Domstolens dom (andra avdelningen) den 4 september 2025

I mål C‑313/25 PPU [Adrar], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesplats Roermond, Nederländerna) genom beslut av den 6 maj 2025, som inkom till domstolen den 6 maj 2025, i målet

DOMSTOLEN (andra avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe (referent), domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna M. Gavalec, Z. Csehi och F. Schalin, generaladvokat: D. Spielmann, justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 1 juli 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: GB, genom N. den Ouden och A. Hol, advocaten, Nederländernas regering, genom M.H. S. Gijzen och J. Langer, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom A. Baeckelmans, A. Katsimerou och F. van Schaik, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 1 augusti 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Internationell rätt

Unionsrätt

Nederländsk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

Huruvida målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

Prövning av tolkningsfrågorna

Inledande synpunkter

Den första frågan

Den andra frågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 5, 13.1, 13.2 och 15 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98), jämförd med artiklarna 6, 7, 19.2, 24.2 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan GB, som är algerisk medborgare, och Minister van Asiel en Migratie (ministern för asyl- och migrationsärenden, Nederländerna) (nedan kallad ministern). Målet rör ministerns beslut att ta GB i förvar i avvaktan på avlägsnande till Algeriet.

3 Artikel 33 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 (United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr. 2545 (1954)), kompletterad genom protokollet om flyktingars rättsliga ställning, antaget i New York den 31 januari 1967, har följande lydelse:

4 I skälen 2, 4, 8, 16, 22 och 24 i direktiv 2008/115 anges följande:

5 I artikel 3, med rubriken Definitioner, i samma direktiv föreskrivs följande i punkterna 4 och 5:

6 Artikel 5 med rubriken Non-refoulement, barnets bästa, familjeliv och hälsotillstånd, i direktiv 2008/115, föreskrivs följande:

7 Artikel 9 i direktivet har rubriken Uppskjutande av verkställighet. I artikel 9.1 föreskrivs följande:

8 Artikel 12 i direktiv 2008/115 har rubriken Utformning. I artikel 12.1 första stycket föreskrivs följande:

9 Artikel 13 i detta direktiv har rubriken, Rättsmedel. I artikel 13.1 och 13.2 föreskrivs följande:

10 Artikel 15 i samma direktiv, med rubriken Förvar, har följande lydelse:

11 I artikel 59.1 a i wet tot algehele herziening van de Vreemdelingenwet (lag om allmän översyn av utlänningslagen) av den 23 november 2000 (Stb. 2000, nr 495) i den lydelse som är tillämplig i förevarande fall föreskrivs följande:

12 Den 11 september 2024 ingav GB, som är algerisk medborgare, en ansökan om internationellt skydd i Nederländerna. Han infann sig inte till det förhör som avsåg prövningen av skälen för denna ansökan.

13 Ministern avslog därför ansökan genom beslut av den 7 oktober 2024 utan att pröva den i sak. Detta beslut gäller även som ett beslut om återvändande (nedan kallat beslutet om återvändande). Eftersom GB inte överklagade beslutet vann det laga kraft.

14 Den 26 mars 2025 överfördes GB till Nederländerna av franska myndigheter i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).

15 Samma dag ingav GB ytterligare en ansökan om internationellt skydd i Nederländerna, vilket medförde att verkställigheten av beslutet om återvändande sköts upp. Efter att ha hört GB angående skälen till denna ansökan, underrättade ministern, den 7 april 2025, GB om sin avsikt att avslå ansökan såsom uppenbart ogrundad. Den 9 april 2025 återkallade GB sin ansökan. Uppskjutandet av verkställigheten av beslutet om återvändande gällde därmed inte längre.

16 Den 10 april 2025 antog ministern ett beslut om förvar av GB med stöd av artikel 15 i direktiv 2008/115 för att förbereda dennes återvändande eller för att genomföra avlägsnandet av denne till Algeriet, med stöd av beslutet om återvändande. Innan GB togs i förvar uppgav han dels att han fruktade att utsättas för omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling om han återvände till Algeriet, dels att han var far till ett barn fött i Frankrike den 18 september 2024 som han önskade kunna ta hand om, även om han inte längre hade någon relation med barnets mor, som var algerisk medborgare och hade uppehållstillstånd i Frankrike.

17 Den 16 april 2025 ingav GB ett överklagande mot beslutet att ta honom i förvar till rechtbank Den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond), som är den hänskjutande domstolen.

18 Denna domstol önskar få klarhet i huruvida den, enligt unionsrätten, vid prövning av om villkoren för ett lagligt förvar är uppfyllda, ska bedöma huruvida principen om non-refoulement och de andra intressen som avses i artikel 5 i direktiv 2008/115, särskilt familjelivet och barnets bästa, utgör hinder för att GB avlägsnas till Algeriet i enlighet med beslutet om återvändande. Enligt nederländsk rätt är den nämligen inte behörig att göra en sådan bedömning.

19 Den hänskjutande domstolen anser emellertid för det första att den är den enda rättsliga myndighet som kan bedöma huruvida ett avlägsnande av GB till Algeriet är förenligt med principen om non-refoulement och de andra intressen som avses i artikel 5 i direktiv 2008/115.

20 Det har nämligen inte, i något skede av förfarandet, bedömts om denna princip och dessa intressen utgör hinder för avlägsnandet av GB.

21 I synnerhet gjordes ingen sådan bedömning när beslutet om återvändande antogs, eftersom GB inte hade infunnit sig till förhöret som rörde skälen till hans ansökan om internationellt skydd. Eftersom GB inte överklagade detta beslut, vann beslutet laga kraft utan någon prövning med avseende på principen om non-refoulement och de andra intressen som avses i artikel 5 i direktiv 2008/115.

22 Vidare gjordes inte heller någon sådan bedömning i samband med att GB togs i förvar inför att han skulle avlägsnas, trots att han i huvudsak hade åberopat en betydande förändring av omständigheterna genom att hänvisa dels till risken för behandling som är förbjuden enligt artikel 4 i stadgan om han återvänder till Algeriet, dels till att hans barn, som han påstår sig vilja ta hand om, fötts i Frankrike.

23 Slutligen kan en bedömning av principen om non-refoulement och andra intressen som avses i artikel 5 i direktiv 2008/115 inte heller göras i ett senare skede av förfarandet. Verkställigheten av ett beslut om återvändande innebär enligt nationell rättspraxis nämligen inte något krav på att det antas ett nytt beslut, vare sig administrativt eller rättsligt, i samband med vilket en sådan bedömning kan göras. Vidare föreskrivs det i nederländsk rätt inte något fristående rättsmedel mot verkställigheten av ett beslut om återvändande. GB kan endast lämna in ett klagomål mot ett planerat faktiskt avlägsnande, när datum och tid för detta har meddelats vederbörande. Ett sådant klagomål får emellertid endast röra villkoren för verkställigheten av beslutet om återvändande och medför inte någon bedömning med avseende på principen om non-refoulement eller de andra intressen som avses i artikel 5 i direktiv 2008/115.

24 För det andra anser den hänskjutande domstolen att den enligt unionsrätten är skyldig att göra en uppdaterad bedömning av principen om non-refoulement och av de andra intressen som avses i artikel 5 i direktiv 2008/115, för att garantera GB ett effektivt rättsmedel, rätten till frihet och iakttagandet av denna princip och dessa intressen.

25 Den hänskjutande domstolen har i detta avseende understrukit att den behöriga nationella myndigheten, enligt artikel 5 i direktivet, är skyldig att i alla skeden av återvändandeförfarandet iaktta principen om non-refoulement. Att ta en tredjelandsmedborgare i förvar inför ett avlägsnade utgör ett genomförande av detta direktiv och utgör ett skede av återvändandeförfarandet.

26 Vidare har unionslagstiftaren i artikel 9.1 a i direktiv 2008/115 föreskrivit att avlägsnandet ska skjutas upp om det strider mot principen om non-refoulement. Ett tidigare beslut om återvändande och ett uppskjutande av avlägsnandet skulle således kunna existera parallellt, vilket innebär att förekomsten av ett beslut om återvändande, även om det har vunnit laga kraft, inte bör hindra en prövning av huruvida avlägsnandet, i enlighet med detta beslut, är förenligt med principen om non-refoulement. Principen om non-refoulement är för övrigt absolut.

27 De grundläggande rättigheter som stadfästs i artiklarna 7 och 24.2 i stadgan är däremot inte absoluta rättigheter. Det framgår emellertid av domstolens praxis att även dessa rättigheter kan utgöra hinder för att anta ett beslut om återvändande. Analogt skulle de, enligt den hänskjutande domstolens uppfattning, kunna utgöra hinder för att en tredjelandsmedborgare avlägsnas med stöd av ett sådant beslut.

28 Vidare innebär den berörda tredjelandsmedborgarens rätt till ett effektivt rättsmedel även att det krävs att den domstol som ska kontrollera att villkoren för att ta en person i förvar inför ett avlägsnande med stöd av ett beslut om återvändande är uppfyllda, kan kontrollera huruvida principen om non-refoulement och de andra intressen som avses i artikel 5 i direktiv 2008/115 utgör hinder för avlägsnandet.

29 Vidare är förvar inför avlägsnande emellertid inte motiverat och uppfyller inte längre det eftersträvade målet om avlägsnandet inte kan genomföras på grund av principen om non-refoulement eller de i artikel 5 i direktiv 2008/115 nämnda intressena. I en sådan situation ska den berörda personen, i enlighet med artikel 15.4 i detta direktiv omedelbart friges. Följaktligen ska det, innan den berörda tredjelandsmedborgaren tas i förvar inför avlägsnande, kontrolleras huruvida avlägsnandet är tillåtet.

30 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank den Haag, zittingsplaats Roermond (Domstolen i Haag, sammanträdesort Roermond) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

31 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler ska tillämpas.

32 Av dessa bestämmelser följer att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att detta förfarande ska kunna tillämpas. För det första ska begäran om förhandsavgörande ge upphov till tolkningsfrågor rörande området med frihet, säkerhet och rättvisa, som behandlas i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget. För det andra ska omständigheterna i det nationella målet, såsom de beskrivits av den hänskjutande domstolen, vara sådana att det föreligger en situation som ställer krav på skyndsamhet.

33 Vad gäller det första villkoret ska det påpekas att förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av direktiv 2008/115, som omfattas av de områden som avses i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget rörande området med frihet, säkerhet och rättvisa. Denna begäran kan således handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

34 Vad gäller det andra villkoret avseende en situation som ställer krav på skyndsamhet, ska det erinras om att enligt domstolens praxis är detta villkor uppfyllt bland annat när den berörda personen i det nationella målet vid aktuella tidpunkten är frihetsberövad och utgången i det nationella målet är avgörande för huruvida denna person ska vara fortsatt frihetsberövad. Den berörda personens situation ska i detta sammanhang bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (dom av den 4 oktober 2024, Bouskoura, C‑387/24 PPU, EU:C:2024:868, punkt 33 och där angiven rättspraxis, och av den 19 juni 2025, Kamekris, C‑219/25 PPU, EU:C:2025:456, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

35 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att GB togs i förvar den 10 april 2025 i avvaktan på avlägsnande till Algeriet, vilket innebär att han för närvarande är frihetsberövad.

36 Vidare syftar de frågor som den hänskjutande domstolen har ställt till EU-domstolen till att få klarhet i huruvida unionsrätten innebär en skyldighet för den hänskjutande domstolen att, såsom villkor för att ett beslut om förvar ska vara lagenligt, bedöma huruvida principen om non-refoulement och de andra intressen som avses i artikel 5 i direktiv 2008/115 utgör hinder för ett avlägsnande av GB till Algeriet, i vilket fall den måste avsluta förvaret av GB.

37 Mot denna bakgrund beslutade EU-domstolens andra avdelning den 21 maj 2025, på förslag från referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla ansökan från den hänskjutande domstolen om att målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

38 Enligt fast rättspraxis utgör det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se beslut av den 26 januari 1990, Falciola, C‑286/88, EU:C:1990:33, punkt 7, och dom av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter ett beslut om överföring), C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 21).

39 Enligt fast rättspraxis ankommer det, enligt detta förfarande för samarbete, på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva (se dom av den 17 juli 1997, Krüger, C‑334/95, EU:C:1997:378, punkterna 22 och 23). I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (se dom av den 28 november 2000, Roquette Frères, C‑88/99, EU:C:2000:652, punkt 18, och dom av den 3 juni 2025, Kinsa, C‑460/23, EU:C:2025:392, punkt 34).

40 Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i hur artiklarna 5, 13.1, 13.2 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med flera bestämmelser i stadgan, ska tolkas.

41 I artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2008/115 föreskrivs bland annat att den berörda tredjelandsmedborgaren ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel för att kunna överklaga eller begära omprövning av sådana beslut i samband med återvändande som avses i artikel 12.1 i direktivet, det vill säga beslut om återvändande och, i förekommande fall, beslut om inreseförbud och beslut om avlägsnande.

42 I förevarande fall framgår det emellertid av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att det nationella målet inte avser lagenligheten av ett beslut om återvändande eller ett annat beslut som har samband med återvändande, i den mening som avses i artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2008/115, utan lagenligheten av ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet inför avlägsnandet av denne med stöd av ett lagakraftvunnet beslut om återvändande.

43 När det gäller förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet enligt artikel 15.1 och 15.2 i direktiv 2008/115, föreskrivs i artikel 15.2 tredje stycket gemensamma unionsnormer om domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 82).

44 Artikel 13.1 och 13.2 i direktiv 2008/115 är således inte relevant för utgången i det nationella målet, varför det inte är nödvändigt att tolka den bestämmelsen.

45 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 6, 19.2 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att en nationell domstol, som har att pröva lagenligheten av ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet inför att vederbörande ska avlägsnas med stöd av ett lagakraftvunnet beslut om återvändande, är skyldig att, i förekommande fall ex officio, pröva huruvida principen om non-refoulement utgör hinder för ett sådant avlägsnande.

46 Det ska inledningsvis erinras om att huvudsyftet med direktiv 2008/115, vilket framgår av direktivets skäl 2 och 4, är att upprätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande, med fullständig respekt för de berörda personernas grundläggande rättigheter och värdighet (dom av den 19 juni 2018, Gnandi, C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 48, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 88, och dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 30).

47 Härav följer att medlemsstaterna, när de genomför direktiv 2008/115, och då även när de antar beslut om förvar i syfte att förbereda avlägsnandet av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i någon av medlemsstaterna, är skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheter som tredjelandsmedborgaren tillerkänns i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 89).

48 Mot bakgrund av dessa inledande anmärkningar ska det för det första understrykas att varje förvar av en tredjelandsmedborgare enligt direktiv 2008/115 inom ramen för ett förfarande för återvändande till följd av en olaglig vistelse utgör ett allvarligt ingrepp i den berörda personens rätt till frihet, vilken stadfästs i artikel 6 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

49 En förvarsåtgärd består nämligen i att en person hålls kvar inom en särskild anläggning. Den innebär att den berörda personen åläggs att utan avbrott stanna kvar inom ett begränsat och slutet område och att denna person således isoleras från resten av befolkningen och fråntas sin rörelsefrihet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

50 Syftet med förvarsåtgärderna, i den mening som avses i direktiv 2008/115, är inte att lagföra eller beivra brott, utan att uppnå de mål som eftersträvas med detta direktiv i fråga om återvändande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 74). Ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, när ett sådant antas i avvaktan på avlägsnande av vederbörande, syftar således endast till att säkerställa att förfarandet för återvändande genomförs på ett effektivt sätt och tjänar inte något bestraffningssyfte (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2022, Landkreis Gifhorn, C‑519/20, EU:C:2022:178, punkt 38).

51 Mot bakgrund av att förvar är ett allvarligt ingrepp i den rätt till frihet som stadfästs i artikel 6 i stadgan och med beaktande av att denna rättighet är så betydelsefull, är de behöriga nationella myndigheternas behörighet att ta tredjelandsmedborgare i förvar strikt reglerad. Ett beslut om förvarstagande eller kvarhållande i förvar kan således endast fattas med iakttagande av allmänna och abstrakta regler som fastställer villkoren och formerna för förvaret (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 mars 2022, Landkreis Gifhorn, C‑519/20, EU:C:2022:178, punkt 62, och dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 75).

52 De allmänna och abstrakta regler som, i egenskap av unionens gemensamma normer, fastställer villkoren för att förvaret av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna ska vara lagligt enligt direktiv 2008/115, även mot bakgrund av artikel 6 i stadgan, återfinns i artikel 15 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning ex officio av förvar), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 76 och 77).

53 I artikel 15.1 i nämnda direktiv anges att om inte andra tillräckliga, men mindre ingripande, åtgärder kan tillämpas verkningsfullt i det konkreta fallet, får medlemsstaterna endast hålla i förvar en tredjelandsmedborgare som är föremål för förfaranden för återvändande för att förbereda återvändandet och/eller för att genomföra avlägsnandet, särskilt när det finns risk för avvikande, eller den berörda tredjelandsmedborgaren håller sig undan eller förhindrar förberedelserna inför återvändandet eller avlägsnandet. Förvar ska vara under så kort tid som möjligt och får endast fortgå under den tid som förfarandena inför avlägsnandet pågår och genomförs med rimliga ansträngningar.

54 När det framgår att de villkor för att förvaret ska vara lagligt som anges i artikel 15 i direktiv 2008/115 inte har uppfyllts eller inte längre är uppfyllda, ska den berörda personen, såsom unionslagstiftaren för övrigt uttryckligen har angett i artikel 15.2 fjärde stycket och 15.4 i det direktivet, omedelbart friges (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning ex officio av förvar), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 79, och dom av den 4 oktober 2024, Bouskoura, C‑387/24 PPU, EU:C:2024:868, punkt 44).

55 Det föreskrivs nämligen i artikel 15.2 fjärde stycket i direktiv 2008/115 att den berörda tredjelandsmedborgaren ska friges omedelbart om kvarhållandet i förvar inte är lagligt. Vidare krävs även omedelbar frigivning av den berörda personen enligt artikel 15.4 i direktivet när det framkommer att rimliga utsikter till ett avlägsnande inte längre föreligger på grund av rättsliga eller andra överväganden, eller de villkor som fastställs i artikel 15.1 i direktivet inte längre föreligger.

56 För att det ska anses föreligga rimliga utsikter till ett avlägsnande, i den mening som avses i artikel 15.4 i direktiv 2008/115, krävs det att det vid tidpunkten för prövningen av förvarets laglighet finns verkliga utsikter till att avlägsnandet kan genomföras med hänsyn till de tidsfrister som föreskrivs i artikel 15.5 och 15.6 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 november 2009, Kadzoev, C‑357/09 PPU, EU:C:2009:741, punkt 65, och dom av den 5 juni 2014, Mahdi, C‑146/14 PPU, EU:C:2014:1320, punkt 60) och utan att rättsliga överväganden, i den mening som avses i denna bestämmelse, utgör hinder för detta.

57 Den behöriga nationella myndigheten ska således, med beaktande av de villkor för förvarets laglighet som anges i artikel 15 i direktiv 2008/115, bland annat kontrollera om det finns rimliga utsikter att den berörda tredjelandsmedborgaren som vistas olagligt i landet kan avlägsnas eller om sådana rättsliga överväganden utgör hinder för att avlägsna vederbörande.

58 Begreppet rättsliga överväganden har inte definierats i direktiv 2008/115. Med hänsyn till dess gängse innebörd ska det anses omfatta alla rättsregler som medlemsstaterna är skyldiga att iaktta vid avlägsnandet av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet.

59 Detta är fallet, vilket för övrigt samtliga parter och berörda personer som har inkommit med yttranden i förevarande mål är överens om, med artikel 5 i direktiv 2008/115, som utgör en allmän regel som gäller för medlemsstaterna när de genomför detta direktiv.

60 Artikel 5 i direktiv 2008/115 innebär att den behöriga nationella myndigheten är skyldig att i varje skede av förfarandet för återvändande iaktta principen om non-refoulement, vilken i egenskap av grundläggande rättighet garanteras i artikel 18 i stadgan (jämförd med artikel 33 i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, i dess lydelse enligt protokollet angående flyktingars rättsliga ställning) och i artikel 19.2 i stadgan (dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 55, och dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 35).

61 Enligt fast rättspraxis innehåller artikel 19.2 i stadgan, jämförd med artikel 4 i densamma, ett absolut förbud mot att en person – oberoende av den berörda personens eget uppträdande – avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Medlemsstaterna får således inte avlägsna, utvisa eller utlämna en utlänning om det finns grundad anledning att förmoda att han eller hon i mottagarlandet kommer att löpa en verklig risk att utsättas för behandling som är förbjuden enligt dessa två bestämmelser i stadgan (dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

62 När det finns grundad anledning att förmoda att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet löper en verklig risk att utsättas för sådan behandling som är förbjuden enligt nämnda bestämmelser i stadgan, kan tredjelandsmedborgaren inte bli föremål för ett beslut om avlägsnande så länge som en sådan risk kvarstår, vilket för övrigt uttryckligen föreskrivs i artikel 9.1 a i direktiv 2008/115 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkterna 58 och 59).

63 Detta gäller även när den berörda tredjelandsmedborgaren är föremål för ett beslut om återvändande som vederbörande inte har bestridit och som således har vunnit laga kraft.

64 De behöriga nationella myndigheterna är nämligen skyldiga att beakta principen om non-refoulement i alla skeden av förfarandet, från och med antagandet av ett beslut om återvändande fram till domstolsprövningen av beslutets verkställighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 46) och detta, såsom framgår av punkt 61 ovan, oberoende av den berörda tredjelandsmedborgarens uppträdande och bland annat av huruvida vederbörande har överklagat nämnda beslut.

65 Dessutom är medlemsstaterna skyldiga att se till att en sådan tredjelandsmedborgare kan åberopa alla förändringar i omständigheterna som inträffat sedan beslutet om återvändande antogs och som kan vara av avgörande betydelse vid bedömningen av tredjelandsmedborgarens situation med avseende på bland annat artikel 5 i direktiv 2008/115 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

66 Av detta följer att när den behöriga nationella myndigheten ska besluta om förvar, ompröva det beslutet eller besluta om kvarhållande i förvar inför avlägsnande av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, ska den kontrollera att principen om non-refoulement inte utgör hinder för att avlägsna tredjelandsmedborgaren.

67 När det, för det andra, gäller rätten till ett effektivt domstolsskydd för tredjelandsmedborgare som hålls i förvar, följer det av fast rättspraxis att medlemsstaterna enligt artikel 47 i stadgan ska säkerställa ett effektivt domstolsskydd av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten (dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 81).

68 Denna rätt ges ett konkret uttryck, vad gäller förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna enligt direktiv 2008/115, i artikel 15.2 tredje stycket i direktivet. Enligt den bestämmelsen ska det, när ett beslut om förvar har fattats av en förvaltningsmyndighet, ske en snabb rättslig prövning av förvarsbeslutets laglighet, antingen ex officio eller på begäran av den berörda personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkterna 82 och 83).

69 Dessutom krävs det enligt artikel 15.3 i direktiv 2008/115 – enligt vilken det vid kvarhållande i förvar med lämpliga mellanrum ska göras en omprövning av beslutet om förvar för att kontrollera huruvida villkoren för att förvaret ska anses vara lagligt fortfarande är uppfyllda – att denna omprövning ska övervakas av en rättslig myndighet vid längre perioder av förvar.

70 Unionslagstiftaren har således infört gemensamma processuella regler som syftar till att säkerställa att det i varje medlemsstat finns ett system som gör det möjligt för den behöriga rättsliga myndigheten att, i förekommande fall efter en prövning ex officio, frige den berörda personen så snart det framgår att förvaret av honom eller henne inte är, eller inte längre är, lagligt (dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 86).

71 För att ett sådant skyddssystem på ett effektivt sätt ska säkerställa iakttagandet av de stränga villkor som ska vara uppfyllda för att en förvarsåtgärd som avses i direktiv 2008/115 ska vara laglig, måste den behöriga rättsliga myndigheten kunna pröva alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter för att avgöra huruvida åtgärden är laglig. Den ska i detta syfte kunna beakta de faktiska omständigheter och den bevisning som åberopats av den administrativa myndighet som fattat det ursprungliga beslutet om förvar. Den ska även kunna beakta de omständigheter, bevis och yttranden som den berörda personen eventuellt har ingett. Den måste också kunna undersöka alla övriga omständigheter som är relevanta för beslutet om den anser att det är nödvändigt. De befogenheter som denna rättsliga myndighet har i samband med en prövning kan aldrig inskränkas till att enbart avse de omständigheter som anförts av den administrativa myndigheten (dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

72 EU-domstolen framhåller betydelsen av rätten till frihet, det allvarliga ingrepp som förvar av personer av andra skäl än att lagföra eller beivra brott innebär i denna rättighet och kravet – som lyfts fram i de gemensamma bestämmelser som fastställts av unionslagstiftaren – på en hög grad av rättsligt skydd som gör det möjligt att rätta sig efter det tvingande påbudet att frige en sådan person när villkoren för att förvaret ska vara lagligt inte är eller inte längre är uppfyllda. Mot denna bakgrund måste den behöriga rättsliga myndigheten beakta samtliga omständigheter, bland annat faktiska omständigheter, som den fått kännedom om, med hänsyn till de kompletteringar och förtydliganden av uppgifterna om dessa omständigheter som skett genom de processuella åtgärder som den behöriga rättsliga myndigheten ansett nödvändiga att vidta med stöd av nationell rätt, och på grundval av dessa omständigheter i förekommande fall fastställa huruvida ett laglighetsvillkor som följer av unionsrätten har åsidosatts, även om den berörda personen inte har påstått att ett sådant åsidosättande har ägt rum. Denna skyldighet påverkar inte den skyldighet som åligger den rättsliga myndighet som på detta sätt ex officio ska pröva ett sådant laglighetsvillkor att ge var och en av parterna tillfälle att yttra sig över detta villkor i enlighet med den kontradiktoriska principen (dom av den 8 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Prövning av förvar ex officio), C‑704/20 och C‑39/21, EU:C:2022:858, punkt 88).

73 Under dessa omständigheter, och med beaktande av de skäl som anges i punkterna 54–66 ovan, ska den rättsliga myndighet som är behörig att pröva om beslutet om förvar eller kvarhållande i förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet, i förekommande fall ex officio, förvissa sig om att principen om non-refoulement inte utgör hinder för att avlägsna tredjelandsmedborgaren. För det fall den aktuella myndigheten skulle finna att denna princip utgör hinder för avlägsnande, är den enligt artikel 15.2 fjärde stycket och 15.4 i direktiv 2008/115 skyldig att omedelbart frige tredjelandsmedborgaren.

74 Det följer även av det ovan anförda att en nationell regel eller praxis som innebär att en fullständig prövning av om principen om non-refoulement har iakttagits endast kan göras inom ramen för ett förfarande avseende internationellt skydd strider mot artiklarna 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artikel 19.2 i stadgan. Detta direktiv, inbegripet artikel 5, är nämligen tillämpligt på alla tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, oberoende av vilka skäl som föranlett denna situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juni 2021, Westerwaldkreis, C‑546/19, EU:C:2021:432, punkt 45, och dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkterna 32 och 40).

75 I motsats till den ståndpunkt som den nederländska regeringen gav uttryck för under förhandlingen vid domstolen, kan det således inte krävas att GB lämnar in en ansökan om internationellt skydd för att kunna försäkra sig om att principen om non-refoulement i artikel 5 i direktiv 2008/115 jämförd med artikel 19.2 i stadgan iakttas fullt ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2024, Ararat, C‑156/23, EU:C:2024:892, punkt 41)

76 Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 6, 19.2 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att en nationell domstol, som har att pröva lagenligheten av ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet inför att vederbörande ska avlägsnas med stöd av ett lagakraftvunnet beslut om återvändande, är skyldig att, i förekommande fall ex officio, pröva huruvida principen om non-refoulement utgör hinder för ett sådant avlägsnande.

77 Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artiklarna 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 6, 7, 24.2 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att en nationell domstol, som har att pröva lagenligheten av ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet inför att vederbörande ska avlägsnas med stöd av ett lagakraftvunnet beslut om återvändande, är skyldig att, i förekommande fall ex officio, pröva huruvida barnets bästa och familjelivet som avses i artikel 5 a respektive artikel 5 b i det direktivet utgör hinder för ett sådant avlägsnande.

78 Det ska i detta hänseende erinras om att det framgår av skälen till svaret på den första frågan att den rättsliga myndighet som är behörig att pröva lagenligheten av ett beslut om förvar eller om kvarhållande i förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet enligt artikel 15 i direktiv 2008/115, i förekommande fall ex officio, ska kontrollera huruvida de villkor för förvarets laglighet som anges i artikel 15 i direktivet har åsidosatts. Inom ramen för dessa laglighetsvillkor ankommer det bland annat på den rättsliga myndigheten att kontrollera om det fortfarande finns rimliga utsikter att tredjelandsmedborgaren kommer att avlägsnas, utan att rättsliga överväganden utgör hinder för att avlägsna vederbörande.

79 Artikel 5 i direktiv 2008/115 – vilken, såsom det har erinrats om i punkt 59 ovan, utgör en allmän regel som ska iakttas av medlemsstaterna när de genomför detta direktiv, och ingår bland de rättsliga överväganden som avses i artikel 15.4 i direktivet – innebär en skyldighet för medlemsstaterna att ta vederbörlig hänsyn till barnets bästa, familjelivet och den berörda tredjelandsmedborgarens hälsotillstånd. I likhet med principen om non-refoulement ska dessa intressen vederbörligen beaktas i alla skeden av förfarandet för återvändande, bland annat vid antagandet av ett beslut om återvändande, ett beslut om inreseförbud eller en avlägsnandeåtgärd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien), C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 104, dom av den 14 januari 2021, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Återvändande av ensamkommande barn), C‑441/19, EU:C:2021:9, punkt 44, av den 22 november 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Avlägsnande – Medicinsk cannabis), C‑69/21, EU:C:2022:913, punkt 91, och dom av den 27 april 2023, M.D (Förbud mot inresa i Ungern), C‑528/21, EU:C:2023:341, punkterna 89–91), samt även vid förvar inför avlägsnande.

80 Av detta följer att det vid prövningen av huruvida beslutet om förvar är lagligt ankommer på den behöriga rättsliga myndigheten att, i förekommande fall ex officio, kontrollera dels huruvida dessa intressen utgör hinder för förvaret av den berörda tredjelandsmedborgaren som sådant, dels huruvida samma intressen utgör hinder för att avlägsna den berörda tredjelandsmedborgaren med stöd av ett lagakraftvunnet beslut om återvändande.

81 Denna tolkning stöds av syftet med artikel 5 i direktiv 2008/115. Såsom bekräftas i skälen 22 och 24 i direktivet, syftar nämnda artikel 5 till att inom ramen för det förfarande för återvändande som inrättas genom direktivet säkerställa iakttagandet av flera grundläggande rättigheter, däribland rätten till familjeliv och barnets grundläggande rättigheter enligt artikel 7 respektive artikel 24 i stadgan. Härav följer att artikel 5 med hänsyn till sitt syfte inte kan tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2021, État belge (Återvändande av en underårigs förälder), C‑112/20, EU:C:2021:197, punkt 35).

82 Till skillnad från skyddet mot all omänsklig och förnedrande behandling, som stadfästs i artikel 4 i stadgan, är de rättigheter som garanteras i artiklarna 7 och 24 i stadgan däremot inte absoluta och kan därför begränsas på de villkor som anges i artikel 52.1 i stadgan (dom av den 22 februari 2022, Commissaire général aux réfugiés et aux apatrides (Familjesammanhållning – Redan beviljat skydd), C‑483/20, EU:C:2022:103, punkt 36).

83 Det ska dessutom erinras om att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet har en skyldighet till lojalt samarbete, enligt vilken vederbörande snarast möjligt ska underrätta den behöriga nationella myndigheten om alla relevanta förändringar som avser vederbörandes familjeliv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien) ( C‑82/16, EU:C:2018:308, punkterna 103–105).

84 Av det anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Artiklarna 5 och 15 i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 6, 7, 24.2 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att en nationell domstol, som har att pröva lagenligheten av ett beslut om förvar av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet inför att vederbörande ska avlägsnas med stöd av ett lagakraftvunnet beslut om återvändande, är skyldig att, i förekommande fall ex officio, pröva huruvida barnets bästa och familjelivet som avses i artikel 5 a respektive artikel 5 b i det direktivet utgör hinder för ett sådant avlägsnande.

85 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: nederländska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.