på en sådan ersättning som den som beskrivs i den andra frågan för det fall denna ersättning uppfyller villkoren i artikel 107.1 FEUF.

60 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: lettiska.