Vårdföretagets erinran (NJA 2024 s. 741)

Sökord Meddelarfrihet · Erinran · Repressalieförbudet · Varning

Fråga om vad som krävs för att ett uppsåtligt ingripande som skett i strid med repressalieförbudet ska anses utgöra meddelande av disciplinpåföljd och därmed ett straffbart ingripande enligt 6 § lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter.

Allmän åklagare väckte åtal vid Attunda tingsrätt mot S.J., H.W. och en tredje tilltalad för brott mot 4 § första stycket 2 och 6 § lagen (2017:151) om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter.

S.C. begärde som målsägande att S.J., H.W. och den tredje tilltalade skulle betala skadestånd.

Tingsrätten (ordförande lagmannen Anders Dereborg) anförde i dom den 18 oktober 2022 följande.

Företaget Attendo bedriver verksamhet i Norden inom vård och omsorg. Attendo driver [ett äldre- och omsorgsboende] på uppdrag av Stockholms kommun. Målsäganden S.C. arbetade som vårdbiträde på [äldreboendet] under våren 2020, när Coronapandemin nyligen hade kommit till Sverige. – – – H.W. var regionchef inom Attendo – – –. S.J. arbetade som HR-specialist inom Attendos centrala HR-grupp.

Målet gäller om H.W., [den tredje tilltalade] och S.J. har begått brott mot lagen (2017:151) om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter. Den lagen tillkom 2017 mot bakgrund av att alltmer offentligt finansierad verksamhet inom välfärdssektorn bedrivs i privat regi. Genom lagen har bl.a. anställda i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom vård, skola och omsorg – och som till någon del är offentligt finansierad – samma rätt som offentligt anställda att lämna uppgifter om verksamheten till medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (främst radio, tv och tidningar).

Lagen garanterar således ett s.k. meddelarskydd för anställda inom aktuell verksamhet. I lagen finns ett efterforsknings- och repressalieförbud för verksamhetsutövaren. Repressalieförbudet innebär att verksamhetsutövaren inte får ingripa mot den som lämnat uppgifter till medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Repressalieförbudet är delvis straffsanktionerat. För straffbarhet krävs bl.a. att ingripandet sker genom en disciplinpåföljd eller liknande åtgärd.

Enligt åklagaren har de tre åtalade begått brott mot repressalieförbudet genom att meddela S.C. en skriftlig erinran vid ett möte den 18 juni 2020. Åklagaren har påstått att erinran lämnades på grund av vissa kritiska uttalanden som S.C. gjort i tidningen Expressen om hur smittskyddsfrågorna hanterades på äldreboendet under pandemin. De åtalade har förnekat brott och bl.a. invänt att erinran inte alls lämnats av denna anledning och inte heller utgjort någon disciplinpåföljd eller liknande åtgärd.

Som har framgått har åklagaren yrkat att H.W., S.J. och [den tredje tilltalade] ska dömas för brott mot lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter (4 § första stycket 2 och 6 § lagen [2017:151] om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter) enligt följande gärningsbeskrivning.

H.W., S.J. och [den tredje tilltalade] har tillsammans och i samförstånd, i strid med S.C:s rätt att bruka sin yttrandefrihet, ingripit mot S.C. då hon i media påtalat av henne upplevda brister i företaget Attendos verksamhet inom vård- och omsorgsboende genom att meddela S.C. en skriftlig erinran som är att jämställa med en disciplinpåföljd eller liknande påföljd.

Det hände den 18 juni 2020 [i] Danderyds kommun. S.J., H.W. och [den tredje tilltalade] begick gärningen med uppsåt.

Åklagaren har vid förhandlingen förtydligat att åtalet enbart syftar på uppgifter som S.C. ska ha lämnat till tidningen Expressen och att det således är denna tidning som avses med ordet media i åtalet.

Målsäganden S.C. har biträtt åtalet och yrkat att [de tilltalade] solidariskt med varandra ska betala 20 000 kr i skadestånd och ränta enligt 6 § räntelagen från den 18 juni 2020. Beloppet avser kränkning på grund av brott enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

H.W. har förnekat brott. [Hon] har gjort gällande att den skriftliga erinran inte är en disciplinpåföljd eller liknande åtgärd, varför den inte heller omfattas av straffbestämmelsen. [Hon] har vidare gjort gällande att [hon inte] har fattat beslut om eller lämnat den skriftliga erinran till S.C. Dessutom har [hon] gjort gällande att S.C. enbart fått erinran för vissa osanna uppgifter om en annan anställd som lämnats på Youtube, vilket inte är sådan media som omfattas av straffbestämmelsen.

H.W. har motsatt sig att betala skadestånd och [hon] har inte heller godtagit några belopp som skäliga i och för sig. Förutom att [hon] bestritt skadeståndsskyldighet med hänvisning till sin inställning i skuldfrågan har [hon] framfört en rad andra invändningar mot kravet som tingsrätten återkommer till, om det blir aktuellt.

[Den tredje tilltalade förnekade brott och motsatte sig att betala skadestånd.]

S.J. har förnekat brott. Han har gjort gällande att han inte ingripit mot S.C. utan att han endast närvarat vid samtal och lämnat över en skriftlig erinran. Han har också gjort gällande att den aktuella skriftliga erinran inte är en disciplinpåföljd eller liknande åtgärd, varför den inte omfattas av straffbestämmelsen. Liksom de båda andra åtalade har han även gjort gällande att S.C. enbart har fått erinran för osanna uppgifter om en annan anställd som hon ska ha lämnat på Youtube, vilket inte är sådan media som omfattas av straffbestämmelsen. Han har slutligen invänt att han saknat uppsåt till gärningen och att han inte begått någon brottslig gärning tillsammans och i samförstånd med H.W. och [den tredje tilltalade].

S.J. har också motsatt sig att betala skadestånd och han har inte heller godtagit något belopp som skäligt i sig. Förutom att han bestritt skadeståndsskyldighet med hänvisning till sin inställning i skuldfrågan har han framfört en rad andra invändningar mot kravet som tingsrätten återkommer till, om det blir aktuellt.

Utgångspunkter för tingsrättens prövning

Lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter (fortsättningsvis lagen om meddelarskydd) gäller i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom skola, vård och omsorg som till någon del är offentligt finansierad. Lagen ger de anställda – och en del andra som deltar i sådana verksamheter – skydd mot efterforskning och ingripanden från verksamhetsutövarens sida i de fall de lämnar uppgifter om verksamheten för offentliggörande i medier. Förutsättningen är dock att aktuella medier omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen (se 1 och 2 §§ lagen om meddelarskydd).

Repressalieförbudet finns i 4 § första stycket 2 lagen om meddelarskydd. Där föreskrivs bl.a. att i förhållandet mellan verksamhetsutövaren och anställda gäller – i fråga om uppgifter om verksamheten – detsamma som föreskrivs i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen om förbud mot att ingripa mot bruk eller missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten. Enligt lagens förarbeten är det inte bara de legala företrädarna för verksamheten som omfattas av begreppet verksamhetsutövare. Med verksamhetsutövare avses var och en som kan sägas företräda verksamheten och agera på verksamhetsutövarens vägnar i förhållande till den som utsätts för efterforskning eller repressalier (se prop. 2016/ 17:31 s. 58).

Med begreppet ingripa avses att vidta någon form av negativ åtgärd. Varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för den enskilde och som grundar sig på dennes medverkan i grundlagsskyddade medier är otillåten. Det kan röra sig om exempelvis avsked, uppsägning, disciplinpåföljd, fråntagande av arbetsuppgifter, utebliven löneförhöjning, tillrättavisningar och utfrysning (se a. prop. s. 59).

Den som uppsåtligen ingriper i strid med repressalieförbudet döms, om åtgärden utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd, till böter eller fängelse i högst ett år (6 § lagen om meddelarskydd).

Tingsrätten kan först konstatera att lagen om meddelarskydd är tillämplig på Attendos verksamhet vid [äldreboendet]. S.C. har såsom anställd på [äldreboendet] därmed haft ett skydd mot att verksamhetsutövare på Attendo ingriper mot henne för uttalanden om verksamheten som hon har gjort i medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Vissa typer av sådana ingripanden – men inte alla – är alltså straffbelagda enligt 6 § lagen om meddelarskydd.

Tingsrätten kan vidare konstatera att var och en av de tre åtalade i förhållande till S.C. – vid det möte där hon fick sin skriftliga erinran – kan sägas ha företrätt verksamheten och mer eller mindre agerat på verksamhetsutövarens vägnar. De har alla tre haft en sådan position i förhållande till S.C. att de i och för sig kan begå brott mot repressalieförbudet.

Tingsrätten kommer med dessa utgångspunkter nu först att pröva om den erinran som S.C. fick lämnades för uttalanden om Attendos verksamhet som hon gjort i tidningen Expressen. Tingsrätten kommer då gå närmare in på händelseförloppet inför mötet och hur det gick till när den skriftliga erinran lämnades. Skulle det vara så att erinran gjordes för uppgifter som lämnats på Youtube kan inte förfarandet vara brottsligt enligt den aktuella bestämmelsen.

Om tingsrätten kommer fram till att erinran lämnats för uppgifter till Expressen får tingsrätten gå vidare och pröva om detta är att bedöma som ett ingripande och i vilken mån var och en av de åtalade deltog i ingripandet.

Skulle tingsrätten komma fram till att erinran lämnats för uttalanden i Expressen – och om en eller flera av de åtalade har ingripit mot S.C. – kommer tingsrätten därefter att pröva om erinran utgör en disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd enligt straffbestämmelsen i 6 § lagen om meddelarskydd.

Som i alla brottmål är det åklagaren som har den fulla bevisbördan för att den åtalade begått den aktuella gärningen och att denne agerat enligt brottsrekvisiten. Kravet på bevisningen för en fällande dom brukar ofta beskrivas med att den åtalades skuld ska vara ställd utom rimligt tvivel (se bl.a. rättsfallet NJA 2017 s. 702).

Frågan om den skriftliga erinran lämnades för uppgifter till media

Händelserna som är relevanta i målet ägde alltså rum våren och sommaren 2020, dvs. en tid efter att coronapandemin hade brutit ut.

Av utredningen framgår att S.C. under våren 2020 hade synpunkter på vilka smittskyddsåtgärder som vidtogs på äldreboendet – – – och på vilken information som lämnades till anhöriga på äldreboendets hemsida. Hon hade en del kontakt med sin närmaste chef – – – och även telefonsamtal med regionchefen H.W. om detta. Det har framkommit att hon även sökte upp Attendos VD på huvudkontoret, men att något möte dem emellan inte kom till stånd.

Den 6 maj 2020 lade S.C. upp en video på Youtube. – – –

Den 28 maj 2020 publicerades en artikel i tidningen Expressen med rubriken ”Larmet från boendet: ’Som att se på när ett hus brinner’”. I artikeln uttalade sig S.C. i eget namn. Även uppgifter från andra uppgiftslämnare redovisades. S.C. uttalade sig kritiskt om hur smittan hanterats på boendet, och citerades – – –

Den 8 juni 2020 skickade H.W. ett sms till S.C. och kallade henne till ett möte. Där angavs att S.C. kallades till mötet ”Med anledning av de synpunkter du haft gällande [äldreboendets] hantering av Covid 19…”. Först angavs ett tidigare datum men mötet kom att hållas den 18 juni 2020 på huvudkontoret – – – i Danderyd. Planen var att även – – – Attendos HR-chef – – – skulle närvara vid mötet. Det har upplysts att [HR-chefen] på ett sent stadium fick förhinder, varför HR- specialisten S.J. fick delta i stället.

Vid mötet den 18 juni 2020 närvarade alltså H.W., [den tredje tilltalade], S.J. och S.C. Mötet pågick i cirka en och en halv timme. S.C. spelade in samtalet på mötet med sin mobiltelefon. Tingsrätten har lyssnat på hela inspelningen.

Mot slutet av mötet lades den skriftliga erinran fram till S.C. Den var skriven i förväg på en blankett med Attendos logotyp och hade följande innehåll.

SKRIFTLIG ERINRAN

Till S.C. Personnummer: [utelämnat av tingsrätten]

I ett anställningsförhållande (anställningsavtal) har både arbetstagare och arbetsgivare rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. För att anställningsavtalet ska fungera i praktiken förutsätts att båda parter fullgör sina respektive skyldigheter.

I arbetstagarens skyldigheter ingår bland annat att följa de lagar, policys, riktlinjer och rutiner som gäller på företaget vid vart tillfälle samt vara lojala och samarbeta.

Du har brutit mot Dina skyldigheter i det enskilda anställningsavtalet genom illojalitet mot företaget på grund av vissa falska yttranden som har skadat Attendo.

Arbetsgivaren uppfattar ditt agerande som misskötsamhet i förhållande till avtalet mellan dig och Attendo, och kommer inte att acceptera att du fortsätter agera som ovan beskrivet.

Arbetsgivaren vill med denna erinran tydliggöra Dina skyldigheter som anställd på Attendo och informera Dig om att företaget ser mycket allvarligt på det inträffade. Arbetsgivaren förväntar sig att ditt agerande enligt ovan inte kommer att upprepas och vill i detta sammanhang även erinra om att ett brott mot anställningsavtalet ytterst kan leda till uppsägning eller avskedande enligt Lagen om anställningsskydd.

En skriftlig erinran är en del i arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet, i vilket det ingår att informera medarbetare om beteenden eller ageranden som är felaktiga.

Denna blankett sparas i digital personakt och gallras 6 månader efter att anställningen upphört.

Erinran är undertecknad av S.J. för Attendos räkning. I en handskriven anteckning står det ”Medarbetaren väljer att inte signera erinran”, följt av H.W:s och [den tredje tilltalades] underskrifter där de anges som vittnen.

Tingsrätten kan här konstatera att det inte finns något i den skriftliga erinran som anger att den upprättats för att S.C. ska ha lämnat uppgifter om Attendos verksamhet till Expressen. Vad som anges i erinran är alltså att hon ska ha brutit mot sina skyldigheter i det enskilda anställningsavtalet genom ”illojalitet mot företaget på grund av vissa falska yttranden som har skadat Attendo”.

Frågan om erinran lämnats för uppgifter till Expressen måste därför bedömas mot bakgrund av händelserna och diskussionen före – men framför allt under – själva mötet.

S.C. har själv berättat att hon misstänkte att mötet skulle kunna handla om att hon skulle bestraffas, eftersom hon hade varit obekväm för företaget. Hon har vidare uppgett att hon samtidigt inte ville missa en chans att framföra sina synpunkter på verksamheten.

Enligt H.W. var syftet med mötet inledningsvis att sitta ned tillsammans för att ta in S.C:s synpunkter och diskutera vad som kunde göras på äldreboendet. H.W. har vidare uppgett att hon – – – fick reda på att det fanns ett Youtubeklipp och att hon själv tillsammans med HR-chefen – – – tittade på detta klipp före mötet. Enligt H.W. förklarade då [HR-chefen] att vissa uttalanden av S.C. i klippet om att företagets koncernsekreterare blockerat hennes telefon var falska och utgjorde skäl för en erinran.

[Den tredje tilltalade] har berättat att syftet med mötet inledningsvis enbart var att samla in S.C:s synpunkter under ordnade former för att man skulle kunna bli bättre inför en eventuell andra smittovåg. Enligt [den tredje tilltalade] var det först på morgonen när mötet ägde rum som hon fick reda på att S.C. också skulle få en erinran och att den gällde S.C:s uttalanden på Youtube om koncernsekreteraren.

[HR-chefen] har berättat att hon fick samtal från koncernsekreteraren som var väldigt ledsen över S.C:s påstående på Youtube om blockerad telefon. Enligt [HR-chefen] var hon själv och H.W. överens om att en erinran var en lämplig åtgärd för det agerandet. [HR-chefen] har också berättat att hon på ett sent stadium fick förhinder att delta i mötet och att hon instruerade S.J. att närvara i hennes ställe.

S.J. har berättat att han fick information om att han skulle närvara vid mötet samma morgon som det ägde rum. Enligt honom fick han då information om att mötet skulle handla om dels att låta S.C. få framföra sin syn på vad som inte hade fungerat i verksamheten, dels att S.C. skulle få en erinran för uppgifterna på Youtube om att koncernsekreteraren skulle ha blockerat hennes telefonnummer.

Det är oklart vem som upprättade den skriftliga erinran. Men det har i alla fall framkommit att både S.J. och H.W. kände till innehållet före mötet och visste om att S.C. skulle få del av den då.

När det gäller själva mötet så framstår det som att S.J. tidigt tar kommandot i samtalet efter lite inledande småprat. Han börjar då med att bl.a. påpeka att S.C. varit ganska missnöjd med företagets åtaganden kring pandemin och att hon har gett uttryck för det i ”media”. S.J. säger vidare bl.a. att man egentligen inte har något emot att hon yttrar sig – och att hon har rätt till det – men att uppgifterna inte stämmer och enligt deras mening är osanning. Av det fortsatta samtalet är det svårt att dra annan slutsats än att det handlar om flera yttranden som man från arbetsgivarrepresentanternas sida ansåg vara oriktiga.

Det är i och för sig så att den första fråga som kom upp på mötet var yttranden som S.C. skulle ha lämnat om koncernsekreteraren på Youtube. Ganska snart leder dock S.J. in samtalet på frågor om S.C:s påståenden om saknad skyddsutrustning på äldreboendet. Efter en kortare stund begär S.C. att få veta mer om vad hon sagt för oriktigheter i media och det uppkommer då en diskussion kring saken. Framför allt S.J. och H.W. ger då flera referenser som på ett tydligt sätt pekar på att de relaterar till en tidningsartikel och inte till någon Youtube­video. H.W. hänvisar till hur S.C. blivit ”citerad” och vad som kommit fram i ”tidningen”. S.J. använder uttryck som att S.C. vänt sig ”till pressen” och att ”vi läser ju det du har sagt”. Detta bekräftas vidare av att S.J. och H.W. lyfter fram vissa sakpåståenden som förekommer i Expressenartikeln, exempelvis dödstal bland de intagna på [äldreboendet]. I samband med att sådana frågor kommer uppger S.J. att det S.C. har sagt har varit väldigt illojalt mot företaget och skadat det stort.

När samtalet därefter hållit på en längre tid och varit ganska ostrukturerat påpekade S.J. att S.C. skadat företaget genom vad hon sagt i ”media”. Han påpekade vidare att det varit ”osanning i många fall”, bl.a. när det gäller uppgiften om koncernsekreteraren. Han avslutade med att säga att S.C. kommer få en erinran ”på grund av de grejerna” för att man tycker att hon har ”skadat företaget”.

S.J. påpekade visserligen vid några tillfällen under mötet att S.C. var fri att vända sig till media. Han underströk dock i dessa sammanhang att det är bättre att vända sig till sin närmaste chef, och att när hon går ut med osanningar är det illojalt och kan föranleda erinran. H.W. förklarade att det kan vara bra att vända sig till företagets presschef för att få fram sitt budskap utan att skada företaget. Att uttrycka sig på det sätt som arbetsgivarföreträdarna här gjorde ger enligt tingsrätten knappast intryck av att medarbetaren i verklig mening är fri att utnyttja sin yttrande- och meddelarfrihet. Tingsrätten anser att det varit tydligt att S.C:s rätt att vända sig till media inte respekterades.

Det är enligt tingsrättens mening mot denna bakgrund som den skriftliga erinran måste bedömas. Vid flera tillfällen under mötet påpekas alltså att S.C:s uttalanden i media har varit osanna och skadat Attendo samt att hennes agerande därmed varit illojalt. Det är också just illojalt agerande som pekas ut som misskötsamhet i den skriftliga erinran. Från S.C:s utgångspunkt måste det ha framstått som omöjligt att uppfatta erinran på annat sätt än att den huvudsakligen avsåg de uppgifter hon lämnat till Expressen. S.J. har visserligen påstått att han med ordet ”media” enbart syftade på Youtube, men mot bakgrund av alla referenser till artikeln i Expressen som gjordes på mötet framstår det som en efterhandskonstruktion. Det är i och för sig möjligt att uppgifterna på Youtube kan ha spelat en viss roll när erinran utformades och överlämnades. Tingsrätten anser dock att det mot bakgrund av diskussionen på mötet knappast kan råda något rimligt tvivel om att uppgifterna till Expressen spelade en viktig och avgörande roll.

Det sagda leder till slutsatsen att den skriftliga erinran har getts med anledning av att S.C. i Expressen påtalat av henne upplevda brister i företagets verksamhet. Denna skriftliga erinran måste dessutom betraktas som en sådan negativ åtgärd som utgör ett ingripande enligt repressalieförbudet i 4 § första stycket 2 lagen om meddelarskydd.

Bedömning av var och en av de åtalades medverkan i ingripandet

Som tidigare konstaterats har H.W., [den tredje tilltalade] och S.J. såsom chefer respektive HR-specialist – agerat som verksamhetsutövare i den mening som avses i lagen om meddelarskydd.

Det kan också upprepas att det är oklart vem som upprättade den skriftliga erinran. Ingen av de inblandade personerna från företaget har tagit på sig detta. Den är dock upprättad på en blankett som måste ha använts på företagets HR-funktion och S.J:s namn är inskrivet på blanketten. Möjligen kan H.W. ha upprättat den på morgonen före mötet, vilket hon inte själv verkar utesluta. Både S.J. och H.W. kände i alla fall till den skriftliga erinran före mötet och visste om att S.C. skulle få den då.

S.J. var inte bara den som undertecknade erinran för arbetsgivarens räkning. Han var också den av deltagarna som var mest drivande vid mötet i frågorna om mediauttalanden och erinran. H.W. bidrog också aktivt i samtalet i de delar det rörde det faktum att S.C. vänt sig till media. H.W. har som regionchef och högsta närvarande chef vid mötet dessutom haft ett särskilt ansvar i förhållande till S.C. när de här frågorna behandlades. Det är visserligen inte klarlagt vem som formellt sett beslutade om att erinran skulle ges. Men de hördas uppgifter ger stöd för att det måste ha varit H.W. som var ansvarig för beslutet.

Tingsrätten anser därför att S.J. och H.W. – med hänsyn till sitt agerande vid mötet – tillsammans och i samförstånd har ingripit mot S.C. genom den skriftliga erinran som lämnades. För dem båda måste det också ha varit uppenbart att ingripandet till stor och avgörande del skedde på grund av att S.C. i Expressen påtalat upplevda brister i verksamheten på äldreboendet. S.J. och H.W. har därför uppsåtligen ingripit mot S.C. i den mening som avses i 4 § första stycket 2 lagen om meddelarskydd.

Tingsrätten bedömer dock att förhållandena är annorlunda när det gäller [den tredje tilltalade]. – – – [Hon] ska således inte dömas enligt åtalet.

Frågan om erinran utgör en disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd

För att döma H.W. och S.J. för aktuellt brott räcker det inte med att de har ingripit mot S.C. genom den skriftliga erinran. Det krävs också att erinran utgjort en disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd (6 § lagen om meddelarskydd).

De överträdelser av repressalieförbudet som straffsanktioneras i detta fall är åtgärder som utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en annan liknande åtgärd. Med liknande åtgärd avses ett ingripande som har en effekt som kan jämföras med de uppräknade åtgärderna. Det kan t.ex. röra sig om ett fråntagande av en persons arbetsuppgifter eller vissa allvarligare fall av utebliven löneökning. Andra i och för sig förbjudna ingripanden omfattas dock inte av straffbestämmelsen (se prop. 2016/17:31 s. 60).

Inom arbetsrätten görs generellt en principiell åtskillnad mellan varning som disciplinär åtgärd enligt 62 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (medbestämmandelagen) och varning i betydelsen tillsägelse som ingår som ett led i arbetsgivarens handläggning av förseelser på arbetsplatsen (s.k. LAS-varning).

För att det ska kunna vara fråga om en disciplinpåföljd eller liknande åtgärd (disciplinåtgärd) bör krävas att det rör sig om en åtgärd från arbetsgivarens sida som på ett eller annat sätt är ett men för arbetstagaren eller som annars har karaktären av särskild disciplinåtgärd i vedertagen mening (se rättsfallet AD 1980 nr 156 och prop. 1975/76:105 bil 1 s. 425).

Frågan om en skriftlig varning eller erinran ska anses som en disciplinåtgärd i arbetsrättslig mening har vid ett flertal tillfällen varit föremål för prövning i Arbetsdomstolen (se t.ex. AD 1980 nr 156, AD 1985 nr 88, AD 1986 nr 66 och AD 2018 nr 34). I dessa avgöranden har frågorna ofta handlat om huruvida en skriftlig varning eller erinran har utdelats i strid med medbestämmandelagen och gällande kollektivavtal, samt om arbetsgivaren åsidosatt sin skyldighet att i förväg förhandla med kollektivavtalsbunden arbetstagarorganisation. Arbetsdomstolen har dock i många fall bedömt om en enskild varning eller erinran ska ses som en disciplinåtgärd eller inte. Rättsfallen kan ge viss ledning i frågan hur den här aktuella erinran ska bedömas.

Arbetsdomstolen har uttalat att det inte går att dra en skarp gräns mellan tillåtna och otillåtna varningar (dvs. LAS-varning eller disciplinåtgärd). Enligt Arbetsdomstolen får gränsen dras efter en nyanserad prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. Avgörande bör enligt Arbetsdomstolen främst vara innehållet och utformningen av varningen och dess huvudsakliga syfte. Att en varning ges skriftlig form behöver inte vara utslagsgivande även om det får antas att en skriftlig varning normalt uppfattas som en mer negativ åtgärd än en muntlig (se rättsfallet AD 1980 nr 156).

Andra omständigheter som Arbetsdomstolen har tagit fasta på vid bedömningen är om företaget har satt i system att dela ut skriftliga varningar, vad som framgår av gällande kollektivavtal och händelseförloppet inför att varningen utdelats. Även s.k. LAS-varningar kan i särskilda fall framstå som mot arbetstagaren riktade beslut av en karaktär och betydelse som i vart fall kan jämställas med den som tillkommer disciplinpåföljden varning (se AD 1985 nr 88).

När det gäller bedömningen av den i målet aktuella erinran anser tingsrätten att det faktum att dokumentet benämnts just erinran – inte varning – och samtidigt hänvisar till lagen om anställningsskydd saknar egentlig betydelse. Dokumentets innehåll, syfte och omständigheterna kring dess överlämnande är betydligt viktigare.

I detta fall är erinran skriftlig och därmed typiskt sett mer negativ än en muntlig erinran. Enligt tingsrättens mening är erinran dessutom förhållandevis skarpt formulerad. Där finns tydliga skrivningar som S.C. på goda grunder kunde uppfatta som att hon skulle förlora sin anställning och försörjning om hon på samma sätt utnyttjade sin yttrandefrihet igen. Den utdelades vidare efter att S.C. kallats till huvudkontoret för ett möte med inte bara sin närmaste chef, utan även regionchefen och en HR-specialist. Mötet riktades tidigt in på S.C:s påstått osanna och illojala uttalanden i media, och kom först under andra halvan att handla om hennes synpunkter på verksamheten. Det gav intrycket av att uttalandena och erinran var mötets huvudsakliga syfte. Alla dessa förhållanden förstärker intrycket av allvaret i situationen och i den skriftliga erinran.

Av utredningen framgår dock att erinran inte ledde till några andra arbetsrättsliga följder för S.C. Hon har exempelvis inte fått löneavdrag, omplacerats eller blivit uppsagd. Hon har alltså inte utöver mottagandet av erinran drabbats av några men i anställningen i just den bemärkelsen. Det har till och med uppgetts att erinran senare har återkallats av arbetsgivaren.

I sammanhanget måste samtidigt beaktas att erinran inte utdelades för en typisk arbetsplatsförseelse, som olovlig frånvaro eller arbetsvägran. Erinran tog i stället sikte på att S.C. hade lämnat uppgifter till media om upplevda missförhållanden inom äldrevården under coronapandemin. För sådana uppgifter har S.C. åtnjutit ett meddelarskydd enligt lag som är en utlöpare av den grundlagsskyddade offentlighets- och yttrandefriheten. Genom den skriftliga erinran har S.J. och H.W. hindrat – eller i vart fall försökt hindra – S.C. att utnyttja den yttrandefrihet som hon som anställd har enligt lagen om meddelarskydd. Åtgärden måste därför enligt tingsrätten anses innebära ett men för S.C. i hennes anställning. Den har nämligen syftat till att hon inte skulle kunna göra bruk av de lagliga rättigheter som hon hade som anställd på [äldreboendet].

Mot denna bakgrund anser tingsrätten att den skriftliga erinran ska bedömas som en disciplinpåföljd eller liknande åtgärd enligt 6 § lagen om meddelarskydd. De faktiska delar av händelseförloppet som tingsrätten redovisat här och grundat denna bedömning på har varit uppenbara för H.W. och S.J. och omfattas således av deras uppsåt.

Sammanfattning och slutsats

H.W. och S.J. har alltså tillsammans och i samförstånd uppsåtligen ingripit mot S.C. – i strid med repressalieförbudet i lagen om meddelarskydd – genom att utdela en skriftlig erinran mot henne för att hon till Expressen påtalat upplevda missförhållanden vid [äldreboendet] – – –. Enligt tingsrättens bedömning utgör erinran en disciplinåtgärd och omfattas därför av straffbestämmelsen i den aktuella lagen. H.W. och S.J. ska därför dömas för brott mot lagen om meddelarskydd.

[Den tredje tilltalade] ska däremot frikännas från åtalet. – – –

Åklagaren har yrkat att H.W. och S.J. ska dömas till dagsböter.

Tingsrätten delar åklagarens uppfattning att straffvärdet för gärningen ligger på bötesnivå. Enligt tingsrättens mening motsvarar straffvärdet ett kännbart bötesstraff om 80 dagsböter. Tingsrätten ser ingen anledning göra någon skillnad mellan H.W. och S.J. i straffvärdebedömningen. De medverkade visserligen på delvis olika sätt och i olika roller. Det finns dock inte skäl att värdera deras sammantagna medverkan olika.

Tingsrätten kom under denna rubrik fram till att skadeståndsyrkandena skulle avslås.

Tingsrätten dömde S.J. och H.W. för brott mot lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter till 80 dagsböter.

Tingsrätten avslog S.C:s begäran om skadestånd. Tingsrätten fattade också beslut om avgift till brottsofferfonden.

Tingsrätten frikände den tredje tilltalade från åtalet och avslog S.C:s begäran om skadestånd.

S.J. och H.W. överklagade i Svea hovrätt.

S.J. yrkade att hovrätten skulle frikänna honom eller, i andra hand, lindra påföljden.

H.W. yrkade att hovrätten skulle frikänna henne eller, i andra hand, lindra påföljden.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (tidigare hovrättsrådet Mona Wildig samt hovrättsråden Johan Welander, referent, och Åsa Andersson) anförde följande i dom den 8 september 2023.

Det åtal som hovrätten har att pröva är detsamma som i tingsrätten, dock att det som påstås i gärningsbeskrivningen här endast gäller H.W. och S.J. De har redovisat samma inställning till åtalet i hovrätten som i tingsrätten. Utredningen i hovrätten är också densamma som i tingsrätten.

Hovrätten gör inga andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort om vad som förekommit vid det aktuella mötet och angående upprättandet av den skriftliga erinran som presenterades för S.C. vid det mötet. På de skäl som tingsrätten anger finner även hovrätten att lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter var tillämplig på företaget Attendos verksamhet vid [äldreboendet], att både H.W. och S.J. agerade som verksamhetsutövare i den mening som anges i den lagen och att den skriftliga erinran gavs åtminstone delvis med anledning av S.C:s yttranden till Expressen om av henne upplevda brister i företagets vårdverksamhet. H.W. och S.J. har alltså, tillsammans och i samförstånd, brutit mot repressalieförbudet i 4 § första stycket 2 i lagen om meddelarskydd. Som tingsrätten har anfört omfattas detta av såväl H.W:s och S.J:s uppsåt. Frågan är då om erinran som lämnats S.C., som åklagaren har påstått, utgjort en disciplinpåföljd eller liknande åtgärd vilket är en förutsättning för straffbarhet.

I sistnämnda fråga ansluter sig hovrätten i huvudsak till tingsrättens bedömning. Det kan tilläggas att även ett företags rutiner för allvarliga förseelser har betydelse vid denna bedömning. Det kan därvid noteras att [HR-chefen] i sitt vittnesförhör uppgett att det normalt är verksamhetschefen som delar ut en erinran, men att regionchefen deltar i allvarligare fall. Visserligen kan H.W:s närvaro också ha motiverats av att hon haft tidigare kontakter med S.C. om de upplevda bristerna i verksamheten, men H.W. har också deltagit i upprättandet av den skriftliga erinran och företrätt arbetsgivaren i denna fråga vid mötet. Däremot anser hovrätten, till skillnad från tingsrätten, att den omständigheten att åtgärden syftat till att S.C. inte skulle kunna göra bruk av sin yttrandefrihet inte kan beaktas särskilt vid nu aktuell bedömning eftersom detta generellt är fallet vid åtgärder som företas i strid mot repressalieförbudet, dvs. inte endast de som är straffbara. Sammantaget finner hovrätten att det varit fråga om en sådan bestraffningsåtgärd att den skriftliga erinran i vart fall är att anse som en med disciplinåtgärd liknande åtgärd. Som tingsrätten funnit omfattas detta av de åtalades uppsåt.

Både H.W. och S.J. ska därför dömas i enlighet med åtalet och påföljden ska bestämmas till böter. Hovrätten finner inte skäl att sänka antalet dagsböter för någon av dem. Dock har H.W:s ekonomiska förhållanden ändrats något till det sämre, vilket medför att dagsbotens belopp för hennes del ska ändras – – –. Tingsrättens dom i denna del ska ändras på sätt som nu sagts, men i övrigt stå fast.

Hovrätten fastställde tingsrättens dom i fråga om S.J.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i fråga om H.W. endast på så sätt att varje dagsbot bestämdes till ett lägre belopp än i tingsrätten.

H.W. och S.J. överklagade.

H.W. yrkade att HD skulle ogilla åtalet eller, i andra hand, mildra påföljden.

S.J. yrkade att HD skulle ogilla åtalet.

Riksåklagaren motsatte sig ändring av hovrättens dom.

HD meddelade prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att H.W. och S.J. uppsåtligen hade ingripit i strid med 4 § första stycket 2 lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Henning Eriksson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.

Domskäl

Bakgrund

Punkterna 1–6 motsvarar i huvudsak punkterna 1–7 i HD:s domskäl.

Frågan i målet

7 Frågan är om ingripandet är straffbart enligt 6 § meddelarskyddslagen.

Meddelarskyddslagen

Punkterna 8–10 motsvarar i huvudsak punkterna 13, 14 och 17 i HD:s domskäl.

Meddelarskyddet i grundlagarna

11 Tryck- och yttrandefriheten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen innebär frihet för var och en att i grundlagsskyddade medier uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att offentliggöra allmänna handlingar och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst (se 1 kap. 1 § TF och 1 kap. 1 § YGL).

12 Enligt grundlagarna gäller även meddelarfrihet, det vill säga frihet för var och en att meddela uppgifter i vilket ämne som helst i syfte att göra dem offentliga i grundlagsskyddade medier. Friheten gäller under förutsättning att uppgifterna lämnas till någon sådan mottagare som anges i lagen, t.ex. en författare, utgivare eller redaktion. (Se 1 kap. 7 § TF och 1 kap. 10 § YGL.)

13 Meddelarfriheten skyddas av bl.a. ett repressalieförbud som innebär att myndigheter och andra allmänna organ inte får ingripa mot någon för att han eller hon i ett grundlagsskyddat medium har brukat sin tryck- eller yttrandefrihet eller medverkat till sådant bruk. I uttrycket ”medverkat till sådant bruk” inryms bruk av meddelarfriheten. (Se 3 kap. 6 § TF och 2 kap. 6 § YGL samt prop. 2009/10:81 s. 63.)

Närmare om repressalieförbudet i grundlagarna

14 Ett repressalieförbud har sedan lång tid ansetts följa av den s.k. exklusivitetsprincipen (se 1 kap. 9 § TF och 1 kap. 14 § YGL). Enligt denna princip krävs stöd i grundlagarna för att en myndighet eller annat allmänt organ ska få ingripa mot den som missbrukat tryck- eller yttrandefriheten. Även om bestämmelsen i tryckfrihetsförordningen bara talar om straffrättsliga och skadeståndsrättsliga ingripanden har den i praxis kommit att tolkas på det sättet att varje myndighetsåtgärd som medför negativa konsekvenser för den enskilde och som grundar sig på dennes medverkan i tryckt skrift är förbjudna (se Hans-Gunnar Axberger, Tryckfrihetens gränser, 1984, s. 317, SOU 1990:12 s. 63 samt ”Trisskrapningarna” NJA 2023 s. 211 p. 25).

15 När repressalieförbudet fick en uttrycklig reglering i grundlagarna var avsikten att förbudet skulle inrymma alla de repressalier som omfattades av praxis från JO och JK, som i sin tillsynsverksamhet vakar över att förbudet upprätthålls. Det gällde t.ex. avsked, uppsägning, disciplinpåföljd, fråntagande av arbetsuppgifter och utebliven löneförhöjning, men även åtgärder med mindre påtagliga konsekvenser såsom tillrättavisande utskällningar och utfrysning på arbetsplatsen (se a. prop. s. 40 och 63).

16 Repressalieförbudet är delvis straffsanktionerat. I 3 kap. 7 § TF föreskrivs straffansvar för bl.a. den som uppsåtligen ingriper i strid med 6 §, om åtgärden utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd. Motsvarande gäller på yttrandefrihetsgrundlagens område enligt 2 kap. 7 §.

17 Tanken med regleringen är att endast de allvarligaste överträdelserna ska leda till straffansvar. Dit hör alltså de uppräknade åtgärderna men även åtgärder som liknar dem genom att de har en jämförbar effekt. Fråntagande av merparten av en persons arbetsuppgifter och vissa allvarligare fall av utebliven löneökning har nämnts i förarbetena som exempel på sådana straffbara repressalier. (Se a. prop. s. 42 och 64.)

Närmare om disciplinpåföljder m.m.

18 Meddelande av disciplinpåföljd är en sådan repressalie som är straffbar enligt grundlagarnas straffbestämmelser och 6 § meddelarskyddslagen. Med disciplinpåföljd avses i första hand varning och löneavdrag (jfr 15 § lagen, 1994:260, om offentlig anställning). Även andra disciplinpåföljder, såsom suspension (avstängning), kan förekomma i den mån de har stöd i kollektivavtal eller i vissa fall personligt avtal (jfr 62 § lagen, 1976:580, om medbestämmande i arbetslivet, medbestämmandelagen).

19 En varning får inga omedelbara konsekvenser annat än att den är en påminnelse om att arbetsgivaren funnit det motiverat att meddela varningen för ett fel eller en försummelse som inte är ringa. Den kan dock få indirekta följder såsom underlag för bedömning av en persons lämplighet i olika avseenden. En varning kan även ha betydelse för frågan om det finns grund för uppsägning på grund av personliga skäl. (Se Karl Pfeifer, Lagen om offentlig anställning. En kommentar, 2019-03-18, JUNO, kommentaren till 15 §.)

20 Inom arbetsrätten görs en åtskillnad mellan varning som disciplinpåföljd och en s.k. LAS-varning. En varning av det senare slaget, ofta benämnd erinran, är tänkt att fungera som en tillsägelse till arbetstagaren om att denne måste ändra sitt beteende för att undvika uppsägning. En sådan föregående varning eller erinran till arbetstagaren om att anställningen är i fara kan många gånger vara en förutsättning för att en uppsägning av personliga skäl ska vara godtagbar enligt reglerna i lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) om saklig grund vid uppsägning av personliga skäl. (Se Lars Lunning m.fl., Anställningsskydd. En lagkommentar, version 11B, 2022-06-23, JUNO, kommentaren till 7 § LAS.)

21 Av Arbetsdomstolens praxis framgår att det är svårt att dra någon skarp skiljelinje mellan de olika kategorierna av varningar (se t.ex. AD 1980 nr 156, AD 1985 nr 88, AD 1986 nr 66, AD 1990 nr 14 och AD 2018 nr 34). Det talar för att en LAS-varning många gånger bör ses som en repressalie jämförbar med en disciplinär varning vid tillämpning av bestämmelserna om straff vid överträdelse av repressalieförbudet.

22 I samma riktning talar det förhållandet att en sådan erinran aldrig är en berättigad reaktion på att någon har brukat sin tryck- eller yttrandefrihet i grundlagsskyddade medier, eller medverkat till sådant bruk. I Arbetsdomstolens praxis har frågan ofta varit om varningen har varit tillåten eller inte, utifrån kravet i 62 § medbestämmandelagen på att disciplinära varningar måste ha stöd i författning eller kollektivavtal. Vid tillämpning av repressalieförbudet är emellertid båda varningarna otillåtna. Det finns därför inte, från principiell synpunkt, några skäl att se mildare på en LAS-varning i detta sammanhang. En sådan varning, som har ett tydligt handlingsdirigerande syfte, kan beroende på omständigheterna förväntas ha en lika avhållande effekt på arbetstagarens vilja att i framtiden lämna uppgifter till media som en disciplinär varning.

23 LAS-varningar kan emellertid förekomma i många olika former, från enklare tillsägelser om att rättelse måste ske till skarpa varningar om att arbetstagaren löper en omedelbar risk att bli uppsagd eller avskedad om han eller hon inte ändrar sitt beteende (se AD 1985 nr 88). Vid bedömningen av om ett sådant ingripande utgör en ”liknande åtgärd” enligt 6 § meddelarskyddslagen, eller motsvarande regler i grundlagarna, bör därför göras en nyanserad bedömning med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Vid den bedömningen kan Arbetsdomstolens praxis i fråga om vad som ansetts känneteckna en disciplinpåföljd ge viss vägledning.

Bedömningen i detta fall

24 Den skriftliga erinran som H.W. och S.J. tilldelade S.C. var skarpt formulerad och innehöll påstående om att hon hade varit illojal och skadat Attendo. Den innehöll även upplysningar om att företaget såg mycket allvarligt på det inträffade och inte skulle komma att acceptera att hon fortsatte att agera på samma sätt. Den delades ut vid ett möte där inte bara närmsta chefen utan även regionchefen deltog. Med hänsyn till dessa förhållanden framstår åtgärden som jämförbar med meddelande av disciplinär varning. Repressalien får anses utgöra en sådan liknande åtgärd som är straffbar enligt 6 § meddelarskyddslagen.

25 HD gör inte någon annan bedömning än hovrätten i fråga om påföljd.

26 Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Dag Mattsson, Malin Bonthron och Christine Lager, referent) meddelade den 20 november 2024 följande dom.

1 Under våren 2020, när covid-19-pandemin hade brutit ut, arbetade S.C. som vårdbiträde på ett äldreboende i Stockholm. Verksamheten drevs av företaget Attendo på uppdrag av Stockholms kommun. S.C. var kritisk mot hur företaget hanterade pandemin. Hon talade därför om saken med några chefer och försökte också komma i kontakt med företagets VD. Hon gav även uttryck för sin kritik i en video på Youtube och i en artikel i Expressen där hon intervjuades i eget namn.

2 En tid därefter kallades S.C. till ett möte av H.W., som var regionchef på Attendo. I kallelsen angavs att mötet skulle hållas med anledning av de synpunkter S.C. haft på företagets hantering av covid-19. S.C. kom till mötet och från företagets sida deltog H.W. och S.C:s närmaste chef samt HR-specialisten S.J.

3 Under mötet tilldelades S.C. ett dokument benämnt ”skriftlig erinran”. I detta stod att hon hade brutit mot sina skyldigheter i det enskilda anställningsavtalet genom illojalitet mot Attendo på grund av vissa falska yttranden som hade skadat företaget. Vidare angavs att arbetsgivaren uppfattade agerandet som misskötsamhet i förhållande till anställningsavtalet och inte skulle acceptera att hon fortsatte att agera på samma sätt. Det framgick även att Attendo såg mycket allvarligt på det inträffade och förväntade sig att agerandet inte skulle upprepas. Företaget erinrade om att ett brott mot anställningsavtalet ytterst kunde leda till uppsägning eller avskedande enligt lagen om anställningsskydd.

4 H.W. och S.J. åtalades för brott mot lagen (2017:151) om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter. Åtalet avsåg att de, i strid med S.C:s rätt att använda sin yttrandefrihet, hade ingripit mot henne då hon i tidningen Expressen hade uttalat sig om upplevda brister i Attendos verksamhet. Ingripandet hade skett genom att H.W. och S.J. meddelat S.C. en skriftlig erinran som var att jämställa med en disciplinpåföljd eller liknande påföljd.

5 Tingsrätten dömde H.W. och S.J. enligt åtalet till dagsböter.

6 Hovrätten har fastställt tingsrättens dom. Hovrätten har bedömt att lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter var tillämplig på Attendos verksamhet vid äldreboendet samt att både H.W. och S.J. agerade som verksamhetsutövare i lagens mening. Mot bakgrund av vad som hade förekommit vid mötet har hovrätten kommit fram till att den skriftliga erinran åtminstone delvis gavs med anledning av S.C:s yttranden till Expressen om brister som hon upplevt i vårdverksamheten. H.W. och S.J. hade därigenom uppsåtligen brutit mot repressalieförbudet i lagen. Hovrätten har vidare bedömt att det varit fråga om en sådan bestraffningsåtgärd att den skriftliga erinran i vart fall var att anse som en med disciplinpåföljd liknande åtgärd.

7 HD har meddelat prövningstillstånd med utgångspunkt i hovrättens bedömning att H.W. och S.J. uppsåtligen har ingripit i strid med 4 § första stycket 2 lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter, dvs. i strid med repressalieförbudet.

8 Frågan i målet är vad som krävs för att ett uppsåtligt ingripande som skett i strid med repressalieförbudet ska anses utgöra meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd och därmed vara ett straffbart ingripande enligt 6 § lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter.

9 I tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen finns bestämmelser om meddelarfrihet, dvs. frihet för var och en att meddela uppgifter i vilket ämne som helst i syfte att göra dem offentliga i grundlagsskyddade medier. Meddelarfriheten skyddas bland annat av ett repressalieförbud. Enligt detta får en myndighet eller ett annat allmänt organ inte ingripa mot någon för att han eller hon i ett grundlagsskyddat medium har brukat sin tryckfrihet eller yttrandefrihet eller medverkat till sådant bruk. Repressalieförbudet är delvis straffbelagt. Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen ingriper i strid med repressalieförbudet, om åtgärden utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd. (Se 1 kap. 7 §, 3 kap. 6 § och 7 § första stycket 5 TF samt 1 kap. 10 §, 2 kap. 6 § och 7 § första stycket 4 YGL.)

10 Den uttryckliga och enhetliga regleringen av repressalieförbudet infördes i grundlagarna 2011. Som framgår har förbudet en bred omfattning. Förbudet ger uttryck för att företrädare för det allmänna inte får göra något som kan verka hämmande på de offentliganställdas vilja att göra bruk av sin tryck- och yttrandefrihet. Det omfattar därför en mängd olika typer av ingripanden, såsom tillrättavisningar, utfrysningar, fråntagande av arbetsuppgifter, uteblivna löneökningar, disciplinpåföljder, uppsägningar och avskedanden. Avsikten var att handlingar som enligt dittillsvarande praxis från JO och JK var förbjudna skulle omfattas av det förbud som infördes och att den närmare gränsen för vad som var otillåtet även fortsättningsvis skulle bestämmas i praxis. Samtidigt infördes också de enhetliga bestämmelserna om att repressalieförbudet till viss del även skulle vara straffsanktionerat. (Se prop. 2009/10:81 s. 38–41.)

11 I den utredning som låg till grund för lagstiftningsärendet var ett av flera alternativa förslag att det straffbara området skulle begränsas genom en uttrycklig uppräkning av åtgärderna avskedande, uppsägning och disciplinpåföljder. Med disciplinpåföljder avsågs då varning och löneavdrag, varvid en jämförelse gjordes med 15 § lagen (1994:260) om offentlig anställning. (Se SOU 2009:14 s. 256–259.)

12 I propositionen uttalades att det var tillräckligt att de allvarligaste överträdelserna kunde föranleda straffansvar, dvs. avskedande, uppsägning och meddelande av disciplinpåföljd. Den uttryckliga uppräkning direkt i lagtexten som kommittén föreslagit som ett alternativ ansågs därför som en lämplig lösning. Men eftersom repressalieåtgärder kunde omfatta många slags åtgärder gick det enligt regeringen inte att i straffbestämmelsen uttömmande ange de straffbara åtgärderna. Det fanns andra fall av jämförbara allvarliga repressalieåtgärder, t.ex. vissa fall av fråntagande av arbetsuppgifter och uteblivna löneökningar, som också borde omfattas. För att även omfatta sådana åtgärder borde straffbestämmelsen ange att också åtgärder liknande de uppräknade skulle kunna föranleda straffansvar om de vidtogs i repressaliesyfte. I slutet på uppräkningen lades därför till ”en liknande åtgärd”. (Se a. prop. s. 42 och 64.)

13 Lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter infördes 2017. Den gäller i yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet inom skola, vård och omsorg som till någon del är offentligt finansierad. Lagen ger anställda, med flera, i sådan verksamhet rätt att lämna uppgifter om verksamheten för offentliggörande i medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. (Se 1 och 2 §§ samt 4 § första stycket 1.)

14 För verksamhetsutövare i förhållande till sina anställda gäller tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens förbud mot att ingripa mot bruk eller missbruk av tryckfriheten eller yttrandefriheten, dvs. repressalieförbudet. Den som uppsåtligen ingriper i strid med repressalieförbudet döms, om åtgärden utgör avskedande, uppsägning, meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd, till böter eller fängelse i högst ett år. (Se 4 § första stycket 2 och 6 §.)

15 Bakgrunden till lagen är att verksamheter som historiskt sett bedrivits i allmän regi övergått till att alltmer bedrivas av privata aktörer. Eftersom anställda i privata verksamheter som huvudregel, i förhållande till sina arbetsgivare, inte har rätt att lämna uppgifter om verksamheten till medier på sätt som offentliganställda har, minskar allmänhetens möjlighet att få insyn i offentligt finansierad verksamhet och därigenom kunna kontrollera hur skattemedel används. Syftet med lagen är att öka förutsättningarna för denna insyn och kontroll genom att införa ett meddelarskydd för anställda i vissa offentligt finansierade privata verksamheter som så långt möjligt motsvarar skyddet för offentliganställda. (Jfr prop. 2016/17:31 s. 15–20.)

16 Lagen är därför utformad med det grundlagsreglerade meddelarskyddet som förebild. Den ger genom hänvisningarna till tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen motsvarande skydd som grundlagarna ger mot repressalier för den som använt sin meddelarfrihet. Även det delvis straffsanktionerade området av repressalieförbudet motsvarar grundlagarnas, eftersom ordalydelsen är densamma. Förarbetena refererar därför till och återger uttalanden från förararbetena till motsvarande bestämmelser i grundlagarna. Förarbetena till grundlagarna är alltså relevanta även för tillämpningen av motsvarande bestämmelser i lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter. (Jfr a. prop. s. 19 och 20 samt s. 46 och 47.)

17 Meddelande av disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd är, som framgår, en sådan otillåten repressalieåtgärd som är straffbar enligt 6 § lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter, en reglering som motsvarar det delvis straffbara repressalieförbudet enligt grundlagarna. Vad som är att anse som meddelande av en disciplinpåföljd anges emellertid inte.

18 Med hänsyn till vad som uttalades om uttrycket disciplinpåföljd i förarbetena till grundlagarnas motsvarande straffbestämmelse och den jämförelse som gjordes med 15 § lagen om offentlig anställning (se p. 11) är en utgångspunkt att en varning kan vara att anse som meddelande av disciplinpåföljd enligt 6 § lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter, dvs. ett ingripande som kan vara straffbart.

19 Inom arbetsrätten görs åtskillnad mellan olika typer av varningar främst med anledning av att det på det området finns ett behov av att kunna använda varning som ett led i en möjlig kommande uppsägning av arbetstagaren utan att komma i konflikt med andra arbetsrättsliga regler (jfr t.ex. AD 2018 nr 34). Det är alltså fråga om en kategorisering av den aktuella varningen med hänsyn till de syften som finns med den arbetsrättsliga regleringen. Dessa syften är emellertid inte av omedelbar betydelse för avgränsningen av straffbarheten för meddelarskyddets repressalieförbud, eftersom andra hänsyn gör sig gällande här. De närmare förutsättningarna för att meddelandet av en varning ska vara att bedöma som meddelande av en disciplinpåföljd enligt det delvis straffbara repressalieförbudet kan därför inte hämtas från arbetsrätten. Tolkningen måste i stället – som alltid inom de ramar som legalitetsprincipen ställer upp – göras utifrån syftet med straffbestämmelsen avseende repressalieförbudet.

20 En viktig avgränsning av straffbarheten är att ordalydelsen syftar till att endast straffbelägga de allvarligaste fallen av det breda repressalie­förbudet. Det skulle kunna vara skäl för att anse att en varning som inte är förenad med någon ytterligare åtgärd som har en mer konkret påverkan på den anställdes arbetsförhållanden, såsom en omplacering eller ett fråntagagande av arbetsuppgifter, inte skulle uppfylla kraven för att vara ett straffbart ingripande. Samtidigt kan en varning – beroende på hur den är utformad och hur den ges – medföra att meddelandet utgör en nog så kraftig repressalie som en åtgärd som mer konkret påverkar en anställds arbetsförhållanden.

21 Det sagda bekräftar den angivna utgångspunkten att meddelandet av en varning, om den ges på grund av den anställdes bruk eller missbruk av meddelarfriheten och alltså är i strid med repressalieförbudet, kan utgöra ett straffbart ingripande i form av meddelande av en disciplinpåföljd. Men för att det ska bli fråga om ett sådant straffbart ingripande måste krävas att varningen typiskt sett, dvs. oavsett hur den uppfattas av medarbetaren i ett enskilt fall, ger uttryck för att arbetsgivaren ser allvarligt på den anställdes bruk av sin meddelarfrihet och har ett påfallande skarpt budskap.

22 Det närmare budskapet, oberoende av hur meddelandet rubriceras i det enskilda fallet, blir därför avgörande vid denna bedömning. Att arbetsgivaren anger att den anställdes bruk av sin meddelarfrihet innebär att den anställde begått allvarliga fel och hotar med ingripande åtgärder om den anställde fortsätter att bruka sin meddelarfrihet medför typiskt sett att det är fråga om meddelande av en disciplinpåföljd. Andra omständigheter som kan förstärka allvaret är t.ex. om meddelandet ges i skriftlig form, dokumenteras och sparas av arbetsgivaren eller ges av en högre chef.

23 Utgångspunkten för HD:s bedömning är att H.W. och S.J. uppsåtligen har ingripit i strid med repressalieförbudet när de meddelade S.C. den skriftliga erinran (se p. 6 och 7).

24 Frågan för HD är om meddelandet av den skriftliga erinran är att bedöma som en disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd enligt 6 § lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter och om meddelandet därför är ett straffbart ingripande.

25 I erinran meddelades att S.C. brutit mot sina skyldigheter i anställningsavtalet genom illojalitet på grund av vissa falska yttranden, att detta skadat Attendo, att företaget uppfattade det inträffade som misskötsamhet i förhållande till avtalet och att företaget inte skulle acceptera att hon fortsatte att agera på detta sätt. Vidare uttalades att företaget såg mycket allvarligt på det inträffade, att arbetsgivaren förväntade sig att hennes agerande inte skulle upprepas och att företaget i detta sammanhang erinrade om att ett brott mot anställningsavtalet ytterst kunde leda till uppsägning eller avskedande. Sammantaget innebär detta att meddelandet hade ett påfallande skarpt budskap. Att dokumentet rubricerades som skriftlig erinran och inte som en varning påverkar inte den bedömningen. Till detta kommer att det angavs att dokumentet skulle sparas i S.C:s personakt under hela hennes anställningstid och viss tid därefter och att det utdelades vid ett möte där flera chefer, inklusive en inom organisationen hög chef, deltog.

26 Mot denna bakgrund är meddelandet av den skriftliga erinran att bedöma som en sådan åtgärd som utgör meddelande av en disciplinpåföljd enligt 6 § lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter. Det innebär att H.W. och S.J. gjorde sig skyldiga till ett straffbart ingripande i strid med repressalieförbudet.

27 HD gör inte någon annan bedömning än hovrätten i fråga om påföljd. Hovrättens domslut ska alltså fastställas.

HD fastställer hovrättens domslut.

Justitieråden Eric M. Runesson och Anders Perklev var skiljaktiga och anförde:

Enligt vår mening ska hovrättens dom ändras på så sätt att H.W. och S.J. frikänns från ansvar. Domskälen bör därmed från och med punkten 18 lyda enligt följande.

18 Med hänsyn till att begreppet disciplinpåföljd, enligt förarbetena till grundlagarnas motsvarande straffbestämmelse, är hämtat från 15 § lagen om offentlig anställning är en utgångspunkt att begreppet innefattar löneavdrag och varning.

19 Vid den närmare tolkningen av straffbestämmelsen måste den inom straffrätten gällande legalitetsprincipen beaktas. Denna princip kommer till uttryck i bl.a. 2 kap. 10 § RF, 1 kap. 1 § BrB och artikel 7 i Europakonventionen. Den innebär primärt att ingen kan straffas för en gärning som inte var straffbelagd när den begicks. Legalitetsprincipen brukar anses innehålla ett föreskriftskrav, ett analogiförbud och ett förbud mot retroaktiv lagstiftning. Principen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den ställer krav på lagstiftningen som innebär att den enskilde ska kunna förutse att han eller hon kan bli föremål för straffrättsligt ingripande. I detta ligger också ett s.k. obestämdhetsförbud, som innebär att ett straffbud måste vara i rimlig utsträckning bestämt till sin utformning; straffbestämmelser måste vara begripliga och i tillräcklig grad tydliga. (Se ”Det utbytta körkortet” NJA 2024 s. 208 p. 23.)

20 Från dessa utgångspunkter har 6 § lagen om meddelarskydd i vissa enskilda verksamheter fått en delvis olycklig utformning. Avskedande och uppsägning har en i den arbetsrättsliga lagstiftningen tydligt definierad innebörd. Det står också klart att en disciplinpåföljd kan bestå i löneavdrag eller en varning. Vissa varningar anses emellertid inte vara disciplinpåföljder i arbetsrättslig mening, utan ses som s.k. LAS-varningar (jfr 62 § lagen, 1976:580, om medbestämmande i arbetslivet och AD 2018 nr 34). Vad som menas med en disciplinpåföljd i 6 § är därför svårbestämbart. Svårigheten att bestämma det straffbara området ökar genom att det också innefattar liknande åtgärder, utan att det anges i vilket hänseende en sådan åtgärd ska ha likheter med de dessförinnan angivna formerna för ingripande.

21 Av hänsyn till förutsebarheten och rättssäkerheten i övrigt sätter en straffbestämmelses ordalydelse gränser för vad som kan inordnas under bestämmelsen. Legalitetsprincipen utgör emellertid inget hinder mot att en straffbestämmelse tolkas enligt vedertagna grundsatser; dock måste en sådan tolkning ske med försiktighet. Tolkningen kan endast i mycket begränsad utsträckning bygga på allmänna ändamålsskäl, om de inte kommer till uttryck i ordalydelsen. (Se ”Det utbytta körkortet” p. 24.)

22 Av dessa skäl bör en restriktiv tolkning göras av vad som kan anses utgöra en disciplinpåföljd eller en liknande åtgärd. Det mest näraliggande är att utgå från den repressiva och tillbakablickande funktion som avsked, uppsägning och meddelande av disciplinpåföljd fyller. Samtliga dessa åtgärder utgör i första hand en form av bestraffning av den anställde. Vilken av åtgärderna som står till förfogande för arbetsgivaren i det enskilda fallet beror på allvaret i felbeteendet.

23 En disciplinpåföljd som utdelas i formen av en varning har visserligen ingen omedelbar negativ inverkan på den enskildes anställningsvillkor. Syftet med påföljden är att ge uttryck för en reaktion på ett allvarligare felbeteende utan att behöva koppla till någon specifik framtida följd som kommer att inträda om den anställde inte tar intryck av varningen. Den kan således användas även om det redan när varningen ges står klart att felbeteendet inte kommer att upprepas.

24 Mot denna bakgrund bör med liknande åtgärder i 6 § förstås åtgärder som innebär ett faktiskt ingrepp i den anställdes förmåner eller anställningsvillkor eller annars har en tydlig karaktär av tillbakablickande bestraffning av ett felbeteende. En sådan tolkning står väl i överensstämmelse med de exempel som lämnas i förarbetena och utgångspunkten att det endast är de allvarligaste fallen av överträdelse av repressalieförbudet som ska omfattas av straffansvaret (jfr p. 12).

Bedömningen i detta fall

25 Utgångspunkten för HD:s bedömning är att H.W. och S.J. uppsåtligen har ingripit i strid med repressalieförbudet genom att meddela S.C. en skriftlig erinran (se p. 6 och 7). Enligt åtalet har erinran varit att jämställa med en disciplinpåföljd eller liknande påföljd.

26 Den vidtagna åtgärden har utformats som en skriftlig erinran och har också kommunicerats på det sättet när den överlämnades. Den är visserligen tydlig och skarpt formulerad, men den innehåller inte några moment som är ägnade att påverka S.C:s arbetsvillkor. Erinran var framåtblickande i den meningen att den angav vilka åtgärder som skulle kunna bli aktuella om S.C. inte ändrade sitt beteende. Att åtgärden syftade till att hon inte skulle bruka sin meddelarfrihet saknar betydelse för bedömningen av om gärningen faller inom det straffbara området, eftersom den omständigheten redan har lagts till grund för att konstatera att det är fråga om en otillåten repressalie enligt 4 §. Sammantaget kan den skriftliga erinran inte anses ha sådan karaktär att den utgör en disciplinpåföljd eller därmed liknande åtgärd (jfr p. 23).

27 H.W. och S.J. ska därför frikännas från ansvar.

Överröstade i denna fråga är vi i övrigt ense med majoriteten.