Tribunalens dom (åttonde avdelningen) den 10 september 2025

I mål T‑255/24,

TRIBUNALEN (åttonde avdelningen) sammansatt av ordföranden A. Kornezov samt domarna D. Petrlík (referent) och S. Kingston, justitiesekreterare: handläggaren L. Ramette,

efter den skriftliga delen av förfarandet, särskilt

åtgärden för bevisupptagning av den 6 november 2024 och de handlingar som lades fram med anledning av den åtgärden, vilka ingavs till tribunalens kansli den 21 november 2024, och åtgärderna för processledning av den 31 mars 2025,

och efter förhandlingen den 30 april 2025,

följande

Dom

Bakgrund till tvisten och händelser efter talans väckande

Parternas yrkanden

Rättslig bedömning

Den första grunden: ofullständig eller bristfällig handläggning av tillgångsansökan samt i alla händelser otillräcklig motivering i detta hänseende

Den första invändningen: ofullständig eller bristfällig handläggning av tillgångsansökan

Den andra invändningen: otillräcklig motivering såvitt avser den sökmetod som användes vid handläggningen av tillgångsansökan

Den första, den andra, den tredje och den fjärde delen av den andra grunden: rättsstridig vägran att ge tillgång till de omtvistade handlingarna eller i alla händelser otillräcklig motivering i detta hänseende

Den första delen av den andra grunden: rådet gjorde en felaktig bedömning, som den till yttermera visso inte tillräckligt motiverade, av de skäl som medlemsstaterna hade anfört mot ett utlämnande av de begärda handlingarna och den andra delen av den andra grunden: underlaget i sak för det angripna beslutet var felaktigt och rådets motivering i detta hänseende var otillräcklig

Den tredje och den fjärde delen av den andra grunden: avsaknad av risk för undergrävande av skyddet för internationella förbindelser respektive skyddet för unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik samt i alla händelser bristfällig motivering i detta hänseende

– Inledande fråga om huruvida en allmän presumtion för sekretess ska gälla för de omtvistade handlingarna

– Huruvida artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001 är tillämplig på de omtvistade handlingarna samt huruvida motiveringsskyldigheten har iakttagits

Den tredje grunden: rådet borde delvis ha beviljat tillgång till de omtvistade handlingar till vilka tillgång helt vägrades, och motiveringen var i alla händelser otillräcklig i detta hänseende

Den femte delen av den andra grunden: maktmissbruk

Slutsats

Rättegångskostnader

1 Genom sin på artikel 263 FEUF grundade talan har sökanden Martijn Frederik Nouwen yrkat ogiltigförklaring av Europeiska unionens råds beslut SGS 24/00008 av den 7 mars 2024, genom vilket rådet vägrade honom tillgång till vissa handlingar hänförliga till en av rådet inrättad grupp (nedan kallad uppförandekodgruppen) som består av företrädare på hög nivå för medlemsstaterna och Europeiska kommissionen och som ägnar sig åt översyn av en uppförandekod på området företagsbeskattning (nedan kallat det angripna beslutet).

2 Inom ramen för en övergripande diskussion kring skadlig skattekonkurrens antog rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet den 1 december 1997, en resolution om upprättande av en uppförandekod på området företagsbeskattning (EGT C 2, 1998, s. 2) (nedan kallad skatteuppförandekoden).

3 År 2022 ändrades skatteuppförandekoden genom en resolution av rådet och företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, om en reviderad uppförandekod för företagsbeskattning (EUT C 433, 2022, s. 1). Resolutionen är inte hänförlig till något lagstiftningsförfarande.

4 Sökanden är professor som bland annat forskar om skatteuppförandekoden.

5 Genom e‑postmeddelande av den 14 juli 2023 (nedan kallat den inledande ansökan) begärde sökanden med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43) att rådet skulle låta honom ta del av de e‑postmeddelanden, jämte bilagor, från medlemsstaterna, kommissionen och rådet som dessa inbördes hade utväxlat mellan år 2019 och den 30 maj 2023 på tal om reformen/översynen av (uppdraget/tillämpningsområdet för) skatteuppförandekoden (och dess övervakningsorgan: uppförandekodgruppen) (nedan kallat tillgångsansökan).

6 Rådet besvarade den inledande ansökan genom e‑postmeddelande av den 7 augusti 2023 och uppgav sig därvid sakna möjlighet att identifiera de handlingar som tillgångsansökan avsåg.

7 Den 25 augusti 2023 upprepade sökanden sin tillgångsansökan i ett nytt e‑postmeddelande där han försåg rådet med vissa upplysningar avsedda att underlätta identifieringen av de handlingar som nämnda ansökan avsåg.

8 Efter att ha utfört en ny sökning uppgav rådet i e‑postmeddelande av den 8 september 2023 sig inte vara i besittning av de begärda handlingarna.

9 Samma dag svarade sökanden rådet att rådet enligt hans uppfattning faktiskt förfogade över vissa handlingar som omfattades av hans inledande ansökan. I detta sammanhang utpekade sökanden en av rådet administrerad e‑postlåda till vilken bland annat tre medlemsstater hade skickat e‑postmeddelanden som rörde översynen av skatteuppförandekoden.

10 Genom e‑postmeddelande av den 20 oktober 2023 underrättade rådet sökanden om att rådet hade lyckats identifiera ett antal handlingar som motsvarade kriterierna i tillgångsansökan och nu samrådde med kommissionen och medlemsstaterna om möjligheterna att lämna ut dessa handlingar.

11 Den 30 januari 2024, då rådet ännu inte hade lämnat något svar rörande dessa identifierade handlingar, ingav sökanden med stöd av artikel 7.2 i förordning nr 1049/2001 en bekräftande ansökan (nedan kallad den bekräftande ansökan).

12 Rådet angav den 13 februari 2024 att den bekräftande ansökan skulle komma att besvaras inom femton arbetsdagar. Denna frist förlängdes sedermera, genom e‑postmeddelande av den 20 februari 2024, med ytterligare femton arbetsdagar.

13 Den 7 mars 2024 antog rådet det angripna beslutet. I detta utpekade rådet 75 e‑postmeddelanden som motsvarade kriterierna i tillgångsansökan. Av dessa handlingar lämnade rådet ut 55 i sin helhet till sökanden. Till 19 av handlingarna vägrade rådet helt sökanden tillgång, och han beviljades delvis tillgång till en handling (nedan tillsammans kallade de omtvistade handlingarna).

14 Närmare bestämt vägrade rådet till att börja med helt sökanden tillgång till de e‑postmeddelanden som i samband med översynen av uppförandekoden hade skickats av

15 Vidare vägrade rådet delvis sökanden tillgång till ett e‑postmeddelande som i samma sammanhang hade skickats av Republiken Litauen den 24 november 2021.

16 Rådet, som i enlighet med artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 hade samrått med de medlemsstater som de omtvistade handlingarna härrörde från, grundade sitt beslut att vägra tillgång till dessa handlingar på artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i den förordningen.

17 Genom beslut av den 6 november 2024 förelade tribunalen, med stöd av artikel 91 c i tribunalens rättegångsregler, rådet att förete de omtvistade handlingarna. Rådet rättade sig efter beslutet. I enlighet med artikel 104 i rättegångsreglerna har handlingarna inte kommunicerats med sökanden.

18 Sökanden har yrkat att tribunalen ska

19 Rådet har yrkat att tribunalen ska

20 Till stöd för sin talan har sökanden anfört tre grunder:

21 Den första grunden bygger i allt väsentligt på två invändningar.

22 Sökanden har gjort gällande att handläggningen av hans tillgångsansökan var ofullständig eller åtminstone bristfällig. Av det angripna beslutet framgår nämligen enligt sökanden att rådets enhet för skattepolitik, tullunionen och exportkrediter, som utförde sökningarna efter begärda handlingar, vid två tillfällen hävdade, med anledning av den inledande ansökan, att enheten inte hade dessa handlingar i sin besittning. Av det skälet anser sökanden sig inte ha kunnat kontrollera huruvida rådet verkligen hade fått fram samtliga begärda handlingar. Sökanden anser att denna osäkerhet är särskilt uppenbar med tanke på att den e‑postlåda som har nämnts i punkt 9 ovan enligt honom i flera års tid har varit den enda adress som medlemmarna i uppförandekodgruppen använder. Således borde sökanden inte ha behövt ge rådet ytterligare upplysningar om var de begärda handlingarna fanns.

23 Rådet har bestritt dessa argument.

24 Sökandens invändning innebär i allt väsentligt att han har klandrat rådet för underlåtenhet att fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla en fullständig förteckning över de begärda handlingarna.

25 Tribunalen noterar i detta hänseende att talan alltid kan väckas i domstol mot ett beslut att vägra tillgång, oavsett vilka skäl som har anförts för att vägra tillgång. Om en institution har hävdat att en begärd handling inte existerar och talan har väckts i unionsdomstolen mot dess beslut, ankommer det därför på institutionen att motivera varför den vägrade tillgång av det skälet (se dom av den 20 september 2019, Dehousse/Europeiska unionens domstol, T‑433/17, EU:T:2019:632, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

26 Av lydelsen av artikel 2.3 i förordning nr 1049/2001 följer emellertid att en nödvändig förutsättning för att en institution ska kunna bifalla en ansökan om tillgång är att de handlingar som avses i ansökan existerar (se dom av den 23 april 2018, Verein Deutsche Sprache/kommissionen, T‑468/16, ej publicerad, EU:T:2018:207, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

27 När en institution påstår att en handling till vilken tillgång har begärts inte existerar, innebär den presumtion för lagenlighet som gäller för unionsrättsakter att den handlingen presumeras inte existera (se dom av den 25 september 2024, British American Tobacco Polska Trading/kommissionen, T‑311/23, ej publicerad, EU:T:2024:645, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

28 Av samma skäl gäller en presumtion för lagenlighet även när en institution påstår att det inte finns några andra handlingar som omfattas av en ansökan om tillgång än de handlingar som institutionen har identifierat (dom av den 23 april 2018, Verein Deutsche Sprache/kommissionen, T‑468/16, ej publicerad, EU:T:2018:207, punkt 36).

29 Den som har begärt tillgång kan emellertid kullkasta denna presumtion med alla medel på grundval av relevanta och samstämmiga uppgifter (se dom av den 25 september 2024, British American Tobacco Polska Trading/kommissionen, T‑311/23, ej publicerad, EU:T:2024:645, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

30 I det aktuella fallet angav rådet i punkt 8 i det angripna beslutet att rådet efter att ha utfört en sökning hade identifierat vissa e‑postmeddelanden som motsvarade kriterierna i tillgångsansökan, och en förteckning över dessa e‑postmeddelanden återfinns i det beslutet. Av detta följer, underförstått men nödvändigtvis, att rådet gjorde bedömningen att det inte fanns några andra handlingar i dess besittning som motsvarade nämnda kriterier.

31 Sökanden har ifrågasatt det trovärdiga i det antagandet med hänvisning till att rådet först, med anledning av den inledande ansökan, förnekade att de begärda handlingarna fanns i dess besittning.

32 I detta hänseende ska det till att börja med påpekas att det i artiklarna 7 och 8 i förordning nr 1049/2001, såsom också anges i skäl 13 i denna, föreskrivs ett förfarande i två steg för tillgång till handlingar. Det svar som i enlighet med artikel 7.1 i den förordningen lämnas på en inledande ansökan om tillgång till handlingar utgör endast ett första ställningstagande. Ett sådant svar ger i enlighet med artikel 7.2 i förordningen den sökande rätt att upprepa sin ansökan om tillgång trots ett första motiverat avslag, något som i sin tur ger den berörda unionsinstitutionen möjlighet att ompröva sitt inledande ställningstagande innan den fattar ett slutgiltigt beslut om avslag och därvid i förekommande fall avhjälpa rättsstridigheter i det första avslaget (se dom av den 29 juli 2024, Validity/kommissionen, C‑51/23 P, ej publicerad, EU:C:2024:664, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

33 Institutionernas skyldighet att göra en fullständig undersökning av samtliga handlingar som omfattas av en ansökan om tillgång innebär vidare att en institution när som helst, däribland först vid prövningen av den bekräftande ansökan, kan identifiera nya handlingar som kan anses ha koppling till ansökan (se dom av den 13 november 2024, Kargins/kommissionen, T‑110/23, ej publicerad, EU:T:2024:805, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

34 Att en institution efter en bekräftande ansökan har identifierat ytterligare handlingar som motsvarar en ansökan om tillgång kan därför inte i sig vara relevant när det gäller kullkastande av den presumtion för lagenlighet som har nämnts i punkt 28 ovan.

35 Inte heller har det avgörande betydelse att sökanden i sin bekräftande ansökan behövde specificera den e‑postlåda där rådet kunde hitta de begärda handlingarna. Den upplysningen i sig ger nämligen inte vid handen att rådet innehade fler handlingar än dem som rådet hittade efter att ha tagit del av nämnda upplysning.

36 Slutligen har sökanden inte inför tribunalen anfört något annat argument eller lagt fram någon annan bevisning till bestridande av de påståenden som rådet gjorde i punkt 8 i det angripna beslutet.

37 Mot denna bakgrund finner tribunalen, i överensstämmelse med den rättspraxis som har redovisats i punkterna 26–29 ovan, att sökanden inte har lyckats kullkasta den presumtion för lagenlighet som gäller för det angripna beslutet såvitt avser den omständigheten att rådet inte innehade några andra handlingar som motsvarade tillgångsansökan än dem som identifierades i det beslutet.

38 Den slutsatsen påverkas inte av sökandens argument att rådet underlät att uppge för honom att hans inledande ansökan inte var tillräckligt tydlig.

39 I detta hänseende stadgas det i artikel 6.2 i förordning nr 1049/2001 att om en ansökan om tillgång inte är tillräckligt utförlig, ska institutionen uppmana den sökande att förtydliga sin ansökan och bistå den sökande med detta.

40 Av den bestämmelsen framgår att ett konstaterande att en ansökan om tillgång inte är tillräckligt precis, oberoende av skälen för detta, i sig ska föranleda den mottagande institutionen att kontakta den som har ansökt för att det på bästa sätt ska kunna fastställas vilka handlingar det är som begärs (se dom av den 22 maj 2012, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, T‑300/10, EU:T:2012:247, punkt 84 och där angiven rättspraxis).

41 I det aktuella fallet erhöll sökanden de e‑postmeddelanden från rådet som har nämnts i punkterna 6 och 8 ovan och försåg därefter rådet med ytterligare upplysningar om de begärda handlingarna, bland annat genom att utpeka den e‑postlåda där rådet enligt honom kunde hitta dessa handlingar.

42 Efter att ha erhållit dessa ytterligare upplysningar hittade rådet de handlingar som omfattades av tillgångsansökan, vilket framgår av det e‑postmeddelande från rådet som har nämnts i punkt 10 ovan.

43 Under dessa omständigheter saknade rådet skyldighet att före antagandet av det angripna beslutet ännu en gång kontakta sökanden för att det på bästa sätt skulle kunna fastställas vilka handlingar det var som begärdes.

44 Mot bakgrund av ovanstående måste det anses att det saknas fog för den första av de båda invändningar som har framställts till stöd för den första grunden.

45 Sökanden har gjort gällande att rådets förklaringar inte gör det möjligt att fastställa vilken sökmetod som användes vid handläggningen av tillgångsansökan och att det därför inte heller är möjligt att kontrollera huruvida rådet har fått fram samtliga begärda handlingar. I synnerhet anser sökanden att rådet, för att se till att det angripna beslutets motivering uppfyllde de lagstadgade kraven, borde ha angett vilka system som hade konsulterats vid sökandet efter dessa handlingar, vilka sökbegrepp som hade använts, vilka frågor som hade ställts till behöriga personer vid de berörda enheterna och vilken gallring som rådets rättstjänst i förekommande fall hade gjort.

46 Rådet har bestritt dessa argument.

47 Den motivering som krävs enligt artikel 296 andra stycket FEUF ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av huruvida motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i nämnda artikel inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området (se dom av den 24 april 2024, Naass och Sea-Watch/Frontex, T‑205/22, ej publicerad, EU:T:2024:266, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

48 Såvitt avser det sammanhang i vilket ett svar på en bekräftande ansökan om tillgång till handlingar har antagits, ska bedömningen av huruvida motiveringen är tillräcklig göras bland annat mot bakgrund av kontakterna mellan institutionen och den sökande i deras helhet, med beaktande av de uppgifter som den sökande hade tillgång till i fråga om de begärda handlingarnas art och innehåll (se, analogt, dom av den 24 april 2024, Naass och Sea-Watch/Frontex, T‑205/22, ej publicerad, EU:T:2024:266, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

49 Vidare gäller att om en institution klart och tydligt anger att den inte innehar några andra handlingar som motsvarar en ansökan om tillgång än dem som den har lämnat ut eller identifierat, kan institutionen inte klandras för bristfällig motivering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 april 2018, Verein Deutsche Sprache/kommissionen, T‑468/16, ej publicerad, EU:T:2018:207, punkt 40, dom av den 25 september 2024, British American Tobacco Polska Trading/kommissionen, T‑311/23, ej publicerad, EU:T:2024:645, punkt 93, och dom av den 13 november 2024, Kargins/kommissionen, T‑110/23, ej publicerad, EU:T:2024:805, punkterna 22 och 23).

50 I det aktuella fallet hade sökanden, såsom har påpekats i punkt 5 ovan, i sin inledande ansökan angett upphovsmännen till, mottagarna av och ämnet för de begärda handlingarna liksom den period under vilken de skulle ha upprättats.

51 Dessutom framgår det av punkterna 9 och 10 ovan att rådet, efter att ha tagit del av de kompletterande upplysningar – bland annat om existensen av en viss e‑postlåda – som sökanden hade lämnat i sin bekräftande ansökan, identifierade handlingar som motsvarade kriterierna i tillgångsansökan.

52 Dessa handlingar räknade rådet upp i punkt 8 i det angripna beslutet, med uppgift om upphovsman och datum för varje handling.

53 Av dessa förklaringar och deras sammanhang framgår, underförstått men otvetydigt, att rådet i syfte att finna de begärda handlingarna kontrollerade den av sökanden utpekade e‑postlådan och valde ut de handlingar som motsvarade tillgångsansökan utifrån de kriterier som sökanden hade angett i sin inledande ansökan. Det framgår också att rådet inte anser sig inneha några andra handlingar som motsvarar tillgångsansökan.

54 Under dessa omständigheter saknade rådet, i överensstämmelse med den rättspraxis som har erinrats om i punkterna 47–49 ovan, skyldighet att i det angripna beslutets motivering redovisa ytterligare upplysningar om vilka system som hade konsulterats vid sökandet efter de begärda handlingarna, vilka sökbegrepp som hade använts, vilka frågor som hade ställts till behöriga personer vid de berörda enheterna eller vilken gallring som rådets rättstjänst i förekommande fall hade gjort.

55 Mot bakgrund av ovanstående måste det anses att det saknas fog för den andra av de båda invändningar som har framställts till stöd för den första grunden, varför talan ska ogillas såvitt avser den grunden i dess helhet.

56 Genom det angripna beslutet vägrade rådet att lämna ut de omtvistade handlingarna med motiveringen att detta skulle undergräva de allmänna samhällsintressen som skyddas genom artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001, det vill säga det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser och i fråga om unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik.

57 Såvitt avser skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser förklarade rådet till att börja med, i punkt 39 i det angripna beslutet, att de omtvistade handlingarna inneh[öll] delar av diskussioner om översynen av uppförandekodgruppens uppdrag med syftet att säkerställa att den gruppen i framtiden sk[ulle] kunna fortsätta att bidra på ett ändamålsenligt sätt till främjande av rättvis skattekonkurrens och till bekämpande av skadlig skattepraxis samt att [d]essa handlingar inneh[öll] uppgifter om ett flertal känsliga skattefrågor som berör[de] tredjeländer.

58 I punkt 40 i det angripna beslutet angav rådet sedan att [e]ftersom det i dessa dokument diskutera[de]s möjliga ändringar bland annat i fråga om omfattningen av uppdraget [för den gruppen] mot bakgrund av den internationella utvecklingen, skulle ett utlämnande därav påverka förhandlingsprocessen i internationella forum och försvaga unionens ställning i förhållande till tredjeländer.

59 I linje med detta framhöll rådet vidare, i punkt 41 i det angripna beslutet, att ett utlämnande av interna arbetsdokument – även efter antagandet av ett beslut – skulle ge tredjeländer möjlighet att få tillgång till de enskilda medlemsstaternas preliminära individuella synpunkter, ställningstaganden och slutsatser, vilka inte nödvändigtvis är förenliga med rådets slutliga ståndpunkt. I samma punkt angavs också att ett [u]tlämnande av sådana dokument [kunde] undergräva möjligheterna att på ett ändamålsenligt sätt upprätthålla internationella förbindelser med tredjeländer, eftersom det skulle avslöja medlemsstaternas ståndpunkter i de aktuella frågorna.

60 Av dessa skäl gjorde rådet i punkt 42 i det angripna beslutet bedömningen att ett offentliggörande av de [omtvistade handlingarna] skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser i den mening som avses i artikel 4.1 a tredje strecksatsen i … förordning nr 1049/2001.

61 Såvitt avser skyddet för unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik upprepade rådet, i punkt 43 i det angripna beslutet, att de [omtvistade] handlingarna rör[de] översynen av [uppförandekod]gruppens uppdrag … [och att det där] diskutera[des] möjliga ändringar, särskilt i fråga om omfattningen av detta uppdrag mot bakgrund av utvecklingen på nationell och internationell nivå.

62 Vidare påpekade rådet i punkt 44 i det angripna beslutet att [d]essa handlingar behandla[de] grundläggande frågor avseende alternativ och metoder för att säkerställa att uppförandekodgruppen i framtiden sk[ulle] kunna fortsätta att bidra på ett ändamålsenligt sätt till främjande av rättvis skattekonkurrens och till bekämpande av skadlig skattepraxis.

63 I punkt 45 i det angripna beslutet angav rådet sedan att de [omtvistade] handlingarna inneh[öll] vissa kommentarer som inte avspegla[de]s i rådets slutliga ståndpunkt, däribland kommentarer om eventuella framtida åtgärder som olika medlemsstaters regeringar k[unde] komma att vidta på området beskattning och förebyggande av skatteflykt”. I samma punkt framhöll rådet att [e]tt utlämnande av de berörda handlingarna skulle, på ett reellt förutsebart sätt snarare än enbart hypotetiskt, skapa en instabil regleringsmiljö som k[unde] föranleda ekonomiska aktörer att bete sig på ett omotiverat och ej önskvärt sätt och att [d]e ekonomiska aktörernas eventuella reaktioner på sådana arbetskommentarer om möjliga framtida justeringar av medlemsstaternas finansiella och ekonomiska politik skulle kunna få en negativ inverkan på de berörda medlemsstaternas finansiella eller ekonomiska politik ….

64 Detta föranledde rådet att i punkt 46 i det angripna beslutet dra slutsatsen att ett utlämnande av de [omtvistade] handlingarna skulle påverka skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om … unionens och dess medlemsstaters finansiella och ekonomiska politik.

65 Det är mot denna bakgrund som tribunalen ska pröva den första, den andra, den tredje och den fjärde delen av den andra grunden för talan.

66 Inom ramen för den första delen av sin andra grund har sökanden ifrågasatt varför inget enda e‑postmeddelande från Irland, Republiken Italien, Storhertigdömet Luxemburg eller Republiken Österrike offentliggjordes, samtidigt som de e‑postmeddelanden från i stort sett samtliga övriga medlemsstater som befanns falla inom tillämpningsområdet för tillgångsansökan offentliggjordes. Enligt sökanden tyder detta på att rådet lät sig vägledas av dessa fyra medlemsstaters intressen och inte av innehållet i de omtvistade handlingarna, vilket skulle betyda att rådet inte korrekt tillämpade artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001. I alla händelser anser sökanden att rådet inte tillräckligt motiverade sitt beslut i detta hänseende.

67 Inom ramen för den andra delen av sin andra grund har sökanden i allt väsentligt gjort gällande att det angripna beslutet av samma skäl vilar på ett felaktigt underlag i sak. I alla händelser anser sökanden att rådet felaktigt underlät att motivera varför och hur de omtvistade handlingarna skilde sig från de handlingar som offentliggjordes.

68 Rådet har bestritt dessa argument.

69 Enligt artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 får en medlemsstat begära att en institution inte ska lämna ut en handling som härrör från denna medlemsstat utan att medlemsstaten dessförinnan har lämnat sitt medgivande.

70 Utövandet av den befogenhet som den berörda medlemsstaten ges enligt artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 begränsas av de materiella undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3, genom att medlemsstaten endast ges en befogenhet att delta i institutionens beslut. Medlemsstatens föregående medgivande, vilket åsyftas i nämnda artikel 4.5, liknar således inte en skönsmässig vetorätt utan en form av samtycke som bekräftar att det inte föreligger skäl för undantag i enlighet med artikel 4.1–4.3. Det beslutsförfarande som har inrättats genom artikel 4.5 kräver således att institutionen och den berörda medlemsstaten håller sig till de materiella undantag som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 (se dom av den 24 januari 2024, Veritas/kommissionen, T‑602/22, EU:T:2024:26, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

71 Eftersom genomförandet av unionsbestämmelserna på detta sätt gemensamt har anförtrotts den aktuella institutionen och den medlemsstat som har använt den möjlighet som föreskrivs i artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001, och detta genomförande följaktligen är beroende av den dialog som ska ske dem emellan, ska de – i enlighet med den skyldighet att samarbeta lojalt som föreskrivs i artikel 4.3 FEU – agera och samarbeta så att de nämnda bestämmelserna kan tillämpas effektivt (se dom av den 24 januari 2024, Veritas/kommissionen, T‑602/22, EU:T:2024:26, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

72 Den berörda medlemsstatens deltagande påverkar emellertid inte, såvitt gäller den som har ansökt om att få en handling utlämnad, det förhållandet att det beslut som institutionen senare riktar till sökanden som svar på dennes ansökan om tillgång till en handling som institutionen innehar utgör en unionsrättsakt (se dom av den 24 januari 2024, Veritas/kommissionen, T‑602/22, EU:T:2024:26, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

73 Av detta följer att en berörd medlemsstat som efter genomförd dialog med en institution motsätter sig att en viss handling lämnas ut är skyldig att motivera varför med avseende på de undantag som räknas upp i artikel 4.1–4.3 i förordning nr 1049/2001 (se dom av den 24 januari 2024, Veritas/kommissionen, T‑602/22, EU:T:2024:26, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

74 Såsom framgår särskilt av artiklarna 7 och 8 i förordning nr 1049/2001 är dessutom institutionen själv skyldig att motivera sitt beslut att vägra tillgång till en handling för den som har begärt sådan tillgång. En dylik skyldighet innebär att institutionen i sitt beslut ska hänvisa inte endast till att den berörda medlemsstaten har motsatt sig att den begärda handlingen lämnas ut, utan också till de skäl som denna medlemsstat har åberopat till stöd för att ett av de undantag från rätten till tillgång till handlingar som föreskrivs i artikel 4.1–4.3 i förordningen ska tillämpas. Sådana uppgifter möjliggör nämligen för den som har begärt tillgång till handlingen att förstå bakgrunden och skälen till beslutet att vägra tillgång till handlingen och möjliggör för behörig domstol att i förekommande fall göra den prövning som det ankommer på den att göra (se dom av den 24 januari 2024, Veritas/kommissionen, T‑602/22, EU:T:2024:26, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

75 Emellertid åligger det inte institutionen att, med avseende på den handling vars utlämnande har vägrats, göra en fullständig prövning av skälen till medlemsstatens invändning med hänvisning till undantagen i artikel 4 i förordning nr 1049/2001. Den skyldighet att göra en konkret och individuell prövning som följer av principen om öppenhet är således inte tillämplig när en ansökan om tillgång avser en handling som härrör från en medlemsstat i den mening som avses i artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001. Ett krav på en sådan fullständig prövning skulle nämligen kunna leda till att den berörda institutionen, efter det att denna prövning hade gjorts, felaktigt lämnade ut handlingen i fråga till den som hade begärt tillgång till den trots att det förelåg en vederbörligen motiverad invändning från den medlemsstat från vilken handlingen härrörde (se dom av den 24 januari 2024, Veritas/kommissionen, T‑602/22, EU:T:2024:26, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

76 Institutionens skyldighet att göra en omsorgsfull prövning innebär däremot att den ska undersöka huruvida de förklaringar som medlemsstaten har gett för att motsätta sig utlämnandet av dess handlingar vid första påseendet (prima facie) förefaller vara välgrundade. Institutionen ska, mot bakgrund av omständigheterna i ärendet och tillämpliga rättsregler, avgöra huruvida den motivering som medlemsstaten har anfört till stöd för sin invändning vid första påseendet kan utgöra grund för en sådan vägran och, följaktligen, huruvida det därigenom är möjligt för institutionen att ikläda sig det ansvar som den ges enligt artikel 8 i förordning nr 1049/2001. Det gäller att undvika att institutionen antar ett beslut som den inte anser är försvarbart, då institutionen är upphovsman till beslutet och således ansvarig för att detta är lagenligt (se dom av den 24 januari 2024, Veritas/kommissionen, T‑602/22, EU:T:2024:26, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

77 I det aktuella fallet angav rådet i punkt 20 i det angripna beslutet att Irland, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg och Republiken Österrike hade motsatt sig utlämnande av vissa av de begärda handlingarna, som de var upphovsmän till, av de skäl som angavs i punkterna 21–23 i beslutet.

78 I synnerhet hade till att börja med vissa av dessa medlemsstater gjort bedömningen att ett utlämnande av de handlingar som de var upphovsmän till skulle kunna undergräva deras ekonomiska och finansiella politik i den mening som avses i artikel 4.1 a fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Dessutom hade vissa av nämnda medlemsstater gjort bedömningen att ett sådant utlämnande skulle kunna undergräva deras internationella förbindelser med tredjeländer i den mening som avses i artikel 4.1 a tredje strecksatsen i samma förordning. Närmare bestämt ansåg de att ett sådant utlämnande skulle avslöja hur de ställde sig till interaktionen med dessa länder och hur dessa länder i uppförandekodgruppens arbete behandlades annorlunda än medlemsstaterna.

79 I punkterna 39–47 i det angripna beslutet förklarade rådet sedan sig ha prövat de skäl som de ovannämnda medlemsstaterna hade anfört och därvid ha gjort bedömningen att de skäl som grundade sig på artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001 kunde tillämpas på de omtvistade handlingarna. Dessa skäl har redovisats i punkterna 57–59 och 61–63 ovan.

80 Av de ovannämnda punkterna i det angripna beslutet framgår att rådet kontrollerade, mot bakgrund av omständigheterna i ärendet och tillämpliga rättsregler, huruvida de skäl som Irland, Republiken Frankrike, Republiken Italien, Republiken Litauen, Storhertigdömet Luxemburg och Republiken Österrike hade anfört till stöd för sina invändningar mot ett utlämnande av de omtvistade handlingarna vid första påseendet kunde utgöra grund för ett beslut att vägra utlämnande därav. Således kan sökanden inte med framgång göra gällande vare sig att rådet inte skulle ha tillämpat artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 på ett korrekt sätt eller att rådet skulle ha antagit det angripna beslutet på ett underlag som var felaktigt i sak.

81 Den slutsatsen påverkas inte av att de övriga medlemsstaterna inte motsatte sig utlämnande av de begärda handlingarna. Till att börja med innebär den omständigheten inte i sig att rådet underlät att göra en prima facie-bedömning av de omtvistade handlingarna med avseende på deras innehåll och de skäl som medlemsstaterna hade anfört för att motsätta sig utlämnande därav. Vidare kan rådet inom ramen för sin prima facie-bedömning, mot bakgrund av de olika förklaringar som de berörda medlemsstaterna hade lämnat, tänkas ha gjort bedömningen att skillnaderna i innehåll mellan de utlämnade handlingarna och de omtvistade handlingarna var sådana att risken för undergrävande av de intressen som skyddas genom undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001 inte var jämförbar.

82 Slutligen är den motivering som rådet i detta hänseende lämnade i det angripna beslutet tillräcklig mot bakgrund av de krav som har erinrats om i punkt 47 ovan, eftersom denna motivering gör det möjligt dels för sökanden att få kännedom om innehållet i och utfallet av rådets bedömning, dels för unionsdomstolen att utföra den prövning som det ankommer på den att göra.

83 Därvidlag kan sökanden inte med framgång göra gällande att rådet hade en skyldighet att förklara hur de utlämnade handlingarna skilde sig från de omtvistade handlingarna. Såsom framgår av den rättspraxis som har erinrats om i punkt 47 ovan, var rådet nämligen inte skyldigt att i det angripna beslutet ange samtliga relevanta faktiska och rättsliga omständigheter, eftersom bedömningen av huruvida det beslutets motivering uppfyller de krav som följer av motiveringsskyldigheten inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. Den beslutsprocess som har införts genom artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001, vilken tvingar rådet att samråda enskilt med var och en av de medlemsstater från vilka handlingar som är föremål för en ansökan om tillgång härrör, är till sin natur sådan att den, som i det nu aktuella fallet, kan ge upphov till en situation där vissa medlemsstater motsätter sig utlämnande av vissa av sina handlingar medan andra medlemsstater inte gör detta.

84 Mot bakgrund av ovanstående kan talan inte bifallas såvitt avser den första och den andra delen av den andra grunden.

85 Inom ramen för den tredje och den fjärde delen av den andra grunden har sökanden gjort gällande att rådet gjorde en felaktig bedömning genom att vägra utlämnande av de omtvistade handlingarna med hänvisning till undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Dessutom anser sökanden att rådet inte tillräckligt motiverade det angripna beslutet i detta hänseende.

86 Rådet har inledningsvis gjort gällande att det är påkallat att tillämpa en allmän presumtion för sekretess såvitt avser de omtvistade handlingarna, eftersom dessa är hänförliga till uppförandekodgruppens arbete, som måste förbli konfidentiellt dels för att unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik ska kunna skyddas, dels för att detta arbete ska kunna bedrivas effektivt.

87 Tribunalen erinrar i detta hänseende om att förordning nr 1049/2001, enligt skäl 1 i denna, utgör ett uttryck för den i artikel 1 andra stycket FEU tillkännagivna viljan att markera en ny fas i processen att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten ska fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt (se dom av den 22 januari 2020, MSD Animal Health Innovation och Intervet international/EMA, C‑178/18 P, EU:C:2020:24, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

88 Detta grundläggande mål för unionen reflekteras vidare i artikel 15.1 FEUF, där det bland annat föreskrivs att unionens institutioner, organ och byråer ska utföra sitt arbete så öppet som möjligt. Denna öppenhetsprincip bekräftas också i artikel 10.3 FEU och i artikel 298.1 FEUF. Strävan efter öppenhet får även stöd i det förhållandet att rätten till tillgång till handlingar säkerställs i artikel 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (se dom av den 22 januari 2020, MSD Animal Health Innovation och Intervet international/EMA, C‑178/18 P, EU:C:2020:24, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

89 I detta hänseende anges i artikel 1 i förordning nr 1049/2001 att denna syftar till att ge allmänheten största möjliga tillgång till unionsinstitutionernas handlingar (se dom av den 22 januari 2020, MSD Animal Health Innovation och Intervet international/EMA, C‑178/18 P, EU:C:2020:24, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

90 Emellertid framgår det av artikel 4 i förordning nr 1049/2001, som inrättar ett system med undantagsregler, att rätten till tillgång till handlingar likafullt är föremål för vissa begränsningar som grundas på hänsyn till allmänna eller privata intressen (se dom av den 22 januari 2020, MSD Animal Health Innovation och Intervet international/EMA, C‑178/18 P, EU:C:2020:24, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

91 Dessa undantag utgör en avvikelse från principen om att allmänheten ska ha största möjliga tillgång till handlingar och ska därför tolkas och tillämpas restriktivt (se dom av den 22 januari 2020, MSD Animal Health Innovation och Intervet international/EMA, C‑178/18 P, EU:C:2020:24, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

92 Om en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå beslutar att avslå en ansökan om tillgång till en handling med stöd av något av de undantag som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001, är denna enhet i princip skyldig att förklara hur tillgången till handlingen konkret och faktiskt skulle kunna skada det intresse som skyddas av undantaget. Risken för att detta intresse ska skadas måste rimligen kunna förutses och får inte vara enbart hypotetisk (se dom av den 22 januari 2020, MSD Animal Health Innovation och Intervet international/EMA, C‑178/18 P, EU:C:2020:24, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

93 Emellertid har domstolen fastslagit att det i vissa fall står institutionen, organet eller byrån fritt att i detta hänseende grunda sig på allmänna presumtioner, som är tillämpliga på vissa kategorier av handlingar, eftersom allmänna överväganden av liknande slag kan tillämpas på ansökningar om utlämnande av handlingar av samma art (se dom av den 22 januari 2020, MSD Animal Health Innovation och Intervet international/EMA, C‑178/18 P, EU:C:2020:24, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

94 Syftet med sådana presumtioner är således att ge unionsinstitutionen, unionsorganet eller unionsbyrån i fråga möjlighet att med stöd av sådana allmänna överväganden göra bedömningen att utlämnande av vissa kategorier av handlingar i princip skadar det intresse som skyddas av det åberopade undantaget, utan att behöva göra en konkret och individuell prövning av var och en av de begärda handlingarna (se dom av den 22 januari 2020, MSD Animal Health Innovation och Intervet international/EMA, C‑178/18 P, EU:C:2020:24, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

95 Hittills har domstolen erkänt en allmän presumtion för sekretess såvitt avser fem kategorier av handlingar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2024, Validity/kommissionen, C‑51/23 P, ej publicerad, EU:C:2024:664, punkt 37), nämligen för det första handlingar i en administrativ akt som gäller ett granskningsförfarande avseende statliga stödåtgärder (dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Technische Glaswerke Ilmenau, C‑139/07 P, EU:C:2010:376, punkt 61), för det andra inlagor som har inkommit i ett pågående förfarande inför unionsdomstolarna (dom av den 21 september 2010, Sverige m.fl./API och kommissionen, C‑514/07 P, C‑528/07 P och C‑532/07 P, EU:C:2010:541, punkt 94), för det tredje handlingar som har utväxlats mellan kommissionen och anmälande företag eller utomstående i ett ärende avseende kontroll av företagskoncentrationer (dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Éditions Odile Jacob, C‑404/10 P, EU:C:2012:393, punkt 123, och dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Agrofert Holding, C‑477/10 P, EU:C:2012:394, punkt 64), för det fjärde handlingar hänförliga till den administrativa fasen av ett fördragsbrottsförfarande, inbegripet handlingar som har utväxlats mellan kommissionen och den berörda medlemsstaten inom ramen för ett EU Pilot-förfarande (dom av den 14 november 2013, LPN och Finland/kommissionen, C‑514/11 P och C‑605/11 P, EU:C:2013:738, punkt 65, och dom av den 11 maj 2017, Sverige/kommissionen, C‑562/14 P, EU:C:2017:356, punkt 51), och för det femte handlingar i ett ärende enligt artikel 101 FEUF (dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 93).

96 I fem andra fall har vidare en allmän presumtion för sekretess fastslagits i tribunalens praxis. Detta gäller för det första anbudsgivares anbud i förfaranden för offentlig upphandling, om det är en annan anbudsgivare som har ansökt om tillgång (dom av den 29 januari 2013, Cosepuri/Efsa, T‑339/10 och T‑532/10, EU:T:2013:38, punkt 101), för det andra handlingar som nationella konkurrensmyndigheter har överlämnat till kommissionen i enlighet med artikel 11.4 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101 FEUF] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) (dom av den 12 maj 2015, Unión de Almacenistas de Hierros de España/kommissionen, T‑623/13, EU:T:2015:268, punkt 64), för det tredje flervalsfrågor som har ställts i samband med ett allmänt uttagningsprov organiserat av Europeiska rekryteringsbyrån (Epso) (dom av den 12 november 2015, Alexandrou/kommissionen, T‑515/14 P och T‑516/14 P, EU:T:2015:844, punkt 94), för det fjärde handlingar som rör en utredning av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) (dom av den 26 maj 2016, International Management Group/kommissionen, T‑110/15, EU:T:2016:322, punkt 44) och för det femte handlingar som rör ett nedlagt ärende avseende missbruk av dominerande ställning (dom av den 28 mars 2017, Deutsche Telekom/kommissionen, T‑210/15, EU:T:2017:224, punkt 44).

97 I samtliga dessa fall har vägran att ge tillgång avsett en grupp handlingar som klart och tydligt avgränsades av att de alla ingick i ett pågående administrativt förfarande eller domstolsförfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2018, ClientEarth/kommissionen, C‑57/16 P, EU:C:2018:660, punkt 81 och där angiven rättspraxis).

98 Den allmänna presumtionen för sekretess i dessa fall grundar sig dessutom på den omständigheten att när de handlingar som begärs utlämnade tillhör ett särskilt område inom unionsrätten, kan undantagen från rätten enligt artikel 4 i förordning nr 1049/2001 att få tillgång till handlingar inte tolkas utan att hänsyn tas till de specifika regler som styr tillgången till de begärda handlingarna. I de aktuella fallen gör den allmänna presumtionen därför det möjligt att säkerställa en enhetlig tillämpning av rättsliga regleringar som har olika syften och inte innehåller några uttryckliga föreskrifter om att vissa regleringar ska ha företräde framför andra (se dom av den 6 oktober 2021, Aeris Invest/ECB, T‑827/17, EU:T:2021:660, punkt 182 och där angiven rättspraxis).

99 Tillämpningen av en allmän presumtion i dessa fall motiveras huvudsakligen av det absoluta behovet av att säkerställa ett korrekt genomförande av de aktuella förfarandena och att garantera att syftet med förfarandena inte äventyras. Erkännandet av en allmän presumtion kan därför grundas på att utlämnande av handlingar i vissa förfaranden inte är förenligt med ett välfungerande förfarande och på risken för att förfarandena skulle undergrävas. En allmän presumtion gör det således möjligt att bevara integriteten i förfarandet genom att begränsa inblandning från tredje part (se dom av den 6 oktober 2021, Aeris Invest/ECB, T‑827/17, EU:T:2021:660, punkt 183 och där angiven rättspraxis).

100 Såvitt avser det aktuella fallet noterar tribunalen till att börja med att de begärda handlingarna inte utgör någon grupp av handlingar som avgränsas av att de alla ingår i ett pågående administrativt förfarande eller domstolsförfarande.

101 Vidare är det utrett att det inte finns några specifika bestämmelser som reglerar tillgången till handlingar hänförliga till översynen av skatteuppförandekoden.

102 Slutligen kan rådet inte med framgång åberopa vare sig punkt 13 i rådets slutsatser av den 9 mars 1998 om inrättande av uppförandekodgruppen (företagsbeskattning) (EGT C 99, 1998, s. 1), punkt 17 i rådets slutsatser 15148/15 av den 8 december 2015 om uppförandekodens framtid (företagsbeskattning), punkt 15 i rådets slutsatser 108/16 av den 8 mars 2016 om uppförandekoden (företagsbeskattning) eller ingressen till rådets slutsatser 14452/22 av den 8 november 2022 om reformen av uppförandekoden (företagsbeskattning), som enligt rådet visar att allt arbete inom uppförandekodgruppen ska omfattas av sekretess.

103 Omfattningen av de skyldigheter som åvilar en unionsinstitution i kraft av förordning nr 1049/2001, såsom unionsdomstolen har tolkat dessa skyldigheter, kan nämligen inte vara beroende av innehållet i rättsakter som den institutionen själv har antagit, vilket är fallet med rådets slutsatser.

104 Mot bakgrund av detta kan det inte anses att en presumtion för sekretess ska gälla för de omtvistade handlingarna.

105 Den slutsatsen påverkas inte av det argument som rådet anförde vid förhandlingen med innebörden att en sådan presumtion bör gälla för de begärda handlingarna av det skälet att uppförandekodgruppen är av mellanstatlig karaktär, eftersom beskattning är ett område där medlemsstaterna har exklusiv befogenhet.

106 Rådet har nämligen inte förklarat varför den omständigheten i sig skulle göra det befogat att slå fast en allmän presumtion för sekretess, mot bakgrund bland annat av de överväganden som har redovisats i punkterna 97 och 99 ovan.

107 Dessutom är det ostridigt att det är rådet som innehar de omtvistade handlingarna. Således omfattas dessa handlingar av de principer som följer av förordning nr 1049/2001, inbegripet de principer som unionsdomstolen har slagit fast för när en allmän presumtion för sekretess kan erkännas.

108 Mot bakgrund av ovanstående kan rådet inte vinna framgång med sitt argument att de omtvistade handlingarna omfattas av en allmän presumtion för sekretess.

109 Rådet har till att börja med gjort gällande att de berörda medlemsstaterna inom ramen för förfarandet enligt artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 visade att undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i den förordningen var tillämpliga på de omtvistade handlingarna samt att rådet i detta hänseende inte kan ersätta medlemsstaternas bedömningar med sin egen. Dessutom anser sig rådet ha haft stort utrymme för skönsmässig bedömning när det gällde att fastställa huruvida ett utlämnande av dessa handlingar skulle kunna undergräva de allmänna samhällsintressen som skyddas av de aktuella undantagen.

110 Såvitt mer specifikt gäller undantaget avseende skydd för internationella förbindelser har rådet vidare hävdat att det framgår av punkterna 39–42 i det angripna beslutet att de omtvistade handlingarna rör dels känsliga skattefrågor som berör tredjeländer, dels den förväntade utvecklingen på internationell nivå och i internationella forum, dels framtida ändringar av skatteuppförandekoden. Ett utlämnande av sådana uppgifter är enligt rådet förenat med en rimligen förutsebar och inte enbart hypotetisk risk såvitt avser utvecklingen av de internationella förbindelserna med tredjeländer – en risk som till yttermera visso är högre på grund av att vissa tredjeländers skattesystem där omnämns i negativa ordalag.

111 Slutligen anser rådet att ett utlämnande av de omtvistade handlingarna skulle vara förenat med en konkret och inte enbart hypotetisk risk för unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik, av det skälet att dessa handlingar innehåller sammanfattningar av medlemsstaternas uttalanden om översynen av skatteuppförandekoden, vilket enligt rådet är ett centralt verktyg både för främjande av en sund och rättvis skattekonkurrens och för bekämpande av skadlig skattepraxis. Behovet av att garantera en stabil rättslig ram för företagen föranleder till att börja med ett krav på att inte röja vissa åtgärder som i framtiden kan komma att vidtas med syftet att uppnå skatteuppförandekodens mål. Vidare är det lämpligt att hemlighålla vissa åtgärder som övervägs i kampen mot skadlig skattepraxis, så att det kan undvikas att de ekonomiska aktörerna utvecklar anpassningsstrategier.

112 Tribunalen erinrar i detta hänseende inledningsvis om att det förhåller sig så, att när en medlemsstat har åberopat artikel 4.5 i förordning nr 1049/2001 och gjort gällande grunder som räknas upp i artikel 4.1–4.3 i den förordningen, ska unionsdomstolen, på begäran av den som har vägrats tillgång till handlingar av en institution, pröva huruvida denna vägran med fog kunde grundas på nämnda undantag, oavsett huruvida vägran följer av den bedömning av undantagen som institutionen själv har gjort eller av den som den berörda medlemsstaten har gjort (se dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkt 72 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 januari 2024, Veritas/kommissionen, T‑602/22, EU:T:2024:26, punkt 52).

113 För säkerställande av ett effektivt domstolsskydd för den som den berörda institutionen, till följd av en medlemsstats invändning, har vägrat tillgång till en eller flera handlingar härrörande från den medlemsstaten, krävs det således att unionsdomstolen prövar lagenligheten av beslutet att vägra tillgång i det konkreta fallet, med hänsyn till alla relevanta omständigheter, bland vilka en av de viktigaste är de handlingar som det har vägrats tillgång till (se dom av den 21 juni 2012, IFAW Internationaler Tierschutz-Fonds/kommissionen, C‑135/11 P, EU:C:2012:376, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

114 Såvitt avser de berörda undantagens räckvidd ska det erinras om att institutionerna enligt artikel 4.1 a tredje strecksatsen i förordning nr 1049/2001 ska vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande av denna skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om internationella förbindelser.

115 Vidare ska institutionerna enligt artikel 4.1 a fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001 vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande av denna skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga om unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik.

116 De intressen som skyddas genom artikel 4.1 a i förordning nr 1049/2001 är särskilt känsliga och väsentliga. Det beslut som institutionen ska fatta är därför av komplex och känslig natur, vilket kräver ett särskilt mått av försiktighet (dom av den 1 februari 2007, Sison/rådet, C‑266/05 P, EU:C:2007:75, punkt 35, och dom av den 7 februari 2018, Access Info Europe/kommissionen, T‑851/16, EU:T:2018:69, punkt 38).

117 Detta gäller i synnerhet med tanke på att undantagen i artikel 4.1 i förordning nr 1049/2001 är formulerade i tvingande ordalag i den bemärkelsen att när de omständigheter som avses i dessa undantag är styrkta, är institutionerna skyldiga att vägra att ge tillgång till handlingar som omfattas av dessa tvingande undantag, utan att det behöver göras någon avvägning mellan skyddet för det allmänna samhällsintresset och något övervägande allmänintresse (se dom av den 7 februari 2018, Access Info Europe/kommissionen, T‑851/16, EU:T:2018:69, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

118 Kriterierna i artikel 4.1 a i förordning nr 1049/2001 är dessutom mycket allmänt hållna. Tillgång till en handling ska nämligen enligt den bestämmelsens lydelse vägras när ett utlämnande av handlingen skulle undergräva skyddet för det allmänna samhällsintresset i fråga och alltså inte endast när – såsom föreslogs under det lagstiftningsförfarande som ledde fram till antagandet av den förordningen – det faktiskt kan konstateras att ett utlämnande avsevärt kan skada detta skydd (dom av den 1 februari 2007, Sison/rådet, C‑266/05 P, EU:C:2007:75, punkt 36, och dom av den 7 februari 2018, Access Info Europe/kommissionen, T‑851/16, EU:T:2018:69, punkt 39).

119 När det gäller de undantag avseende det allmänna samhällsintresset som åsyftas i artikel 4.1 a i förordning nr 1049/2001 hindrar således principen om restriktiv tolkning av undantagen i artikel 4 i den förordningen – en princip som har erinrats om i punkt 91 ovan – inte att den berörda institutionen förfogar över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning vid prövningen av huruvida ett utlämnande till allmänheten av en handling skulle undergräva de intressen som skyddas genom denna bestämmelse. Tribunalens lagenlighetskontroll av ett beslut att vägra tillgång till en handling som en institution har antagit med hänvisning till ett av dessa undantag måste därför begränsas till en granskning av att reglerna, i fråga om förfarandet och motiveringen, har iakttagits, att de faktiska omständigheterna är materiellt riktiga och att det inte har skett en uppenbart oriktig bedömning av de faktiska omständigheterna eller förekommit maktmissbruk (se dom av den 1 februari 2007, Sison/rådet, C‑266/05 P, EU:C:2007:75, punkt 64, och dom av den 7 februari 2018, Access Info Europe/kommissionen, T‑851/16, EU:T:2018:69, punkt 40).

120 I det aktuella fallet grundade rådet sin vägran att ge tillgång till de omtvistade handlingarna med hänvisning till undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001 på de skäl som redovisades i punkterna 39–41 och 43–45 i det angripna beslutet, vilkas innehåll har återgetts i punkterna 57–59 och 61–63 ovan.

121 I enlighet med den rättspraxis som har erinrats om i punkterna 112 och 113 ovan ska tribunalen alltså kontrollera huruvida denna vägran, mot bakgrund av de omtvistade handlingarnas innehåll, med fog kunde grundas på dessa skäl.

122 I detta hänseende ska det för det första påpekas att två av de omtvistade handlingarna uppenbart inte innehåller något som kan omfattas av dessa undantag i den bemärkelse som rådet har gjort gällande.

123 Till att börja med inskränkte sig Republiken Italien i sitt e‑postmeddelande av den 23 november 2021 till att ange att Republiken Italien drog tillbaka sina reservationer såvitt avsåg det senaste utkastet till ny skatteuppförandekod, utan att närmare ange vad dessa reservationer hade bestått i.

124 Vidare inskränkte sig Republiken Österrike i sitt e‑postmeddelande av den 15 oktober 2021 till att framföra två redaktionella påpekanden avseende vissa stycken i utkastet till ny skatteuppförandekod. Genom sitt första påpekande fäste Republiken Österrike uppmärksamheten vid ett rent skrivfel. Genom det andra föreslog Republiken Österrike att en mening skulle strykas eller ändras, av det skälet att den var inkorrekt i så måtto att det talades om möjligheten att minska beskattningsunderlaget för ett företag som inte var skattskyldigt på grund av att det saknade skatterättslig hemvist.

125 Ingen del av innehållet i de e‑postmeddelanden som har nämnts i punkterna 123 och 124 ovan förefaller föranleda några överväganden som skulle kunna omfattas av de aktuella undantagen i den bemärkelse som rådet har gjort gällande. Därför borde rådet ha beviljat fullständig tillgång till de e‑postmeddelanden som skickades av Republiken Italien den 23 november 2021 respektive av Republiken Österrike den 15 oktober 2021.

126 För det andra ska det noteras att Republiken Litauen i den maskerade delen av e‑postmeddelandet av den 24 november 2021 framförde kommentarer om det korrekta i en tabell som innehöll en beskrivning av medlemsstatens gällande försvarsåtgärder på skatteområdet.

127 Den berörda tabellen har emellertid – såsom rådet också vitsordade vid förhandlingen i sitt svar på en fråga från tribunalen och med anledning av åtgärderna för processledning av den 31 mars 2025 – offentliggjorts i minst en handling som lades ut på rådets webbplats före antagandet av det angripna beslutet, nämligen på sidan 42 i rådets rapport 14230/21 av den 26 november 2021 om uppförandekodgruppen (företagsbeskattning).

128 Av rättspraxis framgår att ett utlämnande av en handling vars innehåll i huvudsak redan har offentliggjorts inte kan undergräva de intressen som skyddas genom artikel 4 i förordning nr 1049/2001 på ett rimligen förutsebart och inte enbart hypotetiskt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2014, rådet/in ’t Veld, C‑350/12 P, EU:C:2014:2039, punkt 60).

129 Mot bakgrund av detta kan ett utlämnande av den maskerade delen av Republiken Litauens e‑postmeddelande av den 24 november 2021 uppenbart inte undergräva internationella förbindelser eller unionens eller Republiken Litauens finansiella, monetära eller ekonomiska politik.

130 Av detta följer att rådet borde ha beviljat fullständig tillgång till det e‑postmeddelande som Republiken Litauen skickade den 24 november 2021.

131 När det för det tredje gäller de omtvistade handlingar som inte har nämnts i punkterna 125 och 130 ovan, framgår det både av de förklaringar som rådet lämnade i punkterna 39–41 och 43–45 i det angripna beslutet och av tribunalens bedömning av innehållet i de handlingarna – i den version som har kommunicerats till tribunalen såsom bilaga B.1 till rådets skrivelse av den 21 november 2024, ingiven med anledning av beslutet av den 6 november 2024 om åtgärder för bevisupptagning (nedan kallade de kommunicerade omtvistade handlingarna) – att dessa handlingar innehåller ett flertal passager vilkas utlämnande skulle vara förenat med en rimligen förutsebar och inte enbart hypotetisk risk för de intressen som skyddas genom undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

132 Såvitt avser det allmänna samhällsintresset i fråga om skydd för internationella förbindelser innehåller nämligen dessa passager dels känsliga kommentarer om tredjeländers skattesystem och om lämplig behandling av dessa system, dels uppgifter om möjliga ändringar i omfattningen av uppförandekodgruppens uppdrag mot bakgrund av viss utveckling och vissa förhandlingar på internationell nivå, dels påpekanden och individuella ståndpunkter från de berörda medlemsstaternas sida som inte nödvändigtvis är förenliga med rådets slutliga ståndpunkt. Ett utlämnande av dessa passager skulle därför kunna undergräva möjligheterna att på ett ändamålsenligt sätt upprätthålla internationella förbindelser med tredjeländer, påverka förhandlingsprocessen i internationella forum och försvaga unionens ställning i förhållande till tredjeländer eller internationella organisationer.

133 Detta gäller exempelvis följande passager i de omtvistade handlingarna:

134 Såvitt avser unionens eller en medlemsstats finansiella, monetära eller ekonomiska politik innehåller de omtvistade handlingarna på motsvarande sätt ett flertal passager som rör åtgärder avsedda att säkerställa att uppförandekodgruppen i framtiden ska kunna fortsätta att bidra på ett ändamålsenligt sätt till främjande av rättvis skattekonkurrens och till bekämpande av skadlig skattepraxis, och där återfinns också vissa kommentarer som inte nödvändigtvis avspeglas i rådets slutliga ståndpunkt. Ett utlämnande av dessa passager skulle därför kunna avslöja vissa känsliga aspekter av de berörda medlemsstaternas politik i fråga om direkt beskattning, ett område där de har exklusiv befogenhet, och skulle kunna skapa en instabil regleringsmiljö, vilket i sin tur skulle kunna föranleda ekonomiska aktörer att bete sig på vissa sätt som skulle kunna inverka negativt på medlemsstaternas finansiella, monetära eller ekonomiska politik.

135 Detta gäller exempelvis följande passager i de omtvistade handlingarna:

136 Av ovanstående, och i synnerhet av innehållet i de passager som har anförts såsom exempel i punkterna 133 och 135 ovan, följer att rådet, mot bakgrund av de principer från rättspraxis som har redovisats i punkterna 116–119 ovan, hade fog för att med stöd av undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001 motsätta sig utlämnande av de omtvistade handlingarna, bortsett från dem som har nämnts i punkterna 125 och 130 ovan.

137 Slutligen måste det också konstateras att punkterna 39–41 och 43–45 i det angripna beslutet innehåller en motivering som är tillräckligt tydlig och gör det möjligt för sökanden att förstå varför rådet gjorde bedömningen att ett utlämnande av de omtvistade handlingarna skulle kunna undergräva de intressen som skyddas genom undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Dessutom ger denna motivering tribunalen möjlighet att utföra sin prövning. Därför kan sökanden inte med framgång göra gällande att det angripna beslutet skulle vara bristfälligt motiverat i det aktuella hänseendet.

138 Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan såvitt avser den tredje och den fjärde delen av den andra grunden bifallas när det gäller de tre omtvistade handlingar som har utpekats i punkterna 125 och 130 ovan. Däremot ska talan såvitt avser dessa båda delgrunder ogillas när det gäller de övriga omtvistade handlingarna.

139 Inom ramen för sin tredje grund har sökanden gjort gällande att rådet åtminstone delvis borde ha beviljat tillgång till de omtvistade handlingarna samt att rådet inte tillräckligt motiverade sitt beslut i det hänseendet.

140 Rådet har bestritt detta argument och därvid i allt väsentligt anfört samma skäl som angavs i det angripna beslutet.

141 Vid förhandlingen gjorde rådet dessutom gällande att i den mån som det eventuellt fanns vissa passager i de omtvistade handlingarna som inte omfattades av undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001, skulle sökanden inte ha någon nytta av att få ta del av dessa passager.

142 Tribunalen erinrar i detta hänseende om att det i artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001 stadgas att om enbart delar av en begärd handling omfattas av ett eller flera av undantagen enligt artikel 4 i den förordningen, ska övriga delar av den handlingen lämnas ut.

143 Av själva lydelsen av artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001 framgår att en institution är skyldig att pröva huruvida det är möjligt att ge tillgång till delar av de handlingar som en ansökan om tillgång avser, genom att begränsa ett eventuellt avslag på ansökan till att endast avse sådana uppgifter som omfattas av de aktuella undantagen. Institutionen ska lämna ut delar av handlingarna om institutionens syfte med att vägra att ge tillgång till handlingen kan uppnås även om institutionen begränsar sig till att dölja de avsnitt som kan undergräva det skyddade allmänna samhällsintresset (se dom av den 24 april 2024, Naass och Sea-Watch/Frontex, T‑205/22, ej publicerad, EU:T:2024:266, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

144 I det aktuella fallet gjorde rådet i punkterna 48 och 49 i det angripna beslutet bedömningen att det inte – utom såvitt avsåg e‑postmeddelandet av den 24 november 2021 från Republiken Litauen – var möjligt att delvis bevilja tillgång till de omtvistade handlingarna, eftersom det inte gick att identifiera några väsentliga delar av dessa handlingar som inte omfattades av de aktuella undantagen och som utan svårighet kunde skiljas ut från återstoden av nämnda handlingar.

145 Av tribunalens prövning av de omtvistade handlingarna framgår emellertid att var och en av dem – med undantag av de handlingar som har nämnts i punkterna 125 och 130 ovan, till vilka fullständig tillgång borde ha beviljats – innehåller passager som mot bakgrund av de i punkterna 112–119 ovan redovisade principerna från rättspraxis uppenbart inte omfattas av undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

146 Dessa passager innehåller bland annat dels allmänna synpunkter på skälen till att se över skatteuppförandekoden och på lämplig tidpunkt för översynen, dels redaktionella kommentarer som avser vissa delar av utkastet till ny skatteuppförandekod eller den därtill knutna resolutionen men saknar samband med de ämnen som rådet hänvisade till i punkterna 39–41 och 43–45 i det angripna beslutet, dels allmänna funderingar om det konkreta genomförandet av utkastet till ny skatteuppförandekod. Dessutom innehåller dessa passager artighetsuttryck som utväxlas mellan olika aktörer som är inblandade i översynen av skatteuppförandekoden liksom förslag om att ytterligare möten ska hållas. Ett utlämnande av sådana passager kan uppenbart inte vara förenat med någon rimligen förutsebar och inte enbart hypotetisk risk såvitt avser de intressen som skyddas genom undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

147 Dessutom kan dessa passager utan svårighet skiljas ut från det övriga innehållet i de berörda handlingarna.

148 Det rör sig bland annat om följande passager:

149 Dessutom hänvisas det i fjärde stycket på sidan 8 i de kommunicerade omtvistade handlingarna till en handling som redan före antagandet av det angripna beslutet hade offentliggjorts på rådets webbplats, nämligen rådets slutsatser 15429/17 av den 5 december 2017 om EU:s förteckning över icke samarbetsvilliga jurisdiktioner på skatteområdet. I det stycket återges en del av innehållet i dessa slutsatser, något som rådet också vitsordade vid förhandlingen med anledning av en fråga från tribunalen och åtgärderna för processledning av den 31 mars 2025. I överensstämmelse med den rättspraxis som har erinrats om i punkt 128 ovan skulle således ett utlämnande av den passagen uppenbart inte undergräva de intressen som skyddas genom undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

150 Slutligen måste det på tal om rådets argument att sökanden inte skulle ha någon nytta av att få ta del av de passager som har nämnts i punkterna 146–149 ovan – om man antar att det argumentet, som framfördes för första gången vid förhandlingen, kan upptas till prövning i sak – erinras om att varken artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001 eller den förordningen som helhet innebär något krav på att den som ansöker om tillgång till en handling ska styrka att han eller hon kan ha nytta av den handlingen. Det ankommer inte på den institution som mottar en ansökan om tillgång till en handling att bedöma huruvida den sökande kan ha nytta av den aktuella handlingen, i synnerhet inte med tanke på att artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001 inte kan tolkas så, att den befriar den berörda institutionen från en skyldighet som uttryckligen föreskrivs i den bestämmelsen, nämligen skyldigheten att lämna ut delar av den begärda handlingen, eftersom någon sådan befrielse inte nämns bland de undantag som uttömmande räknas upp i förordningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 april 2024, Naass och Sea-Watch/Frontex, T‑205/22, ej publicerad, EU:T:2024:266, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

151 Mot bakgrund av det ovan anförda måste det konstateras att rådet gjorde en uppenbart oriktig bedömning när det fann att det inte var möjligt att delvis bevilja tillgång till de omtvistade handlingarna, utom såvitt avser de handlingar som har nämnts i punkterna 125 och 130 ovan, till vilka rådet i alla händelser borde ha beviljat fullständig tillgång. Således ska talan bifallas såvitt avser den tredje grunden.

152 Under dessa omständigheter saknas det anledning för tribunalen att uttala sig om sökandens återstående argument till stöd för den tredje grunden, vilket avser bristfällig motivering, med tanke på att det argumentet har anförts i andra hand.

153 Sökanden har gjort gällande att rådet har gjort sig skyldigt till maktmissbruk. Det sätt som rådet handlade tillgångsansökan på, dess kategoriska vägran att ge tillgång till de omtvistade handlingarna från fyra medlemsstater och dess begränsade motivering i detta hänseende skapar enligt sökanden intrycket att dolda intressen är inblandade – ett intryck som stärks av att vissa medlemsstater tidigare ska ha velat förhindra att allmänheten fick veta att de hade motsatt sig vissa åtgärder för att bekämpa skadlig skattekonkurrens och skatteflykt.

154 Rådet har bestritt detta argument.

155 Enligt fast rättspraxis innebär en rättsakt maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet (dom av den 13 november 1990, Fedesa m.fl., C‑331/88, EU:C:1990:391, punkt 24; se även dom av den 16 april 2013, Spanien och Italien, C‑274/11 och C‑295/11, EU:C:2013:240, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

156 I det aktuella fallet har sökanden inskränkt sig till att hänvisa till ett intryck av att dolda intressen hade betydelse för rådets vägran att ge tillgång till de omtvistade handlingarna, utan att anföra några objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter till stöd för detta påstående.

157 Därför kan talan inte bifallas såvitt avser den femte delen av den andra grunden.

158 Mot bakgrund av det ovan anförda sammantaget måste det anses finnas fog för den tredje och den fjärde delen av den andra grunden, i så måtto att undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001 inte är tillämpliga på de e‑postmeddelanden som skickades av Republiken Italien den 23 november 2021 och av Republiken Österrike den 15 oktober 2021 och inte heller på den maskerade delen av det e‑postmeddelande från Republiken Litauen som skickades den 24 november 2021. Vidare måste det anses finnas fog för den tredje grunden, i så måtto att rådet gjorde bedömningen att det var omöjligt att delvis bevilja tillgång till återstoden av de omtvistade handlingarna.

159 Därför ska det angripna beslutet ogiltigförklaras i motsvarande omfattning.

160 Det ankommer emellertid inte på tribunalen att träda i rådets ställe och utpeka samtliga delar av de omtvistade handlingarna som rådet borde ha beviljat tillgång till, utan rådet är i enlighet med artikel 266 FEUF skyldigt att beakta de skäl som anges i denna dom när det vidtar åtgärder för att följa denna (se dom av den 4 maj 2012, in ’t Veld/rådet, T‑529/09, EU:T:2012:215, punkt 124).

161 I detta hänseende framhåller tribunalen att de passager i de omtvistade handlingarna som har nämnts i punkterna 148 och 149 ovan endast utgör exempel på passager som uppenbart inte omfattas av undantagen i artikel 4.1 a tredje och fjärde strecksatsen i förordning nr 1049/2001 samt att det åligger rådet att, i förekommande fall efter samråd med medlemsstaterna i enlighet med artikel 4.5 i den förordningen, identifiera samtliga passager som inte omfattas därav.

162 Slutligen ska talan ogillas i övrigt.

163 Enligt artikel 134.2 i tribunalens rättegångsregler ska tribunalen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna när det finns flera tappande rättegångsdeltagare.

164 I det aktuella fallet har båda parter delvis tappat målet, varför tribunalen finner att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

1 Rättegångsspråk: nederländska.