Det oriktiga förvaltarskapet (NJA 2025 s. 416)

Sökord Skadestånd · Europakonventionen · Grundlagsskadestånd · Ideell skada · Konventionsskadestånd · Kränkning · Rättighetsöverträdelse

Bestämmande av ideellt skadestånd enligt 5 kap. 8 § skadeståndslagen vid överträdelse av Europakonventionen.

A.G. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot staten som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (chefsrådmannen Måns Wigén) anförde i dom den 21 april 2022 följande.

A.G. är 83 år gammal och bosatt i – – –.

I oktober 2018 gav tre privatpersoner i A.G:s omgivning in en skrift rubricerad ”orosanmälan” till Överförmyndaren i Örnsköldsviks kommun där de uttryckte oro för hans hälsotillstånd, boendesituation och ekonomiska förhållanden. Anmälarna angav också att A.G. blev ekonomiskt utnyttjad av personer i sin närhet.

Överförmyndaren inledde därefter ett ärende rörande anordnande av förvaltarskap för A.G. Överförmyndaren inhämtade kompletterande uppgifter från anmälarna samt en social utredning från Omsorgsenheten i Örnsköldsviks kommun. I utredningen konstaterade omsorgsenheten bl.a. att A.G. inte hade några pågående hjälpinsatser. Överförmyndaren försökte få in ett läkarintyg men läkaren angav att ett läkarintyg inte kunde skrivas i nuläget och att patienten var under utredning för minnessvårigheter och att det eventuellt väntade en fördjupad utredning på geriatrisk klinik. Den 28 november 2018 fick Överförmyndaren av en av anmälarna kännedom om att A.G. vårdades på sjukhus till följd av att han hade andats in rök. Uppgifterna bekräftades av ansvarig sjuksköterska på vårdinrättningen som också berättade att A.G. inte ville ha någon hjälp och att det fanns en oro över att han skulle åka hem. Överförmyndaren ansökte då om att Ångermanlands tingsrätt interimistiskt skulle anordna förvaltarskap för A.G. Överförmyndaren åberopade den sociala utredningen som inhämtats, orosanmälan, skrivelsen från läkaren samt tjänsteanteckningar om genomförda kontakter.

När ansökan kom in till tingsrätten förordnades ett rättegångsbiträde för A.G. Biträdet meddelade dock samma dag att hon inte kunde ta sig an uppdraget på grund av jäv. Den 30 november 2018 beslutade tingsrätten om interimistiskt förvaltarskap för A.G. omfattande att bevaka hans rätt, att förvalta hans egendom och att sörja för hans person. – – –. Tingsrättens interimistiska beslut om förvaltarskap meddelades utan att A.G. dessförinnan hade fått yttra sig i ärendet. I samband med beslutet entledigades det tidigare rättegångsbiträdet och ett nytt förordnades.

Den 15 januari 2019 gav Överförmyndaren in två läkarintyg i ärendet. Läkarintygen hade utfärdats med hjälp av blankett vari den undersökande läkaren i det ena intyget hade kryssat i att A.G. hade ett behov av god man och i det andra att han hade behov av förvaltare. Den 5 februari 2019 bestred A.G., genom sitt rättegångsbiträde, att förvaltarskap skulle anordnas för honom slutligt.

Genom beslut den 26 april 2019 anordnade tingsrätten slutligt förvaltarskap för A.G., omfattande att bevaka hans rätt, att förvalta hans egendom och att sörja för hans person. A.G. överklagade tingsrättens beslut både till hovrätten och HD, som inte meddelade prövningstillstånd.

Under 2019 sålde den förordnade förvaltaren, mot A.G:s vilja, värdepapper till ett sammanlagt försäljningspris om 119 169 kr samt ett antal fordon till ett sammanlagt försäljningspris om 302 400 kr. Förvaltaren inledde också försäljningar av fastigheter som ägdes av A.G., dock inte hans bostadsfastighet. Försäljningen av fastigheterna hann inte genomföras innan förvaltarskapet upphörde. Förvaltaren vidtog även andra åtgärder, så som att ansöka om hemtjänst i form av tillsyn och handling samt trygghetslarm.

Den 25 september 2019 ansökte A.G. hos tingsrätten om att förvaltarskapet skulle upphöra. Tidigare i september hade Överförmyndaren fått in ett brev från en läkare vid vårdcentral där det framgick att A.G:s kognitiva förmåga inte kunde bedömas utan en fördjupad undersökning. Överförmyndaren beslutade då att inhämta ett läkarintyg från geriatriska mottagningen vid Örnsköldsviks sjukhus. I ett läkarintyg från den 23 oktober 2019 angav överläkaren i geriatrik att A.G. inte uppfyllde de medicinska förutsättningarna för att ha ett förvaltarskap anordnat för sig och att utredningen i själva verket hade visat på god kognitiv förmåga även om diskret kognitiv svikt som kunde vara normalt åldersbetingad möjligtvis kunde föreligga. Mot denna bakgrund beslutade tingsrätten den 6 december 2019 att förvaltarskapet för A.G. skulle upphöra. Det hade då förflutit cirka ett års tid sedan förvaltarskapet ursprungligen hade anordnats.

Den 19 maj 2020 beslutade Överförmyndaren att förvaltarens arvode, avseende perioden 1 januari 2019 till den 6 december 2019, i dess helhet skulle betalas av A.G. själv. Kostnaderna för arvodet uppgick till sammanlagt 12 994 kr. A.G. överklagade Överförmyndarens beslut till tingsrätten och yrkade att arvodet i stället skulle betalas av kommunen. I beslut den 5 augusti 2020 avslog tingsrätten hans överklagande. A.G. överklagade tingsrättens beslut till hovrätten som inte meddelade prövningstillstånd.

A.G. har yrkat att staten ska förpliktas att till honom betala 262 994 kr jämte ränta – – –.

Staten genom Justitiekanslern har medgett att utge ersättning med 52 994 kr. Sättet att beräkna ränta har vitsordats.

Tingsrättens handläggning av förvaltarskapsärendet var behäftad med brister på ett sådant sätt att staten har gjort sig skyldig till en överträdelse av A.G:s rätt till skydd för sitt privatliv enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Bristerna i handläggningen av det interimistiska beslutet har bestått i att tingsrätten

(a) inte utredde behovet av ett interimistiskt beslut,

(b) meddelade sitt beslut trots att det saknades tillräcklig utredning rörande A.G:s hälsotillstånd,

(c) meddelade beslutet utan att A.G. hade fått yttra sig eller fått ett rättegångsbiträde förordnat som kunde tillvarata hans rätt i ärendet,

(d) borde ha förelagt det rättegångsbiträde som förordnades den 30 november 2018 att yttra sig omedelbart efter att det interimistiska beslutet hade meddelats och gjorde inte heller någon omprövning av sitt beslut,

(e) i sin beslutsmotivering redovisade tingsrätten inte någon prövning av frågorna om A.G. uppfyllde de medicinska förutsättningarna för att få ett förvaltarskap anordnat för sig, om det fanns ett samband mellan hans medicinska tillstånd och det påstådda behovet av förvaltarskap eller om hans hjälpbehov kunde tillgodoses på ett mindre ingripande sätt.

Såvitt avser det slutliga beslutet har bristerna i handläggningen bestått i att tingsrätten

(a) meddelade sitt beslut fast att det saknades tillräcklig utredning om A.G:s hälsotillstånd,

(b) i sin beslutsmotivering redovisade tingsrätten inte någon prövning av frågorna om A.G. uppfyllde de medicinska förutsättningarna för att få ett förvaltarskap anordnat för sig, om det fanns ett samband mellan hans medicinska tillstånd och det påstådda behovet av förvaltarskap eller hans invändningar mot att förvaltarskap skulle anordnas.

Bristerna i handläggningen fick till följd att A.G. felaktigt hade förvaltarskap anordnat under perioden 30 november 2018 till 6 december 2019.

Med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt har A.G. rätt till ideellt skadestånd med 250 000 kr. A.G. har också rätt till skadestånd för ren förmögenhetsskada med 12 994 kr avseende förvaltararvode.

Det har inte skett någon överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen i samband med det interimistiska beslutet. Inför beslutet var visserligen utredningen inte fullständig. De befintliga uppgifterna gav ändå stöd för att A.G. var ur stånd att vårda sig och sin egendom och att han i vart fall vid det tillfället inte kunde få hjälp på ett mindre ingripande sätt än genom förvaltarskap. Den befintliga utredningen gav också stöd för att A.G:s angelägenheter krävde omedelbar vård och att ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för hans person och egendom.

Inte heller tingsrättens beslutsmotivering medför att det har skett någon överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Tingsrätten har på ett sedvanligt sätt angett de skäl som det interimistiska beslutet grundats på. Det fanns möjlighet att överklaga beslutet och utrymme för hovrätten att pröva det. Det framgick av underlaget i ärendet att mindre ingripande åtgärder, exempelvis förordade av god man, inte var aktuella. Eftersom det är en förutsättning för anordnande av förvaltarskap att mindre ingripande åtgärder inte är tillräckliga ligger det i sakens natur att tingsrätten tog ställning till detta när den beslutade om interimistiskt förvaltarskap.

Fullgoda rättssäkerhetsgarantier i form av rättsligt biträde och möjligheten att höras tillgodosågs dock under den fortsatta handläggningen.

Det medicinska underlaget kan inte anses ha varit tillräckligt inför det slutliga beslutet och tingsrätten borde ha tillsett att det medicinska underlaget kompletterades. Om sådan komplettering hade begärts får det mot bakgrund av det intyg som senare inkom från den geriatriska kliniken förmodas att den tid under vilken A.G. var underkastad förvaltarskap hade förkortats. Det innebär att en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen har skett i förhållande till det slutliga beslutet.

Med hänsyn tagen till rimlig tid för utredning och yttrande var förvaltarskapet för A.G. inte proportionerligt under perioden den 1 juni till den 6 december 2019. I andra hand får förvaltarskapet anses ha varit oproportionerligt som längst från och med tingsrättens slutliga beslut den 26 april 2019.

Vad gäller beslutsmotiveringen i det slutliga beslutet innebär den dock inte i sig en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Tingsrätten redogjorde för hur A.G. saknade förmåga att själv ha hand om sina ekonomiska och personliga angelägenheter. Tingsrätten fann också att beskrivna svårigheter tillsammans med läkarintyget och övrig utredning visade att A.G. var ur stånd att vårda sig och sin egendom. Godmanskap bedömdes inte vara tillräckligt. Även om tingsrättens motivering hade kunnat vara tydligare i förhållande till de invändningar som A.G. framställt så har de för utgången avgörande kriterierna redogjorts för.

Skälig ersättning för ideell skada får anses uppgå till 40 000 kr. Detta gäller även om tingsrätten skulle finna att det har skett en överträdelse i en annan del än vad staten har vitsordat. Skadestånd för ren förmögenhetsskada med 12 994 kr godtas i sin helhet.

Av 3 kap. 4 § skadeståndslagen följer att staten ska ersätta

1 personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada och skada på grund av kränkning om skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts från statens sida, och

2 annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan rättighetsöverträdelse. Skadestånd enligt första stycket ska endast utges i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.

Den rätt till skadestånd som kodifierats genom denna bestämmelse har sin grund i Europakonventionens krav på varje konventionsstat att tillhandahålla effektiva rättsmedel i fråga om överträdelser av de rättigheter som finns i konventionen. Europakonventionens närmare innehåll klargörs i första hand av konventionens och tilläggsprotokollens texter. I den utsträckning Europadomstolen har klargjort hur en fråga ska bedömas bör svenska domstolar vara lojala med den tolkningen. Samtidigt framgår det av Europadomstolens praxis att konventionsstaterna ofta har en bedömningsmarginal i förhållande till bestämmelserna i konventionen. Det ska ses i ljuset av att nationella domstolar normalt är bättre lämpade än Europadomstolen att bedöma ett mål utifrån nationella behov och förhållanden. Det uppställs inte något krav på att det ska vara uppenbara överträdelser av konventionen för att skadeståndsansvar ska komma i fråga. (Se prop. 2017/18:7 s. 20–22.) I förarbetena framhålls vidare att det inte uppställs något krav på att en konventionsöverträdelse ska ha varit allvarlig för att en skadeståndstalan ska kunna bifallas. Om överträdelsen skulle vara mindre allvarlig bör det i stället vara något som en domstol kan ta hänsyn till vid bedömningen av skadans storlek. (Se a. prop. s. 33.)

I artikel 8 i Europakonventionen regleras rätten till skydd för privatliv. Av denna framgår följande.

1 Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2 Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Europadomstolen har slagit fast att felaktigt anordnade av förvaltarskap kan utgöra en överträdelse av rätten till skydd för privatliv enligt artikel 8. I Ivinović v. Kroatien, no. 13006/13, 18 september 2014 har Europadomstolen utvecklat innebörden av rätten till skydd för privatliv i frågor om förvaltarskap.

Även om artikel 8 inte innehåller några uttryckliga krav om detta anser Europadomstolen att beslutsförfarandet måste vara rättvist och syfta till att säkerställa de intressen som artikel 8 avser att skydda. Vid bedömningen av om det förekommit en överträdelse ska Europadomstolen beakta dels om skälen för åtgärden – vid en helhetsbedömning – var relevanta och tillräckliga, dels om förfarandet gav uttryck för tillbörlig respekt för den enskildes rättigheter enligt artikel 8. Vid överträdelsebedömningar ska Europadomstolen också beakta att de nationella myndigheterna har haft förmånen av direkt kontakt med den enskilde. Europadomstolens roll är därför att – i ljuset av Europakonventionen – granska de nationella myndigheternas diskretionära prövningsrätt i det enskilda fallet. De nationella myndigheternas diskretionära prövningsrätt varierar beroende på frågans art och vilka intressen som står på spel för den enskilde. Även kvaliteten i beslutsfattandet påverkar de nationella myndigheternas diskretionära prövningsrätt i det enskilda fallet. Om förfarandet led av allvarliga brister i något avseende, ligger det närmare till hands att kritisera de nationella myndigheternas slutsatser och beslut. I det sammanhanget har Europadomstolen understrukit vikten av en noggrann prövning vid åtgärder som innebär en sådan omfattande begränsning av den personliga friheten som förvaltarskap innebär. (Se Ivinović v. Kroatien, p. 36 och 37.)

I Ivinović v. Kroatien fann Europadomstolen att de nationella domstolarna hade gjort sig skyldig till en överträdelse av artikel 8. Europadomstolen slog fast att anordnande av förvaltarskap var en mycket ingripande åtgärd som kan vara berättigat endast under exceptionella omständigheter och efter prövning i ett förfarande som tillfredsställer höga krav på rättssäkerhet. I sin slutsats fann Europadomstolen att de nationella domstolarna inte hade följt ett förfarande som stått i överensstämmelse med de rättssäkerhetsgarantier som uppställs i artikel 8. I sina domskäl framhöll Europadomstolen bl.a. att de nationella domstolarna inte alls hade redovisat beslutsskäl i ett visst avseende och inte heller på ett tillfredsställande sätt hade utrett ett förhållande som lagts till grund för beslutet. (Se samma avgörande, p. 38–46.)

Rätten får besluta att anordna förvaltarskap om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Förvaltarskap får dock inte anordnas om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat mindre ingripande sätt. (Se 11 kap. 4 och 7 §§ FB.)

I NJA 2018 s. 350 har HD redogjort för de närmare förutsättningarna för att anordna förvaltarskap, domstolens utredningsskyldighet och kraven på en rättssäker prövning. I avgörandet slog HD fast att de krav som lagstiftningen ställer upp för prövningen är väl förenliga med skyddet för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen.

Frågan om det finns förutsättningar att anordna förvaltarskap innefattar en bedömning i flera led. En första förutsättning är att den enskildes hälsotillstånd är sådant att det omfattas av begreppen ”sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande”. Tillståndet måste inte vara långvarigt eller permanent, men det kommer knappast i fråga att anordna förvaltarskap vid kortvariga tillstånd. En andra förutsättning är att den enskildes hälsotillstånd medför att han är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Det ska alltså föreligga ett orsakssamband mellan tillståndet och oförmågan. För att någon ska anses vara ur stånd att vårda sig eller sin egendom krävs ett mer kvalificerat hjälpbehov än vad som krävs för godmanskap.

Angående domstolens utredningsskyldighet finns det särskilda regler om inhämtande av utredning i ärenden om anordnande av förvaltarskap (11 kap. 16, 17 och 17 a §§ FB). Rätten ska hämta in läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Rätten får uppdra åt Överförmyndaren att hämta in utredning.

Det finns inget krav på specialistkompetens hos den undersökande läkare som utfärdar läkarintyget. Intyget kan ersättas med ett yttrande från en vårdinrättning. Utredningen behöver inte heller ha tagits fram i det aktuella ärendet. Ofta används en särskild blankett vari läkaren intygar genom att kryssa i rutor i blanketten att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande.

Angående kraven på en rättssäker prövning är det av vikt att iaktta försiktighet vid anordnande av förvaltarskap och att inte frånta den enskilde rättshandlingsförmågan i vidare utsträckning än som är befogat i det enskilda fallet. Det är domstolen som ska pröva om de omständigheter som redovisas i intyget ger stöd för slutsatsen att det föreligger ett sådant tillstånd och en sådan oförmåga som krävs för att anordna förvaltarskap. Domstolen måste också bedöma om det föreligger ett orsakssamband mellan hälsotillståndet och det förhållandet att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Om den utredning som har inhämtats i målet är bristfällig eller annars ger ett otillräckligt underlag har domstolen normalt skäl att inhämta ytterligare utredning.

A.G. har påstått att Ångermanlands tingsrätts anordnande av förvaltarskap för honom var behäftad med sådana brister att staten gjort sig skyldig till en överträdelse av hans rätt till skydd för sitt privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. De påstådda bristerna hänför sig till dels olika stadier i prövningen, delsolika aspekter av prövningen.

Staten har erkänt att den bristfälliga medicinska utredningen som förelåg inför det slutliga beslutet innebär att Ångermanlands tingsrätts handläggning utgjort en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Tingsrätten behöver dock ta ställning till om Ångermanlands tingsrätts handläggning brustit även i de avseenden som staten inte erkänt. De faktiska förhållandena är inte tvistiga och det blir därför endast fråga om en rättslig bedömning av vad som skett.

Även om Ångermanlands tingsrätts handläggning ytterst ska prövas mot den rättssäkerhetsnivå som Europakonventionen uppställer är det naturligt att till en början bedöma om handläggningen varit förenlig med gällande svensk rätt. Om handläggningen varit förenlig med svensk rätt kan den inte anses utgöra en överträdelse av Europakonventionen (jfr HD:s uttalande i NJA 2018 s. 350 att den svenska regleringen är väl förenlig med Europakonventionens krav). Om handläggningen varit oförenlig med svensk rätt återstår frågan om bristerna varit sådana att de ska anses utgöra en överträdelse av Europakonventionen.

Behovet av ett interimistiskt beslut

Om det krävs omedelbar vård av den enskildes angelägenheter eller ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskildes person eller egendom får rätten meddela interimistiskt förordnande om förvaltarskap (11 kap. 18 § första stycket FB). Även de allmänna förutsättningarna för att anordna förvaltarskap ska vara uppfyllda (se Holmgård och Wallgren, God man, förvaltare och förmyndare[2020, version 2, JUNO], s. 92).

A.G. anser att Ångermanlands tingsrätt borde dels ha inhämtat information om vilka angelägenheter som krävde omedelbar vård, dels ha säkerställt att dessa åtgärder omfattas av en förvaltares behörighet.

Av utredningen framkommer att Överförmyndaren gjorde en ansökan om ett interimistiskt förvaltarskap i samband med att de fick kännedom om att A.G. befann sig på sjukhus. Ansvarig sjuksköterska hade uppgett A.G. vårdades på sjukhus för lunginflammation efter att ha andats in rök i sitt hem. A.G. planerades hem då han inte ville ha någon hjälp. Sjukvården var orolig för att A.G. skulle åka hem och de önskade en vårdplanering och en korttidsplats. Överförmyndaren angav i ansökan att förvaltaren behövde börja arbeta i ärendet dagen efter.

Tingsrätten anser att Ångermanlands tingsrätt av Överförmyndaren fick uppgifter om att A.G. var i dåligt skick och att han var i omedelbart behov av vårdplanering och korttidsplats. Ångermanlands tingsrätt kan därmed inte anses ha brustit i att ha inhämtat information om vilka angelägenheter som krävde omedelbar vård. Även om den enskilde normalt själv bör få bestämma i frågor om boende och vård så företräder en förvaltare den enskilde även i dessa angelägenheter (se 11 kap. 9 § FB). Tingsrätten anser därför att Ångermanlands tingsrätts handläggning inte heller brustit i det avseendet.

Den medicinska utredningen

Rätten ska hämta in läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd (11 kap. 17 § FB). Samma utredningskrav får anses gälla även vid ett interimistiskt beslut, men det är naturligt att rätten har tillgång till mindre utredning än vid den slutliga prövningen (se Holmgård och Wallgren, God man, förvaltare och förmyndare [2020, version 2, JUNO], s. 92).

Överförmyndarens utredning bygger till stora delar på den orosanmälan som gavs in av tre privatpersoner i A.G:s omgivning samt Överförmyndarens telefonkontakter med anmälarna och ansvarig sjuksköterska på vårdinrättningen. Överförmyndaren hade också försökt inhämta ett läkarintyg. En läkare hade angett att det i nuläget inte kunde utföras någon läkarundersökning eftersom A.G. var under utredning beträffande minnessvårigheter och väntade på eventuell fördjupad utredning på en geriatrisk klinik.

Det finns inget krav på läkarintyg ens vid en slutlig prövning. Det kan vara tillräckligt att hälsotillståndet styrks genom journalanteckningar med utlåtande från en kompetent befattningshavare på en vårdinrättning. (Se Gösta Walin m.fl., Föräldrabalken, En kommentar [version Suppl. 21, JUNO], under 11 kap. 17 §.) Mot den bakgrunden kan Ångermanlands tingsrätts handläggning inte anses ha varit bristfällig i fråga om den medicinska utredningen om A.G:s hälsotillstånd inför det interimistiska beslutet.

Tillfälle att yttra sig före beslut och rätten till ett rättegångsbiträde

Innan ett interimistiskt beslut meddelas ska den enskilde ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada för honom eller henne (se 11 kap. 18 § tredje stycket FB). Ett yttrande anses inte behövas om den som förvaltarskapet avser inte förstår vad saken gäller (se Holmgård och Wallgren, God man, förvaltare och förmyndare, [2020, version 2, JUNO], s. 92 ff.).

I ett ärende om anordnande av förvaltarskap ska rätten förordna ett biträde att bevaka den enskildes rätt, om det inte är uppenbart att ett biträde inte behövs (se 20 kap. 2 a § FB).

Tingsrätten anser att rättens skyldighet att ge den enskilde tillfälle att yttra sig hänger nära samman med rättens skyldighet att förordna om ett biträde. Om den enskilde fått tillfälle att yttra sig kan det omedelbara behovet av att förordna ett biträde anses vara mindre. På samma sätt kan det omedelbara behovet av att låta den enskilde yttra sig anses vara mindre om denne fått ett biträde förordnat för sig.

A.G. fick inte tillfälle att yttra sig inför det interimistiska beslutet. Av socialutredningen, som gjordes någon månad före ansökan, framgår att A.G. föreföll höra bra och själv kunna uttrycka sina behov och önskemål. Av uppgifterna i Överförmyndarens ansökan framgår inte att A.G. på sjukhuset skulle ha haft några svårigheter att göra sig förstådd.

Tingsrätten konstaterar att det inte finns något i utredningen som talar för att ett yttrande från A.G. skulle vara till skada för honom eller att han inte skulle förstå vad saken gäller. Överförmyndaren angav i sin ansökan att förvaltaren skulle behöva arbeta i ärendet dagen efter ansökan. Det är därför rimligt att Ångermanlands tingsrätt ville pröva det interimistiska yrkandet med stor skyndsamhet. Ångermanlands tingsrätt fattade dock beslut först två dagar efter att ansökan kom in. I det perspektivet hade det varit möjligt för Ångermanlands tingsrätt att komma i kontakt med A.G., som befann sig på sjukhus, utan att större tidsförlust skulle ha uppstått. Tingsrätten anser därför att avsaknaden av yttrande från A.G. utgjorde en brist i Ångermanlands tingsrätts handläggning.

Ångermanlands tingsrätt förordnande visserligen ett rättegångsbiträde i samband med Överförmyndarens ansökan, men det biträdet anmälde jäv samma dag. Först i samband med att det interimistiska beslutet meddelades förordades ett nytt rättegångsbiträde. Ångermanlands tingsrätt förelade det nya rättegångsbiträdet att yttra sig först två månader efter det interimistiska beslutet. Det föreläggandet gällde också endast två läkarintyg som kommit in till tingsrätten efter det interimistiska beslutet.

Tingsrätten anser att redan avsaknaden av förordnande av rättegångsbiträde före det interimistiska beslutet utgör en brist i Ångermanlands tingsrätts handläggning. Den bristen bedöms som mer allvarlig med beaktande av att A.G. inte själv fick möjlighet att yttra sig före det interimistiska beslutet. Bristerna måste därtill bedömas som ännu allvarligare av det förhållandet att Ångermanlands tingsrätt inte förordnade rättegångsbiträdet eller gav A.G. tillfälle att yttra sig i nära anslutning efter det interimistiska beslutet eftersom ett sådant beslut kan ändras så snart det finns skäl för det.

Dessa brister kan inte anses kompenseras av att A.G. inför det slutliga beslutet fick tillfälle att yttra sig och hade ett rättegångsbiträde förordnat för sig.

Beslutsmotivering

Av ett beslut genom vilket domstolen avgör ärendet ska de skäl som bestämt utgången framgå, om beslutet går någon part emot. Detsamma gäller andra beslut, om det behövs. (Se 28 § ärendelagen.) Av förarbetena framgår att interimistiska beslut har ett sådant samband med de materiella frågorna i målet att man knappast kan avstå från motivering, låt vara att denna kan göras kort (se prop. 1995/96:115 s. 169).

Ångermanlands tingsrätts egentliga skäl för det interimistiska beslutet är mycket kortfattade och återger i princip endast innehållet i 11 kap. 18 § första stycket FB. Skälen innehåller ingen prövning av de allmänna förutsättningarna som krävs för att anordna förvaltarskap. Det är därför oklart om Ångermanlands tingsrätt prövat samtliga bifallsförutsättningar för ett interimistiskt anordnande av förvaltarskap. Tingsrätten anser därför att Ångermanlands tingsrätts beslutsmotivering – även med beaktande av att det rört sig om ett interimistiskt beslut – utgjort en klar brist i handläggningen.

Den medicinska utredningen

Staten har erkänt att den medicinska utredningen inför det slutliga beslutet var bristfällig.

Beslutsmotiveringen

Domstolens uppfattning om eventuella bevisfrågor och de rättsliga frågorna bör komma till klart uttryck i beslutsskälen. Skälen skrivs i första hand för parterna. Det är viktigt att ett beslut redovisar parternas ståndpunkter på ett sådant sätt att ingen part har anledning att efteråt fråga sig om domstolen verkligen har uppfattat hans eller hennes inställning. Det är särskilt viktigt att domstolen inte försummar att bemöta den förlorande partens yrkanden, åberopanden och invändningar. (Se Peter Fitger m.fl., Lagen om domstolsärenden, En kommentar [version 3A, JUNO], under 28 §.)

Ångermanlands tingsrätts skäl till det slutliga beslutet är mycket kortfattade. Av skälen går det inte att dra någon säker slutsats kring vad tingsrätten ansåg om A.G:s hälsotillstånd. Därtill redovisar inte skälen vad tingsrätten ansåg om orsakssambandet mellan A.G:s hälsotillstånd och hans oförmåga att vårda sig och sin egendom. I skälen saknas vidare ett bemötande av A.G:s invändningar, bl.a. att de personer som disponerat hans inkomster är hans släktingar som han velat hjälpa. Tingsrätten anser därför att Ångermanlands tingsrätts beslutsmotivering utgjort en klar brist i handläggningen.

Staten har erkänt att den bristfälliga medicinska utredningen som förelåg inför det slutliga beslutet innebär att Ångermanlands tingsrätts handläggning utgjort en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen.

Som framgår ovan anser tingsrätten att Ångermanlands tingsrätts handläggning, även utöver vad som erkänts från staten, har brustit i olika avseenden i samband med såväl det interimistiska beslutet som det slutliga beslutet. Det har rört sig om tydliga avvikelser från de krav som uppställs enligt svensk rätt. Bristerna har avsett väsentliga rättssäkerhetsgarantier som rätten att få yttra sig före beslut, rätten att få ett rättegångsbiträde förordnat för sig och rätten till motiverade beslutsskäl. Sammantaget anser tingsrätten att Ångermanlands tingsrätts handläggning även i dessa delar utgjort en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen.

Staten har erkänt att det är nödvändigt med ekonomisk ersättning för att gottgöra den skada som A.G. har lidit. Staten har också medgett att utge ersättning med 52 994 kr, varav 40 000 kr avser ideell skada och 12 994 kr avser ren förmögenhetsskada. Mellan parterna råder därmed endast tvist om beloppet avseende ideell skada.

Skadestånd för ideell skada ska bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt (5 kap. 8 § skadeståndslagen). Av förarbetena framgår att Europadomstolens krav på kompensatoriska rättsmedel utgör en ram för vilken ersättning som ska utgå. Denna ram måste dock som huvudregel bestämmas på ett sätt som harmonierar med svensk skadeståndsrätt. Beloppen bör därför närmast motsvara de belopp som döms ut som kränkningsersättning vid brott. Om en överträdelse drabbat någon som kan anses vara mer sårbar och som har svårare att tillvarata sin rätt än vad som är normalt, bör det kunna få betydelse vid bedömningen. (Se prop. 2017/18:7 s. 39 och 40.)

I Ivinović v. Kroatien tilldelades den enskilde ideellt skadestånd med 7 500 euro. Beloppen för kränkningsersättning vid brott varierar mellan 5 000 kr och 200 000 kr. De lägsta beloppen avser bl.a. misshandel av mindre allvarligt slag och ofredande av mer allvarligt slag. De högsta beloppen avser bl.a. grov våldtäkt respektive olaga frihetsberövande och människorov av mycket allvarligt slag.

Med hänsyn till att det varit fråga om allvarliga överträdelser av artikel 8 som lett till att A.G. oriktigt stått under förvaltarskap under ett års tid anser tingsrätten att beloppet för ideell skada bör bestämmas till 60 000 kr.

Staten ska således utge skadestånd till A.G. med sammanlagt 72 994 kr. Sättet att beräkna ränta är vitsordat.

Staten genom Justitiekanslern ska till A.G. betala 72 994 kr jämte ränta – – –.

A.G. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle helt bifalla hans yrkande i tingsrätten.

Staten motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Henrik Matz, Charlotte Edvardsson och Håkan Sellman, referent) anförde i dom den 17 januari 2024 följande.

Staten har i hovrätten godtagit att handläggningen av ärendet om anordnande av förvaltarskap har haft de brister som tingsrätten har kommit fram till. Staten har också godtagit att dessa brister har utgjort en överträdelse av A.G:s grundläggande fri- och rättigheter enligt artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och att förvaltarskapet för honom har varit oproportionerligt under hela den period som är aktuell i målet, dvs. den 30 november 2018–den 6 december 2019.

A.G. har gjort gällande att handläggningen av ärendet om anordnande av förvaltarskap har haft brister som, utöver det som staten numera har godtagit, har bestått i att Ångermanlands tingsrätt inte utrett behovet av ett interimistiskt beslut och dessutom saknat tillräcklig utredning om hans hälsotillstånd när den meddelade sitt interimistiska beslut.

Som tingsrätten har redogjort för gav Överförmyndaren i Örnsköldsviks kommun in sin ansökan om anordnande av förvaltarskap efter att ha fått kännedom om att A.G. låg på sjukhus med lunginflammation, vilken skulle ha orsakats av att han hade andats in rök när han eldat i sin hemmabyggda kamin. Enligt ansökan var sjukvården orolig över att A.G. skulle lämna sjukhuset två dagar senare eftersom det, då han inte ville ha någon hjälp, inte gick att få till stånd någon vårdplanering. Överförmyndaren ansåg att det var orimligt att A.G. återvände hem och angav att det därför var angeläget att snarast få ett interimistiskt beslut.

Överförmyndarens begäran om ett interimistiskt beslut förefaller ha grundat sig på bedömningen att A.G. behövde hjälp med vårdplanering och korttidsboende. Det är därför av betydelse att den enskilde, även om han eller hon har förvaltare, i allmänhet själv bör få bestämma i sådana frågor (se prop. 1987/88:124 s. 172). I det här fallet hade A.G. förmåga att uttrycka en uppfattning och han var inte intresserad av någon hjälp, vilket framgick av ansökan om förvaltare. Enligt hovrättens mening borde Ångermanlands tingsrätt därför ha vidtagit åtgärder för att ytterligare utreda behovet av ett interimistiskt beslut. Att domstolen inte gjorde det utgör en brist i handläggningen.

I ansökan om anordnande av förvaltarskap hänvisade överförmyndaren till vissa bifogade handlingar. I handlingarna fanns i och för sig en del oroande uppgifter om A.G:s hälsotillstånd. Dessa uppgifter härrörde i huvudsak från andra personer än personal inom vården. Även om det är naturligt att utredningen är mindre omfattande och robust vid ett interimistiskt än ett slutligt beslut, anser hovrätten att Ångermanlands tingsrätt saknade tillräcklig utredning om A.G:s hälsotillstånd när den fattade sitt interimistiska beslut. Domstolens handläggning brast därför även i detta avseende.

De ytterligare brister som hovrätten bedömer har funnits i handläggningen är så allvarliga att handläggningen även i dessa delar har utgjort en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen.

A.G. har gjort gällande att skadeståndet för den ideella skada som uppkommit till följd av överträdelsen av artikel 8 i Europakonventionen ska bestämmas till 250 000 kr. Staten har anfört att ersättningen i denna del, oavsett vilken bedömning hovrätten gör beträffande bristerna i handläggningen av ärendet om anordnande av förvaltarskap, inte bör sättas högre än vad tingsrätten har gjort.

Enligt 5 kap. 8 § skadeståndslagen (1972:207) ska skadestånd för det slags ideella skada som det nu rör sig om bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt. I förarbetena till bestämmelsen anges att de belopp som kommer i fråga bör harmoniera med de belopp som döms ut som kränkningsersättning samt att det för att ersättningen ska bestämmas till ett lika stort eller högre belopp än vad som döms ut vid exempelvis våldtäkt, mordförsök eller andra allvarliga brott, bör krävas en rättighetsöverträdelse som har varit särskilt ingripande, långvarig eller allvarlig och som till sin natur ger omfattande och djupgående konsekvenser för en enskild och hans eller hennes välbefinnande (se prop. 2017/18:7 s. 65).

Hovrätten konstaterar, i likhet med tingsrätten, att det har varit fråga om en allvarlig överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen som har resulterat i att A.G. felaktigt har haft förvaltare i drygt ett år. Enligt hovrättens uppfattning är överträdelsen inte så allvarlig att ersättningen för den ideella skadan kan bestämmas till ett lika stort belopp som tidigare dömdes ut vid de mycket allvarliga brott som nämns i förarbetena. Ersättningen bör dock med hänsyn till kränkningens allvar sättas högre än vad tingsrätten har gjort och bestämmas till 80 000 kr.

Eftersom staten dessutom ska betala skadestånd till A.G. med 12 994 kr för ren förmögenhetsskada, ska tingsrättens dom ändras på det sättet att staten ska åläggas att till honom betala 92 994 kr.

Hovrätten ändrar tingsrättens dom på det sättet att hovrätten förpliktar staten genom Justitiekanslern att till A.G. betala 92 994 kr samt ränta – – –.

A.G. överklagade och yrkade att staten skulle betala skadestånd till honom med 262 994 kr jämte ränta, varav 250 000 kr avseende ideellt skadestånd.

Staten motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (justitieråden Agneta Bäcklund, Dag Mattsson, Malin Bonthron, Stefan Reimer, referent, och Jonas Malmberg) meddelade den 25 april 2025 följande dom.

1 I slutet av 2018 ansökte Överförmyndaren i Örnsköldsviks kommun om att förvaltarskap skulle anordnas för A.G. Den 30 november 2018 beslutade Ångermanlands tingsrätt att förvaltarskap skulle anordnas interimistiskt. Förvaltarens uppdrag omfattade att bevaka A.G:s rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person (s.k. fullt förvaltarskap). I april 2019 beslutade tingsrätten även slutligt att fullt förvaltarskap skulle anordnas för honom. Den 6 december 2019 beslutades att förvaltarskapet skulle upphöra.

2 Det är ostridigt att A.G. under hela perioden från den 30 november 2018 till den 6 december 2019 oriktigt var satt under förvaltarskap som inneburit att han helt förlorat sin rättshandlingsförmåga och därigenom rådigheten över sin egendom och sina tillgångar samt att detta skett efter sådana brister i handläggningen som utgjort en överträdelse av hans grundläggande fri- och rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen.

3 Bristerna har bland annat bestått i att det interimistiska beslutet om förvaltarskap fattats utan att tingsrätten utrett behovet av ett sådant beslut och utan att A.G. först fått tillfälle att yttra sig, att han inför det beslutet inte haft något rättegångsbiträde förordnat för sig, att det medicinska underlaget har varit bristfälligt och att så har varit fallet även inför det slutliga beslutet samt att det rättegångsbiträde som senare utsetts inte omedelbart efter det interimistiska beslutet förelagts att yttra sig.

4 A.G. väckte talan mot staten på grund av den kränkning av hans rättigheter enligt artikel 8 i Europakonventionen som det oriktiga förvaltarskapet och bristerna i handläggningen hade inneburit. Han yrkade skadestånd med 262 994 kr, varav 250 000 kr avsåg annan ideell skada.

5 Tingsrätten bedömde att skadestånd för annan ideell skada till följd av rättighetsöverträdelsen skulle uppgå till 60 000 kr. Hovrätten har bedömt att det ideella skadeståndet ska sättas något högre och bestämmas till 80 000 kr. Genom tingsrättens dom är det dessutom avgjort att staten därutöver ska betala 12 994 kr för ren förmögenhetsskada som A.G. orsakats.

6 Målet gäller ideellt skadestånd vid överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen och närmare bestämt hur skadeståndsbeloppet för annan ideell skada ska bestämmas enligt 5 kap. 8 § skadeståndslagen.

7 HD har genom ett antal rättsfall klargjort att det allmänna utan stöd i lag kan vara skyldigt att betala skadestånd för överträdelser av grundläggande fri- och rättigheter enligt Europakonventionen och regeringsformen (se bl.a. ”Finanschefen på ICS” NJA 2005 s. 462, ”Den långa häktningstiden” NJA 2007 s. 295, ”Den felaktiga läkarundersökningen” NJA 2007 s. 584, ”Medborgarskapet I” NJA 2014 s. 323 och ”Medborgarskapet II” NJA 2018 s. 103).

8 Denna rättspraxis har lagfästs genom lagändringar 2018 och 2022 i 3 kap. 4 § skadeståndslagen (se prop. 2017/18:7 angående konventionsskadestånd och prop. 2021/22:229 angående grundlagsskadestånd). Enligt paragrafen ska staten eller en kommun ersätta skada till följd av att den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt 2 kap. RF eller enligt Europakonventionen har överträtts från statens eller kommunens sida. Skadestånd ska betalas endast i den utsträckning det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.

9 Ersättningsskyldigheten omfattar personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada, kränkningsersättning på grund av brott och anhörig­ersättning till följd av brott (första stycket 1). Ersättningsskyldigheten omfattar även annan ideell skada (första stycket 2). Uttrycket annan ideell skada markerar att grundlagsskadestånd och konventionsskadestånd omfattar ett annat slags ideell skada än sådan som ersätts inom de skadetyper som nämns i punkt 1, exempelvis kränkningsersättning och ersättning för fysiskt och psykiskt lidande i samband med personskada.

10 Enligt 5 kap. 8 § skadeståndslagen ska grundlagsskadestånd och konventionsskadestånd för annan ideell skada bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och omständigheterna i övrigt.

11 Överträdelsens art tar främst sikte på vilken rättighet som har överträtts och hur allvarlig överträdelsen har varit. Ersättningen ska stå i proportion till den överträdelse som har skett. Med omständigheterna i övrigt avses i första hand vad överträdelsen närmare bestått i ur den skadelidandes perspektiv. Hänsyn ska främst tas till hur den konstaterade överträdelsen typiskt sett upplevs av en person i den skadelidandes situation. Också om en överträdelse har drabbat någon som kan anses vara mer sårbar och som har svårare att tillvarata sin rätt, kan ha betydelse för bedömningen. (Se prop. 2017/18:7 s. 65.)

12 I förarbetena till lagregleringen av konventionsskadestånd framhålls att befintliga skadetyper i svensk rätt bör användas så långt det är möjligt. Det anges också att skadestånd för överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen uppvisar en tydlig likhet med kränkningsersättning på grund av brott och bör inordnas i det svenska skadeståndsrättsliga systemet. Skadeståndsbeloppet ska beräknas enligt svenska normer och kan avvika från vad som döms ut av Europadomstolen, men bedömningen kan inte ske helt fristående från Europadomstolens praxis. Den inhemska regleringen får inte leda till uppenbart orimliga resultat. Det är viktigt för svenska domstolar att beakta hur de belopp som döms ut till den skadelidande förhåller sig till Europadomstolens praxis. Om en ersättning markant skiljer sig från denna praxis måste detta tydligt motiveras. (Se prop. 2017/18:7 s. 30, 36, 64 och 67 f.)

13 I förarbetena framhålls också att konventionsskadestånd värderas utifrån delvis likartade utgångspunkter som kränkningsersättning och får uppskattas genom allmänna skälighetsbedömningar. Konventionsskadestånd är tänkt att ersätta olika sorters negativa upplevelser och känslor som rädsla, förnedring, skam eller maktlöshet. De belopp som ersätts som annan ideell skada enligt 5 kap. 8 § skadeståndslagen bör därför enligt förarbetena harmoniera med beloppen som döms ut som kränkningsersättning. (Se a. prop. s. 64 f.)

14 I praktiken går det dock enligt förarbetena inte att exakt jämföra olika typer av konventionsöverträdelser med olika typer av brott. Samtidigt ger de belopp som döms ut i kränkningsersättning en fingervisning om hur ideell ersättning för rättighetsöverträdelser kan beräknas vid olika typer av gärningar och ersättningen bör som huvudregel inte fastställas på ett sätt som avsevärt avviker från vad som döms ut som kränkningsersättning i jämförliga fall. Ska ersättningen uppgå till lika stora belopp som döms ut för våldtäkt eller mordförsök bör det krävas att rättighetsöverträdelsen har varit särskilt ingripande, långvarig eller allvarlig och sådan att den till sin natur ger omfattande och djupgående konsekvenser för en enskilds välbefinnande. (Se a. prop. s. 39 och 65.)

15 När grundlagsskadestånd lagreglerades 2022 gjordes 5 kap. 8 § tillämplig på bestämmande av ersättning även av det slaget. I förarbetena hänvisades helt till lagstiftningsärendet om införande av konventionsskadestånd (se prop. 2021/22:229 s. 60).

16 I HD:s tidigare avgöranden gällande konventionsskadestånd har angivits att det måste betraktas som en naturlig utgångspunkt att vid prövningen av anspråk på sådant skadestånd ta hänsyn till Europadomstolens praxis, låt vara att det inte finns någon på konventionen grundad skyldighet att exakt följa denna och att det också måste beaktas att skilda nationella förhållanden kan medföra att en skälig ersättningsnivå kan variera från ett land till ett annat. Ersättningsnivån i fall av överträdelser av Europakonventionen bör inte fjärmas allt för mycket från det som gäller när skadestånd döms ut enligt skadeståndslagen i jämförbara fall. Nivåerna ska dock generellt sett vara förenliga med Europadomstolens praxis. Vid bedömningen bör det tas hänsyn till hur allvarlig överträdelsen av en rättighet enligt Europakonventionen är. (Jfr ”Finanschefen på ICS”, ”Den långa häktningstiden” och ”Den felaktiga läkarundersökningen”.)

17 I de tidigare avgörandena gällande grundlagsskadestånd har framhållits att de normer för ersättningsbestämning som gäller enligt annan reglering, exempelvis för kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen, inte direkt kan överföras till fall av grundlagsskadestånd. Inte heller kan det hämtas någon direkt vägledning från de normer som har utvecklats för bestämning av den ersättning som kan utgå för ideell skada för brott mot Europakonventionen. En utgångspunkt för bestämningen av skadan vid överträdelse av rätten till medborgarskap enligt 2 kap. 7 § RF bör, liksom vid ersättning för annan ideell skada, vara en på etiska och sociala värderingar baserad skönsmässig bedömning av den skada som typiskt sett kan anses ha uppkommit. Vid bedömningen bör beaktas de syften som motiverar att ersättning ska utgå samt överträdelsens varaktighet. När det gäller ersättningens bestämmande kan, även om ersättningsnivåerna som tillämpas på andra områden inte är direkt överförbara, vägledning hämtas från de principer som gäller vid bestämmande av andra ideella ersättningar. (Jfr ”Medborgarskapet I” p. 9–11 och ”Medborgarskapet II” p. 22 och 23.)

18 Ersättningsbeloppet bestämdes i ”Finanschefen på ICS” till 100 000 kr för långsam handläggning och sen lagföring i ett rättsligt förfarande som pågått under sju år och där handläggningen hade varit passiv under längre perioder. I ”Medborgarskapet I” bestämdes ersättningsbeloppet till 100 000 kr för förlust av medborgarskapet i drygt fyra år. Denna ersättningsnivå sågs som en relativ nivå i ”Medborgarskapet II” där det uttalades att ett belopp om åtminstone 150 000 kr framstod som motiverat för den skadelidande som hade varit av med sitt medborgarskap under betydligt längre tid och dessutom i praktiken blivit statslös. Mot bakgrund av penningvärdets utveckling kan beloppen i dag uppskattas till mellan 130 000 kr och 200 000 kr.

19 Anordnande av förvaltarskap innebär att den enskilde förlorar sin rättshandlingsförmåga inom det område som omfattas av förvaltarens uppdrag. Det är således en mycket ingripande åtgärd för den som beslutet avser. Mot denna bakgrund är det av vikt att försiktighet iakttas vid anordnande av förvaltarskap och att den enskilde inte fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare utsträckning än som är befogat i det enskilda fallet. (Se ”Det oönskade förvaltarskapet” NJA 2018 s. 350 p. 13 och 14 med vidare hänvisningar.)

20 Ett beslut som innebär att en person förlorar sin rättshandlingsförmåga, utan tillräckliga skäl och med en bristfällig medicinsk utredning, ses som en mycket allvarlig kränkning av rätten till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen.

21 I Europadomstolens avgörande Ivinović v. Croatia betonades att ett sådant allvarligt ingrepp i en enskilds personliga integritet som det innebär att beröva en person sin rättshandlingsförmåga kan vara berättigat endast under exceptionella omständigheter och efter prövning i ett förfarande som tillfredsställer höga krav på rättssäkerhet. Domstolen ansåg att ett felaktigt partiellt (inte fullständigt) berövande av en kvinnas rättshandlingsförmåga, som innebar att hon inte kunde förfoga över sin ekonomi och sina tillgångar och också fråntogs möjligheten att självständigt fatta beslut om sin medicinska behandling, gav rätt till ett skadestånd om 7 500 euro. (Se Ivinović v. Croatia, no. 13006/13, 18 September 2014.)

22 Det finns också skäl att peka på avgörandena Nikolyan v. Armenia, no. 74438/14, 3 October 2019, och N. v. Romania (No. 2), no. 38048/18, 16 November 2021 där ett fullständigt berövande av rättshandlingsförmågan – i avsaknad av lagliga möjligheter att göra detta endast partiellt och i den omfattning som det egentligen fanns behov av – bedömdes som kränkningar av artikel 8. Skadeståndsbeloppen bestämdes till 7 800 respektive 7 500 euro.

23 Med hänsyn till penningvärdets utveckling och enligt gällande dagskurs motsvarar de av Europadomstolen utdömda skadeståndsbeloppen i de berörda avgörandena i vart fall 100 000 kr.

24 Utmärkande för en ideell skada är att den inte låter sig mätas i pengar på samma sätt som en ekonomisk skada. Storleken på ersättningen för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen får därför, liksom ersättning vid andra typer av ideell skada, bestämmas genom en skönsmässig bedömning baserad på etiska och sociala värderingar.

25 Det får förutsättas att ersättning för annan ideell skada blir aktuell i vad som får ses som mer särpräglade situationer. Bedömningen av ersättningens storlek måste därför i högre grad än vid kränkningsersättning ta sin utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet, med beaktande av den aktuella överträdelsens art och förhållandena kring denna. En omständighet av betydelse är överträdelsens verkningar för den enskilde. Bedömningen ska dock göras objektivt i den meningen att hänsyn inte tas till om den drabbade rent faktiskt har känt sig mer eller mindre kränkt än vad som kan förväntas vid en typiserad bedömning.

26 De uttalanden som gjorts i förarbetena om att ersättningsbeloppen för annan ideell skada bör harmoniera med kränkningsersättning kan inte ses som mer än en erinran om att olika ideella ersättningar på ett mer generellt plan inte får avvika allt för mycket från varandra (jfr p. 13 och 14).

27 En konkret jämförelse mellan olika former av rättighetsöverträdelser och olika typer av brott bör normalt undvikas och framstår i de flesta fall som ogörlig. De ersättningsnivåer som tillämpas på andra områden är alltså inte direkt överförbara. Ersättningsbeloppet måste också ge uttryck för det allvarliga i det förhållandet att det rör sig om en överträdelse av en grundläggande fri- och rättighet.

28 I det sammanhanget finns det anledning att peka på att lagstiftaren i samband med 2022 års generella höjning av nivån för kränkningsersättning för brott framhållit vikten av att ersättningsnivåerna utvecklas dynamiskt genom att de successivt anpassas efter förändringar av penningvärdet och samhällsvärderingarna och i takt med att nivåerna på andra jämförbara ideella skadestånd utvecklas (se prop. 2021/22:198 s. 24). En sådan anpassning kan behöva ske även för konventionsskadestånd och grundlagsskadestånd.

29 En rimlig utgångspunkt för ersättningsbestämningen är att se beloppen som tidigare dömts ut för överträdelser av 2 kap. RF eller Europakonventionen som uttryck för relativa nivåer vilka kan fungera som en måttstock mot vilken en aktuell överträdelse kan mätas. Allvarliga överträdelser av särskilt centrala rättigheter bör ligga på en hög relativ nivå, medan mindre allvarliga överträdelser bör ligga betydligt lägre. Även överträdelsens varaktighet och hur den typiskt sett framstår för en drabbad person i den situation som är aktuell bör tillmätas betydelse.

30 Anordnandet av förvaltarskap för A.G. har skett utan att det funnits grund för det och efter en handläggning som varit förknippad med ett flertal allvarliga rättssäkerhetsbrister (se p. 2 och 3). Att under sådana omständigheter fullständigt förlora rättshandlingsförmågan utgör en mycket allvarlig kränkning av den enskildes självbestämmande och värdighet och en överträdelse av artikel 8 i Europakonventionen. Kränkningen måste för var och en som drabbas innebära en påtaglig känsla av maktlöshet och en hög grad av utsatthet. Överträdelsen har pågått under ett års tid. De processuella bristerna bestående i underlåtenheten att bereda A.G. tillfälle att yttra sig inför det interimistiska beslutet och avsaknaden av rättegångsbiträde i den inledande handläggningen innebär dessutom att legala krav har åsidosatts och har varit ägnat att förstärka känslan av maktlöshet och utsatthet.

31 Vid en samlad bedömning av den överträdelse av Europakonventionen som ägt rum genom det felaktiga och rättsstridiga beslutet om förvaltarskap – i belysning av de nivåer på ideellt skadestånd som tidigare tillämpats vid grundlags- och konventionsskadestånd – bestämmer HD beloppet för annan ideell skada till skäliga 150 000 kr. Därutöver ska skadestånd utgå för ren förmögenhetsskada om 12 994 kr. Staten ska alltså betala 162 994 kr jämte ränta till A.G.

HD ändrar hovrättens dom endast på det sättet att staten förpliktas att till A.G. betala 162 994 kr jämte ränta – – –.