Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:8 INBIKESDEPABTKMENTET

BETANKANDE ANGÅENDE

POLIS- OCH ÅKLAGARVÄSENDETS ORGANISATION AVGIVET AV

1948 års

polisutredning

S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar Kronologisk

förteckning

1. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. F. 2. Försvar.ts personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. 3. Förhållaidet mellan arbetsuppgifter och löneställning vil statens järnvägar. Victor Petterson. 139 S. K .

4. Antagnhgen av medicine studerande m. fl. Kihlström. 23 s. E. 5. Förslag till naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. J o . 6. Näringsivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 7. Principe- för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. 8. Betänkaide angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 s. I.

Anm. On särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebok stäverna til) det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jord bruksdeparbmentet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:8, INRIKESDEPARTEMENTET

ik BETÄNKANDE ANGÅENDE

POLIS- OCH ÅKLAGARVÄSENDETS ORGANISATION A V G I V E T AV

1948 års polisutredning

STOCKHOLM 1951 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 502106

'.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse till departementschefen

5 Kap. 1. Inledning

9 Kap. 2. Den nuvarande organisationen och kostnaderna för densamma " 1. Den nuvarande organisationen 2. Kostnaderna för organisationen

13 13 21

Kap. 3. Kortfattad redogörelse för de av 1939 års polisutredning anmärkta bristerna i organisationen ävensom för nämnda utrednings förslag 1. Bristerna i organisationen 2. Förslaget till organisation

24 24 28

Kap. 4. Allmänna riktlinjer för utredningsarbetet

33 Kap. 5. Utredningens alternativ I. Bibehållen kommunal organisation 41 A. Den lokala organisationen 41 1. Polisdistrikten 41 2. Organisationen inom polisdistrikten 54 3. Samverkan mellan polisdistrikten 65 4. Ledningen av polisverksamheten inom polisdistrikten 68 B. Länsorganisationen 70 1. Allmänna synpunkter 70 2. Landsfogdens inordnande i länsstyrelsen 75 3. Ledningen av polisverksamheten 79 4. Länsstyrelsernas befogenheter gentemot polisdistrikten . . . . 82 5. Statspolisen och reservpolisen samt vissa närliggande organisationsspörsmål 88 C. De centrala myndigheterna 96 1. Den centrala instansen (rikspolisstyrelsen) 97 2. Statens kriminaltekniska anstalt 114 3. Statens polisskola 119 D. Tjänstetillsättning m. m. beträffande befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet 119 1. Högre befattningshavare 119 2. Polispersonalen 126 3. Kontors- och övrig biträdespersonal 132 E. Anställnings- samt avlönings- och pensionsfrågor 133 1. De statliga befattningshavarna 133 2. De kommunala befattningshavarna 137 Anställningsfrågor 137 Frågan om ett lönereglemente 141 Frågan om lönegradsplacering 145

\ Sid.

Frågan om övertidsersättning 152 Uniformeringsfrågan 154 Pensionsfrågor och frågan om inrättandet av en poliskårens reserv 158 Avlönings- och pensionsfrågornas reglering i polislagen 164 F. Statens deltagande i kostnaderna för polisväsendet 165 1. Statsbidrag till polisdistrikten 166 2. Vissa ersättningsfrågor 185 3. Kostnadsfördelning mellan stat och kommun 187 G. övergångsfrågor 191 Kap. 6. Utredningens alternativ II. Förstatligad organisation 195 A. Den lokala organisationen 195 B. Länsorganisationen 199 C. De centrala myndigheterna 202 D. Tjänstetillsättning m. m. beträffande befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet 208 1. Högre befattningshavare 208 2. Polispersonalen 211 3. Kontors- och övrig biträdespersonal 211 E. Anställnings- samt avlönings- och pensionsfrågor 212 1. Anställningsfrågor 212 2. Lönegradsplacering 213 3. Uniformeringsfrågan 219 4. Ersättning för tjänsteresor 220 5. Pensionsåldern och frågan om inrättandet av en poliskårens reserv 222 F. Kommunernas deltagande i kostnaderna för polis- och åklagarväsendet 223 1. Allmänna synpunkter 223 2. Tillhandahållande av lokaler 225 3. Inventarier och annan utrustning 230 4. Den kommunala bidragsskyldigheten 231 G. Kostnaderna för organisationen 235 H. övergångsfrågor 238 Kap. 7. Allmänna överväganden av de båda organisationsformerna. Utredningens förslag 239 Särskilt yttrande

245 Författningstext med specialmotivering

249 Bilagor

275 Utkast till normallönereglemente, utarb. av byråchefen B. öhman

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1948 har Herr Statsrådet samma dag tillkallat dåvarande borgmästaren, numera bankdirektören K. E. Rosander, ledamöterna av riksdagens första kammare, redaktören A. K. Gillström och godsägaren A. F. Mannerskantz, ledamöterna av riksdagens andra kammare, redaktören K. A. E. Bergström och lantbrukaren G. K. V. Larsson, dåvarande byråchefen, numera landssekreteraren M. Stiernström, ombudsmannen H. Svärd och statspolisintendenten G. Thulin att verkställa utredning rörande polisväsendets organisation och framlägga därav föranledda förslag, varjämte Herr Statsrådet uppdragit åt Rosander att vara ordförande i utredningen. Utredningen har antagit benämningen 1948 års polisutredning. Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande har Herr Statsrådet den 15 oktober 1948 uppdragit åt dåvarande revisionssekreteraren, numera häradshövdingen S. Åseskog att, räknat från och med den 1 oktober 1948, vara expert och sekreterare åt utredningen. Genom förordnande den 4 januari 1949 har Herr Statsrådet vidare uppdragit åt biträdande landsfogden i Stockholms län J. Lundwall att från och med den 10 januari 1949 vara biträdande sekreterare åt utredningen. Härjämte har Herr Statsrådet dels den 31 januari 1949 tillkallat byråchefen i ecklesiastikdepartementet G. B. ö h m a n att såsom expert biträda utredningen vid behandling av statsbidragsfrågor samt frågor av löne- och pensionsrättslig natur och dels den 13 oktober 1949 tillkallat dåvarande stadsfiskalen, numera polismästaren S. G. Berglund i Gävle, landsfogden i Örebro län H. A. Enhörning, polismästarna E. Fontell i Göteborg och P. E. Holmberg i Eskilstuna, förste stadsfiskalen G. M. Lundqvist i Stockholm, polismästarna N. G. A Liming i Malmö och A. K. E. Ros i Stockholm samt kriminalpolisintendenten A. F. Zetterquist i Stockholm att såsom experter biträda utredningen. Vid behandlingen av vissa pensionsfrågor har utredningen biträtts av förste byråsekretcraren i statens pensionsanstalt N. P. E. Isoz. Bearbetning av uppgifter från den offentliga statistiken har för utredningens räkning handhafts av t. f. förste aktuarien i statistiska centralbyrån J. F. BredalBauer.

G

Utredningen har samrått med 1947 års landsfiskalsutredning, 1948 års länsstyrelseutredning och 1948 års polisutbildningskommitté. För utredningens räkning ha studieresor företagits, under 1948 av ordföranden samt ledamöterna Stiernström och Thulin ävensom sekreteraren Åseskog till Finland samt under 1949 av ordföranden, Thulin och Åseskog till Danmark. Från inrikesdepartementet ha till utredningen överlämnats följande handlingar : 1) skrivelse den 6 maj 1944 från länsstyrelsen i Jämtlands län till dåvarande kanslirådet i socialdepartementet A. Tottie angående gemensam polisman för Svegs köping och Svegs socken; 2) skrivelse den 22 november 1945 från landsfiskalen i Tierps distrikt till chefen för socialdepartementet angående ändring av grunderna för landsfiskalsdistriktens indelning i polisdistrikt; 3) riksdagens skrivelse den 25 maj 1946 till Konungen i anledning av väckta motioner om beredande av möjlighet för vissa köpingar samt mindre städer att bilda polisdistrikt tillsammans med omkringliggande socknar; 4) skrivelse den 6 september 1946 från kommunalfullmäktige i Tierps köping till Konungen rörande utredning om statsbidrag till städer och köpingar, som kunde komma att bilda polisdistrikt tillsammans med landskommuner; 5) skrivelse den 10 februari 1947 från Svenska polisförbundet till chefen för socialdepartementet angående lönegradsplacering för polispersonalen i Boden; 6) skrivelse den 2 maj 1947 från Haparanda stad angående förstatligande av polisväsendet i Haparanda landsfiskalsdistrikt jämte över skrivelsen avgivna yttranden; 7) skrivelse den 28 augusti 1947 från Svenska landskommunernas förbund till Konungen angående polisväsendets förstatligande; 8) skrivelser till Konungen den 3 november 1947 från Svenska stadsförbundets styrelse, den 17 maj 1949 från polisnämndcn i Visby och den 7 juni 1949 från drätselkammaren i Umeå angående ersättningen av statsmedel åt stad, som tillhandahåller statspolis, jämte över skrivelserna avgivna utlåtanden; 9) skrivelse den 8 juni 1948 från Sveriges riksidrottsförbund till statssekreteraren i inrikesdepartementet angående kostnaderna för polisbevakning vid idrottstävlingar; 10) avskrift av skrivelse den 30 september 1948 från överbefälhavaren till chefen för finansdepartementet angående tullverkets kust- och gränsbevakning; samt 11) skrivelse den 16 juni 1950 från Kvillinge kommunalnämnd angående statsbidrag till polisdistrikt för hållande av polisbil. Den 8 juli 1949 har Kungl. Maj :t uppdragit åt utredningen att vid avgivande av förslag till polisväsendets organisation taga under övervägande jämväl den så kallade malmfältspolisens framtida ställning, varjämte Herr

7 Statsrådet med skrivelse den 9 januari 1950 till utredningen överlämnat en framställning från Svenska polisförbundet angående avlönings- och pensionsvillkoren för malmfältspolisen jämte över framställningen avgivna yttranden för att tagas under övervägande vid fullgörandet av ifrågavarande åt utredningen lämnade uppdrag. Sedan utredningen i skrivelse den 2 februari 1950 — under framhållande av att huvudparten av de spörsmål, som sammanhängde med malmfältspolisens avveckling, lämpligen borde upptagas i förhandlingsmässig ordning — hemställt, att Kungl. Maj :t måtte åt ett särskilt organ anförtro ärendets vidare behandling, har Kungl. Maj :t den 29 juni 1950, med återkallande i denna del av det åt utredningen givna uppdraget, uppdragit åt landshövdingen Bo Hammarskjöld att verkställa utredning rörande malmfältspolisens framtida ställning och därmed sammanhängande spörsmål. I följande från Kungl. Maj :t eller vederbörande statsdepartement remitterade ärenden har utredningen avgivit utlåtanden: 1) den 28 februari 1949 över ifrågasatt omorganisation av den militära polispersonalen å Karlsborg; 2) den 29 september 1949 över statens kriminaltekniska anstalts förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1950/51 i vad angick avlöningsanslaget; 3) den 26 oktober 1949 över ett av särskilda utredningsmän den 12 juli 1949 avgivet förslag till polisutrustningsreglemente m. m.; 4) den 26 oktober 1949 över två av Svenska polisförbundet den 25 april och den 29 september 1949 gjorda framställningar om översyn av den så kallade ersättningskungörelsen; 5) den 17 februari 1950 över en av drätselkammaren i Boden den 13 maj 1949 gjord framställning angående stadsfiskalstjänsten i staden; 6) den 25 september 1950 över polischefens i Boden förslag till anslagsäskanden för poliskåren i Boden under budgetåret 1951/52 i vad angick stadsfiskalens lönegradsplacering; 7) den 25 september 1950 över statspolisintendentens förslag till anslagsäskanden för statspolisorganisationen under budgetåret 1951/52 i vad angick inrättande av en befattning såsom extra ordinarie polisnotarie; samt 8) den 7 december 1950 över en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria med utkast till vissa ändringar i den så kallade polislöneförordningen. Sedan utredningen numera slutfört sitt uppdrag, får utredningen vördsamt överlämna betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. Av betänkandet framgår, att utredningen utarbetat förslag till såväl en fortsatt kommunal som till en statlig organisation, varefter utredningen i Kap. 7 tagit ståndpunkt till de båda organisationsformerna. Betänkandet är åtföljt av förslag till ny polislag för det kommunala alternativet samt tiil de ändringar i landshövding- och landsfogdeinstruktionerna, som betingas av nämnda alternativ. I övrigt har utredningen icke funnit sig i frågans nuvarande läge böra utarbeta förslag till författningstext. Vid det statliga alternativet torde i lag allenast böra fastställas de regler, som

8 skola gälla i avseende å polis- och åklagarväsendets övertagande. Ändringarna i berörda båda instruktioner äro så avfattade, att de med mindre jämkningar böra kunna anpassas jämväl till en statlig organisation. Undertecknad Svärd åberopar i vissa frågor särskilt yttrande. Stockholm den 30 december 1950. EDGAR ROSANDER A. GILLSTRÖM

AXEL MANNERSKANTZ

GUNNAR LARSSON HOLGER SVÄRD

KARL BERGSTRÖM

MÅRTEN STIERNSTRÖM GEORG THULIN Sam.

Åseskog

John

Lundwall

Kap. 1. Inledning. Frågan om polisväsendets organisation har sedan länge varit aktuell. 1925 års polislagstiftning medförde icke en tillfredsställande lösning av frågan. Främst med föranledande av vissa inträffade händelser inrättades 1932 den s. k. statspolisen. Under de närmast följande åren gjordes hos Kungl. Maj :t ett flertal framställningar om organisationsåtgärder på polisväsendets område, bland annat från personalhåll. Riksförbundet för fjärdingsman och polismän inkom sålunda 1934 med hemställan om polisväsendets förstatligande och Svenska polisförbundet anhöll 1936 om utredning rörande statens övertagande av polisväsendet. Jämväl av utredningar, som sysslade med ekonomiska eller polisväsendet närliggande spörsmål, väcktes förslag om ett förstatligande helt eller delvis av polisorganisationen. I detta hänseende må erinras, att skatteutjämningsberedningen i sitt den 12 december 1932 avgivna betänkande förordade ett förstatligande av polisväsendet på landsbygden och att kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet, vilken avgav betänkande den 11 januari 1935, uttalade sig för ett förstatligande av polisväsendet i dess helhet. Sedan 1938 års riksdag med föranledande av i k a m r a r n a väckta motioner och på hemställan av första lagutskottet anhållit, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa en allsidig, förutsättningslös utredning av frågan, huruvida och i vilken omfattning polisväsendet borde förstatligas, uppdrog Kungl. Maj :t åt en särskild utredning — sedermera benämnd 1939 års polisutredning — att företaga detta utredningsarbete. Denna utrednings förslag avgavs den 14 november 1944. Därefter har landsfogden H. A. Enhörning såsom tillkallad sakkunnig den 26 juni 1947 avgivit en promemoria angående en central polisinspektion. Den 30 juni 1948 utverkade statsrådet och chefen för inrikesdepartementet Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla förevarande utredning. Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anförde departementschefen därvid följande: Det svenska polisväsendet är uppbyggt på kommunal grund. Stad, köping, som är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal, samt landsfiskalsdistrikt eller del därav skola utgöra polisdistrikt. Polisdistriktens rättigheter och skyldigheter uppbäras av kommunerna. Kostnaderna för de kommunala polisdistriktens verksamhet bestridas av kommunerna med bidrag i viss, relativt begränsad omfattning av staten. För vissa centrala åtgärder har staten övertagit det ekonomiska ansvaret.

10 Frågan om ett förstatligande av polisväsendet har aktualiserats vid olika tillfällen. Senast har frågan utretts av 1939 års polisutredning, som den 14 november 1944 avgav ett betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i rikets städer. Förslaget innebar, att polisväsendet skulle organiseras efter samma principer som de statliga verken. Under Kungl. Maj :t skulle ledningen närmast utövas av en kollegialt organiserad polisstyrelse och under denna inom de föreslagna 31 polismästardistrikten av polismästare. Polisdistrikten skulle utgöras av landsfiskalsdistrikten och de städer, som bildade egna åklagardistrikt. Såsom rådgivande organ skulle till polismästardistrikten knytas polisfullmäktige och till polisdistrikten polisnämnder. Länsstyrelserna, som icke skulle vara ansvariga för den direkta ledningen av polisväsendet, skulle äga utöva en allmän tillsyn över polisväsendet med rätt att påtala brister och föreslå åtgärder till deras avhjälpande. Länsstyrelse skulle vidare kunna ge föreskrift om vidtagande av viss polisåtgärd. Kostnaderna för organisationen skulle bestridas av staten. Kommunerna skulle dock vara skyldiga tillhandahålla lokaler. Under en övergångstid av 30 år skulle kommunerna utgiva bidrag till staten för kostnaderna. I yttrandena över förslaget anmäldes från många håll och på olika punkter avvikande meningar. I vissa yttranden avstyrktes i princip ett förstatligande av polisväsendet. Betänkligheter anfördes även mot vissa av huvudgrunderna för organisationsförslaget. Bakom denna kritik stodo icke endast myndigheter, vilka intagit en principiellt avvisande hållning mot förslaget, utan även andra remissinstanser. Betänkligheterna gällde särskilt den föreslagna centraliseringen av polisväsendets ledning och den svaga ställning, som länsstyrelserna fått sig anvisad i organisationen. Från kommunernas sida restes ett starkt motstånd mot den föreslagna kommunala bidragsskyldigheten under en viss övergångstid. Med hänsyn till denna kritik har betänkandet icke ansetts böra läggas till grund för någon proposition till riksdagen. I skrivelse den 28 augusti 1947 har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund efter beslut av förbundets kongress samma år hemställt, att frågan om polisväsendets förstatligande måtte upptagas till förnyat övervägande. Framställningar ha vidare gjorts om översyn och förstatligande i viss omfattning av polisväsendet i Norrbottens län. Vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition nr 326/ 1947 med förslag till lag om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall uttalade andra lagutskottet utan erinran från riksdagens sida, att det snarast borde tagas under övervägande att genom statens försorg införa ett för all polispersonal i riket gemensamt avlöningsreglemente. I detta sammanhang komme spörsmålet om polisväsendets förstatligande att åter aktualiseras. Utskottet förutsatte, att denna fråga gjordes till föremål för förnyat övervägande. Beträffande bristerna hos den nuvarande polisorganisationen skall jag inskränka mig till att framhålla följande. Indelningen i polisdistrikt är icke rationell. Städer och köpingar, vilka själva bekosta sitt polisväsen, kunna sålunda icke förenas med kringliggande landsbygd till ett polisdistrikt, även om detta ofta skulle vara ändamålsenligt. Många polisdistrikt äro för små för att kunna upprätthålla ett effektivt polisväsen; i ett stort antal fall ger polisdistriktet sysselsättning endast för en befattningshavare. Härutinnan kan man dock räkna med en viss förbättring efter genomförandet av kommunindelningsreformen. En annan — och allvarligare — brist är, att polisstyrkorna i städer och köpingar, bortsett från stats- och reservpolisen, endast undantagsvis kunna disponeras utanför sitt distrikt och att möjligheterna att samordna polisstyrkor från olika orter äro begränsade. De bilar och den tekniska utrustning i övrigt, som polisen i större orter disponerar, kunna icke heller på ett rationellt sätt vid behov användas utanför hemorten. Det är uppenbart, att detta förhållan-

1] de i hög grad försvårar spaningsverksamheten och fullgörandet av andra uppgifter. Ytterligare må påpekas, att polispersonalens storlek i hög grad varierar även i likvärdiga polisdistrikt med därav följande ojämnhet i fråga om deras kapacitet. Detta gäller även i fråga om polisdistriktens utrustning med lokaler och tekniska resurser. Befattningshavarnas kommunalt bestämda löner ha gett anledning till sådana komplikationer, som äro kända från poliskonflikten år 1947. Polismannens karriär är i allmänhet begränsad till det polisdistrikt, där han börjat sin tjänstgöring, vilket otvivelaktigt verkar hämmande på rekryteringen. Med hänsyn till polisväsendets betydelse för den allmänna ordningen och säkerheten är det angeläget, att rådande brister avhjälpas. Härför fordras en allmän översyn av hela polisväsendet. Jag anser mig därför böra förorda, att en förnyad utredning kommer till stånd. Med hänsyn till sambandet mellan polis- och åklagarorganisationen bör utredningen omfatta även åklagarväsendet, såvitt detsamma kan komma att beröras av en ändrad polisorganisation. Vid utredningen bör förutsättningslöst prövas på vad sätt erforderlig effektivitet skall kunna nås med minsta möjliga kostnader och personal. Ur denna synpunkt bör vid utredningen övervägas, huruvida polisväsendet bör — såsom fallet är t. ex. i Danmark —• förstatligas eller om polisväsendet fortfarande bör vara en huvudsakligen kommunal angelägenhet. Om utredningen skulle ge till resultat, att polisväsendet helt eller delvis bör övertagas av staten, bör vid utredningsarbetet eftersträvas, att det lokala inflytandet fortfarande får möjlighet att göra sig gällande i erforderlig utsträckning. Då länsstyrelserna f. n. ha och även vid ett förstatligande av polisväsendet alltjämt torde böra bibehålla ansvaret för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande i länen, bör utredningen i första hand utgå från att ledningen av polisväsendet i länen skall utövas av länsstyrelserna. Utredningen bör härvid beakta frågan, om särskilda åtgärder äro behövliga för att länsstyrelserna på ett rationellt sätt skola kunna fullgöra sina polisiära åligganden. I samband härmed bör undersökas, huruvida de på landsfogdarna ankommande överåklagar- och polisuppgifterna i vissa län böra uppdelas på olika befattningshavare eller om denna verksamhet bör sammanföras för flera län. I dessa frågor bör samråd sökas med 1948 års länsstyrelseutredning. Med hänsyn till den ställning, länsstyrelserna sålunda skulle intaga inom ett förstatligat polisväsen, böra åt en central instans anförtros endast vissa begränsade arbetsuppgifter. Dessa torde i första hand böra avse rådgivning samt samordning och inspektion av polisväsendet i dess helhet. Därjämte bör statens kriminaltekniska anstalts uppgifter och ställning upptagas till prövning, övervägas bör sålunda, huruvida icke anstaltens åligganden att föra vissa centrala register och att utgiva tidningen Polisunderrättelser böra överflyttas till den centrala polisinstanscn, åt vilken jämväl skulle kunna anförtros att upprätthålla kontakten med utländska polismyndigheter. Om denna ordning genomföres, skulle anstalten fungera väsentligen såsom en i förhållande till polisväsendet i övrigt självständig institution för kriminaltekniska undersökningar och vetenskaplig forskning inom kriminalteknikens område. Den centrala instansens personalorganisation bör göras så liten som möjligt. Om polisväsendet förstatligas, synes det naturligt, att staten i full utsträckning övertager den personal samt de lokaler och den övriga utrustning, varöver kommunerna förfoga vid övergången. Utredningen behöver därför icke utarbeta någon detaljerad plan för den statliga organisationen. Anpassningen av de personella och materiella resurserna till ett statligt polisväsendes uppgifter bör i stället, under samarbete mellan länsstyrelserna och det centrala polisorganet, ske successivt efter reformens ikraftträdande i den mån behov av ändringar göra sig gällande. Frågorna om polispersonalens rekrytering och utbildning h a r jag för avsikt att upptaga till särskild behandling.

12 Jag förutsätter vidare, att kommunerna för den händelse polisväsendet förstatligas under en viss övergångstid skola bidraga till kostnaderna. Förslag härom bör framläggas av utredningen. Skulle utredningen förorda ett bibehållande av den kommunala organisationsformen, bör statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet upptagas till allsidig prövning. Härvid kan ifrågakomma att avväga statsbidraget på sådant sätt, att även vissa städer och köpingar bleve bidragsberättigade. Jämväl de spörsmål, som sammanhänga med frågan om en vidgad skyldighet för kommunerna att ställa polispersonal till förfogande för tjänstgöring utanför det egna distriktet, böra bli föremål för övervägande. Det bör vidare undersökas, huruvida icke större och mera enhetliga polisdistrikt kunna åstadkommas genom att staten förbehåller sig större befogenheter vid fastställande av distriktsindelningen än som nu tillkomma länsstyrelserna. Särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om förening av stad eller köping med kringliggande landsbygd till ett polisdistrikt, därvid viss ordning bör fastställas beträffande de grunder, efter vilka de i distriktet ingående kommunerna skola deltaga i distriktets kostnader för polisväsendet. Vissa fördelar torde även kunna vinnas genom en utbyggnad av statspolisorganisationen. Ojämnheterna i personalens löne- och pensioneringsvillkor skulle kunna avlägsnas genom utfärdande av ett för hela riket gällande löne- och pensionsreglemente. Enligt vad jag erfarit har framläggandet av 1939 års förslag verkat därhän, att många kommuner visat tveksamhet att ådraga sig kostnader för nödiga förbättringar eller utvidgningar av polisväsendet. Jag understryker angelägenheten av att så icke sker. Därest de fortsatta övervägandena skulle leda till att polisväsendet helt eller delvis övertages av staten, förutsätter jag att kommun, som förbättrat sitt polisväsen efter det att 1939 års polisutredning avgav sitt förslag, icke skall påföras den därav föranledda kostnadsökningen vid uppgörelse med statsverket. Jämlikt nådigt bemyndigande har departementschefen den 8 oktober 1948 tillkallat särskilda sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande rekrytering och utbildning av polispersonal (19k8 års polisutbildning skommitté). Med undantag av de av sistnämnda kommitté omhänderhavda uppgifterna omfattar det åt förevarande utredning lämnade uppdraget sålunda hela problemställningen beträffande polisväsendets allmänna organisation. Härvid framträder i första hand spörsmålet om polisväsendet bör förstatligas eller om dess organisation bör bibehållas kommunal. Med hänsyn till polisväsendets och åklagarväsendets nära samband med varandra inrymmas i uppdraget även spörsmål rörande åklagarväsendets organisation.

13 Kap. 2. Den nuvarande organisationen och kostnaderna för densamma. 1. Den nuvarande organisationen. 1 kap. III och IV i Del I av sitt betänkande har 1939 års polisutredning lämnat en utförlig redogörelse för polis- och åklagarväsendets organisation. Med hänsyn härtill intages i förevarande betänkande icke någon sammanhängande redogörelse utan hänvisas i detta hänseende till 1939 års polisutrednings framställning. Här skola endast i korthet beröras vissa förändringar, som ägt rum i organisationen efter det sistnämnda utredning avgav sitt betänkande. Vid behandlingen av de särskilda organisationsfrågorna komma i det följande kompletterande upplysningar rörande den nuvarande organisationen att lämnas. En av de för p o l i s v ä s e n d e t mest betydelsefulla ändringarna är inrättandet genom departementalreformen den 1 juli 1947 av ett inrikesdepartement, till vars handläggning ärendena rörande polisväsendet samt allmän ordning och säkerhet blivit överförda från socialdepartementet. I samband härmed ha även ärendena rörande tillämpningen av utlänningslagen överförts från justitiedepartementet till inrikesdepartementet. Ärendena beredas till föredragning å den nyorganiserade landsstatsavdelningen, vilken trätt i stället för den tidigare under socialdepartementet lydande landsstatsbyrån. Avdelningen har erhållit en i förhållande till nämnda byrå förstärkt personalorganisation, bestående bland annat däri, att ledningen av avdelningens verksamhet omhänderhaves av en förordnandetjänsteman med expeditionschefs löneställning och med tjänstebenämningen chef för landsstatsavdelningen. Enligt propositionen skall befattningshavarens huvuduppgift vara att ägna sådana organisatoriska och personella frågor, som beröra lantregeringen, särskild uppmärksamhet. Viktigare ärenden rörande lantregeringen, polisväsendet och kommunal indelning skall han personligen handlägga. I avseende å länsledningen av polisväsendet må här följande anmärkas. Från och med utgången av december månad 1947 upphävdes kungörelsen den 24 september 1943 (nr 709) angående tillämpningen av 2—22 §§ k u n görelsen samma dag (nr 708) om särskilda åtgärder, som under vissa förhållanden tillkomma länsstyrelserna och dem underlydande myndigheter. I samband härmed intogs i 6 § 1 mom. landshövdinginstruktionen föreskrift,

att länsstyrelsen för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet skall äga att, där så befinnes nödvändigt, på statens bekostnad anställa extra polismän, i vilket fall anmälan om beslutet skall göras till chefen för inrikes- i departementet med angivande av skälen till beslutet. — Beträffande lands- \ fogdens ställning som länspolischef har skett den förändringen, att städerna Lund, Åmål, Gävle och Sundsvall inordnats i området för landsfogdens polisverksamhet, varför numera de städer, som äro undantagna från j detta område, utgöras av — förutom Stockholm — Göteborg, Malmö, Norr- I köping och Hälsingborg. Beträffande polisorganisationen för Stockholm må framhållas, att enligt j den för överståthållarämbetet gällande instruktionen av den 5 december 1947 ! polismästaren och dennes medhjälpare i ledningen av polisverksamheten ej längre äro inorganiserade i ämbetet och att detta ej heller är fallet med poliskammaren. Polisledningen har sålunda erhållit en fristående organisa- | tion, vilken i sin verksamhet är underställd ämbetet. I överensstämmelse härmed skall klagan över polismästarens eller poliskammarens beslut ej längre föras omedelbart hos Kungl. Maj :t utan hos överståthållarämbetet. I fråga om den lokala ledningen av polisväsendet i städerna gäller i övrigt, att polismästare numera finnes i 18 städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Uppsala, Borås, Västerås, Linköping, Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Karlstad, Halmstad, Lund, Karlskrona och Sundsvall. Polismästarna i Uppsala, Västerås, Linköping, Eskilstuna, Halmstad och Karlskrona äro tillika stadsfiskaler, medan övriga polismästare äro befattningshavare allenast vid polisväsendet. 1 Någon förening mellan rådmans- och polismästarbefattning finnes icke mer. Borgmästare är numera icke polischef i någon stad och kommunalborgmästares polischefskap har avvecklats med undantag för Kungsbacka. I Uddevalla gäller för närvarande en säranordning, i det att en poliskommissarie tjänstgör såsom tillförordnad polischef. I övrigt gäller, att polischefskapet utövas av stadsfiskal i 44 och av landsfiskal i 68 städer. Av de städer, som enligt distriktsåklagarreformen förutsatts skola tillföras landsfiskalsdistriktsorganisationen, kvarstå utanför organisationen nu endast sju, nämligen Vetlanda, Ronneby, Sölvesborg, Laholm, Skara, Hjo och Falköping. Vad köpingarna beträffar finnas särskilda distriktsåklagarbefattningar kvar i Stocksund, Åhus och Smedjebacken. Befattningen i Åhus innehaves av vederbörande landsfiskal och befattningshavaren i Stocksund har personligt förordnande såsom polischef. Landsfiskalsdistriktens antal är för närvarande 400. Fem städer — Solna, Borlänge, Kiruna, Sandviken och Kramfors — bilda egna landsfiskalsdistrikt, medan övriga till landsfiskalsdistriktsorganisationen anslutna städer bilda distrikt tillsammans med annan eller andra kommuner. Avsteg från den allmänna organisationen, enligt vilken i varje distrikt finnes allenast en landsfiskal, vilken är såväl polischef och allmän åklagare som utmätningsman, förekomma i tio fall. I 1 Beträffande Västerås föreligger beslut från stadens sida om polisorganisationens särskiljande från åklagarorganisationen.

15 Solna distrikt finnas sålunda tre landsfiskaler, av vilka en är polischef och allmän åklagare, en allmän åklagare och en utmätningsman. I ett vart av Sollentuna, Nacka, Tumba, Mölndals, Trollhättans, Karlskoga, Sköns och Sollefteå distrikt äro anställda två landsfiskaler, av vilka den ene är polischef och allmän åklagare samt den andre utmätningsman; utmätningsmannen i Sollefteå distrikt skall dock vara skyldig att i den omfattning, länsstyrelsen efter samråd med riksåklagarämbetet bestämmer, fullgöra åklagargöromål. I Kiruna distrikt finnas likaledes två landsfiskaler, vilka emellertid ha var sitt tjänstgöringsområde, nämligen den ene Vittangi kapellförsamling och den andre distriktet i övrigt. Den senare är förman för den förre samt polischef i distriktet. Vad enligt annan lag eller författning än lagen om polisväsendet i riket och polisreglementet för riket ankommer på polischef skall dock inom Vittangi kapellförsamling fullgöras av den därstädes tjänstgörande landsfiskalen. I fråga om den lokala polisorganisationen må vidare anmärkas, att poliskammare finnes inrättad i samtliga städer med polismästare, dock med undantag för Uppsala. Såsom förut nämnts är poliskammaren i Stockholm numera organiserad såsom en fristående myndighet under överståthållarämbetet. I en för poliskammaren den 5 december 1947 fastställd instruktion stadgas, att polismyndighet för Stockholm är en poliskammare med polismästaren såsom chef. Beslutanderätten utövas av polismästaren; dock äger överståthållarämbetet i arbetsordning för poliskammaren föreskriva dels att polisintendent skall äga utöva beslutanderätten i ärende, som tillhör honom underställd avdelning, i den mån polismästaren icke finner skäl att själv taga befattning med detsamma, och dels att föredragande själv må meddela beslut i ärende av expeditioneli natur eller eljest av sådan art, att i avgörandet skäligen icke bör krävas deltagande av mer än en person. Den ekonomiska förvaltningen handhaves för poliskammarens del av direktionen för Stockholms stads rättsväsende. Befattningshavarna vid poliskammaren äro sålunda upptagna på direktionens stat. Direktionen handlägger jämväl vissa personalfrågor rörande poliskammaren. Uppmärksammas må, att polisverket i övrigt är upptaget på polisnämndens stat. Beträffande poliskamrarna i övriga städer må anmärkas, att organisationen numera omfattar förutom polismästare med ensam beslutanderätt jämväl polisintendenter med fakultativ beslutanderätt, såvitt angår Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg. Vidare kan nämnas, att poliskammaren i Örebro genom en ny instruktion i överensstämmelse med flertalet övriga poliskammare erhållit karaktären av enbart administrativ polismyndighet. Vad härefter angår indelningen i polisdistrikt, gäller, att för närvarande finnas 132 stadsdistrikt och 79 köpingsdistrikt. Å landsbygden funnos den Vi 1949 905 ordinarie och 265 extra distrikt. De förändringar, som därefter vidtagits i organisationen, torde icke vara mera framträdande. Omorganisationsfrågorna ha i allmänhet fått vila i avbidan på kommunindelningsreformens genomförande.

16 Beträffande landsbygdsdistrikten må i övrigt nämnas följande. Intet municipalsamhälle bildar numera självständigt polisdistrikt. Av de 905 ordinarie distrikten voro 618 enmansdistrikt, 136 distrikt hade två, 71 distrikt tre, 40 distrikt fyra, 18 distrikt fem, 11 distrikt sex, 4 distrikt sju, 2 distrikt åtta, 2 distrikt nio, 1 distrikt tio, 1 distrikt elva och 1 distrikt femton ordinarie befattningshavare. Av polisdistrikten omfattade 85 hela landsfiskalsdistrikt och 32 landsfiskalsdistrikt med undantag av däri ingående stad eller köping. Polisdistrikt, bestående av mer än en kommun, uppgingo till 431 och i 318 av dessa distrikt hade kommunerna sammanslutit sig till kommunalförbund. Kostnaderna fördelades mellan kommunerna i de gemensamma polisdistrikten, i 82 distrikt efter folkmängd, i 154 distrikt efter skattekronor, i 132 distrikt efter kvotdelar och i 63 distrikt efter andra grunder, till stor del byggda dels på folkmängden och dels på skattekronorna/ Vidare må nämnas, att kommunerna i Torsby landsfiskalsdistrikt bildat kommunalförbund för gemensam överkonstapel samt kommunerna i Stora Kopparbergs landsfiskalsdistrikt sådant förbund för gemensam polisman och gemensam arrestlokal. Kommunalförbund uteslutande för tillhandahållande av polislokaler föreligga i ett tiotal fall. Rörande poliskårernas storlek i riket med undantag för personal tillhörande statspolisen har utredningen med ledning av per den 1 januari 1949 införskaffade uppgifter upprättat en tablå (Bil. A). Beträffande uppgifterna må anmärkas, att det i åtskilliga fall — främst från städerna — anmälts, att fråga om utökning av poliskåren vore aktuell. För utredningens del h a r det emellertid icke synts erforderligt att anskaffa kompletterande uppgifter om den utökning, som kan ha kommit till stånd, enär utredningen icke har att ingå i detalj granskning av organisationen. Utöver de vid tablån gjorda anmärkningarna må nämnas, att i tablån inräknats den s. k. malmfältspolisen, d. v. s. den polispersonal i Kiruna stad och Malmbergets municipalsamhälle, för vilken Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag bestrider avlöningskostnaderna. Denna kår utgöres av 2 överkonstaplar, 1 bitr. överkonstapel, 2 kriminalkonstaplar, 15 konstaplar och 2 icke ordinarie konstaplar, därav i Kiruna 1 överkonstapel, 1 bitr. överkonstapel, 2 kriminalkonstaplar och 12 konstaplar samt i Malmberget 1 överkonstapel, 3 konstaplar och 2 icke ordinarie konstaplar. Vidare må nämnas, att i tablån icke inräknats den polispersonal om 1 extra överkonstapel och 6 extra polismän, som genom kungl. brev den 30 april 1948 anställts fr. o. m. den 1 april samma år för upprätthållande i nödig omfattning av polisbevakning inom Kalix skyddsområde. Beträffande personalens antal vid statspolisen per den 1 januari 1949, har ävenledes upprättats en tablå (Bil. B). Det må anmärkas, att i bilagan icke redovisats den personal, som användes för den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. 1 De statistiska uppgifterna rörande de gemensamma polisdistrikten omfatta icke sådana polisdistrikt, vilka bestå av allenast en landsbygdskommun med däri ingående municipalsamhälle.

17 I fråga om tillhandahållandet av lokaler har utredningen införskaffat uppgifter om i vilka fall lokaler för polisväsendet äro upplåtna i polishus eller eljest i byggnader, som ägas av vederbörande kommun eller polisdistrikt. Uppgifterna giva vid handen, att detta är förhållandet i 124 städer, 64 köpingar och 280 polisdistrikt på landsbygden. Härutöver förekomma i 18 fall, att byggnader med polislokaler ägas av flera polisdistrikt gemensamt; samäganderätt föreligger sålunda mellan en stad och två landsbygdsdistrikt, mellan en köping och två landsbygdsdistrikt, mellan en annan köping och sju landsbygdsdistrikt samt mellan femtio landsbygdsdistrikt om tillhopa femton byggnader. Slutligen äro i två fall polislokaler inrymda i byggnader, som ägas gemensamt av polisdistrikt och de tingshusbyggnadsskyldige. På landsbygden utgöras byggnaderna i regel av s. k. polisarrester, innehållande förhörsrum och förvaringsceller. Expeditionslokaler vid landsbygdens polisväsen hållas i allmänhet av vederbörande befattningshavare mot särskild ersättning; se härom närmare Bil. C. I mindre omfattning förekommer, att polisdistrikten förhyra lokaler för polisväsendets del. I fråga om den utrustning, som tillhandahålles polisväsendet, har utredningen införskaffat vissa uppgifter till komplettering av det av 1939 års polisutredning redovisade uppgiftsmaterialet. Uppgifterna, som grunda sig på förhållandena den 1 januari 1949, ha sammanställts i nedanstående tabell.

Landsbygdsdistrikt Summa

Polisalarmanläggningar

Polisrad ioanläggningar

Radiobilar

Andra bilar

Motorcyklar

Cyklar

Hästar

Polishundar

74 2

21 124

611 31 20 71

72 125

15 36

1 31

1 104 181

5 17

733 I uppgifterna från ett flertal städer har anmärkts, att inrättandet av polisalarmanläggning beslutats eller att fråga därom var under utredning. Beträffande polisradioanläggningar förelåg beslut om anskaffandet av sådan anläggning i tre städer, medan anskaffningsfrågan var föremål för utredning i åtta städer. I detta sammanhang må även anmärkas, att Kungl. Maj :t i nådigt brev den 6 maj 1949 medgivit, att radiostation, vilken av statsmedel anskaffats för civilförsvarets behov, må upplåtas till begagnande av lokal polismyndighet under vissa villkor. Det torde finnas anledning förmoda, att civilförsvarets radioanläggningar i betydande utsträckning komma att tagas i anspråk för polisbruk. Vidare må nämnas, att poliskårerna i städerna i regel äro försedda med kriminalteknisk utrustning, och att även inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen sådan utrustning förekommer i viss •2—502106

18 utsträckning. Vad statspolisorganisationen beträffar, finnes kriminalteknisk utrustning ävensom viss annan teknisk utrustning vid samtliga avdelningar. Uppgifterna i tabellen omfatta icke den utrustning, som tillhandahålles den med särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. sysselsatta statspolispersonalen. Av Bil. C framgår, på vilket sätt kontorsutensilier tillhandahållas inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen; i bilagan ha även medhagits uppgifter om tillhandahållandet av uniformer. Bilagan utvisar bl. a., att endast en fjärdingsman saknar telefon samt tre fjärdingsman och en konstapel skrivmaskin. I ovan intagna uppställning ha uppgifter lämnats om fortskaffningsmedel, som tillhandahållas av vederbörande polisdistrikt och av statsverket. I Bil. D ha sammanställts uppgifter för köpingarna och landsbygden, utvisande — förutom det antal befattningshavare, som har tillgång till olika av polisdistrikten för polisväsendets behov anskaffade fordon — även hur många befattningshavare, som själva hålla fordon av olika slag. Bilagan omfattar icke de extra fjärdingsmannen. Enligt till utredningen inkomna uppgifter hollos av dylika befattningshavare 270 cyklar, 23 lättviktsmotorcyklar, 9 motorcyklar och 37 bilar. Det sammanlagda antalet fordon, som förefinnes inom polisorganisationen, framkommer sålunda genom sammanställning av uppgifterna i nyssnämnda uppställning med uppgifterna om de fordon, som hållas av befattningshavare. Härvid må dock påpekas, att jämväl åtskilliga landsfiskaler hålla egna bilar, varigenom antalet av de bilar, som stå till förfogande inom landsbygdens polis väsen, betydligt ökas. —- Till de i Bil. C och Bil. D intagna uppgifterna om årliga kostnadsbidrag från polisdistrikten återkommer utredningen i det följande. I avseende å förändringar i polislagstiftningen må nämnas, att det tidigare polisreglementet för riket av den 26 september 1925 blivit ersatt av ett den 4 juni 1948 utfärdat polisreglemente. Detta innehåller främst bestämmelser rörande den lokala ledningen av polisverksamheten, befälsförhållandena inom polisväsendet och tillkallande av polisförstärkning ävensom, i vad angår den egentiga polispersonalen, rörande tillsättning, kompetensvillkor, tjänstgöringstid, disciplinär bestraffning, förening av tjänster, semester m. m. Samtidigt med det nya polisreglementet utfärdade Kungl. Maj :t en allmän polisinstruktion för riket, i vilken föreskrifter ha meddelats om polisens uppgifter samt polismans allmänna åligganden och maktbefogenheter. I och med de nya författningarnas ikraftträdande den 1 juli 1948 upphörde den förutvarande normalinstruktionen för polispersonalen jämte de med ledning av densamma fastställda lokala polisinstruktionerna att gälla. — Uppmärksammas bör vidare, att genom en Kungl, kungörelse den 20 december 1946 bestämmelser tillkommit om avgångsstat för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet. — Vad landsbygdens polisväsen beträffar, gäller, att de tidigare för exekutionsbiträdesverksamheten grundläggande författningarna delvis blivit ersatta av nya författningar. Föreskrifter äro sålunda numera meddelade i kungörelsen den 20 juni 1947 med vissa bestämmelser ang. exekutionsbiträden och i uppbördsförordningen den 31 december 1945.

19 I fråga om åklagarväsendet ha mera genomgripande ändringar ägt rum än beträffande polisväsendet. De viktigaste av dessa ändringar ha skett i samband med eller föranletts av den nya rättegångsordningens genomförande den 1 januari 1948. Härvid är först att uppmärksamma, att ledningen av åklagarväsendet utbrutits från justitiekanslersämbetet och anförtrotts åt en särskild myndighet, riksåklagarämbetet, med riksåklagaren som chef. Enligt rättegångsbalken gäller rörande den allmänna åklag ar organisationen i huvudsak följande. Allmänna åklagare äro riksåklagaren, statsåklagare samt distriktsåklagare. Hos allmän åklagare må finnas biträdande åklagare. Riksåklagaren är under Konungen högste åklagare och har i denna egenskap ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet i riket. Under riksåklagaren ha statsåklagarna, envar inom sitt verksamhetsområde, ansvaret för och ledningen av åklagarväsendet. Statsåklagare eller distriktsåklagare är allmän åklagare vid underrätt och hovrätt; vid hovrätt dock med undantag för sådana mål angående ämbetsbrott, som skola upptagas omedelbart av hovrätt, i vilka mål riksåklagaren är allmän åklagare. Vid högsta domstolen är riksåklagaren allmän åklagare. — Närmare bestämmelser om åklagarorganisationens utformning och de särskilda befattningshavarnas uppgifter äro meddelade i instruktioner, som utfärdats av Kungl. Maj :t. Statsåklagarorganisationen utgöres av landsfogdar och förste stadsfiskaler. Förste stadsfiskaler finnas i Stockholm, Göteborg och Malmö. Genom en kungörelse den 30 december 1947 ha i instruktionerna den 24 april 1936 för landsfogdarna införts de ändringar, som föranletts av rättegångsreformens genomförande och riksåklagarämbetets inrättande. Ändringarna äro i huvudsak av formell karaktär. Anmärkas bör, att allt fortfarande en fördelning av åklagaruppgifterna är verkställd mellan landsfogde och distriktsåklagare på det sätt, att landsfogde är pliktig att åtala vissa, i landsfogdeinstruktionen angivna brott, medan distriktsåklagare har att föra talan i vad angår övriga brott. Såsom förut äger landsfogde att under vissa förutsättningar förordna underställd åklagare att föra talan i sådant brott, som eljest skulle ankomma på landsfogden alt åtala. Till biträde åt landsfogdarna finnas numera dels biträdande landsfogdar och dels landsfogdeassistenter. Biträdande landsfogdebefattningar äro inrättade sedan den 1 juli 1946 i Malmöhus och Västernorrlands län samt sedan den 1 juli 1948 i Stockholms, Värmlands och Gävleborgs län. Landsfogdeassistentbefattningar med fast placering finnas for närvarande i Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län. Härjämte finnes ett antal ambulerande landsfogdeassistenter. För biträdande landsfogde gäller i tillämpliga delar instruktionen för landsfogdarna tillika med av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser angående arbetsfördelningen mellan landsfogde och biträdande landsfogde. För landsfogdeassistenterna gäller en särskild kungörelse, varav framgår, att landsfogdeassistent, som fullgjort viss praktisk och teoretisk tjänstgöring inom polis- och åklagarväsendet, kan förordnas att på eget ansvar fullgöra på landsfogde ankommande arbetsuppgifter.

20 För åklagarmyndigheten i Stockholm gäller en instruktion av den 5 december 1947. Organisationen består av förste stadsfiskalen samt stadsfiskaler, biträdande stadsfiskaler och stadsfiskalsassistenter. Förste stadsfiskalen är chef för de övriga befattningshavarna. Åklagaruppgifterna äro icke fördelade mellan statsåklagarmål och distriktsåklagarmål. Beträffande förste stadsfiskalen stadgas i detta hänseende allenast, att det ankommer på honom att, i den mån han ej är förhindrad av andra tjänstegöromål, handlägga mål, i vilka åklagaruppgifterna på grund av utredningens vidlyftighet eller av annan anledning äro att anse som särskilt krävande. Organisationen är i övrigt indelad i underavdelningar, benämnda åklagarkammare. Stadsfiskal är chef för åklagarkammare och de biträdande stadsfiskalerna och stadsfiskalsassistenterna äro fördelade på åklagarkamrarna. Bestämmelser rörande åklagarmyndigheten i Malmö äro meddelade i en instruktion den 30 juni 1948. Organisationen består av förste stadsfiskalen samt stadsfiskaler och extra stadsfiskaler. Förste stadsfiskalen utövar i förhållande till honom underställda stadsfiskaler och extra stadsfiskaler i stort sett samma funktioner, som dem landsfogde i egenskap av statsåklagare utövar i förhållande till de honom i länet underställda åklagarna. Beträffande den egentliga åklagarverksamheten gäller mellan förste stadsfiskalen och de honom underställda åklagarna samma fördelning av målen som mellan landsfogde och honom underställda distriktsåklagare. Åklagarorganisationen i Göteborg håller för närvarande på att utformas och någon särinstruktion för densamma har ännu icke fastställts. Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 18 mars 1949 skola emellertid för förste stadsfiskalsbefattningen tills vidare gälla vad som stadgas i instruktionen för åklagarmyndigheten i Malmö. — Både Göteborg och Malmö äro undantagna från området för landsfogdes åklagarverksamhet. I övriga städer, som icke ingå i landsfiskalsdistriktsorganisationen, utgöres åklagarorganisationen av stadsfiskalsbefattningar. 1 en del städer ha biträdande stadsfiskalsbefattningar inrättats. I Stockholm, Göteborg och Malmö är åklagarorganisationen helt fristående i förhållande till polisorganisationen. Detsamma är förhållandet i Hälsingborg, Örebro, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall. I övriga städer föreligger däremot samorganisation mellan åklagarväsendet och polisväsendet. 1 Vanligen är denna anordnad på det sätt, att åklagar- och polischefsbefattningarna äro förenade hos samma befattningshavare. Såsom exempel på en annan form för dylik samorganisation må nämnas Norrköping, där kriminalpolisintendenten till lika är biträdande stadsfiskal. Slutligen må anmärkas, att beträffande distriktsåklagares åligganden bestämmelser meddelats i instruktionerna för stadsfiskalerna och landsfiskalerna. Nya instruktioner för dessa befattningshavare, dagtecknade den 30 december 1947, ha utfärdats i samband med rättegångsreformens ikraftträdande. Enligt dessa gäller emellertid i stort sett den framställning i ämnet, som lämnats i 1939 års polisutrednings betänkande, Del I, s. 121. 1

Jämför anm. å sid. 14.

2. Kostnaderna för organisationen. Beträffande kostnaderna för organisationen under åren 1946—1948 har utredningen upprättat en sammanställning (Bil. E). Såsom även framgår av huvudrubriken, ha i sammanställningen beträffande åklagarväsendet endast upptagits kostnaderna i de städer, som icke tillhöra landsfiskalsorganisationen. Kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna ha sålunda lämnats utanför beräkningarna. Härav följer även, att den del av polisväsendets kostnader, som ingår i kostnaderna för nyssnämnda organisationer, icke medräknats; med hänsyn till sammanblandningen av polis- och åklagaruppgifter inom organisationerna skulle det ställa sig praktiskt omöjligt att på ett rättvisande sätt fördela kostnaderna på de båda verksamhetsgrenarna. Beträffande landsfiskalsorganisationen skulle därvid hänsyn även behöva tagas till den exekutiva verksamheten. I sammanhanget må nämnas, att kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna för budgetåret 1948/49 enligt budgetredovisningen uppgingo till 829 666 kronor, respektive 14 022 593 kronor eller till sammanlagt 14 852 259 kronor. De i bilagan under rubrikerna städer, köpingar och landsbygden upptagna kostnaderna ha på utredningens uppdrag beräknats av personal i statistiska centralbyrån. Beräkningarna ha gjorts på grundval av det material, som av kommunerna lämnats till centralbyrån för den officiella statistiken. De under rubriken statspolisen upptagna kommunala utgifterna ha erhållits från statspolisintendentens expedition, medan de under samma rubrik upptagna omedelbart statliga utgifterna grunda sig på eller direkt hämtats ur budgetredovisningen för i bilagan anmärkta budgetår. De under rubriken statliga utgifter enligt särskilda anslag upptagna kostnaderna ha samtliga hämtats ur budgetredovisningen för i bilagan anmärkta budgetår. Beträffande de på grundval av de officiella statistikuppgifterna beräknade kostnaderna i städer, köpingar och på landsbygden bör nämnas, att dessa kostnader icke exakt motsvara de verkliga kostnaderna. Sålunda underlåta kommunerna t. ex. ibland att i statistikuppgifterna upptaga lokalkostnad i det fall, att för polis- eller åklagarväsendet tillhandahållits lokaler i kommunen tillhörig fastighet. Det kan därför, särskilt för en del mindre kommuner, förekomina, att lokalkostnad av denna anledning oriktigt icke upptagits. Oaktat även vissa andra felkällor torde förekomma i materialet synas dessa dock icke vara av den storleksordning, att de i nämnvärd grad övat inverkan på beräkningarna. Om sålunda de angivna delsummorna för städer, köpingar och landsbygd i stort sett k u n n a godtagas, måste dock beträffande fördelningen under de olika rubrikerna å avlönings- och pensioneringskostnader, lokalkostnader och övriga kostnader anmärkas, att denna fördelning på grund av materialets beskaffenhet är behäftad med vissa brister. Förmåner såsom t. ex. särskilda

22 uniformsbidrag och — för landsbygdens personal — resebidrag torde sålunda i flertalet fall vara förda under avlönings- och pensioneringskostnader. I andra fall åter torde dessa utgifter återfinnas bland de under övriga kostnader upptagna posterna. Beträffande vidare landsbygdens personal torde de för denna personalkategori så vanliga lokalbidragen antingen ha förts under avlönings- och pensioneringskostnader eller också under lokalkostnader. Med ovan angivna reservationer för de i sammanställningen återgivna uppgifterna kunna kostnaderna för polisväsendet i riket och åklagarväsendet i de städer, som icke tillhöra landsfiskalsorganisationen, beräknas i runt tal ha utgjort 70 miljoner kronor för år 1946, 80 miljoner kronor för år 1947 och 95 miljoner kronor för år 1948. Såsom av bilagan framgår, omfattar densamma även pensioneringskostnader. Det må nämnas, att dessa kostnader för den kommunalanställda personalen under år 1948 enligt uppgifterna till den officiella statistiken uppgingo för städerna till 9 176 472 kronor och för köpingarna till 305 663 kronor. För landsbygden har särskild uppgift i detta hänseende på grund av materialets beskaffenhet icke kunnat redovisas. Enligt det till den officiella statistiken hörande materialet uppgingo inkomsterna av polis- och åklagarväsendet under år 1948 för städer och köpingar till 701 240 kronor, respektive 20 342 kronor. Vid dessa beräkningar ha såsom inkomster icke medräknats statsbidrag. Icke heller ha pensionsavgifter av befattningshavare eller uppburna hyror och arrenden medräknats. — För landsbygden har på grund av materialets beskaffenhet uppgift i nu förevarande hänseende icke anskaffats; inkomsterna torde dock på landsbygden ha varit obetydliga. Med utgångspunkt från de i Bil. E lämnade uppgifterna kommer härefter att behandlas frågan i vilken utsträckning kostnaderna slutligt burits av statsverket eller kommunerna. Till en början kan konstateras, att de under rubrikerna statspolisen och statliga utgifter enligt särskilda anslag upptagna kostnaderna helt och hållet slutligt burits av statsverket. De under rubrikerna städer, köpingar och landsbygden upptagna kostnaderna ha däremot slutligt burits av kommunerna endast i den mån dessa kostnader överstigit till kommunerna utgående statsbidrag eller annan gottgörelse av statsmedel. För budgetåret 1948/49 har enligt budgetredovisningen statsbidrag till kommunerna utgått med följande belopp: Till reservpolisorganisationen m. m 446 506 kronor » den lokala polisorganisationen å landsbygden m. m.. . 5 099 725 kronor Med beaktande av sålunda utbetalda statsbidrag kan sammanställningen i bilagan ur synpunkten av vem, som slutligt burit kostnaderna för år 1948, lämpligen återgivas på sätt framgår av nedan intagna tablå. Det anmärkes, att vissa kostnader avse kalenderåret 1948, medan andra avse budgetåret 1948/49. Denna omständighet torde emellertid icke vara av större betydelse för kostnadsfördelningens bedömande.

23 Det slutliga bestridandet av 1948 års kostnader

Städer Köpingar Landsbygden

Kommunerna

Statsverket

63 610 779 2 735 531 11 621 970

446 506

— —

Statspolisen Statliga utgifter enl. särskilda anslag Summa kronor

77 968 280

— 5099 725 5 204 499 6 028 009 16 778 739

Utöver nu angivna statsbidrag har även utgått gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. Till denna gottgörelse, som för budgetåret 1948/49 enligt budgetredovisningen uppgick till 270 789 kronor, har i ovanstående tablå hänsyn icke kunnat tagas av det skälet, att gottgörelsen fördelats å såväl städer som landsbygd med belopp, som icke äro för utredningen kända och icke heller med erforderlig noggrannhet kunnat beräknas. Kommunernas del i det slutliga bestridandet av kostnaderna bör dock minskas med gottgörelsen, i samband varmed statsverkets del bör ökas med motsvarande belopp. Med hänsyn även tagen till kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna skulle statsverkets och kommunernas slutliga bestridande av kostnaderna för polis- och åklagarväsendet i riket för år 1948 ha uppgått till, för kommunerna (77 968 280 — 270 789 = ) 77 697 Wl kronor och lör statsverket (16 778 739 + 270 789 + 829 666 + 14 022 593 = ) 31 901 787 kronor.

24 Kap. 3. Kortfattad redogörelse för de av 1939 års polisutredning anmärkta bristerna i organisationen ävensom för nämnda utrednings förslag. 1. Bristerna i organisationen. Bristerna i organisationen ha ingående behandlats av 1939 års polisutredning i kap. VI, Del I av betänkandet. De av sagda utredning befunna bristerna kunna lämpligen hänföras under fem huvudrubriker, nämligen brister i avseende å a) den lokala polisorganisationen; b) polispersonalens mobilitet; c) ledningen av polisverksamheten; d) personalens rekrytering och utbildning; samt e) befattningshavarnas anställningsförhållanden. Då frågorna om personalens rekrytering och utbildning äro föremål för behandling av en särskild kommitté, lämnas här icke någon redogörelse för den föregående utredningens framställning om bristerna i detta hänseende. I övrigt kommer redogörelsen att följa uppställningen här ovan. I fråga om bristerna i den lokala organisationen anförde utredningen i huvudsak följande. Skyldigheten att svara för polisverksamhetens upprätthållande åvilade i princip de särskilda polisdistrikten, vart och ett inom sitt område. Inom varje polisdistrikt uppbyggdes organisationen för sig. Polisdistriktet vore med andra ord den organisatoriska enheten för polisväsendet. Polisdistrikten utgjordes av dels sådana polisdistrikt, som tillkommit omedelbart på grund av polislagens stadgande, och dels sådana polisdistrikt, som bildats genom ett i polislagen närmare reglerat indelningsförfarande. Den förra kategorien omfattade alla städer och flertalet köpingar och den senare kategorien övriga kommuner eller sålunda främst de egentliga landsbygdskommunerna. Uppdelningen grundade sig på kommunernas olika ställning i avseende å skyldigheten att bära kostnaderna för polisväsendet. Det hade icke ansetts lämpligt, att stad eller sådan köping, vilken i likhet med stad hade att själv bekosta sitt polisväsen, sammanfördes till gemensamt polisdistrikt med kommun, till vars polisväsen statsbidrag utginge. Anordningen vore förenad med åtskilliga nackdelar. Den särställning, som tillmätts städerna och köpingarna, motverkade ett ändamålsenligt uppbyggande av polisorganisationen. Städerna och köpingarna bildade tillsam-

25 mans med kringliggande bygd, för vilken de utgjorde huvudorter, naturliga enheter i polishänseende. Möjlighet förelåge icke att samorganisera polisväsendet för dessa enheter liksom ej att överhuvudtaget organisatoriskt förena städernas och landsbygdens polisväsen. Polisdistriktsorganisationen vore vidare synnerligen ojämn och inrymde, vad städerna och köpingarna beträffade, i sig alla storleksklasser från och med de största städerna till och med de minsta städerna och köpingarna. Även detta vore ur organisatorisk synpunkt en framträdande olägenhet. De mindre städerna samt köpingarna måste sålunda anses vara för små att bilda £ör sig bestående enheter inom polisorganisationen. Vad den egentliga landsbygden beträffade, vore landsfiskalsdistrikten i regel indelade i ett flertal polisdistrikt. Ur skilda synpunkter framstode sålunda behovet av en mera rationell indelning såsom grundval för polisorganisationens lokala utformning än den rådande polisdistriktsindelningen utgjorde, därvid sammanförandet av städernas och landsbygdens polisväsen i gemensamma organisationsenheter trädde i förgrunden. Härefter behandlade utredningen frågan om d i s t r i k t s å k l a g a r r e f o r m e n s b e t yd e l s e och betonade, att genom denna hade den för sig bestående åklagarorganisationen inom de mindre städerna och köpingarna ställts på avveckling. Till följd av att åklagardistrikten tillika utgjorde polischefsdistrikt, medförde reformen även förbättringar för polisväsendets del, i första hand därigenom att större enhetlighet komme alt utmärka ledningen av polisarbetet. De organisatoriska olägenheterna av den rådande polisdistriktsindelningen komme emellertid att i allt väsentligt fortbestå oavsett polischefsdistriktens omreglering. Utgångspunkten för de kommunala myndigheternas behandling av organisationsspörsmålen vore sålunda det egna polisdistriktets behov. Någon gemensam planläggning av organisationen för större områden förekomme icke. Det nu sagda hänförde sig, framhöll utredningen, till polisorganisationens uppbyggnad i yttre bemärkelse. Utredningen hade emellertid funnit, att även den inre organisationen vidlåddes av brister. Häribiand kunde främst nämnas den bristande enhetlighet, som kännetecknade organisationen. Förhållandet bottnade ytterst i den omständigheten, att organisationsfrågorna i det stora hela vore överlämnade till de kommunala myndigheternas handhavande. De befogenheter, som tillkomme länsstyrelserna såsom tillsynsmyndighet, erbjöde föga möjlighet för länsstyrelserna att inverka på en planmässig utformning av organisationen; länsstyrelsernas ingripande vore begränsat till fall av uppenbart åsidosättande av de kommunala skyldigheterna gentemot polisväsendet. Beträffande speciellt k r i m i n a l p o l i s e n påpekade utredningen, att vad landsfiskalsdistrikten anginge borde uppmärksammas, att utredningsverksamheten till stor del ombesörjdes av landsfiskalerna med biträde inom de större distrikten av landsfiskalsassistenter. Landsfiskalsdistrikten kunde sålunda i viss mån sägas utgöra organisationsenheter för kriminalpolisverksamheten på landsbygden; genom distriktsåklagarreformen åväga-

26 bringades ävenledes en motsvarande samorganisation av de mindre städernas och landsbygdens kriminalpolisväsen. För det stora flertalet landsfiskalsdistrikt, främst därvid de utpräglade landsbygdsdistrikten, syntes ej heller för den regelbundna utredningsverksamheten särskilda anstalter vara erforderliga ur personalsynpunkt. Vad åter anginge landsfiskalsdistrikt med mera utvecklad samhällsbebyggelse framträdde däremot behov av kvalificerad polispersonal till biträde i utredningsarbetet. I detta hänseende företedde organisationen betänkliga brister; behovet hade tillgodosetts i mycket ringa utsträckning. Inom landsfiskalsdistrikt, som utgjordes av ett flertal polisdistrikt, stode sålunda i regel endast ordningspolispersonal tillhörande konstapelsgraden till förfogande. Befattningshavare med högre kompetens förekomme med få undantag allenast i vissa städer och köpingar. Ett värdefullt biträde i kriminalpolisverksamheten på landsbygden lämnades av statspolisen. Inom vissa delar av riket vore emellertid kriminalstatspolisen alltför starkt centraliserad, varför densamma bruste i lättillgänglighet. Kriminalstatspolisen vore därjämte för fåtalig för att kunna fylla behovet av personal för utredningsverksamheten inom landsfiskalsdistrikten. I avseende å bristerna i polispersonalens mobilitet framhöll utredningen, att en framträdande brist i den nuvarande polisorganisationen vore, att den icke lämnade tillräcklig möjlighet att praktiskt utnyttja polispersonalen. Till följd av den kommunala organisationen av polisväsendet vore poliskårerna i avseende å tjänstgöring alltför strängt bundna vid de olika polisdistrikten. För landsbygdspolisen förelåge visserligen skyldighet att vid uppkommande tillfälliga behov tjänstgöra utom polisdistriktet; denna anordning hade kunnat genomföras med hänsyn till att staten bidroge till personalens avlöning. Befattningshavare tillhörande stads- eller köpingspolisen kunde däremot utnyttjas utom vederbörande stad eller köping allenast för det fall, att Kungl. Maj :t på grund av utomordentliga förhållanden därom förordnade. Detta innebure, att städernas och köpingarnas poliskårer till sin allmänna natur vore immobila i den bemärkelsen, att de icke stode till förfogande för polisverksamhet utanför vederbörande stads eller köpings område. Härigenom ökades olägenheterna av att städerna och köpingarna i organisatoriskt hänseende vore avgränsande från sina närmaste omgivningar. Reservpolisstädernas poliskårer stode däremot i viss omfattning till disposition för polisverksamhet utom vederbörande städer, nämligen såvitt anginge ett tillfälligt lämnande av polisförstärkning till ordningens upprätthållande. Den skyldighet, som i detta hänseende åvilade reservpolisstäderna, vore dock begränsad på det sätt, att allenast ett bestämt antal polismän behövde ställas till förfogande. I detta sammanhang upptog utredningen s t a t s p o l i s e n s v e r k s a mh e t till behandling och yttrade bland annat. Tillhandahållandet av polisförstärkning skedde numera i första hand genom statspolisens försorg. Statspolisen vore till sin natur rörlig. Den vore utrustad med motorfordon och kunde till följd härav snabbt förflytta sig. Detta ökade densammas

27 lämplighet för uppgiften. Genom statspolisen hade även — i förening med reservpolisen — blivit sörjt för att polispersonal i regel kunde ställas till förfogande, därest ordningsstörande händelser inträffade, vilka påkallade förstärkning av den lokala polisen, eller sådan förstärkning eljest visade sig erforderlig till ordningens tryggande. Härtill komme, att den personal, som på detta sätt kunde erhållas, vore tränad och förfaren i ordningstjänst. Olägenheterna av den allmänna polisens immobilitet vore likväl även efter statspolisens inrättande betydande. Spörsmålet om varifrån polisförstärkning i ett givet fall skulle tagas kunde icke \ första hand bedömas ur synpunkten, från vilken poliskår förstärkningen snabbast och lämpligast kunde erhållas. Vad härefter gällde bristerna i ledningen av polisverksamheten anförde utredningen. Ett spörsmål av stor betydelse vore frågan om ledningen av polisverksamheten. I detta hänseende framträdde behovet av en sammanhållande ledning, som vore överställd de lokala polischeferna. Enligt landshövdinginstruktionen tillkomme denna uppgift l ä n s s t y r e l s e r n a , var och en inom sitt län. Länsstyrelsernas verksamhetsfält omspände emellertid ett stort antal områden inom den civila förvaltningen. P å grund av den mängd viktiga arbetsuppgifter, som ankomme på länsstyrelserna, vore länsstyrelsernas möjligheter att inrikta sig på en effektiv ledning av polisverksamheten i praktiken starkt beskurna. Länsstyrelsernas organisation vore ej heller den för uppgiften bäst lämpade. Uppgiften vore till sin natur en chefsuppgift. I och med de stigande krav, som ställdes på polisväsendet, framträdde alltmer behovet av fackutbildning hos polisledningen; sådan utbildning funnes icke företrädd inom den egentliga länsstyrelseorganisationen. Genom landsfogdereformen hade man avsett att stärka ledningen av länets polisväsen. Landsfogdarna hade givits ställning av länspolischefer. I denna egenskap tillkomme det dem att närmast under länsstyrelserna ha ansvaret för och ledningen av polisväsendet. Vad härmed förstodes, vore dock ej fullt klart. I avseende å polisledningens organisation inom länen kunde sammanfattningsvis anmärkas, att densamma i vissa hänseenden saknade den fasthet och enhetlighet, som vore önskvärd. Den polisledande verksamheten utövades även med olika effektivitet inom olika län. — Bristerna i ledningen av polisväsendet visade sig även i avseende å r i k s l e d n i n g e n . Särskilt i rådande tidsläge hade dessa brister varit framträdande. Frånvaron av en allmän planläggning av polisverksamheten hade gjort sig starkt gällande. Bristerna komme jämväl till synes, i vad anginge den mera regelbundna polisverksamheten. Någon ledning av denna verksamhet för riket i dess helhet kunde sålunda i egentlig bemärkelse knappast sägas förekomma. Främst för den polisverksamhet, som sträckte sig utöver de enskilda länen, vore detta en olägenhet; denna verksamhet krävde för sitt rätta bedrivande en central ledning. En a n n a n brist vore, att någon myndighet icke funnes, som för polisväsendet i allmänhet samlade och sammanställde erfarenheter, ägnade att vara till båtnad för polisverksamheten. Även i fråga om den allmänna tillsynen över polisväsendet fram-

28 trädde bristerna hos ledningen. Någon för hela landet central inspektionsverksamhet eller annan verksamhet till utrönande av polisväsendets tillstånd på olika orter ägde sålunda icke rum. Det kunde därför sägas, att polisorganisationen i verkligheten saknade en aktiv högsta ledning. Rörande bristerna i befattningshavarnas anställningsförhållanden framhöll utredningen — under hänvisning till vissa tablåer och sammanställningar — såsom en framträdande olägenhet den väsentliga olikhet i löncställning som förelåg. Denna olikhet förklarades icke av någon motsvarande skillnad i arbetsuppgifterna. .Med lönefrågan ägde spörsmålet om befattningshavarnas rätt att utfå ersättning för resor och andra utgifter i tjänsten nära samband; detta spörsmål vore av särskild betydelse för fjärdingsmannen och övriga befattningshavare vid landsbygdens polisväsen. Jämväl i detta hänseende rådde stor olikhet för befattningshavarna inom skilda polisdistrikt. Med den kommunala anställningen följde, att den enskilde polismannen i regel vore för framtiden bunden vid det polisdistrikt, där han börjat sin tjänstgöring. De nackdelar, som ur berörda synpunkter vidlådde organisationen, gjorde sig icke gällande enbart för personalens del utan även för polisorganisationen i allmänhet. — Även för de högre befattningshavarna gjorde sig olägenheter gällande till följd av att lönesättningen icke avvägts efter enhetliga principer liksom ock på grund av de bristande möjligheterna att för ernående av befordran övergå från en poliskår till annan. De av 1939 års polisutredning befunna bristerna i organisationen komma att av förevarande utredning upptagas till närmare behandling i det följande.

2. F ö r s l a g e t till o r g a n i s a t i o n . I sitt betänkande lämnade 1939 års polisutredning en sammanfattning av sitt förslag. Det torde vara lämpligt att här i erforderliga delar intaga denna sammanfattning såsom komplettering till de upplysningar om förslaget, som meddelats i de förut återgivna direktiven. Mera ingående redogörelse för förslaget kommer att i senare sammanhang lämnas på sådana punkter, där ett närmare inträngande i förslaget visar sig vara av intresse. Därvid kommer redogörelse i nödig utsträckning även att lämnas för yttrandena över förslaget. I sammanfattningen anförde 1939 års polisutredning följande: För att rätt kunna fylla sina viktiga samhälleliga uppgifter vore polisväsendet i behov av en genomgripande omorganisation. Denna omorganisation kunde icke lämpligen företagas med ett bibehållande av den kommunala organisationsformen. På grund härav föresloge utredningen, att polisväsendet i riket förstatligades. Jämväl åklagarväsendet i rikets städer borde i samband därmed övertagas av staten. Vid ett förstatligande av polisväsendet borde emellertid tillses, att de värden, som vore förenade med den nuvarande organisationen, icke äventyra-

29 des. Det inflytande från lekmannahåll, som till följd av kommunernas handhavande av polisväsendets angelägenheter gjorde sig gällande inom organisationen, utgjorde en borgen för att organisationen omfattades av kommunernas och allmänhetens förtroende. Detta vore av så mycket större betydelse, som polisverksamheten på ett omedelbart sätt berörde kommunerna och de enskilda. En statlig polisorganisation finge icke så anordnas, att risk förelåge, att polisen isolerades från sin omgivning och komme att bilda en stat i staten. Med hänsyn till att tryggandet av ordning och säkerhet utgjorde ett grundvillkor för det samhälleliga livets fortgång och utveckling vore det vidare uppenbart, att kommunerna hade stora intressen att bevaka i avseende å polisväsendet jämväl efter detsammas förstatligande. På grund av dessa förhållanden hade utredningen funnit det angeläget att väl sörja för att det kommunala inflytandet finge göra sig gällande inom organisationen samt att utrymme jämväl bereddes för ett starkt lekmannainflytande från annat håll än det utpräglat kommunala. Ur åtskilliga synpunkter hade utredningen ansett avgörande skäl tala för att polisväsendets organisation uppbyggdes enligt grunderna för de statliga verkens organisation. Ledningen av polisväsendet skulle närmast under Kungl. Maj :t handhavas av en polisstyrelse. Polisverket skulle förestås av en chef med generaldirektörs ställning, benämnd rikspolischef. Till styrelsen skulle vara knuten en byråorganisation, bestående av en polisbyrå, en personalbyrå samt en ekonomi- och kanslibyrå. Chefskapet över polisbyrån skulle utövas av en polisdirektör. Denne skulle vara ställföreträdare för rikspolischefen och i övrigt omhänderhava vissa uppgifter vid sidan av byråchefskapet. Den omedelbara kontakten med polisarbetet skulle sålunda från styrelsens sida företrädesvis upprätthållas genom polisdirektören. De båda övriga byråerna skulle förestås av byråchefer. Åt styrelsen skulle för handläggning av ärenden av principiell betydelse eller eljest av större vikt givas kollegial organisationsform. Rikspolischefen, polisdirektören och de båda byråcheferna skulle vara ledamöter i styrelsen. I styrelsen skulle vidare ingå fem särskilda, av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, bland vilka skulle återfinnas representanter för lekmannaintresset och det kommunala intresset. Rikspolischefen skulle vara ordförande i styrelsen. Ärenden, vilka icke skulle behandlas av styrelsen i plenum, skulle avgöras av rikspolischefen eller, så vitt anginge vissa ärenden, av polisdirektören eller byråchef. För polisväsendets ledning närmast under polisstyrelsen hade riket indelats i polismästardistrikt. Polismästardistriktcn skulle tillika vara överåklagardistrikt. Polismästardistrikten utgjorde till antalet 31. De skulle benämnas efter den stad, där distriktsledningen hade sitt säte (polismästarstaden). Beträffande femton län, eller Södermanlands, Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, sammanfölle polismästardistriktsindelningen med länsindelningen. I övrigt hade utredningen vid indelningens verkställande funnit

vissa avvikelser böra göras från länsindelningen. Ledningen av polisverksamheten skulle inom varje polismästardistrikt handhavas av en polismästare. I samtliga polismästardistrikt med undantag av Stockholms, Göte- j borgs, Malmö, Norrköpings, Hälsingborgs och Örebro polismästardistrikt, skulle polismästaren tillika vara överåklagare. I de nämnda polismästardistrikten skulle polisväsendet och överåklagarväsendet organiseras vart för sig. Polismästarbefattningen i dessa distrikt skulle förenas med den lokala polischefsbefattningen i vederbörande polismästarstad. På motsvarande sätt skulle överåklagarbefattningen samorganiseras med distriktsåklagarväsendet i polismästarstaden. I Stockholm, Göteborg och Malmö skulle finnas förste stadsfiskaler, vilka tillika skulle vara överåklagare inom polismästardistrikten. I Norrköpings, Hälsingborgs och Örebro polismästardistrikt skulle överåklagarbefattningen innehavas av stadsfiskalen i vederbörande polismästarstad. I de tre minsta polismästardistrikten, nämligen Västerviks, Visby och Sundsvalls polismästardistrikt, skulle polismästarenöveråklagaren även vara lokal polischef och distriktsåklagare i polismästarstaden. De lokala organisationsenheterna skulle utgöras av åklagardistrikten, d. v. s. av landsfiskalsdistrikten samt de städer, som skulle bilda egna åklagardistrikt. Såsom organisationsenheter för polisväsendet skulle åklagardistrikten benämnas polisdistrikt. Polischefskapet skulle inom landsfiskalsdistrikten utövas av landsfiskal och i stad av stadsfiskal: i vissa städer skulle dock såsom nyss angivits polismästaren tillika vara polischef. Inflytande från lekmannahåll och från kommunernas sida skulle komma till uttryck inom såväl polismäslardistriktsorganisationen som den lokala organisationen. Inom polismästardistrikten skulle för ändamålet finnas en institution med polisfullmäktige. För varje polismästardistrikt skulle finnas två polisfullmäktige. Dessa skulle utses av landstingen och av de städer, | som icke deltoge i landsting. Vid tillsättningen skulle iakttagas, att såväl städerna som landsbygdskommunerna bleve representerade i polisfullmäktige. Polismästaren skulle leda polisfullmäktiges förhandlingar. Det mera omedelbart lokala inflytandet skulle utövas i form av polisnämnder. Polisnämnd skulle finnas inom varje polisdistrikt. Polischefen skulle vara ordförande i nämnden, vilken i övrigt skulle bestå av fyra kommunvalda ledamöter. I polisdistrikt, som bestode av allenast en kommun eller del av kommun, skulle dessa ledamöter utses av kommunernas beslutande organ, medan i sådana polisdistrikt (landsfiskalsdistrikt), som utgjordes av mer än en kommun, ledamöterna skulle utses av en valkorporation, bestående av ombud för kommunerna. Polisfullmäktige och polisnämnder skulle till sin allmänna karaktär vara rådgivande organ. Deras mening skulle inhämtas i alla frågor av mera allmän betydelse inom verksamhetsområdet. De skulle yttra sig över det förslag till utgiftsstat för organisationen, som det skulle åligga polismästaren respektive polischefen att upprätta. Vidare skulle de avgiva yttrande i tillsättningsärenden rörande polispersonalen. Polisfullmäktiges och polisnämndernas verksamhet skulle emellertid icke vara be-

31 gränsad till att avgiva yttrande i nu nämnda frågor, utan institutionerna skulle även vara utrustade med initiativrätt. De skulle sålunda äga en allmän rätt att göra framställningar i frågor, som kunde vara av betydelse ur polissynpunkt för verksamhetsområdet. För att bereda tillfälle för polispersonalen att framföra sina synpunkter i frågor, som anginge tillsättning, utbildning och befordran, skulle till organisationen knytas en institution, benämnd personalfullmäktige. Personalfullmäktige skulle vara anslutna till polismästardistriktsorganisationen. Inom varje polismästardistrikt skulle av polispersonalen utses två fullmäktige, den ene av och bland personalen i städerna och den andre av och bland personalen på landsbygden. Personalfullmäktige skulle höras dels i tillsättningsfrågor, som anginge ordinarie polismansbefattningar till och med kommissaries grad inom polismästardistriktet, och dels över ansökningar från befattningshavare vid polismästardistriktets polisväsen om inträde i överkonstapelsklassen eller kommissarieklassen vid statens polisskola. Vid poliskårerna i städerna hade personalorganisationen anordnats i stort sett efter samma grunder som för närvarande vore gällande. För landsbygdens polisväsen föresloges däremot mera omfattande ändringar. Det extra fjärdingsmanssystemet skulle sålunda ställas på avskrivning. Organisationen skulle uppbyggas på grundval av ordinarie befattningshavare (fjärdingsman), vilka skulle handhava såväl exekutionsbiträdesverksamhet som egentlig polisverksamhet. Inom samhällen och andra orter med tätbebyggelse skulle anställas personal, avsedd för enbart egentlig polisverksamhet. Främst för tillgodoseende av behovet av kvalificerad polispersonal för utredningsverksamhet hade inom åtskilliga landsfiskalsdistrikt inrättats befattningar, motsvarande kriminalkonstapelsbefattningarna i städerna. Befattningshavarna, vilka tillika vore avsedda för ordningspolistjänst, skulle benämnas polisuppsyningsmän. Samma kompetensvillkor skulle i princip gälla för befattningshavare tillhörande samma grad vid såväl städernas som landsbygdens polisväsen. De högre befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet skulle tillsättas av Kungl. Maj :t. I övrigt skulle polisstyrelsen vara tillsättningsmyndighet för alla ordinarie befattningshavare; dock med undantag för viss å särskild stat under justitiekanslersämbetet uppförd personal. Rikspolischefen, polisdirektören, polismästare, som icke tillika vore åklagare, samt vissa polisintendenter skulle tillsättas medelst förordnande på viss tid. Övriga ordinarie befattningshavare skulle tillsättas medelst fullmakt eller konstitutorial. I avseende å länsstyrelsernas ställning till organisationen skulle gälla, alt länsstyrelserna skulle äga utöva en allmän tillsyn över polisväsendet inom vederbörande län med rätt för länsstyrelserna att påtala befunna brister och föreslå åtgärder till förbättring. Länsstyrelserna skulle även äga att på ett mera omedelbart sätt deltaga i själva polisarbetet. För detta ändamål skulle länsstyrelserna tillerkännas direktivrätt i förhållande till organisationen, innebärande att länsstyrelserna skulle äga meddela föreskrift om att en viss polisåtgärd skulle vidtagas. Direktivrätten skulle i avseende å uppgiftens

beskaffenhet icke vara på annat sätt begränsad, än att den skulle avse åtgärd för ordningens och säkerhetens upprätthållande. I övrigt skulle polismästaren i kritiska situationer söka samråd med vederbörande länsstyrelse rörande de åtgärder, som borde vidtagas. Länsstyrelserna skulle bibehållas vid rätten att meddela vitesbestämmelser för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. I länsstyrelsernas ställning såsom administrativa myndigheter komme ändring icke att föranledas av förslaget. Vidare kunde nämnas, att landsfiskalsorganisationen icke skulle inordnas i polisorganisationen i annan bemärkelse, än att landsfiskalerna i sin verksamhet såsom polischefer skulle lyda under myndigheterna inom denna organisation. Landsfiskalerna skulle sålunda fortfarande vara befattningshavare vid landsstaten. De ekonomiska förhållandena mellan staten och kommunerna skulle regleras enligt följande grunder. 1) Kommunerna skulle bibehållas vid skyldigheten att tillhandahålla lokaler åt organisationen samt svara för lokalernas uppvärmning och belysning. 2) Kommunerna skulle utan vederlag till staten överlämna inventarier och utrustning, som anskaffats för polis- och åklagarväsendets behov. Anläggningar och inrättningar, vilka vore att anse såsom fast egendom eller som anskaffats för polisväsendets och annan förvaltningsgrens gemensamma behov, skulle upplåtas till begagnande med samma rätt som varit gällande för den kommunala organisationen. 3) Kommunerna skulle under en övergångstid utgiva kontanta bidrag till staten. Under en tid av tio år efter förstatligandet skulle bidragen utgå med belopp, så bestämda att de ungefärligen motsvarade kommunernas utgifter för polis- och åklagarväsendet vid tidpunkten för förstatligandet. Vid bidragsbeloppens bestämmande skulle hänsyn dock icke tagas till kostnader för hållande av lokaler, inklusive deras uppvärmning och belysning, kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier och utrustning samt pensioneringskostnader. Efter de tio årens utgång skulle bidragsplikten successivt avskrivas under en period av tjugo år med 1/20 årligen; under det sista året av perioden skulle bidraget dock utgå med samma belopp som under det näst sista året.

33 Kap. 4. Allmänna riktlinjer för utredningsarbetet. 1948 års polisutredning har vid planläggning av sitt arbete ansett, att detsamma lämpligen kunde bedrivas efter i huvudsak två linjer. Enligt den ena linjen skulle utredningen redan från början verkställa en jämförelse mellan de fördelar och nackdelar, som äro förenade med å ena sidan en kommunal och å andra sidan en statlig polisorganisation, samt med utgångspunkt från denna jämförelse taga ståndpunkt till frågan, huruvida polisväsendet borde bibehållas kommunalt organiserat eller förstatligas. Med detta tillvägagångssätt skulle utredningen, sedan sådan ståndpunkt tagits, kunna odelat ägna sig åt utarbetandet av organisationsförslag för det sålunda valda alternativet. Risk skulle emellertid enligt utredningens mening föreligga, att ett ståndpunktstagande i denna ordning skulle kunna komma att grundas huvudsakligen på allmänna och principiella synpunkter, medan praktiska och ekonomiska lämplighetssynpunkter av betydelse för bedömande av möjligheterna att genomföra en önskvärd omorganisation icke bleve i tillräcklig omfattning beaktade. På grund härav har utredningen i fråga om sitt arbetsprogram letts in på den andra linjen, vilken innebär, att utredningen först upprättar förslag till såväl en kommunal som en statlig polisorganisation och därefter behandlar frågan om viiken organisationsform som bör förordas. I de båda följande kapitlen framlägger utredningen därför två alternativa organisationsförslag, det ena kommunalt och det andra statligt. I ett slutkapitel kommer utredningen sedermera att taga ställning till vilketdera förslaget utredningen för sin del vill förorda. Innan utredningen utformar de båda alternativen, är det emellertid vissa frågor, som tarva behandling. Sålunda framträder spörsmålet, huruvida polisorganisationen bör i sin helhet vara i princip antingen kommunal eller statlig, eller om densamma till viss del skulle kunna förstatligas men i övrigt bibehållas kommunal. 1939 års polisutredning har å s. 157—161 i Del I av betänkandet behandlat detta spörsmål. Därvid har utredningen till en början övervägt frågan om ett förstatligande av enbart kriminalpolisorganisationen. Utredningen har dock avvisat tanken på en sådan åtgärd. Såsom skäl har utredningen i huvudsak anfört, att någon bestämd gräns icke kunde dragas mellan ordningspolisverksamhet och kriminalpolisverksamhet, att med anledning därav kompetenskonflikter icke skulle kunna undvikas mellan en kommunal ordningspolis och en statlig kriminalpolis, att under varje förhållande risk skulle föreligga, att samarbetet mellan ordnings- och kriminal3—502106

polisen komme att fortlöpa under mindre smidiga former än då ansvarigheten för såväl ordnings- som kriminalpolisverksamheten åvilade polisdistrikten i samma utsträckning, att systemet sannolikt skulle medföra en ej önskvärd fullständig åtskillnad i rekryterings- och befordringshänseende mellan ordningspolisorganisationen och kriminalpolisorganisationen samt att särskilda svårigheter skulle uppkomma för systemets genomförande inom landsbygdens och de mindre städernas polisväsen, där ordningspolisen i all- I mänhet hade att ombesörja jämväl kriminalpolisverksamhet. Av de myndigheter, som yttrat sig över 1939 års polisutrednings förslag, har statens kriminaltekniska anstalt förordat ett förstatligande av enbart kriminalpolisen. I yttrandet anföres, att anstalten bibringats den övertygelsen, att ordningspolisen med fördel skulle kunna behålla en i huvudsak kommunal karaktär. Däremot syntes kriminalpolisverksamheten bäst främjas genom ett förstatligande. Även om det alltid komme att förefinnas ett visst samband mellan ordnings- och kriminalpolisverksamheten, vore detta samband dock enligt anstaltens mening icke så starkt, att det skulle omöjliggöra en differentiering av dessa båda verksamhetsgrenar. De kvalifikationer, som fordrades för ordningspolismän, vore helt andra än för kriminalpolismän. I avseende å rekrytering och utbildning skulle en avsevärd eftektivisering kunna ernås genom en differentiering av polisen i ordningspolis och kriminalpolis. Magistraten i Västerås framhöll, att de uppgifter, som åvilade kriminalpolisen vore, liksom beträffande åklagarväsendet, av utpräglad statlig karaktär och därför av praktiska och organisatoriska skäl syntes böra handhavas av staten själv. Beträffande ordningspolisen i städerna åter syntes det med hänsyn till de skiftande förhållandena i de olika städerna och de krav, som måste ställas på ordningspolisen där, böra ankomma på städerna själva att sörja för att denna uppgift löstes på det sätt, som för varje ort vore lämpligast. Med hänsyn härtill och till vikten av en kommunal förankring av ordningspolisen syntes det tveksamt, huruvida ordningspolisen borde förstatligas. — Uttalande i liknande riktning gjordes även av t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, vilken ansåg det önskvärt, att kriminalpolisen och åklagarväsendet på ett eller annat sätt samordnades i organisatoriskt hänseende; dock med bibehållande av åklagarnas fullt självständiga ställning. Vid övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g till en början beaktat, att rättegångsreformen — främst de nya bestämmelserna om förundersökning i brottmål — medfört behov av en närmare anknytning mellan åklagarorganisationen och kriminalpolisorganisationen än förut, ett behov, som gör sig särskilt gällande i de fall, där åklagarväsendet är helt skilt från polisorganisationen såsom fallet är i större och åtskilliga medelstora städer. Att en viss samordning mellan åklagarorganisationen och kriminalpolisverksamheten är påkallad står för utredningen klart. Under de överläggningar, utredningen hållit med sina experter, har från åklagarhåll framhållits, att i städer med delad polis- och åklagarorga-

35 nisation ett visst antal kriminalpolismän borde ställas till åklagarväsendets ' omedelbara förfogande för stadigvarande användning. Möjligt är, att detta I är en framkomlig väg för spörsmålets lösning. Tillräcklig erfarenhet för en lämplig lösning av samordningsproblemet torde dock ännu ej föreligga, men I det torde redan nu vara klart, att problemet knappast kan lösas efter enhetliga schematiska linjer utan hänsyn till i det enskilda fallet föreliggande lokala och andra särskilda förhållanden. Det föreliggande samordningsproblemet torde emellertid varken med hänsyn härtill eller i och för sig kunna motsvara ett så långt gående steg, att det naturliga organisationssambandet mellan ordningspolisen och kriminalpolisen nu bry tes. Med hänsyn härtill och på övriga av 1939 års polisutredning anförda skäl kan utredningen icke förorda ett förstatligande enbart av kriminalpolisen. I skilda sammanhang har framförts tanken på ett förstatligande avlandsbygdens polisväsen och ett bibehållande av den kommunala organisationsformen för städernas del. 1939 års polisutredning avstyrkte jämväl en sådan anordning under framhållande i huvudsak, att behovet av en samorganisation mellan städernas och landsbygdens polisväsen gjorde sig starkt gällande, att särskilda organisationssvårigheter skulle uppkomma vid stadsbildning liksom ock vid inkorporering till stad av landsbygdskommun eller del därav samt att städerna skulle vederfaras orättvisa, därest ett förstatligande begränsades till landsbygdens polisväsen. Nyssnämnda utredning motsatte sig även en sådan uppdelning, att från ett förstatligande skulle undantagas polisorganisationen i de största städerna. Såsom grund för sin uppfattning härutinnan anförde utredningen främst, att det icke kunde förbises, att ur rikssynpunkt polisorganisationen i viktiga hänseenden måste grundas på poliskårerna i dessa städer, vilka kårer med hänsyn till sin storlek och homogenitet bildade naturliga och lämpliga stödjepunkter för organisationen. Vad 1939 års polisutredning i nu ifrågavarande hänseenden anfört har lämnats utan erinran av remissmyndigheterna. Jämväl förevarande u t r e d n i n g har kommit till den uppfattningen, att ej heller en uppdelning av polisorganisationen på en statlig och en kommunal organisation i enlighet med någon av dessa linjer skulle vara lämplig. På grund av vad sålunda anförts komma utredningens båda alternativa organisationsförslag att bygga på den grundsatsen, att polisorganisationen bör i princip vara antingen kommunal eller statlig. Det nu sagda innebär icke, att utredningen finner hinder möta mot ett förstatligande av polisväsendet på viss ort vid en i övrigt kommunal polisorganisation. Till denna fråga ha statsmakterna för övrigt redan tagit ställning i och med att poliskåren i Boden förstatligades. Såsom i utredningens ovanintagna skrivelse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet anmärkts, föreligger från Haparanda stad framställning, att polisväsendet i Haparanda landsfiskalsdistrikt måtte förstatligas. Utredningen har icke funnit sig böra ingå i prövning av denna framställning i och för sig liksom ej heller överhuvudtaget av frågan om polisorganisationen på viss eller vissa

36 orter bör förstatligas vid en bibehållen kommunal organisationsform för polisväsendet i allmänhet. För prövning av sådan fråga tarvas ingående specialundersökningar, och utredningen har icke ansett sig böra företaga dylika undersökningar. Utredningen vill därför i förevarande spörsmål allenast såsom sin uppfattning uttala, att det synes utredningen med visst fog kunna antagas, att i vissa delar av rikets gränstrakter förhållandena kunna påkalla ett lokalt förstatligande av polisväsendet. Utredningen utgår från att vid dylika lokala förstatliganden överenskommelser träffas mellan staten och vederbörande polisdistrikt rörande de ekonomiska frågornas reglering, och det framstår för utredningen såsom naturligt, att därvid tillses, att polisdistrikten icke erhålla en i ekonomiskt hänseende gynnad ställning i förhållande till de polisdistrikt, som i första hand själva få bekosta sitt polisväsen. Ett annat spörsmål, som tarvar övervägande i detta sammanhang, är frågan om polisväsendets och åklagarväsendets förhållande till varandra. Av vad tidigare anförts framgår, att samorganisation föreligger i flertalet städer, som utgöra egna åklagardistrikt, på det sätt att polischefs- och distriktsåklagarbefattningarna äro förenade. Inom landsfiskalsdistriktsorganisationen förefinnes motsvarande samordning inom samtliga distrikt; i ett distrikt finnes dock jämte distriktsåklagaren-polischefen en landsfiskal med enbart åklagaruppgifter. I förhållande till statsåklagarorganisationen är polisorganisationen fristående allenast så vitt angår de tre största städerna; övriga statsåklagare (d. v. s. landsfogdarna) äro såväl åklagare som länspolischefer. 1939 års polisutredning föreslog en uppdelning av polisväsendet och åklagarväsendet på skilda organisationer inom de sex största städerna och de sex polismästardistrikt, som skulle bildas med dessa städer som centralorter. Utredningen uttalade, att den anlagt restriktiva synpunkter på frågan om den delade organisationstypens begagnande, och framhöll, att det icke kunde förbises, att vid en uppdelning kompetenskonflikter i praktiken kunde uppkomma vid tillämpningen av den nya rättegångsbalkens bestämmelser om förundersökning i brottmål. Gränsen mellan spaningsverksamheten, vilken verksamhet i regel skulle vara en polisuppgift, och den följande brottsutredningen, som skulle ankomma på åklagaren, läte sig svårligen draga enligt några på förhand bestämda linjer, utan avgörandet av frågan om vid vilken tidpunkt en av polisen inledd förundersökning skulle omhändertagas av åklagaren måste i allmänhet överlämnas till bedömande i varje fall för sig. På samma sätt kunde bestämmelserna om tillhandahållandet av kriminalpolispersonal åt åklagaren för biträde i dennes utredningsverksamhet medföra förvecklingar liksom ock föreskriften, att åklagaren skulle övertaga undersökning redan på spaningsstadiet eller meddela anvisningar till polismyndigheten rörande undersökningens bedrivande. Det vore naturligt, att samarbetet mellan polis- och åklagarväsendet skulle underlättas genom en enhetlig högsta ledning för polismästardistrikten. Inom de distrikt, där de största städerna funnes, syntes en dylik organisation

37 emellertid av praktiska skäl icke lämpligen kunna genomföras. Ledningen av polisverksamheten inom dessa distrikt syntes k o m m a att utgöra ett så omfattande arbete, att polismästaren svårligen skulle medhinna att mera regelbundet vara verksam jämväl som överåklagare. Ett sammanförande av uppgifterna på gemensamma befattningshavare skulle därför bliva mera skenbar än verklig. Med hänsyn därtill hade utredningen funnit sig böra organisera överåklagarsysslan fristående från polisledningen inom de ifrågavarande sex distrikten. I sitt yttrande över 1939 års polisutrednings betänkande har föreningen Sveriges häradshövdingar förklarat sig anse sammankopplingen polischefåklagare av skilda orsaker vara olämplig. Det vore för rättsskipningen av sådan betydelse, att åklagarväsendet organiserades helt fristående från polisväsendet, att ett frångående av denna princip endast borde ske i undantagsfall. I vart fall borde icke överåklagarsysslan förenas med polismästartjänst. I samma riktning uttalade sig statens kriminaltekniska anstalt. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm förklarade, att en uppdelning av polis- och åklagargöromålen på skilda befattningshavare syntes komma att bliva oundviklig med hänsyn till de för åklagarna ökade befogenheterna och skyldigheterna enligt nya rättegångsbalken. — I vissa andra yttranden rekommenderades utredning av frågan om uppgifternas fördelning på skilda befattningshavare. Göta hovrätt och föreningen Sveriges stadsdomare funno däremot en samorganisation lämplig. I övrigt berördes frågan närmare allenast av landsfogden i Uppsala län, som bl. a. framhöll, att polischefs- och åklagaruppgifterna ofta ägde sådant samband, att det utgjorde en fördel att förena uppgifterna i samma hand. I likhet med 1939 års polisutredning har f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g funnit övervägande skäl ur praktisk synpunkt tala för att samordningen mellan polis- och åklagarväsendet bibehålies i alla de fall, då arbetsbördans omfattning icke lägger hinder härför. Till stöd för denna uppfattning torde även kunna åberopas, att åklagarorganisationen i den nya rättegångsbalken är uppbyggd på den bestående organisationens grund. En genomgående uppdelning av åklagar- och polischefsuppgifterna på skilda befattningshavare skulle medföra en högst genomgripande omorganisation av polis- och åklagarväsendet. För landsfiskalsdistriktsorganisationens del har en sådan åtgärd, utredningen veterligen, icke tidigare ifrågasatts. Vad städerna beträffar har grundfordran för att stad skall kunna bilda eget åklagardistrikt varit den, att polischefs- och åklagaruppgifterna i staden — i vissa fall med tillägg av utmätningsgöromålen — skulle giva full sysselsättning åt minst en befattningshavare. Ett särskiljande i princip av polischefs- och åklagaruppgifterna skulle sålunda nödvändiggöra ett upprivande av hela distriktsäklagarorganisationen. En sådan åtgärd kan utredningen, som i ämnet samrätt med 1947 års landsfiskalsutredning, icke för sin del förorda. Utredningens uppfattning är tvärtom den, att polis- och åklagaruppgifterna böra hållas samlade på en hand, så länge detta är möjligt. Först om arbetsupp-

38 gifterna visa sig så omfattande, att en gemensam organisation icke längre av denna anledning kan bibehållas, bör en uppdelning åvägabringas. Till frågan om en uppdelning av landsfogdebefattningarna återkommer utredningen i det följande. Jämväl ett annat spörsmål, som har avseende å åklagarväsendet, är av den beskaffenhet, att utredningen funnit sig böra behandla det, innan utredningen lämnar redogörelse för de båda alternativa organisationsförslagen, nämligen åklagarväsendets förstatligande för sig. I sitt betänkande uttalade 1939 års polisutredning den uppfattningen, att åklagarväsendet i städerna borde bliva statligt, även om polisväsendet icke skulle komma att förstatligas. Såsom skäl anfördes främst, att åklagaruppgifterna i alldeles särskild grad måste betecknas såsom uppgifter av statlig natur och att åklagarna först genom statsanställning kunde beredas den fria och från sidoinflytelser oberoende ställning, som borde tillkomma dem i och för tjänstens behöriga omhänderhavande. Den sålunda föreslagna åtgärden vann anslutning i flertalet av de yttranden över betänkandet, däri frågan berördes. I tillstyrkande riktning uttalade sig bl. a. justitiekanslersämbetet, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, statskontoret, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler samt tio av de elva länsstyrelser, som ingått på frågan. Svea hovrätt tillstyrkte visserligen utan tvekan ett förstatligande av åklagarväsendet men ansåg, att det skulle vålla avsevärda organisatoriska svårigheter att förstatliga enbart åklagarväsendet, då åklagar- och polischefsuppgifterna i de flesta städer vore förenade hos en och samma befattningshavare. överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län funno, att ett förstatligande av åklagarväsendet oberoende av polisväsendet icke lämpligen borde ske beträffande de städer, där stadsfiskalen tillika vore polischef. T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm ansåg, att ett förstatligande av åklagarväsendet förutsatte en fullständig boskillnad mellan åklagar- och polisväsendet, så att åklagargöromålen uppdroges åt enbart åklagare och polisgöromålen åt enbart polistjänstemän. Intill dess så skett, borde med ett förstatligande av åklagarväsendet anstå. Anmärkas må i detta sammanhang, att Linnér i sitt år 1922 avgivna förslag till omorganisation av polisväsendet i riket föreslog ett förstatligande av stadsfiskalstjänsterna likom även av polismästartjänsterna under framhållande bl. a. av fördelen, att polispersonalen härigenom ställdes under fedning av statstjänstemän. U t r e d n i n g e n delar uppfattningen, att skälen för ett förstatligande av städernas åklagarväsen äro starkare än för ett förstatligande av polisväsendet. Utredningen inser emellertid svårigheterna att genomföra ett dylikt begränsat förstatligande i de städer, där polis- och åklagaruppgifter äro förenade i en hand. Bland annat på denna grund har utredningens kommu-

39 nala alternativ grundats på den förutsättningen, att såväl polisväsendet som åklagarväsendet i städerna, åtminstone tills vidare, bibehålies kommunalt. Det statliga alternativet innefattar å sin sida förslag till förstatligande av båda organsationerna. I detta sammanhang torde även böra behandlas frågan om polisorganisationens förhållande till övriga organisationer inom förvaltningen, vilka ha en med densamma ensartad eller närliggande verksamhet. Härvid märkes främst civilförsvaret, kust- och gränsbevakningsväsendet, utlänningskontrollen samt de militära polisorganisationerna. Vad civilförsvaret beträffar, har detta såväl lokalt som centralt givits en självständig organisation. Samordning med polisväsendet föreligger visserligen på det sätt, att polischeferna i stor omfattning äro civilförsvarschefer och att andra befattningshavare vid polisväsendet tjänstgöra såsom tjänstegrenschefer inom civilförsvaret. I denna sin verksamhet äro befattningshavarna underställda myndighetsorganisationen vid civilförsvaret. U tr e d n i n g e n utgår från att polisväsendet och civilförsvaret även för framtiden skola utgöra skilda organisationer, och denna förutsättning ligger till grund för utredningens båda alternativ. Utredningen kommer icke att ingå på frågan, vilka åtgärder som kunna visa sig erforderliga för en samordning av de båda organisationernas arbetsuppgifter. Denna fråga bör upptagas till närmare behandling, sedan spörsmålet om polisväsendets organisation bragts till sin lösning. I fråga om kust- och gränsbevakningsväsendet föreligger ett av kust- och gränsbevakningsutredningen den 22 april 1948 avgivet betänkande med utredning angående arbetsuppgifterna för tullverkets kust- och gränsbevakning. Betänkandet, som även berör utlänningskontrollen i vad densamma avser pass- och personkontroll vid rikets gränser, bygger i organisatoriskt hänseende i stort sett på de rådande förhållandena. Kust- och gränsbevakningen skall sålunda allt fortfarande omhänderhavas dels av den under tullverket lydande kust- och gränsbevakningspersonalen och dels av polis- och passkontrollpersonal. Kust- och gränsbevakningspersonalen skall vara underställd en till generaltullstyrelsen knuten gemensam chef. I vissa situationer, exempelvis vid starka flyktingströmmar, särskilt krävande anhopningar av övervakningsgöromål o. d., skall för visst gränsområde kunna av länsstyrelsen i samråd med generaltullstyrelsen förordnas särskild person att utöva den omedelbara och samlade ledningen av gränsövervakningen (gränsövervakningsledare). I övrigt bygger förslaget på den grundsatsen, att ett intimt samarbete skall upprätthållas mellan de olika organisationernas ledning och personal. Särskilda anstalter förutsättas komma till stånd vid krig eller krigsfara. — F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g har icke ansett sig böra närmare ingå på det omfattande frågekomplex, som sammanhänger med en omorganisation av kust- och gränsbevakningen samt utlänningskontrollen. Enligt utredningens mening böra statsmakterna först taga ställning till spörsmålet, huruvida polisväsendet bör förstatligas eller icke. Sedan denna fråga avgjorts och i samband därmed även polis-

40 väsendets interna organisation blivit närmare utformad, böra spörsmålen om en förändrad organisation av kust- och gränsbevakningen samt utlänningskontrollen upptagas till bedömande. Det synes utredningen icke osannolikt, att dessa spörsmål kunna bliva föremål för olika lösningar, allteftersom polisväsendet bibehålies vid en kommunal eller gives en statlig organisation. På motsvarande sätt böra även förhållandena till de militära polisorganisationerna regleras först sedan polisväsendets organisationsfråga blivit bragt till sin lösning. En bidragande orsak till utredningens ståndpunkt rörande förhållandet mellan polisorganisationen och nu senast berörda organisationer har varit, att utredningen velat vinna, att avgörandet av det viktiga spörsmålet om polisväsendets organisation icke skall bliva fördröjt av frågor, som ur polisväsendets synpunkt äro att anse såsom andrahandsproblem.

41 Kap. 5. Utredningens alternativ I. Bibehållen kommunal organisation. Vid utarbetandet av förevarande alternativ har huvudgrundsatsen för utredningen varit att söka klarlägga, vilka åtgärder som i skilda hänseenden äro erforderliga för att inom ramen av en i princip bibehållen kommunal polisorganisation i möjligaste mån avhjälpa de mera påtagliga bristerna i den nuvarande organisationen. Såsom av det följande närmare framgår äro dessa åtgärder av sådan natur, att de komma att i icke oväsentlig grad ingripa i den kommunala självbestämningsrätten, varjämte de komma att medföra ökade förpliktelser för kommunerna i fråga om tillhandahållande av personal för polisverksamhet utanför vederbörande polisdistrikt. Utredningen har därför funnit, att åtgärderna icke rättvisligen kunna genomföras med mindre staten ikläder sig vidgat deltagande i kostnaderna för polisväsendet. Förslaget kan sålunda sägas bygga på en ökad samverkan mellan staten och kommunerna i avseende å polisväsendet. En annan grundsats för förslaget är, att utredningen velat utjämna skillnaden mellan kommunerna inbördes i fråga om kostnaderna för polisverksamheten. I samband med nu anmärkta organisationsspörsmål har utredningen även uppmärksammat behovet av ändrade anordningar i vad angår polisverksamhetens ledning såväl inom länen som för riket i dess helhet. Organisationen i dessa hänseenden har utredningen utformat på grundval av den principen, att ansvaret för och ledningen av polisväsendet i första hand bör vara en lokal uppgift och att en central myndighets verksamhet här bör begränsas till sådana områden, där en samlande ledning visar sig påkallad. Utredningens förslag i olika avseenden kommer härefter att redovisas under skilda rubriker.

A. Den lokala organisationen. 1. Polisdistrikten. I ett tidigare sammanhang ha vissa uppgifter lämnats rörande polisdistrikten och deras fördelning på städer, köpingar och landsbygdsdistrikt. Vid jämförelse mellan dessa uppgifter, vilka grunda sig på förhållanden den 1 januari 1949, och motsvarande uppgifter i 1939 års polisutrednings betänkande, vilka uppgifter avse förhållandena den 1 januari 1944, finner man,

att avsevärda förändringar i polisdistriktindelningen inträtt under ifrågavarande femårsperiod. Betecknande för utvecklingen är, att de extra polisdistrikten nedgått med nära hälften. Denna utveckling är i och för sig gynn- j sam och visar hän på en vidgad förståelse från kommunernas sida för polisorganisationens behov. Härvid torde även böra märkas, att utvecklingen ägt rum under tid, då den svävande kommunindelningsfrågan verkat hämmande på kommunala omorganisationsåtgärder av ifrågavarande slag. I samband med de undersökningar, utredningen vidtagit, har även från de län, där extra distrikt ännu förekomma i större utsträckning, upplysts, att indelningen till ordinarie distrikt måst anstå inom sådana delar av länen, där kommunindelningsreformen kunnat förväntas medföra avsevärda förändringar i den bestående indelningen, enär man icke velat sammanföra kommuner till gemensamma polisdistrikt, vilka måhända komme att alltför mycket avvika från de nya kommunerna. Rörande förändringarna i polisdistriktsindelningen torde vidare böra observeras, att de ordinarie distriktens antal nedgått från 949 till 905 trots den relativt stora minskningen av antalet extra distrikt. Visserligen har i ett 30-tal fall ordinarie distrikt övergått till att bliva stads- eller köpingsdistrikt, men den minskning av de ordinarie distriktens antal, som detta oaktat uppkommit, giver vid handen, att utvecklingen gått mot en indelning i allt större distriktsenheter. Denna utveckling besannas av det uppgiftsmaterial, som utredningen införskaffat, av vilket bland annat framgår, att icke endast extra distrikt varit föremål för sammanslagning utan att detta jämväl varit fallet med ordinarie distrikt. 1 detta sammanhang torde även böra uppmärksammas, att 85 polisdistrikt numera omfatta landsfiskalsdistrikt i dess helhet, under det att f>9 sådana polisdistrikt funnos den 1 januari 1944. Polisdistriktsindelningen kan sålunda sägas ha i vissa hänseenden undergått förbättringar i förhållande till den indelning, som förelåg till bedömade av 1939 års polisutredning. Å andra sidan har indelningen på vissa häll försämrats, därigenom att nybildade städer och köpingar utbrutits såsom självständiga polisdistrikt ur tidigare bestående distrikt. Den kritik, som 1939 års polisutredning riktade mot polisdistriktsindelningen, var utformad med ledning av två huvudsynpunkter. För det första fann utredningen, att ett ändamålsenligt uppbyggande av polisorganisationen omedelbart motverkades av bestämmelsen, att stad och därmed i polishänseende jämställd köping alltid skulle utgöra för sig bestående polisdistrikt, och för det andra framhöll utredningen, att polisdistriktsindelningen överhuvudtaget var alltför ojämn och i stor omfattning byggde på alltför små organisationsenheter för att kunna ligga till grund för en rationell organisation. I det följande kommer spörsmålet om polisdistriktsindelningen att behandlas främst ur dessa båda synpunkter. Frågan om vidtagandet av åtgärder för att bryta isoleringen i polisdistriktshänseende mellan å ena sidan städer och flertalet köpingar samt å a n d r a sidan landsbygden har under tiden efter avgivandet av 1939 års polisutrednings förslag på skilda sätt gjorts till föremål för statsmakternas

uppmärksamhet. I en den 1 december 1945 till statsrådet och chefen föi socialdepartementet ingiven framställning anhöll sålunda landsfiskalen i Tierps distrikt — under förmälan bland annat att för en ändamålsenlig organisation av polisväsendet i nämnda landsfiskalsdistrikt, omfattande Tierps köping och tre socknar, tarvades ett sammanförande av kommunerna till gemensamt polisdistrikt — att statsrådet ville vidtaga åtgärder för åstadkommande av sådana ändringar i lagen angående polisväsendet i riket, att landsfiskalsdistrikt tillhörande stad så ock köping, som enligt särskilda bestämmelser vore skyldig att själv bekosta sitt polisväsen, kunde tillsammans med kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt utgöra polisdistrikt. Vid 1946 års riksdag bragtes spörsmålet under riksdagens bedömande genom motioner i båda kamrarna. I en i första kamraren väckt motion hemställde herrar Linnér och Holmbäck, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning angående möjligheterna för att en i landsfiskalsdistrikt ingående mindre stad eller en köping, som enligt särskild bestämmelse vore skyldig att bekosta sitt polisväsen, skulle kunna tillsammans med en eller flera socknar inom samma landsfiskalsdistrikt bilda ett polisdistrikt. I motion i andra k a m m a r e n av herr Jacobsson i Igelsbo m. fl. hemställdes, att riksdagen måtte besluta sådana ändringar i lagen om polisväsendet i riket och andra dithörande författningar, att i landsfiskalsdistrikt ingående stad, vars invånarantal understege 10 000, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse vore skyldig att bekosta sitt polisväsen, kunde tillsammans med andra kommuner inom samma landsfiskalsdistrikt bilda ett polisdistrikt. I motiveringen till motionerna, vilka voro i huvudsak likalydande och däri särskilt åberopades det aktuella fallet med Tierps landsfiskalsdistrikt, anfördes bl. a. följande: Vid organiserandet av landsbygdens polisväsen har det visat sig, att personalbehovet i regel motsvaras av en polisman (fjärdingsman) för 2 500—3 000 invånare. Enär det i mindre städer och köpingar i allmänhet finnes en poliskommissarie (eller polisuppsyningsman) och minst en ordinarie eller extra polisman, torde vid en omreglering av polisdistrikten antalet polismän mångenstädes kunna reduceras. Härigenom uppkommer en avsevärd besparing för såväl staten som kommunerna i kostnaderna för polisväsendet. Vidare medför en sådan omorganisation, att polischefen (landsfiskalen), som i många fall har sin stationsort i stad eller köping, får möjlighet att för befälsföring och för utredningar utnyttja tillgängligt polisbefäl inom hela landsfiskalsdistriktet. Erfarenheten har givit vid handen, att i många fall den lämpligaste omfattningen av polisdistrikt sammanfaller med landsfiskalsdistriktet. I polisdistrikt, som omfattar två eller flera kommuner, ha i regel bildats kommunalförbund för att utöva polisdistriktets rättigheter och skyldigheter med en direktion såsom beslutande organ. I de fall, där stad eller köping ingått i landsfiskalsdistriktet, har en dylik samordning ej kunnat åstadkommas med hänsyn till polislagens bestämmelser om polisdistriktsindelningen. På hemställan av första lagutskottet, som förehaft de båda motionerna till behandling, avlät riksdagen den 25 maj 1946 skrivelse till Konungen med anhållan i enlighet med den av herrar Linnér och Holmbäck väckta motionen.

44 Riksdagens skrivelse har från inrikesdepartementet överlämnats till utredningen. Såsom av det inledande kapitlet närmare framgår, har chefen för inrikesdepartementet — efter erinran att indelningen i polisdistrikt icke är rationell — i de för utredningen meddelade direktiven framhållit, dels att utredningen bör undersöka, huruvida icke större och mera enhetliga polisdistrikt kunna åstadkommas genom att staten förbehåller sig större befogenheter vid fastställande av distriktsindelningen än som nu tillkomma länsstyrelserna, och dels att utredningen bör ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om förening av stad eller köping med kringliggande landsbygd till ett polisdistrikt. Den fråga, som i första hand tarvar uppmärksamhet vid bedömandet av de åtgärder, som kunna vara erforderliga i avseende å polisdistriktsindelningen, är frågan om kommunindelningsr ef ormens inverkan på indelningen. Det torde vara otvivelaktigt, att denna reform kommer att medföra förbättringar på området. I stort sett torde sålunda de extra polisdistrikten komma att försvinna i samband med reformen. Det spörsmål, som föreligger till övervägande, torde i första hand kunna sägas omfatta frågan, huruvida en omedelbart på de nya kommunerna grundad indelning i polisdistrikt kan bliva tillfyllest för polisorganisationen eller om ett sammanförande av kommuner till gemensamma polisdistrikt blir påkallad även efter reformens ikraftträdande. För att erhålla material till bedömande av denna fråga har utredningen inhämtat utlåtanden i ämnet från länsstyrelserna. Utredningen har därvid i första hand anhållit om yttrande i frågan, i vad mån polisorganisationens speciella behov kunnat tillgodoses vid upprättandet av förslagen till ny kommunindelning, främst i vad det angår önskemålet att till gemensamma polisdistrikt kunna förena naturliga bebyggelsecentra eller eljest ur polissynpunkt lämpliga verksamhetsområden. Av samtliga länsstyrelser i län, där ändring i kommunindelningen kommer att äga rum — detta är förhållandet med samtliga län utom Västerbottens och Norrbottens län — har vitsordats, att reformen kan förväntas bliva av stort värde för polisorganisationen. Nio länsstyrelser (länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs och Jämtlands län) ha förklarat sig anse, att den av dem föreslagna kommunindelningen jämväl i regel bör kunna läggas till grund för indelningen i polisdistrikt; dock har i en del utlåtanden framhållits, att ett sammanförande av kommuner till gemensamma polisdistrikt torde komma att visa sig erforderligt i vissa fall. Av utlåtandena från övriga länsstyrelser framgår, att dessa visserligen funnit de föreslagna kommunerna vara ägnade att bilda en ojämförligt mycket bättre utgångspunkt för polisdistriktsindelningen än de nuvarande kommunerna men att den nya kommunindelningen likväl icke såsom helhet betraktad är tillfyllestgörande ur polissynpunkt. Av de länsstyrelser, som äro hänförliga till den förstnämnda gruppen,

45 anför länsstyrelsen i Kronobergs län, att ehuru länsstyrelsen vid förslagets uppgörande icke ansett sig kunna taga särskild hänsyn till polisorganisationens behov, torde de föreslagna nya kommunerna dock i regel med hänsyn till bebyggelse, huvudort, kommunikationer m. m. komma att utgöra lämpliga verksamhetsområden ur polissynpunkt. Indelningen i polisdistrikt syntes därför efter genomförandet av kommunindelningsreformen böra ändras så, att distrikten komme att sammanfalla med de nybildade kommunerna. Med hänsyn till areal och folkmängd torde dessa distrikt komma att få behov av en fullt sysselsatt ordinarie polisman, vilket u r polissynpunkt givetvis skulle medföra en betydande förbättring jämfört med nuvarande förhållanden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län upplyser, att länsstyrelsen vid uppgörandet av sitt förslag utgått från angelägenheten av att varje stor kommun som regel skulle kunna bilda ett polisdistrikt, varför kommunalförbunden skulle kunna försvinna. En storkommun bestode schematiskt av en huvudort med kringliggande uppland, vilket syntes vara en naturlig grund även för polisdistriktsindelningen, och storleken av storkommunerna torde i allmänhet räcka till för uppbärande av ett eget polisväsen. Det förutsattes dock, att samverkan på detta område skedde mellan storkommun och inom densamma beläget municipalsamhälle. Att »förena naturliga bebyggelsecentra» till gemensamma polisdistrikt syntes länsstyrelsen i övrigt endast böra ifrågakomma, då i undantagsfall en storkommun ansåges vara en alltför liten enhet. Länsstyrelsen i Värmlands län framhåller, att den omständigheten, att stad eller köping icke kunde förenas med kringliggande landsbygd till ett polisdistrikt, vore en olägenhet, som icke kunde anses vara särskilt framträdande i länet. Olägenheterna av för små polisdistrikt syntes i stort sett komma att försvinna genom den nya kommunindelningen. Det övervägande antalet distrikt komme att få mer än två polismän. Det hade dock icke kunnat undvikas, att nya distrikt med allenast en polisman måst föreslås. Här återstode emellertid alltid möjligheten att åstadkomma förbättring genom inrättande av polisdistriktsförbund, därest så av kommun påyrkades eller funnes särskilt påkallat för polisverksamhetens behöriga upprätthållande. Av de länsstyrelser, som intaga ståndpunkten att polisorganisationens indelningsfråga icke blir tillfyllestgörande löst genom den föreslagna kommunindelningen, framhålla sju länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Gotlands, Hallands och Västmanlands län, önskvärdheten av att polischefsdistriktsindelningen i stället lägges till grund för indelningen i polisdistrikt, medan länsstyrelsen i Malmöhus län helt allmänt ifrågasätter, om det icke kan visa sig ändamålsenligt att tillskapa ännu större polisdistrikt än vad de nya storkommunerna innebära, varjämte länsstyrelsen uttalar, att det också bör övervägas, om icke möjlighet bör stå öppen att sammanföra stad eller köping, som själv bekostar sitt polisväsen, med kringliggande landsbygd till en enhet.

40 Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar — sedan länsstyrelsen upplyst, att folkmängden i de av länsstyrelsen föreslagna 22 nya landskommunerna varierade mellan lägst 2 059 och högst 6 904 med ett medeltal av 3 900 personer — i huvudsak följande: I så gott som alla fall, där de föreslagna nya kommungränserna kommit att skära gränserna för polisdistrikten, kan full anpassning till den föreslagna nya kommunindelningen ske genom sammanslagning av hela polisdistrikt med varandra. Länsstyrelsen har härvid gått in för att tillskapa så stora polisdistrikt, att full sysselsättning kunde förväntas för minst två ordinarie befattningshavare. Idealet för en polisdistriktsorganisation är dock enligt länsstyrelsens mening att låta landsfiskalsdistrikten bilda polisdistrikt, och länsstyrelsen har endast goda erfarenheter från de håll i länet där sådan anordning redan genomförts. Ett viktigt skäl för en sådan sammanslagning är det rent polisiära, men även ur andra synpunkter är en sådan sammanslagning lämplig bl. a. i lönehänseende. Om man har många polisdistrikt, är det oftast svårt att erhålla enhetliga lönebestämmelser för befattningshavarna. Det bör ock beaktas att, även om man får en ny kommunindelning med större primärenheter, dessa visserligen bliva tillräckligt stora och bärkraftiga för att garantera skäliga löner åt de ordinarie fjärdingsmannen men ändock för små för att kunna bära kostnaderna för avlöning av de högre polisbefäl, vilkas anställande torde bliva ofrånkomligt. Ett sammanförande av hela landsfiskalsdistrikt till gemensamt polisdistrikt kommer givetvis att medföra bildandet av särskilda kommunalförbund för ändamålet, något som man med en ny kommunindelning avsett att onödiggöra, men fördelarna med större polisdistrikt torde likväl väl uppväga nackdelarna med ett system med kommunalförbund. Här i länet skulle polisväsendet vinna mycket genom att på sina håll kunna göras gemensamt för stad eller köping och kringliggande landsbygd, men en sådan anordning har icke varit möjlig att genomföra på grund av det olika sätt, på vilket polisväsendet bekostas i de olika kommunerna. Ett typiskt fall är Arboga landsfiskalsdistrikt, i vilket ingå dels ett flertal landskommuner, dels Arboga landsrättsförlagda stad och dels Kungsörs köping. Landskommunerna ha redan nu saramanslagits tiil ett gemensamt polisdistrikt med två befattningshavare, medan staden och köpingen alltjämt måst bilda var sitt polisdistrikt. Ur flera synpunkter hade det i detta fall varit synnerligen lämpligt att sammanslå samtliga lands- och stadskommuner till ett polisdistrikt under den redan nu gemensamma polischefen. Länsstyrelsernas utlåtanden äro grundade på deras förslag till ny kommunindelning. Ehuru de sålunda icke bygga på den fastställda indelningen, torde de dock rätt väl lämpa sig såsom ett allmänt underlag för ifrågavarande spörsmåls bedömande. För att få frågan ytterligare belyst har utredningen emellertid låtit verkställa en statistisk undersökning av den numera beslutade kommunindelningen beträffande ett antal län. Resultatet av undersökningen framgår i vad avser landskommunerna av följande tablå. I tablån redovisas antalet landskommuner enligt den nya kommunindelningen, lägsta och högsta folkmängden inom kommunerna, kommunernas fördelning på vissa folkmängdstal samt lägsta och högsta antalet skattekronor inom kommunerna. Folkmängdsuppgifterna grunda sig på förhållandena den 1 januari 1949 i de kommuner, varav de nya kommunerna bestå, och på motsvarande sätt redovisas antalet skattekronor, de senare enligt 1948 års taxering. Uppgifterna äro hämtade från den officiella statistiken.

47 Landskommuner enl. den nya kommnnindelningen <-+

Län

1) Stockholms.... 2) Östergötlands. . 3) Kronobergs.... 4) Kristianstads ..

Folkmängd

Vi 1 9 4 9

SL o

Antal kommuner med folkmängd

a

5 2 3 2 4

10 4 13 14 18 4 5 8 76

12 17 14 14 13 6 7 12 95

3 9 5 9 5 6 7 3 47

3 1 1 3 11 5 3 4 31

mellan 3 3 Lägst Högst 1000- 2 0 0 0 - 3000 4 0 0 0 - 5 0 0 0 c

38 1145 20124 36 1653 6338 36 1399 5 844 45 1803 8 255 55 1141 8 422 6) Västmanlands.. 21 2159 5 733 7) Gävleborgs . . . . 35 1621 14 294 32 1015 8 387 298 1015 20124

2 3 21

Antal kommuner med folkmängd över 6 000

> 3

Antal skattekronor enligt 1948 års taxering Lägst Högst

5 14 769 478 815 3 21879 109 265 16 690 89 922 3 22 901 115 824 4 20 829 149 414 31652 107 690 11 25 551 274 023 2 13 919 122 149 28 13 919 478 815 i

Av tablån torde kunna utläsas, att om polisdistriktsindelningen för landskommunernas del uppbygges på den nya kommunindelningen, kommer någon mera avsevärd förbättring i dessa kommuners indelning i polisdistrikt icke att komma till stånd i förhållande till den indelning, som nu vunnits eller kan vinnas genom sammanläggning av kommuner till gemensamma polisdistrikt. Av de i ett tidigare sammanhang lämnade uppgifterna om polisdistrikten framgår, att för närvarande icke mindre än 618 av de 905 ordinarie distrikten utgöras av distrikt med allenast en befattningshavare. Den verkställda undersökningen rörande de nya kommunerna torde utvisa, att distrikt av denna typ komme att i stor omfattning kvarstå även efter kommunindelningsreformen, därest organisationen utformades med kommunerna såsom distriktsenheter. Dylika distrikt äro emellertid enligt utredningens uppfattning alltför små för att bilda underlag för en rationell polisorganisation. Härutinnan torde kunna åberopas, vad länsstyrelsen i Västmanlands län anfört i sitt ovan intagna utlåtande. Tillläggas kan, att särskilda svårigheter uppkomma i dessa distrikt, då det gäller att ordna vikariefrågan vid semester och annan tjänstledighet för befattningshavare. I större distrikt lösas frågor av denna art lättare därigenom, att befattningshavarna kunna tjänstgöra för varandra. Vikariefrågan är dock under alla förhålladen ett svårlöst spörsmål inom landsbygdens polisväsen, främst till följd av att befattningshavarna i regel ha var sina tjänstgöringsdistrikt, vilka äro så avpassade, att de giva full sysselsättning för en befattningshavare. Några befattningshavare, som kunna rycka in såsom ersättare vid förfall för de ordinarie befattningshavarna, finnas sålunda icke, utan en vikarie måste i allmänhet samtidigt uppehålla den egna tjänsten. Ehuru rekryteringsfrågan icke ingår i det uppdrag, som anförtrotts förevarande utredning, torde det i detta sammanhang dock kunna påpekas, att därest tillräckligt stora polisdistrikt tillskapas, möjligheter — om än i begränsad utsträckning — synas uppkomma att anordna rekryteringsbe-

fattningar även inom polisväsendet på landsbygden. Hinder torde då icke möta, att befattningar, som icke äro ordinarie, inrättas inom polisdistrikten, vilkas innehavare äro avsedda att biträda i polistjänsten samt att stå till förfogande såsom vikarier för de ordinarie befattningshavarna. Uppenbart är emellertid, att en sådan organisation icke torde k u n n a genomföras annorledes än på längre sikt och i samband med uppkomsten av frågor om 1 utökning av personalen eller andra omorganisationsfrågor. Jämväl u r andra I synpunkter än de nu berörda kunna polisdistrikt med allenast en befattningshavare icke sägas vara tillfredsställande. Härom torde främst böra framhållas, att frågor om tillgodoseendet av polisväsendets behov av utrustning i olika hänseenden och av lokaler k u n n a lösas bättre inom större än inom mindre polisdistrikt. Ett studium av tablån över de nya landskommunerna torde vidare giva vid handen, att i åtskilliga fall tillskapats kommuner, vilka äro för stora för en befattningshavare men å andra sidan icke kunna antagas giva full sysselsättning för två befattningshavare. Beträffande dessa kommuner kräver själva storleken samverkan med andra kommuner för åstadkommande av lämpliga polisdistrikt. Liknande förhållanden göra sig naturligen gällande i fråga om alla sådana kommuner, där arbetsuppgifterna äro för omfattande för ett visst antal befattningshavare men icke bereda full sysselsättning för ytterligare någon mer befattningshavare. Det torde vidare kunna ifrågasättas, om icke vissa av de nya kommunerna äro alltför små för att utgöra tjänstgöringsområde ens för en ordinarie befattningshavare. Helt allmänt torde kunna sägas, att även den nya indelningen i landskommuner kommer att bliva alltför ojämn för att den skall vara lämpad att bilda underlag för en rationell polisdistriktsindelning. Därest indelningen i polisdistrikt skulle uppbyggas på grundval av den nya kommunindelningen, komme vidare spörsmålet att i polishänseende samorganisera stad och därmed i förevarande avseende jämställd köping med kringliggande landsbygd fortfarande att förbliva olöst. Med kravet på samorganisation avses här icke endast behovet att för tillfällig hjälp kunna utnyttja polispersonalen utanför anställningsorten, oberoende av den- > na orts ställning i kommunalt hänseende, utan frågan är mera vittgående. Det gäller att åstadkomma en sådan organisation, att samordning kan komma till stånd mellan kommunerna även för den regelbundna polisverksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Detta torde icke lämpligen k u n n a åvägabringas på annat sätt än genom att kommunerna förenas till gemensamma polisdistrikt. Såsom 1939 års polisutredning framhållit, äro gränserna mellan å ena sidan stads- och köpingskommuner och å andra sidan landskommuner i allmänhet inga reella gränser ur polissynpunkt. Gemensam planläggning av polisverksamheten och av organisationsfrågorna är i hög grad önskvärd. Visserligen kominer i samband med kommunindelningsreformen i en del fall inkorporering till städer och köpingar av angränsande landskommuner med tätbebyggelse att äga rum, varigenom förbättrad gränsdragning ur de synpunkter, varom här är fråga, kommer att vinnas

49 för dessa orters vidkommande. Denna anordning synes dock icke komma till stånd så allmänt eller i sådan utsträckning, alt den kan sägas vara av särskild betydelse för ifrågavarande spörsmåls bedömande. Härtill kommer, att de mindre städerna och köpingarna synas komma att bliva tämligen oberörda av den nya kommunindelningen och att det just är beträffande dessa städer och köpingar, som kravet på en samorganisation med landsbygden gör sig starkast gällande; detta framför allt för att möjliggöra en ändamålsenlig organisation av personalkåren. Härutinnan torde kunna hänvisas till riksdagens ovannämnda skrivelse och till vad som förevarit under frågans behandling i riksdagen. I detta sammanhang torde vidare böra påpekas, att de nu gällande bestämmelserna föranleda till att, då en landskommun övergår till att bliva stad eller köping, kommunen måste utbrytas u r det gemensamma polisdistrikt, som den kan ha tillhört såsom landskommun. Utredningen har företagit en undersökning även av stads- och köpingskommunerna enligt den nya kommunindelningen, avseende samma län som undersökningen rörande landskommunerna. Resultatet redovisas i nedanstående tablå. Stads- och köpingskommuner enl. den nya konimnnindelningen (omfattar ej städer, som skola bilda egna åklagardistrikt) P

Län

Folkmängd

P pr

o

3 3 Lägst Högst c

CT> 1

1) Stockholms 13 1262 17 486 2) Östergötlands. . 8 3 258 12 424 3) K r o n o b e r g s . . . . 7 1700 6 942 4) Kristianstads . . 12 1864 10 206 9 2 372 23158 6) Västmanlands.. 4 3174 11201 7) Gävleborgs . . . . 3 1621 5119 8) Jämtlands 2 1698 7 359 58 1262 23158

Vi

Antal med öv<

>

1949 Antal kommuner med folkmängd mellan

Antal skattekronor enligt 4 o ?r 1948 års os pr M taxering

o31

3 3 1000- 2000- 3000- 4000- 5000- O O SO: 3 CL a Lägst Högst 2000 3000 4000 5000 6000 1-1

—

—

1 1

— —. 2 1 7

2 1 3

1 3 2 1 1 1

2 1

—, 3 2

— —, —

—, —

—. • — —

1 1

— —, —, 1

— 3

7 3 1 6 3 3

23 035 467 492 61836 267 937 33 484 142 357 30 792 210 510 53 760 646 631 78 532 265 007 47 —, 422 122 836 1 34116 139 827 24 23 035 646 631

Förestående tablå, vilken är upprättad med ledning av samma principer som tablån över landskommunerna, omfattar ej de städer, som enligt gällande indelningsplan för distriktsåklagarorganisationen skola bilda egna åklagardistrikt. Anledningen härtill är den, att en polisdistriktsindelning under alla förhållanden enligt utredningens mening måste bygga på att dylika städer jämväl skola utgöra egna polisdistrikt. Indelningen i polisdistrikt kan icke lämpligen skära åklagardistriktens gränser, främst på den grund att åklagardistrikten tillika äro och böra vara polischefsdistrikt. Jämväl denna tablå utvisar, hur ojämn polisdistriktsindelningen skulle bliva, om den grundades omedelbart på den kommunala indelningen. —502106

50 E h u r u det ur kommunal självstyrelsesynpunkt vore önskvärt, att komm u n e r n a var för sig kunde utgöra organisationsenheter för polisväsendet, h a r u t r e d n i n g e n dock av ovan angivna skäl funnit, att en samorganisation u r olika synpunkter är påkallad. De anmärkningar, som av 1939 å r s polisutredning riktades mot den då bestående polisdistriktsindelningen, synas i allt väsentligt kunna riktas mot en polisdistriktsindelning grundad omedelbart på den blivande kommunindelningen; den enda mera framträdande förbättringen torde i det stora hela bliva, att de extra polisdistrikten på landsbygden kunna i stort sett avskaffas. För att lösa spörsmålet om samorganisation mellan stads- och köpingskommuner samt landskommuner och för att tillskapa ur storlekssynpunkt lämpliga organisationsenheter torde sålunda oundgängliga behov av kommunernas sammanförande till gemensamma polisdistrikt komma att kvarstå även efter kominunindelningsreformens genomförande. Vid sådant förhållande uppstår spörsmålet, huruvida det lämpligen kan överlåtas åt kommunerna att — under länsstyrelsernas inseende — själva organisera sammanslutningen i polisdistrikt, eller om denna fråga för sin ändamålsenliga lösning tarvar ett mera långtgående ingrepp i kommunernas självbestämningsrätt. Till förmån för den förra principen tala kommunala självstyrelsesynpunkter. Med hänsyn till att de blivande storkommunerna väl kunna förväntas komma att betrakta sammanslagningsfrågan ur en vidare synpunkt, än fallet på sina håll varit med de nuvarande kommunerna, torde det även kunna antagas, att vissa förutsättningar skulle föreligga för att på denna väg nå fram till en godtagbar polisdistriktsindelning. Det torde dock icke kunna undvikas, att länsstyrelserna vid ett sådant system finge utrustas med rätt vittgående befogenheter gentemot kommunerna för att kunna åvägabringa en ändamålsenlig indelning, enär det sannolikt icke kunde förväntas, att kommunerna överallt skulle visa erforderlig förståelse för polisväsendets behov av samordning. Kommunala tvistigheter angående indelningen skulle förvisso alltjämt uppkomma, och särskilt samorganisationen av städer och köpingar med landskommuner torde kunn a förväntas icke komma att ske friktionsfritt. Till men för polisväsendet skulle polisorganisationen sannolikt på sina håll få utformas under trycket av mot varandra stridande meningar och intressen från kommunernas sida. En fullt ändamålsenlig och efter enhetliga grunder anordnad distriktsindelning torde för övrigt knappast kunna genomföras i denna ordning, u t a n man finge säkerligen räkna med att indelningen även i framtiden komme att förete betydande ojämnheter. Avgörande skäl synas därför k u n n a åberopas för att polisorganisationen förses med en distriktsindelning, som icke fastställes från fall till fall utan bygger på en på förhand bestämd ordning. I detta sammanhang må erinras om att 1939 års polisutredning uppbyggde den föreslagna statliga polisorganisationen på den distriktsindelning, som ligger till grund för 1941 års distriktsåklagarreform. Landsfiskalsdistrikten och de i förhållande till dem fristående städerna skulle var för sig utgöra polisdistrikt.

51 Nämnda utrednings förslag innebar sålunda, att de lokala enheterna för åklagarväsendet och polisväsendet skulle sammanfalla. För polisväsendets del medförde förslaget även, att polischefsdistrikt och polisdistrikt skulle sammanfalla. Utredningens förslag på denna punkt har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de över betänkandet hörda myndigheterna. Vid indelningsspörsmålets bedömande torde emellertid icke få förbises, att jämväl indelningen i åklagar- och polischefsdistrikt brister i enhetlighet. Vad de distrikt beträffar, som bestå enbart av städer, framträder i första hand variationerna i storlek mellan dessa distrikt, främst i folkmängdshänseende. Detta förhållande kan dock icke sägas i och för sig medföra några nackdelar för polisväsendet; förhållandet föranleder i det stora hela, att organisationen får utbyggas med olika storlek i de skilda städerna. Vad landsfiskalsdistrikten angår — här bortses från de landsfiskalsdistrikt, som bestå av endast stad eller del av stad — föreligger visserligen även rätt betydande skillnader i storlek såväl i folkmängds- som i arealhänseende, och denna omständighet är för dessa distrikts vidkommande av större betydelse än för de särskilda stadsdistrikten, enär det här blir fråga om de ingående kommunernas sammanslagning till gemensamma polisdistrikt. Uppmärksammas bör även, att landsfiskalsdistriktsorganisationen innefattar ett flertal typer alltifrån de distrikt, som bestå av del av landskommun eller en eller flera kommuner, till distrikt, som i olika sammanställningar omfatta stads-, köpings- och landskommuner. Ej heller de olikheter, som förefinnas för landsfiskalsdistriktens del, torde emellertid böra tillmätas avgörande betydelse i förevarande hänseende. Skillnaderna i storleksförhållanden komma även beträffande dessa distrikt främst att medföra olikheter i polisorganisationens utformning, i första hand i vad angår personalbeståndet. Det torde för övrigt kunna antagas, att den indelning i landsfiskalsdistrikt, som skall verkställas på grundval av de nya kommunerna, kommer att i avseende å distriktens storlek och omfattning bliva i viss mån jämnare än den nuvarande indelningen. Vidkommande de olika distriktstyperna torde böra framhållas, att kommunernas uppdelning på stads-, köpings- och landskommuner numera icke i och för sig är grundad på förhållanden, som kunna sägas avgjort särskilja kommunerna u r polissynpunkt. Ur sådan synpunkt är det i första hand tätorterna i motsats till områden av ren landsbygdskaraktär, som är betydelsefull, och medan å ena sidan städer och köpingar alltmer tendera åt att i sig innesluta förutom egentliga tätorter jämväl landsbygdsområden, finnas å andra sidan i stor utsträckning landskommuner med framträdande samhällsbebyggelse. En väsentlig skillnad föreligger däremot mellan å ena sidan städerna och å andra sidan övriga kommuner, i det att polisverksamheten i städerna omfattar enbart den egentliga polistjänsten, under det att polisverksamheten i övriga kommuner jämväl omfattar exekutionsbiträdestjänst. Ej heller denna omständighet synes dock vara av beskaffenhet att böra förhindra en rationell indelning i polisdistrikt utan bör fastmer anses tillhöra de fakto-

52 rer, som k u n n a inverka på frågan om kostnadsfördelningen mellan kommunerna. Efter övervägande av förevarande spörsmål ur olika synpunkter har u tr e d n i n g e n för sin del funnit, att även vid en kommunal polisorganisation indelningen i polisdistrikt regelmässigt bör sammanfalla med indelningen i tjänstgöringsområden för distriktsåklagare (åklagardistrikt). Utredningens förslag är uppbyggt på denna princip. Någon indelning av landsfiskalsdistrikten i polisdistrikt skall icke längre äga rum. Föreskrift att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt bör intagas i polislagen. Kommunerna i de åklagardistrikt, som omfatta mer än en kommun, skola sålunda omedelbart på grund av lagens stadgande bilda gemensamma polisdistrikt, oavsett om de äro städer, köpingar eller landskommuner. 1 Med hänsyn till landsfiskalsdistriktens varierande struktur torde emellertid möjlighet böra beredas att, där särskilda förhållanden föreligga, avsteg må k u n n a göras från den allmänna regeln, att de i ett åklagardistrikt ingående kommunerna skola bilda gemensamt polisdistrikt. Enstaka fall k u n n a nämligen tänkas förekomma, där avgjorda fördelar ur polissynpunkt icke stå att vinna genom sammanförande till gemensamt polisdistrikt av samtliga till ett åklagardistrikt hörande kommuner. Detta kan vara förhållandet, därest någon k o m m u n är geografiskt eller eljest i kommunikationshänseende så skild från övriga till åklagardistriktet hörande kommuner, att en samorganisation av polisväsendet icke skulle tjäna något verkligt ändamål. För dylika exceptionella fall synes en undantagsbestämmelse böra införas, varigenom en uppdelning av åklagardistriktet i skilda polisdistrikt kan åvägabringas. Tillskapandet av en sådan bestämmelse måste dock kringgärdas med garantier för att tillämpningen av densamma blir enhetlig och att bestämmelsen icke kommer till användning annat än i de rena undantagsfall, för vilka den är avsedd. På grund härav har utredningen funnit, att beslutanderätten bör utövas av Kungl. Maj :t. Bestämmelsen bör lämpligen givas den lydelsen, att Kungl. Maj :t skall äga att, där särskilda förhållanden därtill föranleda, förordna om indelning i skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, bestående av mer än en kommun. Tillämpning av regeln bör kunna påkallas ansökningsvägen av kommun eller kommuner, som beröras av polisdistriktsindelningen. Ansökning bör ingivas till länsstyrelsen, som efter hörande av övriga av frågan berörda kommuner och av vederbörande polischef med eget yttrande översänder handlingarna till Kungl. Maj :t. Länsstyrelse bör även ex officio kunna hos Kungl. Maj :t anmäla, att förhållande föreligger, som kan vara ägnat att påkalla tillämpning av bestämmelsen. Sammanfattningsvis föreslår utredningen sålunda, att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt, men att Kungl. Maj :t skall äga att för särskilt 1 Stad, som skall tillföras landsfiskalsdistriktsorganisationen men som tills vidare fått bibehålla egen polischef och distriktsåklagare, bör under övergångstiden bilda polisdistrikt. Detsamma synes böra gälla beträffande Stocksunds köping, varemot Åhus och Smedjebackens köpingar, oavsett att distriktsåklagare där bibehållits tills vidare, böra i polisdistriktshänseende tillhöra de landsfiskalsdistrikt, varav de utgöra del.

53 fall förordna om uppdelning på skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. Liksom för närvarande är fallet skola polisdistrikten utgöra organisationsenheter för polisväsendet. Detta betyder, att organisationen skall uppbyggas p å grundval av polisdistrikten samt utformas efter vad förhållandena inom varje polisdistrikt kräva; i detta sammanhang bortses från statsoch reservpolisorganisationen, vartill utredningen återkommer i det följande. Planläggningen av organisationen skall sålunda inom varje polisdistrikt ske med utgångspunkt från vad som är lämpligt och erforderligt för tillgodoseende av hela distriktets behov. Detta förhållande innebär intet avsteg från den kommunala verksamheten på andra områden, så vitt angår de polisdistrikt, som vart för sig motsvara särskild kommun. Inom de gemensamma polisdistrikten medför förhållandet däremot ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen på det sätt, att samorganisation i polishänseende måste åvägabringas mellan de till polisdistrikten hörande kommunerna. Polisdistrikten skola i avseende å sin allmänna konstruktion förbliva oförändrade så till vida, att de icke skola utgöra några nya kommunala enheter vid sidan av de egentliga kommunerna. Begreppet polisdistrikt skall sålunda alltjämt principiellt utgöra allenast en beteckning för en eller flera kommuner såsom verksamma för polisvården. Ehuru de kommunala skyldigheterna anknytas till polisdistrikten, är det dock i första hand de särskilda kommunerna, som dessa skyldigheter åvila. Ytterst drabba sålunda kostnaderna för polisväsendet varje kommun för sig. På motsvarande sätt äro de rättigheter, som enligt polislagen tillförsäkras polisdistrikten i avseende å statsbidrag och ersättningar i skilda hänseenden, i grund och botten förmåner, som komma de särskilda kommunerna till godo. Enligt gällande polislag äro vissa samhällsbildningar, vilka icke äro självständiga kommuner enligt kommunallagarna, jämställda med kommunerna i avseende å polisväsendet. Vad i polislagen stadgas angående kommun äger sålunda tillämpning för köping, vilken icke utgör egen kommun, så ock för municipalsamhälle, så vida ordningsstadgan för rikets städer äger tilllämpning i köpingen eller samhället. Någon ändring i denna bestämmelse föreslås icke av utredningen. På sätt för närvarande är fallet, bör jämväl vid ett fortsatt kommunalt handhavande av polisväsendet kommun, som bildar eget polisdistrikt, äga tillsätta polisnämnd. Rätt att tillsätta sådan nämnd torde även böra tillkomma kommun, som är uppdelad på två eller flera polisdistrikt eller som ingår i gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund. Härom hänvisas till den speciella motiveringen till 10 § i den av utredningen föreslagna polislagen. Inom de polisdistrikt, som bestå av allenast en kommun eller del av kommun, komma polisväsendets angelägenheter — med undantag av sådana som tillkomma polisnämnd, där dylik nämnd finnes — att handhavas av de allmänna kommunala organen. I fråga om de polisdistrikt, som om-

54 fatta mer än en kommun, måste däremot bestämmelser meddelas rörande organisationen av den gemensamma förvaltningen. Med hänsyn till önskvärdheten att verklig samordning av polisväsendet åstadkommes, anser u tr e d n i n g é n , att kommunerna i dessa polisdistrikt i princip skola bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande. Föreskrift härom bör intagas i polislagen. Dylikt kommunalförbund skall, såsom i gällande polislag stadgas, utöva polisdistriktets rättigheter och fullgöra dess skyldigheter. För förbundet skall, på sätt i lagen om kommunalförbund föreskrives, antagas och av länsstyrelsen fastställas förbundsordning, innehållande konstitutiva bestämmelser för förbundet, och beslutanderätten kommer — med de inskränkningar som kommunerna med stöd av sistnämnda lag kunna intaga i förbundsordningen — att utövas av en förbundsdirektion, vilken skall utses på sätt i förbundsordningen angives. De kommunala styrelsefunktionerna i avseende å polisväsendet komma med andra ord att i dessa polisdistrikt få överlåtas från de särskilda kommunernas egna organ till förbundsdirektionen. Det torde emellertid icke kunna förbises, att anordningen med kommunalförbund i vissa fall skulle kunna vara alltför omständlig och medföra ett av förhållandena icke påkallat ingrepp i den kommunala självbestämningsrätten. I ett polisdistrikt, som exempelvis består av en förhållandevis stor stad eller köping och en mindre landskommun (eller tvärtom), torde det sålunda icke i allmänhet vara nödvändigt, att kommunerna bilda kommunalförbund; de gemensamma spörsmålen äro icke av sådan omfattning, att deras handhavande av en förbundsdirektion nödvändiggöres ur polissynpunkt. Vad nu sagts torde vara tillämpligt jämväl inom polisdistrikt, som består av landskommun med däri ingående, med kommun i polishänseende jämställt municipalsamhälle. Åt länsstyrelserna bör därför medgivas rätt att, där förhållandena ur polissynpunkt ej till annat föranleda, medgiva kommunerna tillstånd till befrielse från skyldigheten att bilda kommunalförbund. Inom sådana polisdistrikt skola avtal träffas mellan kommunerna rörande de av gemenskapen föranledda frågorna, vilka avtal skola fastställas av vederbörande länsstyrelse. Vid prövningen av dylika avtal bör länsstyrelsen tillse, att de innehålla lämpliga och tillfyllestgörande bestämmelser på de områden, som böra regleras på grund av gemenskapen. En speciell fråga, nämligen uppbärande och fördelande av statsbidrag, kommer att behandlas i samband med redogörelsen för utredningens förslag om statsbidrag.

2. Organisationen inom polisdistrikten. Utredningen har icke funnit anledning att föreslå ändring av de uppgifter, som skola handhavas av polisorganisationen. Den egentliga polisverksamheten, vars fullgörande inom polisdistrikten samtliga polisdistrikt äro pliktiga att ombesörja, skall sålunda omfatta upprätthållande av allmän

55 ordning och säkerhet (ordningspolisverksamhet), verkställande av spaning och annan undersökning angående brott (kriminalpolisverksamhet) samt den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet b r u k åligger polispersonal i denna dess egenskap (särskild polisverksamhet), varjämte för köpingar och landskommuner skall tillkommma biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning (exekutionsbiträdesverksamhet). Enligt polislagen gäller, att i polisdistrikt skola finnas anställda polismän i den omfattning, som erfordras för polisverksamhetens ombesörjande inom vederbörande polisdistrikt, varjämte polisdistrikten åläggas att i erforderlig utsträckning ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga för distriktets polisväsen erforderliga anordningar. 1 Nu n ä m n d a skyldigheter skola fortfarande åvila polisdistrikten. Utredningen, i vars uppdrag icke ingår att utforma någon detalj organisation, kommer icke att gå närmare in på frågan om organisationens uppbyggnad i de särskilda polisdistrikten. Däremot har utredningen funnit sig böra u r principiell synpunkt behandla vissa organisationsspörsmål, vilka upptagas här nedan. Inom städernas och köpingarnas polisväsen har utvecklat sig en tämligen fast organisation av poliskårerna. Ordningspolisen upptager sålunda för sin del konstaplar, biträdande överkonstaplar, överkonstaplar och kommissarier. I mindre utsträckning förekomma centralkonstaplar, förste konstaplar och inspektionskonstaplar samt biträdande kommissarier. Vid kriminalpolisen består organisationen av polissystrar, kriminalkonstaplar, kriminalöverkonstaplar och kriminalkommissarier; i två städer finnas även biträdande kriminalöverkonstaplar. Inom landsbygdens polisväsen är organisationen i fråga om terminologien mera oenhetlig. Befattningshavarna i konstapelsgraden benämnas sålunda än fjärdingsman och än polismän utan att någon klar terminologi föreligger; endast ett fåtal benämnes poliskonstapel. På motsvarande sätt begagnas titlarna överkonstapel och polisuppsyningsman omväxlande för jämbördiga befattningar. Inom utredningen har fråga väckts om ändrad iitelsäitning för polispersonalen. Utredningen har emellertid icke funnit sig böra upptaga frågan till behandling, helst som densamma behandlats av såväl 1939 års polisutredning som de särskilda utredningsmän, vilka den 12 juli 1949 avgivit förslag till ett nytt polisutrustningsreglemente m. m. Beträffande landsbygdens polispersonal anser utredningen dock en närmare bestämning av titlarna önskvärd. Därest icke mera vittgående förändringar av titulaturen för polispersonalen i allmänhet genomföres, vill utredningen därför på denna punkt föreslå följande. Titeln fjärdingsman bör begagnas för sådana till konstapelsgraden hörande befattningar, vilka inrättats för handhavande av både polisgöromål och exekutionsbiträdestjänst eller av enbart exekutionsbiträdestjänst. Titeln bör användas såväl för köpingarnas som för landskommu1 Polisdistriktens skyldigheter gentemot personalen samt i avseende å densammas uniformering och beväpning behandlas i samband med lönefrågan.

56 nernas del. Befattningshavare, tillhörande konstapelsgraden och anställda uteslutande för egentlig polisverksamhet, böra i överensstämmelse med vad som gäller inom städernas polisväsen benämnas poliskonstaplar, överkonstapelstiteln bör förbehållas sådana befattningshavare inom den för överkonstaplar och polisuppsyningsmän avsedda graden, som föra dagligt befäl inom en poliskår, medan titeln polisuppsyningsmän bör användas för befattningshavare, vilkas tjänsteplikter icke omfatta dylik stadigvarande befälsföring. Utredningens förslag har i denna del uppbyggts på den indelningav befattningshavarna på skilda grader, som föreslagits av ovannämnda utredningsmän. Särskild uppmärksamhet tarvar frågan om befattningshavarnas anställningsförhållanden i de gemensamma polisdistrikten. I polisdistrikt med kommunalförbund skola befattningshavarna vara anställda hos polisdistrikten. Befattningshavarna i de polisdistrikt, där kommunalförbund icke bildats, torde däremot icke kunna anställas i polisdistrikten. I stället böra befattningshavarna vara anställda i vederbörande kommuners tjänst alltefter tjänstgöringsorten. För att markera gemenskapen torde frågan dock böra ordnas på det sätt, att befattningshavarna anställas hos kommunerna för tjänstgöring inom vederbörande polisdistrikt. Sin regelbundna verksamhet komma befattningshavarna att utöva i stationeringsorten eller i det tjänstgöringsdistrikt, för vilket vederbörande i första hand är anställd. Gemenskapen kominer till uttryck därigenom, att polischefen kan förfoga över befattningshavarna för tjänstgöring var som helst inom polisdistriktet vid uppkommande behov. I fråga om poliskårernas organisation och inre styrkeförhållanden fann 1939 års polisutredning, att stor ojämnhet rådde inom polisdistrikten såväl vad angick städerna som landsbygdsdistrikten. För landsbygdens del framhöll utredningen den olikhet, som förelåg i avseende å tillgången på befälstjänster och övriga kvalificerade befattningar inom i och för sig likvärdiga polisdistrikt. Vad kriminalpolisorganisationen beträffar fann utredningen betänkliga brister föreligga inom landsfiskalsdistrikt med mera utvecklad samhällsbebyggelse, i det att behovet av särskild för utredningsverksamhet utbildad polispersonal tillgodosetts i mycket ringa utsträckning. Jämväl städernas kriminalpolisorganisation var enligt utredningens uppfattning otillräcklig, särskilt i vad avsåg de större städerna. Till frågans belysande hade utredningen inhämtat vissa uppgifter rörande kriminalpolisverksamheten under åren 1934—1943 i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka uppgifter sammanställts i en tablå (se Bil. P till Del I av betänkandet). Till komplettering av sistnämnda uppgiftsmaterial har förevarande utredning införskaffat motsvarande uppgifter dels för åren 1944—1948 beträffande Stockholm, Göteborg och Malmö, dels för åren 1934 samt 1939—1948 beträffande 34 andra städer i riket av växlande storleksordning samt dels för åren 1942—1947 beträffande landsfiskalsdistrikten i Östergötlands, Kristianstads, Värmlands och Västernorrlands län. De tillkomna uppgifterna för Stockholm, Göteborg och Malmö utvisa följande:

57 Tablå över kriminalpolisverksamheten 1 Stockholm, Göteborg och Malmö åren 1944—1948 Anmälda Outredda Utredda brott brott brott År Folkmängd sammanlagt sammanlagt sammanlagt Städer

Anmälda stöldbrott

Utredda stöldbrott

Outredda stöldbrott

Stockholm 1944 634 179 1945 654 864 1946 671 601 1947 690 108 1948 703 279

25 942 28 720 26 720 30 071 34 951

13 610 16 270 14 950 17 237 17 747

12 332 12 450 11 770 12 834 17 204

17 912 19 357 18 064 21124 25 835

6 884 7 904 7 642 9 770 10 774

11028 11453 10 422 11354 15 061

Göteborg 1944 290 494 1945 309 348 1946 315 474 1947 325 563 1948 337 474

11545 15 085 13 606 13154 16 011

7 340 9 416 8 763 8 410 8 369

4 205 5 669 4 843 4 744 7 642

7 734 9 025 9 441 9 644 11208

4 210 4 734 4 936 4 935 5 019

3 524 4 291 4 505 4 709 6 189

Malmö 1944 163 116 1945 167 885 1946 171 158 1947 176 659 1948 181 280

4 620 6 088 6 560 7 699 8 850

2 650 2 913 2 688 3 244 3 801

1970 3175 3 872 4 455 5 049

3 600 4 698 4 913 5 719 6 639

1725 1697 1233 1449 1677

1875 3 001 3 680 4 270 4 962

Rörande de särskilda rubrikerna hänvisas till vad 1939 års polisutredning anfört å s. 139—140 i Del I av betänkandet. Uppgifterna visa den fortsatta oroväckande stegringen av antalet anmälda brott i de tre städerna liksom ock den markerade försämringen av kriminalpolisens arbetsresultat, särskilt för år 1948. På grund av uppgiftsmaterialets omfattning har utredningen icke funnit lämpligt att redovisa uppgifterna från övriga städer i tablåform. Sammanställningarna utvisa dock en i stort sett motsvarande utveckling; dock med vissa avvikelser i gynnsam riktning för en del städers vidkommande. — Vad angår landsfiskalsdistrikten i de fem undersökta länen giva uppgifterna vid handen, att brottsfrekvensen i viss m å n sjunkit under perioden 1942—1948. Antalet anmälda brott har sålunda nedgått, i Östergötlands län från 4 111 till 3 544, i Kristianstads län från 6 885 till 6 499, i Värmlands län från 7 933 till 7 122 och i Västernorrlands län från 7 678 till 7 389. Högsta siffror ha varit, för Östergötlands län 4 111 år 1942, för Kristianstads län 7 054 år 1944, för Värmlands län 8 190 år 1943 samt för Västernorrlands län 8 626 år 1943. De lägsta siffrorna ha utgjort, för Östergötlands län 3 456 år 1946, för Kristianstads län 6 408 år 1946, för Värmlands län 6 762 år 1947 och för Västernorrlands län 7 006 år 1947. De outredda brotten uppgingo, i Östergötlands län 1942 till 914 och 1948 till 590, i Kristianstads län 1942 till 817 och 1948 till 872, i Värmlands län 1942 till 1 261 och 1948 till 1 119 samt i Västernorrlands län 1942 till 1 375 och 1948 till 1 306. De anmälda stöldbrottens antal utgjorde 1948, i Östergötlands län 698, i Kristianstads län 1 099, i Värmlands län 1 165 och i Västernorrlands län 1 410. — Såsom 1939 års polisutredning framhöll, bör vid studiet

58 av förevarande siffermaterial uppmärksammas, att såsom anmälda brott upptagits alla anmälningar om brottsliga förfaranden, oavsett om brott i verkligheten förelegat eller ej. Vidare m å påpekas, att stöldbrotten i allmänhet redovisats såsom utredda, så snart det stulna godset tillrättaskaffats, även om gärningsmannen icke ertappats. Rörande poliskårernas inbördes styrkeförhållanden lämnade 1939 års polisutredning vissa uppgifter i en tablå (Bil. O i Del I av betänkandet), avseende städer med över 10 000 invånare. Förevarande utredning h a r verkställt motsvarande beräkningar beträffande alla städer med över 50 000 invånare samt de övriga städer, som äro residensstäder. Beräkningarna grunda sig i vad angår folkmängden på förhållandena den x/x 1948 och i vad angår poliskårernas storlek på förhållandena den l/x 1949. Anledningen till denna olikhet i utgångspunkten för beräkningarna är, att, om ökning i en poliskårs storlek sker i anledning av en den 1 januari visst år konstaterad ökning av folkmängden, denna vanligtvis kommer till stånd tidigast under loppet av samma år; på grund härav h a r det ansetts riktigast, att beräkningarna grundas på befolkningssiffrorna vid årets början och poliskårernas storlek vid årets slut. 1 Resultatet av beräkningarna framgår av följande tablå. Poliskårernas inbördes förhållande i vissa städer Antal inv. för varje polisman vid stadens

Stockholm . Göteborg . . Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Uppsala . . . Borås Västerås . . . Eskilstuna . Linköping .. Gävle Jönköping . Karlstad . . .

703 279 337 474 181 280 81902 70 034 63 359 59 076 54 456 53 390 50 671 50 568 44 492 41970 33 768

kriminalpolisavdelning ordningspolisavdelning

Städer Folkmängd »/, 1948

575 2 894 599 3184 617 2 627 758 2 559 805 3 335 822 3 960 869 4 220 851 4 538 847 3 814 938 6 334 919 5 619 706 4 944 792 4 663 703 3 377

Antal inv. för varje polisman vid stadens Städer Folkmängd */i 1948

m o 3

vi 2. 3

P? ja

c/3 3

JO.

480 Halmstad . . 504 Karlskrona . 499 Kalmar . . . . 585 Kristianstad 648 Östersund . . 681 Växjö 720 Luleå 717 Nyköping . . 693 Umeå 817 Falun 790 Vänersborg . 618 Härnösand . 688 Visby 582 Mariestad . .

33 418 30 247 25 466 23 573 20 273 18 732 18 486 17 426 16 259 15 909 14 927 14 249 14 045 7 678

955 630 749 760 654 851 804 917 739 568 878 838 826 768

3 038 4 321 5 093 5 893 4 055 6 244 3 081 5 809 3 252 5 303 7 463 3 562 4 682

726 550 653 674 563 749 637 792 602 513 786 679 702 768

Vid jämförelse mellan förestående tablå och den av 1939 års polisutredning upprättade tablån framgår, att relationstalen för ordningspolisen i det övervägande flertalet av de städer, som upptagits i förstnämnda tablå, un1 Samma system har tillämpats vid upprättandet av motsvarande tablå i 1939 års polisutrednings betänkande.

59 dergått en rätt märkbar försämring. Särskilt anmärkningsvärda äro förhållandena i de större och medelstora städerna, av vilka allenast ett par tre stycken ha att uppvisa förbättring av dessa tal, medan talen för de övriga städernas vidkommande försämrats. Nedgången av ordningspolisens relativa styrka i förhållande till folkmängden motväges delvis av den omständigheten, att patrulleringsverksamheten numera i rätt stor utsträckning ombesörjes genom patrullering med radiobilar i stället för fotpatrullering, särskilt i städernas ytterområden. Härvid torde emellertid böra uppmärksammas, vad de sakkunniga för samordning av polisradioväsendet i riket anförde rörande polisradions ekonomiska betydelse i sitt den 5 november 1942 avgivna betänkande. Efter framhållande av att denna betydelse i främsta rummet härflöte ur möjligheten att komplettera fotpatrulleringen med bilpatrullering yttrade de sakkunniga: I detta hänseende har i olika sammanhang den uppfattningen gjort sig gällande, att en nedskärning av poliskårens storlek skulle kunna möjliggöras genom polisradion. Denna uppfattning bygger på en överskattning av radions betydelse. Polisradion är ett tekniskt hjälpmedel i polisarbetet och såsom sådant synnerligen värdefullt. Den levande arbetskraften kan polisradion dock icke ersätta, främst då det gäller ingripande för ordningens upprätthållande. Särskilt vid orostillfällen kräves, att polispersonal i tillräcklig omfattning står till polisledningens förfogande. Den regelbundna övervakningen av lugnet och ordningen har däremot på grund av polisradion i viss omfattning kunnat anförtros åt bilpatruller. Härigenom har patrulleringstjänsten kunnat upprätthållas och i vissa avseenden jämväl effektiviseras, oaktat poliskårernas numerära storlek icke ökats i proportion till städernas tillväxt och till den allmänna utvecklingen på samhällslivets olika områden. Dessa synpunkter har u t r e d n i n g e n funnit böra beaktas. Utredningen har bibragts den uppfattningen, att bilpatrullering i alltför stor omfattning fått träda i stället för fotpatrullering, varigenom bevakningen i städerna, särskilt nattetid, kommit att icke motsvara vad förhållandena kräva. Den reflexionen kan icke heller underlåtas, att den ökade brottsligheten i viss mån kan antagas bero på en försämrad sådan bevakning. Från polischefshåll har även starkt framhållits behovet av en ökning av ordningspolisens styrka. Vad kriminalpolisen beträffar påverkas spörsmålet om densammas organisation dels av brottslighetsfrekvensen och dels av den nya rättegångsbalkens föreskrifter om förundersökningarna i brottmål. Utredningen har i ämnet samrått med riksåklagarämbetet och jämväl genom riksåklagarämbetets förmedling erhållit yttranden från ett antal åklagare med varierande åklagartjänstgöring beträffande frågan, huruvida de detaljerade bestämmelserna i 23 kap. rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen ökat svårigheterna i kriminalpolisens medverkan vid förundersökningarna ävensom rörande vissa andra med kriminalpolisverksamheten förenade spörsmål. Vidare har utredningen genom remiss till samtliga statsåklagare jämte polismästarna i de större städerna infordrat utlåtanden om de erfarenheter, som vunnits rörande rättegångsreformens inverkan på omfatt-

ningen av arbetsbördan för polis- och åklagarväsendet. Slutligen har utredningen haft överläggning i ämnet med sina experter. Det material, som sålunda i denna del står till utredningens förfogande, kan icke i betänkandet lämpligen återgivas annorledes än i strängt koncentrerad form. Till en början må anmärkas, att riksåklagarämbetet i utlåtande till utredningen upptagit till behandling spörsmålet, huruvida en eventuell förstärkning av den kvalificerade arbetskraften för förundersökningar i brottmål bör erhållas genom en utökning även av åklagarkåren, varigenom denna skulle kunna ägna större tid och uppmärksamhet åt förundersökningarna. Efter att ha redogjort för vissa uttalanden i förarbetena till den nya lagstiftningen rörande fördelningen av förundersökningsuppgifterna mellan åklagarmyndighet och polismyndighet anför ämbetet följande: Att söka fastställa några närmare regler för fördelningen av arbetsuppgifterna synes åtminstone för närvarande med hänsyn till de begränsade erfarenheterna av det nya rättegångsförfarandet icke möjligt. Sättet för åklagarens medverkan måste väsentligen påverkas av målets beskaffenhet och omständigheterna i varje särskilt fall. Åklagarens medverkan påkallas i främsta rummet för avgöranden, som det enligt lag ankommer på honom att träffa, exempelvis beslut om användning av tvångsmedel. Vidare bör det tillkomma honom att i övrigt taga ställning till frågor av juridisk art ävensom att ägna noggrann uppmärksamhet åt undersökningens objektivitet och fullständighet samt åt utredningen av omständigheter, som äro av betydelse för sakens bedömande ur bevisningssynpunkt och bestämmande av påföljd för brottet. Avser utredningen brott, som kräver ställningstagande till svårbedömda rättsliga spörsmål såsom fallet ofta är i exempelvis mål angående gäldenärsbrott, lärer i regel ett tillfyllestgörande resultat icke kunna uppnås med mindre åklagaren redan från början omhändertager den direkta ledningen av undersökningen. Vid förundersökning i mål av mindre vikt däremot, vari utredningsuppgifterna tillika väsentligen äro av rutinmässig art, torde i allmänhet icke finnas anledning iför åklagaren att laga någon personlig del i förundersökningen. I sådana fall bör i regel — under förutsättning av tillgång till kompetent polispersonal — utredningen i dess helhet kunna överlåtas på polisen. Mellan de nu angivna typfallen finnas naturligen en mångfald variationer av arbetsuppgifternas uppdelning under förundersökningen. I anslutning till vad ovan anförts, vill ämbetet såsom sin uppfattning framhålla, att åklagarens medverkan under förundersökningsförfarandet i allmänhet måste bliva av väsentligen annan art än de uppgifter, som ankomma på även den mest kvalificerade polispersonalen. Man måste därför ställa sig avvisande till tanken att överföra uppgifter, som enligt vad ovan anförts böra ankomma på polisen, till åklagarmyndigheten. I stället synes böra eftersträvas att genom erforderlig ökning av polispersonalens antal och kvalifikationer skapa betingelser för att den av lagstiftningen åt åklagaren inrymda delegationsrätten kan i största möjliga utsträckning utnyttjas. Härutöver finner sig ämbetet böra framhålla, att en utökning av åklagarkåren för det nu ifrågasatta speciella syftet med hänsyn till bristen på juridiskt skolad arbetskraft icke torde vara praktiskt genomförbar. Rättegångsreformen kräver visserligen ytterligare förstärkning av åklagarkåren, men de nya befattningshavarnas verksamhet bör vara begränsad till egentliga åklagaruppgifter. Till dessa synpunkter på fördelningsproblemet vill u t r e d n i n g e n ansluta sig. Utredningen får emellertid samtidigt betona, att en gränsdragning mellan åklagaruppgifterna och polisuppgifterna har sin största betydelse

61 inom de större åklagardistrikten, främst inom de distrikt, där åklagarväsendet och polisväsendet äro organiserade vart för sig. För de mindre och medelstora distriktens del kommer i praktiken en dylik gränsdragning icke att kunna upprätthållas av ekonomiska skäl; åklagaren-polischefen måste här, liksom hittills, i regel själv i stor utsträckning handhava utredningsarbetet. Av de yttranden, som avgivits rörande rättegångsreformens inverkan på arbetsbördan för polis- och åklagarväsendet, inhämtas i huvudsak följande: I flertalet yttranden konstateras, att några bestämda uppgifter angående ökningen av arbetsbördan icke kunna lämnas med hänsyn till den korta tid, det nya rättegångsförfarandet tillämpats. I samtliga yttranden uttalas dock, att rättegångsreformens genomförande åstadkommit en väsentlig ökning av arbetsbördan för polis- och åklagarväsendets personal; särskilt starkt synes arbetsbördans ökade omfattning ha gjort sig märkbar inom åklagarväsendet. Beträffande polisväsendet synes ett påtagligt ökat behov h a visat sig av kriminalpolisutbildad personal för utredningsverksamheten inom polisdistrikt, där dylik personal icke finnes anställd och där biträde av kriminalstatspolis endast undantagsvis kan påräknas. I några yttranden framhålles behovet av förbättrad utbildning inom kriminalpolisen, eventuellt ökad tilldelning av befälstjänster, för att göra kriminalpolisen mera skickad att möta de större krav, som numera ställas på densamma. Polismästaren i Stockholm åberopar yttrande av kriminalpolisintendenten därstädes, vilken bland annat anför följande: Rättegångsreformen har medfört en avsevärd ökning av kriminalpolisens arbetsbörda, främst beroende på följande omständigheter. För att bereda den misstänkte tillfälle att, innan beslut om åtal fattas, taga del av vad som förekommit vid förundersökningen meddelas denne, att han inom viss kort tid äger taga del av utredningen. Under denna tid måste ärendet vila. Slutligt protokoll skrives icke, då man kan riskera, att detta måste skrivas om, därför att på den misstänktes begäran kompletterande utredning verkställts. 1 de fiesta fall kommer dock icke den kallade, åtminstone inte på den bestämda tiden utan på annan tid, vilket kan vålla betydande avbräck i arbetet. Då protokollet därefter skall skrivas, måste den som handlagt ärendet i regel ånyo läsa in detta, något som förorsakar tidsspillan. I de fall, då den misstänkte vill taga del av vad som förekommit vid undersökningen, måste delgivningen ske i närvaro ilV den som verkställt utredningen, enär risk finnes, att den misstänkte i annat fall skall söka ändra i protokollet eller förhörsanteckningarna. Den största tidsförlusten förorsakas dock därav, att i mål med flera misstänkta dessa ofta måste kallas flera gånger för att taga del av varandras undan för undan lämnade uppgifter. — Då åklagarna i de fall, där skadeståndsanspråken icke finnas obefogade, äro skyldiga att föra målsägarens talan, om detta kan ske utan olägenhet, måste polispersonalen hålla kontakt med målsägaren, införskaffa intyg som stöd för skadeståndsanspråken m. m. —• Till häktningsförhandlingarna måste polispersonalen utskriva protokoll eller anteckningar över vad som dittills förekommit under förundersökningen. Detta ganska tidsödande arbete underlättar i regel icke på något sätt sammanställandet av det slutliga protokollet i ärendet utan måste betraktas som ett merarbete. — Vid häktningsförhandlingarna nödgas kriminalpolis mycket ofta närvara för bevakning av de anhållna, enär den personal, som finnes avdelad för bevakningsändamål, icke är tillräcklig. — Då de misstänkta nu anlita försvarare i större utsträckning än före rättegångsreformens

genomförande, är polispersonalen tvungen att antingen närvara vid dessas samtal med sina klienter eller ock upplåta tjänsterum eller annan lokal härför. I senare fallet måste bevakning alltid anordnas. I mera invecklade mål kunna försvararnas och de misstänktas sammanträffanden taga flera timmar i anspråk. Den ökning av kriminalpolisens arbetsbörda, som rättegångsrefomen medfört, måste uppskattas till minst 20 %. Reformens genomförande har icke i något avseende underlättat arbetet. Polisintendenten i Hälsingborg finner tvekan icke råda, att de brottsutredande polisavdelningarna kräva mera personal som en följd av den nya rättegångsordningen, och anför till stöd för denna uppfattning i huvudsak följande: Genom rättegångsbalkens i stort sett absoluta föreskrift, att förhörsvittne skall närvara, har mycken polispersonal bundits till i stort sett ganska improduktiva arbetsuppgifter. Det nya häktningsförfarandet har medfört, att polisen fått många, långa och omfattande transporter av anhållna. Nya rättegångsbalkens syfte, att domstolsbehandlingen av även ett brottmål skulle ske genom ett muntligt koncentrerat förfarande, som avslutades med dom på basis av vad som domstolen ansåge vara utrett genom rättsförhandlingarna, hade medfört ökat arbete på förundersökningsstadiet. Visserligen arbetade en modern polisavdelning redan före 1948 efter den principen, att ett brottmål skulle vara fullständigt utrett, men åtskilliga gånger — detta även i grova brottmål — lades arbetet upp efter vad som förekom vid första rannsakningen och den misstänktes då dokumenterade inställning till åtalet. Därigenom kunde åtskilliga bevisutredningar undvikas. Än vidare hade många av de för förundersökningens reglerande givna föreskrifterna verkat arbetsökande och arbetsfördröjande för polisavdelningarna. Härutinnan kunde nämnas sådana bestämmelser som skyldigheten att i vissa fall utreda målsägandeanspråk, att vid förhör samarbeta med barnavårdsmän och försvarare, att till granskning och eventuell utredning upptaga dennes invändningar mot utredningen eller framställningar om ytterligare utredning, att efter slutat förhör låta den förhörde granska eller genomgå anteckningarna etc. Landsfogden i Jönköpings län framhåller, att den nya processordningen påkallar en mera omedelbar ledning av och kännedom om förundersökningen från åklagarens sida. Detta berodde icke blott på att användningen av tvångsmedlen i större omfattning än förr krävde beslut av åklagaren u t a n även på att, då förundersökningen numera jämväl hade karaktär av en förförhandling i brottmålsprocessen, åtskilliga andra åtgärder erfordrades från åklagarens sida under förundersökningens gång. Man kunde säga, att kriminalpolismännen från att tidigare ha arbetat relativt självständigt nu blivit åklagarens biträden vid utredningar i brottmål. Förundersökningen bleve mera omfattande, krävde längre tid samt vore avsevärt omständligare och i högre grad formbunden än förr. Uppenbarligen hade till följd härav också polisens arbetsuppgifter ökats, åtminstone i sådan grad att en viss förstärkning av dess personalstyrka vore erforderlig. Detta gällde i synnerhet landsbygden och de mindre städerna, där kvalificerade polismän

63 för utredningsarbete måste anställas, varjämte statspolisavdelningarnas kriminalpolisstyrka i allmänhet torde böra ökas. Motsvarande synpunkter understrykas i regel jämväl av övriga landsfogdar, varav flera framhålla såsom önskvärt, att varje landsfiskal ägde tillgång till åtminstone en inom distriktet anställd polisman med kriminalkonstapelskompetens. Av vad sålunda förekommit framgår enligt u t r e d n i n g e n s mening, att kriminalpolisorganisationen till följd av rättegångsreformen och brottsfrekvensen är i behov av personalförstärkning. Denna uppfattning har även bestyrkts vid de överläggningar, utredningen haft med sina experter. Rättegångsreformen har även medfört, att kriminalpolisens arbete blivit mera komplicerat. Även en kvalitativ förstärkning av kriminalpoliskåren är därför erforderlig. Härför kräves en förbättrad utbildning av kriminalpolismännen, främst i vad angår sådana ämnesområden, som äro av särskild vikt för verksamheten som förhörsledare. På denna punkt ha utredningens experter såsom en i första hand nödvändig åtgärd påkallat utökning av antalet kriminalöverkonstaplar. Utredningen vill för sin del understryka behovet av en sådan utökning. Överkonstapelkåren inom kriminalpolisen bör enligt utredningens mening erhålla en sådan storlek, att de svårare brottsutredningarna i regel kunna handhavas av befattningshavare tillhörande densamma. För närvarande få även utredningar i invecklade mål i stor omfattning överlämnas till handläggning av kriminalkonstaplar. Genom en ökning av kriminalöverkonstapelkåren skulle även vinnas den fördelen, att befordringsutsikterna på kriminalpolismannabanan förbättrades. Under nu rådande förhållanden ha möjligheterna att vinna befordran i regel ställt sig gynnsammare inom ordningspolisen. En utjämning av bcfordringsutsikterna inom de båda kårerna är önskvärd, enär uppehållandet av en god kriminalpoliskår eljest kan äventyras. För landsbygdens del måste vid polisorganisationens utformning hänsyn tagas även till den inverkan, som uppbördsreformen medfört på polisarbetet. Reformen har emellertid ännu icke varit i kraft så lång tid, att några säkra slutsatser k u n n a dragas i detta hänseende. Uppenbart är emellertid, att själva indrivningsverksamheten minskat i stor omfattning. De indrivningsärenden, som numera förekomma, synas dock i allmänhet vara av det mera arbetskrävande slaget. Härtill kommer, att nya arbetsuppgifter tillförts polisväsendet, i det att häradsskrivarna i stor utsträckning påkalla biträde med utredningar och efterforskningar i uppbördsärenden. Vid de undersökningar, som utredningen företagit i ämnet, har från polischefsoch personalhåll upplysts, att allt som allt någon minskning i arbetsuppgifterna för polisväsendet icke inträtt till följd av reformen. Man torde sålunda, åtminstone för närvarande, icke kunna räkna med någon personalbesparing i egentlig mening såsom en följd av reformen. Grundstommen i polisorganisationen för landsbygdens vidkommande bör, på sätt nu är fallet, utgöras av ordinarie fjärdingsmansbefattningar. Såsom tidigare angivits böra även med den av utredningen föreslagna polisdistrikts-

64 indelningen rekryteringsbefattningar kunna inrättas. Fjärdingsmannen böra i regel tilldelas var sina tjänstgöringsområden samt handhava såväl egentlig polisverksamhet som exekutionsbiträdesgöromål. Landsfiskalsdistriktens köpings- och landskommuner böra gemensamt indelas i fjärdingsmansdistrikt. Inom orter med tätbebyggelse bör, i den m å n förhållandena påkalla, särskild personal för polisverksamhet finnas; fjärdingsmannen torde där i allmänhet huvudsakligen böra utföra göromål såsom exekutionsbiträden, dock med skyldighet att deltaga jämväl i annan polisverksamhet. Såsom förut framhållits, bör polisorganisationen inom landsfiskalsdistrikten utformas med utgångspunkt från vad hela distriktet kräver. Befälsbefattningar och andra befattningar för mera kvalificerade uppgifter böra i allmänhet vara inrättade för verksamhet inom distrikten i sin helhet. Inom ett landsfiskalsdistrikt, som består av en stad, där överkonstapel finnes, och landsbygd, bör sålunda överkonstapelns verksamhetsområde i regel omfatta hela distriktet. Motsvarande bör gälla för polisuppsyningsmän eller kriminalpolisman inom de distrikt, där sådana befattningshavare anställts. Inom större distrikt, där flera befattningshavare tillhörande nu ifrågavarande kategorier finnas, bör en lämplig uppdelning av verksamheten genomföras. Organisationen bör så utformas, att inom varje landsfiskalsdistrikt med mera omfattande utredningsverksamhet åtminstone finnes anställd en för sådan verksamhet utbildad befattningshavare. En särskild organisationsfråga för landsfiskalsdistriktens del utgör spörsmålet om de på landsfiskalskontoren anställda konstaplarnas ställning. Denna organisation leder sitt ursprung från distriktsåklagarreformen. I samband med denna reform inrättades å vissa landsfiskalskontor biträdesbefattningar i lönegraden Eo 5, avsedda för manliga innehavare, vilka skulle äga polismans befogenhet. Rörande organisationen uttalade det sammansatta stats- och lagutskott, vilket vid 1940 års riksdag behandlade Kungl. Maj :ts proposition angående reformen, att befattningshavare, varom nu är fråga, i första hand borde tilldelas sådana landsfiskalsdistrikt, där enligt organisationsplanen endast ett tjänstebiträde skulle finnas; detta med hänsyn till betydelsen av att samtliga landsfiskaler, så vitt möjligt, erhölle biträdeshjälp även för andra göromål än de rena skrivgöromålen. Organisationen har härefter utvecklat sig därhän, att för närvarande för befattningarna uppställts krav på genomgång av konstapelsklassen i statens polisskola. Befattningshavarna benämnas konstaplar och tillhöra nu lönegraden Ce 14. En särskild reglerad befordringsgång finnes anordnad för rekryteringen. Antalet befattningshavare uppgår till mellan 170 och 180. De biträda landsfiskalerna med såväl kontorsgöromål som polisgöromål. Utredningen har i samråd med 1947 års landsfiskalsutredning övervägt ifrågavarande organisationsspörsmål. Därvid ha följande synpunkter gjort sig gällande. Organisationen synes icke lämpligen kunna bibehållas i sin nuvarande utformning. Befattningarna äro av icke-ordinarie natur, varför befattningshavarnas ställning är otrygg. Några befordringsmöjligheter i egentlig bemärkelse finnas icke; från befattningshavarnas sida ha anspråk

65 framställts på inrättandet av överkonstapelstjänster. Att inordna befattningarna i den allmänna polisorganisationen torde icke lämpligen kunna äga rum, främst med hänsyn till att de till sin huvudkaraktär äro kontorsbefattningar med säskild rekryteringsordning inom landsfiskalskontoren. Vid en bibehållen kommunal polisorganisation tillkommer den omständigheten, att befattningarna äro statliga befattningar. Man kunde möjligen låta organisationen kvarstå såsom en särskild organisation och inom ramen för en sådan vidtaga vissa omorganisationsåtgärder. Detta synes dock icke lämpligt med hänsyn till angelägenheten av att såväl kontorsorganisationen inom landsfiskalsdistrikten som polisorganisationen anordnas efter rationella linjer. På grund av dessa skäl har u t r e d n i n g e n — i likhet med landsfiskalsutredningen — funnit att ifrågavarande organisation bör avvecklas. Avvecklingsspörsmålen ha behandlats av sistnämnda utredning. Här skall endast beröras frågan om fördelningen av organisationens uppgifter. Denna uppdelning bör ske på det sätt, att kontorsuppgifterna komma att handhavas av biträdespersonal å landsfiskalskontoren, medan polisuppgifterna ombesörjas av polispersonal. Polisorganisationen får sålunda givas den utformning, att den kan övertaga de polisuppgifter, som nu handhavas av konstaplarna på landsfiskalskontoren.

3. Samverkan mellan polisdistrikten. Genom den av utredningen föreslagna polisdistriksindelningen erhålles en bättre grundval än för närvarande för polisorganisationens uppbyggnad. Organisationen förblir ändock alltför lokalt bunden, och för att motverka nackdelarna härav bör en samverkan komma till stånd mellan polisdistrikten i olika hänseenden. Härvid framträder i första hand frågan om poliskårernas mobilitet, varmed förstås möjligheten att utnyttja befattningshavarna för tjänstgöring utom det egna polisdistriktet. Anmärkas må, att det L i n n é r s k a f ö r s l a g e t upptog stadgande om en allmän mobilitet, innebärande att all polispersonal skulle kunna användas var som helst i riket. Varje län skulle i avseende å polis- och åklagarväsendet bilda en enhet med landsfogden som chef närmast under Konungens befallningshavande. De tre största städerna skulle var för sig bilda dylika enheter med polismästarna såsom chefer för polisväsendet. All polispersonal i stad som på land skulle kunna användas efter landsfogdens bestämmande var som helst inom hans tjänstgöringsområde. Tillfälligt biträde skulle lämnas från den ene polischefens tjänstgöringsområde till en annans på begäran av denne senare. Sådant biträde skulle icke få vägras i annat fall, än då den begärda personalen oundgängligen erfordrades för polisskyddet i det egna tjänstgöringsområdet. Vid bedömande av det föreliggande mobilitetsbehovet bör uppmärksammas, att u t r e d n i n g e n föreslår ett bibehållande av statspolisorganisa5—502106

66 tionen. Någon motsvarande organisation upptogs icke av Linnér. Statspolisorganisationen är en rörlig organisation, vilken står till förfogande för regelbunden polisverksamhet inom länen i deras helhet. Enligt utredningens mening bör därför nu vara tillräckligt, att mobiliteten så anordnas, att lokalpolisen kan på ett tillfyllestgörande sätt användas utom polisdistrikten till komplettering av statspolisorganisationen. Lokalpolis skall sålunda kunna tillkallas från ett polisdistrikt till annat vid behov av tillfällig polisförstärkning eller annan polishjälp, så snart statspolis icke finnes tillgänglig eller behovet kan snabbare eller billigare fyllas med lokalpolis. Lokalpolisen skall emellertid även kunna utnyttjas som polisreserv vid större poliskorn menderingar; möjlighet bör då finnas att i erforderlig utsträckning använda lokalpolis såsom förstärkning av statspolisen. Med hänsyn till dessa förhållanden bör skyldighet stadgas för lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polisdistrikt. Uttrycket 'särskilt behov' avser att utmärka, att någonting skall ha inträffat, som påkallar biträde av polispersonal utöver den personal, som finnes tillgänglig för regelbunden polisverksamhet inom polisdistriktet. Skyldigheten bör gälla för såväl ordningspolis som kriminalpolis samt omfatta polispersonal av alla grader. Den skall allenast vara på det sätt begränsad, att polispersonal icke skall få tillkallas från ett visst polisdistrikt i sådan omfattning, att polisverksamhetens upprätthållande inom distriktet äventyras. Därest så i särskilda fall erfordras, böra även fordon och andra utrustningsartiklar tillhandahållas. — Genom anordnandet av en mobilitet för lokalpolisens del enligt dessa riktlinjer bör enligt utredningens mening den nuvarande reservpolisorganisationen kunna avskaffas; förslag härom kommer att framläggas i ett senare sammanhang. Frågorna om vem, som i det särskilda fallet äger tillkalla polisförstärkning, samt om ersättning till polisdistrikt, som tillhandahållit polispersonal, komma likaledes att behandlas senare. En annan fråga, som tarvar behandling i detta sammanhang, är spörsmålet om samverkan mellan polisdistrikten inom större bebyggelsecentra. I många fall räcker det icke här med att polisdistrikten äro pliktiga att bistå varandra vid särskilda behov, utan förhållandena påkalla samordning i olika hänseenden mellan polisdistrikten för den regelbundna polisverksamhetens behöriga upprätthållande. I regel bilda sålunda de större städerna och angränsande orter naturliga enheter ur polissynpunkt. Dessa enheter bliva emellertid jämväl med utredningens förslag till polisdistriktsindelning ofta uppdelade på ett flertal polisdistrikt. Flera spörsmål påkalla här gemensam planläggning, såsom polisverksamhetens, främst ordningspolisverksamhetens, lämpliga ordnande vid distriktsgränserna, handhavandet av spanings- och annan kriminalpolisverksamhet, som berör ett flertal polisdistrikt, upprättandet av s. k. spärrplaner m. m. Även tillhandahållandet av polisförstärkning för mera regelbundet återkommande särskilda behov, såsom vid idrottstävlingar och andra offentliga tillställningar, torde böra göras till föremål för närmare reglering. I en del fall torde det vara av intresse för polisdistrikten att ordna frågor om gemensamt utnyttjande av lokaler

67 och utrustning. De spörsmål av gemensam natur, som sålunda kunna förekomma mellan polisdistrikten inbördes, böra enligt utredningens mening lösas genom avtal mellan polisdistrikten. Sådana avtal skola kunna ingås på viss tid eller på obestämd tid med viss tids uppsägning. I avtalen böra intagas såväl de organisatoriska som de ekonomiska bestämmelserna, som föranledas av samordningen. Bestämmelser av ekonomisk natur kunna tarvas bland annat därav, att ett polisdistrikt skall utgiva ersättning till ett annat för någon genom avtalet tillförsäkrad förmån. Avtalsrätten bör omfatta samtliga frågor, som kunna vara av värde för polisdistrikten att reglera. Ett avtal skall dock icke få medföra rubbning i den kommunala ansvarigheten för polisverksamhetens upprätthållande inom vederbörande polisdistrikt. Ett polisdistrikt skall sålunda icke genom avtal med annat polisdistrikt kunna lösa annat än detalj spörsmål i avseende å organisationen för den regelbundna polisverksamheten inom polisdistriktet. Med hänsyn till sin vikt och betydelse för polisväsendet böra avtalen underställas länsstyrelsen för fastställelse. Avtal, som träffas mellan polisdistrikt tillhörande skilda län, bör fastställas av länsstyrelserna i samtliga därav berörda län; för Storstockholms del av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län. Innan fastställelse äger rum, böra vederbörande polischefer ha beretts tillfälle att yttra sig i ärendet. För polisväsendet torde det vara av stort intresse, att avtal, varom nu är fråga, ingås mellan polisdistrikten i sådana orter, där behov av samordning föreligger. Länsstyrelserna torde därför böra undersöka dessa förhållanden samt verka för att avtal komma till stånd, där förhållandena det påkalla. Länsstyrelserna böra emellertid enligt utredningens mening äga möjlighet att åstadkomma reglering av spörsmålen, även om polisdistrikten skulle vägra sin medverkan eller icke kunna enas om villkoren. Förutsättning härför bör vara, alt en dylik reglering är av särskild betydelse för polisverksamhetens behöriga bedrivande. I sådant fall skall — därest avtal icke frivilligt ingås — det ankomma på vederbörande länsstyrelse att anmoda av frågan berörda polisdistrikt att träffa avtal rörande viss eller vissa närmare angivna frågor av gemensam natur. Skulle polisdistrikten eller något av dem ställa sig avvisande eller skulle enighet icke kunna uppnås mellan polisdistrikten, bör länsstyrelsen äga meddela erforderliga föreskrifter för polisdistrikten i avseende å gemenskapen. Vad nu sagts bör även gälla, därest ett för fastställelse avlämnat avtal i ett eller annat hänseende icke skulle vara tillfredsställande ur polissynpunkt. Därest ärende berör mer än en länsstyrelses verksamhetsområde, skola åtgärder, varom här är fråga, beslutas av länsstyrelserna gemensamt. Kunna länsstyrelserna icke enas om besluten, bör ärendet underställas Kungl. Maj :ts avgörande. Klagan över länsstyrelses beslut skall kunna äga rum i den ordning, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndighets och ämbetsverks beslut i allmänhet. En samverkan kan emellertid i vissa hänseenden vara erforderlig även mellan polisdistrikt, som ej ingå i större bebyggelsecentra. Motsvarande reg-

68 ler liksom även bestämmelserna om de uppgifter och befogenheter, som böra tillkomma länsstyrelsen, böra gälla även i detta fall. Avtal skall sålunda — såsom hittills — kunna ingås mellan ett polisdistrikt och ett a n n a t rörande begagnandet av det senare polisdistriktets lokaler vid uppkommande behov. Även eljest torde lör landsbygdsdistriktens del lokalfrågan i vissa fall lämpligen kunna lösas genom avtal om samverkan. Särskilda kommunalförbund böra även —- i den ordning som gäller enligt lagen om kommunalförbund — kunna bildas mellan kommunerna i olika polisdistrikt för ordnande av lokalfrågan.

4. Ledningen av polisverksamheten inom polisdistrikten. Ledningen av polisverksamheten 1 inom polisdistrikten skall handhavas av polischefen. Polischef är enligt polisreglementet i stad med polismästare denne och i annat polisdistrikt distriktsåklagaren. Denna bestämmelse innebär huvudregeln för polischefskapet. Kungl. Maj :t har dock förbehållit sig rätt att meddela särförordnanden i detta hänseende; dylika förordnanden gälla för vissa polisdistrikt. Behov av ändring i dessa bestämmelser om vem polischefskapet skall tillkomma föreligger enligt utreningens mening icke. På sätt förut framhållits, finnas i vissa städer en polisorganisation, underställd polismästare, och en åklagarorganisation, under ledning av statsåklagare eller distriktsåklagare, medan i övriga städer ledningen av såväl polisverksamheten som åklagarverksamheten handhaves av en gemensam chef (polismästare eller stadsfiskal). Utredningen, som icke har att framlägga förslag till detalj organisation, har icke tagit närmare ställning till frågan, huruvida ändrad organisation i detta hänseende påkallas för någon stads vidkommande. Inom ramen för utredningens allmänna organisationsplan med länen såsom samlande enheter finnes utrymme för båda organisationsformerna. Enligt utredningens mening böra främst de praktiska erfarenheterna av rättegångsreformen och dess inverkan på polis- och åklagarväsendet vara avgörande vid bedömandet av frågan, huruvida den lokala organisationen av polis- och åklagarväsendet bör vara uppdelad eller icke. Rörande polischefens allmänna uppgifter äro bestämmelser meddelade i polisreglementet. Huvudstadgandet föreskriver, att polischefen närmast under landsfogden eller, vad angår stad, som är undantagen från området för hans polisverksamhet, under länsstyrelsen har ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom distriktet. Särskilt skall det åligga honom att planlägga polisarbetet och tillse, att de åtgärder bliva vidtagna, som i varje särskilt fall erfordras för polisverksamhetens behöriga upprätthållande; 1 Utredningen vill skilja mellan begreppen ledningen av polisverksamheten och ledningen av polisväsendet. Det förra begreppet avser ledningen av polisens arbete, medan det senare begreppet är av vidsträcktare betydelse och omfattar såväl ledningen av polisverksamheten som handhavandet av alla såväl organisatoriska som ekonomiska spörsmål rörande polisväsendet.

69 att vaka över att lagar, författningar och andra föreskrifter rörande allmän ordning och säkerhet efterlevas; att hålla sig underkunnig om polisväsendets tillstånd och behov samt hos vederbörande myndighet anmäla förekommande brister och föreslå åtgärder till deras avhjälpande; att tillse, att polispersonalen användes på lämpligaste sätt och fullgör sina uppgifter efter bästa förmåga och i överensstämmelse med gällande föreskrifter; att sörja för att polispersonalen meddelas erforderlig vägledning och undervisning; att vaka över att god ordning och god anda råder inom poliskåren; samt att verka för ett förtroendefullt och gott förhållande mellan polisen och allmänheten. Vidare stadgas bl. a., att om polisstyrka sammandrages från olika orter skall, där ej länsstyrelsen eller landsfogden annat förordnar, chefskapet över styrkan utövas av polischefen i den ort, där styrkan sammandragits. På sätt i avdelningen om länsorganisationen närmare skall klarläggas, föreslår utredningen, att landsfogden i vad angår verksamheten inom polisväsendet skall inordnas i länsstyrelsen. På grund härav skulle det måhända kunna anses mindre följdriktigt att bibehålla ovan återgivna huvudstadgandes formella lydelse. Av förslaget till länsorganisation kommer emellertid jämväl att framgå, att enligt utredningens mening landsfogdens ställning som länspolischef fortfarande bör vara föremål för särreglering. Med hänsyn härtill bör i förevarande stadgande fortfarande utsägas, att polischeferna i allmänhet äro i avseende å ledningen av polisverksamheten närmast underställda landsfogden. Beträffande polischef i stad, som är undantagen från området för landsfogdens polisverksamhet, bör stadgandet däremot givas den lydelsen, att dylik polischef under landshövdingen har ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom distriktet. Anledningen härtill torde framgå av det följande. Huvudstadgandet får icke givas den tolkning, att polischefens ansvar för och ledning av polisverksamheten skall vara av sekundär natur i förhållande till de överordnade myndigheterna. Med att uppgiften skall fullgöras närmast under landsfogden, respektive landshövdingen, uttryckes allenast, att polischefen i sin verksamhet är underställd länsmyndigheterna och deras tillsyn. Av största vikt och betydelse är, att ansvaret för polisverksamhetens ledning alltid åvilar en ansvarig chef. Uppgiften är till sin karaktär en chefsuppgift, och det kollektiva handhavandet och ansvaret passar ej väl tillsammans med denna verksamhet. Inom en polisorganisation med överoch underordnade chefer är det även av största vikt, att full klarhet föreligger i frågan, på vilken av dessa chefer ansvaret i ett givet läge skall vila. Det gäller med andra ord att uppbygga organisationen på det sätt, att de olika chefernas befogenheter och skyldigheter äro så klart utformade och avgränsade som möjligt. Det synes uppenbart, att ansvaret för polisverksamhetens upprätthållande på viss ort i första hand bör åvila den lokale

polischefen. I enlighet härmed bör det ankomma på honom att planlägga och handhava den omedelbara ledningen av polisverksamheten i polisdi- \ striktet. I denna huvudregel ligger innesluten myndighet för polischefen i att vidtaga alla de åtgärder och utöva alla de befogenheter, som kunna visa sig erforderliga för polisverksamhetens upprätthållande såväl under normala förhållanden som i mera brydsamma situationer. Grundprincipen bör vara den, att polischefen skall utöva denna sin uppgift självständigt och u t a n att ingrepp i det enskilda fallet skall äga rum från överordnads sida. Därest särskilda förhållanden därtill föranleda, bör dock dylikt ingripande kunna ske. I regel skall detta tillgå på det sätt, att den överordnade myndigheten övertager ansvaret för polisuppgiften. Befogenhet bör även finnas för denna myndighet att, där så av särskilda förhållanden föranledes, förordna annan polischef att omhändertaga uppgiften. Överordnad myndighet bör tillika äga viss rätt att meddela anvisningar rörande polistjänsten och skall jämväl fungera såsom rådgivande organ. Dessutom skall den överordnade myndigheten utöva en allmän tillsyn över polischefens arbete. Den närmare innebörden av de överordnade organens befogenheter kommer att framgå av de båda närmast följande avdelningarna. Här skall endast ytterligare påpekas, att handhavandet av kriminalpolisverksamheten i viktiga hänseenden regleras av rättegångsbalkens föreskrifter om förundersökning i brottmål.

B.

Länsorganisationen.

1. Allmänna synpunkter. I de direktiv, som utfärdats till ledning för 1948 års polisutrednings arbete, anföres, att då länsstyrelserna för närvarande ha och även vid ett förstatligande av polisväsendet alltjämt torde böra bibehålla ansvaret för den allmänna ordningens och säkerhetens upprätthållande i länen, utredningen bör utgå från att ledningen av polisväsendet i länen skall utövas av länsstyrelserna. Härvid bör utredningen beakta frågan, om särskilda åtgärder äro behövliga för att länsstyrelserna på ett rationellt sätt skola kunna fullgöra sina polisiära åligganden. I samband härmed bör, framhålles det vidare i direktiven, undersökas, huruvida de på landsfogdarna ankommande överåklagar- och polisuppgifterna i vissa län böra uppdelas på olika befattningshavare eller om denna verksamhet bör sammanföras för flera län. I sitt betänkande framhöll 1939 års polisutredning, att åtskilliga brister beträffande effektiviteten vidlådde den nuvarande ledningen för polisväsendet inom länen. Behovet av en förbättring av förhållandena på detta område vitsordades genomgående av de myndigheter, som yttrade sig över betänkandet. Förslag till sådana åtgärder framställdes i flera fall; av naturliga skäl berörde dessa förslag i främsta rummet landsfogdens ställning såsom länspolischef. De flesta förslagen utmynnade i att landsfogden i sin verk-

71 samhet inom polisväsendet borde inordnas i länsstyrelsen. I vissa förslag befanns en så långt gående omorganisation dock icke påkallad. I de förslag, som förordade ett inordnande av landsfogden i länsstyrelsen, gjorde sig olika meningar gällande beträffande själva organisationsformen. Föreningen Sveriges landsfogdar föreslog, att landsfogden skulle inordnas såsom föredragande och chef för en med landskansliet och landskontoret jämställd avdelning, till vilken polisärendena och civilförsvarsärendena skulle hänföras. Länsstyrelserna, vilka erhållit del av föreningens förslag, ansågo det icke nödvändigt eller lämpligt att tillskapa den av föreningen föreslagna tredje avdelningen. Bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län framhöll, att antalet polisärenden av större betydenhet syntes vara alltför litet för att motivera en särskild avdelning, även om civilförsvaret skulle tilläggas densamma. I yttrandena från vissa länsstyrelser förordades en anordning, motsvarande den, som tillämpas beträffande civilförsvarsdirektören; d. v. s. att en särskild underavdelning med landsfogden såsom chef skulle anordnas å landskansliet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslog, att landsfogden borde erhålla en ställning likartad vägdirektörens, »alltså icke avdelningschef men föredragande å landskansliet inför landshövdingen i landssekreterarens närvaro, i den mån han icke såsom högste polischef ägde självständig beslutanderätt». Jämväl länsstyrelsen i Örebro län uttalade, att landsfogden borde vara föredragande i polisärenden hos länsstyrelsen på sätt, som gäller för vägärendenas behandling. Länsstyrelsen i Gävleborgs län fann, att landsfogden i egenskap av länspolischef borde knytas fastare till länsstyrelsen. Att tillskapa en särskild avdelning för handläggning av ärenden rörande polisväsendet syntes ej vara av behovet påkallat. Lämpligheten av att göra landsfogden till föredragande i polisfrågor syntes jämväl kunna ifrågasättas. Med hänsyn bl. a. till de särartade uppgifter, som vore förenade med landsfogdebefattningarna, innebure en sådan anordning risk för att polisärendena skulle bliva ensidigt bedömda. Polisärendena måste ej sällan prövas även ur andra än rent polisiära synpunkter. Skulle landsfogdarna tillika vara överåklagare, torde landsfogdarna, åtminstone i de större länen, näppeligen kunna medhinna att tillfredsställande fullgöra föredragning. På grund av nu nämnda förhållanden syntes föredragningen av polisärenden alltjämt böra ankomma på länsstyrelsernas egna befattningshavare (i regel landssekreterarna). Landsfogden borde emellertid i egenskap av länspolischef deltaga i avgörandet av mera betydelsefulla frågor rörande polisväsendet samt, då han deltoge, tillerkännas reservationsrätt beträffande länsstyrelsens beslut. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasatte möjligheten för landsfogden att med hänsyn till åklagargöromålens omfattning medhinna fullgörandet av föredragningsskyldighet. Länsstyrelsen i Östergötlands län anförde, att de brister, som kunde förefinnas i fråga om polisväsendets ledning, till stor del skulle kunna avhjälpas genom att stärka landsfogdens tjänsteställning som länspolischef. Bristerna hade troligen icke framkommit, därest landsfogdeinstruktionen mera ut-

72 tryckligt än vad fallet vore ålagt landsfogden samma uppsiktsskyldighet beträffande polisväsendet som i fråga om åklagargöromålen. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke en del på landsfogden ankommande åklagargöromål borde kunna överflyttas å distriktsåklagarna för att bereda landsfogden mera tillfälle att ägna sig åt polisarbete. I detta sammanhang torde även böra uppmärksammas, att sakkunniga angående omorganisation av landsfogdetjänsterna i sitt år 1934 avgivna betänkande anförde rörande landsfogdarnas ställning i administrativt hänseende i huvudsak följande: Landsfogden syntes icke lämpligen kunna inordnas i någon redan befintlig förvaltningsorganisation utan finge tillsvidare anses representera ett led i en framtida självständig åklagar- eller polisorganisation. Intill dess en dylik organisation förelåge, måste det omedelbara chefskapet över landsfogdarna ordnas provisoriskt. Då landsfogdens arbetsuppgifter jämväl i fortsättningen skulle ligga inom områden, vilka åtminstone delvis vore helt skilda från varandra, hade någon enhetlighet i subordinationshänseende icke synts möjlig att upprätthålla. Ehuru vissa betänkligheter kunde anföras däremot, hade de sakkuniga likväl funnit sig böra föreslå en tudelning av chefskapet över landsfogdarna. I samband med att landsfogden bleve överåklagare i länet skulle länsstyrelsernas ställning såsom högsta åklagarmyndighet upphöra och landsfogden övertaga länsstyrelsernas dittillsvarande uppgift att utöva tillsyn över att begångna brott lagligen beivrades. Landsfogdarna borde följaktligen, framför allt efter en dylik förändring, i åklagarhänseende underställas en väl kvalificerad överordnad myndighets uppsikt och ledning. För denna uppgift syntes av naturliga skäl för det dåvarande endast justitiekanslersämbetet kunna ifrågakomma. Därest landsfogdarna ställdes under justitiekanslersämbetets chefskap, innebure detta ett första steg i riktning mot tillskapandet av en enhetligt ledd och i sin verksamhet behörigen kontrollerad åklagarorganisation. Å andra sidan komme landsfogdarnas befattning med ordningspolisgöromålen i länen att avsevärt ökas, vilket medförde, att landsfogdarna erhölle en fastare anknytning än dittills till länsstyrelserna såsom högsta polismyndigheter i länen. Detta förhållande hade synts böra föranleda till att landsfogdarna skulle såsom länspolischefer vara underställda länsstyrelserna. I förevarande fråga vill u t r e d n i n g e n för sin del till en början framhålla, att den enhetligt ledda åklagarorganisation, som på grundval av de sakkunnigas förslag tillskapades genom 1936 års landsfogdereform, efter riksåklagarämbetets inrättande erhållit en allt självständigare utformning. Såsom statsåklagare skall landsfogden naturligen under alla förhållanden tillhöra denna organisation och vara underställd riksåklagarämbetet. För polisväsendet lärer tanken på anordnandet av en motsvarande organisation icke kunna förverkligas. Direktiven för utredningen lämna intet tvivelsmål på denna punkt. Ledningen för polisväsendet i länen skall utövas av länsstyrelserna. Såsom 1939 års polisutredning närmare utvecklat, föreligga dock otvivelaktigt vissa brister i polisledningen för länen. Då man utgår från att

73 länsstyrelserna skola utöva såväl den administrativa som den operativa ledningen av polisväsendet, framstår det såsom en väsentlig olägenhet i organisationen, att länspolischeferna, vilka närmast under länsstyrelserna ha ansvaret för och ledningen av polisverksamheten, äro ställda utom länsstyrelseorganisationen. Härigenom uppkommer en dualism mellan dem och länsstyrelserna, vilken är ägnad att medföra kompetenskonflikter, helst som länspolischefernas ställning och befogenheter i förhållande till länsstyrelserna icke äro klart utformade. Möjligheterna att härutinnan kunna åstadkomma en tillfredsställande och lämplig avvägning torde icke heller vara så stora. Å ena sidan tarvas det för dem, som regelmässigt skola svara för ledningen av polisverksamheten, att de tillförsäkrats sådana befogenheter, som möjliggöra ett effektivt utövande av denna ledning, men å andra sidan innebär varje förstärkning av länspolischefernas ställning ett motsvarande ingrepp i länsstyrelsernas kompetensområde. En följd av att länspolischefskåpet är organiserat fristående från länsstyrelseorganisationen är vidare, att samarbetet mellan länsstyrelserna och länspolischeferna kommit att sakna den smidighet och anpassning, som är önskvärd inom polisorganisationen. Systemet har i detta hänseende utvecklat sig till ett omständligt remissförfarande från länsstyrelsernas sida. Den expertis i polisfrågor, som länspolischefen besitter, synes lämpligen kunna tillgodogöras länsstyrelserna genom att denne inträder såsom föredragande. Faran för att objektiviteten härigenom skall minskas torde vara ganska ringa, helst som föredragningsskyldigheten i princip bör begränsas till ärenden, där facksynpunkterna måste tillmätas ett avgörande inflytande. Uppenbart torde för övrigt vara, att nära kontakt mellan vederbörande länsstyrelse, enkannerligen landshövdingen, och länspolischefen är nödvändig, särskilt i mera brydsamma situationer. På grund av dessa skäl har u t r e d n i n g e n funnit sig böra förorda en omorganisation, innebärande att länspolischefen (landsfogden) inordnas i länsstyrelsen. Länspolischefen bör göras till föredragande i dels alla ärenden, som angå själva polisverksamheten, och dels sådana administrativa polisärenden, som äro av mera framträdande betydelse för polisväsendet. I fråga om den operativa polisledningen bör han vara utrustad med sådana självständiga befogenheter, att en nödig effektivisering av denna verksamhet kan äga rum. Utredningens förslag i dessa delar kommer att närmare utvecklas i de båda följande underavdelningarna. Med landsfogdens ställning i förhållande till länsstyrelsen sammanhänger nära frågan om landsfogdebefattningarnas organisation överhuvudtaget. Enligt direktiven har utredningen att undersöka huruvida en uppdelning på skilda befattningshavare av överåklagar- och länspolischefsuppgifterna bör äga rum inom vissa län och om, å andra sidan, dessa uppgifter böra för andra läns vidkommande sammanföras å för länen gemensamma befattningshavare. Den förstnämnda frågan behandlades av 1939 års polisutredning, vilken — på sätt förut framhållits — föreslog, att ledningen av polisoch åklagarväsendet skulle uppdelas på skilda befattningshavare inom de

74 sex polismästardistrikt, som skulle bildas med Stockholms, Göteborgs, Malmö, Norrköpings, Hälsingborgs och Örebro städer som centralorter. Enär denna utrednings förslag var grundat på en från länsindelningen delvis avvikande distriktsindelning, omfattande 31 polismästardistrikt, synes detsamma icke i och för sig kunna giva omedelbart vägledande synpunkter på frågan om personalorganisationen inom en organisation, som helt bygger på länsindelningen. Härvid är särskilt att uppmärksamma, att polismästaren i ett distrikt med delad organisation jämväl skulle vara lokal polischef i den största staden i distriktet, medan något lokalt polischefskap icke är förenat och vid en kommunal polisorganisation ej heller lämpligen torde kunna förenas med ett till länsstyrelsen knutet polischefskap. För sin del vill f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g emellertid uttala sin anslutning till de principiella synpunkter, som 1939 års polisutredning lagt på ifrågavarande organisationsspörsmål och för vilka redogörelse lämnats i tidigare sammanhang. Till förmån för en i stort sett bibehållen samorganisation torde jämväl kunna åberopas, att processlagberedningen fann landsfogdeorganisationen i sina grundprinciper vara väl ägnad för statsåklagarens uppgifter i den nya rättegångsordningen. Från skilda håll har emellertid hävdats, att i vissa av de största länen arbetsuppgifterna ökat i den omfattning, att en samorganisation icke lämpligen kan upprätthållas. Man torde därför icke böra ställa sig främmande för en uppdelning av uppgifterna på skilda befattningshavare, därest detta ur arbetssynpunkt visar sig vara nödvändigt. Tanken att uppdela länet i två tjänstgöringsområden med en landsfogde för vartdera området bör emellertid avvisas. Båda landsfogdarna finge då inordnas i länsstyrelsen. En dylik anordning skulle icke vara lämplig ur polisledningens synpunkt. En uppdelning synes därför böra ske på det sätt, att i vederbörande län anställes en befattningshavare för polisverksamheten (landsfogde) och en befattningshavare för åklagarverksamheten (statsåklagare). Landsfogden bör vara inordnad i länsstyrelsen, medan statsåklagaren bör lyda under riksåklagarämbetet. Hinder bör dock icke möta att åt landsfogden i sådant län uppdraga vissa åklagaruppgifter, därest en lämpligare arbetsfördelning därigenom skulle åstadkommas. Frågan om i vilka län uppdelning bör komma till stånd torde emellertid ännu icke kunna tillförlitligen bedömas. Verkningarna av rättegångsreformen synas ytterligare böra avvaktas. Intill dess tillräckliga erfarenheter vunnits för frågans bedömande, böra — i överensstämmelse med vad nu är fallet — arbetsförhållandena i de större och mera arbetsfyllda länen regleras genom biträdande landsfogde- och landsfogdeassistentbefattningar. Vad härefter angår frågan om att sammanföra överåklagar- och länspolischefsuppgifterna för flera län hos samme befattningshavare torde en sådan organisationsform icke kunna genomföras med hänsyn till att länspolischefskapet skall inorganiseras i länsstyrelsen. Förutsättningen skulle vara, att landsfogdebefattningen i avseende å länspolischefskapet anknötes till två länsstyrelser. En dylik anordning kan dock icke lämpligen åväga-

75 bringas. I stället torde, därest något län skulle visa sig vara för litet för att giva en landsfogde full sysselsättning med den omedelbara polis- och åklagarverksamheten, befattningshavarens arbetsuppgifter böra i erforderlig mån utfyllas genom ökad föredragningsskyldighet inom vederbörande länsstyrelse. I detta sammanhang må erinras om att landsfogden i Gotlands län fullgör viss föredragning i länsstyrelsen. För de större länens vidkommande bör å andra sidan föredragningsskyldigheten till beredande av lättnad i arbetsbördan för landsfogden lämpligen k u n n a inskränkas genom att ärenden av enklare beskaffenhet överlämnas till föredragning av annan befattningshavare. I sitt yttrande över 1939 års polisutrednings betänkande anförde föreningen Sveriges landsfogdar såsom en framträdande brist i landsfogdens ställning såsom länspolischef, att landsfogden icke hade samma administrativa befogenheter på polisväsendets område som honom underlydande polischefer, vilka tillika vore polismyndigheter i administrativt hänseende. Länsstyrelsen i Kristianstads län anslöt sig till tanken, att landsfogden borde beredas samma administrativa befogenheter på polisväsendets område som underlydande polischefer, medan länsstyrelsen i Kronobergs län uttalade, att det borde tagas under övervägande att stärka landsfogdens ställning med avseende å honom underställd personals administrativa polisverksamhet. Vid övervägande av förevarande spörsmål har u t r e d n i n g e n funnit sig icke böra ingå på en närmare behandling av detsamma. Spörsmålet är av mycket ömtålig och omfattande natur och torde icke kunna lösas efter några enhetliga linjer. Noggranna överväganden erfordras beträffande varje administrativ polisuppgift för bedömande av frågan om behovet och lämpligheten av att länspolischefen tillerkännes reglerande befogenheter beträffande densamma. Icke minst den rubbning i instansordningen för de administrativa ärendenas handläggning, som måste bliva en följd av de ifrågasatta ändringarna, synes vara ägnad att påkalla uppmärksamhet och försiktighet. I förevarande avdelning vill utredningen slutligen anmärka, att någon ändring i överståthållarämbctets Organisation icke påkallas av utredningens förslag.

2.

Landsfogdens inordnande i länsstyrelsen.

1 avseende å sättet för landsfogdens inordnande i länsstyrelsen ha, såsom ovan anmärkts, olika synpunkter gjort sig gällande. I tidigare sammanhang har utredningen framhållit, att utredningen utgår från att den organisation, som nu givits åt civilförsvaret, skall äga bestånd. E h u r u enligt utredningens mening stora fördelar skulle vinnas genom en samorganisation inom länsstyrelsen av polisväsendet och civilförsvarsväsendet, har utredningen med

76 hänsyn till nämnda förhållande begränsat spörsmålet till att omfatta uppgiften att söka åstadkomma en lämplig organisationsform för polisärendenas och polisledningens handhavande inom länsstyrelsen. Utredningen har övervägt de framställda förslagen, att landsfogdens ställning i länsstyrelsen skulle ordnas med ledning av vad som gäller för civilförsvarsdirektören eller vägdirektören. Då en särskild avdelning, motsvarande civilförsvarsavdelningen, näppeligen skulle kunna inrättas på grund av polisärendenas relativt ringa antal, torde i första hand en organisation, utformad med förebild av den, som vunnit tillämpning beträffande vägdirektören, kunna ifrågakomma. Utredningen har emellertid funnit, att en sådan organisationsform knappast skulle vara tillfyllest för polisväsendet. När det gäller ordningens och säkerhetens upprätthållande synes en fastare organisation av länsledningen påkallad. I sin verksamhet som länspolischef bör landsfogden framstå såsom företrädare för länsstyrelsen, vilket förhållande knappast skulle komma till erforderligt uttryck, därest han inordnades allenast som föredragande. Kontakten mellan landshövdingen och länspolischefen torde även bäst kunna upprätthållas, om den sistnämnde i all sin verksamhet är inordnad i länsstyrelsen. På grund härav föreslår u t r e d n i n g e n , att landsfogden inordnas i länsstyrelsen såsom befattningshavare därstädes. Anordningen får dock icke medföra rubbning i den rekryteringsordning, som gäller för landsfogdebefattningarna. Detta torde för övrigt följa av den särskilda utbildning, som kräves för befattningarna. Landsfogden bör i länsstyrelsen givas en ställning, som motsvarar de viktiga arbetsuppgifter, som ankomma på honom. Särskilt hans uppgifter i avseende å ledningen av polisverksamheten påkalla härvid uppmärksamhet. I vad angår dessa uppgifter bör landsfogden lyda omedelbart under landshövdingen; härtill återkommer utredningen i det följande. Vad hans verksamhet inom länsstyrelsen i övrigt beträffar, bör han inordnas såsom befattningshavare närmast under avdelningschefen (landssekreteraren). Utredningen vill betona vikten av att landsfogden — vilken organisationsform som än må givas åt länsstyrelserna — erhåller den ställning, som här föreslagits. Därest länsstyrelserna sålunda skulle uppdelas på byråer eller sektioner, bör icke en byrå- eller sektionschef tillerkännas några befogenheter gentemot landsfogden. Dennes verksamhet som länspolischef och statsåklagare är så betydelsefull, att hans inordnande i länsstyrelsen måste genombryta varje som helst byrå- eller sektionsindelning, även om någon särskild byrå eller sektion icke kan inrättas för polisärendena. Med hänsyn till befattningens vikt och betydelse bör befattningshavaren i landshövdinginstruktionen upptagas närmast efter avdelningscheferna. I sin ställning som statsåklagare skall landsfogden naturligen alltjämt lyda omedelbart under riksåklagaren. Såsom befattningshavare i länsstyrelsen skall det åvila landsfogden att fullgöra viss föredragningsskyldighet. Denna bör så utformas, att den lämpligen kan förenas med landsfogdens verksamhet såsom statsåklagare och länspolischef. Det är av största vikt, att det i samband med den tänkta om-

77 organisationen, vilken innebär att landsfogdebefattningen förändras från en formellt fristående till en i länsstyrelsen i polishänseende inorganiserad befattning, klart och tydligt framhäves, att uppgifterna såsom statsåklagare och länspolischef äro de för befattningen väsentliga; befattningen får med andra ord icke genom omorganisationen förvandlas till en befattning för länsstyrelsens allmänna uppgifter. I stället bör den principen vara vägledande, att föredragningsskyldigheten så anordnas, att den i görligaste mån underlättar landsfogdens arbetsbörda och bereder honom ökade möjligheter att inrikta sina krafter på statsåklagar- och länspolischefsuppgifterna. Den bör i stort sett träda i stället för den skyldighet att avgiva yttranden till länsstyrelsen, som för närvarande föreligger. Härvid torde märkas, att länsstyrelsen i vissa fall har att enligt föreskrift i författning inhämta yttrande av landsfogden. För tillgodoseende av nu nämnda synpunkter böra vissa anstalter vidtagas. Utredningen har övervägt den anordningen, att Kungl. Maj :t skulle i förordningsväg bestämma vilka ärenden, som skulle ankomma på landsfogdens föredragning. Härigenom skulle en säker garanti givas för att föredragningsskyldigheten fastställdes med erforderligt hänsynstagande till landsfogdens övriga arbetsuppgifter. Då anordningen emellertid synes vara alltför omständlig och skulle tarva kompletteringar och ändringar alltefter det förhållandena ändrades, har utredningen icke funnit sig böra förorda densamma. I stället föreslår utredningen, att föredragningsskyldigheten regleras genom att i landshövdinginstruktionen införas så noggranna bestämningar som möjligt rörande de ärenden, i vilka landsfogden skall vara föredragande. Ärendena kunna enligt utredningens mening indelas i fyra huvudgrupper: 1) ärenden angående polis- och åklagarväsendets organisation; 2) ärenden angående polisdistriktens skyldigheter; 3) personalärenden; samt 4) ärenden angående särskilda polis- och åklagarväsendet berörande författningar och beslut. Den närmare utformningen av utredningens förslag i denna del framgår av utkastet till 14 a § i landshövdinginstruktionen och motiveringen till densamma. Bestämningen i landshövdinginstruktionen av föredragningsskyldigheten skall gälla för länen i allmänhet. Därest inom något län landsfogden icke skulle erhålla full sysselsättning av statsåklagar- och länspolischefskapsuppgifterna i förening med denna föredragningsskyldighet, bör möjlighet föreligga att i erforderlig utsträckning öka föredragningsskyldigheten. På motsvarande sätt bör till lindring av arbetsbördan i de största länen denna skyldighet kunna minskas. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att besluta i denna fråga. Därvid bör för varje särskilt fall angivas de ärenden, varmed föredragningsskyldigheten skall utvidgas, respektive inskränkas. De ärenden, som skola tillhöra landsfogdens föredragning, böra upptagas i ett särskilt diarium, som föres å landsfogdens expedition. Att så sker är enligt utredningens uppfattning nödvändigt för att landsfogdens ställning och uppgifter inom länsstyrelsen skola bliva reglerade på ett betryggande sätt. Särskilt därest en byrå- eller sektionsindelning av länsstyrelsen kommer att genomföras, är det av vikt, att landsfogdens ärenden icke ingå i någon

78 byrås eller sektions diarium. Utredningen förutsätter, att länsstyrelsen kommer att tillse, att nödig expeditionspersonal tillhandahålles landsfogden samt att landsfogden även beredes biträde av landskanslist eller a n n a n lämplig befattningshavare för upprättande av expeditioner i enklare ärenden. Såsom ovan framhållits, har föredragningsskyldigheten begränsats till sådana ärenden, som äro av omedelbar betydelse för polisväsendet. På länsstyrelsens handläggning ankomma emellertid åtskilliga ärenden, vilka beröra polisväsendet men som icke komma att vara hänförliga till landsfogdens föredragning. Behov torde i vissa fall komma att föreligga för länsstyrelsen att kunna tillgodogöra sig landsfogdens expertis även vid handläggningen av dylika ärenden. Jämväl för landsfogden i egenskap av länspolischef kan det vara av intresse att kunna påkalla rätt att deltaga i visst ärendes behandling. En bestämmelse torde därför böra införas, vilken såväl förpliktar som berättigar landsfogden till sådant deltagande. För att förhindra, att landsfogden till men för hans verksamhet i övrigt alltför mycket inkopplas i länsstyrelsens administrativa arbete, bör bestämmelsen givas ett sådant innehåll, att den kommer att tillämpas med tillbörlig försiktighet. Utredningen föreslår, att det skall vara fråga om ärende av påtaglig vikt för polisväsendet för att närvaro skall ifrågakomma, och utredningen avser, att bestämmelsen bör tolkas restriktivt. För att landsfogden skall komma i tillfälle att på eget initiativ deltaga i ärendes behandling, bör han på förhand underrättas om när ärende, varom nu är fråga, skall föredragas. Landsfogdes deltagande i nu nämnd ordning i ärendes handläggning skall vara förenat med reservationsrätt, därest han har en mot beslutet avvikande mening. — Den här föreslagna anordningen för landsfogdens deltagande i handläggningen av ärende, i vilket han icke är föredragande, bör naturligen icke hindra, att landsfogdens mening underhand inhämtas i sådana ärenden, där hans hörande kan vara av intresse men hans närvaro icke är erforderlig. Även biträdande landsfogde liksom ock landsfogdeassistent bör kunna fullgöra föredragningsskyldighet i länsstyrelsen. Jämväl dessa böra upptagas bland länsstyrelsens befattningshavare. Rörande föredragningen kunna icke lämpligen några allmängiltiga bestämmelser meddelas. Det bör överlämnas till vederbörande länsstyrelse att i arbetsordningen eller på annat sätt meddela föreskrifter härutinnan. Dylika föreskrifter böra avfattas i samråd med landsfogden, enär dessa befattningshavare tillsatts för att underlätta landsfogdens arbetsbörda i verksamheten som statsåklagare och länspolischef. Föredragningen skall vara så anordnad, att den hänför sig till ärenden, vilkas föredragning eljest ankommit på landsfogden. Viss svårighet för föredragningsverksamheten kommer att vara förenad med att landsfogden ofta måste företaga tjänsteresor. I allmänhet torde emellertid verksamheten kunna så planeras, att den kan ombesörjas under tid, då landsfogden befinner sig i tjänstgöring i länsstyrelsen. Därest ärende av brådskande natur skulle tarva behandling under landsfogdens frånvaro, synes handläggning av ärendet lämpligen k u n n a äga rum med stöd

79 av föreskrifterna i 24 § 2 mom. landshövdinginstruktionen. I de län, där biträdande landsfogde eller landsfogdeassistent finnes, bör sådan befattI ningshavare kunna förordnas att i lämplig omfattning vara ersättare för landsfogden i nu förevarande hänseende.

3.

Ledningen av polisverksamheten.

Utredningen har tidigare betonat, att ledningen av polisverksamheten är en chefsuppgift. Ansvaret för och handhavandet av denna uppgift måste alltid kunna hänföras till en viss person. Så har exempelvis polischefskapet i städerna utvecklat sig till en enmansuppgift från att förut ha varit innesluten i magistratens (tidigare borgmästare och råds) befogenheter; i allmänhet torde dock redan då viss person ha utövat befälsföringen. Bestämmelsen, att länsstyrelsen har ansvaret för och ledningen av polisväsendet, får icke skymma bort det förhållandet, att det är landshövdingen, som i främsta rummet personligen skall vara Kungl. Maj :t ansvarig för polisverksamhetens behöriga upprätthållande i länet. I denna egenskap bör landshövdingen hälla sig noggrant underrättad om polisförhållandena i länet samt tillse, att polisorganisationen är så anordnad, att den är lämpad att fylla sin uppgift, samt att befattningshavarna fullgöra sina skyldigheter på ett tillfredsställande sätt. Landshövdingen bör emellertid även taga aktiv del i ledningen av polisens arbete. Framför allt i brydsamma situationer bör det ankomma på honom att omhänderhava och utöva den sammanhållande ledningen av polisverksamheten i länet. Därest allvarligare ordningsstörande händelser inträffa eller hota att inträffa å viss ort, bör landshövdingen, därest tillfälle därtill gives, närvara å platsen och personligen leda polisens verksamhet samt i övrigt utöva de på civilmyndighet ankommande uppgifterna. I sin verksamhet som polisväsendets högste styresman i länet skall landshövdingen biträdas av länspolischefen. Denne skall hålla landshövdingen underrättad om polisväsendets tillstånd och om de aktuella förhållandena på området inom länet. Genom anmälan eller föredragning skall han göra landshövdingen uppmärksam på sådana förhållanden, som kunna tarva landshövdingens ingripande. I de fall, då landshövdingen icke genom direkta order själv verkställer sina beslut — det sistnämnda kan exempelvis vara fallet, om landshövdingen personligen leder polisverksamheten å viss ort — skall länspolischefen i första hand såsom verkställande organ svara för att besluten bliva utförda. Länspolischefen skall med andra ord handhava den tekniska verkställigheten av dessa beslut. Länspolischefen bör emellertid tillika vara utrustad med viss handlings- och beslutanderätt i vad angår den operativa ledningen av polisverksamheten. I detta hänseende torde böra uppmärksammas, att frågor, som äro hänförliga till denna verksamhet, till sin betydelse icke kunna uppdelas efter artskillnad utan efter gradskillnad. Det torde sålunda vara uppenbart, att ju mera kritisk den situation är, vari ett

80 beslut skall fattas, och ju större till sin omfattning den åtgärd är, som skall vidtagas, desto större vikt och betydelse måste frågan tillmätas. Under normala förhållanden äro däremot frågorna i allmänhet att beteckna såsom rutinfrågor, vilka för sin behandling framför allt kräva fackkunskap. Skäl torde icke förefinnas till att de under sådana förhållanden skola avgöras av landshövdingen. Härtill kommer, att frågorna i många fall påfordra omedelbara beslut, varför föredragningssystemet icke lämpligen k a n komma till användning. Givet är vidare, att landshövdingen icke personligen skall ingripa i alla uppkommande situationer utan huvudsakligen blott i de fall, då en icke fredlig aktion sättes i gång av mera allvarlig omfattning. I den mån landshövdingen ej personligen för befälet, får detta utövas av underordnad polischef: landsfogde, stadsfiskal och landsfiskal. Anordningen förutsätter, att distriktens polischefer, då så är möjligt, underrätta landsfogden och denne landshövdingen om uppkommande situationer. Genom att länspolischefskapets innebörd närmare klarlägges, vinnes den fördelen, att anledningar till kompetenskonflikter undanröjas. Med utgångspunkt från vad sålunda anförts föreslår u t r e d n i n g e n följande. Länspolischefen skall närmast under landshövdingen hava ansvaret för och ledningen av polisverksamheten inom länet. Härvid skola de tillsynsuppgifter, som enligt landsfogdeinstruktionens nuvarande lydelse särskilt ålagts honom, fortfarande ingå i länspolischefskapet. Vidare bör han utrustas med följande befogenheter, nämligen: 1) att inom ramen för därutinnan meddelade allmänna föreskrifter handhava ledningen av den för länet avsedda statspolisens verksamhet; 2) att meddela anvisningar och råd till underlydande polischefer och befattningshavare vid polisväsendet rörande polistjänsten och dess fullgörande; 3) off, då så finnes erforderligt, handhava den samordnande ledningen av sådana polisuppgifter, som kräva samverkan mellan polispersonalen inom skilda polischefsdistrikt; 4) att, där särskilda förhållanden så påkalla, övertaga ledningen av polisuppgift, som eljest skolat handläggas av lokal polischef; 5) att ombesörja tillkallande av polisförstärkning, då sådan påkallas av polischef eller eljest finnes erforderlig; 6) att i fall av behov taga befäl över sammandragen polisstyrka; samt 7) att i övrigt besluta i sådana polischefsfrågor, vilka icke uteslutande tillkomma lokal polischef eller böra vara förbehållna landshövdingens beslutanderätt. Dessa befogenheter böra förbindas med den allmänna bestämmelsen, att landsfogden icke utan landshövdingens godkännande bör företaga åtgärd av principiell eller eljest betydande vikt med mindre förhållandena äro sådana, att landshövdingens beslut ej lämpligen kan avvaktas. I kritiska lägen kan varje polisuppgift vara av väsentlig betydelse och tarva handläggning av landshövdingen. Förhållandena kunna emellertid utveckla sig så snabbt, att länspolischefen måste ingripa på eget ansvar. Länspolischefen befinner sig

81 exempelvis på en ort för att leda polisarbetet i en spänd situation och finner en hastigt påkommen försämring av läget kräva ytterligare polisförstärkning eller andra dispositioner för ordningens och säkerhetens upprätthållande. Överhuvudtaget måste länspolischefen i en dylik situation ha befogenhet att vidtaga de mått och steg, som påkallas alltefter lägets växlingar. I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att polisverksamheten i vissa lägen måste vara beroende av vad som ur sociala och, politiska synpunkter kan vara lämpligt. Det bör vara länsstyrelsen som sådan, som i första hand har att beakta detta förhållande och vidtaga de åtgärder, som kunna påkallas för tillgodoseende av dessa synpunkter. Hit höra ingripanden av åtskilliga slag, ägnade att verka förebyggande, såsom att bättra förhållanden, som kunna brista, att igångsätta underhandlingar mellan tvistande parter eller att vidtaga liknande åtgärder. Fråga uppkommer härefter, huru polischefsuppgifterna och de nyss berörda uppgifterna skola handhavas i landshövdingens frånvaro. Utredningen har kommit till den uppfattningen, att polischefsuppgifterna, som äro enmansuppgifter, böra enbart handhavas av landsfogden, alldenstund denne i regel är den ende inom länsstyrelsen, som erhållit polistaktisk utbildning. Lika uppenbart torde emellertid vara, att de övriga uppgifterna böra handhavas av länsstyrelsen på sätt är stadgat om ärendenas handläggning i landshövdingens frånvaro. Uppgifterna torde sålunda i regel komma att främst åvila föredraganden, som i regel är landssekreteraren. Förhållandet mellan landsfogden och länsstyrelsen kominer i händelse av landshövdingens frånvaro att gestalta sig så, att landsfogden h a r att svara för alla de uppgifter av polisiär natur, som få anses påkallade av befolkningens uppträdande, under det att länsstyrelsen har att beakta de administrativa eller liknande åtgärder, som kunna vara ägnade att trygga ordningen. Så länge underhandlingar i ett upprört läge pågå, får det sålunda anses som ett tjänstefel av landsfogden att tillgripa våld, som ej är oundgängligen påkallat för ordningens bibehållande. — Det nu sagda bör gälla i allmänhet. Därest i visst fall anordningen icke skulle vara tillfredsställande, bör en reglering av förhållandena på äilllät §ätt åvägabringas. Det bör ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut härom, då så befinnes erforderligt vid inträffad ledighet å landshövdingbefattning eller i annat fall efter anmälan av landshövdingen. Den närmast till hands liggande lösningen torde härvid vara, att Kungl. Maj :t förordnar landssekreteraren att träda i landshövdingens ställe i avseende å ledningen av polisverksamheten. Beträffande vikarier å landsfogdebefattningar torde i regel i samband med vikarieförordnandets meddelande böra övervägas, huruvida vederbörande kan anses besitta erforderliga kvalifikationer för ett självständigt handhavande av de operativa polischefsuppgifterna eller om säranordningar böra träffas i detta hänseende. Slutligen må i denna del anmärkas, att utredningen vid sitt ställningstagande förutsatt, att med landssekreterarbefattningen icke kommer att för6—502106

82 enas ställföreträdarskap för landshövdingen. Skulle så bliva fallet, kommer landssekreteraren naturligen att träda i landshövdingens ställe jämväl i vad angår ledningen av polisverksamheten. Ett spörsmål, som vidare tarvar uppmärksamhet, är frågan, huruvida de största länsstäderna i riket jämväl skola tillhöra länspolischefens verksamhetsområde eller om nuvarande ordning i viss utsträckning bör bibehållas. I den kritik, som riktats mot det rådande systemet, har såsom en nackdel framhållits, att organisationen brister i enhetlighet genom att vissa städer äro undantagna från nämnda verksamhetsområde. Otvivelaktigt är att ur rent organisatoriska synpunkter en uppbyggnad av länspolischefskapet med länen överallt som enheter skulle vara att föredraga. På grund härav synes m a n böra intaga en restriktiv inställning till frågan; synnerligen starka skäl torde böra föreligga för att en stad ställes utom verksamhetsområdet. Med utgångspunkt från en värdering av de särskilda chefstjänsternas vikt och betydelse torde man emellertid icke lämpligen böra inordna polismästarna i så stora städer som Göteborg och Malmö under länspolischefen; dessa båda städer synas sålunda böra vara fristående i nu förevarande bemärkelse. Huruvida ytterligare någon stad bör undantagas, förefaller tveksamt. Utredningen har emellertid stannat för att undantagsregeln bör begränsas till att gälla för Göteborg och Malmö. Att märka är, att anordningen allenast skall avse den polisledande verksamheten. Däremot torde anledning saknas att undantaga någon stad från landsfogdens administrativa föredragningsverksamhet. Självfallet kommer landsfogden såsom föredragande icke att intaga ställning av överordnad i förhållande till polischeferna. Följden blir sålunda den, att polismästarna i Göteborg och Malmö komma att i avseende å ledningen av polisverksamheten vara omedelbart underställda landshövdingen. Beaktas bör, att länsstyrelsens befogenheter skola vara desamma i avseende å dessa båda städer som i förhållande till övriga polisdistrikt. I vad angår f ö r h å l l a n d e t mellan överståthållarämbet e t o c h p o l i s m ä s t a r e n i S t o c k h o l m föreslår utredningen ingen ändring i den ordning, som för närvarande gäller i avseende å ledningen av polisverksamheten.

4. Länsstyrelsernas befogenheter gentemot polisdistrikten. I det av Linnér avgivna förslaget anfördes, att därest den kommunala förpliktelsen gentemot polisväsendet lagfästes, innebure detta, att dess fullgörande måste kunna övervakas av statlig myndighet. De flesta samhällen komme säkerligen att såsom dittills lojalt sörja för sitt polisväsende i eget naturligt intresse, och, om någon brist skulle framträda, kunde denna antagligen rättas efter blott ett påpekande. Skulle emellertid ett verkligt ingripande visa sig erforderligt antingen i form av en erinran eller genom ett föreläggande, syntes frågan därom icke kunna avgöras av den lokale polischefen

83 eller ens polischefen i länet. Å andra sidan syntes det icke vara lämpligt att förlägga avgörandet i första och sista hand till Kungl. Maj :t. Decentralisation syntes här vara att föredraga. Prövningen syntes därför böra ankomma på Konungens befallningshavande, som hade den bästa kännedomen om de lokala förhållandena på platsen. På grund härav föreslog Linnér i huvudsak följande: Kommunala beslut angående polispersonalens antal, utrustning eller avlöning eller i annan fråga, som berörde polisväsendets organisation, skulle underställas Konungens befallningshavandes prövning. Om Konungens befallningshavande funne, att stad, samhälle på landet eller landsting underläte att hålla polispersonal till erforderligt antal eller att eljest utrusta polisväsendet i erforderlig omfattning, skulle Konungens befallningshavande hos samhället eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtoges icke i anledning av Konungens befallningshavandes framställning erforderlig åtgärd, ägde Konungens befallningshavande därom förordna. Funnes det vara av nöden, skulle Konungens befallningshavande äga förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Det sagda skulle även gälla, därest polispersonalen icke försåges med skälig lön; dock skulle vitesföreläggande i dylikt hänseende icke förekomma. 1922 års sakkunniga, vilka granskade det Linnérska förslaget, uttalade i denna del allenast, att den omständigheten, att befogenhet att ingripa mot kommun överlämnades till länsstyrelsen med klagorätt i vanlig ordning, innebure en garanti för att dylik åtgärd mot kommun komme att vidtagas endast i fall av uppenbart behov och efter omsorgsfull prövning. Vidare må nämnas, att i det s. k. 1924 års förslag hade underställningsplikten inskränkts till beslut, avseende polispersonalen tillkommande förmåner av ekonomisk natur. I övrigt avvek förslaget i sak från det Linnérska endast därutinnan, att rätt för länsstyrelse att ingripa mot polisdistrikt uttryckligen förklarades föreligga allenast i fall, då ett uppenbart åsidosättande av förpliktelse i avseende å polisväsendet förelåge. Av de båda kommittéer, vilka granskade 1924 års förslag, hade sakkunniga av september 1924 ingen annan anmärkning mot detsamma, än att underställningsplikt borde statueras jämväl i avseende å den ordinarie polispersonalens antal. Sakkunniga av november 1924 ställde sig åter tveksamma till hela vitesbestämmelsen. Under framhållande av att polisdistrikten sannolikt skulle ordna sitt polisväsen utan att vitesförläggande behövde tillgripas men att det icke vore möjligt att helt förneka behovet av ett dylikt tvångsmedel, förklarade sig de sakkunniga anse utövandet av rätten att vid vite förplikta polisdistrikt eller landsting att vidtaga viss åtgärd och att till sådant vite fälla vara av så grannlaga natur, att beslutanderätten därutinnan borde förbehållas Kungl. Maj :t i statsrådet. I propositionen till 1925 års riksdag anförde departementschefen i huvudsak följande: Med hänsyn framför allt till statens intresse av rättsordningens upprätthållande syntes tvekan icke kunna råda om att staten borde vara berättigad att vaka över, att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter i avseende å polisväsendet. Vid avgörandet av spörsmålet om statens övervak-

84 ningsmyndighet borde all möjlig hänsyn tagas till den kommunala självbestämningsrätten. Statsmyndighets rätt att ingripa borde förty begränsas till uppenbara fall av pliktförsummelse. Underställningsplikt borde icke förekomma i fråga om andra kommunala beslut än sådana, som avsåge befattningshavarna tillkommande ekonomiska förmåner. De betänkligheter, som framkommit mot att en vitesrätt överhuvudtaget tillerkändes statsmyndigheterna, förefölle knappast befogade. Det funnes näppeligen anledning att med förbigående av länsstyrelserna låta Kungl. Maj :t omhänderhava rätten att förelägga och utdöma vite. De av departementschefen hävdade synpunkterna gillades i allt väsentligt av riksdagen. I överensstämmelse med vederbörande utskotts förslag upptog riksdagen emellertid föreskrift dels om underställningsskyldighet av beslut, huruvida befattning skulle vara ordinarie, och dels om anmälningsskyldighet beträffande sådant polisorganisationen rörande beslut, som icke vore av beskaffenhet att behöva underställas länsstyrelsens prövning. Såsom skäl för den förstnämnda ändringen anfördes av utskottet, att, då anställandet av ordinarie befattningshavare måste bliva förenat med ökad kostnad för kommunen och det därför kunde antagas, att man mångenstädes skulle draga sig för att i vederbörlig omfattning inrätta ordinarie befattningar, syntes det vara lämpligt, att beslut i dylik fråga underställdes länsstyrelsens prövning. Genom en sådan anordning bleve länsstyrelsen också i stånd att förhindra, att statsverket i fall, då ordinarie befattning till äventyrs icke behövdes, belastades med kostnader för pensionsbidrag eller ett oproportionerligt högt lönebidrag. I den sedermera den 6 juni 1925 utfärdade lagen om polisväsendet i riket intogos bestämmelser i enlighet med nu anförda grunder. Efter motioner i båda kamrarna anhöll 1928 års riksdag, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, på vad sätt sådan ändring i nämnda lag kunde åvägabringas, att den länsstyrelsen tillkommande prövningsrätten beträffande beslut om avlöning åt befattningshavare vid polisväsendet m. m. kunde begränsas. I proposition till 1929 års riksdag framställde Kungl. Maj:t förslag till ändring av ifrågavarande bestämmelser. Sedan riksdagen för sin del godkänt förslaget, erhöllo bestämmelserna genom lag den 16 maj 1929 den lydelse, som alltjämt är gällande. Bestämmelserna, som återfinnas i 14 § polislagen, ha följande innehåll; Därest i polisdistrikt eller av landsting i avseende å befattningshavare vid polisväsendet beslut fattas angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp eller i fråga, huruvida befattning skall vara ordinarie, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Beslut, som sålunda underställes, skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Beslut angående avlöning, pensionering, familjeunderstöd eller begravningshjälp må ej ogillas på den grund att dylik förmån anses bestämd till för lågt belopp, med mindre beloppet uppenbarligen icke är skäligt. Vägras fastställelse, skall skäl därtill uppgivas. Om beslut, som eljest fattas angående

85 polisväsendets organisation, skall anmälan göras hos länsstyrelsen. Finner länsstyrelse att avlöning, pension, familjeunderstöd eller begravningshjälp av polisdistrikt eller landsting bestämts till belopp, som uppenbarligen icke är skäligt, eller att polisdistrikt eller landsting eljest uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt polislagen, skall länsstyrelsen hos polisdistriktet eller landstinget göra framställning om rättelse. Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. Det må anmärkas, att 1929 års ändring innebar, att avlöningsförmån skulle uppenbarligen icke vara skälig för att beslut därom skulle ogillas eller ingripande av länsstyrelsen ex officio äga rum. Tidigare hade såsom villkor gällt, att förmånen icke var skälig. Genom ändringen erhölls likställighet med bestämmelsen om länsstyrelsens ingripande i övriga fall, där såsom villkor uppställts, att polisdistriktet eller landstinget uppenbarligen åsidosatte sina åligganden enligt polislagen. I vissa av de yttranden, som avgåvos över 1939 års polisutrednings betänkande, framställdes förslag till partiella reformer på polisväsendets område. En del av dessa yttranden upptogo till behandling frågan om den statliga tillsynen över polisdistrikten. Sålunda framhöllo länsstyrelserna i Gotlands, Blekinge, Jämtlands och Västerbottens län, att länsstyrelserna borde givas större möjlighet att inverka på en planmässig utformning av den inre organisationen, särskilt personalorganisationen, inom polisdistrikten. Landsfogden i Västerbottens län ansåg, att länsstyrelsernas befogenhet att ingripa icke borde vara begränsad till fall av uppenbart åsidosättande av de kommunala skyldigheterna utan vidgas till att avse fall, där organisationen icke vore ändamålsenlig. Civilförsvarsstyrelsen ifrågasatte, huruvida det icke kunde visa sig ändamålsenligt att på polisväsendet tillämpa det i civilförsvarslagen införda systemet med särskilda organisationsplaner. Dessa planer borde avse såväl personell som materiell organisation och med ledning av allmänna anvisningar från centralt håll upprättas lokalt under kommunalt inedinflytande. Härigenom syntes kunna vinnas en ur statlig synpunkt önskvärd likformighet och enhetlighet samtidigt som kommunala och lokala önskemål vunne vederbörligt beaktande. — Liknande förslag framfördes av länsstyrelsen i Gotlands län, som ansåg, att planerna borde upprättas av polischefen efter kommunernas hörande och fastställas av länsstyrelsen, samt länsstyrelsen i Malmöhus län, som fann, att planerna borde upprättas av de kommunala myndigheterna och fastställas, för de större polisdistrikten av Kungl. Maj :t och för de övriga av vederbörande länsstyrelse. Överståthållarämbetet ansåg, att det sannolikt bleve nödvändigt att efter mera enhetliga grunder reglera polispersonalens storlek i de olika polisdistrikten. Möjligen skulle detta kunna så ske, att Kungl. Maj:t rörande lägsta antalet polismän i olika grader fastställde vissa generella normer, grundade exempelvis på folkmängden inom polisdistriktet, varvid skillnad

86 måste göras mellan orter med sammanträngd befolkning och rena landsbygdsdistrikt. Spörsmålet om vilka statliga åtgärder, som böra vidtagas i avseende å befattningshavarnas avlöningsförmåner eller för reglering av frågan om personalens förseende med uniformer, kommer att av u t r e d n i n g e n behandlas i en efterföljande avdelning. I förevarande sammanhang vill utredningen däremot behandla frågan om den statliga tillsynen över polisdistriktens fullgörande av sina skyldigheter i avseende å själva polisorganisationen. 1 I detta hänseende har utredningen funnit, att de nuvarande förhållandena icke äro fullt tillfredsställande. Först sedan det konstaterats, att ett polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter, kan ett ingripande äga rum. De staliga befogenheterna gentemot polisdistrikten äro sålunda starkt begränsade. Polisverksamheten är emellertid en ur rikssynpunkt så viktig samhällsuppgift, att staten måste äga erforderlig möjlighet att genom sina organ hålla tillsyn över densammas behöriga upprätthållande. Härför fordras, att polisorganisationen är så utformad, att risk icke av denna anledning föreligger för ett eftersättande av denna verksamhet. Vid en kommunal organisation måste därför de statliga befogenheterna gentemot polisdistrikten vara utformade på ett sådant sätt, att en effektiv kontroll av organisationens lämpliga utformning kan upprätthållas. Detta ändamål skulle måhända kunna tillgodoses genom den av vissa remissmyndigheter förordade anordningen med organisationsplaner. Utredningen har emellertid funnit denna anordning vara alltför omständlig och osmidig för polisväsendets del. Polisorganisationen måste nämligen ständigt anpassas efter det aktuella behovet, varför systemet med fasta organisationsplaner näppeligen kan anses vara lämpligt. Förslaget att fastställa generella miniminormer för personalorganisationen är naturligen värt att beaktas. Därest detta förslag genomfördes, skulle garantier skapas för att vissa minimikrav bleve tillgodosedda och att viss, i och för sig eftersträvansvärd enhetlighet på området erhölles. Fastställandet av dylika minimibestämmelser komme emellertid att i verkligheten innefatta ett upprättande av generella organisationsplaner, ehuru begränsade till själva personalorganisationen. Samma invändningar, som nyss framförts mot organisationsplanerna, torde därför i stort sett kunna göras mot nu ifrågavarande förslag, varjämte detsamma icke skulle garantera erforderlig effektivitet beträffande områden, där mera intensiv polisverksamhet vore påkallad. Enligt utredningens uppfattning böra vid ett kommunalt polisväsen organisationsspörsmålen i första hand vara en kommunal angelägenhet i den bemärkelsen, att polisdistrikten skola utan statliga direktiv eller på förhand givna anvisningar äga besluta i organisationsfrågorna. Härigenom främjas bäst det kommunala initiativet och intresset för dessa frågor, varjämte största möjliga utrymme beredes för organisationsproblemens lösning efter sådana linjer, som lämpa sig med hänsyn till ortsförhållandena. Det får i första hand för polischefen och 1 Såsom i det följande närmare klarlägges, skola enligt utredningens förslag landstingen icke längre äga anställa polispersonal.

87 landsfogden vara en angelägen plikt att för de kommunala myndigheterna påvisa förefintliga brister och i samarbete med myndigheterna söka avhjälpa sådana. Härigenom förenklas kontrollen från statens sida och densamma torde därför kunna utövas genom och i samband med inspektion. För att emellertid erforderlig effektivitet skall vinnas, torde ett underställningsförfarande böra föreskrivas. De viktigaste frågorna, där statens intresse kräver en dylik kontroll, äro utan tvivel frågorna om personalorganisationens utformning. Härmed avses i främsta rummet frågorna om polispersonalens antal och fördelning på olika tjänstegrader ävensom befattningarnas karaktär av ordinarie eller icke ordinarie. Hit höra även frågor om poliskårernas uppdelning på olika avdelningar samt uppgifternas fördelning mellan sådana avdelningar eller, där avdelningar saknas, mellan olika befattningshavare. Det gäller sålunda personalorganisationens utformning ur såväl storleks- som lämplighetssynpunkt. Beslut i dylika frågor böra enligt utredningens mening underställas länsstyrelsen. Härigenom erhåller länsstyrelsen möjlighet att effektivt inverka på organisationens utformning. Ett annat skäl för att underställningsplikt skall föreligga beträffande dessa frågor är, att staten med de av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande statsbidrag till polisväsendet erhåller ett avsevärt större intresse än för närvarande att kunna kontrollera utvecklingen av personalorganisationen. Såsom i senare sammanhang skall klarläggas, avser utredningen, att de efter vissa grunder beräknade lönekostnaderna för denna organisation skola utgöra bidragsunderlag för statsbidraget. Med hänsyn till storleken av det bidrag som föreslås, bör staten även kunna tillse, att organisationen anpassas efter vad som är erforderligt och lämpligt samt sålunda icke göres vare sig större eller mindre, än behovet påkallar. De beslut rörande polisväsendets organisation, som icke skola underställas, böra av polisdistrikten anmälas för länsstyrelsen. Hit höra sålunda främst beslut om polisorganisationens förseende med lokaler, inventarier och annan utrustning. I likhet med vad som nu är fallet bör länsstyrelsen vara utrustad med vissa maktmedel för att tillsynen skall kunna utövas med nödigt eftertryck. Begagnandet av dessa maktmedel bör icke vara knutet allenast till det fall, att ett polisdistrikt uppenbarligen åsidosätter sina skyldigheter. Såsom villkor bör gälla, att skyldigheten åsidosattes. Nalurligen skall det vara fråga om ett eftersättande av den art, att det är till men för polisverksamheten. Ingripande bör även kunna ske, om organisationen i visst hänseende icke är lämplig. Detta toide visserligen framgå redan av det förstnämnda villkoret, ty ett polisdistrikt skulle näppeligen kunna sägas fullgöra sina förpliktelser mot polisväsendet, därest organisationen vore olämplig. Utredningen anser dock, att det tydligt bör utsägas, att länsstyrelsen även har att pröva organisationens lämplighet. Länsstyrelsens rätt i detta hänseende bör icke så förstås, att länsstyrelsen skulle äga en ovillkorlig rätt att genomdriva sin mening. Därest en organisationsfråga kan vara föremål för olika ur organisationssynpunkt likvärdiga lösningar, bör länsstyrelsen icke ingripa, därest länsstyrelsen skulle föredraga en annan av dessa lösningar än den av

88 polisdistriktet valda. Det skall med andra ord vara fråga om en objektiv olämplighet för att ett ingripande skall kunna ske. Enligt nu gällande bestämmelser skall länsstyrelsen vid prövning av underställt beslut antingen oförändrat fastställa eller ogilla detsamma. Denna anordning har utredningen funnit vara opraktisk och förenad med onödig omgång. I avseende å fråga, som är föremål för underställning, bör länsstyrelsen sålunda redan i underställningsärendet äga — därest saken icke visar sig k u n n a ordnas genom underhandshänvändelser och återremiss till polisdistriktet — vidtaga de mått och steg för åstadkommande av den ändring i organisationen, som länsstyrelsen finner påkallade. De bestämmelser, som utredningen i förevarande hänseende föreslår, kunna sammanfattas sålunda: Varder i polisdistrikt beslut fattat angående personalorganisationens utformning, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Finner länsstyrelsen vid prövning av dylikt beslut eller eljest, att polisdistrikt åsidosätter sina skyldigheter i avseende å polisväsendet eller att polisorganisationen i polisdistriktet icke är lämpligt anordnad, bör länsstyrelsen hos polisdistriktet göra framställning om rättelse. Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. De nu föreslagna bestämmelserna innefatta de lagtekniska och formella grunderna för länsstyrelsernas befogenheter i förevarande hänseende. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att ett intimt samarbete kommer att upprätthållas mellan länsstyrelsen och polisdistrikten i avseende å organisationsspörsmålens behandling. Lämpligt synes vara, att polisdistrikten redan på ett tidigt stadium söka samråd med länsstyrelsen i viktigare organisationsfrågor. Det sagda gäller icke minst frågor, som angå byggande av polishus och polisarrester eller eljest anskaffande av lokaler åt polisväsendet. Genom att samråd i god tid sökes, skapas förutsättningar för att organisationsfrågorna komma att lösas i samförstånd mellan polisdistrikten och länsstyrelsen. De befogenheter, som utredningen sålunda föreslagit för länsstyrelserna, skola för Stockholms vidkommande utövas av överståthållarämbetet. I fråga om länsstyrelsernas uppgifter beträffande organisationen av de gemensamma polisdistrikten hänvisas till vad utredningen därom anfört i tidigare sammanhang.

5. Statspolisen och reservpolisen samt vissa närliggande organisationsspörsmål. Statspolisen. Statspolisen är uppdelad på ordningsstatspolis och kriminalstatspolis. Ordningsstatspolisen har två huvuduppgifter. Dels skall den utgöra en beredskapskår för särskilda tillfällen eller andra extraordinära behov och dels skall den bedriva viss regelbunden polisverksamhet, varibland främst

89 må nämnas trafikövervakning. Organisationen fyller även uppgiften att tillhandahålla polispersonal vid tillfälligt behov av polis förstärkning. Rörande kriminalstatspolisen gäller helt allmänt, att den är inrättad för att bedriva kriminalpolisverksamhet utom förläggningsstaden. Enligt utredningens mening böra de uppgifter, som ankomma på statspolisen, vid en bibehållen kommunal organisation fortfarande ombesörjas av en av staten bekostad polisorganisation. Befogade anmärkningar torde icke kunna riktas mot de för statspolisorganisationen grundläggande bestämmelserna i polislagen. På grund härav har utredningen funnit, att statspolisorganisationen bör äga bestånd inom ett kommunalt organiserat polisväsen. Det är i synnerhet två frågor i avseende å statspolisorganisationen, åt vilka utredningen torde böra ägna uppmärksamhet. Den ena frågan är spörsmålet om organisationens storlek och den andra spörsmålet om organisationens utformning. Till en början må framhållas, att i vissa av yttrandena över 1939 års polisutrednings betänkande föreslogs, att för åstadkommande av en förbättrad rörlighet vid en kommunal polisorganisation en utökning av statspolisen borde äga r u m och att samtidigt jämväl reservpolisorganisationen borde utbyggas. Även frågan om organisationens utformning behandlades av remissmyndigheterna. Föreningen Sveriges landsfogdar framhöll angelägenheten av att statspolisavdelningarna uppdelades på de olika länen. Avdelningarna, som syntes böra förläggas till residensstäderna, borde stå under landsfogdarnas direkta befäl. Landsfogden i Älvsborgs län påpekade, att systemet med statspolisavdelning i Göteborg gemensam för tre län hade visat sig mindre lyckligt, särskilt beträffande kriminalpolisen. Länsstyrelsen i Värmlands län ansåg, att statspolisen icke borde koncentreras till allenast en stad i länet. Genom en fördelning till olika orter inom länet syntes förutsättningar skapas för att statspolisen skulle kunna praktiskt utnyttjas för en förbättrad polistillsyn å landsbygden. Vidare må erinras om att i de direktiv, som utfärdats för utredningen, har i fråga om de åtgärder, som kunna tänkas ifrågakomma för en förbättring av den nuvarande polisorganisationen, anmärkts, att vissa fördelar syntes kuna vinnas genom en utbyggnad av statspolisorganisationen. För erhållande av material till belysande av frågan om de anspråk i fråga om statspolisorganisationens storlek, som kunna föreligga, har utredningen inhämtat uppgifter från statspolisintendenten i detta hänseende. I en promemoria har statspolisintendenten framhållit, att en ökning av såväl ordnings- som kriminalstatspolisen är ofrånkomlig. Av en i promemorian bifogad tablå framgår, att enligt statspolisintendentens mening, ordningsstatspolisen borde omfatta tillhopa 10 kommissarier, 34 överkonstaplar och 292 konstaplar, vilket skulle innebära en ökning av styrkan i förhållande till styrkan den 1 juli 1950 med 1 kommissarie, 8 överkonstaplar och 54 konstaplar, samt att kriminalstatspolisen borde bestå av 6 kommissarier, 46 överkonstaplar, 92 konstaplar och 5 polissystrar, vilket skulle innebära en

90 motsvarande ökning av kriminalstatspolisstyrkan med 1 kommissarie, 14 överkonstaplar, 17 konstaplar och 5 polissystrar. Beträffande bilbeståndet skulle utökning erfordras för ordningsstatspolisens del med 30 bilar och för kriminalstatspolisens del med 13 bilar. — I promemorian har icke berörts den särskilda polisorganisationen för de landsskadliga brottens bekämpande. I förevarande spörsmål får u t r e d n i n g e n för sin del framhålla följande. Vad ordningsstatspolisen angår torde frågan om utökning av densamma icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas. Den vidgade rörlighet, som utredningen förordat för lokalpolisens del, kommer att inverka på frågan, liksom ock det förhållandet, att genom den föreslagna polisdistriktsindelningen ökade möjligheter skapas för att lokalpolisen inom landsfiskalsdistrikten skall kunna uppbyggas på ett mera rationellt sätt än hittills. Även de ökade möjligheter, som staten föreslagits skola erhålla för att få till stånd en effektiv organisation inom distrikten, är här av betydelse. De nu nämnda faktorerna komma närmast att verka i återhållande riktning i avseende å statspolisorganisationens omfattning. För en utbyggnad av polisorganisationen talar däremot en fortgående ökning av arbetsuppgifterna beträffande statspolisens normala verksamhet, främst i vad angår övervakningen av den alltjämt stegrade trafiken. Utredningen, som sålunda finner, att ställning till förevarande spörsmål lämpligen kan tagas först sedan erfarenhet vunnits av den nya polisorganisationen i dess helhet, vill för sin del allenast uttala, att en viss utökning av ordningsstatspolisen under alla förhållanden synes vara påkallad med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning. I vad angår organisationens utformning framträder frågan om densammas centralisering eller decentralisering. För närvarande finnas i 16 län särskilda, för respektive län avsedda avdelningar, förlagda i regel till den största länsstaden (i 12 fall till residensstaden). För Stockholms, Uppsala och Gotlands län är organisationen centraliserad till Stockholm, för Malmöhus och Kristianstads län till Malmö samt för Hallands, Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län till Göteborg. Såsom skäl för denna starka centralisering av statspolis till de tre största städerna kunna i främsta rummet anföras beredskapssynpunkter. Det är av betydelse att vid orostillfällen ha tillgång till större polisstyrkor, vilka äro samövade och ställda under eget befäl samt kunna sättas in utan onödig omgång. De större kårerna kunna även utrustas på ett bättre sätt än mindre kårer. På grund av kårernas anknytning till de största poliskårerna i riket är det även sörjt för en god rekrytering. Såsom skäl för en decentralisering kan å andra sidan framhållas, att polisorganisationen i övrigt är uppbyggd med länen såsom sammanhållande enheter. Ur denna synpunkt framstår det som mindre lämpligt, att länsorganisationen skall frångås beträffande statspolisen. Statspolisavdelningarna böra stå till länsstyrelsernas, enkannerligen länspolischefernas, omedelbara disposition och rådighet, vilket icke blir fallet med mindre varje län erhåller sin särskilda avdelning. Vid en decentralisering vinnes

vidare den fördelen, att avdelningarna komma att stationernas inom sina respektive tjänstgöringsområden, med vilka de k u n n a förvärva förtrogenhet på ett helt annat sätt än vid en centraliserad organisation. Vid övervägande av nu anförda skäl för och emot den nuvarande centraliseringen av statspolisen har utredningen funnit beredskapssynpunkterna värda starkt beaktande och med hänsyn härtill slutligen stannat för att ej nu förorda en splittring av de till de största städerna förlagda ordningsstatspolisavdelningarna. Utredningen anser emellertid, att spörsmålet om den lämpligaste organisationen av ordningsstatspolisen bör göras till föremål för förnyade överväganden, sedan erfarenhet vunnits om den betydelse för spörsmålets lösning, som den vidgade mobiliteten hos lokalpolisen kan äga. Redan nu torde dock en sådan ändring böra vidtagas, att där så befinnes lämpligt viss personal av de centraliserade avdelningarna avdelas för stadigvarande tjänstgöring inom vederbörande län samt sålunda ställes till respektive länsstyrelsers och landsfogdars disposition. Genom en sådan åtgärd erhålles en faktisk fördelning av avdelningarna i fråga om den regelbundna polisverksamheten, samtidigt som beredskapssynpunkterna tillgodoses genom att avdelningarna kvarstå såsom organisationsenheter. Vad härefter angår kriminalstatspolisen kunna i allt väsentligt samma synpunkter läggas på de nu berörda frågorna som i avseende å ordningsstatspolisen. Med hänsyn till den ökning av arbetsbördan, som uppkommit till följd av rättegångsreformen och den nuvarande brottslighetens omfattning och art, synes emellertid behovet av en utökning av personalen framstå klarare beträffande kriminalstatspolisen än beträffande ordningsstatspolisen. Av naturliga skäl kunna beredskapssynpunkterna icke tillmätas samma betydelse i fråga om utformningen av organisationen. Däremot är det här ett annat skäl, som talar för centralisering. Kriminalstatspolisen bör nämligen vara utrustad med experter på sådana brottsundersökningar, som påkalla stor teknisk kunnighet och erfarenhet. Dylika experter böra vara knutna till centrala kårer. Vidare böra vissa av de större avdelningarna givas en sådan styrka, att från dem vid behov kan tillhandahållas personal för tillfällig förstärkning av mindre avdelningar. För tillgodoseende av det mera allmänna behovet av kriminalpolis inom länen vid sidan av den lokala kriminalpolisen bör emellertid kriminalstatspolis finnas så stationerad, att den är lätt tillgänglig för de särskilda länens behov. I sitt ovan berörda förslag har statspolisintendenten förordat, att kriminalstatspolisavdelningar, bestående av en överkonstapel och en kriminalkonstapel, skola stationeras i Kristianstad, Halmstad och Vänersborg för respektive Kristianstads, Hallands och Älvsborgs län samt att dessa avdelningar skola förses med var sin bil. Utredningen vill för sin del tillstyrka denna anordning ävensom att densamma åstadkommes genom utökning av den nuvarande poliskåren. I överensstämmelse med statspolisintendentens förslag bör vidare den för närvarande i Trollhättan stationerade kriminalkonstapeln med tiden överföras till den i Vänersborg förlagda avdelningen. I vidare mån än nu sagts har utredningen icke funnit sig böra ingå i prövning av nu behandlade frågor

92 för kriminalstatspolisens del. I likhet med vad utredningen framhållit beträffande ordningsstatspolisen, böra dock organisationsfrågorna för kriminalstatspolisen efter hand upptagas till förnyad behandling. För ordningsstatspolisens verksamhet böra såsom nu är fallet av länsstyrelserna fastställas årliga allmänna planer. I övrigt bör ledningen av statspolisens verksamhet inom länen handhavas av landsfogdarna såsom länspolischefer. Avsteg från de allmänna planerna böra, då så av förhållandena påkallas, kunna beslutas av dem. Rekvisition av statspolis från de lokala polischefernas sida bör regelmässigt ske hos vederbörande landsfogde. I brådskande fall, då landsfogdens beslut icke kan avvaktas, bör polischef dock äga vända sig direkt till statspolisavdelningens föreståndare. Efter inrättandet av den statliga poliskåren i Boden har fråga uppkommit om flyttning av slatspolisen för Norrbottens län från Luleå till Boden. Såsom skäl för denna åtgärd har i första hand framhållits, att man härigenom skulle erhålla ett väsentligt större rekryteringsunderlag för den jämförelsevis stora statspolisavdelning, som det här är fråga om. Mot åtgärden talar det förhållandet, att statspolisens stationering utanför residensstaden alltid är ägnad att försvåra upprätthållandet av en intim kontakt mellan länsstyrelsen och statspolisen. Med hänsyn till det relativt korta avståndet mellan de båda städerna, torde detta förhållande emellertid icke vara av avgörande betydelse i förevarande fall. Genom de särskilda undersökningar, som utredningen företagit rörande polisförhållandena i Norrbottens län, har utredningen även bibragts den uppfattningen, att den ifrågasatta flyttningen av statspolisavdelningen skulle medföra avgjorda fördelar för polisväsendet. Utredningen får därför för sin del föreslå, att denna flyttning kommer till stånd. Möjligt är emellertid, att det kan visa sig lämpligt att stationera viss del av kriminalavdelningen till Luleå; detta för att underlätta landsfogdens ledning av kriminalpolisarbetet. Meningen är icke, att Bodens stad skall åläggas att tillhandahålla statspolis i stället för Luleå stad, utan tanken är, att organisationen skall göras statlig även i den bemärkelsen, att befattningshavarna skola bliva statliga befattnignshavare. Statspolisavdelningen skall knytas till poliskåren i Boden, vilken skall utökas med motsvarande antal befattningar. Utredningen inser, att anordningen allenast kan genomföras successivt i den mån den nuvarande personalen övergår i statlig tjänst eller vakanser uppkomma inom avdelningen. Det beslut, som fattas i denna fråga, kan därför tills vidare endast erhålla karaktären av principbeslut. För beslutets genomförande tarvas — förutom nyss berörda förhållanden — jämväl att lokaler för avdelningen k u n n a anskaffas i Boden. Även de i Tornedalen förlagda statspolispatrullerna böra åtfölja avdelningens överförande till Boden samt i framtiden rekryteras från poliskåren därstädes. Resultatet av utredningens förslag på denna p u n k t blir sålunda, att den av statspolisen bedrivna verksamheten, så vitt Norrbottens län angår, skall handhavas av en statsanställd poliskår. De organisato-

93 riska bestämmelser i övrigt, som gälla för statspolisen i allmänhet, skola i tillämpliga delar gälla även för denna kår. I detta sammanhang har utredningen funnit sig böra upptaga till behandling de organisationsfrågor, som föreligga beträffande den särskilda polisbevakningen inom Kalix skyddsområde. Tidigare upprätthölls denna bevakning av fältpolis. Sedan denna organisation den 1 juli 1947 upphört, har bevakningen ombesörjts av civil polis. Genom beslut den 30 april 1948 har Kungl. Maj :t bemyndigat länsstyrelsen i Norrbottens län att, räknat från den 1 april 1948, för upprätthållande i nödig omfattning av ifrågavarande polisbevakning anställa en extra överkonstapel med placering högst i lönegraden Cg 19 samt sex extra polismän med placering högst i lönegraden Cg 14, dock att extra polisman, som ej genomgått konstapelsklassen i statens polisskola, skall placeras högst i lönegraden Cg 12. I beslutet har Kungl. Maj :t vidare uppdragit åt länsstyrelsen att bestämma stationeringsort för personalen, varjämte Kungl. Maj :t meddelat vissa bestämmelser om bland annat resekostnads- och traktamentsersättning till personalen. Av personalen äro överkonstapeln och fyra konstaplar stationerade i Kalix samt två konstaplar i Överkalix. Personalen står under länsstyrelsens (landsfogdens) ledning. Försvarsområdesbefälhavaren anvisar de arbetsuppgifter, som påkallas av militära synpunkter. Kåren har egen expedition samt är utrustad med två bilar. Av bestämmelserna rörande ifrågavarande poliskår framgår, att den endast är provisoriskt organiserad. De undersökningar, utredningen företagit, ha utvisat, att ett bestående behov av en för ändamålet avsedd poliskår föreligger. P å grund härav böra befattningarna vid kåren göras ordinarie. Någon minskning av kårens storlek synes ej heller vara möjlig. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att kåren för framtiden kommer att bestå av en överkonstapel och sex konstaplar, samtliga ordinarie. Kårens ställning bör omorganiseras på det sätt, att den anslutes till statspolisen. Kåren bör sålunda — på samma sätt som de i Tornedalen förlagda patrullerna — utgöra del av den i Norrbottens län förlagda statspolisen. Den bör jämväl rekryteras från statspolisavdelningen i Boden. Kåren bör utgöra en för ifrågavarande bevakningsuppgifter i främsta rummet inrättad kår. Vid sidan av bevakningsuppgifterna bör den emellertid syssla med sådana polisuppgifter, som i allmänhet åvila statspolisen. Kårens uppgifter böra i den mån det visar sig lämpligt samorganiseras. Från kåren bör även i den utsträckning, som är möjlig, tillhandahållas personal för tillfälliga behov av polisförstärkning inom de landsfiskalsdistrikt, där kårens bevakningsverksamhet är förlagd. Förhållandet mellan de militära och de civila myndigheterna bör ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i avseende å den särskilda bevakningen inom Bodens fästnings skyddsområde. Försvarsområdesbefälhavaren bör sålunda lämna uppgift om de delar av skyddsområdet, där polisbevakning bör ske, samt angiva vilka önskemål i övrigt, som ur militär synpunkt föreligga beträffande poliskårens använd-

94 ning inom skyddsområdet, medan det bör åligga poliskåren att handhava bevakningsarbetets utförande. Av landsfiskalerna i de distrikt, inom vilka statspolispatrullerna i Tornedalen samt befattningshavarna vid den särskilda poliskåren inom Kalix skyddsområde äro stationerade, har framställts önskemål, att dessa patruller och befattningshavare borde underställas vederbörande landsfiskalers befäl. Såsom skäl har anförts, att genom en sådan åtgärd skulle vinnas, dels att ledningen av såväl den lokala polisens som statspolisens arbete bleve enhetlig inom landsfiskalsdistrikten och dels att tillkallande av statspolis vid tillfälligt uppkommande behov av polisförstärkning väsentligt förenklades. Vid övervägande av frågan har utredningen — främst med hänsyn till de långa avstånden mellan personalens stationeringsorter och statspoiisavdelningens huvudförläggningsort — funnit sådana särskilda förhållanden föreligga, att landsfiskalernas önskemål bör tillgodoses. Detta torde enligt utredningens mening lämpligen kunna ske på det sätt, att landsfiskalerna förordnas att vara föreståndare för de avdelningar av statspolisen, som äro stationerade inom respektive landsfiskalsdistrikt. Utredningen får därför föreslå, att en sådan åtgärd vidtages. För avdelningen inom Kalix skyddsområde, vilken trots sin uppdelning på två stationeringsorter bör i sin verksamhet betraktas såsom en enhet under närmaste befäl av överkonstapeln, bör landsfiskalen i Nederkalix landsfiskalsdistrikt vara föreståndare. I egenskap av föreståndare skola på landsfiskalerna i tillämpliga delar ankomma de uppgifter, som åligga föreståndare för statspolisavdelningar i allmänhet. Det bör emellertid tillses, att polisdistrikten icke genom anordningen komma i ett gynnsamt läge i förhållande till andra polisdistrikt. Förekomsten av statspolispersonal inom ett polisdistrikt bör icke föranleda till att lokalpolisen underdimensioneras. Garantier böra därför skapas för att statspolisen kommer att användas enbart för de uppgifter, vartill den är avsedd. För detta ändamål böra landsfiskalerna åläggas skyldighet att i de veckorapporter, som det åligger dem att avgiva såsom föreståndare, lämna noggranna uppgifter om statspolisens verksamhet. De allmänna planerna rörande verksamheten böra även göras så utförliga som möjligt. För att försvarsområdesbefälhavaren skall bliva i tillfälle att utöva nödig kontroll över bevakningsverksamheten inom skyddsområdet, bör landsfiskalen i Nederkalix distrikt tillställa denne ett exemplar av sina veckorapporter. Försvarsområdesbefälhavarens anvisningar och önskemål rörande bevakningen böra riktas till landsfogden, så vitt det gäller allmänna eller principiella frågor. Avses däremot en uppgift av mera tillfällig eller brådskande natur, bör försvarsområdesbefälhavaren kunna vända sig direkt till avdelningsföreståndaren. I samband med den föreslagna omorganisationen bör polischefen i Boden befrias från de kamerala bestyren med poliskåren. Dispositionen av anslagen till den statliga polisen i Norrbottens län bör så fördelas mellan en blivande rikspolisstyrelse och länsstyrelsen i länet, att rikspolisstyrelsen skall disponera de anslag rörande statspolisen, som för närvarande disponeras av

95 statspolisintendenten, medan länsstyrelsen skall handhava dispositionen beträffande övriga anslag. I skrivelse till utredningen har landsfogden i Södermanlands län hemställt om flyttning av statspolisavdelningen för länet från Eskilstuna till Nyköping. Utredningen har emellertid funnit denna fråga vara av sådan beskaffenhet, att den bör ytterligare övervägas. På grund härav har utredningen icke ansett sig böra framlägga något förslag i ämnet. I skrivelse den 3 november 1947 till Kungl. Maj :t har Svenska stadsförbundets styrelse hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om en översyn av gällande beräkningsgrunder beträffande ersättningar av statsmedel för pensioneringskostnader åt stad, som tillhandahåller statspolis. Särskilda framställningar i ämnet ha gjorts av polisnämnden i Visby stad genom skrivelse den 17 maj 1949 och av drätselkammaren i Umeå stad genom skrivelse den 7 juni 1949. Framställningarna ha, såsom av utredningens skrivelse till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet framgår, överlämnats till utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag. Vid behandling av frågan har utredningen funnit, att ifrågavarande beräkningsgrunder äro i behov av översyn. Utredningen har dock ansett, att frågan om polisväsendets förstatligande bör avgöras, innan åtgärder vidtagas för en sådan översyn. Skulle polisväsendet förstatligas, torde detta komina att ske inom så kort tid, att tillräckliga skäl för ändringav berörda grunder knappast torde föreligga. Därest polisväsendet bibehålles kommunalt organiserat, torde däremot översyn av grunderna böra äga rum. På grund härav har utredningen icke funnit sig böra framlägga något förslag i ämnet. Vid den översyn, varom nu är fråga, böra till behandling upptagas även vissa andra med statspolisorganisationen sammanhängande spörsmål. Sålunda har statspolisintendenten i en promemoria påkallat vissa ändringar i kungörelserna angående stats- och reservpolisen samt angående statsbidrag till polisväsendet. Inom utredningen har vidare framhållits betydelsen av att rekryteringen till statspolisen kunde så anordnas, att jämväl polispersonal från andra kårer än statspolisstädernas kunde beredas möjlighet att tjänstgöra vid densamma. För närvarande står i detta hänseende allenast den utvägen till buds, att vederbörande befattningshavare förvärvar sig anställning vid poliskåren i en statspolisstad. Reservpolisen. Med den rörlighet för lokalpolisens del, som föreslås av utredningen, uppkommer spörsmålet om reservpolisorganisationens bestånd. Denna organisation har visserligen den fördelen, att den bestämt angiver det antal polismän vederbörande städer ha skyldighet att tillhandahålla. Detta är av betydelse såväl för städernas som för polisledningens del. Att bibehålla organisationen efter en omorganisation av lokalpolisen i enlighet med utredningens förslag torde dock icke böra ifrågakomma, enär densamma strider mot principen om den allmänna rörligheten hos lokalpolisen. Utredningen föreslår sålunda, att reservpolisorganisationen upphör. Detta får dock icke medföra, att de lokala poliskårerna minskas eller att svårig-

96 heter på annat sätt uppkomma för fullgörandet av de förpliktelser rörande tillhandahållande av polisförstärkning, som komma att åvila polisdistrikten. Det statsbidrag, som utredningen i det följande föreslår skola utgå till polisdistrikten, torde motivera, att dessa förpliktelser fullgöras på ett lojalt och tillfredsställande sätt. Om sålunda reservpolisorganisationen såsom sådan avskaffas, böra dock möjligheter alltjämt förefinnas för Kungl. Maj :t att ålägga stad att tillhandahålla beriden polispersonal i olika tjänstegrader och för samma ändamål, som för närvarande gäller beträffande den beridna reservpolisen. Anledningen härtill är den stora betydelse, som rytteriet äger för ordningens upprätthållande i orostider. Anordningen bör möjliggöras genom bestämmelse i polislagen, som berättigar Kungl. Maj :t att ålägga stad, vars invånarantal uppgår till minst 20 000, att tillhandahålla ridande polis till det antal och med den fördelning på olika tjänstegrader, som Kungl. Maj :t kan finna lämpligt. Anledningen till att invånarantalet bör sättas till lägst 20 000 är, att skyldigheten icke synes böra åläggas stad, som icke kan antagas ha bruk av beriden personal för egen del. I förevarande sammanhang vill utredningen även upptaga till behandling ett statspolisorganisationen närstående spörsmål, nämligen frågan om bibehållandet av de nuvarande bestämmelserna om landstings polis. I polislagen stadgas, att till förstärkning av den för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet avsedda polispersonalen inom visst landstingsområde må polismän anställas för landstingsområdet. Vidare gäller, att statsbidrag utgår för landstingspolis enligt samma grunder som för ordinarie polispersonal vid landsbygdens polisväsen. Stadgandena ha kvarstått oförändrade sedan polislagens tillkomst. Vid den tidpunkten fanns emellertid landstingspolis i flera län. Efter statspolisens inrättande har organisationen avvecklats och för närvarande finnes icke någon i tjänst varande landstingspolisman. Behov av denna organisation torde ej heller längre föreligga, vartill kommer, att det synes vara förenat med stora svårigheter — främst ur arbetssynpunkt — att på ett lämpligt sätt inorganisera landstingspolis i den nuvarande polisorganisationen. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att bestämmelserna om landstingspolis utgå ur polislagen.

C. De centrala myndigheterna. De ärenden, som ankomma å Kungl. Maj:t såsom utövare av den högsta ledningen av polisväsendet i riket, böra på sätt nu är fallet i allmänhet tillhöra inrikesdepartementets handläggning och beredas till föredragning å landsstatsavdelningen. De polisväsendet berörande ärenden, vilkas föredragning nu ankommer på justitiedepartementet, böra dock alltjämt handhavas av detta departement. Sålunda böra ärendena rörande stadsfiskalsorganisa-

97 tionen handläggas inom justitiedepartementet. På sätt i en följande avdelning närmare utvecklas får detta särskild betydelse i vad angår tillsättningen av befattningshavarna enligt utredningens förslag. I förevarande avdelning kommer till en början att behandlas frågan om anordnandet av en central instans för polisväsendet närmast under Kungl. Maj :t. Vidare kominer spörsmålet om omorganisation av statens kriminaltekniska anstalt att upptagas till behandling. Såsom central myndighet inom polisväsendet är jämväl statens polisskola att anse. Frågan om denna myndighets organisation tillhör emellertid de uppgifter, som omhänderhavas av 1948 års polisutbildningskommitté.

1. Den centrala instansen (rikspolisstyrelsen). I det föregående har anmärkts, att 1939 års polisutredning föreslog inrättandet av en polisstyrelse, vilken närmast under Kungl. Maj :t skulle handhava ledningen av polisväsendet. Enär förslaget byggde på att polisväsendet förstatligades och organisationen anordnades i enlighet med grunderna för de statliga verkens organisation, torde någon omedelbar vägledning icke kunna vinnas av detsamma för att bedöma de spörsmål, som sammanhänga med organiserandet av en central instans inom ett kommunalt polisväsen. De brister, som nämnda utredning fann vidlåda den nuvarande riksledningen av polisväsendet och för vilka en sammanfattande redogörelse tidigare lämnats i detta betänkande, finnas dock i allt väsentligt fortfarande. Detta förhållande är av betydelse såväl vid ett statligt som vid ett kommunalt organiserat polisväsen. I sin den 26 j u n i 1947 dagtecknade promemoria avgav landsfogden H. A. Enhörning förslag till en central instans inom en bibehållen kommunal polisorganisation, benämnd statens polisinspektion. I motiveringen anfördes i huvudsak följande: Behovet av ett centralt, samordnande, vägledande och rådgivande organ för polisväsendet i dess helhet får anses vara påvisat av 1939 års polisutredning. Det förtjänar framhållas, att utvecklingen hittills gått i den riktningen, att statspolisintendenten i allt större utsträckning anlitas såsom en rådgivande och samordnande institution för polisväsendet i allmänhet. Behovet av ett sådant centralorgan har även vitsordats i ett flertal av de remissyttranden, som avgivits över nämnda utrednings betänkande, därvid emellertid meningarna varit delade om hur ett sådant organ lämpligen borde inlemmas i förvaltningen och om de befogenheter, som borde tillkomma detsamma. Även om man därvid i regel haft ett förstatligat polisväsen såsom utgångspunkt, ha åtskilliga röster höjts för att ett sådant organ borde tillskapas med bibehållande i övrigt av nu bestående ordning. Ett närmare skärskådande av de brister, som befunnits vidlåda den nuvarande polisorganisationen, torde också giva till resultat, att de i stora delar väl låta sig avhjälpas, om ett dylikt organ inrättas såsom ett komplement till polisorganisationen i övrigt. I fråga om den centrala instansens organisation framhöll Enhörning, att med hänsyn till vikten av att den högsta ledningen av polisverksamheten 1—502106

98 borde ligga hos Kungl. Maj :t, det först borde undersökas, i vad mån det centrala organet borde inordnas i Kungl. Maj :ts kansli. Enhörning erinrade om, att inspektören för fattigvård och barnavård till en början varit inordnad i departementsorganisationen men sedermera överflyttats till socialstyrelsen huvudsakligen på grund av den dubbelställning, som befattningshavaren kommit att intaga såsom å ena sidan i förhållande till Kungl. Maj :t fristående inspektör och å andra sidan inför vederbörande statsråd föredragande kansliråd. Enhörning förordade, att det centrala organet för polisväsendet skulle anordnas utanför departementen, och anförde: Samma skäl, som anförts för ett utbrytande av ledningen av statens inspektion för fattigvård och barnavård från socialdepartementet, torde kunna åberopas för att ett centralt polisorgan med bl. a. inspekterande och rådgivande befogenheter icke bör förläggas till Kungl. Maj:ts kansli. Det torde svårligen kunna undvikas, att en dylik i ett departement inordnad central myndighet för polisärenden skulle komma att intaga en liknande dubbelställning, som i vart fall utåt kunde komma att te sig oegentlig och därmed bliva hindersam för verksamheten. Icke heller torde såsom skäl för att vid inrättande av en fackinstans åt Kungl. Maj:t göra avsteg från den ordning, som eljest tillämpas inom förvaltningen, kunna åberopas den omständigheten, att den högsta centrala ledningen av polisväsendet i riket bör ligga hos Kungl. Maj:t och att länsstyrelserna — vilket förutsattes skola bliva fallet — alltjämt skola vara högsta polismyndigheter i länen och i denna egenskap vara direkt underställda Kungl. Maj:t. Det finnes desto mindre skäl härtill, som en sådan instans väl torde kunna inpassas i förvaltningsorganisationen vid sidan av länsstyrelsernas nuvarande befogenheter på hithörande område. Detta ger sålunda till resultat, att det centrala polisorganet bör förläggas utanför Kungl. Maj:ts kansli. Då detta organ bör fungera såsom en sakkunniginstitution åt Kungl. Maj:t och i övrigt utöva en rådgivande och vägledande verksamhet i full överensstämmelse med Kungl. Maj:ts intentioner, är det emellertid samtidigt angeläget, att detsamma erhåller en nära anknytning till Kungl. Maj:ts kansli och då i synnerhet till det departement, där polisärendena handläggas. Härefter undersökte Enhörning möjligheterna att anknyta organet till någon bestående myndighet och fann, att de myndigheter, till vilka en anknytning kunde ifrågakomma, voro civilförsvarsstyrelsen, högsta åklagarmyndigheten och statspolisintendentsinstitutionen. Såsom skäl för en anslutning till civilförsvarsstyrelsen kunde, framhöll Enhörning, anföras, att det tillhörde civilförsvarsstyrelsens arbetsområde att i viss omfattning taga befattning även med polisgöromål och att polischefer och dem underlydande personal tagits i anspråk för civilförsvarsuppgifter överhuvudtaget. Enhörning avfärdade emellertid tanken på att inflytta ett centralt organ för polisväsendet i civilförsvarsstyrelsen, helst som sistnämnda myndighets arbete vore inriktat på de av krig eller krigsfara betingade särskilda förhållandena och sålunda omfattade allenast en begränsad del av polisverksamheten. I fråga om en anknytning av det centrala polisorganet till den högsta åklagarmyndigheten anförde Enhörning, att till förmån för ett sådant förslag kunde framhållas den samorganisation, som förefunnes mellan polisväsendet och åklagarväsendet. Polischeferna vore till det övervägande flertalet samtidigt åklagare, och kriminalpolisverksamheten måste bedrivas på

99 ett sådant sätt, att åklagarväsendets behov bleve tillgodosett. Det centrala organet för polisväsendet kunde i sådant fall tänkas organiserat såsom en parallellinstitution till riksåklagarämbetet. Med hänsyn till att åklagarsidan blott hade ringa intresse av den del av polisverksamheten, som fölle utom ramen för kriminalpolisens arbete, framstode dock behovet av en dylik sammankoppling av de båda verken såsom mindre angelägen. Därtill komme, att åklagarväsendet hörde under justitiedepartementet och polisväsendet under inrikesdepartementet. En förutsättning för en mera intim sammankoppling av de centrala organen för åklagarväsendet och polisväsendet syntes vara, att de dithörande ärendena hos Kungl. Maj :t handlades i samma departement. En överflyttning av polisärendena till justitiedepartementet hade icke ifrågasatts och anledning förelåge icke heller att i detta sammanhang framföra tanken därpå. Av dessa skäl syntes även tanken att sammanföra polisväsendets centrala organ med den högsta åklagarmyndigheten böra förkastas. Enhörning föreslog däremot samorganisation mellan den centrala instansen och statspotisintendentsinstitutionen och erinrade därvid till en början om det intima samband, som funnes mellan denna institution och den kommunala polisen, samt anförde ytterligare: I fråga om såväl ordningspolisgöromål som kriminalpolisverksamhet utgör statspolisen en betydelsefull stödorganisation åt polisen i övrigt. Det är därför av särskild vikt, att de båda organisationerna på ett effektivt och friktionsfritt sätt gripa in i varandra. Därav torde framgå, att ett centralt organ för polisväsendet i riket i dess helhet icke kan inrättas, utan att detta organ även tager befattning med statspolisens verksamhet. Hos detta organ böra med andra ord trådarna för all polisverksamhet löpa samman. Statspolisintendenten intager redan nu i enlighet med sin instruktion i viss utsträckning ställning såsom ett centralorgan för polisväsendet. Han skall sålunda bl. a. avgiva yttrande i frågor, vilka hänskjutas till honom av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse. Han är även skyldig att, då så påkallas, i vederbörande departement tillhandagå såsom sakkunnig i polisfrågor. Därtill kommer, att han i förhållande till såväl militära som civila centrala verk och myndigheter, för vilka en samverkan med polisen befunnits påkallad, faktiskt kommit att intaga ställning såsom ett centralt polisorgan i långt högre grad än som följer av hans instruktion. En utbyggnad av statspolisintendentsinstitutionen skulle därför icke rubba den bestående ordningen i polisens förhållande till vare sig Kungl. Maj:t eller centrala verk och myndigheter. Om denna institution i förhållande till den kommunala polisen huvudsakligen göres till ett rådgivande och inspekterande organ, rubbas icke heller länsstyrelsernas ställning såsom högsta polismyndighet under Kungl. Maj:t. En dylik utbyggnad skulle vidare innebära, att institutionens lokalbehov torde kunna tillgodoses inom de utrymmen, som för närvarande stå till statspolisintendentens förfogande. Dessutom skulle blott en jämförelsevis ringa utökning av biträdespersonalen bliva erforderlig. Vid sådant förhållande torde det kvarstående alternativet att tillskapa en ny fristående myndighet kunna avföras och utredningen inriktas på hur en utbyggnad av statspolisintendentsinstitutionen till ett centralt organ för polisen i allmänhet lämpligen bör utformas. I fråga om den centrala instansens arbetsuppgifter anförde Enhörning i huvudsak följande: Enär statspolisorganisationen skulle sortera under den centrala instansen, borde till en början på instansens befattningshavare an-

100 komma att handlägga de ärenden, som åvilade statspolisintendenten i dennes egenskap av central myndighet för statspolisen. Till instansen borde även överföras de övriga åligganden, som i olika sammanhang tillförts statspolisintendenten. Instansens huvuduppgift borde emellertid vara att verka såsom ett fackmässigt centralorgan för polisväsendet i dess helhet med inspekterande och rådgivande funktioner. Det förutsattes, att ledningen för polisväsendet alltjämt handhades av länsstyrelserna under Kungl. Maj :t. Med denna utgångspunkt syntes i huvudsak böra ankomma på inspektionen att förskaffa sig en såvitt möjligt fullständig och allsidig kännedom om polisväsendet i riket, att följa polisväsendets utveckling såväl i Sverige som i utlandet, att inspektera och i övrigt utöva tillsyn över polisväsendet och dess anordningar, att samla och tillhandahålla de vunna erfarenheterna med avseende å såväl organisation som material m. m., att verka för enhetlighet i fråga om polisväsendets organisation och tillämpning av givna föreskrifter och att därvid till befrämjande av planmässighet och effektivitet i polisarbetet meddela erforderliga anvisningar och råd för polisverksamhetens ändamålsenliga bedrivande samt att befrämja samarbetet mellan poliskårerna i de olika länen. Instansen borde i övrigt tjänstgöra såsom sakkunnig myndighet åt Kungl. Maj :t i polisfrågor och tillhandagå ämbetsmyndighet med yttrande eller utredning i fråga, som ägde samband med polisväsendets organisation m. m. Om brister i polisorganisationen upptäcktes, borde förhållandet anmälas hos vederbörande länsstyrelse. Inspektionen borde dessutom till Konungen göra de framställningar till förbättring av polisväsendet, som kunde befinnas nödiga. Det borde även ankomma på inspektionen att förmedla anskaffande av polisförstärkning, där sådan erfordrades från annat län. — Enligt instruktionen för statspolisintendenten tillkomme det denne att i vissa fall utöva förmanskap icke blott över stats- och reservpolisstyrka utan även, efter anmodan av vederbörande länsstyrelse, då större polisstyrka eljest sammandroges. I dylikt fall vore han skyldig att, när han av länsstyrelsen därtill förordnades, direkt under länsstyrelsen utöva chefskap över styrkan och ha ledningen vid ordningens upprätthållande å orten. Dessa statspolisintendentens åligganden borde överflyttas å instansens befattningshavare. Emellertid hade i synnerhet under de närmaste förflutna åren erfarenheten givit vid handen, att fall kunde förekomma, som krävde en samverkan mellan polisstyrkor i flera län. I dylika fall borde Kungl. Maj :t såsom högsta polismyndighet i riket självfallet äga samma möjlighet att uppdraga åt instansen att handhava ledningen av polisens arbete och vidtaga härför erforderliga dispositioner. Instansen borde även ha till uppgift att i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter vidtaga de anordningar, vilkas genomförande Kungl. Maj :t uppdroge åt densamma. — P å instansen borde även ankomma att på begäran av den för utredningen om ett grövre brott ansvariga polisledningen eller densamma överordnad myndighet biträda vid att samordna spaningsarbetet och att i övrigt medverka vid mera omfattande efterforskningsarbete. En möjlighet att anförtro spaningsledningen åt instansen syntes även böra finnas, exempelvis då en utred-

101 ning visade sig bli särskilt krävande och den lokala polisledningen omhänderhades av en oerfaren vikarie eller på grund av en tyngande arbetsbörda vore urståndsatt att med tillräcklig skyndsamhet bedriva utredningsarbetet. — En betydelsefull uppgift för instansen borde vara att verka för att handböcker utgåves i de till polistjänsten hörande olika grenarna. Instansen borde även tid efter annan utgiva meddelanden, vilka bl. a. borde innehålla allmänna råd och anvisningar i praktisk polistjänst, författningar av intresse för polistjänsten jämte kommentar därtill i fall av behov samt redogörelser för sådana rättsfall, vilka kunde lämna upplysning om polistjänstens rätta utövande. Dessa meddelanden borde kostnadsfritt tillhandahållas befattningshavarna vid polisväsendet. Det finge vidare anses utgöra ett önskemål, att denna gren av verksamheten tämligen snart utvecklades till att omfatta utgivandet av en regelbundet utkommande tidning för polisväsendet i riket. — I instansens åligganden borde även ingå att aktgiva på företeelser, vilka kunde påverka förhållandet mellan polisen och allmänheten. Med den auktoritet, som instansen förutsattes skola besitta, borde densamma i sin rådgivande och upplysande verksamhet kunna effektivt medverka till att ett gott och förtroendefullt förhållande bleve rådande. — En given följd av skyldigheten att förrätta inspektion och att till vederbörande anmäla upptäckta brister i polisorganisationen borde vara, att instansen i fall, då missförhållanden av något slag i fråga om polisväsendet eller dess befattningshavare komme till instansens kännedom, gjorde sig underrättad om förhållandena och i övrigt vidtoge de åtgärder, som kunde befinnas påkallade. Instansen borde därvid vara oförhindrad att efter samråd med vederbörande länsstyrelse föranstalta om den undersökning på platsen, vartill omständigheterna kunde giva anledning. Resultatet därav borde bringas till länsstyrelsens kännedom. — Det syntes lämpligt, att samråd med instansen upptoges, då fråga uppkomme om byggande av polishus och andra för polisväsendet avsedda lokaler såsom polisarrester m. m. Därigenom borde instansen bliva i stånd att verka för att dessa lokaler bleve ändamålsenliga. — En betydelsefull arbetsuppgift för instansen borde dessutom vara att såsom ett centralorgan för polisväsendet upprätthålla förbindelse med sådana offentliga styrelser och myndigheter, vilka handhade med polisarbetet närbesläktad verksamhet. Därmed åsyftades bl. a. vederbörande militära myndigheter i fråga om de militära polisorganisationerna och förhållandet mellan polis och militär i allmänhet, civilförsvarsstyrelsen beträffande polisens förhållande till civilförsvaret, generaltullstyrelsen i fråga om kust- och gränsbevakningsväsendet, den centrala utlänningsmyndigheten beträffande utlänningskontrollen samt den högsta åklagarmyndigheten i frågor, som anginge polisens förhållande till åklagarväsendet. I åtskilliga gemensamma frågor krävdes här en samverkan, och det borde tillkomma instansen att i samråd med dessa myndigheter verka för befordran av detta samarbete. — Det borde till slut icke förbises, att förefintliga sammanslutningar av befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet i olika tjänsteställningar nedlade ett betydelsefullt arbete på att bl. a. få till stånd praktiska reformer och en

102 enhetlig tillämpning av givna föreskrifter. Det syntes därför bliva till båtnad för arbetet, om instansen upptoge samarbete med dessa sammanslutningar. Inrättandet av en central polisinspektion tillstyrktes eller lämnades utan erinran av det övervägande flertalet av de myndigheter, som hördes över promemorian, bland annat av justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet, fjorton länsstyrelser, överbefälhavaren, statskontoret, riksräkenskapsverket, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges polismästare, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Svenska polisförbundet, Svenska landskommunernas förbund och Svenska stadsförbundet. Ur remissutlåtandena m å här anmärkas, att justitiekanslersämbetet fann inrättandet av en central polisinspektion i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget kunna medföra åtskilliga av de fördelar, varmed ett förstatligande av polisväsendet skulle vara förenat, utan att medföra de olägenheter, som förstatligandet befarats skola innebära. Ämbetet hade för sin del i sin verksamhet esomoftast känt det som en betydande brist, att ett centralt polisorgan icke funnes, som kunnat icke blott lämna sakkunniga upplysningar i förekommande spörsmål utan också förmedla anvisningar i olika hänseenden om polisarbetet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalade, att polisorganisationen alltjämt saknade önskvärd fasthet och enhetlighet. Denna brist hänförde sig såväl till organisationen i de enskilda länen som till den polisverksamhet, vilken sträckte sig över flera län. Bristen hade sin huvudsakliga grund i frånvaron av ett centralt, samordnande, vägledande och rådgivande organ för polisväsendet i dess helhet. Föreningen Sveriges landsfogdar ansåg, att en central polisinspektion skulle kunna verksamt bidraga att bota åtskilliga brister i polisväsendet samt att även länsstyrelserna skulle få ett gott stöd i inspektionen. Svenska polisförbundet framhöll, att då poliskårerna, såsom nu skedde, finge pröva sig fram lokalt, en rätt omfattande olikhet i tillämpningen av förefintliga regler m. m. samt dubbelarbete uppkomme. En central organisation skulle snabbt kunna delgiva poliskårerna sina erfarenheter av företagna försök. Detta gällde exempelvis råd och anvisningar vid byggande av polislokaler, inköp av möbler m. m. Bland de myndigheter, som avstyrkte förslaget, befunno sig tio länsstyrelser, statens kriminaltekniska anstalt och föreningen Sveriges landsfiskaler. Länsstyrelsen i Malmöhus län, som ingående kritiserade förslaget, uttalade sammanfattningsvis, att inrättandet av en central polisinspektion visserligen kunde vara förenat med vissa fördelar, men att dessa lika väl kunde uppnås utan tillskapande av ett nytt centralt ämbetsverk. Länsstyrelsen i Skaraborgs län fann det knappast befogat, att då decentraliseringssträvandena vore som mest aktuella, tillskapa ett nytt centralt statsorgan, medan länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåg, att förslaget lagt för stor vikt vid behovet av enhetlighet, planmässighet och likriktning. — Vissa av remissmyndigheterna erinrade om inrikesdepartementets inrättande, varigenom Kungl.

103 Maj :ts ledning av polisväsendet kunde underlättas, medan andra myndigheter framhöllo, att de uppgifter, som skulle ankomma på polisinspektionen, lämpligen kunde handhavas av landsfogdarna. I avseende å förslaget i övrigt må framhållas, att överståthållarämbetet, liksom ock stadsfullmäktige i Stockholm, motsatte sig det centralt organets samordnande med statspolisintendentsinstitutionen och förordade ett inordnande av detsamma hos Kungl. Maj :t. Ämbetet anförde i huvudsak följande: Även om någon inskränkning i länsstyrelsernas befogenhet med avseende å polisväsendet icke varit ifrågasatt, kommer otvivelaktigt ett organ, som har till främsta uppgift att leda polisväsendets utveckling, att få ställning av överordnad myndighet. Därest nu denna myndighet jämte sina rådgivande funktioner tillägges såväl de med handhavande av stats- och reservpolisen förenade beslutande befogenheterna som även ansvaret för de övriga praktiska polisuppgifter, som påförts statspolisintendenten, kommer det nya organet efter all sannolikhet att få en annan karaktär. Vid ett sammanförande hos myndigheten av beslutande och rådgivande funktioner skulle otvivelaktigt de förra tendera att öka i omfattning. En dylik sammanblandning skulle också efter hand medföra tvivelsmål rörande myndighetens ställning såsom självständig instans i polisfrågor samt oklarhet av ansvarsfördelningen. Även i det allmänna föreställningssättet skulle myndighetens rådgivande karaktär efter hand bliva mindre framträdande och detsamma alltmer komma att framstå såsom ett centralt organ för utövning av samhällets polismakt. Sålunda skulle på omvägar läggas grunden till en statspolis i detta ords egentliga bemärkelse. Ämbetet lämnar öppet, huruvida en sådan statspolis framdeles kan visa sig behövlig, men synes i allt fall åtgärder i sådan riktning icke böra vidtagas utan att i samband därmed sker en omprövning av polislagens fördelning av ansvaret för polisväsendet. Ämbetet förutsätter, att den åsyftade kontrollen och rådgivningen skall utövas i intim samverkan med regeringsmakten. Detta önskemål skulle otvivelaktigt bäst tillgodoses, därest verksamheten inordnades i inrikesdepartementet. Myndighetens samordnande med statspolisintendentsinstitutionen avstyrktes även av bl. a. vissa länsstyrelser, föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges polismästare, vilka närmast ansågo, att myndigheten borde vara fristående i förhållande till Kungl. Maj :t. I yttrandena uttalades, dels att det nya organet genom samorganisationen skulle få en dubbelställning, varigenom dess opartiskhet i förhållande till statspolisen skulle dragas i tvivelsmål, dels ock att befälslinjerna och ansvarsfördelningen bleve oklara. Vidare må nämnas, att civilförvarsstyrelsen ur beredskapssynpunkt fann ett ofrånkomligt behov föreligga av samordning i organisatoriskt hänseende av vissa delar av polisens arbete och civilförsvarets. I den centrala ledningen borde därför det närmaste ansvaret på dessa verksamhetsområden ligga hos en och samma person. Lämpligast vore därvid, att det centrala polisorganets chef förordnades till chef för civilförsvarsstyrelsens bevakningsavdelning. I avseende å arbetsuppgifterna ansåg ett stort antal myndigheter, att det centrala organet icke borde ha befäls- eller beslutanderätt utan endast vara rådgivande och inspekterande. Till förmån för vidgade befogenheter för

104 centralorganet uttalade sig däremot bl. a. polismästaren i Göteborg, som fann, att det med den föreslagna ordningen bleve väl lätt för centralmyndigheten att utöva efterhandskritik, då den ej någonsin tvingades att taga ansvar eller att fatta de snabba och avgörande beslut, som polischeferna måste göra. Anmärkas må vidare, att Svenska polisförbundet och föreningen Sveriges poliskommissarier ansågo, att ett lekmannaråd borde ställas vid det centrala organets sida för behandling av viktigare frågor. I förevarande spörsmål får u t r e d n i n g e n anföra följande. Utredningen har tidigare givit uttryck åt sin grundinställning i avseende å ledningen av polisverksamheten, därvid utredningen betonat, att denna uppgift i främsta rummet bör handhavas av de lokala polischeferna. Genom sitt förslag, att organisationsenheterna, polisdistrikten, skola sammanfalla med åklagardistrikten, har utredningen avsett att tillskapa möjligheter för att organisationsfrågorna skola handläggas av de kommunala myndigheterna på ett för polisväsendet betryggande sätt. Utredningens förslag vilar sålunda på den uppfattningen, att en till de särskilda orterna decentraliserad ledning av polisväsendet är den i princip lämpligaste organisationsformen. Tillsyn och kontroll över organisationen samt viss sammanhållande ledning av polisverksamheten bör emellertid utövas. Denna uppgift skall, på sätt utredningen närmare klarlagt, inom länen ankomma på länsstyrelserna. Det är emellertid icke tvivel underkastat, att för riket i dess helhet föreligger behov av en central instans för polisväsendet. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har utredningen — i likhet med Enhörning — kommit till den uppfattningen, att denna instans även efter inrikesdepartementets inrättande bör förläggas utom Kungl. Maj :ts kansli. I överensstämmelse med vad utredningen tidigare uttalat rörande förhållandet mellan polisväsendets och civilförsvarsväsendets organisation, bör centralorganet för polisväsendet icke sammankopplas med civilförsvarsstyrelsen. Utredningen anser icke heller, att civilförsvarsstyrelsens förslag, att den centrala instansens chef tillika förordnas till chef för civilförsvarsstyrelsens bevakningsavdelning, är lämpligt. Sedan den centrala instansen trätt i verksamhet, bör det enligt utredningens mening undersökas, i vad mån bevakningsuppgifter av mera framträdande polisiär natur böra överföras från civilförsvarsstyrelsen till denna instans. — Otvivelaktigt skulle åtskilliga fördelar vara förknippade med en samorganisation mellan den centrala instansen för polisväsendet och den högsta allmänna åklagarmyndigheten i riket. Enhörning har påpekat värdet av att kriminalpolisverksamheten därigenom ställdes under en gemensam högsta ledning. Utredningen vill framhålla, att betydande fördelar även skulle uppkomma bland annat i avseende å handläggningen av tillsättningsärenden rörande de högre befattningshavarna inom polis- och åklagarväsendet liksom ock i fråga om handhavandet av de uppgifter, som angå aspirantorganisationen för dessa befattningar. Emellertid torde det av principiella skäl vara lämpligast, att den högsta åklagarmyndigheten är organiserad fristående från polisväsendet. Med hänsyn här-

105 till och till de av Enhörning anförda skäl, delar utredningen den av honom uttalade uppfattningen, att polisväsendets centrala organ icke bör sammanföras med den högsta åklagarmyndigheten. Förslaget om samorganisation mellan den centrala instansen och statspolisintendentsinstitutionen har avstyrkts av åtskilliga myndigheter. Farhågor ha uttalalats för att genom samordningen grunden skulle läggas till »en statspolis i detta ords egentliga bemärkelse» och dels för att det centrala organet skulle i förhållande till statspolisorganisationen komma att intaga en ställning, som icke garanterade opartiskhet och som medförde oklarhet i fråga om befälsförhållandena och ansvarsfördelningen. Statspolisintendentsinstitutionen borde i stället kvarstå i allt väsentligt oförändrad samt vara underställd det centrala organet och föremål för dess inspektion. Utredningen kan icke dela de uttalade farhågorna. Statspolisintendenten utövar för närvarande intet chefskap i egentlig bemärkelse över statspolisen. Meningen är icke att utrusta det centrala organet därmed utan endast att överflytta statspolisintendentens uppgifter på organet. Risken för att statspolisorganisationen skulle utvecklas i icke önskvärd riktning blir sålunda icke större genom ifrågavarande institutions uppgående i centralorganet än vad den är, därest institutionen bibehålles fristående. Statspolisorganisationen skall naturligen vara underkastad inspektion och tillsyn av det centrala organet i samma utsträckning, som organisationen nu är föremål för sådana åtgärder från statspolisintendentens sida. Genom samordningen vinnes bland annat, att den centralt ledda inspektionsverksamheten omhänderhaves av en och samma myndighet beträffande all polisverksamhet i riket. Vid en särorganisation skulle för undvikande av dubbelinspektion den lokala polisen komma att inspekteras av det centrala organet och statspolisen av statspolisintendenten. Den påstådda oklarheten i befälsföring och ansvarsfördelning torde bottna i missuppfattningen, att verkligt chefskap skulle komma att utövas av det centrala organet i avseende å statspolisen. Möjligen skulle det kunna komma att visa sig, att överflyttandet å centralorganet av föreståndarskapet för statspolisavdelningen i Stockholm icke skulle vara fullt lämpligt, enär denna avdelning komme att stå under organets omedelbara ledning och samtidigt vara underställd vederbörande länsstyrelser och i vissa avseenden även polismästaren i Stockholm. Utredningen vill emellertid framhålla, att det enligt utredningens mening är av värde, att det centrala organet även upprätthåller viss omedelbar stadgivarande kontakt med det praktiska polisarbetet. Detta är av så mycket större betydelse, som utredningen, enligt vad som kommer att framgå av det följande, för sin del förordar, att det centrala organet jämväl i övrigt skall tilldelas vissa uppgifter i fråga om ledningen av polisverksamheten. För undvikande av att det centrala organet såsom sådant skulle på nämnt sätt komma i beroendeställning till lokal myndighet, torde föreståndarskapet för ifrågavarande statspolisavdelning emellertid böra genom särskilda förordnanden anförtros åt befattningshavare vid organet i enlighet med vad i det följande skall angivas. Skulle det i framtiden visa sig önskvärt, att ifrågavarande föreståndarskap helt skiljes

105 från det centrala organet, torde en sådan omorganisation icke vara svår att åvägabringa. På grund av vad sålunda anförts, föreslår u t r e d n i n g e n , att ett centralt organ inrättas för polisväsendet och att statspolisintendentsinstitutionen uppgår i detta organ. De uppgifter, som åvila statspolisintendenten i avseende å statspolisen, skola sålunda tillkomma det centrala organet eller, så vitt angår föreståndarskapet för statspolisavdelningen i Stockholm, befattningshavare vid organet. Vidare böra statspolisintendentens åligganden, i vad angår polisradioväsendet och den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m., ankomma på det centrala organet. Vidkommande den centrala instansens ställning och uppgifter i övrigt må till en början anmärkas, att i de för utredningen meddelade direktiven framhålles, att med hänsyn till den ställning, länsstyrelserna böra intaga inom ett förstatligat polisväsen, böra åt en central instans anförtros endast vissa begränsade arbetsuppifter, vilka i första hand avse rådgivning samt samordning och inspektion av polisväsendet i dess helhet. Direktiven synas visserligen vara avfattade främst med tanke på förhållandena inom en statlig polisorganisation. Det torde emellertid stå klart, att de även böra vara vägledande vid utformningen av en central ledning för en kommunal polisorganisation. Av direktiven framgår, att någon mera framträdande polisledande verksamhet icke skall utövas av den centrala instansen. Principen är grundad på det förhållandet, att länsstyrelserna skola bibehållas vid ledningen av polisväsendet i länen. Utredningen har tidigare föreslagit åtgärder, som avse att skapa förutsättningar för en så ändamålsenlig, till länsstyrelserna förlagd polisledning för länen som möjligt. Med hänsyn härtill och till det förhållandet, att ledningen av polisverksamheten i första hand bör vara en uppgift för de lokala polischeferna, torde man i stort sett kunna följa direktivens anvisningar rörande de uppgifter, som böra ankomma på en central instans. Den i egentlig mening operativa polisledningen, som denna instans är avsedd att utöva, kommer huvudsakligen att hänföra sig till uppgifter av samordnande karaktär. Uppenbarligen föreligger även på detta område det starkaste behovet av en central polisledning. Det får dock icke förbises, att jämväl för handhavandet av dylika uppgifter erfordras, att den centrala ledningen är utrustad med nödiga befogenheter. Det torde nämligen icke gå att samordna polisens verksamhet för lösandet av en viss uppgift, med mindre den samordnande myndigheten har rätt att påfordra, att dess vilja blir åtlydd och att myndigheten kan, så långt förhållandena det medgiva, själv utvälja sina medhjälpare. De uppgifter, varom här är fråga, äro sådana, som för sin ändamålsenliga behandling kräva samverkan mellan polispersonalen i skilda län. Liksom länspolischefen regelbundet skall handhava den samordnande verksamheten beträffande polisuppgifter, som påkalla gemensamt ingripande av polispersonalen i skilda polisdistrikt inom vederbörande län, skall den centrala instansen utöva motsvarande ledning, så vitt angår uppgifter, som sträcka sig över två eller flera län. Den centrala instansen skall naturligen för varje särskilt fall äga bedöma, huruvida samordningsuppgif-

107 ten är av den art och omfattning, att instansen bör övertaga densamma. Rätt bör även föreligga för den centrala instansen att beträffande dylik polisuppgift meddela anvisningar. Därest den centrala instansen icke själv har möjlighet att taga ledningen av uppgift, varom nu är fråga, eller finner det lämpligare, att uppgiften ombesörjes av viss länspolischef eller lokal polischef, skall den centrala instansen äga uppdraga åt sådan befattningshavare att handhava uppgiften. Dylikt beslut bör dock föregås av erforderligt samråd med vederbörande länsstyrelser. Beträffande lokala polisuppgifter och polisuppgifter, som beröra allenast visst län, torde man böra göra viss skillnad mellan ordnings- och kriminalpolisuppgifter. I fråga om ordningspolisuppgifterna synes man böra följa den linjen, att den centrala instansen icke skall ingripa; dock skall naturligen Kungl. Maj :t äga att för särskilt fall förordna den centrala instansen att handhava ledningen av dylik uppgift. Beträffande kriminalpolisuppgifterna ställa sig förhållandena delvis annorlunda. Uppdagandet av en grövre förbrytelse är ofta en uppgift, som påkallar gemensam planläggning och ledning av polisarbetet, oaktat själva brottet är av lokal natur, och det går i allmänhet icke från början att bedöma, huruvida spaningsarbetet kan lokalt begränsas eller icke. Risk föreligger att, därest den centrala ledningen skulle inriktas på spaningsarbetet först sedan det visat sig, att detsamma måste utsträckas utöver det enskilda länet, de erforderliga åtgärderna för brottslingens gripande komma för sent. 1 detta sammanhang torde även böra uppmärksammas de s. k. serieförbrytelserna, vilka var för sig äro lokaliserade, men där gärningsmannen oftast kan lättare uppspåras genom en central ledning av polisarbetet. Det torde emellertid ställa sig svårt att på ett lämpligt sätt begränsa en central lednings ingripande till vissa slag av förbrytelser. Man torde därför böra inrymma rätt för den centrala instansen att, där särskilda förhållanden så påkalla, övertaga ledningen av kriminalpolisuppgift, även om denna från början till sin natur är av lokal beskaffenhet. Däremot synes det icke lämpligt, att den centrala instansen på annat sätt ingriper i den lokala kriminalpolisverksamheten, varför den icke bör utrustas med anvisnings- eller delegationsrätt beträffande en lokal kriminalpolisuppgift, förrän det visat sig, att den blivit en samordningsuppgift. Med de här föreslagna befogenheterna avser utredningen naturligen icke att göra ingrepp i de bestämmelser, som enligt rättegångsbalken gälla rörande förundersökningarna i brottmål. Endast sådan förundersökningsverksamhet, som handhaves av polismyndighet, omfattas av utredningens förslag. Sammanfattningsvis föreslår utredningen beträffande den centrala instansens aktiva polisverksamhet följande. Den centrala instansen skall, då så finnes erforderligt, handhava ledningen av samordningsuppgift, varmed förstås polisuppgift (ordningspolisuppgift eller kriminalpolisuppgift), som för sin ändamålsenliga behandling kräver samverkan mellan polispersonalen i skilda län (== samordning av polisverksamheten för skilda l ä n ) . Beträffande samordningsuppgift skall anvisnings- och delegationsrätt även tillkomma den centrala instansen. Genom att tillägga den centrala instansen

108 dessa olika befogenheter i avseende å samordningsuppgifterna har utredningen velat sörja för att dessa oftast svårbemästrade uppgifter komina att handhavas på ett så tillfredsställande sätt som möjligt och att klarhet kommer att föreligga i avseende å ansvaret för uppgifternas omhänderhavande. I fråga om kriminalpolisuppgift skall den centrala instansen äga övertaga ledningen av sådan uppgift, även om den är av lokal natur ( = lokaliserad till visst län). Den centrala instansen skall härvid naturligen allenast ingripa, därest uppgiften är av den art, att det kan antagas, att uppgiften kommer att utveckla sig till en samordningsuppgift. Vad slutligen angår lokal ordningspolisuppgift, skall den centrala instansen icke av eget initiativ äga ingripa i ledningen av polisverksamheten. Ingripande skall allenast kunna äga rum i enlighet med Kungl. Maj :ts särskilda förordnande. Naturligt är emellertid, att den centrala instansen även skall äga att, efter framställning av länsledningen för polisverksamheten, lämna erforderligt biträde vid handläggningen av polisuppgift, antingen denna är en kriminaleller en ordningspolisuppgift. Vid utövandet av sina aktiva polisledande funktioner bör den centrala instansen självfallet upprätthålla erforderligt samråd med polisledningen för länen. Beträffande delegationsrätten vid samordningsuppgift har utredningen funnit skyldighet till samråd med vederbörande länsstyrelser böra föreskrivas. Vidare vill utredningen i detta sammanhang ånyo betona vikten av att ingripande i polisledningen allenast äger rum i undantagsfall. Bestämmelserna i ämnet måste dock utformas med tanke på att tillförsäkra den centrala instansen formell behörighet. — I fråga om de uppgifter, som ej särskilt berörts här ovan, kan utredningen i allt väsentligt ansluta sig till vad Enhörning anfört och föreslagit. Med frågan om den centrala instansens uppgifter hänger frågan om densammas benämning nära samman. Utredningen har funnit det av Enhörning föreslagna namnet, statens polisinspektion, icke vara fullt lämpligt, enär det för starkt framhäver en viss sida av instansens verksamhet. Utredningen, som med hänsyn till den gängse namnterminologien inom de statliga verken anser, att beteckningen styrelse bör i lämplig sammanställning närmast ifrågakomma, har övervägt olika namnförslag, främst polisstyrelsen, statens polisstyrelse, polisöverstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Utredningen har därvid stannat för att föreslå, att instansen benämnes rikspolisstyrelsen. I anslutning till vad utredningen anfört, k u n n a rikspolisstyrelsens uppgifter sammanfattas sålunda, att det skall ankomma på styrelsen att förskaffa sig ingående och allsidig kännedom om polisväsendet i riket samt följa utvecklingen på polisväsendets område såväl inom landet som i erforderlig utsträckning även i utlandet; att upprätthålla erforderliga förbindelser med utländska polismyndigheter; att inspektera polisväsendet och dess anordningar;

109 att med stöd av vunna erfarenheter meddela upplysningar, råd och allmänna, vägledande anvisningar rörande polistjänsten och dess fullgörande; att avgiva utlåtanden och verkställa utredningar, som i vederbörlig ordning äskas eller av förhållandena eljest påkallas; att, då så finnes erforderligt, handhava ledningen av polisuppgift, som kräver samverkan mellan polispersonalen i skilda län, eller meddela anvisningar rörande handhavandet av dylik uppgift eller, efter erforderligt samråd med vederbörande länsstyrelser, uppdraga åt viss länspolischef eller lokal polischef att omhänderhava uppgiften; att eljest, där särskilda förhållanden därtill föranleda, övertaga ledningen av kriminalpolisuppgift; att utgöra centralorganet i fråga om tillhandahållande av polisförstärkning; att ägna uppmärksamhet åt polispersonalens fortlöpande utbildning och att för detta ändamål bland annat verka för att handböcker utarbetas och att annan erforderlig handledning lämnas; att aktgiva på de företeelser, vilka kunna påverka förhållandet mellan polisen och allmänheten, samt medverka till att ett gott och förtroendefullt förhållande blir rådande; att verka för standardisering av för polisväsendet erforderlig materiel och gå polisdistrikten till hända med att enligt av Kungl. Maj :t närmare bestämda grunder anskaffa dylik materiel samt, i den mån icke annat bestämmes, hava uppsikten över den statliga materielens förvaring, vård och underhåll; att yttra sig över ritningar till polishus och polislokaler samt i övrigt verka för att ändamålsenliga lokaler tillhandahållas polisväsendet; att, om brister i polisorganisationen upptäckas, anmäla förhållandet hos vederbörande länsstyrelse; att till Kungl. Maj :t göra de framställningar till nya eller ändrade bestämmelser rörande polisväsendet eller eljest till förbättring av polisväsendet, som kunna befinnas nödiga; att upprätthålla nödig förbindelse med civila och militära myndigheter samt med sådana enskilda föreningar och sammanslutningar, vilkas verksamhet är ägnad att befrämja polisens arbete; samt att i övrigt ombesörja de uppgifter beträffande ledningen av polisverksamheten, som Kungl. Maj :t uppdrager åt styrelsen. Härtill kommer, att styrelsen skall tjänstgöra som sakkunnig myndighet åt Kungl. Maj :t i polisfrågor samt, på sätt förut framhållits, handhava uppgifter, som för närvarande i olika hänseenden åvila statspolisintendenten. Styrelsen skall vidare upprätta förslag till statlig utgifts- och inkomststat för polisväsendet med undantag för anslagen till statens kriminaltekniska anstalt och statens polisskola, varjämte styrelsen skall till justitiekanslersämbetet och vederbörande departement avgiva sådana förteckningar och ämbetsberättelser, som sedvanligen skola avgivas av de statliga verksstyrelserna. I avseende å förhållandet mellan rikspolisstyrelsen och länsstyrelserna

110 vill utredningen framhålla, att någon orderrätt icke skall tillkomma rikspolisstyrelsen gentemot sistnämnda myndigheter. De anvisningar, som styrelsen utfärdar, få sålunda icke ha karaktären av direktiv i avseende å viss polisuppgift eller eljest vara så avfattade, att de ingripa i ledningen av densamma. Anvisningarna skola vara av vägledande natur och avse allmänna förhållanden inom polistjänsten. Då styrelsen handhar ledningen av viss på länspolischef eller polischef eljest ankommande polisuppgift, vilar självfallet även ansvaret för densamma å styrelsen. I dylikt fall skall styrelsen jämväl äga meddela de order, som äro erforderliga för uppgiftens omhänderhavande. Dessa order skola riktas till vederbörande länspolischef eller lokale polischef och icke till länsstyrelse. I förekommande fall kan order naturligen riktas omedelbart till polispersonal. Rätten att meddela anvisningar kominer i fall, varom nu är fråga, att avse en speciell polisuppgift och skall utövas på samma sätt som orderrätten. Det av utredningen föreslagna systemet tarvar, att en rapportplikt införes beträffande sådana uppgifter, vilka lämpligen böra handhavas av styrelsen. Härutinnan torde styrelsen, sedan närmare erfarenhet vunnits på området, böra utfärda allmänna anvisningar. Av att rikspolisstyrelsen skall övertaga de på statspolisintendenten ankommande uppgifterna följer, att de åligganden i avseende å tillhandahållande av statspolis för polisförstärkning, som nu åvila statspolisintendenten, skola utövas av styrelsen. Enligt utredningens förslag skall reservpolisorganisationen upphöra; dock skall en organisation med ridande polis kunna anordnas. Vid behov av polisförstärkning skall, på sätt tidigare anförts, lokalpolis kunna tillkallas. Tillkallandet av lokalpolis eller av ridande polis från ett län till annat bör ombesörjas av styrelsen. De uppgifter i fråga om tillkallandet av polisförstärkning, som för närvarande ankomma på inrikesministern, skola sålunda inom den nya organisationen utövas av styrelsen. — Inom länen skola länsmyndigheterna handhava här ifrågavarande uppgifter på motsvarande sätt som nu gäller. Några befogenheter gentemot polisdistrikten skola icke tillkomma rikspolisstyrelsen. Därest styrelsen vid inspektion eller eljest finner, att brister i polisorganisationen föreligga, bör styrelsen, om förhållandena därtill föranleda, anmäla dessa för vederbörande länsstyrelse. Uppenbart torde emellertid vara, att den inspektionsförrättande befattningshavaren bör i samråd med de lokala myndigheterna söka tillrättalägga befunna missförhållanden. I ett hänseende har utredningen funnit, att styrelsen bör mera omedelbart taga del i organisationsfrågornas behandling, nämligen i avseende å lokaler. Styrelsen skall sålunda yttra sig över ritningar till polishus och polislokaler samt har ålagts att i övrigt verka för att ändamålsenliga lokaler tillhandahållas polisväsendet. I detta sammanhang torde jämväl böra erinras om den reglering, som gäller i avseende å samordningen av polisradioväsendet, och att de uppgifter, som därutinnan ankomma på statspolisintendenten, skola överföras å styrelsen. Vidare bör märkas, att det beträffande åtskilliga slag av materiel är av stor betydelse för polisarbetet, att densamma är enhetlig.

Ill Värdet av en central upphandling av dylik materiel torde ligga i öppen dag, liksom ock att en central upplagring av förbrukningsartiklar anordnas. Styrelsen bör gå polisdistrikten till hända med upphandling av dylik materiel. Eftersom en sådan upphandling skall företagas med statliga medel, bör Kungl. Maj :t meddela närmare bestämmelser om densamma samt om grunderna för polisdistriktens rätt att rekvirera materiel m. m. Vad härefter angår personalorganisationen må anmärkas, att Enhörning föreslog, att den av honom förordade polisinspektionen skulle erhålla följande sammansättning: 1 chef med generaldirektörs ställning, kallad polisöverintendent 2 polisintendenter 1 biträdande kriminalpolisintendent 2 assistenter 1 kanslibiträde 1 skrivbiträde Polisöverintendenten skulle leda och ansvara för verksamheten samt vara Kungl. Maj :ts sakkunnige i polisfrågor. Han skulle fördela göromålen mellan de övriga befattningshavarna men för egen räkning förbehålla sig de viktiga ärendena. Den ene polisintendenten skulle handhava de uppgifter i avseende å statspolisen, som nu åvila statspolisintendenten; jämväl föreståndarskapet för statspoliskåren i Stockholm skulle ankomma på honom. Den andre polisintendenten skulle huvudsakligen ägna sig åt den kommunala polisens angelägenheter; på honom skulle bl. a. ankomma att ute i orterna förskaffa sig kännedom om polisväsendets tillstånd och behov och sammanställa de gjorda erfarenheterna. Den biträdande kriminalpolisintendenten skulle — liksom nu — biträda i arbetet med övervakningen av den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m. Avlöningskostnaden för befattningshavaren föreslogs alltjämt böra utgå från det särskilda anslaget för denna polisverksamhet, varför kostnaden icke skulle påverka polisinspektionens avlöningsstat. En av assistenterna skulle biträda den polisintendent, som handhade statspolisgöromålen, medan den andre assistenten skulle biträda med allehanda expeditionsgöromål och annat löpande arbete. Såsom tidigare framhållits, utformade Enhörning den centrala myndigheten med utgångspunkt från statspolisintendentsinstitutionen. Denna utgjordes då av — förutom statspolisintendenten — en biträdande kriminalpolisintendent (för den s. k. säkerhetstjänsten) och en statspolisassistent samt ett kanslibiträde och vid behov ett kontorsbiträde. För närvarande består organisationen, jämte statspolisintendenten, av en polisintendent, en extra ordinarie byrådirektör, en arvodesavlönad befattningshavare, benämd polisjurist, samt två kanslibiträden och två kontorsbiträden. Härjämte tjänstgöra å kansliet en överkonstapel och två konstaplar, tillhörande statspolisens lokalavdelning i Stockholm, varjämte vid behov skrivbiträdeshjälp kan erhållas från nämnda avdelning. Till följd av de uppgifter, som skola ankomma på rikspolisstyrelsen, har

112 u t r e d n i n g e n funnit, att styrelsen bör i princip organiseras efter de linjer Enhörning föreslagit. Styrelsens verksamhet bör sålunda ledas av en chef, och såsom medhjälpare böra i första hand anställas tre mot byråchefer svarande befattningshavare. Med hänsyn till den vikt och betydelse, som måste tillmätas styrelsens verksamhet, bör chefen givas ställning av generaldirektör. För att u t m ä r k a hans uppgifter jämväl i vad angår ledningen av polisverksamheten, bör tjänstetiteln emellertid vara generaldirektör och rikspolischef. Befattningshavaren bör vara framstående organisatör och tillika väl förtrogen med polisväsendet. För hans närmaste tre medhjälpare föreslår utredningen, som finner intendentstiteln mindre lämplig för befattningshavare i styrelsen, tjänstetiteln polisdirektör. Även den polisdirektör, som skall handhava de med säkerhetstjänsten förenade göromåien, bör inordnas såsom befattningshavare i styrelsen. Hos styrelsen böra vidare vara anställda en kamrerare och två sekreterare, de båda sistnämnda avsedda såsom rekryteringstjänster inom polis- och åklagarorganisationen och förty upptagna på icke ordinarie stat, samt erforderlig biträdespersonal. På grund härav föreslår utredningen, att rikspolisstyrelsen erhåller följande personalorganisation: 1 generaldirektör och rikspolischef (i det följande kallad rikspolischef) 3 polisdirektörer 1 kamrerare 2 sekreterare 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde 2 kontorsbiträden Någon uppdelning av styrelsen på byråer torde icke vara erforderlig. Beslutanderätten bör utövas av rikspolischefen på föredragning i gängse ordning; ärenden av mindre vikt böra dock få avgöras av vederbörande polisdirektör. Sådana frågor rörande ledningen av polisverksamheten, som icke lämpa sig för behandling i föredragningsmässig ordning, böra av rikspolischefen handläggas självständigt. Rikspolischefen bör även äga rätt att uppdraga åt polisdirektör att handlägga viss till styrelsens verksamhetsområde hörande polisuppgift, respektive uppgifter av visst slag. Mindre krävande uppgifter böra kunna av rikspolischefen anförtros åt sekreterare. En av polisdirektörerna bör förordnas till ställföreträdare för rikspolischefen. Fördelningen av arbetsuppgifterna mellan polisdirektörena synes böra ske med utgångspunkt från att en polisdirektör (av redaktionella skäl här nedan benämnd 1. polisdirektören) i huvudsak skall handlägga ärenden angående ordningspolisen, en polisdirektör (2. polisdirektören) ärenden angående kriminalpolisen samt den återstående polisdirektören (3. polisdirektören) i princip samma uppgifter, som nu ankomma på den i statspolisorganisationen ingående polisintendenten för säkerhetsärenden. Det torde emellertid ställa sig svårt att i allt genomföra en preciserad gränsdragning emellan de två förstnämnda befattningshavarnas arbetsuppgifter. En alltför bestämd uppdelning torde för övrigt ur arbetssynpunkt icke heller vara

113 lämplig. De båda befattningshavarna böra i viss mån, bland annat till förekommande av dubbelarbete, kunna vid behov verka inom varandras huvud! sakliga arbetsområden. Detta gäller framför allt vid utförande av inspektionsverksamheten. Under verkschefen synas uppgifterna emellertid i stort sett kunna uppdelas på följande sätt: 1. polisdirektören: Ordningspolisen med inspektioner; statförslag för hela verket; personalärenden rörande de statliga befattningshavarna vid statspolisorganisationen och vid den centrala ledningen; samordningsuppgifter inom ordningspolisverksamheten; tillkallande av ordningspolis; polisradioväsendet; polishundväsendet; samband med andra centrala myndigheter, som ha att i vissa hänseenden utöva ordningspolisverksamhet (t. ex. försvarsstaben, civilförsvarsstyrelsen); samband med myndigheter och enskilda organisationer, som handhava trafiksäkerhetsuppgifter (väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, trafiksäkerhetsrådet, N. T. F., motororganisationer m. fl.); utarbetande av handledningar och nya arbetsmetoder rörande ordningspolisen; yttranden till Kungl. Maj:t och länsstyrelser m. fl. rörande ordningspolisfrågor; samt organisationsärenden av mera allmän natur. Förordnande bör meddelas för 1. polisdirektören att vara föreståndare för ordningsstatspolisavdelningen i Stockholm. Kamreraren bör lyda under 1. polisdirektören. Kamreraren skall huvudsakligen handhava medelsförvaltning, granskning av ersättningsrekvisitioner rörande statspolisen, upphandling och försäljning av materiel, tillsyn över centralförråd samt förrådsredovisning. Kamreraren skall härjämte handhava löneutbetalningen till styrelsens befattningshavare samt lämna 1. polisdirektören hjälp vid uppgörande av statförslag samt vid beredande av personalärenden. 2. polisdirektören: Kriminalpolisen (utom den under 3. polisdirektören hörande särskilda kriminalpolisorganisationen) med inspektioner; samband med myndigheter och enskilda sammanslutningar, som antingen handhava eller direkt eller indirekt äro intresserade i kriminalpolisverksamheten; erforderliga handledningar och åtgärder i förebyggande syfte; samordningsverksamhet rörande bl. a. den s. k. spritpolisen samt valuta- och narkotikasmuggling och i samband därmed samarbete främst med generaltullstyrelsen; vissa stölder vid järnväg och flyg; myntförfalskningar m. m.; övertagande av ledningen av viss kriminalpolisuppgift; tillkallande av kriminalpolis; samt kontakten med utländska polismyndigheter. Förordnande bör meddelas för 2. polisdirektören att vara föreståndare för kriminalstatspolisavdelningen i Stockholm. 3. polisdirektören: Under polismästaren i Stockholm jämlikt särskilt förordnande lokal polismyndighet beträffande den polisverksamhet, som avser de s. k. lands8— ö 02106

114 skadliga brottens bekämpande; samordningsorgan för hela riket beträffande nämnda polisverksamhet; samt yttranden i utlänningsfrågor. Utredningen är väl medveten om att invändningar framförallt av teoretisk art kunna anföras mot den för 3. polisdirektören föreslagna organisationsformen. Utan att här närmare ingå därpå har utredningen emellertid funnit förslaget, som bygger på den nuvarande organisationen, vara förenat med avsevärda praktiska fördelar. De båda sekreterarna böra biträda polisdirektörerna i arbetet enligt de grunder, som styrelsen bestämmer. Med hänsyn till rådande särskilda förhållanden bör även arvodestjänsten som polisjurist tills vidare bibehållas och ställas till 3. polisdirektörens förfogande. 1 Vid upprättandet av förestående förslag har hänsyn icke tagits till att centrala uppgifter i avseende å polisens beredskapsfrågor kunna komma att tillföras styrelsen. Ej heller ha beaktats önskemålen om upprättande och förande av ett s. k. arbetskartotek samt om utgivande av tidskrift för polisväsendet och propagandatryck. I den mån uppgifter av nu berörda slag tilläggas styrelsen, måste detta medföra en utökning av personalen. Såsom tidigare anmärkts, ha förslag framställts, att ett lekmannaråd skulle knytas till styrelsen. Utredningen har icke funnit skäl föreligga till vidtagande av en sådan åtgärd inom en kommunal polisorganisation. Däremot bör den organisation av medborgar representanter, som jämlikt Kungl. Maj :ts proposition nr 284/1946 ställts till statspolisintendentens förfogande såsom rådgivande organ i avseende å verksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m., anslutas till styrelsen. I fråga om lokaler för styrelsen har utredningen funnit, att de lokaler, som ställas till statspolisintendentens förfogande av Stockholms stad på grund av skyldigheten för staden att tillhandahålla statspolis, böra tills vidare vara tillräckliga för styrelsens behov. Ersättning till staden bör utgå enligt gällande system. Såsom i det följande anmärkes, måste emellertid lokalfrågan upptagas till förnyad behandling i samband med genomförandet av utredningens förslag om överförande från statens kriminaltekniska anstalt till styrelsen av vissa arbetsuppgifter.

2. Statens kriminaltekniska anstalt. Statens kriminaltekniska anstalt inrättades den 1 oktober 1939. Tidigare hade icke funnits någon statlig myndighet för speciellt kriminalteknisk verksamhet. Då behov av annan teknisk expertis förelegat än den, som tillhandahölls inom vederbörande polisdistrikt, hade sådan i viss mån erhållits från en del statliga anstalter, såsom statens rättskemiska laboratorium, sprängämnesinspektionen samt statens provningsanstalt m. fl. Vid Stockholms poliskår hade dock sedan 1921 funnits en centralbyrå för förvaring, registrering och klassificering av fingeravtryck, som av landets olika polis1 I övrigt har utredningen icke ingått i prövning av frågan om den biträdespersonal, som kan vara erforderlig för 3. polisdirektören i dennes verksamhet.

115 myndigheter tagits å brottslingar och vissa andra personer. Vidare hade vid Stockholms högskola under 1930-talet inrättats ett kriminaltekniskt institut, där kriminaltekniska undersökningar verkställdes på begäran av polismyndigheter eller enskilda. Anmärkas må härjämte, att för rikets polisväsen sedan 1877 utgivits publikationen Polisunderrättelser samt att efter statspolisens tillkomst vid statspolisavdelningen i Stockholm förts vissa för riket centrala register. Vad Stockholm angår, hade för tillgodoseende främst av den lokala polisverksamhetens behov av expertis på förevarande område inrättats en särskild s. k. signalementsbyrå. De nu nämnda särskilda uppgifterna övertogos av anstalten vid densammas inrättande. I samband med tillkomsten av 1940 års passkungörelse tillkommo vissa uppgifter enligt denna kungörelse. Jämlikt den för anstalten gällande instruktionen (SFS 631/39, ändrad 472/40 och 507/41) har anstalten numera till uppgift att åt domstolar, åklagare- och polismyndigheter samt övriga offentliga institutioner ävensom, efter prövning i viss ordning, åt enskilda utföra kriminaltekniska undersökningar; att meddela undervisning i kriminalteknik åt vid anstalten för utbildning tjänstgörande polismän och utöva självständig vetenskaplig forskning inom anstaltens verksamhetsområde; att föra sådana centrala register, vilka hava betydelse för polismyndigheternas spaningsverksamhet; att föra centralt passregister samt fullgöra de övriga uppgifter, vilka tillkomma anstalten jämlikt passkungörelsen den 31 maj 1940; samt att utgiva publikationen Polisunderrättelser. Det åligger anstalten härutöver att i enlighet med vad därom särskilt stadgas utföra den kriminaltekniska verksamhet, som åvilat Stockholms polisdistrikts signalementsbyrå. Den närmaste ledningen av anstaltens verksamhet utövas av en föreståndare, vilken förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av högst sex år. Anstalten står under överinseende av en styrelse, vilken består av högst sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter jämte erforderligt antal suppleanter för dem samt av anstaltens föreståndare. Kungl. Maj:t förordnar en av ledamöterna att vara ordförande och en att vara vice ordförande. Anstalten omfattar kansli, laboratorieavdelning och registraturavdelning. Kansliet har till huvudsaklig uppgift att diarieföra inkomna ärenden, ombesörja utskrifter och expediering av skrivelser och utlåtanden, föra förteckning över de till anstalten hörande inventarierna, utföra erforderligt statistiskt arbete samt vårda till anstalten hörande bibliotek. Laboratorieavdelningen har att utföra de kriminaltekniska undersökningarna. Den förestås av en laborator och avdelningsföreståndare samt arbetar för närvarande på fem underavdelningar, nämligen kemiska laboratoriet, allmänna laboratoriet, fotografiska laboratoriet, skrifttekniska laboratoriet och verkstaden. Registraturavdelning ens uppgifter äro i huvudsak följande: registrering av fingeravtryck;

116 förande av de ovan anmärkta registren; samt redigering och distribuering av Polisunderrättelser. Registraturavdelningen förestås av en avdelningsföreståndare samt arbetar för närvarande likaledes på fem underavdelningar, nämligen personregistraturen, passregistraturen, godsregistraturen, spaningsregistraturen och fingeravtrycksregistraturen. övertagandet från anstaltens sida av den vid Stockholms polisdistrikts signalementsbyrå bedrivna verksamheten har skett mot villkor, att staden härför lämnar ersättning. Denna utgår främst på det sätt, att staden kostnadsfritt ställer viss personal till anstaltens förfogande. Enligt n u gällande överenskommelse tillhandahåller staden 1 kriminalöverkonstapel, 1 kriminalkonstapel med s. k. befälstillägg och 3 kriminalkonstaplar. En av kriminalkonstaplarna är sysselsatt å registraturavdelningen, medan den övriga personalen tjänstgör å laboratorieavdelningen. Staden betalar därjämte den materialkostnad, som belöper å de för staden verkställda undersökningarna. Vid överenskommelsen har hänsyn tagits till att staden icke bör bekosta sådana undersökningar, som anstalten utför kostnadsfritt åt rikets polismyndigheter i allmänhet. Överenskommelsen avser sålunda allenast de undersökningar, som staden eljest — i likhet med övriga polisdistrikt — skulle vara pliktig att utföra på egen bekostnad. I fråga om en omorganisation av anstalten uttalade 1939 års polisutredning, att starka skäl talade för att de uppgifter, som ankomme på anstaltens registraturavdelning, överfördes till den av utredningen föreslagna polisstyrelsen. Då en sådan anordning skulle medföra en avsevärd rubbning i anstaltens organisation, ansåg utredningen emellertid, att överförandet borde tills vidare anstå. Sedan polisstyrelsen trätt i verksamhet, borde frågan göras till föremål för särskild utredning. — I fråga om laboratorieverksamheten föreslog utredningen, att anstalten borde bibehållas fristående från polisorganisationen, därvid utredningen såsom skäl anförde, dels att anstalten hade att tillhandagå jämväl andra myndigheter än polismyndigheter liksom ock enskilda med kriminaltekniska undersökningar och utlåtanden och dels att det ur brottsutredningens synpunkt måste betraktas såsom en fördel, att anstaltens objektivitet icke kunde ifrågasättas ens av formella skäl. I Enhörnings promemoria föreslogs ingen annan ändring i anstaltens organisation, än att polisinspektionens chef borde beredas ledamotskap i anstaltens styrelse. I promemorian anfördes, att med hänsyn till den centrala ställning, som registraturavdelningen vid anstalten intoge i fråga om kriminalpolisarbetet, syntes inspektionen böra beredas möjlighet att i samordnande syfte följa arbetet å denna avdelning. Anstalten intoge emellertid samtidigt en viss fristående ställning i förhållande till polisväsendet. Genom att inspektionens chef bleve ledamot av anstaltens styrelse, syntes det bliva sörjt för att han i tillräcklig utsträckning finge tillfälle att göra sitt inflytande gällande, utan att ändring skedde i anstaltens fristående ställning. Såsom framgår av de för utredningen meddelade direktiven, har departementschefen funnit, att anstaltens uppgifter och ställning böra upptagas

117 till prövning. Han framhåller, att därvid bör övervägas, huruvida icke anstaltens åligganden att föra vissa centrala register och att utgiva tidningen Polisunderrättelser borde överflyttas till den centrala polisinstansen. Denna skulle jämväl kunna anförtros att upprätthålla kontakten med utländska polismyndigheter. Om denna ordning genomfördes, skulle anstalten fungera väsentligen såsom en i förhållande till polisväsendet självständig institution för kriminaltekniska undersökningar och vetenskaplig forskning inom kriminalteknikens område. I förevarande spörsmål får u t r e d n i n g e n anföra följande. Anledningen till att de uppgifter, som handhavas å registraturavdelningen, kommit att åvila anstalten, torde främst vara att söka i det förhållandet, att något centralt organ för polisväsendet icke funnits. De uppgifter, det här är fråga om, äro enligt utredningens mening att anse såsom polisuppgifter. De fordra för sitt omhänderhavande i allmänhet icke någon kriminalteknisk kunnighet utan kunna i stort sett betecknas såsom registrerings- och efterforskningsgöromål. Beträffande fingeravtrycksregistraturen, som består av enfingerregistret och tiofingerregistret, förhåller det sig i viss mån annorlunda. Dessa register, främst enfingerregistret, bygga på tekniska metoder. Utredningen har emellertid bibragts den uppfattningen, att skäl icke föreligger att betrakta fingerregistren annorledes än som polisiära hjälpmedel i likhet med övriga register. Behovet av teknisk kunnighet i avseende å förandet av fingerregistren torde kunna tillgodoses, även om annan myndighet än anstalten omhänderhar desamma. Den omständigheten, att anstalten handhar registraturen och sålunda står i intim kontakt med polismyndigheterna på detta område, kan medföra fara för att anstaltens verksamhet på det kriminaltekniska området kommer att i viss mån förryckas. Risk föreligger, att anstalten blir alltför mycket aktivt engagerad i brottsutredningar. Det är naturligt, att då anstalten bland annat har till ändamål att gå polismyndigheter till hända med upplysningar ur registraturen, dessa myndigheter söka anstaltens biträde jämväl eljest i kriminalpoiisarbetet, så snart en kriminalteknisk fråga uppkommer. Utvecklingen kan lätt leda därhän, att genom anstaltens försorg verkställas undersökningar, vilkas utförande rätteligen bort omhänderhavas av den lokala kriminalpolisen. En annan följd av utvecklingen är, att anstaltens objektivitet kan äventyras i allmänhetens och även i domstolars och andra myndigheters ögon, därest anstaltens verksamhet på det tekniska området går utanför den rent vetenskapliga ramen. Då det nu tillskapas ett centralt organ för polisväsendet, gäller det att tillse, att till detsamma från anstalten överföras sådana uppgifter, som icke passa väl samman med de göromål, som egentligen böra åvila anstalten. Med hänsyn härtill har utredningen funnit det påkallat, att de göromål, som omhänderhavas å anstaltens registraturavdelning, överföras till rikspolisstyrelsen. Detta vill med andra ord säga, att de uppgifter, som framgå av de tre sista att-satserna i anstaltens ovan a n m ä r k t a instruktion, skola övertagas av rikspolisstyrelsen. På sätt i direktiven framhålles, bör anstal-

118 ten därefter utgöra en självständig institution för kriminaltekniska undersökningar och vetenskaplig forskning på kriminalteknikens område. Såsom sådan bör anstalten tillhandagå bland annat polisväsendet med på vetenskaplig basis utförda undersökningar och utredningar. Från statsmakternas sida bör det väl sörjas för att anstalten blir satt i tillfälle att i vidgad omfattning ägna sig åt den vetenskapliga forskningen på kriminalteknikens område och att utföra sina uppdrag med den snabbhet, som förhållandena i det särskilda fallet kräva. På sätt som nu är fallet, bör anstalten även meddela kriminalteknisk undervisning åt de polismän, som för sin utbildning tjänstgöra vid anstalten. Naturligen bör det icke förbises, att anstalten för att på ett riktigt sätt kunna utföra sitt forskningsarbete har behov av att upprätthålla kontakt med kriminalpolisverksamheten. Det får bliva en avvägningsfråga, hur långt denna kontakt bör sträcka sig för att tillgodose behovet utan att äventyra anstaltens objektivitet. Ihågkommas bör, att anstalten först efter hemställan av polismyndighet, respektive annan offentlig myndighet eller enskild person, skall träda i verksamhet i ett givet fall. Det förutsattes härvid, att den, som gjort framställningen, tillhandahåller anstalten det material, som skall undersökas. Skulle anstalten emellertid finna, att materialet behöver i ett eller annat avseende kompletteras för att undersökningen skall bliva tillförlitlig, bör anstalten underrätta vederbörande därom. Hinder bör icke möta mot att anstalten genom sin personal, efter framställning i nämnd ordning, på en brottsplats själv insamlar material för en undersökning. Härvid får dock noggrant tillses, att förfarandet icke erhåller karaktären av polisundersökning utan helt följer linjerna för en objektiv kriminalteknisk undersökning. Övertagandet av de arbetsuppgifter, som tidigare omhänderhades av Stockholms polisdistrikts signalementsbyrå, har visat sig medföra åtskilliga praktiska fördelar såväl för anstalten som för polisdistriktet. Med hänsyn härtill bör denna anordning äga bestånd. Den kriminalpolisman, som tjänstgör å registraturavdelningen, bör dock vid denna avdelnings överförande till rikspolisstyrelsen ställas till styrelsens disposition. Genomförandet av utredningens förslag medför, att anstalten måste undergå omorganisation, innebärande bland annat, att en betydande del av den hos anstalten anställda personalen överföres till rikspolisstyrelsen. Utredningen har icke funnit sig böra framlägga förslag i detta hänseende utan anser, att statsmakterna först böra taga ställning till själva principfrågan om uppgifternas överförande till rikspolisstyrelsen. De organisationsfrågor, som uppkomma i samband med ett överförande, torde lämpligen kunna lösas av rikspolisstyrelsen och anstalten i samråd. Med omorganisationen hör även frågan om lokaler för de båda myndigheterna samman. Önskvärt torde vara, att lokaler i nära anslutning till varandra kunde beredas myndigheterna; detta främst på grund av det behov som föreligger för anstalten att jämväl äga lätt tillgång till registraturen.

119 3. Statens polisskola. I sin promemoria anförde Enhörning, att den centrala instansen borde ha sin uppmärksamhet fästad på antagningen och utbildningen av polispersonal samt lämna de råd och upplysningar, som kunde befinnas påkallade i syfte att nå bästa möjliga resultat. För detta ändamål borde instansen även beredas möjlighet att göra sig underrättad om h u r undervisningen i statens polisskola bedreves. Det syntes därför lämpligt, att instansens chef utsåges till ledamot av skolans styrelse. Frågorna om polispersonalens rekrytering och utbildning äro — såsom tidigare framhållits — föremål för särskild utredning. På grund härav ankommer det icke på f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g att närmare ingå på dessa frågor. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att rikspolisstyrelsen även får möjlighet att öva inflytande på frågornas behandling. Detta gäller särskilt i vad angår utbildningen. Med hänsyn härtill bör rikspolischefen eller representant för denne beredas plats som ledamot i styrelsen för statens polisskola eller den skolmyndighet, som kan träda i skolans ställe.

D. Tjänstetillsättning m. m. beträffande befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet. 1. Högre befattningshavare. Nu gällande

bestämmelser.

Landsfogdar, biträdande landsfogdar och landsfogdeassistenter. Landsfogde tillsättes av Kungl. Maj :t genom fullmakt och biträdande landsfogde (icke ordinarie befattning) förordnas av Kungl. Maj :t. Ledigbliven befattning kungöres av vederbörande länsstyrelse, och tillsättningen sker efter det länsstyrelsen och riksåklagarämbetet avgivit yttrande. För behörighet att erhålla landsfogdetjänst eller befattning som biträdande landsfogde fordras att ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och a) fullgjort minst två och ett halvt års tingstjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring; b) undergått utbildning i polistjänst m. m. enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser; samt c) förvärvat erfarenhet i åklagar- och polisgöromål genom tjänstgöring i olika grenar av sådan verksamhet. För utbildning i polistjänst m. m. anordnas s. k. polischefskurser, som beslutas av Kungl. Maj:t. Såsom villkor för tillträde brukar bl. a. gälla, att

120 sökande skall förete intyg om fullgjord praktisk polisutbildning under en tid av fyra till sex månader. Landsfogdeassistent antages av riksåklagarämbetet, som tillika, efter hörande av vederbörande länsstyrelse, äger bestämma, i vilket län assistent skall vara placerad. För behörighet fordras att ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, att ha fullgjort sådan tjänstgöring, som under a) angivits, samt att under en tid av fyra till sex månader ha undergått praktisk polisutbildning och i omkring sex månader ha provtjänstgjort hos landsfogde. Polismästare, polisintendenter, polissekreterare, polisassessorer m. fl. Tillsättningen av polismästare är icke enhetligt reglerad. Kungl. Maj :t tillsätter polismästare i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Eskilstuna, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall. Polismästaren i Stockholm är förtroendeämbetsman. Riksåklagarämbetet tillsätter polismästare i Västerås, Linköping, Halmstad och Karlskrona. Tillsättningsmyndighet för polismästarbefattningen i Uppsala är länsstyrelsen; den av polismästaren jämväl innehavda stadsfiskalsbefattningen följer däremot i tillsättningshänseende bestämmelserna för stadsfiskalsbefattningar i allmänhet. För polismästarbefattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö finnas inga särskilda bestämmelser om kompetensvillkor meddelade. För polismästarbefattningarna i Norrköping och Uppsala gälla samma behörighetsvillkor som för rådmanstjänst i vederbörande stad. För polismästarbefattningarna i Hälsingborg, Örebro, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall fordras att ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt, där ej Kungl. Maj :t på grund av andra meriter hos sökande funnit skäl medgiva undantag, att ha fullgjort den tjänstgöring och undergått den utbildning, som kräves för landsfogdetjänst. För polismästarbefattningen i Borås gälla samma fordringar; någon dispensmöjlighet har dock icke intagits i instruktionen. För polismästarbefattningen i Eskilstuna gälla samma fordringar som för landsfogdetjänst; Kungl. Maj:t äger dock att på grund av andra meriter hos sökande dispensera från detta villkor. Motsvarande bestämmelser gälla för polismästarbefattningarna i Västerås, Linköping, Halmstad och Karlskrona; dock att riksåklagarämbetet här äger meddela dispens från kravet på landsfogdekompetens. Polisintendenterna tillsättas, i Stockholm av Kungl. Maj :t medelst förordnande tills vidare samt i övriga städer av vederbörande länsstyrelse, dock att kriminalpolisintendenten, tillika biträdande stadsfiskalen i Norrköping tillsättes av riksåklagarämbetet. Polissekreterare tillsättes, i Göteborg av länsstyrelsen och i Malmö av magistraten. Tillsättningsmyndighet för polisassessoicr och polisnotarie i Stockholm är överståthållarämbetet samt för polisnotarien i Västerås länsstyrelsen. — Särskilda behörighetsföreskrifter finnas icke utfärdade för befattning som polisintendent i Stock-

121 holm eller ordningspolisintendent i Göteborg, medan för övriga intendentsbefattningar uppställts krav på juris kandidatexamen och i vissa fall på landsfogdekompetens. Dylik kompetens är även stadgad för polissekreterarbefattningen i Göteborg. För polisassessors- och polisnotariebefattning i Stockholm är juris kandidatexamen uppställd såsom behörighetsvillkor. I detta sammanhang må nämnas, att byrådirektören vid statspolisen förordnas av Kungl. Maj :t och att krav på landsfogdekompetens gäller för befattningen. Stadsfiskaler. Vissa stadsfiskaler äro befattningshavare enbart vid åklagarväsendet. Detta gäller i ett tiotal av de största städerna i riket. För vinnande av bättre överskådlighet upptagas i förevarande sammanhang reglerna för tjänstetillsättning m. m., oavsett om befattningshavarna äro att anse såsom befattningshavare vid polisväsendet eller icke. I Stockholm tillsättas befattningarna som förste stadsfiskal, stadsfiskal och biträdande stadsfiskal av Kungl. Maj :t, medan riksåklagarämbetet är tillsättningsmyndighet beträffande stadsfiskalsassistenterna. För behörighet att erhålla befattning som förste stadsfiskal, stadsfiskal eller biträdande stadsfiskal fordras landsfogdekompetens, dock att krav på erfarenhet i handhavandet av polisgöromål icke uppställts. Stadsfiskalsassistent skall ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt därutöver, därest ej riksåklagarämbetet för särskilt fall annorlunda förordnar, ha fullgjort sådan domstolstjänstgöring, som ingår i landsfogdekompetens. Beträffande åklagarmyndigheten i Malmö gäller, att förste stadsfiskalsbefattningen tillsättes av Kungl. Maj :t och övriga åklagare av riksåklagarämbetet. För befattningarna har stadgats landsfogdekompetens. För stadsfiskalerna i allmänhet äro bestämmelser meddelade i instruktionen den 30 december 1947 för stadsfiskalerna. Enligt denna gäller bland annat, att stadsfiskal tillsättes av riksåklagarämbetet och att för behörighet till stadsfiskalstjänst fordras — därest icke beträffande stadsfiskal i viss stad strängare behörighetskrav uppställts — att ha avlagt antingen distriktsåklagarexamen eller för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt att ha med godkända betyg genomgått polischefskurs. Särbestämmelser i behörighetshänseende ha meddelats beträffande ett stort antal befattningar, därvid i allmänhet föreskrivits krav på landsfogdekompetens. Landsfiskaler och landsfiskalsassistenter. Landsfiskal tillsättes av Kungl. Maj :t genom fullmakt. För behörighet fordras samma kompetens som för stadsfiskalsbefattning, beträffande vilken särbestämmelser i behörighetshänseende icke meddelats. Landsfiskalsassistent tillsättes av länsstyrelsen. Beträffande tjänstledighet och förordnande av vikarie gälla för de högre befattningarna synnerligen varierande bestämmelser. Rent allmänt kan

122 konstateras, att dessa frågor anförtrotts länsstyrelserna, respektive riksåklagarämbetet, allteftersom fråga är om rena polis- eller åklagartjänster. Beträffande blandade polis- och äklagartjänster tillämpas ofta samrådsförfarande mellan berörda myndigheter, varvid beslutanderätten regelmässigt tillagts riksåklagarämbetet. Vid längre ledigheter för polismästaren i Stockholm, landsfogde eller landsfiskal skall beslut meddelas av Kungl. Maj :t. I en del större städer med flera befattningshavare har beslutanderätten vid kortare ledigheter tillagts chefstjänstemannen. Utredningens

förslag.

Befattningshavare vid rikspolisstyrelsen. T i l l s ä t t n i n g : Rikspolischefen bör förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av högst sex år. Jämväl befattningen som 3. polisdirektör bör med hänsyn till befattningens karaktär vara en förordnandetjänst, och förordnande bör meddelas för en tid av högst sex år. Huruvida de båda övriga polisdirektörstjänsterna skola vara förordnandetjänster eller tillsättas medelst fullmakt, är tveksamt. Utredningen har emellertid stannat för att tjänsterna böra vara fullmaktstjänster. Polisdirektörerna böra tillsättas av Kungl. Maj :t efter anmälan av rikspolischefen. Förordnande såsom ställföreträdare för rikspolischefen bör av Kungl. Maj :t meddelas för högst sex år. De extra ordinarie sekreterarna samt kamreraren böra tillsättas av Kungl. Maj:t, den sistnämnde genom fullmakt. Annan personal bör tillsättas av rikspolisstyrelsen, den ordinarie personalen genom konstitutorial. K o m p e t e n s v i l l k o r : För polisdirektörerna synes böra föreskrivas landsfogdekompetens. Sekreterare bör ha fullgjort den tjänstgöring och undergått den utbildning, som fordras för behörighet att erhålla landsfogdetjänst. Kamreraren bör besitta goda teoretiska och praktiska kunskaper i bokföring samt även i övrigt ha förvärvat god administrativ och ekonomisk förfarenhet. B e v i l j a n d e av l e d i g h e t o c h f ö r o r d n a n d e av v i k a r i e : I detta hänseende synas de för justitiekanslers- och riksåklagarämbetet gällande reglerna böra lända till efterrättelse. Detta innebär, att det skall ankomma på rikspolisstyrelsen att bevilja all ledighet inom styrelsen, dock med det undantag, att frågan om annan ledighet än semester till polisdirektör under större del av kalenderår än etthundraåttio dagar skall ankomma på Kungl. Maj:ts prövning. Förordnande av vikarie skall jämväl ankomma på rikspolisstyrelsen, dock med den begränsning, att Kungl. Maj :t skall förordna vikarie i de fall, tjänstledighetsfråga hänskjutits till Kungl. Maj:ts avgörande. Befattningshavarna vid styrelsen böra vara underkastade d i s c i p l i n ä r b e s t r a f f n i n g i överensstämmelse med vedertaget bruk inom förvaltningen.

123 Övriga högre befattningshavare. Vid en bibehållen kommunal organisationsform av polisväsendet lärer åklagarorganisationen inom städer med delad polis- och åklagarorganisation icke komma att direkt beröras av ändringar inom polisorganisationen. I anledning härav utelämnas denna del av åklagarorganisationen under behandlingen här nedan. T i l l s ä t t n i n g : I vad angår landsfogdarna och de biträdande landsfogdarna bör annan ändring i handläggningen av tillsättningsärendena icke ske, än att rikspolisstyrelsens yttrande inhämtas i dessa ärenden. Med hänsyn till beskaffenheten av de göromål, som åvila biträdande landsfogde, skulle man kunna överväga ordinariesättning av dessa befattningar, där ett stadigvarande behov av dylik befattning föreligger. Utredningen, som i annat sammanhang förordat uppdelning av landsfogdetjänsten i särskilt arbetstyngda län, därest detta ur arbetssynpunkt visar sig vara erforderligt, vill med hänsyn härtill icke framlägga förslag om sådan ordinariesättning. Landsfogdeassistent, som för närvarande antages av riksåklagarämbetet, bör i fortsättningen antagas av detta ämbete i samråd med rikspolisstyrelsen. Tillsättningen av de högre befattningshavarna inom den lokala organisationen synes i vidgad utsträckning böra ankomma på Kungl. Maj:t. Utredningen föreslår sålunda, att samtliga polismästare, polismästare tillika stadsfiskaler, polisintendenter samt stadsfiskaler tillika polischefer skola tillsättas av Kungl. Maj :t. Med hänsyn till att sökande till de olika befattningarna — även de rena polistjänsterna — oftast torde ha tjänstgjort tidigare inom såväl polis- som åklagarväsendet, synes en dylik ordning lämplig för att dessa båda verksamhetsområdens intressen i lika mån skola beaktas. Med förevarande förslag har utredningen dock icke avsett att göra ändring i de bestämmelser, som i övrigt gälla beträffande handläggningen av tillsättningsärenden rörande dessa befattningshavare; myndighet, som nu är tillsättningsmyndighet, bör i stället beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, varjämte sådan rätt även bör tillkomma rikspolisstyrelsen. Vad härefter angår polissekreterare, polisassessorer och polisnotarier bör gälla, att befattningarna tillsättas åV länsstyrelsen (överståthållarämbetet), så vida icke åklagarverksamhet ingår i arbetsuppgifterna, för vilken händelse befattning bör tillsättas av Kungl. Maj :t. K o m p e t e n s v i l l k o r : Polismästare samt polismästare tillika stadsfiskaler ävensom polisintendenter böra besitta landsfogdekompetens. Beträffande stadsfiskaler tillika polischefer torde enhetliga kompetensföreskrifter icke kunna uppställas. Städernas storlek och förhållanden i övrigt äro alltför växlande härför. För befattningarna i åtskilliga städer är enligt utredningens mening distriktsåklagarkompetens tillräcklig. Jämförelse torde här böra göras med landsfiskalsorganisationen. Utredningen inser emellertid till fullo, att behovet av vidgad kompetens ökar ju större staden är. Var gränsen skall dragas mellan befattningar med distriktsåklagarkompetens och befattningar med landsfogdekompetens, låter sig icke bestämma utan ingå-

ende undersökningar i de särskilda fallen. På grund härav anser utredningen, att de nu i instruktionen för stadsfiskalerna stadgade kompetensföreskrifterna böra i princip kvarstå. I föreskrifterna bör emellertid utsägas, att I prövningen, huruvida annan kompetens än distriktsåklagarkompetens skall föreskrivas för viss befattning, tillkommer Kungl. Maj :t. På Kungl. Maj :t bör sålunda ankomma att tillse, att kravet på erforderliga högre kvalifikationer upprätthålles för sådana befattningar, beträffande vilka behov därav föreligger. Beträffande stadsfiskalen tillika polischefen i Boden har utredningen, såsom av skrivelsen till departementschefen framgår, den 17 februari 1950 avgivit utlåtande över en av drätselkammaren i Boden gjord hemställan angående förändrade kompetens- och lönevillkor för tjänsten. I vad angår kompetensen har utredningen därvid framhållit, att de uppgifter, som åvilade befattningshavaren, måste tillmätas särskild vikt och betydelse, samt i övrigt anfört följande: Polischefskapet i staden med dennas karaktär av en av rikets viktigaste militära förläggningar vore i och för sig synnerligen betydelsefullt, vartill komme den ansvarsfulla uppgiften som chef över den för fästningsområdenas bevakning avsedda styrkan. Ur polissynpunkt borde å befattningshavaren ställas sådana anspråk på duglighet och förfarenhet såsom polisman, som man sökte tillgodose vid besättande av polischefsbefattningar i de större och medelstora städerna. Befattningens särställning i åklagarhänseende vid jämförelse med befattningarna i andra städer av Bodens storlek framträdde i första hand i avseende å de militära målen. Dessa vore i många fall av invecklad och speciell beskaffenhet, varför goda juridiska insikter borde besittas av åklagaren. Enligt vad utredningen inhämtat, syntes det vidare av hänsyn till landsfogdens arbetsbörda vara påkallat, att åklagarverksamheten i Boden i stort sett kunde handhavas av stadsfiskalen även vad anginge de så kallade landsfogdemålen. På grund av vad sålunda anförts tillstyrkte utredningen, att för stadsfiskalsbefattningen i Boden borde uppställas krav på landsfogdekompetens. Till vad utredningen sålunda anfört vill utredningen här tillägga, att med den organisation av statspolisen och den statliga polisen överhuvudtaget i Norrbottens län, som utredningen föreslår, ifrågavarande befattning kommer att ur polissynpunkt öka i betydelse. Utredningen har övervägt att omändra befattningen till polismästarbefattning av typen polismästare tillika stadsfiskal. Utredningen har emellertid funnit, att utvecklingen bör avvaktas, innan en sådan åtgärd vidtages. I allt fall föreslår utredningen, att för befattningen skall erfordras landsfogdekompetens. I fråga om polissekreterare, polisassessorer och polisnotarier synes det, därest befattning är av övervägande administrativ natur, vara tillräckligt att uppställa krav på juris kandidatexamen. B e v i l j a n d e av l e d i g h e t och f ö r o r d n a n d e av v i k a r i e : Härutinnan synes anledning saknas att företaga ändring i nu gällande bestämmelser. I de fall, det åligger Kungl. Maj :t att meddela ledighet eller förordna vikarie, torde dock få förutsättas, att rikspolisstyrelsens yttrande inhämtas.

125 I förevarande sammanhang synes lämpligen frågan om aspiranternas antagning och utbildning böra behandlas. Beträffande de stadsfiskalsbefattningar, för vilka distriktsåklagarkompetens skall gälla såsom behörighetsvillkor, synes rekryteringsbehovet närmast böra tillgodoses från landsfiskalsassistentkåren. Med hänsyn till att det för de blivande landsfiskalerna finnes en nämnd för aspiranternas antagande och utbildning och då här ifrågavarande befattningar äro förhållandevis fåtaliga, torde det icke vara lämpligt att anordna särskild rekryteringsorganisation för dessa befattningar. Den fråga, som därför närmast kominer att här behandlas, är frågan om antagande och utbildning av aspiranter till de befattningar, för vilka landsfogdekompetens uppställts såsom behörighetsvillkor. Bestämmelser angående antagning av aspiranter å landsfogdeassistenttjänst ha meddelats i Kungl. kungörelsen om landsfogdeassistenter. Från bestämmelserna, till vilka i övrigt hänvisas, anföres här blott följande. Riksåklagarämbetet antager aspiranterna. Dessa skola ha avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov och därjämte fullgjort viss tingstjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. Den, som antagits till aspirant, bör till en början undergå praktisk polisutbildning och tjänstgöra hos landsfogde eller åklagare i större eller medelstor stad. För aspirant å landsfogdeassistenttjänst samt landsfogdeassistent gälla i tillämpliga delar Kungl. kungörelsen den 30 juni 1947 angående reglerad befordringsgång för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst, dock med vissa särbestämmelser, varav här må nämnas, att slutstadiet i befordringsgången skall vara lönegrad Ce 25. Ur denna aspirantorganisation, som omhänderhaves av riksåklagarämbetet, rekryteras regelmässigt de sökande till åklagartjänster samt till blandade polis- och åklagartjänster. Även tjänster med uteslutande polisfunktioner ha rekryterats med personal, som tillhört aspirantorganisationen. De allra största städerna äro dock beträffande rekryteringen ofta självförsörjande. Vid en omorganisation av polisväsendet bör rikspolisstyrelsen tillförsäkras inflytande på antagningen och utbildningen av aspiranterna till de högre befattningarna inom polisorganisationen. Riksåklagarämbetet och länsstyrelserna böra dock i huvudsak bibehållas vid nuvarande befogenheter att handlägga ärenden angående tjänstledighet och förordnande av vikarie. För att tillförsäkra rikspolisstyrelsen inflytande skulle man kunna liksom för antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst tillskapa en nämnd, i vilken rikspolisstyrelsen borde vara representerad. Mot en sådan lösning av spörsmålet talar emellertid den omständigheten, att en dylik nämnd synes vara en alltför vidlyftig anordning i förhållande till de arbetsuppgifter, som skulle ankomma å densamma. Förutom själva antagningen skulle å nämnden endast böra ankomma övervakandet av aspiranterna under den första

126 ettåriga utbildningen i polistjänst och provtjänstgöringen hos landsfogde eller vid åklagarmyndighet i stad. På grund härav har u t r e d n i n g e n stannat för att föreslå ett samrådsförfarande mellan rikspolisstyrelsen och riksåklagarämbetet, som i övrigt bibehåller sina tidigare hithörande befogenheter. Samrådet bör i främsta rummet avse frågan om antagning av aspiranter och landsfogdeassistenter samt om dessas lämplighet för fortsatt tjänstgöring på polis- och åklagarbanan. Den närmare omfattningen och utformningen av samrådsförfarandet bör bestämmas av de båda myndigheterna med ledning av vad erfarenheten giver vid handen. Aspirantorganisationen synes fortfarande lämpligen böra sortera under inrikesdepartementet och belasta anslaget för landsfogdeorganisationen. Beträffande landsfiskalerna har utredningen funnit sig icke böra föreslå annan ändring, än att rikspolisstyrelsen bör beredas tillfälle att yttra sig i tillsättningsärendena. Vidare föreslår utredningen, att rikspolischefen eller representant för denne beredes plats som ledamot i antagningsnämnden för landsfiskalsaspiranter. Av det anförda framgår, att enligt utredningens förslag samtliga polismästarbefattningar och stadsfiskalsbefattningar skola tillsättas av Kungl. Maj:t. Jämlikt stadgan den 29 juni 1950 angående statsdepartementen tillkommer det justitiedepartementet att handlägga ärenden rörande stadsfiskalsorganisationen. Utredningen har övervägt, huruvida dessa ärenden borde överföras till inrikesdepartementet. Med hänsyn till organisationens nära samhörighet med domstolsväsendet har utredningen emellertid funnit sig icke böra förorda en sådan åtgärd. På justitiedepartementets föredragning bör sålunda ankomma ärenden angående tillsättning av stadsfiskalsbefattningar med ren åklagarkaraktär samt av befattningar som polismästare tillika stadsfiskal och stadsfiskal tillika polischef liksom ock övriga ärenden angående dylika befattningar, såsom ärenden angående fastställande av instruktioner samt löne- och pensionsstater m. m. Ärendena böra dock undergå gemensam beredning med inrikesdepartementet. På motsvarande sätt böra ärendena angående landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna, vilkas föredragning ankommer på inrikesdepartementet, företagas till gemensam beredning mellan inrikesdepartementet och justitiedepartementet.

2. Polispersonalen. Nu gällande

bestämmelser.

Beträffande personalens tillsättning och tjänsternas allmänna beskaffenhet hänvisas till redogörelsen härför i 1939 års polisutrednings betänkande, Del I, s. 102—104. Oaktat vissa administrativa förändringar vidtagits genom det nya polisreglementets bestämmelser om tjänstetillsättning m. m., är nyssnämnda redogörelse fortfarande i allt väsentligt riktig.

127 Kompetensvillkoren för polispersonalen återfinnas i 23 och 24 §§ polisreglementet. Frågorna om rekryteringen och utbildningen av polispersonal äro, såsom tidigare framhållits, föremål för utredning av 1948 års polisutbildningskommitté. Med hänsyn härtill och då frågan om övriga kompetensvillkor är intimt förbunden med lösningen av de frågor, som sålunda överlämnats till polisutbildningskommittén, har f ö r e v a r a n d e utredn i n g icke ansett det möjligt att nu framlägga några förslag angående kompetensvillkorens framtida utformning. Så vitt det är för utredningen känt, ha emellertid några väsentliga anmärkningar icke riktats mot bestämmelserna angående de tider och den tjänstgöring, som uppställts såsom villkor i polisreglementet för behörighet till de olika tjänsterna. Beträffande tjänstledighet och förordnande av vikarie gälla numera enligt 40—43 §§ polisreglementet likartade bestämmelser för såväl stad som landsbygd. Anmärkas må, att tjänstledighet för polisman i regel beviljas av polischefen. Beträffande den disciplinära bestraffningsrättens utformning, i vad avser den egentliga polispersonalen, hänvisas till redogörelsen härför i 1939 års polisutrednings betänkande, Del I, s. 52—53 och s. 108. De i nu gällande polisreglemente (29—39 §§) intagna bestämmelserna om disciplinär bestraffning m. m. innebära i stort sett icke andra ändringar i de bestämmelser, som gällde vid tiden för framläggandet av nyssnämnda betänkande, än att tidigare olikheter i avseende å förfarandet vid disciplinärendenas handläggning inför polischef och poliskollegium undanröjts, varjämte vissa genom den nya rättegångsbalken införda principer vunnit tillämpning. I detta sammanhang må vidare nämnas, att polischef i samband med vidtagandet av åtgärd för väckande av åtal mot polisman äger, om skäl äro därtill, avstänga polismannen från tjänstgöring, till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat. Härutöver gäller, att förman är berättigad att försätta underlydande polisman ur tjänstgöring, om polismannen beträdes med brott eller med vissa tjänstefel och det finnes erforderligt för behörig ordning i tjänsten, så ock eljest om så finnes nödvändigt för att säkerställa tjänstens behöriga fullgörande. I förevarande hänseende får u t r e d n i n g e n anföra följande: T i l l s ä 11 n i n g m. m.: Vid tillsättningsfrågornas bedömande bör till en början uppmärksammas, att 1948 års polisutbildningskommitté torde komma att föreslå, att antagningen av sökande till polisbanan skall handhavas av särskilda organ, rekryteringsnämnder, vilka skola ha lokala verksamhetsområden och bestå av representanter för bl. a. de kommunala intressena. Nämnderna torde komma att få till uppgift icke blott att antaga polisaspiranter utan även att följa deras första grundläggande utbildning ävensom att efter densammas fullgörande fatta beslut, huruvida aspirant kan godkännas för vidare utbildning till polisman. För tillsättande av fjärdingsmanstjänster och andra befattningar gälla för närvarande olika regler. Ur förarbetena till polislagen må i detta sammanhang nämnas, att Kungl. Maj :t i propositionen föreslog, att all ordinarie

128 personal skulle tillsättas av s. k. polisstyrelser, en för varje län. På föranledande av utskottet beslöt dock riksdagen, att tillsättningsrätten i stället skulle ankomma å länsstyrelserna. Beträffande fjärdingsmanstjänsterna ville riksdagen icke gå med på några mera genomgripande förändringar i den dåvarande tillsättningsordningen utan bibehöll de kommunala representationernas rätt att välja fjärdingsman med några smärre modifikationer. Vid bedömandet av frågan, huruvida anledning finnes, att vid ett godtagande av polisutbildningskommitténs förslag till rekryteringsordning för polispersonalen bibehålla nuvarande regler för tillsättning av fjärdingsman, må först beaktas, att de personer, som kunna komma i fråga för en dylik tjänst av ordinarie natur, måste vara av förutnämnda rekryteringsnämnder godkända polisaspiranter. Till följd härav skulle en bibehållen kommunal valrätt endast komma att innebära ett val mellan godkända aspiranter. I detta sammanhang må jämväl framhållas, att kompetensfordringarna för polispersonalen genom det nya polisreglementet, i olikhet med vad tidigare varit fallet, erhållit en enhetlig reglering för hela riket. Kommunernas intresse av att valrätten bibehålles synes sålunda vara betydligt försvagat, vilket förhållande ytterligare torde framgå därav, att valrätten i stor omfattning komme att utövas av förbundsdirektioner inom de med åklagardistrikten sammanfallande polisdistrikten. På grund härav och, då ett övergivande av valförfarandet torde vara till fördel för polisorganisationen, föreslår u t r e d n i n g e n , att den nuvarande valrätten vid tillsättning av ordinarie fjärdingsmanstjänster upphör vid en omorganisation av polisväsendet. Med förevarande spörsmål sammanhänger frågan, huruvida ett omedelbart kommunalt inflytande i allmänhet bör få göra sig gällande vid tillsättning av ordinarie polismansbefattningar. Härvid bör till en början beaktas, att rekryteringsnämnderna komma att erhålla även kommunal karaktär samt att de enhetliga kompetensfordringarna å personalen minska värdet axett direkt kommunalt inflytande vid tjänstetillsättningen. Ur synpunkten av kommunernas samhörighet med och intresse för sin polispersonal måste emellertid en kommunal medverkan i princip anses vara värdefull; samma betraktelsesätt synes kunna läggas på personalens inställning i dessa hänseenden till de kommuner, där den skall förrätta sitt arbete. Vid tillsättningen av befälstjänster kan vidare lång tid ha förflutit, sedan vederbörande rekryteringsnämnder hade befattning med sökandena, varför ett förnyat lokalt bedömande kan vara av värde. Slutligen må här nämnas, att en kommunal medverkan även måste anses utgöra ett värdefullt stöd för de myndigheter, som ha att handlägga och besluta i dessa ärenden. Vid bedömandet av förevarande spörsmål har u t r e d n i n g e n funnit övervägande skäl tala för en sådan kommunal medverkan och att denna gives formen av yttranderätt över de sökande. Yttranderätten bör utövas av polisnämnd, där sådan finnes, men eljest i stad, som bildar ett eller flera polisdistrikt eller tillhör gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund, av drätselkammaren samt i övriga fall av kommunalförbundsdirektion eller kommunalnämnd.

129 Tillsättningen av all ordinarie och extra ordinarie polispersonal synes lämpligen böra ske i överensstämmelse med de regler, som nu gälla för tillsättningen av annan ordinarie personal än fjärdingsman. Länsstyrelsen (överståthållarämbetet) skall sålunda vara tillsättningsmyndighet. Beträffande kommissarierna kunde möjligen övervägas, att Kungl. Maj :t skulle utöva tillsättningsrätten. Med hänsyn till den starka ställning, som länsstyrelserna enligt utredningens förslag komma att intaga till polisväsendet, synes det emellertid icke lämpligt att borttaga tillsättningen av kommissarietjänsterna från länsstyrelserna. Beträffande den extra polispersonalen — härmed avses endast den i polisdistrikt anställda personalen och sålunda icke sådan extra polispersonal, som jämlikt instruktionen för länsstyrelserna må anställas av nämnda myndigheter — saknas enligt utredningens mening skäl att rubba nu gällande regel, att dylik personal i stad tillsättes av polischefen; helst som själva rekryteringsfrågorna torde komma att handläggas av särskilda organ. Tvärtom synes orsak föreligga att undersöka, huruvida icke en motsvarande tillsättningsordning skulle kunna tillämpas å landsbygden. Den extra polispersonalen å landsbygden kommer att utgöras dels av personal för egentlig polisverksamhet och dels av extra fjärdingsman. Om den extra personal, som användes enbart för vikarieändamål, är i nu förevarande sammanhang icke fråga. För den extra polispersonalen för egentlig polisverksamhet å landsbygden bör enligt utredningens uppfattning tillämpas samma tillsättningsordning som för motsvarande personal i städerna. Härutinnan torde endast behöva pekas på den ur saklig synpunkt egendomliga konsekvensen av gällande bestämmelser, att medan landsfiskal i egenskap av polischef i stad äger den polischef i stad tillkommande befogenheten att tillsätta extra polispersonal, saknar han i egenskap av polischef på landsbygden motsvarande befogenhet i landsbygdsdelen. U t r e d n i n g e n föreslår därför, att polischefen skall äga tillsätta den extra polispersonal, varom här är fråga. Beträffande de extra fjärdingsmannen ligger saken annorlunda till. De extra fjärdingsmannen bedriva en förhållandevis självständig verksamhet. De ha vidare regelmässigt särskilda områden för sin verksamhet. Vanligen tjänstgör även en extra fjärdingsman under lång tid i sitt distrikt. Då härtill kommer, att exekutionsbiträdesverksamheten, i den mån den icke uteslutande utgör extra fjärdingsmans arbete, i allt fall regelmässigt utgör huvuddelen av detsamma, skulle det måhända icke te sig lika naturligt som beträffande övrig extra polispersonal att låta polischefen handhava tillsättningen. Det må även framhållas, att i några landsfiskalsdistrikt landsfiskalstjänsten uppdelats på två befattningar, en för polis- och åklagargöromål och en för utsökningsgöromål. Att i dylika distrikt låta landsfiskalen— polischefen handhava tillsättningsrätten av de extra fjärdingsmannen synes icke böra komma i fråga. För ett bibehållande av kommunernas valrätt beträffande de extra fjärdingsmannen tala onekligen vissa skäl och då främst det förhållandet, att

130 det här — i olikhet med vad som gäller för de ordinarie fjärdingsmannen — icke är fråga om godkända polisaspiranter. Emellertid synes det alltför omständligt att för den fåtaliga grupp, det här kommer att gälla, bibehålla det särskilda valförfarandet. På grund härav föreslår u t r e d n i n g e n , att tillsättningen av de extra fjärdingsmannen skall äga rum i samma ordning, som föreslagits för den ordinarie och extra ordinarie polispersonalen. Tillsättningen bör sålunda handhavas av länsstyrelsen med yttranderätt för polisdistriktet över sökandena. B e v i l j a n d e av l e d i g h e t och f ö r o r d n a n d e av vikar i e : Härutinnan synes anledning icke föreligga till ändring i nu gällande bestämmelser. D i s c i p l i n ä r b e s t r a f f n i n g m. m.: I förarbetena till gällande polislagstiftning anfördes, att med hänsyn till den tjänsteställning, som föreslogs för befattningshavarna vid polisväsendet, skulle det kunna ifrågasättas att, i överensstämmelse med vad som gällde för statstjänstemannen, överlämna den disciplinära bestraffningsrätten till närmaste överordnade chefsmyndighet. Emellertid talade polispersonalens vanskliga ställning, som lätt utsatte den för klander och misstankar för felaktigt förfarande i tjänsten, för att söka låta den allmänna medborgerliga uppfattningen medverka vid bedömandet och därigenom avlägsna varje fruktan för godtycke, slapphet eller alltför stor stränghet. Även den omständigheten, att klandervärt leverne behandlades såsom tjänstefel, kunde motivera ett undantagsförfarande. Därmed kunde m a n också på denna punkt vinna samverkan mellan det statliga och det kommunala inflytandet. Med föranledande av dessa skäl inrättades poliskollegium såsom ett speciellt disciplinorgan för polispersonalen. 1939 års polisutredning ansåg icke anledning föreligga att bibehålla poliskollegierna inom den föreslagna statliga polisorganisationen. Med hänsyn till den sammansättning, som i förslaget givits polisstyrelsen, ansåg utredningen, att bestämmelserna rörande handhavandet av den disciplinära bestraffningsrätten över polispersonalen borde utformas i överensstämmelse med vad som i motsvarande hänseende tillämpades inom den statliga verksorganiationen i allmänhet. I enlighet härmed föreslogs, att utövandet av bestraffningsrätten skulle ankomma på organisationens egna organ. Med konstaterande av att en viss decentralisering av bestraffningsrätten fortfarande borde finnas av hänsyn främst till poliskårens storlek och fördelning över hela riket, föreslogs vidare en uppdelning av bestraffningsrätten mellan vissa organ enligt samma grunder, som n u gälla i avseende å fördelningen mellan poliskollegium och polischef. Remissyttrandena över 1939 års polisutrednings betänkande behandlade endast i mindre utsträckning förslaget i nu förevarande del. Såväl Svenska polisförbundet som Riksförbundet för fjärdingsman och polismän ansågo dock, att poliskollegiernas disciplinära bestraffningsrätt borde överflyttas till de allmänna domstolarna i stället för till den föreslagna polisstyrelsen.

131 I nu ifrågavarande spörsmål vill f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g för sin del anföra följande. Syftet med den nu gällande ordningen är, att man velat bibehålla karaktären av disciplinstraff hos de bestraffningsåtgärder, vilka ådömas av poliskollegierna. I detta avsende äro åtgärderna likställda med de påföljder, som enligt gällande instruktioner kunna ådömas statens befattningshavare av överordnad myndighet. Det h a r särskilt med hänsyn till polistjänstens krav å disciplin synts nödvändigt att kunna underkasta polismännen disciplinära bestraffningsåtgärder utan att det mera vidlyftiga domstolsförfarandet anlitas. I överensstämmelse härmed har förfarandet inför poliskollegium erhållit en mera summarisk karaktär. Såsom ett uttryck härför torde få ses statsmakternas avvisande inställning till det flera gånger väckta förslaget, att poliskollegium borde tillerkännas rätt att höra personer på ed ävensom att använda vissa straffprocessuella tvångsmedel. Med hänsyn till nu nämnda skäl torde det icke vara lämpligt att överflytta den disciplinära bestraffningsrätten på domstolarna. Att överföra bestraffningsrätten å rikspolisstyrelsen synes icke heller böra komma i fråga. Den alltför starka centraliseringen av ärendenas handläggning, som skulle bliva en följd av en sådan åtgärd, torde icke vara lämplig. Styrelsens sammansättning har icke heller utformats med tanke på att sfcrelsen skulle handhava denna uppgift. Utredningen har vidare övervägt att uppdraga åt länsstyrelserna att handhava ifrågavarande disciplinära bestraffning. Vid prövning av frågan har utredningen emellertid funnit de skäl, som i samband med tillkomsten av 1925 års polislagstiftning anfördes till stöd för anordnandet av en särskild disciplinär myndighet för polispersonalen, alltjämt vara bärande. På grund härav föreslår utredningen, att poliskollegiet bibehålies med i stort sett oförändrad organisation. Liksom nu är fallet bör en viss decentralisering av den disciplinära bestraffningsrätten förekomma. Uppdelningen synes böra ske enligt samma grunder, som nu gälla i avseende å bestraffningsrättens fördelning mellan poliskollegium och polischefer. 1939 års polisutredning föreslog, att polischefernas bestraffningsrätt skulle överflyttas å de föreslagna polismästarna, varigenom en så likformig tillämpning av bestraffningsreglerna som möjligt skulle åstadkommas. I anslutning till detta förslag vill f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g föreslå, att polischefernas nuvarande bestraffningsrätt, nämligen rätten att ålägga varning, förlust av löneförmåner under högst sju dagar samt mistning av tjänsten under samma tid, överföres till landsfogdarna i dessas egenskap av länspolischefer, utom så vitt angår polismästarstäclerna. I sistnämnda städer böra polismästarna bibehållas vid sina nuvarande funktioner på området. Utredningen vill även föreslå, att åtal inför poliskollegium i fortsättningen i regel bör utföras av statsåklagare. Det må i detta sammanhang påpekas, att statsåklagare för närvarande äger rätt att föra talan vid poliskollegium, även om distriktsåklagare är behörig därtill. Enligt 16 § landshövdinginstruktionen åligger det länsnotarie att ombesörja protokollföring vid poliskollegium, som finnes tillsatt inom länet. Bestämmelsen h a r visat sig vara opraktisk, särskilt för det fall att ordföranden

132 i poliskollegiet icke är bosatt i residensstaden. Stadgandet bör därför utgå, och i stället bör åt ordföranden överlämnas att utvälja sekreterare på sätt han finner lämpligast. Sekreterare bör erhålla ersättning enligt samma grunder, som jämlikt 1 § Kungl. kungörelsen angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet gälla för ordförande eller ledamot i poliskollegium. Bestämmelserna om rätt att avstänga polisman från tjänstgöring, respektive försätta polisman ur tjänstgöring böra fortfarande äga tillämpning. Befogenhet, varom nu är fråga, bör i fortsättningen även tillkomma landsfogde.

3. Kontors- och övrig biträdespersonal. Denna personalkategori omfattar utöver kontorspersonal ett flertal befattningshavare av olika slag såsom telefonister, hästskötare, motorfordonsskötare, radioreparatörer m. fl. Icke sällan förekommer, att personal av här ifrågavarande slag är anställd gemensamt för — förutom polis- eller åklagarväsendet •— även andra förvaltningsgrenars behov. Såsom exempel härpå kunna nämnas telefonister och städfc-skor. Frågorna om tillsättning och entledigande av denna personal samt om tjänstledighet och förordnande av vikarie för densamma handläggas på varierande sätt i de olika polisdistrikten. I flertalet fall synas frågorna handhavas antingen av polischefen (poliskammaren) eller av polisnämnden, vilken senare anordning förefaller anmärkningsvärd med hänsyn till regleringen i 13 § polislagen av polisnämnds åligganden. Beträffande den för flera förvaltningsgrenar gemensamma personalen har inhämtats, att frågorna handhavas på olika sätt, t. ex. av drätseldirektör eller fastighetsdirektör. Enligt u t r e d n i n g e n s mening torde det vara ställt utom allt tvivel, att å huvuddelen av nu ifrågavarande befattningshavare böra ställas samma krav på medborgarsinne och allmän pålitlighet som på polispersonalen. Genom de särskilda kompetensvillkoren samt den detaljerade regleringen av tillsättnings-, tjänstledighets- och vikariefrågorna har för polispersonalen sörjts för vederbörlig kontroll i nu förevarande hänseende. Utredningen vill uttala, att det bör tillses, att kraven på medborgarsinne och pålitlighet tillgodoses vid tillsättningen av den personal, varom här är fråga. Utredningen föreslår, att därest frågor om tillsättning och entledigande av ifrågavarande personal ej omhänderhavas av polischefen eller denne överordnad polismyndighet, skall polischefens yttrande inhämtas i ärendena. Det bör icke få ifrågakomma, att en person, som polischefen ej finner godtagbar i angivna avseende, anställes. Framställning om entledigande av kontors- och biträdespersonal bör även kunna göras av polischefen. Denne bör jämväl tillerkännas besvärsrätt över den kommunala myndighetens beslut.

133 E. Anställnings- samt avlönings- och pensionsfrågor. I förevarande avdelning kommer utredningen att till behandling upptaga de tjänste- och lönerättsliga spörsmål, som utredningen funnit sig böra behandla vid en fortsatt kommunal polisorganisation. Vad de till organisationen knutna statliga befattningshavarna angår, gäller det i främsta rummet deras inplacering i lönegrader i statens allmänna avlöningsreglemente. I avseende å de kommunala befattningshavarna uppkomma frågor om vilka åtgärder, som böra vidtagas för reglering av anställnings- och avlöningsförhållandena överhuvudtaget. Till en början behandlas här spörsmålen rörande de statliga befattningshavarna, varefter under olika rubriker följer redogörelse för utredningens förslag beträffande de kommunala befattningshavarna.

1. De statliga befattningshavarna. Rikspolisstyrelsen. För rikspolischefen föreslår utredningen i överensstämmelse med löneställningen för flertalet generaldirektörer en placering i lönegrad Cp 19. Löneställningen för befattning såsom polisdirektör måste så avvägas, att till dylik befattning skall kunna påräknas rekrytering från de kvalificerade högre befattningshavarna inom organisationen och närmast från landsfogdarna. Därest avlöningen till polisdirektör icke sättes högre än till landsfogde, synes en dylik rekrytering icke kunna påräknas. Såsom av det följande framgår, föreslår utredningen, att landsfogde skall placeras i samma lönegrad, som i allmänhet gäller för byråchefs- och rådstjänster, eller sålunda för närvarande i lönegrad Ca 33. Med hänsyn till nyss angivna rekryteringssynpunkt synes befattning som polisdirektör böra placeras i lönegrad 12 å löneplan nr 2 i statens löneplansförordning. Utredningen föreslår sålunda, att 3. polisdirektören placeras i lönegrad Cp 12 och de båda övriga polisdirektörerna i lönegrad Co 12, Kamreraren i rikspolisstyrelsen bör placeras i lönegrad Ca 25. De extra ordinarie sekreterarna böra givas samma löneställning, som landsfogdeassistent åtnjuter i slutstadiet av sin befordringsgång, och sålunda placeras i lönegrad Ce 25. Övrig personal inom styrelsen, d. v. s. kontors- och biträdespersonal, bör erhålla den löneställning, som gäller för motsvarande befattningar inom statsförvaltningen. L a n d s f o g d a r , b i t r ä d a n d e l a n d s f o g d a r och l a n d s f o g d e a s s i s t e n t e r . För närvarande är befattningen som landsfogde placerad i lönegrad Ca 32 eller sålunda en lönegrad under normallönegraden för byråchefs- och rådstjänsterna. Tidigare var landsfogdebefattningen i Gotlands län placerad en lönegrad lägre än övriga landsfogdebefattningar. Nämnda befattning uppflyttades dock till den för övriga landsfogdar gäl-

134 lande lönegraden i samband med ikraftträdandet av 1947 års allmänna avlöningsreglemente. Beträffande de synpunkter, som anlades på landsfogdarnas lönefråga i samband med genomförandet av den nuvarande landsfogdeorganisationen, hänvisas till framställningen i 1939 års polisutrednings betänkande, Del II, s. 93—94. 1939 års polisutredning utgick vid bestämmandet av lönegradsplaceringen för de föreslagna polismästarna från landsfogdarnas dåvarande löneställning. Denna lönegradsplacering måste emellertid ses mot bakgrunden av utredningens organisationsplan, enligt vilken riket indelades i polismästardistrikt med en polismästare i varje distrikt såsom ansvarig för ledningen av polisverksamheten inom distriktet. För de sex största polismästardistrikten, där polisväsendet och statsåklagarväsendet skulle organiseras fristående från varandra och där polismästarna tillika skulle vara lokala polischefer i polismästarstäderna, föreslog utredningen, att polismästarbefattningarna skulle vara förordnandetjänster med placering i lönegrader, varierande mellan C 6 och C 10. Polismästarna i övriga polismästardistrikt skulle tillika vara statsåklagare samt i de tre minsta polismästardistrikten jämväl lokala polischefer och distriktsåklagare i polismästarstäderna. För nu ifrågavarande polismästarbefattningar föreslog utredningen samma lönegradsplacering, som tillkom landsfogdarna i allmänhet, eller sålunda en placering i lönegrad A 29, dock med undantag för befattningarna i de två minsta polismästardistrikten, vilka placerades i lönegrad A 28. Utredningen uttalade, att utredningen beträffande befattningarna i de största av de nu ifrågavarande polismästardistrikten övervägt en uppflyttning i lönegrad A 30, men att utredningen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för en sådan åtgärd. För 1 9 4 8 å r s p o l i s u t r e d n i n g , som uppbygger sitt organisationsförslag med länen som organisationsenheter och med landsfogdarna principiellt bibehållna såsom såväl länspolischefer som statsåklagare, blir u r lönesättningssynpunkt jämförelsen mellan de nuvarande och de blivande landsfogdebefattningarna allmängiltig för riket. Härvid framställer sig först spörsmålet, om en lönedifferentiering är påkallad. Med hänsyn till länens olikhet i storlek och arbetsbörda kan det synas, som om en lika lönesättning för samtliga landsfogdar icke skulle vara lämplig. I detta hänseende torde dock böra beaktas vad som förekom i samband med genomförandet av den nuvarande landsfogdeorganisationen. 1935 års riksdag fann, att samtliga landsfogdar med undantag av landsfogden i Gotlands län borde placeras i samma lönegrad, och såsom stöd härför anfördes, att i de län, där arbetsbördan vore särskilt stor, landsfogden komme att biträdas av landsfogdeassistent. Den biträdesorganisation, som av riksdagen åberopades såsom en utjämnande faktor i avseende å arbetsbördan mellan landsfogdarna, har under årens lopp utvidgats. I de fem mest arbetstyngda länen ha biträdande landsfogdebefattningar inrättats och i ytterligare fyra län finnas landsfogdeassistentbefattningar. Dessutom står ett antal s. k. ambulerande landsfogde-

135 assistenter till förfogande för biträde inom de olika länen av mera tillfällig natur. På sätt utredningen i annat sammanhang framhållit, torde denna biträdesorganisation böra utbyggas, i den mån så påkallas av den främst genom rättegångsreformen ökade arbetsbördan för landsfogdarna, och därest det ur arbetssynpunkt visar sig nödvändigt, torde man inom de större länen böra inrätta två chefsbefattningar, den ena för polisverksamheten och den andra för åklagarverksamheten. Med en uppbyggnad av landsfogdeorganisationen efter dessa grundsatser torde anledning icke föreligga att lägga länens olika storlek och arbetsbörda till grund för en differentiering av landsfogdarnas löner. I detta hänseende torde jämväl böra åberopas utredningens förslag att genom ökad, respektive minskad föredragningsskyldighet i länsstyrelsen reglera arbetsbördan i utjämnande syfte. Påpekas må vidare, att samma befattningar vid skilda länsstyrelser i allmänhet sinsemellan äro hänförda till samma lönegrad oavsett länsstyrelsens storleksordning. Med hänsyn till det anförda torde en enhetlig lönesättning för samtliga landsfogdebefattningar böra förordas. Vad härefter angår frågan om den löneställning, som bör tillkomma landsfogdarna, torde förevarande utredning endast böra till behandling upptaga spörsmålet om befattningarnas relativa inordnande på löneskalan. De befattningar, varmed man i tidigare förslag till differentierad lönesättning velat i lönehänseende jämställa landsfogdebefattningarna i de större länen, äro befattningarna i den allmänna byråchefs- och rådsgraden. Då spörsmålet behandlades av 1939 års polisutredning, hade ännu icke den nya rättegångsbalken trätt i kraft. Onekligen ha genom rättegångsreformen landsfogdarnas uppgifter blivit mera krävande, främst i kvalitativt hänseende. Ledningen av förundersökningar i invecklade och svårbedömbara brottmål kräver numera — icke minst med hänsyn till den nya rättegångsbalkens ingripande och reglerande bestämmelser på området — större skicklighet och förfarenhet än förut. Det koncentrerade muntliga rättegångsförfarandet medför vidare, att större anspråk u r kvalifikationssynpunkt måste ställas på landsfogdarna. I samma riktning har de senaste årens utveckling på det kriminalpolitiska och sociala området verkat. Vad sålunda anförts motiverar enligt utredningens mening till fullo en förbättrad löneställning för landsfogdarna. Det må vidare framhållas, att landsfogdarna enligt utredningens förslag skola inordnas såsom föredragande i länsstyrelserna i frågor, som äga närmare samband med polisväsendet. Härigenom komma landsfogdarnas administrativa uppgifter att vidgas. Beaktas bör även, att de polisledande uppgifterna äro av framträdande betydelse. Med beaktande härav och övriga på frågan inverkande förhållanden har utredningen stannat för att föreslå, att landsfogdebefattningarna skola placeras i samma lönegrad, som gäller för byråchefs- och rådstjänster, eller sålunda för närvarande i lönegraden Ca 33. Detta innebär sålunda, att landsfogdarna böra omedelbart inplaceras i sistnämnda lönegrad. Av det föregående torde framgå, att vid detta övervägande av landsfogdebefattningarnas relativa inplacering å löneskalan ståndpunkt icke tagits till

136 vilken lönegrad byråchefs- och rådstjänsterna böra placeras. I den m å n uppflyttning i lönegrad framdeles kommer nämnda befattningshavare till del, böra landsfogdarna även komma i åtnjutande härav. Biträdande landsfogde är för närvarande placerad i lönegrad Ce 30. Denna löneställning synes böra bibehållas i avvaktan på den blivande utvecklingen av statsåklagarväsendets organisation. Landsfogdeassistent, som hänföres till den s. k. reglerade befordringsgången, dock med slutlönegrad i Ce 25 i stället för Ce 24, synes böra kvarstå i nuvarande löneställning. P o l i s k å r e n i B o d e n . Stadsfiskalen i Boden, som är distriktsåklagare-polischef i staden, är placerad i lönegrad Ca 26 (förut A 23). Härutöver åtnjuter den nuvarande befattningshavaren av statsmedel sedan ingången av år 1949 ett månatligt belopp av 225 kronor såsom ersättning för tidigare uppburet krigsfiskalsarvode. Stadsfiskalens kontanta avlöningsförmåner motsvara härigenom närmast lönegrad Ca 30. I sitt förut åberopade utlåtande över drätselkammarens i Boden hemställan angående förändrade kompetens- och lönevillkor för ifrågavarande befattning framhöll u t r e d n i n g e n önskvärdheten av att löneförmånerna bleve goda. Utredningen uttalade vidare, att den statliga lönesättningen för befattningar med landsfogdekompetens borde ställas i lämplig relation till landsfogdarnas löneförmåner. Med utgångspunkt från den löneställning, som för närvarande tillkomme landsfogdarna, förordade utredningen därför, att ifrågavarande befattning placerades i lönegrad Ca 31. De principer för befattningens lönegradsplacering, som utredningen sålunda givit uttryck åt i sitt utlåtande, finner utredningen alltjämt bärande. Tidigare har utredningen föreslagit, dels att landsfogdekompetens skall uppställas såsom krav för befattningen och dels att landsfogdarnas löneställning skall förbättras. Med utgångspunkt härifrån föreslår utredningen, att befattningen för närvarande placeras i lönegrad Ca 32. Beträffande polispersonalen i Boden föreslår utredningen samma lönegradsplacering för de olika befattningarna, som i det följande föreslås utgöra normal lönegradsplacering för den kommunala polispersonalen. 1 Statens allmänna avlönings- och pensionsreglementen skola naturligen även i fortsättningen vara tillämpliga å personalen, och några förändringar i vad härutinnan för närvarande gäller föreslås icke. De lönevillkor, som sålunda skola tillkomma polispersonalen i Boden, böra även göras tillämpliga för all annan statlig polispersonal. Beträffande den vid polisväsendet anställda statliga kontors- och biträdespersonalen föreslår utredningen ingen ändring i gällande avlöningsvillkor. 1 Observeras bör emellertid, att den i det följande föreslagna lönegradsplaceringen för extra befattningshavare bygger på att befattningshavarna genomgått polisskola.

2,

De kommunala befattningshavarna. Anställningsfrågor.

Bestämmelser om anställningsformerna för polispersonalen äro meddelade i polisreglementet (17—21 §§). I huvudsak gäller följande. O r d i n a r i e b e f a t t n i n g s h a v a r e tillsättes genom ständigt förordnande eller genom förordnande tills vidare. Ständigt förordnande innebär, att befattningshavaren kan i administrativ ordning skiljas från tjänsten allenast på grund av stadgande i polisreglementet eller annan allmän författning eller för vederbörande polisdistrikt gällande pensioneringsbestämmelser. Hänvisningen till polisreglementet avser, att befattningshavaren kan dömas till avsättning i disciplinär ordning, och hänvisningen till annan allmän författning syftar på förordningen den 6 juni 1925 angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön m. m., i vilken förordning bestämmelser meddelats om befattningshavarens skyldighet att avgå från tjänsten vid stadigvarande sjukdom o. dyl. Befattningshavare med förordnande tills vidare har icke samma trygga ställning som befattningshavare med ständigt förordnande utan kan skiljas från tjänsten — förutom i den ordning och enligt de grunder, som gälla för befattningshavare med ständigt förordnande — jämväl, om han på grund av mindre gott uppförande eller av annan anledning finnes för tjänsten olämplig; vid entledigande av sådan orsak äger befattningshavaren dock rätt att åtnjuta avlöning under två månader från entledigandet. Ständigt förordnande erhåller ordinarie befattningshavare i regel, sedan han tjänstgjort vid polisväsendet i sammanlagt två år. Sålunda stadgas, att därest vid tillsättning av ordinarie befattning den, som finnes böra erhålla befattningen, sedan minst två år i följd har tjänstgjort vid polisväsendet, skall han tillsättas genom ständigt förordnande, där ej länsstyrelsen, sedan polischefen och det i 13 § 2 mom. poiislagen omförmälda kommunala organ avgivit yttrande i ärendet, finner frågan om sådant förordnandes meddelande böra uppskjutas. Beslut om sådant uppskov må ej avse kortare tid än ett år, ej heller längre tid än tre år. Vidare stadgas, att vad sålunda föreskrivits i fråga om meddelande av ständigt förordnande och uppskov därmed skall äga motsvarande tillämpning, då den, som förordnats till ordinarie befattningshavare utan att innehava en tjänstetid av minst två år i följd, uppnår sådan tjänstetid. Rörande e x t r a b e f a t t n i n g s h a v a r e gälla olika regler för befattningshavare, som varit anställd vid polisväsendet i minst två år, och annan extra befattningshavare. Befattningshavare av den förstnämnda kategorien kan endast skiljas från tjänsten enligt samma regler, som gälla för ordinarie befattningshavare med förordnande tills vidare, eller i följd av indragning eller ändring av befattning; skiljes befattningshavaren från tjänsten av annan anledning än som kunnat åberopas för entledigande av

138 ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande, skall befattningshavaren dock äga rätt till avlöning under två månader från entledigandet. Annan extra befattningshavare kan skiljas från anställningen, när helst tjänsten det kräver; under samma förutsättning, som gäller för extra befattningshavare, vilken varit anställd vid polisväsendet i minst två år, skall befattningshavaren dock äga rätt att åtnjuta avlöning under en månad från entledigandet. Ifrågavarande bestämmelser ha i stort sett gällt oförändrade, alltsedan de utfärdades i samband med tillkomsten av 1925 års polislagstiftning. 1 propositionen, där förslaget till polisreglemente upptogs till behandling, anförde departementschefen, att polispersonalen genom bestämmelserna skulle erhålla en fast anställning, överensstämmande med statstjänstemännens, vilket tillgodosåge ej blott personalens utan även det allmännas intresse. Sedan 1925 ha förhållandena på tjänstemannaområdet undergått en betydande utveckling. De anställningsformer, som gälla för polispersonalen, motsvara icke dem, som numera tillämpas. I statsförvaltningen skiljer man sålunda mellan icke ordinarie och ordinarie befattningar. De icke ordinarie befattningarna äro uppdelade på extra och extra ordinarie befattningar, av vilka de senare äro försedda med pension. De ordinarie befattningarna skilja sig åt beträffande tillsättningsformen, i det att en del befattningar tillsättas medelst konstitutorial och en del medelst fullmakt; här bortses från de s. k. förordnandetjänsterna. För extra befattningshavare gäller i allmänhet en uppsägningstid av en månad. Beträffande entledigande av extra ordinarie befattningshavare skall iakttagas en uppsägningstid av minst tre månader, om uppsägning sker från vederbörande myndighets sida, och minst en månad, om uppsägning sker från befattningshavares sida; dock k a n myndigheten besluta, att viss eller vissa extra ordinarie befattningshavare, vilkas arbete är av mera kvalificerad art, skola iakttaga längre uppsägningstid än nyss sagts. Inom städernas förvaltning förekomma i allmänhet endast ordinarie och extra befattningshavare. De allra största städerna ha därjämte extra ordinarie befattningshavare. Ordinarieanställningen är i regel icke så fast utformad som i statens tjänst. Jämväl ordinarie befattningshavare kunna sålunda uppsägas från sina anställningar, därvid uppsägningstiden i allmänhet varierar mellan 3—6 månader; i vissa städer finnas beträffande ordinarie befattningshavare, som varit anställda längre tid, vissa garantibestämmelser mot uppsägning. För de extra befattningshavarna gälla växlande föreskrifter; uppsägningstiden är väsentligt kortare än för de ordinarie befattningshavarna, i många fall gäller en uppsägningstid av 14 dagar. Vad landskommunerna beträffar, förekomma inom deras förvaltningar allenast ordinarie och extra befattningshavare, vilka i avseende å sin tjänsterättsliga ställning äro underkastade sådana villkor, som gälla för motsvarande befattningshavare i städerna. Otvivelaktigt är, att behov föreligger av särbestämmelser på förevarande område för den kommunala polispersonalens del. Av särskild vikt är, att de

139 ordinarie befattningshavarna bevaras vid en fastare anställningsform än den, som eljest i regel gäller inom den kommunala förvaltningen. Däremot torde lämpligheten kunna ifrågasättas av att bibehålla de båda olika anställningsformerna för ordinarie befattningshavare liksom ock de nuvarande formerna för icke ordinarieanställning. De gällande bestämmelserna äro utformade bland annat av hänsyn till förhållandena på rekryteringsområdet. Därest, såsom utredningen förmodar, rekryteringen kommer att handhavas av särskilda organ samt anställning vid polisväsendet vinnes först efter utbildning i polisskola, synas de nuvarande ingående och delvis invecklade reglerna om anställningsförhållandena icke längre vara påkallade. Med hänsyn till det noggranna urval, som förutsattes komma att äga rum på rekryteringsstadiet, torde ur det allmännas synpunkt anledning saknas att bibehålla en organisation på förevarande område, som alltför mycket avviker från de gängse anställningsförhållandena. Ej heller för personalens del torde skäl föreligga att bibehålla en anordning, som hänför sig till andra tidsförhållanden än de nuvarande. På grund härav föreslår u t r e d n i n g e n vissa ändringar i anställningsformerna för polispersonalen. Enligt de principer, varpå den tilltänkta omorganisationen av polispersonalens rekrytering vilar, skola polisaspiranterna, sedan de genomgått en mot nuvarande konstapelsklass svarande utbildning i polisskola, vara kompetenta att erhålla anställning vid polisväsendet såsom extra befattningshavare i konstapelsgraden. Utredningen förutsätter, att rekryteringsorganen icke komma att antaga större antal aspiranter, än som normalt kan beräknas vara erforderligt för polisorganisationen. Staten bör dock icke undandraga sig att lämna aspiranterna ett visst stöd under övergångstiden. Därest aspirant efter utbildningen i polisskola icke omedelbart skulle vinna anställning i något polisdistrikt, bör han därför vara berättigad att under någon tid få tjänstgöra vid statspolisen. Därvid bör han dock icke ha lönegradsplacerad anställning utan ett lämpligt avvägt arvode, vilket skall utgå av statsmedel. Arvodet bör bestämmas så, att aspiranterna icke skola frestas att allt för länge kvarstanna vid statspolisen. Därest aspirant efter ett vikariatsförordnande åter blir utan anställning någon tid, bör han även då kunna få tjänstgöra vid statspolisen. Den sammanlagda tjänstgöringstiden vid statspolisen torde dock icke vanligen böra överstiga omkring 6 månader. Inom polisorganisationen skola i överensstämmelse med vad som i allmänhet gäller inom statsförvaltningen finnas tre typer av befattningar, nämligen extra, extra ordinarie och ordinarie befattningar. De extra ordinarie och de ordinarie befattningarna böra vara förenade med pensionsrätt. De extra och de extra ordinarie befattningarna böra vara uppsägningsbara, de extra befattningarna med en uppsägningstid av en månad och de extra ordinarie med en uppsägningstid av tre månader. De ordinarie befattningarna böra givas en konstruktion, som överensstämmer med den, som för närvarande tillkommer ordinarie befattningshavare med ständigt förordnande. De icke ordinarie befattningarna skola i främsta rummet tillhöra konsta-

140 pelsgraden. Hinder bör emellertid ej möta, att för tillgodoseende av ett mera tillfälligt behov av personalförstärkning icke ordinarie befattningar inrättas i annan tjänstegrad än konstapelsgraden. Organisationen bör dock — liksom hittills — i princip vara uppbyggd på ordinarie befattningar. Tillsynen över att densamma utformas ändamålsenligt och att proportionen mellan icke ordinarie och ordinarie befattningar hålles lämplig skall tillkomma länsstyrelserna (överståthållarämbetet). På sätt tidigare föreslagits, skola polisdistriktens beslut om personalorganisationen underställas dessa myndigheters prövning. Anställning som extra befattningshavare i konstapelsgraden bör kunna vinnas av polisaspirant, så snart han genomgått den mot konstapelsklassen svarande polisutbildningen i polisskola. Krav på någon viss tids tjänstgöring vid polisväsendet skalil sålunda icke uppställas; enligt planen för polisutbildningen skall viss tids praktisk polistjänstgöring föregå nämnda utbildning i polisskola. För erhållande av extra ordinarie eller ordinarie befattning i konstapelsgraden bör däremot föreskrivas viss tjänstgöringstid. I detta hänseende föreslår utredningen, att extra ordinarie anställning skall kunna vinnas efter ett, och ordinarie anställning efter två års tjänstgöring vid polisväsendet efter det polisaspiranten undergått nyssnämnda polisskoleutbildning. Tjänstgöringen skall ha fullgjorts i en följd, dock att kortare avbrott i densamma ej bör inverka, såframt det med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt. De ordinarie befattningarna böra tillsättas medelst konstitutorial, varmed som nämnts här förstås en anställningsform, motsvarande den nuvarande med ständigt förordnande. Därest den som finnes böra erhålla viss befattning icke tjänstgjort den föreskrivna minimitiden vid polisväsendet, bör han erhålla förordnande på tjänsten att gälla tills vidare samt konstitueras, sedan han uppnått erforderlig tjänstgöringstid. Utredningen vill i avseende å anställningsformerna slutligen framhålla, att därest anställningsförhållandena för de kommunala befattningshavarna i allmänhet komma att undergå förändringar, detta kan komma att inverka på frågan om utformningen av befattningarna för polispersonalen. I detta sammanhang vill utredningen vidare till behandling upptaga ett spörsmål, som utredningen funnit böra klarläggas, nämligen frågan om polispersonalens skyldighet att vid ett förstatligande av polisväsendet övergå i statstjänst. Enligt 19 § polisreglementet gäller, att därest polismanstjänst indrages eller ändras, åligger det innehavaren att — utan minskning av honom tillkommande löneförmåner — tjänstgöra å annan befattning, som erbjudes honom i det polisdistrikt, där han är anställd, eller i polisdistrikt, vartill sagda polisdistrikt helt eller delvis blivit hänfört. 1939 års polisutredning fann, att denna bestämmelse medförde skyldighet för polispersonalen att övergå i statens tjänst vid ett förstatligande av polisväsendet. Då det emellertid är av vikt, att vid ett sådant förstatligande full klarhet råder i förevarande hänseende, synes det vara lämpligt, att särskild föreskrift i äm-

141 net meddelas. På grund härav föreslår u t r e d n i n g e n , att sistnämnda paragraf i polisreglementet förses med tillägg av innehåll, att polisman är skyldig att utan minskning av honom tillkommande löneförmåner övergå i statstjänst, därest polisväsendet förstatligas antingen i dess helhet eller i det polisdistrikt, där han är anställd. Här må slutligen anmärkas, att utredningen efter remiss från statsrådet och chefen för inrikesdepartementet avgivit yttrande över ett förslag till ä n d r i n g a r i p o l i s l ö n e f ö r o r d n i n g e n i två hänseenden. Den ena ändringen avser en anpassning av bestämmelserna om polispersonalens skyldighet att vid sjukdom avgå med pension till motsvarande bestämmelser i statens allmänna pensionsreglemente. Den andra ändringen innebär, att i polislöneförordningen skall intagas stadgande, enligt vilket ordinarie befattningshavare, som blivit straffriförklarad jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen, i vissa fall skall kunna entledigas från tjänsten. Då proposition i förevarande frågor torde vara att vänta till 1951 års riksdag, vill u t r e d n i n g , e n allenast uttala, att därest ändringarna icke skulle komma till stånd tidigare, de i allt fall böra vidtagas i samband med en omorganisation på kommunal grund av polisväsendet i dess helhet. Vid ett förstatligande av polisväsendet komma bestämmelser av motsvarande innehåll att bliva tilllämpliga på de befattningshavare, som överföras i statlig tjänst.

Frågan om ett lönereglemente. Enligt 8 § polislagen är polisdistrikt pliktigt att skäligen avlöna de polismän, som finnas anställda i distriktet, samt de övriga befattningshavare, som för polisverksamhetens upprätthållande äro erforderliga. Såsom tidigare i avdelningen rörande länsstyrelsernas befogenheter gentemot polisdistrikten framhållits, gäller vidare, att polisdistrikts beslut om avlöning till befattningshavare, varom nu är fråga, skall underställas länsstyrelsens prövning, varvid länsstyrelsen dock ej äger ogilla beslutet med mindre avlöningsförmånen uppenbarligen icke är skälig. Dessa bestämmelser äga tillämpning först och främst beträffande polispersonalen. Av de högre befattningshavarna ha sådana med enbart polisuppgifter ansetts falla under bestämmelserna. Kungl. Maj :t har dock fastställt avlöningsbestämmelser för bl. a. de rättsbildade befattningshavarna vid poliskammaren i Stockholm samt för polismästarbefattningen i Hälsingborg. Vidare har Kungl. Maj :t av ålder fastställt lönestater för stadsfiskalsbefattningarna. I överensstämmelse härmed har Kungl. Maj :t jämväl meddelat fastställelse å lönestater för de kombinerade polismästar- och stadsfiskalsbefattningarna ävensom för andra befattningar för såväl polis- som åklagargöromål. I avseende å den författningsmässiga regleringen av befattningshavarnas ekonomiska villkor är vidare att märka Kungl. förordningen den 6 juni 1925 med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsen-

142 det rätt till lön och pension m. m. I denna förordning, vanligen kallad polislöneförordningen, ha föreskrifter meddelats rörande polispersonalens rätt till lön under sjukdom, skyldighet att avgå ur tjänst samt rätt till pension m. m. Vid författningens tillkomst anförde departementschefen, att densamma allenast innefattade vissa minimiregler, som ansetts böra fastställas i personalens intresse. Sannolikt skulle de i polislagen förefintliga bestämmelserna om skyldighet att låta personalen åtnjuta skälig lön och pension leda därtill, att ungefär de i förordningen upptagna reglerna utan särskilt stadgande skulle bliva genomförda. Emellertid syntes det bl. a. för att personalens villkor icke skulle bliva alltför olika å olika orter vara lämpligt att upptaga vissa minimiregler, om vilkas skälighet tvekan icke kunde råda och som icke hade avseende å lönens och pensionens belopp. De bestämmelser, som sålunda gälla i förevarande avseende, ha tillkommit främst för att tillförsäkra befattningshavarna skäliga löneförmåner. De tillkommo i en tid, då det var relativt gott om arbetskraft och den fackliga organisationen på detta område var mindre utvecklad. Förhållandena äro numera annorlunda. En utpräglad arbetskraftsbrist råder, och lönerna bestämmas i stor omfattning genom förhandlingar mellan befattningshavarnas fackorganisationer och de kommunala myndigheterna. De ändrade förhållandena ha sålunda i och för sig medfört ett annat utgångsläge för bedömningen av löneregleringsfrågan än det, som förefanns vid tidpunkten för 1925 års lagstiftning. På sätt tidigare anmärkts, fann 1939 års polisutredning, att en framträdande olägenhet vidlådde polisväsendet genom den väsentliga olikhet i lönehänseende, som då förelåg. Under tiden efter det berörda utrednings betänkande avlämnades har en avsevärd förändring härutinnan kommit till stånd, såväl vad angår polispersonalen som i fråga om de högre befattningshavarna. I de flesta polisdistrikt tillämpas sålunda för närvarande de statliga löneplanerna och inplaceringen i lönegrader har — såsom närmare framgår av den nedan åberopade statistiken — i betydande omfattning skett efter enhetliga grunder. Genom en den 8 december 1945 mellan Svenska stadsförbundet, å ena, samt bl. a. Svenska polisförbundet, å andra sidan, träffad överenskommelse angående normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befattningshavare, ha förbunden överenskommit, att i vad på dem ankommer verka för att ett överenskommelsen bilagt reglemente med därtill hörande protokollsanteckningar kommer till tillämpning i städerna i oförändrat skick i de avseenden, där icke annat uttryckligen angivits i detsamma. Vidare har den 28 april 1947 mellan Svenska landskommunernas förbund och Svenska polisförbundet träffats en överenskommelse angående normalavlöningsreglemente för landskommunernas polispersonal, enligt vilken de båda förbunden överenskommit att ömsesidigt verka för att nämnda reglemente med därtill hörande löneplan vid förhandlingar med landskommunerna blir antaget i oförändrat skick. Till följd av dessa överenskommelser har en icke oväsentlig enhetlighet uppkommit för befattningshavarna även i vad angår andra löneförmåner än själva lönebeloppen. Resultatet av utvecklingen har sålunda

143 blivit en betydligt jämnare lönesättning över hela riket än vad fallet var vid tiden för avgivandet av 1939 års polisutrednings betänkande. Såsom av statistiken framgår, förefinnas dock allt fortfarande icke så oväsentliga divergenser i lönesättningen. Utvecklingen har emellertid icke försiggått friktionsfritt. I detta hänseende torde böra erinras om att förhållandena ledde till antagandet av lagen den 20 juli 1947 om särskilda åtgärder för polisverksamhetens upprätthållande i vissa fall, genom vilken lag, som gällde till och med den 30 juni 1948, föreskrifter meddelades om viss tjänsteplikt för polispersonalen. I propositionen rörande denna lag anförde föredragande departementschefen bland annat följande: Sedan någon tid ha förhandlingar förts mellan svenska stadsförbundet, å ena, samt svenska polisförbundet, å andra sidan, angående införandet av normerade bestämmelser för avlöning av polispersonalen i städer och köpingar, anslutna till stadsförbundet. Förhandlingarna, som senast letts av landshövding A. Liden såsom av Kungl. Maj:t förordnad opartisk ordförande, ha icke lett till någon uppgörelse och äro för närvarande avbrutna. Fortsatta förhandlingar torde dock komma att upptagas. Skulle icke heller därvid något resultat nås, föreligger risk för att polisförbundet med stöd av fullmakter från ett mycket stort antal polismän i de polisdistrikt, som beröras av förhandlingarna, kommer att i form av uppsägning med en månads uppsägningstid begära befattningshavares entledigande från av dem innehavda befattningar. Inför utsikterna till en dylik utveckling av den rådande tvisten, kunna statsmakterna icke stå overksamma. Det måste befaras att, om ett stort antal av landets polismän lämnar polistjänsten, den allmänna ordningen och säkerheten mycket snabbt skulle rubbas. Åtgärder måste därför vidtagas för att möjliggöra, att polisverksamheten kan uppehållas i erforderlig omfattning. Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, framhöll, att utskottet kommit till den uppfattningen, att en stor del av svårigheterna att nå en tillfredsställande ordning i fråga om polismännens avlöningsförhållanden bottnade i lokalt betingade olikheter, varför det snarast borde tagas under övervägande att genom statens försorg införa ett för all polispersonal i riket gemensamt avlöningsreglemente, som alla polisdistrikt skulle ha att tillämpa. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g har vid behandling av ifrågavarande spörsmål till en början beaktat, att staten självfallet i princip icke bör bestämma lönerna för kommunala befattningshavare. Regleringen av sådana befattningshavares löner bör i gängse ordning ske kommunalt under medverkan av de anställda. Ett statligt bestämmande av lönerna kan måhända undergräva känslan av ansvar hos vederbörande kommunala organ och därmed verka menligt för den kommunala självstyrelsen. För den ifrågasatta statliga löneregleringen måste därför kunna åberopas vägande skäl, och det gäller därför att avgöra, om sådana här göra sig gällande. Under hänvisning till vad utredningen ovan anmärkt vill utredningen erinra om att effektiviteten hos polisväsendet i ej ringa grad nedsättes, om öppna eller maskerade stridsåtgärder skola förekomma. Ett för hela riket gemensamt lönesystem synes här vara av värde och ett sådant är även ägnat att förhöja effektiviteten bland annat genom att underlätta önskvärda flyttningar från

144 ett polisdistrikt till ett annat och genom att underlätta personals mera tillfälliga tjänstgöring i annat distrikt. Därest staten påtager sig en ökad och betydande andel av kostnaderna för polisväsendet, har staten även orsak att hävda, att den bör erhålla vidgat inflytande i lönefrågan. Med hänsyn till dessa skäl har utredningen funnit, att ett lämpligt ökat statligt inflytande på ifrågavarande löneområde är motiverat. Det spörsmål, som från denna utgångspunkt träder i förgrunden, är, hur långt inflytandet bör sträcka sig. För närvarande gäller, att de kommunala lönebesluten skola fastställas av statliga myndigheter. Vid ett vidgande av de statliga befogenheterna uppkommer närmast frågan om införandet av ett lönereglemente och hur detta bör vara beskaffat. Vad de statliga reglementena beträffar må anmärkas, att dessa äro »fasta» i den meningen, att de direkt bestämma vilken lön, som får och skall utbetalas. Lämplighetsskäl kunna åberopas för ett dylikt reglemente för polismännens del. Det torde emellertid böra beaktas, att ett fast reglemente medför nödvändigheten av ett fastlåsande av personalorganisationen, och att det därför i själva verket är fråga om ett statligt ingrepp, som sträcker sig längre än till enbart löneområdet. Ett fastlåsande av nämnda organisation innebär fara för stelhet hos densamma. En sådan fast organisation torde vidare ej kunna genomföras utan lång övergångstid, och övergångssvårigheterna bliva betydande. Ett fast reglemente borde gälla för samtliga polismän såväl högre som lägre. Med hänsyn till samordningen med åklagarväsendet kunde ett fast reglemente emellertid icke begränsas till befattningshavare med enbart polisverksamhet, utan detsamma finge även omfatta befattningshavare med såväl polis- som åklagarverksamhet, såsom polismästare tillika stadsfiskaler, stadsfiskaler tillika polischefer m. fl. Man torde ej heller kunna stanna härvid, utan reglementet borde lämpligen utsträckas till att gälla för samtliga polismän och åklagare i kommunal tjänst och sålunda även för de rena åklagarbefattningarna. En förutsättning för att ett fast reglemente skall kunna införas är emellertid, att de befattningar, för vilka det skall gälla, äro organiserade på ett sådant sätt, att de kunna antagas bliva för framtiden bestående. I detta hänseende märkes, att den högre befattningshavarorganisationen på hithörande område bland annat med hänsyn till rättegångsreformen för närvarande är föremål för omorganisationsåtgärder på flera håll. Efter övervägande av samtliga på frågan inverkande faktorer har u tr e d n i n g e n , som för sin del funnit sig ej böra förorda ett fast reglemente, stannat för att föreslå införandet av ett normallönereglemente för polispersonalen. Detta reglemente bör gälla för all ordinarie och sådan icke ordinarie polispersonal, som är stadigvarande och fullt sysselsatt av tjänsten. Reglementet bör angiva, vad som normalt är att anse såsom skäliga löneförmåner för denna personal, och det bör utfärdas av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande. En dylik anordning innebär ej hinder mot att polispersonalens organisation medverkar, innan beslut fattas. I detta samman-

145 hang vill utredningen i fråga om de högre kommunala befattningshavarna vid polisväsendet framhålla, att på sätt i det följande framgår, lönestaterna för dessa befattningshavare enligt utredningens förslag skola underställas Kungl. Maj:t, varigenom även dessa befattningshavares lönevillkor komma att vara underkastade statlig kontroll. Vad angår normallönereglementet för polispersonalen, är utredningen av den uppfattningen, att det resultat — enhetlighet i lönesättningen och effektivitet utan söndrande säraktioner i lönehänseende — som man ansett sig kunna räkna med genom ett fast reglemente, bör kunna i ungefär samma utsträckning nås genom nbrmallönereglementet. Detta reglemente förbjuder visserligen icke ett polisdistrikt att, om det så av särskilda skäl finner påkallat, tillförsäkra sin polispersonal bättre löneförmåner än enligt reglementet, men då — såsom i det följande närmare skall klarläggas — underlaget för statsbidraget kommer att grundas på polispersonalens löner, beräknade enligt normallönereglementet, torde kommunerna endast i rena undantagsfall och endast, om starka sakliga skäl föreligga, komma att besluta högre löner än enligt reglementet. Av reglementets karaktär att vara avsett för normala fall följer även, att lägre löneförmåner än de enligt reglementet bestämda kunna befinnas vara skäliga i vissa fall. Sålunda kan det tänkas, att fall kunna förekomma, där befattning bör inrättas, utan att arbetsuppgifterna motivera full jämställdhet i lönehänseende med normalbefattningarna. Utredningen vill dock starkt betona vikten av att avsteg från reglementet icke göras vare sig i den ena eller den andra riktningen annorledes än där så påkallas av särskilda lokala förhållanden. Normallönereglementet bör innehålla bestämmelser om lönesättningen samt om de löneförhållanden i övrigt, som i allmänhet bruka regleras i nutida lönereglementen. Med hänsyn till att polispersonalens uniformering närmast bör betraktas såsom en utrustningsfråga, har utredningen emellertid icke ansett sig böra reglera uniformsfrågan i normallönereglementet, helst som denna fråga för närvarande icke är löst efter enhetliga normer. I ett följande avsnitt kommer utredningen dock att redogöra för hur frågan enligt utredningens mening lämpligen bör ordnas. Av de spörsmål, som böra regleras i normallönereglementet, kominer utredningen att här nedan särskilt behandla frågorna om lönegradsplacering och övertidsersättning. Någon detaljutformning av reglementet har utredningen icke företagit. Däremot har utredningens expert i hithörande frågor, byråchefen B. ö h m a n , upprättat ett utkast till reglemente, vilket bifogas betänkandet såsom bilaga.

Frågan om lönegradsplacering. Normallönereglementet bör uppbyggas på löneplan nr 1 i statens löneplansförordning samt lönegraderna Ca, Ce och Cg i statens allmänna avlönings10—502106

146 reglemente. Bestämmelserna i 21 § sistnämnda reglemente om löneklassplacering skola även vinna tillämpning enligt normallönereglementet. Till en början torde böra erinras om att 1939 års polisutredning föreslog följande lönegradsplacering för den ordinarie polispersonalen i det då gällande civila avlöningsreglementet: Polissyster Fjärdingsman Poliskonstapel Kriminalkonstapel Polisuppsyningsmän Biträdande överkonstapel överkonstapel Kommissarie

A 8 A 8 A 10, i Stockholm A l l A 12, i Stockholm A 13 A 12 A 12, i Stockholm A 13 A 13, A 15, i Stockholm A 16 A 18, A 20 samt i Stockholm, Göteborg och Malmö A 22

Fjärdingsman skulle i pensionshänseende anses tillhöra lönegrad A 10. Anledning till att lönen skulle utgå enligt lönegrad A 8 var, att befattningshavarna skulle bibehållas vid indrivningsprovision. Såsom skäl för den bättre löneställningen för befattningarna i Stockholm anförde utredningen, att utredningen icke velat förorda en lönegradsplacering, som alltför kraftigt komme att nedskära lönevillkoren vid en så stor kår som poliskåren i Stockholm. Överkonstapels- och kommissariebefattningarna differentierades i övrigt på de för dem angivna lönegraderna med hänsyn till befattningarnas olika ställning ur arbets- och ansvarssynpunkt. — Rörande ifrågavarande förslag hänvisas i övrigt till utredningens betänkande Del II, s. 55—92 samt 100—101. Ur de yttranden, som avgåvos över förslaget i denna del, må framhållas, att Svenska polisförbundet ansåg, att indrivningsprovisionen borde indragas till statsverket samt att någon lönedifferentiering icke borde ifrågakomma, varjämte förbundet påyrkade en lönegradsplacering i enlighet med följande uppställning: Poliskonstapel, fjärdingsman och polissyster Kriminalkonstapel, polisuppsyningsmän och biträdande överkonstapel Överkonstapel Kommissarie

A 13 (== Ca 17) A 15 ( = Ca 19) A 17 ( = C a 21) A 23 ( = Ca 26)

Föreningen Sveriges poliskommissarier föreslog samma lönegradsplacering med undantag av att kommissarierna borde uppdelas på lönegraderna A 21, A 23 och A 25 ( = Ca 24, 26 och 28) med den högsta lönegraden avsedd för befattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Vidare må nämnas, att statskontoret fann, att mot utredningens förslag

147 till lönegradsplacering intet annat vore att erinra, än att befattningshavarna vid poliskåren i Stockholm icke borde hänföras till högre lönegrad än motsvarande befattningshavare i andra polisdistrikt och att anledning syntes saknas att placera polissystrarna i lägre lönegrad än poliskonstaplarna. Vid övervägande av frågan om en differentiering av lönesättningen har f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g kommit till den uppfattningen, att den enda grund, som lämpligen bör kunna åberopas till stöd för en sådan differentiering, är olikhet mellan befattningarna inbördes i fråga om arbetsuppgifter och ansvar. Utredningen har för sin del icke funnit sådan grund föreligga beträffande andra befattningar än kommissariebefattningarna. Såsom nedan närmare framgår, föreslår utredningen sålunda en lönegradsplacering, enligt vilken allenast kommissariebefattningarna äro fördelade på mer än en lönegrad. Vad härefter angår själva lönegrads placeringen vill u t r e d n i n g e n i avseende å poliskonstapelsbefattningarna och de med dem jämförliga fjärdingsmansbefattningarna framhålla, att dessa befattningars ställning i lönehänseende är av avgörande betydelse för bedömningen av polispersonalens allmänna lönestandard. Detta beror dels därpå, att utsikterna att nå befordran icke äro så stora, utan att flertalet av befattningshavarna måste kvarstå i sina befattningar till tjänstetidens slut, och dels därpå, att lönesättningen för de befordrade befattningshavarna bör ske med utgångspunkt från de lönevillkor, som tillkomma ifrågavarande befattningar. Beträffande polissysterbefattningarna gäller, att de hittills varit att betrakta såsom sluttjänster. Någon nämnvärd förändring i detta förhållande torde icke vara att påräkna. För att erhålla en uppfattning om den löneställning, som tillkommer den kommunala polispersonalen, har utredningen införskaffat visst uppgiftsmaterial, grundat på förhållandena den 1 januari 1949. Samtliga de uppgifter, som härutinnan lämnas i det följande, grunda sig på detta material. Enligt dessa uppgifter äro poliskonstaplarna placerade i 14 lönegraden i 114 städer och i 15 lönegraden i 15 städer. De sistnämnda äro Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Solna, Lund, Södertälje, Sundbyberg, Mölndal, Lidingö, Nacka, Ystad, Nynäshamn, Djursholm och Skanör med Falsterbo. I köpingarna i Stockholms län samt i enstaka fall även i andra köpingar och landsbygdsdistrikt äro poliskonstaplarna placerade i 15 lönegraden, medan 14 lönegraden i övrigt är den regelbundna lönegraden för dessa befattningshavare inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen. Beträffande fjärdingsmannens lönegradsplacering har utredningen upprättat en tablå (Bil. F), omfattande de av landskommuner bestående polisdistrikten. Av tablån framgår, att löneskalan omspänner samtliga lönegrader från och med 6 till och med 17. De i de lägsta lönegraderna placerade befattningshavarna äro i regel äldre befattningshavare utan polisskola, medan de i de högsta lönegraderna placerade befattningshavarna i vissa fall ha att erlägga pensionsavgifter; på denna punkt vidlådes uppgiftsmaterialet av viss oklarhet. Tilläggas bör, att en del befattningshavare av polisdistrikten

148 garanterats inkomst enligt viss högre lönegrad än den, i vilken de äro placerade, på det sätt, att därest lönen enligt sistnämnda lönegrad j ä m t e indrivningsprovisionen icke skulle uppgå till lönen enligt den högre lönegraden, befattningshavarna skola av polisdistrikten erhålla det felande beloppet. Vad de båda nordligaste länen beträffar må framhållas, att jämförelsevis stora skatterestantier förefunnos vid tidpunkten för lönesättningen; på grund härav äro befattningarna tills vidare regelmässigt placerade i lägre lönegrad än lönegrad 14. De befattningar, som upptagits under rubriken »Särskilda bestämmelser», äro sådana befattningar, för vilka det tidigare omnämnda avlöningsreglementet för landskommunernas polispersonal icke är gällande. — I fråga om köpingarna gäller, att den allmänna lönegraden är lönegrad 14, men att inplacering jämväl förekommer i lönegraderna 10— 13 och 15—17. Polissysterbefattningar ha redovisats för 19 städer. I 5 städer (Stockholm, Malmö, Hälsingborg, Solna och Lund) äro polissystrarna placerade i 15 lönegraden, i 3 städer (Göteborg, Uppsala och Gävle) i 14 lönegraden, i 10 städer i 13 lönegraden och i en stad (Karlskoga) i 12 lönegraden. Vid övervägande av förevarande spörsmål har u t r e d n i n g e n funnit sig kunna dela 1939 års polisutrednings uppfattning, så vitt angår lönegradsplaceringen för poliskonstapelsbefattningarna. Detta innebär, att dessa befattningar skola i normallönereglementet placeras i lönegrad Ca 14. I fråga om fjärdingsmansbefattningarna ansluter sig utredningen jämväl till berörda utrednings förslag, att indrivningsprovisionen fortfarande skall tillkomma befattningshavaren. Däremot anser förevarande utredning, att hänsyn till denna provision icke bör tagas vid bedömande av frågan om lönegradsplaceringen; detta bland annat på den grund, att provisionen till följd av det ändrade uppbördsförfarandet icke har samma ekonomiska betydelse som tidigare. Då fjärdingsmansbefattningarna i avseende å lönegradsplaceringen böra vara jämställda med poliskonstapelsbefattningarna, föreslår utredningen, att även fjärdingsmansbefattningarna enligt normallönereglementet skola tillhöra lönegrad Ca 14. Vad härefter polissysterbefattningarna beträffar, finner utredningen, att skäl saknas till annan lönegradsplacering än den som föreslagits för poliskonstapels- och fjärdingsmansbefattningarna. I normallönereglementet böra sålunda även polissysterbefattningarna upptagas i 14 lönegraden. Vidkommande kriminalkonstapelsbefattningarna, polisuppsyningsmansbefattningarna och biträdande överkonstapelsbefattningarna utvisar uppgiftsmaterialet följande: Kriminalkonstaplar finnas i 75 städer. Lönegradsplaceringen angives till 17 lönegraden i 13 städer och till 16 lönegraden i 62 städer. De förstnämnda städerna äro Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Solna, Lund, Södertälje, Sundbyberg, Mölndal, Lidingö, Nacka, Ystad och Djursholm. Jämväl inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen äro kriminalkonstaplarna fördelade mellan nyssnämnda båda lönegrader. För polisuppsyningsmansbefattningarna är 17 lönegraden den allmännast

149 förekommande. Exempel finnas även på inplacering i 16, 18, 19 och 20 lönegraderna. Även för de biträdande överkonstaplarna varierar lönesättningen, såväl i städerna som i övriga polisdistrikt, regelmässigt mellan 16 och 17 lönegraderna. I 32 städer redovisas dylika befattningar, i 8 städer (Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Södertälje, Sundbyberg, Lidingö och Kumla) såsom tillhörande 17 lönegraden och i övriga 24 städer såsom tillhörande 16 lönegraden. Inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen upptagas endast 2 befattningar, av vilka den ena (i Sollentuna köping) är placerad i 17 och den andra (i Charlottenberg) i 15 lönegraden. — Nämnas må, att i en del mindre städer och köpingar finnas förste konstapelsbefattningar, vilkas lönesättning ansluter sig till lönesättningen för de biträdande överkonstaplarna. Det övervägande flertalet av de befattningar, som tillhöra nu ifrågavarande grupp, utgöres av kriminalkonstapelsbefattningar. Med hänsyn till den befordringsgång, som tillämpas inom polisväsendet, bör även kriminalkonstaplarnas lönegradsplacering vara avgörande för gruppens placering i löneskalan. Kriminalpolisverksamheten utgöres av spaningsverksamhet och utredningsverksamhet. Därest dessa båda verksamhetsgrenar kunde fördelas på skilda befattningar, skulle måhända frågan om en differentiering av lönesättningen för befattningshavarna kunna uppkomma. Det kunde då tänkas, att särskilda befattningar inrättades för spaningsverksamhet och särskilda befattningar för utredningsverksamhet. En sådan uppdelning torde dock icke kunna genomföras i större utsträckning. Spaningsverksamhet och utredningsverksamhet måste i allmänhet följas åt och utövas av samma befattningshavare. På grund härav torde den nuvarande anordningen med enhetliga kriminalkonstapelsbefattningar böra bibehållas. Utredningsverksamheten ställer stora krav på befattningshavarna. Särskilt efter genomförandet av de nya bestämmelserna om förundersökning i brottmål har kriminalpolisarbetet blivit alltmer kvalificerat. Tidigare har gällt, att kriminalkonstaplarna i allmänhet varit placerade två lönegrader över poliskonstaplarna. Utredningen har funnit, att den ökade vikt och betydelse, som måste tillmätas kriminalkonstapelsbefattningarna, bör komma till uttryck i en förbättrad lönegradsplacering. På grund härav föreslår u t r e d n i n g e n , att skillnaden mellan kriminalkonstaplarnas och poliskonstaplarnas lönegradsplacering skall utgöra tre lönegrader och kriminalkonstaplarna sålunda i normallönereglementet placeras i lönegrad Ca 17. Vad nu sagts om arbetsuppgifterna för kriminalkonstaplarna, äger jämväl i huvudsak tillämpning för polisuppsyningsmansbefattningarna, vilka befattningar äro avsedda för såväl ordnings- som kriminalpolisgöromål. Vad de biträdande överkonstapelsbefattningarna angår, framträder i första rummet deras ställning såsom befälsbefattningar inom ordningspolisen. Skillnaden mellan en ordningsöverkonstapels och en biträdande överkonstapels uppgifter och ansvar är icke så stort, att den motiverar en så stor löneskillnad, som för närvarande i regel är fallet. På grund härav och med hänsyn till att likställighet i fråga om lönegradsplaceringen bör råda inom ordnings-

150 och kriminalpolisväsendet i fråga om befattningar tillhörande samma tjänstegrad, föreslår utredningen, att jämväl polisuppsyningsmansbefattningarna och de biträdande överkonstapelsbefattningarna skola i normallönereglementet hänföras till lönegrad Ca 17. I fråga om överkonstapelsbefattningarna gäller för städernas del en inplacering i lönegrader, varierande mellan 16—20 lönegraderna. Polisöverkonstaplar finnas i 111 städer. I 7 städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Solna, Lund och Mölndal äro befattningarna placerade i 20 lönegraden, i 57 städer i 19 lönegraden, i 19 städer i 18 lönegraden, i 25 städer i 17 lönegraden samt i 3 städer (Nora, Öregrund och Östhammar) i 16 lönegraden. Kriminalöverkonstaplar redovisas i 50 städer och äro placerade, i 10 städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Linköping, Eskilstuna, Solna, Lund, Sundsvall och Mölndal, i 20 lönegraden, i 39 städer i 19 lönegraden och i 1 stad (Hässleholm) i 17 lönegraden. Jämväl inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen växlar lönegradsplaceringen för överkonstaplarnas del mellan 16—20 lönegraderna; endast 1 befattning har dock redovisats såsom tillhörande lönegrad 16. Med hänsyn till betydelsen av att jämställdhet i lönehänseende principiellt föreligger mellan ordnings- och kriminalpoliskårerna har u t r e d n i n g e n funnit, att överkonstapelsbefattningarna böra hänföras till samma lönegrad, oavsett om de tillhöra den ena eller den andra kåren. Lönegradsplaceringen bör så företagas, att lönesteget till den närmast lägre tjänstegraden utgör två lönegrader. Utredningen föreslår sålunda, att överkonstapelsbefattningarna enligt normallönereglementet placeras i lönegrad Ca 19. Vad härefter kommissariebefattningarna angår, gäller för städernas vidkommande, att poliskommissarierna äro hänförda till lägst lönegrad 19 och högst lönegrad 30 samt kriminalkommissarierna till lägst lönegrad 23 och högst lönegrad 30. Poliskommissarier äro anställda i 35 städer och tillhöra 30 lönegraden i Stockholm, 26 lönegraden i Göteborg och Malmö, 25 lönegraden i Hälsingborg, Lund och Uddevalla (i sistnämnda stad är nuvarande befattningshavaren tillika polischef), 24 lönegraden i Solna, Sundsvall och Östersund, 23 lönegraden i 14 städer, 22 lönegraden i 8 städer, 21 lönegraden i Djursholm, 20 lönegraden i Strängnäs samt 19 lönegraden i Sandviken och Bollnäs. Kriminalkommissarier finnas i 12 städer och äro hänförda till 30 lönegraden i Stockholm, 26 lönegraden i Göteborg och Malmö, 25 lönegraden i Hälsingborg, 24 lönegraden i Sundsvall samt 23 lönegraden i Örebro, Uppsala, Borås, Gävle, Karlstad, Halmstad och Karlskrona. Inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen finnas allenast 3 kommissariebefattningar, till vilka hänsyn bör tagas i förevarande hänseende. Dessa äro placerade i respektive 25, 23 och 22 lönegraderna. Utredningen har tidigare framhållit, att utredningen funnit skäl föreligga för en differentiering av lönegradsplaceringen för kommissariebefattningarna. Härvid torde böra uppmärksammas, att kommissariebefattning-

151 arna i de mindre polisdistrikten i allmänhet torde kunna utbytas mot överkonstapelsbefattningar. Kommissariebefattningarna böra sålunda förbehållas de större polisdistrikten. Med hänsyn härtill har utredningen funnit, att en differentiering på allenast två lönegrader bör införas i normallönereglementet för befattningarnas del. Lönesteget mellan dessa befattningar och överkonstapelsbefattningarna bör med hänsyn till kommissariebefattningarnas särskilda vikt och betydelse göras relativt långt. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter föreslår u t r e d n i n g e n , att för kommissariebefattningarna i normallönereglementet upptagas lönegraderna Ca 23 och Ca 25. Prövningen av vilkendera lönegraden, som i det särskilda fallet skall anses vara skälig, bör ske med utgångspunkt från det ansvar, som åvilar befattningen. Vad slutligen angår den icke ordinarie polispersonalen, torde i avseende å de nuvarande löneförmånerna böra nämnas, att heltidsanställd extra poliskonstapel som regel åtnjuter lön enligt 12 löneklassen, innan han genomgått polisskolans konstapelsklass, och inplaceras i 13 lönegraden efter undergången sådan utbildning. Vid lönegradsplaceringen för den personal, varom nu är fråga, har utredningen att beakta sitt förslag angående befattningarnas konstruktion. Av förslaget framgår, att de icke ordinarie befattningarna för den heltidsanställda personalen skola utgöras av extra befattningar och extra ordinarie befattningar. Vidare bör uppmärksammas, att redan för de extra befattningarna skall erfordras utbildning i polisskola. U t r e d n i n g e n föreslår, att de extra befattningarna placeras i 12 lönegraden och de extra ordinarie befattningarna i 13 lönegraden. Utredningens förslag till lönegradsplacering enligt normallönereglementet kan sålunda sammanfattas på följande sätt: Extra poliskonstapel eller polissyster Cg 12 Extra ordinarie poliskonstapel, fjärdingsman eller polissyster . . . . Ce 13 Poliskonstapel, fjärdingsman och polissyster Ca 14 Kriminalkonstapel, polisuppsyningsmän och biträdande överkonstapel Ca 17 överkonstapel Ca 19 Kommissarie Ca 23 el. Ca 25 Av uppställningen framgår, att lönegradsplaceringen — med undantag för de extra ordinarie befattningarna — omfattar sådana befattningar, som i allmänhet finnas inom organisationen. I vissa polisdistrikt förekomma emellertid mellanformer av befattningar. Normalbestämmelserna skola naturligen gälla även dessa befattningar. Inplaceringen i lönegrad av dessa befattningar bör ske med utgångspunkt från löneställningen för närmast likvärdiga, i normallönereglementet lönegradsplacerade befattningar. Lönesättningen för icke ordinarie befattningar i högre tjänstegrader än konstapelsgraden bör så anordnas, att innehavare, som besitter kompetens för motsvarande ordinarie befattning, kommer i åtnjutande av samma avlöningsförmåner, som tillkomma ordinarie befattningshavare.

152 Frågan om övertidsersättning. I fråga om polispersonalens tjänstgöringsskyldighet stadgas i 25 § polisreglementet följande. Polisman, som har att fullgöra sådan tjänst där tjänstgöringstiden kan kontrolleras, är skyldig att tjänstgöra i medeltal högst 48 timmar under varje vecka. Detsamma skall, i den mån arbetsförhållandena så medgiva, gälla även beträffande annan polisman. Tjänstgöringen bör ordnas så, att varje polisman i medeltal en gång i veckan erhåller tjänstfrihet under 24 timmar i följd. Vidare innehåller stadgandet bestämmelser om skyldighet för tjänstfri polisman att under vissa förhållanden inträda i tjänstgöring. Rörande övertidsersättning innehåller det tidigare omnämnda förslaget till normaltjänstereglemente för städernas ordinarie befattningshavare följande stadgande: »Befattningshavare i lönegraderna 00—00, som icke utövar mera självständigt befäl och som har att utföra arbete av sådan art, att behovet eller varaktigheten av förekommande övertidsarbete kan kontrolleras, äger uppbära ersättning för arbete utöver fastställd arbetstid, under förutsättning att tjänstgöringen beordrats av överordnad och att motsvarande ledighet icke kunnat beredas. Sådan ersättning utgår med 1/2100 av årsavlöningen för varje hel timmes övertid för dygn. Övertidsersättning utgår ej till den, som uppbär ersättning för uppehållande jämte egen av annan befattning.» Till stadgandet har fogats den protokollsanteckningen, att Svenska stadsförbundet utfäst sig att icke rekommendera lägre löneställning än motsvarande lönegrad 16 i löneplan nr 1 i statens löneplansförordning såsom den högsta lönegrad, i vilken övertidsersättning k a n utgå. Av det uppgiftsmaterial, som utredningen införskaffat, framgår, att i de lokala avlöningsreglementena för städernas befattningshavare i regel intagits bestämmelser om övertidsersättning, överensstämmande med normaltjänstereglementets förslag, vilka bestämmelser i allmänhet givits tillämpning å befattningshavare i lönegraderna 1—16.1 Malmö och Hälsingborg äger vederbörande myndighet efter lönenämndens hörande rätt att under i övrigt de förutsättningar, som gälla enligt berörda bestämmelser, tillerkänna jämväl annan befattningshavare än i n ä m n d a lönegrader övertidsersättning. Exempel finnas även på att bestämmelserna avse befattningshavare i högst 13, 14, 15, 17 eller 18 lönegraderna. I Lund gälla bestämmelserna för befattningshavare i 14—17 lönegraderna, så vitt angår polispersonalen, och för befattningshavare i 1—16 lönegraderna, så vitt angår stadens övriga befattningshavare. För Stockholm gälla enligt 1947 års allmänna tjänstereglemente för stadens kommunalstyrelse särbestämmelser, vilka i huvudsak ansluta sig till de bestämmelser i ämnet, som äro meddelade i statens allmänna avlöningsreglemente. För polispersonalen i Stockholm har den 17 maj 1949 träffats en överenskommelse mellan stadskollegiets lönekommitté, å ena, samt Svenska polisförbundet och Kamraterna, förening för Stockholms polismän, å andra sidan, enligt vilken polispersonalens rätt till

153 övertidsersättning närmare reglerats. — Vad köpingarna beträffar, utvisar uppgiftsmaterialet, att flertalet av dessa antagit avlöningsreglementen, som grunda sig på normaltjänstereglementet för städerna och enligt vilka frågan om övertidsersättning sålunda i princip lösts efter samma grunder som för städernas befattningshavare. I fråga om landskommunerna må anmärkas, att stadgande av enahanda lydelse som i normaltjänstereglementet för städerna intagits i ett normaltjänstereglemente för landskommunernas ordinarie befattningshavare, varom överenskommelse den 20 december 1945 träffats mellan Svenska landskommunernas förbund samt vissa fackorganisationer, bl. a. Svenska polisförbundet. Däremot återfinnas icke några bestämmelser om övertidsersättning i det tidigare omnämnda normaltjänstereglementet för landskommunernas polispersonal, rörande vilket överenskommelse den 28 april 1947 träffats mellan Svenska landskommunernas förbund och Svenska polisförbundet. Vid övervägande av förevarande spörsmål har u t r e d n i n g e n funnit detsamma lämpligen böra i normallönereglementet för polispersonalen regleras i överensstämmelse med vad som skett i de båda normaltjänstereglementena för städernas och landskommunernas ordinarie befattningshavare i allmänhet. Med hänsyn till den uppflyttning i lönegrad, som utredningen förordat för befattningshavare, tillhörande den nuvarande inspektionskonstapelsgraden, föreslår utredningen, att bestämmelserna skola gälla för befattningshavare till och med 17 lönegraden. I normallönereglementet bör sålunda intagas ett med det ovan citerade stadgandet likalydande stadgande, i vilket dock angives, att det avser befattningshavare i 17 och lägre lönegrader. Gottgörelse för övertidstjänstgöring kan lämnas i två olika former, nämligen i form av ledighet från annan tjänstgöring (kompensationsledighet) och i form av kontant ersättning (övertidsersättning). Utredningen vill framhålla vikten av att gottgörelsen normalt lämnas genom kompensationsledighet. Först när det visat sig, att denna form icke kan begagnas i det särskilda fallet, bör övertidsersättning utgå. I den ovannämnda för Stockholm träffade särskilda överenskommelsen har föreskrivits, att polisman icke äger begära kontant ersättning för övertid med mindre kompensationsledighet icke kunnat beviljas honom inom sex månader efter den kalendermånad, under vilken övertidstjänstgöringen fullgjorts. Denna regel synes utredningen vara lämplig. Med den lydelse, det föreslagna stadgandet äger, kommer den ordningspolispersonal, som tjänstgör enligt turlista att bliva omedelbart berättigad till gottgörelse för övertidstjänstgöring (tjänstgöring överstigande 48 timmar per vecka). För annan polispersonal synes någon allmängiltig tolkningsregel icke kunna lämnas. Rätten till gottgörelse blir för varje befattning beroende på om tjänstgöringen är kontrollerbar. För kriminalpolisens del inverkar här särskilt spaningsverksamheten; denna verksamhet torde icke kunna kontrolleras med den noggrannhet, som bör krävas för att gottgörelse för övertidstjänstgöring skall kunna utgå. Beträffande annan po-

154 lispersonal än sådan ordningspolis, som tjänstgör enligt turlista, måste frågan om dylik gottgörelse därför bedömas särskilt för varje fall.

Uniformeringsfrågan. Uniformeringsfrågan behandlas här uteslutande ur synpunkten av hur densamma enligt utredningens mening lämpligen bör lösas för polispersonalen. Vad här nedan föreslås, är sålunda icke avsett för de högre befattningshavarna. Skyldighet att ombesörja uniformeringen åligger enligt 8 § polislagen polisdistrikten. Enligt motiven till polislagen står det polisdistrikt fritt att välja mellan att tillhandahålla uniformspersedlar in natura och att ålägga befattningshavarna att själva anskaffa sådana mot särskilt beklädnadsbidrag eller mot det att lönen bestämmes med hänsyn till ifrågavarande skyldighet. Systemet med beklädnadsbidrag är numera huvudregel; i städerna förekomma dock vissa undantag från denna regel. I Bil. C återfinnas uppgifter över tillhandahållandet av uniformer inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen den 1 januari 1949. I köpingarna utgör det vanligaste beklädnadsbidraget 450 kronor för år. Detta belopp utgår till 186 av de 256 befattningshavare, som åtnjuta sådant bidrag. Det därnäst vanligaste bidraget i köpingarna är 240 kronor -f- 12 % därå, vilket utgår till 36 befattningshavare. Av uppgifterna beträffande landsbygden framgår, att det vanligaste bidraget är 240 kronor + 12 % därå, vilket utgår till 1 047 av 1 510 bidragsberättigade. Det därnäst vanligaste bidraget är 240 kronor, som utgår till 198 befattningshavare. Beträffande uniformeringsfrågans ordnande i städerna gäller i vad avser poliskonstaplarna, att fri uniformering eller därmed jämställt system förekommer i 12 städer, däribland Göteborg. I övriga städer utgår beklädnadsbidrag, vilket i flertalet fall, eller för 108 städer, utgör 450 kronor för år. Det lägst utgående beloppet är 300 kronor, medan det högsta beloppet för icke specialkommenderad polisman är 408 kronor jämte 20 % tillägg därå. För de biträdande överkonstaplarna och polisöverkonstaplarna har uniformsfrågan lösts i stort sett på samma sätt och med samma bidrag som beträffande poliskonstaplarna i respektive städer. Även beträffande poliskommissarierna gäller, att systemet med särskild ersättning är övervägande. I flertalet fall, eller i 28 städer, utgå härvid 450 kronor i beklädnadsbidrag. Lägst utgå 360 kronor och högst 708 kronor jämte 20 % tillägg därå. — För ryttare och motorfordonsförare utgår vanligen förhöjda ersättningsbelopp. I Stockholm erhålla sålunda ryttare och bilförare 624 kronor jämte 20 % tillägg därå, medan till övrig personal i motsvarande grader utgå 408 kronor jämte nyssnämnda tillägg. I Malmö är bidraget 480 kronor för ryttare, 420 kronor för bilförare och 360 kronor för annan personal i motsvarande grader. Jämväl kriminalpolispersonalen åtnjuter beklädnadsbidrag, oaktat denna

155 personalkategori icke är uniformspliktig. I samtliga städer utom Stockholm utgår bidraget med samma belopp till varje manlig befattningshavare, oberoende av vilken grad befattningshavaren tillhör. Bidraget utgör i allmänhet 450 kronor om året. De lägsta och högsta bidragen äro 300 och 540 kronor. I Stockholm utgör bidraget till kriminalkonstapel 408 kronor, till kriminalöverkonstapel 504 kronor och till kriminalkommissarie 708 kronor jämte i varje fall 20 % tillägg å ifrågavarande belopp. — Polissystrarna erhålla, utom i fyra fall, bidrag med i regel 225 kronor. De lägsta och högsta bidragen äro 120 och 350 kronor. I några av de städer, som utgiva beklädnadsbidrag, förekommer, att uniformspersedlar tillhandahållas genom polisverkets försorg. I Stockholm verkställes sålunda inköp av tyger och övriga materialier av polisnämnden, medan tillverkningen handhaves av en skrädderifirma, med vilken nämnden träffat avtal därom till bestämda priser. För var och en uniformsskyldig befattningshavare föres hos polisnämnden ett beklädnadskonto, vara vederbörande debiteras för utbekomna persedlar i enlighet med en av nämnden fastställd tariff. Varje konto gottskrives med det belopp, vartill beklädnadsbidraget uppgår. En gång årligen sker avräkning å kontona, varvid eventuella överskott utbetalas kontant. De uniformsskyldiga befattningshavare, som under året icke uttagit några persedlar, äga sålunda i likhet med den icke uniformspliktiga personalen utfå hela beklädnadsbidraget kontant. — 1 städer, där systemet med fri uniformering tillämpas, har i syfte att uppm u n t r a personalen att väl vårda de bekomna persedlarna bestämts, att polisman äger utbekomma ersättning för sparad uniform. Polisman, som varit så aktsam om vissa utdelade persedlar, att han vid visst tillfälle icke behöver begagna sin rätt att utfå nya persedlar, kan alltså i stället utfå kontant ersättning. Detta system tillämpas bland annat i Göteborg. Då det för bedömandet av nu förevarande spörsmål torde vara av värde att taga del av de bestämmelser, som gälla för statens tjänstemän beträffande tjänstedräkt m. m., kommer här att lämnas en kortfattad redogörelse för de viktigaste av dessa bestämmelser, vilka i övrigt återfinnas i 39 § statens allmänna avlöningsreglemente jämte 28 § tilläggsbestämmelserna till detta reglemente. I motiven till nämnda reglemente har uttalats, att utgångspunkten för det för huvuddelen av de civila tjänstemännen tillämpade s. k. rabattsystemet varit, att kostnadsfrågan så vitt möjligt borde regleras så, att det för varje tjänsteman ekonomiskt sett bleve likgiltigt, om han vore underkastad uniformsplikt eller icke. Staten borde följaktligen i princip bidraga till kostnaderna för uniformeringen med vad som motsvarade den merkostnad, som uniformsplikten i och för sig vållade den enskilde tjänstemannen i jämförelse med den kostnad för beklädnad, som en icke uniformspliktig tjänsteman i motsvarande löneläge normalt kunde beräknas ha. Rabattsystemet innebär i huvudsak, att uniformspliktig befattningshavare äger genom myndighetens försorg bekomma obligatoriska uniformspersedlar mot en ersättning av, vid förstagångsanskaffning 25 % av myndighetens

156 självkostnadspris och vid efterföljande anskaffning självkostnadspriset med avdrag av normalt 30 procent eller, där särskilda skäl därtill föranleda, högst 50 procent. Enligt rabattsystemet utlämnas vidare av myndigheten, vanligen såsom lån utan ersättning, tjänstetecken, varmed här förstås polisbricka, armbindel, emblem, mössmärke, uniformsknappar, gradbeteckningar och dylikt, samt skyddsbeklädnad, vartill hänföres i tjänstedräkt icke ingående beklädnadspersedel, vars nyttjande påkallas till skydd mot olägenheter, föranledda av särskilda tjänstgöringsförhållanden. — Rabattsystemet gäller för polispersonalen i Boden. Denna personal äger åtnjuta avdrag å självkostnadspriset med 50 procent vid efterföljande anskaffning av persedlar. För försvaret gälla särskilda bestämmelser rörande tjänstedräkt och tjänstetecken m. m. För de beställningshavare, som här närmast äro av intresse, nämligen officerare och underofficerare, gäller i stället för rabattsystemet ett system med kontanta bidrag. Detta system benämnes i fortsättningen officerssystemet. Beställningshavare, som är att hänföra under detta system, äger vid tillträdandet av första ordinarie eller extra ordinarie anställning uppbära ekiperingshjälp med 500 kronor. För underhåll och förnyelse av obligatoriska persedlar äger han vidare uppbära ekiperingsbidrag med 180 kronor för år. Detta belopp är beräknat motsvara 50 procent av den årsvis fördelade kostnaden för fortlöpande anskaffning och underhåll av de persedlar och effekter, som regelmässigt måste anskaffas. Även enligt officerssystemet må vederbörande erhålla skyddsbeklädnad såsom lån utan ersättning. Så är dock icke fallet med tjänstetecken. Såsom inskränkning i rätten att uppbära årligt ekiperingsbidrag har bland annat stadgats, att Kungl. Maj :t må för beställningshavare, som enligt särskilt medgivande äger att regelmässigt under tjänstgöringen bära civil dräkt, förordna, att ekiperingsbidrag icke skall utgå, eller fastställa bidraget till det lägre belopp, som prövas skäligt. Beställningshavarna ha i allmänhet rätt att genom vederbörande myndighets försorg bekomma obligatoriska uniformspersedlar eller tyg därtill. Såsom motivering härför har åberopats, att då ekiperingsbidraget beräknats med utgångspunkt från tillverkningskostnaderna vid kronans intendenturverkstäder, har det synts vara följdriktigt, att rätten till ett dylikt bidrag kombineras med rätt att till självkostnadspris från kronans förråd utbekomma uniformspersedlar eller därför erforderliga materialier liksom ock med rätt att vid kronans verkstäder låta tillverka dylika persedlar. En sådan kombination utgör nämligen förutsättningen för att bidraget skall för personalen få det ekonomiska värde, till vilket det beräknats. I motiven till de bestämmelser angående tjänstedräkt, för vilka nu senast redogjorts, har uttalats, att skäl k u n n a anföras för att införa rabattsystemet även för de militära beställningshavare, för vilka officerssystemet gäller. Att så icke skett, torde ha haft sin grund däri, att ett införande av rabattsystemet i fråga om nämnda beställningshavare skulle ha medfört avsevärt ökat administrativt arbete för de militära myndigheterna i jämförelse med vad nu gäller. Viss hänsyn torde även ha tagits till att ett övergivande

157 av officerssystemet, som redan tidigare gällt, uppgivits ha mött bestämt motstånd från personalhåll. Såsom tidigare anmärkts har u t r e d n i n g e n funnit, att uniformsfrågan icke är att betrakta såsom en avlöningsfråga utan att skyldigheten för polisdistrikten att draga försorg om uniformeringen bör anses såsom en utrustningsfråga. Frånsett, att någon tvekan icke kan anses råda därom, att detta även är avsett med hithörande stadgande i 8 § polislagen, må särskilt betonas, att en annan synpunkt på»frågan skulle kunna komma att äventyra syftet med ett normallönereglemente. Utredningen har funnit officerssystemet lämpligen vara ägnat att läggas till grund för en reglering av förevarande fråga. Genom det förhållandet, att ett system med årliga beklädnadsbidrag vanligen tillämpas inom polisdistrikten, har utredningen även funnit stöd för denna uppfattning. Utredningen anser därför, att en övergång till detta system bör förordas. Därest sådan övergång detta oaktat icke skulle äga rum, bör i allt fall systemet tjäna såsom rättesnöre för vad som kan anses vara rimligt och skäligt på förevarande område. Då polispersonalen icke torde kunna påräkna sådan rätt att till självkostnadspris inköpa persedlar och materialier, som gäller för ifrågavarande militära beställningshavare, böra de enligt officerssystemet utgående kontantbeloppen dock icke oförändrade läggas till grund för bestämmande av vad som skäligen bör tillkomma polispersonalen. Utredningen anser, att polisman, som är skyldig att inneha tjänstedräkt, vid tillträdandet av första ordinarie eller extra ordinarie anställning bör äga uppbära ekiperingshjälp med 750 kronor. För underhåll och förnyelse av obligatoriska persedlar, bör uniformspliktig polisman härefter, sedan ett år förflutit efter uppbärandet av ekiperingshj alpen, årligen äga uppbära ekiperingsbidrag med 250 kronor. Beloppen hänföra sig till de priser, som gällde under 1950. Enär uniformsplikten alltmera vidgas för sådan ordningspolispersonal, som tidigare allenast haft begränsad skyldighet härutinnan, bör nedsättning av ekiperingsbidraget icke förekomma för någon befattningshavarkategori. För ridande personal samt för personal, som stadigvarande tjänstgör å motorfordon, bör ekiperingsbidraget på grund av den för dessa personalkategorier särskilt klädslitande tjänsten utgå med ett till 300 kronor för år förhöjt belopp. För icke uniformspliktig personal (kriminalpolispersonal), som tjänstgjort å befattning, vilken varit förenad med uniformsplikt, bör utgå å förordnandetiden belöpande del av det ekiperingsbidrag, som gäller för befattningen. Ekiperingshj alpen bör —• såsom ovan angivits — utgå till polisman, då han erhåller första ordinarie eller extra ordinarie anställning. För polisaspiranterna och de extra befattningshavarna i konstapelsgraden, vilka sålunda ännu icke kommit i åtnjutande av ekiperingshjälp, bör beklädnad tillhandahållas genom statsverkets försorg såsom lån utan ersättning. Vid tillträdandet av befattning, varmed följer rätt att uppbära ekiperingshjälp, bör aspirant eller extra befattningshavare äga inlösa till honom tidigare utlämnad uniformsutrustning. Det föreslagna beloppet för ekiperingshjälp har avvägts med utgångspunkt från en dylik rätt. All polispersonal bör vara berättigad att erhålla skyddsbeklädnad såsom lån utan ersättning.

158 Vad nu sagts har avseende å den ordinarie polispersonalen samt sådan icke ordinarie personal, som är stadigvarande och fullt sysselsatt av tjänsten. För uniformeringen av annan polispersonal, såsom extra fjärdingsman och tillfällig polispersonal, torde särskilda anvisningar icke vara erforderliga.

Pensionsfrågor och frågan om inrättandet av en poliskårens reserv. • De i förevarande avsnitt behandlade pensionsfrågorna avse allenast polispersonalen. För andra befattningshavare har utredningen icke funnit anledning att upptaga några pensionsfrågor till behandling. Såsom av ett senare avsnitt närmare framgår, föreslår utredningen emellertid, att pensionsstaterna för de högre kommunala befattningshavarna vid polisväsendet skola — i likhet med dessa befattningshavares lönestater — underställas Kungl. Maj :t för fastställelse. Till en början behandlas här spörsmålet om en allmän reglering av pensionsförhållandena för polispersonalen och därefter frågan om pensionsåldern. Slutligen skall i förevarande sammanhang frågan om inrättandet av en poliskårens reserv genom skyldighet för polispersonalen att under vissa förhållanden tjänstgöra efter uppnådd pensionsålder upptagas till behandling. Behovet av allmän reglering av polispersonalens pensions förhållanden torde framgå av den oenhetlighet, som för närvarande är rådande på detta område. I Del I, s. 336—337, av sitt betänkande lämnade 1939 års polisutredning översiktliga uppgifter om hur pensionsfrågan då var ordnad inom de olika polisdistrikten. Till komplettering härav har förevarande utredning införskaffat uppgiftsmaterial, grundat på förhållandena den 1 januari 1949. För landsbygden och köpingarna har detta material statistiskt bearbetats för varje befattningshavare, medan för städernas del bearbetningen hänför sig till varje stad (polisdistrikt). Uppgiftsmaterialet utvisar för de ordinarie befattningshavarna på landsbygden, att tjänstepensionsfrågan ej var ordnad för 260, medan 1 215 voro pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt, 32 i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa och 7 i Svenska personal-pensionskassan samt 8 tillförsäkrade pension i annan ordning, och att familjepensionsfrågan ej var ordnad för 447 befattningshavare, medan 1 032 voro pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt, 33 i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa och 1 i Svenska personalpensionskassan samt 9 tillförsäkrade pension i annan ordning. 1 För de ordinarie befattningshavarna i köpingarna var tjänstepensionsfrågan ej ordnad för 83, medan 21 voro pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt och 145 i Sveriges kommunanställdas pensionskassa samt 9 tillförsäkrade pension i annan ordning. Av befattningshavarna i köpingarna hade 65 ej fått familjepensionsfrågan ordnad, varemot 19 voro pensionsförsäkrade i statens pensionsanstalt och 165 i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa 1 Anmärkas må, att från och med den 1 januari 1950 pensionsförsäkring i statens pensionsanstalt alltid omfattar såväl tjänste- som familjepension.

159 samt 9 tillförsäkrade pension i annan ordning. I fråga om städerna gäller, att ett 80-tal av dem tecknat pensionsförsäkring i Sveriges kommunalanställdas pensionskassa, att 1 stad tecknat sådan försäkring i Städernas ömsesidiga livförsäkringsbolag, att 7 städer icke hade pensionsfrågan ordnad samt att i övriga städer — oinfattande bl. a. de fem största städerna — befattningshavarna voro tillerkända pension enligt kommunala pensionsreglementen eller reglementen för kommunala pensionskassor. — Att m ä r k a är, att pensioneringen i stor omfattning hänför sig till äldre lönestater och sålunda icke motsvarar de lönegrader, i vilka personalen för närvarande är placerad. Vidare gäller för en del av de städer, som tecknat pensionsförsäkring, att denna icke omfattar vissa äldre befattningshavare, vilka sålunda kvarstå på kommunala pensionsreglementen i vederbörande städer. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g vill framhålla, att en allmän reglering av polispersonalens pensionsförhållanden skulle vara av mycket stor betydelse för polisväsendet. Uppenbart är, att möjligheterna för befattningshavarna att övergå från ett polisdistrikt till annat liksom ock att vid behov omplacera personal skulle betydligt underlättas, därest denna fråga vore enhetligt reglerad. Med hänsyn till att pensionsfrågan för städernas och köpingarnas befattningshavare av olika kategorier är föremål för förhandlingar mellan därav berörda organisationer, har utredningen emellertid icke funnit sig böra ingå på frågan om införandet av ett gemensamt pensionsreglemente för polispersonalens del. Däremot har utredningen övervägt att vidga möjligheterna för polisdistrikten att pensionsförsäkra sin polispersonal i statens pensionsanstalt. För närvarande är denna rätt — frånsett möjlighet att bibehålla anslutning till anstalten för befattningshavare, som berörts av den 1 januari 1949 eller senare genomförd ändring i den kommunala indelningen —- begränsad till polisdistrikten på landsbygden, däri inräknade de med landsbygden i avseende å skyldigheterna gentemot polisväsendet jämställda köpingarna. Utredningen har låtit verkställa vissa beräkningar rörande de kostnader, som skulle uppkomma för statsverket och polisdistrikten vid pensionsförsäkring i anstalten enligt bestämmelserna i det för anstalten gällande reglementet. Till en början ha dessa beräkningar avsett det fallet, att rätt till pensionsförsäkring i anstalten upplätes åt samtliga polisdistrikt för all polispersonal och att samtliga polisdistrikt begagnade sig av denna rätt. I avseende å personalkårens storlek ha beräkningarna grundats på förhållandena den 1 januari 1949, sådana dessa framgå av de till betänkandet fogade Bil. A och Bil. B; dock ha de 350 extra fjärdingsmannen vid beräkningarna ersatts med 150 ordinarie fjärdingsman. Beräkningarna ha vidare grundats på en genomsnittlig anställningsålder av 24 år för extra ordinarie befattningshavare i konstapelsgraden, 26 år för ordinarie befattningshavare i samma grad, 36 år för befattningshavare i inspektionskonstapelsgraden, 41 år för befattningshavare i överkonstapelsgraden och 50 år för befattningshavare i kommissariegraden. Pensionsåldern har antagits utgöra, för fjärdingsman och kommissarier 60 år samt för övriga befattningshavare

160 57 år. Befattningshavarna ha ansetts tillhöra de av utredningen tidigare föreslagna normallönegraderna. Beräkningarna utvisa, att vid det under 1950 gällande procenttalet för rörlig tilläggsavgift kostnaderna för en pensionsförsäkring i anstalten av hela poliskåren kunna antagas motsvara en sammanlagd årlig fortlöpande avgift av omkring 12 miljoner kronor. De huvudmännen åvilande reglementsenliga fortlöpande avgifterna jämte i samband med befordringar förekommande, i detta sammanhang till fortlöpande avgifter omräknade engångsavgifter utgöra sammanlagt omkring 4,2 miljoner kronor för år. Den å staten fallande andelen i pensioneringskostnaden skulle sålunda motsvara en årlig fortlöpande avgift av omkring (12 — 4,2 = ) 7,8 miljoner kronor. I sistnämnda belopp ingår den kostnad staten redan iklätt sig genom pensioneringen av landsbygdspolisen med i runt tal 1 miljon kronor. De fortlöpande avgifter, varom nu är fråga, äro beräknade utan hänsynstagande till de särskilda kostnader av övergångsnatur, som uppstå därigenom, att pensioneringen till en början i stor utsträckning kommer att omfatta sådana befattningshavare, som icke varit anslutna till anstalten alltifrån den första anställningen. Dessa övergångskostnader kunna tänkas bliva täckta genom särskilda fortlöpande avgifter under befattningshavarnas återstående tjänstetid. I den mån dessa särskilda avgifter icke motsvaras av huvudmännen enligt reglementet för statens pensionsanstalt åvilande engångsavgifter, komma de att utgöra en kostnad för staten. För beräkning av denna kostnad erfordras mera ingående uppgifter om åldersfördelningen inom de särskilda personalkategorierna, än dem utredningen förfogar över. Enligt verkställd överslagsuppskattning kan emellertid statens andel i de mot kostnaden svarande fortlöpande avgifterna till en början väntas belöpa sig till omkring 10 miljoner kronor. Avgiftsbeloppet avtager ständigt, under den första tiden hastigt och därefter allt långsammare, till dess avgifterna efter ett 30-tal år upphöra. I anslutning till det ovan anförda må erinras, att den av statens pensionsanstalt omhänderhavda pensioneringen sedan åtskilliga år finansieras därigenom, att staten bidrager till pensionskostnaderna med det belopp, som erfordras för att bidraget jämte inflytande pensionsavgifter från huvudmännen skall motsvara de löpande pensionsutgifterna. Finansieringen sker sålunda utan fondbildning och utan att anstalten gottskrives avgifter till täckande av statens andel i de blivande pensionsutgifterna för de i tjänst varande befattningshavarna. Härav följer, att inordnandet av en ny befattningshavargrupp i allmänhet får till omedelbar effekt under en kortare övergångstid icke en ökning utan en minskning av statens utgifter. Vid en nyanslutning av all polispersonal i städer och köpingar skulle denna minskning för första året därefter kunna beräknas till omkring 3 miljoner kronor. På grund av de stora kostnader, som i längden skulle kunna uppkomma för staten, därest polisdistrikten i allmänhet berättigades att ansluta sin polispersonal till statens pensionsanstalt, har u t r e d n i n g e n icke funnit sig böra förorda en sådan åtgärd.

161 På sätt tidigare anförts, skall emellertid enligt utredningens förslag åklagardistrikt i princip utgöra polisdistrikt. Åtskilliga polisdistrikt komma att bestå av mer än en kommun. I de gemensamma polisdistrikt, där kommunalförbund skola bildas för polisverksamhetens upprätthållande, skola befattningshavarna vara anställda i polisdistrikten, medan i övriga gemensamma polisdistrikt befattningshavarna skola anställas i vederbörande kommuner för tjänstgöring i hela polisdistriktet. Uppenbart torde vara, att det för de gemensamma polisdistrikten är av största betydelse, att polispersonalens pensionsfråga kan ordnas efter enhetliga grunder. I de gemensamma polisdistrikt, som bestå av enbart landskommuner (och äldre köpingar), kan detta ske därigenom, att personalen pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt. För personalen i de polisdistrikt, vari j ä m t e landskommun eller landskommuner ingår stad eller nyare köping, skulle samordnad pensionering endast kunna åvägabringas på annat sätt än genom anslutning till statens pensionsanstalt. Detta skulle bland annat ha till följd, att personal, som eljest kunde anslutas till anstalten, icke heller skulle vid en dylik pensionering av personalen kunna pensionsförsäkras i anstalten. På grund av vad sålunda anförts föreslår u t r e d n i n g e n , att rätt att pensionsförsäkra polispersonalen i statens pensionsanstalt skall föreligga för polisdistrikt, som består av landskommun eller del därav eller av mer än en kommun. Den utvidgning av berörda rätt, som sålunda föreslås, omfattar de städer och nyare köpingar, som skola ingå i de gemensamma polisdistrikten. Utredningen har låtit verkställa en undersökning av de kostnader, som k u n n a beräknas uppkomma genom detta förslag. Vid undersökningen har förutsatts, att all polispersonal, för vilken rätt till anslutning till statens pensionsanstalt skulle föreligga enligt förslaget, pensionsförsäkras i anstalten. Undersökningen, som i övrigt verkställts på samma grunder som den förut nämnda undersökningen, giver vid handen, att den årliga kostnaden skulle uppgå till omkring 3 miljoner kronor, varav 1,3 miljoner kronor skulle belöpa på huvudmännen och 1,7 miljoner kronor på staten. I sistnämnda belopp ingår det förut angivna beloppet 1 miljon kronor, som staten redan påtagit sig till följd av landsbygdspolisens pensionering i anstalten. Kostnadsökningen stannar sålunda för statens del vid omkring 0,7 miljoner kronor för år. Övergångskostnadens begynnelsebelopp kan uppskattas till i runt tal 0,3 miljoner kronor. Av det sagda torde framgå, att meningen icke är, att den personal, varom fråga är, skall tvångsanslutas till statens pensionsanstalt. I överensstämmelse med vad nu är fallet, skall endast rätt men icke skyldighet föreligga för polisdistrikten att pensionsförsäkra personalen i anstalten. Hinder skall sålunda icke möta för polisdistrikt att på annat sätt ordna pensionsfrågan. Utredningen har att taga ställning till spörsmålet, om staten, därest polisdistrikt icke begagnar sig av den upplåtna rätten, skall ikläda sig bidragsskyldighet för pensioneringskostnader. För närvarande gäller enligt polislagen den regeln, att statsverket i så fall bidrager med en tredjedel av den 11—502106

162 utgående pensionen. Efter övervägande av frågan har u t r e d n i n g e n stannat vid att föreslå, att statsbidrag icke skall utgå för detta ändamål. Statens medverkan i fråga om pensioneringen skall sålunda i fortsättningen enbart ske i den form, att personal kan pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt. Utredningen anser, att genom denna anordning bäst främjas ändamålet att få till stånd en pensionering efter enhetliga grunder för personalen i de ifrågavarande polisdistrikten. I övergångsväg böra naturligen bestämmelser meddelas, varigenom rätten till statsbidrag för utgående pension bevaras i avseende å sådan personal, beträffande vilken sagda rätt föreligger vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Rörande pensionsfrågorna i allmänhet vill utredningen slutligen framhålla, att utredningens förslag är grundat på att statens pensionsanstalt i stort sett bibehålles vid sitt nuvarande verksamhetsområde. Därest en mera genomgripande utvidgning av verksamhetsområdet kominer till stånd genom upptagande i detsamma av en icke statsunderstödd pensioneringslinje, torde spörsmålet om polispersonalens anslutning till anstalten böra upptagas till förnyade överväganden. I fråga om pensionsåldern för polispersonalen anförde 1939 års polisutredning, att vid bedömande av denna fråga borde beaktas, att en relativt låg pensionsålder borde fastställas med hänsyn till de krav i fysiskt hänseende, som polistjänsten ställde på sina utövare. Utredningen föreslog, att pensionsåldern för poliskonstaplar, polissystrar, biträdande överkonstaplar, polisuppsyningsmän, kriminalkonstaplar och överkonstaplar skulle utgöra 57 år samt för fjärdingsman och kommissarier 60 år. I yttrande över förslaget förklarade sig statskontoret icke vilja motsätta sig detsamma, ehuru det kunde anses tveksamt, om det verkligen vore motiverat att för någon av personalkategorierna sätta pensionsåldern så lågt som till 57 år. Svenska polisförbundet hade icke annan erinran mot förslaget, än att för de större städernas vidkommande befattningshavare med undantag för kommissarie borde pensioneras vid 55 års ålder. Poliskammaren i Malmö fann förslaget vara väl avvägt, medan poliskammaren i Hälsingborg föreslog en pensionsålder av 55 år för polismän, som sysslade med ordningspolistjänst, samt 57 år för kriminalpolismän och kommissarier. Länsstyrelsen i Värmlands län höll före, att pensionsåldern för obefordrade ordningskonstaplar borde sänkas till 50 år. Vissa landsfiskaler ansågo det felaktigt att bestämma pesionsåldern för fjärdingsman högre än för andra lägre befattningshavare inom polisväsendet. Med hänsyn till det påfrestande arbete, som åvilade fjärdingsmannen, syntes det i stället rättvisare att för dem fastställa en lägre pensionsålder. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g har för sin del icke funnit skäl att frångå 1939 års polisutrednings förslag på denna punkt. Utredningen anser emellertid icke, att några tvingande regler böra genomföras i ifrågavarande avseende. Vid behandlingen av frågor rörande polispersonalens pensionsålder, böra emellertid de föreslagna pensionsåldrarna anses såsom norme-

163 rande. Sker en allmän höjning av pensionsåldern, kan sådan böra få inverkan även på den nu berörda gruppen befattningshavare. I sitt betänkande, Del I, s. 250—251, föreslog 1939 års polisutredning, att en poliskårens reserv skulle inrättas och anförde härom följande. Poliskårens regelbundna storlek vore i det stora hela avpassad efter vad behovet krävde under normala förhållanden. Med hänsyn därtill vore det erforderligt, att åtgärder vidtoges för att säkerställa personaltillgången under exceptionella förhållanden, då en tillfällig utökning av kåren kunde visa sig nödvändig. I detta hänseende hade utredningen funnit lämpligt föreslå inrättandet av en poliskårens reserv. Innebörden av denna anordning skulle vara den, att skyldighet skulle föreligga för polispersonalen att under viss tid efter pensionsåldern stå till förfogande för återinträde i tjänstgöring, i händelse omständigheterna så påkallade. Utredningen hade räknat med att skyldigheten skulle kvarstå, intill dess befattningshavaren uppnådde 65 år. Skyldighetens fullgörande skulle vara beroende p å beslut av Kungl. Maj:t. I händelse Kungl. Maj :t funne läget det kräva, skulle Kungl. Maj :t äga uppdraga åt polisstyrelsen att i erforderlig utsträckning till tjänstgöring inkalla personal från poliskårens reserv. Tjänstgöringen skulle fullgöras lägst i den grad, befattningshavaren innehade vid inträdet i pensionsåldern, och i regel jämväl vid den poliskår befattningshavaren då tillhörde. Till befattningshavaren skulle under tjänstgöringen utgå arvode så bestämt, att hans samlade inkomst av arvode och pension komme att motsvara lönen i den löneklass han tillhörde vid avgången ur tjänst. Skyldigheten att kvarstå i poliskårens reserv skulle icke vara förbunden med någon inskränkning i avseende å rätten att välja bostadsort. Därest anordningen genomfördes, komme en välbehövlig reserv av expeditions- och vakthållningspersonal att tillskapas, varigenom all den aktiva personalen vid behov kunde frigöras för mera krävande göromål. Spörsmålet behandlades endast i ett fåtal av de yttranden, som avgåvos över betänkandet. Poliskammaren i Malmö fann, att den föreslagna åldersgränsen, 65 år, vore väl hög och att skyldigheten i stället borde upphöra vid 62 år. Svenska polisförbundet förutsatte, att avgången polisman, som Nerförts till reserven, vid tjänstgöring å äiiiian ort än bostadsorten komme att, utöver de av utredningen föreslagna löneförmånerna, erhålla särskild ersättning för fördyrade levnadskostnader. Anmärkas må, att för polispersonalen vid poliskåren i Boden stadgats skyldighet att tillhöra poliskårens reserv. I 1947 års allmänna tjänstepenuonsreglemente finnes intaget stadgande, att ordinarie och extra ordinarie uanliga befattningshavare vid kåren tillhörande lönegraden Ca 22, Ce 22 dier lägre lönegrad är efter avgång från tjänsten med ålders- eller förtidspension pliktig att inträda i poliskårens reserv och kvarstå i reserven intill 'yllda 65 år med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl. Maj:t därom förordnar. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g har funnit, att bestämmelser böra inoras, varigenom skyldighet att efter uppnådd pensionsålder tillhöra polistårens reserv föreskrives för den kommunala polispersonalen. De bestäm-

melser i ämnet, som i övrigt föreslagits av 1939 års polisutredning, ha även synts förevarande utredning lämpliga. Utredningen föreslår sålunda, att skyldighet, varom nu är fråga, stadgas för all polispersonal i polisdistrikten. Stadgande härom torde böra intagas i polisreglementet. Det av Svenska polisförbundet framställda anspråket på gottgörelse åt befattningshavare för fördyrade levnadskostnader vid tjänstgöring å annan ort än bostadsorten bör naturligen tillgodoses. Utredningen vill framhålla, att det bör vara fråga om sådana utomordentliga förhållanden, att särskilda åtgärder för poliskårens förstärkning erfordras, för att inkallelse från poliskårens reserv må k u n n a äga rum. Avsked ur reserven före den tidpunkt, då skyldighet att kvarstå i densamma j upphör, bör, om särskilda skäl föreligga, kunna meddelas av Kungl. Maj :t. j Sådant avsked bör icke medföra rubbning i befattningshavarens rätt till pension. Avlönings- och pensionsfrågornas reglering i polislagen.

Tidigare har i förevarande avdelning redogörelse lämnats för de bestämmelser, som för närvarande gälla i avseende å regleringen av befattningsha- jj varnas avlönings- och pensionsförmåner. Av redogörelsen har framgått, att j vad de högre befattningshavarna beträffar praxis rörande fastställandet av löne- och pensionsstater är varierande, i det att Kungl. Maj :t meddelar sådan fastställelse för en del befattningshavare, under det att andra befattningshavares löne- och pensionsstater fastställas av länsstyrelserna (överståthållarämbetet) med stöd av polislagen. U t r e d n i n g e n föreslår, att en enhetlig reglering av förevarande spörsmål äger r u m på det sätt, att de kommunala besluten i avlönings- och pensionsfrågor för samtliga högre befattningshavare skola underställas Kungl. Maj :t för fastställelse. Detta bör sålunda gälla för alla polismästare, polisintendenter, stadsfiskaler, polissekreterare, polisassessorer och polisnotarier. Något stadgande härom i lag eller författning torde icke vara erforderligt. Kungl. Maj :ts befogenhet till dylik prövning och fastställelse torde få anses inrymd i den av Kungl. Maj :t sedan äldre tider utövade rätten att pröva och fastställa av vederbörande stadsmyndigheter unij derställda lönestater för sådana städernas tjänstebefattningar, som äro av vikt för lagskipningen eller eljest av allmän betydelse. Fråga uppkommer härefter, om reglerande bestämmelser böra meddelas i polislagen rörande polispersonalens avlönings- och pensionsförmåner. Utredningen har funnit, att sådana bestämmelser lämpligen böra finnas. Grundvalen för polispersonalens rättigheter i ekonomiskt hänseende bör sålunda alltjämt utgöras av ett stadgande i polislagen om skäliga förmåner i avseende å avlöning och pension. Till detta stadgande bör fogas en föreskrift onf normallönereglementet. Även länsstyrelsernas (överståthållarämbetets) prövning av de kommunala avlönings- och pensioneringsbesluten bör bibehållas; dock att underställning icke skall behöva ifrågakomma i avseende å beslut om avlöningsförmåner, vilka uppfylla normallönereglementets föreskrifter.

165 Beslut om avlöningsförmåner till polispersonal, som icke omfattas av normallönereglementet, eller sålunda till extra icke heltidsanställd personal, skola naturligen alltid underställas. Beträffande pensionsförmånerna gäller, att för närvarande skyldighet i avseende å s. k. familjepension endast stadgas för visst fall. Med hänsyn till den utveckling, som ägt rum på det lönerättsliga området sedan tillkomsten av polislagen, torde skyldigheten i fråga om pensioneringen böra fastställas att gälla såväl tjänste- som familjepension. Såsom utredningen tidigare anfört, skola de extra ordinarie och de ordinarie befattningarna vara förenade med pensionsrätt. I överensstämmelse med nu anförda grunder torde bestämmelser av följande innehåll böra intagas i polislagen: Polispersonalen skall vara tillförsäkrad skäliga avlöningsförmåner samt den extra ordinarie och ordinarie polispersonalen jämväl skäliga tjänstepensions- och familjepensionsförmåner. Beträffande avlöningsförmånerna äro närmare bestämmelser meddelade i ett av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande utfärdat normallönereglemente. Beslut om avlönings- eller pensionsförmåner till polispersonal skall underställas länsstyrelsens (överståthållarämbetets) prövning; dock att beslut om avlöningsförmåner icke behöver underställas, därest förmånerna uppfylla bestämmelserna i normallönereglementet. Finner länsstyrelse, att avlöningseller pensionsförmån icke är skälig, bör länsstyrelsen hos vederbörande polisdistrikt eller kommun göra framställning om rättelse och, därest erforderlig åtgärd ej vidtages med anledning av framställningen, därom förordna. Även vitesföreläggande skall kunna komma till användning. I polislagen bör vidare intagas bestämmelse om den rätt att pensionsförsäkra polispersonalen i statens pensionsanstalt, som skall tillkomma vissa polisdistrikt.

F. Statens deltagande i kostnaderna för polisväsendet. Utredningen har tidigare föreslagit, att statspolisen skall bibehållas vid en omorganisation av polisväsendet. I likhet med vad nu är fallet, bör staten i princip bestrida samtliga kostnader för statspolisen. Staten bör även i fortsättningen bestrida kostnaderna för de särskilda ändamål, som avses dels i de i Bil. E under rubriken statliga utgifter enligt särskilda anslag upptagna riksstatsanslagen och dels i anslaget rörande gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. Vidare böra kostnaderna för rikspolisstyrelsen bäras av staten. Vissa hithörande ersättningsfrågor komma att särskilt behandlas i det följande, varjämte de nu ifrågavarande anslagen komma att ytterligare behandlas i samband med sammanställningen av de statliga kostnaderna för polisväsendet. Till en början skall i förevarande avdelning behandlas frågan om statsbidrag till polisdistrikten.

1. Statsbidrag till polisdistrikten. För närvarande utgår icke statsbidrag till polisväsendet i städerna eller i sådana köpingar, vilka i köpingsbreven ålagts skyldighet att bekosta erforderlig polispersonal, övriga polisdistrikt, d. v. s. de egentliga landsbygdsdistrikten jämte några äldre köpingar, åtnjuta däremot statsbidrag, vilket i huvudsak utgår till polispersonalens avlöning. Till kostnaden för avlöning av befattningshavare, som i polisdistrikt, varom nu är fråga, uppehåller ordinarie befattning, bidrager staten sålunda med hälften. Efter samma grund utgår statsbidrag till kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp samt för sjukvård, som kan tillkomma befattningshavare vid skada, som åsamkats honom i tjänsten. Till kostnaden för avlöning av den, som innehar eller uppehåller icke ordinarie befattning, bidrager staten med en femtedel. Anmärkas må, att det Linnérska förslaget byggde på att staten skulle deltaga i kostnaderna för polisväsendet i samtliga kommuner med en fjärdedel av avlöningskostnaderna, beräknade på grundval av ett minimilönesystem. Bakom detta förslag låg den grundtanken, att polisverksamheten var en uppgift, som krävde samverkan mellan staten och kommunerna, och att staten för den skull icke borde undandraga sig att svara för viss del av kostnaderna. Genom statsbidraget skulle även vinnas, att poliskåren i riket kunde göras mobil i den bemärkelsen, att personalen vid behov komme att stå till förfogande för polisverksamhet jämväl utom den kommun, där den vore anställd. Vid genomförandet av 1925 års polislagstiftning funno sig statsmakterna av ekonomiska skäl förhindrade att följa den Linnérska linjen med ett allmänt statsbidrag. I stället tillämpades den principen, att statsbidrag skulle utgå allenast i den mån kommunerna genom den nya lagstiftningen ålades ökade förpliktelser gentemot polisväsendet. Då reformen i stort sett icke medförde sådan verkan för andra kommuner än landskommunerna — häri inräknade vissa äldre köpingar, vilkas skyldigheter i avseende å polisväsendet motsvarade landskommunernas — begränsades statsbidragssystemet till att omfatta dessa kommuner, medan städerna och huvudparten av köpingarna bibehöllos vid skyldigheten att själva u t a n bidrag från statens sida bekosta sitt polisväsen. Av uttalanden såväl i propositionen som under riksdagsbehandlingen torde emellertid framgå, att m a n icke ansåg spörsmålet om statens och kommunernas inbördes ställning i avseende å kostnaderna för polisväsendet vara slutgiltigt löst genom ifrågavarande lagstiftning. I propositionen framhöll sålunda departementschefen, att det för det dåvarande av statsfinansiella skäl var uteslutet att skrida till ett förstatligande av polisväsendet och icke heller möjligt att avväga ett statsbidrag annorledes än med hänsyn till de ökade krav, som den nya organisationen kunde lägga på vederbörande kommun.

167 Efter 1925 har spörsmålet om kostnadsfördelningen varit föremål för behandling vid upprepade tillfällen. Redan vid 1930 års riksdag väcktes i andra kammaren en motion att bereda åt städer och köpingar statsbidrag till polispersonalens avlönande i likhet med vad som gällde för landskommunerna. I motionen framhölls, dels att städer och köpingar i avseende å statsbidrag till polisväsendet vore försatta i en undantagsställning, vilken i längden vore ohållbar och icke motiverades av dessa kommuners högre skattekraft, och dels att de uppgifter, som åvilade polisväsendet, till övervägande del innefattade ett bevakande av rena statsintressen. Andra kammarens tredje tillfälliga utskott, som behandlade motionen, anförde bland annat, att utskottet väl fann, att en del städer och köpingar med relativt stora kostnader för polisväsendet kunde vara lika berättigade till statsbidrag som många landskommuner. Utskottet ansåg emellertid, att frågan ej skulle bliva löst på ett riktigt sätt på den i motionen anvisade vägen, enär ett schablonmässigt beviljande av anslag till alla k o m m u n e r skulle giva samma förmån åt kommuner med höga och låga skatter. I överensstämmelse med utskottets hemställan beslöt kammaren, att motionen icke skulle föranleda till någon kammarens åtgärd. Vid 1932 års riksdag föreslogs motionsvis i andra kammaren den förändringen i statsbidragsreglerna, att statsbidraget till lönekostnaderna för icke ordinarie befattningshavare på landsbygden skulle utgå efter samma grund som statsbidraget till ordinarie befattningshavare därstädes. Motionen föranledde icke till någon riksdagens åtgärd. Vid 1936 års riksdag väcktes motioner i båda k a m r a r n a med enahanda innehåll, vilka ledde till att riksdagen på förslag av första lagutskottet hemställde till Kungl. Maj:t att föranstalta om utredning angående möjligheten att åvägabringa likställighet i fråga om statsbidrag till avlöning av befattningshavarna i polisdistrikt, varom nu är fråga. Enligt de direktiv, som utfärdats för förevarande utredning, bör utredningen, därest den kommer att förorda ett bibehållande av den kommunala organisationsformen, upptaga statens bidrag till kostnaderna för polisväsendet till allsidig prövning. Det framhålles, att härvid kan ifrågakomma att avväga statsbidraget på sådant sätt, att även vissa städer och köpingar bliva bidragsberättigade. Frågan om statsbidrag till polisväsendet är enligt utredningens mening ett av de viktigaste spörsmål, som föreligga till lösning vid en bibehållen kommunal organisation av polisväsendet. Vid frågans prövning gäller det att i första hand avgöra, vad man vill nå med ett statsbidrag, om man avser att därmed åstadkomma en fördelning mellan staten och kommunerna av kostnadsbördan för polisväsendet eller om m a n avser att genom statsbidraget bereda möjlighet att tillrättalägga de brister, som vidlåda den nuvarande polisorganisationen. Det förra kan sägas vara av mera allmän räckvidd, medan det senare främst är inriktat på ett tillgodoseende av polisorganisationens speciella behov. Att märka är emellertid, att ett bidragssystem, anordnat efter allmänna grunder, alltid jämväl bör vara ägnat att fylla de

168 särskilda anspråk, som ur polisorganisationens synpunkt k u n n a ställas. För ett bidragssystem, grundat på polisorganisationens eget behov, är däremot kostnadsfördelningen av mera underordnad betydelse, ehuru önskvärdheten att i görligaste mån åstadkomma en sådan fördelning naturligen framstår såsom ett intresse även för ett enligt denna princip uppbj'ggt bidragssystem. Vad det nuvarande bidragssystemet angår, gäller att detta icke tillgodoser vare sig kostnadsfördelningen eller behovstäckningen. Efter en omorganisation av polisväsendet i enlighet med utredningens förslag skulle så i ojämförligt mycket högre grad bliva fallet. Såsom tidigare framhållits, har utredningen vid utarbetandet av sitt organisationsförslag utgått från den grundsatsen, att de ingripanden mot polisdistrikten och de förändringar i organisationen, som påkallas för att göra densamma bättre skickad att fullgöra sina uppgifter, icke rimligen låta sig genomföra utan betydande statliga bidrag till polisdistrikten. Utan att statsbidrag utgår, torde sålunda städer och köpingar icke skäligen k u n n a samordnas med andra kommuner till gemensamma polisdistrikt, helst som detta i regel kommer att medföra, att den kommunala beslutanderätten får överlåtas på en förbundsdirektion. Den allmänna mobilitet, som är ämnad att tillämpas beträffande all lokal polispersonal och som utgör en huvudförutsättning för att poliskåren skall erhålla erforderlig effektivitet, torde icke böra åvägabringas annorledes än genom en medverkan från statens sida i form av ett vidgat deltagande i kostnaderna för polisväsendet. De skärpta bestämmelser, som utredningen föreslår i avseende å tillsynen över polisdistrikten och som komma att ställa dessa i ökat beroende av de statliga myndigheterna, böra å sin sida uppvägas av ett ekonomiskt vederlag från statens sida. Genom utfärdandet av ett normallönereglemente för polispersonalen ökas det statliga inflytandet vid bestämmandet av personalens löneförhållanden — en omständighet som jämväl bör beaktas vid behandlingen av frågan om statsbidrag till polisdistrikten. Fullgiltiga skäl föreligga sålunda för att staten ur nu berörda synpunkter bör åtaga sig ökade förpliktelser gentemot polisväsendet. Motiveringen för att staten skall giva bidrag till den kommunala polisorganisationen bör dock i främsta rummet byggas på det förhållandet, att polisverksamhetens upprätthållande är ett gemensamt samhälleligt intresse, en angelägenhet av vikt för riket i dess helhet. Till belysande härav må återgivas följande uttalanden ur 1939 års polisutrednings betänkande: På sätt från skilda håll betonas, är polisverksamhetens upprätthållande en angelägenhet av största vikt för riket i dess helhet. Visserligen är polisverksamheten så till vida lokalt anknuten, att den måste bedrivas med olika intensitet på olika orter, beroende på de skiftande förhållanden som göra sig gällande. En faktor, varav polisverksamheten starkt röner inverkan, är samhällsbildningen; inom områden med tätbebyggelse och befolkningskoncentration uppställa sig ökade krav på polisväsendet. Detta förhållande är gemensamt för alla samhällen. Med hänsyn härtill kunna städer och köpingar icke i polishänseende betraktas för sig, utan skiljelinjen måste dragas mellan å ena sidan samhällena oavsett deras kommunala karaktär och oavsett om de bilda egna kommuner eller icke samt

169 å andra sidan den egentliga landsbygden. Skillnaden består främst däri, att iniOm samhällena kräves en mera regelbunden och utpräglad övervakning än på landsbygden, vartill kommer att samhällsbildningen även medför en stegring av 'kriminalpolisens arbete. Skillnaden är dock en skillnad till graden, icke till arten. I själva verket kan det sägas, att polisverksamheten löper i en stigande kurva alltifrån den egentliga landsbygden genom samhällen av olika storleksklasser och upp till de största städerna. Det går icke att utmärka polisverksamheten på vissa orter såsom varande av företrädesvis lokal natur, ehuru de lokala förhållandena sätta sin prägel på polisverksamheten ur behovssynpunkt. Ingen torde heller vilja göra gällande, att polisverksamhetens karaktär av ett statsintresse skulle vara mindre framträdande inom samhällena än på landsbygden. Till detta kommer, att olika orter och landsdelar till följd av utvecklingen icke längre kunna på samma sätt som under tidigare skeden ses isolerade från varandra. För polisverksamhetens upprätthållande erfordras numera en nära kontakt och samverkan mellan de skilda poliskårerna, och ett eftersättande av nödiga åtgärder till ordningens och säkerhetens tryggande å viss ort kan lätteligen medföra återverkningar å annan ort. Därest statsbidraget är motiverat med hänsyn till att polisverksamheten är en gemensam angelägenhet för riket i dess helhet, k a n enligt förevarande utrednings mening ur denna synpunkt icke gärna följa annat än att bidraget bör utgå till varje polisdistrikt. Varje tanke på en variation i bidraget mellan olika polisdistrikt med hänsyn till hur starkt statsintresset i de särskilda fallen är representerat i polisverksamheten torde k u n n a avvisas på de av 1939 års polisutredning anförda skälen. Emellertid k a n det göras gällande, att en dylik variation skulle vara motiverad ur synpunkten av de förpliktelser gentemot det allmänna, som åläggas polisdistrikten. I detta hänseende må främst beaktas den föreslagna mobiliteten hos poliskårerna. Visserligen äro polismän ur en större kår ofta bättre övade att snabbt rycka in i växlande situationer och miljöer och ha i regel större erfarenhet av alla erforderliga polisiära åtgärder och större vana att samarbeta med andra, men mobiliteten hos en stor poliskår kan procentuellt sett aldrig bliva så stor som i en mindre kår. Härtill kommer, att mobiliteten har sin främsta betydelse för den mera rutinmässiga polisverksamheten inom närliggande områden, i följd varav den större erfarenheten och träningen icke kan vid värdesättningen av mobiliteten tillmätas så stor vikt och betydelse i vanliga fall. Ur mobilitetssynpunkt är det alltså icke orimligt med ett lägre statsbidrag till orter med större poliskårer. Det synes dock utredningen, att en annan synpunkt är av större betydelse i statsbidragsfrågan. Om polisverksamheten till väsentlig del är ett statsintresse, måste det anses skäligt, att det statliga bidraget till denna verksamhet avväges så, att de olika kommunernas medlemmar betungas efter sin förmåga att bära kostnaderna. Ur denna synpunkt synes sålunda mest skäligt med ett statsbidrag, som tager hänsyn till skattekraften i de olika kommunerna på sätt kommunalskatteberedningen i princip föreslagit för olika slag av statliga bidrag till kommunerna. Vid ett på detta sätt avvägt statsbidrag behöver skillnad ej göras mellan stad och landsbygd, enär skattekraften utvisar kommunernas ekonomiska bärkraft oberoende av uttaxeringar för olika kommunala ändamål.

170 Ett generellt statsbidragssystem måste emellertid bliva betydligt mera kostnadskrävande än t. ex. det gällande. Denna synpunkt bör dock ej vara avgörande vid en allsidig behandling av en fråga av sådan vikt som den förevarande. Det må sålunda betänkas vilka fördelar, som härigenom kunna vinnas i fråga om effektivitet hos polisorganisationen, varjämte även med ett dylikt bidragssystem de statliga kostnaderna för denna utomordentligt viktiga samhälleliga verksamhet bliva mycket blygsamma. Såsom av det föregående framgår, kunna ur olika synpunkter skäl anföras till stöd för ett allmänt statsbidrag till polisväsendet. Främst h a r framhållits, att polisverksamheten till sin natur är en uppgift av i hög grad statlig karaktär. På sätt ovan nämnts, har detta förhållande åberopats såsom ett huvudmotiv för ett förstatligande av polisväsendet. Uppenbart torde vara, att förhållandet med desto större skäl kan anföras såsom grund för ett statligt deltagande i kostnaderna för ett kommunalt organiserat polisväsen. Att uppmärksamma är vidare, att sedan 1925 kostnaderna för polisväsendet stigit i sådan omfattning, att det ekonomiska trycket på kommunerna är avse-j värt större för närvarande än vid nämnda tidpunkt. Medan de kommunala; kostnaderna för polisväsendet i riket för sagda år utgjorde omkring 21,9 miljoner kronor, varav för städerna 19,3 miljoner kronor och för landsbygden — inklusive köpingarna — 2,6 miljoner kronor, uppgingo motsvarande kostnader för år 1948 enligt Bil. E till i runt tal 83,5 miljoner kronor, varav för städerna 64,i miljoner kronor, för köpingarna 2,7 miljoner kronor och för landsbygden 16,7 miljoner kronor. 1 Denna kostnadsökning ställer sig naturligen särskilt betungande för de kommuners del, vilka ha att själva bekosta sitt polisväsen, d. v. s. städerna och de med dem jämställda köpingarna. Då ett generellt statsbidragssystem principiellt kommer att medföra den förändringen i nuvarande system, att städerna och berörda köpingar inordnas i bidragssystemet, föreligger även ur nu berörda förhållanden ett starkt skäl; för anordnandet av ett efter allmänna och enhetliga grunder uppbyggt sådant system. Härvid torde böra märkas, att departementschefen i 1925 å r s ; proposition bl. a. anförde, att lika litet som en utvidgning av de kommunala förpliktelserna gentemot polisväsendet i och för sig kunde giva upphov till någon rätt till bidrag av statsmedel, lika litet syntes den omständigheten, att städer och vissa köpingar redan vore pliktiga att själva bekosta sitt polisväsen, innebära något hinder för att staten lämnade bidrag; i båda avseendena borde avgörandet träffas enligt billighetsgrunder och under beaktande av statsfinansiella förhållanden. De allmänna statsbidragssystem, som för närvarande finnas i riket, äro i två fall byggda på skattekraften, nämligen bidrag till folkskolebyggnader och| till anordnande av skolmåltider. Dessutom äro kommunernas bidrag till den allmänna folkpensioneringen graderade efter skattekraften. Andra statsbidrag utgå med viss procent å kostnaderna eller med vissa bestämda belopp e. dyl. 1 I uppgifterna för städerna och köpingarna ingå kostnaderna jämväl för åklagarväsendet. Kostnaderna äro bruttokostnader, d. v. s. utan avdrag av statsbidrag eller ersättningar för reservpolis, passkontroll m. m. Däremot har från 1948 års kostnader avdragits vad som uppburits för statspolisen.

171 Anmärkas må, att socialvårdskommittén i sitt i april 1950 framlagda betänkande ang. lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950: 11) föreslagit ett efter skattekraften utgående statsbidrag till kommunerna för dessas kostnader för socialhjälp m. m. I detta sammanhang må vidare nämnas, att åt den genom Kungl. Maj :ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillsatta allmänna statsbidragsutredningen uppdragils att — sedan en inventering gjorts av förekommande statsbidragsbestämmelser — söka uppdraga allmänna riktlinjer för statsbidragets ändamålsenliga utformning för skilda slag av statsunderstödd verksamhet. Beslut om statsbidrag till anordnande av skolmåltider fattades vid 1946 års riksdag, och i ämnet gäller en Kungl. kungörelse den 28 juni 1946 (SFS nr 553). Enligt denna utgår bidraget på ett visst underlag, som utgör 60 öre per måltid (i undantagsfall högre). Bidraget utgår med två tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag för året understiger 50 skattekronor per invånare. Kungl. Maj :t kan, då synnerliga skäl därtill äro, medgiva högre procentsats. Även till inventariekostnad, beräknad på visst sätt, utgår bidrag efter samma skala. Högre procentsats än enligt huvudregeln skall ifrågakomma främst för ekonomiskt svagt ställda kommuner med ett barnantal, som procentuellt sett väsentligt överstiger medeltalet för riket. Bestämmelserna grunda sig på förslag av befolkningsutredningen i dess betänkande om skolmåltiderna (SOU 1945:47). Utredningen utgick från förhållandena i en s. k. normalkommun. Som sådan betecknades kommun med 10 skattekronor per invånare (normalskatteunderlag). I hithörande proposition framhöll departementschefen, att normalskatteunderlaget framdeles borde bliva föremål för omprövning, så snart ändrade förhållanden gåve anledning därtill. Anmärkas må, att socialvårdskommittén uppbyggt sitt förslag om statsbidrag till socialhjälp på ett sådant system, att förskjutningarna i det faktiska normalskatteunderlaget för riket skola k o m m a att i princip automatiskt återverka på statsbidraget. Enligt u t r e d n i n g e n s uppfattning tala otvivelaktigt vissa skäl till förmån för det av socialvårdskommittén framlagda förslaget till statsbidragsbestämmelsernas utformning. Utredningen har dock ansett det lämpligast att bygga på de principer, som kommit till uttryck i nu gällande regler angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider. Utredningen har därvid bland annat beaktat, att detta är ett av statsmakterna redan godtaget system, varjämte utredningen ansett sig icke böra i avvaktan på resultatet av den allmänna statsbidragsutredningens arbete förorda ett på nya principer grundat statsbidragssystem. Utredningen föreslår sålunda den huvudregeln, att statsbidrag till kostnaderna för polisväsendet skall utgå för kalenderår i förhållande till visst bidragsunderlag, som belöper å året, med två tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed polisdistriktets skatteunderlag för året understiger 50 skattekronor per invånare. Enligt denna regel skulle emellertid intet bidrag utgå till distrikt med ett skatteunderlag av

172 50 eller flera skattekronor och bidraget vid ett skatteunderlag n ä r m a s t under 50 skattekronor skulle vidare bliva mycket obetydligt. Först vid ett underlag av 45 skattekronor skulle bidraget sålunda uppgå till 10 procent. Med hänsyn till de ökade förpliktelser, som polisdistrikten åläggas gentemot staten vid ett genomförande av utredningens förslag, kan det icke anses lämpligt, att statsbidraget sättes alltför lågt eller till och med helt uteblir. Utredningen föreslår därför, att huvudregeln kompletteras med en bestämmelse av innehåll, att statsbidraget icke till något polisdistrikt skall understiga 10 procent av bidragsunderlaget. Vid bestämmandet av antalet skattekronor per invånare bör hänsyn tagas till det antal skattekronor och skatteören, som enligt kommunalskattelagen påförts de skattskyldiga i taxeringslängd för det år, statsbidraget avser, med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg. Den folkmängd, vartill skatteunderlaget skall ställas i relation, bör vara folkmängden vid samma års ingång. För de gemensamma polisdistriktens del kommer skatteunderlaget per invånare att motsvara relationen mellan sammanlagda antalet skattekronor och folkmängden i distriktens kommuner. I anslutning till vad som gäller för statsbidrag till skolmåltiderna, anser utredningen vidare, att möjlighet även bör öppnas för polisdistrikt att i särskilda fall och då synnerliga skäl äro för handen efter beslut av Kungl. Maj :t erhålla statsbidrag med högre procent än som skulle följa av de allmänna regierna. Även i nu förevarande fall bör det dock endast vara fråga om ekonomiskt svagt ställda kommuner. Såsom ytterligare förutsättning bör gälla, att kostnaderna för polisdistriktets polisväsen äro väsentligt större än vad som regelmässigt brukar vara fallet inom polisdistrikt av motsvarande storlek och typ. Det procentuella bidraget skall, såsom förut framhållits, utgå på visst bidragsunderlag. För bidragsunderlagets fastställande böra gälla följande huvudprinciper. Bidragsunderlaget bör beräknas på ett sådant sätt, att statsbidraget kommer att medföra verklig lättnad i polisdistriktens utgifter. Vidare bör det beräknas efter grunder, som icke vålla svårighet i tillämpningen. Ur budgetssynpunkt bör bidragsunderlaget slutligen vara så beskaffat, att det kan på förhand bestämmas med erforderlig noggrannhet. De övervägande kostnaderna för polisdistrikten utgöras av lönekostnader. Dessa böra i den omfattning nedan närmare angives utgöra bidragsunderlag. Av övriga kostnader har utredningen i tidigare sammanhang behandlat frågan om statens deltagande i pensioneringskostnaderna. Till dessa kostnader bör hänsyn icke tagas vid fastställande av bidragsunderlaget. De återstående kostnaderna utgöras företrädesvis av lokalkostnader, kostnader för anskaffning av inventarier och utrustning samt olika slag av löpande omkostnader. Dessa kostnader upptagas i de kommunala staterna efter skilda metoder, främst beroende på olika organisationssystem för kostnadernas bestridande. Någon kontroll från statens sida av kostnadernas skälighet i och för sig skulle näppeligen kunna utövas. Vissa av kostnaderna äro för övrigt i åtskilliga kommuner av gemensam natur för flera för-

173 valtningsgrenar, vilket förhållande ytterligare skulle försvåra uppskattningen av dem. Med hänsyn till dessa förhållanden torde några allmängiltiga grunder för deras beräkning såsom bidragsunderlag svårligen kunna fastställas. De böra därför icke tagas i betraktande vid bidragsunderlagets bestämmande. På grund av nu anförda skäl har utredningen funnit, att allenast lönekostnader böra bilda underlag för det allmänna statsbidraget. Lönekostnaderna kunna uppdelas i tre huvudkategorier, nämligen lönekostnader för de högre befattningshavarna, för polispersonalen och för kontors- och biträdespersonalen. Lönekostnaderna för de högre befattningshavarna utgöra i åtskilliga fall icke enbart kostnader för polisväsendet utan jämväl för åklagarväsendet. Detta är sålunda fallet i städer, där stadsfiskal tillika är polischef. Även inom städer, där polisväsendet i princip är skilt från åklagarväsendet, finnas i en del fall befattningar, vilka äro av gemensam natur. I fråga om städer med skild organisation för polis- och åklagarväsendet kan för övrigt påpekas, att flertalet högre befattningshavare helt eller delvis tjänstgöra i poliskammare, och att denna myndighet fullgör åtskilliga göromål, som eljest skolat ankomma på annan kommunal myndighet. En rättvis fördelning av lönekostnaderna för de högre befattningshavarna mellan polisväsendet och annan kommunal verksamhet skulle svårligen kunna åstadkommas. Detsamma torde i viss utsträckning gälla för lönekostnaderna till kontors- och biträdespersonalen. I vart fall skulle vid en sådan fördelning uppkomma åtskilliga ovissa moment, vilka skulle vålla svårighet vid statsbidragsreglernas tillämpning. Utredningen har för den skull stannat vid att bidragsunderlaget bör hänföra sig till lönekostnaderna för polispersonalen. Härigenom uppnås jämväl viss överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för statsbidraget till landsbygdens polisväsen. Ur skilda synpunkter har utredningen funnit det påkallat, att särbestämmelser meddelas rörande lönekostnadernas beräkning. Dessa bestämmelser äro följande: 1) Lönekostnaderna skola i princip beräknas med stöd av normallönereglementet. Detta innebär, att lönen för varje befattning skall beräknas enligt den lönegradsplacering i det statliga avlöningsreglementet, som normallönereglementet upptager. Därest lönen för viss befattning fastställts till lägre belopp än vad som skulle följa av reglementet, bör dock allenast det fastställda lönebeloppet ingå i bidragsunderlaget. För befattning, som icke lönegradsplacerats i reglementet, bör länsstyrelsen (överståthållarämbetet) i samband med fastställande av lönebeslut för befattningen jämväl fastställa den lönegrad, efter vilken bidragsunderlaget för befattningen bör beräknas. Beträffande extra fjärdingsman bör länsstyrelsen på motsvarande sätt i samband med fastställande av lönebeslut bestämma det belopp, som skall utgöra bidragsunderlag. 2) Bidragsunderlaget skall grundas på det antal befattningar, ordinarie och icke ordinarie, som finnas upptagna på stat vid ingången av det kalenderår, bidraget avser. Hänsyn bör dock tagas till under bidragsåret inträffad förändring i personalstaten; dock endast därest förändringen i vederbör-

174 lig ordning vunnit giltighet. Kostnad för allenast tillfällig polishjälp skall sålunda icke ingå i bidragsunderlaget. Endast därest befattning finnes upptagen å den fastställda personalstaten, skall lönekostnaden utgöra bidragsunderlag. Däremot är det icke erforderligt, att befattning är heltidsbefattning. 3) Bidragsunderlaget skall beräknas schematiskt med utgångspunkt från att samtliga befattningshavare tjänstgjort å sina respektive befattningar hela året eller den del av året, som befattningarna funnits inrättade. Man skall med andra ord utgå från befattningarna, icke från befattningshavarna. I vissa fall skulle emellertid en strikt tillämpning av denna regel medföra obillighet för visst polisdistrikt, särskilt om befattningshavare på grund av sjukdom varit tjänstledig längre tid och vikarie uppehållit hans befattning. På grund härav bör vid av sjukdom förorsakad tjänstledighet, vilken varat minst sex månader, för tid utöver dessa sex månader i bidragsunderlaget inräknas såväl befattningshavares som vikaries löner, båda beräknade i enlighet med normallönereglementet, dock allenast så vitt tjänstledigheten nödvändiggjort utökning av poliskåren. För tid, varunder vikarie i övriga fall tjänstgjort, skall alltså lönen för befattningshavaren, beräknad som om han tjänstgjort på befattningen, utgöra bidragsunderlag. 4) Vid bidragsunderlagets beräknande bör för förenkling av bidragssystemet hänsyn icke tagas till de individuella växlingarna i löneklasser hos de lönegradsplacerade befattningarna. Detta medför, att enhetliga regler måste meddelas i detta hänseende. Med hänsyn till befordringsförhållandena torde man böra räkna med, att ett stort antal av de ordinarie befattningshavarna i de olika tjänstegraderna ständigt kommer att vara placerat i högsta löneklassen. På grund härav och då, såsom tidigare framhållits, vikarieersättningar icke i allmänhet skola tagas i betraktande vid bidragsunderlagets fastställande, bör beräkningen av lönekostnaden för ordinarie personal ske med tillämpning av högsta löneklassen i vederbörande lönegrad. För icke ordinarie personal bör å andra sidan med hänsyn till att denna personal jämförelsevis snart förvärvar ordinarie anställning bidragsunderlaget beräknas enligt lägre löneklass. Främst för åstadkommande av en så enkel regel i detta hänseende som möjligt bör beräkningen beträffande dessa befattningshavare grundas på lägsta löneklassen för extra ordinarie befattningshavare. Oavsett om befattningshavare är extra eller extra ordinarie och oavsett befattningshavarnas lönegrads- eller löneklassplacering, bör sålunda lönen i bidragshänseende beräknas efter lägsta löneklassen för extra ordinarie befattningshavare. All beräkning bör naturligen ske efter den ortsgrupp, till vilken befattningshavarens stationeringsort är hänförd. Av vad ovan anförts torde framgå, att bidragsunderlaget i regel kommer att framgå därigenom, att antalet befattningar i de olika lönegraderna multipliceras med årslönerna i vissa löneklasser. Uträkningen av bidragsunderlaget blir sålunda i allmänhet en jämförelsevis enkel åtgärd. Med årslönen förstås vad som under bidragsåret enligt vederbörande löneklass utgått i grundlön jämte av levnadskostnadernas växlingar beroende tillägg. Även

175 kallort stillägg och enslighetstillägg böra i förevarande hänseende anses ingå i årslönen. Genom att bidragsunderlaget skall beräknas på grundval av normallönereglementet, erhålla statsmakterna möjlighet att utöva erforderlig kontroll över bidragets skälighet. I detta hänseende kan jämväl åberopas, att beslut om förändringar i personalstaterna skola underställas länsstyrelserna för fastställelse. Såsom tidigare framhållits, torde det vidare kunna antagas, att statsbidragets anslutning till normallönereglementet kommer att underlätta upprätthållandet av den lönenivå, som framgår av n ä m n d a reglemente. Utredningen kommer härefter att till behandling upptaga vissa speciella frågor om beräkningen och fördelningen av statsbidraget. Såsom under behandlingen av den lokala organisationen anförts, föreslår utredningen, att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt, men att Kungl. Maj :t skall äga att för särskilda fall förordna om uppdelning på olika polisdistrikt av åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. I polisdistrikt, som omfattar mer än en kommun, skall i princip bildas kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande, dock att länsstyrelse skall äga rätt att under vissa förhållanden medgiva kommunerna rätt till befrielse från skyldigheten att bilda kommunalförbund. Inom gemensamt polisdistrikt, där kommunalförbund icke finnes, skall avtal träffas mellan kommunerna rörande de av gemenskapen föranledda frågorna. Beträffande anställningsförhållandena i de gemensamma polisdistrikten föreslås, att befattningshavarna i distrikt med kommunalförbund skola anställas hos polisdistrikten, medan befattningshavarna i distrikt, där kommunalförbund icke bildats, skola anställas hos kommunerna för tjänstgöring inom vederbörande polisdistrikt. Beräkningen av statsbidraget i vad avser polisdistrikt, som består av viss kommun, torde icke vidare behöva här behandlas. Beträffande polisdistrikt, som utgöres av endast del av kommun, föreslår utredningen, att statsbidraget beräknas med utgångspunkt från skatteunderlaget per invånare inom kommundelen i stället för från motsvarande underlag för hela kommunen. För beräkningen av statsbidraget till polisdistrikt, bestående av flera kommuner, k u n n a flera möjligheter länkas. Man kan fördela distriktets sammanlagda lönekostnader (beräknade på sätt ovan angivits) mellan kommunerna efter personalens tjänstgöringsorter, så att varje kommun ur statsbidragssynpunkt anses svara för de lönekostnader, som belöpa å den inom kommunen tjänstgörande eller företrädesvis tjänstgörande personalen (bidragsunderlaget = lönekostnadsandel efter tjänstgöringsorten). Man kan även fördela lönekostnaderna mellan kommunerna efter folkmängdstalet, så att varje k o m m u n anses svara för så stor andel av de samlade lönekostnaderna för distriktet, som belöper på kvoten mellan kommunens och distriktets folkmängd (bidragsundcrlaget = lönekostnadsandel efter folkmängd). Vidare kan man fördela lönekostnaderna efter antalet skattekronor per kommun, så att varje kommun anses svara för så stor andel av de samlade lönekostnaderna för distriktet, som belöper på kvoten mellan

176 k o m m u n e n s och d i s t r i k t e t s s k a t t e k r o n o a n t a l (bidragsunderlaget = lönekostnadsandel efter skattekraften). G e m e n s a m t för de t r e n u n ä m n d a alt e r n a t i v e n — flera s å d a n a a l t e r n a t i v k u n n a m å h ä n d a u t a r b e t a s — är, a t t l ö n e k o s t n a d e r n a först f ö r d e l a s m e l l a n d e i d i s t r i k t e t i n g å e n d e k o m m u n e r n a , v a r e f t e r v a r j e k o m m u n e r h å l l e r b i d r a g å sin a n d e l a v k o s t n a d e r n a enligt d e n b i d r a g s p r o c e n t , s o m u p p k o m m e r för k o m m u n e n . E t t y t t e r l i g a r e a l t e r nativ är emellertid, att statsbidraget b e r ä k n a s p å distriktets s a m m a n l a g d a l ö n e k o s t n a d e r och a t t b i d r a g s p r o c e n t e n u t r ä k n a s efter m e d e l t a l e t s k a t t e k r o n o r p e r i n v å n a r e i n o m p o l i s d i s t r i k t e t (bidragsunderlaget = distriktets sammanlagda lönekostnader). F ö r a t t å s k å d l i g g ö r a , h u r de olika a l t e r n a t i v e n v e r k a , k o m m e r h ä r ett exe m p e l a t t l ä m n a s p å h u r b e r ä k n i n g e n a v s t a t s b i d r a g e t skulle u t f a l l a enligt ett v a r t a v de fyra a l t e r n a t i v e n i n o m e t t p o l i s d i s t r i k t , b e s t å e n d e a v k ö p i n g e n A s a m t de b å d a l a n d s k o m m u n e r n a B o c h C. F ö l j a n d e f ö r h å l l a n d e n f ö r u t s ä t t a s r å d a i d e olika k o m m u n e r n a , s o m a l l a ä r o p l a c e r a d e i o r t s g r u p p 2. Kommun

Personal, stationerad inom vederbörande kommun

Antal Folkmängd skattekronor

1 överkonstapel, 3 konstaplar 2 fjärdingsman 2 fjärdingsman

3 500 3 600 4 200

B e r ä k n i n g a r n a av s t a t s b i d r a g e t s k u l l e u n d e r a n g i v n a gestalta sig p å f ö l j a n d e s ä t t enligt de o l i k a a l t e r n a t i v e n : Polisdistriktet tillhörande kommuner

A B C

A B C

A B C

Skattekronor per invånare

Bidragsunderlaget 15 10 8

Statsbidragets procentuella del av bidragsunderlaget

Bidragsunderlag

lönekostnadsandel efter 70 30156 80 14 088 84 14 088 58 332

Statsbidrag

53 500 34 500 34 300 förutsättningar

Kommunandel

tjänstgöringsorten. 21109 9 047 11270 2 818 11834 2 254 44 213 14119

Bidragsunderlaget == lönekostnadsandel efter 15 70 18 067 10 80 18 584 8 84 21681 58 332

folkmängden. 12 647 5 420 14 867 3 717 18 212 3 469 45 726 12 606

Bidragsunderlaget 15 10 8

skattekraften. 17 862 7 655 13164 3 291 13 742 2 618 44 7( 13 564

= lönekostnadsandel efter 70 25 517 80 16 455 84 16 360 58 332

Bidragsunderlaget = distriktets sammanlagda 11

58 332

lönekostnader. 45 499

12 833

177 Såsom av sammanställningen framgår, bliva i det valda exemplet differenserna i statsbidragets storlek icke särskilt stora enligt de olika alternativen. Det är dock antagligt, att exempel kunna givas på polisdistrikt, där statsbidraget skulle variera i högre grad än vad nu visats. Några mera betydande variationer vid en beräkning för rikets samtliga polisdistrikt torde dock icke vara att förvänta. I detta sammanhang må nämnas, att inom utredningen företagits beräkningar av de statsbidrag, som enligt de fyra alternativen skulle utgå till polisdistrikten i Blekinge län. Beräkningarna, som endast äro översiktliga, giva vid handen, att av de beräknade avlöningskostnaderna till polispersonalen i länet, omkring 866 000 kronor, skulle enligt de olika alternativen, i den ordning de ovan upptagits, i statsbidrag komma att utgå i runda tal 564 000, 568 000, 566 000 och 568 000 kronor. Vid övervägande av nu förevarande spörsmål har u t r e d n i n g e n funnit avgörande skäl föreligga för det sist upptagna alternativet, eller att bidragsunderlaget bör utgöra polisdistriktets sammanlagda lönekostnader. För detta ståndpunktstagande har utredningen särskilt funnit det förhållandet tala, att personalen i distrikt med kommunalförbund, d. v. s. i det övervägande antalet gemensamma distrikt, kommer att vara anställd hos vederbörande polisdistrikt. Enligt utredningens mening föreligger dock icke anledning att föreslå annan beräkningsgrund för statsbidraget i sådana gemensamma polisdistrikt, där kommunalförbund icke bildats. Enligt det sålunda valda systemet kommer att till varje polisdistrikt utgå ett för de däri ingående kommunerna samfällt statsbidrag, och ett polisdistrikts nettokostnad uppkommer genom att de samlade utgifterna minskas med detta statsbidrag. Varje kommuns kostnad för polisväsendet framkommer i sin tur därigenom, att polisdistriktets nettokostnad fördelas på kommunerna. Enligt polislagen gäller, att fördelningen av kostnaderna mellan kommunerna i gemensamma polisdistrikt skall ske efter polispersonalens sannolika användning i de särskilda delarna av polisdistriktet. Vidare stadgas, att om överenskommelse i detta hänseende icke kan träffas, skall det ankomma på länsstyrelsen att avgöra tvisten. Av den tidigare lämnade redogörelsen för den nuvarande organisationen framgår, att olika beräkningsmetoder kommit till användning vid kostnadsfördelningen i de gemensamma polisdistrikt, som för närvarande finnas. Utredningen har icke funnit lämpligt att föreslå någon enhetlig beräkningsgrund för kostnadsfördelningen utöver den allmänna bestämmelsen i polislagen. Inom ramen för denna bestämmelse, vilken sålunda fortfarande bör gälla, böra kommunerna äga frihet att avtala om grunderna för kostnadsfördelningen. Därest enighet icke kan uppnås mellan kommunerna, bör det ankomma p å länsstyrelsen att besluta i saken. Förbundsordning eller avtal bör innehålla föreskrift om kostnadsfördelningen mellan kommunerna. Rekvisition av statsbidrag bör avgivas till länsstyrelsen efter bidragsårets utgång och så snart vederbörliga uppgifter för statsbidragsprocentens fastställande föreligga. För gemensamma polisdistrikt bör direktionen, där kommunalförbund finnes, handhava rekvisitionen. Direktionen bör efter i 12—502106

178 förbundsordningen angivna grunder verkställa kostnadsfördelningen mellan kommunerna. I sådana gemensamma polisdistrikt, där kommunalförbund icke finnes, böra kommunerna uppdraga åt viss kommun att handhava dessa uppgifter. Bestämmelse härom bör intagas i avtalet mellan kommunerna. För närvarande äger polisdistrikt utfå förskott å statsbidrag till polisväsendet endast i vad gäller kostnaderna för tillhandahållandet av statspolis. Bestämmelserna återfinnas i 9 § kungörelsen ang. statsbidrag till polisväsendet (SFS 532/1932). Utredningen anser, att förskott för kostnaderna för statspolisen jämväl i fortsättningen bör utgå. Med hänsyn till storleken av de belopp, som enligt utredningens förslag till allmänt statsbidragssystem skola tillfalla polisdistrikten, föreslår utredningen, att förskott även må utgå å det allmänna statsbidraget. Utredningen vill härutinnan — efter mönster av de bestämmelser, som gälla angående statsbidrag till anordnande av skolmåltider — föreslå, att länsstyrelse på rekvisition skall äga utbetala förskott med 40 procent av det statsbidragsbelopp, som kan beräknas utgå för bidragsåret. Rekvisition å förskott bör ingivas till länsstyrelsen senast den 1 maj nämnda år, varefter förskottet bör utbetalas senast den 1 juli samma år. Till belysande av de ekonomiska verkningarna av utredningens förslag till statsbidragssystem har utredningen upprättat följande tablå.

SkatteKommuner eller grupper kronor per inav kommuner vånare

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Övr. städer med mer än 20 000 inv Övr. städer Köpingar Landskommuner Summa kronor

Kommunala Beräknade utgifter avlöningsför poliskostnader ( = bidrags- och åklagarväsendet underlaget) 1948

Statsbidrag

Statsbidragets procentuella del av de i kol. 4 det i kol. upptagna 3 upp- kommunala tagna bi- utgifterna dragsför polisunder- och åklagarlaget väsendet

41 34 31 27 30

12 345 732

20 917 392

2 222 232

5 499 084

8 429 767

1 759 707

2 854 416

4 598 498

1 084 678

1100 508

1 747 553

506 234

845 448

1 452 540

338 179

18 32 38 46 40

27 26 23 15

9 422 472

14 700 804

4 334 337

8 289 576

12 210 731

3 978 996

1 821 048

2 735 531

983 366

11 984 796

16 721 695

8389 357

54163 080

83 514 511 23 597 086

10-62 20-87 23-59 28-97 23-28 29-48 32-59 35-95 50-17

Av tablån framgår, att det generella statsbidraget till polisdistrikten enligt utredningens förslag kan — med utgångspunkt från de förhållanden, vara tablån är grundad — beräknas uppgå till en årlig summa av i runt tal 23,6 miljoner kronor. Till upplysning om beräkningsgrunderna i tablån må anföras följande. Vid upprättandet av tablån har — utom i vad avser de separat behandlade fem

179 största städerna — hänsyn icke kunnat tagas till indelningen i polisdistrikt. Beräkningarna ha sålunda företagits med varje i sammanställningen upptagen grupp, betraktad såsom en helhet. Angivna förhållande torde dock icke böra tillmätas större vikt vid bedömandet av det belopp, vartill statsbidraget kan beräknas uppgå. Beräkningarna av antalet skattekronor per invånare grunda sig på antalet skattekronor enligt 1948 års taxeringar och folkmängden den 1 januari 1948. Uppgifterna om de kommunala utgifterna för polisoch åklagarväsendet 1948 grunda sig på det uppgiftsmaterial, som redovisats i Bil. E under rubrikerna städer, köpingar och landsbygden. Härav följer, att i dessa utgifter väl ingår statsbidraget till reservpolisorganisationen jämte statsbidraget till landsbygdens polisväsen men däremot icke kommunernas utgifter för statspolisorganisationen. Beträffande lönekostnaderna (bidragsunderlaget) har i sammanställningen räknats med personalorganisationen i riket den 1 januari 1949, dock att icke vare sig personalen vid statspolisen, vid den statliga poliskåren i Boden eller vid den s. k. Kalixpolisen medräknats. Ej heller har i sammanställningen räknats med de tre polismännen för hela rikets behov liksom icke heller med de sex statsavlönade icke ordinarie konstaplarna i riket (jämför anmärkningarna till Bil. A). Rörande de i Bil. A redovisade 350 extra fjärdingsmannen har här räknats med att dessa ur statsbidragssynpunkt komma att motsvara 150 ordinarie fjärdingsman. De i Bil. A upptagna 87 tillfälliga konstaplarna ha icke beaktats i tablån. Beträffande beräkningen av lönekostnaderna har för de olika tjänstegraderna räknats med den lönegradsplacering, som utredningen föreslagit enligt normallönereglementet. Inom de olika lönegraderna har räknats med de löneklasser, som föreslagits skola utgöra utgångspunkt för bidragsunderlagets bestämmande. Till dyrortsgrupperingen har hänsyn tagits; dock att för de olika grupperna av kommuner beräknats en viss medelortsgrupp för gruppen. I förevarande sammanhang må slutligen framhållas, att — med bibehållande av det föreslagna systemet i övrigt — ändring av bidragets storlek kan åstadkommas genom olika variationer av bidragsprocenten i dess förhållande till bidragsunderlaget. Utredningen har även utarbetat ett bidragssystem, anordnat efter det gällande systemets principer. Detta system kan sålunda sägas bygga vidare på den 1925 inslagna vägen, att staten bör lämna gottgörelse till kommunerna, allteftersom dessa åläggas ökade förpliktelser gentemot polisväsendet. De största nackdelarna för det praktiska polisarbetet äro förenade med att städer och därmed jämställda köpingar icke kunna förenas med kringliggande landsbygd till gemensamma polisdistrikt. Såsom utredningen i annat sammanhang närmare framhållit, bör polisdistriktsindelningen sammanfalla med indelningen i åklagardistrikt. Här föreligger ett oavvisligt behov att kunna ålägga städer och köpingar skyldighet att inorganiseras med sina grannkommuner i gemensamma polisdistrikt. En annan brist i den nuvarande organisationen, som framstår såsom särskilt påfallande, är den instängdhet inom

180 de kommunala gränserna, som framför allt gör sig gällande i fråga om personalens tjänstgöring. Beträffande personalen i de städer och köpingar, som j ä m t e andra kommuner skola bilda åklagardistrikt, kommer visserligen i vad angår polisverksamheten inom dessa distrikt erforderlig mobilitet att åvägabringas genom samordningen i polisdistrikt. Behov föreligger emellertid att — i likhet med vad som gäller för personalen i landskommunerna — göra personalen i dessa städer och köpingar tillgänglig för polisverksamhet jämväl utanför vederbörande polisdistrikt, då så påkallas av tillfälligt uppkommande behov. På samma sätt bör även personal från städer och köpingar, som bilda eller komma att bilda egna polisdistrikt, kunna tillfälligtvis utnyttjas utom vederbörande städer och köpingar. Dessa samordningsoch mobilitetsspörsmål kräva för sin lösning, att städerna och köpingarna åläggas härav betingade skyldigheter att ingå i polisdistrikt och att tillhandahålla personal för polisverksamhet utom kommunerna. För de ökade förpliktelser, som härigenom komma att åvila dessa kommuner, böra de beredas ersättning av statsmedel. Beträffande det närmare anordnandet av en dylik ersättning får utredningen anföra följande. Vad landskommunerna beträffar gäller för närvarande, att länsstyrelse äger mot kommuns vilja till gemensamma polisdistrikt sammanföra sådana, till samma landsfiskalsdistrikt hörande kommuner allenast, därest det för polisverksamhetens behöriga upprätthållande finnes särskilt påkallat. För dessa kommuner kommer den föreslagna bestämmelsen, att åklagardistrikt skall utgöra polisdistrikt, att medföra ovillkorlig skyldighet att bilda polisdistrikt tillsammans med övriga, till vederbörande åklagardistrikt hörande kommuner, vare sig dessa utgöras av landskommuner, städer eller köpingar. Detta förhållande bör emellertid icke i och för sig medföra ändring i de regler, som gälla beträffande statens deltagande i kostnaderna för polisväsendet i landskommunerna. Ej heller bör av andra skäl anledning föreligga att i princip frångå dessa regler, såvitt gäller bidraget till ordinarie befattningshavare. Vad de extra befattningshavarna angår, synes däremot — med hänsyn till att det extra fjärdingsmanssystemet kommer att ställas på avskrivning — skäl icke förefinnas att bibehålla den skillnad i fråga om bidragsprocentens storlek, som för närvarande tillämpas, utan bör bidraget till de extra befattningshavarnas lönekostnader utgå efter samma grund som bidraget till lönekostnaderna för de ordinarie befattningshavarna. Nu ifrågavarande bidragssystem utgår sålunda från att landskommunerna — och de med dem jämställda köpingarna — skola erhålla ett 50-procentigt bidrag till lönekostnaderna för all polispersonal. Efter samma grund bör bidraget utgå till sådana städer och köpingar, vilka till följd av samordningen och mobiliteten åläggas i allt väsentligt samma förpliktelser som landskommunerna. Härutinnan bör det främst vara mobilitetsbehovet, som bör vara avgörande. Vad mindre städer och köpingar beträffar, synes behov föreligga att göra poliskårerna mobila i samma utsträckning, som gäller för polispersonalen i

181 landskommunerna. Mobilitetsbehovet kan dock sägas avtaga relativt alltefter poliskårernas storlek, eller med andra ord, ju större en poliskår är, desto mindre procentuell andel av densamma kan förväntas behöva tagas i anspråk för polisverksamhet utom kårens regelbundna tjänstgöringsområde. Detta förhållande motiverar en motsvarande procentuell nedsättning av statsbidraget. Hur långt statsbidragssystemet bör sträcka sig, är naturligen en fråga, som omedelbart sammanhänger med spörsmålet om hur långt kravet på en vidgad mobilitet bör sträcka sig. Utredningen har utgått ifrån, att de större städerna icke böra omfattas av systemet, utan att detsamma i stället bör för dessa städers vidkommande kompletteras med en reservpolisorganisation. Då det gäller att med ledning av dessa allmänna synpunkter närmare utforma bidragssystemet, har utredningen ansett lämpligheten kräva, att systemet anordnas efter sådana grunder, att dess tillämpning i praktiken ställer sig så enkel som möjligt. Härvid har, vad städerna och de med dem jämställda köpingarna angår, folkmängdstalet ansetts vara den faktor, som bör vara vägledande vid ett uppbyggande av bidragsskalan. Gränslinjen för det 50-procentiga bidraget kan naturligen tänkas dragen vid olika befolkningstal, beroende på h u r långt man anser, att behovet av full mobilitet hos poliskårerna sträcker sig. Erfarenheten torde emellertid utvisa, att sådan mobilitet är av förhållandena påkallad beträffande poliskårerna i städer och köpingar av en storleksordning upp till omkring 5 000 invånare. Systemet har därför byggts på den principen, att städer och köpingar, vilkas folkmängd icke överstiger nämnda siffra, skola i bidragshänseende jämställas med landskommunerna. För andra städer och köpingar, som skola omfattas av systemet, skall bidraget utgå efter en i förhållande till folkmängdstalets ökning fallande skala. Efter övervägande av olika på frågan inverkande omständigheter har utredningen stannat för att gränsen för bidragssystemet till städer och köpingar bör gå vid ett befolkningstal av 20 000. övriga städer och köpingar böra ingå i reservpolisorganisationen. Med hänsyn till det speciella mobilitetsbehov, som torde föreligga för de städer och köpingar, vilka icke bilda egna åklagardistrikt (polisdistrikt) men vilkas folkmängd överstiger 20 000 (f. n. endast Trollhättan och Karlskoga), h a r utredningen emellertid ansett, att till dylika kommuner bör — förutom bidrag för tillhandahållande av reservpolis — även utgå visst lägre procentuellt statsbidrag. Statsbidraget synes böra utgå enligt följande procentuella

skala: Statsbidrag i procent

Samtliga landskommuner Städer och köpingar med en folkmängd icke överstigande 5 000 . . Städer och köpingar med en folkmängd av 5 001—5 500 » 5 501—6 000 » 6 001—6 500 > 6 501—7 000 » 7 001—8 000

50 50 45 40 35 30

182 Statsbidrag i procent

en folkmängd av 8 001—10 000 20 » 10 001—15 000 15 » 15 001—20 000 10 Städer och köpingar, vilka icke bilda egna åklagardistrikt men ha en folkmängd överstigande 20 000 5 Vad härefter angår bidragsunderlaget m å anmärkas, att detta för de enligt gällande bestämmelser bidragsberättigade polisdistrikten utgöres av kostnaderna för avlöning av dem, som inneha eller upprätthålla ordinarie eller icke ordinarie befattningar i polisdistrikten. Vidare ingår i bidragsunderlaget polisdistrikts kostnad för familjeunderstöd och begravningshjälp, som kan tillkomma i polisdistriktet anställd befattningshavare vid skada, som åsamkats honom i tjänsten. Utredningen har för nu ifrågavarande bidragssystem icke funnit anledning att ändra på dessa bestämmelser utan anser, att bidragsunderlaget bör utgöras av polisdistriktens kostnader i berörda hänseenden. Utredningen har verkställt en beräkning av kostnaderna för statsverket enligt förevarande system. I avsaknad av material rörande de faktiska kostnaderna för löner m. m. har utredningen räknat med samma bidragsunderlag som för det generella bidragssystemet. Denna oegentlighet torde emellertid icke vara av nämnvärd betydelse för bedömandet av kostnadsfrågan ur översiktlig synpunkt. Besultatet av beräkningen framgår av följande tablå. 2

4 Statsbidragets procentuella del av

Beräknade avlöningskostnader ( = bidragsunderlaget)

Kommunala utgifter för polis- och åklagarväsendet 1948

Städer med mer än 20 000 inv. med undantag av Trollhättan och Karlskoga

31 628 424

51165 203

Trollhättan och Karlskoga ..

439 236

681 351

3-22 7-54

Kommuner eller grupper av kommuner

Statsbidrag

de i kol. o det i kol. 2 upptagna upptagna kommunala utgifterna bidragsunder- för polis- och åklagarlaget väsendet

Städer och köpingar med: 15 001—20 000 inv

2 348 796

3 115 348

254 880

10 001—15 000 >

2 949 660

4 643 221

442 449

9-53

8 001—10 000 »

1 043 448

1 582 779

208 690

13-19

»

800 664

1184 645

200 166

16-89

6 5 0 1 — 7 000 »

421 824

601 597

126 547

21-04

6 001— 6 500

278 544

362 187

97 490

26-92

148 268

42 514

28-67

130 320

187 123

58 644

31-34

2 031 084

3 121 096

1 015 542

32-54

35-84

7 0 0 1 — 8 000

5 501— 6 000

» »

5 001— 5 500 » högst

5 000

»

Landskommuner Summa kronor

106 284

11984 796

16 721 695

5 992 398

83 514511

8 441282

•

183 Inom utredningen har även den meningen gjort sig gällande, att köpingarna borde vid tillämpning av detta system överlag jämställas med landsk o m m u n e r n a och sålunda oavsett storleken erhålla statsbidrag med 50 procent på bidragsunderlaget. Den merkostnad, som härigenom skulle uppkomma för statsverket, kan enligt utredningens beräkningar uppskattas till omkring 200 000 kronor per år. Den mobilitet, som åstadkommes med tillhjälp av detta senare statsbidragssystem, skulle icke vara tillräcklig. Främst ur beredskapssynpunkt bör organisationen — på sätt förut framhållits — utfyllas med en reservpolisorganisation, så vitt angår städer med en folkmängd överstigande 20 000. Genom att anknyta denna organisation till dessa större städer erhåller organisationen mera karaktären av en verklig reservpolisorganisation än den för närvarande äger, då densamma bl. a. omfattar ett stort antal över hela landet spridda 3-mansgrupper. För att förhindra, att organisationen alltför mycket skall minska i storlek, torde grunderna för skyldigheten att tillhandahålla reservpolis böra något ändras. I detta hänseende torde böra gälla, att städerna skola tillhandahålla en reservpolisman för varje 10 000-tal invånare, dock lägst fem. I övrigt böra de nuvarande bestämmelserna för reservpolisorganisationen och för statsbidrag till densamma m. m. äga bestånd. Med utgångspunkt från nu gällande folkmängdsförhållanden skulle den nya reservpolisorganisationen komma att omfatta 271 m a n mot 335 enligt nuvarande system. Såsom av tablån framgår, skulle det procentuella statsbidraget till polisdistrikten enligt nu ifrågavarande system komma att uppgå till i runt tal 8,4 miljoner kronor för år. Härtill böra läggas kostnaderna i statsbidrag för reservpolisorganisationen. Dessa kostnader uppskattas av utredningen till omkring 375 000 kronor för år. Sammanlagt skulle alltså till polisdistrikten enligt detta bidragssystem årligen komma att utgå omkring 8,& miljoner kronor, eller, därest köpingarna likställas med landskommunerna, omkring 9 miljoner kronor. Utredningen vill härefter framlägga vissa synpunkter på de båda statsbidragssystemen. Det av utredningen föreslagna systemet benämnes härvid det generella systemet och det andra systemet ersättningssystemet. Vad först beträffar samordningsfrågan, lärer även med ersättningssystemet utredningens förslag, att polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt, kunna genomföras. Förslaget, att de kommuner, som ingå i gemensamma polisdistrikt, i princip skola vara pliktiga att bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande, torde däremot svårligen k u n n a genomföras i sådana polisdistrikt, vari stad eller köping med en folkmängd överstigande 5 000 ingår. 1 För dessa distrikt torde avtal få träffas mellan dylik stad eller köping och övriga i distriktet ingående kommuner; mellan sistnämnda kommuner synes kommunalförbund dock i regel kunna åvägabringas. Något 1 Därest köping i statsbidragshänseende likställes med l a n d s k o m m u n , k o m m e r vad i detta stycke sägs icke att vara tillämpligt å köping.

184 hinder för att avtal träffas mellan stad eller köping, varom nu är fråga, och dylikt kommunalförbund torde icke föreligga. Anställningsförhållandena synas icke kunna ordnas på annat sätt, än att befattningshavare hos de kommuner, som bilda kommunalförbund, anställas hos förbundet, medan övriga befattningshavare anställas hos vederbörande stad eller köping. Anställningen skall dock avse tjänstgöring hos polisdistriktet i dess helhet. En speciell svårighet uppkommer ytterligare enligt ersättningssystemet, då i gemensamt polisdistrikt ingående stad eller köping, som tidigare haft en folkmängd icke överstigande 5 000, får ett invånarantal överstigande nämnda tal. Av nyss angivna skäl skulle dylik kommun näppeligen kunna förpliktas att kvarstå i kommunalförbund med övriga i distriktet ingående kommuner. För att underlätta ett bibehållande av kommunalförbund i dylika fall torde en regel böra uppställas av innehåll, att stad eller köping, som vid organisationens genomförande haft en folkmängd icke överstigande 5 000 och som jämte andra kommuner bildat kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande, skall vara berättigad att uppbära det 50-procentiga bidraget, intill dess kommunen uppnått ett invånarantal, förslagsvis överstigande 6 000. Denna regel bör dock endast vara tillämplig å stad eller köping, som utan administrativ indelningsändring uppnått en folkmängd överstigande 5 000. I de fall, då folkmängdsökningen härrör av sådan ändring, torde det lämpligen kunna överlåtas åt Kungl. Maj :t att i samband med beslut härom pröva, i vad mån kommunen skall få behålla det 50-procentiga bidraget. Med hänsyn till kommunindelningsreformen torde dylika prövningar icke kunna förväntas bliva särskilt vanligt förekommande. I fråga om mobiliteten må framhållas, att, så vitt angår förhållandena i n o m polisdistrikten, allenast de gemensamma polisdistrikten tarva särskild uppmärksamhet. Någon skillnad uppkommer icke för dessa distrikts vidkommande, antingen det ena eller det andra av de båda statsbidragssystemen vinner tillämpning. Personalen i distrikten skall, oavsett stationeringsorten, i båda fallen stå till polischefens förfogande för tjänstgöring vid tillfälliga behov var som helst inom vederbörande distrikt. Vad härefter angår tjänstgöring u t o m polisdistrikten uppstår icke heller någon skillnad mellan de båda systemen beträffande sådana polisdistrikt, till vilka procentuellt statsbidrag utgår. Personalen i dessa polisdistrikt skall — på sätt tidigare angivits i utredningens förslag — kunna användas utom polisdistrikten till komplettering av statspolisen vid tillfälliga behov. Skillnad uppkommer däremot i vad angår städer med folkmängd överstigande 20 000 (med undandantag för Trollhättan och Karlskoga). Medan enligt det generella systemet jämväl beträffande dessa städer erhålles samma allmänna mobilitet som beträffande övriga polisdistrikt, träder här enligt ersättningssystemet i stället den begränsade mobilitet, som reservpolisorganisationen medför. I detta sammanhang må jämväl uppmärksammas vad utredningen i nästföljande avsnitt anför rörande ersättning till polisdistrikten vid polispersonalens tjänstgöring utom vederbörande polisdistrikt. I övrigt torde framhållas, att vad angår frågan om polispersonalens av-

185 lönings för maner och i samband därmed stående spörsmål förutsättningar torde saknas att i annat fall än vid ett genomförande av det generella systemet utfärda det normallönereglemente, utredningen i annat sammanhang föreslår. Beträffande den statliga tillsynen över polisdistriktens fullgörande av sina skyldigheter i avseende å själva polisorganisationen föreslår utredningen vid det generella systemet vidgad underställning av polisdistriktens beslut, ökade möjligheter för länsstyrelserna att ingripa mot polisdistrikten och i samband därmed en allmän prövningsrätt för dessa myndigheter av polisorganisationens lämplighet. Enligt ersättningssystemet torde däremot den statliga tillsynen över polisdistriktens fullgörande av nämnda skyldigheter i allt väsentligt få anordnas på sätt nu gäller. Tillräckliga skäl för mera långtgående ingrepp i den kommunala självbestämningsrätten på detta område torde näppeligen vara motiverade vid detta system. Slutligen må anmärkas, att det generella systemet bereder likställighet för polisdistrikten i avseende å kostnaderna för polisväsendet, medan ersättningssystemet icke medför sådan rättvisa för polisdistrikten. Av vad ovan sagts torde framgå, att det generella systemet erbjuder avgjorda fördelar framför ersättningssystemet. Utredningen har för sin del icke tvekat om att förorda det generella systemet, och de förslag till reformer och förbättringar av polisorganisationen, som utredningen framställt i det föregående, äro även grundade på att detta system genomföres.

2. Yissa ersättningsfrågor. Såsom ovan framgår, förslår utredningen införandet av en allmän skyldighet för lokalpolisen att vid särskilt behov tjänstgöra utom vederbörande polisdistrikt. I likhet med vad nu gäller vid polismans tjänstgöring utom det område, för vilket han är anställd, böra därigenom uppkommande särskilda kostnader bestridas av statsverket. Med sådana kostnader avses icke lönekostnader utan rese- och traktamentsersättningar m. fl. av tjänstgöringen föranledda särskilda utgifter. Vid tillhandahållandet av fordon eller annan utrustningsmateriel ingå i begreppet även alla utgifter, som uppkomma för materielens begagnande liksom ock för gottgörelse av skada, som kan ha tillfogats materielen. Vidare bör, därest polisman skadats i tjänsten under dylik tjänstgöring, såsom för närvarande är fallet, av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan kunna komma att åvila polisdistriktet. Enligt lagen den 6 juni 1925 om ersättning till polisman för skada å kläder gäller, att polisman, som fått sina kläder sönderrivna eller eljest skadade under utövning av polisverksamhet, äger rätt till ersättning härför. Sådan ersättning skall i vad avser landsbygdspolisen eller polisman anställd i polisdistrikt, där staten övertagit skyldigheten att sörja för polisverksamhetens upprätthållande, alltid gäldas av statsmedel. Till polisman i stad eller köping skall dylik gottgörelse däremot i allmänhet erläggas av

186 staden eller köpingen. Har sådan polisman fått skada å kläder under tjänstgöring såsom stats- eller reservpolis, skall ersättning emellertid utgå av statsmedel. Vid övervägandet av förevarande ersättningsspörsmål har u t r e d n i n g e n funnit, att anledning knappast föreligger att längre uppehålla den skillnad i ansvarighet för skada å kläder, som råder mellan polisdistrikt av olika natur. Med hänsyn till utredningens förslag om allmän mobilitet för polispersonalen kan det sålunda antagas, att statens ansvarighet för dessa skador kommer att öka. De belopp det här gäller äro av en mycket måttlig storleksordning. Enligt uppgift från polisnämnden i Stockholm har av polisdistriktet i ersättningar för skador av nu förevarande slag under åren 1947—1949 utbetalats respektive 1 296, 1 537 och 1 970 kronor. Om staten påtager sig hela ansvarigheten i förevarande hänseende, erhålles jämväl en önskvärd likhet och jämställdhet mellan kommunerna. På grund härav föreslår utredningen, att staten alltid skall gälda ersättning, varom här är fråga. Enligt nu gällande bestämmelser bestrides vid polismans tjänstgöring utom det område, för vilket han är anställd, oavsett huruvida eljest statsbidrag utgår till befattningshavares lön, av statsmedel vad av lönen belöper å tid, som han sålunda tjänstgör. Beträffande reservpolisens tjänstgöring gäller, att statsverket för den tid reservpolisman tjänstgjort utom distriktet, förutom alla av tjänstgöringen uppkommande särskilda kostnader, bestrider distriktets enligt ersättningsreglerna för tillhandahållande av statspolis beräknade kostnader för avlöning av reservpolisman. Vid sitt ståndpunktstagande till nu förevarande spörsmål vill u t r e d n i n g e n framhålla, att det föreslagna statsbidraget för landsbygdens del genomsnittligt kominer att innebära en förbättring i jämförelse med vad nu gäller. Beträffande de kommuner, som för närvarande icke åtnjuta generellt statsbidrag, torde det föreslagna statsbidraget vara så avvägt, att detsamma synes väl k u n n a inkludera ersättning till dessa kommuner för nu förevarande lönekostnader. Med hänsyn härtill föreslår utredningen, att statsverket icke skall betungas med någon ersättning till polisdistrikt för polispersonalens avlöning under tjänstgöring utom vederbörande polisdistrikt. Förslaget medför en ingalunda oväsentlig kameral förenkling. Stad, som ålagts skyldighet att tillhandahålla ridande polis, bör icke erhålla särskild gottgörelse för hållandet av polispersonalen. Ersättning härför skall innefattas i det generella statsbidraget, vars beräkning skall ske på grundval även av ifrågavarande personal. Ej heller skall ersättning utgå för lönekostnader under denna personals tjänstgöring utanför polisdistriktet. Däremot bör, i likhet med vad nu är fallet, statsbidrag utgå med hälften av kostnaden för hållande av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa. Vad härefter angår frågan om ersättning åt befattningshavarna Vid polisoch åklagarväsendet för utgifter i samband med tjänsteresor och därmed sammanhängande spörsmål må nämnas, att Kungl. Maj :t den 7 juli 1950

187 uppdragit åt landssekreteraren Otto Rosengren att verkställa översyn av gällande bestämmelser i ämnet. I anledning härav kommer utredningen icke att framlägga förslag härutinnan. Beträffande inträdes-, flyttnings-, års-, och andra hyresavgifter för rikstelefonförbindelse samt särskilda utgifter för telefonsamtal och telegram i tjänsten böra dessa utgifter såsom hittills helt bestridas av statsmedel för de statliga befattningshavarna inom organisationen liksom ock för den personal inom statspolisorganisationen, som för närvarande äger undfå dylik ersättning. P å motsvarande sätt bör även statsverket, i likhet med vad för närvarande är fallet, svara för de kostnader, som polispersonalen i landskommuner och äldre köpingar får vidkännas för telefonsamtal och telegram i tjänsten, liksom ock för hälften av nyssnämnda avgifter för rikstelefonförbindelse till dylik polispersonal. Dessa grunder för ifrågavarande kostnaders bärande böra enligt utredningens mening i avseende å gemensamma polisdistrikt jämväl utsträckas till att gälla för samtliga distrikt, där kommunalförbund bildats. Härigenom komma de städer och nyare köpingar, som ingå i dylika distrikt, att erhålla motsvarande förmåner som landskommunerna. Enligt ersättningssystemet synes vid polispersonalens tjänstgöring utom vederbörande polisdistrikt böra gälla samma bestämmelser beträffande ersättning av statsmedel för å tjänstgöringstiden belöpande avlöning m. m. som för närvarande. Även beträffande ersättning för tillhandahållandet av reservpolis torde nu gällande ersättningsbestämmelser böra upprätthållas. Övriga här ovan behandlade ersättningsfrågor torde kunna lösas på samma sätt som där angivits.

3.

Kostnadsfördelning mellan stat och kommun.

Ovan har i Kap. 2 — med utgångspunkt från de i Bil. E lämnade uppgifterna — visats, i vilken utsträckning 1948 års kostnader slutligt burits av statsverket eller kommunerna. En liknande kostnadsfördelning vid en polisorganisation anordnad efter de av utredningen föreslagna linjerna kommer här att företagas. Till en början lämnas här en kostnadsberäkning för rikspolisstyrelsen enligt den personalorganisation, som förut föreslagits, därvid kostnaderna fördelats på skilda anslagsposter i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller i fråga om redovisning av utgifter från anslag uppförda å riksstaten. Rikspolisstyrelsen: A vlöningar 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän 2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t 3. Avlöningar till övrig icke ordinarie personal 4. Rörligt tillägg

109 300 700 28 500 13 900 Summa kronor 152 400

188 Rikspolisstyrelsen: Omkostnader 1. Sjukvård m. m 2. Reseersättningar 3. Expenser 4. Publikationstryck

1000 10 000 15 000 15 000 Summa kronor

41 000

Beträffande grunderna för kostnadsberäkningen må anföras, att avlöningskostnaderna i förekommande fall upptagits med medeltalet av befattningshavarnas årslöner i lägsta, respektive högsta löneklassen i de föreslagna lönegraderna. Från anslagsposten arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t, skola arvoden utgå till de medborgarrepresentanter, som skola anslutas till styrelsen. Utredningen har härvid räknat med ett oförändrat arvode av 25 kronor för varje sammanträde. Anslagsposten till rörligt tillägg h a r beräknats till 12 % av lönebeloppen med iakttagande av nuvarande begränsning av detsamma till ett belopp av högst 14 400 kronor för år. Beträffande omkostnaderna ha dessa kunnat beräknas endast efter ett ungefärligt bedömande av anslagsbehovet. — Såsom i annat sammanhang anmärkts, synas de lokaler, som ställas till statspolisintendentens förfogande av Stockholms stad på grund av skyldigheten för staden att tillhandahålla statspolis, tills vidare vara tillräckliga för styrelsens behov. I samband härmed har uttalats, att ersättning härför bör utgå till staden enligt gällande system. Genom inrättandet av rikspolisstyrelsen komma vissa personalbesparingar att uppstå på annat håll inom polisorganisationen. Såsom förut anmärkts, skall statspolisintendentsinstitutionen uppgå i styrelsen, varjämte statspolisintendentens åligganden, i vad angår polisradioväsendet och den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m., ävenledes skola ankomma å styrelsen. Vid inrättandet av styrelsen komma härigenom befattningarna såsom statspolisintendent och byrådirektör vid statspolisen att upphöra. Den befattning såsom polisintendent i Stockholm, som inrättats för i huvudsak de uppgifter, som angivas i prop, nr 284/1946, kommer jämväl att upphöra liksom ock vissa biträdesbefattningar. De besparingar, till vilka hänsyn sålunda bör tagas, torde kunna uppskattas till omkring 86 000 kronor. Nettomerkostnaden för rikspolisstyrelsen skulle alltså bliva i r u n t tal (152 400 + 41 000 — 86 000 = ) 107 400 kronor. Genom utredningens förslag komma jämväl i övrigt vissa kostnadsökningar att uppstå i jämförelse med vad nu gäller. Förslaget om en omedelbar förbättring av landsfogdarnas löneställning med en lönegrad till lönegraden Ca 33 kommer sålunda att medföra en årlig merkostnad av i r u n t tal 12 000 kronor, varjämte förslaget om stads fiskalens i Boden placering i lönegraden Ca 32 innebär en merkostnad av omkring 1 000 kronor om året. Utöver nu angivna kostnadsförändrande faktorer märkes, att utredningens förslag till generellt statsbidragssystem kommer att innebära, att det nuvarande procentuella statsbidraget enligt 15 § 2 mom. polislagen till huvudsakligen avlöningskostnader till landsbygdskommuner och vissa köpingar

189 kommer att bortfalla. Genom att det generella statsbidragssystemet införes, kommer även statsbidraget till reservpolisorganisationen att upphöra; att det nuvarande statsbidraget för hållande av reservpolishästar torde komma att i huvudsak kvarstå har dock i det följande beaktats. Utgångspunkten för en fortsatt kommunal organisationsform av polisväsendet enligt de grunder, utredningen föreslagit, bör uppenbarligen vara den personal och den materiel, varöver organisationen förfogar vid genomförandet av den nya organisationsformen. Att härutöver — i annat avseende än vad ovan gjorts — söka förutse eller lämna förslag rörande den kommande utvecklingen i personellt eller materiellt hänseende har utredningen icke funnit möjligt, särskilt som det här helt övervägande är fråga om spörsmål, vilka det i första hand skall ankomma på de kommunala representationerna att avgöra. Under angiven förutsättning för övergången till den nya organisationsformen kommer utredningen därför att med ledning av de senaste uppgifterna rörande kostnaderna för organisationen, som äro för utredningen tillgängliga, nämligen 1948 års kostnader, söka angiva den kostnadsfördelning mellan stat och kommun, varom här är fråga. Det må i sammanhanget erinras därom, att detta års kostnader jämväl ligga till grund för framställningen ovan i Kap. 2 rörande de nuvarande kostnaderna för organisationen. Vid fördelningen av de kostnader, som komma att uppstå vid en omorganisation, böra till de för 1948 tidigare angivna kostnaderna läggas de merkostnader, som komma att uppstå till följd av inrättandet av en rikspolisstyrelse och förslaget om förbättring av löneställningen för stadsfiskalen i Boden; kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna synas — såsom förut — icke heller nu i första hand böra medräknas. De kostnader, som skola fördelas, uppgå alltså till (94 747 019 + 107 400 + 1 000 = ) 94 855 419 kronor. Det slutliga bestridandet av kostnaderna efter en omorganisation kan beräknas gestalta sig på sätt, som framgår av nedan intagna tablå. Det slutliga bestridandet av kostnaderna Kommunerna Städer

49 760 093

Köpingar

1 752 165

Landsbygden

8 332 338

Rikspolisstyrelsen Statspolisen Statliga utgifter enl. särskilda anslag Summa kronor

59844 596

Statsverket 14 297 192 983 366 8389 357 193 400 5 149 499 5 998 009 35010823

190 I förestående tablå har på skäl, som angivits vid motsvarande tablå för den nuvarande kostnadsfördelningen, hänsyn icke kunnat tagas till den gottgörelse, som även i fortsättningen torde komma att utgå till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. Kommunernas del i det slutliga bestridandet av kostnaderna bör dock minskas med denna gottgörelse, vilken upptages till 270 789 kronor, i samband varmed statsverkets del bör ökas med detta belopp. Därest hänsyn även tages till förut angivna kostnader för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna jämte den för landsfogdarna föreslagna avlöningsförbättringen, skulle statsverket och kommunernas slutliga bestridande av kostnaderna för polis- och åklagarväsendet efter en omorganisation siffermässigt kunna beräknas uppgå till, för kommunerna (59 844 596 — 270 789 = ) 59 573 807 kronor och för statsverket (35 010 823 + 270 789 + 829 666 + 14 022 593 + 12 000 = ) 50 145 871 kronor. Enligt den nu redovisade kostnadsfördelningen skulle statsverkets årliga kostnader efter en omorganisation komma att öka med i runt tal 18,2 miljoner kronor i jämförelse med vad nu gäller. I samband härmed skulle kommunernas årliga kostnader komma att minska med — likaledes i runt tal — 18,i miljoner kronor. Beträffande de kostnader för polis- och åklagarväsendet, som tjänat som underlag för den nu företagna fördelningen, må nämnas, att utredningen naturligen icke kunnat taga hänsyn till de kostnadsförändringar, som kunna tänkas uppkomma till följd av 1947 års landsfiskalsutrednings och 1948 års polisutbildningskommittés förslag. Utredningen avser härvid närmast anslagen till landsfiskalsorganisationen och polisskoleväsendet. Bland omständigheter, som äro ägnade att verka i fördyrande riktning å de sammanlagda kostnaderna och därigenom även å statens del i dessa kostnader, märkes, att det sannolikt kommer att visa sig erforderligt att icke oväsentligt förstärka polisorganisationen. Polisorganisationen har för övrigt redan erhållit viss förstärkning efter år 1948. I detta sammanhang må särskilt framhållas, att beräkningen av det generella stastbidraget skett på grundval av personalorganisationen vid 1949 års ingång, medan de sammanlagda kostnaderna för polisväsendet hänföra sig till 1948. Med hänsyn till under året 1948 förekomna personalökningar torde härigenom den verkställda fördelningen av kostnaderna ha kommit att resultera i ett uppförande å statsverkets andel av vissa kostnader, som rätteligen bort påföras kommunerna. De belopp, det här är fråga om, torde dock icke vara av den storleksordning, att man vid bedömandet av fördelningen bör betrakta förhållandet annat än som en säkerhetsmarginal för beräkningen av statsverkets andel i kostnaderna. — Utredningens förslag till reglering av vissa ersättningsfrågor kommer givetvis att medföra kostnadsförändringar i jämförelse med vad nu gäller. Att närmare angiva omfattningen av dessa kostnadsförändringar har utredningen icke funnit möjligt.

191 Enligt ersättningssystemet torde det slutliga bestridandet av kostnaderna efter en omorganisation k u n n a beräknas gestalta sig på sätt, som framgår av denna tablå. Det slutliga bestridandet av kostnaderna

Kommunerna

Statsverket 2112 055

Städer

61 945 230

Köpingar

2 023 702

711 829

Landsbygden

10 729 297

5 992 398

Rikspolisstyrelsen

193 400

Statspolisen

5 149 499

Statliga utgifter enl. särskilda anslag

5 99S 009

Summa kronor

74 698 229

20157 190

Med hänsyn tagen till den förutnämnda gottgörelsen till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. ävensom till kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna, skulle statsverkets och kommunernas slutliga bestridande av kostnaderna för polis- och åklagarväsendet enligt detta system kunna beräknas uppgå till, för kommunerna (74 698 229 — 270 7 8 9 = ) 74 427 440 kronor och för statsverket (20 157 190 + 270 789 -f 829 666 -f 14 022 593 + 12 000 = ) 35 292 238 kronor, allt för år räknat. Enligt ersättningssystemet skulle statsverkets kostnader komma att öka med i runt tal 3,4 miljoner kronor i jämförelse med vad nu gäller. I samband därmed skulle kommunernas sammanlagda kostnader komma att minska med omkring 5,3 miljoner kronor. Därest köpingarna skulle jämställas med landskommunerna och sålunda överlag erhålla statsbidrag med 50 % på bidragsunderlaget, skulle kostnadsökningen för statsverket k u n n a beräknas uppgå till 3,6 miljoner kronor och kostnadsminskningen för kommunerna till 3,s miljoner kronor. En jämförelse mellan det generella systemet och ersättningssystemet utvisar, att det generella systemet skulle kosta statsverket omkring 14,8 miljoner kronor mer för år än ersättningssystemet. Därest jämförelsen företages med ersättningssystemet enligt dess ifrågasatta ändrade utformning, skulle merkostnaden för statsverket enligt det generella systemet kunna beräknas uppgå till omkring 14,6 miljoner kronor för år.

G.

övergångsfrågor.

Spörsmålet om en omorganisation av polisväsendet bör enligt utredningens mening utan dröjsmål behandlas av statsmakterna. Vid övergångsfrågornas behandling har utredningen såsom exemplifikation räknat med, att

192 en omorganisation på kommunal grund genomföres från och med den 1 januari 1953. Med hänsyn till sina arbetsuppgifter bör rikspolisstyrelsen ha trätt i verksamhet, innan organisationen i övrigt genomföres. Utredningen anser, att i det givna fallet rikspolisstyrelsen bör ha inrättats från och med den 1 juli 1952. Vissa frågor av övergångsnatur uppkomma till följd av utredningens förslag till indelning i polisdistrikt, i den mån denna indelning medför ändringar i den bestående indelningen. Såsom förut framhållits, innebär utredningens förslag, att polisdistrikt i princip skall bestå av åklagardistrikt. Den nya indelningen i åklagardistrikt torde komma att genomföras samtidigt med den nya kommunindelningen, eller sålunda den 1 januari 1952. Dessa båda indelningar kunna förty antagas ha varit i kraft ett år vid den tidpunkt, då den nya polisorganisationen här antagits skola genomföras. Detta är naturligen en fördel, främst därför att de med kommunindelningen sammanhängande organisationsfrågorna i allt väsentligt då böra ha blivit ordnade. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att de nya kommunerna så snart som möjligt, efter det beslut fattats om omorganisation av polisväsendet, träda i verksamhet för att lösa de spörsmål, som komma att vara förenade med polisdistriktsindelningen. Det torde dock kunna förutses, att för de gemensamma polisdistrikten — särskilt för sådana polisdistrikt, i vilka stad eller tidigare i polishänseende fristående köping skall ingå — övergångsfrågorna icke kunna vinna så snabb lösning, att polisdistriktsindelningen i sin helhet skall kunna genomföras från och med den 1 januari 1953. Utredningen föreslår därför, att för de gemensamma polisdistriktens del införes en övergångsbestämmelse av innehåll, att med genomförandet av polisdistriktsindelningen må för dessa polisdistrikt anstå ett år eller i det valda exemplet till den 1 januari 1954. De äldre polisdistrikten böra naturligen kvarstå, intill dess de nya distrikten träda till. Jämför dock vad nedan sägs rörande statsbidragsfrågan. Enligt utredningens förslag skall Konungen äga att för särskilt fall förordna om uppdelning på olika polisdistrikt av åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. Polisdistriktsindelning, som äger r u m i denna ordning, bör träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer. De övergångsfrågor, som det gäller att reglera för de gemensamma polisdistriktens del, hänföra sig först och främst till distriktens organisation. Enligt utredningens förslag skola distriktens kommuner i allmänhet bilda kommunalförbund för polisverksamhetens upprätthållande. I den m å n de nuvarande distrikten och kommunalförbunden icke motsvara de blivande polisdistrikten, skola de sålunda upplösas och nya kommunalförbund bildas. Härvid skola bestämmelser meddelas rörande samtliga de frågor, som äga samband med gemenskapen, bland annat om de närmare grunderna för kostnadsfördelningen mellan kommunerna. Inom sådana gemensamma polisdistrikt, där kommunerna icke bilda kommunalförbund, skola avtal rörande nämnda frågor ingås mellan kommunerna. Förbundsordningar och avtal skola fastställas av länsstyrelserna. I dessa delar hänvisas i övrigt till vad utredningen tidigare anfört å sid. 52—54.

193 Rörande övertagandet av personalen synas några övergångsfrågor icke uppkomma i de polisdistrikt, som förbliva oförändrade. Personalens anställning beröres här icke i och för sig av distriktsindelningen. Annorlunda förhåller det sig inom de distrikt, som skola nybildas. Här bör personalen i princip övertagas av de nya distrikten och jämväl nya förordnanden utfärdas. Inom de gemensamma polisdistrikt, där kommunalförbund icke inrättas, skola befattningshavarna emellertid — såsom tidigare framhållits — vara anställda i vederbörande kommuners tjänst alltefter tjänstgöringsorten, dock för tjänstgöring inom polisdistrikten. Även beträffande dessa befattningshavare torde nya förordnanden vara erforderliga. I de gemensamma polisdistrikt, där kommunerna sammanslutits till kommunalförbund, torde i vissa fall svårigheter uppkomma att överföra särskilt äldre befattningshavare till anställning hos polisdistrikten främst på grund av rådande pensioneringsförhållanden. Avsteg från principen om personalens anställning hos vederbörande polisdistrikt torde sålunda få göras beträffande sådana befattningshavare, vilkas överförande till polisdistrikts tjänst visar sig vara förenat med mera betydande svårigheter. I fråga om dylika befattningshavare böra samma regler tillämpas, som föreslagits för befattningshavarna i de gemensamma polisdistrikt, där kommunalförbund icke bildats mellan kommunerna. Det bör ankomma på länsstyrelsen att, efter framställning av vederbörande polisdistrikt, meddela beslut om sådant undantag från huvudregeln för anställningen, varom nu är fråga. Oavsett om befattningshavarna äro anställda hos polisdistriktet eller hos vederbörande kommuner, skola kostnaderna för personalen belasta polisdistriktets stat. Polisdistrikt skall sålunda ersätta k o m m u n för vad denna utgivit till befattningshavare, som icke överförts till anställning hos polisdistriktet. Fördelningen av personalkostnaderna mellan det nybildade polisdistriktet samt den eller de kommuner, varav detta består, bör ske efter den grund, att polisdistriktet bör svara för avlönings- och pensioneringskostnaderna, i vad de belöpa på tiden efter den dag, då den nya distriktsindelningen träder i kraft, medan kommunerna böra svara för berörda kostnader, i vad de belöpa å tiden dessförinnan. Frågor av övergångsnatur uppstå även beträffande lokaler samt utrustning och annan egendom, som tillhandahålles polisväsendet. Utredningen förutsätter, att de nybildade polisdistrikten och vederbörande kommuner i allmänhet skola på frivillighetens väg kunna träffa erforderliga uppgörelser om inlösen av egendom för polisdistriktens räkning eller om upplåtande åt distrikten att mot gottgörelse nyttja sådan egendom eller befintliga lokaler. Polisdistrikten böra dock tillförsäkras viss möjlighet att tvångsvis erhålla förfoganderätt till egendom eller lokaler, varom nu är fråga. Utredningen har icke ansett det lämpligt att föreskriva skyldighet för kommun att avstå äganderätten till egendom. Däremot har utredningen funnit sig böra föreslå en bestämmelse, enligt vilken kommun, som ingår i gemensamt polisdistrikt där kommunalförbund bildats, skall vara pliktig att till polisdistriktet under erforderlig övergångstid mot skälig gottgörelse upplåta nyttjanderätt till kommunen tillhörig egendom eller lokal, som kommunen vid tid13— 502106

194 punkten för den nya polisdistriktsindelningens genomförande ställt till polisväsendets förfogande. För de gemensamma polisdistrikt, där kommunerna icke bildat kommunalförbund, torde någon motsvarande bestämmelse icke lämpligen kunna meddelas, helst som några särskilda organ, som äga företräda distrikten, icke finnas. De spörsmål, som skola lösas för dessa distrikts vidkommande, torde även vara av väsentligt enklare natur än inom polisdistrikt med kommunalförbund. Utredningen vill framhålla, att icke alla frågor av övergångsnatur nödvändigtvis måste vara ordnade, innan polisdistriktsindelningen kan genomföras för de gemensamma polisdistriktens del. Härför torde allenast böra fordras, att sådana spörsmål, som äro av konstitutiv betydelse för distriktens organisation, blivit lösta. Därest framställning gjorts om befrielse från skyldigheten att bilda kommunalförbund, bör denna fråga vara avgjord. För sådant distrikt, där dylikt förbund skall finnas, bör förbundsordning vara fastställd och förbundsdirektionen utsedd. För annat gemensamt polisdistrikt bör avtal om de gemensamma angelägenheterna ha träffats mellan kommunerna och fastställts i vederbörlig ordning. Däremot bör det icke vara erforderligt, att sådana frågor, som sammanhänga med personalens övertagande eller med övertagandet eller nyttjandet av egendom och lokaler, blivit bragta till lösning före indelningens genomförande. Enligt utredningens förslag skall varje polisdistrikt utgöra enhet för statsbidragets beräkning och utbetalning. Fråga uppkommer, huru det skall förfaras för sådana polisdistrikts del, vilkas organisation icke är färdigställd den 1 januari 1953. Utredningen föreslår, att dessa polisdistrikt i de frågor, som äga samband med statsbidraget, behandlas som om den slutliga organisationen varit genomförd från och med nämnda datum. Med den av utredningen antagna planen, att distriktsindelningen skall vara verkställd senast den 1 januari 1954, kominer denna reglering endast att avse statsbidraget för år 1953, vilket skall uppbäras först under år 1954. På sätt tidigare framhållits, bör en övergångsbestämmelse meddelas, vilken tryggar den rätt att erhålla statsbidrag till utgående pension, som kan tillkomma polisdistrikt på grund av stadgandet i 15 § 3 mom. andra meningen i gällande polislag. Då pensionsfall ännu kan föreligga för landstings del, bölden landsting jämlikt stadgandet tillförsäkrade motsvarande rätten jämväl tryggas i övergångsväg. I övergångsbestämmelsen torde lämpligen böra föreskrivas, att berörda stadgande fortfarande skall äga giltighet i vad angår befattningshavare, som anställts före den nya lagens ikraftträdande.

195 Kap. 6. Utredningens alternativ II. Förstatligad organisation. Detta alternativ är uppbyggt på den principen, att såväl polisväsendet i riket som åklagarväsendet i rikets städer böra i sin helhet förstatligas. Alternativet är sålunda fotat på den tankegång, som låg till grund för 1939 års polisutrednings förslag. Vid alternativets utarbetande har utredningen även beaktat nämnda utrednings förslag till organisation jämte vad remissmyndigheterna därom anfört. Enligt de direktiv, som meddelats förevarande utredning, behöver utredningen icke utarbeta någon detaljerad plan för en statlig organisation. Med anledning härav har nu ifrågavarande alternativ begränsats till mera allmänna spörsmål och innehåller sålunda icke någon detalj organisation för det lokala polis- och åklagarväsendet. Såsom i det följande närmare utvecklas följer härav bl. a., att kostnadsberäkningarna i allt väsentligt äro grundade på material rörande de nuvarande statliga och kommunala utgifterna för polis- och åklagarväsendet.

A. Den lokala organisationen. Vid ett förstatligande av polisväsendet är det av största vikt att tillse, att organisationens lokala förankring tryggas. Garantier måste skapas för att organisationen på olika orter utformas efter vad de skilda förhållandena kräva. Organisationsspörsmålen böra med andra ord även inom ett statligt polisväsen i första hand bestämmas med utgångspunkt från det lokala behovet. På grund härav böra de organisationsenheter, som skola bilda grundval för den statliga organisationen, vara lokalt anknutna. För polisväsendet skulle det vara lämpligast, om dessa enheter, för vilka benämningen polisdistrikt torde böra bibehållas, kunde anordnas genom en indelning, som vore oberoende av annan administrativ indelning och allenast toge sikte på polisväsendets behov. Detta skulle icke stöta på hinder ur den kommunala indelningens synpunkt, sedan polisväsendet lösgjorts från avhängigheten av kommunerna. Samorganisationen med åklagarväsendet gör emellertid, att polisdistrikten böra sammanfalla med åklagardistrikten. På grund härav föreslår u t r e d n i n g e n , att åklagardistrikten även inom en förstatligad polisorganisation böra utgöra polisdistrikt. Vid ett förstatligat polisväsen bör denna organisation genomföras utan inskränkning. Förstatligandet innebär, att kommunerna befrias från ansvaret för polis-

196 väsendet. Fråga uppkommer emellertid, om något särskilt organ bör anordnas, genom vilket kommunerna skola beredas tillfälle att utöva medinflytande vid behandlingen av organisationsfrågorna. I detta hänseende föreslog 1939 års polisutredning en organisation med polisnämnder. Polisnämnds mening skulle inhämtas bl. a. i alla viktigare organisationsfrågor, varjämte nämnden skulle vara utrustad med initiativrätt i frågor, som kunde vara av betydelse ur polissynpunkt för kommunerna. I sitt yttrande över förslaget framhöll Svenska stadsförbundet, att det rådgivande organ, som förslaget ville införa till ersättning för det kommunala handhavandet av uppgifterna, icke kunde väntas få något nämnvärt inflytande på avgörandena. På liknande sätt uttalade sig Svenska landskommunernas förbund, som fann det ofrånkomligen nödvändigt, att polisnämnderna gåves en organisation, som lämnade större inflytande. Vid övervägande av ifrågavarande spörsmål har f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g funnit, att några andra befogenheter näppeligen torde kunna tilläggas kommunerna inom en statlig polisorganisation än dem, som föreslogos av 1939 års polisutredning. Uppenbart är, att kommunerna icke kunn a utrustas med någon beslutanderätt i avseende å en statlig organisation. Vikten av att kommunala synpunkter beaktas bör emellertid stå klar för de myndigheter, som komma att handlägga organisationsfrågorna. Att tillskapa särskilda kommunala organ för att på detta område upprätthålla samverkan med de statliga organen synes dock bland annat med hänsyn till länsstyrelsernas lokala förankring icke vara erforderligt. Utredningen anser sålunda, att någon polisnämndsorganisation eller annan liknande organisation icke bör inrättas. I stället böra polischeferna och övriga polismyndigheter samråda med de allmänna kommunala organen i frågor, som k u n n a äga ett mera framträdande intresse för kommunerna. Dessa böra naturligen å sin sida äga rätt att taga initiativ och göra framställningar i dylika frågor. ^ Den lokala polisledningens organisation torde icke tarva några säråtgärder inom ett förstatligat polisväsen, så vitt landsfiskalsdistriktsorganisationen angår. Liksom inom det kommunala polisväsendet bör man även inom ett statligt polisväsen bygga polischefsorganisationen på den utformning, som slutligen gives åt landsfiskalsorganisationen. Polischefskapet bör sålunda här genomgående vara förenat med distriktsåklagarbefattning. Beträffande de städer, som icke skola ingå i landsfiskalsdistriktsorganisationen, kominer däremot inom en statlig organisation frågan om i vilka av dessa ledningen av polis- och åklagarväsendet skall vara gemensam och i vilka densamma skall vara uppdelad på skilda befattningshavare att utgöra ett framträdande organisationsspörsmål. Spörsmålet måste lösas med utgångspunkt från vad som i det särskilda fallet k a n vara lämpligast för organisationen. Då utredningen enligt direktiven icke behöver utarbeta någon detaljerad plan för den statliga organisationen, synes utredningen på denna punkt icke böra framlägga något organisationsförslag. Den kommunala organisationen får vid ett förstatligande övertagas i befintligt skick. På de statliga myndigheterna bör det därefter ankomma att successivt vid-

197 taga erforderliga omorganisationsåtgärder. Beträffande organisationen i Malmö vill utredningen emellertid föreslå, att i stället för den nuvarande polissekreterarebefattningen inrättas en befattning som kanslipolisintendent. I vad angår de polisledande uppgifterna torde någon skillnad icke komma att föreligga för den lokale polischefen, antingen polisväsendet är kommunalt eller statligt organiserat. På det organisatoriska området komma polischefens uppgifter däremot att undergå den betydelsefulla ändringen, att polischefen i första hand kominer att bära ansvaret för organisationens tillstånd och funktionsduglighet, naturligen dock inom ramen för vad som kan utvinnas av statsmakternas anslagsbeslut. På polischefen skall ankomma att upprätta statförslag för polischefsdistriktet ( = polisdistriktet), och vid fullgörandet av denna uppgift har polischefen att framställa de krav på ändringar i organisationen, som han finner påkallade; detta allt i den m å n ändringarna förorsaka ökade anslagsbehov. Statförslagen skola av polischeferna översändas till vederbörande länsstyrelse för undergående av fortsatt behandling. Beträffande organisationen inom polisdistrikten torde i huvudsak kunna hänvisas till vad utredningen därom anfört och föreslagit i det kommunala alternativet. Anmärkas må, att landsfiskalsdistriktens indelning i tjänstgöringsområden för fjärdingsman bör handhavas av länsstyrelsen. Eftersom personalen inom den statliga polisorganisationen kommer att vara statsanställd, komma några särskilda problem icke att uppstå i avseende å personalens anställningsförhållanden i sådana polisdistrikt, som bestå av mer än en kommun. Vidare anser utredningen — i likhet med 1939 års polisutredning — att den ordinarie polispersonalen vid ett förstatligande av polisväsendet bör vara uppdelad på fyra tjänstegrader och — därest a n n a n titulatur ej införes — utgöras av, i den lägsta tjänstegraden poliskonstaplar, fjärdingsman och polissystrar, i den närmast högre tjänstegraden biträdande överkonstaplar, polisuppsyningsmän och kriminalkonstaplar, i den därpå följande tjänstegraden överkonstaplar samt i den högsta tjänstegraden kommissarier. Utredningen ansluter sig jämväl till vad berörda utredning anfört därom, att konstapelsbefattningarna och biträdande överkonstapelsbefattningarna skola vara befattningar inom ordningspolisen och kriminalkonstapelsbefattningarna inom kriminalpolisen, medan överkonstapels- och kommissariebefattningarna däremot icke skola såsom ordinarie befattningar fördelas mellan ordningspolisen och kriminalpolisen utan upptagas såsom överkonstapelsbefattningar och kommissariebefattningar vid respektive poliskårer. Utredningen kan jämväl i övrigt ansluta sig till de principiella synpunkter på personalorganisationens utformning, som 1939 års polisutredning framfört i sitt betänkande, Del I, s. 164—171. I likhet med sistnämnda utredning anser jämväl f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g , att poliskammarorganisationen bör bibehållas inom ett förstatligat polisväsen samt att frågan om utvidgning av denna organisation bör prövas särskilt för varje stad, som är av den storlek, att inrättandet av poliskammare kan ifrågakomma.

198 Vad härefter angår åklagarväsendet kommer förstatligandet att innebära, att de städer, som bekosta sitt åklagarväsen, befrias från denna skyldighet och att befattningshavarna statsanställas. I organisatoriskt avseende torde viss skillnad böra göras mellan förhållandena i städer med delad polis- och åklagarorganisation samt i städer med samordnad organisation. Befattningshavarna vid åklagarväsendet i förstnämnda städer böra sålunda upptagas å riksåklagarämbetets stat och statförslag för åklagarväsendet i dessa städer upprättas lokalt av vederbörande förste stadsfiskal eller stadsfiskal. 1 de städer åter, där samorganisation föreligger, böra samtliga befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet tillhöra polisverkets stat samt statförslag för båda verksamhetsgrenarna upprättas av vederbörande polischef. Vad nu sagts har icke avseende å åklagarväsendet i de städer, som skola anslutas till landsfiskalsdistriktsorganisationen men som övergångsvis ha kvar sitt kommunala åklagarväsen. Stadsfiskalsbefattningarna och övriga till åklagarväsendet i dessa städer hörande befattningar böra icke förstatligas, och städerna böra, intill dess de tillföras berörda organisation, alltjämt svara för kostnaderna för åklagarväsendet. Till Stockholms poliskår är för handläggning huvudsakligen av kamerala frågor anslutet ett poliskamrerarkontor, vilket förestås av en poliskamrerare. Denne är tillika stadsfogde och handhar i denna egenskap indrivningen av böter. 1 Vidare gäller, att vid polisnämnden i Stockholm finnes för stadigvarande tjänstgöring anställd såväl ordinarie som icke ordinarie personal. 1939 års polisutredning föreslog, att poliskamrerarkontöret skulle upptagas i den statliga polisorganisationen och att i samband därmed en särskild avdelning skulle inrättas inom kontoret för omhänderhavande av medelsföryaltningen vid polis- och åklagarväsendet i Stockholm. Till denna avdelning, som sålunda delvis skulle övertaga de uppgifter, som åvilade pohV nämndens expedition, skulle befattningshavarna vid polisnämnden i huvudsak överföras. På motsvarande sätt skulle i Göteborg en kamrerarbefattning vid polisnämnden överföras till den statliga organisationen för bl. a. omhänderhavande av de till polis- och åklagarväsendet anslagna medlen. Även i Malmö skulle en motsvarande befattning inrättas. Förslaget i dessa delar återfinnes i Del II av betänkandet, s. 49—51. Till vad sålunda föreslagits vill f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g uttala sin anslutning; dock att hänsyn bör tagas till de omorganisationer, som vid tidpunkten för förstatligandet kunna ha vidtagits med nu bestående organisationer på förevarande område. Utredningen vill även framhålla, att den personal, som vid tidpunkten för polisväsendets förstatligande finnes anställd vid polisnämnderna, i allmänhet bör beredas anställning vid den statliga polisorganisationen. Detta torde icke medföra någon svårighet, enär de kamerala och ekonomiska uppgifter, som för närvarande handhavas av polisnämnderna, komma att vid polisväsendets förstatligande få handläggas inom polisorganisationen. På sätt ovan nämnts, förekommer i Stockholm samorganisation mellan polisväsendet och exekutionsväsendet därigenom, att poliskamreraren tillika 1

Förslag till omorganisation av poliskamrerarkontoret föreligger för närvarande.

199 är stadsfogde. Samorganisation med exekutionsväsendet förekommer vidare i ett antal städer, där stadsfiskalen jämväl är stadsfogde. Liksom 1939 års polisutredning föreslår f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g , att de kombinerade befattningar, som i detta hänseende kunna förekomma vid förstatligandet, upptagas såsom statliga befattningar och att den ekonomiska frågan löses på det sätt, att städerna ersätta staten med vissa årliga belopp för stadsfogdegöromålens ombesörjande. Motsvarande anordning bör även gälla, därest i någon mindre stad befattningshavare vid polisväsendet av praktiska skäl bör bibehållas såsom exekutionsbiträde. Angående 1939 års polisutrednings förslag på denna punkt, se betänkandet Del I, s. 315.

B. Länsorganisationen. I avseende å de allmänna synpunkterna på länsorganisationen åberopas vad utredningen anfört vid behandlingen av det kommunala alternativet. Detsamma gäller även i allt väsentligt beträffande frågorna om landsfogdens inordnande i länsstyrelsen och om ledningen av polisverksamheten. Den grupp av ärenden, tillhörande landsfogdens föredragning, som angivits omfatta ärenden angående polisdistriktens skyldigheter, kommer naturligen att försvinna. Nya föredragningsuppgifter komina emellertid — på sätt nedan föreslås — att tillföras landsfogden i fråga om polisorganisationens utformning och upprättande av statförslag för polisväsendet. I det följande kommer även att föreslås, att. statspolisorganisationen skall efterträdas av en rörlig polisorganisation, beträffande vilken länsstyrelsen och landsfogden dock i princip skola äga att utöva samma befogenheter som i avseende å statspolisen. De största förändringarna i fråga om länsstyrelsens uppgifter rörande polisväsendet komma att inträda å det område, som utredningen i det kommunala alternativet behandlat under rubriken »Länsstyrelsernas befogenheter gentemot polisdistrikten». Vid den statliga organisationsformen komma organisationsspörsmålen för varje län i dess helhet att vara knutna till länsstyrelsen. P å länsstyrelsen skall sålunda helt ankomma att tillse, att polisorganisationen i länet befinner sig i tillfredsställande skick. Detta gäller såväl i fråga om personalorganisationen som i vad angår polisväsendets utrustning och förseende med lokaler. Uppenbart är, att vid ett förstatligat polisväsen åtskilliga samorganisationsspörsmål komma att uppstå dels mellan polisdistrikten inbördes och dels mellan polisorganisationen och närstående förvaltningsorganisationer. Särskilt på dessa områden torde länsstyrelsens initiativ komma att bliva värdefulla. Länsstyrelsen skall vidare upprätta statförslag för länets polisväsen. I allmänhet torde organisationsspörsmålen främst komma att upptagas till behandling i samband med avgivande av sådant förslag. Såsom tidigare anmärkts, kominer detta även att omfatta åklagarväsendet i de från landsfiskalsdistriktsorganisationen fristående städer, där samordning råder mellan polis- och åklagarväsendet. Lämpligt synes emellertid vara, att jämväl de övriga lokala statförslagen för åklagarväsendets del behandlas av länsstyrelsen, innan de översändas till

200 riksåklagaren; detta främst på grund av den samordning som alltid bör förefinnas mellan de båda verksamhetsgrenarna även vid delad organisation. Beträffande handläggningen inom länsstyrelsen av statförslaget vill utredningen föreslå följande. De av polischeferna och vederbörande åklagare avgivna lokala statförslagen böra först behandlas å landskansliet och där beredas till föredragning av landsfogden i vad angår sådana frågor, som tarva ändring av anslagen. Sedan länsstyrelsen på landsfogdens föredragning fattat beslut i dessa frågor, böra statförslagen överlämnas till landskontoret, där den slutliga sammanställningen av statförslaget för länet bör upprättas. Statförslaget bör därefter insändas till den centrala instansen (rikspolisstyrelsen) eller vad angår det rena åklagarväsendet till riksåklagaren. Det torde lätteligen inses, att de arbetsuppgifter, som komma att åvila landsfogden i avseende å polisorganisationens utformning och statförslagets upprättande, bliva betydande. En förutsättning för att landsfogden skall kunna medhinna dessa uppgifter är, att väl kvalificerad personal i tillräckligt antal ställes till hans förfogande. Därest en byrå- eller sektionsindelning genomföres för länsstyrelsens vidkommande, torde vid en statlig organisationsform för polisväsendet förhållandena motivera, att en särskild byrå eller sektion inrättas för polisväsendet och att landsfogden gores till chef för denna byrå eller sektion. Den närmare organisationen härav har utredningen med hänsyn till det läge, vari länsstyrelsens organisationsfråga i sin helhet befinner sig, icke funnit sig böra ingå på. Till följd av den ökning av landsfogdens arbetsuppgifter, som kan förutses uppkomma inom en förstatligad polisorganisation, torde vid ett förstatligande av polisväsendet frågan om en delning av landsfogdetjänsterna i de största länen komma att ytterligare aktualiseras. Arbetsuppgifterna torde i dessa län komina att räcka till såväl för en länspolischef (landsfogde) som för en statsåklagare. Att redan nu uppgöra en plan för en ändrad landsfogdeorganisation inom ett förstatligat polis- och åklaga*-väsen har dock synts utredningen föra för långt, helst som utredningen icke anser tiden ännu vara mogen för ett tillförlitligt bedömande av rättegångsreformens inverkan på detta spörsmål. I fråga om stats polisorganisationen anförde 1 9 3 9 å r s p o l i s u t r e d n i n g , att utredningen vid upprättandet av personalstaten för lokalpolisen utgått från att personal skulle finnas för ombesörjande av de uppgifter, som handhades av statspolisen. Varje polismästardistrikt borde tilldelas den personal, som kunde antagas bliva erforderlig för distriktet, och i regel skulle personalen vara ansluten till poliskåren i polismästarstaden. Personalen skulle icke hänföras till särskilda avdelningar utan tillföras vederbörande poliskårer såsom förstärkning. På dessa kårer skulle ankomma att handhava — förutom polisverksamheten inom respektive städer — jämväl den regelbundna polisverksamhet, varför statspolisen vore avsedd. — Rörande förslaget i övrigt hänvisas till utredningens betänkande, Del I, s. 185—186.

201 Angående ifrågavarande organisationsspörsmål får förevarande u t r e d n i n g framhålla följande. I och med att polisväsendet förstatligas, kommer lokalpolisen att kunna utnyttjas utan hänsyn till några distriktsgränser. Härigenom kommer behovet av en särskild kår för tillfällig polishjälp att minskas. Den lokala polisorganisationen i riket bör emellertid uppbyggas främst med tanke på att fylla sina uppgifter under normala förhållanden. Om så sker, framträder ett behov av ytterligare polispersonal för sådana tillfällen, då organisationen utsattes för hårdare belastningar än vanligt. För tillgodoseende av detta behov torde lämpligen böra tillskapas en organisation med vägledning av de allmänna grunder, varpå den nuvarande statspolisorganisationcn är uppbyggd. Såsom tidigare påpekats, fyller denna organisation även viktiga uppgifter genom den regelbundna polisverksamhet, som densamma utövar. Överförda på en statlig polisorganisation innebära nyssnämnda grunder främst, att poliskårerna i vissa städer givas en något större organisation, än vad de rent lokala förhållandena påkalla, samt att den personal, som sålunda tillföres dessa kårer såsom förstärkning, i sitt dagliga arbete sysselsattes med sådan polisverksamhet, som särskilt lämpar sig att bedriva inom större verksamhetsområden än de enskilda polisdistrikten. En fördel med en sådan organisation är även, att till densamma knytes personal, som besitter större förfarenhet med vissa slag av polisuppgifter än lokalpolisen i allmänhet, exempelvis för upprätthållande av ordningen vid större folksamlingar. Icke minst av vikt är, att för kriminalpolisverksamheten kan anställas personal med expertutbildning i skilda hänseenden. Behovet av sådan personal skulle av ekonomiska skäl svårligen kunna tillgodoses på annat sätt, åtminstone icke inom landsbygdens och de mindre städernas polisväsen. Utredningen föreslår sålunda, att inom den statliga organisationen anordnas en mot den nuvarande statspolisen svarande organisation, förslagsvis benämnd den rörliga polisen. I sina huvuddrag torde denna organisation böra uppbyggas med statspolisorganisationen som mönster. Den närmare planläggningen av organisationen i avseende å storlek, placering och utrustning m. m. torde dock vara en uppgift, som bör ankomma på den blivande centrala instansen att utarbeta i samråd med länsstyrelserna. Härvid torde böra beaktas de synpunkter, som utredningen i det kommunala alternativet lagt på frågan om den nuvarande statspolisens organisation. Av särskild betydelse är, att en rätt avvägning av spörsmålet om kårernas centralisation eller decentralisation äger rum. Denna avvägning bör ske med stöd av erfarenheterna från den obegränsade mobiliteten hos lokalpolisen. Ett viktigt spörsmål, som torde kunna lösas tillfredsställande inom den statliga organisationen, är frågan om rekryteringen till ifrågavarande poliskår. Med hänsyn till att all personal är statsanställd, kunna även befattningshavare vid andra poliskårer än dem, till vilka de rörliga kårerna äro anslutna, beredas tillfälle att tjänstgöra vid sistnämnda kårer. De speciella polisförhållandena i Norrbottens län torde vid ett förstatligande av polisväsendet böra ordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen föreslagit för det kommunala alternativet. Den rörliga

202 poliskåren i länet torde sålunda böra organiseras med poliskåren i Boden såsom huvudbas för rekryteringen, och vederbörande polischefer böra förordnas såsom föreståndare för de på olika håll utstationerade kårerna. Enligt 1939 års polisutrednings förslag skulle till polismästardistriktsorganisationen knytas institutioner med polisfullmäktige och personalfullmäktige. Genom polisfullmäktige skulle det kommunala inflytandet komma till uttryck, och för verksamheten skulle gälla enahanda allmänna föreskrifter som för polisnämnd; dock med verksamhetsområdet överflyttat till polismästardistriktet. Personalfullmäktige skulle utgöra en organisation för tillvaratagande av personalens intressen i tillsättnings- och utbildningsfrågor. Vid övervägande av spörsmålet, huruvida några institutioner av motsvarande slag böra inrättas, har f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g beaktat, att dess förslag är uppbyggt med länsstyrelserna bibehållna såsom polisledande organ för länen. På grund härav torde behov icke föreligga av någon särskild organisation, som är avsedd att trygga det allmänna kommunala inflytandet på polisväsendet inom länen. Tillsättningsärendena beträffande polispersonalen komma enligt utredningens förslag fortfarande att handhavas av länsstyrelserna, varför de risker, som äro förbundna med en stark centralisation av dessa ärendens handläggning, icke komina att föreligga vare sig för kommunernas eller för befattningshavarnas del. På sätt tidigare anförts, torde rekryteringen av polispersonalen komma att handhavas av särskilda nämnder, i vilka såväl kommunala representanter som representanter för personalen komma att ingå. Med hänsyn till dessa förhållanden har utredningen icke funnit anledning att föreslå några institutioner av den art, varom här är fråga.

C. De centrala myndigheterna. Behovet av en central instans för polisväsendet framträder med särskild styrka inom en förstatligad polisorganisation. Enligt 1939 års polisutrednings förslag skulle den centrala ledningen handhavas av en polisstyrelse. Polisverket skulle förestås av en chef med generaldirektörs ställning, benämnd rikspolischef, vilken i första hand skulle vara inför Kungl. Maj :t ansvarig för fullgörande av polisstyrelsens uppgifter. Till styrelsen skulle vara knuten en byråorganisation, omfattande tre byråer, varav en polisbyrå för egentliga polisärenden, en personalbyrå för personalärenden samt en ekonomi- och kanslibyrå för ekonomi- och kansliärenden. Polisbyrån skulle förestås av en polisdirektör och de två övriga byråerna av byråchefer. För handläggning av ärenden av principiell betydelse eller eljest av större vikt, s. k. pleniärenden, skulle styrelsen givas kollegial sammansättning och bestå av rikspolischefen, polisdirektören, de båda byråcheferna samt fem särskilda, av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter. Rikspolischefen skulle vara ordförande i styrelsen. Andra ärenden än pleniärenden skulle handläggas i ämbetsmässig ordning.

203 Till huvudlinjerna i den sålunda föreslagna organisationen vill f ö r ev a r a n d e u t r e d n i n g ansluta sig. I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit för det kommunala alternativet, bör den centrala instansen även inom en statlig polisorganisation benämnas rikspolisstyrelse. Då tillsättnings- och övriga personalärenden rörande den egentliga polispersonalen — vilka ärenden av 1939 års polisutredning i stor omfattning tillfördes styrelsen — enligt förevarande utrednings mening böra bibehållas decentraliserade, torde behov av någon särskild personalbyrå icke föreligga. Styrelsens arbetsuppgifter torde för den skull böra uppdelas på två byråer, en polisbyrå samt en ekonomi- och kanslibyrå. De personalärenden, som skola ankomma på styrelsen, synas lämpligen kunna handläggas å ekonomi- och kanslibyråns kansliavdelning. I överensstämmelse med tankegången i 1939 års polisutrednings förslag bör styrelsen i sin kollektiva sammansättning utgöras av verkets chef och cheferna för dess byråer samt ett lämpligt antal lekmän. Lämpligheten av att verkets chef ovillkorligen skall vara ordförande i styrelsen torde dock kunna ifrågasättas. Såsom i det kommunala alternativet framhållits, bör på verkschefen, rikspolischefen, ställas det kravet, att han är framstående organisatör och tillika väl förtrogen med polisväsendet. Ordföranden i styrelsen bör vara en i allmänna värv förfaren person. Därest till rikspolischef kan utses en person, som uppfyller samtliga dessa krav, förefaller det naturligt, att h a n också förordnas till ordförande i styrelsen. Kungl. Maj:t synes emellertid böra ha möjlighet öppen att för den händelse så befinnes önskvärt på ordförandeposten placera en härför lämpad lekman. Styrelsens organisation bör sålunda vara alternativt utformad på det sätt, att antingen verkschefen eller en lekman är ordförande i densamma. Är rikspolischefen tillika ordförande i styrelsen, synes lekmännens antal böra vara fyra. Med denna organisation komma lekmännen att vara i majoritet inom styrelsen. Om däremot en lekman är förordnad till ordförande, torde antalet lekmän kunna minskas till tre, därvid ordföranden bör — utom i disciplinärenden — tillerkännas utslagsröst vid lika röstetal. Resultatet blir sålunda, att styrelsen skall kunna sammansättas efter två typer och bestå antingen av rikspolischefen, tillika ordförande, cheferna för de båda byråerna och fyra lekmän eller av rikspolischefen, cheferna för de båda byråerna samt tre lekmän, av vilka senare en är utsedd till ordförande. Styrelsen bör inom sig utse vice ordförande. För lekmännen böra i erforderlig utsträckning utses suppleanter. I avseende å den polisledande verksamheten böra i stort sett rikspolisstyrelsens uppgifter vara desamma som vid en kommunal organisation. Även för styrelsens del måste dock vissa ändringar inträda, så vitt angår den kår, som skall träda i stället för den nuvarande statspolisen. Av vad tidigare anförts framgår, att denna kår bör lyda under länsledningen, som har att planlägga och leda dess verksamhet. En viss central överledning torde emellertid bliva erforderlig för åvägabringande av enhetlighet i avseende å arbetsuppgifterna. Det bör tillkomma styrelsen att utfärda allmänna anvisningar härutinnan. I nära samband med nu berörda förhållanden står

204 uppgiften att tillkalla polisförstärkning. Med hänsyn till den obegränsade rörlighet, som principiellt sett kommer att u t m ä r k a organisationen, synes denna uppgift icke böra bliva av mera framträdande betydelse för styrelsen. I mera trängda lägen torde emellertid förhållandena påkalla, att de spörsmål, som sammanhänga med denna uppgift, bliva föremål för central handläggning. De ekonomiska, organisatoriska och administrativa uppgifterna för styrelsen bliva av en ojämförligt mycket större betydelse inom ett statligt än inom ett kommunalt polisväsen. Någon särskild motivering torde icke vara erforderlig för att de uppgifter, varom här är fråga, tillföras styrelsen. Uppgifterna äro i stort sett lika inom samtliga verk med lokalförvaltningar. Beträffande personalärenden föreslås dock, såsom tidigare framhållits, en bibehållen decentralisering i avseende å tillsättning m. m. Vissa tillsättningsärenden skola emellertid ankomma på styrelsen, nämligen i fråga om de befattningshavare hos styrelsen, vilka icke utnämnas av Kungl. Maj :t. I regel bruka styrelserna i de statliga verken erhålla tillsättningsrätt för befattningar i lägre lönegrad än 27, och denna princip torde böra följas även för rikspolisstyrelsens del. Med stöd av det anförda föreslår u t r e d n i n g e n , att de uppgifter, som omförmälas i de tio första att-satserna i uppräkningen rörande rikspolisstyrelsens uppgifter inom en kommunal polisorganisation, jämväl skola ankomma på styrelsen vid ett förstatligande av polisväsendet. Härutöver bör å styrelsen i det senare fallet ankomma att utfärda allmänna anvisningar angående de uppgifter, som skola omhänderhavas av den rörliga polisen; att tillsätta och i förekommande fall från tjänsten entlediga ordinarie och icke ordinarie befattningshavare hos styrelsen, vilka äro hänförda till lägre lönegrad än 27; att utöva den disciplinära bestraffningsrätten över annan personal vid polisväsendet än polispersonal; att verkställa den centrala upphandlingen inom polisväsendet och handhava skötseln av huvudförråden samt hålla tillsyn över att materielen användes på ett lämpligt sätt; att i övrigt jämlikt fastställda stater och givna föreskrifter handhava och redovisa de statsmedel, som ställas till styrelsens förfogande; att upprätthålla nödig förbindelse med civila och militära myndigheter samt med sådana enskilda föreningar och sammanslutningar, vilkas verksamhet är ägnad att främja polisens arbete; samt att i övrigt ombesörja de uppgifter beträffande ledningen av polisverksamheten, som Kungl. Maj :t uppdrager åt styrelsen. Liksom styrelsen vid den kommunala polisorganisationen bör även styrelsen inom ett förstatligat polisväsen vara sakkunnig åt Kungl. Maj :t i polisfrågor. Jämväl de särskilda uppgifterna i fråga om polisverksamheten föruppdagande av spioneri m. m. böra överföras å styrelsen liksom ock de särskilda uppgifter i övrigt, som nu ombesörjas av statspolisintendenten.

205 Vidare skall det åligga styrelsen att årligen 1. före den 1 april till justitiekanslersämbetet avlämna förteckning över de före utgången av nästföregående år till styrelsen inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter nämnda års utgång blivit slutligen handlagda; 2. före den 1 maj till chefen för inrikesdepartementet avgiva berättelse angående styrelsens verksamhet under det nästförflutna året; 3. inom därför bestämd tid till Kungl. Maj :t inkomma med förslag till de anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom styrelsens verksamhetsområde, som styrelsen finner böra göras hos näs Höljande riksdag; 4. inom därför bestämd tid till finansdepartementet inkomma med den för riksdagens revisorer avsedda redogörelsen för förvaltningen under det sistförflutna räkenskapsåret av till styrelsens disposition ställda allmänna medel; samt 5. inom därför bestämd tid till riksräkenskapsverket insända föreskrivna räkenskaps- och redovisningshandlingar. I fråga om ärendenas handläggning inom polisstyrelsen har man att skilja mellan ärenden, som skola handläggas av styrelsen i plenum, och ärenden, som skola handläggas i ämbetsmässig ordning. Såsom pleniärenden böra handläggas ärenden, som äro av principiell betydelse eller eljest av större vikt, medan övriga ärenden böra behandlas i ämbetsmässig ordning. Med tillämpning av den angivna regeln böra till pleniärenden hänföras följande, nämligen yttranden till Kungl. Maj :t eller chef för statsdepartement angående lag eller viktigare författning eller rörande annan fråga av mera allmän eller väsentlig betydelse för polisväsendet; frågor angående styrelsens instruktion och arbetsordning; frågor av allmän betydelse rörande planläggningen av polisverksamheten samt rörande polistjänsten och dess utövning, dock ej frågor som angå ledningen av själva polisarbetet; organisationsfrågor av större omfattning eller eljest av mera allmän räckvidd ; upphandlingar för belopp överstigande 25 000 kronor; styrelsen dock obetaget att meddela generella föreskrifter, berättigande till upphandling för högre belopp; ärenden angående upprättande av förslag till ledig tjänst och anställande av befattningshavare i högre lönegrad än 23 med beteckning Ca eller Ce; ärenden angående disciplinär bestraffning; förslag till anslagsäskanden och andra framställningar, som böra göras hos riksdagen; styrelsens ämbetsberättelse; samt i övrigt ärenden, som rikspolischefen finner böra handläggas i plenum. Plenum skall hållas på kallelse av ordföranden, dock minst en gång i månaden. Styrelsen skall vara beslutmässig, då ordföranden eller vid förfall för denne vice ordföranden samt minst tre andra ledamöter deltaga i avgörandet; suppleant för särskild ledamot bör härvid vara jämställd med ledamot. Såsom styrelsens beslut skall gälla den mening, varom flertalet förenar

,

sig, eller, vid lika röstetal för olika meningar, den som ordföranden biträder. Vid handläggning av disciplinärenden skall omröstningen dock företagas enligt samma grunder, som gälla vid omröstning i brottmål i överrätt. Skulle pleniärende vara så brådskande, att ledamöterna icke hinna till— kallas, skall detsamma, därest så låter sig göra, kunna avgöras av rikspolischefen och ordföranden samt minst två andra ledamöter. Avgörandet bör k u n n a ske utan formligt sammanträde genom brev, telegram eller telefon. Är rikspolischefen tillika ordförande, bör avgörande, varom nu är fråga, k u n n a ske av rikspolischefen, vice ordföranden och minst två andra ledamöter. Om dylikt ärende icke lämpligen kan avgöras på detta sätt, skall rikspolischefen äga besluta i detsamma i närvaro av byråchef, vilkens ämbetsbefattning ärendet tilhör, eller ock särskilt förordnad föredragande. Beslut, som fattas i enlighet med dessa regler, skall anmälas vid närmast därpå följande plenum. I de ärenden, som icke äro pleniärenden, skall beslutanderätten utövas av rikspolischefen; viss beslutanderätt skall dock, på sätt gäller inom de statliga verken i allmänhet, tillkomma byråcheferna. De ärenden, som handläggas i styrelsen, skola — antingen styrelsen är kollegialt sammansatt eller utgöres av rikspolischefen — inför styrelsen föredragas i behörig ordning. Under tjänsteresa bör emellertid rikspolischefen äga att utan att ha inhämtat yttrande av föredragande fatta beslut om verkställighetsåtgärder ävensom meddela de föreskrifter, som rikspolischefen finner påkallade av under resan gjorda iakttagelser. Vad nu sagts skall äga tillämpning jämväl för det fall, att rikspolischefen eljest finner något på hans prövning ankommande ärende vara så brådskande, att föredragande icke lämpligen kan tillkallas. I fråga om de båda byråernas sammansättning föreslås följande. Polisbyrån torde i stort sett böra uppbyggas med samma personaluppsättning, som skall vara knuten till styrelsen vid en kommunal polisorganisation. I stället för en av polisdirektörsbefattningarna bör emellertid en befattning som polisöverdirektör inrättas. Innehavaren av denna befattning bör vara chef för polisbyrån och tillika ställföreträdare för rikspolischefen. Vidare bör kamrerarbefattningen överföras till ekonomi- och kanslibyrån. Denna senare byrå synes böra givas en sammansättning i stort sett motsvarande den, som föreslogs av 1939 års polisutredning (se betänkandet, Del II, s. 8—10). Enligt dessa grunder skulle rikspolisstyrelsen i sin administrativa sammansättning erhålla följande personalförteckning: 1 generaldirektör och rikspolischef Polisbyrån 1 polisöverdirektör, tillika byråchef och ställföreträdare för rikspolischefen 2 polisdirektörer 2 sekreterare 1 kansliskrivare 1 kanslibiträde 2 kontorsbiträden

207 Ekonomi-

och

kanslibyrån

1 byråchef Ekonomiavdelningen 1 byrådirektör 1 kamrerare 1 byråsekreterare 1 materialförvaltare 1 kansliskrivare (kassör) 1 kanslibiträde 6 kontorsbiträden

Kansliavdelningen 1 förste byråsekreterare 1 byråsekreterare 1 amanuens 1 registrator 2 kontorsbiträden

Härutöver böra såsom för styrelsen gemensamma befattningshavare upptagas en telefonist samt en förste expeditionsvakt och en expeditionsvakt. På sätt, som föreslagits i det kommunala alternativet, bör även den till statspolisorganisationen för närvarande knutna arvodesbefattningen som polisjurist med hänsyn till de rådande förhållandena bibehållas tills vidare. 1 Fördelningen av arbetsuppgifterna å polisbyrån torde böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits rörande uppgifternas fördelning mellan polisdirektörerna enligt det kommunala alternativet. De uppgifter, som där tillagts 1. polisdirektören, skola ankomma på polisöverdirektören; dock skola de kamerala uppgifterna överföras till ekonomi- och kanslibyrån. Av de båda polisdirektörerna skall den ene handlägga de uppgifter, som tillagts 2. polisdirektören, och den andre de uppgifter, som tillagts 3. polisdirektören. Särskilda förordnanden böra meddelas för polisöverdirektören och den polisdirektör, som skall handhava de allmänna kriminalpolisuppgifterna, att vara föreståndare för ordnings-, respektive kriminalpolisavdelningen vid den rörliga polis, som förlägges till Stockholm. Arbetsuppgifterna å ekonomi- och kanslibyrån böra uppdelas å befattningshavarna efter i stort sett de grunder, som föreslagits av 1939 års polisutredning; såsom tidigare nämnts böra emellertid de till styrelsen knutna personalärendena handläggas å kansliavdelningen. Ej heller för den statliga styrelsens del har räknats med en personaluppsättning, avsedd även för beredskapsuppgifter, anordnande av arbetskartotek eller utgivande av tidskrift för polisväsendet. Vad härefter angår statens kriminaltekniska anstalt och statens polisskola torde de spörsmål, som sammanhänga med dessa myndigheters organisation och förhållande till rikspolisstyrelsen, böra lösas efter samma allmänna linjer vid en statlig som vid en kommunal organisation av polisväsendet. På grund härav får utredningen i dessa delar hänvisa till vad utredningen därom anfört och föreslagit i det kommunala alternativet. 1 Liksom i det kommunala alternativet har utredningen ej heller i det statliga alternativet ingått i prövning av frågan om den biträdespersonal, som i övrigt kan vara erforderlig för den polisverksamhet, som avser de s. k. landsskadliga brottens bekämpande.

208 D. Tjänstetillsättning m. m. beträffande befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet. 1. Högre befattningshavare. Beträffande nu gällande bestämmelser hänvisas till framställningen härutinnan i det kommunala alternativet. I förevarande hänseende får u t r e d n i n g e n avgiva följande förslag. Befattningshavare vid rikspolisstyrelsen. T i l l s ä t t n i n g : Rikspolischefen bör förordnas av Kungl. Maj:t fölen tid av högst sex år. Jämväl befattningen som polisöverdirektör och tjänsten som polisdirektör med uppgift att handhava de med säkerhetstjänsten förenade göromålen böra med hänsyn till befattningarnas karaktär vara förordnandetjänster. Förordnandena böra meddelas för en tid av högst sex år. I överensstämmelse med vad under det kommunala alternativet föreslagits bör den andra tjänsten som polisdirektör vara fullmaktstjänst. Befattningarna böra tillsättas av Kungl. Maj :t efter anmälan av rikspolischefen. Såsom förut framhållits, skall polisöverdirektören tillika vara ställföreträdare för rikspolischefen. De särskilda ledamöterna av styrelsen böra förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av fyra år. Befattningen som byråchef bör tillsättas av Kungl. Maj :t efter anmälan av rikspolischefen. Befattningshavare i 27 och högre lönegrader med beteckning Ca eller Ce, med undantag av byråchef, skola tillsättas av Kungl. Maj :t efter förslag av rikspolisstyrelsen. övriga ordinarie eller extra ordinarie befattningshavare tillsättas av rikspolisstyrelsen. Övrig personal antages av styrelsen. Ordinarie befattningshavare i 24 och högre lönegrader böra tillsättas genom fullmakt och övriga ordinarie befattningshavare medelst konstitutorial. K o m p e t e n s v i l l k o r : För polisöverdirektören och polisdirektörerna bör landsfogdekompentens föreskrivas. Sekreterare bör ha fullgjort den tjänstgöring och undergått den utbildning, som fordras för behörighet att erhålla landsfogdetjänst. Byråchefen, förste byråsekreteraren, byråsekreterare och amanuens skall ha avlagt juris kandidatexamen. Byrådirektören skall ha avlagt avgångsexamen från handelshögskola eller på annat sätt visat sig äga motsvarande utbildning samt tillika ha ådagalagt förfarenhet i upprättande av statförslag och verkställande av upphandling i enskild eller offentlig verksamhet. Kamreraren skall besitta ingående

209 teoretiska och praktiska kunskaper i bokföring samt även i övrigt ha förvärvat god administrativ och ekonomisk förfarenhet. I fråga om b e v i l j a n d e a v l e d i g h e t o c h f ö r o r d n a n d e a v v i k a r i e skola de för verksstyrelser i allmänhet gällande reglerna lända till efterrättelse. Disciplinär bestraffning: Rikspolischefen, polisöverdirektören, polisdirektör, byråchefen samt särskild ledamot av styrelsen skola för fel eller försummelse i tjänsten svara inför hovrätt. I övrigt bör förevarande spörsmål regleras i överensstämmelse med vedertaget bruk inom förvaltningen. Övriga högre befattningshavare. T i l l s ä t t n i n g : Beträffande landsfogde, biträdande landsfogde och landsfogdeassistent får utredningen åberopa vad härutinnan anförts i det kommunala alternativet. I likhet med 1939 års polisutredning har utredningen funnit, att de befattningar, som inrättats för polisverksamhetens ledning i de största städerna i riket, äro av den betydelse, att möjlighet bör finnas att utan särskild omgång kunna verkställa utbyte av befattningshavare, därest denne av en eller annan anledning visar sig mindre lämpad att uppehålla befattningen. U t r e d n i n g e n föreslår därför, att polismästarbefattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt ordnings- och kriminalpolisintendcntsbefattningarna i dessa städer inrättas såsom förordnandetjänster och tillsättas av Kungl. Maj :t efter anmälan av överståthållarämbetet eller vederbörande länsstyrelse. Förordnandena böra meddelas för en tid av högst sex år. I likhet med vad som föreslagits i det kommunala alternativet bör tillsättningen av de högre befattningshavarna inom den lokala organisationen i vidgad utsträckning ankomma å Kungl. Maj :t. U t r e d n i n g e n föreslår, att samtliga befattningar som polismästare, polismästare tillika stadsfiskal, polisintendent, stadsfiskal tillika polischef, polisassessor samt polissekreterare skola tillsättas av Kungl. Maj :t. Detsamma bör gälla för samtliga befattningar som förste stadsfiskal, stadsfiskal och biträdande stadsfiskal. För ordinarie befattning skall anställningsformen — med nyssnämnda undantag — vara fullmakt. Befattning som stadsfiskalsassistent bör tillsättas av riksåklagarämbetet och befattning som polisnotarie av överståthållarämbetet eller — i förekommande fall — av vederbörande länsstyrelse. Anställningsformen för nu förevarande tjänster bör likaledes vara fullmakt. Utredningen, som icke funnit det erforderligt att lämna närmare anvisningar rörande förfaringssättet vid tillsättningen av befattningarna, vill endast helt allmänt framhålla angelägenheten av att rikspolisstyrelsen tillförsäkras yttranderätt, så snart fråga är om befattning, som icke enbart inrättats för åklagarväsendets behov. K o m p e t e n s v i l l k o r : För befattning som polismästare, polismäs14— 502106

210 tare tillika stadsfiskal och polisintendent bör krävas landsfogdekompetens. Samma kompetens synes även böra krävas för vissa befattningar med uteslutande åklagarfunktioner, nämligen för befattning som förste stadsfiskal, stadsfiskal och biträdande stadsfiskal. För befattning som stadsfiskalsassistent bör krävas den behörighet, som gäller för befattning såsom landsfogdeassistent. Vad beträffar de befattningar, för vilka landsfogdekompetens skall gälla, kan ifrågasättas, huruvida polisutbildning är erforderlig för sådana befattnigar, som enbart äro åklagarbefattningar, liksom huruvida förfarenhet i åklagarverksamhet bör uppställas som behörighetsvillkor för de rena polismansbefattningarna. I likhet med 1939 års polisutredning är f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g av den uppfattningen, att det är av betydelse att samtliga ifrågavarande befattningshavare besitta förfarenhet inom såväl polis- som åklagarväsendet. Såsom förut anmärkts, ha beträffande ett stort antal stadsfiskalsbefattningar särbestämmelser meddelats i behörighetshänseende, därvid i allmänhet föreskrivits krav på landsfogdekompetens. I fråga om de stadsfiskalsbefattningar, som icke äro enbart åklagarbefattningar, har u t r e d n i n g e n icke funnit det lämpligt att generellt föreskriva krav på landsfogdekompetens. På sätt utredningen i det kommunala alternativet uttalat, bör det ankomma på Kungl. Maj :t att tillse, att kravet på erforderliga högre kvalifikationer upprätthålles för sådana befattningar, beträffande vilka behov därav föreligger. För stadsfiskalsbefattningen i Boden föreslås dock — i likhet med vad som skett i det kommunala alternativet — att landsfogdekompetens uppställes som behörighetsvillkor. Beträffande polissekreterare, polisassessorer och polisnotarier torde dessa befattningar efter ett förstatligande uteslutande komma att vara av administrativ natur. Vid sådant förhållande torde det vara tillräckligt att för dessa befattningar uppställa krav på juris kandidatexamen. B e v i l j a n d e av l e d i g h e t och f ö r o r d n a n d e av v i k a r i e : I detta hänseende synas de bestämmelser, som i de under senare tid utfärdade instruktionerna uppställts för de olika grupperna av befattningshavare, i huvudsak kunna bibehållas. Rikspolisstyrelsen bör dock tillförsäkras yttranderätt vid fråga om längre tjänstledighet av annan orsak än sjukdom ävensom längre förordnande såsom vikarie, allt beträffande tjänster tillhörande polis- eller den blandade polis- och åklagarorganisationen. Å t a l o c h a n s v a r f ö r t j ä n s t e f e l : Polismästarna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt de intendenter i samma städer, vilka skola vara tillsatta på förordnande, ävensom landsfogdar och förste stadsfiskaler synas för fel eller försummelse i tjänsten böra svara inför hovrätt. Gentemot övriga befattningshavare skall riksåklagarämbetet, så vitt avser polismästare tillika stadsfiskal, stadsfiskal, stadsfiskal tillika polischef, biträdande stadsfiskal och stadsfiskalsassistent, och överståthållarämbetet eller länsstyrelse, så vitt avser annan högre befattningshavare, äga meddela vederbörande föreställning (varning beträffande stadsfiskalsassistent respektive polisnotarie), därest han icke behörigen iakttager sina tjänsteplikter. Låter han sig

211 icke därav rätta eller är felet av svårare beskaffenhet, skall åtal ske inför domstol. Vad ovan anförts i det kommunala alternativet om aspiranternas antagning och utbildning har i allt väsentligt giltighet även vid en statlig polisoch åklagarorganisation. — Av samma skäl, som ovan uttalats i det kommunala alternativet, anser utredningen, att ärendena angående stadsfiskalsorgamsationen även efter ett förstatligande böra tillhöra justitiedepartementets föredragning.

2. Polispersonalen. Beträffande nu gällande bestämmelser hänvisas till framställningen härutinnan i det kommunala alternativet. I förevarande hänseende får u t r e d n i n g e n avgiva följande förslag. T i l l s ä t t n i n g : Såsom förut anmärkts, skall tillsättningen av polispersonalen jämväl i fortsättningen i huvudsak handhavas av länsstyrelsen. Anställningsformen för de ordinarie befattningshavarna skall vara konstitutorial. Förutom ordinarie befattningshavare skola även extra ordinarie befattningshavare tillsättas av länsstyrelsen. Anställningsformen skall här vara förordnande tills vidare. Av de extra befattningshavarna skall det — förutom i fråga om den extra polispersonal, som jämlikt instruktionen för länsstyrelserna må anställas av dessa myndigheter — a n k o m m a å länsstyrelsen att tillsätta de extra fjärdingsmannen. Övriga extra befattningshavare skola tillsättas av polischefen. B e v i l j a n d e av l e d i g h e t och f ö r o r d n a n d e av v i k a r i e : Härutinnan synes icke anledning föreligga till ändring i nu gällande bestämmelser. D i s c i p l i n ä r b e s t r a f f n i n g m. m,: I detta hänseende får utredningen åberopa vad som anförts i det kommunala alternativet.

3. Kontors- och övrig biträdespersonal. Förut har föreslagits, att all för rikspolisstyrelsen avsedd personal skall tillsättas eller antagas av styrelsen, i den mån dylik fråga icka skall ankomma å Kungl. Maj :t. Vad angår t i l l s ä t t n i n g e n av den till lokalorganisationen k n u t n a kontors- och biträdespersonalen, bör detta åliggande, så vitt avser ordinarie och extra ordinarie befattningshavare, utövas av länsstyrelsen. Detsamma bör i princip jämväl vara fallet med anställandet av extra befattningshavare, dock bör länsstyrelsen i den utsträckning, det befinnes lämpligt, äga bemyndiga polischef att anställa sådana befattningshavare. De nu ifrågavarande befattningshavarna böra vara underkastade länsstyrelsens d i s c i p l i n ä r a b e s t r a f f n i n g s r ä t t enligt de grunder, som gälla för länsstyrelsen underlydande befattningshavare. För personal, som upptagits å stat under riksåklagarämbetet, bör detta ämbete vara tillsättningsmyndighet och disciplinär myndighet.

212 E. Anställnings- samt avlönings- och pensionsfrågor. Vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet böra de kommunala befattningarna i princip överföras till statliga befattningar. Vidare skola befattningar inrättas för rikspolisstyrelsens del, varjämte de nuvarande statliga befattningarna inom polis- och åklagarväsendet skola anslutas till den allmänna organisationen. Statens allmänna avlönings- och pensionsreglementen skola äga tillämpning å befattningarna. Särbestämmelser torde dock bliva erforderliga på vissa områden. I förevarande avdelning avser utredningen att till en början behandla vissa anställningsfrågor, varefter frågan om befattningarnas lönegradsplacering samt om särbestämmelser komma att upptagas till behandling.

1. Anställningsfrågor. Av att statens allmänna avlöningsreglemente blir tillämpligt å befattninga r n a följer, att dessa komma att i avseende å anställningsformerna överensstämma med de statliga befattningarna. Vissa anställningsfrågor för polispersonalens del torde emellertid påkalla reglering. I överensstämmelse med vad som föreslagits för det kommunala alternativet, böra polisaspiranterna, därest de efter utbildningen i polisskola icke omedelbart kunna erhålla anställning vid lokalpolisen, tjänstgöra vid den rörliga polisen mot lämpligt arvode. Någon tidsbegränsning för denna tjänstgöring torde icke böra införas med hänsyn till att staten helt och hållet h a r i sin hand att avväga såväl polisaspirantkårens som befattningshavarkårens storlek. Beträffande de icke ordinarie befattningarna uppkommer fråga, om särskilda extra ordinarie befattningar skola finnas eller om i likhet med vad som gäller inom vissa områden av statsförvaltningen extra ordinarieanställning °bör k u n n a förvärvas av extra befattningshavare efter viss tjänstgöringstid. Utredningen har funnit det senare systemet vara att föredraga, enär det medför större smidighet och verkar mera rättvist för befattningshavarna än systemet med särskilda befattningar av extra ordinarie natur. Befattningarna inom organisationen skola sålunda vara ordinarie och icke ordinarie. Anställning som extra befattningshavare i konstapelsgraden bör kunna vinnas av aspirant efter genomgången av den föreskrivna utbildningen i polisskola. Befattningshavare, som med väl vitsordad tjänstgöring varit anställd under ett år som extra, bör därefter förordnas som extra ordinarie i varje anställning som icke ordinarie i nämnda grad. Vad nu sagts om de icke ordinarie befattningarna i konstapelsgraden, bör även givas motsvarande tillämplighet i fråga om icke ordinarie befattningar inom de övriga tjänstegraderna för polispersonalen.

213 Organisationen torde icke kunna enhetligt uppbyggas på det sätt, att befordringsgången till ordinarie befattning i konstapelsgraden regelbundet kommer att ske över icke ordinarie anställning. I likhet med vad för närvarande är fallet, bör därför krav på viss tids tjänstgöring för behörighet att erhålla ordinarie sådan befattning uppställas. Denna tid bör — såsom i det kommunala alternativet förordats — bestämmas till två år efter det polisaspirant undergått polisskoleutbildning. Jämväl de regler, som i övrigt föreslagits i sistnämnda alternativ rörande denna minimitid samt om tillsättning av ordinarie befattning, då den som finnes böra erhålla befattningen icke tjänstgjort den föreskrivna minimitiden, böra vinna motsvarande tilllämpnmg inom en förstatligad polisorganisation.

2. Lönegradsplacering. Rikspolisstyrelsen. För rikspolischefen föreslår utredningen samma löneställning, som föreslagits i det kommunala alternativet, eller sålunda en placering i lönegrad Cp 19. Befattningen som polisöverdirektör bör inplaceras i lönegrad Cp 14. Polisöverdirektören skall icke äga uppbära särskilt arvode såsom ställföreträdare för rikspolischefen. Av de båda polisdirektörerna bör den polisdirektör, som skall handhava de med säkerhetstjänsten förenade göromålen, tillhöra lönegrad Cp 12 och den andre polisdirektören lönegrad Co 12. Byråchefen å ekonomi- och kanslibyrån bör placeras i den för byråchefstjänster gängse lönegraden Ca 33. Vid en allmän lönegradsuppflyftning för byråchefstjänsterna och därmed jämställda tjänster, böra befattningarna som polisöverdirektör, polisdirektör och byråchef hos rikspolisstyrelsen jämväl uppflyttas på motsvarande sätt. Särskild ledamot av styrelsen bör äga uppbära ett årligt arvode av 1 800 kronor. Därest sådan ledamot utsetts till ordförande i styrelsen, bör arvodet för hans del utgöra 3 600 kronor. Suppleant för ledamot bör erhålla dagarvode med 25 kronor för sammanträdesdag. Med hänsyn till de krävande arbetsuppgifter, som skola ankomma på byrådirektören, bör denne icke placeras lägre än i lönegrad Ca 31. Förste byråsekreteraren, vilken skall vara närmaste chef för kansliavdelningen, bör placeras i lönegrad Ca 29. Kamreraren bör hänföras till lönegrad Ca 27. I likhet med vad som föreslagits för det kommunala alternativet, böra sekreterarna å polisbyrån upptagas i lönegrad Ce 25. Övriga befattningar vid rikspolisstyrelsen torde böra inordnas i lönegrader i nära anslutning till vad som gäller för motsvarande befattningar inom den allmänna civilförvaltningen.

214 Med beaktande av vad sålunda anförts har utredningen upprättat följande förslag till p e r s o n a l s t a t f ö r rikspolisstyrelsen: 1 rikspolischef 1 polisöverdirektör 1 polisdirektör 1 » 1 byråchef 1 byrådirektör 1 förste byråsekreterare . . . 1 kamrerare 2 byråsekreterare 1 materialförvaltare Högre befattningshavare sationen.

Lönegrad

Lönegrad

Cp 19 Cp 14 Cp 12 Co 12 Ca 33 Ca 31 Ca 29 Ca 27 Ca 24 Ca 19

1 registrator Ca 18 1 kansliskrivare och kassör Ca 15 1 kansliskrivare Ca 15 1 förste expeditionsvakt . . . Ca 11 2 kanslibiträden Ca 11 1 expeditionsvakt Ca 9 1 telefonist Ca 8 10 kontorsbiträden Ca 8 2 sekreterare Ce 25 1 amanuens högst Ce 24

inom länsorganisationen

och den lokala

organi-

Beträffande löneställningen för befattningshavarna inom l ä n s o r g a n i s a t i o n e n , d. v. s. landsfogdarna, biträdande landsfogdarna och landsfogdeassistenterna, hänvisas till vad utredningen därom anfört och föreslagit i det kommunala alternativet. Till undvikande av missförstånd vill utredningen dock påpeka, att landsfogdarnas uppflyttning till lönegrad Ca 33 bör ske oberoende av om polis- och åklagarväsendet förstatligas eller icke. Denna lönefrågas behandling bör sålunda icke uppskjutas i avvaktan på förstatligandefrågans avgörande. På motsvarande sätt böra landsfogdarna även — oberoende av förstatligandefrågans handläggning och utveckling — tillerkännas den löneförbättring, som sedermera k a n komma byråcheferna och därmed jämställda befattningshavare till del. I vad angår hithörande befattningshavare inom den l o k a l a o r g a n i s a t i o n e n , eller polismästare, förste stadsfiskaler, polisintendenter, stadsfiskaler, biträdande stadsfiskaler, stadsfiskalsassistenter, polisassessorer, polissekreterare och polisnotarier, har utredningen företagit en lönegradsplacering, vilken återfinnes i Bil. G. I bilagan ha uppgifter även lämnats rörande den lönegradsplacering, som för närvarande gäller för de ifrågavarande befattningarna. Då städerna i allmänhet anslutit sig till statens nya löneplan, kan i regel av uppgifterna erhållas omedelbar upplysning om befattningshavarnas löneställning. Anmärkas må, att till vissa av de nuvarande befattningshavarna utgå personliga lönetillägg, vilka tillerkänts dem vid övergången till den nya lönestaten, under det att vissa andra befattningshavare kvarstå å äldre lönestat, trots att befattningarna uppförts å ny stat. Redogörelse för de avvikelser från vederbörande lönestater, som sålunda föreligga för en del befattningshavare, har utredningen icke ansett erforderlig, enär lönegradsplaceringen självfallet måste avse befattningarna som sådana u t a n särskild hänsyn till vad som i ena eller andra avseendet k a n erfordras för att överföra de nuvarande befattningshavarna till statlig tjänst.

215 Vid lönegradsplaceringen har utredningen väsentligen tillämpat samma principer som 1939 års polisutredning. Detta betyder främst, att lönesättningen för de befattningar, beträffande vilka krav på landsfogdekompetens uppställts, skett med utgångspunkt från lönesättningen för landsfogdarna, medan landsfiskalernas lönegradsplacering varit vägledande för lönegradsplaceringen i fråga om de befattningar, för vilka distriktsåklagarkompetens ansetts tillräcklig. Härvid har utredningen utgått från att landsfogdarna blivit hänförda till lönegrad Ca 33 och landsfiskalerna till lönegraden Ca 27 såsom allmän lönegrad och till lönegraden Ca 29 för de större distriktens del. Därest landsfogdarna uppflyttas i lönegrad i samband med en löneförbättring för befattningshavare, tillhörande byråchefs- och rådsgraden, bör även för de olika befattningar med landsfogdekompetens såsom behörighetsvillkor, varom h ä r är fråga, i regel ske en motsvarande uppflyttning i lönegrad. Befogenheten härav torde framgå av den löneställning, som för närvarande tillkommer befattningshavarna. Jämväl i avseende å den interna värderingen i lönehänseende av de olika befattningarna h a r utredningen i stort sett anslutit sig till de grunder, som tillämpats av 1939 års polisutredning. Sålunda har bland annat eftersträvats att så långt som möjligt åstadkomma jämställdhet mellan polisväsendet och åklagarväsendet. I vissa fall ha emellertid ändringar vidtagits i den av berörda utredning förordade lönegradsplaceringen; detta har främst varit förhållandet beträffande sådana befattningar, som icke äro likvärdiga enligt de båda förslagen. Medan 1939 års polisutredning uppbyggde sitt förslag på polismästardistriktsorganisationen, förutsätter — såsom tidigare framhållits — förevarande utredning, att den nuvarande organisationen skall övertagas av staten i allt väsentligt i sitt nuvarande skick. Detta förhållande återverkar i vissa fall på lönesättningen. I detta sammanhang vill utredningen även framhålla, att lönesättningsspörsmålen naturligen böra ånyo upptagas till behandling i samband med de omorganisationer, som kunna äga rum efter förstatligandet. Utredningens förslag till lönegradsplacering omfattar endast ordinarie befattningar. Rörande de olika befattningarna får utredningen anföra följande. I vad angår polismästare, vilka ej tillika äro stadsfiskaler, må anmärkas, att polismästarbefattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö av 1939 års polisutredning placerades i lönegraderna C 10, C 8 och C 7 respektive. Motsvarande lönegrader enligt gällande lönereglemente äro Cp 17, Cp 14 och Cp 12. Nämnda utrednings förslag innebar, att befattningarna skulle vara polismästarbefattningar i de polismästardistrikt, som föreslogos med dessa städer såsom centralorter. Den omständigheten, att befattningarna enligt förevarande utrednings förslag skola bibehållas vid sin nuvarande organisationsform, torde emellertid icke i och för sig böra föranleda ändring i lönegradsplaceringen. Befattningarnas vikt och betydelse samt de till desamma k n u t n a arbetsuppgifterna hade jämväl enligt den av 1939 års polisutredning föreslagna organisationsformen i främsta rummet hänfört sig till polisverksam-

216 heten i centralorterna, där de liksom nu skulle vara lokala polischefer. Med hänsyn till det relativa förhållande, vari löneställningen för polismästarbefattningen i Stockholm bör stå till chefsbefattningen för polisstyrelsen, synes en lönegradsplacering för polismästarbefattningen i Stockholm i lönegrad Cp 17 även vara lämplig. På grund av gällande evalveringsregler skulle vid ett omedelbart överförande på Cp-planen av 1939 års polisutrednings förslag till lönegradsplacering för polismästarbefattningarna i Göteborg och Malmö det relativa avståndet till lönegraden för polismästarbefattningen i Stockholm ökas med en lönegrad i förhällande till berörda utrednings förslag. Vid en jämförelse mellan befattningarnas inbördes vikt och betydenhet synes en sådan följd dock icke lämplig. Med hänsyn härtill torde polismästarbefattningarna i Göteborg och Malmö böra placeras i lönegraderna Cp 15 och Cp 13 respektive. Även ur allmänna lönesättningssynpunkter torde en placering i dessa lönegrader för berörda båda befattningar vara påkallad. Polismästarbefattningarna i Norrköping och Hälsingborg torde icke böra placeras lägre än landsfogdebefattningarna, varför de föreslås hänförda till lönegrad Ca 33. För polismästarbefattningarna i Örebro, Borås, Gävle och Jönköping föreslås en placering i lönegrad Ca 32. Samma lönegradsplacering föreslår utredningen för polismästarbefattningen i Sundsvall, vilken stad utgör huvudort för ett större befolkningscentrum. Polismästarbefattningarna i Karlstad och Lund har utredningen funnit böra placeras i lönegrad Ca 31. Polismästare, vilka tillika äro stadsfiskaler, finnas i Uppsala, Västerås, Linköping, Eskilstuna, Halmstad och Karlskrona. Av 1939 års polisutredning uppfördes befattningarna i de fyra förstnämnda städerna i lönegrad A 28, motsvarande lönegrad Ca 31. Befattningarna i Halmstad och Karlskrona hänfördes däremot till lönegrad A 25, motsvarande lönegrad Ca 28. Såsom skäl för den lägre lönesättningen för sistnämnda båda befattningar anfördes, att de föreslagna polismästarna i Halmstads och Karlskrona polismästardistrikt kunde antagas på ett annat sätt än vad fallet bleve i de större polismästardistrikten erhålla möjlighet att ägna sig åt polis- och åklagarväsendet jämväl i polismästarstäderna. Så vitt angår befattningen i Halmstad, har förevarande utredning funnit motsvarande synpunkt böra inverka på lönesättningen även inom den av utredningen förordade organisationen. Förhållandet synes dock icke böra medföra större löneskillnad än en lönegrad. Vad befattningen i Karlskrona beträffar, synes på grund av de militära målen nämnda synpunkt icke längre vara bärande i avseende å lönesättningen. Med hänsyn härtill och med beaktande av att samtliga nu ifrågavarande befattningar till följd av landsfogdebefattningarnas inplacering i lönegrad Ca 33 böra uppflyttas en lönegrad i jämförelse med 1939 års polisutrednings förslag, föreslår förevarande utredning, att befattningarna i Uppsala, Västerås, Linköping, Eskilstuna och Karlskrona placeras i lönegrad Ca 32 samt befattningen i Halmstad i lönegrad Ca 31. Befattningar som förste stadsfiskal finnas i Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa böra i lönehänseende jämställas med landsfogdebefattning-

217 ar och sålunda för närvarande placeras i lönegrad Ca 33. Nedan föreslås en placering i samma lönegrad för stadsfiskal i Stockholm. Med hänsyn härtill ävensom till det omfattande administrativa arbete, som ankommer å förste stadsfiskalen i Stockholm, föreslås, att till denne befattningshavare skall utgå avlöningsförstärkning med ett årsbelopp av 2 508 kronor. För närvarande finnas för den lokala polisverksamheten följande polisintendenter, nämligen i Stockholm ordningspolisintendent, kriminalpolisintendent, kanslipolisintendent och trafikpolisintendent, i Göteborg ordningspolisintendent, kriminalpolisintendent och kanslipolisintendent, i Malmö polisintendent, i Norrköping kriminalpolisintendent tillika biträdande stadsfiskal samt kanslipolisintendent och i Hälsingborg polisintendent. Såsom förut föreslagits, bör den nuvarande polissekreterarebefattningen i Malmö utbytas mot en befattning som kanslipolisintendent. I samband härmed torde den nuvarande intendentsbefattningen i staden böra förändras till kriminalpolisintendentsbefattning. Ordnings- och kriminalpolisintendentsbefattningarna i Stockholm böra lämpligen placeras en lönegrad under polisdirektörerna eller sålunda i lönegrad Cp 11, motsvarande intendentsbefattningar i Göteborg i lönegrad Cp 10 och kriminalpolisintendentsbefattningen i Malmö i lönegrad Cp 9. Lönesättningen för kanslipolisintendentsbefattningen i Stockholm bör vara densamma som för landsfogde. För befattningarna som trafikpolisintendent i Stockholm samt kanslipolisintendent i Göteborg och Malmö synes en placering i lönegrad Ca 32 vara lämplig. Befattningarna i Norrköping och Hälsingborg torde böra placeras i lönegrad Ca 30. Stadsfiskaler, vilka tillika äro polischefer, finnas i 38 städer, som skola bilda egna åklagardistrikt. För samtliga dessa tjänster föreslog 1939 års polisutredning distriktsåklagarkompetens och i överensstämmelse därmed en inplacering i lönegrader motsvarande den för landsfiskalsbefattningarna gällande. För befattningen som stadsfiskal tillika polischef i Boden föreslår förevarande utredning — i enlighet med sitt förslag i det kommunala alternativet — en placering i lönegrad Ca 32. Med hänsyn till att enligt utredningens mening för övriga befattningar frågan om uppställandet av högre kompetenskrav än distriktsåklagarkompetens bör av Kungl. Maj :t prövas för varje befattning, när ledighet uppkommer å densamma, har utredningen grundat lönesättningen för dessa befattningar på att den allmänna regeln i stadsfiskalsinstruktionen om distriktsåklagarkompetens är tillämplig å samtliga befattningar. Med utgångspunkt härifrån och från vad utredningen tidigare anfört i förevarande fråga har utredningen på sätt som framgår av bilaga G fördelat befattningarna mellan lönegraderna Ca 27 och Ca 29. Stadsfiskaler, vilka enbart äro åklagare, finnas i de städer, som ha polismästare med verksamhet allenast inom polisväsendet, eller sålunda i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Borås, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall. För befattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, i vilka städer befattningar såsom förste stadsfiskal

218 finnas inrättade, bör jämförelse ske med lönesättningen för dessa befattningar. Med föranledande härav föreslås, att stadsfiskal i Stockholm placeras i lönegrad Ca 33 samt stadsfiskal i Göteborg och Malmö i lönegrad Ca 32. Den högre lönesättningen i Stockholm motiveras med att de inskränkningar, som eljest gälla i distriktsåklagares behörighet att utföra åtal för vissa brott, icke äro tillämpliga å stadsfiskal i Stockholm, varjämte stadsfiskal därstädes regelmässigt utövar chefskap över andra åklagare, övriga hithörande befattningar böra i lönehänseende jämställas med polismästarbefattningarna i respektive städer. Härav följer, att stadsfiskalsbefattningarna i Norrköping och Hälsingborg böra placeras i lönegrad Ca 33, befattningarna i Örebro, Borås, Gävle, Jönköping och Sundsvall i lönegrad Ca 32 samt befattningarna i Karlstad och Lund i lönegrad Ca 31. Befattningar som biträdande stadsfiskal finnas i Stockholm, Göteborg, Örebro, Uppsala, Borås, Linköping och Eskilstuna. Vid jämförelse med den föreslagna löneställningen för stadsfiskalsbefattningarna bör befattning som biträdande stadsfiskal placeras i lönegrad Ca 29. Befattningar som stadsfiskalsassistent finnas endast i Stockholm. Befattningarna äro av två typer, förste stadsfiskalsassistenter, placerade i lönegrad Ca 30, och andre stadsfiskalsassistenter, placerade i lönegrad Ca 26. Befattningarna böra samtliga upptagas som stadsfiskalsassistentsbefattningar och placeras i lönegrad Ca 26 såsom gemensam lönegrad. I Stockholm finnas en polisassessor och två polisnotarier. Med tillämpning av 1939 års polisutrednings förslag skulle polisassessorn placeras i lönegrad Ca 30 och polisnotarierna i lönegrad Ca 24. Enligt den av förevarande utredning följda principen för lönegradsplaceringen böra dessa befattningar hänföras till lönegraderna Ca 31 och Ca 25 respektive. I överensstämmelse härmed bör vidare befattningen som polissekreterare i Göteborg placeras i lönegrad Ca 28. Polispersonalen. För polispersonalen föreslår u t r e d n i n g e n samma lönegradsplacering, som enligt normallönereglementet i det kommunala alternativet skall vara att anse såsom skäliga löneförmåner för denna personal, eller för extra poliskonstapel eller polissyster Cg 12 extra ordinarie poliskonstapel, fjärdingsman eller polissyster Ce 13 poliskonstapel, fjärdingsman och polissyster Ca 14 kriminalkonstapel, polisuppsyningsmän och biträdande överkonstapel Ca 17 överkonstapel Ca 19 kommissarie Ca 23 eller Ca 25 Icke ordinarie befattningshavare i annan grad än konstapelsgraden bör — i likhet med vad som anmärkts i det kommunala alternativet — åtnjuta samma löneställning som motsvarande ordinarie befattningshavare, så vida han innehar kompetens för den ordinarie befattningen. 1 1 Fördelningen av kommissarierna mellan lönegraderna Ca 23 och Ca 25 bör ske med utgångspunkt från det ansvar, som är förenat med vederbörande befattningar.

219 För de extra fjärdingsmannen samt för den extra, icke heltidsanställda personalen böra avlöningsvillkoren bestämmas särskilt för varje befattning. Kontors-

och övrig biträdes

personal.

Den egentliga kontors- och biträdespersonalen bör vid överförandet i statstjänst hänföras till sådana befattningar, som äro närmast jämförliga inom statsförvaltningen, och med den löneplacering, som gäller för dylika befattningar. Under förevarande rubrik har jämväl upptagits viss personal, som — ehuru icke i egentlig mening kontors- eller biträdespersonal — icke lämpligen ansetts böra hänföras under annan rubrik. Med hänsyn till att utredningen icke företagit någon uppbyggnad av organisationen i detalj, har utredningen icke ansett det påkallat att föreslå någon lönegradsplacering för de befattningar, varom nu är fråga.

3.

Uniformeringsfrågan.

Vid behandlingen av uniformeringsfrågan i det kommunala alternativet har redogjorts för de viktigaste av de bestämmelser, som gälla för statens tjänstemän beträffande tjänstedräkt m. m. Av denna redogörelse framgår, att man vid ett förstatligat polisväsen har att välja mellan det s. k. rabattsystemet och det s. k. officerssystemet. Beträffande den närmare konstruktionen av de båda systemen hänvisas till nämnda redogörelse. Det må nämnas, att rabattsysemet gäller för de statsanställda befattningshavarna vid polisväsendet, nämligen befattningshavarna inom landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna samt personalen vid poliskåren i Boden. U t r e d n i n g e n har även i det statliga alternativet funnit officerssystemet ägnat att läggas till grund för regleringen av nu förevarande spörsmål i vad avser polispersonalen. För de högre befattningshavarna bör däremot rabattsystemet tillämpas. Vid en statlig polisorganisation bör för polispersonalen införas samma rätt att genom statlig myndighets försorg till självkostnadspris inköpa uniformspersedlar eller därför erforderliga materialier, som gäller för de officerssystemet underkastade beställningshavarna. Härigenom bortfaller anledningen att för ekiperingshjälp och ekiperingsbidrag till polispersonalen bestämma a n d r a kontantbelopp än dem, som utgå till nyssnämnda militära beställningshavare. Utredningen föreslår sålunda, att polisman, som är skyldig att inneha tjänstedräkt — med undantag för de högre befattningshavarna — vid tillträdandet av första ordinarie eller extra ordinarie anställning skall äga uppbära ekiperingshjälp med 500 kronor. För underhåll och förnyelse av obligatoriska persedlar skall uniformspliktig polisman härefter, sedan ett år förflutit efter erhållandet av ekiperingshjälp, årligen äga uppbära ekiperingsbidrag med 180 kronor. I fråga om den ridande polispersonalen föreligger emellertid det förhållandet, att denna personalkategori har mera

220 persedelkrävande tjänstgöring än annan polispersonal. Betydande svårigheter föreligga även att rekrytera den ridande polispersonalen. Såsom framgår av redogörelsen i det kommunala alternativet över kommunernas fullgörande av beklädnadsskyldigheten, åtnjuter vanligen denna personal avsevärt förhöjda beklädnadsbidrag gentemot övrig personal. Då den ridande polispersonalen åsamkas väsentligt större persedelslitage än annan personal, skulle officerssystemets oförändrade tillämpning å denna personalkategori otvivelaktigt komma att innebära ytterligare ökade rekryteringssvårigheter. Utredningen föreslår därför, att ekiperingsbidraget till den ridande polispersonalen bör utgå med ett till 230 kronor för år förhöjt belopp. Av förutnämnda redogörelse för officerssystemet framgår bland annat, att Kungl. Maj :t må för beställningshavare, som enligt särskilt medgivande äger att regelmässigt under tjänstgöringen bära civil dräkt, förordna, att ekiperingsbidrag icke skall utgå, eller fastställa bidraget till det lägre belopp, som prövas skäligt. Då det bland polispersonalen endast finnes ett mindre antal befattningshavare, å vilka en dylik bestämmelse skäligen borde vinna tillämpning, bör denna bestämmelse icke gälla för polispersonalen. I likhet med vad i det kommunala alternativet föreslagits, bör till icke uniformspliktig personal, som tjänstgjort å befattning, vilken varit förenad med uniformsplikt, utgå å förordnandetiden belöpande del av det ekiperingsbidrag, som gäller för befattningen. Den polispersonal, som ännu icke kommit i åtnjutande av ekiperingshjälp, liksom de aspiranter å högre tjänst, som icke äga rätt att erhålla beklädnad enligt rabattsystemet, böra erhålla beklädnad genom statsverkets försorg såsom lån utan ersättning. Inlösen av sådan uniformsutrustning bör k u n n a medgivas. Slutligen får utredningen framhålla, att det bör ankomma på rikspolisstyrelsen att ombesörja de uppgifter i avseende å uniformeringen, som i allmänhet handhavas av de centrala verksmyndigheterna. 4. E r s ä t t n i n g för t j ä n s t e r e s o r . Huvudreglerna angående polismans rätt till ersättning av statsmedel för resekostnader äro givna i kungörelsen den 24 november 1932 angående vissa ersättningar åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet m. m., den s. k. ersättningskungörelsen. Dessutom förekomma regler om ersättning för resekostnader i vissa specialförfattningar. En redogörelse för dessa bestämmelser återfinnes i 1939 års polisutrednings betänkande, Del II, s. 112—121. Denna redogörelse äger fortfarande — med undantag för traktamentsbeloppen, vilka under senare tid undergått förhöjning — i huvudsak giltighet. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om det åt landssekreteraren Otto Rosengren givna uppdraget att verkställa översyn av bestämmelserna rörande ersättning åt befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet för utgifter i samband med tjänsteresor och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen har emellertid ansett, att berörda uppdrag icke bör lägga

221 hinder i vägen för utredningen att framlägga förslag i ämnet i vad angår en statlig organisation. 1939 års polisutrednings förslag till ersättning för tjänsteresor återfinnes i betänkandet, Del II, s. 121—130. Förslaget har i remissyttrandena blivit föremål för kritik endast i vad avser fjärdingsmannens resor, varvid kritiken huvudsakligen riktat sig mot den föreslagna ersättningsfria räjongens storlek, vilken av ett flertal remissmyndigheter ansetts vara alltför vidsträckt. Anmärkas må, att denna räjong av utredningen föreslogs i princip skola motsvara ytan av en cirkel med 1 mils radie. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g har vid frågans övervägande funnit, att det för alla befattningshavare vid polisväsendet utom fjärdingsmannen synes k u n n a godtagas vad 1939 års polisutredning anfört och föreslagit i ämnet. Så vitt avser fjärdingsmannens resor utom fjärdingsmansdistriktet är sistnämnda utrednings förslag även lämpligt. Vad gäller dessa befattningshavares resor inom distriktet synes jämväl det föreslagna räjongbegreppet innebära en lämplig lösning av frågan. Räjongen bör dock icke göras större, än att det framstår såsom naturligt, att förrättningar inom densamma skola k u n n a företagas av befattningshavaren under det dagliga rutinarbetet och utan användande av motorfordon. En mera vidsträckt räjong skulle även strida mot nettolönsprincipen. En räjong, anordnad enligt nu ifrågasatt grund skulle beträffande ordinära resor utanför räjongen även bättre motivera den regeln, att resekostnads- och traktamentsersättning endast skall utgå till den del resan sträcker sig utanför räjonggränsen; en dylik regel är u r kontrollsynpunkt samt ur synpunkten av att förebygga missbruk av ersättningsbestämmelserna att föredraga. Av angivna skäl får förevarande utredning därför föreslå, att den ersättningsfria räjongen i princip skall motsvara ytan av en cirkel med 7,5 kilometers radie. Såsom undantag från bestämmelsen, att ersättning icke skulle utgå för tjänsteresa inom räjongen, föreslogs av 1939 års polisutredning det fall, att resa förorsakat vederbörande särskild utgift i anledning därav, att dess företagande med särskild snabbhet varit av nöden. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g , som anser att nämnda undantagsbestämmelse är berättigad, vill uttala, att nämnda förutsättning bör kunna tolkas så vidsträckt, att ersättning för resa inom räjongen även skall kunna utgå i det fall, att endast till följd av väderlekshinder, t. ex. stark kyla, särskilt trafikmedel måst användas för resa, som icke bort ytterligare uppskjutas. 1939 års polisutredning föreslog vidare, att vissa fjärdingsman med större tjänstgöringsområden skulle tillförsäkras rätt att hålla motorfordon mot bidrag av statsmedel. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g har i princip icke något att erinra mot detta förslag; dock synes de föreslagna årsbeloppen för de fasta bidragen, 600 kronor för bil och 300 kronor för motorcykel, vara i behov av uppräkning. Utredningen vill dock erinra om att statens sakrevision nyligen verkställt utredning och avgivit förslag i frågan, i vad mån ändrade bestämmelser rörande resekostnadsersättning vid tjänstemans tjänsteresa med egen bil böra meddelas.

5. Pensionsåldern och frågan om inrättandet av en poliskårens reserv. I fråga om pensionsålder gäller, att någon viss dylik ålder icke är stadgad för befattningshavare, som tillsättes medelst förordnande för viss tid. Pensionsrätten för sådan befattningshavare regleras enligt särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser komma sålunda att bliva tillämpliga för de befattningshavare vid polisorganisationen, som hänförts till lönegrad med beteckningen Cp. För befattningshavare med lönegradsbeteckningen Ce, Ca och Co gäller såsom allmän regel, att pensionsåldern för befattningshavare i lönegraderna Ce och Ca 1—16 är 60 år och pensionsåldern för övriga befattningshavare 65 år. E n tillämpning av nu angivna regler skulle för de högre befattningshavarna vid polis- och åklagarväsendet komma att innebära, att de komme att pensioneras vid en ålder av 65 år. Denna pensionsålder gäller för landsfogdarna liksom ock i allmänhet för de högre kommunala befattningshavare, beträffande vilka viss pensionsålder finnes bestämd. 1939 års polisutredning, som fann denna pensionsålder väl hög så vitt angick befattningshavare, som handhade ledningen av polisväsendet, föreslog, att en pensionsålder av 63 år skulle fastställas för de polismästare, som tillika skulle vara överåklagare, för de polisintendenter, som skulle tillsättas med fullmakt samt för de stadsfiskaler, som tillika skulle vara polischefer. Utredningen erinrade i detta sammanhang om att pensionsåldern för landsfiskalerna liksom för stadsfiskalen i Boden vore 63 år. För övriga högre befattningshavare borde enligt 1939 års polisutredning den allmänna pensionsåldern gälla. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g , som delar 1939 års polisutrednings i frågan uttalade principiella uppfattning, föreslår, att en pensionsålder av 63 år fastställes för landsfogde, för polismästare och polisintendent med lönegradsbeteckning Ca med undantag av kanslipolisintendent, för polismästare tillika stadsfiskal samt för stadsfiskal tillika polischef. För övriga högre, av förstatligandet berörda befattningshavare bör den allmänna pensionsåldern gälla. Vad härefter gäller polispersonalens pensionsålder föreslog 1939 års polisutredning, att pensionsåldern för poliskonstapel, polissyster, biträdande överkonstapel, polisuppsyningsmän, kriminalkonstapel och överkonstapel skulle utgöra 57 år samt för fjärdingsman och kommissarie 60 år. Nämnda utrednings motivering för dessa förslag samt remissmyndigheternas yttranden i saken ha återgivits i det kommunala alternativet. F ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g får i denna fråga — i likhet med vad i det kommunala alternativet anförts — uttala, att anledning icke finnes att frångå 1939 års polisutrednings förslag på denna punkt. I det kommunala alternativet har utredningen föreslagit inrättandet av en poliskårens reserv i huvudsaklig överensstämmelse med 1939 års polisut-

223 rednings förslag i ämnet. En motsvarande anordning anser utredningen även böra inrättas vid ett statligt polisväsen. Anordningen skall sålunda innebära skyldighet för den polispersonal, såväl manlig som kvinnlig, som avgår vid uppnådd pensionsålder att intill 65 års ålder kvarstå i poliskårens reserv med skyldighet att tjänstgöra, då Kungl. Maj:t därom förordnar. I övrigt skola de för polispersonalen i Boden gällande bestämmelserna vinna tilllämpning, vilket bland annat kommer att medföra, att pension upphör att utgå vid avsked i förtid från anställningen i reserven.

F. K o m m u n e r n a s deltagande i kostnaderna för polis- och åklagarväsendet. 1. Allmänna synpunkter. I de direktiv, som ligga till grund för utredningens arbete, förutsattes, att kommunerna, för den händelse polisväsendet förstatligas, under en viss övergångstid skola bidraga till kostnaderna, varjämte åt utredningen uppdrages att framlägga förslag härom. I direktiven förutsattes vidare, att kommun, som förbättrat sitt polisväsen efter det att 1939 års polisutredning avgav sitt förslag, icke skall påföras den därav föranledda kostnadsökningen vid uppgörelse med statsverket. I sitt betänkande, Del I, s. 297—302, behandlade 1939 års polisutredning frågan om kommunernas deltagande i kostnaderna för den statliga organisationen ur principiella synpunkter. Med stöd av statistiska uppgifter rörande kommunernas utgifter för polisväsendet under vissa år verkställde utredningen bland annat undersökningar av förstatligandets inverkan i ekonomiskt hänseende för kommunerna. Utredningen fann, att ett förstatligande av polisväsendet skulle medföra större ekonomiska fördelar för städerna, främst de större städerna, än för landsbygdens kommuner i allmänhet. Utredningen framhöll emellertid jämväl, att genom ett statligt övertagande av kostnaderna den olikhet, som rådde mellan å ena sidan städerna och flertalet köpingar samt å andra sidan de egentliga landsbygdskommunerna i avseende å kostnadernas bärande, komme att upphöra och att denna verkan av förstatligandet i och för sig kunde sägas befordra rättvisa kommunerna emellan. Efter att h a framlagt ytterligare synpunkter på frågan uttalade utredningen, att skäl ur allmänna synpunkter kunde anföras för och emot ett kommunalt deltagande i kostnaderna för polisväsendet, utan att tillräcklig ledning kunde vinnas för frågans avgörande. Spörsmålet syntes på grund därav övervägande böra ses ur synpunkten av vad som vore praktiskt lämpligt och genomförbart. Av avgörande betydelse vore frågan, huruvida ur statsfinansiell synpunkt förutsättningar kunde föreligga för ett förstatligande av polisväsendet med mindre en kommunal bidragsplikt infördes. Under rådande ansträngda budgetära läge syntes detta knappast vara tänkbart.

224 Avgörande praktiska skäl talade därför för att staten vid ett förstatligande av polisväsendet bereddes lättnader i kostnadsbördan genom kommunal medverkan till kostnaderna. Vad åklagarväsendet anginge kunde visserligen statsfinansiella skäl icke med samma styrka åberopas för en kommunal bidragsplikt till kostnadernas täckande, om dessa kostnader betraktades för sig. Frågan borde emellertid bedömas med utgångspunkt från den samlade kostnadsstaten för polis- och åklagarväsendet. Med hänsyn därtill borde kostnaderna för åklagarväsendet i bidragshänseende följa samma regler som kostnaderna för polisväsendet. Undantag borde dock göras för sådana städer, som senare skulle anslutas till landsfiskalsdistrikten. Stadsfiskalstjänsterna i dessa städer komme icke att förstatligas, utan städerna finge själva sörja för stadsfiskalernas avlönande och övriga med åklagarväsendet förenade utgifter, så länge städerna kvarstode såsom egna åklagardistrikt. Med utgångspunkt från dessa allmänna synpunkter föreslog berörda utredning ett system för kommunernas deltagande i kostnaderna, grundat på likställighet för kommunerna. En av ledamöterna var skiljaktig och förordade ett system, enligt vilket städer, köpingar och municipalsamhällen av en viss storleksordning väsentligen skulle för framtiden få bära de kostnader, som föranleddes av de särskilda förhållandena därstädes. Ur de yttranden, som avgåvos över förslaget, må här anmärkas följande. I åtskilliga yttranden, bland annat från länsstyrelserna i Blekinge, Skaraborgs och Norrbottens län, anfördes, att ett fullt genomfört förstatligande komme att medföra, att landskommunerna finge vara med om att bära städernas betydligt större kostnader för polisväsendet. Svenska landskommunernas förbund ansåg det naturligt, att de av stadsförhållandena betingade merkostnaderna icke skulle slås ut även på landskommunerna, utan att städerna även efter ett förstatligande själva skulle få svara för dessa kostnader. Ett stort antal landskommuner förfäktade samma mening. En mindre stad förklarade, att främst de största städerna komme i en gynnsammare ställning och att dessa städer, förslagsvis sådana med över 50 000 invånare, därför borde för all framtid utgiva årliga bidrag. Vid övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g funnit de av 1939 års polisutredning hävdade synpunkterna bärande. Med hänsyn till polis- och åklagarverksamhetens statliga karaktär torde skäl saknas att behandla kommunerna olika i ifrågavarande hänseende. Frågan om kommunernas deltagande i kostnaderna för organisationen torde böra lösas efter sådana riktlinjer, som kunna medföra en ur allmänna finansiella synpunkter tillfredsställande avveckling av den kommunala ansvarigheten för kostnaderna. Dessa riktlinjer böra vara allmängiltiga för den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna. Med utgångspunkt härifrån har utredningen utarbetat sitt förslag till bestämmelser i ämnet. Förslaget behandlas här nedan under samma rubrikuppställning, som begagnades av 1939 års polisutredning.

2.

Tillhandahållande av lokaler.

Såsom i tidigare sammanhang anmärkts, föreslog 1939 års polisutredning, att kommunerna skulle bibehållas vid skyldigheten att hålla lokaler åt polisväsendet. För städer, som skulle bilda egna åklagardistrikt, skulle skyldigheten även omfatta lokaler åt åklagarväsendet. Skyldigheten skulle avse dels för polis- och åklagarverksamheten nödiga expeditions- och tjänstelokaler och dels övriga för organisationen erforderliga lokaler, såsom arrestlokaler, förrädslokaler, garage, stallar m. m. Skyldigheten skulle fullgöras u t a n vederlag. Kommunerna skulle svara för underhållet av de byggnader och lokaler, som ställts till förfogande, samt för sådana kostnader i övrigt, som i allmänhet brukade åvila en fastighetsägare. Vidare skulle kommunerna svara för kostnaderna för lokalernas uppvärmning och belysning samt för elektrisk kraft till radioanläggningar och andra anordningar, vid vilkas begagnande elektrisk ström uttoges. — I fråga om förslaget i övrigt och motiven för detsamma hänvisas till utredningens betänkande, Del I, s. 302—309. Av de remissmyndigheter, som yttrade sig över betänkandet i denna del, förklarade sig statskontoret samt länsstyrelserna i Kronobergs län och Kopparbergs län icke ha något att erinra mot principen, att kommunerna skulle bibehållas vid skyldigheten att tillhandahålla lokaler. I ett flertal andra yttranden framställdes däremot invändningar mot förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län ansåg det sålunda icke med billighet förenat, att kommunerna för all framtid skulle bibehållas vid ifrågavarande skyldighet. En avveckling under viss tid borde ske på samma sätt, som föreslagits i fråga om andra utgifter för polisväsendet. Svenska stadsförbundet och åtskilliga städer förklarade, att bärande skäl icke anförts för förslaget att bibehålla lokalanskaffningen som en kommunal uppgift. Stockholms stad och ett flertal andra städer ansågo, att anskaffandet och underhållandet av lokaler borde åvila statsverket eller att vederlag i form av hyresavgift borde utgivas till kommunerna, därest de ålades ifrågavarande besvär. Av Malmö stad och Lunds stad anfördes, att kommunernas skyldighet i allt fall borde inskränkas till bidrag med halva kostnaden på lokalhållningen. Från stadshåll framhölls vidare bland annat, att kommunernas skyldighet att anskaffa lokaler kunde bibehållas av praktiska skäl, därest kommunerna erhölle mot kostnaderna svarande statsbidrag, att skyldigheten icke borde få medföra en utökning av kostnaderna utöver vad som skäligen kunde finnas erforderligt vid förstatligandets genomförande samt att skyldigheten att svara för belysning m. m. innebure en anmärkningsvärd utvidgning i förhållande till vad staten tidigare krävt av kommunerna i liknande fall, t. ex. vid tillhandahållande av lokaler för allmänna läroverk. Svenska landskommunernas förbund anförde, att kommunerna efter ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet hade föga intresse av att svara för lokalhållningen och att ett genomförande av förslaget antagligen komme att medföra stridigheter mellan polismyndigheterna och kommunerna. 15—502106

226 Enligt den inställning, som f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g intager till spörsmålet om den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet, bör en huvudprincip för denna uppgörelse vara, att kommunerna icke åläggas några för framtiden bestående ekonomiska förpliktelser gentemot organisationen. Utredningen har icke funnit sådana skäl föreligga i avseende å lokalhållningen, att avsteg härutinnan bör göras från denna princip. Det förhållandet, att de nuvarande lokalerna nyttjas för organisationens behov, kan visserligen ur lämplighetssynpunkt motivera, att lokalerna vid ett förstatligande av organisationen böra ställas till densammas fortsatta disposition, men detta skäl synes icke motivera, att andra förpliktelser åläggas kommunerna än sådana, som tarvas i övergångsväg. Framför allt kan härav icke härledas motiv för att lokalhållningen skall vara vederlagsfri. Uppfattningen, att kommunerna skulle vara i stånd att med lägre kostnader än staten bereda lokaler åt organisationen, kan utredningen knappast dela. Hinder kommer naturligen icke att möta mot att exempelvis vid nybyggnad av ett stadshus, detsamma planeras med hänsyn till att lokaler för polis- och åklagarväsendet även böra inrymmas däri. Det torde kunna förutses, att överhuvudtaget sådana spörsmål angående lokalanskaffningen, som för sin lösning tarva kommunal medverkan i en eller annan form, komma att både smidigare och bättre kunna bringas till en lösning, om kommunerna icke äro bundna av några skyldigheter gentemot organisationen utan kunna uppträda såsom jämbördiga förhandlingsparter. Härvid bör även ihågkommas, att det naturligen allt framgent kommer att vara av stort intresse för kommunerna, att polis- och åklagarorganisationen är försedd med tillräckliga samt välbelägna och i övrigt lämpliga lokaler, eftersom detta är en av huvudförutsättningarna för att en tillfredsställande organisation skall kunna anordnas. På grund av vad sålunda anförts, föreslår utredningen, att staten skall ombesörja tillhandahållandet av lokaler åt den statliga polis- och åklagarorganisationen. Övertagandet av lokalhållningen bör regleras genom allmänna bestämmelser. Sålunda böra garantier skapas dels för att de nuvarande lokalerna komma att ställas till statens förfogande åtminstone under en övergångstid och dels för att staten å sin sida icke ställer kommunerna inför svårigheter genom att utan särskilda skäl vägra övertaga lokaler, som äro anordnade för organisationens behov. Vidare böra bestämmelser meddelas för lösningen av de med lokalhållningens övertagande sammanhängande ekonomiska frågorna. U t r e d n i n g e n föreslår, att — därest för visst fall annorledes ej avtalas mellan staten och vederbörande k o m m u n — följande allmänna bestämmelser skola gälla i förevarande hänseenden: 1) Kommun eller kommuner tillhörig fast egendom, som uteslutande eller huvudsakligen användes av polis- och åklagarväsendet, skall av staten inlösas. Inlösningsskyldighet skall dock icke föreligga beträffande sådan fast egendom, som icke är lämplig för det ändamål, vartill den användes. Löseskillingen skall motsvara egendomens värde i det skick den befinner

227 sig. Intill dess fastighet blivit inlöst, skall staten äga att disponera de i densamma befintliga, för polis- och åklagarväsendet upplåtna lokalerna mot hyra. Hyran och övriga hyresvillkor skola fastställas i avtal, som för statens räkning skola ingås av vederbörande länsstyrelse och i Stockholm av överståthållarämbetet. Å ort, där lagen om hyresreglering är gällande, skall dock hyran för tid, varunder nämnda lag äger tillämpning, fastställas på sätt i denna lag sägs. Staten skall därvid företrädas av länsstyrelsen, respektive överståthållarämbetet eller av sådan myndighet utsett ombud; 2) Vad under 1) sägs skall även gälla i avseende å kommunal byggnad, som icke är hänförlig till fast egendom men som uteslutande eller huvudsakligen begagnas för polis- och åklagarväsendets behov. Skyldighet att lösa sådan byggnad skall dock föreligga allenast, om jämväl tomtmarken kan överföras i statens ägo i samband med inlösningen; 3) Lokaler, som äro belägna i andra kommunala byggnader än dem, som skola inlösas enligt de under 1) och 2) meddelade föreskrifterna, skola av kommunerna under en övergångstid av tio år ställas till statens disposition mot hyra. Under övergångstiden skall staten vara skyldig att övertaga och innehava lokaler, varom här är fråga, utom beträffande lokal, som icke är lämplig för sitt ändamål. Hyran och hyresvillkoren i övrigt skola fastställas pä sätt under 1) sägs; samt 4) Lokaler, som äro av kommunerna förhyrda för polis- och åklagarväsendets del, skola av kommunerna överlåtas å staten med den rätt kommunerna äga till desamma. Statens skyldighet att övertaga dessa lokaler skall vara densamma som beträffande de under 3) anmärkta lokalerna. I vad angår lokaler, som äro upplåtna enbart för åklagarväsendets behov, skall hyresavtal för att äga giltighet godkännas av riksåklagarämbetet. Sedan den under 3) anmärkta övergångstiden gått till ända, bör frågan om fortsatt förhyrning för polis- och åklagarväsendets räkning av de i momentet avsedda lokalerna vara föremål för fria förhandlingar mellan staten och vederbörande kommuner. Uppenbart är emellertid, att dessa frågor böra klarläggas på ett tidigare stadium. Under övergångstiden böra därför, där så låter sig göra, träffas sådana hyresavtal, som på ett så betryggande sätt som möjligt reglera förhållandena även efter utgången av denna tid. De med inlösningen av fast egendom eller byggnad förenade spörsmålen böra snarast möjligt upptagas till förhandlingar mellan staten och kommunerna. För statens räkning böra dessa förhandlingar föras av vederbörande länsstyrelse, respektive överståthållarämbetet eller av ombud, som utses av dylik myndighet. Förhandlingarna skola föras om varje inlösningsobjekt för sig. Därest förhandlingarna leda till resultat, skall förslag till inlösningsavtal upprättas. Förslaget skall insändas till Kungl. Maj :t, som skall äga att för statens r ä k n i n g godkänna avtal, varom nu är fråga. Beträffande inlösningsfrågor, i vilka överenskommelse på detta sätt icke kan träffas, kunde man tänka sig, att de skulle avgöras i rättegångsväg. Detta tillvägagångssätt synes emellertid vara alltför omständligt, varjämte svårigheter skulle uppkomma att uppnå enhetlighet i avgörandena. Utredningen har

228 därför funnit, att åtgärder böra vidtagas för frågornas behandling i särskild ordning. På grund härav föreslår u t r e d n i n g e n , att för ifrågavarande ändamål skola tillsättas tre kommissioner, en med Götaland, en med Svealand och en med Norrland såsom verksamhetsområde. Varje kommission skall bestå av fyra ledamöter, av vilka en skall vara ordförande. Kungl. Maj :t skall utse ordföranden och ytterligare en ledamot. De båda övriga ledamöterna skola utses, den ene av Svenska stadsförbundet och den andre av Svenska landskommunernas förbund. På samma sätt skola ersättare för ordföranden och ledamöterna utses. Beslut av kommission skall träffas efter omröstning i enlighet med de i 16 kapitlet rättegångsbalken stadgade reglerna om omröstning i rådhusrätt och överrätt. Kommission skall avgöra tvister om löseskillingens storlek för egendom, som skall inlösas inom verksamhetsområdet. Därvid skall kommission även besluta om tidpunkten för av- och tillträde samt för löseskillingens erläggande. På kommission skall vidare ankomma att avgöra tvister mellan staten och kommunerna rörande rätten, respektive skyldigheten att inlösa egendom. Beträffande nu angivna tvister skall kommission äga uteslutande behörighet. Kommission skall emellertid vara behörig att avföra tvist rörande jämväl annan fråga, som äger omedelbart samband med inlösningen, så vida frågan av Kungl. Maj :t och vederbörande k o m m u n eller kommuner hänskjutes till kommissionens avgörande. Kommissions beslut skall vara slutgiltigt och sålunda icke kunna överklagas. Kommission bör i regel sammanträda å ort, där egendomen är belägen. Därest förhållandena icke påkalla, att egendomen besiktigas av kommissionen, bör sammanträde dock kunna äga r u m å annan ort. Förhandlingarna inför kommission skola ha karaktären av partsförhandlingar. Statens talan bör föras av ombud, som förordnas av Kungl. Maj :t. Vid sammanträde skall föras protokoll. Utdrag av protokollet skall tillställas statens ombud samt ombud för vederbörande kommun eller kommuner. Sedan ärendet slutförts, skall statens ombud insända de ombudet tillställda protokollsutdragen till Kungl. Maj :t. Kungl. Maj :t bör därefter gå i författning om upprättandet av de avtal rörande överlåtelsen, som kunna vara erforderliga. Kommissionernas verksamhet skall bekostas av staten. Kommission bör äga rätt att anlita sakkunnigt biträde samt att anställa sekreterare. Kommission bör vidare förses med erforderligt expensanslag för skrivhjälp, lokalhyra och kontorsutensilier m. m. Kungl. Maj :t bör besluta om ersättning till ledamöter, sakkunniga biträden och sekreterare. Bestämmelser om kommissionerna och deras verksamhet böra meddelas i en av Kungl Maj :t utfärdad instruktion. För inlösen av egendom, varom nu är fråga, bör å riksstaten uppföras ett särskilt anslag. Detta bör disponeras av statskontoret; dock så att statskontoret skall äga verkställa utbetalningar från anslaget först efter beslut av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. 1939 års polisutredning befarade, att de ökade arbetsuppgifter, som skulle

229 tillföras polisorganisationen genom ett statligt övertagande av lokalhållningen, komme att i synnerhet för polisstyrelsen vara betungande. Förhållandena skulle med sannolikhet påkalla en väsentligt utökad organisation av styrelsen. Enligt f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g s mening böra de ärenden, som s a m m a n h ä n g a med lokalhållningen, i främsta rummet handläggas av de lokala myndigheterna. En centralisering av dessa ärendens behandling torde knappast vara praktiskt möjlig och skulle icke heller vara lämplig. Förvaltning och skötsel av lokalerna böra vara uppgifter för polismyndigheterna på vederbörande orter. I första hand böra dessa uppgifter åvila polischefen. Tillsyn över handhavandet av uppgifterna bör utövas av de överordnade polismyndigheterna, i främsta rummet av länsstyrelserna. Anslagsfrågorna böra behandlas i samma ordning som andra anslagsfrågor och torde icke i allmänhet komma att medföra någon större arbetsbelastning för rikspolisstyrelsen. Uppenbart är dock, att frågor om nyanskaffning av lokaler tarva ett noggrant bearbetande inom styrelsen. Dessa frågor torde dock i regel vara så beredda av de lokala myndigheterna och länsmyndigheterna, att de för rikspolisstyrelsens del väsentligen komma att antaga karaktären av anslagsfrågor. Av utredningens förslag till organisation av rikspolisstyrelsen torde framgå, att utredningen icke räknat med någon förstärkning av den av 1939 års polisutredning föreslagna organisationen, som skulle föranledas av lokalhållningen. Beträffande lokaler, som användas enbart av åklagarväsendet, böra förvaltningsfrågorna i första hand omhänderhavas av de lokala åklagarmyndigheterna. Riksåklagarämbetets befattning med dessa frågor bör vara densamma som rikspolisstyrelsens i förhållande till polisväsendets lokaler. Anslag för lokalhållningen böra äskas av riksåklagarämbetet såväl vad gäller löpande utgifter som nyanskaffning av lokaler. Vad angår sådana lokaler, som äro gemensamma för polis- och åklagarväsendet och för vilka polisorganisationen skall svara för förvaltningen, bör gälla, att viktigare frågor handläggas av rikspolisstyrelsen och riksåklagarämbetet i samråd.

Av Bil. C. framgår, att f j ä r d i n g s m a n o c h a n d r a p o l i s m ä n inom landsbygdens polisväsen i stor omfattning hålla egna expeditionslokaler mot årlig ersättning av polisdistrikten. Jämväl inom köpingarnas polisväsen förekommer denna anordning. Då anordningen är praktisk, bör den bibehållas även inom en förstatligad polisorganisation. Ersättning skall utgå av statsmedel. Det bör ankomma på länsstyrelsen att, efter ansökan av befattningshavaren och sedan vederbörande polischef hörts i ärendet, bestämma den ersättning, som i varje fall skall utgå, jämte de övriga villkor, som skola vara förenade med lokalhållningen. Ersättning bör icke tillerkännas befattningshavare i annat fall, än där behov av särskild tjänstelokal föreligger. Ersättningsbeloppet bör bestämmas med hänsyn till lokalens beskaffenhet. Befattningshavaren bör äga rätt att hos Kungl. Maj :t fullfölja talan mot länsstyrelsens beslut.

230 3.

I n v e n t a r i e r och annan u t r u s t n i n g .

Enligt 1939 års polisutrednings förslag skulle kommunerna vid förstatligandereformens genomförande till den statliga organisationen utan gottgörelse överlämna inventarier och annan utrustning, som kommunerna anskaffat för polis- och åklagarväsendets behov. Lös egendom skulle överlämnas med äganderätt. Anläggningar och inrättningar, vilka utgjorde tillbehör till fastighet eller eljest vore att anse såsom fast egendom, skulle upplåtas till den statliga organisationens begagnande med samma rätt, som varit gällande för den kommunala organisationen. Detsamma skulle gälla i avseende å sådan egendom, som anskaffats för polisväsendets och annan förvaltningsgrens gemensamma behov, exempelvis anläggningar för polisoch brandalarm o. dyl. — Rörande förslaget, se i övrigt utredningens betänkande, Del I, s. 309—310. Flertalet remissmyndigheter lämnade förslaget i denna del utan erinran. Vissa städer ansågo däremot, att lösen borde utgå för egendomen. Vid övervägande av nu ifrågavarande spörsmål har f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g stannat vid samma principiella förslag som 1939 års polisutredning. Den egendom, varom här är fråga, bör sålunda i allmänhet överlämnas till staten utan lösen. Med hänsyn till vad som anförts i direktiven bör emellertid kommun, som genom nyanskaffning av inventarie- eller utrustningsföremål förbättrat sitt polisväsen efter det 1939 års polisutredning avgav sitt betänkande, erhålla lösen för dylikt föremål. Det torde kunna antagas, att de spörsmål, som sammanhänga med tillämpningen av denna regel, i allmänhet skola kunna lösas genom överenskommelser mellan staten och kommunerna. Tvister angående skyldigheten att utgiva lösen och om lösesummans storlek böra avgöras av de i det föregående omförmälda kommissionerna. Rörande handläggningen av dylika ärenden bör i tillämpliga delar gälla, vad tidigare angivits om förfarandet inför kommissionerna. Tvisterna böra, där så visar sig lämpligen kunna ske, handläggas i samband med inlösningsfrågor rörande fast egendom eller byggnad, vari egendomen finnes. Anmärkas må, att egendom, som utgör tillbehör till fast egendom, naturligen skall, där lösen för densamma bör utgå, värderas tillsammans med den fasta egendomen.

Inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen förekommer i viss utsträckning, att b e f a t t n i n g s h a v a r e håller skrivmaskin i tjänsten mot ersättning av vederbörande polisdistrikt. Motsvarande anordning torde böra bibehållas vid polisväsendets förstatligande. Där behov av skrivmaskin föreligger i tjänsten och sådan icke tillhandahålles av staten, bör befattningshavare, som håller skrivmaskin, vara berättigad att av statsmedel uppbära ersättning härför med årligt belopp. Storleken av detta bör fastställas av Kungl. Maj :t för riket i dess helhet. Prövning av fråga, huruvida förhållan-

231 dena äro sådana, att ersättning bör utgå, skall äga r u m i samma ordning som föreslagits för bestämmande av ersättning till befattningshavare för hållande av lokal. 4. Den k o m m u n a l a b i d r a g s s k y l d i g h e t e n . Det av 1939 års polisutredning framlagda förslaget innebar på denna punkt i huvudsak följande: Under en tid av tio å r efter polis- och åklagarväsendets förstatligande skulle kommunerna vara pliktiga att utgiva bidrag till statsverket med belopp ungefärligen motsvarande kommunernas utgifter för polis- och åklagarväsendet vid tidpunkten för förstatligandet. Efter de tio årens utgång skulle bidragsplikten successivt avskrivas under en tidsperiod av tjugo år. Avskrivningen skulle ske på det sätt, att bidragsbeloppet för varje år nedsattes med 1/20 av sin ursprungliga storlek; under det sista året av perioden skulle bidraget dock utgå med samma belopp som under det näst sista året. I det ursprungliga bidragsbeloppet skulle lönekostnaderna ingå, upptagna med det belopp vartill de uppgått under kalenderåret närmast före förstatligandet; dock skulle vissa särbestämmelser gälla i avseende å beräknandet av de av levnadskostnadernas växlingar beroende lönetilläggen. Andra kostnader än lönekostnader skulle inräknas i bidragsbeloppet med ett belopp motsvarande medelkostnaderna för de fem sista åren före förstatligandet. Hänsyn skulle dock icke tagas till kostnaderna för hållandet av lokaler, inklusive deras uppvärmning och belysning, kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrustning samt pensioneringskostnader, däri inräknat kostnader för begravningshjälp. I övrigt skulle samtliga kostnader medtagas, såsom uniformeringskostnader, kostnader för sjukvård, resekostnader och driftkostnader för motorfordon, kontorsutgifter, kostnader för underhåll och vård åt anhållna eller häktade personer m. m. — Förslaget återfinnes i utredningens betänkande, Del I, s. 310—315. I remissyttrandena möttes förslaget av starkt motstånd. Länsstyrelsen i Kronobergs län fann det icke riktigt, att staten helt inordnade polisväsendet under sin myndighet och fria disposition, under det att kommunerna under så avsevärd tid som föreslagits finge bestrida större delen av kostnaderna. Förslaget medförde tillika, att en av de fördelar, som kunnat vinnas genom ett förstatligande, nämligen en viss skatteutjämning, under mycket lång tid ginge förlorad. Länsstyrelserna i Stockholms, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Norrbottens län ansågo, att förslaget ingåve stora betänkligheter och att övergångstiden i vart fall borde avsevärt begränsas. Bl. a. länsstyrelsen i Västernorrlands län framhöll dessutom, att den föreslagna bidragsskyldigheten komme att innebära, att en kommun, som på ett mindre tillfredsställande sätt tillgodosett polisväsendets behov och därigenom hållit kostnaderna på en relativt låg nivå, oförtjänt skulle åläggas en lägre bidragsskyldighet än en kommun, som bättre fullgjort sina skyldigheter.

232 Statskontoret ansåg det knappast vara rimligt att utsträcka avvecklingstiden så långt som till trettio år. Riksräkenskapsverket kunde med hänsyn till de erfarenheter, ämbetsverket haft av dylika långfristiga mellanhavanden mellan stat och kommun, icke tillstyrka förslaget. Svenska stadsförbundet anförde, att tanken på en övergångsersättning från kommunerna till staten, särskilt under en så lång tid, som utredningen föreslagit, icke förefölle rimlig ur kommunal synpunkt. Svenska landskommunernas förbund ansåg det vara en otymplig och inkonsekvent anordning att låta statens övertagande av polisväsendet i ekonomiskt hänseende draga ut över så avsevärd tidrymd som trettio år. Åtskilliga kommuner gjorde gällande, att staten omedelbart borde övertaga samtliga kostnader, under det att andra kommuner förordade en kortare övergångstid än förslaget, i allmänhet fem till tio år och i vissa fall tjugo år. Bl. a. Malmö stad framhöll, att en övergångstid av fem år tillämpats, då staten fråntog kommunerna rätten att uppbära progressivskatt. Stockholms stad och åtskilliga andra kommuner ansågo, att rättvisare grunder än de av utredningen föreslagna borde uppställas för beräkningen av den kommunala bidragsskyldigheten, så att icke utgifterna under en kristid komme att ligga till grund för ersättningens storlek. Ett fåtal kommuner, till övervägande del landskommuner, hade icke något att erinra mot förslaget. Såsom tidigare framhållits är f ö r e v a r a n d e u t r e d n i n g av den uppfattningen, att en fullständig avveckling av de ekonomiska frågorna bor komma till stånd mellan staten och kommunerna vid polis- och åklagarväsendets förstatligande. Med hänsyn till den avsevärda utgiftsökning, som ett förstatligande innebär för statsverket, torde en kommunal bidragsplikt dock böra införas i syfte att för statsverket mildra de ekonomiska verkningarna under en övergångstid. Det av 1939 års polisutredning framlagda förslaget har förevarande utredning funnit vara alltför ogynnsamt för kommunerna. Ett förstatligande bör såväl u r lämplighetssynpunkt som ur rättvise- och billighetssynpunkt genomföras på avsevärt förmånligare villkor för kommunerna. Utredningen anser, att en övergångstid av tio år bör vara tillfyllest, och föreslår, att bidragsskyldigheten så anordnas, att den under denna tid successivt avskrives för att upphöra vid utgången av det tionde året. Under första året efter förstatligandet bör bidragsbeloppet utgå i sin helhet. Avskrivningen bör ske på det sätt, att bidragsbeloppet därefter för varje år nedskrives med 1/10 av sin ursprungliga storlek. I avseende å de kostnader, som skola bilda underlag för bidragsbeloppet, delar utredningen i princip 1939 års polisutrednings förslag. Bidragsbeloppet skall sålunda utgöras av samtliga kostnader med undantag av kostnader för hållande av lokaler, inklusive deras uppvärmning och belysning, kostnader för anskaffning och underhåll av inventarier och annan utrustning, samt pensioneringskostnader, däri inräknat kostnader för begravningshjälp. Det skulle k u n n a göras gällande, att lokalkostnaderna borde ingå i bidragsbeloppet, eftersom staten enligt förevarande förslag skall

233 svara för lokalhållningen. Det torde emellertid möta så stora svårigheter att på ett rättvist och riktigt sätt fastställa dessa kostnader, att hänsyn ej heller bör tagas till desamma enligt utredningens förslag till avveckling av de ekonomiska frågorna. Beträffande lönekostnaderna böra dessa — på sätt 1939 års polisutredning framhållit — ingå i bidragsbeloppet med ett belopp, som i det väsentliga kan anses motsvara lönekostnaderna för den personalstat, som skall övertagas, och på grund härav upptagas med det belopp, vartill de uppgått under kalenderåret närmast före förstatligandet. Med hänsyn till, att det endast är fråga om ett bidragsbelopp, som skall avskrivas på kort tid, synes något undantag från nämnda regel ej behöva göras för indextilläggens del. Beträffande beräkningen i övrigt av lönekostnaderna ansluter sig utredningen till vad som framhållits av 1939 års polisutredning. Lönekostnaderna till statspolispersonal eller till polispersonal, anställd för hela rikets behov, skola sålunda icke inräknas. Avdrag skall ske dels för gottgörelse, som uppburits enligt bestämmelserna om reservpolis, och dels för statsbidrag, som uppburits av landskommuner. Lönekostnaderna skola omfatta — förutom kostnaderna för ordinarie och icke ordinarie befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet — jämväl kostnaderna för avlöning av kontors- och biträdespersonal m. m. I vad angår de andra kostnader än lönekostnader, som skola ingå i bidragsbeloppet, anser utredningen, att anledning saknas, att för dessa kostnader tillämpa särskild beräkningsgrund. Jämväl dessa kostnader böra sålunda ingå i bidragsbeloppet med det belopp, vartill de uppgått under kalenderåret närmast före förstatligandet. I överensstämmelse med 1939 års polisutrednings förslag föreslår förevarande utredning vidare: 1) För städer, som äro avsedda att införlivas med landsfiskalsdistriktsorganisationen, skola kostnaderna för åklagarväsendet icke medräknas vid bidragsbeloppets bestämmande, därvid med kostnader för åklagarväsendet främst förstås avlöningskostnaderna till stadsfiskal och övriga med stadsfiskalstjänsten förenade kostnader; 2) Kostnaderna för polisnämnd skola icke ingå i bidragsbeloppet; 3) Kommun, som erhåller statsbidrag för upprätthållande av gränskontroll, skall på sitt bidragsbelopp äga avräkna ett belopp motsvarande medelvärdet av vad kommunen under de fem senaste kalenderåren före förstatligandet uppburit i statsbidrag för ifrågavarande ändamål; 4) Avdrag å bidragsbeloppet skall i regel icke äga r u m för inkomster, som hänföra sig till polis- och åklagarväsendet; dock bör kommun, för vilken viss inkomst är av större betydelse, kunna medgivas avdragsrätt för sådan inkomst; 5) Bidragsbeloppet skall fastställas för varje k o m m u n (ej polisdistrikt) för sig, därvid med kommun skall jämställas köping, som icke utgör egen kommun, samt municipalsamhälle, så vida ordningsstadgan för rikets städer äger tillämpning i köpingen eller municipalsamhället;

234 6) Kommun, vars bidragsbelopp icke skulle uppgå till 300 kronor om året, bör befrias från bidragsskyldighet, och detsamma bör gälla för kommun, vars bidrag under avskrivningstiden nedgått till under 300 kronor, i vad angår tiden efter det detta förhållande inträtt; 7) Det skall ankomma på rikspolisstyrelsen att fastställa bidragsbeloppen. För detta ändamål skall styrelsen inhämta erforderliga uppgifter från kommunerna och med ledning av dessa uppgifter verkställa uträkning av beloppen. Härefter skall styrelsen till varje kommun översända uppgift om det å kommunen belöpande beloppet med angivande av de grunder, enligt vilka uträkningen skett. I samband härmed skall styrelsen bereda kommunen viss tid att inkomma med de erinringar, som kommunen kan finna anledning framställa mot beloppets beräkning. Sedan denna tid gått till ända, skall styrelsen, efter övervägande av gjorda erinringar, fastställa bidragsbeloppet. Styrelsens beslut skall av kommun kunna överklagas hos Kungl. Maj :t, där ärendena skola handläggas i inrikesdepartementet; samt 8) Uppbörden av bidragsbeloppen skall handhavas av vederbörande länsstyrelse, i Stockholm av överståthållarämbetet. Principen, att kommun, som förbättrat sitt polisväsen efter det 1939 års polisutredning framlade sitt förslag, icke skall påföras den därav föranledda kostnadsökningen vid uppgörelse med statsverket, torde komma att åberopas även i fråga om den kommunala bidragsskyldigheten. Framställning i detta hänseende bör göras hos rikspolisstyrelsen och sist i samband med yttrande över styrelsens beräkning av bidragsbeloppet. Sådan framställning bör av styrelsen prövas. Därest den bifalles, bör styrelsen verkställa därav föranledd jämkning av bidragsbeloppet. I sista hand kommer fråga om sådan jämkning att på besvär av kommunen prövas av Kungl. Maj :t. Det torde kunna förutses, att frågor om jämkning i första hand komma att avse lönekostnaderna. Härvid bör beaktas, att sådan ökning av dessa kostnader, som härrör av löneförhöjning eller stegrad dyrtidskompensation, icke bör föranleda jämkning av bidragsbeloppet. Avdrag bör endast äga r u m för lönekostnader, som uppkommit på grund av personalökning. Hänsyn bör dock icke tagas till a n n a n personalökning än sådan, som objektivt sett inneburit en förbättring av polisväsendet eller åklagarväsendet. Jämkning bör icke ifrågakomma till följd av personalökning, som föranletts av samhällsutvecklingen eller av stegrade arbetsuppgifter. Såsom i tidigare sammanhang anmärkts, böra särskilda överenskommelser träffas mellan staten och de städer, där befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet tillika är stadsfogde eller ombesörjer annan uppgift inom exekutionsväsendet. Dessa överenskommelser böra avse ersättning till staten för handhavandet av de exekutionsgöromål, som sålunda komma att utföras av statliga befattningshavare. I vad angår tolagsersättningen har förevarande utredning intet att erinra mot vad 1939 års polisutredning anfört, att frågan om den inverkan å tolagsersättningen, som kan föranledas av polis- och åklagarväsendets förstatligande, bör upptagas till bedömande för varje stad för sig.

235 Vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet i dess helhet böra de ekonomiska förhållandena mellan staten och Bodens stad omregleras i så nära anslutning som möjligt till vad ovan föreslagits beträffande förhållandet mellan staten och kommunerna i allmänhet.

G. Kostnaderna för organisationen. I direktiven för utredningen har uttalats, att staten, för den händelse polisväsendet skulle förstatligas, i full utsträckning synes böra övertaga den personal samt de lokaler och den övriga utrustning, varöver kommunerna förfoga vid övergången. I samband härmed har i direktiven vidare uttalats, att utredningen icke behöver utarbeta någon detaljerad plan för den statliga organisationen. Anpassningen av de personella och materiella resurserna till ett statligt polisväsendes uppgifter bör i stället, under samarbete mellan länsstyrelserna och det centrala polisorganet, ske successivt efter reformens ikraftträdande i den mån behov av ändringar göra sig gällande. Med hänsyn till vad i direktiven sålunda uttalats, har utredningen icke utarbetat någon allmän organisationsplan för ett statligt polisväsen. Härav följer, att det icke varit möjligt för utredningen att på vedertaget sätt kostnadsberäkna den föreslagna organisationen. Utredningen kommer därför att med utgångspunkt från de senaste uppgifterna rörande kostnaderna för organisationen, som äro för utredningen kända, nämligen 1948 års kostnader, söka angiva statsverkets kostnader efter ett förstatligande. Såsom förut anmärkts, återfinnes en sammanställning av dessa kostnader i Bil. E. Det anmärkes, att ovan i Kap. 2 har under behandlingen av kostderna för den nuvarande organisationen angivits vissa reservationer för de i n ä m n d a sammanställning förekommande uppgifterna. Till att börja med kommer här att lämnas en kostnadsberäkning för rikspolisstyrelsen enligt den personalorganisation, som förut föreslagits. Beträffande kostnadernas fördelning på skilda anslagsposter och grunderna för kostnadsberäkningen ha iakttagits de principer, som kommit till användning vid motsvarande kostnadsberäkning i det kommunala alternativet. Rikspolisstyrelsen: Avlöningar. 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän 2. Arvoden, bestämda av Kungl. Maj :t 3. Avlöningar till övrig icke ordinarie personal 4. Rörligt tillägg

271 800 8 700 32 400 33 400 Summa kronor 346 300

Rikspolisstyrelsen: Omkostnader. 1. Sjukvård m . m 2. Reseersättningar 3. Expenser 4. Publikationstryck

2 000 15 000 35 000 15 000 Summa kronor 67 000

236 Beträffande anslagsposten arvoden, bestämda av Kungl. Maj:t har räknats med ett årsarvode av 2 000 kronor till de särskilda ledamöterna i rikspolisstyrelsen. Därest lekman skall vara ordförande i styrelsen, torde för denne få räknas med ett något förhöjt belopp. För de mcdborgarrepresentanter, som jämväl i fortsättningen böra stå till styrelsens förfogande såsom rådgivande organ i avseende å verksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m. m., har — i likhet med i det kommunala alternativet — upptagits ett belopp av 700 kronor. Genom inrättandet av rikspolisstyrelsen komma samma personalbesparingar att uppstå, som anmärkts vid kostnadsberäkningen av rikspolisstyrelsen i det kommunala alternativet och där beräknats motsvara en årlig kostnadsminskning av omkring 86 000 kronor. Nettomerkostnaden för rikspolisstyrelsen skulle alltså komma att uppgå till i r u n t tal (346 300 -f- 67 000 — 86 000 = ) 327 300 kronor. Såsom i det kommunala alternativet anförts, kommer förslaget om en omedelbar förbättring av landsfogdarnas löneställning och förslaget om stadsfiskalens i Boden placering i lönegraden Ca 32 att innebära en merkostnad av omkring 12 000, respektive 1 000 kronor om året. Med den beräkningsmetod, som här kommit till användning, uppgå de årliga kostnaderna efter ett förstatligande av polisväsendet i riket och åklagarväsendet i de städer, som icke tillhöra landsfiskalsorganisationen, till (94 747 019 -f 327 300 + 1 000 = ) 95 075 319 kronor. Det må dock observeras, att i de nu angivna kostnaderna vilka — såsom förut a n m ä r k t s — grunda sig på 1948 års kostnader, ingå även kommunernas kostnader för pensionering. Såsom under redogörelsen för kostnaderna för den nuvarande organisationen angivits, uppgingo dessa kostnader för städerna och köpingarna till i runt tal 9 200 000, respektive 300 000 kronor. För landsbygden saknas uppgift angående dessa kostnader, men de torde kunna uppskattas till omkring 1 000 000 kronor. Sammanlagt k u n n a alltså de kommunala pensioneringskostnaderna beräknas ha uppgått till (9 200 000 -f- 300 000 - j 1 000 000 = ) 10 500 000 kronor. För jämförelse kommer i nedan intagna tablå att visas, hur kostnaderna vid en statlig organisation komma att ställa sig i jämförelse med de nuvarande kostnaderna och kostnaderna enligt de båda bidragssystemen i det kommunala alternativet. 1 Det slutliga bestridandet av kostnaderna Kommunerna Statlig organisation

—

Nuvarande organisation

77 697 491

Kommunal organisation, generella systemet . >

»

, ersättningssystemet

Statsverket 950753-19 17 049 528

59 573 807

74 427 440

20 427 979

1 Anmärkas må, att skillnaden i de sammanlagda beloppen för de olika fallen främst hänför sig till kostnaderna för rikspolisstyrelsen.

237 Därest till de nyss angivna kostnaderna vid ett förstatligande läggas kostnaderna för landsfogde- och landsfiskalsorganisationerna jämte den för landsfogdarna föreslagna avlöningsförbättringen, skulle statsverkets kostnader för polis- och åklagarväsendet efter en omorganisation siffermässigt kunna beräknas uppgå till (95 075 319 + 829 666 -f 14 022 593 + 12 000 = ) 109 939 578 kronor. Vid bedömandet av den kostnadsberäkning, som här framlagts, bör bemärkas, att utredningen — såsom även i det kommunala alternativet framhållits — naturligen icke kunnat taga hänsyn till de kostnadsförändringar, som k u n n a tänkas uppkomma till följd av 1947 års landsfiskalsutrednings och 1948 års polisutbildningskommittés förslag. Bland omständigheter, som äro ägnade att verka i förhöjande riktning å kostnaderna, märkes, att det sannolikt kommer att visa sig nödvändigt att icke oväsentligt förstärka såväl polis- som åklagarorganisationerna. Dessa organisationer ha redan erhållit förstärkning efter 1948, varvid förstärkningen inom det kommunala åklagarväsendet varit av betydande omfattning. Vid ett förstatligande av polis- och åklagarväsendet skall staten enligt utredningens förslag övertaga tillhandahållandet av lokaler för organisationen. Härvid uppkomma vissa utgifter av engångsnatur genom förslaget, att staten skall inlösa kommun tillhörig fastighet, som uteslutande eller huvudsakligen användes för polis- och åklagarväsendet. U t r e d n i n g e n har icke företagit några beräkningar angående värdet av de fastigheter, som sålunda skola inlösas. En viss ledning för frågans bedömande torde dock kunna hämtas u r bilagan G i Del I av 1939 års polisutrednings betänkande. De i nämnda bilaga under rubriken polishus upptagna fastigheterna torde rätt väl motsvara de fastigheter, som här föreslagits till inlösen. Av uppgifterna framgår bland annat, att dessa fastigheter 1942 hade ett brandförsäkringsvärde av omkring 14,7 miljoner kronor och ett beräknat årligt hyresvärde av omkring 725 000 kronor. Enligt utredningens förslag skola kommunerna vid förstatligandereformens genomförande till den statliga organisationen utan gottgörelse överlämna inventarier och annan utrustning, som kommunerna anskaffat för polis- och åklagarväsendets behov, dock att kommun, som genom nyanskaffning av inventarie- eller utrustningsföremäl förbättrat sitt polisväsen efter det 1939 års polisutredning avgav sitt betänkande, skall erhålla lösen för dylikt föremål. Även genom detta förslag uppkomma vissa engångsutgifter för statsverket. U t r e d n i n g e n , som saknar möjlighet att uppskatta de kostnader, som härigenom komma att föranledas för statsverket, hyser dock den uppfattningen, att det här är fråga om belopp av förhållandevis ringa storleksordning.

238 H.

övergångsfrågor.

Därest statsmakterna besluta, att polis- och åklagarväsendet skall förstatligas, bör denna åtgärd vidtagas med det snaraste, efter det beslutet fattats. I likhet med vad som förordats i det kommunala alternativet, bör rikspolisstyrelsen inrättas och träda i verksamhet ett halvt år, innan organisationen genomföres i övrigt. I föregående avsnitt har redogörelse lämnats för vad i direktiven anförts angående sättet för genomförandet av ett förstatligande av polisväsendet. Med hänsyn till direktivens innehåll på denna punkt har utredningen icke funnit sig böra utarbeta övergångsbestämmelser i andra hänseenden än utredningen tidigare redovisat, eller i vad angår den ekonomiska uppgörelsen mellan staten och kommunerna. Beträffande övergångsfrågor av annan natur, torde för övrigt kunna hänvisas till vad 1939 års polisutredning föreslagit i sitt betänkande, Del I, s. 328—350. Detta förslag har i remissyttrandena endast blivit utsatt för kritik i vissa detaljfrågor.

239 Kap. 7. Allmänna överväganden av de båda organisationsformerna. Utredningens förslag. I det föregående har utredningen utarbetat ett kommunalt och ett statligt alternativ för polisorganisationen. För utredningen återstår att taga ståndpunkt till frågan om vilketdera alternativ, som utredningen anser sig böra förorda. Vid övervägande av frågan har utredningen bland annat att beakta vad som i förstatligandefrågan förekom i samband med 1939 års polisutrednings förslag. En kort redogörelse härför lämnas h ä r till en början. I sitt betänkande, Del I, s. 153—163, behandlade 1939 års polisutredning frågan om polisväsendets förstatligande ur principiella synpunkter, därvid utredningen fann sig böra förorda en sådan åtgärd. Med utgångspunkt från denna inställning till spörsmålet framlade utredningen sitt förslag till en förstatligad organisation. I yttranden över betänkandet ansågo överståthållarämbetet och flertalet länsstyrelser (17), att ett förstatligande av polisväsendet icke vore nödvändigt för avhjälpande av bristerna i polisorganisationen, utan att en tillfredsställande lösning borde kunna uppnås genom partiella reformer samt att ett förstatligande ur andra synpunkter icke heller vore önskvärt, överståthållarämbetet framhöll sålunda, bland annat, att polisen — trots de brister som vidlådde organisationen — kunde sägas på ett i stort sett tillfredsställande sätt ha fyllt sina åligganden. Länsstyrelsen i Uppsala län befarade, att ett förstatligande kunde medföra, att en mångenstädes inom orterna framträdande förståelse för polisen och dess behov skulle försvinna i samband med polisens organisatoriska friställande från kommunerna. Länsstyrelsen i Östergötlands län ansåg, att man vid lösgörandet av polisväsendet från dess kommunala förankring hade anledning att befara tillskapandet av ett mera byråkratiskt system, som skulle äventyra de värdefulla fördelarna i den nuvarande ordningen. — Liknande uttalanden gjordes av de övriga länsstyrelser, som avstyrkte förstatligandet. Ett genomgående drag i dessa länsstyrelsers yttranden var ett understrykande av faran, att ett statligt polisväsende skulle komma att medföra en försämring i allmänhetens inställning till polisen. Av de länsstyrelser, som uttalade sig till förmån för ett förstatligande, framhöll länsstyrelsen i Kronobergs län, att mycket syntes tala för ett bibehållande av polisväsendets kommunala organisation men att länsstyrelsen likväl — om än med en viss tvekan — funnit sig böra dela uppfattningen, att ett förstatligande skulle innefatta de bästa möjligheterna att på enklaste

240 och effektivaste sätt avhjälpa de mest uppenbara bristerna inom den nuvarande organisationen. Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåg, att vissa av bristerna skulle kunna avhjälpas, oavsett om man bibehÖUe det nuvarande systemet eller förstatligade polisväsendet. Frågan om undanröjande av de olägenheter, som hänförde sig till polispersonalens ekonomiska förmåner och tillsättningen av befattningshavarna, syntes emellertid icke kunna tillfredsställande lösas med mindre polisväsendet helt eller delvis förstatligades. Även de övriga brister, som vidlådde organisationen, syntes bäst k u n n a avlägsnas, om denna väg beträddes, överhuvudtaget syntes större enhetlighet och planmässighet stå att vinna genom ett förstatligande. Länsstyrelsen i Västernorrlands län fann, att den bästa effektiviteten sannolikt skulle ernås, om polisväsendet ombesörjdes av staten. Länsstyrelsen ansåg det dock ej uteslutet, att bristerna i det nuvarande systemet kunde undanröjas utan polisväsendets förstatligande. Det borde likväl framhållas, att de önskvärda reformerna säkerligen icke kunde komma till stånd utan en ganska stark begränsning av den kommunala självbestämmelserätten. Föreningen Sveriges landsfogdar uttalade, att ehuru åtskilliga omständigheter kunde tala för ett bibehållande av polisväsendets kommunala organisation, föreningen dock ansåge, att övervägande skäl talade för ett förstatligande. Jämväl föreningen Sveriges stadsfiskaler och föreningen Sveriges landsfiskaler tillstyrkte ett förstatligande av polisväsendet. Polis kammaren i Örebro ifrågasatte, huruvida de förebragta skälen vore av den natur och storleksordning, att de kunde motivera en så genomgripande förändring som ett förstatligande, helst som det kommunala polisväsendet hade många fördelar, som skulle äventyras genom den tilltänkta reformen. Polismästarna i Eskilstuna, Uppsala och Västerås sannt poliskamrarna i Jönköping och Linköping uttalade sig i enahanda riktning. Poliskammaren i Göteborg tillstyrkte principiellt, att den nuvarande anordningen med dels av staten och dels av kommunen avlönad polis avlöstes av ett system, som innebure, att staten bekostade polisens löner och därmed sammanhängande förmåner. Även polismästarna i Gävle, Karlskrona, Karlstad och Lund samt poliskamrarna i Borås, Hälsingborg och Norrköping uttalade sig för ett förstatligande av polisväsendet. Svenska stadsförbundet avstyrkte bestämt ett förstatligande av polisväsendet med hänsyn till att bristerna syntes k u n n a avhjälpas inom den nuvarande organisationen och till angelägenheten av att polisväsendets kommunala anknytning bevarades så stark som möjligt för att säkerställa ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten. Svenska landskommunernas förbund ansåg det ovedersägligt, att den nuvarande polisorganisationen vore behäftad med avsevärda brister och att den vore i behov av en effektivisering. Spörsmålet om polisväsendets förstatligande borde emellertid få vila i avvaktan på genomförandet av reformerna för den kommunala indelningen och uppbördsförfarandet. Stockholms stad ansåg, att de av polisen utövade samhälleliga funktionerna vore av sådan karaktär, att ett starkt lekmannainflytande på polis-

241 verksamheten och densammas förankring i det folkliga medvetandet borde eftersträvas. I själva verket syntes endast på så sätt ett gott och förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten kunna vidmakthållas. Med hänsyn därtill borde det kommunala inflytandet över polisverksamheten icke försvagas utan tvärtom förstärkas. — Liknande synpunkter framkommo i yttranden från 35 andra städer, däribland Göteborg och Malmö. Av övriga städer, som yttrade sig i frågan, uttalade sig 42 för ett förstatligande. Magistraten i Halmstad ansåg, att bristerna i den nuvarande organisationen vore av den art och omfattning, att de icke kunde avhjälpas genom partiella reformer. Farhågorna, att polisen skulle k u n n a bliva en stat i staten, förefölle ogrundade. Magistraten i Malmö delade uppfattningen, att ett förstatligande vore önskvärt ur skilda allmänna synpunkter. — Liknande uttalanden förekommo från magistraterna och kommunalborgmästarna i ett flertal (21) andra städer, varjämte magistraterna och kommunalborgmäst a r n a i tolv städer förklarade sig icke ha något att erinra mot ett förstatligande. Även bland de köpingar och landskommuner, som yttrade sig i principfrågan, voro meningarna i densamma delade. Justitiekanslersämbetet uttalade, att därest skäl för och emot ett förstatligande övervägdes, det torde kunna sägas, att även om betydande brister vidlådde den nuvarande organisationen och beaktansvärda fördelar skulle stå att vinna med ett förstatligande, dessa senare icke ägde sådan vikt, att betänkligheterna mot ett förstatligande klart veke. Frågan syntes så pass tveksam, att försiktigheten torde bjuda att icke för det dåvarande skrida till en så utomordentligt ingripande reform, som föreslaget innebure. Svea hovrätt fann det uppenbart, att ett förstatligande av polisväsendet i hela riket skulle medföra avsevärda fördelar. E n sådan åtgärd måste dock ingiva vissa betänkligheter, då statens övertagande av polisverksamheten syntes k o m m a att medföra, att polisen bleve mera isolerad från sin omgivning och att allmänhetens förståelse för polisarbetet minskades. Då det emellertid vore av stor betydelse för rättskipningen, att en mera effektiv och rationell polisorganisation skapades, ansåge sig hovrätten icke böra avstyrka ett förstatligande. Hovrätten för övre Norrland ansåg, att fullgiltiga skäl anförts för polisväsendets förstatligande. Erfarenheterna under senare år syntes fullt tydligt h a givit vid handen, att polisväsendet endast genom ett statligt handhavande kunde erhålla tillräcklig grad av effektivitet och rörlighet. — Liknande uttalanden gjordes av föreningen Sveriges stadsdomare och av socialstyrelsen. överbefälhavaren samt cheferna för armén, marinen och flygvapnet hade icke något att erinra mot principen om polisväsendets förstatligande. Statskontoret förklarade, att någon principiell erinran icke kunde framställas mot förstatligandet. Då emellertid den av utredningen föreslagna organisationen syntes komma att medföra onödigt stora och olämpliga ingrepp i den bestående ordningen samt då kommunerna av statsfinansiella skäl ansetts böra alltjämt under en trettioårig övergångsperiod svara för 16—502106

242 en högst betydande del av kostnaderna, kunde statskontoret icke finna annat, än att övervägande skäl talade för partiella reformer inom den nuvarande organisationens ram. Civilförsvarsstyrelsen ansåg, att med hänsyn till polisens ställning och verksamhet i ett demokratiskt samhälle, de argument, som anförts mot ett förstatligande, icke kunde lämnas åsido. Polisen syntes därför böra organiseras på grundval av samverkan mellan stat och kommun. Tjänstemännens centralorganisation, med instämmande av Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, ansåg det synnerligen tveksamt, huruvida ett förstatligande av polisväsendet borde genomföras. Det kunde befaras, att ett förstatligande skulle komma att medföra, att organisationen bleve mera invecklad, framför allt ur förvaltningssynpunkt, vilket otvivelaktigt skulle kunna synnerligen allvarligt skada ordningsmaktens ställning i samhället. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke den effektivisering av polisväsendet, som eftersträvades vid ett förstatligande, skulle kunna genomföras även med ett kommunalt polisväsen. Efter denna redogörelse vill u t r e d n i n g e n redovisa de synpunkter, som utredningen funnit böra läggas på de båda organisationsformerna. Vad först den kommunala organisationsformen angår, har inom utredningen framhållits i huvudsak följande. Denna organisationsform — som måste förenas med betydande ingrepp i den kommunala självstyrelsen — besitter i och för sig stora värden. Den är historiskt betingad, och organisationen har, i likhet med andra organisationer inom den kommunala förvaltningen, utvecklat sig i anslutning till den kommunala utvecklingen överhuvudtaget. Därigenom har organisationen förankrats hos kommunerna och de kommunala organen. Med hänsyn till att den regelmässiga polisverksamheten i första hand är av lokal natur, bör även organisationen på varje ort främst uppbyggas och utformas efter vad som påkallas av de lokala förhållandena. Inom ett kommunalt polisväsen föreligga goda förutsättningar för att organisationen skall kunna utformas under tillbörligt hänsynstagande till ortsförhållandena. Kommunernas medverkan vid organisationens utformning kan i detta hänseende sägas utgöra en borgen för att densamma icke uppbygges efter byråkratiska eller schablonmässiga metoder. Vid en kommunal organisationsform ha även de lokala initiativen till förändringar och förbättringar — antingen dessa initiativ komma från polischeferna eller de kommunala myndigheterna — den största möjligheten att få göra sig gällande. Genom denna organisationsform torde även det lokala intresset för polisfrågorna bäst bibehållas och stärkas. För polisorganisationens del är detta av stor betydelse med hänsyn till att polisverksamheten på ett omedelbart sätt berör allmänheten. På grund härav är det — såsom ock från skilda håll påpekats — av stor betydelse, att polisorganisationen omfattas av allmänhetens förtroende. Ehuru ingen organisationsform i och för sig torde kunna skapa garantier för att detta blir förhållandet, vill det likväl förefalla, som om den kommunala organisationsformen härutinnan skulle äga ett visst företräde framför den statliga. Uppenbart torde vara, att det för kommunerna är av betydelse att äga ett omedelbart inflytande över

243 organisationens utformning inom vederbörande kommuner, helst som samhällslivets lugna utveckling är väsentligen beroende på att ordning och säkerhet upprätthålles. Vid en kommunal polisorganisation handhavas förvaltningsuppgifterna huvudsakligen av de allmänna kommunala organen, medan vid en statlig polisorganisation en särskild förvaltningsorganisation måste anordnas. Härvid bör framför allt beaktas, att den centrala instansen kan givas en betydligt mera inskränkt organisation inom ett kommunalt än inom ett statligt polisväsen. De för polisväsendet viktiga lokalfrågorna torde även i fortsättningen av kommunerna kunna lösas på lämpligt sätt. överhuvudtaget torde organisationsfrågorna kunna handläggas snabbare och smidigare inom en kommunal organisationsform än inom den mera tungrodda statliga förvaltningsorganisationens ram. Det torde jämväl kunna antagas, att länsstyrelserna erhålla tillfredsställande möjligheter att till båtnad för polisverksamheten var för sitt län utöva en verklig ledning av po-, lisväsendet, därest detta är kommunalt organiserat. Till förmån för en statlig polisorganisation har inom utredningen i första hand åberopats följande. Det nutida samhällslivets behov av skydd mot ordnings- och säkerhetsstörande faktorer tenderar alltmera mot att sträcka sig utöver de kommunala gränserna. Oavsett vilken polisdistriktsindelning, som ligger till grund för den lokala polisorganisationens uppbyggnad, kommer det samhälleliga skyddsbehovet alltid att kräva en nära och intim samverkan mellan polisdistrikten. De nutida samhällsförhållandena påfordra därför samordning och samorganisation för polisverksamhetens behöriga upprätthållande. I dessa hänseenden erbjuder den statliga organisationen företräden framför den kommunala. Organisationen kan uppbyggas efter mera rationella linjer, eftersom organisationsproblemen lättare kunna bedömas ur en vidare synvinkel än enbart de särskilda polisdistriktens interna be^ hov. Betydelsen härav torde främst visa sig inom områden med större befolkningskoncentration. Den samorganisation, som inom sådana områden är erforderlig mellan polisdistrikten för tillgodoseende av såväl tillfälliga samordningsbehov som mera stadigvarande gemensamma polisuppgifter, torde bäst k u n n a åstadkommas inom ett statligt organiserat polisväsen. Effektiviteten hos polisorganisationen överhuvudtaget torde även höjas genom densammas förstatligande, enär befattningshavarna kunna fritt och obehindrat utnyttjas var helst behovet kräver. Därigenom att befattningshavarna statsanställas, bliva deras anställningsförhållanden vidare enhetligt ordnade. Med statsanställningen följa även de fördelar, som för såväl organisationen som befattningshavarna äro förenade med de vidgade möjligheterna till förflyttning. Det torde vidare icke kunna förbises, att statsanställningen i och för sig är ägnad att åt befattningshavarna skapa full trygghet för en av sidoinflytanden oberoende ställning. Inom ett kommunalt polisväsen k a n vidare full rättvisa mellan kommunerna icke upprätthållas, enär vissa polisdistrikt på grund av sina i ett eller annat avseende utsatta lägen måste hålla en mera omfattande polisorganisation än polisdistrikt av motsvarande storleksordning i allmänhet. Vidare torde böra framhållas, att polisverksamheten i orostider måste i eminent grad anses

244 utgöra en riksuppgift. Detta förhållande har vunnit ett klart beaktande genom statspolisens inrättande. Jämväl den särskilda polisverksamheten till uppdagande av spioneri m. m. handhaves så gott som uteslutande genom statspolis. Anordningen med två poliskårer, nämligen en kommunal poliskår och en statspoliskår, den senare för vissa särskilt angivna polisuppgifter, är organisatoriskt sett icke den lämpligaste. Svårigheter komma alltid att förefinnas att avgränsa de båda organisationernas verksamhetsområden från varandra; detta främst enär polisverksamhetens upprätthållande i och för sig är ett odelbart begrepp. Härjämte har det visat sig, att den kommunala polisen i allmänhet icke ägnat tillräcklig uppmärksamhet åt polisverksamheten inom sådana områden, där statspolisen fått sig uppgifter anförtrodda. Det torde vara uppenbart, att inom en statlig polisorganisation större förutsättningar föreligga för att även i nu nämnda hänseenden åstadkomma en mera rationellt uppbyggd polisorganisation. Spörsmålet om vilkendera organisationen, som är att föredraga, är en vansklig bedömningsfråga. Det gäller att mot varandra väga skäl, som delvis äro ojämförbara och vilkas betydelse svårligen kan till fullo överblickas utan erforderlig erfarenhet av båda de föreslagna organisationerna. Efter övervägande av de skäl, som u r olika synpunkter tala för den ena eller den andra organisationsformen, har u t r e d n i n g e n kommit till den uppfattningen, att båda de av utredningen utarbetade alternativen kunna anses i allt väsentligt vara tillfredsställande för polisorganisationen. Olika meningar ha emellertid gjort sig gällande inom utredningen i fråga om vilkendera organisationsformen, som i första hand bör förordas. Därest på grund av statsfinansiella skäl det statliga alternativet icke skulle för det närvarande kunna genomföras, är utredningen dock enig om att de av förhållandena påkallade förbättringarna av polisorganisationen böra åvägabringas i enlighet med utredningens kommunala alternativ. Under nämnda förutsättning föreslår utredningen sålunda, att en omorganisation av polisväsendet företages på kommunal grund med ledning av de riktlinjer, som angivas i sistnämnda alternativ. Vid en fortsatt kommunal organisation bör emellertid noggrant undersökas, huruvida den kommunala organisationsformen med de vidtagna förändringarna visar sig fylla måttet. Härvid böra även de ytterligare förbättringar av organisationen genomföras, som k u n n a visa sig påkallade. Därest förhållandena ändock skulle giva vid handen, att den kommunala organisationsformen bör övergivas, torde organisationssträvandena böra inriktas på åstadkommandet av en statlig polisorganisation. Utredningen är av den uppfattningen, att det av utredningen utarbetade kommunala alternativet är ägnat att underlätta övergången till en sådan organisation. Av utredningens tidigare uttalade principiella ståndpunkt framgår, att utredningen icke anser, att åklagarväsendet i städerna bör för sig göras till föremål för förstatligande. Jämväl härutinnan böra erfarenheterna av den kommande utvecklingen avvaktas. Vid ett eventuellt förstatligande av polisväsendet bör dock jämväl åklagarväsendet i rikets städer förstatligas.

245 Särskilt yttrande av herr Svärd. Vid kommunal polisorganisation bör ett av förhållandena påkallat ökat statligt inflytande över en viss lokal polisenhet åvägabringas genom att det statliga bidraget i motsvarande grad höjes. Även om staten i sådant fall ikläder sig hela kostnaden för uppehållandet av den polisverksamhet, varom fråga är, bör det kommunala stå som huvudman. Beträffande helförstatligandet av poliskåren i Boden har följden blivit bl. a. bristande överensstämmelse i anställningsvillkoren, främst i fråga om vikariatsersättning, kompensation för övertidsarbete, beklädnadsersättning och pensionsbestämmelser. Detta har givit upphov till irritation bland polispersonalen. Den bristande överensstämmelsen mellan de statliga och kommunala pensionsvillkoren inverkar därtill menligt på cirkulationen mellan denna polisenhet och landets poliskår i övrigt. Jag kan därför icke dela det av utredningen gjorda uttalandet om partiellt förstatligande av polisväsendet på viss ort (s. 35). Som framgår av betänkandet (s. 55) har frågan om titelsättningen för polispersonalen behandlats av de särskilda utredningsmän, vilka den 12 juli 1949 avgivit förslag till ett nytt polisutrustningsreglemente m. m. Utredningsmännens ställningstagande innebär i stort, att nuvarande titlar skola bibehållas. En av utredningsmännen, personalrepresentanten M. Lindeli, reserverade sig dock för en genomgripande reform av titelbenämningarna. Denna utredning har till behandling upptagit endast ett delproblem i denna fråga, nämligen titlarna för landsbygdens polispersonal. Då utredningen ej velat taga ställning till titelfrågan i hela dess vidd, anser jag mig endast böra beröra några av de väsentligaste och mest påtagbara bristerna i nuvarande titulering av polispersonalen. I titulaturen bör under alla förhållanden ingå förordet »polis-» för att skilja polispersonalen från andra yrkesgrupper. Ordet »konstapel» användes nämligen i titulaturen för vissa statsanställda tjänstemän. Tjänsterna (och därmed även titlarna) b i t r ä d a n d e p o l i s ö v e r k o n s t a p e l och p o l i s u p p s y n i n g s m ä n böra avskaffas emedan dessa befattningshavare vanligen utföra samma arbete som polisöverkonstapel. Titeln f j ä r d i n g s m a n bör avskaffas och all obefordrad polispersonal på landsbygden i stället erhålla den sålunda ledigblivna tjänstebenämningen »polisuppsyningsmän» såsom ett bättre uttryck för vederbörandes arbetsuppgifter. Ovanstående förslag om titeländringar framföres som alternativa, i den mån nyssnämnda reservation i förslaget till nytt polisutrustningsreglemente m. m. icke kan godtagas. Beträffande kompetensvillkoren för erhållande av polischefsbefattningar (s. 123) anser jag, att som allmänt krav bör uppställas, att vederbörande skall besitta färdigheter i arbetsledning. I detta avseende har det ibland

246 brustit i fråga om polischefernas kvalifikationer. I polischefs- och åklagarutbildningen bör ingå praktisk polistjänst i avsevärt större omfattning än som för närvarande är fallet. Jag önskar vidare fästa uppmärksamheten på värdet av rekrytering av polischefer från den egentliga polispersonalens led och att åtgärder böra vidtagas för ett underlättande härav. Ifråga om den disciplinära bestraffningsrätten föreslår utredningen, att poliskollegierna (s. 131) skola bibehållas med i stort sett oförändrad organisation. Poliskollegiet har på personalhåll betraktats med viss misstro, och anledningen härtill är framförallt, att denna specialdomstol ej givits möjlighet att höra personer på ed. Sedan 1939 års polisutredning framlagt sitt förslag, ha krigsdomstolarna avskaffats i fredstid. Under dylika förhållanden låge det närmast till hands att också överföra poliskollegiernas verksamhet till de allmänna domstolarna i likhet med vad som skett för försvarets vidkommande. Enligt vad jag under hand erfarit, överväger 1948 års förhandlingsrättskommitté att föreslå en helt ny och för alla offentliga tjänstemän enhetlig instansordning för handläggning av disciplinmål. Jag anser därför, att förhandlingsrättskommitténs förslag bör avvaktas och att, därest en sådan reform kommer till stånd, polispersonalen även måtte inbegripas däri. Jag kan icke dela utredningens förslag, att den egentliga polispersonalens anställningsvillkor vid en kommunal polisorganisation skola regleras genom det föreslagna systemet med ett s. k. normallönereglemente (s. 143). Vad först beträffar sammankopplingen av utredningens förslag till statsbidragsbestämmelser med frågan om normallönereglementet, så motiveras detta med dels att statsmakterna med hänvisning till sin ökade generositet ifråga om statsbidragets omfattning och storlek böra få möjlighet att på ett mera ingående sätt än hittills verka bestämmande i avseende på polispersonalens löneförhållanden och dels att å andra sidan statsbidragets anslutning till normallönereglementet kommer att underlätta för kommunerna att upprätthålla den lönesättning, som stadgas i reglementet. En sådan växelverkan mellan stat och kommuner kommer att sätta polispersonalens fackliga verksamhet på ett särskilt slags undantag, i vad avser dess möjlighet att verka för bättre anställningsvillkor. Inget annat yrkesområde på det statliga och kommunala området har fått en dylik konstruktion av sina anställningsvillkor. Normallönereglementet har vidare formen av en anvisning om vad som kan anses skäligt ifråga om anställningsvillkor för polispersonalen och avses på den punkten ersätta de nuvarande bestämmelserna härom i polislagstiftningen. Även detta synes mig ur facklig synpunkt vara högst betänkligt. Om polispersonalens fackliga organisation sålunda finner skäl att begära bättre anställningsvillkor, så kan polisdistriktet bara hänvisa till att det följt av staten givna direktiv om skälighet och med hänsyn även till att statsbidrag ej utgår på bättre anställningvillkor än som angivas i normallönereglementet visa ärendet ifrån sig. Vänder sig i sådant fall fackorganisationen till de statliga organen, blir det kanske en avvisande hållning även då med motivering, att det är kommunerna som äro huvud-

247 m ä n för poliskostnaderna. Slutligen kan konstateras, att u r såväl arbetsgivare- som arbetstagaresynpunkt har hittills eftersträvats för hela riket enhetliga anställningsvillkor. Genom övergången under de senaste fem åren från mera lokalbetonad förhandlingsverksamhet till en centraliserad dylik har, om än med stora svårigheter, åstadkommits tämligen enhetliga anställningsvillkor. Den brist i enhetligheten, som i dag kan konstateras, blir ej avhjälpt med av utredningen föreslaget normallönereglemente. I princip finns det j u möjlighet för kommunerna att ge både bättre och sämre anställningsvillkor, än reglementet stipulerar. De olägenheter, som för närvarande råda på grund av den bristande överensstämmelsen i anställningsvillkoren för mellan å ena sidan den kommunalanställda polispersonalen och å andra sidan den statliga poliskåren i Boden, komma också, att kvarstå. Beträffande lönesättningen (s. 151) överensstämmer den av utredningen föreslagna lönegradsserien 14 (poliskonstapel, fjärdingsman, polissyster) — 17 (kriminalkonstapel, biträdande polisöverkonstapel) — 19 (polis- och kriminalöverkonstapel) — 23—25 (polis- och kriminalkommissarie) med undantag för kriminalkonstapel och biträdande polisöverkonstapel, som för närvarande i allmänhet äro placerade i lönegrad 16, med vad som är förhållandet i det större antalet polisdistrikt. Men ett förhållandevis stort antal polisdistrikt och i än högre grad antal befattningshavare ha en högre lönegradsplacering än den ovannämnda. Med utgångspunkt från utredningens statistik per den 1 januari 1949 gäller detta för omkring 2 300 befattningshavare i 90 polisdistrikt, däribland de tre största städerna. Detta innebär, att av landets cirka 7 700 polismannatjänster har ungefär 30 % nedvärderats i fråga om lönegradsplaceringen. Vad sedan angår den årliga beklädnadsersättningen, så föreslår utredningen i sitt kommunala alternativ 250 k r per år till ordningspolispersonalen i städer och köpingar samt polispersonalen i landsbygdsdistrikt. I händelse av ett förstatligande föreslås 180 kr per år till samma personalkategorier. För närvarande har med få undantag all polispersonal (även kriminalpolismän) i städer och köpingar 450 kr per år. Det övervägande antalet landsbygdspolismän har också högre beklädnadsersättning än den föreslagna. Praktiskt taget alla polismannatjänster få alltså en sänkt beklädnadsersättning utan att därför erhålla kompensation på annat sätt. Ett antagande av utredningens förslag medför således en nedvärdering över hela linjen av polispersonalen i lönehänseende. Detta måste motverka effektiviseringen av polisväsendet, som länge dragits med stora rekryteringssvårigheter. I detta sammanhang kan jag inte underlåta påtala, att mig veterligt aldrig någon offentlig utredning fått sig särskilt förelagt att göra en undersökning av vilka arbetsuppgifter, som åvila den egentliga polispersonalen, och hur dessa arbetsuppgifter fördela sig på tjänstegraderna i polisdistrikt av olika struktur. Material saknas alltså för en saklig bedömning av lönefrågor och arbetstekniska problem inom polisväsendet. Med hänvisning till vad ovan anförts vill jag fastslå, att inga för mig bärande skäl under utredningens gång förebragts, som motivera en särbe-

248 handling av polispersonalen ifråga om allmänna principer för konstruktion av anställningsvillkoren. Skall polisväsendet förstatligas, bör självfallet statens allmänna avlöningsreglemente tillämpas, men skall polisväsendet alltjämt förbli en kommunal angelägenhet, bör polispersonalen erhålla sina anställningsvillkor i samma ordning, som tillämpas för övriga kommunala tjänstemän. Utformningen av statsbidragsbestämmelserna bör ej göras så, att en obehörig påverkan av polispersonalens förhandlingsmöjligheter och reducering av dessa i förhållande till vad som gäller för övriga kommunalanställda blir följden. Jag tillåter mig att även i detta sammanhang hänvisa till förefintligheten av 1948 års förhandlingsrättskommitté, vars uppgift är att framkomma med förslag till en vidgad förhandlingsrätt för statliga och kommunala tjänstemän. Denna utredning hade därför icke bort på sätt som skett taga ställning till principiella frågor rörande förhandlingsrätten. Slutligen vill jag uttala, att sakkunnigutredningar av det slag 1948 års polisutredning företrätt ej ens längre kunna anses vara rätt forum för behandling av lönefrågor. Dylika utredningar må möjligen anlitas för att leverera en del av det material, som erfordras för bedömning av lönefrågor, men själva lönesättningen bör lösas genom ett förhandlingsförfarande mellan vederbörande parter. I utredningens statliga alternativ föreslås beträffande ersättning för tjänsteresor, att landsbygdens polismän skola vara skyldiga att utan ersättning företaga resor inom en räjong, motsvarande ytan av en cirkel med 7,5 kilometers radie. Jag vill ifrågasätta lämpligheten av att ålägga polispersonalen att på egen bekostnad företaga resor på ända upp till 15 kilometers längd, vilket med bil betingar en kostnad av minst 6 kr. Dylika resefall förekomma ofta, varför polispersonalen kommer att nödgas, för undgående av alltför höga utgifter från egen kassa, att använda cykel. Detta slukar å andra sidan onödigt mycket av arbetstiden. Det torde ur effektivitetssynpunkt vara nödvändigt, att räjongen ej göres så vidsträckt. Jag föreslår därför, att räjongens radie sättes till 3 kilometer. Tjänsteresa, som sträcker sig utanför räjonggränsen, bör ersättas med utgångspunkt från stationsorten och ej som utredningen föreslagit från räjonggränsen.

Författningstext med specialmotivering. (Kommunala alternativet).

Författningstext. Förslag till lag om polisväsendet i riket (polislag). 1 §• 1. För polisverksamhetens upprätthållande i enlighet med vad i denna lag finnes stadgat skall riket vara indelat i polisdistrikt. Polisdistrikt skall utgöras av åklagardistrikt; dock skall Konungen äga att för särskilt fall förordna om uppdelning på skilda polisdistrikt av åklagardistrikt, som består av mer än en kommun. Polisdistrikt, som omfattar mer än en kommun, benämnes gemensamt polisdistrikt. 2. Med polisverksamhet förstås i denna lag upprätthållande av allmän ordning och säkerhet (ordnings polisverksamhet), verkställande av spaning och annan undersökning angående brott (kriminalpolisverksamhet) ävensom den verksamhet i övrigt, som på grund av särskilda stadganden eller hävdvunnet bruk åligger polispersonal i denna dess egenskap (särskild polisverksamhet). Polisverksamheten i köpingar och landskommuner omfattar därjämte enligt denna lag biträde vid åtgärd i utsökningsmål, vid indrivning av utskylder eller böter och vid annan handräckning (exekutionsbiträdesverksamhet). 2 §•

Inom polisdistrikt skola polismän av olika tjänstegrader ävensom a n d r a befattningshavare finnas anställda i den omfattning, det erfordras för polisverksamhetens upprätthållande i polisdistriktet. Med polispersonal avses i denna lag inom polisdistrikt anställda polismän, tillhörande konstapelsgraden, inspektionskonstapelsgraden, överkonstapelsgraden eller kommissariegraden. 3 §.

I de polisdistrikt, Konungen bestämmer, skola polismän för hela rikets behov finnas anställda.

250 4 §.

I fråga om stad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens polispersonal i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid ordningspolisverksamhet utom staden. Vad sålunda stadgats skall i län, där stad med minst 10 000 invånare ej finnes, äga tillämpning å den stad inom länet, Konungen bestämmer. Beträffande stad, där kriminalpolisavdelning finnes inrättad, må Konungen förordna, att ett bestämt antal av stadens kriminalpolispersonal i särskilda tjänstegrader huvudsakligen skall användas för tjänstgöring såsom statspolis vid kriminalpolisverksamhet utom staden. Då förordnande enligt första eller andra stycket meddelats, skall polispersonalen i staden ökas med det bestämda antalet. För tjänstgöring såsom statspolis i första hand avsedda polismän till föreskrivet antal skola sammanföras till en särskild avdelning (statspolisavdelning). I fråga om stad, som jämlikt förordnande i första stycket skall tillhandahålla statspolis, må Konungen föreskriva, att staden för särskilda tillfällen skall vara skyldig att för tjänstgöring såsom statspolis vid ordningspolisverksamhet tillhandahålla, utöver vad förut sagts, ytterligare det antal polismän i särskilda tjänstegrader, för vilka ersättare k u n n a utan avsevärt dröjsmål erhållas genom inkallande till tjänstgöring i staden av statspolism ä n från vissa angivna andra städer. 5 §• Stad, vars invånarantal uppgår till minst 20 000, skall vara pliktig att, efter förordnande av Konungen, av den regelbundet använda polisstyrkan tillhandahålla ridande polis för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid ordningspolisverksamhet. I förordnande, varom i första stycket sägs, skall angivas det antal polismän och den utrustning, som skall tillhandahållas, samt polismännens fördelning på olika tjänstegrader. 6 §•

Jämväl annan polisman än sådan, som avses i 4 eller 5 §, må vid särskilt hehov användas för tillfällig polisverksamhet utom det område, för vilket han är anställd. Vad nu sagts skall ock gälla i fråga om elev vid någon av staten bekostad eller understödd polisskola. Vid tillhandahållande av polismän för polisverksamhet, varom i första stycket är fråga, skall skyldighet föreligga för polisdistrikt, att, där det ej medför större olägenhet för distriktets polisväsen, jämväl till förfogande ställa fordon och annan utrustning, som distriktet håller.

251 7 §• Polispersonalen skall vara tillförsäkrad skäliga avlöningsförmåner samt den extra ordinarie och ordinarie polispersonalen jämväl skäliga tjänstepensions- och familjepensionsförmåner. Beträffande avlöningsförmånerna äro närmare bestämmelser meddelade i ett av Konungen efter riksdagens hörande utfärdat normallönereglemente. Det åligger polisdistrikt att draga försorg om föreskriven uniformering och beväpning av distriktets polispersonal samt att i erforderlig utsträckning ombesörja materiel, byggnader, arrestlokal, telefon och övriga för distriktets polisväsen erforderliga anordningar. Beväpning samt annan utrustning än uniform åt personal, vilken tjänstgör såsom statspolis, ävensom för sådan tjänstgöring erforderlig materiel skall dock ombesörjas av statsverket. För särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet är det polisdistrikt, Konungen bestämmer, skyldigt draga försorg. 8§. 1. Ordinarie och extra ordinarie polispersonal tillsättes och entledigas av länsstyrelsen. Detsamma skall gälla i avseende å extra fjärdingsman. Tillsättning och entledigande av polispersonal i andra fall än i första stycket sägs handhaves av vederbörande polischef. i 2. Därest frågor om tillsättning och entledigande av kontors- och biträdespersonal ej omhänderhavas av polischefen eller denne överordnad polismyndighet, skall före avgörandet av sådan fråga tillfälle beredas polischefen att avgiva yttrande. Framställning om entledigande av sådan personal skall ock i dylikt fall kunna göras av polischefen. 9 §• 1. I varje landstingsområde, så ock i stad, som ej deltager i landsting, skall finnas poliskollegium för behandling av dit hänskjutna frågor om disciplinär bestraffning av polispersonal. Fråga om disciplinär bestraffning skall hänskjutas till poliskollegium, så snart vederbörande länspolischef eller, i förekommande fall, polismästare anser strängare straff än varning, förlust av löneförmåner i sju dagar eller mistning av tjänsten under samma tid böra tillämpas. Annan fråga om disciplinär bestraffning må efter klagan behandlas av poliskollegium. 2. Poliskollegium skall bestå av fyra ledamöter, av vilka ordföranden tillsättes av Konungen och de övriga av landstinget eller, vad beträffar stad, som ej deltager i landsting, av stadsfullmäktige. Samtliga ledamöter skola utses för en tid av fyra kalenderår i sänder. Till ordförande m å förordnas allenast borgmästare, lagfaren rådman eller häradshövding. Val av de ledamöter, som icke tillsättas av Konungen, skall, där det äskas av minst en fjärdedel av de i valet deltagande, ske proportionellt på sätt därom är särskilt stadgat. För varje ledamot skall utses minst en suppleant för lid och på sätt, som för ledamoten föreskrivits.

252 Poliskollegium är icke beslutfört, om ej ordföranden och två av ledamöterna äro närvarande. Angående fattande av beslut gäller vad i rättegångsbalken finnes stadgat om omröstande till dom i annan domstol än häradsrätt. Polischef eller någon, som under polischef har anställning vid polisväsendet, må ej vara ledamot eller suppleant i poliskollegium. Ledamot eller suppleant i poliskollegium må ej heller den vara, som icke uppnått 23 års ålder eller icke råder över sig och sitt gods. 10 §. 1. I kommun, som omfattar ett eller flera polisdistrikt eller tillhör gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund, må polisnämnd tillsättas. Polisnämnd, som icke äger taga befattning med fråga, som faller under polischefens befälsmyndighet, tillkommer att upprätta förslag till löne- och omkostnads- och, i förekommande fall, pensionsstat för polisväsendet i polisdistriktet eller kommunen samt till erforderliga ändringar i dess polisorganisation, att förvalta till polisväsendet anslagna medel och för polisväsendet använda fastigheter och annan egendom, samt alt till vederbörande myndigheter avgiva yttranden och göra framställning i frågor av mera allmän betydelse för polisväsendet. Vad sålunda stadgats skall icke utgöra hinder för kommun att besluta, att polisnämnd skall utöva allenast viss eller vissa av de ovan angivna befogenheterna. 2. Innan ordinarie befattningshavare, tillhörande polispersonalen, tillsättes i polisdistrikt eller kommun, där polisnämnd finnes, skall nämnden hava erhållit tillfälle att, efter det polischefen avgivit yttrande angående de sökande, till länsstyrelsen avgiva sådant yttrande. Finnes polisnämnd icke tillsatt, skall tillfälle att avgiva yttrande angående de sökande i stället lämnas i stad, som omfattar ett eller flera polisdistrikt eller tillhör gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund, av drätselkammaren samt i övriga fall av kommunalförbundsdirektion eller kommunalnämnd. 3. Tillsättandet av polisnämnd ankommer å vederbörande kommun. Polisnämnd skall bestå av fem ledamöter, varjämte för varje ledamot skall finnas minst en suppleant. Val av ledamöter sker för en tid av fyra kalenderår i sänder och skall, där det äskas av minst en sjättedel av de väljande, ske proportionellt på sätt därom finnes särskilt stadgat. Polisnämnd utser inom sig ordförande och vice ordförande. Ledamot eller suppleant i polisnämnd må ej den vara, som icke uppnått 23 års ålder eller icke råder över sig och sitt gods. 4. Utöver vad i denna paragraf finnes stadgat skola föreskrifterna i 50 § 3 stycket, 51 och 52 §§, 53 § första stycket, 54—56 §§, 57 § första stycket samt 59 § i lagen den 6 j u n i 1930 om kommunalstyrelse på landet i tillämpliga delar lända till efterrättelse i avseende å polisnämnd. 5. För Stockholm skall vad som stadgats i 3 mom. första stycket och 4 mom. lända till efterrättelse allenast i den m å n icke Konungen genom särskilt utfärdade bestämmelser annorlunda förordnar.

253 11 §• 1. Varder i polisdistrikt beslut fattat angående personalorganisationens utformning, skall beslutet underställas länsstyrelsens prövning. Beslut angående avlönings- eller pensionsförmåner till polispersonal skall likaledes underställas prövning av länsstyrelsen; dock att underställningsplikt icke skall föreligga beträffande beslut om avlöningsförmåner, därest förmånerna uppfylla bestämmelserna i det i 7 § omförmälda normallönereglementet. Om sådant beslut angående polisväsendet, beträffande vilket underställningsplikt icke föreligger jämlikt första eller andra stycket, skall anmälan göras hos länsstyrelsen. 2. Finner länsstyrelse, att polisdistrikt eller kommun åsidosätter sina skyldigheter enligt denna lag eller att polisorganisationen icke är lämpligt utformad, bör länsstyrelsen hos polisdistriktet eller kommunen göra framställning om rättelse. Vidtages ej i anledning av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, må länsstyrelsen därom förordna. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt vite och till sådant vite fälla. 12 §. 1. Polisdistrikts kostnader för polispersonal, som i distriktet finnes anställd för hela rikets behov, samt för särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet skola gottgöras polisdistriktet av statsmedel. Siad, som jämlikt 4 § skall tillhandahålla statspolis, gottgöres av statsverket så stor del av stadens kostnader för avlöning, pensionering, begravningshjälp och a n d r a förmåner åt polispersonalen i särskilda tjänstegrader, som belöper å det bestämda antalet statspolismän i motsvarande grader enligt de beräkningsgrunder, som av Konungen fastställas. Dessutom utgår, jämväl enligt av Konungen fastställda beräkningsgrunder, ersättning med skäligt belopp för anskaffande av rum för avdelningens hästar och fordon samt för särskild kostnad, som staden kan visa sig hava haft för erforderlig expeditionslokal. Kostnader, som eljest uppkomma för verksamheten såsom statspolis, bestridas av statsmedel. Kostnaden för poliskollegiernas verksamhet bestrides av statsmedel. 2. Till polisdistrikt utgår statsbidrag enligt grunder, som fastställas av Konungen efter riksdagens hörande. 3. Till stad, som på grund av förordnande jämlikt 5 § har att tillhandahålla ridande polis, utgår därjämte statsbidrag med hälften av stadens kostnad för hållande av erforderligt antal hästar och utrustning för dessa. Närmare grunder för beräknande av sådan kostnad fastställas av Konungen. 4. Ordinarie eller extra ordinarie polispersonal, anställd i polisdistrikt, som består av landskommun eller del därav eller av mer än en kommun, må pensionsförsäkras i statens pensionsanstalt enligt vad därom finnes särskilt stadgat.

254 5. Om polisman i annat fall än som avses i 1 mom. på grund av föreskrift i denna lag tjänstgör utom det område, för vilket h a n är anställd, bestridas därigenom uppkommande särskilda kostnader av statsverket. Har för sådan tjänstgöring använts elev vid någon av staten bekostad eller understödd polisskola, och uppbär sådan elev under tjänstgöringstiden icke lön eller motsvarar hans lön icke lägsta lön för ordinarie polisman i den stad, där polisskolan är förlagd, skall till honom av statsmedel utgå ett belopp motsvarande denna lön eller skillnaden mellan denna och den lön han åtnjuter. 6. Har polisman skadats i tjänsten, medan han på grund av stadgande i denna lag tjänstgjort utom det område, för vilket han är anställd, skola av statsmedel gäldas alla de kostnader, som på grund av skadan må åvila vederbörande polisdistrikt. 7. Angående statsbidrag till telefonkostnader, så ock angående ersättning till polisman för skada å kläder är särskilt stadgat. 13 §. Skall polisdistrikt bestå av kommun eller del av kommun, skola polisdistriktets rättigheter tillkomma och dess skyldigheter åvila kommunen. I polisdistrikt, där statsverket övertagit skyldigheten att sörja för polisverksamhetens upprätthållande, inträder kronan i tillämpliga delar i kommunens ställe. Inom gemensamt polisdistrikt skola kommunerna för polisverksamhetens upprätthållande bilda kommunalförbund. Länsstyrelsen skall dock äga att, där förhållandena ur polissynpunkt ej till annat föranleda, medgiva kommunerna tillstånd till befrielse från skyldigheten att bilda kommunalförbund. Kan enighet ej uppnås angående förbundsordning för kommunalförbund, skall länsstyrelsen äga därom förordna. Det skall även tillkomma länsstyrelsen att, på ansökan av förbundsmedlem, förordna om ändring av förbundsordning. För polisverksamhetens upprätthållande bildat kommunalförbund utövar polisdistriktets rättigheter och fullgör dess skyldigheter. Föreligger för kommunerna i gemensamt polisdistrikt sådant tillstånd, varom i andra stycket sägs, skall avtal träffas mellan kommunerna rörande de frågor, som föranledas av gemenskapen. Dylikt avtal skall underställas länsstyrelsens prövning. I gemensamt polisdistrikt skola polisdistriktets kostnader för polisväsendet fördelas emellan de olika kommunerna efter polispersonalens sannolika användning i de skilda delarna av polisdistriktet. Kan överenskommelse härom icke träffas, ankommer tvistens avgörande på länsstyrelsen. I avseende å polisväsendet skall vad som stadgas angående kommun äga moisvarande tillämpning beträffande köping, som icke utgör egen kommun, så ock beträffande municipalsamhälle, såvida ordningsstadgan för rikets städer äger tillämpning i köpingen eller municipalsamhället.

255 14 §. Polisdistrikt skall äga att med annat polisdistrikt träffa avtal rörande fråga av gemensam natur. Därest det för polisverksamhetens upprätthållande är av särskild betydelse, att avtal rörande viss gemensam fråga ingås mellan två eller flera polisdistrikt, skall länsstyrelsen äga anmoda polisdistrikten att träffa avtal härom. Efterkommes icke sådan anmodan eller kunna polisdistrikten icke enas om villkoren, skall länsstyrelsen äga meddela föreskrifter för polisdistrikten beträffande den gemensamma frågan. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt vite. Avtal, som avses i denna paragraf, skall fastställas av länsstyrelsen. Äro polisdistrikten belägna i skilda län, skola de på länsstyrelse ankommande uppgifterna handhavas av länsstyrelserna gemensamt. Stanna länsstyrelserna i olika beslut, skall ärendet underställas Konungens avgörande. Fråga om utdömande av vite skall handhavas av länsstyrelsen i det län, inom vilket vederbörande polisdistrikt är beläget. 15 §. Tillsyn över polisväsendet i riket utövas av rikspolisstyrelsen. För rikspolisstyrelsen skall gälla en av Konungen utfärdad instruktion. 16 §. Konungen äger meddela närmare bestämmelser angående 1) chefskapet över polispersonal; 2) polisskola; 3) tillsättning och entledigande av polispersonal; 4) polispersonalens tjänstedräkt, tjänstetecken och beväpning; 5) anordnande av statspolisavdelning; 6) polismäns användning utom det område, för vilket vederbörande befattningshavare är anställd; 7) befattningshavares skyldigheter; 8) befattningshavares disciplinära bestraffning; 9) poliskollegiums tjänstgöring och förfarandet inför poliskollegium; samt 10) utbetalning av statsbidrag till polisdistrikt. 17 §. Vad i denna lag finnes stadgat utgör ej hinder för att polisbevakning på statens bekostnad ombesörj es i annan ordning än i denna lag sägs, ej heller för att dylik bevakning anordnas på enskild bekostnad vid visst företag, vid viss tillställning eller eljest i särskilt fall. 18 §. Vite, som utdömes enligt denna lag, tillfaller kronan.

256 19 §. I den ordning, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd, må besvär över beslut, som meddelas enligt denna lag, anföras hos länsstyrelse, därest beslutet givits av polischef, och hos Konungen i vederbörande statsdepartement, därest beslutet givits av länsstyrelse eller poliskollegium; dock skola besvär över beslut om tjänstetillsättning hava inkommit till besvärsmyndigheten senast å tjugonde dagen efter delfåendet, vilket skall anses hava skett, då beslutet tillkännagavs genom offentligt anslag inom polischefens lokaler. Tillsättes i fall, varom i 8 § 2 mom. sägs, annan person än polischefen förordat eller entledigas icke person, vars entledigande polischefen påkallat, skall polischefen äga rätt att föra talan mot vederbörande myndighets beslut. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953; dock att rikspolisstyrelsen skall inrättas från och med den 1 juli 1952 samt att med genomförandet av polisdistriktsindelningen må för de gemensamma polisdistriktens del anstå till den 1 januari 1954. Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket; dock skall bestämmelsen i 15 § 3 mom. andra meningen av sistnämnda lag fortfarande äga giltighet i vad angår befattningshavare, som anställts före den 1 januari 1953. Kommun, som ingår i gemensamt polisdistrikt, där kommunalförbund bildats mellan kommunerna, skall vara pliktig att till polisdistriktet under erforderlig övergångstid mot skälig gottgörelse upplåta nyttjanderätt till kommunen tillhörig egendom eller lokal, som kommunen vid tidpunkten för polisdistriktsindelningens genomförande ställt till polisväsendets förfogande.

Förslag till ändring i vissa delar av landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 (nr 902). Härigenom förordnas, att 4 §, 6 § 1 mom. 1., 11 § första stycket, 18 §, 21 § och 22 § 3 mom. landshövdinginstruktionen den 19 november 1937 skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives, att 14 a och 14 b §§ i instruktionen skola betecknas, den förra paragrafen 14 b och den senare paragrafen 14 c samt att i instruktionen skall införas en ny paragraf, benämnd 14 a, av nedan angiven lydelse.

257 4 §. Under länsstyrelsen lyda i de avseenden och i den omfattning särskilda författningar och instruktioner närmare bestämma länets magistrater, — landsfiskaler och andra lokala polischefer samt hörande befattningshavare. 6 §.

1 mom. Länsstyrelsen tillkommer: 1. att hava ansvar för samt tillse, att polisdistrikten fullgöra vad dem till beslutet, 2. att fullgöra eljest påkallas. 2 mom. över lagar särskild förteckning. 11 §• Landshövdingen är inför Kungl. Maj :t ansvarig för länets styrelse och förvaltning samt har att, när särskilda förhållanden så påkalla, personligen leda polisens verksamhet för ordningens och säkerhetens upprätthållande. Honom åligger och behov. Landshövdingen har — sina åligganden. Landshövdingen skall — anvisat honom. 14 a §. 1 mom. Landsfogden åligger: att i egenskap av länspolischef närmast under landshövdingen handhava ledningen av polisverksamheten samt att i egenskap av föredragande enligt bestämmelserna i denna instruktion antingen bereda och föredraga eller själv avgöra till landskansliet hörande ärenden angående 1) polis- och åklagarväsendets organisation; 2) polisdistriktens skyldigheter; 3) tillsättning och entledigande av samt semester och tjänstledighet för befattningshavare vid polis- och åklagarväsendet; ävensom 4) särskilda polis- och åklagarväsendet berörande författningar och beslut såsom beträffande befattningshavarnas tjänstgöring, kommendering och utbildning, bruket av skjutvapen, rättsmedicinsk obduktion, ersättningsfrågor, anskaffande av förnödenheter åt polisväsendet vid utomordentliga tillfällen, utlänningskontroll och beredskapsfrågor för polisväsendet. Ändock att landsfogden ej är föredragande, skall han övervara handläggning av sådana till landskansliet hörande ärenden, som äro av påtaglig vikt för polisverksamheten. Därest så prövas lämpligt, må Kungl. Maj :t förordna om viss angiven utsträckning eller inskränkning av den föredragning, landsfogden skall utöva inom länsstyrelsen. 17— 502106

258 2 mom. Biträdande landsfogde och landsfogdeassistent åligger att i egenskap av föredragande handlägga sådana på landsfogdens föredragning eljest ankommande ärenden, som anförtros dem enligt arbetsordningen eller eliest av länsstyrelsen meddelade föreskrifter. 3 mom. Om tillsättning och entledigande av landsfogde, biträdande landsfogde och landsfogdeassistent samt om deras tjänstgöring och tjänsteförhållanden i övrigt stadgas i instruktionen för landsfogdarna och kungörelsen om landsfogdeassistenter. 18 §. En var i 13—17 §§ nämnd befattningshavare är pliktig att tillse att ärenden, som det åligger honom till behandling; att ansvara expedierade, samt att inom området för hans fastställda tjänsteåligganden tid inkomma. 21 §. Befattningshavare, tillhörande avdelning anvisar. Vad i första stycket stadgas skall icke gälla för landsfogde, biträdande landsfogde eller landsfogdeassistent. Rörande skyldighet särskilt stadgat. 22 §. 1 mom. Landshövdingen äger inför honom. 2 mom. Ärenden som av honom. I övrigt av landshövdingen. 3 mom. Föredragande må för landshövdingen. Till ärenden, vari föredraganden äger ensam besluta och vilka äro allenast av expeditionen natur, må av länsstyrelsen hänföras allenast sådana som angå rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, exekutiva auktioner omförmäles i 2 mom. 4 mom. Vid föredragning till protokollet. Där avdelningschef om föredragande.

259 F ö r s l a g till ändring i vissa delar av instruktionen den 24 april 1936 (nr 154) för landsfogdarna. Härigenom förordnas, att 2 samt 12—15 §§ i instruktionen den 24 april 1936 för landsfogdarna skola hava ändrad lydelse på sätt nedan angives ävensom att 16, 19, 20 och 25 §§ i instruktionen skola upphöra att gälla. 2 §.

Landsfogden lyder i egenskap av statsåklagare under riksåklagarämbetet och är såsom länspolischef inordnad i länsstyrelsen. Om landsfogdens tjänstgöring i länsstyrelsen såsom föredragande och expert gäller vad därom är stadgat i landshövdinginstruktionen. 12 §. I egenskap av länspolischef har landsfogden närmast under landshövdingen ansvaret för och ledningen av polisverksamheten. Därvid tillkommer det landsfogden att inom ramen för därutinnan meddelade allmänna föreskrifter handhava ledningen av den för länet avsedda statspolisens verksamhet; att meddela anvisningar och råd till underlydande polischefer och befattningshavare vid polisväsendet rörande polistjänsten och dess fullgörande; att, då så finnes erforderligt, handhava den samordnande ledningen av sådana polisuppgifter, som kräva samverkan mellan polispersonalen inom skilda polischefsdistrikt; att, där särskilda förhållanden så påkalla, övertaga ledningen av polisuppgift, som eljest skolat handläggas av lokal polischef; att ombesörja tillkallande av polisförstärkning, då sådan begäres av polischef eller eljest finnes erforderlig; att i fall av behov taga befäl över sammandragen polisstyrka; samt att i övrigt besluta i sådana frågor rörande ledningen av polisverksamheten, vilka icke uteslutande tillkomma lokal polischef eller böra vara förbehållna landshövdingens beslutanderätt. Utan landshövdingens godkännande må landsfogden icke företaga åtgärd av principiell eller eljest betydande vikt med mindre förhållandena äro sådana, att landshövdingens beslut ej lämpligen kan avvaktas. Där ej Kungl. Maj :t på grund av särskilda förhållanden annorlunda förordnar, skall i fall, varom i 23 § första stycket landshövdinginstruktionen sägs, på landsfogden ankomma att självständigt handhava de i förevarande paragraf angivna uppgifter beträffande ledningen av polisverksamheten.

260 13 §. Vid utövandet av sin verksamhet som länspolischef åligger det landsfogden att vaka över att allmän ordning och säkerhet upprätthålles och att därvid uppmärksamt följa den verksamhet, som för ändamålet utövas av länsstyrelsen underställda polismyndigheter och magistrater; alt tillse, att polisväsendets befattningshavare användas på lämpligaste sätt och fullgöra sina uppgifter i överensstämmelse med gällande föreskrifter; att verka för att befattningshavarna meddelas erforderlig vägledning och undervisning; att göra sig underrättad om befattningshavarnas samt i länet tjänstgörande polis- och åklagaraspiranters duglighet, nit samt lämplighet för tjänsten och för fortsatt utbildning; att ägna uppmärksamhet åt anställandet av ordningsvakter, som må förordnas av landsfogden underställd polischef; att, då landsfogden utövar chefskapet för sammandragen polisstyrka, sörja för att erforderliga åtgärder vidtagas för personalens transport, inkvartering och förplägnad; samt att verka för ett förtroendefullt och gott förhållande mellan polisen och allmänheten. 14 §. Finner landsfogden, att polisdistrikt åsidosätter sina åligganden eller att polisväsendet eljest icke behörigen upprätthålles, har landsfogden att hos länsstyrelsen anmäla förhållandet för prövning. Iakttager landsfogden eljest förhållande rörande polisväsendet, som finnes böra komma till länsstyrelsens kännedom, skall han underrätta länsstyrelsen därom. 15 §. I den omfattning i polisreglementet stadgas utövar landsfogden disciplin ä r bestraffningsrätt över polispersonalen. I fall, som avses i 29 och 30 §§ nämnda reglemente, åligger det landsfogden att utöva chefskapet över polisman med åtalsrätt i köping.

261 Specialmotivering. Polislagen. De ändringar i polislagen, som påkallas av utredningens förslag, äro av den omfattning, att utredningen funnit sig böra utarbeta förslag till ny polislag. Vid förslagets upprättande har utredningen i allt väsentligt följt den systematik, som tillämpats i den gällande lagen. De stadganden, som icke tarva ändring, ha överförts till den nya lagen i oförändrad lydelse, därvid dock i vissa fall en annan sammanställning av stadgandena ägt rum. Motiveringen till de nya bestämmelserna framgår i allt väsentligt av vad utredningen tidigare anfört under det kommunala alternativet. Här skola främst endast lämnas vissa kompletterande upplysningar, varjämte sidhänvisningar till den allmänna motiveringen komma att meddelas. 1 §• Stadgandet i 1 mom. första stycket har överförts från gällande polislag. Att ändring icke är avsedd i polisdistriktsbegreppets innebörd, framgår av vad utredningen uttalat å s. 53. Rörande motiveringen till bestämmelserna om polisdistriktsindelningen hänvisas till s. 41—52. — I lagtexten har föreslagits benämningen gemensamt polisdistrikt för polisdistrikt, som omfattar mer än en kommun. Det har synts utredningen vara en praktisk åtgärd att stadfästa en terminologi, som vunnit hävd på området. Behov av en särskild beteckning å dessa polisdistrikt gör sig även gällande författningsmässigt sett. I 2 mom. första stycket har utredningen uteslutit uttrycket »vad angår stad». Härigenom har utredningen velat utmärka, att stadgandet har allmän giltighet. I andra stycket av detta moment har utredningen utbytt orden »på landsbygden» mot det mera adekvata uttrycket »i köpingar och landskommuner». I övrigt har icke vidtagits annan ändring i momentet, än att definitioner på de olika slagen av polisverksamhet införts; detta huvudsakligen för att underlätta begreppsbestämningen i skilda författningar. Utredningen vill sålunda framhålla, att genom denna åtgärd icke avses att uppdraga några bestämda gränser mellan de egentliga polisuppgifterna. Såsom i åtskilliga sammanhang påpekats, kunna ur principiell synpunkt mera fasta gränser icke uppdragas på förevarande område, utan spörsmålet om uppgifternas fördelning på skilda avdelningar måste i tveksamma fall lösas efter praktiska linjer. 2 §.

Stadgandet i första stycket av denna paragraf motsvarar stadgandet i samma lagrum i nuvarande lag. Medan de gällande bestämmelserna enbart

262 föreskriva skyldighet att anställa polismän, innefattar det föreslagna stadgandet skyldighet för kommunerna att anställa såväl polismän som de övriga befattningshavare, vilka kunna vara erforderliga för polisverksamhetens upprätthållande. Med övriga befattningshavare avses här främst kontors- och biträdespersonal samt vid de större poliskårerna jämväl sådana högre befattningshavare, vilka icke äro polismän. Det har synts utredningen lämpligt, att det i polislagen utsäges, att skyldigheten omfattar jämväl sådan personal. Det nuvarande stadgandet skiljer mellan å ena sidan polismän i stad och därmed i polishänseende jämställd köping samt å andra sidan fjärdingsman (polismän) i övriga polisdistrikt. Denna skillnad motsvaras icke av de nu rådande förhållandena. På landsbygden finnas numera även andra polism ä n än fjärdingsman. Fjärdingsmanstiteln bör för övrigt, såsom utredningen tidigare (s. 55—56) framhållit, begagnas för befattningshavare med exekutionsbiträdestjänst, oavsett om han tjänstgör i landskommun eller i köping. På grund härav har utredningen i stadgandet allenast upptagit termen polismän. Personalorganisationen inom varje polisdistrikt måste, såsom jämväl i tidigare sammanhang påpekats, uppbyggas efter vad som är erforderligt i varje särskilt fall. Av denna anledning h a r utredningen ej heller funnit anledning att bibehålla ett stadgande motsvarande det nuvarande stadgandet i 2 § andra stycket. Det är självfallet, att en sådan arbetsfördelning, som i detta stadgande avses, skall kunna förekomma, om de organisatoriska förhållandena giva anledning därtill. De nu berörda frågorna komma för övrigt i ett nytt läge genom sammanförandet till gemensamma polisdistrikt av städer, köpingar och landskommuner. Bestämmelsen i nuvarande tredje stycket av 2 § om tillsättande av ordningsmän har utredningen funnit böra utgå, enär den icke synes motsvara något egentligt behov. Enligt det uppgiftsmaterial, som utredningen införskaffat, finnas för närvarande ordningsmän tillsatta allenast i Uppsala län. Beträffande det av utredningen föreslagna stadgandet må tilläggas, att utredningen använt uttrycket »inom polisdistrikt» i stället för »i polisdistrikt» av den anledning, att befattningshavare i gemensamma polisdistrikt utan kommunalförbund icke kunna anställas i polisdistrikten utan av vederbörande kommuner. Begreppet polispersonal användes såväl i dagligt b r u k som jämväl i författningsmässig ordning, utan att begreppet närmare definierats. Utredningen har därför ansett det lämpligt, att en bestämning av detsamma företages. I andra stycket av förevarande paragraf har utredningen intagit förslag i ämnet. Utredningen har undersökt möjligheten att erhålla en efter allmänna grunder avfattad definition av begreppet men funnit, att en tillfredsställande lösning på denna väg svårligen skulle kunna åvägabringas. Utredningen h a r därför stannat vid att anknyta definitionen till den indelning i tjänstegrader, som gäller för polismännen. Därest denna indelning — på sätt som föreslagits av särskilda utredningsmän — kommer att ändras, bör naturligen ifrågavarande stadgande undergå därav betingade jämkningar. — Där-

263 igenom att i stadgandet angives, att polismännen skola vara anställda inom polisdistrikt, uteslutas de till kommissariegraden hörande landsfiskalsassistenterna från att inrymmas under begreppet. 3 g. Stadgandet har med oförändrad lydelse överförts från 4 § i gällande lag. — Bestämmelserna i 3 § sistnämnda lag, vilka handla om landstingspolis, skola i enlighet med vad utredningen tidigare (s. 96) anfört upphöra att gälla. 4 §.

Till denna paragraf har utredningen sammanfört de organisatoriska bestämmelserna om statspolisen, vilka återfinnas i 5 och 6 §§ gällande lag. Härvid h a r utredningen företagit de formella ändringar i lagtexten, som betingas av förslaget om den allmänna reservpolisorganisationens upphörande (jämför s. 95—96), varjämte utredningen ersatt uttrycket »upprätthållande av allmän ordning och säkerhet» med den i 1 § intagna definitionen ordningspolisverksamhet. Den nuvarande bestämmelsen, att Konungen skall äga att för visst fall förordna om ökning av ordningspolispersonalen i statspolisstad, har utredningen ansett böra utgå. Tillsynen bör även i det hänseende bestämmelsen avser utövas av länsstyrelserna i gängse ordning och med de tvångsmedel, varöver länsstyrelserna förfoga. Såsom av den föreslagna lagtexten framgår, har utredningen icke bibehållit bestämmelsen, att i stad, vars invånarantal uppgår till minst 10 000, skall finnas kriminalpolisavdelning. Skyldigheten att tillhandahålla kriminalpolispersonal inrymmes för de polisdistrikt, där sådan personal erfordras, i den i 2 § stadgade allmänna skyldigheten att tillhandahålla polispersonal. Ett stadgande, som ålägger vissa polisdistrikt att anställa kriminalpolispersonal, torde kunna uppfattas såsom innebärande en inskränkning i denna allmänna skyldighet. Det bör ankomma på länsstyrelserna att tillse, att behovet av polispersonal, vare sig det gäller ordnings- eller kriminalpolispersonal, tillgodoses inom polisdistrikten. Begreppet statspolisavdelning hänför sig för närvarande formellt till ordningsstatspolisorganisationen. Sålunda gäller, att ordningsstatspolispersonal skall vara sammanförd till statspolisavdelning. Beträffande kriminalstatspolispersonalen stadgas, att denna personal skall i stad med statspolisavdelning tillhöra denna. Det torde emellertid vara lämpligt, att även personalen vid de kriminalstatspoliskårer, som anordnas utan samband med ordningsstatspolis, äro sammanförda i statspolisavdelningar. Spörsmålet har främst betydelse därutinnan, att för statspolisavdelning skall finnas särskild föreståndare, vilken bland annat har till uppgift att emottaga rekvisitioner av statspolis, medan vid sådan kriminalstatspoliskår, som ej är ansluten till statspolisavdelning, rekvisitionerna skoia ske hos vederbörande polischef. Då något samband i egentlig bemärkelse icke längre ur arbetssynpunkt föreligger mellan de lokala polischeferna och statspolisorganisationen, torde

264 ett konsekvent genomförande av anordningen med statspolisavdelningar för all statspolis vara att förorda. Därest behov skulle föreligga att på någon ort stationera allenast en kriminalstatspolisman, synes denne lämpligen kunna anknytas till statspolisavdelning, även om densamma är lokaliserad till annan stad. På grund härav föreslår utredningen, att statspolisen skall vara sammanförd i statspolisavdelningar, antingen den utgöres av ordningseller kriminalstatspolis. Förslaget har påkallat viss omredigering av lagtexten i förhållande till densammas nuvarande lydelse och uppställning. Av förslaget påkallas även vissa ändringar i kungörelsen angående stats- och reservpolisen. Denna kungörelse måste för övrigt omarbetas jämväl med hänsyn till utredningens förslag i andra hänseenden. Utredningen vill här slutligen anmärka, att det för närvarande i 5 § intagna stadgandet om rätt för Konungen att meddela närmare bestämmelser om anordnande av statspolisavdelning av utredningen överförts till 16 §, som innehåller föreskrifter om Konungens särskilda befogenheter i allmänhet enligt polislagen. 5 §• Rörande denna paragraf hänvisas i allt väsentligt till vad som anförts å s. 96. Med uttrycket »ridande polis» avses självfallet, att personalen skall vara utbildad i ridning. Vidare omfattar uttrycket, att hästar och annan för ryttare erforderlig utrustning skall tillhandahållas. I paragrafens andra stycke har intagits föreskrift, att Konungen skall i förordnande, varigenom skyldighet av ifrågavarande slag ålägges stad, närmare angiva skyldighetens omfattning. Att i detta hänseende meddela några för Konungen bindande föreskrifter synes icke vara erforderligt. Av paragrafens lydelse framgår för övrigt, att skyldigheten skall kunna fullgöras med den i staden regelbundet använda polisstyrkan. 6 §. I denna paragraf, som motsvarar 7 § i gällande lag, ha intagits bestämmelserna om den allmänna mobiliteten. Motiven till huvudstadgandet finnas å s. 65—66. Till stadgandet har i oförändrad lydelse överförts den nuvarande bestämmelsen om möjlighet att vid behov använda polisskoleelever för polistjänstgöring. Utredningen har ansett, att därest ändring i denna bestämmelse erfordras, det bör ankomma på 1948 års polisutbildningskommitté att avgiva förslag därom. I andra stycket av förevarande paragraf meddelas föreskrift om skyldighet för polisdistrikt att vid tillhandahållande av polismän enligt stadgandet i första stycket jämväl tillhandahålla fordon och annan utrustning, som polisdistriktet håller. Sådan skyldighet skall föreligga, så vida större olägenhet ej uppkommer för polisdistriktet genom tillhandahållandet. Utredningen vill framhålla, att det här i regel endast kan vara fråga om ett kortvarigare bruk av ett fordon eller annan utrustningsmateriel, såsom vid rekvisition av polishjälp i anledning av en bilolycka eller för ordningshåll-

265 ning å en festplats o. dyl. För övrigt torde i detta sammanhang böra påpekas, att staten skall svara för alla utgifter, som uppkomma för materielens begagnande eller i anledning av att densamma skadats. Se härom närmare s. 185. Den nuvarande bestämmelsen i 7 § 1 mom. andra stycket om rätt för Konungen att vid utomordentliga förhållanden förordna om utsträckt mobilitet inom poliskåren har utredningen ansett vara obehövlig i och med att mobiliteten göres allmän i den omfattning, som utredningen föreslagit. Stadgandet i nuvarande 7 § 2 mom. om rätt för Konungen att meddela närmare bestämmelser om polismännens användning utom anställningsområdet h a r överförts till 16 §. 7 §•

Stadgandena i första och andra styckena av förevarande paragraf ha närmare behandlats å s. 141—145 samt 164—165. Av första styckets formulering framgår, att polispersonalen skall vara tillförsäkrad de i stadgandet angivna förmånerna. Härav följer bland annat, att det icke längre skall vara möjligt att, såsom hittills i vissa fall skett, uppskjuta frågan om personalens pensionering till senare tidpunkt eller rent av till dess pensionsfall inträder. Till förhindrande av missförstånd må i detta sammanhang ytterligare påpekas, att bestämmelserna om avlöning och pension i lagförslaget allenast avse polispersonalen och sålunda icke, på sätt i gällande lag är fallet, jämväl andra befattningshavare vid polisväsendet. Tredje stycket i 7 § motsvarar andra stycket i den nuvarande 8 §. Rörande uniformeringsfrågan torde böra uppmärksammas vad utredningen anfört å s. 154—158. 8 §. De delar av utredningens betänkande, som äro av särskilt intresse vid studiet av 1 mom. i denna paragraf, återfinnas å s. 126—130 samt 137 •—140. Av lagtexten framgår, att utredningens förslag innebär, att tillsättningsmyndighet jämväl alltid skall ha hand om frågor rörande entledigande av sådan polispersonal, beträffande vilken den utövar tillsättningsrätten. Utredningen har ansett, att härigenom tillskapas den bästa ordningen och redan inom organisationen. Vad städerna beträffar medför förslaget bland annat, att entledigande av ordinarie personal på ansökan eller vid uppnådd pensionsålder överföres från polischefen till länsstyrelsen (överståthållarämbetet). Att sistnämnda myndigheter böra handhava frågor om tillsättning och entledigande av — förutom den ordinarie polispersonalen — jämväl den extra ordinarie polispersonalen förklaras av den förhållandevis fasta anställning, som är tillämnad för denna personal, vilket visar sig bland annat därutinnan, att pensionsrätt skall tillkomma densamma. Utredningens förslag i dessa delar påkallar vissa ändringar av 44 § i polisreglementet. Beträffande 2 mom. hänvisas till s. 132. Stadgande om den polischefen tillkommande besvärsrätten har införts i 19 §.

266 9§. Den disciplinära bestraffningsrätten över polispersonalen har av utredningen behandlats å s. 130—132. Att observera är, att polischefens bestraffningsrätt föreslås tillkomma länspolischefen utom i stad, där polismästare finnes. Bestämmelerna om poliskollegium ha överförts från nuvarande 12 § allenast med de jämkningar, som påkallas av sistnämnda förslag samt av förslaget till definition av begreppet polispersonal. 10 §. Denna paragraf motsvarar 13 § i gällande lag. För närvarande kan polisnämnd tillsättas allenast i kommun, som bildar eget polisdistrikt. Behov av polisnämnd torde emellertid kunna föreligga även för kommun, som är uppdelad på två eller flera polisdistrikt. Hinder synes ej heller böra möta mot att polisnämnd tillsättes i kommun, som ingår i gemensamt polisdistrikt, där kommunalförbund icke finnes. Det förhållandet, att exempelvis en större kommun skall bilda polisdistrikt tillsammans med en eller flera mindre kommuner, bör icke i och för sig betaga kommunen den rätt att tillsätta polisnämnd, som skulle tillkomma den, om den bildade eget polisdistrikt. På grund härav föreslår utredningen, att polisnämnd skall kunna tillsättas i kommun, som omfattar ett eller flera polisdistrikt eller tillhör gemensamt polisdistrikt utan kommunalförbund. I sistnämnda fall skall polisnämnden dock allenast utöva befogenheter inom vederbörande kommun. Med föranledande härav ha vissa jämkningar företagits i den nuvarande lagtexten. Jämkningar ha även vidtagits med föranledande av förslagen om tillsättning av de ordinarie fjärdingsmannen och om sammanförande av åklagardistrikten till polisdistrikt. Med hänsyn till den förändrade ställning, som numera tillkommer magistraten, har utredningen icke upptagit densamma bland de myndigheter, som skola yttra sig i tillsättningsärenden. Självfallet är, att den yttranderätt, varom i förevarande paragraf stadgas, icke avser andra befattningshavare än dem, som tillhöra polispersonalen. Detta har klarlagts genom en förtydligande ändring av lagtexten. I 4 mom. har hänvisning skett till de paragrafer i lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse på landet, som motsvara de tidigare i momentet anm ä r k t a föreskrifterna i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet. 11 §• Rörande denna paragraf, vilken skall träda i stället för 14 § i gällande lag, hänvisas till s. 82—88, 151—154, 158—163 samt 164—165. Att uppm ä r k s a m m a är, att länsstyrelsen vid prövning av underställd fråga ej längre får stanna i beslut om vägrad fastställelse. Därest länsstyrelsen ej skulle finna sig kunna fastställa ett underställt beslut, skall länsstyrelsen först söka förmå vederbörande polisdistrikt eller k o m m u n att frivilligt vidtaga den rättelse, som länsstyrelsen finner påkallad, varefter länsstyrelsen, om denna väg icke visar sig framkomlig, har att i ärendet förordna. Länssty-

267 relsens beslut skall sålunda alltid vara positivt — antingen beslut om fastställelse av underställt beslut (i ursprungligt eller rättat skick) eller ock förordnande om vidtagande av erforderlig åtgärd, därvid länsstyrelsen i sistnämnda fall skall äga stadga vite. — Prövning av avlöningsbeslut kommer att äga r u m dels för all polispersonal, som icke omfattas av normallönereglementet, och dels för personal, som omfattas av nämnda reglemente men för vilken lönegradsplacering eller bestämd sådan icke verkställts i reglementet eller för vilken lägre förmåner än enligt reglementet beslutats av polisdistrikt eller kommun. Av lagtextens lydelse torde framgå, att hinder icke skall möta för polisdistrikt eller kommun att för sitt säkerställande underställa beslut om avlöningsförmåner, som enligt polisdistriktets eller kommunens mening uppfylla fordringarna i normallönereglementet. Beträffande beslut om pensionsförmåner gäller, att dessa beslut alltid skola prövas av länsstyrelsen. — I detta sammanhang torde vidare böra observeras, att länsstyrelsen i vissa fall i samband med prövning av lönebeslut skall fastställa den lönegrad eller det lönebelopp, som skall utgöra bidragsunderlag för statsbidrag; se härom s. 173. 12 §. Bestämmelserna i 1 mom. motsvara de nuvarande stadgandena i 15 § 1 mom. I 2 mom. har intagits stadgande om det allmänna statsbidraget till polisdistrikten. Utredningen har icke ansett det lämpligt att i polislagen närmare redovisa de grunder, enligt vilka statsbidrag skall utgå. Dessa grunder böra av Konungen efter riksdagens hörande meddelas i särskild författning. Genom denna anordning vinnes bland annat, att polislagen icke behöver undergå ändring i samband med eventuella ändringar i statsbidragsgrunderna. Att upptaga dessa grunder i lagtexten torde för övrigt med hänsyn till den detaljerade utformning, som kräves för deras klarläggande, vara olämpligt ur lagstiftningssynpunkt. — Utredningen anser, att de närmare bestämmelserna om statens deltagande överhuvudtaget i kostnaderna för polisväsendet böra i görligaste mån sammanföras i en gemensam författning. Rörande stadgandena i förevarande paragraf hänvisas i övrigt till vad utredningen anfört å s. 158—162 samt 165—187. Tilläggas må, att bestämmelsen om lön eller lönefyllnad till polisskoleelev vid tjänstgöring överförts från gällande lag, utan att utredningen tagit närmare ståndpunkt till densamma. Frågan om bestämmelsens fortbestånd bör enligt utredningens mening prövas av 1948 års polisutbildningskommitté. 13 §. Denna paragraf motsvarar den nuvarande 16 §, och det första stycket samt de båda sista styckena ha överförts oförändrade. Utredningen vill framhålla, att utredningen övervägt, huruvida i samband med den nya polisdistriktsindelningen bestämmelsen i sista stycket om vissa samhällens jämställdhet med kommuner i fråga om polisväsendet skulle upphöra att gälla, men att utredningen stannat för, att en sådan åtgärd icke bör vid-

268 tagas. Följden av bestämmelsens fortbestånd blir närmast den, att de samhällen, varom fråga är, vid kostnadsfördelningen inom polisdistrikten få bära en proportionellt något större andel av de kostnader, som belöpa å den kommun, varav vederbörande samhälle utgör del, än kommunen i övrigt. Detta förhållande synes vara ägnat att befordra en rättvis fördelning av kostnaderna. De övriga bestämmelserna i förevarande paragraf torde vara tillräckligt kommenterade genom vad som anförts å s. 53—54 samt 177—178. 14 §. Stadgandena i denna paragraf äga icke motsvarighet i gällande polislag. Motiven till desamma framgå av vad som anförts å s. 66—68. Självfallet är, att hinder för närvarande icke föreligger för polisdistrikt att ingå avtal med varandra. Sådana avtal finnas för övrigt i fråga om lokaler i rätt stor omfattning. Vanligast förekommande är, att ett polisdistrikt tillförsäkrat sig rätt att mot viss gottgörelse få vid behov begagna annat polisdistrikts polisarrester. Till följd av den nya polisdistriktsindelningen torde behovet av avtal av just denna typ komma att minska. I sina ovannämnda motiv har utredningen emellertid angivit åtskilliga fall, där avtal mellan polisdistrikt i gemensamma frågor måste anses vara av stor betydelse. Det gäller härvid främst förhållandena inom större tättbebyggda områden, d ä r polisdistriktsgränserna mera än på andra håll vålla hinder för polisorganisationens rationella utformning och polisverksamhetens ändamålsenliga bedrivande. Utredningen förutsätter, att polisdistrikten skola visa sig villiga att träffa avtal till undanröjande i görligaste mån av de olägenheter, som äro förenade med uppdelningen på skilda polisdistrikt av områden, som ur polissynpunkt höra samman. För de förmåner, som härigenom kunna tillerkännas visst eller vissa polisdistrikt på annat polisdistrikts bekostnad, bör givetvis skälig gottgörelse utgå. Därest avtalsvägen här icke skulle visa sig framkomlig — måhända genom bristande intresse för saken från polisdistriktens sida — torde någon rationell polisorganisation icke k u n n a åvägabringas för de ifrågavarande områdena med mindre polisväsendet förstatligas. Ehuru utredningens förslag i denna del i första hand sålunda utgår från att avtal komma till stånd på frivillighetens väg, har utredningen icke ansett denna viktiga fråga helt kunna överlämnas åt polisdistriktens fria handhavande. Utredningen föreslår därför, dels att länsstyrelserna skola taga initiativ till att avtal komma till stånd, därest detta för polisverksamhetens upprätthållande är av särskild betydelse, och dels att länsstyrelserna skola kunna erhålla möjlighet att reglera förhållandena, för den händelse polisdistrikten icke ställa sig länsstyrelsernas anmodan till efterrättelse eller icke kunna enas om avtalsvillkoren. I överensstämmelse med vad som gäller enligt 11 § bör härvid vite kunna begagnas som tvångsmedel. Utredningen inser till fullo svårigheterna i tillämpningen av tvångsföreskrifterna. Naturligt är, att polisdistrikten icke k u n n a — utan särskild gottgörelse — åläggas skyldighet att vara verksamma utanför sina områ-

269 den utöver vad som följer av de allmänna bestämmelserna i polislagen. Utredningen är emellertid förvissad om, att det i praktiken skall visa sig, att åtskilliga spörsmål av gemensam räckvidd skola med länsstyrelsernas medverkan k u n n a — frivilligt eller genom av länsstyrelserna meddelade föreskrifter — lösas med ledning av bestämmelserna i förevarande paragraf. Bestämmelsen att länsstyrelserna alltid skola fastställa avtal, varom här är fråga, har föranletts av att länsstyrelserna böra dels pröva avtalens lämplighet i och för sig och dels erhålla tillfälle att meddela de föreskrifter ur polisiär synpunkt, som kunna visa sig erforderliga till följd av avtalen. 15 §. I denna paragraf har intagits bestämmelse om att rikspolisstyrelsen skall utöva tillsyn över polisväsendet i riket. Denna uppgift torde vara den enda av rikspolisstyrelsens uppgifter, som bör stadfästas i polislagen, enär den h a r avseende å de kommunala skyldigheterna gentemot polisväsendet. Föreskrift h a r vidare meddelats om att för rikspolisstyrelsen skall gälla en av Konungen utfärdad instruktion. De viktigaste av de bestämmelser, som böra intagas i denna instruktion, återfinnas å s. 108—118. 16 §. Denna paragraf motsvarar 17 § i gällande lag; utredningen har dock i paragrafen upptagit jämväl sådana stadganden om rätt för Konungen att meddela närmare bestämmelser i vissa hänseenden, som i gällande lag återfinnas i andra paragrafer. Se härom vad ovan anförts vid behandlingen av 4 och 6 §§ i utredningens förslag. 17 §. 1939 års polisutredning föreslog, att bestämmelser skulle införas om de fall, då enskild person skulle vara skyldig att bekosta polisbevakning; se utredningens betänkande, Del I, s. 252—256. Förevarande utredning har icke funnit sig böra framlägga förslag i detta ämne. Anledningen härtill är, att de områden, där sådan skyldighet främst kan ifrågakomma, inom en nära framtid kunna förväntas bliva föremål för ny reglering i författningsmässig ordning. Med hänsyn till utredningens sålunda intagna ståndpunkt har förevarande stadgande i oförändrat skick överförts från 18 § i gällande lag. 19• § .

I denna paragraf, som motsvarar 20 § i gällande lag, ha intagits bestämmelser om klagorätt. Talan över beslut, som enligt polislagen meddelats av länsstyrelse eller poliskollegium, synes som hittills böra föras i den ordning, som angives i Kungl. förordningen den 14 december 1866 angående ändring av gällande stadganden om tid för besvärs anförande i mål, som handläggas av förvaltande myndigheter och ämbetsverk. Enahanda besvärsrätt torde jämväl föreligga över polischefs beslut. Bortsett från ärenden angående tjänstetill-

270 sättning, torde emellertid denna klagorätt kunna rikta sig allenast mot beslut om entledigande av polispersonal. Som framgår av 9 § 1 mom. andra stycket, skall klagan över polischefs och länspolischefs beslut i disciplinärenden ske hos poliskollegium. Besvär böra som hittills anföras hos länsstyrelse över polichefs beslut och hos Konungen i vederbörande statsdepartement över beslut av länsstyrelse och poliskollegium. I tillsättningsärenden får besvärsrätt endast anses tillkomma den eller dem, som äro att betrakta som sökande till befattningen. På grund härav synes besvärstiden med fördel kunna över hela riket förkortas till 20 dagar från delfåendet. Så h a r redan skett vid tillsättning av befattningar inom landsstaten. Särskilda anordningar synas vidare böra vidtagas för att erhålla en utgångspunkt för räknande av besvärstiden. För närvarande lära länsstyrelserna giva samtliga sökande del av beslutet. Utredningen b a r därför föreslagit, att beslut i ett tillsättningsärende skall tillkännagivas genom anslag inom polischefens lokaler, vare sig beslutet meddelats av honom eller av länsstyrelsen. Härigenom torde i viss utsträckning, särskilt i städerna, kännedom om länsstyrelsens ståndpunkttagande spridas bland sökandena. Länsstyrelsens beslut, som skall anslås, torde böra överlämnas till polischefen i två exemplar, varav det ena återgår till länsstyrelsen med besked om tiden för anslåendet. I andra stycket av den föreslagna paragrafen har utredningen upptagit bestämmelser om den klagorätt, som bör tillkomma polischef över beslut i tillsättnings- och entledigandefrågor rörande kontors- och biträdespersonal, då dessa frågor icke handläggas av polischefen eller denne överordnad polismyndighet. Klagorätt har tillerkänts polischefen dels för det fall, att annan tillsatts, än den polischefen förordat, och dels för det fall, att polischefens begäran om entledigande av viss befattningshavare icke bifallits. Däremot har utredningen icke ansett klagorätt böra föreligga för polischefen, därest myndigheten skulle mot polischefens vilja entlediga viss befattningshavare. Det synes utredningen icke vara lämpligt, att en befattningshavare, som det kommunala organet icke vill bibehålla, skulle efter klagan av polischefen kunna tillerkännas rätt att fortfarande få kvarstå i den kommunala tjänsten. — Polischefens klagan skall naturligen föras hos det organ, som i varje särskilt fall har att pröva besvär över den kommunala myndighetens beslut, och klagan skall ske inom den tid, som gäller för överklagande av myndighetens beslut i allmänhet. I tredje stycket av nu gällande paragraf återfinnes en särskild bestämmelse om klagorätt över vägrad fastställelse av beslut. Enär enligt vad tidigare framhållits länsstyrelses beslut icke vidare skall kunna stanna vid en vägran att fastställa ett underställt beslut, föreslår utredningen, att berörda stadgande utgår. Rörande övergångsbestämmelserna å s. 191—194.

hänvisas till vad utredningen anfört

271 Ändringarna i landshövdinginstruktionen. 4§. F r å n uppräkningen av de länsstyrelsen underställda myndigheterna ha undantagits »landsfogden i egenskap av länspolischef»; detta på grund av att landsfogden i sin polisverksamhet inordnats i länsstyrelsen. Länspolischefskapet blir sålunda en omedelbart till länsstyrelsen knuten befattning, och de uppgifter, som ankomma på landsfogden såsom innehavare av denna befattning, komma att utövas på länsstyrelsens vägnar. Detta förhållande får särskild betydelse i vad angår de uppgifter, som avse ledning av polisverksamheten (de operativa uppgifterna). Beaktas bör vidare, att landsfogden jämväl inordnas i länsstyrelsen såsom föredragande. Av den företagna ändringen påkallas även en förtydligande formell ändring, i det att uttrycket »landsfiskaler och andra polischefer» bör utbytas mot uttrycket »landsfiskaler och andra lokala polischefer». 6 §. I denna paragraf ha ändringar gjorts i två hänseenden. Dels har uttrycket »såsom länets högsta polismyndighet» borttagits och dels har lagtexten omredigerats med hänsyn till att landstingen numera icke ha och för framtiden ej heller skola anförtros eller åläggas några förpliktelser gentemot polisväsendet. Den förstnämnda ändringen har vidtagits på grund av att innebörden av begreppet länets högsta polismyndighet är oklart. Begreppet infördes i 1855 års landshövdinginstruktion utan att, så vitt av de i riksarkivet befintliga handlingarna framgår, någon motivering för detsamma lämnades. I det av landskamreraren Fr. A. Gasslander utarbetade, år 1853 framlagda instruktionsförslaget, vilket låg till grund för 1855 å r s instruktion, återfinnes icke något motsvarande begrepp. Ur historiska synpunkter k u n n a avgörande skäl sålunda icke anföras till stöd för detsammas bibehållande och ett borttagande därav synes vara av värde ur klarhetssynpunkt. Den föreslagna åtgärden kan icke medföra någon inverkan i och för sig på länsstyrelsens befogenheter i avseende å polisväsendet, enär dessa regleras av de omedelbart därpå riktade bestämmelserna i instruktionen samt av stadganden i lagar och författningar i övrigt. 11 §• Till första meningen i förevarande paragraf har fogats en bestämmelse, som avser att betona landshövdingens ansvar för ledningen av polisverksamheten. Denna uppgift är — såsom utredningen i olika sammanhang framhållit — en utpräglad chefsuppgift. Ansvaret för polisverksamheten måste anses ingå såsom en synnerligen viktig faktor i landshövdingämbetet. Det torde icke i och för sig vara erforderligt att påpeka detta förhållande i instruktionen, enär förhållandet torde vara uppenbart och jämväl framgår

272 av själva landshövdingtiteln och ämbetets konstruktion i övrigt. Med förevarande tillägg har utredningen endast avsett att framhålla, att landshövdingen i kritiska lägen personligen bör utöva ledningen av polisverksamheten i länet. 14 a §. Rörande denna paragraf kan i första hand hänvisas till vad utredningen anfört å s. 72—82. Till förtydligande av förslaget om landsfogdens föredragning i länsstyrelsen vill utredningen framhålla, att utredningen företagit en undersökning om vilka lagar och författningar m. m., som lämpligen i främsta rummet böra omfattas av föredragningsskyldigheten. Undersökningen har givit vid handen, att landsfogden bör vara föredragande i de till landskansliet hörande ärendena angående 1 1) lagen om polisväsendet i riket; 2) polisreglementet; 3) förordningen med vissa bestämmelser angående befattningshavares vid polisväsendet rätt till lön och pension m. m.; 4) kungörelsen om stats- och reservpolisen; 5) lagen om ersättning till polisman för skada å kläder; 6) kungörelsen med vissa bestämmelser om tillämpningen av denna lag; 7) stadgan för statens polisskola; 8) förordningen om ersättning och belöning av statsmedel för skada vid biträde åt ordningsmakten; 9) kungörelsen med bestämmelser angående tillämpningen av sistnämnda förordning; 10) lagen om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för ordningsmaktens behov; 11) cirkuläret till länsstyrelserna och polismyndigheterna angående bruket av skjutvapen i polistjänsten; 12) instruktionerna för landsfiskalerna och stadsfiskalerna samt stadsfiskalen i Boden; 13) kungörelserna om landsfogdeassistenter, om landsfiskalsassistenter samt övriga tjänstebiträden åt landsfiskalerna ävensom om antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst; 14) cirkuläret angående diarieföring å landsfiskalskontor; 15) övergångsbestämmelserna till kungörelsen om rikets indelning i landsfiskalsdistrikt; 16) breven angående disposition av landsfiskalernas omkostnadsanslag; 17) kungörelsen om poliskåren i Boden; 18) författningar berörande dispositionen av anslagen: gottgörelse till vissa polisdistrikt för ombesörjande av särskilda anordningar för polisväsendet i dess helhet m. m. och anordnande av polisbevakning i a n n a n än den i lagen om polisväsendet i riket stadgade ordning m. m.; 1 Uppräkningen hänför sig till den nuvarande lagstiftningen. I den mån ändringar i densamma vidtagas, måste föredragningsskyldigheten anpassas därefter.

273 19) stadgan angående vad iakttagas bör vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp; 20) kungörelsen med vissa bestämmelser rörande polis- och tullmyndigheternas verksamhet för bekämpande av olovlig rusdryckshantering; 21) kungörelsen angående användning av viss del av böter enligt särskilda rusdrycksförfattningar (i mån av tillämplighet); 22) utlänningslagen och utlänningskungörelsen (vissa delar); 23) gränsövervakningskungörelsen; 24) kungörelsen angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål; 25) 57 § civilförsvarslagen samt 1, 2 och 12 §§ civilförsvarskungörelsen (vissa d e l a r ) ; samt 26) lagen om polisens ställning under krig. Uppräkningen avser icke att vara fullt uttömmande, men torde detta oaktat k u n n a giva erforderlig vägledning för bedömande av föredragningsskyldighetens omfattning. Här torde vidare böra nämnas, att bestämmelser om länspolischefskapets närmare reglering införts i landsfogdeinstruktionen. 18 §. Ändringarna, vilka hänföra sig till första och sista att-satserna, föranledas av att landsfogdens föredragningsskyldighet är bestämd i 14 a § och icke får ändras annorledes än genom beslut av Kungl. Maj :t. Ändringarna synas vara av den formella karaktär, att de icke inverka på tjänsteplikterna för de befattningshavare, vilkas föredragning bestämmes enligt arbetsordningen eller eljest genom föreskrifter, som meddelas av länsstyrelsen. 21 §. Utredningen har tidigare betonat vikten av att landsfogdebefattningen icke genom densammas inordnande i länsstyrelsen förvandlas till en befattning för länsstyrelsens allmänna uppgifter. Detsamma gäller även för de biträdande landsfogdebefattningarna och landsfogdeassistentbefattningarna. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf införts ett andra stycke, varigenom landsfogdarna samt de biträdande landsfogdarna och landsfogdeassistenterna befrias från den i första stycket stadgade skyldigheten för befattningshavare, tillhörande den ena av länsstyrelsens avdelningar, att i vissa fall tillfälligtvis utföra göromål å den andra avdelningen. 22 §.

Ändringen avser allenast, att beslutanderätten i ärenden, som angå rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, skall kunna uppdragas åt föredraganden (landsfogden).

18— 502106

274 Ändringarna i landsfogdeinstruktionen. 2 §. Första stycket motsvarar stadgandet i nuvarande 2 §. Den vidtagna ändringen är endast av formell natur och motiveras av landsfogdens inordnande i länsstyrelsen. Andra stycket innefattar en hänvisning till att landsfogdens tjänstgöring såsom föredragande och expert i länsstyrelsen regleras i landshövdinginstruktionen. Denna hänvisning har synts lämplig, enär i landsfogdeinstruktionen böra så fullständigt som möjligt intagas uppgifter om landsfogdarnas åligganden. — Utredningen har övervägt, huruvida icke en sådan anordning skulle kunna genomföras, att landsfogdens samtliga polisuppgifter redovisades i landshövdinginstruktionen och att en särskild instruktion utfärdades för hans verksamhet såsom statsåklagare, vilken senare instruktion även kunde — med erforderliga jämkningar — göras tillämplig för andra statsåklagare än landsfogdarna. Utredningen har emellertid funnit alltför stora praktiska hinder möta för en dylik anordning, främst på den grund att en särskild instruktion för landsfogdarna synes påkallad för regleringen av tillsättningsspörsmålen och andra spörsmål av administrativ natur. 12 §. I fråga om denna paragraf, som innehåller bestämmelser om landsfogdens operativa uppgifter som länspolischef, hänvisas till vad utredningen anfört å s. 79—82. Jämväl redogörelsen å s. 68—70 samt 106—110 rörande polisledningen inom polisdistrikten, respektive den ledning av polisverksamheten, som skall utövas av rikspolisstyrelsen, torde vara av betydelse vid studiet av denna paragraf. 13 och 14 §§. I dessa båda paragrafer ha sammanställts vissa uppgifter, som främst avse tillsynen över polisväsendet. För bestämmelserna, som i stort sett motsvara bestämmelser i nuvarande 12, 13, 15, 16 och 20 §§, torde någon särskild motivering icke vara erforderlig. I den mån ändringar vidtagits i stadgandenas lydelse, har detta i främsta rummet sin grund i den föreslagna omorganisationen. 15 §. Första stycket i denna paragraf har tillkommit med hänsyn till utredningens förslag om överförande å länspolischefen av viss disciplinär bestraffningsrätt i avseende å polispersonalen; se härom s. 130—131. Andra stycket motsvarar stadgandet i nuvarande 14 §. Till följd dels av den omredigering, som utredningen vidtagit i fråga om paragrafuppställningen i instruktionen, och dels av utredningens förslag till omorganisation av landsfogdebefattningarna böra 16, 19, 20 och 25 §§ i instruktionen upphöra att gälla.

BILAGOE

277 Extra polissystrar

£ ™ .fe g > rj «« O, 03 5

|g£*2l^s.2 Polis systrar

H

•*# CO i—I T—I

CXI

CM

£3 Konstaplar P,«D'

c3

M

överkonstaplar

S3-5 (O ,_ j - 00 4) <« B 3 >

. M

xn <D B B C/3 £ , •*-

c

ft&-:°^3 - g | £ BM

Kommissarier ^ v O C

ro

Extra fjärdingsman

:crt ni " ^

fe5Sfl.a>Äö

Fjärdingsman T-i

Polismän (utredningsmän) o

IOHOC-CO

o

00-<#<M

lOCQ O

co

« >BUrQ„,__C3n!03 C H " B, £ ~ jCÖ > CO fo 03 <M ^, _a> S . T E ; « , > B 'Ö M c3 U5rt' _ r F «Ö "Ö 2 <2

g o-SäsSa 2 &^ » a « K fe -2 -2 ^ g ISe d :

>fl1c«g

SO

.a S3 .BP > ^ co A B

. :=2

T—1

1-i

CO

fl > ~ & 1

Förste konstaplar

i

2 2.4? o

i2 2 A ° c P. m t-j £ fe o E s ^ * j ( , 3 T? *" & S -S * '3 -o „ E iS I g O T | ^ 5 « «

Icke ordinarie konstaplar

Konstaplar

tTT* <U «2 s-

2-S 8 gfe3 K ,8-g "3 •rt o,-* t- .s g - -s .g g •S£n o « .2 *E .*

Tillfälliga konstaplar

A :0 t i 3

C ^ « ftfl rt

fl 1-1

• g S 03 *Ö g , ' - ' o C . " - * C " a rt 03 :03 » "Ö t-> . 3 i ^ C w * Ä

Inspektionskonstaplar

"-- -I—I p, >^

C 3 :0

5 2-^ ^ - 2

au « i2 S &

Biträdande överkonstaplar

a S ° S ^ •c « cö 'C —1 B a 03B - ^ ^ =0 « cö fl,>-, a 2 5 S^ l O wS 5J " 03 :CÖ

Polisuppsyningsmän r - co

överkonstaplar

oa

GM CO * ^

B » J

»rtej n «

b C i V rt M hn^ "^ ^>a QH oo . "S^'o-'ftrt0?—i

•2 2 b 3 . - +.S5S^3 ! CO O

TjH CXI i-H

CD

00 W

H

f -

Kommissarier 3 O c/3

c a 3 oo-O

+J

S3 S3

h O (9 O B h 42 g-O g

« B

, 3 00

••H

a „ • •§fe^

I • D 7""'"

.2 3

" O

a a J4 ©

T ! - 0 2 ° > 42 ^ E ^b > 3 ^ -2 «-3 45 Ä s 0 0 ° O > a &.B a H

O

03 •—<^«

i f cs « A 2 » f a S/3 K »Ö ä.S c oo " 5 5 £ 42 "C rt'o 3 ftSP'E O : 0 03 O ät8 t> —' | 2 B-. : 0 ° >

^ O

0><M-b

• B ' W C B ,

-g

.g b b o o o 3 ^ r o . 2 •3 4 S - H « 2 ^ ä P H > 3 X ) - O

278 Bil. B.

Statspolisorgauisationeu den l/i 1949. För ordningspolistjänst 1 Kommissarier Stockholm 2 Eskilstuna Norrköping Jönköping Växjö Kalmar Visby Karlskrona Malmö Göteborg Trollhättan Skövde Karlstad 3 Örebro Västerås Falun Gävle Sundsvall Östersund Umeå Luleå 4 Summa 1

Överkonstaplar

Konstaplar

4 1 1 1 1 1

44 5 8 11 5 7

1 2 3

5 23 32

1 1 1 1 1 1 1 1 1 2

5 7 11 5 8 14 16 5 7 20 238

26 För kriminalpolistjänst Kommissarier

ÖverBitr. Konkon- överkon staplar staplar staplar 9 1 1 1 1 1 1 1 2 2

19 1 3 1 1 2 1 1 10 9 1 1 3 1 1 3 4 5 1 4 6

1 2 1 1 1 1 1 1 1 1 31

78 Härav 7 överkonstaplar och 55 konstaplar beridna. Avdelningen i Stockholm är f. o. m. den 5 november 1948 härutöver tillfälligt förs t ä r k t med 1 kriminalöverkonstapel och 2 kriminalkonstaplar. 3 Härav 1 kriminalöverkonstapel och 1 kriminalkonstapel stationerade i Charlottenberg för tjänstgöring såsom passkontrollanter. 4 Härav 1 överkonstapel och 3 konstaplar stationerade i Haparanda, 3 konstaplar i Övertorneå och 2 konstaplar i Pajala. 2

279 Bil. C.

T a bl å över tillhandahållandet ay lokaler, kontorsutensilier och uniformer inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen den 1/i 1949. (omfattar icke extra fjärdingsman) Pd = polisdistrikt. Bf = befattningshavare.

Befattningshavare

Antal

Lokal hålles av

Telefon hålles av

Skrivmaskin hålles av

Skrivmateriel hålles av

Uniform hålles av

Pd 1

Pd 1

Pd 1

Bf

Pd 1

Pd 1

18 105 85 9 1

18 105 86 9 1 4 4 27 1 3 258

995 1309

819 493 1270

35 1

127 4 1 19 33 1

147 4 1 22 33 1

1004 516 1478

1512 Bf

Bf

Bf

Bf

Köpingarna. 18 18 105 101 86 65 9 9 1 1 4 4 3 4 27 27 1 1 3 3 258 232

E. o. konstaplar . .. Konstaplar Fjärdingsman Förste konstaplar Bitr. överkonstaplar Kriminalkonstaplar Polisuppsyningsmän Överkonstaplar Kriminalöverkonstaplar . . . Poliskommissarier Summa

18 105 86 9 1 4 4 27 1 3 258

17 100 70 9 1 4 3 27 1 3 235

4 27 3 252

Landsbygden. Fjärdingsman Polismän (konstaplar utredningsmän) Kriminalkonstaplar Inspektionskonstaplar Polisuppsyningsmän överkonstaplar Poliskommissarier

1315 320 och

Summa 1

147 112 5 4 1 1 22 17 33 29 1 1

5 4

1524 484 1040

147 5 1 22 33 1 1518

19 1

1 22 33 1

Uppgifterna avse antalet Bf anställda i polisdistrikt, som tillhandahålla lokaler, telefon

etc.

Årl. bidrag u t g å : A. inom köpingarnas polisväsen: 1) för hållande av lokal: 150 kr. till 1; 200 kr. till 1; 250 kr. till 2; 300 kr. till 1; 360 kr. till 2; 400 kr. till 2 och 480 kr. till 1. — 16 ha intet bidrag. 2) för hållande av skrivmaskin:

50 kr. till 1; 60 kr. till 7 och 75 kr. till 1. — 8 ha intet bidrag.

3) för hållande av uniform: 200 kr. till 1; 200 kr. + 12 % därå till 2; 240 kr. till 10; 250 kr. till 2; 240 kr. + 12 % därå till 35; 270 kr. till 3; 300 kr. till 5; 350 kr. till 1; 360 kr. till 4; 390 kr. till 1; 400 kr. till 2; 450 kr. till 182 och 450 kr. + 12 % därå till 3. — 1 (e. o. konstapel) har intet bidrag. Beklädnadsbidrag utgå till 1 kriminalkonstapel med 240 kr. + 12 % därå samt till 3 kriminalkonstaplar och 1 kriminalöverkonstapel med 450 kr. per år.

280 inom landsbygdens polisvåsen: 1) för hållande av lokal: a) till fjärdingsman: 60 kr. till 15 220 kr. till 1 80 » »> 1 240 i »> 465 100 » i 50 240 »> + 12 °'o » 1 110 » »> 1 280 i » 1 120 » »> 56 300 » » 14 150 » »> 54 360 » » 19 160 » i 23 400 » »> 1 168 » »> 1 500 »> »> 1 170 » »> 1 600 • » 2 180 » » 111 720 » t 1 200 » »> 29 Bidrag utgår icke till 139. b) till övrig polispersonal: 120 kr. till 4; 150 kr. till 1; 180 kr. till 4; 200 kr. till 1; 240 kr. till 28; 300 kr. till 2; 400 kr. till 1 och 600 kr. till 1. — 4 ha intet bidrag. 2) för hållande av telefon: 100 kr. till 3 och 114 kr. till 1. — 1 har intet bidrag. 3) för hållande av skrivmaskin: 25 kr. till 1; 30 kr. till 1; 40 kr. till 1; 50 kr. till 10; 60 kr. till 472 och 75 kr. till 1. — 20 ha intet bidrag. 4) för hållande av skrivmateriel: 30 kr. till 5; 40 kr. till 1; 50 kr. till 5; 60 kr. till 3; 75 kr. till 7; 80 kr. till 2; 100 kr. till 3; 140 kr. till 1 och 200 kr. till 1. — 7 ha intet bidrag. 5) för hållande av uniform: a) till fjärding.>män: till 8 100 kr. 250 kr. + 1 2 % till 5 100 » + 35 % » 1 260 » + 12 % » 2 268 »> »> 1 150 » » 7 150 » + 12 % » 22 270 » » 63 272 » i 1 168 » » 1 175 » »> 1 275 » »> 2 200 » 288 i )> 1 »> 30 200 » + 12 % » 43 300 » » 7 300 i + 12 % » 6 200 » + 31 % »> 1 300 » + 31 % » 2 200 » + 39,4% » 2 i 1 300 »> + 36 % » 1 204 » 225 » » 3 320 » » 1 240 » »> 176 325 » + 12 % » 2 240 » + 12 % » 893 350 » + 12 % i 2 400 » » 1 240 » + 36 % » 1 i 2 450 i » 3 250 » Bidrag utgår icke till 6. b) till övrig polispersonal: 100 kr. till 1; 150 kr. + 12 % därå till 1; 225 kr. till 2; 240 kr. till 22; 250 kr. till 2; 270 kr. till 13; 240 kr + 12 % därå till 149; 300 kr. till 1; 300 kr. + 12 % därå till 3; 400 kr. till 1 och 450 kr. till 8. — 1 (konstapel) har intet bidrag. Beklädnadsbidrag för år.

utgå till 5 kriminalkonstaplar med 240 kr. + 12 % därå

Inom landsbygdens polisväsen erhålla vissa fjärdingsman årliga belopp såsom bidrag för flera ändamål. Sålunda utgå: 600 kr. till 3 (för hållande av lokal, skrivmaskin, skrivmateriel, uniform jämte cykel samt beväpning och annan nödig utrustning); 450 kr. till 1 (för hållande av lokal, skrivmaskin, skrivmateriel, uniform och cykel); 450 kr. till 1 (för hållande av lokal, skrivmaskin, skrivmateriel och uniform); 450 kr. Ull 1 (för hållande av lokal och skrivmateriel); 240 kr. till 1 (för hållande av lokal och cykel); 180 kr. till 1; 110 kr. till 1; 100 kr. till 1 och 60 kr. till 1 (för hållande av skrivmaskin och skrivmateriel); kostnader för underhåll av egen skrivmaskin till 1; 300 kr. till 1 (för hållande av skrivmateriel och uniform); samt 260 kr. till 4 (för hållande av uniform och beväpning).

281 Bil. D.

Tablå över tillhandahållandet av fortskaffningsmedel inom köpingarnas och landsbygdens polisväsen den lfi 1949. (omfattar icke extra fjärdingsman). Pd = polisdistrikt. Bf = befattningshavare.

Befattningshavare

Antal

Cykel hålles av

MotorLättviktsBil cykel motorcykel hålles av hålles av hålles av

Pd 1

Pd

Bf

Bf

Pd

Bf

Pd 1 Bf

Motorbåt hålles av Pd

Bf

Köpingarna. E . o. konstaplar Konstaplar Fjärdingsman Förste konstaplar Bitr. överkonstaplar överkonstaplar Kriminalöverkonstaplar . . . Poliskommissarier Summa

18 2 105 17 86 5 9 3 1 4 4 2 27 1 3 4

15 66 58 6

136 5 1 21 29 1 1452

2 9 5

3 6

1 3

4 1 13

3 1 1

33 Landsbygden. Fjärdingsman Polismän (konstaplar utredningsmän) Kriminalkonstaplar Inspektionskonstaplar Polisuppsyningsmän överkonstaplar

1315 och

Summa

147 5 1 22 33 1

^492 7 2 2 1

— 76

32 2 12 10 548

1 Uppgifterna avse antal et Bf i mstä lida i p olisdis .rikt, s<)m ti llhan dahé Ila if rågava rande fortskaffningsmedel. (Bil till handah ålles polisvi isendet i 2 köp)inga r och l i a n dsby gdsdisl rikt).

Årl. bidrag utgå: A. Inom köpingarnas polisväsen: 1) för hållande av cykel: 50 kr. till 17 och 60 kr. till 64. — 82 ha intet bidrag. 2) för hållande av bil: 150 kr. till 1; 700 kr. till 1 och 2 000 kr. till 1. — 10 ha intet bidrag. Bidrag utgå ej heller till de befattningshavare, som hålla lättviktsmotorcykel, resp. motorcykel. 1 fjärdingsman har årl. resebidrag 300 kr. I Sköns köping erhåller varje befattningshavare — förutom uniformsbidrag 450 kr. och cykelbidrag 60 kr. — jämväl ett årl. bidrag för övriga utgifter i tjänsten med 120 kr. I Timrå köping utgår ett motsvarande bidrag med 100 kr. per befattningshavare och år.

282 B . Inom

landsbygdens

polisväsen:

1) för hållande av cykel: 20 kr. till 1; 25 kr. till 1; 50 kr. till 1; 60 kr. till 1 357; 60 kr. + 12 % därå till 2; 75 kr. till 2 och 100 kr. till 1. — 82 ha intet bidrag. Jmfr även de å Bil. C anmärkta bidragen för flera ändamål. 2) för hållande av lättviktsmotorcykel: 60 kr. till 2; 150 kr. till 1 och 300 kr. till 1. — 62 ha inet bidrag. 3) för hållande av motorcykel: 200 kr. till 1; 300 kr. Lill 1; 400 kr. till 3; 600 kr. till 1 och 900 kr. till 1. — 69 ha intet bidrag. 4) för hållande av bil: 150 kr. till 1; 200 kr. till 4; 250 kr. till 3; 300 kr. till 6; 400 kr. till 4; 440 kr. till 1; 500 kr. till 11; 600 kr. till 14; 700 kr. till 2; 750 kr. till 2; 800 kr. Lill 10; 900 kr. till 2; 1 000 kr. till 4; 1 080 kr. till 2; 1 200 kr. till 1; 1 300 kr. till 2; 1 500 kr. till 1 och 1 900 kr. till 1. — 477 ha intet bidrag. 5) för hållande av motorbåt: 350 kr. till 1 och 600 kr. till 1. —• 7 ha intet bidrag. Till vissa befattningshavare vid landsbygdens polisväsen, som icke hålla fordon, utgå följande årliga resebidrag: 120 kr. till 2; 150 kr. till 2; 200 kr. till 4; 300 kr. till 3; 350 kr. till 1; 400 kr. till 1; 500 kr. till 1 och 540 kr. till 1.

283 Bil. E. Sammanställning av kostnaderna för polisväsendet i riket och åklagarväsendet i de städer, som icke tillhöra laudsfiskalsorganisationen, under åren 1946—1948. 1946

42 800 139 3 409 624 3 144 502 49 354 265

49 289 256 3 435 685 3 637 667

55 854 215 3 885 951 4 317 119

56 362 608

64 057 285

1 197 024 85 207 102 690

1 639 123 109 655 124 705

2 375 315 138 016 222 200

1 384 921

1 873 483

2 735 531

8 878 159 573 927 1 308 326

11 097 230 542 785 924 837

13 946 537 561 918 2 213 240

10 760 412

12 564 852

16 721 695

3 398 310 207 854

3 898 195 215 518

4 145 170 220 751

62 068 1300 109 871 529 094 13 067

107 357 2 650 350 816 443 416 31085

4 321564

5 049 037

148 505 4 000 62 926 596 066 27 081 5 204 499

253 162 255 021 966 453 536 900

337 871 273 027 814 390 397 428

302 637 314 151 843 479 684 020

1 141 654 2 073

1 250 609 2 637

5 796

1 610 474 1950 189 2 984

Städer. Avlönings- och pensioneringskostnader Lokalkostnader övriga kostnader Delsumma Köpingar. Avlönings- och pensioneringskostnader Lokalkostnader övriga kostnader Delsumma Landsbygden. Avlönings- och pensioneringskostnader Lokalkostnader övriga kostnader Delsumma Slatspolisen. a) Kommunala utgifter: Avlönings- och pensioneringskostnader m. m Lokalkostnader b) Omedelbart statliga utgifter: 1 Avlöningskostnader Pensioneringskostnad Inköp av motorfordon m. m Underhålls-, drift- och expeditionskostnader Kostnader för polisradio Delsumma Statliga utgifter enl. särskilda anslag.1 Poliskåren i Boden Statens polisskola Statens kriminaltekniska anstalt Polisbevakning i annan ordning än enl. polislagen Vissa ersättningar åt bef.havare vid polisväsendet (rese- och traktamentsersättningar m. m.) Poliskollegierna Ersättning vid förhör i polisiära disciplinärenden Ersättning vid biträde å t ordningsmakten m. m. Särskild polisverksamhet för hindrande och uppdagande av spioneri m. m Delsumma Summa kronor

562 587

1 213 386

2 268 125

3 719 102

4 295 144

6 028 009

69 540 264

80 145 124

94 747 019

Dessa utgifter avse budgetåren 1946/47, 1947/48 och 1948/49.

Bil.

F.

De ordinarie fjärdingsmannens löneförhållanden den 1/i 1949. (omfattar ej köpingar) 1.

2.

Avlöningsreglementet för landskommunernas polispersonal tillämpligt. Lönegrad och antal befattningshavare

Län

17 16 15 14 1. Stockholms

2 1

3. Södermanlands 1 3 8 1 2

5. Jönköpings 6. Kronobergs 8. Gotlands 9. Blekinge 10. Kristianstads 11. Malmöhus 12. Hallands

1 2 3 1 1 4 2 1 3 1

14. Älvsborgs 16. Värmlands 17. Örebro 19. Kopparbergs 20. Gävleborgs

20 1

22. Jämtlands 23. Västerbottens Summa

39 32 39 47 27 18 55 18 37 51 68 17 48 52 42 58 42 26 43 51 33 32 5 1

4.

3.

SärbeSumma stäm- befattningsmelhavare ser

13 12 11 10 9 8 7 6 17 1 1

65 32 39 54 38 30 75 18 40 57 76 33 65 73 67 75 43 30 70 82 73 51 63 66

6 1 3

1 1

5 1 2 1 7 2 7 4 2

1 1 3 2 6 10 3 2

7 6 10 2 3 1 7 2 6 10 2 1 1 14 12 8 7 55 63

7 8 2 4 1

1 1

1 4 2 3 3 4 1 1 1 3 1 2

2 1 1

1 14 43 881 216 63 16 18 4 4 1 3

7 2

285 Bil. G.

Tablå över nuvarande och föreslagen lönegradsplacering för polismästare, förste stadsfiskaler, polisintendenter, stadsfiskaler, polisassessorer, polissekreterare ocb polisnotarier. B. = uniformsbidrag T3 en t>C fl I g f l B bCTJ c

Befattningar

2 2'

c

iS 2 "C

tig cö S f o « « 2: o cö> 2 « -B. Q BH B -

5 o p.

Befattningar

•o M aj <3 w tio C Ö c cö cö "C so 12 2 »B »B S cö tio g

« Sbg

2 > Ö t«i 3« cö a c2 B•n B B I 7 2 O.

Stadsfiskalsbefattningar. Befattningar å polisverkets stat. Ca 26 Ca 32 Boden Kalmar (fri uniform) Ca 31 Ca 29 Polismästarbefattningar. Ca 32 Ca 29 Co 21 Cpl7 Landskrona Stockholm Ca 28 Ca 29 Göteborg (B. 400: —) Co 18 Cpl5 Motala Ca 32 Ca 29 Ca 44 Cpl3 Södertälje Malmö (B. 450: —) Ca 29 Ca 29 Ca 37 Ca 33 Kristianstad Norrköping Ca 31 Ca 29 Ca 39 Ca 33 Sundbyberg Hälsingborg Ca 28 Ca 29 Örebro (B. 450: —) Ca 35 Ca 32 Uddevalla (fri uniform) Ca 31 Ca 29 Uppsala 1 (fri uniform) Ca 36 Ca 32 Östersund Ca 31 Ca 29 (B. 450: Ca 36 Ca 32 Luleå Borås (fri uniform) Ca 29 Ca 29 Ca 36 Ca 32 Växjö 5 Västerås 1 Ca 31 Ca 29 (B. 300: Ca 35 Ca 32 Lidingö 5 Linköping 1 Ca 31 Ca 29 Ca 39 Ca 32 Nyköping Eskilstuna 1 Ca 31 Ca 29 Gävle (B. 450: —) Ca 36 Ca 32 Skövde Ca 32 Ca 29 (B. 450: Jönköping (B. 250: —) Ca 34 Ca 32 Trelleborg Ca 32 Ca 29 Ca 32 Ca 31 Kristinehamn Karlstad (fri uniform) Ca 32 Ca 29 Halmstad 1 (fri uniform) Ca 36 Ca 31 Umeå6 Ca 31 Ca 29 Lund (B. 360: —) Ca 34 Ca 31 Falun Ca 29 Ca 27 (B. 450: Karlskrona 1 (fri uniform) Ca 34 Ca 32 Västervik Ca 30 Ca 27 Sundsvall (B. 450: —) Ca 34 Ca 32 Vänersborg Ca 32 Ca 27 Arvika Ca 30 Ca 27 Härnösand Ca 32 Ca 27 Polisintendentsbefattningar. Visby Ca 32 Ca 27 Lidköping 5 Ordnings- och kriminalpolisCa 29 Ca 27 Katrineholm 5 intendentsbefattningarna i Ca 30 Ca 27 Co 18 Cpll Skellefteå Stockholm Ca 32 Ca 27 Ystad KanslipolisintendentsbefattCa 27 Ca 27 Co 18 Ca 33 Köping ningen i Stockholm Ca 26 Ca 27 Alingsås (B. 450: —) Ca 30 Ca 27 TrafikpolisintendentsbefattCo 18 Ca 32 Varberg ningen i Stockholm Ca 27 Ca 27 Söderhamn (fri uniform) Ca 29 Ca 27 Ordnings- och kriminalpolisKarlshamn (B. 150: —) Ca 27 Ca 27 intendentsbefattningarna i Göteborg (B. 400: —) Ca 35 CplO Oskarshamn Ca 23 Ca 27 Sala KanslipolisintendentsbefattCa 28 Ca 27 5 ningen i Göteborg (B. 400: —) Ca 35 Ca 32 Hudiksvall 5 Ca 25 Ca 27 Falkenberg Kriminalpolisintendentsbefattäldre : Ca 35 Cp9 Mariestad 5 ningen i Malmö stat Ca 27 KanslipolisintendentsbefattCa 26 Ca 27 Ca 32 Örnsköldsvik ningen i Malmö KriminalpolisintendentsbefattCa 30 Ca 30 Polisassessors-, ningen i Norrköping 3 polissekreterare Kanslipolisintendentsbefattoch polisnolariebefattningar. Ca 30 Ca 30 ningen i Norrköping Polisassessorsbefattningen i Polisintendentsbefattningen i Ca 35 Ca 31 Stockholm Ca 33 Ca 30 Hälsingborg 4

A.

286 CO , ' 3 t/3

fl m M C -O fl e o ^ fl

Befattningar

g g "C CÖ ä g

§£« Polisnotariebefattning i Stock holm Polissekreterarebefattningen i Göteborg

B. Befattningar på riksåkla garämbetets stat. Förste stadsfiskalsbefattningar. Stockholm Göteborg Malmö Stadsfiskalsbefattningar. Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro

Befattningar |

C B^

Borås Ca 30 Ca 25 Gävle Jönköping Ca 32 Ca 28 Karlstad . Lund Sundsvall Biträdande stadsfiskalsbefattningar. Co 18 6Ca 33 Stockholm Co 15 Ca 33 Göteborg Ca 42 Ca 33 Örebro Uppsala Borås Linköping Co 16 Ca 33 Eskilstuna Ca 35 Ca 32 Ca 35 Ca 32 Ca 33 Ca 33 Stadsfiskalsassistentbefattningar Ca 34 Ca 33 Stockholm C a 3 5 | Ca 32

Befattningshavaren tillika stadsfiskal. Avser nuvarande polisintendenten. Befattningshavaren tillika biträdande stadsfiskal. Befattningshavaren fullgör jämväl vissa åklagaruppgifter. Befattningshavaren tillika stadsfogde. Härtill avlöningsförstärkning med 2,508 kronor.

t.r C T3 c cö cö cö t u

(i >

<B> 7t

n c

fcs P, Ca 36 Ca 35 Ca 34 Ca 32 Ca 30 Ca 30

Ca 33 Ca 30 Ca 31 Ca 34 Ca 31 Ca 34 Ca 31

Ca 30 Ca 26

Utkast till

Normallöi:eregleniente för den kommunala polispersonalen, utarbetat av byråchefen B. Öhman.

1 kap. Inledande bestämmelser. 1 §• Reglementets

tillämpningsområde.

Detta reglemente avser följande tjänstemän tillhörande den kommunalt anställda polispersonalen, nämligen alla ordinarie och extra ordinarie tjänstemän samt sådana extra tjänstemän, som äro stadigvarande anställda och fullt sysselsatta av tjänsten. Med polispersonal förstås i detta reglemente detsamma som enligt stadgande i polislagen är att därmed förstå. 2 §.

Reglementets

karaktär

av

normallönereglemente.

Bestämmelserna i detta reglemente angiva skäliga avlöningsförmåner för den kommunalt anställda polispersonalen och skola på grund härav tjäna till ledning för bedömande av frågan, huruvida denna personal erhåller de skäliga avlöningsförmåner, som enligt 7 § polislagen skola vara personalen tillförsäkrade. 3 §.

Lönebesluts

underställning

i vissa fall.

1 mom. Beslutar vederbörande kommunala myndighet beträffande sådana tjänstemän, som angivas i den i 12 § intagna lönegradsförteckningen, att tjänstemännen skola åtnjuta de avlöningsförmåner, som framgå av

288 detta reglemente, skall kommunen utan vidare prövning anses uppfylla polislagens i 2 § åsyftade avlöningsstadgande. Beslutar den kommunala myndigheten lägre avlöningsförmåner än de i detta reglemente stadgade, skall frågan, huruvida tjänstemännen härigenom tillförsäkrats skäliga avlöningsförmåner, underställas länsstyrelsens prövning. Finner länsstyrelsen vid dylik prövning, att de beslutade avlöningsförmånerna i huvudsak motsvara de i detta reglemente angivna eller, om dylik motsvarighet ej förefinnes, att på grund av särskilda förhållanden skäl föreligga för beslutad avvikelse, skall länsstyrelsen fastställa den kommunala myndighetens beslut. I motsatt fall skall länsstyrelsen förfara på sätt i 11 § 2 mom. polislagen stadgas. 2 mom. Skäliga avlöningsförmåner åt sådan till den kommunala polispersonalen hörande tjänsteman, som icke finnes upptagen i den i 12 § intagna lönegradsförteckningen, skola fastställas med utgångspunkt från de i detta reglemente givna normalbestämmelserna. Den kommunala myndighetens beslut i fråga om avlöningsförmånerna åt dylik tjänsteman skall alltid underställas länsstyrelsens prövning. I fråga om denna prövning skola bestämmelserna i 1 mom. äga motsvarande tillämpning.

2 kap. Allmänna bestämmelser. 4 §.

Om tjänstemans

tillsättning

och entledigande

m. m.

Angående tjänsters inrättande, tjänstetillsättning, ordinarie tjänstemans skyldighet att avgå från tjänsten och entledigande av icke ordinarie tjänsteman, kompetensvillkor för olika slag av tjänster, tjänstgöringsföreskrifter samt förening av tjänster gäller vad därom särskilt är stadgat. 5 §. Läkarundersökning. Tjänsteman är skyldig att underkasta sig läkarundersökning enligt vad därom särskilt stadgas. 6 §. Stationeringsort.

Ortsgrupper.

Länsstyrelsen bestämmer stationeringsort för varje tjänsteman eller grupp av tjänstemän. Angående fördelning av orterna i riket å olika ortsgrupper med hänsyn till levnadskostnaderna å de skilda orterna gäller vad därom stadgas i anslutning till statens allmänna avlöningsreglemente.

289 7 §• Vikariatsförordnanden

m. m.

1 mom. Då det prövas erforderligt att uppehålla ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst med vikarie och därför anlitas innehavare av i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, må tjänstemannen utan förändring av anställningen meddelas vikariatsförordnande å tjänsten. Sådant förordnande må k u n n a meddelas jämväl i det fall, att tjänstens innehavare för handläggning av visst ärende eller viss grupp av ärenden inom polisdistriktet eller eljest för fullgörande av särskilt åliggande i tjänsten erhållit befrielse helt eller delvis från övriga honom åliggande tjänstegöromål. Kan ordinarie eller extra ordinarie tjänst förutses komma att uppehållas på förordnande med full tjänstgöring under minst sex månader i följd, skall, såframt icke den kommunala myndigheten för visst fall eller viss grupp av fall annorlunda beslutit, vikariatslöneförordnande snarast möjligt meddelas å tjänsten. Vikariatslöneförordnande skall meddelas i den ordning, i förekommande fall efter kungörande till ansökning, som är stadgad för tillsättande av den tjänst förordnandet avser. Vikariatslöneförordnande må icke meddelas annan än den, som äger behörighet för tjänst av det slag förordnandet avser och i övrigt är fullt lämplig för förordnandet. Ifrågakommer till sådant förordnande annan än den, som innehar i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, skall h a n i stället anställas som extra tjänsteman med placering i lönegrad med samma ordningsnummer, som gäller för den uppehållna tjänsten. 2 mom. Innehavare av i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst må kunna meddelas förordnande, vilket utan att innebära vikariat å viss tjänst avser bestridande av göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad. Beträffande sådant förordnande att bestrida göromål skall vad i 1 mom. stadgas äga motsvarande tillämpning. 8 §• Tjänstemans

skyldighet

att uppehålla

annan

tjänst

m.

m.

Tjänsteman är, om han därtill förordnas, pliktig att under sammanlagt högst tre månader av ett och samma kalenderår uppehålla högre tjänst inom det polisdistrikt, till vilket hans tjänst hör. Angående tjänstemans skyldighet att tjänstgöra i annat polisdistrikt stadgas särskilt. 9 §. Ordinarie

tjänstemans

förflyttningsskyldighet

m.

m.

Innehavare av ordinarie tjänst är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst inom polisdistriktet liksom 19— 502106

290 ock, där Kungl. Maj :t efter hörande av vederbörande kommunala myndighet, länsstyrelsen och rikspolisstyrelsen så prövar erforderligt, till ordinarie tjänst i annat polisdistrikt. Det åligger polisdistrikt att å ledig ordinarie tjänst förordna tjänsteman, som enligt bestämmelserna i föregående stycke skall förflyttas till distriktet från ordinarie tjänst i annat distrikt.

3 kap. Grundläggande bestämmelser om avlöning m. m. 10 §. Tjänstemans

rätt till avlöningsförmåner

m. m.

i mom. Tjänsteman äger på grund av anställningen rätt till avlöningsförmåner under förutsättningar och enligt grunder, som stadgas i detta reglemente och de särskilda bestämmelser, vilka meddelas med stöd därav, ävensom pensionsrätt i den mån så följer av gällande tjänste- och familjepensionsbestämmelser. 2 mom. Frånträder tjänsteman utövningen av sin tjänst på grund av att han samtidigt innehar annan anställning med avlöning enligt statliga eller kommuala bestämmelser såsom ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänsteman eller såsom aspirant, skall han, om ej vederbörande kommunala myndighet annat medgiver, allenast äga åtnjuta de med sistnämnda anställning förenade avlöningsförmånerna. 3 mom. Under vikariatslöneförordnande skall tjänsteman avstå de med den innehavda tjänsten förenade avlöningsförmånerna och i stället åtnjuta de avlöningsförmåner, som tillkomma innehavare av sådan tjänst, som förordnandet avser. b mom. Tjänsteman, som utan något sitt förvållande förflyttas från högre till lägre ordinarie tjänst, skall i avlöningshänseende behandlas såsom innehavare av den högre tjänsten.

11 §• Avlöningsförmåner

av olika slag. Sammanträffande

av

förmåner.

1 mom. Avlöningsförmåner, som avses i detta reglemente, utgöras av: lön, semester, däremot svarande annan ledighet och semesterersättning, vikariatsersättning och gottgörelse för övertidstjänstgöring, särskilda ersättningar och kallortstillägg, tjänstebostad samt begravningshj älp.

291 2 mom. På beslut eller bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, skall bero, om och i vad mån avdrag å lönen skall ske för tjänsteman, som åtnjuter avlöning i beställning å reservstat vid försvaret. 3 mom. Är tjänsteman berättigad att av statsmedel eller kommunala medel uppbära tjänstepension eller årligt understöd, beror på beslut eller bestämmelser, som meddelats av Kungl. Maj :t respektive av vederbörande kommunala myndighet, om och i vad mån av sådan anledning avdrag å lönen skall ske. Vad sålunda stadgats äger icke tillämpning i fråga om reservpension eller däremot svarande engångsbelopp. 4 mom. Uppbär tjänsteman livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen eller lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar på grund av arbete i statlig eller kommunal tjänst, skall hans lön nedsättas med belopp motsvarande livräntans storlek, såvida ej vederbörande kommunala myndighet undantagsvis för visst fall annat medgiver.

4 kap. Lönen. 12 §. Lönegrader.

Löneklasser.

Lönebelopp.

1 mom. Ordinarie tjänsteman skall tillhöra lönegrad med beteckning och nummer, som framgå av nedan intagna tabell. Lönegrad omfattar de löneklasser, som angivas i tabellen. Tjänst Kommissarie överkonstapel Kriminalkonstapel, polisuppsyningsmän, biträdande överkonstapel , Poliskonstapel, fjärdingsman, polissyster

Lönegrad

Löneklasser

Ca 25 eller Ca 23 Ca 19

25-28 23—26 19-22

Ca 17 Ca 14

17—20 14—17

Extra ordinarie tjänsteman och extra tjänsteman tillhöra lönegrad med samma nummer och omfattande samma löneklasser som lönegraden för motsvarande ordinarie tjänst men med beteckningen Ce respektive Cg. Från denna bestämmelse skola dock följande avvikelser gälla. Extra ordinarie poliskonstapel, fjärdingsman eller polissyster skall tillhöra lönegrad Ce 13, omfattande löneklasserna 13—16. Extra poliskonstapel eller polissyster skall tillhöra lönegrad Cg 12, omfattande löneklasserna 12—15. Extra ordinarie eller extra tjänsteman i högre tjänstegrad skall tillhöra lönegrad med samma nummer som motsvarande ordinarie tjänst endast under förutsättning, att tjänstemannen besitter kompetens för motsvarande ordinarie tjänst.

292 2 mom. Lön utgår enligt den löneklass, som framgår av 13—14 §§. 3 mom. Lön utgår efter den ortsgrupp, till vilken tjänstemannens stationeringsort är hänförd. 4 mom. Årslönen för varje löneklass och ortsgrupp skall vid varje tidpunkt utgöra samma belopp som årslönen för motsvarande löneklass och ortsgrupp å löneplan 1 i statens löneplansförordning (månadslönen enligt bilaga A till löneplansförordningen, multiplicerad med 12). För icke ordinarie tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall lönen minskas med så stor del, som svarar mot avkortningen. Vid tilllämpning härav skall iakttagas, att månadslön, som efter minskning slutar på öretal, skall jämkas till närmaste krontal eller, om den slutar på 50 öre, till närmast högre krontal samt att daglön, som efter minskning icke slutar å helt femtal ören, skall jämkas till närmaste femtal.

13 §. Grundläggande

bestämmelser

om löneklass

placering.

Vid tillträde av tjänst placeras tjänsteman i lönegradens lägsta löneklass och uppflyttas därefter en löneklass inom lönegraden för varje följande tidsperiod av tre år, allt i den mån ej annat föranledes av vad nedan samt i 14 § stadgas. Såsom särskilda villkor för uppflyttning till högre löneklass skall gälla: a) att tjänstemannen under minst fyra femtedelar av den treårstid, som enligt stadgande i föregående stycke fordras för uppflyttning, bestritt sin egen eller annan tjänst eller befattning hos kommunen eller innehaft sådant uppdrag, som vederbörande kommunala myndighet finner böra därmed jämställas, dock att härvid såsom tjänstetid skall räknas jämväl ledighet med oavkortad avlöning ävensom ledighet, som avses i 16 § I, punkt 6 a) och varunder avlöning utgår, samt ledighet för tjänstgöring, vilken åligger tjänstemannen såsom värnpliktig, tjänstepliktig, civilförsvarspliktig, officer i väg- och vattenbyggnadskåren eller reservbefäl eller för utbildning till reservofficer; b) att tjänstgöringen är väl vitsordad samt c) att tjänstemannen icke uppnått den ålder, vid vilken han är skyldig att avgå. Därest tjänsteman vid treårsperiods utgång ej uppfyller villkoret under a) ovan, skall uppskov med löneklassuppflyftning ske, till dess han tjänstgjort så lång tid, att han kan såsom tjänstetid tillgodoräkna 976 dagar från periodens början. Är tjänstemans tjänstgöring ej väl vitsordad, må vederbörande kommunala myndighet besluta om uppskov med löneklassuppflyttning. Dylikt uppskov skall avse viss tid, högst ett halvt år. Löneklassuppflyttning sker alltid vid ingången av kalenderkvartalet näst efter det, under vilket stadgade villkor uppfyllts.

293 14 §. Särskilda

bestämmelser

om löneklass

placering.

1 mom. Tjänsteman, som förflyttas till tjänst inom högre lönegrad, skall placeras lägst i löneklassen närmast över den, som han i den lägre tjänsten tillhörde, och äger för löneklassuppflyttning tillgodoräkna sig den tid, dock högst tre år, varunder han tillhört löneklassen närmast under den, i vilken han placerats. Förflyttas tjänsteman till tjänst inom samma lönegrad, bibehåller han sin placering i löneklass. 2 mom. Den som vid tillträde av lönegradsplacerad tjänst är i polisdistriktets tjänst utan att vara lönegradsplacerad tjänsteman äger för löneklassplacering tillgodoräkna sig den tid, han under de tre senaste åren eller i en följd omedelbart före tillträdet uppehållit tjänsten ifråga eller eljest hos polisdistriktet fullgjort arbete, som vederbörande kommunala myndighet prövar vara till art, vikt och omfattning likvärdigt. 3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid tjänstemans övergång från tjänst i ett polisdistrikt till tjänst i ett annat polisdistrikt ävensom vid tjänstemans övergång från statlig polistjänst till kommunal polistjänst. 15 §. Tid

varunder

lön utgår.

Löneavdrag

och

avdragsgrupper.

1 mom. Lönen utgår från och med den dag tjänsten tillträdes till och med den dag tjänsten frånträdes, med iakttagande av bestämmelserna i 10 och 11 §§. Tjänsteman är skyldig att vidkännas löneavdrag i enlighet med bestämmelserna i 2 och 3 mom. här nedan samt 16 §, i den mån ej annat beslutes med stöd av viss i reglementet meddelad bestämmelse eller vederbörande kommunala myndighet med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl att för visst fall annorlunda bestämma. 2 mom. Löneavdragen äro av tre slag, A-, B- och C-avdrag. A-avdraget för varje löneklass och ortsgrupp utgör vid varje tidpunkt samma belopp som A-avdraget för motsvarande löneklass och ortsgrupp å löneplan 1 i statens löneplansförordning och framgår av bilaga A till löneplansförordningen. För icke ordinarie tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tillämpas ett i förhållande till månadslönens minskning reducerat A-avdrag, i förekommande fall jämkat på sätt i 12 § 4 mom. andra stycket stadgas i fråga om daglön. B-avdraget är dubbelt så stort som A-avdraget. C-avdraget är lika med lönen, i förekommande fall bestämd under iakttagande av föreskrifterna i 12 § 4 mom. andra stycket.

294 Då tjänstledighet eller a n n a t förhållande, som skall medföra löneavdrag, föreligger under allenast del av dag (partiell tjänstledighet m. m.), tillämpas det avdragsbelopp, som belöper på denna del av dagen. 3 mom. I fråga om löneavdrag vid tjänstledighet skall tjänsteman tillhöra någon av följande tre avdragsgrupper, nämligen grupp 1, vartill hänföras aspiranter och extra tjänstemän med mindre än 6 anställningsmånader, grupp 2, vartill hänföras aspiranter och extra tjänstemän med minst 6 men mindre än 36 anställningsmånader, samt grupp 3, vartill hänföras övriga tjänstemän. 4 mom. Såsom anställningsmånad må räknas sådan kalendermånad, under vilken nedan angivna förutsättningar äro uppfyllda. a) Under kalendermånaden eller del därav skall vederbörande hava innehaft anställning med avlöning enligt detta reglemente, anställning i statens tjänst eller icke statlig anställning, vid vilken avlöningen utgår enligt av Kungl. Maj :t meddelade avlöningsbestämmelser. b) Under kalendermånaden skall vederbörande hava fullgjort tjänstgöring i en omfattning, som k a n anses motsvara minst hälften av den, vilken under en kalendermånad normalt åligger för heltidstjänstgöring anställd tjänsteman av ifrågavarande slag inom det kommunala polisväsendet. Kalendermånaden skall dock tillgodoräknas utan hinder av att tjänstgöring i dylik omfattning icke förekommit, om anledningen därtill är att vederbörande åtnjutit semester eller ledighet med bibehållande helt eller delvis av lönen. Efter vederbörande kommunala myndighets beprövande må jämväl utan hinder av vad ovan sagts kunna tillgodoräknas kalendermånad, varunder tjänstemannen innehaft aspirantanställning men icke kunnat beredas tjänstgöring vid det kommunala polisväsendet i förut angiven omfattning. Vid bestämmande av avdragsgrupp må dock hänsyn icke tagas till sådan kalendermånad, efter vilken förekommit 36 kalendermånader i följd, beträffande vilka ovan nämnda förutsättningar ej föreligga.

16 §. De fall då löneavdrag

skall

tillämpas.

I. Tjänstledighet: Tjänsteman äger åtnjuta lön under de förutsättningar och i den omfattning, som framgå av efterföljande tabell, men skall i övrigt vidkännas C-avdrag. För aspirant eller extra tjänsteman skola tillämpas bestämmelserna för den avdragsgrupp tjänstemannen vid tjänstledighetens början tillhör.

295 T j änstledighetsorsak t. Offentligt uppdrag. a) Uppdrag såsom ledamot av riksdagen eller kyrkomötet eller att vara riksdagens revisor. b) Uppdrag, där ersättning ej utgår eller utgår allenast med visst belopp för sammanträdes- eller förrättningsdag och tjänstemannen icke medgivits rätt till gottgörelse för de avlöningsförmåner han under ledigheten avstått, i den mån ej fråga är om uppdrag som avses under a). 2. Militärtjänstgöring, då krigsavlöningsreglementet är å tjänstemannen tillämpligt. 3. Militärtjänstgöring, då krigsavlöningsreglementet icke är å tjänstemannen tillämpligt. a) Värnpliktstjänstgöring, som fullgöres det år den värnpliktige fyller 23 år eller därefter. b) Frivillig befordrings- eller repetitionskurs eller med sådan kurs jämställd annan kurs eller övning, vilken erfordras för vinnande eller bibehållande av viss tjänstegrad såsom värnpliktigt befäl. c) Tjänstgöring, vilken åligger anställningshavare i reserven, beställningshavare å reservstat eller övergångsstat samt officer i väg- och vattenbyggnadskåren. Kaptens-, fanjunkar- eller flaggunderofficerskurs för anställningshavare i reserven. d) Hemvärnsövning, hemvärns- eller driftvärnskurs eller sammanträde med hemvärnets eller driftvärnets representationseller verkställande organ. e) Tjänstgöring såsom eller utbildning till lotta. 4. Arbete av synnerlig vikt för folkförsörjningen eller av därmed jämförligt allmänt intresse. 5. Iakttagelser, studier eller arbete av betydelse för polisväsendet eller för tjänstemannens kompetens för viss uppgift eller befattning inom polisväsendet.

6. Sjukdom m. m. a) Sjukdom eller förlust av arbetsförmågan, föranledd av i tjänsten inträffad händelse, som enligt allmän lag är att hänföra till olycksfall i arbete, eller av

Löneförmån

Grupp 3: Lön med B-avdrag. Grupp 3: Lön med A-avdrag.

Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämimelser. Grupp 3: Lön med B-avdrag. Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 32 dagar av ett och samma kalenderår. Grupp 3: Lön med B-avdrag.

Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 14 dagar av ett och samma kalenderår. Grupp 1—3: Enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. Grupp 3: Oavkortad lön därest vederbörande kommunala myndighet så medgiver med hänsyn till att iakttagelserna, studierna eller arbetet prövas vara av ett påtagligt intresse för polisverksamheten. I andra fall lön med B-avdrag sammanlagt högst 120 dagar under loppet av fem på varandra följande kalenderår, dock högst 120 dagar av den tid, under vilken tjänstemannen innehar tjänst inom lönegrad med ett och samma ordningsnummer. Grupp 2: Oavkortad lön under högst 180 dagars ledighet av en och samma tjänstledighetsorsak. Lön med B-avdrag i övrigt, så framt ej ve-

296 T j änstledighetsorsak

Löneförmån

våld eller misshandel, för vilken tjänstemannen blivit utsatt på grund av tjänsten. I tjänsten ådragen 1) yrkessjukdom, varom förmäles i gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar, 2) smittsam sjukdom, som enligt gällande epidemilag skall anmälas till vederbörande myndighet, eller 3) sjukdom, som enligt gällande epizootilag skall anmälas till vederbörande myndighet. Med tjänsten skall likställas statlig anställning, sådan icke-statlig anställning vid vilken avlöning utgår enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser, samt uppdrag för statens räkning, b) Sjukdom i andra fall än under a) avses efter tvångsvis anordnad läkarundersökning.

c) Svag hälsas vårdande, då behovet av ledighet härför är behörigen styrkt. 7. Havandeskap eller barnsbörd.

8. Tjänstgöringsförbud smittas spridning.

till förekommande

av

9. Flyttning, för vilken ersättning för flyttningskostnad utgår. 10. Uppdrag inom sådan personalsammanslutning, som avser att tillvarataga tjänstemännens intressen i tjänsten eller främja deras yrkesutbildning. 11. Enskild angelägenhet av vikt.

derbörande ko/mmunala myndighet på grund av särskilda förhållanden finner anledning medgiva, att A-avdrag skall tillämpas eller att avdrag icke skall äga rum. Grupp 3: Oavkortad lön.

Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 180 dagar av ett och samma kalenderår eller, vid sjukdom som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i en följd. Grupp 3: Oavkortad lön under högst följande antal dagar av ett och samma kalenderår, nämligen 25 dagar för tjänstemän tillhörande högst 14 lönegraden och 20 dagar för övriga tjänstemän. Oavkortad lön må likväl icke utgå, därest tjänstledigheten åtnjutes å tid, då tjänstemannen på grund av föreskriften i 17 § 2 mom. c) andra stycket icke skulle hava varit berättigad åtnjuta semester. Lön med A-avdrag i övrigt. Grupp 3: Lön med B-avdrag. Grupp 2: Lön med B-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen från förlossningen. Grupp 3: Lön med A-avdrag högst 120 dagar, dock ej för tid efter 120:e dagen från förlossningen. Grupp 2: Oavkortad lön högst 180 dagar. Lön med B-avdrag i övrigt, så framt ej vederbörande kommunala myndighet på grund av särskilda förhållanden finner anledning medgiva, att A-avdrag skall tilllämpas eller att avdrag icke skall äga rum. Grupp 3: Oavkortad lön. Grupp 3: Oavkortad lön högst 3 dagar. Grupp 2 och 3: Lön med B-avdrag högst 15 dagar av ett och samma kalenderår. Grupp 3: Lön med B-avdrag högst 15 dagar av ett och samma kalenderår.

297 Har i tabellen ovan föreskrivits, att vid tjänstledighet viss lön m å åtnjutas ett begränsat antal dagar, skall nämnda antal icke vara större vid partiell än vid hel tjänstledighet. Äro perioder av tjänstledighet allenast åtskilda av en eller flera tjänstefria dagar, skall vid reglementets tillämpning endera ledighetsperioden anses omfatta jämväl den eller de mellanliggande dagarna, i den mån ej vederbörande kommunala myndighet av särskilda skäl annorlunda förordnar. Därest tjänsteman, vilken åtnjuter partiell tjänstledighet med C-avdrag, erhåller semester, skall den partiella tjänstledigheten fortgå jämväl under semestertiden, så framt icke vederbörande myndighet annorlunda beslutar i fall, där den partiella ledigheten skall upphöra efter semestern. Därest tjänsteman, vilken sedan längre tid åtnjuter partiell tjänstledighet med Acller B-avdrag, erhåller semester, äger vederbörande myndighet besluta, att den partiella ledigheten skall fortgå jämväl under semestertiden. II. Arbete inom vederbörande polisdistrikt kan icke beredas innehavare av aspiranttjänst eller extra tjänst: Tjänstemannen skall, om han ej åtnjuter semester eller ferier, vidkännas C-avdrag. III. Avstängning från tjänstgöring m. m.: Är tjänsteman avstängd från tjänstgöring, enär han vägrar underkasta sig ålagd läkarundersökning, förfares med lönen i enlighet med beslut av vederbörande kommunala myndighet. Är tjänsteman avstängd från tjänstgöring av annan anledning än nyss sagts, anhållen av polismyndighet såsom misstänkt för brott eller häktad för brott eller undergår han frihetsstraff, är han skyldig vidkännas C-avdrag, vederbörande kommunala myndighet likväl obetaget att, där så prövas skäligt, låta honom uppbära viss del av lönen. Finnes avstängningen hava varit obefogad, blir den anhållne ej häktad eller blir den anhållne eller häktade frikänd, skall löneavdrag ej tillämpas och innehållen lön utbetalas. IV. Tjänsteman avhåller sig från tjänstgöring utan att hava erhållit ledighet eller kunna styrka giltigt förfall: Tjänstemannen skall vidkännas C-avdrag. 5 kap. Semester, däremot svarande annan ledighet och semesterersättning. 17 §. Semester och däremot svarande annan ledighet. 1 mom. Tjänsteman äger rätt att erhålla semester under det antal dagar för helt år räknat (årssemester), som framgår av följande sammanställning. Till och med Tjänstemän tillhörande

avdragsgrupp 3 : lönegraderna Ca, Ce, Cf eller Cg 1—14

Från och med

det kalenderår, vilket under tjänstemannen fyller 39 år

20 dagar

20 dagar

20 25

30 35

» »

år

» »

298 Semester erhålles å tid, som prövas lämplig med hänsyn till göromålens behöriga gång, under det löpande kalenderåret eller, om detta på grund av tjänstgöringsförhållandena icke kunnat ske eller vederbörande myndighet i annat fall finner skäl därtill lämna medgivande, under tiden 1 januari—31 maj nästpåfoljande år. Utan hinder av vad nu sagts må tjänsteman, stationerad å ort inom riket, där kallortstillägg utgår, av vederbörande myndighet kunna medgivas att erhålla återstående semester under nästpåf oljande år i följd med semester för detta år. Den, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å uppbörd, är pliktig att begagna sig av semester, då sådant föreskrives av vederbörande myndighet. Till vissa icke ordinarie tjänstemän kan utgå semesterersättning enligt bestämmelserna i 18 §. 2 mom. Vid semesterns bestämmande skall iakttagas följande. a) Innehaves i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst under allenast del av kalenderår, beräknas semestern i förhållande till tiden för tjänsteinnehavet. Uppkommer därvid brutet dagantal, sker avrundning till närmaste hela dagantal. Uppgår den beräknade tiden till mindre än en halv dag, föreligger icke rätt till semester. Såsom undantag från vad nu sagts skall gälla, att tjänsteman, som avgår med rätt till ålderspension, äger åtnjuta den semester, som skulle tillkomma honom, om han kvarstode i tjänst till kalenderårets utgång. Äro olika årssemestrar tillämpliga för skilda delar av samma kalenderår, beräknas semestern för varje del för sig, varefter den sammanlagda semestertiden avrundas på nyss angivet sätt. Härvid skall hänsyn ej tagas till anställningstid, för vilken semesterersättning utgått. b) Har den, som tillträder i reglementet avsedd lönegradsplacerad tjänst, under samma kalenderår innehaft anställning hos staten eller icke statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser eller anställning vid det kommunala polisväsendet i annat polisdistrikt, skall, om semestern i denna anställning beräknas för löpande kalenderår, vad under a) stadgas äga motsvarande tillämpning. Har tjänstemannen omedelbart före tjänstetillträdet innehaft sådan i nästföregående stycke omförmäld anställning, i vilken semestern icke beräknas för löpande kalenderår, äger han i den tillträdda tjänsten erhålla i den tidigare anställningen intjänt men ej åtnjuten semester. Av den semester, vartill tjänstemannen eljest är berättigad enligt bestämmelserna i denna paragraf, må han åtnjuta högst det antal semesterdagar, varmed årssemestern i den nya tjänsten befinnes överstiga den vid tjänstetillträdet beräknade summan av intjänt men ej åtnjuten semester och tidigare under kalenderåret åtnjuten semester. Med åtnjuten semester skall jämställas semestertid, för vilken semesterersättning uppburits. c) Tid, varunder tjänsteman vidkännes C-avdrag å lönen av annan anledning än tjänstledighet för offentligt uppdrag, skall, om nämnda förhållande omfattar mer än 15 dagar av ett och samma kalenderår, vid bestämman-

299 det av antalet semesterdagar behandlas som om tjänstemannen icke varit anställd under den överskjutande ledighetstiden. Vid tillämpning härav skall likväl icke tagas hänsyn till sammanlagt högst 90 dagar av kalenderåret, varunder tjänstemannen vidkännes C-avdrag under tjänstledighet för sjukdom eller svag hälsas vårdande eller, vad angår tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1, för havandeskap eller barnsbörd. Har tjänsteman under innehav av anställning hos staten eller av icke statlig anställning med avlöning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser eller anställning vid det kommunala polisväsendet — oavbrutet eller endast med kortare avbrott för tjänstgöring försöksvis — under tiden 1 juli —31 december av annan anledning än tjänstledighet för offentligt uppdrag vidkänts C-avdrag å lönen, åtnjutit tjänstledighet, som avses i 16 § I, punkt 6 b) eller c) eller punkt 11, eller åtnjutit semester, må han ej, med mindre vederbörande kommunala myndighet finner skäl därtill lämna medgivande, därefter erhålla semester förrän han minst 90 dagar tjänstgjort i anställning, som nyss nämnts, eller fullgjort uppdrag för statens räkning. d) Om semester åtnjutits såväl före som efter dag eller dagar, som äro tjänstefria, skall semestern anses hava omfattat jämväl den eller de mellanliggande dagarna. Härifrån skola dock gälla följande undantag. I fall, då långfredagen, påskafton, påskdagen och annandag påsk eller minst två av dessa dagar skolat vara helt tjänstefria, skall semestern anses hava omfattat allenast en av dessa tjänstefria dagar. Då allenast en av nyssn ä m n d a dagar skolat vara helt tjänstefri, skall semestern icke anses hava omfattat densamma. Bestämmelserna i nästföregående stycke skola äga motsvarande tillämpning beträffande dels pingstdagen och annandag pingst, dels midsommarafton och midsommardagen, dels ock julafton, juldagen och annandag jul. Om mellanliggande dagar skolat vara helt tjänstefria till följd av att anställningen avser avkortad tjänstgöring eller till följd av nedsättning av tjänstgöringstiden, skall semestern icke anses hava omfattat flera av dessa dagar än som motsvarar antalet av de i semestern ingående dagar, varunder tjänstgöring skulle hava fullgjorts, om semester icke åtnjutits.

18 §. Semesterersättning. Därest aspirant eller extra tjänsteman avgår ur polisdistrikts tjänst eller avlider, innan han åtnjutit den semester, vartill han vid avgången eller dödsfallet var berättigad enligt bestämmelserna i 17 §, äger tjänstemannen eller, om han avlidit, hans dödsbo erhålla semesterersättning. Semesterersättningen skall motsvara den lön, som tjänstemannen skulle hava erhållit under förlängd anställning det antal dagar, som den återstående semestern omfattar.

300 6 kap. Vikariatsersättning och gottgörelse för övertidstjänstgöring. 19 §. Vikariatsersättning. 1 mom. Då på grund av förordnande tjänsteman uppehåller högre ordinarie, extra ordinarie eller extra tjänst eller bestrider göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad, äger han, där ej fråga är om vikariatslöneförordnande, åtnjuta vikariatsersättning. Härvid skall iakttagas, att innehavare av sådan extra tjänst, som enligt vederbörande myndighets beprövande motsvarar ordinarie eller extra ordinarie tjänst men är placerad i lönegrad med lägre ordningsnummer än denna, behandlas som om han i stället innehade en motsvarande ordinarie eller extra ordinarie tjänst. 2 mom. Vikariatsersättningen skall vid förordnande att uppehålla tjänst i viss lönegrad utgå med samma belopp, som skulle hava utgått, därest statens allmänna avlöningsreglemente ägt tillämpning å såväl vikariens egen tjänst som den uppehållna tjänsten. Vad sålunda föreskrivits skall äga motsvarande tillämpning vid förordnande att bestrida göromål, som eljest ankomma på tjänstemän i viss högre lönegrad. 20 §. Gottgörelse för övertidstjänstgöring. Tjänsteman i lönegrad 17 eller lägre lönegrad, som icke utövar mera självständigt befäl och som har att utföra arbete av sådan art, att behovet eller varaktigheten av förekommande övertidsarbete kan kontrolleras, äger uppbära ersättning för arbete utöver fastställd arbetstid, under förutsättning att tjänstgöringen beordrats av överordnad och att motsvarande ledighet icke kunnat beredas tjänstemannen inom sex månader efter den kalendermånad, under vilken övertidstjänstgöringen fullgjorts. Sådan ersättning utgår med 1/2100 av årslönen i den löneklass, tjänstemannen tillhör, för varje hel timmes övertid för dygn. Övertidsersättning utgår ej till den som uppbär ersättning för uppehållande jämte egen av annan befattning.

7 kap. Särskilda ersättningar. Kallortstillägg. 21 §. Särskilda

ersättningar.

Vid resa, som tjänsteman gör i anledning av sin tjänst vid polisväsendet, samt under tjänstgöring inom annat polisdistrikt äger tjänsteman uppbära ersättning enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t i överensstämmelse med av riksdagen fastställda grunder.

301 22 §.

Kallortstillägg. Till tjänsteman, stationerad å sådan ort inom rikets nordliga delar, där vistelsen på grund av klimatiska förhållanden och levnadsbetingelserna i övrigt kan anses medföra avsevärda olägenheter i fysiologiskt hänseende, utgår, i den mån ej annat följer av vad nedan stadgas, kallortstillägg med följande för olika kallortsklasser bestämda belopp för år räknat, nämligen för kallortsklasss » > » » » » » » >

96 kronor 156 » 240 360 540 » 720 >

I II III IV V VI

För tjänsteman, som är anställd för avkortad tjänstgöring, skall tillämpas ett i förhållande till avkortningen minskat kallortstillägg. Kallortstillägg skall avstås för tid, då tjänstemannen vidkännes C-avdrag å lönen. Beträffande de orter, å vilka kallortstillägg skall utgå, och dessa orters fördelning å olika kallortsklasser skall för i detta reglemente avsedda tjänstemän gälla detsamma som för tjänstemän, underkastade statens allmänna avlöningsreglemente. 8 kap. Tjänstebostad. 23 §.

1 mom. Innehavare av tjänstebostad skall för denna månadsvis i efterskott erlägga ersättning genom avdrag å avlöningen eller genom kontant inbetalning, i den mån utgående avlöningsbelopp ej förslår till avdraget (hyresavdrag). Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det pris, som å orten i allmänhet gäller för lägenhet, vilken beträffande storlek och bekvämlighet samt beskaffenhet i övrigt kan anses likvärdig med tjänstebostaden. Är tjänstebostaden belägen å ort, där hyresmarknad, som kan tjäna till ledning vid ersättningens bestämmande, saknas, må i stället skälig hänsyn tagas till det hyrestal, som för orten beräknats i samband med dyrortsgrupperingen. Vid ersättningens bestämmande skola jämväl beaktas bostadens belägenhet och dess karaktär av tjänstebostad. I ersättningen skall i förekommande fall inbegripas gottgörelse för centraluppvärmning eller för tillhandahållande av möbler, så ock för ladugård, planteringsland eller dylikt, som följer med bostaden. Kan överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mellan vederbörande kommunala myndighet och tjänstemannen, skall frågan hänskjutas till länsstyrelsen, över länsstyrelses beslut i dylikt ärende, som hänskjutits till dess avgörande, må klagan icke föras. Intill dess ersättningen bli-

302 vit bestämd, skall densamma utgå med det av myndigheten fordrade beloppet, med rätt för bostadsinnehavaren att, därest beloppet av länsstyrelsen nedsättes, återbekomma vad han erlagt för mycket. Jämkning av fastställd ersättning för tjänstebostad må icke påkallas, förrän minst ett år förflutit från det ersättningen senast fastställdes. 2 mom. Det åligger innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo att i den omfattning, som kan finnas lämplig, mot skälig gottgörelse upplåta utrymme i tjänstebostaden för tjänstemannens vikarie eller efterträdare. Utöver vad nu sagts får tjänstebostad icke utan vederbörande kommunala myndighets medgivande helt eller delvis uthyras av tjänstebostadsinnehavaren. 3 mom. Innehavare av tjänstebostad eller, om han avlidit, hans dödsbo skall, såvida annat icke avtalats, avträda tjänstebostaden å fardag, som infaller näst efter tre månader från det uppsägning skett eller dödsfallet timat. Avflyttning skall dock, om icke annorlunda överenskommes, ske, a) därest bostadsinnehavaren befordras eller i annan ordning förflyttas, inom skälig tid därefter, om ny tjänstebostad anvisats honom, men eljest å den fardag, som inträffar näst efter tre månader från det han erhöll kännedom om beslutet rörande befordringen eller förflyttningen, b) därest bostadsinnehavaren avgår ur tjänst med pension, å närmaste fardag efter avgången samt c) därest han av annan anledning avgår ur tjänst eller entledigas, vid den löpande månadens utgång. 4 mom. I fråga om tjänstebostads begagnande samt vård och underhåll skola de särskilda föreskrifter gälla, som härutinnan meddelas av vederbörande kommunala myndighet. 9 kap. Begravningshjälp. 24 §. 1 mom. Avlider tjänsteman, vilken tillhör någon av de i 15 § 3 mom. angivna grupperna 2 och 3, skall till hans dödsbo såsom begravningshjälp utbetalas ett belopp av 500 kronor. Efterlämnar tjänstemannen anhöriga, vilka äro berättigade till familjepension, som utgår på grund av tjänsten, skall dock, där tjänstemannens månadslön överstiger familjepensionen för månad, begravningshjälpen förhöjas med ett belopp motsvarande skillnaden. För beräkning av sagda förhöjning skola läggas till grund förhållandena under den månad, då dödsfallet inträffat. 1 första stycket avsett belopp skall i förekommande fall minskas med begravningshjälp, vartill dödsboet är berättigat enligt olycksfallsförsäkringslagen. 2 mom. Avlider tjänsteman under tjänstgöring å a n n a n ort än stationeringsorten, må, i förekommande fall, utöver begravningshjälp, ersättning utgå för kostnaderna för transport av den avlidne till stationeringsorten eller till annan ort.

303 10 kap. Beräkning och utbetalning av kontanta löneförmåner. 25 §. 1 mom. I den mån ej annat följer av vad i 2 mom. sägs, skall beräkning och utbetalning varje kalendermånad för sig ske av det belopp, som tillkommer tjänsteman på grund av de i reglementet innefattade eller med stöd av detsamma meddelade bestämmelserna om lön, löneavdrag, vikariatsersättning och kallortstillägg. Utbetalningen av för viss kalendermånad beräknat belopp, till den del detsamma icke skall innehållas enligt särskilda föreskrifter, sker tidigast den tjugufemte dagen och senast den sista helgfria dagen i månaden. Om beloppet tillställes tjänstemannen genom postverket eller genom insättning i bank, skall det av vederbörande myndighet utanordnas i så god tid, att det k a n beräknas vara för tjänstemannen tillgängligt senast den sista helgfria dagen i månaden. Då tjänstemans anställning i ett polisdistrikt upphör vid annan tidpunkt än kalendermånads utgång, skall, oavsett vad i nästföregående stycke sagts, utbetalningen ske i samband med anställningens upphörande. 2 mom. Efter vederbörande kommunala myndighets beslut må i 1 mom. avsedd utbetalning grundas på preliminär beräkning, vid vilken hänsyn icke tages till tjänstgöringsförhållandena under den löpande kalendermånaden eller hänsyn allenast tages till tjänstgöringsförhållandena intill viss dag i månaden. Om efter dylik beräkning utbetalat belopp understiger eller överstiger det, som skolat utgå vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. här ovan, skall skillnaden vid nästfoljande utbetalningstillfälle i förstnämnda fall utbetalas till tjänstemannen och i sistnämnda fall avdragas från det belopp, som då eljest skolat utbetalas. I den mån utbetalat belopp, som grundar sig på preliminär beräkning, överstiger det, som skolat utgå vid tilllämpning av bestämmelserna i 1 mom., och skillnadsbeloppet icke kan avdragas i nyss angiven ordning, skall tjänstemannen vara skyldig att återbetala detsamma inom tid och i den ordning, som vederbörande myndighet bestämmer.

11 kap. Tjänstemans skyldighet att underkasta sig ändring i avlöningsbestämmelserna. 26 §.

1 mom. Tjänsteman är pliktig underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest ändrade bestämmelser rörande de förmåner och ersättningar m. m., om vilka förmäles i nedan angivna delar av reglementet: 14—15 §§ angående placering och uppflyttning i löneklass, 16 § I, punkt 3 angående tjänstledighet för militärtjänstgöring, då krigsavlöningsreglementet icke är å tjänstemannen tillämpligt,

304 16 § I, punkt 6 angående tjänstledighet för sjukdom m. m., i den mån ändrade bestämmelser påkallas av genomförandet av allmän sjukförsäkring, 17 och 18 §§, såvitt angår tid då krigsavlöningsreglementet är å tjänstemannen tillämpligt, 20 § angående gottgörelse för övertidstjänstgöring samt 23 § angående tjänstebostad. 2 mom. Tjänsteman är vidare skyldig underkasta sig minskning i eller upphörande av extra inkomster, vilka kunna medfölja tjänsten eller utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Anmärkningar till utkastet till normallönereglemente. Normallönereglementet är i huvudsak utformat i överensstämmelse med statens allmänna avlöningsreglemente (1948 års edition) och senare statliga reglementen. Med hänsyn till bland annat reglementets uppgift att tjäna kommunerna till ledning vid fastställande av skälig lön för polispersonalen har emellertid genomgående den avvikelsen vidtagits, att beslut, som enligt de statliga reglementena skola fattas av Kungl. Maj :t i de enskilda fallen, här föreskrivits skola fattas av vederbörande kommunala myndighet. Vidare ha de mycket specificerade löneklassplaceringsreglerna i de statliga reglementena här ersatts med de enklare bestämmelser, som finnas i de nuvarande normalreglementena för städernas ordinarie befattningshavare och för landskommunernas polispersonal. Dessa bestämmelser äro i huvudsak överensstämmande med de tidigare statliga föreskrifterna i civila avlöningsreglementet av år 1939 och efter mönster av detta upprättade avlöningsreglementen. I normallönereglementet ha också intagits bestämmelser om övertidsersättning, som i huvudsak överensstämma med nuvarande bestämmelser för städernas polispersonal. Bestämmelser om tjänstedräkt och tjänstetecken saknas i normallönereglementet. Avvikelserna från gällande statliga reglementen överensstämma med vad polisutredningen i dessa frågor anfört i betänkandet. Slutligen må påpekas, att inga bestämmelser om »Sjukvård» (verksoch tjänsteläkare, läkarvård, läkarintyg, sjukhusvård, läkemedel o. dyl.) intagits i normallönereglementet. Dylika förmåner tillkomma för närvarande i regel ej kommunernas befattningshavare. Det har befunnits mest lämpligt, att dessa förmåner — som ej äro löneförmåner i samma mening som t. ex. lön under sjukdom — ej garanteras polispersonalen genom det av statsmakterna utfärdade normallönereglementet utan att polispersonalen i fråga om möjligheterna att ernå dessa förmåner jämställes med övrig kommunalanställd personal.

Statens offentliga utredningar Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen, i

Allmän lagstiftning. Rättskipning. Fångvård. Förslag till naturskyddslag m. m. [5]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning: Principer för dyrortsgrupperingen. [7]

Industri.

Kommunalförvaltning.

Statens och kommunernas

finansväsen.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställniing vid statens järnvägar. [3]

Politi. B e t ä n k a n d e angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

fläl.so- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd å t svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4]

Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

KUNGL. BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT & SÖNER 502106