Domstolens dom (åttonde avdelningen) den 23 april 2026

I mål C‑132/25, angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien) genom beslut av den 10 februari 2025, som inkom till domstolen samma dag, i målet

DOMSTOLEN (åttonde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden O. Spineanu-Matei (referent), samt domarna S. Rodin och N. Piçarra, generaladvokat: T. Ćapeta, justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: M.M. Ristorazione Srl, genom B. Pasanisi, avvocato, Villa Ramazzini Srl, genom M. Machetta, avvocato, Italiens regering, genom S. Fiorentino, i egenskap av ombud, biträdd av F. Montanaro, avvocato dello Stato, och de I. Fresu, procuratore dello Stato, Nederländernas regering, genom A. Hanje och J. Langer, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom C. Biz, J. Samnadda och J. Szczodrowski, samtliga i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Italiensk rätt

Immaterialrättslagen

Civilprocesslagen

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/48/EG av den 29 april 2004 om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (EUT L 157, 2004, s. 45, och rättelse i EUT L 195, 2004, s. 16).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, M.M. Ristorazione Srl och, å andra sidan, Villa Ramazzini Srl, som är innehavare av figurmärket Mò Mò. Målet gäller en begäran från M.M. Ristorazione om att ett interimistiskt beslut, varigenom han förbjuds att använda det särskiljande kännetecknet Mò Mò Pizza, Sapori e Salute och alla andra särskiljande kännetecken som innehåller varumärket Mò Mò, ska förklaras verkningslöst.

3 Avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter återfinns i bilaga 1 C till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), vilket undertecknades i Marrakech den 15 april 1994 och godkändes genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående, på Europeiska gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet – av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336, 1994, s. 1; svensk specialutgåva, område 11, volym 38, s. 3) (nedan kallat Trips-avtalet). Parterna i Trips-avtalet är medlemmarna i WTO, däribland alla medlemsstater i Europeiska unionen och unionen i sig.

4 I artikel 50 i detta avtal, vilken ingår i avtalets del III, föreskrivs följande:

5 Skälen 4, 5 och 22 i direktiv 2004/48 har följande lydelse:

6 I artikel 2 i detta direktiv, under rubriken Tillämpningsområde, föreskrivs följande i punkt 1:

7 I artikel 3 i detta direktiv, under rubriken Allmän skyldighet, föreskrivs följande:

8 I artikel 9 i samma direktiv, under rubriken Interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder, anges följande:

9 Artikel 131 i decreto legislativo n. 30 – codice della proprietà industriale, a norma dell’articolo 15 della legge 12 dicembre 2002, n. 273 (lagstiftningsdekret nr 30 – immaterialrättslagen, enligt artikel 15 i lag nr 273 av den 12 december 2002) av den 10 februari 2005 (GURI nr 52 av den 4 mars 2005, ordinarie tillägg nr 28) i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad immaterialrättslagen), har rubriken Föreläggande. I den artikeln föreskrivs följande:

10 I artikel 132 i immaterialrättslagen, under rubriken Föregripande av det interimistiska skyddet och förhållandet mellan det interimistiska förfarandet och förfarandet rörande huvudsaken, föreskrivs följande:

11 I artikel 700 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

12 Villa Ramazzini, som är ett företag etablerat i Italien, är innehavare av figurmärket Mò Mò.

13 M.M. Ristorazione, som är ett företag som också är etablerat i Italien, använde det särskiljande kännetecknet Mò Mò Pizza, Sapori e Salute.

14 Genom interimistiskt beslut av den 22 mars 2018 biföll Tribunale di Roma (Domstolen i Rom, Italien) Villa Ramazzinis ansökan om interimistiskt skydd. I synnerhet förbjöd Tribunale di Roma (Domstolen i Rom) M.M. Ristorazione att använda kännetecknet Mò Mò Pizza, Sapori e Salute samt alla andra särskiljande kännetecken innehållande varumärket Mò Mò, förordnade om att detta kännetecken skulle tas bort från M.M. Ristoraziones skylt och ålade bolaget att betala vite för varje dags dröjsmål med att efterleva beslutet, räknat från delgivningen av det verkställbara beslutet.

15 M.M. Ristorazione ingav till Tribunale di Roma (Domstolen i Rom) en begäran om att det interimistiska beslutet av den 22 mars 2018 skulle förklaras vara utan verkan. Bolaget gjorde gällande att beslutet hade förlorat sin verkan i enlighet med artikel 132.3 i civilprocesslagen och artikel 9.5 i direktiv 2004/48, eftersom Villa Ramazzini inte hade väckt talan om saken i syfte att få sin rättighet fastställd.

16 Genom dom av den 8 juli 2020 avslog Tribunale di Roma (Domstolen i Rom) denna begäran om förklaring om att det interimistiska beslutet saknade verkan på grundval av artikel 132.4 i civilprocesslagen, enligt vilken påföljden att den interimistiska åtgärden förlorar sin verkan till följd av att talan om saken inte väcks inom skälig tid inte är tillämplig på föregripande åtgärder, såsom, enligt den domstolen, förbudsföreläggandet som utfärdats avseende M.M. Ristorazione. Enligt nämnda domstol avser artikel 9 i direktiv 2004/48 endast åtgärder som är interimistiska till sin natur och inte sådana som kan föregripa verkningarna av avgörandet i sak.

17 M.M. Ristorazione överklagade den domen till Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien), som fastställde domen i första instans. Efter att ha kvalificerat de förbudsförelägganden som avses i artikel 131 i immaterialrättslagen som föregripande åtgärder fann Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) att dessa åtgärder, när de har vunnit laga kraft, i sig kan skydda sökandens rättigheter slutgiltigt. I detta hänseende ska dessa åtgärder skiljas från de åtgärder som föreskrivs i artikel 9 i direktiv 2004/48, vilka kännetecknas av en avsikt att bevara en faktisk situation så att avgörandet i sak kan få verkan i framtiden. Enligt Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) syftar bestämmelserna om föregripande åtgärder till att principen om processekonomi, vilken regleras i artikel 3 i det direktivet, ska iakttas.

18 M.M. Ristorazione överklagade till Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen, Italien), som är hänskjutande domstol i målet vid EU-domstolen. Till stöd för sitt överklagande anförde M.M. Ristorazione två grunder, varav den första avsåg just åsidosättande av artikel 9 i direktiv 2004/48 och artikel 132 i immaterialrättslagen. Enligt M.M. Ristorazione omfattar denna artikel 9 föregripande åtgärder, såsom förelägganden som syftar till att förhindra intrång eller att få intrång att upphöra. Vidare menade M.M. Ristorazione att artikel 3 i direktivet inte utgör hinder för att föregripande åtgärder kan upphöra att ha verkan.

19 Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att artikel 132.3 i immaterialrättslagen innehåller den allmänna regeln att en interimistisk åtgärd förlorar sin effektivitet om förfarandet rörande huvudsaken inte inleds inom den föreskrivna fristen. Det föreskrivs emellertid i artikel 132.4 i immaterialrättslagen att den regeln inte är tillämplig på brådskande åtgärder som vidtas med stöd av artikel 700 i civilprocesslagen eller på andra interimistiska åtgärder som syftar till att föregripa verkningarna av avgörandet i sak, varvid vardera parten får väcka talan om saken.

20 Den hänskjutande domstolen har tillagt att det framgår av artikel 9.5 i direktiv 2004/48 att de interimistiska åtgärder som avses i punkterna 1 och 2 i den artikeln ska upphävas eller upphöra att gälla, på begäran av svaranden, om inte sökanden inom skälig tid väcker talan om saken.

21 Den hänskjutande domstolen har preciserat att enligt EU-domstolens praxis ingår de åtgärder som avses i artikel 9.5 i direktiv 2004/48 bland de rättsliga instrument som unionslagstiftaren har föreskrivit och som gör det möjligt att på ett övergripande sätt minska risken för att svaranden lider skada till följd av de interimistiska åtgärderna och således att skydda svaranden.

22 Den hänskjutande domstolen har påpekat att bland de åtgärder som nämns i artikel 9.1 a i direktiv 2004/48 återfinns ett interimistiskt föreläggande, som sammanfaller med det förbudsföreläggande som föreskrivs i artikel 131.1 i immaterialrättslagen, och betalning av ett vite, vilket motsvarar det fastställande av ett belopp som ska betalas för varje överträdelse eller underlåtenhet som konstateras senare och för varje dröjsmål med att verkställa åtgärden som föreskrivs i artikel 131.2 i immaterialrättslagen.

23 För det andra har den hänskjutande domstolen uppgett att varken rättspraxis eller doktrin på nationell nivå ger ett entydigt svar på frågan huruvida artikel 132.4 i immaterialrättslagen strider mot bestämmelserna i direktiv 2004/48.

24 Mot denna bakgrund beslutade Corte suprema di cassazione (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande fråga till EU-domstolen:

25 Den hänskjutande domstolen har ställt sin enda fråga för att få klarhet i huruvida artikel 9.5 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse som gör det möjligt att bibehålla vissa interimistiska åtgärder, så som interimistiska åtgärder som syftar till att föregripa verkningarna av ett avgörande i sak, även om sökanden inte väcker talan om saken inom den tidsfrist som stadgas i artikel 9.5, och svaranden har yrkat att dessa interimistiska åtgärder ska upphävas eller att deras verkningar på annat sätt ska upphöra.

26 Domstolen erinrar inledningsvis om att Trips-avtalet, vilket utgör en integrerad del av unionens rättsordning, är bindande för unionen och följaktligen har företräde framför unionens sekundärrättsakter, vilka i den mån det är möjligt ska tolkas i enlighet med bestämmelserna i Trips-avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2024, EUIPO/The KaiKai Company Jaeger Wichmann, C‑382/21 P, EU:C:2024:172, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

27 I skälen 4 och 5 i direktiv 2004/48 anges att detta direktiv inte bör påverka medlemsstaternas åtaganden enligt Trips-avtalet, av vilket alla medlemsstater och unionen själv är bundna. Vidare återspeglar artikel 9 i direktivet texten i artikel 50 i avtalet. Härav följer att direktivet i den mån det är möjligt ska tolkas i enlighet med unionens internationella åtaganden enligt Trips-avtalet.

28 Enligt fast rättspraxis ska dessutom, vid tolkningen av en unionsbestämmelse, inte bara lydelsen beaktas, utan också det sammanhang som bestämmelsen ingår i samt de mål som eftersträvas med den rättsakt i vilken bestämmelsen återfinns (se dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 19 juni 2025, CeramTec, C‑17/24, EU:C:2025:455, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

29 För det första är medlemsstaterna enligt artikel 9.5 i direktiv 2004/48 skyldiga att se till att de interimistiska åtgärder som avses i punkterna 1 och 2 i artikel 9 upphävs eller på annat sätt upphör att gälla, på begäran av svaranden, om inte sökanden inom skälig tid väcker talan om saken vid den behöriga rättsliga myndigheten; tidslängden ska beslutas av den rättsliga myndighet som förordnar om åtgärderna när lagstiftningen i en medlemsstat tillåter det eller, i avsaknad av ett sådant beslut, inom en period som inte överstiger den längsta tiden av 20 arbetsdagar eller 31 kalenderdagar.

30 Det framgår av ordalydelsen i artikel 9.5 i direktiv 2004/48 att det först och främst är de interimistiska åtgärder som omfattas av artikel 9.1 a i direktivet som berörs. I ett interimistiskt beslut syftar dessa åtgärder bland annat till att hindra ett omedelbart förestående immaterialrättsintrång eller tillfälligt förbjuda, vid behov förenat med vite om så föreskrivs i nationell lagstiftning, en fortsättning av det påstådda intrånget eller göra en fortsättning avhängig av att det ställs säkerhet för ersättning till rättighetshavaren.

31 Vidare berörs de interimistiska åtgärder som omfattas av artikel 9.1 b i direktiv 2004/48, det vill säga åtgärder som innebär beslag eller överlämnande av varor som misstänks göra intrång i en immateriell rättighet för att förhindra att de införs eller omsätts på marknaden.

32 Slutligen berörs de interimistiska åtgärder som omfattas av artikel 9.2 i samma direktiv, vilka avser att fast och lös egendom som tillhör den påstådda intrångsgöraren beläggs med kvarstad, innefattande en möjlighet att frysa dennes bankkonton och andra tillgångar.

33 Ordalydelsen i artikel 9.5 i direktiv 2004/48, jämförd med punkterna 1 och 2 i samma artikel, omfattar således ett brett spektrum av interimistiska åtgärder och utesluter inte interimistiska åtgärder som syftar till att föregripa verkningarna av avgörandet i sak.

34 För det andra följer det av det sammanhang i vilket artikel 9.5 i direktiv 2004/48 ingår att denna bestämmelse har till syfte att ge en svarande som är föremål för en interimistisk åtgärd rätt att få denna åtgärd att upphöra om det visar sig att sökanden inte går vidare genom att inom skälig tid väcka talan om saken (se, analogt, dom av den 13 september 2001, Schieving-Nijstad m.fl., C‑89/99, EU:C:2001:438, punkt 42).

35 Artikel 9.5 i direktiv 2004/48 innebär nämligen inte någon skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att verkningarna av de berörda interimistiska åtgärderna automatiskt ska upphöra på grund av att den frist som sökanden ges för att väcka talan om saken löper ut, eftersom det i denna bestämmelse uttryckligen föreskrivs att det för detta ändamål krävs en ansökan från svaranden (se, analogt, dom av den 13 september 2001, Schieving-Nijstad m.fl., C‑89/99, EU:C:2001:438, punkt 60).

36 Dessutom föreskrivs i artikel 9.4 i direktivet att även om de interimistiska åtgärderna har vidtagits utan att svaranden har hörts, ska de endast omprövas på begäran av svaranden.

37 För det tredje, vad gäller målen och syftet med direktiv 2004/48, erinrar domstolen om att bestämmelserna i detta direktiv syftar till att reglera samtliga aspekter av immaterialrätten som avser dels efterlevnaden av immaterialrättsskyddet, dels intrång i detta skydd, genom att föreskriva effektiva rättsmedel för att hindra, få att upphöra eller åtgärda samtliga immaterialrättsintrång (dom av den 28 april 2022, Phoenix Contact, C‑44/21, EU:C:2022:309, punkt 39 och där angiven rättspraxis). Enligt artikel 3.1 i direktivet ska de åtgärder, förfaranden och sanktioner som är nödvändiga för att säkerställa skyddet av dessa rättigheter bland annat vara rättvisa och skäliga.

38 Enligt artikel 3.2 i nämnda direktiv ska dessa åtgärder, förfaranden och sanktioner vara effektiva, proportionella och avskräckande och ska tillämpas så att hinder för lagenlig handel inte uppkommer och så att missbruk inte sker. Denna bestämmelse innebär således en skyldighet för medlemsstaterna och, i slutändan, för de nationella domstolarna att garantera att bland annat de åtgärder och förfaranden som avses i artikel 9 i direktiv 2004/48 inte missbrukas (dom av den 28 april 2022, Phoenix Contact, C‑44/21, EU:C:2022:309, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

39 Vidare är syftet med artikel 9.5 i direktiv 2004/48, så som även framgår av skäl 22 i direktivet, att säkerställa att de berörda interimistiska åtgärderna inte förblir i kraft på obestämd tid utan att något avgörande i sak meddelas. Artikel 9.5, jämförd med artikel 3 i samma direktiv, syftar således till att förhindra oproportionerlig eller otillbörlig användning av interimistiska åtgärder och till att undvika att det uppstår hinder för lagenlig handel, genom att säkerställa en möjlighet för svaranden att begära att dessa åtgärder ska upphävas om sökanden inte väcker talan om saken.

40 Artikel 9.5 i direktiv 2004/48, i vilken det inte föreskrivs något undantag från den regel som föreskrivs däri, utgör således en av de garantier till förmån för svaranden som unionslagstiftaren har ansett vara nödvändiga att föreskriva som motvikt till de snabba och effektiva interimistiska åtgärder som den har föreskrivit och som skadar svarandens intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 april 2022, Phoenix Contact, C‑44/21, EU:C:2022:309, punkterna 43–48).

41 Den fortsatta tillämpningen av vissa interimistiska åtgärder utan att sökanden är skyldig att väcka talan om saken kan emellertid leda till situationer där en interimistisk åtgärd, som förefaller vara motiverad inom ramen för ett brådskande förfarande, men som därefter kan visa sig vara omotiverad, fortsätter att påverka svaranden i avsaknad av en domstolsprövning i sak av målet och skulle, när åtgärder som syftar till att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter vidtas, kunna undergräva det mål som eftersträvas med artikel 9.5 i direktiv 2004/48 samt proportionalitetsprincipen, vilken avses i artikel 3.2 i direktivet.

42 Dessutom kan inte principen om processekonomi, som den hänskjutande domstolen har åberopat, ges företräde framför de uttryckliga bestämmelserna i unionens sekundärrätt, enligt vilka det ska införas garantier som gör det möjligt att skydda rätten till försvar, så som anges i artiklarna 3 och 9 i direktiv 2004/48, jämförda med artikel 50 i Trips-avtalet och artiklarna 47 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

43 Slutligen kan artikel 2.1 i direktiv 2004/48, av vilken det framgår att direktivet ska tillämpas utan att det påverkar de medel som föreskrivs eller kan komma att föreskrivas i bland annat nationell lagstiftning, förutsatt att dessa medel är gynnsammare för rättighetshavaren (dom av den 28 april 2022, Phoenix Contact, C‑44/21, EU:C:2022:309, punkt 37 och där angiven rättspraxis), inte tolkas så, att den tillåter att vissa interimistiska åtgärder fortsätter att gälla utan att en sökande som åberopar en immateriell rättighet är skyldig att väcka talan om saken. En nationell bestämmelse som föreskriver en sådan fortsatt giltighet skulle visserligen kunna vara förmånligare för innehavare av immateriella rättigheter. Unionslagstiftaren har emellertid fastställt villkoren för att vidta interimistiska åtgärder i artiklarna 3 och 9 i ovannämnda direktiv, och detta har gjorts på ett sätt som är förenligt med artikel 50 i Trips-avtalet, samtidigt som en balans mellan de rättigheter som tillkommer en innehavare av immateriella rättigheter och rätten till försvar enligt artiklarna 47 och 48 i stadgan om de grundläggande rättigheterna säkerställs. Sådana villkor omfattas således inte av medlemsstaternas processuella autonomi.

44 För det fjärde har den hänskjutande domstolen angett att enligt en del av doktrinen omfattas de föregripande åtgärder som föreskrivs i artikel 132.4 i immaterialrättslagen inte av de interimistiska åtgärder som avses i artikel 9.5 i direktiv 2004/48. Dessa åtgärder anses, till skillnad från interimistiska åtgärder i strikt mening, syfta till att skydda immateriella rättigheter på samma sätt som ett slutligt beslut. Genom att föregripa avgörandet i sak utgör de avvikande interimistiska åtgärder.

45 Det ankommer på den nationella domstolen att avgöra huruvida de föregripande åtgärder som vidtagits inom ramen för det nationella målet utgör interimistiska åtgärder i den mening som avses i artikel 9.1 a i direktiv 2004/48.

46 Domstolen påpekar emellertid att det är utrett att såväl sökanden som svaranden kan väcka talan om saken, vilket innebär att lagstiftaren inte tycks ha avsett att sådana föregripande åtgärder ska vara rättsligt definitiva, eftersom lagstiftaren själv har kvalificerat dem som interimistiska åtgärder (se, analogt, dom av den 16 juni 1998, Hermès, C‑53/96, EU:C:1998:292, punkt 38).

47 Domstolen erinrar vidare om att det framgår av dess praxis att den omständigheten att parterna eventuellt accepterar avgörandet i det interimistiska förfarandet som en slutgiltig lösning på tvisten, påverkar … inte den rättsliga arten av en åtgärd som skall betecknas som interimistisk i den mening som avses i artikel 50 i [Trips-avtalet] (dom av den 16 juni 1998, Hermès, C‑53/96, EU:C:1998:292, punkt 44).

48 Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 9.5 i direktiv 2004/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för tillämpningen av en nationell bestämmelse som gör det möjligt att bibehålla vissa interimistiska åtgärder, såsom interimistiska åtgärder som syftar till att föregripa verkningarna av ett avgörande i sak, trots att sökanden inte har väckt talan om saken inom den frist som föreskrivs i artikel 9.5 och svaranden har begärt att dessa interimistiska åtgärder ska upphävas eller att deras verkningar på annat sätt ska upphöra.

49 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: italienska.