Domstolens dom (fjärde avdelningen) den 12 februari 2026

I mål C‑712/25 PPU [Rastoshev], angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Apelativen sad – Sofia (Appellationsdomstolen i Sofia, Bulgarien) genom beslut av den 11 november 2025, som inkom till domstolen den 11 november 2025, i brottmålet mot

DOMSTOLEN (fjärde avdelningen) sammansatt av avdelningsordföranden I. Jarukaitis samt domarna M. Condinanzi (referent), N. Jääskinen, R. Frendo och A. Kornezov, generaladvokat: M. Campos Sánchez-Bordona, justitiesekreterare: handläggaren R. Stefanova-Kamisheva,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 13 januari 2026,

med beaktande av de yttranden som avgetts av: XM, genom N.H. Baydakov och P.K. Penevilova, advokati, Frankrikes regering, genom B. Dourthe och M. Guiresse, båda i egenskap av ombud, Europeiska kommissionen, genom H. Leupold, J. Vondung och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 2 februari 2026 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

Bulgarisk rätt

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

Huruvida målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande

Prövning av tolkningsfrågan

Rättegångskostnader

1 Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4 led 7 a i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1, och rättelse i EUT L 279, 2006, s. 30), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

2 Begäran har framställts i ett förfarande för verkställighet i Bulgarien av en europeisk arresteringsorder som utfärdats av de franska rättsliga myndigheterna mot XM, en bulgarisk medborgare, och för överlämnande av honom för lagföring.

3 I skäl 6 i rambeslut 2002/584 anges följande:

4 I artikel 1 i rambeslutet, med rubriken Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder, föreskrivs följande:

5 I artikel 3 i rambeslutet, med rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern skall vägras, föreskrivs följande:

6 I artikel 4 i rambeslut 2002/584, med rubriken Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras, föreskrivs följande:

7 Rambeslut 2002/584 införlivas med bulgarisk rätt genom Zakon za ekstraditsiata i evropeiskata zapoved za arest (lagen om utlämning och om den europeiska arresteringsordern) av den 3 juni 2005 (DV nr 46/05), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad ZEEZA).

8 Artikel 40 ZEEZA har rubriken Skäl för att vägra verkställighet av en europeiska arresteringsorder. I punkt 1 led 5 i den artikeln föreskrivs följande:

9 I artikel 44.7 och 44.12 ZEEZA föreskrivs följande:

10 Den 18 september 2025 utfärdade vice ordföranden med ansvar för förundersökningen vid Tribunal judiciaire de Marseille (Förstainstansdomstolen i Marseille, Frankrike) en europeisk arresteringsorder mot XM i syfte att inleda ett straffrättsligt förfarande mot XM och få honom överlämnad för sex brott som han påstods ha begått, nämligen organiserat bedrägeri, aktiv korruption genom att erbjuda en fördel till en aktiv deltagare i ett idrottsevenemang som ger upphov till vadslagning i syfte att påverka evenemangets normala och rättvisa genomförande, organiserat häleri av egendom som härrör från brott, grov penningtvätt i form av organiserad medhjälp till oriktigt intygande om ursprunget till gärningsmannens egendom eller inkomster, grov penningtvätt i form av organiserad medhjälp till placering, döljande eller omvandling av vinning av brott och slutligen, deltagande i en kriminell organisation i brottsförberedande syfte.

11 Dessa brott begicks mellan åren 2018 och 2024, inom ramen för ett system för att fixa tennismatcher, i flera stater, däribland Frankrike och Bulgarien.

12 Den 20 oktober 2025 beslutade Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som prövade ärendet i första instans, att den europeiska arresteringsordern skulle verkställas och förordnade om häktning av XM fram till dess att han faktiskt överlämnades till de franska myndigheterna.

13 XM överklagade det beslutet till Apelativen sad – Sofia (Appellationsdomstolen i Sofia, Bulgarien), som är hänskjutande domstol, och gjorde gällande att verkställigheten av den europeiska arresteringsordern borde vägras på grund av att de påstådda brotten delvis hade begåtts i Bulgarien. XM anser därför att han borde lagföras enligt den bulgariska strafflagen, vilken är tillämplig på samtliga brott som begåtts i landet och på gärningar som begåtts i utlandet av bulgariska medborgare.

14 Överklagandet har ingen suspensiv verkan på häktningen av XM, som fortfarande är frihetsberövad. Det framgår dessutom av de handlingar som getts in till EU-domstolen att de bulgariska rättsliga myndigheterna, vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande, ännu inte hade inlett något straffrättsligt förfarande mot XM för brotten.

15 Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i Bulgarien finns två olika uppfattningar i rättspraxis när det gäller frågan huruvida den omständigheten att det brott som ligger till grund för en europeisk arresteringsorder helt eller delvis har begåtts i Bulgarien, i sig utgör ett skäl för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern.

16 En uppfattning som kommit till uttryck i rättspraxis är att en sådan omständighet inte i sig kan motivera att verkställighet vägras. Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att göra en helhetsbedömning med beaktande av bland annat det aktuella brottets gränsöverskridande karaktär, avsaknaden av lagföring i den verkställande medlemsstaten, platsen där det aktuella brottet har fullbordats och där brottsoffren har lidit skada samt målet att säkerställa en effektiv brottsutredning och undvika risken för straffrihet.

17 En annan uppfattning som uttryckts i rättspraxis är däremot att den omständigheten att det brott som är föremål för en europeisk arresteringsorder helt eller delvis har begåtts i Bulgarien anses utgöra ett tillräckligt skäl för att vägra verkställighet, eftersom den bulgariska strafflagen är tillämplig på samtliga brott som begås i den medlemsstaten, utan att det föreskrivs något undantag, även när det finns internationella rättsakter eller traktater som ratificerats av Republiken Bulgarien.

18 Den hänskjutande domstolen har angett att dessa motsättningar i nationell rättspraxis avseende tolkningen av de bestämmelser som införlivar rambeslut 2002/584 inte kan överbryggas genom ett avgörande från Varhoven kasatsionen sad (Högsta domstolen, Bulgarien), eftersom appellationsdomstolarnas avgöranden på detta område, i enlighet med artikel 44.12 ZEEZA, är slutgiltiga.

19 Den hänskjutande domstolen anser följaktligen att ett förhandsavgörande från EU-domstolen kommer att göra det möjligt att avhjälpa dessa motsättningar i rättspraxis, vilka direkt påverkar en effektiv och korrekt tillämpning av unionsrätten.

20 Mot denna bakgrund beslutade Apelativen sad – Sofia (Appellationsdomstolen i Sofia) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

21 Den hänskjutande domstolen har ansökt om att det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 107 i domstolens rättegångsregler ska tillämpas.

22 Av dessa bestämmelser följer att två kumulativa villkor måste vara uppfyllda för att detta förfarande ska kunna tillämpas. För det första ska begäran om förhandsavgörande ge upphov till tolkningsfrågor rörande området med frihet, säkerhet och rättvisa, som behandlas i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget. För det andra ska omständigheterna i det nationella målet, såsom de beskrivits av den hänskjutande domstolen, vara sådana att det föreligger en situation som ställer krav på skyndsamhet.

23 Vad gäller det första villkoret ska det påpekas att förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rambeslut 2002/584, som omfattas av de områden som avses i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget rörande området med frihet, säkerhet och rättvisa. Denna begäran är således av ett sådant slag att förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande kan komma att tillämpas.

24 Vad gäller det andra villkoret är detta uppfyllt bland annat när den berörda personen i det nationella målet är frihetsberövad och utgången i det nationella målet är avgörande för huruvida denna person ska vara fortsatt frihetsberövad. Den berörda personens situation ska i detta sammanhang bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om handläggning enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande (dom av den 4 september 2025, Adrar, C‑313/25 PPU, EU:C:2025:647, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

25 I förevarande fall framgår det för det första av beslutet om hänskjutande att Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia), genom sitt beslut av den 20 oktober 2025, varigenom den medgav verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats av de franska myndigheterna, förordnade om häktning av XM i syfte att överlämna honom till de franska myndigheterna. Den hänskjutande domstolen har preciserat att överklagandet av det beslutet inte har suspensiv verkan och att XM följaktligen var frihetsberövad vid tidpunkten för beslutet om hänskjutande.

26 För det andra syftar tolkningsfrågan till att få klarlagt huruvida artikel 4 led 7 a i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den hänskjutande domstolen, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, är skyldig att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern enbart av det skälet att brottet helt eller delvis har begåtts i den verkställande medlemsstaten. Frågan huruvida XM ska vara fortsatt frihetsberövad beror således på utgången i det nationella målet.

27 Mot denna bakgrund beslutade EU-domstolens fjärde avdelning den 24 november 2025, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att målet ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

28 Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 4 led 7 a i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den utgör hinder för rättspraxis i en medlemsstat, enligt vilken den omständigheten att det brott, för vilket en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring, helt eller delvis har begåtts i den verkställande medlemsstaten räcker för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern.

29 EU-domstolen erinrar inledningsvis om att enligt den bestämmelsen får den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om arresteringsordern avser brott som enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning anses ha begåtts helt eller delvis på dess territorium eller en plats som är likställd med den medlemsstatens territorium.

30 Det ska även erinras om att det genom rambeslut 2002/584 inrättas ett förenklat och effektivt system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott. Syftet med detta är att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet, vilket i sin tur syftar till att uppnå målet för Europeiska unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

31 Inom det område som regleras av rambeslut 2002/584 kommer principen om ömsesidigt erkännande – vilken, såsom i synnerhet framgår av skäl 6 i rambeslutet, utgör en hörnsten i det straffrättsliga samarbetet – till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet. I den bestämmelsen instiftas regeln att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet (se, bland annat, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 38 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 36).

32 Det innebär för det första att de verkställande rättsliga myndigheterna endast får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med åberopande av grunder som följer av rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats av EU-domstolen. För det andra är huvudregeln att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, medan möjligheten att vägra verkställighet är utformad som ett undantag som ska tolkas restriktivt (dom av den 21 december 2023, GN (Barnets bästa som skäl för avslag), C‑261/22, EU:C:2023:1017, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

33 I rambeslut 2002/584 anges uttryckligen de skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras (artikel 3) och de skäl som medför att sådan verkställighet får vägras (artiklarna 4 och 4a) (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

34 Vad gäller de skäl som medför att verkställighet får vägras, vilka räknas upp i artikel 4 i rambeslut 2002/584, framgår det av domstolens praxis att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning vid införlivandet av rambeslutet. Det står således medlemsstaterna fritt att välja om de ska införliva dessa skäl med sin nationella rätt eller inte. Medlemsstaterna får även välja att begränsa de fall då den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, vilket underlättar överlämnandet av eftersökta personer, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande i artikel 1.2 i rambeslutet (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

35 Det ska dessutom påpekas att det i artikel 4 i rambeslut 2002/584 föreskrivs att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som räknas upp i artikel 4 leden 1–7, bland dessa ingår bland annat den omständigheten att arresteringsordern avser brott som enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning anses ha begåtts helt eller delvis på dess territorium eller en plats som är likställd med den medlemsstatens territorium.

36 Det framgår således av ordalydelsen i artikel 4 i rambeslut 2002/584, i synnerhet av användningen av verbet få, i förening med infinitivformen av verbet vägra, vars subjekt är den verkställande rättsliga myndigheten, att denna myndighet själv ska ha ett utrymme för skönsmässig bedömning i fråga om huruvida det finns anledning att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som anges i nämnda artikel 4 (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

37 Av detta följer att medlemsstaterna, när de väljer att införliva ett eller flera av de skäl som medför att verkställighet får vägras som anges i artikel 4 i rambeslut 2002/584, inte får föreskriva att de rättsliga myndigheterna är skyldiga att vägra att verkställa varje europeisk arresteringsorder som formellt omfattas av tillämpningsområdet för dessa skäl, utan möjlighet för dessa myndigheter att beakta omständigheterna i varje enskilt fall (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

38 Denna tolkning av artikel 4 i rambeslut 2002/584 stöds av det sammanhang som artikel 4 ingår i.

39 I enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 32 ovan ska nämligen skälen för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder tolkas restriktivt. En nationell bestämmelse eller rättspraxis som hindrar den verkställande rättsliga myndigheten från att utöva den möjlighet som denna myndighet ges genom artikel 4 i rambeslut 2002/584 att mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall bedöma huruvida villkoren för att vägra överlämnande är uppfyllda, skulle få till följd att den möjligheten ersätts med en skyldighet att vägra överlämnande. Det undantag som möjligheten att vägra överlämnande utgör skulle därmed omvandlas till huvudregel (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkterna 46 och 47).

40 Domstolen har vidare redan slagit fast att det framgår av en jämförelse mellan ordalydelsen i artikel 4 i rambeslut 2002/584 – enligt vilken den verkställande rättsliga myndigheten får vägra, och ordalydelsen i artikel 3 i rambeslutet, i vilken det, såsom framgår av rubriken, anges skäl till att verkställighet … skall vägras, vilka innebär att den verkställande rättsliga myndigheten skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder – att denna myndighet inte har något utrymme för skönsmässig bedömning enligt artikel 3 i rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 48).

41 Nämnda tolkning av artikel 4 är även förenlig med syftet med artikel 4 led 7 a i rambeslut 2002/584, vilket ska beaktas av den verkställande rättsliga myndigheten vid dess bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 september 2025, C.J. (Verkställighet av en påföljd till följd av en europeisk arresteringsorder), C‑305/22, EU:C:2025:665, punkt 44) och vilket mer allmänt ingår i de syften som eftersträvas med rambeslutet.

42 Samtidigt som unionslagstiftaren har erkänt att medlemsstaterna får lagföra förövare av brott som begåtts på deras territorium har denna lagstiftare nämligen, genom att föreskriva att detta skäl för att vägra verkställighet är ett fakultativt skäl, velat möjliggöra att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring, och som kan lagföras såväl av den utfärdande rättsliga myndigheten som av den verkställande rättsliga myndigheten, ska kunna lagföras av den rättsliga myndighet som är bäst lämpad att göra detta med hänsyn till en god straffrättskipning.

43 För att uppnå detta mål måste den verkställande rättsliga myndigheten ha ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för den att, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, avgöra huruvida det finns objektiva omständigheter som kan ligga till grund för slutsatsen att den är bäst lämpad att göra detta och som följaktligen, med stöd av artikel 4 led 7 a i rambeslut 2002/584, kan motivera att verkställighet av den europeiska arresteringsordern för lagföring och överlämnande av den berörda personen vägras.

44 Målet med rambeslutet, vilket enligt artikel 1.1 i rambeslutet är att göra det möjligt att gripa och överlämna en eftersökt person för att det begångna brottet inte ska förbli ostraffat och att den personen lagförs (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2018, IK (Verkställighet av kompletterande straff), C‑551/18 PPU, EU:C:2018:991, punkt 39), ingår dessutom mer allmänt i det mål som anges i artikel 3.2 FEU om förebyggande och bekämpande av brottslighet inom området med frihet, säkerhet och rättvisa, vilket rambeslut 2002/584 syftar till att genomföra genom att undvika risken för att personer som har begått ett brott undgår straff. Det skulle finnas en risk för att dessa mål äventyrades om den verkställande rättsliga myndigheten var skyldig att, oberoende av omständigheterna i det enskilda fallet, vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring och överlämna en eftersökt person enbart på grund av att det brott som är föremål för den europeiska arresteringsordern helt eller delvis har begåtts i den verkställande medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 mars 2021, JR (Arresteringsorder – Fällande dom från ett tredjeland medlem i EES), C‑488/19, EU:C:2021:206, punkt 72, och dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 59).

45 Av detta följer att tillämpningen av detta skäl till att vägra verkställighet ska överlåtas till den verkställande rättsliga myndighetens bedömning. Myndigheten ska för detta ändamål förfoga över ett utrymme för skönsmässig bedömning som gör det möjligt för den att bedöma samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet, för att på grundval av objektiva omständigheter avgöra vilken av de rättsliga myndigheterna, det vill säga den utfärdande eller den verkställande rättsliga myndigheten, som är bäst lämpad att säkerställa en god straffrättskipning och följaktligen att skydda det legitima intresse som samtliga medlemsstater har av att förebygga brottslighet inom området med frihet, säkerhet och rättvisa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 60).

46 Detta gäller i än högre grad när de brott för vilka den europeiska arresteringsordern har utfärdats begåtts inom ramen för en komplex internationell kriminell organisation, vilket innebär att de delvis har kunnat begås och ha verkningar i flera medlemsstater, bland annat i den utfärdande medlemsstaten, där ett straffrättsligt förfarande har kunnat inledas mot den berörda personen.

47 Den verkställande rättsliga myndigheten ska vid sin bedömning således beakta omständigheterna i varje enskilt fall, såsom det aktuella brottets art och vad som kännetecknar brottet, och särskilt, i förekommande fall, huruvida det har en internationell dimension eller den omständigheten att det har begåtts inom ramen för en internationell kriminell organisation, den plats där skadan till följd av brottet har uppkommit, den plats där brottsoffren finns, tillgänglighet och närhet till bevis och vittnen samt hur långt det straffrättsliga förfarandet har kommit i den utfärdande medlemsstaten och, i förekommande fall, i den verkställande medlemsstaten.

48 Den internationella territoriella behörighet i brottmål som föreskrivs i bulgarisk straffrätt, och som bulgariska appellationsdomstolar har stött sig på i vissa av de avgöranden till vilka den hänskjutande domstolen har hänvisat i sin begäran om förhandsavgörande, kan följaktligen inte i sig utgöra ett tillräckligt skäl för att hindra verkställigheten av en europeisk arresteringsorder som utfärdats för lagföring. Detta gäller i synnerhet då det framgår av de handlingar som getts in till EU-domstolen och det framkommit vid förhandlingen i EU-domstolen att de bulgariska rättsliga myndigheterna inte har inlett något straffrättsligt förfarande mot den berörda personen för samma brott.

49 Det ska slutligen erinras om att den bindande karaktären av rambeslut 2002/584 medför en skyldighet för nationella myndigheter att göra en konform tolkning av sin nationella rätt från och med utgången av fristen för införlivande av rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Spetsializirana prokuratura (Information om det nationella beslutet om gripande), C‑105/21, EU:C:2022:511, punkt 82 och där angiven rättspraxis).

50 Det ska härvidlag preciseras att skyldigheten att göra en konform tolkning innebär att de nationella domstolarna, inbegripet de som dömer i sista instans, är skyldiga att, i förekommande fall, ändra fast rättspraxis om denna grundas på en tolkning av nationell rätt som är oförenlig med ett rambesluts syfte (dom av den 8 november 2016, Ognyanov, C‑554/14, EU:C:2016:835, punkt 67).

51 I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att det finns nationell rättspraxis enligt vilken bulgarisk rätt kan tolkas på ett sådant sätt att det leder till ett resultat som är förenligt med det resultat som eftersträvas med rambeslut 2002/584.

52 Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 4 led 7 a i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den utgör hinder för rättspraxis i en medlemsstat, enligt vilken den omständigheten att det brott, för vilket en europeisk arresteringsorder har utfärdats för lagföring, helt eller delvis har begåtts i den verkställande medlemsstaten räcker för att vägra verkställighet av den europeiska arresteringsordern.

53 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

1 Rättegångsspråk: bulgariska.

2 Förevarande mål har getts ett fiktivt namn. Detta namn är inte någon av rättegångsdeltagarnas verkliga namn.