om ändrade regler om utlänningars rätt att idka näring i Sverige

Regeringens proposition 1991/92:88

om ändrade regler om utlänningars rätt att

idka näring i Sverige '"P-

1991/92:88

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 februari 1992.

På regeringens vägnar

Cad Bildt

Per Westerberg

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås att kravet på näringstillstånd avskaffas och ersätts med ett registreringsförfarande. Alla utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare som lämnar begärda uppgifter blir registrerade och får driva näring i Sverige. Utländska företag får således fri möjlighet att välja etablering genom svenskt dotterföretag eller genom filial.

1 en ny lag om utländska filialer m. m. tas upp bestämmelser som fräinst gäller hur verksamhet genom filial skall bedrivas i Sverige. Bestämmelserna innebär inga större förändringar i förhållande till gällande rätt.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

1 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr SS

Propositionens lagförslag Pp. 1991 /92:

1 Förslag till

Lag om utländska filialer m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag gäller formerna för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländs ka medborgare.

För verksamhet som omfattas av lagen gäller även andra föreskrifter om näringsverksamhet i Sverige.

2 § Utländska företag skall bedriva sin näringsverksamhet i Sverige ge nom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utoinlands bosatta svenska eller utländska medborgare skall det finnas en i Sverige bosatt föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten.

Regeringen fär för viss typ av verksamhet meddela föreskrifter om undantag från kravet på filial eller föreståndare, om iakttagande av detta krav inte bedöms nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lag.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag från kravet på filial eller föreståndare.

3 § Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankföretag 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersföretag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

3. för finansbolag 5 a § lagen (1988:606) om finansbolag,

4. för utländska försäkringsföretag 1 § lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

4 § Utländska företag och utomlands bosatta utländska medborgare skall anses som svenska rättssubjekt vid bedömning av om de i ett rättsför hållande, som gäller av dem i Sverige bedriven näringsverksamhet, lyder under svensk lag och av om de i ett sådant rättsförhållande är skyldiga att svara inför svensk domstol eller underkasta sig svensk myndighets avgö rande.

Vid tillämpning av växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131) anses dock utländska företag och utländska medborgare som anges i första stycket som utländska rättssubjekt.

Verksainhet genom filial

Firma

5 § Det utländska företagets verksamhet genom filial i Sverige skall drivas under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets nationalitet.

Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som förut

införts i aktiebolagsregistret eller filialregistret. Firman för ett utländskt Prop. 1991/92: bankföretags filial skall dessutom innehålla ordet bank. För registrering av filials firma gäller i Övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

6 § Firman tecknas av verkställande direktören. För ett utländskt bankföretags filial skall firman i stället tecknas av två eller ftera personer i förening.

7 § Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering finns bestämmelser i firmalagen (1974:156).

Anser någon i annat fall än som avses i första stycket att han lider skada av registrering som gjorts i filialregistret, får han hos domstol föra talan om registreringens hävande och om skadestånd.

Verkställande direktör

8 § Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör. Dessut om kan vice verkställande direktör utses.

Vad som sägs i denna lag om verkställande direktör gäller också vice verkställande direktör.

9 § Verkställande direktören skall vara bosatt i Sverige, om inte rege ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för särskilt fall tillåter annat. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad närings förbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara verkställande direktör.

10 § Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Det utländska företaget skall utfärda fullmakt för honom att i alla frågor, som rör verksamheten i Sverige, handla på det utländska företagets vägnar samt mottaga stämning för det utländska företaget och själv eller genom annan tala och svara för detla.

Om det finns särskilda skäl. får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, medge undantag i fråga om fullmaktens innehåll för filial till utländskt bankföretag.

Bokföring och revision

11 § Filialen skall ha en egen bokföring, som är skild frän det utländska företagets bokföring i övrigt.

12 § Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall granskas av auktoriserad eller godkänd revisor. Till revisor kan även utses auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Dessutom kan revisorssuppleant utses. Verkställande direktören skall se till att revisor utses och att denne inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning får redovisningshandlingarna i original eller bestyrkt kopia.

13 § Verkställande direktören skall varje år till registreringsmyndigheten ge in en bestyrkt kopia av

1. filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret,

2. motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland.

Handlingarna skall ges in inom tre månader efter det att det utländska

företagets redovisningshandlingar och revisionsberättelse har lagts fram Prop. 1991/92: för företagets delägare, dock senast sju månader från det att filialens räkenskapsår har utgått.

14 § För filialens bokföring och revision gäller, utöver vad soin föreskrivits i 11 —13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.

Registrering av filial

15 § Den som utsetts till verkställande direktör enligt 8 § skall göra anmälan om filialen till patent- och registreringsverket (registreringsmyn digheten), som för ett filialregister för registreringar enligt denna lag.

Verkställande direktören skall också till registreringsmyndigheten snarast anmäla ändringar i de uppgifter som anmälts för registrering.

Näringsverksamheten får påbörjas när anmälan enligt första stycket har skett.

16 § Om den som gjort anmälan för registrering inte har följt vad som föreskrivits om anmälan eller om det finns något annat hinder mot regist rering på grund av denna lag eller någon annan författning, skall den som gjort anmälan föreläggas att inom viss tid avge yttrande eller vidta rättelse.

Följs inte föreläggandet, skall anmälan avskrivas. Underrättelse om att detta kan ske skall tas in i föreläggandet.

Föreligger även efter det att yttrande har avgetts hinder mot registrering och har den som gjort anmälan haft tillfälle att yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om det inte finns anledning att utfärda ett nytt föreläggande.

17 § Om anmälningsskyldigheten fullgjorts och något hinder inte finns på grund av denna lag eller någon annan författning, skall den anmälda filialen registreras i filialregistret.

,4 vregistrering

18 § Filialen skall på anmälan avföras ur registret (avregistreras), om

1. det utländska företaget träder i likvidation eller försätts i konkurs eller om av annat skäl företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt lagen i företagets hemland,

2. av annat skäl det utländska företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt beslut av företaget,

3. filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist inte avhjälps utan dröjsmål, eller

4. vid försök till utmätning av företagets tillgångar i Sverige för fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären inte fått full betalning och fordringen inte heller därefter har betalats.

19 § Om sådant förhållande som avses i 18§ 1 eller 2 inträder, skall verkställande direktören snarast anmäla detta till registreringsmyndighe ten. Anmälan kan också göras av annan behörig ställföreträdare för det utiändska företaget.

1 fall som avses i 18 § 3 kan anmälan göras av den vars rätt är beroende av att det finns någon med behörighet att företräda filialen och, i fall som avses i 18 § 4, av borgenären.

20 § Registreringsmyndigheten kan även utan anmälan avregistrera fili- Prop. 1991/92: alen, om det klarläggs att företaget eller filialen har upphört med sin

verksamhet eller att sådant fall som avses i 18§ 3 föreligger, eller om handlingar enligt 13 § inte sänts in till registreringsmyndigheten för något av de två senaste räkenskapsåren.

21 § Sker avregistrering, får det utländska företaget inte driva verksam het i Sverige genom filialen.

För avveckling av filialens verksamhet får anstånd medges med avregist-reringen. Under avvecklingstiden skall firman tecknas med tillägg av orden "under avveckling".

Kungörande av uppgifter i registret

22 § Registreringsmyndigheten skall utan dröjsmål i Post- och Inrikes Tidningar kungöra vad som förs in i filialregistret. En kungörelse som avser ändring i ett förhållande som tidigare har förts in i registret skall endast ange ändringens art.

23 § Det som enligt denna lag har förts in i filialregistret och kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar skall anses ha kommit till tredje mans kännedom, om det inte av omständigheterna framgår att han varken kände till eller hade bort känna till det som kungjorts.

Verksamhet genom föreståndare

24 § Föreståndare enligt 2 § andra stycket får inte vara underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Näringsidkaren skall utfärda fullmakt för föreståndaren att i alla frågor, som rör verksamheten i Sverige, handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidkaren och själv eller genom annan tala och svara för denne.

25 § Skriftlig anmälan om vem som är föreståndare och fullmakt för denne skall inges till länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas.

26 § Näringsverksamheten i Sverige skall ha en egen bokföring som är skild frän verksamheten i utlandet.

Överklagande

27 § Beslut som avses i 16 § andra eller tredje stycket, 18 eller 20 §, 21 § andra stycket eller 30 § får överklagas hos kammarrätten.

Beslut enligt denna lag i andra fall får överklagas på det sätt och i den ordning som regeringen bestämmer.

Avgifter

28 § Föreskrifter om avgifter i registreringsärenden enligt denna lag meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Straff och vite Prop. 1991/92:

29 § Till böter döms

1. den som för ett utländskt företags räkning driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att verkställande direktör utsetts enligt i 8 § första stycket och 9 §,

2. den som, när föreståndare krävs enligt 2 § andra stycket, driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att anmälan har skett eller fullmakt ingetts enligt 25 §.

30 § Registreringsmyndigheten får vid vite förelägga verkställande direktören för filial att fullgöra skyldighet att

1. göra anmälan enligt 15 § eller 19 § första stycket,

2, sända in handlingar enligt 13 § inom där föreskriven tid. Frågorom utdömande av viten prövas av registreringsmyndigheten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall upphöra att gälla.

2. Förekominer i lag eller annan författning hänvisning till sådan be-stäinmelse i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen tillämpas.

3. Den nya lagen tilläinpas även när filialen har registrerats enligt äldre bestämmelser. Sådan äldre registrering skall anses som registrering enligt den nya lagen.

4. Näringstillstånd för utomlands bosatt utländsk medborgare som meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla som anmälan enligt 25 §.

5. Utomlands bosatt svensk medborgare som i Sverige bedriver näringsverksamhet vid den nya lagens ikraftträdande är inte skyldig att göra anmälan och inge fullmakt enligt 25 § före den I oktober 1992.

2 Förslag till Prop. 1991/92:

Lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

Ett utländskt bankföretag får

1. efter tillstånd av regeringen driva bankrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial) eller

2. efter anmälan till finansinspektionen driva verksamhet, som huvudsakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor eller annat fast driftställe (representationskontor).

En bank får efter tillständ av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, finansinspektionen inrätta filial i utlandet.

Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 och andra stycket skall lämnas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Bestämmelser om en banks förvärv av aktier eller andelar i utländska bankföretag finns i 2 kap. 6 § första stycket.

För utländska bankers verksam- För utländska bankers verksam het genom filial i Sverige gäller be- het genom filial i Sverige gäller be stämmelserna i denna lag i tillämp- stämmelserna i denna lag i tillämp liga delar. I övrigt gäller för sådana liga delar. 1 övrigt gäller för sådana företaglagen (1968:555) om rätt för företag lagen (1992:000) om ul- utlänriing och utländskt foretag atl ländska filialer m. m. Idka näring här i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Senaste Ivdelse 1991:1768.

3 Förslag till Prop. 1991/92:

Lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

7§

Ett utländskt företag får efter tillstånd av finansinspektionen driva värdepappersrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

Tillstånd till filialetablering skall lämnas om företaget står under tillsyn av myndighet eller något annat behörigt organ i hemlandet och den planerade verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse.

För verksamheten i filialen gäller För verksamheten i filialen gäller

bestämmelserna i lagen (1968:555) bestämmelserna i lagen (1992:000)

om rätt för utlänning och utländskt om utländska filialer m. m., om inte

företag all idka näring här i riket, annat följer av denna lag. orn inte annat följer av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag

Härigenom föreskrivs att 2 a och 5 a §§ lagen (1988:606) om finansbolag skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92:

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

2a§'

Tillstånd krävs för ett utländskt företag som driver finansieringsverksamhet under de förutsättningar som anges i 2 § första och andra styckena. Vad som sägs i 2 § första stycket 3 och 4 skall gälla värdet av de tillgångar som omfattas av den bokföring som avses i 23 § lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag alt Idka näring här i riket.

Tillstånd krävs för ett utländskt företag som driver finansieringsverksamhet under de förutsättningar som anges i 2 § första och andra styckena. Vad som sägs i 2 § första stycket 3 och 4 skall gälla värdet av de tillgångar som omfattas av den bokföring som avses i 11 § lagen (1992:000) om utländska filialer m. m.

5a f Tillstånd för ett utländskt företag får meddelas endast om

1. verksamheten drivs från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial),

2. företaget i sitt hemland driver finansieringsverksamhet och där står under tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ,

3. företaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet här i landet, och

4. verksamheten kan antas inte bli till skada för det allmänna.

För utländska företag gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. Ett föreläggande enligt denna lag får riktas såväl mot ett utländskt företag som mot den som här i landet är verksam för företagets räkning. 1 övrigt gäller lagen (1968:555) om räll för utlänning och utländskt företag all idka nä-näring här i riket.

För utländska företag gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. Ett föreläggande enligt denna lag får riktas såväl mot ett utländskt företag som mot den som här i landet är verksam för företagets räkning. I övrigt gäller lagen (1992:000) om utländska filialer

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

' Senaste Ivdelse 1991:1024, - Senaste lydelse 1991:1024,

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Prop. 1991/92:1

Härigenom föreskrivs att 4§ lagen (1950:272) om rätt för utländska fösäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lyddse

Generalagenten skall vara bosatt här i landet. Han får inte vara underårig eller i konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Generalagenten skall vara bosatt här i riket. Han får inte vara underårig eller i konkurs eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. öm han är utländsk medborgare gäller beslämmelserna i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag alt idka näring här i riket.

Generalagentur må även innehavas av svenskt aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag eller ock av svenskt handelsbolag, vars samtliga bolagsmän äga behörighet enligt vad i första stycket sägs. För fullgörande av de skyldigheter, som åligga generalagent, svare i förra fallet envar styrelseledamot och i det senare envar bolagsman, som ej är enbart kommanditdelägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

' Lagenomtryckt 1989:1082,

6 Förslag till Prop. 1991/92:

Lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud

Härigenom föreskrivs att 6§ lagen (1986:436) om näringsförbud skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

6§' Den som är underkastad näringsförbud får inte

1. driva näringsverksamhet,

2. vara bolagsman i ett annat handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i ett kommanditbolag.

3. vara stiftare av ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank eller ett försäkringsbolag,

4. vara ledamot eller suppleant i styrelsen för ett aktiebolag, ett bankaktiebolag, en sparbank, ett försäkringsbolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som driver näringsverksamhet,

5. vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i ett aktiebolag eller ett försäkringsbolag,

6. i annan egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 4,

7. faktiskt utöva ledningen av en näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliktig även om den inte driver näring.

8. äga så många aktier i ett aktiebolag, ett bankaktiebolag eller ett försäkringsaktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.

Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en filial enligt lagen (1992:000) om utländska filialer m. rn. och föreståndare jör en verksamhet enligl samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den lagen.

Näringsförbud utgör inget hinder mot att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. I § regeringsformen eller 1 kap. I §,4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen eller 1 kap. I §, 3 kap. 1, 2 eller 8 § eller 10 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Senaste lydelse 1991:1567. II

Näringsdepartementet Prop. 1991/92:

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 februari 1992

Närvarande: statsministern Bildt, ordförande, och statsråden B. Westerberg, Friggebo, Johansson, Laurén, Hörnlund, Olsson, Svensson, af Ugglas, Dinkelspiel, Thurdin, Hellsvik, Wibble, Björck, Davidson, Könberg, Odell, Unckel, P. Westerberg, Ask

Föredragande: statsrådet P. Westerberg

Proposition om ändrade regler om utlänningars rätt att idka näring i Sverige

1 Inledning

Regler om näringstillstånd finns i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket och i förordningen (1968:556) om näringstillstånd m.m. Lagen innebär att det krävs tillstånd för att en utländsk medborgare eller ett utländskt företag skall få bedriva näringsverksamhet i Sverige. Lagen innehåller också vissa betsämmelser om formerna för denna näringsverksamhet.

Begränsningar i etableringsfriheten har negativa elTekter från konkurrenssynpunkt och det är av värde att kunna vidga konkurrensen genom åtgärder som innebär ökad utländsk konkurrens.

Inför ett EES-samarbete (EES = Europeiskt Ekonomiskt Samarbetsområde) och ett medlemskap i EG kan vi i Sverige inte ha etableringsbestäm-melser som står i strid med EG:s regler om förutsättningar för näringsverksamhet.

Enligt Romfördraget är ingen särbehandling som grundar sig på nationalitet tillåten när det gäller etablering och utförande av tjänster. Detta innebär dock inte något hinder mot att ett enskilt medlemsland har en nationell lagstiftning av ifrågavarande slag under förutsättning att den inte medför särbehandling av andra medlemsländers medborgare.

Inom EG har det år 1962 antagits ett allmänt program som tar upp och definierar vad som menas med diskriminerande föreskrifter för utlänningar. Klara exempel på sådana diskriminerande föreskrifter utgör regler som gör en utländsk etablering eller utövande av självständig verksamhet avhängig av ett tillstånd.

Den internationella utvecklingen har under senare år inneburit en avreg lering av regelsystem av nu nämnt slag. Inom OECD har det år 1976 antagits riktlinjer om medlemsstaternas behandling av utlandsägda företag (nationell behandling). OECD skall underrättas om lagstiftning som inne bär undantag från nationell behandling. OECD har vidare rekommenderat bl. a. Sverige att se över denna lagstiftning eller begränsa dess tillämpning. 12

Det omfattande samarbete som EFTA-länderna vill verka för tillsam- Prop. 1991/92:1 mans med EG inom ramen för EES syftar till att främja samhällsutvecklingen i ett brett europeiskt perspektiv.

År 1989 fattade EFTA-ländernas och EG:s ministrar beslut om att inleda förhandlingar om ett EES-avtal. Avsikten är att ett EES-avtal skall träda i kraft den 1 januari 1993. Målet är att uppnå fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer. Samarbetet skall dessutom syfta till att utjämna sociala och regionala olikheter i EES-området. Avtalet skall även utveckla och bredda samarbetet på angränsande politikområden, såsom miljö, forskning och utveckling, utbildning, socialpolitik och konsumentskydd. Som grund för samarbetet skall gälla tillämpliga delar av EG:s existerande regelverk.

Det har i Sverige sedan lång tid tillbaka ansetts vara ett viktigt allmänt intresse att förhindra ett alltför starkt utländskt inflytande över Sveriges näringsliv och naturtillgångar. Grundläggande regler med detta syfte finns i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. och fanns även i den numera upphävda lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m. (företagsförvärvslagen).

Den internationella utvecklingen och särskilt ett svenskt deltagande i det västeuropeiska samarbetet har nödvändiggjort en översyn av bestämmelser av detta slag. Regeringen föreslog i prop. 1991/92:71 om upphävande av regler om utländska företagsförvärv m.m. att förvärvslagstiftningen för företag och aktier samt för fastigheter som är avsedda för näringsverksamhet i huvudsak skulle avskalTas. Den s. k. företagsförvärvslagen har upphört att gälla vid utgången av år 1991. Bestämmelser med syfte att kontrollera utländskt inflytande kommer däremot att finnas i lagen (1983:1034) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel, m.m.

Inom näringsdepartementet har upprättats en promemoria Ds 1991:36 där en översyn görs av lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. I promemorian föreslås att kravet på näringstillstånd tas bort och att bestämmelserna i 1968 års lag om filial och föreståndare nägot omarbetade förs in i en ny lag som ersätter 1968 års lag.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Mot bakgrund av vad som redovisats lade jag vid regeringssammanträde den 19 december 1991 fram förslag om ett avskaffande av reglerna om näringstillstånd.

Regeringen beslutade samma dag att inhämta lagrådets yttrande över de lagförslag som hade utarbetats i ärendet. Lagförslagen bör fogas till protokollet i detta iirende som bilaga 2.

Lagrådet har den 17 januari 1992 avgett yttrande över de remitterade lagförslagen. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har beträffande förslaget till lag om utländska filialer m,ni. bl.a, framhållit behovet av sanktioner om vissa av lagens bestämmelser inte iakttas. Jag återkommer till frågan under rubriken straff och vite i den 1

allmänna motiveringen (avsnitt 3). Beträffande lagrådets synpunkter i Prop. 1991/92:1 övrigt har jag följt dessa på alla punkter och redogör för dem i specialmotiveringen (avsnitt 6). Vissa redaktionella ändringar i lagtexten har vidtagits.

2 Gällande rätt

De nuvarande reglerna om näringstillstånd tillkom 1968 i samband med att förordningen (1864:41) angående utvidgad näringsfrihet och lagen (1955:383) om rätt tor utländska bolag och föreningar atl idka näring här i riket (filiallagen) upphävdes.

Lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket uppställer olika krav för tillstånd beroende på om det är fråga om en utländsk medborgare eller ett utländskt företag.

2.1 Utlännings rätt att idka näring i Sverige

En utlänning som är bosatt här i riket och som har permanent uppehållstillstånd eller är medborgare i Danmark, Finland. Island eller Norge är likställd med svensk medborgare beträffande rätt att idka näring (3 §), Något tillstånd fordras därför inte. Även annan här bosatt utlänning är likställd med svensk medborgare beträffande vissa näringar nämligen jordbruk, skogsbruk, fiske, viss rederirörelse, undervisningsverksamhet och verksamhet som läkare, tandläkare och veterinär (4 §). Kravet på näringstillstånd har därför kommit att avse

a. utlänningar som är bosatta utanför Sverige

b. i Sverige bosatta utomnordiska utlänningar som saknar permanent uppehållstillstånd (5 §),

Näringstillstånd får ej beviljas utlänning som är underårig eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken eller som i eller utom riket är försatt i konkurs (7 §).

1 annat fall än som nu nämnts äger en utlänning som är bosatt här i riket erhålla näringstillstånd om ej hinder möter på grund av hänsyn till allmänt intresse eller utlänningens personliga förhållanden. Annan utlänning får beviljas näringstillstånd, om det föranleds av överenskommelse med främmande stat eller andra särskilda skäl föreligger (8 §).

Om näringstillstånd beviljas utlänning som ej är bosatt här i riket, skall det finnas en föreståndare för näringsverksamheten. Föreståndaren utses av näringsidkaren och skall vara bosatt här i riket och får inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap, 7 § föräldrabalken. Föreståndaren är ansvarig för näringsverksamheten och näringsidkaren skall utfärda fullmakt för föreståndaren att i alla frågor som rör verksamheten här i riket handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidkaren och själv eller genom annan tala och svara för denne (9 §),

Näringstillståndet skall avse verksamhet av visst slag och gäller viss tid eller tills vidare. Det kan förbindas med särskilda villkor och föreskrifter (10§).

Näringstillstånd kan återkallas när särskilda skäl föreligger (11 §), 14

Avlider utlänning som idkar näring med stöd av 1968 års lag får närings- Prop. 1991/92; verksamheten fortsättas av dödsboet under högst ett år (12 §).

Enligt 29 § anses som näringsidkande även deltagande som bolagsman i näringsverksamhet som drivs av svenskt handelsbolag. Detta innebär att det krävs tillstånd för utlänning för att ingå i sådant bolag.

Prövningskriteriet

1 prop. 1968:98 s. 115 f angavs att man vid tillståndsprövningen borde beakta:

1. samhällsekonomiska synpunkter

2. näringspolitiska synpunkter

3. utlänningens personliga förhållanden

Vid en avvägning mellan dessa intressen uttalade departementschefen att de samhällsekonomiska och näringspolitiska synpunkterna skulle tillmätas underordnad betydelse och att praxis i tillståndsärenden borde vara liberal. Prövningen av utlänningens pesonliga förhållanden borde gå ut på att få fastslaget, om allvarligare anmärkningar var att rikta mot sökandens person och skötsamhet. Vidare uttalades att det borde beaktas hur länge utlänningen varit bosatt i Sverige och att prövningen skulle vara summarisk och inte omfatta någon ingående granskning av sökandens alla personliga omständigheter. Tillstånd skulle endast i undantagsfall behöva vägras utlänning som är bosatt i landet.

Prövnlngsfbrfarandet

Frågor om näringstillstånd för utlänningar prövas av länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. Om en utlänning söker tillstånd till verksamhet som får utövas endast efter medgivande från regeringen skall regeringen även pröva frågan om näringstillstånd. Detsamma gäller om en utlänning söker näringstillstånd i samband med en ansökan om tillständ att ingå i handelsbolag som prövas av regeringen (1 § förordningen (1968:556) om näringstillstånd m. m.). Länsstyrelsens beslut får överklagas till kommerskollegium.

Handläggningsrutiner

Av den tidigare nämnda förordningen framgår att länsstyrelsen från polismyndigheten eller andra lokala myndigheter skall inhämta yttrande om sökandens personliga förhållanden. Polismyndigheten undersöker om utlänningen i fråga begått några brott i Sverige eller om han är restförd för någon skuld hos kronofogdemyndigheten. Det föreskrivs vidare att länsstyrelsen också skall samråda med statens invandrarverk. Förordningen upptar också bestämmelserom vilka uppgifter en ansökan om näringstillstånd skall innehålla.

Av en studie från riksrevisionsverket (RRV), "Samordnat myndighets agerande" Dnr 1986:100, framgår att ansökan om näringstillstånd avslå- 15

gits ett fåtal gånger. Skälet till avslagen häri flertalet fall varit utlänningens Prop. 1991/92: personliga förhållanden dvs. kriminalitet eller stora restförda skulder.

2.2 Utländska företags rätt att idka näring i Sverige

Utländskt företag får idka näring här i riket endast efter tillstånd. Tillstånd får beviljas företag, vilket enligt sitt hemlands lag är registrerat som bolag eller ekonomisk förening och driver näringsverksamhet i hemlandet. Annat företag kan erhålla tillstånd om särskilda skäl föreligger (13 §).

Verksamheten skall drivas genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial). Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör, som är ansvarig för filialens verksamhet och som handlar på näringsidkarens vägnar i alla frågor som rör den svenska verksamheten. Den verkställande direktören skall vara bosatt här i riket och får inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken (16—17 §§). Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska företagets bokföring i övrigt (23 §). Regeringen får i vissa fall medge undantag från bestämmelse i 1968 års lag (31 §). Detta innebär att dispens från filialkravet också kan medges. Övriga bestämmelser om filial reglerar firma och registreringsfrågor (20 — 22 §§ och 24 — 28 §§).

Såsom tillståndspliktigt näringsidkande avses även ett utländskt företags deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet som drivs av svenskt handelsbolag (29 §).

Prövningskriteriet

Bestämmelserna om filial i 1968 års lag bygger på lagen (1955:383) om rätt för utländska bolag och föreningar att idka näring här i riket. Genom 1955 års lag blev det möjligt för utländska företag att driva verksamhet i Sverige på annat sätt än genom svensk juridisk person, 1 1968 års lagstiftningsärende (prop. 1968:98, 3 LU63. rskr. 333) hänvisas till de motivuttalan-den som gjordes 1955 (prop, 1955:87, 2 LU29, rskr, 337), Det framhölls (prop. 1955:87 s. 50 O alt filialformen borde finnas av det skälet att Sverige inte borde inta någon särställning i förhållande till andra länder och att det låg i linje med de allmänna strävandena för ett friare internationellt ekonomiskt utbyte.

Av lagens förarbeten (prop. 1955:87 s. 52. 2 LU 29 s. 46) framgår att prövningen inte bara skall vara formellt inriktad utan också avse vissa inhemska näringspolitiska intressen och omfatta både ekonomiska och sociala faktorer såsom svenska arbetstagares möjligheter till sysselsättning och trygghet i anställningen. Den grundläggande prövningen som för närvarande görs i ett filialärende gäller om företaget är seriöst och får en tillräcklig anknytning till Sverige. Enligt förarbetena är dotterbolagsformen att föredra från svensk synpunkt.

Det kan nämnas att skillnader finns i skattereglerna för filialer respektive dotterbolag. Skillanderna är dock inte så stora.

För utländska banker gäller särskilda regler. Enligt 1 kap, 4 § bankrörelselagen (1987:617) har utländska banker rätt att öppna filial i Sverige om

den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund Prop. 1991/92: 88 bankverksamhet. 1 övrigt tillämpas bestämmelserna om filial i 1968 års lag (prop. 1989/90:116).

När det gäller utländska värdepappersföretag finns också särskilda regler. Enligt 2 kap. 7§ lagen (1991:981) om värdepappersrörelse får ett utländskt företag efter tillstånd av finansinspektionen driva värdepappersrörelse från filial i Sverige. Tillstånd till filialetablering skall lämnas om företaget står under tillsyn av myndighet eller något annat behörigt organ i hemlandet och den planerade verksamheten här i landet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse. Om inte annat följer av lagen om värdepappersrörelse gäller bestämmelserna i 1968 års lag för verksamheten i filialen (prop. 1990/91:142).

Enligt lagen (1988:606) om finansbolag krävs tillstånd för ett utländskt företag som driver finansieringsverksamhet under vissa i lagen angivna förutsättningar. Tillstånd får meddelas ett utländskt företag endast om verksamheten drivs från filial, företaget i sitt hemland driver finansieringsverksamhet och där står under tillsyn av myndighet eller annat behörigt organ, företaget inte är olämpligt att driva finansieringsverksamhet här i landet och verksamheten inte kan antas bli till skada för det allmänna. För utländska företag gäller lagen om finansbolag i tillämpliga delar. I övrigt gäller bestämmelserna i 1968 års lag (prop. 1990/91:154).

Ett utländskt försäkringsföretag får, under förutsättning att företaget erhållit tillstånd (koncession), i Sverige driva försäkringsrörelse genom generalagent som syssloman och i övrigt under de villkor som följer av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Prövningsförfarandet

Frågor om tillstånd för utländska företag att idka näring i Sverige prövas av kommerskollegium. Om ett ärende är av större vikt från allmän synpunkt skall dock kommerskollegium med eget yttrande hänskjuta ärendet till regeringen (8 § förordningen). Kommerskollegiums beslut får överklagas till regeringen.

Handläggni ngsrutiner

Ansökan om tillstånd görs skriftligen hos länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. Förordningen upptar också bestämmelser om vilka uppgifter en ansökan om tillstånd skall innehålla och att länsstyrelsen med eget yttrande skall insända handlingarna till kommerskollegium.

2.3 Vissa särskilda bestämmelser

Enligt 30 § gäller bestämmelserna i 1968 års lag inte utländsk försäkrings anstalts rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige eller utländskt bankföre tags rätt att här driva verksainhet från representationskontor. 17

2 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 88

31 § föreskriver att regeringen får medge undantag från lagens bestäm- Prop. 1991/92: 88 melser, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eller till det nordiska ekonomiska samarbetet. Regeringen får vidare i visst fall medge sådant undantag från bestämmelse i lagen, som föranleds av särskilda omständigheter. Detta innebär som tidigare nämnts att dispens kan ges från filialkravet.

I 32 § anges vissa beslut som får överklagas till kammarrätten.

I 34 —36 §§ stadgas straff för den som bryter mot vissa av lagens bestämmelser.

Vad gäller reglernas praktiska tillämpning och gränsdragningen gentemot utlänningslagen hänvisas till den redogörelse som lämnas i promemorian Ds 1991:36.

2.4 Etableringsfrihet inom EG:s regelsystem

Ett av EG:s huvudmål är att upprätta en gemensam marknad (artikel 2 i Romfördraget, RomF). Medlet för att uppnå detta mål är de fyra friheterna, dvs. att inom Gemenskapen skapa fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital (artikel 3 RomF). Dessa friheter uppnås främst genom att all diskriminering på grund av nationalitet förbjuds (artikel 7 RomF).

En av de fyra friheterna är alltså fri röriighet för personer. Den friheten inbegriper "right to establishment", etableringsrätt (artiklarna 52 — 58 RomF).

Medlemsstaterna skall avskaffa alla diskriminerande bestämmelser vad gälller etableringsrätten (artikel 52 RomF) och får inte heller införa diskriminerande bestämmelser utan stöd i RomF:s bestämmelser (artikel 53 RomF). Bestämmelserna om etableringsrätt gäller för såväl fysiska som juridiska personer (artikel 58 RomF). Detta innebär att också juridiska personer omfattas av kravet på att inte diskrimineras på grund av nationalitet.

1 artiklarna 55 — 56 RomF anges vissa undantag från bestämmelserna om etableringsrätt. Enligt artikel 55 gäller inte bestämmelserna om etableringsrätt sådan verksamhet som är förenad med myndighetsutövning. Enligt artikel 56 utgör inte bestämrnelserna om etableringsrätt hinder mot nationella bestämmelser som är föranledda av "public policy, public security or public health", allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

När det gäller etablering gör man skillnad på primär etablering som innebär att verksamheten förläggs till landet i fråga och sekundär etablering som innebär att verksamheten bedrivs genom agenturer, filialer eller dotterbolag.

Vad gäller etableringsrätt för självständiga näringsidkare behandlar ett antal direktiv näringsidkares rätt att etablera sig och driva verksamhet i ett annat EG-land. Direktiven avser undanröjande av restriktioner gällande etablering och tillhandahållande av tjänster inom ett antal olika branscher/ yrkesområden. Enligt dessa direktiv skall diskriminerande regler för andra än landets egna medborgare, vad gäller rätten att etablera sig och driva verksamhet i ett land, avskaffas. Härutöver anges i direktiven ett antal bestämmelser som skall iakttas. Om t.ex. en stat kräver viss kunskap för 18

rätt att etablera sig skall staten som bevis om sådan kunskap acceptera viss tids verksamhet i en annan stat. Vidare skall utlänning garanteras samma rätt att ansluta sig till branschorganisation och uppnå befattningar i organisationen som landets egna invånare. Det sägs också att om en stat för rätt att etablera sig kräver bevis om god vandel och bevis om att man inte har varit försatt i konkurs skall den staten som bevis för detta acceptera intyg från vederbörande myndighet i utlänningens hemland. Krävs det intyg om vederbörandens finansiella ställning för rätt att etablera sig skall den staten acceptera intyg som utfärdats av banker i utlänningens hemland. Slutligen nämns för det fall att det för rätt att etablera sig krävs att man avlägger en ed så skall eden vara utformad på sådant sätt att den kan avläggas också av utlänningar.

EG:s elfte bolagsdirektiv (89/666/EEG) upptar regler som innebär att medlemsländerna är skyldiga att ställa krav på viss offentlighet beträffande verksamheten vid filialer. Enligt detta direktiv skall handlingar och uppgifter som avser en filial vilken har öppnats i en medlemsstat av ett bolag som lyder under lagstiftningen i en annan medlemsstat och som omfattas av det första bolagsdirektivet (68/151/EEG), offentliggöras enligt lagstiftningen i den medlemsstat där filialen är belägen. Om de bestämmelser om offentlighet som gäller för filialen avviker från dem som gäller för bolaget, skall bestämmelserna för filialen tillämpas när det är fråga om förfaranden som berör denna. Artikel 2 i elfte direktivet preciserar informationskravet på filialen. Skyldigheten att offentliggöra räkenskapshandlingar begränsas enligt artikel 3 i elfte direktivet till de bolagets räkenskapshandlingar som upprättats, reviderats och offentliggjorts enligt lagstiftningen i den medlemsstat som bolaget lyder under.

Prop. 1991/92:

3 Allmän motivering

Mitt förslag: Kravet på näringstillstånd avskaffas och ersätts med ett registreringsförfarande. Alla utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare som lämnar begärda uppgifter får driva näring i Sverige. Utländska företag får således fri möjlighet att välja etablering genom svenskt dotterföretag eller genom filial.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna har i allt väsentligt tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran. Några har haft synpunkter på vissa frågor till vilka jag återkommer.

Skälen för mitt förslag: Allmänna näringspolitiska skäl talar för att avskaffa etableringshinder som kan ha negativa effekter från konkurrenssynpunkt. Av den tidigare redovisningen framgår att det inför ett utvidgat västeuropeiskt samarbete är nödvändigt att åtminstone för EES-medbor-gare avskaffa bestämmelserna i 1968 års lag om näringstillstånd för utlänningar och utländska företag.

1 likhet med vad som föreslås i promemorian bör kravet på näringstill- Prop. 1991/92: 88 stånd upphävas generellt. Av den tidigare nämnda studien från riksrevisionsverket (avsnitt 2.1 samt Ds 1991:36) framgår att den nuvarande prövningen inte är särskilt ändamålsenlig. Den medför ibland praktiska svårigheter och kan upplevas som meningslös. Avslag meddelas ytterst sällan. Från näringspolitisk utgångspunkt saknas därför grund för att behålla prövningen ens i någon form. Förslaget att generellt avskaffa kravet på näringstillstånd har godtagits av remissinstanserna och uttryckligen stötts av länsstyrelsernas organisationsnämnd och näringsfrihetsombudsmannen. En remissinstans, hovrätten för Västra Sverige, har dock ifrågasatt om näringsfrihet skall medges för samtliga länder i väriden och om detta kan anses förenligt med de fördrag som ingåtts eller kan komma att ingås med EG- och EES-länderna. Något hinder enligt EG-rätten eller den rättsordning som följer av ett EES-avtal att i princip låta utländska företag och utländska medborgare bedriva näring finns inte.

Den speciella prövningen av utländska medborgare och utländska företag enligt 1968 års lag bör alltså upphöra. Lagen innehåller emellertid, enligt vad som tidigare anförts, också vissa bestämmelser om formerna för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska företag och utomlands bosatta utländska medborgare. Här kan särskilt nämnas reglerna om filial och att dessa skall registreras hos patent- och registreringsverket (PRV) samt att det skall finnas en föreståndare om en utomlands bosatt utlänning bedriver näringsverksamhet i Sverige. Dessa bestämmelser syftar till att ge här bedriven verksamhet en viss garanterad anknytning till Sverige och göra det möjligt för domstolar och myndigheter att vid behov kunna nå företaget eller utöva viss kontroll. Sådana regler är inte diskriminerande och väl förenliga med det elfte bolagsdirektivet (89/666/EEG). De krav i vissa detaljhänseenden som direktivet uppställer kan meddelas i förordning. Genom lagen och kompletterande föreskrifter uppfylls i stort sett de krav som direktivet ställer för svensk del. 1 ett par avseenden kan dock kompletteringar behöva göras senare i samband med ställningstagandet till motsvarande frågor i aktiebolagslagen.

Direktivets krav på uppgift om filialregister och registreringsnummer på brev och orderblanketter som en filial använder har nära samband med motsvarande krav för bolag enligt det första bolagsdirektivet (68/151/ EEG). Frågan om hur detta krav skall regleras i aktiebolagslagen och vilka sanktioner som kan bli nödvändiga i detta sammanhang utreds för närvarande av aktiebolagskommittén (Ju 1990:08). 1 avvaktan på kommitténs ställningstagande i fråga om aktiebolagslagen regleras det nu nämnda kravet inte i den föreslagna lagen om utländska filialer m. m. Jag återkommer till frägan om lagens bestämmelser om kungörande av vissa uppgifter i filialregistret överensstämmer med det första bolagsdirektivet.

Nuvarande regler om filialer bör således behållas utan större förändring ar. En strävan bör vara att i jämförbara avseenden ha samma regler för verksamhet i filialform som för verksamhet i aktiebolagsform. Även svens ka medborgare bosatta utomlands som vill bedriva näringsverksamhet i Sverige bör vara skyldiga att utse en föreståndare. Jag återkommer till detta i det följande. 20

Eftersom den näringspolitiska prövningen upphör, får utländska företag Prop. 1991/92:1 i fortsättningen full valfrihet mellan att bedriva verksamhet i filialform eller genom ett svenskt dotterföretag. Om filialformen väljs, är det tillräckligt att göra en anmälan med erforderliga uppgifter till PRV. Det finns knappast någon anledning att anta att filialformen skulle komma att väljas i nämnvärt ökad omfattning. Dotterbolagsformen blir säkerligen även i fortsättningen den normala.

1 det följande behandlar jag vissa frågor av central betydelse.

Begreppet näringsverksamhet

Enligt promemorian skall begreppet näringsverksamhet ha samma innebörd som i annan civilrättslig lagstiftning. Som näringsidkare räknas varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk natur och av sådan karaktär att den kan betecknas som yrkesmässig. Kommerskollegium har efterlyst ett klargörande av begreppet näringsverksamhet och hänvisat till motiven till 1968 års lag där viss näringsverksamhet inte omfattas av kravet på tillstånd.

Begreppet näringsverksamhet finns även i 1968 års lag. Enligt förarbetena (prop. 1968:98) skulle byggentreprenad som drivs under kortare tid och transportföretags försäljning av egna transporter till eller från Sverige falla utanför tillämpningsområdet och alltså inte kräva tillstånd. Klart är att det i berörda exempel är fråga om näringsverksamhet i vanlig mening. Någon anledning att kräva iakttagande av den nya lagens formföreskrifter i vidare omfattning än tidigare finns dock inte. Det är därför nödvändigt att införa en bestämmelse som bemyndigar regeringen att för viss typ av verksamhet meddela förskrifter om undantag från kravet på filial eller föreståndare där detta inte bedöms nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lag. Dessutom bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna medge undantag från kravet på filial eller föreståndare, om det finns särskilda skäl. Härigenom får registreringsmyndigheten möjlighet att från fall till fall avgöra om verksamheten måste bedrivas genom filial eller föreståndare.

1 1968 års lag anges särskilt att som näringsidkande även anses deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet som drivs av svenskt handelsbolag. I detta fall krävs således näringstillstånd. Dispensregeln i 1968 års lag har ofta kommit till användning i dessa fall och dispens från filialkravet har regelmässigt beviljats. Det saknas anledning att kräva registrering av sådan verksamhet och någon motsvarande bestämmelse bör inte finnas i den nya lagen.

Rättssubjekt som omfattas av lagen

Utlandssvenskar dvs. svenska medborgare bosatta utomlands är enligt gällande rätt inte underkastade reglerna om näringstillstånd. 1 promemorian uttalas att man inte velat låta dessa omfattas av lagen eftersom detta skulle bli en utvidgning i förhållande till gällande rätt. Kommerskollegium

har förordat att även dessa bör vara skyldiga att utse föreståndare. 1 likhet Prop. 1991/92: 88 med kommerskollegium finner jag det inte motiverat att undanta denna kategori. Det finns ingen anledning att ställa lägre krav på svenska medborgare bosatta utomlands och ordningsskäl talar således för att även utlandssvenskar bör omfattas av lagen. I praktiken torde detta få mycket liten betydelse.

Verkställande direktör

Beträffande den som skall utses till verkställande direktör uppställs vissa krav. I aktiebolagslagen (1975:1385) fanns tidigare ett krav på att stiftare, styrelseledamöter och verkställande direktör skulle vara svenska medborgare och bosatta i Sverige. Kravet på svenskt medborgarskap har upphört att gälla den 1 januari 1991 (prop. 1989/90:160). Numera finns enligt 8 kap. 4 § aktiebolagslagen endast ett krav på bosättning i Sverige för halva antalet styrelseledamöter och verkställande direktören med dispensmöjligheter för särskilda fall.

Efter mönster från aktiebolagslagen bör motsvarande regel finnas för verkställande direktör i filial dvs. verkställande direktören skall vara bosatt i Sverige om inte regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer för särskilt fall tillåter annat. För aktiebolag prövas dessa frågor av kommerskollegium. Jag anser det lämpligt att kommerskollegium också prövar frågor om dispens när det gäller bosättningskravet för verkställande direktör i filial och jag kommer därför föreslå regeringen att det i förordning intas bestämmelser härom. De uttalanden som gjorts i prop, 1989/90:160 torde kunna vara till vägledning när det gäller frågan om dispens skall beviljas.

Vissa registreringsfrågor

Reglerna om filial grundar sig på nuvarande bestämmelser och endast vissa ändringar har företagits. Det är lämpligt atl bestämmelserna om filial är kopplade till ett anmälningsförfarande. Med hänsyn till att det endast är fråga om en kontroll av att vissa formföreskrifter är uppfyllda, är det lämpligt att patent- och registreringsverket (PRV), som ju redan är registreringsmyndighet, tar emot anmälningar om filial och ansvarar för den närmare utformningen av de rutiner som kan bli erforderliga i detta sammanhang. Det är lämpligt att i förordning ta in bestämmelser om vad anmälan skall innehålla och vilka handlingar som skall inges i samband härmed. Som exempel kan nämnas att PRV bör infordra uppgift om att företaget är registrerat och bedriver näringsverksamhet i sitt hemland.

Enligt promemorians förslag skall registreringsmyndigheten i Post- och Inrikes Tidningar kungöra vad som förs in i filialregistret. Det som förts in i filialregistret och kungjorts skall anses ha kommit till tredje mans känne dom om det inte av omständigheterna framgår att han varken kände till eller bort kanna till det som kungjorts. Denna bestämmelse överensstäm mer med motsvarande bestämmelse i aktiebolagslagen. Det kan ifrågasät tas om denna bestämmelse är förenlig med EG:s första bolagsdirektiv (68/ 22

151/EEG) artikel 3 punkten 6. För det fall att registerinnehåll och kungö- Prop. 1991/92:88 relse inte stämmer överens får bolaget enligt vad som där sägs inte åberopa innehållet i kungörelsen men detta kan alltid åberopas av tredje man om inte bolaget visar att han kände till den i registret intagna texten. Kravet på tredje mans kännedom om registerinnehållet synes vara ett krav på vetskap. Det är därför tveksamt om bestämmelsens ordalydelse är tillräcklig för att uppfylla EG-direktivet. Motsvarande frågeställning finns beträffande aktiebolagslagen, vars förenlighet med EG:s regler för närvarande utreds av aktiebolagskommittén (Ju 1990:08). 1 avvaktan på ställningstagandet i fråga om aktiebolagslagen bör bestämmelsen utformas på det sätt som skett i gällande aktiebolagslag.

Verksamhet genom föreståndare

Enligt vad som tidigare anförts prövar länsstyrelserna frågan om näringstillstånd för fysiska personer. Prövningen görs av länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. Länsstyrelsernas organisationsnämnd har ifrågasatt om inte kravet på föreståndare bör utgå och om det är lämpligt att ha olika registreringsmyndigheter för filialer och föreståndare.

Kravet på föreståndare bör enligt min mening finnas kvar även i fortsättningen av de skäl som berörts inledningsvis. Jag finner det lämpligt att tills vidare låta länsstyrelserna ha hand om dessa frågor eftersom de har ett nära samband med handelsregistret vilket förs hos länsstyrelsen i varje län. 1 prop. 1991/92:51 om en ny småföretagspolitik har regeringen anmält att handelsregistren avses bli överförda till patent- och registreringsverket (PRV) den 1 januari 1993. Detta förutsätter ändringar i handelsregisterlagen (1974:157) vilka ännu inte genomförts. I avvaktan på att dessa ändringar görs bör skriftlig anmälan om vem som är föreståndare och fullmakt för denne inges till länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas. När handelsregistren överförs till PRV bör även dessa frågor handhas av PRV.

Straff och vUe

1 promemorian har föreslagits att böter kan ådömas dels den som driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att iaktta vad som gäller om föreståndare dels verkställande direktör som inte fullgör i lagen föreskriven anmälningsskyldighet. Patent- och registreringsverket (PRV) har ifrågasatt det lämpliga i att ha kvar bötesinstitutet för försummade anmälningar om filial och föreslår att vite i stället används i dessa fall i likhet med vad som gäller enligt aktiebolagslagen. Jag delar denna uppfattning och föreslår därför att vite får föreläggas även i det fall att anmälningsskyldigheten inte iakttas.

Några remissinstanser har ifrågasatt öm det inte bör finnas straffbestäm melser även för vissa andra fall t.ex. när näringsverksamheten påbörjas innan filialen registrerats. När det gäller filialer torde marknaden själv reglera dessa situationer genom att det ter sig svårt att underlåta registre- 23

ring eftersom detta ofta kontrolleras av banker och leverantörer m.fl. Prop. 1991/92:88 Straffbestämmelser har således begränsat värde och mindre praktisk betydelse i dessa sammanhang.

Lagrådet har framhållit att ett utländskt företag utan sanktioner kan driva näringsverksamhet i Sverige trots att lagens bestämmelser om registrering och verkställande direktör m.m. inte har iakttagits och att denna avsaknad av straffbestämmelser kan tänkas bli utnyttjad av mindre seriösa företag. Enligt lagrådets mening kan det t. ex. inte uteslutas att en i Sverige bosatt fysisk person i syfte att undandra sig olika skyldigheter väljer att förvärva ett företag med säte i utlandet och bedriva sin verksamhet här genom detta utländska företag.

Med hänsyn till lagrådets påpekande finner jag det motiverat att införa en straffbestämmelse. Denna straffbestämmelse bör dock ha den innebörden att den kan dömas till böter som för ett utländskt företags räkning driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att verkställande direktör utsetts. Underiätenhet att utse vice verkställande direktör skall givetvis inte föranleda straff. Enligt vad som tidigare anförts är det den verkställande direktören som skall göra anmälan om registrering av filialen och som kan föreläggas vite av registreringsmyndigheten om han underlåter detta.

Vite får enligt promemorians förslag användas när vissa handlingar inte insänts till registreringsmyndigheten. Genom en ändring i aktiebolagslagen (prop. 1990/91: 198) har det införts skärpta regler beträffande underiätenhet att till PRV inge årsredovisning och revisionsberättelse. Om verkställande direktören och styrelseledamöterna underlåter att inom femton månader från räkenskapsårets utgång inge dessa handlingar kan de drabbas av personligt betalningsansvar för bolagets därefter uppkommande förpliktelser. Lagändringen har trätt i kraft den 1 januari 1992. Kommerskollegium har föreslagit att motsvarande regel bör finnas även för verkställande direktör i filial. Med hänsyn till filialformens speciella karaktär finner jag det inte nödvändigt att införa en regel av nu nämnt slag utan vitessanktionen får anses vara tillräcklig i detta fall.

Vad gäller utdömandet av vite har det i promemorian föreslagits att förelagt vite får utdömas av registreringsmyndigheten. Hovrätten för Väst ra Sverige och kammarrätten i Stockholm har båda invänt att detta inte överensstämmer med vad som uttalades i förarbetena till lagen (1985:206) om viten och att legalitetssynpunkter talar för att den myndighet som förelagt vitet inte bör ges befogenhet att också döma ut vitet. I förarbetena till lagen om viten (prop. 1984/85:96 s. 38) uttalades bl. a. att ett utdöman de av vite måste föregås av en noggrann prövning med hänsyn till att s. k. materiella viten kan avse betydande belopp. Vidare uttalades att princi piella skäl talar mot en ordning enligt vilken denna prövning mera gene rellt görs av den myndighet som förelagt vitet och att denna myndighet måste anses inta en motpartsställning gentemot den mot vilken föreläggan det riktas. Enligt min mening bör dock registreringsmyndigheten utdöma vitet i de fall det här blir fråga om. Av aktiebolagslagen framgår att vite i liknande fall utdöms av registreringsmyndigheten och det kan knappast komma i fråga att ha en annan reglering när det gäller filialer. Någon 24

ändring av aktiebolagslagen i detta avseende förbereds för närvarande Prop. 1991/92: inte.

Ikraftträdande m. m.

Några remissinstanser bl.a. kammarrätten i Stockholm har föreslagit att lagen skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer med hänsyn till ovissheten när EES-avtalet undertecknas. Frågan orn när EES-avtalet undertecknas är emellertid inte avgörande eftersom även andra skäl talar för att införa en ny lag. Jag föreslår därför att den nya lagen träder i kraft den 1 juli 1992. Vissa övergångsbestämmelser är nödvändiga. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen (avsnitt 6).

Kostnadskonsekvenser

Administrativt innebär den avskaffade tillståndsprövningen besparingar. Kommerskollegiums uppgifter enligt 1968 års lag (näringstillstånd för utländska företag och överklagade näringstillstånd för utlänningar) upp- " hör. Även länsstyrelsernas uppgifter vad gäller näringstillstånd för utlänningar upphör. Endast den mycket begränsade uppgiften att administrera anmälan om föreståndare och förvara fullmakt för denne kommer att återstå för länsstyrelsernas del. För regeringens del bortfaller överklaganden av kommerskollegiums beslut. Dessa har emellertid endast uppgått till ett eller två fall om året. Patent- och registreringsverkets uppgifter blir i stort sett oförändrade. Möjligen kan de komma att öka något genom att verket får den första kontakten med utländska företag i filialärenden.

4 Följdändringar i viss annan lagstiftning

Den nya lagen föranleder några redaktionella ändringar i bankrörelselagen (1987:617), lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lagen (1988:606) om finansbolag och lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige. 1 lagen (1986:436) om näringsförbud har vidare, i enlighet med lagrådets förslag, intagits en hänvisning till den nya lagen.

5 Upprättade lagförslag

l enlighet med vad jag nu har anfört har det inom näringsdepartementet upprättats förslag till

1. lagom utländska filialer m.m.,

2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

4. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,

5. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige. 25

6. lagom ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud. Prop. 1991/92: 88

Jag har beträffande förslagen 2 — 5 samrått med statsrådet Lundgren.

6 Specialmotivering

Förslag till

Lag om utländska filialer m. m.

Med hänsyn till remissinstansernas påpekanden har lagens namn ändrats på så sätt att det tydligare framgår att det är utländska filialer som avses.

1 §

1 första stycket anges lagens tillämpningsområde. Vad som avses med näringsverksamhet och vilka rättssubjekt som omfattas av lagen har utvecklats i den allmänna motiveringen och jag hänvisar därför till denna.

I andra siyckei erinras om att även andra föreskrifter om näringsverksamhet i Sverige kan gälla för den verksamhet som omfattas av lagen. Med detta avses bl.a. sådana bestämmelser om tillstånd som kan gälla för viss typ av verksamhet. Som exempel på verksamheter som kräver olika typer av tillstånd kan nämnas hotell- och restaurangnäringen. Vidare kan nämnas att de rättssubjekt som omfattas av lagen givetvis är underkastade reglerna om bokföring i bokföringslagen (1976:125). När det gäller bokföringslagens tillämpning på verksamhet som bedrivs genom föreståndare återkommer jag till denna fråga i specialmotiveringen till 24 — 26 §§.

1 det till lagrådet remitterade förslaget fanns en definition på vad som skulle avses med utländskt företag. Enligt denna definition skulle härmed avses en juridisk person som är bildad enligt lagen i en främmande stat. Under lagen skulle således falla alla utländska sammanslutningar och inrättningar, som enligt den svenska rättsordningen kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Några remissinstanser har invänt att begreppet juridisk person inte är entydigt och att det i vissa länders lagstiftning finns associationsformer som inte betraktas som juridiska personer samt att alla utländska rättsordningar inte använder begreppet.

Lagrådet har anfört att definitionen är olämplig och att det inte kan utläsas att bedömningen skall ske på grundval av den svenska rättsord ningen. Även lagrådet har framhållit att det finns utländska företagsformer som enligt svensk rätt skulle betraktas som juridiska personer men som inte tillerkänns sådan ställning enligt den främmande statens rättsordning och att även det omvända fallet kan förekomma. Enligt lagrådets mening är det därför inte helt lätt att med .utgångspunkt i begreppet juridisk person definiera vilka utländska företag som skall omfattas av den nya lagen. Lagrådet ifrågasätter också om ett i så många hänseenden svårbemästrat begrepp som juridisk person är ägnat att ligga till grund för bestämning av 26

tillämpningsområdet för en internationellt inriktad lagstiftning. Enligt Prop. 1991/92:88 lagrådets mening kan problemet lösas genom att man avstår från en uttrycklig definition på utländskt företag. Av 1 § första stycket får anses följa att ett utländskt företag är någon som — utan att vara fysisk person eller svenskt företag — bedriver näringsverksamhet i Sverige. Med hänsyn till lagens utformning i övrigt synes denna negativa bestämning av utländskt företag vara tillfyllest och lagrådet har erinrat om de möjligheter som enligt 2 § tredje och fjärde stycket föreligger för regeringen att undanta vissa utländska företag från kravet på filial.

Jag ansluter mig till lagrådets uppfattning och definitionen har därför fått utgå ur lagtexten.

2 §

Enligt denna bestämmelse skall ett utländskt företag bedriva sin näringsverksamhet genom filial. För utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare som vill bedriva näringsverksamhet i Sverige skall det finnas en i Sverige bosatt i föreståndare.

Paragrafens tredje stycke ger regeringen möjlighet att för viss typ av verksamhet meddela föreskrifter om undantag från kravet på filial eller föreståndare om iakttagande av detta krav inte bedöms nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lag. Sådan verksamhet som enligt 1968 års lag inte kräver tillstånd torde härigenom kunna undantas. Genom denna möjlighet för regeringen att meddela föreskrifterom undantag kan bestämmelserna också på ett smidigt sätt anpassas till ändrade förhållanden.

Enligt paragrafens fiärde stycke får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag från kravet på filial eller föreståndare, om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen är dock avsedd att tillämpas restriktivt och i kravet på särskilda skäl ligger att behovet av den särskilda anknytningen till Sverige ter sig överflödigt i det aktuella fallet. I enlighet med lagrådets förslag har den i lagtexten tidigare inskjutna begränsningen "för särskilt fall" fått utgå eftersom det ändå framgår att tillämpning av denna bestämmelse kan komma i fråga endast i enskilt fall.

3 §

I denna paragraf erinras om att särskilda bestämmelser gäller för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige. I lagarna som upptas under punkterna 1 —3 hänvisas till bestämmelserna om filial i denna lag.

4 §

Denna bestämmelse överensstämmer med vad som sägs i 1968 års lag.

5-7 §§

Bestämmelserna upptar regler om firma och har med vissa redaktionella

ändringar förts över från 1968 års lag. 27

8-10 §§ Prop. 1991/92:1

Paragraferna upptar regler om verkställande direktör och vilka krav som ställs på denne. Angående frågan om dispens från bosättningskravet hänvisas till vad som sagts i den allmänna motiveringen.

Enligt 9.'får verkställande direktören inte vara underkastad näringsförbud. Kommerskollegium har föreslagit att denna fråga regleras i lagen (1986:436) om näringsförbud i likhet med vad som bl.a. gäller för styrelseledamot och verkställande direktör i aktiebolag. Med hänsyn till denna lags speciella karaktär är det av värde att direkt kunna utläsa vilka krav som uppställs.

Lagrådet har framhållit att intresset av att upprätthålla en konsekvent systematik i lagstiftningen starkt talar för att frågan om näringsförbud tas upp i näringsförbudslagen. Lagrådet har emellertid godtagit att regleringen om näringsförbud får sin plats i 9§ men för tydlighetens skull föreslagit att det i näringsförbudslagen tas in en erinran om regleringen i filiallagen. 1 enlighet med lagrådets förslag har det i näringsförbudslagen intagits en hänvisning med denna innebörd.

Om det finns särskilda skäl får enligt 10 § andra siyckei regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medge undantag i fråga om fullmaktens innehåll för filial till utländskt bankföretag. Det bör således tillkomma finansinspektionen att medge sådant undantag. Bestämmelsen har förts över från 1968 års lag. 1 likhet med vad som uttalades i prop. 1989/90:116 kan det inte uteslutas att utländsk lagstiftning i vissa fall hindrar en bank att utfärda en så omfattande fullmakt som krävs enligt bestämmelsens första stycke. Undantag bör dock inte ges med mindre inspektionen fått garantier för att verkställande direktören eller någon annan här i landet bosatt person har behörighet att ta emot stämning och föra bankens talan inför domstol. Av samma skäl som redovisats beträffande 2 § fjärde stycket har i enlighet med lagrådets förslag begränsningen "för särskilt fall" fått utgå ur lagtexten.

11-14 §§

Paragraferna innehåller regler om bokföring och revision och på förslag av lagrådet har rubriken till paragraferna ändrats.

Beträffande revisor har företaget enligt 12§ möjlighet att välja mellan auktoriserad eller godkänd revisor. Med hänsyn till filialformens speciella karaktär saknas anledning att införa motsvarande bestämmelser som finns för aktiebolag med krav på auktoriserad revisor i vissa fall.

1 14 § uttalas att för filialens bokföring och revision gäller, utöver vad som föreskrivits i 11 —13§§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag. Bokföringsnämnden och Industriförbundet har båda påpekat att tillämpningsproblem kan uppstå genom hänvisningen till svenskt företag av motsvarande slag. Industriförbundet har hänvisat till att det för svenska aktiebolag gäller olika stränga krav beroende på bolagets storlek.

Flera bestämmelser i aktiebolagslagen angående redovisning hänvisar 28

till 10 kap. 3 § aktiebolagslagen där det närmare anges vilka bolag som är Prop. 1991/92:1 skyldiga att ha en auktoriserad revisor. Här nämns att en av bolagsstämman utsedd revisor skall vara auktoriserad bl. a. om tillgångarnas nettovärde enligt fastställda balansräkningar för de två senaste räkenskapsåren överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 1 000 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av respektive räkenskapsår.

Hänvisningen till företag av motsvarande slag finns i 1968 års lag och har såvitt känt inte föranlett några praktiska problem. Enligt min mening är det naturligt att vid jämförelsen låta filialens storlek vara avgörande och beträfiande kravet på redovisning ta ledning av bestämmelsen i aktiebolagslagen.

Lagrådet har påpekat att det av lagtexten klarare bör framgå om de för ett svenskt företag gällande bestämmelsena skall tillämpas inte bara i fråga om filialens bokföring utan också beträffande filialens revision. Avsikten är att det svenska regelsystemet skall vara vägledande även på revisionsområdet och i enlighet med lagrådets förslag har därför det tidigare i lagtexten använda ordet redovisning bytts ut mot revision. Efter förslag av lagrådet har vidare hänvisningen till de för svenska företag gällande reglerna flyttats från 11 § till en ny 14 § så att den allmänna hänvisningen till de regler som gäller för svenska företag blir sekundär i förhållande till bestämmelserna i 12 och 13 §§.

15-17 §§

Paragraferna upptar vissa regler om vad som skall iakttas vid registrering.

18-21 §§

Paragraferna behandlar frågor om avregistrering. Här anges i vilka situationer en filial skall avregistreras. Vidare föreskrivs i vilka fall anmälan om sådan avregistrering skall göras av verkställande direktören och när anmälan kan göras av annan.

Enligt 20§ kan filialen avregistreras även utan anmälan, bl.a, om det klarläggs att företaget eller filialen upphört ined sin verksamhet eller att filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist inte avhjälps utan dröjsmål. Det förutsätts atl registreringsmyndigheten innan avregistrering sker lar kontakt med det utländska företagets ägare. Avregistrering kan också ske för det fall att handlingar enligt 13 § inte sänts in till registreringsmyndigheten för något av de två senaste räkenskapsåren. Denna grund för avregistrering motsvarar en av likvidationsgrunderna i aktiebolagslagen.

22-23 §§

Paragraferna upptar vissa regler.om kungörande av uppgifter i filialregist ret. Angående frågan om dessa reglers överensstämmelse med EG:s direk tiv hänvisar jag till vad som sagts i den allmänna motiveringen. 29

24-26 §§ Prop. 1991/92:

Paragraferna reglerar vad som gäller för verksamhet genom föreståndare.

När det gäller kravet i 24 § pä att föreståndaren inte får vara underkastad näringsförbud och av vilken lag detta skall framgå hänvisas till vad som sagts i specialmotiveringen till 9 §. Lagrådet har framhållit att hänvisningen i näringsförbudslagen även bör avse föreståndare och förslaget till ändring i näringsförbudslagen upptar också denna kategori.

Beträffande skälen till varför länsstyrelserna tills vidare bör ha hand om anmälningarna och fullmakterna för föreståndare vill jag hänvisa till vad som sagts i den allmänna motiveringen.

Lagrådet har anfört att det i det remitterade lagförslaget finns kompletterande regler om bokföring för företag som bedriver verksamhet genom filial, men att några sådana bestämmelser inte finns för näringsverksamhet som bedrivs av en i utlandet bosatt fysisk person. Av 1 § andra stycket framgår att för verksamhet som omfattas av lagen gäller även andra föreskrifter om näringsverksamhet i Sverige. Enligl lagrådet kan det diskuteras om denna allmänna hänvisning i I § andra stycket ger fysiska personer tillräcklig vägledning om hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras. Bedrivs verksamheten enbart i Sverige gäller bokföringslagen fullt ut men tvekan kan uppstå om en näringsidkare, som bedriver verksamhet såväl inom som utanför Sverige, skall låta all verksamhet omfattas av bokföringslagens regler eller om bokföringslagen bara skall gälla den svenska delen av verksamheten. För att undanröja osäkerheten om hur en fysisk person skall fullgöra sin bokföringsskyldighet har lagrådet föreslagit att lagtexten kompletteras med en uttrycklig föreskrift om att näringsverksamheten i Sverige skall ha en egen bokföring som är skild från verksamheten i utlandet. Av den allmänna bestämmelsen i 1 § andra stycket följer då att bokföringslagen blir tillämplig på den svenska delen av verksamheten.

Jag delar lagrådets uppfattning och i lagen har därför införts en ny paragraf med det angivna innehållet.

27 §

1 första stycket anges vilka beslut som får överklagas till kammarrätten. Enligt promemorians förslag skulle beslut som här avses kunna överklagas inom två månader från beslutets dag. Kammarrätten i Stockholm har föreslagit att bestämmelserna i 7 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) om tre veckors besvärstid bör gälla och att överklagandetiden räknas från den dag klaganden fick del av beslutet. Eftersom denna besvärstid gäller för flertalet målgrupper som handläggs vid kammarrätt finner jag det lämpligt att ha samma besvärstid för beslut av nu nämnt slag. Lagtexten har därför utformats i enlighet härmed.

30

28 § Prop. 1991/92:

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avgifter i registreringsärenden. Eftersom det här är frågan om mer än verkställighetsföreskrifter är ett särskilt bemyndigande nödvändigt.

29-30 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om i vilka situationer böter och vite kan komma i fråga. Detta har ingående berörts i den allmänna motiveringen och jag hänvisar därför till denna.

Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992 och härigenom upphävs lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till en bestämmelse i 1968 års lag som ersatts genom en bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen tillämpas. Den nya lagen tillämpas även när filialen har registrerats enligt äldre bestämmelser. Sådan äldre registrering anses som registrering enligt den nya lagen. Näringstillstånd för utomlands bosatt utländsk medborgare som meddelats enligt äldre bestämmelser skall gälla som anmälan enligt den nya lagen. Utomlands bosatt svensk medborgare som i Sverige bedriver näringsverksamhet vid den nya lagens ikraftträdande är inte skyldig att göra anmälan och inge fullmakt enligt 25 § före den 1 oktober 1992.

7 Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lagom utländska filialer m.m.,

2. lagom ändring i bankrörelselagen (1987:617),

3. lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

4. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,

5. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige,

6. lag om ändring i lagen (1986:436) om näringsförbud.

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Sammanställning av remissyttranden Prop. 1991/92:

Bilaga 1 I Remissförfarandet

Promemorian (Ds 1991:36) Utlänningars rätt att idka näring i Sverige har remissbehandlats.

Efter remiss har yttranden över promemorian avgetts av kommerskollegium, överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), finansinspektionen, riksskatteverket (RSV), närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), patent- och registreringsverket (PRV), riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralbyrån (SCB), länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), rikspolisstyrelsen (RPS), näringsfrihetsombudsmannen (NO), statens pris- och konkurrensverk (SPK), Hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, Bokföringsnämnden (BN), Grossistförbundet Svensk Handel, Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svensk Industriförening, Svenska Arbetsgivareföreningen. Svenska Bankföreningen, Svenska Fondhandlareföreningen, Sveriges Försäkringsförbund. Sparbanksgruppen AB. Sveriges Civilingenjörsförbund (CF), Sveriges Industriförbund och Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Aktiebolagskommittén har förklarat att kommittén avstår från att yttra sig.

2 Synpunkter

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat förslaget utan erinran.

Kommerskollegium delar de överväganden som görs i promemorian beträfiande behovet av att slopa kravet på tillstånd för utlänningar och utländska företag som skall driva näring i Sverige. När det gäller den närmare utformningen av förslaget lämnar kollegiet bl.a. följande synpunkter.

Begreppet näringsverksamhet och frågan under vilka förutsättningar man skall anse att näringsverksamheten drivs i Sverige behandlas ytterst kortfattat i promemorian. Där anges endast att någon ändring i förhållande till vad som tidigare gällt inte är avsedd och att begreppet därför har samma innebörd som i annan civilrättslig lagstiftning. 1 motiven till den nu gällande lagen (prop. 1968:98) ges en del exempel på dels vad som avses med näringsverksamhet, dels näringsverksamhet för vilken tillstånd inte krävs. Som exempel på näringsverksamhet som inte kräver tillstånd kan nämnas byggentreprenad som drivs under kortare tid och transportföretags försäljning av egna transporter till och från Sverige. Av förslagel framgår inte om sådan näringsverksamhet som för närvarande kan drivas utan tillstånd och därmed utan registrering i framtiden skall registreras. För tillämpningen av den nu föreslagna lagen är det väsentligt att det står klart vad som i detta sammanhang menas med att driva näring i Sverige. Kollegiet efteriyser därför ett klargörande,

1 promemorian föreslås (3 §) att ansökningar om undantag från lagens bestämmelser skall prövas av regeringen. De frågor som främst torde bli 32

aktuella är undantag från kravet att för en filial eller en utomlands bosatt Prop. 1991/92: 88 utländsk medborgare utse en i Sverige bosatt verkställande direkör respek- Bilaga 1 tive föreståndare. Även kravet på att över huvud taget registrera en filial liksom andra frågor kan bli aktuella. Förvaltningsärenden bör i möjligaste mån delegeras till myndigheter. Kollegiet prövar för närvarande dels frågor om tillstånd för utländska företag att idka näring i Sverige, dels överklaganden av länsstyrelsens beslut i fråga om näringstillstånd för utländsk medborgare. Kollegiet prövar vidare frågor om undantag från aktiebolagslagens krav på bl. a. bosättning i Sverige för styrelseledamot och verkställande direktör. Även undantag från krav som uppställs i det nu aktuella lagförslaget kan därför lämpligen prövas av kollegiet.

Enligt 2 § i förslaget skall det finnas en i Sverige bosatt föreståndare för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utomlands bosatt utländsk medborgare, I promemorian hänvisas till att Romfördraget inte hindrar utlänningskontroll som motiveras av allmän ordning, säkerhet och hälsa. Kollegiet kan einellertid inte finna det motiverat att i detta hänseende ställa lägre krav på svenska än på utländska medborgare. Här kan en jämförelse göras med de bestämmelser som gäller enligt aktiebolagslagen för styrelseledamot, verkställande direktör, m.fl. I aktiebolagslagen ställs vissa krav vad gäller bosättning i Sverige medan samtliga krav som rör medborgarskap har slopats. Kollegiet, som har förståelse för att man inte vill införa nya restriktioner genom att kräva att även svenska medborgare bosatta utomlands skall utse föreståndare för näringsverksamhet i Sverige, vill ändå förorda en sådan ordning.

För utländska företag som vill driva näring i Sverige är filialformen ett alternativ till aktiebolagsformen. Enligt kollegiets uppfattning är det därför lämpligt att i möjligaste mån anpassa de krav som ställs på filialer till vad som gäller enligt aktiebolagslagen.

Enligt förslagets 17 § skall verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper granskas av en auktoriserad revisor. Här anser kollegiet att aktiebolagslagens bestämmelser bör tjäna som förebild och att även en godkänd revisor bör kunna utses som revisor i vissa filialer.

När det gäller verkställande direktörens åligganden i fråga om att ge in årsredovisning och revisionsberättelse till registreringsmyndigheten (18 §) vill kollegiet erinra om förslaget i regeringens proposition 1990/91:198 om vissa ändringar i aktiebolagslagen. Där föreslås att underlåtenhet att ge in ifrågavarande handlingar i vissa kvalificerade fall skall medföra att styrelseledamöter och verkställande direktörer blir personligt ansvariga för bolagets förpliktelser. Skäl att i detta hänseende göra skillnad mellan verkställande direktör för filial till utländska foretag respektive för svenskt aktiebolag torde inte föreligga.

1 lagförslagets 12 och 27 §§ har skrivits in att en verkställande direktör respektive en föreståndare inte får ha näringsförbud. 1 likhet med vad som gäller för exempelvis styrelseledamot och verkställande direktör i aktiebolag bör denna fråga regleras i lagen (1986:436) om näringsförbud.

Finansinspektionen har från sina utgångspunkter ingen annan erinran mot promemorieförslaget än att det bör noteras, vilket inte direkt sker i promemorian, att särskilda bestämmelser om rätt för utländska företag att 33

3 Riksdagen 1991/92. I .saml. Nr 88

driva verksamhet gäller även för värdepappersföretag enligt 2 kap. 7§ Prop. 1991/92:88

lagen (1991:981) om värdepappersrörelse och för finansbolag enligt 5 a § Bilaga 1

lagen (1988:606) om finansbolag. Även om dessa bestämmelser också

fortsättningsvis kommer att gälla med den uppläggning lagförslaget har

vore det att föredra om detta direkt framgår av den föreslagna lagen på sätt

som sker i den lagom ändring(1991:1022) i 1968 års lag som trädde i kraft

den 1 augusti i år.

Riksskatteverket (RSV) tillstyrker förslaget men vill samtidigt göra följande påpekanden.

Det framhålls i specialmotiveringen (s. 35) att begreppet "näringsverksamhet" har samma innebörd som i annan civilrättslig lagstiftning. Det kan tilläggas att uttrycket numera även används inom skattelagstiftningen.

Lagen är tillämplig på näringsverksamhet "som bedrivs i Sverige...". Detta uttryckssätt är enligt RSV:s mening alltför vagt och bör utvecklas ytterligare. Uttrycket ger inte besked huruvida ett utländskt företag bedriver näringsverksamhet här i riket enbart genom att från utlandet administrera och tillhandahålla svensk eller utländsk arbetskraft vid en entreprenad i Sverige. 1 skattelagstiftningen har detta klarlagts genom att till definitionen av fast driftställe lagts "plats för byggnads-, anläggnings- eller installationsverksamhet" (p. 3 av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen). Trots detta upplever skatteförvaltningen att betydande kontrollsvårigheter föreligger att kartlägga sådan typ av verksamhet här i landet. Som en följd av den eftersatta kontrollen erlägger många företag inga eller för låga arbetsgivaravgifter och en stor andel av arbetstagarna betalar ingen eller för låg skatt på sina inkomster.

Lagförslaget gäller utländska företag och utomlands bosatta utländska medborgare. Med utländskt företag förstås en juridisk person som är bildad enligt lagen i en främmande stat. Om begreppet juridisk person skall bedömas enligt hemlandets lagstiftning kommer vissa associationer som inte betraktas som juridiska personer i hemlandet att kunna bedriva näring i Sverige utan registreringsskyldighet. 1 Sverige betraktas t.ex. handels- och kommanditbolag som juridiska personer medan motsvarande bolagstyper i Tyskland, offene Handelsgesellschaft och Kommanditge-sellschaft, inte behandlas som juridiska personer.

RSV påpekar att ansvarsbestämmelser saknas när det gäller utländska företag som bedriver näringsverksamhet i Sverige innan registrering har skett och utan att utse verkställande direktör.

RSV efterlyser vidare uttalanden om hur tillsynen kommer att ske över att lagen efterlevs. Det vore olyckligt om lagen kommer att uppfattas som verkningslös beträffande sådana företag och företagare, vilka det är särskilt angeläget att tidigt få kännedom om.

Patent- och registreringsverket (PRV) tillstyrker promemorians huvudförslag att kravet på näringstillstånd avskaffas. PRV är också positivt till den förenkling i regelsystemet som ligger i att ett företag som vill starta en filial i Sverige i fortsättningen normalt bara skall behöva vända sig till en svensk myndighet (PRV) för att få den nödvändiga registreringen.

PRV uppfattar förslaget så att frågan huruvida en juridisk person skall anses föreligga eller ej primärt skall bedömas efter lagen i det land där det 34

utländska företaget är registrerat. Härvid kan i vissa fall tveksamheter Prop. 1991/92:88 uppstå eftersom alla utländska rättsordningar inte använder begreppet Bilaga 1 juridisk person. Vidare kan enligt utländsk lag andra företagsformer omfattas av begreppet juridisk person, än vad som är fallet i Sverige. Det kan därför finnas behov av att utreda detta närmare vid registreringstillfället. PRV föreslår därför att registreringsmyndigheten skall ges rätt att, i förekommande fall, av sökanden kräva in bevis om att registrering skett i hemlandet och att företaget är juridisk person.

PRV anser att förslaget ej tillräckligt klart anger den nya lagens sakliga tillämpningsområde. Exempelvis saknas egentlig belysning i motiven av hur de historiska undantagen på kravet på näringstillstånd och därmed registrering i fortsättningen skall uppfattas. Vidare föreligger oklarhet beträffande institutet filial för deltagande i svenskt handelsbolag och om registrering fortfarande skall krävas i sådana fall (jfr 29 § i nuvarande filiallagen). PRV föreslår därför att ett klarläggande i detta avseende sker i lagförslaget.

Beträffande bestämmelsen rörande filialens revisorer vill PRV föreslå att det även skall ges möjlighet att utse en revisorssuppleant. För att få överensstämmelse med aktiebolagslagens bestämmelser bör det även föreskrivas att huvudansvarig för revisionen skall anmälas och registreras om revisionsbolag utses till revisor.

PRV föreslår att det i lagen tas in en bestämmelse som ålägger filialens verkställande direktör att anmäla för registrering det utländska företagets (och därmed filialens) räkenskapsår. Motivet för detta förslag är att det bör råda likhet mellan filialer och aktiebolag när det gäller PRV:s möjligheter till bevakning av att årsredovisning m. m. sänds in till registreringsmyndigheten i rätt tid och omfattande rätt räkenskapsperiod.

För att få överensstämmelse med aktiebolagslagen föreslår PRV även att ordet "redovisningshandlingar" byts ut mot ordet "årsredovisning". Enligt 11 kap. 1 § aktiebolagslagen definieras årsredovisning såsom omfattande resultaträkning, balansräkning och förvaltningsberättelse.

PRV ifrågasätter det lämpliga i att ha kvar bötesinstitutet för försummade ansökningar om filial. PRV föreslår i stället att man, i likhet med vad som gäller i aktiebolagslagen, använder vite i dessa fall. De situationer, där enligt aktiebolagslagen böter förekommer, har ingen tillämplighet i förslaget till ny filiallag.

Angående tidpunkten för lagens ikraftträdande framhåller PRV det angelägna i att en ny filialförordning kan föreligga fastställd till sitt innehåll åtminstone två månader före den tänkta tidpunkten för lagens och förordningens ikraftträdande. PRV bedömer att två månader är den tid som behövs för att ta fram nytt informationsmaterial och för att utbilda personalen i de nya rutiner som behöver införas bl. a. på grund av att PRV övertar granskning som förut gjorts på kommerskollegium.

PRV föreslår vidare att det i övergångsbestämmelserna stadgas en skyl dighet för verkställande direktör i redan befintliga filialer att anmäla för registrering de förhållanden som skall registreras enligt den nya lagen. Härvid bör lagens bestämmelser om föreläggande och vite vid försummad anmälan äga motsvarande tillämpning. 35

Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har, i enlighet med remiss- Prop. 1991/92: listan, skickat promemorian på underremiss till samtliga länsstyrelser. 23 Bilaga 1 länsstyrelser har svarat på remissen. Samtliga tillstyrker eller har ingen erinran mot förslaget att slopa tillståndsplikten. Några länsstyrelser ifrågasätter dock om kravet på näringstillstånd skall slopas även för medborgare från länder utanför EG.

LON tillstyrker att kravet på näringstillstånd slopas enligt förslaget i promemorian. Om institutet näringstillstånd skall utmönstras ur lagstiftningen bör detta ske generellt. Institutet har, vilket också framhålls av en del länsstyrelser, spelat ut sin roll. Antalet ärenden är få och det är i ett ytterst ringa antal fall som tillstånd vägras. 1 och för sig kan man väl tänka sig att redan kravet på tillstånd är avhållande såtillvida att de mest belastade potentiella sökandena avstår från att över huvud taget söka. Några belägg för att det föhåller sig på det viset finns emellertid inte. LON kan dock tänka sig att gå längre och ifrågasätter om inte även kravet på föreståndare bör utgå ur förslaget till ny lag. Detta har föreslagits av ett par länsstyrelser, bl.a. länsstyrelsen i Stockholms län.

Hovrätten för Västra Sverige har inga invändningar mot en reglering av det huvudsakliga innehåll som skisseras i promemorian men anser att vissa av de frågor som behandlas i denna bör övervägas ytterligare.

Lagförslaget innebär en näringsfrihet i Sverige inte bara för rättssubjekt inom EG och EES utan också för sådana i samtliga länder i världen. Detta väcker frågan dels vilka konsekvenser en sådan generell öppning kan tänkas få, dels om en sådan näringsfrihet är förenlig med de fördrag som ingåtts eller övervägs med EG- och EES-länderna eller mellan dessa länder.

Näringsverksamhet kan i andra länder bedrivas under ett stort antal former bl. a. genom olika typer av juridiska personer. Det finns anledning att anta, att dessa inte alla gånger är jämförbara med juridiska personer i Sverige. Detta kan förutsättas ge upphov till svårigheter för registreringsmyndigheten. När det gäller EFTA- och EG-länderna är problemet kanske överblickbart, men det är knappast fallet i fråga om hela världen.

En straftbestämmelse bör övervägas även för det fall att någon driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige innan registrering av eller anmälan om verksamheten har skett.

Det föreslagna bemyndigandet för registreringsmyndigheten att få döma ut ett förelagt vite stämmer inte överens med de allmänna intentioner som kommit till uttryck i lagen (1985:206) om viten (jmfr prop. 1984/85:96 särskilt s. 38). Man bör undvika att ge den myndighet som förelagt ett vite befogenhet att också döma ut detta.

Kammarrätten i Stockholm ansluter sig till förslaget att upphäva kravet på näringstillstånd för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.

Domstolen har inte några erinringar mot att vissa beslut i registreringsfrågor skall få överklagas hos kammarrätt. I promemorian föreslås emellertid att överklagandetiden skall vara två månader från beslutets dag. Kammarrätten förordar — särskilt med hänsyn till att registrering enligt försla-

get kommer att ske efter endast ett anmälningsförfarande — att i stället, i Prop. 1991/92: 88 enlighet med vad som gäller för flertalet målgrupper som handläggs vid Bilaga 1 kammarrätt, bestämmelserna i 7§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) om tre veckors besvärstid får gälla. I överensstämmelse med vad som gäller enligt nämnda lagrum bör vidare överklagandetiden räknas inte från beslutets dag utan från den dag då klaganden fick del av beslutet. Möjligen kan vad som föreslagits i promemorian i denna del förklaras av att delgivning i vissa fall kan behöva ske med företag i utlandet vilka kan ha upphört med sin verksamhet. Det kan här påpekas att tiden för överklagande av kammarrättsavgöranden i dessa mål, liksom hittills, kommer att vara tre veckor från delgivningen.

Det ankommer enligt förslaget på registreringsmyndigheten att utdöma viten. Enligt 6 § lagen (1985:206) om viten (viteslagen) prövas frågor om utdömande av viten av länsrätt, i allmänhet på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet. Inför valet av prövningsinstans diskuterades i förarbetena olika lösningar. Föredragande departementschefen anförde (prop. 1984/85:96 s. 36 ft) bl.a. alt med hänsyn lill all s.k. materiella viten (jfr prop. s. 18) ibland kan avse betydande belopp del är uppenbart all elt utdömande av vite måste föregås av en noggrann prövning, bl.a. från legalitetssynpunkter. Principiella skäl talade enligt departementschefen mot en ordning enligl vilken denna prövning mera generellt skulle göras av den myndighet som har förelagt vitet. Denna måste nämligen anses inta en motparlsslällning gentemot den mol vilken föreläggandet har riktats. På sålunda anförda skäl finner kammarrällen alt även på här förevarande område den gängse ordningen bör gälla och föreslår därför all frågor om utdömande av viten prövas i den ordning som föreskrivs i viieslagen.

Enligl promemorian skall den föreslagna lagstiftningen träda i kraft den Ijuli 1992. Med hänsyn lill ovissheten om när EFTA-staterna kan komma all underteckna ett avtal om Europeiskt Ekonomiskt Samarbelsområde (EES) förordar kammarrällen atl riksdagen överlåter åt regeringen alt beslula om dagen för ikraftträdande.

Bokföringsnämnden (BFN) anser atl lagförslaget i huvudsak väl reglerar bokföringen hos utländska förelags filialer i Sverige. Del kan dock eventuellt uppkomma svårigheter alt definiera vad som avses med svenskt företag av motsvarande slag, då utländska företagsformer inle självklart kan jämföras med svenska.

När det gäller ulomlands bosatt utländsk medborgare som bedriver näringsverksamhet i Sverige anser BFN all del i lagen bör anges all för dennes bokföring och redovisning gäller samma regler som för i Sverige bosall näringsidkare. Genom ett sådant tillägg blir reglerna för näringsidkare tydligare och likformiga med reglerna för utländska filialer.

Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anför bl.a. all för utländska bankers möjlighet all bedriva verksamhet genom filial gäller särskilda regler. Enligt 1 kap. 4§ bankrörelselagen (1987:617) har utländska banker rätt att öppna filial i Sverige om den planerade rörelsen kan antas komma all uppfylla kraven på en sund bankverksam het. En hänvisning lill nämnda lagrum finns också i den nuvarande lagen 37

om rält för utlänning och utländskt förelag all idka näring här i riket. I Prop. 1991/92:1 lagförslaget saknas emellerlid en motsvarande hänvisning. Den nya lagen Bilaga 1 bör till undvikande av missförstånd kompletteras med en hänvisning till 1 kap. 4 § bankrörelselagen såvitt avser bankförelag.

Industriförbundet anför bl.a. alt bestämmelsen om filialens bokföring och redovisning, som hänvisar till vad som gäller för eil svenskt bolag "av motsvarande slag", är oklar. För svenska aktiebolag gäller på flera punkter olika stränga krav beroende på bolagets slorlek (se t.ex. ABL 11:5, 11:9 och 11:12 jämförda med ABL 10:3). Del vore därför önskvärt all del i bestämmelsen om filialers redovisning klart framgick hur denna gränsdragning skall göras beträffande filialer.

38 Lagradsremissens lagforslag pp- 1991/92:

Bilaga 2 1 Förslag till

Lag om utländska filialer m. m.

Härigenom föreskrivs följande.

Allmänna bestämmelser

1 § Denna lag gäller formerna för näringsverksamhet som bedrivs i Sve rige av utländska företag och ulomlands bosatta svenska eller utländska medborgare.

Med eil utländskt företag avses i denna lag en juridisk person, som är bildad enligt lagen i en främmande stal.

För verksamhet som omfattas av lagen gäller även andra föreskrifter om näringsverksamhet i Sverige.

2 § Utländska förelag skall bedriva sin näringsverksamhet i Sverige ge nom ett avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

För näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av ulomlands bosalla svenska eller utländska medborgare skall del finnas en i Sverige bosall föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten.

Regeringen får för viss typ av verksamhet meddela föreskrifter om undanlag från kravet på filial eller föreståndare där della inte bedöms nödvändigt för att tillgodose syftet med denna lag.

Om del finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, för särskilt fall, medge undanlag från kravet på filial eller föreståndare.

3 § Om rätt för vissa utländska förelag all driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1. för bankförelag 1 kap 4 § bankrörelselagen (1987:617),

2. för värdepappersförelag 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

3. för finansbolag 5 a § lagen (1988:606) om finansbolag,

4. för utländska försäkringsförelag 1 § lagen (1950:272) om räll för utländska försäkringsföretag atl driva försäkringsrörelse i Sverige.

4 § Utländska förelag och ulomlands bosalla utländska medborgare skall anses som svenska rättssubjekt vid bedömning, om de i elt rättsförhållan de som gäller av dem i Sverige bedriven näringsverksamhet lyder under svensk lag och om de i ett sådant rättsförhållande är skyldiga all svara inför svensk domstol eller underkasta sig svensk myndighets avgörande.

Vid lillämpning av växellagen (1932:130) och checklagen (1932:131) anses dock utländska förelag och utländska medborgare som anges i första stycket som utländska rättssubjekt.

Verksamhet genom filial

Firma

5 § Del utländska förelagels verksamhet genom filial i Sverige skall drivas under firma, som innehåller förelagels namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagels nationalitet. 39

Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som förut Prop. 1991/92:88 införts i akiiebolagsregislrel eller filialregislrel. Firman för ett utländskt Bilaga 2 bankförelags filial skall dessutom innehålla ordet bank. För registrering av filials firma gäller i övrigl vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

6 § Firman tecknas av verkställande direktören. För elt utländskt bankförelags filial skall firman i stället tecknas av två eller flera personer i förening.

7 § Om förbud mot användning av firma och om hävande av firmaregistrering finns bestämmelser i firmalagen (1974:156).

Anser någon i annat fall än som avses i första stycket atl han lider skada av registrering som gjorts i filialregislrel, får han hos domstol föra talan om registreringens hävande och om skadestånd.

Verkställande direktör

8 § Filialen skall slå under ledning av en verkställande direktör. Dessut om kan en vice verkställande direktör utses.

Vad som sägs i denna lag om verkställande direktör gäller också vice verkställande direktör.

9 § Verkställande direktören skall vara bosalt i Sverige, om inle regering en eller den myndighet som regeringen bestämmer för särskilt fall tillåter annat. Den som är underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken kan inte vara verkställande direktör.

10 § Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Del utländska företagel skall utfärda fullmakt för honom all i alla frågor, som rör verksamheten i Sverige, handla på det utländska förelagels vägnar saml mottaga stämning för del utländska förelaget och själv eller genom annan tala och svara för della.

Om del finns särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer, för särskilt fall, medge undanlag i fråga om fullmaktens innehåll för filial lill utländskt bankförelag.

Bokföring och redovisning

11 § Filialen skall ha egen bokföring, som är skild från det utländska förelagels bokföring i övrigl.

För filialens bokföring och redovisning gäller i lillämpliga delar delsamma som för ett svenskt förelag av motsvarande slag.

12 § Verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper skall granskas av en auktoriserad eller godkänd revisor. Till revisor kan även utses auktoriserat eller godkänt revisionsbolag. Dessutom kan en revisorssuppleant utses. Verkställande direktören skall se lill all en revisor utses och all denne inom tre månader efter räkenskapsårels slut för granskning får redovisningshandlingarna i original eller bestyrkt kopia.

13 § Verkställande direktören skall varje år till regislreringsmyndighelen ge in en bestyrkt kopia av

1. filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för del

senaste räkenskapsåret, 40

2. motsvarande handlingar för förelaget i dess helhet, om de gjorts offent- Prop. 1991/92: liga i företagets hemland. Bilaga 2

Handlingarna skall ges in inom tre månader efler det att det utländska förelagels redovisningshandlingar och revisionsberättelse har lagts fram för företagels delägare, dock senast sju månader från del atl filialens räkenskapsår har utgått.

Registrering av filial

14 § Den som utsetts lill verkställande direktör enligl 8 § skall göra anmälan om filialen lill patent- och registreringsverket (regislreringsmyn dighelen) som för eil filialregister för registreringar enligt denna lag.

Verkställande direktören skall också lill regislreringsmyndighelen snarast anmäla ändringar i de uppgifter som anmälts för registrering.

Näringsverksamheten får påbörjas när anmälan enligl första siyckei har skett.

15 § Om den som gjort anmälan för registrering inle har följt vad som föreskrivits om anmälan eller om del finns något annat hinder mol regist rering på grund av denna lag eller någon annan författning, skall den som gjort anmälan föreläggas all inom viss lid avge yttrande eller vidta rättelse.

Följs inle föreläggandet, skall anmälan avskrivas. Underrättelse om all delta kan ske skall las in i föreläggandel.

Föreligger även efler del all yllrande har avgells hinder mot registrering och har den som gjort anmälan haft tillfälle all yttra sig över hindret, skall registrering vägras, om del inle finns anledning atl utfärda ett nytt föreläggande.

16 § Om anmälingsskyldighelen fullgjorts och någol hinder inle finns på grund av denna lag eller någon annan författning, skall den anmälda filialen registreras i filialregislrel.

Avregistrering

17 § Filialen skall på anmälan avföras ur registret (avregislreras), om

1. del utländska förelaget träder i likvidation eller försätts i konkurs eller om av annat skäl förelagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligl lagen i företagels hemland,

2. av annat skäl del utländska företagets eller filialens verksamhet skall upphöra enligt beslut av företagel,

3. filialen saknar behörig verkställande direktör och denna brist inte avhjälps ulan dröjsmål, eller

4. vid försök till utmätning av förelagels tillgångar i Sverige för fordran, som grundar sig på filialens verksamhet, borgenären inle fått full betalning och fordringen inle heller därefter har betalats.

18 § Om sådant förhållande som avses i 17§ 1 eller 2 inträder, skall verkställande direktören snarast anmäla della till regislreringsmyndighe len. Anmälan kan också göras av annan behörig ställföreträdare för del utländska förelaget.

I fall som avses i 17 § 3 kan anmälan göras av den vars rält är beroende av all del finns någon med behörighet att företräda filialen och i fall som avses i 17 § 4 av borgenären.

19 § Regislreringsmyndighelen kan även ulan anmälan avregislrera fili- 41 4 Riksdagen 1991/92. 1 saml. Nr 88

alen, om del klarläggs all förelaget eller filialen har upphört med sin Prop. 1991/92: verksamhet eller atl sådant fall som avses i 17 § 3 föreligger, eller om Bilaga 2 handlingar enligl 13 § inte sänts in lill regislreringsmyndighelen för någol av de Ivå senasie räkenskapsåren.

20 § Sker avregistrering, får det utländska företagel inle driva verksamhet i Sverige genom filialen.

För avveckling av filialens verksamhet får anstånd medges med avregisl-reringen. Under avvecklingsliden skall firman tecknas med tillägg av orden "under avveckling".

Kungörande av uppgifter i registret

21 § Regislreringsmyndighelen skall ulan dröjsmål i Post- och Inrikes Tidningar kungöra vad som förs in i filialregislrel. En kungörelse som avser ändring i eil förhållande som tidigare har förts in i registret skall endast ange ändringens art.

22 § Det som enligl denna lag har förts in i filialregislrel och kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar, skall anses ha kommit lill tredje mans kännedom, om del inle av omständigheterna framgår all han varken kände till eller hade borl känna lill del som kungjorts.

Verksamhet genom föreståndare

23 § Föreståndare enligl 2 § andra siyckei får inle vara underårig, i konkurs eller underkastad näringsförbud eller ha förvaltare enligl 11 kap. 7 § föräldrabalken.

Näringsidkaren skall utfärda fullmakt för föreståndaren all i alla frågor, som rör verksamheten i Sverige, handla på näringsidkarens vägnar samt mottaga stämning för näringsidkaren och själv eller genom annan tala och svara för denne.

24 § Skrifilig anmälan om vem som är föreståndare och fullmakt för denne skall inges lill länsstyrelsen i det län där verksamheten huvudsakligen skall bedrivas.

Överklagande

25 § Beslut som avses i 15 § andra eller tredje stycket, 17 eller 19 §, 20 § andra siyckei eller 28 § får överklagas hos kammarrällen.

Beslut enligl denna lag i andra fall får överklagas på del sätt och i den ordning som regeringen bestämmer.

Bemyndigande

26 § Föreskrifter om avgifter i regislreringsärenden enligl denna lag meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Straff och vite

27 § Till böter döms den som, när föreståndare krävs enligt 2 § andra stycket, driver eller föreslår näringsverksamhet i Sverige ulan all anmälan har skett eller fullmakt ingetls enligl 24 §. 42

28 § Regislreringsmyndighelen får vid vite förelägga verkställande direk- Prop. 1991/92: lör för filial atl fullgöra skyldighet atl Bilaga 2

1. göra anmälan enligl 14 § eller 18 § första stycket,

2. sända in handlingar enligl 13 § inom där föreskriven tid. Frågor om utdömande av viten prövas av regislreringsmyndighelen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992, då lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt förelag all idka näring här i riket skall upphöra alt gälla.

2. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning lill sådan bestämmelse i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt förelag all idka näring här i riket som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall den nya bestämmelsen lillämpas.

3. Den nya lagen tillämpas ävan när filialen har registrerats enligl äldre bestämmelser. Sådan äldre registrering skall anses som registrering enligl den nya lagen.

4. Näringstillstånd för ulomlands bosall utländsk medborgare som meddelats enligl äldre bestämmelser skall gälla som anmälan enligl 24 §.

5. Ulomlands bosall svensk medborgare som i Sverige bedriver näringsverksamhet vid den nya lagens ikraftträdande skall senast den 1 oktober 1992 göra anmälan och inge fullmakt enligt 24 §.

43

2 Förslag till Prop. 1991/92:

Lagom ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs all 1 kap. 4 § bankrörelselagen (1987:617) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lyddse

1 kap.

Elt utländskt bankförelag får

1. efler tillstånd av regeringen driva bankrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial) eller

2. efler anmälan lill finansinspektionen driva verksamhet, som huvudsakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor eller annat fast driftställe (represenlationskonlor).

En bank får efler lillslånd av regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, finansinspektionen inrätta filial i ullandel.

Tillstånd lill filialetablering enligl första stycket 1 och andra stycket skall lämnas om den planerade rörelsen kan antas komma alt uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Bestämmelser om en banks förvärv av aktier eller andelar i utländska bankföretag finns i 2 kap. 6 § första stycket.

För utländska bankers verksam- För utländska bankers verksam het genom filial i Sverige gäller be- hel genom filial i Sverige gäller be slämmelserna i denna lag i tillämp- stämmelserna i denna lag i tillämp liga delar. 1 övrigl gäller för sådana liga delar. I övrigl gäller för sådana företaglagen (1968:555) om rält för företag lagen (1992:000) om iit- utlänning och utländskt förelag att ländska filialer m. m. idka näring här i riket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

' Enligt prop. 1991/92:37.

-Senaste lydelse 1990:821, 44

3 Förslag till Prop. 1991/92:

Lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse

Härigenom föreskrivs atl 2 kap. 7 § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

2 kap.

7§

Eu utländskt förelag får efter tillstånd av finansinspektionen driva värdepappersrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial).

Tillstånd till filialetablering skall lämnas om företagel slår under tillsyn av myndighet eller någol annat behörigt organ i hemlandet och den planerade verksamheten här i landet kan antas komma all uppfylla kraven på en sund värdepappersrörelse.

För verksamheten i filialen gäller För verksamheten i filialen gäller

beslämmelserna i lagen (1968:555) beslämmelserna i lagen (1992:000)

om rätt för utlänning och utländskt om utländska filialer m. m., om inte

företag atl idka näring här i riket. annat följer av denna lag. om inle annat följer av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

45

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag

Härigenom föreskrivs alt 2 a och 5 a §§ lagen (1988:606) om finansbolag skall ha följande lydelse.

Prop. 1991/92: Bilaga 2

:a§'

Nuvarande lydelse

Tillstånd krävs för elt utländskt företag som driver finansieringsverksamhet under de förulsällning-ar som anges i 2 § förslå och andra styckena. Vad som sägs i 2 § första stycket 3 och 4 skall gälla värdet av de tillgångar som omfattas av den bokföring som avses i 23 § lagen (1968:555) om rätt för utlänning och ullänskt företag att idka näring här i riket.

Föreslagen lydelse

Tillstånd krävs för ett utländskt förelag som driver finansieringsverksamhet under de förulsällning-ar som anges i 2 § första och andra styckena. Vad som sägs i 2 § första siyckei 3 och 4 skall gälla värdet av de tillgångar som omfallas av den bokföring som avses i 11 § lagen (1992:000) om utländska filialer m.m.

5a§-Tillslånd för elt utländskt förelag får meddelas endast om

1. verksamheten drivs från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial),

2. förelaget i sill hemland driver finansieringsverksamhet och där slår under tillsyn av myndighet eller annal behörigt organ,

3. förelaget inle är olämpligt all driva finansieringsverksamhet här i landet, och

4. verksamheten kan antas inte bli till skada för det allmänna.

För utländska företag gäller beslämmelserna i denna lag i lillämpliga delar. Ett föreläggande enligl denna lag får riktas såväl mol ett utländskt förelag som mol den som här i landet är verksam för förelagels räkning. I övrigl gäller lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt förelag att idka näring här i riket.

För utländska företag gäller bestämmelserna i denna lag i lillämpliga delar. Elt föreläggande enligl denna lag får riktas såväl mot ett utländskt företag som mot den som här i landet är verksam för företagels räkning. I övrigl gäller lagen (1992:000) om utländska filialer m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

' Senaste lydelse 1991:1024. - Senaste lydelse 1991:1024.

5 Förslag till Prop. 1991/92:

Lagom ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs all 4§ lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag alt driva försäkringsrörelse i Sverige' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Generalagenten skall vara bosatt Generalagenten skall vara bosalt här i riket. Han får inle vara under- här i landet. Han får inle vara un-årig eller i konkurs eller ha förvalla- derårig eller i konkurs eller ha förre enligl 11 kap. 7 § föräldrabalken. vallare enligt 11 kap. 7 § föräldra-Om han är utländsk medborgare balken. gäller bestämmelserna / lagen (1968:555) om räll jor utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.

Generalagenlur må även innehavas av svenskt aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag eller ock av svenskt handelsbolag, vars samtliga bolagsmän äga behörighet enligl vad i första stycket sägs. För fullgörande av de skyldigheter, som åligga generalagent, svare i förra fallet envar styrelseledamot och i det senare envar bolagsman, som ej är enbart kommanditdelägare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1992.

Lagenomtryckt 1989:1082. 47

Lagrådet Prop. 1991/92:88

Bilaga 3 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1992-01-17

Närvarande: juslitierådet Bengt Rydin, regeringsrådet Stig von Bahr, juslitierådet Inger Nyström.

Enligl protokoll vid regeringssammanträde den 19 december 1991 har regeringen på hemställan av statsrådet Per Westerberg beslutat inhämta lagrådels yllrande över förslag lill

1. lag om utländska filialer m.m.,

2. lagom ändring i bankrörelselagen (1987:617),

3. lagom ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse,

4. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,

5. lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsförelag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Margareta Gårdmark. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om utländska filialer m. m.

I den föreslagna lagen finns regler om formerna för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska förelag och av fysiska personer som är bosalla i ullandel. Den viktigaste förändringen i förhållande lill vad som fn. gäller enligl lagen (1968:555) om räll för utlänning och utländskt förelag all idka näring här i riket (i det följande kallad 1968 års lag) är all kravet på näringstillstånd avskaffas och ersätts med elt registreringsförfarande. För utländska förelag synes dock regislreringsförfarandet vara frivilligt i den meningen atl någon sanktion inle kan riktas mol elt företag som avslår från alt anmäla lill regislreringsmyndighelen all del bedriver näringsverksamhet här. Även i övrigt synes de föreslagna reglerna ge föga underlag för ingripande mot ett här verksamt utländskt förelag som underlåter all registrera sig.

Bedrivs näringsverksamhet i Sverige av en i ullandel bosall fysisk person, skall del enligl förslaget finnas en i Sverige bosalt föreståndare med ansvar för den här bedrivna verksamheten. Skriftlig anmälan om vem som är föreståndare skall inges till länsstyrelsen. Den som, när föreståndare krävs, driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan alt anmälan har skett döms enligl förslaget till böler.

Lagrådet har inget all erinra mol all det nuvarande kravet på närings tillstånd upphävs. En övergång från elt tillslåndssystem — förenat med sanktioner om tillstånd inte har meddelats eller om villkor som kopplats till tillståndet överskrids — lill enbart ett registreringsförfarande kräver emellerlid ingående överväganden. En grundläggande uppgift är all klar lägga vilka syften registreringen skall tillgodose och hur dessa syften skall uppnås. I sistnämnda hänseende måste ställning tas lill behovet av sank tioner, om registreringsskyldigheten inle fullgörs på föreskrivet sätt. 48

En annan principfråga är i vad mån en utländsk näringsidkares rättsliga Prop. 1991/92: 88 slalus bör påverka registreringssystemels utformning. Frågan gäller när- Bilaga 3 mare bestämt om del är motiverat att ha ett syslem för näringsverksamhet som bedrivs av en i utlandet bosatt fysisk person och elt helt annat för verksamhet som bedrivs av ett utländskt aktiebolag, handelsbolag eller liknande rättssubjekt. Del ligger i sakens natur atl en för olika förelagsformer gemensam reglering är lättare alt tillämpa och svårare atl utnyttja illojalt än om två olika system väljs. Att skilda rättssubjekt i princip behandlas enhetligt hindrar inle atl särregler vid behov införs på enstaka punkter. '

De nu nämnda frågorna är inle tillräckligt analyserade i remissprolokollet. Valda lösningar beträffande t. ex. registrering, redovsiningoch sanktioner ger delvis intryck av att ha flyttats över från 1968 års lag ulan mer ingående överväganden. Liknande kritik kan riktas mol all uppdelningen i 1968 års lag mellan å ena sidan förelag och å andra sidan fysiska personer har behållits.

Del anförda ger vid handen all del remitterade förslagel inte är fritt från invändningar. Lagrådet vill emellerlid inle gå så långt som all föreslå en genomgripande omarbetning av lagförslaget. Detla får därför godtas i sina huvuddrag och kan — med beaktande av lagrådels i del följande lämnade synpunkter — läggas lill grund för lagstiftning.

1§

Enligt första stycket gäller lagen formerna för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska företag och utomlands bosatta svenska eller utländska medborgare. I andra stycket definieras begreppet utländskt förelag. Enligl denna definition — som i sak överensstämmer med vad som gäller enligl 1 § tredje siyckei i 1968 års lag — avses med utländskt förelag en juridisk person som är bildad enligl lagen i en främmande stal.

I specialmoliveringen anges all begreppet juridisk person skall bedömas enligl svensk rättsordning. Under den nya lagens tillämpning faller således — sägs det vidare — alla utländska sammanslutningar och inrättningar som enligl den svenska rättsordningen kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter.

Alt bedömningen, huruvida eil utländskt förelag utgör en juridisk person eller inle, skall ske på grundval av den svenska rättsordningen kan enligl lagrådets mening inle utläsas av lagtexten. Denna ger närmast vid handen all frågan, om det utländska förelaget är en juridisk person, skall lösas enligt den rättsordning som gäller i den främmande staten. Av förarbetena lill motsvarande bestämmelse i 1968 års lag synes också framgå all den utländska rättsordningen avsetts vara avgörande vid bedömningen av om ett utländskt förelag skall anses som en juridisk person (se prop. 1968:98 s. 128 och 148 0-

Det anförda leder lagrådet lill slutsatsen all den i del remitterade försla gel valda definitionen på utländskt företag är olämplig, om svensk rätts ordning avses vara avgörande för frågan om en juridisk person bildals. 49

Åsyftas den i specialmotiveringen angivna ordningen bör lagtexten formu- Prop. 1991 /92: 88 leras om. Bilaga 3

Som framgår av det remitterade förslaget finns del utländska företagsformer som enligl svensk rält skulle betraktas som juridiska personer men som inte tillerkänns sådan ställning enligl den främmande statens rättsordning. Även del omvända fallet kan förekomma. Det är därför inle helt lätt all med utgångspunkt i begreppet juridisk person definiera vilka utländska förelag som skall omfallas av den nya lagen. Rent allmänt synes det också kunna sällas i fråga om ett i så många hänseenden svårbemästrat begrepp som juridisk person är ägnat att ligga lill grund för bestämning av tillämpningsområdet för en inlernationelll inriktad lagstiftning.

Eu säll alt lösa del föreliggande problemet kan enligt lagrådets mening vara att avslå från en uttrycklig definition på utländskt företag. Av 1 § första stycket i lagförslaget får nämligen anses följa all eil utländskt företag är någon som — utan all vara fysisk person eller svenskt förelag — bedriver näringsverksamhet i Sverige. Med hänsyn till lagens utformning i övrigt synes denna negativa bestämning av utländskt förelag vara tillfyllest. Därvid är all beakta bl. a. de möjligheter som enligl 2 § tredje och fjärde styckena föreligger för regeringen all undanta vissa utländska förelag från kravet på filial.

Lagrådet förordar mol bakgrund av del anförda atl 1 § andra siyckei slopas.

I det remitterade förslagets tredje stycke finns en allmän bestämmelse om atl föreskrifter om näringsverksamhet i Sverige också skall gälla för verksamhet som omfattas av den nya lagen. Enligt specialmotiveringen innebär denna bestämmelse bl.a. atl de rättssubjekt som omfallas av den föreslagna lagen är underkastade reglerna om bokföring i bokföringslagen (1976:125, BFL).

För utländska företag, dvs. förelag som bedriver verksamhet genom filial, finns kompletterande regler om bokföring i 11 — 13 §§. Några sådana bestämmelser finns däremot inle för näringsverksamhet som bedrivs av en i utlandet bosall fysisk person. Del kan diskuteras om den allmänna hänvisningen i 1 § tredje stycket ger fysiska personer tillräcklig vägledning om hur bokföringsskyldigheten skall fullgöras.

Som anförs i specialmotiveringen synes det i och för sig klart att BFL:s regler skall tillämpas på verksamhet som bedrivs här av en i utlandet bosall fysisk person. Bedrivs verksamheten enbart i Svergie gäller BFL rimligen fullt ul. Tvekan kan emellerlid uppslå om en näringsidkare, som bedriver verksamhet såväl inom som utanför Sverige, skall låta all verksamhet omfattas av BFL:s regler eller om BFL bara skall gälla den svenska delen av verksamheten.

Såvitt lagrådet förslår är del inle möjligt all kräva all BFL:s regler om löpande bokföring och arkivering skall lillämpas på verksamhet som en i utlandet bosatt person bedriver i utlandet. Denna del av BFL:s regelsystem lar bara sikte på verksamheten i Sverige. Beslämmelserna i BFL om årsbokslut är dock av någol annorlunda karaktär. Det skulle därför kunna hävdas all den föreslagna regeln i I § tredje stycket medför en skyldighet för näringsidkaren all upprätta årsbokslut enligl BFL för hela verksamhe- 50

len. Huruvida lagtexten ger utrymme för en så långtgående redovisnings- Prop. 1991/92:

skyldighet för en enskild näringsidkare måste dock betecknas som högst Bilaga 3

ovisst. Någol motsvarande krav uppställs inte för utländska förelag (jfr

13 § första stycket). Trots all lagförslaget vad gäller fysiska personer inte

innehåller några bestämmelser om filialredovisning, talar därför åtskilligt

föratt sådana näringsidkares skyldighet att tillämpa BFL även såvitt avser

årsbokslut endast omfattar den svenska verksamheten.

Den berörda osäkerheten om hur en fysisk person skall fullgöra sin bokföringsskyldighet bör undanröjas. En möjlighet som kan komma i fråga är all komplettera lagtexten med en uttrycklig föreskrift om all näringsverksamheten i Sverige skall ha en egen bokföring som är skild från verksamheten i ullandel. Av den allmänna bestämmelsen i 1 § tredje stycket följer då all BFL blir tillämplig på den svenska delen av verksamheten. Ett praktiskt argument för en sådan lösning är att en i utlandet bosatt fysisk person under alla förhållanden torde vara skyldig alt i sin svenska självdeklaration avseende inkomstskatt lämna en på BFL baserad redovisning för den svenska verksamheten. Ändringen medför dessutom den fördelen att samma redovisningsprinciper kommer all gälla för utländska fysiska personer som för utländska förelag. En komplettering av den föreslagna lagen med denna inriktning synes böra övervägas.

Anmärkas kan slutligen att om — som lagrådet förordat — 1 § andra stycket slopas blir paragrafens tredje stycke enligt del remitterade förslagel i stället andra stycket.

2§

I denna paragraf anges i vilka två olika former den aktuella näringsverksamheten skall bedrivas, nämligen genom en filial lill del utländska förelaget (första stycket) eller, vid näringsverksamhet bedriven här av ulomlands bosall fysisk person, under ledning av en i Sverige bosatt föreståndare (andra stycket).

Genom tredje siyckei ges regeringen räll all för viss typ av verksamhet och på visst villkor meddela föreskrifter om undanlag från de krav som har uppställts i de två första styckena. Fråga är här om generella, normgivande föreskrifter.

Fjärde stycket är däremot en dispensbeslämmelse. Den ger en möjlighet för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer all om del finns särskilda skäl medge undanlag från samma krav. Tillämpning av denna bestämmelse kan komma i fråga endast i enskilt fall. Den i lagtexten inskjutna begränsningen, "för särskill fall", framstår med hänsyn härtill som en dubbelreglering. Lagrådet föreslår därför all del citerade får utgå ur lagtexten.

9§

1 denna paragraf uppställs vissa krav beträffande verkställande direktören för filialen. Han skall bl.a. vara bosall i Sverige, om inle regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer "för särskill fall" tillåter annal.

Bestämmelsen finns i gällande 1968 års lag och överensstämmer med Prop. 1991/92:88 reglerna i 8 kap. 4 § aktiebolagslagen (1975:1385). Samma innehåll åter- Bilaga 3 finns i 79 § i 1944 års aktiebolagslag och, beträffande styrelseledamot eller av styrelsen bemyndigad bolagsförelrädare, redan i 1910 års aktiebolagslag.

1 lagtexten anges inle någon grund eller restriktion, t.ex. krav på atl del skall finnas särskilda skäl, som ledning för tillämpningen av den berörda dispensregeln. Denna obegränsade dispensmöjlighel innebär all en av riksdagen beslutad bestämmelse om verkställande direktörens bosättning i Sverige delvis kan komma alt sällas ur spel. En sådan lagstiftningsteknik är enligl lagrådels mening ej invändningsfri. Del får emellerlid förutsättas att regeringen eller vederbörande myndighet är restriktiv med all tillåta en avvikelse från huvudbestämmelsen. Med hänsyn härtill och framför alll lill all motsvarande dispensregel sedan länge finns i akliebolagslagstifning-en vill lagrådet inte i della sammanhang molsälla sig den föreslagna regleringen.

Enligl förevarande paragraf kan vidare den som är underkastad näringsförbud inle vara verkställande direktör för en utländsk filial. Av 8 § andra siyckei följer all della också gäller beträffande vice verkställande direktör. Som framgår av remissprolokollet har övervägts om inle den nu angivna regleringen i stället borde las in i lagen (1986:436) om näringsförbud. Den valda placeringen har emellerlid motiverats av atl del med hänsyn lill filiallagens speciella karaktär är av värde all där kunna direkt utläsa vilka krav som uppställs på en verkställande direktör och vice verkställande direktör.

Lagen om näringsförbud innehåller i 6 och 7 §§ detaljerade och till synes uttömmande regler om vad den som är underkastad näringsförbud inte får göra. 1 6 § första stycket 5 föreskrivs bl.a. all den som har näringsförbud inte får vara verkställande direktör eller vice verkställande direktör i eil aktiebolag. Intresset av all upprätthålla en konsekvent systemalik i lagstiftningen talar starkt för alt motsvarande reglering beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en utländsk filial också tas upp i näringsförbudslagen. Lagrådet har dock förståelse för det i remissen anförda motivet för atl låla regleringen få sin plats i filiallagen och anser förslaget i delta hänseende godtagbart. Som lagrådet strax återkommer lill finns redan exempel på liknande specialreglering. Särskill med tanke på den nära släktskapen mellan den berörda föreskriften i 9 § i lagförslaget och bestämmelsen i 6§ första siyckei 5 näringsförbudslagen bör emellertid i den sistnämnda lagen för tydlighets skull las in en erinran om regleringen i filiallagen.

Del sagda gäller också i fråga om motsvarande regel i 23 § första stycket i lagförslaget avseende föreståndare.

I enlighet med del anförda får lagrådet föreslå alt som ett andra stycke i 6 § lagen om näringsförbud införs en bestämmelse av följande lydelse:

"Beträffande verkställande direktör och vice verkställande direktör för en filial enligl lagen () om utländska filialer m. m. och föreståndare för en verksamhet enligt samma lag finns bestämmelser om näringsförbud i den lagen." 52

Om detta förslag följs blir andra siyckei i 6 § i dess nuvarande lydelse i Prop. 1991/92:1 stället tredje stycket. Bilaga 3

Som nyss har anlylls finns det även på andra håll i lagstiftningen särskilda bestämmelser om verkan av näringsförbud. Lagrådet vill här peka på vad som föreskrivs beträffande revisorer i 10 kap. 2§ första stycket aktiebolagslagen, 4 kap. 2§ första stycket lagen (1980:1103) om årsredovisning m. m. i vissa företag, 3 kap. 3 § första stycket bankrörelselagen (1987:617) och 8 kap. 3 § första siyckei lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Ur förarbetena lill denna lagstiftning kan hänvisas bl.a. till prop. 1986/87:12 s. 259 och 1989/90:160 s. 37 f saml LU 1986/87:20 s. 11 f.

Del kan ifrågasättas om inle existensen av nu angivna — och eventuellt annan förekommande — specialreglering angående verkan av näringsförbud också borde på ett eller annal sätt komma lill uttryck i lagen om näringsförbud. Lagrådet saknar emellertid anledning all i della lagstiftningsärende gå närmare in på denna fråga.

10 §

Av samma skäl som anförts vid 2 § föreslår lagrådet att ullrycket, "för särskilt fall", i andra stycket utgår.

11-13 §§

Enligl 11 § andra stycket skall för en filials bokföring och redovisning i tillämpliga delar gälla delsamma som för elt svenskt förelag av motsvarande slag.

Den omständigheten all såväl bokföring som redovisning nämns kan — trots all termerna ofta används i samma betydelse — ge intryck av atl termen redovisning avselts ha en vidare innebörd än normall. Delta intryck förstärks av all rubriken lill 11 — 13 §§ fåll lydelsen "Bokföring och redovisning". Eftersom dessa paragrafer innehåller bestämmelser om både bokföring och revision kan onekligen termen redovisning i rubriken och 11 § andra stycket uppfattas som innefattande även begreppet revision.

Utformningen av 11 —13§§ bör enligl lagrådels mening förtydligas i angivna hänseenden. Rubriken lill paragraferna bör för del första ändras, förslagsvis till "Bokföring och revision". Vad sedan gäller 11 § andra siyckei bör klarare framgå om de tor ett svenskt förelag gällande beslämmelserna skall tillämpas inle bara i fråga om filialens bokföring ulan också beträffande filialens revision. Skall jämförelsen med den svenska förelagsformen la sikte endast på bokföringen bör orden "och redovisning" slopas. Ar avsikten å andra sidan att det svenska regelsystemet skall vara vägledande även på revisionsområdet, bör ordet "redovisning" bytas ut mol "revision". Från saklig synpunkt synes närmast den sistnämnda lösningen vara all föredra.

Oavsett räckvidden av hänvisningen i 11 § andra stycket lill vad som gäller för elt svenskt förelag av motsvarande slag bör enligt lagrådels uppfattning övervägas om inte bestämmelsen kan flyttas från 11 § till en 53

ny 14 §. Del synes nämligen logiskt all den allmänna hänvisningen till de Prop. 1991/92: regler som gäller för svenska förelag blir sekundär i förhållande till bestäm- Bilaga 3 melserna i 12 och 13 §§. Med den i remissen föreslagna placeringen synes viss motsättning föreligga mellan bestämmelsen i 11 § andra stycket å den ena och beslämmelserna i 12 och 13 §§ å den andra sidan.

Om hänvisningen till de för svenska förelag gällande reglerna skall avse både bokföring och revision kan den nya 14 § få föreslagsvis följande lydelse:

"För filialens bokföring och revision gäller, utöver vad som föreskrivits i 11 —13§§, i lillämpliga delar delsamma som för ett svenskt förelag av motsvarande slag."

Della förslag föranleder en omnumrering av 14 —28 §§ i del remitterade förslaget.

27 och 28 §§

Enligl 27 § i den föreslagna lagen döms den till böler som, när föreståndare krävs, driver eller föreslår näringsverksamhet här utan all anmälan har skett eller fullmakt ingetls.

När det gäller utländska företag innehåller förslaget inte någon straffbestämmelse ulan endast en föreskrift i 28 § om att verkställande direktören kan föreläggas vite för all fullgöra vissa skyldigheter av ordningskaraklär.

Av det sagda följer att eil utländskt förelag kan ulan sanktioner driva näringsverksamhet i Sverige trots alt lagens bestämmelser om registrering och verkställande direktör m. m. inle har iakttagils. Denna avsaknad av straffbestämmelser kan tänkas bli utnyttjad av mindre seriösa förelag. Del kan I.ex. inle uteslutas att en i Sverige bosall fysisk person i syfte all undandra sig olika skyldigheter väljer all förvärva ett förelag med säte i utlandet och bedriva sin verksamhet här genom detta utländska företag.

Skillnaden i ansvarsbestämmelserna vad gäller näringsverksamhet bedriven av fysisk person och av utländskt förelag har inte närmare motiverats. Frågan synes böra övervägas ytteriigare i del fortsatta lagstiftningsarbetet.

Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

Lagrådet vill endast erinra om alt den senaste lydelsen av 1 kap. 4 § numera finns i SFS 1991:1768.

54

Förslaget till lagom ändring i lagen (1950:272) om rätt för Prop. 1991/92:

utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Bilaga 3

Sverige

Under föredragningen har upplysts all del för närvarande pågår en översyn av denna lag inom finansdepartementet. 1 samband därmed torde frågan om näringsförbud som hinder för att vara generalagent enligl lagen komma alt övervägas. Med hänsyn härtill synes någol vidare ullalande från lagrådels sida i den frågan nu inle vara påkallat.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Norstedts Tryckeri AB, Stockholm 1992 55