2. I det mål som lagts fram för EU-domstolen vill en tysk domstol få klarhet i huruvida ett jakande svar på frågan kan följa av en tolkning av artikel 19.1 i förordning (EG) nr 2201/2003,( 3 ) eftersom det anges i artikel 63.2 och 63.3 a i denna förordning att en dom om äktenskaps ogiltighet som meddelats enligt fördraget mellan Italien och Heliga stolen, det vill säga Lateranfördraget av den 11 februari 1929, ändrat genom överenskommelsen och tilläggsprotokollet till denna,( 4 ) ska erkännas enligt lag på grund av hänvisningen till kapitel III avsnitt 1 i nämnda förordning, precis som alla andra avgöranden som meddelats i äktenskapsmål av en domstol i en medlemsstat.
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 30 april 2026( 1 )
Mål C ‑ 190/25 [Zelabrich] ( i )
LS
mot
GT
(begäran om förhandsavgörande från Oberlandesgericht Stuttgart (Regionala överdomstolen i Stuttgart, Tyskland))
” Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål – Förordning (EG) nr 2201/2003 – Artikel 19 – Litispendens – Artikel 63 – Laterankonkordatet mellan Italien och Heliga stolen – Äktenskap ingånget enligt den kanoniska rätten – Förfarande för äktenskapsskillnad vid en civilrättslig domstol i en medlemsstat vid vilken talan först väcktes – Äktenskapet har förklarats ogiltigt av en kyrklig domstol i Italien – Förfarande för erkännande av de civilrättsliga verkningarna av avgörandet om ogiltighet vid en italiensk statlig domstol vid vilken talan väcktes senare ”
I. Inledning
1. En talan om äktenskapsskillnad väcktes först vid en domstol i en medlemsstat. Därefter väcktes talan vid en domstol i en annan medlemsstat, i detta fall Italien, för att en dom om ogiltigförklaring av ett äktenskap som ingåtts i Italien enligt den kanoniska rätten ska få civilrättsliga verkningar.( 2 ) Denna verkställbara dom meddelades av en kyrklig domstol vars behörighet erkänns i nämnda medlemsstat. Ska denna situation bedömas som litispendens?
2. I det mål som lagts fram för EU-domstolen vill en tysk domstol få klarhet i huruvida ett jakande svar på frågan kan följa av en tolkning av artikel 19.1 i förordning (EG) nr 2201/2003,( 3 ) eftersom det anges i artikel 63.2 och 63.3 a i denna förordning att en dom om äktenskaps ogiltighet som meddelats enligt fördraget mellan Italien och Heliga stolen, det vill säga Lateranfördraget av den 11 februari 1929, ändrat genom överenskommelsen och tilläggsprotokollet till denna,( 4 ) ska erkännas enligt lag på grund av hänvisningen till kapitel III avsnitt 1 i nämnda förordning, precis som alla andra avgöranden som meddelats i äktenskapsmål av en domstol i en medlemsstat.
3. Frågan om tillämpningen av litispendensreglerna i artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen bör prövas ur ett vidare perspektiv än det nationella målet, som är begränsat till Laterankonkordatet. I artikel 63 i nämnda förordning avses nämligen konkordaten mellan, å ena sidan, Heliga stolen och, å andra sidan, Portugal, Spanien respektive Malta. Genom de två sistnämnda överenskommelserna inrättades ett liknande förfarande som det italienska för erkännande av domar som meddelats av kyrkliga domstolar. När talan har väckts den 1 augusti 2022 eller därefter avses i artikel 99 i förordning (EU) 2019/1111,( 5 ) som ersatt nämnda artikel 63, det senaste konkordat som ingåtts, det mellan Heliga stolen och Portugal, där ett sådant förfarande föreskrivs.
4. Jag kommer i förevarande förslag till avgörande, som i enlighet med domstolens begäran kommer att inriktas på den första hänskjutna frågan, redogöra för skälen till att detta förfarande enligt min mening inte kan likställas med ett förfarande för annullering av äktenskap i den mening som avses i artikel 19.1 i Bryssel IIa-förordningen och att det inte kan anses vara fråga om litispendens.
II. Tillämpliga bestämmelser
A. Unionsrätt
5. I artikel 1.1 a i Bryssel IIa-förordningen anges följande:
”Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om
a) äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap,”
6. I artikel 19 i förordningen, som har rubriken ”Litispendens och mål som har samband med varandra”, anges följande:
”1. Om talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap och målen gäller samma parter skall, till dess att det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant låta handläggningen av målet vila.
…
3. När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.
I så fall har den part som har väckt den senare talan rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först har väckts.”
7. Artikel 63 i förordningen, som har rubriken ”Fördrag med Heliga stolen”, har följande lydelse:
”1. Denna förordning skall gälla utan att det påverkar tillämpningen av det den 7 maj 1940 i Vatikanstaten undertecknade internationella fördraget (konkordatet) mellan Heliga stolen och Portugal.
2. Ett dom om äktenskaps ogiltighet som meddelats i enlighet med det fördrag som anges i punkt 1 skall erkännas i medlemsstaterna enligt villkoren i kapitel III, avsnitt 1.[( 6 )]
3. Bestämmelserna i punkterna 1 och 2 skall även gälla för följande internationella fördrag (konkordat) med Heliga stolen:
a) [Laterankonkordatet].
b) Överenskommelsen av den 3 januari 1979 mellan Heliga stolen och Spanien om rättsliga frågor.
c) Fördraget mellan Heliga stolen och Malta om erkännande av civilrättsliga verkningar på konkordatäktenskap och på beslut av kyrkliga myndigheter och domstolar om sådana äktenskap av den 3 februari 1993, inbegripet tillämpningsprotokollet av samma datum, med ett andra tilläggsprotokoll av den 6 januari 1995.
4. Erkännande av avgöranden enligt punkt 2 får i Spanien, Italien och Malta underkastas samma förfaranden och samma kontroller som är tillämpliga på sådana avgöranden av kyrkliga domstolar som meddelats i enlighet med de internationella fördrag med Heliga stolen som anges i punkt 3.
…”
B. Laterankonkordatet
8. I artikel 8.1 och 8.2 i Laterankonkordatet anges följande:
”1. Äktenskap som ingåtts i enlighet med bestämmelserna i den kanoniska rätten ska erkännas med civilrättsliga verkningar, förutsatt att äktenskapet, efter offentliggörande i rådhuset, registreras i folkbokföringsregistret. Omedelbart efter ceremonin ska prästen eller dennes ombud förklara äktenskapets civilrättsliga verkningar för makarna och informera dem om de artiklar i Codice civile (civillagen) som rör makarnas rättigheter och skyldigheter. Prästen ska därefter upprätta äktenskapsbeviset, i två exemplar, i vilket makarnas eventuella förklaringar enligt civilrätten kan anges.
…
2. Beslut om ogiltighet av äktenskap som meddelats av kyrkliga domstolar, vilka av det överordnade kyrkliga kontrollorganet har förklarats verkställbara, ska ges verkan i Italien, på begäran av parterna eller en av dem, genom ett avgörande av behörig Corte d’appello (appellationsdomstol, Italien), om nämnda appellationsdomstol fastställer följande:
a) Den kyrkliga domstolen var behörig att pröva ärendet som rör ett äktenskap som ingåtts i enlighet med de villkor som fastställs i denna artikel.
b) Parternas rätt att framträda och försvara sig vid rättegången i den kyrkliga domstolen har iakttagits, i enlighet med de grundläggande principerna i den italienska rättsordningen.
c) De övriga villkor som föreskrivs i italiensk lag för att utländska domar ska få verkan är uppfyllda.
Appellationsdomstolen kan, i ett beslut om verkställighet av en kanonisk dom, besluta om interimistiska ekonomiska åtgärder till förmån för en av de makar vars äktenskap har förklarats ogiltigt och hänskjuta parterna till den domstol som är behörig att avgöra frågan.”
9. I punkt 4 i tilläggsprotokollet, som rör artikel 8 i Laterankonkordatet, anges följande i led b:
”Vad gäller punkt 2 ska vid tillämpning av artiklarna 796 och 797 i Codice italiano di procedura civile (den italienska civilprocesslagen( 7 )) hänsyn tas till särdragen i den kanoniska rättsordning som reglerar äktenskapet och i vilken det har inrättats. I synnerhet:
1) Hänsyn ska tas till att hänvisningar i italiensk lag till lagen på den ort där domen har meddelats ska förstås som hänvisningar till den kanoniska rätten.
2) Ett avgörande som blivit verkställbart enligt den kanoniska rätten ska anses ha vunnit laga kraft.
3) Någon ny prövning i sak ska i vart fall inte göras.”
III. Bakgrunden till det nationella målet och tolkningsfrågorna
10. GT är tysk och italiensk medborgare och LS är rysk medborgare. Båda två har hemvist i Tyskland. De ingick ett konkordatsäktenskap den 16 juni 2017 i kyrkan Santa Maria Apparente i Neapel (Italien). Äktenskapet registrerades samma dag av folkbokföringskontoret i samma stad.
11. Den 25 januari 2022 ansökte GT om äktenskapsskillnad vid Amtsgericht Stuttgart (Distriktsdomstolen i Stuttgart, Tyskland). Nämnda domstol ska även ex officio besluta om kompensationsfördelning av pensionsrättigheter samt, på begäran av LS, om underhållsbidrag.
12. Den 22 juli 2022 ingav GT en ansökan om ogiltigförklaring av konkordatsäktenskapet till Tribunale Ecclesiastico Interdiocesano Partenopeo di Napoli (kyrklig domstol i Neapel, Italien). Äktenskapet förklarades ogiltigt genom slutligt avgörande av den 28 februari 2024 vilket förklarades verkställbart av Supremo Tribunale della Segnatura Apostolica (Högsta kyrkodomstolen, Italien) den 27 maj 2024.
13. Corte di appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel, Italien),( 8 ) vid vilken ansökan om erkännande av den kyrkliga domens civilrättsliga verkningar gavs in den 31 juli 2024, har ännu inte meddelat sitt avgörande.
14. Den 20 november 2024 beslutade Amtsgericht Stuttgart (Distriktsdomstolen i Stuttgart) att låta handläggningen av ansökan om äktenskapsskillnad vila, däribland frågan om de ekonomiska följderna av en äktenskapsskillnad, med motiveringen att målet om äktenskapsskillnad skulle förlora sitt föremål om den italienska domstolen meddelade ett avgörande om erkännande av den kyrkliga domen.
15. LS har överklagat detta beslut till Oberlandesgericht Stuttgart (Regionöverdomstolen i Stuttgart, Tyskland), som är den hänskjutande domstolen. LS har gjort gällande att enligt Bryssel IIa-förordningen är det inte Amtsgericht Stuttgart (Distriktsdomstolen i Stuttgart), utan den italienska domstolen som är skyldig att vilandeförklara målet.
16. Den hänskjutande domstolen har angett att den ställt den första tolkningsfrågan för att få sin bedömning fastställd, att det förfarandet för erkännande av verkningarna av den kyrkliga domen som pågår vid den italienska domstolen, mot bakgrund av vad som anges i artikel 63.2 och 63.3 a i Bryssel IIa-förordningen ”utgör en del av ett förfarande för annullering av äktenskap” i den mening som avses i artikel 19.1 i förordningen.
17. Genom den andra frågan vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka följderna blir om det fastställs att det är fråga om litispendens, vilket borde föranleda den italienska domstolen, vid vilken talan väcktes senare, att låta handläggningen av målet vila i enlighet med artikel 19.1 i nämnda förordning.
18. Den hänskjutande domstolen menar nämligen att ogiltigheten av äktenskapet, om den kyrkliga domen erkänns av den italienska domstolen, får andra verkningar än en dom om äktenskapsskillnad vad beträffar den tyska domstolens reglering av följderna av äktenskapsskillnaden. Den hänskjutande domstolen har angett att enligt tysk rättspraxis kan ett ogiltigt äktenskap inte få några ekonomiska följder. Om inte bestämmelserna om litispendens iakttas finns det alltså en risk för oförenliga avgöranden, vilket skulle kunna utgöra ett skäl för att vägra erkännande av beslutet om ogiltighet av äktenskapet, i enlighet med artikel 22 c i Bryssel IIa-förordningen.
19. Den hänskjutande domstolen har också understrukit att den i förekommande fall, på grund av litispendensen, skulle vara skyldig att i anslutning till sin prövning även pröva Italienska statens erkännande av kyrkans ogiltigförklaring av äktenskapet, trots att det i detta avseende inte finns några överenskommelser mellan Förbundsrepubliken Tyskland och Heliga stolen.
20. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida det finns någon möjlighet för de tyska domstolarna att låta handläggningen vila, trots att det är de tyska domstolarna som har internationellt behörighetsföreträde.
21. Mot den bakgrunden beslutade Oberlandesgericht Stuttgart (Regionöverdomstolen i Stuttgart) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:
”1) Är det italienska förfarandet för civilrättsligt erkännande av en kyrkorättslig dom vid den behöriga Corte di appello di Napoli (Appellationsdomstolen i Neapel) i enlighet med artikel 8.2 i [Laterankonkordatet], ett förfarande för annullering av äktenskap i den mening som avses i artikel 19.1 i Bryssel IIa-förordningen?
2) Om fråga 1 ska besvaras jakande: Får en tysk domstol vid vilken talan om äktenskapsskillnad först väcktes, med stöd av nationella bestämmelser men i strid med artikel 19.1 i Bryssel IIa-förordningen, låta handläggningen av målet vila till förmån för den domstol vid vilken en andra talan väckts, vilken har att avgöra ett förfarande för civilrättsligt erkännande av en kyrkorättslig dom?”
22. GT, den italienska regeringen och Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Dessa parter och den spanska regeringen deltog vid förhandlingen den 5 februari 2026, vid vilken de besvarade domstolens muntliga frågor.
IV. Bedömning
23. Den hänskjutande domstolen har ställt sina tolkningsfrågor för att få klarhet i huruvida ett i Italien pågående förfarande avseende en statlig domstols erkännande av en kyrklig domstols verkställbara avgörande om ogiltighet( 9 ) av ett konkordatäktenskap, samtidigt som en talan först väckts vid en tysk domstol om äktenskapsskillnad mellan samma parter, utgör ett förfarande för annullering av äktenskapet i den mening som avses i artikel 19.1 i Bryssel IIa-förordningen. EU-domstolen har således ombetts att uttala sig om tolkningen av denna bestämmelse.( 10 )
24. I och med att beslut som fattas av en religiös myndighet inte omfattas av denna förordning,( 11 ) ska jag klargöra det särskilda sammanhang som denna begäran om tolkning ingår i, det vill säga Laterankonkordatet, en av de överenskommelser som vissa medlemsstater har ingått och som anges i artikel 63 i nämnda förordning.( 12 )
A. Det särskilda sammanhanget i det nationella målet: Laterankonkordatet
25. Laterankonkordatet av den 11 februari 1929 mellan Italien och Heliga stolen ändrades genom överenskommelsen av den 18 februari 1984.( 13 ) I artikel 1 i denna överenskommelse fastställs den vägledande principen för nämnda konkordat, att Katolska kyrkan och Republiken Italien är fullständigt oberoende och suveräna, var och en i sin egen ordning. Enligt artikel 2.1( 14 ) i nämnda konkordat ska Republiken Italien garantera att Katolska kyrkan fritt kan utöva en självständig jurisdiktion i fråga om den kanoniska rätten. Villkoren för att avgöranden om äktenskaps ogiltighet som meddelats av kyrkliga domstolar ska få ändamålsenlig verkan i den italienska rättsordningen, vilka fastställs i artikel 8.2 i Laterankonkordatet, utgör en tillämpning av den princip som anges i dess artikel 1.( 15 )
26. Artikel 8.1 och 8.2 i detta konkordat reglerar de civilrättsliga verkningarna av konkordatäktenskap och verkställbara avgöranden om sådana äktenskaps ogiltighet som meddelats av kyrkliga domstolar.
27. Enligt artikel 8.1 första stycket i Laterankonkordatet får dessa äktenskap civilrättsliga verkningar när de har förts in i folkbokföringsregistret. Enligt andra stycket i denna bestämmelse får sådan registrering emellertid vägras om grundläggande civilrättslig lagstiftning har åsidosatts (makarnas ålder, tvingande hinder som anges i punkt 4 a i tilläggsprotokollet).
28. Enligt den kanoniska rätten får kyrkliga domstolar endast förklara ett konkordatäktenskap ogiltigt, på begäran av minst en av makarna, på religiösa grunder som är fler( 16 ) än de grunder som i allmänhet föreskrivs i civilrätten.
29. I artikel 8.2 i Laterankonkordatet anges två steg för att en ogiltighetsförklaring av ett konkordatsäktenskap ska få civilrättsliga verkningar. Kyrkliga domstolars beslut om ogiltighet av sådana äktenskap( 17 ) måste först förklaras verkställbara av det överordnade kyrkliga kontrollorganet.
30. Därefter måste dessa beslut, när de väl har förklarats verkställbara av detta organ, bli föremål för prövning av en italiensk statlig domstol.
31. I det nationella målet pågår fortfarande denna prövning vid en italiensk statlig domstol, vid vilken GT har väckt talan, samtidigt som målet om äktenskapsskillnad pågår vid en tysk domstol vid vilken han väckte talan först. Den tyska domstolens beslut att låta handläggningen vila till dess att den italienska domstolen – vid vilken talan väcktes senare – har meddelat sitt avgörande, har överklagats till den hänskjutande domstolen. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i villkoren för litispendens i artikel 19 i Bruxelles IIa-förordningen( 18 ) i detta särskilda processuella sammanhang.
B. Tillämpningsområdet för reglerna om litispendens
32. Artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen har rubriken ”Litispendens och mål som har samband med varandra”. Formuleringen ”mål som har samband med varandra” inbegriper ”falsk litispendens”.( 19 ) Denna åtskillnad behandlades i artikel 11.2 i Bryssel II‑förordningen.( 20 ) Härvid beaktades skillnaderna mellan medlemsstaternas rättsordningar till följd av att hemskillnad, äktenskapsskillnad och annullering av äktenskap inte berörs i alla rättsordningar.( 21 )
33. EU-domstolen har vid tolkningen av artikel 19.1 och 19.3 i Bryssel IIa-förordningen slagit fast att det för att avgöra om litispendens föreligger krävs att förfarandena rör samma parter. Det saknar betydelse att förfarandena rör olika saker, förutsatt att de avser hemskillnad, äktenskapsskillnad eller annullering av äktenskap. Det kan följaktligen föreligga ett fall av litispendens i den mening som avses i artikel 19 när det vid två domstolar i olika medlemsstater väckts en talan om hemskillnad respektive en talan om äktenskapsskillnad eller när båda avser äktenskapsskillnad.( 22 )
34. Det är alltså tillräckligt att det pågår två förfaranden som rör ett äktenskap. Unionslagstiftaren har inte föreskrivit något särskilt för en talan om annullering av äktenskap, vilken grundar sig på att det förelåg en grund för ogiltighet då äktenskapet ingicks, då ett ogiltigt äktenskap inte kan upplösas genom äktenskapsskillnad.( 23 )
C. Tillämpning i det nu aktuella målet
35. Den talan om äktenskapsskillnad som först väcktes vid den tyska domstolen konkurrerar med ett pågående förfarande vid en italiensk domstol, vid vilken talan väcktes senare i syfte att framkalla verkningar i Italien av ett verkställbart beslut om ett äktenskaps ogiltighet som meddelats av en kyrklig domstol .
36. Föremålet för de båda förfarandena är förvisso det aktuella äktenskapet. Talan i de båda målen är emellertid av olika art. I det ena förfarandet är syftet att upplösa äktenskapet och i det andra att erkänna de civilrättsliga verkningarna av en kyrklig domstols tidigare avgörande om äktenskapets ogiltighet vilket är slutgiltigt och verkställbart . Dessa tre villkor anges i artikel 8.2 i Laterankonkordatet.
37. För det första framgår det således av lydelsen i artikel 19.1 i Bryssel IIa-förordningen att villkoren för litispendens inte är uppfyllda. Bestämmelser rör situationen där ” talan väcks vid domstolar i olika medlemsstater rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap och målen gäller samma parter”.( 24 ) Artikel 19 är tydlig såväl till sin lydelse som till sitt syfte. Den reglerar hanteringen av fall där de många behörighetsgrunder som utan rangordning anges i artikel 3 i Bryssel IIa-förordningen( 25 ) är skälet till att talan väckts i två domstolar i olika medlemsstater.( 26 ) Syftet är att undvika motstridiga beslut i fråga om äktenskapsskillnad och att säkerställa rättssäkerhet inom området med frihet, säkerhet och rättvisa,( 27 ) vilket avses i skäl 1 i nämnda förordning.
38. Det enda förfarande som i det nu aktuella fallet pågår vid en domstol i en annan medlemsstat (Italien), parallellt med förfarandet avseende äktenskapsskillnad i Tyskland, är inte ett förfarande för ”annullering” av konkordatsäktenskapet, eftersom äktenskapet redan har förklarats ogiltigt . Ansökan om (eller förfarandet för) ogiltigförklaring av detta äktenskap ingavs (eller inleddes) nämligen först vid en kyrklig domstol, vilken biföll ansökan genom att meddela ett slutgiltigt beslut, vilket förklarades verkställbart genom ett annat beslut av ett högre kyrkligt kontrollorgan. Om det inte erkänns av den behöriga italienska statliga domstolen utgör det dessutom inte ett avgörande som omfattas av Bryssel IIa-förordningen.( 28 )
39. För det andra har det förfarande som pågår vid den italienska statliga domstolen för att en kyrklig domstols avgörande om ett äktenskaps ogiltighet ska erkännas i den italienska rättsordningen( 29 ) de egenskaper som kännetecknar ett exekvaturförfarande( 30 ). Jag har sett att flera olika termer eller formuleringar används för att beskriva detta förfarande, till exempel ”godkännande”,( 31 ) ”laglighetskontroll”/”förklaring om civilrättslig giltighet”( 32 ) eller ”prövningsförbehåll”( 33 ) eller ”fastställelse”( 34 ). Som jag ser har det ingen inverkan i sak.
40. Förfarandet föreskrivs i Laterankonkordatet, som är ett internationellt fördrag, för att avgöranden som meddelas av kyrkliga domstolar som i sin rättsordning är behöriga( 35 ) att förklara äktenskap ogiltiga på grunder som är specifika för dem( 36 ) ska få civilrättsliga verkningar i Italien eller, med andra ord, föras in i den medlemsstatens rättsordning.( 37 )
41. Ett liknande civilrättsligt förfarande finns i Spanien. Så är även fallet i Malta och, i och med konkordatet av den 18 maj 2004, i Portugal.( 38 )
42. I artikel 8.2 i Laterankonkordatet anges vidare på vilka punkter kyrkliga domar ska prövas av den behöriga italienska statliga domstolen. Det rör sig om de sedvanliga punkterna vid ett exekvaturförfarande( 39 ) i den del de rör den kyrkliga domstolens behörighet att pröva det aktuella ärendet och iakttagandet av grunderna för den italienska processuella rättsordningen ( ordre public ), utan att någon exakt överensstämmelse med de ogiltighetsgrunder som föreskrivs i italiensk civilrätt ska eftersträvas.( 40 ) Det ska också understrykas att den behöriga italienska statliga domstolen måste ”fastställa” att de ”övriga villkor som föreskrivs i italiensk lagstiftning för att utländska avgöranden ska ges verkan är uppfyllda”.( 41 )
43. Slutligen förhåller det sig som i andra bilaterala överenskommelser som ingåtts just mellan medlemsstater och tredjeländer och i vilka inrättas ett kontrollförfarande för erkännande och framför allt verkställighet av domar som meddelats i en av staterna, att ett avgörande som meddelats i en stat får sina verkningar, medan det i den andra staten får motsvarande verkningar först efter ett sådant förfarande.
44. I förhållandet mellan Heliga stolen och Italien innebär således en kyrklig domstols avgörande om ett äktenskaps ogiltighet att en ny kyrklig vigsel kan genomföras, medan en ny borgerlig vigsel inte kan ske i Italien förrän förfarandet vid den behöriga italienska statliga domstolen har slutförts. Denna situation är alltså i alla avseenden jämförbar med en situation utanför området med frihet, säkerhet och rättvisa, där äktenskapsskillnad har fastställts i stat A och ett nytt äktenskap inte kan ingås i stat B utan att det avgörande som meddelats i stat A först har kontrollerats. Den omständigheten att det beslut som är i fråga har meddelats av en kyrklig domstol påverkar inte den logiken.
45. Jag delar följaktligen kommissionens uppfattning att ”litispendensreglerna i artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen inte är tillämpliga när talan väckts vid en domstol i en medlemsstat för att ett avgörande som har meddelats av en religiös domstol ska tillerkännas civilrättsliga verkningar, på samma sätt som de inte är tillämpliga när talan väckts vid en domstol i en medlemsstat för att en dom som har meddelats i ett tredjeland ska få rättsverkningar”.
46. Kommissionen delar emellertid den hänskjutande domstolens uppfattning, att artikel 63.3 a i Bryssel IIa-förordningen skulle kunna tolkas på så sätt att den i undantagsfall ger upphov till litispendens, eftersom bestämmelsen förpliktar övriga medlemsstaterna att erkänna avgöranden om äktenskaps ogiltighet som meddelats med stöd av de fördrag som ingåtts med Heliga stolen och eftersom ett beslut av en behörig statlig italiensk domstol som ger civilrättsliga verkningar åt en dom som meddelats av en kyrklig domstol i vilken det fastställs att ett äktenskap är ogiltigt får samma rättsverkningar som en dom meddelad av en italiensk civilrättslig domstol genom vilken det fastställs att äktenskapet är ogiltigt.
47. Min uppfattning är att ett sådant förslag till tolkning, som vilar på en jämförelse av artiklarna 19 och 63 i Bryssel IIa-förordningen, inte kan godtas eftersom det inte är förenligt med tillämpningsområdet för den sistnämnda artikeln och det strider mot de vägledande principerna för de överenskommelser som avses i den artikeln. Detta framgår även av de följder som ett genomförande av artikel 19 i förordningen skulle få, om den tolkades jämförd med artikel 63 i samma förordning.
D. Förslaget till jämförande tolkning av artiklarna 19 och 63 i Bryssel IIa-förordningen
1. Artikel 63 i Bryssel IIa -förordningen
48. Artikel 63 i Bryssel IIa-förordningen återfinns i kapitel V som har rubriken ”Förhållandet till andra instrument”. I artikel 59.1 i denna förordning har unionslagstiftaren angett principen om gemenskapsrättens företräde, enligt vilken gemenskapsrätten ska ersätta sådana vid förordningens ikraftträdande gällande konventioner som ingåtts mellan två eller flera medlemsstater och som avser frågor som regleras i förordningen, ”om inte annat följer” av bland annat artikel 63 i förordningen.
49. I artikel 63 i Bryssel IIa-förordningen anges förbehåll, i förbindelserna mellan medlemsstaterna, för verkningarna av de bilaterala överenskommelser som ingåtts mellan, å ena sidan, Portugal, Italien, Spanien respektive Malta och, å andra sidan, Heliga stolen, vilka anges genom en hänvisning till kapitel III i förordningen, som rör erkännande och verkställighet av domar som har meddelats i en medlemsstat, såsom dessa definieras i artikel 2.4 i förordningen. Artikel 21.1 i Bryssel IIa-förordningen, i vilken principen om automatiskt erkännande fastställs, och artikel 22 i förordningen, som innehåller en uttömmande uppräkning av grunderna för att vägra erkännande av domar som har meddelats i en medlemsstat, är alltså tillämpliga.
50. Genom artikel 63 i Bryssel IIa-förordningen uppkommer således, på grund av de konkordat som den avser, ett nytt fall av förenklat erkännande av domar som meddelats inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Tillämpningsområdet för reglerna om automatiskt erkännande av domar om annullering av äktenskap i medlemsstaterna har utvidgats för att ge full verkan åt de konkordat som ingåtts mellan vissa medlemsstater och Heliga stolen.( 42 )
51. Artikel 63 ska följaktligen endast tillämpas när det gäller avgöranden om äktenskaps ogiltighet som meddelats i medlemsstaterna (Portugal, Italien, Spanien och Malta) enligt de konkordat som dessa stater har ingått med Heliga stolen. Det ska understrykas att det enbart rör sig om avgöranden från staternas domstolar om erkännande av de civilrättsliga verkningarna av domar om äktenskaps ogiltighet som meddelats av kyrkliga domstolar.( 43 )
52. Det finns ingen koppling mellan nämnda artikel 63 och kapitel II i Bryssel IIa-förordningen( 44 ), vilket rör behörighetsregler och, i synnerhet, litispendens. Detta bekräftas av den omständigheten att det framgår av de bestämmelser i de efterföljande förordningarna som motsvarar artikel 63 i nämnda förordning( 45 ) att unionslagstiftaren har beaktat de kyrkliga domstolarnas konkurrerande behörighet( 46 ) i de undantagsfall( 47 ) som utgörs av konkordaten mellan Heliga stolen och de berörda medlemsstaterna, vilka ska erkänna de civilrättsliga verkningarna av kyrkliga domar precis som av alla andra civilrättsliga avgöranden.
53. Syftet är att underlätta rörligheten för beslut som fattas inom området med frihet, säkerhet och rättvisa och inte att lösa behörighetskonflikter, i synnerhet då reglerna om religiösa myndigheters behörighet i en sekulär stat i fråga om äktenskaps ogiltighet enligt dessa konkordat inte omfattas av Bryssel IIa-förordningen.( 48 ) Så förhåller det sig också i fråga om förfarandet för erkännande av de civilrättsliga verkningarna av en kyrklig dom om äktenskaps ogiltighet. I Italien utses till exempel den behöriga statliga domstolen genom Laterankonkordatet. Om detta förfarande likställdes med ett förfarande för annullering av äktenskap, skulle det omfattas av de behörighetsregler som fastställs i denna förordning.
54. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att föremålet för och syftet med de konkordat som ingåtts med Heliga stolen skulle åsidosättas om artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen tolkades i jämförelse med artikel 63 i samma förordning. Enligt artikel 31.1 i Wienkonventionen om traktaträtten( 49 ) ska en traktat ”tolkas ärligt i överensstämmelse med den gängse meningen av traktatens uttryck sedda i sitt sammanhang och mot bakgrund av traktatens ändamål och syfte”.
55. Även andra begränsningar som härrör från Wienkonventionen måste beaktas när följderna av ett sådant likställande av förfarandena i fråga om äktenskaps ogiltighet med avseende på litispendens övervägs.
2. Tillämpningen av reglerna om litispendens i artikel 19 i Bryssel IIa -förordningen
56. Kommissionen har, när den vidareutvecklade sin uppfattning om likställandet av erkännandeförfarandet i den behöriga italienska statliga domstolen med ett förfarande för annullering av äktenskapet, anfört att nämnda domstol bör vilandeförklara målet.
57. I artikel 19.3 första stycket i Bryssel IIa-förordningen föreskrivs nämligen följande: ”När det har fastställts att den domstol vid vilken talan först har väckts är behörig, skall den domstol vid vilken talan har väckts senare självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.” Några undantag från denna regel föreskrivs inte.
58. I artikel 19.3 andra stycket i förordningen anges emellertid att ”den part som har väckt den senare talan [har i så fall] rätt att väcka sin talan vid den domstol där talan först har väckts”.( 50 )
59. Om GT utövar denna rätt i det nationella målet måste han vid den tyska domstol som ska pröva hans ansökan om äktenskapsskillnad, väcka den talan som han väckte senare vid den italienska statliga domstolen för att den kyrkliga domen skulle erkännas.
60. Detta erkännandeförfarande, som grundar sig på artikel 8.2 i Laterankonkordatet, som endast gäller Italien och Heliga stolen, har till syfte att i ett särskilt sammanhang föra in avgöranden från en annan rättsordning i den italienska rättsordningen.( 51 )
61. Principen om traktaters relativa verkan, som kommissionen för övrigt har tagit upp, ska alltså för det första ställas mot påståendet att artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen, jämförd med artikel 63 i samma förordning, är tillämplig.
62. Denna princip i allmän internationell rätt, enligt vilken traktater varken får skada eller gynna tredje man (pacta tertiis nec nocent nec prosunt) , som ska beaktas vid tolkning av traktater,( 52 ) kommer till särskilt uttryck i artikel 34 i Wienkonventionen, enligt vilken en traktat varken skapar förpliktelser eller rättigheter för en tredje stat utan dess samtycke.( 53 )
63. Nämnda princip innebär följaktligen att bestämmelser i sekundärrätten inte får tolkas mot bakgrund av en skyldighet som följer av ett internationellt avtal som inte är bindande för alla medlemsstater. I annat fall skulle tolkningen innebära att skyldighetens omfattning utvidgas till att omfatta de medlemsstater som ska betraktas som tredjestater, om de inte är parter i en sådan överenskommelse.( 54 )
64. Det framgår av domstolens praxis att domstolen måste iaktta principen om traktaters relativa verkan, eftersom den utgör en sedvanerättslig regel i internationell rätt som i sig binder unionsinstitutionerna och hör till unionens rättsordning.( 55 )
65. För det andra skulle frågan kunna uppkomma om räckvidden av en jämförande tolkning av artiklarna 19 och 63 i Bryssel IIa-förordningen, då de internationella instrument som den sistnämnda artikeln avser inte är de enda som kan få verkningar inom området med frihet, säkerhet och rättvisa. Det kan röra sig om den konvention som avses i artikel 59.2 a och d i denna förordning samt om överenskommelser mellan en medlemsstat och ett eller flera tredjeländer som ingicks före medlemsstatens anslutning till unionen, vilka artikel 351 FEUF är tillämplig på och vilka till skillnad från konkordaten inte anges uttryckligen i Bryssel IIa-förordningen.( 56 ) Som jag ser det är följderna svåra att mäta, vilket skapar hinder som inte står i proportion till de hinder som åberopats för att motivera att artikel 19 i nämnda förordning skulle vara tillämplig.
E. Följderna av att artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen inte är tillämplig
66. Vid förhandlingen gjorde kommissionen gällande, i förlängningen av vad som anfördes i dess skriftliga yttrande om att rättsverkningarna av en dom om äktenskapsskillnad och en dom om annullering av äktenskap ömsesidigt utesluter varandra, att dess förslag till tolkning motiverades av en önskan att avhjälpa två betydande olägenheter med en talan om annullering av äktenskap, nämligen dess ”torpederande verkan” och de förmögenhetsrättsliga följder som skiljer sig från följderna av en äktenskapsskillnad. Även den hänskjutande domstolen har berört dessa följder, för det fall ett avgörande om äktenskapsskillnad konstateras vara oförenligt med ett avgörande om annullering av äktenskapet.
67. Jag anser att den första olägenheten ligger i sakens natur när det gäller en talan om annullering av ett äktenskap och att den inte kan avhjälpas, eftersom det inte anges någon rangordning mellan en talan i det ena eller andra avseendet i artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen.( 57 ) Vad däremot beträffar den andra olägenheten vill jag, mot bakgrund av de förklaringar som lämnats av den italienska och den spanska regeringen och i doktrinen om hur nationell rättspraxis har utvecklats i dessa medlemsstater, erinra om EU-lagstiftningen om de ekonomiska följderna av en upplösning av ett äktenskap samt om de lösningar som valts i Spanien och i Italien vid parallella förfaranden om äktenskapsskillnad och erkännande av de civilrättsliga verkningarna av en kyrklig domstols ogiltigförklaring av ett äktenskap.
1. Tillämpliga EU-förordningar om de ekonomiska följderna av upplösningen av ett äktenskap
68. I artikel 1.3 e i Bryssel IIa-förordningen anges det för det första uttryckligen att förordningen inte ska tillämpas på underhållsskyldighet. Det framgår för det andra av hur ”äktenskapsmål” definieras i artikel 1.1 a i samma förordning att den inte är tillämplig på följderna av avgöranden om äktenskapsband.( 58 ) Dessa två områden omfattas av förordning (EG) nr 4/2009( 59 ) respektive förordning (EU) 2016/1103.( 60 ) De förordningarna är tillämpliga vid annullering av äktenskap, bland annat i syfte att ange behörig domstol.( 61 ) Tillämpningsområdet för Rom III‑förordningen är begränsat till lagvalsfrågor i fråga om äktenskapsskillnad och hemskillnad, och därför är erkännandet av de möjliga verkningarna av det annullerade äktenskapet beroende av vilken lag som är tillämplig, vilket avgörs av internationell rätt i varje medlemsstat.( 62 )
69. Det ska i detta hänseende erinras om att det anges i artikel 8.2 sista stycket i Laterankonkordatet att den behöriga italienska statliga domstolen ”i det avgörande som syftar till att göra en kanonisk dom verkställbar, får besluta om interimistiska ekonomiska åtgärder till förmån för en av de makar vars äktenskap har förklarats ogiltigt och hänskjuta parterna till den domstol som är behörig att avgöra frågan”.
2. Italiensk och spansk rättspraxis
70. Den italienska regeringen har gjort gällande i sitt skriftliga yttrande att Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) har uttalat sig om förhållandet mellan valideringen av en kyrklig dom genom vilken ett religiöst äktenskap förklaras ogiltigt och det fortsatta målet om äktenskapsskillnad för fastställande av underhållsbidrag.( 63 ) Nämnda domstol slog härvid fast följande:
– Erkännandet av verkningarna av den kyrkliga domen genom vilken det religiösa äktenskapet förklaras ogiltigt, vilket sker efter det att domen om upphävande av de civilrättsliga verkningarna vunnit laga kraft, men innan avgörandet om de ekonomiska följderna har vunnit laga kraft, leder inte till att föremålet för det civilrättsliga förfarandet om upplösning av äktenskapet undanröjs. Det förfarandet kan alltså fortgå så att rätten till underhåll och utbetalningen av detsamma kan fastställas.( 64 )
– Det ska fastställas att de ekonomiska åtgärder som är förenade med en äktenskapsskillnad ska upprätthållas, även om äktenskapet har annullerats.( 65 )
71. Den spanska regeringen förtydligade vid förhandlingen att även Tribunal Supremo (Högsta domstolen) hade beslutat att en dom om äktenskapsskillnad inte är oförenlig med ett senare erkännande av de civilrättsliga verkningarna av en kyrklig dom om äktenskapets ogiltighet, eftersom denna dom, när den erkänns, varken ändrar eller påverkar de civilrättsliga verkningarna av äktenskapsskillnaden.( 66 )
72. I det nationella målet har den hänskjutande domstolen angett, i fråga om de ekonomiska följderna av äktenskapet, att den är medveten om dom nr 9004 av den 31 mars 2021 från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) och om möjligheten att använda sig av justeringsmekanismen.( 67 )
73. Vad slutligen gäller frågan huruvida avgörandet om äktenskapsskillnad är oförenligt med det avgörande om erkännande av civilrättsliga verkningar av äktenskapets ogiltighet som den hänskjutande domstolen har hänvisat till,( 68 ) ska det framhållas att nämnda oförenlighet betraktas som en hypotes, vilket är skälet till att den inte är föremål för någon tolkningsfråga. Jag vill i vart fall klargöra att det vore otänkbart, av de skäl som anges ovan i punkterna 57 och 61, att tolka artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen genom att jämföra den med artikel 63.3 a i samma förordning och ändra den ordning som anges i den förstnämnda artikeln för vilandeförklaring av målet och avvisning för att undanröja risken för att det beslut om erkännande av de civilrättsliga verkningarna av en kyrklig dom om ett konkordatäktenskaps ogiltighet som en italiensk statlig domstol har meddelat i enlighet med Laterankonkordatet, inte ska erkännas.( 69 )
74. Efter min bedömning föreslår jag att domstolen, som svar på den första tolkningsfrågan, ska slå fast att villkoren för litispendens i artikel 19 i Bryssel IIa-förordningen inte är uppfyllda. Det saknas följaktligen anledning att besvara den andra frågan, som ställts för det fall den första frågan besvaras jakande.
V. Förslag till avgörande
75. Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar de frågor som ställts av Oberlandesgericht Stuttgart (Regionala överdomstolen i Stuttgart, Tyskland) på följande sätt:
Artikel 19.1 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004,
ska tolkas så,
att det italienska förfarandet för erkännande av en kyrklig domstols avgörande om ogiltighet av äktenskap vid en Corte d’appello (appellationsdomstol, Italien), som är behörig enligt artikel 8.2 i Laterankonkordatet av den 11 februari 1929 mellan Italien och Heliga stolen, i dess lydelse enligt den överenskommelse, med tilläggsprotokoll, som undertecknades i Rom den 18 februari 1984, inte är ett sådant förfarande för annullering av äktenskap som avses i artikel 19.1 i förordning nr 2201/2003, i dess ändrade lydelse.
1 Originalspråk: franska.
i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.
2 Nedan kallat konkordatsäktenskapet.
3 Rådets förordning av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, 2003, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004 (EUT L 367, 2004, s. 1) (nedan kallad Bryssel IIa-förordningen).
4 Undertecknat i Rom den 18 februari 1984 (nedan kallat Laterankonkordatet). Denna överenskommelse ratificerades genom Legge n. 121 – Ratifica ed esecuzione dell’accordo, con protocollo addizionale, che apporta modificazioni al Concordato lateranense dell’11 febbraio 1929, tra la Repubblica italiana e la Santa Sede (lag nr 121 om ratificering och verkställighet av överenskommelsen, med tilläggsprotokoll, om ändring av Lateranfördragen av den 11 februari 1929 mellan Italien och Heliga stolen), av den 25 mars 1985 (GURI nr 85 av den 10 april 1985, s. 3 – ordinarie tillägg till GURI nr 28).
5 Rådets förordning av den 25 juni 2019 om behörighet, erkännande och verkställighet av avgöranden i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar, och om internationella bortföranden av barn (EUT L 178, 2019, s. 1, och rättelse i EUT L 347, 2020, s. 52) (nedan kallad Bryssel IIb-förordningen). Se artikel 100 i förordningen, beträffande övergångsbestämmelser.
6 Avsnitt 1 i kapitel III i Bryssel IIa-förordningen, som har rubriken ”Erkännande och verkställighet”, innehåller bland annat artiklarna 21 och 22. Se punkt 49 och fotnot 69 i detta förslag till avgörande.
7 Den italienska regeringen har i sitt skriftliga yttrande angett att artiklarna 796 och 797 i civilprocesslagen, vilka ingick i bok IV avdelning VII i nämnda lag, som bland annat avsåg verkan av utländska avgöranden, enligt praxis från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), fortfararande, trots att de upphävdes genom artikel 73 i Legge n. 218 – Riforma del sistema italiano di diritto internazionale privato (lag om ändring av det italienska systemet för internationell privaträtt) av den 31 maj 1995 (ordinarie tillägg till GURI nr 128 av den 3 juni 1995) har verkan med avseende på erkännande av kyrkliga domar om annullering av äktenskap enligt den konkordatsprincip som erkänns i artikel 7 i Costituzione (författningen) (se dom från Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), av den 25 maj 2005, nr 11020, och dom av den 14 oktober 2010, nr 24990).
8 Nedan kallad den italienska domstolen.
9 Se artikel 63.2 i Bryssel IIa-förordningen.
10 Målet om äktenskapsskillnad inleddes den 25 januari 2022. Det regleras därför av Bryssel IIa-förordningen. Se fotnot 5 i detta förslag till avgörande och dom av den 16 februari 2023, Rzecznik Praw Dziecka m.fl. (Uppskov med verkställigheten av avgörandet om återlämnande) (C‑638/22 PPU, EU:C:2023:103, punkt 55).
11 Se definitionen i artikel 2.4 i Bryssel IIa-förordningen, enligt vilken avses varje avgörande rörande bland annat äktenskapsskillnad eller annullering av äktenskap som har meddelats av en myndighet som utövar domsrätt i en medlemsstat, såsom EU-domstolen har angett. Domstolen har nämligen slagit fast, beträffande tillämpningsområdet för rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (EUT L 343, 2010, s. 10), allmänt kallad Rom III-förordningen, att unionslagstiftaren vid antagandet av denna förordning endast avsåg situationer när äktenskapsskillnad meddelades antingen av en statlig domstol eller en myndighet, eller under denna myndighets kontroll, och att förordningen inte skulle tillämpas på en äktenskapsskillnad som vilar på ”en ensidig viljeförklaring” och har meddelats av en religiös domstol. Se dom av den 20 december 2017, Sahyouni (C‑372/16, EU:C:2017:988, punkt 45).
12 Se artikel 1 led 20 B i förklarande rapport om konvention, som utarbetats på grundval av artikel K 3 i fördraget om Europeiska unionen, om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål (EGT C 221, 1998, s. 27) (nedan kallad Borrásrapporten). Den godkändes av Europeiska unionens råd den 28 maj 1998. Rådet upprättade denna konvention genom en rättsakt av den 28 maj 1998 (EGT C 221, 1998, s. 1) (nedan kallad Bryssel II-konventionen). Den har inte trätt i kraft. Stora delar av rapportens innehåll fördes in i rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn (EGT L 160, 2000, s. 19) (nedan kallad Bryssel II-förordningen). Denna förordning upphävdes genom Bryssel IIa-förordningen, som var tillämplig på rättsliga förfaranden som inleddes den 1 mars 2001 och därefter. Eftersom Bryssel II-konventionen har gett inspiration till innehållet i de förordningar som har ersatt den, ger Borrásrapporten fortfarande vägledning vid tolkningen av motsvarande bestämmelser i Bryssel IIa-förordningen.
13 Se ovan punkt 2.
14 Se Gaudemet, J., ”L’Accord du 18 février 1984 entre l’Italie et le Saint-Siège”, Annuaire français de droit international , CNRS, Paris, 1984, s. 209–220, särskilt s. 211, 212 och 216.
15 Se, i detta hänseende, avseende artikel 8 b i Laterankonkordatet punkt 4 b i tilläggsprotokollet,. Att principen om åtskillnad mellan de två rättsordningarna, den sekulära och den religiösa, utgör en fråga av allmän ordning framgår också av artikel 63.4 i Bryssel IIa-förordningen, i den del den föreskriver att kontroller av portugisiska avgöranden om äktenskaps ogiltighet som utförs av civila domstolar i Spanien, Italien och Malta ska utvidgas till området med frihet, säkerhet och rättvisa, utöver de konkordat som ingåtts mellan dessa medlemsstater och Heliga stolen (se fotnot 53 i detta förslag till avgörande).
16 Den italienska regeringen har i sitt skriftliga yttrande erinrat om att principerna i den kanoniska rätten i fråga om äktenskaps ogiltighet skiljer sig från principerna i den italienska civilrätten, i den del de erkänner psykologiska förbehåll, till exempel rörande bonum sacramenti (äktenskapets oupplöslighet) och bonum prolis (äktenskapets barnalstringssyfte), samt rädsla för överordnade.
17 I artikel 8.2 sista stycket i Laterankonkordatet används begreppet kanonisk dom.
18 I och med att artikel 20.1 och 20.3 i Bryssel IIb-förordningen i huvudsak har samma lydelse som artikel 19.1 och 19.3 i Bryssel IIa-förordningen, får den tolkning som görs av den sistnämnda artikeln anses gälla även för den förstnämnda artikeln.
19 Formuleringen används i Borrásrapporten (punkt 54).
20 Begreppet ”falsk litispendens” förekommer inte i artikel 19.1 i Bryssel IIa-förordningen, som avser talan ”rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap”. Punkt 2 i denna artikel bibehölls för att specifikt behandla ”talan om föräldraansvar för ett barn, rörande samma sak” som inbegreps i sådan talan som avsågs i artikel 11.1 i Bryssel II-förordningen. Se Borrásrapporten (punkt 54).
21 Se Borrásrapporten (punkt 52).
22 Se dom av den 6 oktober 2015, A (C‑489/14, EU:C:2015:654, punkt 33), och dom av den 16 januari 2019, Liberato (C‑386/17, EU:C:2019:24, punkt 35).
23 Se Borrásrapporten (punkt 54). Där anges att man inte valde den lösning ”som bestod i att bevara attraktionskraften hos den myndighet vars behörighet skulle ge de mest långtgående verkningarna, för att ge säkerhet och undvika problem för de stater som saknar regler om makars hemskillnad eller annullering av äktenskap.”
24 Min kursivering. I artikel 20.1 i Bryssel IIb-förordningen har ordet ”talan”, i vissa språkversioner, ersatts med ordet ”förfaranden”, vilket inte är betydelseskiljande. Se, i detta avseende, dom av den 9 november 2010, Purrucker (C‑296/10, EU:C:2010:665, punkt 64).
25 Se dom av den 16 juli 2009, Hadadi (C‑168/08, EU:C:2009:474, punkterna 48 och 49).
26 Se dom av den 25 november 2021, IB (En makes hemvist – Äktenskapsskillnad) (C‑289/20, EU:C:2021:955, punkt 45).
27 Se dom av den 13 oktober 2016, Mikołajczyk (C‑294/15, EU:C:2016:772, punkt 33 och där angiven rättspraxis). I Borrásrapporten (punkt 5 c) anges till och med att beslutet att föreskriva bestämmelser om litispendens i en europeisk konvention utgör en ”viktig nyhet som i sig gör konventionen motiverad och vars syfte är att undvika förekomsten av motstridiga domar.” Det finns emellertid varken i denna konvention eller i de efterföljande förordningarna någon motsvarande bestämmelse som den som på privaträttens område har införts i artikel 29.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1), allmänt kallad Bryssel Ia-förordningen. I den bestämmelse anges att på begäran av en domstol vid vilken talan väckts, ska varje annan domstol vid vilken talan väcks utan dröjsmål underrätta den förstnämnda domstolen om vilket datum den mottog stämningsansökan i enlighet med artikel 32 i den förordningen.
28 Se ovan punkt 24. Se även Leborgne, F., ”Article 63. Traités conclus avec le Saint-Siège”, i Corneloup, S., Droit européen du divorce , LexisNexis, Paris, 2013, s. 471–476, särskilt punkt 2 (s. 474).
29 Den italienska termen är ”delibazione”. Vad som avses är det särskilda rättsliga förfarande genom vilket rättskraften av ett avgörande som meddelats i en annan stat erkänns i en viss stat, på begäran av en part. Se De Gregorio, T., ”La delibazione delle sentenze di nullità matrimoniale: orientamenti giurisprudenziali e nuove questioni”, Ius in Itinere, Rivista Giuridica (online), 2025.
30 Termen används av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i domen av den 20 juli 2001, Pellegrini mot Italien (CE:ECHR:2001:0720JUD003088296), särskilt i § 31, i vilken det hänvisas till artikel 8.2 i Laterankonkordatet. Se även, Cesarini, A. i ”Libertà e responsabilità nella convivenza coniugale: la stabilità dell’assegno divorzile a seguito di ”delibazione” della nullità canonica”, Stato, Chiese e Pluralismo Confessionale (online), nr 11, 7 juni 2021. Vid förhandlingen förklarade den spanska regeringen att Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) fastställt att kyrkliga domar, i fråga om erkännande, ska likställas med utländska domar, vilket innebär att den domstol som erkänner dem är skyldig att agera i enlighet med principerna om den spanska domstolens oinskränkta behörighet att avgöra de civila verkningarna av dessa domar. Se, för ett liknande resonemang, Ramos, R.M.M., Estudos de Direito Internacional Privado e de Direito Processual Civil Internacional, II , Coimbra Editora, Coimbra, 2007, särskilt den del som har rubriken ”A Concordata de 2004 e o direito internacional privado português”, s. 335–388, särskilt s. 361. Syftet med ett exekvaturförfarande är att en dom från en annan stat, som är verkställbar, ska göras verkställbar i den anmodade medlemsstaten. Ett sådant förfarande har gradvis förenklats eller avskaffats inom området för frihet, säkerhet och rättvisa, enligt principen att ett beslut som meddelats i en medlemsstat ska behandlas som om det hade meddelats i den anmodade medlemsstaten. Se bland annat dom av den 26 april 2012, Health Service Executive (C‑92/12 PPU, EU:C:2012:255, punkterna 100–103 samt punkterna 116 och 118).
31 Se Joubert, N., ”Article 1 er – Champ d’application”, i Corneloup, S., Gallant, E., Égéa, V., och Jault-Seseke, F., Divorce, responsabilité parentale, enlèvement international: commentaire du règlement 2019/1111 du 25 juin 2019 (Bruxelles II ter) , Bruylant, Bruxelles, 2023, s. 37–56, särskilt s. 43, och, i samma verk, Corneloup, S., ”Article 30 – Reconnaissance d’une décision”, s. 399–413, särskilt s. 404. Vid förhandlingen använde den spanska regeringen denna term även för det förfarande som infördes genom det konkordat som Spanien ingått, vilket liknar förfarandet i Laterankonkordatet (se artikel 63.3 b i Bryssel IIa-förordningen). Se också Guzmán Altuna, M., ”La homologación civil de resoluciones matrimoniales canónicas. Efectos derivados de su reconocimiento”, Diario de Jurisprudencia, El Derecho Editores, 7 maj 2001, nr 1382, s. 1, och, av samma författare, artikeln ”Reconocimiento de eficacia civil de resoluciones matrimoniales canónicas”, Diario de Jurisprudencia, El Derecho Editores, 5 oktober 2005, nr 2181, s. 5.
32 Se första artikeln av Guzmán Altuna, M., a.a. (s. 1), och hennes andra artikel a.a. (s. 5), vilka anges i fotnot 31 i detta förslag till avgörande (fritt översatt).
33 Se, beträffande artikel 63.4 i Bryssel IIa-förordningen, Rauscher, T., ”Artikel 63: Verträge mit dem Heiligen Stuhl”, i Europäisches Zivilprozess- und Kollisionsrecht, Kommentar Brüssel IIa-VO, EG-UntVO, HUntVerfÜbk 2007, EU-EheGüterVO-E, EU-LP-GüterVO-E, EU-SchutzMVO , Otto Schmidt, Köln, 2015, s. 390–393, särskilt punkt 8 (s. 392).
34 Se Spellenberg, U., ”Art. 63”, i von Staudingers, J., Kommentar zum Bürgerlichen Gesetzbuch mit Einführungsgesetz und Nebengesetzen. Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuche/IPR- Internationales Verfahrensrecht in Ehesachen 1 (Europäisches Recht, Brüssel IIa-VO) , Sellier, Berlin, 2015, s. 345–348, särskilt s. 346 och 347.
35 Den italienska regeringen har i sitt skriftliga yttrande angett att kyrkliga domstolar ”omfattas av en utländsk rättsordning”.
36 Se ovan punkt 28.
37 Se ovan punkterna 9 och 25. Se även Gaudemet, J., a.a., s. 216. Författaren har understrukit att Republiken Italien, på samma sätt som ”vid tillämpning i en stat av domar som meddelats av domstolar i en annan stat”, ”[u]tan att respektera den kyrkliga domstolen ’i dess ordning’, endast erkänner domarnas verkningar om de uppfyller kraven i den italienska rättsordningen”.
38 Se ovan punkt 3. Se, beträffande den nya ordningen enligt konkordatet mellan Heliga stolen och Portugal av den 18 maj 2004, vilket avses i artikel 99.1 i Bryssel IIb-förordningen, genom vilken det tidigare förfarandet, som innebar att kyrkliga domar automatiskt och utan någon form av kontroll beviljades exekvatur, avskaffades och ersattes med en kontroll som ligger närmare förfarandet i de andra staterna (Spanien och Italien) samt beträffande konstaterandet att denna förändring blev nödvändig mot bakgrund av Europadomstolens dom av den 20 juli 2001, Pellegrini mot Italien (CE:ECHR:2001:0720JUD003088296), Ramos, R.M.M., a.a., särskilt s. 365. Se även, beträffande detta nya förfarande, Leborgne, F., a.a., punkt 2 (s. 473) och, beträffande nämnda dom från Europadomstolen, punkt 3 (s. 476).
39 Se Gaudemet-Tallon, H., ”La désunion du couple en droit international privé”, Recueil des cours de l’Académie de droit international de La Haye , Nijhoff, Dordrecht, 1991, vol. 226, s. 185–198, särskilt punkterna 26 och 27 (s. 196).
40 Se, beträffande de spanska domstolarnas tillämpning av liknande kriterier, Guzmán Altuna, M., ”La homologación civil de resoluciones matrimoniales canónicas. Efectos derivados de su reconocimiento”, a.a., s. 1, och ”Reconocimiento de eficacia civil de resoluciones matrimoniales canónicas”, a.a., s. 1.
41 Se artikel 8.2 c i Laterankonkordatet. Min kursivering. Se, i detta hänseende, punkt 9 ovan. Se, beträffande bakgrunden till dessa bestämmelser som härrör från överenskommelsen av den 18 februari 1984 om ändring av Lateranfördraget av den 11 februari 1929, vilka infördes till följd av dom nr 18 från Corte costituzionale (Författningsdomstolen, Italien) av den 2 februari 1982, Gaudemet-Tallon, H., a.a., punkt 20 (s. 192), och De Gregorio, T., a.a. Se också Leborgne, F., a.a., punkt 3 (s. 475 och 476). Se, beträffande frågan om iakttagandet av rätten till försvar i Spanien, Italien och Malta, Garcia Ruiz, Y., ”Articulo 99. Tratados con la Santa Sede”, i Palao Moreno, G., El nuevo marco europeo en materia matrimonial, responsabilidad parental y sustracción de menores: comentarios al Reglamento (UE) n o 2019/1111 , Tirant lo Blanch, Valencia, 2022, s. 777–782, särskilt s. 781 och 782.
42 Se Borrásrapporten, punkterna 120–123, särskilt punkt 120, om att Portugal skulle bryta mot sina internationella åtaganden enligt konkordatet om det gav civila domstolar behörighet.
43 Se Borrásrapporten (punkt 120 femte stycket) och Leborgne, F., a.a., punkt 2 (s. 474). Sedan konkordatet mellan Heliga stolen och Portugal ingicks den 18 maj 2004, vilket avses i artikel 99 i Bryssel IIb-förordningen, är förfarandena likartade. Se fotnot 38 i detta förslag till avgörande.
44 Vad gäller hänvisningen till andra bestämmelser som uttryckligen föreskrivs i nämnda artikel 63, se punkt 49 i detta förslag till avgörande. Se, för en jämförelse, artikel 59.2 d i Bryssel IIa-förordningen om konventionen mellan Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige innehållande vissa internationellt privaträttsliga bestämmelser om äktenskap, adoption och förmyndarskap, undertecknad i Stockholm den 6 februari 1931 ( United Nations Treaty Series , vol. 126, s. 141, nr 2877 (1931–1932)), vilken avses i artikel 59.2 a.
45 Se artikel 40 i Bryssel II-förordningen och artikel 99 i Bryssel IIb-förordningen.
46 I Portugal, sedan konkordatet mellan denna stat och Heliga stolen ingicks den 18 maj 2004. Innan dess var behörigheten i den staten exklusiv. Se Borrás-rapporten (punkterna 120 och 121) och Gaudemet-Tallon, H., ”Le Règlement n o 1347/2000 du Conseil du 29 mai 2000: ’Compétence, reconnaissance et exécution des décisions en matière matrimoniale et en matière de responsabilité parentale des enfants communs’”, Journal du droit international (Clunet) , LexisNexis, Paris, 2001, nr 2, s. 381–445, särskilt punkt 111 (s. 425).
47 Se ovan punkt 24.
48 Se ovan punkt 24.
49 Konventionen undertecknades den 23 maj 1969 ( United Nations Treaty Series , vol. 1155, s. 331, nr 18232 (1980)) och trädde i kraft den 27 januari 1980 (nedan kallad Wienkonventionen). Den internationella traktaträtten har i huvudsak kodifierats i Wienkonventionen. Enligt artikel 1 i nämnda konvention äger den tillämpning på traktater mellan stater. Se dom av den 25 februari 2010, Brita (C‑386/08, EU:C:2010:91, punkt 40).
50 Min kursivering.
51 Se ovan punkt 25.
52 Se, för ett liknande resonemang, artikel 31.3 c i Wienkonventionen.
53 Se dom av den 25 februari 2010, Brita (C‑386/08, EU:C:2010:91, punkterna 43 och 44). Artikel 63.4 i Bryssel IIa-förordningen är ett intressant exempel på principen om traktaters relativa verkan. Konkordatet mellan Portugal och Heliga stolen har nämligen inte några direkta verkningar i Spanien, Italien och Malta. Se Gaudemet-Tallon, H., ”Le Règlement n o 1347/2000 du Conseil du 29 mai 2000: ’Compétence, reconnaissance et exécution des décisions en matière matrimoniale et en matière de responsabilité parentale des enfants communs’”, a.a., särskilt 112 (s. 426). Författaren konstaterade att man i Bryssel II-förordningen, i vilken samma regel som i artikel 63.4 hade införts i artikel 40.4, ”noggrant har iakttagit vad som krävs såväl enligt folkrätten som enligt den religiösa ordningen genom att bevara de mekanismer som införts genom konkordatet och de bestämmelser i nationell rätt som antagits för genomförandet av dessa mekanismer”. Principen har till och med bibehållits i artikel 99.4 i Bryssel IIb-förordningen, trots att artikel 16 i konkordatet mellan Portugal och Heliga stolen av den 18 maj 2004 föreskrivs, precis som i Spanien, Italien och Malta, ett identiskt förfarande för erkännande av kyrkliga domars verkningar.
54 Se dom av den 23 januari 2014, Manzi och Compagnia Naviera Orchestra (C‑537/11, EU:C:2014:19, punkt 47).
55 Se dom av den 23 januari 2014, Manzi och Compagnia Naviera Orchestra (C‑537/11, EU:C:2014:19, punkt 48 och där angiven rättspraxis).
56 Se dom av den 6 mars 2025, Anikovi (C‑395/23, EU:C:2025:142, punkterna 42, 44–47 och 49).
57 Se ovan punkt 34.
58 Se även skäl 8 i Bryssel IIa-förordningen, där det anges att förordningen inte bör avse förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet.
59 Rådets förordning av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet (EUT L 7, 2009, s. 1), vilken förordning är tillämplig från och med den 18 juni 2011 i enlighet med artikel 76 tredje stycket i förordningen.
60 Rådets förordning av den 24 juni 2016 om genomförande av ett fördjupat samarbete på området för domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om makars förmögenhetsförhållanden (EUT L 183, 2016, s. 1), vilken förordning ska tillämpas på förfaranden som inletts den 29 januari 2019 eller därefter.
61 Se Borrás, A, ”Introduction générale”, i Corneloup, S., Droit européen du divorce , a.a., s. 1–25, särskilt punkt 9 (s. 11 och 12). Se Bonomi, A., ”Remarques liminaires et détermination du champ d’application des règles et compétence en matière matrimoniale”, i Corneloup, S., Gallant, E., Égéa, V., och Jault-Seseke, F., Divorce, responsabilité parentale, enlèvement international: commentaire du règlement 2019/1111 du 25 juin 2019 (Bruxelles II ter) , a.a., s. 82–106, särskilt s. 92. Denna kommentar till Bryssel IIb-förordningen gäller även tillämpningsområdet för den upphävda Bryssel IIa-förordningen.
62 Se Gaudemet-Tallon, H., ”La désunion du couple en droit international privé”, a.a., s. 121, punkter 96 och följande punkter. Författaren menar att ”det i internationell privaträtt finns en tendens att tillämpa en lag på så sätt att ett putativt äktenskap erkänns, vilket på något vis gör det möjligt att ’rädda’ äktenskapet i det förflutna”. Hon redogör, på grundval av fransk rättspraxis, för de olika alternativen vid valet av en objektiv anknytning, snarast till förmån för de putativa verkningarna av det annullerade äktenskapet när åtminstone en av makarna i god tro har trott att äktenskapet var giltigt. Se även Bonomi, A., a.a., punkt 23 (s. 92).
63 Se bland annat artikeln med rubriken ”Nullità del matrimonio e assegno di divorzio – Ufficio nazionale per i problemi giuridici” på webbadressen https://giuridico.chiesacattolica.it/nullita-del-matrimonio-e-determinazione-dellassegno-di-divorzio/, och Siciliano, V., ”Le Sezioni Unite sugli effetti della delibazione della sentenza ecclesiastica di nullità del matrimonio concordatario nel giudizio di divorzio”, Cammino Diritto, Diritto Ecclesiastico e Canonica , (online), nr 5, 2021, samt Cesarini, A., a.a.
64 Se, bland annat, dom av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), i plenum, nr 9004 av den 31 mars 2021. Cesarini, A., a.a., menar att detta avgörande stämmer överens med de domar som Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), i plenum (nr 16379 av den 17 juli 2014 och nr 18287 av den 11 juli 2018), har meddelat i syfte att stärka den ändamålsenliga verkan av den äktenskapliga gemenskapen och det ömsesidiga ansvar som är förenat med denna.
65 Se, bland annat, dom av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen), nr 21331, av den 18 september 2013.
66 Se Guzmán Altuna, M., ”Reconocimiento de eficacia civil de resoluciones matrimoniales canónicas”, a.a., s. 4 och 5. Författaren kommenterar bland annat Tribunal Supremos (Högsta domstolens) dom nr 227/2001 av den 5 mars 2001, i vilken förklaras att ”de civilrättsliga verkningarna av äktenskapsskillnaden inte ändras eller påverkas av den senare kyrkliga annulleringen” av det skälet att ”det kyrkliga området och det civilrättsliga området… fungerar parallellt, utan några möjliga störningar som skulle kunna leda till att en civilrättslig dom som meddelats i ett annat äktenskapsmål vid en civilrättslig domstol förlorar sin verkan när den kyrkliga domen har förklarats förenlig med statens lagstiftning” (fri översättning).
67 Se dessutom, beträffande rätten till underhållsbidrag vid hemskillnad under äktenskapet enligt § 1361 Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) – även om ett religiöst äktenskap skulle annulleras av en civilrättslig domstol i Italien, i och med att en kyrklig annulleringen av ett äktenskap i tysk rätt inte påverkar rätten till underhållsbidrag vid hemskillnad – Flindt, J. O., ”Kein Vorrang des italienischen Delibationsverfahrens vor deutschem Trennungsunterhaltsverfahren”, Neue Zeitschrift für Familienrecht , C.H. Beck, Munich, nr 5, 2026, s. 266. Författaren anser att Oberlandesgericht Stuttgarts (Regionala överdomstolen i Stuttgart) avgörande 17 WF 14/25 av den 30 juli 2025, som rör parterna i det nationella målet är övertygande, då nämnda domstol beviljat prövningstillstånd.
68 Se ovan punkt 18.
69 Se artikel 22 i Bryssel IIa-förordningen, om ”[s]käl för att vägra erkännande av domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap”. I led c anges att en dom om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap inte ska erkännas om den är oförenlig med en dom som har meddelats i ett mål mellan samma parter i den medlemsstat där domen görs gällande.