ext/celex/62025CJ0440

Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 4 juni 2026 ( * )

” Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Asylpolitik – Gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32/EU – Artikel 46 – Rätt till ett effektivt rättsmedel – Full omprövning och prövning av det aktuella behovet – Omfattningen av förstainstansdomstolens behörighet – Förstainstansdomstolens undersökning av de faktiska omständigheterna – Förstainstansdomstolens undersökning av behoven av internationellt skydd – Flyktingstatus eller status som subsidiärt skyddsbehövande – Direktiv 2011/95/EU – Villkoren för att tredjelandsmedborgare ska beviljas flyktingstatus – Artikel 2 d – ’Välgrundad fruktan för förföljelse’ – Bedömning ”

I mål C‑440/25 [Ebilum]( i ),

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (Domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle, Nederländerna) genom beslut av den 4 juli 2025, som inkom till domstolen den 4 juli 2025, i målet

PM,

QN,

RM,

SM,

TM,

UM,

VM,

WM

mot

Minister van Asiel en Migratie,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden K. Jürimäe, domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad domare på andra avdelningen, samt domarna F. Schalin, M. Gavalec (referent) och Z. Csehi,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren A. Lamote,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 oktober 2025,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– PM, QN, RM, SM, TM, UM, VM och WM, genom T. Neijzen, advocate, och S. Rafi, sakkunning,

– Nederländernas regering, genom A. Hanje och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

– Tjeckiens regering, genom A. Edelmannová, L. Halajová och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

– Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

– Europeiska kommissionen, genom F. Blanc, M. Debieuvre och F. van Schaik, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 4 december 2025 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av dels artikel 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60), ensam eller jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), dels artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet (EUT L 337, 2011, s. 9).

2 Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, PM, QN, RM, SM, TM, UM, VM och WM – irakiska medborgare och medlemmar av samma familj – och, å andra sidan, Minister van Asiel en Migratie (ministern för asyl- och migrationsfrågor, Nederländerna) (nedan kallad ministern). Målet rör ministerns beslut om avslag på dessa irakiska medborgares ansökningar om internationellt skydd.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Direktiv 2011/95

3 Skäl 4 i direktiv 2011/95 har följande lydelse:

”[Konventionen om flyktingars rättsliga ställning, vilken undertecknades i Genève den 28 juli 1951 ( United Nations Treaty Series , vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)) (nedan kallad Genèvekonventionen)] och [protokollet angående flyktingars rättsliga ställning, som antogs i New York den 31 januari 1967] utgör grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar.”

4 I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, anges följande i led d:

” flykting : en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd, eller en statslös person som av samma skäl som nämnts ovan befinner sig utanför det land där han eller hon tidigare hade sin vanliga vistelseort och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill återvända dit och som inte omfattas av artikel 12.”

5 I artikel 4 i nämnda direktiv, med rubriken ”Bedömning av fakta och omständigheter”, föreskrivs följande:

”1. Medlemsstaterna får betrakta det som den sökandes skyldighet att så snart som möjligt lägga fram alla faktorer som behövs för att styrka ansökan om internationellt skydd. Det är medlemsstaternas skyldighet att i samarbete med den sökande bedöma de relevanta faktorerna i ansökan.

2. De faktorer som det hänvisas till i punkt 1 utgörs av den sökandes utsagor och alla handlingar som den sökande förfogar över angående den sökandes ålder, bakgrund, inklusive relevanta släktingars bakgrund, identitet, nationalitet(er), tidigare bosättningsland(-länder) och -ort(er), tidigare asylansökningar, resvägar och resehandlingar samt orsakerna till ansökan om internationellt skydd.

3. Bedömningen av en ansökan om internationellt skydd ska vara individuell, och följande ska beaktas:

a) Alla relevanta uppgifter om ursprungslandet vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, inbegripet lagar och andra författningar i ursprungslandet samt det sätt på vilket dessa tillämpas.

b) De relevanta utsagor och handlingar som den sökande har lämnat, inklusive information om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse eller allvarlig skada.

c) Sökandens personliga ställning och förhållanden, inklusive faktorer som bakgrund, kön och ålder, så att det kan bedömas huruvida de handlingar den sökande har blivit eller skulle kunna bli utsatt för, på grundval av sökandens personliga omständigheter, skulle innebära förföljelse eller allvarlig skada.

d) Om den sökande efter att ha lämnat ursprungslandet ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, ska man bedöma om denna verksamhet skulle utsätta den sökande för förföljelse eller allvarlig skada om han eller hon återvänder till landet.

e) Om man rimligen kan förvänta sig att den sökande begagnar sig av skyddet i ett annat land där han eller hon kan hävda medborgarskap.

4. Det faktum att den sökande redan har varit utsatt för förföljelse eller annan allvarlig skada, eller för direkta hot om sådan förföljelse eller sådan skada, är en allvarlig indikation på att den sökandes fruktan för förföljelse är välgrundad eller att det finns en verklig risk för att han eller hon kommer att lida allvarlig skada, såvida det inte finns goda skäl till att anta att sådan förföljelse eller allvarlig skada inte kommer att upprepas.

5. När medlemsstaterna tillämpar principen att det är den sökandes skyldighet att styrka sin ansökan om internationellt skydd, och den sökandes uppgifter inte kan styrkas av skriftliga eller andra bevis, ska sådana uppgifter inte behöva bekräftas om följande villkor är uppfyllda:

a) Sökanden har gjort en genuin ansträngning för att styrka sin ansökan.

b) Alla relevanta faktorer som den sökande förfogar över har lagts fram och en tillfredsställande förklaring har lämnats till varför andra relevanta faktorer saknas.

c) Sökandens uppgifter befinns vara sammanhängande och rimliga och strider inte mot tillgänglig specifik och allmän information som rör den sökandes ärende.

d) Sökanden har ansökt om internationellt skydd så tidigt som möjligt, såvida inte sökanden kan framföra goda skäl till varför han eller hon inte gjort det.

e) Sökandens allmänna trovärdighet är fastställd.”

Direktiv 2013/32

6 Skälen 10, 16, 18, 22 och 34 i direktiv 2013/32 har följande lydelse:

”(10) Vid genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna ta hänsyn till relevanta riktlinjer som utarbetats av [Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), som år 2022 ersattes av Europeiska unionens asylbyrå (EUAA)].

…

(16) Det är av yttersta vikt att beslut om alla ansökningar om internationellt skydd fattas på grundval av fakta och, i första instans, av myndigheter vars personal har lämpliga kunskaper eller har erhållit nödvändig utbildning om internationellt skydd.

…

(18) Det ligger i såväl medlemsstaternas som de som ansöker om internationellt skydds intresse att beslut om ansökningar om internationellt skydd fattas så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs.

…

(22) Det ligger också i såväl medlemsstaternas som de sökandes intresse att säkerställa en korrekt bedömning av det internationella skyddsbehovet redan i första instans. Därför bör sökande i första instans erbjudas kostnadsfri information om de rättsliga förutsättningarna och förfarandet, med hänsyn till deras särskilda omständigheter. Tillhandahållandet av sådan information bör bland annat göra det möjligt för sökande att förstå förfarandet bättre och därmed hjälpa dem att följa gällande regler. Det skulle vara oproportionellt att begära att medlemsstaterna tillhandahåller sådan information endast via kvalificerade jurister. Medlemsstaterna bör därför ha möjlighet att använda de lämpligaste medlen för att tillhandahålla sådan information, till exempel genom icke-statliga organisationer, personal vid myndigheter eller särskilda statliga organ.

…

(34) Förfaranden för att pröva behovet av internationellt skydd bör göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att göra en noggrann prövning av ansökningar om internationellt skydd.”

7 I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, anges följande i led f:

” beslutande myndighet : en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden.”

8 I artikel 46 i direktivet, med rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 3:

”1. Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

a) Ett beslut som fattats om en ansökan om internationellt skydd, inbegripet ett beslut

i) att anse en ansökan ogrundad med avseende på flyktingstatus och/eller subsidiärt skydd,

…

3. I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95], åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.”

Nederländsk rätt

9 Artikel 3:3 i wet houdende algemene regels van bestuursrecht (Algemene wet bestuursrecht) (lag om allmänna förvaltningsrättsliga regler (Allmänna förvaltningslagen)) av den 4 juni 1992 (Stb. 1992, nr 315), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad Awb), föreskrivs följande:

”Förvaltningsmyndigheten får inte utöva sin behörighet att fatta beslut för ett annat syfte än det för vilket den har tilldelats behörigheten.”

10 I artikel 6:19 Awb föreskrivs följande:

”1. En begäran om omprövning eller ett överklagande avser per automatik även ett beslut om att återkalla, ändra eller ersätta det omtvistade beslutet, såvitt inte parternas intresse därav är otillräckligt.

…

6. Att det omtvistade beslutet har återkallats eller ersatts utgör inte hinder för att ogiltigförklara beslutet om den som ingett begäran om omprövning eller överklagandet har ett intresse av detta.”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

11 PM, QN, RM, SM, TM, UM, VM och WM (nedan tillsammans kallade klagandena i det nationella målet) är irakiska medborgare som är medlemmar av samma familj, bestående av båda föräldrarna och deras sex barn, däribland flera flickor (nedan kallade flickorna).

12 År 2017 ansökte de om internationellt skydd i Nederländerna. Ansökningarna vilade på tre olika grunder. För det första åberopade de problem med en granne samt rädsla för en vendetta och för att flickorna skulle utsättas för tvångsäktenskap. För det andra gjorde de gällande att de fruktade att flickorna skulle utsättas för kvinnlig könsstympning. För det tredje anförde de att flickorna identifierade sig med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan könen och att de fruktade att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till Irak.

13 Genom beslut av den 11 september 2023 avslog ministern dessa ansökningar om internationellt skydd såsom uppenbart ogrundade. Klagandena i det nationella målet överklagade dessa beslut till Rechtbank Den Haag zittingsplaats, Zwolle (Domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle, Nederländerna), som är den domstol som hänskjutit tolkningsfrågorna.

14 Den hänskjutande domstolen höll en muntlig förhandling i målet den 26 mars 2024 och återupptog därefter handläggningen i avvaktan på domen av den 11 juni 2024, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Kvinnor som identifierar sig med värdet om jämställdhet mellan könen) (C‑646/21, EU:C:2024:487), med motiveringen att den domen kunde vara relevant för prövningen av överklagandet.

15 Efter det att nämnda dom hade meddelats lät ministern hålla ett nytt förhör med klagandena i det nationella målet, innan ett nytt utkast till beslut lades fram, och genom kompletterande beslut av den 25 februari 2025 vidhölls avslaget på ansökningarna om internationellt skydd. Ministern lämnade emellertid en kompletterande motivering vad gäller påståendet att flickorna identifierar sig med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan könen samt rädslan för att flickorna ska utsättas för kvinnlig könsstympning och tvångsäktenskap.

16 Besluten av den 11 september 2023 och de kompletterande besluten av den 25 februari 2025 (nedan tillsammans kallade de i det nationella målet aktuella besluten) överklagades av klagandena i det nationella målet.

17 Ministern har visserligen beslutat att återkalla de i det nationella målet aktuella besluten. Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att den enligt artikel 6:19 Awb är behörig att ogiltigförklara dessa återkallelsebeslut, eftersom klagandena i det nationella målet har ett intresse av att återkallelsebesluten ogiltigförklaras. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att besluten att återkalla de i det nationella målet aktuella besluten kan ogiltigförklaras av två olika skäl. För det första har dessa återkallelsebeslut antagits i strid med artikel 3:3 Awb och kan således ogiltigförklaras av detta skäl. För det andra utgör dessa återkallelsebeslut ett rättsstridigt ingrepp från ministerns sida i förfarandet vid den hänskjutande domstolen, vilket innebär att de strider mot artikel 47 i stadgan och artikel 46 i direktiv 2013/32 och att de kan ogiltigförklaras av detta andra skäl. Den hänskjutande domstolen har slutligen påpekat att den på grund av ogiltigförklaringen av återkallelsebesluten har möjlighet att göra en prövning i sak av de i det nationella målet aktuella besluten.

18 Vad gäller avslaget på klagandenas ansökningar om internationellt skydd anser den hänskjutande domstolen att den förfogar över tillräckliga uppgifter dels för att själv göra en bedömning av huruvida vissa delar av den berättelse som lagts till grund för asylansökningarna är tillförlitliga, nämligen de som indikerar att flickorna identifierar sig med det grundläggande värdet om jämställdhet mellan könen, dels för att själv pröva vissa av de grunder som åberopats till stöd för ansökningarna om internationellt skydd, nämligen problemen med grannen, rädslan för vendetta och rädslan för tvångsäktenskap för flickorna.

19 Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att den enligt rättspraxis från Afdeling Bestuursrechtspraak van de Raad van State (avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) inte får göra sådana bedömningar. Enligt denna nationella rättspraxis kan en domstol som prövar lagenligheten av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd, och som anser att den bedömning, som återfinns i ett sådant beslut, av tillförlitligheten hos den berättelse som lagts till grund för ansökan är otillräckligt underbyggd, nämligen inte själv ta ställning till berättelsens tillförlitlighet eller ansökan som sådan. Domstolen måste upphäva avslagsbeslutet och därefter återförvisa ärendet till ministern för förnyad prövning av ansökan om internationellt skydd.

20 Den hänskjutande domstolen har angett att det framstår som oklart huruvida nämnda nationella rättspraxis är förenlig med direktiv 2013/32.

21 Vad gäller klagandenas fruktan för förföljelse om de återvänder till Irak har den hänskjutande domstolen tillagt att begreppet ”välgrundad fruktan” inte definieras i direktiv 2011/95 och att det på nationell nivå inte har fastställts någon norm för bedömningen av en sådan fruktan. Om bedömningen av en sådan fruktan ska göras med hjälp av en matematisk sannolikhetsberäkning, anser den hänskjutande domstolen att den är skyldig att återförvisa ärendet till ministern för en sådan beräkning, eftersom domstolen, mot bakgrund av föreliggande handlingar i målet och uppgifter om det berörda landet, inte förfogar över de uppgifter som den behöver för att kunna göra en sådan beräkning.

22 Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (Domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle) att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

”1) Ger artikel 46.3 i [direktiv 2013/32], ensam eller jämförd med artikel 47 i [stadgan], eller med någon annan bestämmelse eller princip i unionsrätten, Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (Domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle) behörighet att göra en egen bedömning av en asylberättelses tillförlitlighet och ersätta ministerns bedömning med sin egen?

2) Ger någon av ovannämnda bestämmelser Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (Domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle) behörighet att, på grundval av de uppgifter i asylberättelsen som ministern anser vara tillförlitliga och – för det fall fråga 1 besvaras jakande – de delar av berättelsen som denna domstol därutöver själv anser vara tillförlitliga, göra en materiell och slutgiltig bedömning av ansökan om internationellt skydd? Kan nämnda domstol därvidlag ersätta ministerns rimlighetsbedömning av fruktan för förföljelse eller den verkliga risken för allvarlig skada med sin egen bedömning, i synnerhet om denna domstol med beaktande av offentligt tillgängliga uppgifter om landet anser sig förfoga över tillräckliga uppgifter för att kunna döma i saken?

3) Kan nationell rättspraxis, exempelvis med stöd av den processuella autonomin, begränsa den behörighet som avses i frågorna 1 och 2, så att denna uteslutande tillkommer ministern?

4) Får Rechtbank Den Haag, zittingsplaats Zwolle (Domstolen i Haag, sammanträdesort Zwolle) beakta uppgifter som lämnats i samband med ett överklagande, men som under det administrativa förfarandet ännu inte var tillgängliga, för att avgöra om den förfogar över tillräckliga uppgifter för att avgöra målet i sak? Är det i detta sammanhang relevant huruvida parterna skriftligen eller vid förhandlingen har haft möjlighet att yttra sig fullt ut om de faktiska omständigheterna?

5) Avses med ’välgrundad fruktan för förföljelse’ i den mening som avses i artikel 2 d i direktiv 2011/95 en situation i vilken det föreligger en rimlig grad av sannolikhet att den som ansöker om internationellt skydd kommer att förföljas vid ett återvändande? Ska denna rimliga grad av sannolikhet specificeras närmare med hjälp av kriteriet en ’rationell och förnuftig person’, i samband med vilket det är avgörande huruvida ett återvändande till hemlandet förefaller orimligt efter en avvägning av alla tillgängliga omständigheter för en rationell och förnuftig person som befinner sig i samma situation som denna sökande? Om detta inte är fallet, vilket kriterium ska användas i stället?”

Förfarandet vid EU-domstolen

23 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att målet ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

24 Domstolens andra avdelning beslutade den 22 juli 2025, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att avslå ansökan.

25 Domstolens ordförande beslutade den 19 augusti 2025 att målet skulle handläggas skyndsamt i enlighet med artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler.

Förordningarna (EU) 2024/1347 och (EU) 2024/1348

26 Den hänskjutande domstolen har i sina tolkningsfrågor inte formellt hänvisat till vare sig Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1347 av den 14 maj 2024 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande och för innehållet i det beviljade skyddet, om ändring av rådets direktiv 2003/109/EG och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU (EUT L, 2024/1347, och rättelse i EUT L, 2025/90926) eller till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU (EUT L, 2024/1348). Trots detta har den hänskjutande domstolen begärt att EU-domstolen ska behandla dessa förordningar i sina svar på tolkningsfrågorna, eftersom den kan komma att behöva tillämpa dem vid prövningen av det nationella målet.

27 Det ska erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. EU-domstolen kan sett från detta perspektiv behöva beakta unionsbestämmelser som den nationella domstolen inte har hänvisat till i sin fråga (se dom av den 20 mars 1986, Tissier, 35/85, EU:C:1986:143, punkt 9, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 44).

28 Det ska emellertid, för det första, påpekas att enligt artikel 42 i förordning 2024/1347 blir denna förordning tillämplig från och med den 12 juni 2026.

29 Det har således inte visats att en tolkning av denna förordning är nödvändig för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det nationella målet.

30 I vilket fall som helst så är artikel 2 d i direktiv 2011/95 och artikel 3 led 5 i förordning 2024/1347, där begreppet flykting definieras, formulerade på i huvudsak samma sätt. Tolkningen av uttrycket ”välgrundad fruktan för förföljelse” i artikel 2 d i direktivet är således relevant för en eventuell tolkning av samma uttryck i artikel 3 led 5 i förordningen.

31 För det andra följer det av artikel 79.2 och 79.3 i förordning 2024/1348 dels att denna förordning ska tillämpas från och med den 12 juni 2026, dels att förordningen ska tillämpas på förfarandet för beviljande av internationellt skydd för ansökningar som lämnats in från och med den 12 juni 2026.

32 Härav följer att sådana ansökningar om internationellt skydd som lämnats in före detta datum, såsom är fallet med klagandenas ansökningar, omfattas av direktiv 2013/32.

33 Under dessa omständigheter saknas anledning att tolka förordningarna 2024/1347 och 2024/1348.

Prövning av tolkningsfrågorna

De fyra första frågorna

34 Den hänskjutande domstolen har ställt de fyra första frågorna, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 46.3 i direktiv 2013/32, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, ska tolkas så, att den å ena sidan ger en domstol i första instans, som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd, behörighet att på ett bindande sätt uttala sig om tillförlitligheten hos den berättelse som lagts till grund för ansökan, göra en rimlighetsbedömning av den sökandes fruktan för förföljelse och den verkliga risken för att denne ska utsättas för allvarlig skada vid ett återvändande till sitt ursprungsland, samt pröva huruvida ansökan är välgrundad, med beaktande av de uppgifter som lagts fram under överklagandeförfarandet, och att den å andra sidan ger medlemsstaterna möjlighet att vid behov begränsa denna behörighet så att endast beslutande myndighet, i den mening som avses i artikel 2 f i direktivet (nedan kallad den beslutande myndigheten), är behörig att pröva ansökningar om internationellt skydd och besluta huruvida de ska bifallas.

35 För det första bör det påpekas att det i direktiv 2013/32 görs åtskillnad mellan å ena sidan den ”beslutande myndigheten”, vilken i artikel 2 f definieras som ”en myndighet med domstolsliknande uppgifter eller en administrativ myndighet i en medlemsstat som är ansvarig för att pröva ansökningar om internationellt skydd och behörig att fatta beslut i första instans i sådana ärenden” och å andra sidan, den ”domstol”, som avses i artikel 46. Förfarandet vid den beslutande myndigheten är reglerat i direktivets kapitel III, som har rubriken ”Förfaranden i första instans”, medan förfarandet vid domstolen är reglerat i direktivets kapitel V, som har rubriken ”Överklagande” och som består av artikel 46 (se dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 103, och dom av den 16 juli 2020, Addis, C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 61).

36 Såsom framgår av skäl 34 i direktiv 2013/32 bör förfaranden för att pröva behovet av internationellt skydd göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att göra en noggrann prövning av ansökningar om internationellt skydd.

37 Det är även viktigt att framhålla att det framgår av skälen 16 och 22, och av artikel 4, liksom av den allmänna systematiken i direktivet, att den prövning av en ansökan om internationellt skydd som görs av en administrativ myndighet eller en myndighet med domstolsliknande uppgifter med specifika resurser och personal som är specialiserad på området, utgör ett grundläggande skede i de gemensamma förfaranden som inrättas genom nämnda direktiv (se dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 116, och dom av den 16 juli 2020, Addis, C‑517/17, EU:C:2020:579, punkt 61).

38 Det ska dessutom erinras om att den bedömning som regleras i artikel 4 i direktiv 2011/95, som föreskriver att det ankommer på den beslutande myndigheten att fatta beslut i ärenden rörande ansökan om internationellt skydd, genomförs i två separata steg. I det första steget ska den beslutande myndigheten fastställa de faktiska omständigheter som kan utgöra bevisning till stöd för denna ansökan. I det andra steget ska den göra en rättslig bedömning av dessa omständigheter, och då med beaktande av de faktiska omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om de materiella villkoren för beviljande av internationellt skydd är uppfyllda (se, analogt, dom av den 22 november 2012, M., C‑277/11, EU:C:2012:744, punkt 64).

39 Det är visserligen riktigt att bedömningen av tillförlitligheten hos den berättelse som lagts till grund för ansökan och rimlighetsbedömningen av den sökandes fruktan för förföljelse eller av den verkliga risken för att denne ska utsättas för allvarlig skada, ingår i detta första steg och i bedömningen av de faktiska omständigheterna. Detta innebär för den skull inte att denna bedömning av de faktiska omständigheterna faller utanför behörigheten för en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd.

40 Enligt artikel 46.1 i direktiv 2013/32 har de som ansöker om internationellt skydd nämligen rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot de beslut som rör deras ansökan. I artikel 46.3 i direktivet anges vad denna rätt omfattar. Där preciseras att de medlemsstater som är bundna av direktivet ska se till att den domstol till vilken ett beslut angående en ansökan om internationellt skydd har överklagats gör en ”full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv [2011/95]” (se dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 106, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 76).

41 När det gäller räckvidden av denna rättighet har EU-domstolen slagit fast att uttrycket ”se till att ett effektivt rättsmedel medför en full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna” ska tolkas så, att medlemsstaterna är skyldiga att enligt denna bestämmelse utforma sin nationella rätt på ett sådant sätt att handläggningen av de överklaganden som avses innefattar en domstolsprövning av samtliga faktiska och rättsliga omständigheter, vilka gör det möjligt för den aktuella domstolen att göra en uppdaterad prövning av det enskilda fallet (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 110, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 81).

42 I detta avseende har EU-domstolen klargjort att uttrycket ”det aktuella behovet” lyfter fram skyldigheten för den aktuella domstolen att göra en bedömning som, i förekommande fall, beaktar nya omständigheter som har kommit fram efter antagandet av det överklagade beslutet (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 111, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 82).

43 En sådan bedömning gör det nämligen möjligt att handlägga ansökan om internationellt skydd på ett uttömmande sätt, utan att ärendet behöver återförvisas till den beslutande myndigheten (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 112).

44 Vidare har EU-domstolen angett att adjektivet ”full” i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 bekräftar att den aktuella domstolen är skyldig att pröva såväl de omständigheter som den beslutande myndigheten har beaktat eller borde ha beaktat, som de omständigheter som inträffat efter det att myndigheten har antagit sitt beslut (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 113, och dom av den 1 augusti 2025, Alace och Canpelli, C‑758/24 och C‑759/24, EU:C:2025:591, punkt 83).

45 Det kan således konstateras att i enlighet med den praxis från EU-domstolen som nämns i punkterna 41–43 ovan, så är en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd behörig att bedöma de faktiska omständigheterna och göra en egen fullständig och uppdaterad bedömning av de omständigheter som tagits upp i målet vid den domstolen.

46 Det är nämligen endast genom en prövning av de faktiska omständigheterna som det går att bedöma tillförlitligheten hos den berättelse som lagts till grund för ansökan om internationellt skydd och göra en rimlighetsbedömning av den sökandes fruktan för förföljelse och den verkliga risken för att denne ska utsättas för allvarlig skada. Detta utgör grundläggande beståndsdelar av prövningen av behovet av internationellt skydd.

47 Det kan vidare konstateras att en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd, såsom framgår av punkterna 42 och 44 ovan, är skyldig att pröva såväl de omständigheter som den beslutande myndigheten har beaktat eller borde ha beaktat som de omständigheter som inträffat efter det att denna myndighet antog sitt beslut.

48 Detta innebär att en sådan domstol kan beakta uppgifter som lagts fram under handläggningen av målet om överklagande, men som ännu inte var tillgängliga under det administrativa förfarandet.

49 Vidare skulle handläggningen av en ansökan om internationellt skydd fördröjas avsevärt om en domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en sådan ansökan var tvungen att återförvisa ärendet till den beslutande myndigheten för att denna myndighet skulle kunna beakta sådana omständigheter vid prövningen av sökandens behov av internationellt skydd.

50 Nämnda domstols befogenhet att ta nya omständigheter i beaktande, vilka den beslutande myndigheten inte har tagit ställning till, följer av syftet med direktiv 2013/32, vilket – i enlighet med vad om anges i skäl 18 – särskilt består i att ansökningar om internationellt skydd ska handläggas ”så fort som möjligt, dock utan åsidosättande av kraven på att en adekvat och fullständig prövning utförs” (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 111 och 112, och dom av den 4 oktober 2024, Ministerstvo vnitra České republiky, Odbor azylové a migrační politiky, C‑406/22, EU:C:2024:841, punkterna 78 och 88).

51 Vad gäller frågan huruvida den som ansöker om internationellt skydd och den beslutande myndigheten ska ges möjlighet att yttra sig över dessa nya omständigheter, har EU-domstolen angett att den aktuella domstolen i enlighet med vad som följer av artikel 47 i stadgan är skyldig att bereda sökanden möjlighet att yttra sig när dessa omständigheter kan påverka honom eller henne på ett ogynnsamt sätt (dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkt 114).

52 Denna domstol måste också, i enlighet med den kontradiktoriska principen, bereda den beslutande myndigheten möjlighet att yttra sig om sådana nya omständigheter.

53 En sådan tolkning är desto mer påkallad eftersom nämnda domstol är tvungen att beakta dessa nya omständigheter för att kunna uttala sig om ansökan om internationellt skydd på ett uttömmande sätt.

54 Av detta följer att en nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd, för att uppfylla det krav på full omprövning och prövning av det aktuella behovet som föreskrivs i artikel 46.3 i direktiv 2013/32, dels måste vara behörig att göra en egen bedömning av omständigheterna, dels måste beakta nya omständigheter som framkommit efter antagandet av det överklagade beslutet och säkerställa att parterna har möjlighet att yttra sig över dessa omständigheter.

55 För det andra framgår det av EU-domstolens praxis att unionslagstiftarens avsikt, när den genom antagandet av artikel 46.3 i direktiv 2013/32 föreskrev att den domstol som är behörig att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd är skyldig att i förekommande fall undersöka sökandens ”behov av internationellt skydd”, måste anses ha varit att ge denna domstol möjlighet att, när denna anser sig förfoga över samtliga i detta avseende nödvändiga uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna, och när den har gjort en full omprövning och en prövning av det aktuella behovet – det vill säga en fullständig och uppdaterad prövning – med avseende på dessa uppgifter, med bindande verkan avgöra frågan huruvida sökanden uppfyller de villkor som uppställs i direktiv 2011/95 för att tillerkännas internationellt skydd (dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 65).

56 Det följer av denna rättspraxis och av punkterna 41–44 ovan att lagstiftaren i artikel 46.3 i direktiv 2013/32 har bestämt hur omfattande och ingående prövningen av sökandenas behov av internationellt skydd ska vara när en nationell domstol i första instans har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd. Av detta följer att bestämmandet av hur omfattande och ingående denna prövning ska vara inte faller inom medlemsstaternas processuella autonomi. Medlemsstaterna kan därför inte begränsa en sådan domstols behörighet att pröva behoven av internationellt skydd.

57 Denna slutsats påverkas inte av argumentet att den beslutande myndigheten skulle vara bättre lämpad och rustad för att göra en sakprövning av ansökningar om internationellt skydd. Visserligen är det riktigt att myndighetens prövning av en sådan ansökan, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 37 ovan, utgör ett grundläggande skede i de gemensamma förfaranden som införts genom direktiv 2013/32. Inom ramen för det system som inrättats genom detta direktiv är nämnda myndighet emellertid inte ensam om att ha behörighet att bedöma ansökningar om internationellt skydd och besluta huruvida de ska bifallas, såsom framgår av bland annat den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 55 ovan.

58 Av ovanstående överväganden följer också att, i motsats till vad den nederländska regeringen har hävdat i sina inlagor, en nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd tillerkänns en behörighet som sträcker sig längre än en ”kontroll med viss återhållsamhet” av den beslutande myndighetens beslut. Nämnda domstol kan således inte vara skyldig att utöva denna behörighet ”med återhållsamhet” utan måste göra en full omprövning och en prövning av det aktuella behovet, det vill säga en prövning som är fullständig och uppdaterad, av de faktiska och rättsliga omständigheterna samt av sökandens behov av internationellt skydd.

59 Vidare är det riktigt att artikel 46.3 i direktiv 2013/32, enligt EU-domstolens praxis, enbart handlar om prövningen av överklagandet och således inte avser följderna av ett eventuellt upphävande av det överklagade beslut (dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkt 54).

60 Det framgår emellertid även av rättspraxis att ett erkännande av att en sådan domstol har behörighet att med bindande verkan ta ställning till huruvida en sökande uppfyller villkoren i direktiv 2011/95 för att beviljas internationellt skydd innebär att när den domstolen upphäver ett beslut av en förvaltningsmyndighet efter en fullständig och uppdaterad prövning av en sökandes behov av internationellt skydd mot bakgrund av alla relevanta rättsliga och faktiska omständigheter och konstaterar att sökanden ska beviljas internationellt skydd, och därefter återförvisar ärendet till denna förvaltningsmyndighet för att denna ska fatta ett nytt beslut, så är förvaltningsmyndigheten skyldig att bevilja det begärda internationella skyddet, förutom om det framkommer faktiska eller rättsliga omständigheter som objektivt sett kräver en ny uppdaterad bedömning. Likaså gäller att om samma förvaltningsmyndighet därefter har antagit ett beslut av motsatt innebörd, utan att i detta avseende fastställa att det har inträffat nya omständigheter som rättfärdigar en ny bedömning av sökandens behov av internationellt skydd, föreligger en skyldighet för nämnda domstol att ändra det beslut som inte överensstämmer med dess föregående avgörande och ersätta det beslutet med sitt eget beslut vad gäller ansökan om internationellt skydd samt vid behov underlåta att tillämpa nationella bestämmelser som förbjuder den att göra detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Torubarov, C‑556/17, EU:C:2019:626, punkterna 66, 73, 75, 77 och 78).

61 I förevarande fall framgår det av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att den anser sig förfoga över tillräckliga uppgifter för att själv kunna göra en tillförlitlighetsbedömning av vissa uppgifter i den berättelse som lämnats av de personer som ansöker om internationellt skydd och vissa skäl som åberopats till stöd för deras ansökningar om internationellt skydd. Den hänskjutande domstolen har emellertid preciserat att den, enligt rättspraxis från Afdeling Bestuursrechtspraak van de Raad van State (avdelningen för förvaltningsrättsliga mål vid Högsta förvaltningsdomstolen), inte har befogenhet att göra sådana bedömningar utan ska begränsa sig till att upphäva de i det nationella målet aktuella besluten och därefter återförvisa ärendet till ministern för förnyad prövning av ansökningarna om internationellt skydd.

62 I detta avseende bör det erinras om att det följer av fast rättspraxis att de nationella domstolarna vid tillämpningen av nationell rätt är skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka denna mot bakgrund av det aktuella direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås och därmed följa artikel 288 tredje stycket FEUF (dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

63 Principen om en direktivkonform tolkning innebär att de nationella domstolarna ska göra allt som ligger inom deras behörighet, med hänsyn till den nationella rätten i dess helhet och med tillämpning av de tolkningsmetoder som är erkända i nationell rätt, för att säkerställa att det aktuella direktivet ges full verkan och för att uppnå ett resultat som överensstämmer med dess syfte (dom av den 6 november 2018, Bauer och Willmeroth, C‑569/16 och C‑570/16, EU:C:2018:871, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

64 EU-domstolen har i detta sammanhang redan slagit fast att kravet på en direktivkonform tolkning innefattar en skyldighet för de nationella domstolarna att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett direktivs syfte. En nationell domstol får därför bland annat inte slå fast att den saknar möjlighet att göra en unionsrättskonform tolkning av en nationell bestämmelse enbart av den anledningen att den bestämmelsen i fast rättspraxis har tolkats på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (dom av den 17 april 2018, Egenberger, C‑414/16, EU:C:2018:257, punkterna 72 och 73 samt där angiven rättspraxis).

65 Om en sådan unionsrättskonform tolkning skulle visa sig vara omöjlig, har EU-domstolen emellertid understrukit att den behöriga domstolen, för att tillämpa unionsrätten, är skyldig att underlåta att tillämpa nationella lagbestämmelser vilka eventuellt kan hindra att unionsrättsliga bestämmelser med direkt effekt – såsom artikel 46.3 i direktiv 2013/32, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan – ges full verkan (dom av den 3 april 2025, Barouk, C‑283/24, EU:C:2025:236, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

66 Slutligen vederläggs ovanstående överväganden inte av att det finns en möjlighet att överklaga ett avgörande som meddelas av en nationell domstol i första instans som har att pröva ett överklagande av den beslutande myndighetens beslut att avslå en ansökan om internationellt skydd.

67 Enligt lydelsen av artikel 46.3 i direktiv 2013/32 avser det effektiva rättsmedel som medlemsstaterna ska föreskriva ”åtminstone [överklagande] vid domstol eller tribunal i första instans”. Denna bestämmelse innebär således att medlemsstaterna åläggs att föreskriva ett sådant rättsmedel och samtidigt ges möjlighet att införa ett överklagande- eller kassationsförfarande, utan att särdragen hos den prövning som föreskrivs i denna bestämmelse blir annorlunda beroende på om medlemsstaterna använder sig av denna möjlighet eller inte.

68 Med hänsyn till det ovan anförda ska de fyra första frågorna besvaras enligt följande. Artikel 46.3 i direktiv 2013/32 ska, mot bakgrund av artikel 47 i stadgan, tolkas så, att denna bestämmelse för det första ger en domstol i första instans, som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd, behörighet att på ett bindande sätt uttala sig om tillförlitligheten hos den berättelse som lagts till grund för ansökan, göra en rimlighetsbedömning av den sökandes fruktan för förföljelse eller den verkliga risken för att denne ska utsättas för allvarlig skada vid ett återvändande till sitt ursprungsland, samt pröva huruvida ansökan är välgrundad, med beaktande av de uppgifter som lagts fram under överklagandeförfarandet, och att denna bestämmelse för det andra inte ger medlemsstaterna någon möjlighet att begränsa denna behörighet.

Den femte frågan

69 Den hänskjutande domstolen har ställt den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 2 d i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att uttrycket ”välgrundad fruktan för förföljelse” avser en situation där det föreligger rimlig sannolikhet för att en person som ansöker om internationellt skydd kommer att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till ursprungslandet, och den hänskjutande domstolen önskar i förekommande fall få klarhet i vilka kriterier som ska användas för att fastställa om det föreligger en sådan rimlig sannolikhet.

70 I förevarande fall framgår det av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen överväger två olika metoder för att bedöma om det föreligger välgrundad fruktan för förföljelse. Den ena metoden innebär att man gör en uppskattning av personens fruktan utifrån en matematisk sannolikhetsberäkning. Den andra metoden är att definiera personens fruktan som en ”rimlig sannolikhet” eller ”en rimlig risk för förföljelse”. Med denna hypotes som utgångspunkt söker den hänskjutande domstolen utröna huruvida det relevanta kriteriet för bedömningen är om ett återvändande till hemlandet framstår som orimligt för en rationell och förnuftig person, som befinner sig i samma situation som den sökande, efter en avvägning av alla tillgängliga omständigheter.

71 Härvid ska det för det första erinras om att det framgår av artikel 2 d i direktiv 2011/95, som återger innehållet i artikel 1 A punkt 2 i Genèvekonventionen, att man med ”flykting” bland annat avser en tredjelandsmedborgare som med anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, nationalitet, politisk åskådning eller tillhörighet till viss samhällsgrupp befinner sig utanför det land där han eller hon är medborgare och som inte kan eller på grund av sin fruktan inte vill begagna sig av det landets skydd.

72 När det gäller bedömningen av huruvida den som ansöker om internationellt skydd har en välgrundad fruktan för förföljelse, har EU-domstolen understrukit att en sådan bedömning ska präglas av uppmärksamhet och försiktighet, med hänsyn till att det handlar om frågor om människors integritet och den personliga friheten, det vill säga frågor som rör unionens grundläggande värderingar (se, analogt, dom av den 2 mars 2010, Salahadin Abdulla m.fl., C‑175/08, C‑176/08, C‑178/08 och C‑179/08, EU:C:2010:105, punkterna 88–90).

73 Det framgår även av EU-domstolens praxis att bedömningen, enligt regelverket i direktiv 2011/95, av huruvida en sökandes fruktan för förföljelse är välgrundad, enligt artikel 4.3 i direktivet ska vara individuell och göras i varje enskilt fall. När de behöriga nationella myndigheterna gör en sådan bedömning ska de utreda huruvida de fastställda omständigheterna utgör ett sådant hot att den berörda personen, med hänsyn till dennes personliga förhållanden, kan hysa välgrundad fruktan för att faktiskt utsättas för förföljelse. Denna bedömning ska enbart bygga på en konkret utvärdering av fakta och omständigheter i enlighet med de regler som uppställs i bland annat artikel 4.3–4.5 i direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (Politisk åskådning i den mottagande medlemsstaten), C‑151/22, EU:C:2023:688, punkt 42).

74 I leden a–e i artikel 4.3 i direktiv 2011/95 räknas de aspekter upp som ska beaktas för detta ändamål. Där ingår bland annat alla relevanta uppgifter om sökandens ursprungsland vid den tidpunkt då beslut fattas om ansökan, utsagor och handlingar om huruvida sökanden har varit eller kan bli utsatt för förföljelse samt sökandens personliga ställning och förhållanden. I artikel 4.4 i direktivet anges att det faktum att den sökande redan har varit utsatt för förföljelse eller för direkta hot om sådan förföljelse är en allvarlig indikation på att den sökandes fruktan för förföljelse är välgrundad, såvida det inte finns goda skäl till att anta att sådan förföljelse inte kommer att upprepas.

75 De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna ska göra en fullständig och ingående prövning av samtliga relevanta omständigheter avseende sökandens särskilda personliga förhållanden och den allmännare kontexten i sökandens ursprungsland, bland annat dess politiska, rättsliga, judiciella, historiska och sociokulturella aspekter, för att avgöra huruvida sökanden har välgrundad fruktan för att personligen bli föremål för förföljelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 september 2023, Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (Politisk åskådning i den mottagande medlemsstaten), C‑151/22, EU:C:2023:688, punkt 45).

76 Det följer således av EU-domstolens praxis att det, för att avgöra huruvida en person som ansöker om internationellt skydd har en välgrundad fruktan för förföljelse, ska göras en individuell, konkret och objektiv bedömning, präglad av uppmärksamhet och försiktighet, av sökandens personliga förhållanden, fakta och omständigheter som har att göra med ansökan och situationen i ursprungslandet.

77 För det andra ska det erinras om att det följer av fast rättspraxis att bestämmelserna i direktiv 2011/95 ska tolkas inte bara mot bakgrund av direktivets allmänna systematik och syfte, utan även med beaktande av Genèvekonventionen, vilken, såsom anges i skäl 4 i direktivet, utgör ”grundstenen i det folkrättsliga systemet för skydd av flyktingar” (dom av den 4 oktober 2024, Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl m.fl. (Afghanska kvinnor), C‑608/22 och C‑609/22, EU:C:2024:828, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

78 I detta sammanhang, och med beaktande av den roll som FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) har tilldelats genom Genèvekonventionen, ska de handlingar som UNHCR utfärdat anses ha särskild relevans (dom av den 16 januari 2024, Intervyuirasht organ na DAB pri MS (Kvinnor som utsatts för våld i hemmet), C‑621/21, EU:C:2024:47, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

79 Uttrycket ”välgrundad fruktan för förföljelse” i artikel 1 A led 2 i Genèvekonventionen har tolkats i punkterna 37–50 i UNHCR:s dokument HCR/1P/4/FRE/REV.4 från februari 2019 som bär titeln ”Handbook on Procedures and Criteria for Determining Refugee Status under the 1951 Convention and the 1967 Protocol relating to the Status of Refugees”.

80 Enligt detta dokument har ”välgrundad fruktan för förföljelse” en subjektiv och en objektiv dimension. Med hänsyn till att fruktan är något subjektivt består bedömningen av situationen för en person som ansöker om internationellt skydd snarare av en bedömning av denna persons utsagor än av en bedömning av situationen i ursprungslandet. Eftersom denna subjektiva faktor föregås av preciseringen ”välgrundad” ska ställningen som flykting emellertid inte fastställas enbart utifrån sökandens sinnesstämning, utan på grundval av en objektiv situation och en individuell bedömning. Vid bedömningen av huruvida det föreligger en rimlig fruktan ska således båda faktorerna beaktas.

81 Dels följer det av dessa anvisningar att bedömningen av om det föreligger ”välgrundad fruktan för förföljelse” inte kan göras enbart utifrån den sökandes subjektiva synvinkel utan måste vila på en objektiv bedömning av situationen.

82 Dels är kravet att det ska föreligga en rimlig fruktan eller en fruktan som kan styrkas i rimlig utsträckning.

83 För det tredje ska det erinras om att enligt skäl 10 i direktiv 2013/32 bör medlemsstaterna, vid genomförandet av detta direktiv, ta hänsyn till relevanta riktlinjer som utarbetats av Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo), som år 2022 ersattes av Europeiska unionens asylbyrå (EUAA).

84 EUAA anger på sidorna 20 och 21 i sin praktiska vägledning, med namnet ”Berättigande till internationellt skydd”, att den subjektiva fruktan hos en person som ansöker om internationellt skydd måste styrkas på ett objektivt sätt för att anses välgrundad. För att utvärdera sökandens situation måste hans eller hennes personliga omständigheter dessutom bedömas i ljuset av uppgifterna om den allmänna situationen i hans eller hennes ursprungsland.

85 EUAA anger vidare på sidorna 118 och 119 i ”Praktisk vägledning om bevisvärdering och riskbedömning” att en fruktan för förföljelse anses vara välgrundad när sannolikheten för att risken för förföljelse inträffar uppnår en viss tröskel. Enligt denna praktiska vägledning ska man kräva en rimlig grad av sannolikhet, vilket innebär att blotta möjligheten att förföljelse kan komma att äga rum inte räcker för att slå fast att den fruktan som åberopats är välgrundad, men att det inte ska krävas att risken är säker.

86 Dels följer av dessa tre grupper av överväganden att de behöriga nationella myndigheterna, för att avgöra huruvida det föreligger en välgrundad fruktan för förföljelse, inte kan utgå endast från den subjektiva upplevelsen hos den som ansöker om internationellt skydd, utan måste göra en individuell, konkret och objektiv bedömning av sökandens personliga förhållanden, fakta och omständigheter som har att göra med ansökan och situationen i ursprungslandet.

87 Dels följer härav att en fruktan för förföljelse ska anses styrkt när det föreligger en rimlig grad av sannolikhet för att den risk för förföljelse som sökanden har åberopat kommer att förverkligas vid ett återvändande till ursprungslandet.

88 Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte frågan besvaras enligt följande. Artikel 2 d i direktiv 2011/95 ska tolkas så, att uttrycket ”välgrundad fruktan för förföljelse” avser en situation där det föreligger en rimlig grad av sannolikhet för att en person som ansöker om internationellt skydd kommer att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till ursprungslandet och att de behöriga nationella myndigheterna, för att avgöra huruvida det föreligger en sådan fruktan, därvid måste göra en individuell, konkret och objektiv bedömning av sökandens personliga förhållanden, fakta och omständigheter som har att göra med ansökan och situationen i sökandens ursprungsland.

Rättegångskostnader

89 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1) Artikel 46.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd, mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas så,

att denna bestämmelse för det första ger en domstol i första instans, som har att pröva ett överklagande av ett beslut om avslag på en ansökan om internationellt skydd, behörighet att på ett bindande sätt uttala sig om tillförlitligheten hos den berättelse som lagts till grund för ansökan, göra en rimlighetsbedömning av den sökandes fruktan för förföljelse eller den verkliga risken för att denne ska utsättas för allvarlig skada vid ett återvändande till sitt ursprungsland, samt pröva huruvida ansökan är välgrundad, med beaktande av de uppgifter som lagts fram under överklagandeförfarandet, och att denna bestämmelse för det andra inte ger medlemsstaterna någon möjlighet att begränsa denna behörighet.

2) Artikel 2 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/95/EU av den 13 december 2011 om normer för när tredjelandsmedborgare eller statslösa personer ska anses berättigade till internationellt skydd, för en enhetlig status för flyktingar eller personer som uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, och för innehållet i det beviljade skyddet

ska tolkas så,

att uttrycket ”välgrundad fruktan för förföljelse” avser en situation där det föreligger en rimlig grad av sannolikhet för att en person som ansöker om internationellt skydd kommer att utsättas för förföljelse vid ett återvändande till ursprungslandet och att de behöriga nationella myndigheterna, för att avgöra huruvida det föreligger en sådan fruktan, därvid måste göra en individuell, konkret och objektiv bedömning av sökandens personliga förhållanden, fakta och omständigheter som har att göra med ansökan och situationen i sökandens ursprungsland.

Underskrifter

* Rättegångsspråk: nederländska.

i Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.