Kvinnofridskränkningen och straffskärpningen (NJA 2024 s. 117)

Sökord Retroaktivitetsförbudet · Grov kvinnofridskränkning · Utvisning av EES-medborgare

Fråga om tillämplig lydelse av lag vid straffskärpning avseende brottet grov kvinnofridskränkning. Även fråga om förutsättningarna för att utvisa en EES-medborgare som gjort sig skyldig till det brottet.

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs tingsrätt åtal mot M.B. för grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4 a § andra stycket BrB och 4 kap. 4 a § andra stycket BrB lydelsen före den 1 januari 2022, uppmaning till självmord enligt 4 kap. 7 a § första stycket BrB samt barnfridsbrott enligt 4 kap. 3 § första stycket första meningen BrB. I gärningsbeskrivningen angav åklagaren följande.

1.1 Grov kvinnofridskränkning

M.B. har begått följande brottsliga gärningar mot D.K. som han har varit sambo med. Det hände mellan den 26 augusti 2021 och den 17 mars 2023 på [X-vägen] Göteborgs stad.

a) Misshandel den 26 augusti 2021 genom att ha slagit och sparkat målsäganden på kroppen så att smärta och ett blåmärke uppstod.

b) Skadegörelse den 26 augusti 2021 genom att ha slagit sönder en mobiltelefon, vilket orsakade men för målsägandens rätt till egendomen.

c) Olaga hot den 23 oktober 2021 genom att till målsäganden ha gjort uttalanden om att slå och misshandla henne, vilket var ägnat att framkalla allvarlig rädsla för hennes säkerhet till person och frihet eller frid.

d) Misshandel den 13 januari 2022 genom att ha slagit och kastat målsäganden mot golvet och tagit strupgrepp på henne, så att smärta och sår uppstod.

e) Skadegörelse den 13 januari 2022 genom att ha knäckt en mobiltelefon i marken/golvet, vilket orsakade men för målsägandens rätt till egendomen.

f) Misshandel vid ett tillfälle under perioden 31 oktober till 2 november 2022 genom att ha slagit målsäganden i ansiktet så att smärta och ett blåmärke uppstod.

g) Misshandel den 27 december 2022 genom att ha knuffat målsäganden till marken, slagit henne, satt sig på henne och tryckt på hennes hals med sitt ben så att hon inte kunde andas, vilket orsakade smärta.

h) Olaga hot den 6 februari 2023 genom att till målsäganden ha gjort uttalanden om att döda henne, vilket var ägnat att framkalla allvarlig rädsla för hennes säkerhet till person och frihet eller frid.

i) Olaga hot den 8 februari 2023 genom att till målsäganden bland annat ha gjort uttalandena ”Det kommer sluta illa för dig”, ”Jag tänker inte sitta i fängelse för mord. Jag tänker inte sitta livstid för din skull”, vilket var att uppfatta som hot om våld och vilket var ägnat att framkalla allvarlig rädsla för målsägandens säkerhet till person och frihet eller frid.

j) Olaga hot 19 februari 2023 genom att till målsäganden bland annat ha gjort uttalandena ”Du tränger in dig själv ända in i likkistan”, ”du är ett potentiellt offer för våld i hemmet”, ”du borde få så mycket smäll att du inte kan andas”, ”någon annan hade redan för länge sen fixat till dig så pass mycket så du vill inte ens veta”, ”du hade haft huvudet sönderslaget för länge sen”, ”jag kommer verkligen att snart hamna i fängelse på grund av dig”, ”snart så stryper jag dig här för helvete”, vilket var att uppfatta som hot om våld och vilket var ägnat att framkalla allvarlig rädsla för målsägandens säkerhet till person och frihet eller frid.

k) Misshandel den 17 mars 2023 genom att ha sparkat och slagit målsäganden, så att smärta och blånader uppstod.

M.B. begick gärningarna med uppsåt.

Varje gärning var led i en upprepad kränkning av D.K:s integritet. Gärningarna var också sådana att de kunde förväntas allvarligt skada D.K:s självkänsla.

1.2 Uppmaning till självmord

M.B. har den 11 februari 2023 med uppsåt på [X-vägen] Göteborgs stad uppmanat D.K. att begå självmord genom uttalanden om detta och genom att överlämna eller förevisa en kniv för henne, i syfte att kniven skulle användas vid självmordet.

Gärningen var ägnad att medföra en inte obetydlig fara för att målsäganden skulle ta livet av sig.

1.3 Barnfridsbrott

M.B. har misshandlat D.K. enligt punkten k) ovan. Det hände den 17 mars 2023 på [X-vägen] Göteborgs stad.

Brottet bevittnades av [Y], som är barn till M.B och D.K.

M.B. begick gärningen med uppsåt.

Tingsrätten (ordförande rådmannen Robert Eneljung) anförde i dom den 30 maj 2023 följande.

Tingsrätten dömer därför M.B. för grov kvinnofridskränkning i enlighet med åklagarens gärningspåstående. Till följd av vad tingsrätten redovisat under punkten k) dömer tingsrätten även M.B. för barnfridsbrott i enlighet med åklagarens gärningspåstående.

– – –. Gärningen är därmed bevisad och tingsrätten dömer även M.B. för uppmaning till självmord i enlighet med åklagarens gärningspåstående.

Tingsrätten har med hänsyn till att påståendet om grov kvinnofrids­kränkning och även de bevisade gärningarna sträcker sig över brytpunkten den 1 januari 2022 tillämpat lagen avseende grov kvinnofrids­kränkning i dess äldre lydelse. Till följd av detta har tingsrätten dömt för uppmaning till självmord separat även om åklagaren sagt att även detta brott, vid en tillämpning av lagens nya lydelse skulle omfattas av påståendet om grov kvinnofridskränkning.

Tingsrätten dömer M.B. till fängelse

Tingsrätten anser att straffvärdet för de brott som M.B. har gjort sig skyldig till uppgår till ett år och två månaders fängelse. Med hänsyn till den grova kvinnofridskränkningens karaktär finns det en stark presumtion för att påföljden (straffet) för honom ska bli fängelse. Även straffvärdet talar för fängelse. Det har inte framkommit några tillräckligt starka skäl som talar för mildare påföljd än fängelse. Tingsrätten dömer därför M.B. till fängelse i enlighet med straffvärdet. Enligt de relativt nya reglerna om straffmätning i 29 kap. 5 § BrB tog lagstiftaren bland annat bort bestämmelsen om reducerat straff på grund av utvisning. Denna omständighet har tingsrätten i stället beaktat nedan rörande längden på återreseförbud till följd av beslutet om utvisning.

Migrationsverket har yttrat sig och anfört att det inte finns hinder mot att genomföra ett eventuellt utvisningsbeslut avseende M.B. Socialnämnden har yttrat sig och uppgett bl.a. att kontakten mellan M.B. och parternas barn i nuläget inte skulle påverkas av en utvisning eftersom D.K. beslutat sig att skydda barnen från kontakt med M.B.

Av de nya reglerna om utvisning för brott framgår att en utlänning får utvisas om han eller hon döms för brott till en strängare påföljd än böter och, såvitt aktuellt i detta fall, brottet har ett straffvärde som motsvarar fängelse i minst sex månader eller som annars är av sådan karaktär att han eller hon inte bör få stanna kvar i Sverige. Vid bedömningen av om en utlänning ska utvisas ska domstolen ta hänsyn till utlänningens anknytning till Sverige. I detta sammanhang ska utlänningens familjeförhållanden och etablering i det svenska samhället särskilt beaktas. Domstolen ska även göra en proportionalitetsbedömning. Ju högre straffvärdet är desto starkare måste anknytningen vara för att utvisning inte ska ske. Tingsrätten dömer M.B. till fängelse för brott vars straffvärde motsvarar ett år och två månaders fängelse. De grundläggande förutsättningarna för utvisning föreligger därmed.

M.B. är polsk medborgare och därmed även EES-medborgare. I fråga om EES-medborgare krävs det, förutom att de generella förutsättningarna för utvisning i utlänningslagen är uppfyllda, att utvisningen sker med hänsyn till allmän ordning och säkerhet. Det innebär att medborgarens beteende ska utgöra ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den störning av ordning i samhället som varje lagöverträdelse innebär. Den trygghet som alla medborgare, särskilt barn, har rätt att känna i sina hem är en grundläggande rättighet och ett skyddsvärt samhällsintresse. Mäns våld mot kvinnor är ett uppmärksammat och allvarligt samhällsproblem och enligt tingsrätten kan de aktuella brotten ligga till grund för beslut om utvisning även av en EES-medborgare. De brott som M.B. har begått är med hänsyn till den fara som det inneburit för enskilda och allmänna intressen så allvarliga att han inte bör få stanna kvar i Sverige.

I målet har framkommit att M.B. har anknytning till Sverige genom att han bott och arbetat här i omgångar, sammanlagt under cirka fem år. Han har bott tillsammans med målsäganden i målet och deras två gemensamma barn. Att M.B. är etablerad på arbetsmarknaden och har en fast bostad och lever under ordnade förhållanden talar för att M.B. är förhållandevis väl etablerad i det svenska samhället.

Vid proportionalitetsbedömningen har tingsrätten vägt in M.B:s anknytning till Sverige. Eftersom han har begått brott mot såväl sin tidigare partner som ett av sina barn väger hans rätt till kontakt med såväl det barn han utsatt för brott som hennes lillasyster inte så tungt. Utifrån samma omständigheter väger inte heller barnens rätt till kontakt med sin pappa så tungt. En utvisning kan sammantaget inte anses strida mot proportionalitetsprincipen eller stå i strid med det krav på restriktivitet som gäller vid utvisning av EES-medborgare. I detta fall finns det inte heller några hinder mot att ett beslut om utvisning verkställs. Tingsrätten utvisar därför M.B.

Ett beslut om utvisning ska förenas med ett återreseförbud. Åklagaren har begärt att återreseförbudet ska tidsbegränsas och återreseförbudets längd ska bestämmas med utgångspunkt i brottslighetens straffvärde. Om detta motsvarar fängelse i ett år men inte mer än två år ska återreseförbudet normalt bestämmas till tio år. Tingsrätten ska dock göra en helhetsbedömning och med hänsyn till de men utvisningsbeslutet har för M.B. sett till hans anknytning till Sverige anser tingsrätten att det finns skäl att begränsa återreseförbudets längd till åtta år.

Tingsrätten dömde M.B. för barnfridsbrott enligt 4 kap. 3 § första stycket första meningen BrB, grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4 a § andra stycket BrB och 4 kap. 4 a § andra stycket BrB i sin lydelse före 1 januari 2022 samt uppmaning till självmord enligt 4 kap. 7 a § första stycket BrB.

Påföljden bestämdes till fängelse 1 år 2 månader.

M.B. utvisades ur Sverige och förbjöds att återvända hit under 8 år.

Åklagaren och M.B. överklagade i Hovrätten för Västra Sverige.

Åklagaren yrkade att hovrätten skulle skärpa fängelsestraffet.

M.B. yrkade att hovrätten skulle lindra straffet och upphäva utvisningsbeslutet.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Hovrätten (hovrättsråden Gunilla Fransson och Hanna Forsell, referent, f.d. rådmannen Gerd Möllers samt två nämndemän) anförde i dom den 4 augusti 2023 följande.

I enlighet med tingsrättens dom ska M.B. dömas för grov kvinnofrids­kränkning och barnfridsbrott.

M.B. har även gjort sig skyldig till brottet uppmaning till självmord. Sådan brottslighet omfattas av straffansvaret i 4 kap. 4 a § BrB – alltså bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning.

Om en gärning, som i och för sig omfattas av bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning, har en strängare straffskala än detta brott, finns normalt skäl att döma särskilt för den gärningen (se prop. 1997/98:55 s. 134). Hovrätten konstaterar att det i det här fallet rör sig om en allvarlig gärning men att dess straffskala inte är strängare än straffskalan för brottet grov kvinnofridskränkning. Hovrätten anser vidare att även denna gärning har utgjort ett led i den upprepade kränkningen av D.K:s integritet. Det saknas alltså anledning att döma särskilt för denna gärning.

Den 1 januari 2022 ändrades bestämmelsen om grov kvinnofridskränkning på så sätt att minimistraffet höjdes från nio månaders fängelse till ett års fängelse. Liksom tingsrätten konstaterar hovrätten att gärningarna har begåtts såväl i tiden före som efter straffskärpningen.

De gärningar som har begåtts i tiden före straffskärpningen är misshandel och skadegörelse vid ett tillfälle (åtalspunkterna 1A och 1B) samt olaga hot (åtalspunkten 1C). De gärningar som har begåtts efter straffskärpningen är fyra fall av misshandel (åtalspunkterna 1D, 1F, 1G samt 1K), tre fall av olaga hot (åtalspunkterna 1H, 1I och 1J), skadegörelse (åtalspunkten 1E) samt uppmaning till självmord (åtalspunkten 1.2). Merparten av brottsligheten har alltså skett efter den 1 januari 2022.

Straff ska bestämmas enligt den lag som gäller när gärningen begås (se 5 § andra stycket lagen om införande av brottsbalken). Samtidigt anges i förarbetena till den bestämmelsen att en ny lydelse av en lag i princip ska tillämpas om brott kommer till stånd genom ett successivt handlande och någon del av handlandet äger rum under den nya lagens tid (NJA II 1964 s. 108).

Som hovrätten konstaterat ovan har merparten av brottsligheten begåtts efter lagändringen och denna skulle, sedd för sig, ha varit tillräcklig för att utgöra grov kvinnofridskränkning. Vid bedömning av straffvärdet anser hovrätten därför att den straffskala som följer av straffbestämmelsen i dess lydelse från och med den 1 januari 2022 ska tillämpas.

Hovrätten, som i lindrande riktning vägt in att tre gärningar har begåtts före den 1 januari 2022, anser att straffvärdet för den grova kvinnofridskränkningen överstiger straffminimum om 1 års fängelse och att det samlade straffmätningsvärdet motsvarar fängelse i ett år och sex månader. Med beaktande av brottets art samt det höga straffvärdet är det inte aktuellt att bestämma annan påföljd än fängelse. Påföljden bestäms alltså till ett år och sex månaders fängelse.

Förutsättningen för att utvisa M.B. är att brottet är utvisningsgrundande (8 a kap. 1 § utlänningslagen), att hans anknytning till Sverige inte utgör hinder mot utvisningen (8 a kap. 2 § utlänningslagen) samt att brottsligheten, med hänsyn till att han är EES-medborgare, utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet (8 a kap. 6 § utlänningslagen).

Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att brottet i och för sig är utvisningsgrundande.

Hovrätten prövar därefter frågan om brottsligheten utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Möjligheten att utvisa en EES-medborgare utgör ett undantag från principen om den fria rörligheten varför möjligheten att utvisa någon på grund av brott ska tillämpas restriktivt (se rättsfallet NJA 2014 s. 415 p. 12). Vidare måste domstolen som beslutar om utvisning kunna konstatera att det föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och som går utöver den störning av ordningen i samhället som varje lagöverträdelse innebär (samma rättsfall p. 13).

Hovrätten, som anser att den brottslighet M.B. nu döms för i och för sig är av allvarligt slag, anser inte att den utgör ett sådant allvarligt hot mot samhället som krävs för att utvisning ska få ske. Tingsrättens dom ska därför ändras i denna del. Vid denna bedömning saknas skäl att bedöma huruvida M.B:s anknytning till Sverige utgör hinder för utvisning.

Hovrätten, som tillämpar bestämmelsen i 4 kap. 4 a § andra stycket BrB i dess lydelse från och med den 1 januari 2022 och 8 a kap. utlänningslagen i dess lydelse från och med den 1 augusti 2022, ändrar tingsrättens dom på det sättet att hovrätten dömer M.B. för grov kvinnofrids­kränkning (i stället för grov kvinnofridskränkning och uppmaning till självmord), bestämmer fängelsestraffets längd till 1 år 6 månader och upphäver utvisningsyrkandet.

Riksåklagaren och M.B. överklagade hovrättens dom.

Riksåklagaren yrkade att M.B. skulle utvisas ur Sverige och åläggas återreseförbud under åtta år.

MB yrkade strafflindring.

Parterna motsatte sig varandras ändringsyrkanden.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Christine Stridsberg, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

DOMSKÄL

Bakgrund

Punkterna 1–3 motsvarar i huvudsak punkterna 1–3 i HD:s domskäl.

Frågorna i målet

Punkterna 4 och 5 motsvarar i huvudsak punkterna 4 och 5 i HD:s domskäl.

Tillämplig lydelse av lag vid fridskränkningsbrott

6 Den 1 januari 2022 ändrades lagrummet avseende grov kvinnofridskränkning, 4 kap. 4 a § andra stycket BrB, bland annat på så sätt att straffminimum höjdes från fängelse nio månader till ett år.

7 Den 1 augusti 2022 gjordes ändringar i utlänningslagen gällande utvisning till följd av brott. Som en konsekvens av detta ändrades även 29 kap. 5 § BrB på så sätt att utvisningsmen inte längre ska beaktas vid straffmätningen, utan i stället vid bedömningen av längden på återreseförbud.

8 Av såväl 2 kap. 10 § RF som 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen) följer att ingen får dömas till svårare brottspåföljd för en gärning än den som var föreskriven då denna begicks. Vad som föreskrivs om brottspåföljd gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott, såsom utvisning. Bestämmelserna, som ger uttryck för förbud mot retroaktiv lagstiftning, motiveras av förutsebarhetsskäl.

9 Om ett brott kommer till stånd genom ett successivt handlande (s.k. perdurerande brott) och någon del av handlandet äger rum efter att ny strängare lag trätt i kraft ska i princip den nya lydelsen tillämpas ( jfr NJA II 1964 s. 108). Att den brottsliga handlingen påbörjats före ikraftträdandet av en ny lag innebär i ett sådant fall inte någon överträdelse av förbudet mot retroaktiv lagstiftning, utan gärningsmannen får ta konsekvensen av att ha fortsatt sitt handlande efter ikraftträdandet av ny lag.

10 Fridskränkningsbrotten enligt 4 kap. 4 a § BrB är konstruerade på så sätt att det dels förutsätts flera i sig fullbordade brottsliga gärningar av visst slag mot en närstående eller tidigare närstående person, dels att var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Vid tillkomsten av fridskränkningsbrotten anfördes i förarbetena att det inte är fråga om perdurerande brott utan ett brott bestående av ett antal självständigt straffbelagda gärningar, vilket bland annat får påverkan på preskriptionsfrågor ( jfr prop. 1997/98:55 s. 131 f.).

11 Även om ett fridskränkningsbrott inte är att direkt likställa med perdurerande brott uppvisar det likheter på så sätt att rekvisitet led i en upprepad kränkning per automatik förutsätter en viss utdragenhet i tiden. De skäl som motiverar att ny lag kan tillämpas på ett brott som utgörs av ett successivt handlande som sker såväl före som efter tidpunkten för ikraftträdandet av ny lag gör sig gällande även vid straffskärpningar av fridskränkningsbrott respektive ny lagstiftning för särskild rättsverkan av sådant brott. Förutsatt att minst en av de brottsliga gärningar som ingår i ett fridskränkningsbrott begåtts efter ikraftträdande av ny lag ska denna därmed tillämpas, såvida inte annat är särskilt föreskrivet.

Utvisning av EES-medborgare vid fridskränkningsbrott

12 De allmänna förutsättningarna för utvisning till följd av brott följer av 8 a kap. 1–3 §§ utlänningslagen. Enligt 8 a kap. 6 § samma lag gäller därtill sär­skilda bestämmelser för EES-medborgare. Dessa är en följd av det s.k. rörlighetsdirektivet (2004/38/EG) och innebär sammanfattningsvis att utvisning av EES-medborgare förutsätter dels att utvisningen sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, dels att de krav som, såvitt är av intresse i aktuellt fall, följer av 8 kap. 12–13 §§ utlänningslagen är uppfyllda.

13 I 8 kap. 12 § föreskrivs att utvisning av hänsyn till allmän ordning och säkerhet får ske endast om utlänningens eget beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Tidigare domar i brottmål får inte i sig utgöra skäl för ett sådant beslut. Det får inte vara ekonomiska syften som ligger till grund för beslutet.

14 Av 8 kap. 13 § följer att när fråga om utvisning av en EES-medborgare aktualiseras ska berörd persons anknytning till mottagarlandet beaktas. Hänsyn tas till personens ålder, hälsotillstånd, familjesituation, ekonomiska situation samt sociala och kulturella integrering i Sverige, respektive till hur länge han eller hon vistats i Sverige och banden till ursprungslandet.

15 När utvisning sker på grund av brott ska beslutet förenas med förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning (8 a kap. 10 §). I 8 a kap. 11 § första stycket anges utgångsvärden för återreseförbudets längd utifrån brottslighetens straffvärde. Enligt andra stycket kan längden dock bestämmas på annat sätt med hänsyn till brottslighetens karaktär, risken för att utlänningen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, utlänningens anknytning till Sverige och andra särskilda omständigheter som är hänförliga till honom eller henne.

16 Vilka typer av beteenden som kan utgöra hot mot allmän ordning och säkerhet har inte närmare definierats i rörlighetsdirektivet. EU-domstolen har dock vid flera tillfällen uttalat att begreppen ska tolkas restriktivt givet att utvisning innebär en inskränkning i den fria rörligheten, som är en grundpelare i unionsrätten.

17 HD har tidigare bedömt att angrepp mot äganderätten (stöld) och olovlig införsel av alkohol (smugglingsbrott) är sådana hot mot grundläggande samhällsintressen och allmän ordning att utvisning av EES-medborgare kan ske (se ”Butiksstölden på Datavägen” NJA 2014 s. 415 och ”Smugglingen på M/S Wawel” NJA 2018 s. 491).

18 Brott enligt 3, 4 och 6 kap. BrB utgör typiskt sett angrepp på en enskild persons fysiska, eller i vissa fall psykiska, integritet. Att skydda individer från sådana angrepp och dess konsekvenser utgör tveklöst ett grundläggande samhällsintresse. Skyddsaspekten för den personliga integriteten gör sig särskilt starkt gällande vid upprepade brott mot närstående, minderåriga eller andra individer som av olika skäl kan ha särskilda svårigheter att värja sig. Det bör därtill beaktas att fridskränkningsbrott erfarenhetsmässigt är förenat med hög återfallsrisk, och att våld mellan föräldrar utgör den största riskfaktorn för barnmisshandel. (Se bl.a. ”Utvisning och familjevåld” NJA 2019 s. 544, p. 14).

19 Fridskränkningsbrotten måste givet detta anses vara av sådan karaktär att de utgör ett hot mot allmän ordning och grundläggande samhällsintressen. Förutsatt att övriga villkor är uppfyllda kan utvisning därmed ske även av EES-medborgare.

Bedömningen i detta fall

20 Merparten av de gärningar som omfattas av den grova kvinnofridskränkning som M.B. döms för har begåtts efter ändringarna i 4 kap. 4 a § BrB den 1 januari 2022 respektive de relevanta ändringar av utlänningslagen och brottsbalken som trädde i kraft den 1 augusti 2022. De nya lydelserna av respektive lagrum ska därmed tillämpas.

21 HD instämmer i den straffvärdebedömning som hovrätten har gjort. Det saknas förutsättningar att bestämma påföljden till annan än fängelse. Hovrättens dom ska därmed fastställas i påföljdsdelen.

22 Eftersom M.B. döms för brott med ett straffvärde överstigande sex månaders fängelse är de allmänna förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § första stycket utlänningslagen uppfyllda.

23 Som följer av det föregående utgör grov kvinnofridskränkning brottslighet som i sig är ett sådant allvarligt hot mot allmän ordning att det kan leda till utvisning av EES-medborgare ( jfr punkt 19 ovan). För att utvisning ska få ske krävs därtill att M.B:s eget beteende utgör ett sådant verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen att han ska utvisas och att utvisning, med hänsyn till hans anknytning till Sverige, är proportionerlig.

24 M.B. är förvisso inte tidigare dömd för brott i Sverige. Det har inte framkommit andra omständigheter om hans person, annat än den aktuella brottsligheten, som medför att hans beteende är ett hot mot grundläggande samhällsintressen. Kvinnofridskränkningsbrottets konstruktion är emellertid sådan att den innefattar flertalet återfall i brott, där både de enskilda brottsliga gärningarna i sig som totalen av dem kan vara av varierande allvarlighetsgrad.

25 Den grova kvinnofridskränkning som M.B. döms för innefattar fem fall av misshandel, fyra fall av olaga hot, två fall av skadegörelse samt ett fall av uppmaning till självmord. Han har alltså vid upprepade tillfällen angripit målsäganden både fysiskt och psykiskt. Utöver de gärningar som innefattas i kvinnofridskränkningsbrottet har han gjort sig skyldig till barnfridsbrott gentemot ett av sina barn. Gärningarna har skett under en längre tidsperiod då parterna varit sammanboende och fått barn tillsammans.

26 Sammantaget utgör det beteende som M.B. gjort sig skyldig till ett sådant verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen att utvisning bör ske. Frågan är då om hans anknytning till Sverige medför att det är oproportionerligt att utvisa honom.

27 Det faktum att M.B. bott och arbetat här i flera års tid medför att han är relativt väl etablerad i det svenska samhället. Sett till hans ålder är det emellertid en begränsad period av hans liv som han spenderat i Sverige jämfört med den tid han levt i Polen. Det faktum att han har två minderåriga barn som för närvarande bor här, och vars behov av kontakt med honom det inte finns skäl att ifrågasätta, är en sådan omständighet som normalt skulle tillmätas stor betydelse. I detta fall har M.B. emellertid begått brott mot ett av barnen och därtill gjort sig skyldig till grov kvinnofridskränkning mot barnens mamma. Den anknytning han har genom familjesituationen och barnens behov av kontakt med honom kan därmed inte tillmätas samma betydelse som när den brottslighet som ligger till grund för utvisning saknar koppling till gärningsmannens familj. Det har heller inte framkommit att en utvisning helt skulle hindra kontakt mellan M.B. och hans barn, även om den skulle försvåras för det fall målsäganden bor kvar med dem i Sverige. Sammantaget är M.B:s anknytning till Sverige inte så stark att en utvisning är oproportionerlig.

28 Hovrättens beslut i utvisningsfrågan ska följaktligen ändras på så sätt att M.B. ska utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.

29 Brottslighetens straffvärde i detta fall medför att längden på återreseförbudet som utgångspunkt ska bestämmas till tio år och dess karaktär talar i skärpande riktning. M.B:s anknytning till Sverige är dock så pass stark att den i viss mån bör beaktas i mildrande riktning. Det finns emellertid inte skäl att sätta ned längden med mer än vad tingsrätten gjort och vars beslut åklagaren inte överklagade. Återreseförbudets längd ska därmed bestämmas till åtta år.

DOMSLUT

HD ändrar hovrättens dom på det sättet att M.B. utvisas ur Sverige och förbjuds att återvända hit under 8 år. Förbudet räknas från den dag M.B. lämnar medlemsstaternas territorium eller, om utvisningen ska verkställas till en medlemsstat, från den dag M.B. lämnar Sverige. Med medlemsstater avses de stater i vilka Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna är tillämpligt. Överträdelse av förbudet kan medföra fängelse i högst 1 år.

I övriga delar ska hovrättens dom stå fast.

HD (justitieråden Svante O. Johansson, Thomas Bull, Johan Danelius, Christine Lager, referent, och Margareta Brattström) meddelade den 6 mars 2024 följande dom.

1 M.B. dömdes av tingsrätten för grov kvinnofridskränkning enligt 4 kap. 4 a § andra stycket BrB i dess lydelse före den 1 januari 2022. Brottet begicks den 26 augusti 2021 till den 17 mars 2023. Han dömdes vidare för brottet uppmaning till självmord enligt 4 kap. 7 a § första stycket BrB, begånget den 11 februari 2023, och för barnfridsbrott enligt 4 kap. 3 § första stycket 1 BrB, begånget den 17 mars 2023. De två förstnämnda brotten begicks mot hans dåvarande sambo och det sistnämnda mot ett av deras två gemensamma barn. Påföljden bestämdes till fängelse i ett år och två månader. M.B., som är polsk medborgare, utvisades även ur Sverige med återreseförbud under åtta år. I utvisningsfrågan tillämpade tingsrätten utlänningslagen (2005:716) i dess lydelse från och med den 1 augusti 2022.

2 Åklagaren överklagade tingsrättens dom med yrkande om straffskärpning. M.B. överklagade med yrkande om strafflindring och upphävande av utvisningsbeslutet.

3 Hovrätten, som har tillämpat 4 kap. 4 a § andra stycket BrB och 8 a kap. utlänningslagen i deras senaste lydelser, har ändrat tingsrättens dom på så sätt att brottet uppmaning till självmord har bedömts innefattas i den grova kvinnofridskränkningen. Vidare har hovrätten bestämt påföljden till fängelse i ett år och sex månader och upphävt utvisningsbeslutet.

4 Prejudikatfrågorna gäller vilken lydelse av brottsbalken respektive utlänningslagens regler om utvisning på grund av brott som ska tillämpas när vissa av de brottsliga gärningar som innefattas i ett grovt kvinnofridsbrott begåtts efter det att lagändringar i respektive lagstiftning trätt i kraft.

5 En ytterligare prejudikatfråga avser förutsättningarna för utvisning av en EES-medborgare som gjort sig skyldig till grov kvinnofridskränkning i Sverige.

6 Av 2 kap. 10 § första stycket RF framgår att ingen får dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var belagd med brotts­påföljd när den begicks. Där anges också att inte heller får någon dömas till svårare brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då. Detsamma gäller för förverkande eller annan särskild rättsverkan av brott. Utvisning på grund av brott är en form av sådan särskild rättsverkan som omfattas av bestämmelsen (se t.ex. NJA 2018 s. 1158 p. 8). Stadgandet ger uttryck för principen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Det övergripande ändamålet med regleringen är att den som begår en handling ska ha möjlighet att förutse de straffrättsliga konsekvenserna av den.

7 Förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning kommer även till uttryck i artikel 7 i Europakonventionen och artikel 49 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

8 Principen regleras uttryckligen i den särskilda lag som infördes i samband med brottsbalkens ikraftträdande; lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (promulgationslagen). Enligt 5 § får ingen dömas för gärning för vilken inte var stadgat straff när den begicks. Vidare anges att straff ska bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. För det fall annan lag gäller när dom meddelas ska dock den lagen tillämpas om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff.

9 Avgörande enligt 5 § promulgationslagen för om en ny lagstiftning kan tillämpas är alltså när en gärning kan anses begången. Utgångspunkten för när en gärning anses begången är den tidpunkt då gärningsmannen avslutade den verksamhet som kan sägas innefatta brottets utförande. Är det fråga om s.k. perdurerande brott, dvs. brott som i regel fortsätter att begås även efter att de fullbordats, är emellertid utgångspunkten en annan. Karaktäristiskt för denna typ av brott är att det inte behövs något nytt handlande för att fortsätta brottet. I stället krävs som regel en positiv handling för att brottet ska upphöra. Vid perdurerande brott räcker det att någon del av brottet fortsatt efter att en lag som kriminaliserar handlandet, eller som innebär en ändring av en redan kriminaliserad gärning, trätt i kraft för att den nya lagen ska kunna tillämpas. ( Jfr t.ex. NJA II 1964 s. 108 ff., Suzanne Wennberg, Grov kvinnofridskränkning – en problematisk brottskonstruktion, SvJT 2000 s. 792, på s. 794 och 797 f., Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 201 f.)

Allmänt om grov kvinnofridskränkning

10 Brottet grov kvinnofridskränkning infördes 1998 i samband med att även brottet grov fridskränkning infördes (se 4 kap. 4 a § första och andra styckena). Syftet med det nya straffstadgandet var att understryka att samhället ser allvarligt på brottslighet riktad mot personer i nära relationer avsedd att systematiskt kränka den som utsätts, och att därför få till stånd en straffskärpning av denna typ av brottslighet. Gärningarna skulle därför tillsammans straffbeläggas strängare än varje enskild gärning för sig. ( Jfr prop. 1997/98:55 s. 74 ff.)

11 Av förarbetena framgår vidare att Lagrådet ansåg att ett straffstadgande av det slag det var fråga om i princip kunde utformas på två skilda sätt. Antingen kunde man straffbelägga ett fortlöpande förfarande som ett perdurerande brott eller så kunde man straffbelägga de enskilda gärningarna för sig men sedda i sitt sammanhang och med ett särskilt rekvisit som karaktäriserade brottens fridsstörande karaktär. I propositionen valdes det senare alternativet och det framhölls att de gärningar som omfattas av den nya straffbestämmelsen ska betraktas som ett brott. ( Jfr a. prop. s. 74–83, 131–135 och 205–209.)

12 Några särskilda övergångsbestämmelser meddelades inte vid införandet av det nya brottet. I propositionen framhölls att det följer av 5 § promulgationslagen att de nya straffrättsliga reglerna inte får ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel. (Se a. prop. s. 130.)

13 Sedan införandet har brottets minimistraff höjts vid två tillfällen, dels den 1 juli 2013 från sex till nio månader, dels den 1 januari 2022 från nio månader till ett år. Vid den första av dessa lagändringar angavs endast att några särskilda övergångsbestämmelser inte behövdes. Vid den senaste lagändringen uttalades även att det av 5 § första och andra styckena promulgationslagen följer att lagändringarna inte får tillämpas på ett sådant sätt att de ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel. (Se prop. 2012/13:108 s. 20 och prop. 2020/21:217 s. 36.)

14 Enligt 5 § första och andra styckena promulgationslagen ska alltså tillämplig lag bestämmas utifrån när gärningen begicks. I 4 kap. 4 a § BrB anges att brottet grov kvinnofridskränkning består av ett antal separata brottsliga gärningar. Av förarbetena framgår också att brottet inte utformats som ett perdurerande brott (se p. 11). Det anges inte heller att brottet ska betraktas som någon annan form av kontinuerligt eller tidsutsträckt brott. I stället betonas återkommande att brottet är konstruerat såsom innefattande separata redan brottsliga gärningar. I flera avseenden, t.ex. vad gäller nödvärnsrätt och preskription, anges att brottskonstruktionen medför att tillämpningen får förhålla sig till de olika gärningar som ingår i brottet. ( Jfr prop. 1997/98:55 s. 78 och s. 131 f., samt även Suzanne Wennberg, a.a. på s. 793 ff. och Petter Asp m.fl., a.a., s. 476 f.)

15 Även om det inte finns några utvecklade resonemang om retroaktivitetsfrågor i förarbetena uttalades, såväl vid införandet av brottet som vid den senaste skärpningen av minimistraffet, att lagändringarna inte får ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel (se p. 12 och 13). Att tillämpa en strängare lagstiftning som införts efter det att vissa av de i brottet ingående enskilda gärningarna företogs skulle – på grund av brottets konstruktion – innebära en retroaktiv tillämpning på de tidigare gärningarna till nackdel för den tilltalade.

16 I rättsfallet NJA 1999 s. 102 har HD konstaterat att en gärning i form av en misshandel begången innan straffstadgandet om grovt kvinnofridsbrott trätt i kraft – som i första hand tillsammans med ett antal gärningar begångna efter kvinnofridsbrottets ikraftträdande åtalats som grov kvinnofridskränkning – inte kunde bedömas annat än enligt den lagstiftning som gällde då denna gärning begicks. Gärningsmannen dömdes därför separat för denna misshandel. ( Jfr även HD:s uttalande i ”Fridskränkningen av dottern” NJA 2004 s. 437 om att fridsbrottet inte är konstruerat som ett fortlöpande, perdurerande, brott.)

17 Slutsatsen är att en tilltalad inte kan dömas för brottet grov kvinnofridskränkning vad gäller gärningar som begåtts innan brottet infördes och att en senare straffskärpning av brottet endast kan tillämpas på gärningar som begåtts efter straffskärpningen.

18 Eftersom ett åtal för grov kvinnofridskränkning typiskt sett omfattar ett stort antal gärningar, vilka kan fördela sig på olika sätt i förhållande till den tidpunkt som en straffskärpning trätt i kraft, uppkommer flera frågeställningar om hur den närmare tillämpningen ska gå till när straffstadgandet skärpts. Det gäller särskilt eftersom den grundläggande konstruktionen utgår från att de samlade gärningarna – tillsammans med det fridskränkande rekvisitet – ska bedömas som ett brott.

19 Om ett åtal för grov kvinnofridskränkning omfattar gärningar begångna såväl före som efter en straffskärpning och domstolens bedömning är att de gärningar som begåtts efter straffskärpningen uppfyller förutsättningarna för att bedömas som grov kvinnofridskränkning, hindrar inte retroaktivitetsreglerna att den nya lydelsen med den strängare straffskalan tillämpas på dessa gärningar. Frågan är då vilken metod som ska användas för att den strängare straffskalan inte ska få genomslag på de gärningar som visserligen utgör en del av brottet, men som begåtts före straffskärpningen.

20 Ett alternativ är att tillämpa den tidigare straffskalan så snart gärningsbeskrivningen omfattar någon gärning som begåtts före straffskärpningen ( jfr Niklas Dahlgren, Om straffskalor och retroaktivitet såvitt gäller de grova fridskränkningsbrotten – den gamla, den nya eller båda?, JT 2015–16 s. 993 ff.). Det skulle dock innebära att en av lagstiftaren beslutad straffskärpning inte skulle få genomslag trots att det finns förutsättningar att bedöma gärningarna begångna efter straffskärpningen som grov kvinnofridskränkning. En sådan metod kan därför inte accepteras.

21 Ett annat alternativ är att bedöma gärningarna begångna före straffskärpningen enligt den tidigare straffskalan om dessa, sedda utan samband med gärningarna begångna därefter, uppfyller förutsättningarna att bedömas som grov kvinnofridskränkning. Det skulle dock medföra att skilda lydelser av straffbestämmelsen tillämpades på ett och samma brott. Det skulle också innebära att det skulle kunna bli fråga om att döma separat för de tidigare gärningarna om de, sedda för sig, inte uppfyllde förutsättningarna för att bedömas som grov kvinnofridskränkning. Sammanfattningsvis framstår en sådan lösning som svårtillämpad och den strider även mot den grundläggande konstruktionen att se gärningar som ingår i ett åtal för grov kvinnofridskränkning som ett brott.

22 Den metod som bör tillämpas är i stället att domstolen först tar ställning till om samtliga gärningar som ingår i åtalet är sådana att de uppfyller förutsättningarna för att bedömas som grov kvinnofridskränkning. Om några av dessa gärningar begåtts efter straffskärpningen får domstolen därefter pröva om förutsättningarna är uppfyllda för att bedöma dessa, sedda för sig, som grov kvinnofridskränkning. Om så inte är fallet har domstolen att tillämpa den tidigare straffskalan för brottet.

23 Om däremot gärningarna begångna efter straffskärpningen uppfyller förutsättningarna för att bedömas som grov kvinnofridskränkning ska domstolen tillämpa den skärpta straffskalan. För att säkerställa att det inte uppkommer någon konflikt med retroaktivitetsförbudet har domstolen då att vid straffvärdebedömningen i mildrande riktning ta hänsyn till att det gällde en lindrigare straffskala när vissa av de i brottet ingående gärningarna begicks. Vid bedömningen av straffvärdet får alltså de tidigare gärningarna inte bedömas som om de ägt rum efter straffskärpningen.

24 Den 1 augusti 2022 ersattes dåvarande kapitel 8 a i utlänningslagen, om utvisning på grund av brott, med ett nytt kapitel. Det nya kapitlet föranledde inte några särskilda övergångsbestämmelser. I förarbetena anges att förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning också gäller för annan särskild rättsverkan av brott, såsom utvisning, och att kapitlet därför bara får tillämpas om det brott som ligger till grund för utvisningen begåtts efter ikraftträdandet (se prop. 2021/22:224 s. 105).

25 De nya bestämmelserna innebär bl.a. – såvitt här är relevant – att de grundläggande bestämmelserna om när utvisning kan ske i förhållande till brottets straffvärde ändrades på så sätt att det numera räcker att straffvärdet motsvarar fängelse i minst sex månader (se 1 § första stycket 2). Tidigare ansågs som en allmän riktlinje att det krävdes ett straffvärde som motsvarade fängelse i minst ett år ( jfr a. prop. s. 33 ff. och ”Smugglingen i Nynäshamn” NJA 2001 s. 464).

26 Det nya kapitlet innehåller vidare bestämmelser om förlängda tider för återreseförbud jämfört med vad som tidigare gällt enligt praxis. Före lagändringen var utgångspunkten att ett återreseförbud bestämdes till fem år när straffvärdet understeg två års fängelse. Numera gäller att ett återreseförbud normalt ska bestämmas till tio år om straffvärdet motsvarar fängelse i ett år eller mer men inte två år. (Se 8 a kap. 11 § första stycket och jfr a. prop. s. 66.)

27 Som en konsekvens av att reglerna om återreseförbudets längd skärptes, ändrades även 29 kap. 5 § 6 BrB. Enligt paragrafens lydelse före den 1 augusti 2022 gällde att rätten vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skälig omfattning skulle beakta om den tilltalade förorsakades men till följd av att han eller hon på grund av brottet utvisades ur riket. I samband med lagändringarna i 8 a kap. utlänningslagen togs bestämmelsen i brottsbalken om hänsyn till men vid utvisning bort.

28 Ändringen i 29 kap. 5 § innebär att men till följd av utvisningen inte längre ska beaktas vid straffmätningen, utan i stället vid bedömningen av längden på återreseförbudet. Inte heller den ändringen föranledde några särskilda övergångsbestämmelser. Det uttalades att det följde av 2 kap. 10 § RF och 5 § andra stycket promulgationslagen att den nya lydelsen av 29 kap. 5 § bara fick tillämpas på brott som begåtts efter ikraftträdandet. (Se 8 a kap. 11 § andra stycket utlänningslagen och a. prop. s. 74 ff. och 105.)

29 När det gäller frågan om en grov kvinnofridskränkning ska föranleda utvisning bör det alltså, på motsvarande sätt som gäller vid en straffskärpning av brottet, göras en bedömning av om de gärningar som ingår i brottet och som begåtts efter att den strängare lydelsen av 8 a kap. trädde i kraft är att anse som grov kvinnofridskränkning. I så fall kan brottet läggas till grund för en tillämpning av den nya strängare lydelsen av bestämmelserna i kapitlet. ( Jfr p. 22.)

30 Om domstolen då kommer fram till att utvisning ska ske, ska den nya strängare bestämmelsen om återreseförbudets längd tillämpas. Eftersom det också finns gärningar som ingår i brottet som begåtts innan de skärpta reglerna om återreseförbudets längd trädde i kraft har domstolen dock, för att tillämpningen inte ska komma i konflikt med retroaktivitetsförbudet, att bedöma om dessa gärningar bör påverka återreseförbudets längd i mildrande riktning. ( Jfr p. 23.)

31 Är däremot de gärningar som begåtts efter det att de strängare reglerna i 8 a kap. trädde i kraft inte att bedöma som grov kvinnofrids­kränkning uppkommer inga retroaktivitetsproblem. Detta eftersom domstolen då har att tillämpa den tidigare lydelsen av kapitlet vid bedömningen av utvisningsfrågan.

32 Om slutsatsen är att utvisning ska ske på grund av en grov kvinnofridskränkning som innefattar gärningar begångna såväl före som efter ändringen av 29 kap. 5 § 6 BrB trätt i kraft, har domstolen vidare att bedöma om den tidigare lydelsen ska påverka straffmätningen för brottet. När det endast är någon eller några enstaka gärningar som begåtts före lagändringen, bör detta i regel inte påverka straffmätningen. Är det däremot fler gärningar än så som begåtts när den tidigare lydelsen av nyssnämnda bestämmelse gällde bör utgångspunkten vara den motsatta.

33 Enligt 8 a kap. 6 § utlänningslagen gäller för att utvisning på grund av brott ska få ske, i tillägg till de allmänna förutsättningar som ska vara uppfyllda enligt 1 §, särskilda bestämmelser för EES-medborgare. Dessa bestämmelser genomför det s.k. rörlighetsdirektivet[1]. Bestämmelserna ska därför tolkas direktivkonformt och i enlighet med EU-domstolens praxis. Enligt 8 a kapitlets lydelse före den 1 augusti 2022 fanns de särskilda bestämmelserna för EES-medborgare i 5 §. Denna lagändring inne­bär inga ändringar i sak, såvitt här är relevant ( jfr prop. 2021/22:224 s. 59 och 130).

34 En EES-medborgare får enligt den svenska lagtexten utvisas endast om det sker av hänsyn till allmän ordning och säkerhet (se 8 a kap. 6 § första stycket respektive 5 § första stycket i den äldre lydelsen). Ytterligare förutsättningar för att utvisning ska få ske av EES-medborgare framgår av bl.a. 8 kap. 12 och 13 §§ (se hänvisningarna till bl.a. dessa bestämmelser i 8 a kap. 6 § andra stycket respektive 5 § andra stycket i den äldre lydelsen).

35 Det krävs att utlänningens eget beteende utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse. Tidigare domar i brottmål får inte i sig utgöra skäl för ett sådant beslut och det får inte vara ekonomiska syften som ligger till grund för beslutet. (Se 8 kap. 12 §.)

36 Bestämmelserna i utlänningslagen om hänsyn till allmän ordning och säkerhet samt till utlänningens eget beteende har sin grund i artikel 27.2 i rörlighetsdirektivet. Där anges att åtgärder som vidtas med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet även ska överensstämma med proportionalitetsprincipen och uteslutande vara grundade på vederbörandes personliga beteende, samt att motiveringar som inte beaktar omständigheterna i det enskilda fallet eller som tar allmänpreventiva hänsyn inte ska accepteras.

37 Av utlänningslagen framgår vidare att en bedömning ska göras av utlänningens personliga förhållanden och anknytning till Sverige. Hänsyn ska tas till utlänningens ålder, hälsotillstånd, familjesituation, ekonomiska situation samt sociala och kulturella integrering i Sverige. Hänsyn ska också tas till hur länge utlänningen vistats i Sverige och banden till ursprungslandet. (Se 8 kap. 13 § och jfr artikel 28.1 i rörlighetsdirektivet.)

38 En skillnad mellan rörlighetsdirektivet och den svenska lagtextens hänvisning till allmän ordning och säkerhet är att rörlighetsdirektivet skiljer på hänsyn till allmän ordning respektive till säkerhet. Enligt direktivet räcker det att hänsyn tas till allmän ordning eller till säkerhet. Eftersom det är fråga om ett EU-rättsligt begrepp ska den svenska lagtex­ten tolkas i enlighet med direktivet ( jfr prop. 2021/22:224 s. 59).

39 EU-domstolen har vid flera tillfällen uttalat att begreppet allmän ordning ska tolkas restriktivt på grund av att utvisning innebär en inskränkning i den fria rörligheten. Samtidigt har EU-domstolen angett att de omständigheter som kan motivera en tillämpning av begreppet i viss mån
kan variera från ett land till ett annat och från en tid till en annan. Den nationella domstolen måste dock kunna konstatera att det, utöver den störning som varje lagöverträdelse innebär, föreligger ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen och denna bedömning ska grundas på utlänningens personliga beteende. ( Jfr EU-domstolens domar van Duyn mot Home Office, C-41/74, EU:C:1974:133 p. 18, Regina mot Bouchereau, C-30/77, EU:C:1977:172 p. 33–35 och kommissionen mot Tyskland, C-441/02, EU:C:2006:253 p. 35.)

40 HD har i några rättsfall bedömt förutsättningarna för utvisning av EES-medborgare med hänsyn till allmän ordning och utlänningens personliga beteende. I ”Butiksstölden på Datavägen” NJA 2014 s. 415 uttalade domstolen att straffbestämmelser om stöld syftar till att värna respekten för äganderätten och att det utan tvekan är ett grundläggande samhällsintresse att äganderätten skyddas. Domstolen ansåg dock inte att det brott som personen gjort sig skyldig till – stöld i butik till ett inte särskilt högt värde – utgjorde ett verkligt och tillräckligt allvarligt hot som påverkar ett av samhällets grundläggande intressen. Slutsatsen blev att personen dömdes till fängelse i en månad, men inte utvisades.

41 I ett annat rättsfall har HD bedömt att smugglingsbrott gällande olovlig införsel av alkohol är brott av sådant slag som kan ligga till grund för utvisning med hänvisning till allmän ordning. Vid bedömningen av om de två i målet förekommande personernas egna beteenden utgjorde ett sådant allvarligt hot som skulle medföra utvisning beaktades att straffvärdet för respektive brott inte var särskilt högt; det var fråga om fyra respektive sju månaders fängelse. Av bl.a. detta skäl ansåg domstolen att personernas egna beteenden inte utgjorde ett så pass allvarligt hot mot ett grundläggande samhällsintresse att utvisning skulle ske. (Se ”Smugglingen på M/S Wawel” NJA 2018 s. 491.)

42 Brottet grov kvinnofridskränkning infördes för att markera det särskilt straffvärda i en långvarig och upprepad kränkning av en närstående kvinna där förfarandet består av gärningar vilka typiskt sett utgör direkta angrepp på den personliga integriteten. Från början sattes straffskalan till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. För att ytterligare poängtera allvaret i brottsligheten har minimistraffet därefter höjts vid två tillfällen. Vid den senaste straffskärpningen angavs att skälet till skärpningen var att våld och andra kränkningar i nära relationer är ett stort och allvarligt samhällsproblem. Minimistraffet skärptes därför för att bättre återspegla brottslighetens allvar, från fängelse i nio månader till fängelse i ett år. (Se prop. 2020/21:217 s. 13 ff.)

43 Det kan vidare konstateras att Sverige anslutit sig till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen), som trädde i kraft 2014. År 2023 anslöt sig även Europeiska unionen till konventionen. EU-kommissionen lade dessutom i mars 2022 fram ett förslag till direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. I ingressen till förslaget framgår att våld mot kvinnor och våld i nära relationer kränker grundläggande rättigheter vilka fastställts i Europeiska unionens stadga. ( Jfr Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om bekämpning av våld mot kvinnor och våld i nära relationer, COM(2022) 105 final av den 8 mars 2022 p. 3 i ingressen och samma punkt i ingressen till den allmänna riktlinje om förslaget som rådet antagit den 17 maj 2023.)

44 Mot denna bakgrund står det klart att brottet grov kvinnofrids­kränkning är ett brott av sådant slag som utgör ett hot mot ett grundläggande samhällsintresse och som därför kan ligga till grund för utvisning med hänvisning till allmän ordning, förutsatt att EES-medborgarens eget beteende i det enskilda fallet utgör ett verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot detta samhällsintresse.

45 Enligt hovrättens i den delen lagakraftvunna dom ska M.B. dömas för brottet grov kvinnofridskränkning innefattande tolv gärningar. Tre av gärningarna har begåtts innan straffskärpningen av 4 kap. 4 a § BrB trädde i kraft, dvs. före den 1 januari 2022, och nio har begåtts därefter. Dessa nio gärningar uppfyller förutsättningarna för att bedömas som grov kvinnofridskränkning. Den senare lydelsen av paragrafen ska därför tillämpas. (Se p. 22 och 23.)

46 Till detta kommer att M.B., enligt hovrättens även i denna del lagakraftvunna dom, ska dömas för barnfridsbrott enligt 4 kap. 3 § första stycket 1 BrB.

47 HD bedömer att straffvärdet för brotten, med beaktande av att vissa av de gärningar som ingår i brottet grov kvinnofridskränkning begåtts när minimistraffet för brottet var lägre, överstiger fängelse i ett år och sex månader. Vid denna bedömning har avseende särskilt fästs vid att gärningarna ingående i den grova kvinnofridskränkningen innefattat strupgrepp på målsäganden, tryck på hennes hals så att hon inte kunde andas, flera fall av misshandel och flera dödshot.

48 Vid övervägande av om M.B. ska utvisas bedömer HD att de sju av gärningarna som begåtts efter den 1 augusti 2022 uppfyller förutsättningarna att bedömas som grov kvinnofridskränkning. Det innebär att 8 a kap. utlänningslagen ska tillämpas i sin nuvarande lydelse (se p. 29 och 30).

49 M.B. är medborgare i Polen. De regler som gäller för utvisning av EES-medborgare ska därför tillämpas.

50 Eftersom det samlade straffvärdet överstiger fängelse i ett år och sex månader är de allmänna förutsättningarna för utvisning enligt 8 a kap. 1 § första stycket utlänningslagen uppfyllda.

51 Som redan framgått utgör grov kvinnofridskränkning brott som är ett sådant allvarligt hot mot allmän ordning att det kan leda till utvisning av EES-medborgare (se p. 42–44). För att utvisning ska få ske krävs därtill att M.B:s eget beteende utgör ett sådant verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen att han ska utvisas och att utvisning, särskilt med hänsyn till hans anknytning till Sverige, är proportionerlig.

52 Den grova kvinnofridskränkning som M.B. döms för innefattar fem fall av misshandel, fyra fall av olaga hot, två fall av skadegörelse samt ett fall av uppmaning till självmord. Gärningarna har, som framgått, innefattat strupgrepp på målsäganden, tryck på hennes hals så att hon inte kunde andas, flera fall av misshandel och flera dödshot. Gärningarna har skett under en längre tidsperiod då parterna varit sammanboende och fått barn tillsammans. Sammantaget utgör det beteende som M.B. gjort sig skyldig till ett sådant verkligt, faktiskt och tillräckligt allvarligt hot mot grundläggande samhällsintressen att utvisning bör ske.

53 Frågan är då om det är oproportionerligt att utvisa honom, särskilt med hänsyn till hans anknytning till Sverige.

54 M.B är 37 år. Han har växt upp i Polen under vad som i personutredningen beskrivs som bra omständigheter utan några missförhållanden. Han har bott i Sverige sedan 2019 och har arbetat här. I relation till hans ålder är det alltså en förhållandevis begränsad period av hans liv som han bott och arbetat här. Av ett yttrande från Migrationsverket framgår att han inte har uppehållstillstånd eller har registrerat uppehållsrätt i Sverige.

55 Hans starkaste anknytning till Sverige är att han har två minderåriga barn, födda 2021 och 2022, som bor här. Barns behov av nära kontakt med sina föräldrar är en sådan omständighet som normalt ska tillmätas stor betydelse vid bedömningen av om en förälder ska utvisas. I detta fall har M.B emellertid gjort sig skyldig till grov kvinnofridskränkning mot barnens mamma. Därtill kommer att han i samband med en av gärningarna i den grova kvinnofridskränkningen även begått brott mot ett av barnen.

56 Under handläggningen i HD har M.B. kommit in med kompletterande utredning som visar att han och barnens mamma numera är överens om att vårdnaden om barnen ska vara gemensam och att en domstol beslutat i enlighet med denna överenskommelse. Det beteende han visat genom den aktuella brottsligheten medför emellertid att detta inte kan tillmätas någon större betydelse för frågan om han ska utvisas. Det gäller särskilt eftersom en utvisning till Polen inte hindrar kontakt mellan M.B. och hans barn, även om den kan innebära att kontakten försvåras.

57 Sammantaget är M.B:s anknytning till Sverige inte så stark att en utvisning är oproportionerlig. Han ska därför utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit.

58 Redan straffvärdet för den grova kvinnofridskränkning som M.B gjort sig skyldig till avseende gärningarna begångna efter den 1 augusti 2022 leder till att återreseförbudets längd som utgångspunkt bör bestämmas till tio år. Det finns inte skäl att mildra återreseförbudets längd med anledning av att det i brottet också ingår ytterligare gärningar som begåtts före den nyss nämnda tidpunkten ( jfr p. 30). Däremot bör den anknytning som M.B har till Sverige beaktas i viss mån enligt 8 a kap. 11 § andra stycket utlänningslagen. Återreseförbudets längd bör därför bestämmas i enlighet med riksåklagarens yrkande, dvs. till åtta år.

59 HD bedömer att det samlade straffmätningsvärdet uppgår till fängelse i ett år och sex månader. Vid den bedömningen har – eftersom en del av de gärningar som ingår i den grova kvinnofridskränkningen begicks före den 1 augusti 2022 – det men som M.B. orsakas genom utvisningen beaktats (se p. 32). Mot denna bakgrund instämmer HD i hovrättens bedömning att påföljden ska bestämmas till fängelse i ett år och sex månader.

60 Hovrättens domslut ska alltså ändras på så sätt att M.B utvisas ur Sverige och förbjuds att återvända hit under åtta år.

HD ändrar hovrättens domslut på det sättet att M.B. utvisas ur Sverige och förbjuds att återvända hit under 8 år. Förbudet räknas från den dag M.B. lämnar Sverige. Överträdelse av förbudet kan medföra fängelse i högst 1 år.

I övriga delar står hovrättens domslut fast.

[1] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.