Rekrytering och utbildning av polispersonal betänkande

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

A STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 5 2 : 3 0 INRIKESDEPARTEMENTET

REKRYTERING OCH UTRILDNING AV POLISPERSONAL RETÄNKANDE AVGIVET AV 1 9 4 8 ÅRS P O L I S U T R I L D N I N G S K O M M I T T É

STOCKHOLM 19 52

Statens offentliga utredningar 1952 Kronologisk

1. 1949 å r s u p p b ö r d s s a k k u n n i g a . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa ä n d r i n g a r i u p p b ö r d s f ö r f a r a n d e t . Hseggström. 457 s. Fi. 2. F ö r s l a g till lag om b a n k r ö r e l s e m . m. Gummesson. 212 s. Fi. 3. L ö n e p l a n eller k o l l e k t i v a v t a l . K i h l s t r ö m . 99 s. C. 4. N o r d i s k passfrihet. B e t ä n k a n d e n r 1. Beckman. 38 s. U. 5. Det yngsta f å n g v å r d s k l i e n t e l e t . Av T. E r i k s s o n . K i h l s t r ö m . 19 s. Ju. G. B e t ä n k a n d e m e d förslag till a l l m ä n t resereglem e n t e m . m . Haeggström. 173 s. C. 7. A l l m ä n f o l k o m r ö s t n i n g . 1950 å r s folkomröstn i n g s - och v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 2. K i h l s t r ö m . 96 s. ju. 8. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i Schweiz. Av E. H a stad. Bilaga 1 till 1950 å r s f o l k o m r ö s t n i n g s - och v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 2. K i h l s t r ö m . 216 s. Ju. 9. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t i F ö r e n t a s t a t e r n a . Av E. G. ö h l i n . Bilaga 2 till 1950 å r s f o l k o m r ö s t n i n g s - och v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 2. K i h l s t r ö m . 159 s. Ju. 10. S j ö m ä n n e n s s j u k f ö r s ä k r i n g . Appelberg, Uppsala. 152 s. H. 11. Y t t r a n d e n m. m . över 1950 å r s l å n g t i d s u t r e d nings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. Beckman. 66 s. Fi. 12. 1944 å r s n y k t e r h e t s k o m m i t t é . 3. U n d e r v i s n i n g , f o l k u p p l y s n i n g och f o r s k n i n g p å alkoholfrågans o m r å d e . Victor Pettersson. 95 s. Fi.

förteckning

15. Barrskogstillgångarna och s k o g s i n d u s t r i e n s r å v a r u f ö r s ö r j n i n g . Beckman. 135 s. H. 16—17. T u l l - och v a l u t a l ä t t n a d e r i r e s a n d e t r a f i k e n m e l l a n de n o r d i s k a l ä n d e r n a . B e t ä n k a n d e n r 2 och 3. Gernandt. 31 r e s p . 15 s. U. 18. F o l k o m r ö s t n i n g s i n s t i t u t e t u t a n f ö r Schweiz och F ö r e n t a s t a t e r n a . Bilaga 3 till 1950 å r s folkomr ö s t n i n g s - och v a l s ä t t s u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e . 2. K i h l s t r ö m . 88 s. Ju. 19. Semester åt h u s m ö d r a r , l a n t b r u k a r e m . fl. Gern a n d t . 53 s. S. 20. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande m e d förslag till b e r ä k n a n d e av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m. m . Katalog och T i d s k r i f t s t r y c k . 163 s. K. 21. Bäjongplan för fångvården. Gernandt. 67 s. Ju. 22. B e t ä n k a n d e angående h ä l s o - och s j u k v å r d e n vid k r i g och a n d r a utomordentliga f ö r h å l l a n d e n . Gummesson. 219 s. I. 23. Bokutredningen. Kihlström. 310 s. E. 24. B e t ä n k a n d e m e d förslag till a l l m ä n förfogandelag och a l l m ä n ransoneringslag. Katalog och Tidskriftstryck. 276 s. H. 25. Zonexpropriationsutredningen. B e t ä n k a n d e m e d förslag till vissa ä n d r i n g a r i byggnadslagstiftningen. Sydsvenska Dagbladet, Malmö. 186 s. Ju. 28. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l ser r ö r a n d e vägföreningar m. m . Appelberg, U p p s a l a . 159 s. K. 27. B e t ä n k a n d e m e d förslag till f ö r b ä t t r a d e k o m m u n i k a t i o n e r i Härjedalen och n o r d v ä s t r a H ä l singland. Beckman. 542 s. K.

13. B e t ä n k a n d e angående vissa fiskerättsliga förh å l l a n d e n i n o m l a p p m a r k e r n a s a m t tillgodogör a n d e t a v fisket i k r o n o v a t t n e n d ä r s t ä d e s och i J ä m t l a n d s l ä n m . m . Marcus. 246 s., 1 k a r t a . Jo.

28. Lagberedningens förslag till ny lagstiftning om t o m t r ä t t m . m. Katalog och T i d s k r i f t s t r y c k . 115 s. Ju. 29. Vidgat t i l l t r ä d e till högre studier. Av F . Schmidt. Gernandt. 237 s. E.

14. F ö r s l a g till k o m m u n a l l a g m. m. K o m m u n a l l a g s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 3. K i h l s t r ö m . 447 s. I.

30. Rekrytering och u t b i l d n i n g Gummesson. 310 s. I.

av

polispersonal.

A n m . Om s ä r s k i l d t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra begynnels e b o k s t ä v e r n a till det d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t .

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R INRIKESDEPARTEMENTET

1952:30

REKRYTERING OCH UTBILDNING AV POLISPERSONAL B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV 1948 ÅRS

POLISUTBILDNINGSKOMMITTÉ

STOCKHOLM 1952 GUM M E S S O N S

BOKTRYCKERI

,.v*""'c

W"

Innehåll

Skrivelse till departementschefen

. . . . . . .

.

.

. . . . . .

.

I.

Utredningsuppdraget

II.

Historik r ö r a n d e polisutbildningen . . .

III.

Gällande o r d n i n g för rekrytering och utbildning av polispersonal .

.

22 IV.

1939 års polisutrednings förslag angående polispersonalens rekrytering och utbildning samt yttranden häröver

33 P r i n c i p e r n a för en reform av polispersonalens rekrytering grundläggande utbildning Fråga om polisväsendets differentiering Rekryteringens organisation Villkor för antagning till polisaspirant System för grundläggande utbildning . . . . . . . . . .

.

46 46 48 51 61

Förslag till ordning för polispersonalens rekrytering och grundläggande utbildning Rekrytering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . F ö r b e r e d a n d e studier och övningar . . . . . . . . . . . . Lägre polisaspirantkurs Utbildningstjänstgöring Högre polisaspirantkurs . . . . . . . . . . . . . . . . Placering för tjänstgöring efter avslutad grundläggande utbildning

74 74 78 80 89 90 115

VII.

Förslag r ö r a n d e vissa fortbildningskurser vid polisskola .

119 VIII.

P r i n c i p e r n a för en reform av den högre polisutbildningen . . . . 121 Inrättande av en polishögskola . . . . . . . . . . . . . . .. 121 Fråga om differentiering av undervisningen . . . 123 Huvudkurs, fortsättningskurs och specialkurser 127 Kommissarieutbildning . . . . . . . . . . .129 Utbildning av polischefsaspiranter 131

V.

VI.

IX.

. . . , . , . , . . . . . . . . ' . .

. . . .

.

.

.

.

v .

.

. 1 3

och

.

.

Förslag till ordning för den högre polisutbildningen Huvudkurs . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Fortsättningskurs . . . . . . . . . .

.

136 136 148

Specialkurser Kommissariekurs Grundkurs för landsfiskalsaspiranter Kurs för polischefsaspiranter

152 156 161 163

X.

Betygsättning

169 XI.

Beredande av möjlighet i vissa fall till ernående av polischefsbefattning

176 XII.

Polisskoleväsendets organisation Utbildningsanstalter Polisskoleväsendets ledning

182 182 192

Personalfrågor

195 XIII.

Uttagning av elever till polisskoleväsendets olika kurser

214 XIV.

Polisskoleelevernas ekonomiska villkor under utbildningstiden .

XV.

Kostnadsberäkningar

248 XVI.

Sammanfattning av kommitténs förslag

.

.

226 Bilagor A. Förslag till instruktion för polisskoleväsendets rekryteringsnämnder . B.

.

Förslag till stadga för polisskoleväsendet i riket

261 C. Förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § och 11 § 1 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket (nr 170) D.

E.

F.

274 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 15, 20 och 23 §§ polisreglementet den 4 juni 1948 (nr 332)

275 Förslag till formulär för läkarintyg för antagning såsom polisaspirant och första anställning vid polisväsendet

277 Förslag till vägledande föreskrifter för undersökningsläkare . . . .

279 G. Tablå över föregående utbildning för elever i konstapelsklassen statens polisskola

vid 281

H.

Tablå över polispersonalens utbildning vid polisskola

282 I.

Uppgifter å rekryteringsbehovet beträffande personal i konstapelsgrad

283 J.

Uppgifter å behovet av elevplatser för utbildning på stadium motsvarande nuvarande överkonstapelsklassen

K.

Uppgifter å behovet av elevplatser för kommissarieutbildning . . . .

285 L.

Uppgifter å behovet av elevplatser för utbildning av polischefsaspiranter

286 M. Tablå över skoldistrikt för konstapelsutbildningen m. m

287 N.

Tablå över förläggning i tiden av polisskoleväsendets olika kurser . . .

0.

Exkurs rörande rekrytering och utbildning av polispersonal i våra nordiska grannländer samt i England

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Inrikesdepartementet

Den 9 oktober 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag beträffande antagning och utbildning av polispersonal. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, överläraren B. F. Elmgren, landsfogden H. A. Enhörning, ledamoten av riksdagens andra kammare, numera ombudsmannen K. F. F. Kuling, ombudsmannen N. M. A. Lindell och numera rektorn N. G. Norman. Åt Elmgren uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Såsom sekreterare åt de sakkunniga förordnade departementschefen läraren vid statens polisskola j u r . kand. G. E. Liljedahl. Vi ha antagit benämningen 194-8 års polisutbildningskommitté. Den 1 december 1949 tillkallade departementschefen följande personer att såsom experter biträda kommittén, nämligen dels rektor för statens polisskola, polisintendenten E. G. G. W. Biörklund, dels ock för att deltaga i en konferens under en sammanträdesdag polismästarna A. K. E. Ros i Stockholm, E. Fontell i Göteborg, N. G. A. Läning i Malmö, A. F. W. Dahlberg i Gävle och H. J. K. Eriksson i Uppsala ävensom landsfogden H. A. Höfde i Nyköping samt landsfiskalerna S. R. Wadenius i Tumba, A. B. F. Wassberg i Karlskoga och L. B. Waesterberg i Nacka. I den åsyftade konferensen, som anordnades av kommittén den 14 mars 1950, deltogo samtliga här namngivna personer utom landsfiskalen Waesterberg. Dessutom deltogo såsom representanter för 1948 års polisutredning statspolisintendenten G. Å. L. Thulin och utredningens två sekreterare, numera häradshövdingen S. Åseskog och biträdande landsfogden J. Lundwall. Övriga deltagare i konferensen voro landsfogdarna C. A. Å. Pontén i Uppsala och E. Strandmark i Umeå samt lärarna vid statens polisskola, numera kriminalkommissarien N. L. Fahlander och polisöverkonstapeln G. V. V. Wahlgren. Den 11 augusti 1950 tillkallade departementschefen nyssnämnda kriminalkommissarien N. L. Fahlander och polisöverkonstapeln G. V. V. Wahlgren att såsom experter biträda kommittén vid utformandet av kursplaner i ämnena kriminalpolistjänst och ordningspolistjänst för de olika kurser, som borde förekomma i ett reformerat polisskoleväsende. 7

För att såsom expert biträda kommittén med uppdragande av riktlinjer beträffande vad som bör fordras av en polisaspirant i fysiskt och psykiskt hänseende har departementschefen den 8 december 1950 tillkallat andre stadsläkaren i Stockholm O. E. Bjurström. Vi ha vid flera tillfällen samrått med 1948 års polisutredning. Rörande formerna för polisaspiranternas värnpliktstjänstgöring m. m. ha vi haft överläggningar med numera generalmajoren N. A. H. Björk såsom representant för arméstaben och 1948 års värnpliktskommitté. Professorn vid handelshögskolan i Stockholm 5. L. Carlson och industripsykologen fil. dr G. Westerlund ha rådfrågats angående undervisning i arbetspsykologi och arbetsledning. Vidare ha vi överlagt med professorn vid Stockholms högskola F. F. Schmidt i dennes egenskap av utredningsman i frågan om vidgat tillträde till högre studier. För utförande av vårt uppdrag ha vi inhämtat upplysningar och utrönt önskemål i olika rekryterings- och utbildningsfrågor genom hänvändelser i första hand till polismästare och landsfogdar. I syfte att få jämförelsematerial från andra yrkesområden ha förfrågningar gjorts hos post- och tullverken, järnvägsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen med flera myndigheter ävensom hos vissa organisationer. Vidare ha överläggningar ägt rum med representanter för byggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och civilförsvarsstyrelsen, med rektorerna för socialinstituten i Stockholm, Göteborg och Lund, med rektor för försvarets läroverk, med ordföranden i Sveriges polistekniska förbund samt med ordföranden i Centralförbundet för nykterhetsundervisning och styrelserepresentant för Sveriges polismäns helnykterhetsförbund. Vid uppgörande av kursplaner har ett stort antal lärare vid statens polisskola rådfrågats. Representanter för elever på olika stadier i statens polisskola h a beretts tillfälle att inför kommittén framlägga synpunkter och önskemål på polisutbildningen. På vårt föranstaltande ha 138 elever i överkonstapelsklassen läsåret 1948/49 skrivit uppsatser över ämnet: Varför jag blev polis och h u r jag nu betraktar detta mitt val av yrke. En sammanfattning av fakta och synpunkter i dessa uppsatser har gjorts i en promemoria, som bifogats kommitténs protokoll. Dylika uppsatser ha även skrivits av elever i konstapelsklassen höstterminen 1948 och vårterminen 1949. I cirkulärskrivelse till samtliga ordförande i Svenska polisförbundets lokalavdelningar har undertecknad Lindeli för besvarande framställt vissa frågor av intresse för polisens rekrytering och utbildning. Med anledning av förfrågningarna ha svar ingått från 80 avdelningsordförande. En sammanställning av svaren har gjorts i en promemoria, som är bilagd kommitténs protokoll. Vi vilja i detta sammanhang omtala, att vissa andra specialutredningar 8

och en del tabellmaterial av besparingsskäl icke befordrats till trycket. Vad sålunda utelämnats kan i stället återfinnas såsom bilagor till kommitténs protokoll. För kommitténs räkning ha följande resor för studier och överläggninga r företagits, nämligen under 1949 av ledamöterna Enhörning, Kyling, Lindell och Norman jämte sekreteraren till Köpenhamn, i vilket sammanhang även Malmö besöktes, samt under 1950 dels av ledamoten Lindell och sekreteraren till Luleå och Sundsvall, dels av ordföranden samt polisintendenten Biörklund och sekreteraren till Göteborg och Oslo, dels ock av ordföranden och sekreteraren till England. Härjämte ha upplysningar införskaffats åt kommittén av ordföranden vid besök i Norrköping och Luleå, av ledamoten Lindell vid besök i Umeå och av sekreteraren vid besök i Uppsala och Gävle. F r å n Finland ha på därom framställd begäran erhållits uppgifter rörande polisens rekrytering och utbildning därstädes. Vidare ha vi genom utrikesdepartementets förmedling fått mottaga visst material i ämnet från en del andra länder. Den 8 mars 1946 tillkallades numera försäkringsdirektören N. G. Valentin att såsom sakkunnig inom socialdepartementet biträda vid handläggning av frågan om polisväsendets framtida organisation. Med anledning av detta uppdrag utarbetade Valentin en den 3 september 1946 avlämnad promemoria angående polispersonalens rekrytering och grundläggande utbildning samt angående vissa frågor beträffande polispersonalens fortsatta utbildning. Denna promemoria har stått till vårt förfogande, och vi ha beaktat dess innehåll. För att tagas under övervägande vid utarbetande av kommitténs förslag har från inrikesdepartementet överlämnats dels den 12 november 1948 handlingar rörande vissa spörsmål i samband med undervisningsplanen vid statens polisskolas polischefskurs ävensom handlingar rörande principerna för uttagning av elever till de högre klasserna vid skolan m. m., dels ock den 31 augusti 1951 ett av kriminalöverkonstapeln T. Sjögren, f. d. kriminalassistenten C.-E. Dahlbom och överkonstapeln B. Rehnström under vistelse såsom polisinstruktörer i Addis Abeba utarbetat förslag till en svensk polishögskola. Med anledning av remisser har kommittén till chefen för inrikesdepartementet avgivit särskilda yttranden den 12 oktober 1949 och den 6 oktober 1950 över styrelsens för statens polisskola underdåniga skrivelser med förslag till anslagsäskanden för budgetåren 1950/51 resp. 1951/52. Den 29 m a r s 1949 avlät kommittén till chefen för inrikesdepartementet en skrivelse med förslag om framtida disposition för statens polisskolas och dess elevers räkning av en för statens bränslekommission uppförd barackbyggnad vid Rålambsvägen i Stockholm. Med denna framställning avsågs särskilt att tillgodose önskemålet att bereda bostäder åt polisskolans 9

elever. Departementschefen meddelade i skrivelse den 19 januari 1950, att, sedan yttranden inhämtats från byggnadsstyrelsen och bränslekommissionen, framställningen icke föranledde någon ytterligare åtgärd från hans sida. Sedan vi nu slutfört det oss anförtrodda uppdraget, få vi härmed till Herr Statsrådet vördsamt överlämna betänkande om rekrytering och utbildning av polispersonal. Stockholm den 1 augusti 1952. Bengt Elmgren Henrik

Enhörning

Malte Lindell

Folke

Kyling

Nils

Norman

I Gunnar

10 Liljedahl

KAPITEL I

Utredningsuppdraget

På grund av Kungl. Maj:ts den 8 oktober 1948 givna bemyndigande tillkallade statsrådet och chefen för Kungl. Inrikesdepartementet de sakkunniga, som u n d e r namn av 1948 års polisutbildningskommitté verkställt förevarande utredning om polispersonalens rekrytering och utbildning. Direktiven för kommitténs arbete framgå av departementschefens anförande till statsrådsprotokollet vid meddelandet av nämnda bemyndigande. Efter att till en början ha redogjort för den nuvarande ordningen för antagning och utbildning av polispersonal anmärkte departementschefen, att denna ordning i olika sammanhang varit föremål för kritik, samt anförde följande: De mest vägande invändningarna ha gällt, att rekryteringen av polispersonalen sker lokalt och att bedömningen av aspirantmaterialet och tillämpningen av gällande kompetensvillkor därför ofta måste bli ojämn samt att den extra anställningen vinnes utan att befattningshavaren dessförinnan undergått vare sig teoretisk eller praktisk utbildning i polistjänst och utan att hans lämplighet som polisman blivit i någon mån prövad. Förslag till ändrade grunder för polispersonalens rekrytering och utbildning har senast framlagts av 1939 års polisutredning samt av vissa av de remissinstanser, som haft att yttra sig över nämnda betänkande. I de direktiv, som utfärdats för de särskilda sakkunniga, vilka tillkallades den 30 juni 1948 för att utreda frågan om polisväsendets organisation, har jag omnämnt, att jag hade för avsikt att till särskild behandling upptaga spörsmålet om polispersonalens antagning och utbildning. Denna fråga bör

nu göras till föremål för förnyad utredning. Vid övervägandet av frågan om polispersonalens rekrytering och utbildning måste polismannens förhållande till det samhälle, vars tjänare han är, utgöra utgångspunkten. Polistjänsten i ett demokratiskt land utgör ett viktigt led i spörsmålet om hur ordning och reda samt trygghet i samhället skall förenas med största möjliga mått av frihet och oberoende för de enskilda individerna. Ett gott och förtroendefullt förhållande mellan allmänhet och polis är en nödvändig förutsättning för att den polisiära verksamheten skall kunna utövas på ett tillfredsställande sätt. Ur denna synpunkt är det av betydelse, att polispersonalens rekrytering sker ur olika yrken och samhällsgrupper. Rekryteringen bör vidare ske på sådant sätt, att garanti så långt möjligt erhålles för att de, som vinna inträde vid polisen, gjort sig kända för medborgarsinne och för solidaritet med de grundläggande principer, som bära upp vårt svenska samhälle. Som allmän regel vid antagningen bör vidare gälla, att det allmänna medborgerliga inflytandet skall få göra sig gällande redan i den första rekryteringsomgången. En tänkbar lösning synes vara att inrätta ett mindre antal rekryteringsområden med särskilda rekryteringsnämnder, sammansatta av representanter för kommunerna, polischeferna och polispersonalen samt statens polisskola. Det bör vara möjligt att på detta sätt ernå på samma gång enhetliga grunder för antagning av polismän och ett ökat medborgerligt inflytande på polispersonalens rekrytering. Vid rekryteringen bör man eftersträva att bland de sökande utvälja dem, som med hänsyn till begåvning och karaktärsläggning kunna anses bäst lämpade för polismannabanan. Den, som antagits till inträde på polisbanan, bör omedelbart erhålla en viss 11

grundläggande utbildning. Ändamålet med denna bör i första hand vara att utveckla och fördjupa aspiranternas kännedom om och solidaritet med vårt demokratiska samhällsskick genom att ge dem en överblick över hur samhället fungerar samt polisens ställning och uppgifter inom detsamma. Huvudämnet bör därför vara medborgarkunskap, och särskild uppmärksamhet bör ägnas åt socialvården. En grundläggande kurs i praktisk psykologi bör ingå i denna första undervisning. Grundläggande utbildning i polistjänst bör självfallet också meddelas. Olika utvägar för den organisatoriska utformningen av denna förberedande poliskurs böra närmare övervägas. Sålunda bör undersökas om denna bör äga rum i form av särskilda kurser vid polisskola eller också anknytas till folkhögskola eller till de socialpolitiska instituten. Synnerligen viktigt är att man redan på denna kurs söker bilda sig en uppfattning om elevernas lämplighet för polisbanan inte endast ur begåvningssynpunkt utan även med hänsynstagande till sinnelag och karaktär. Efter genomgången förberedande kurs böra de godkända eleverna utplaceras för tjänstgöring i vissa polisdistrikt under ledning av särskilt instruktionsbefäl, som närmare kan pröva aspiranternas lämplighet för praktiska polisuppgifter. Därefter bör polisaspiranten genomgå polisskolans konstapelsklass, varefter han skall kunna vinna anställning som extra polisman. Ej blott rekryteringen och den grundläggande utbildningen utan även polispersonalens fortbildning bör göras till föremål för utredning. Härvid bör särskilt beaktas de förändringar, som omläggningen av den första polisutbildningen kan medföra för undervisningen vid och organisationen av polisskolorna. Behovet av särskilda specialkurser, exempelvis i främmande språk och inom olika grenar av kriminaltekniken, bör uppmärksammas liksom möjligheterna att komplettera den teoretiska undervisningen i sociala ämnen med besök vid olika sociala institutioner. Utredningen bör även undersöka förut-

sättningarna för en gemensam utbildning på konstapelslinjen av den manliga och kvinnliga polispersonalen, varigenom den särskilda kursverksamheten för polissystrar skulle bli överflödig. Vidare bör övervägas, huruvida möjligheter till särskild utbildning till de relativt fåtaliga polischefsbefattningar, som ej äro förenade med åklagaruppgifter och därmed jämställda sysslor, bör och kan beredas polismän utan akademiska examina. Vid översynen av polisskolornas organisation bör undersökas, huruvida den f. n. i huvudsak till Stockholm koncentrerade skolverksamheten bör bibehållas eller en decentralisation åtminstone på de första stadierna är påkallad, liksom även lämpligheten av att efter bland annat danskt mönster införa ett system med internatskolor. Elevernas ekonomiska förhållanden under utbildningstiden, bl. a. löneförmånerna under provtjänstgöringen, böra övervägas och förslag utarbetas med syfte att i görligaste mån lätta den ekonomiska börda, som utbildningen nu medför för den enskilde polismannen. Ett nära samråd bör äga rum med de särskilda sakkunniga, som tillsatts för att utreda frågan om polisväsendets organisation, och förslagen rörande polispersonalens rekrytering och utbildning böra anpassas till det förslag, som nämnda sakkunniga komma att framlägga. Vidare bör resultatet av pågående utredningar i andra länder om polisens rekrytering och utbildning liksom där vunna erfarenheter på detta område beaktas. Såsom departementschefen förutsatt i dessa direktiv ha vi i flera hänseenden samrått med de sakkunniga, som tillkallats för att utreda frågan om polisväsendets organisation (1948 års polisutredning). Denna utredning har slutfört sitt arbete med avgivande i april 1951 av betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation (SOU 1951:8).

KAPITEL II

Historik rörande polisutbildningen

För att ett lands polisorganisation skall kunna inrättas för en ändamålsenlig funktion samt bibehållas och stärkas i sin effektivitet, måste särskild uppmärksamhet ägnas frågorna om polispersonalens rekrytering och utbildning. Den strävan att åstadkomma och utveckla en god polisorganisation, som i Sverige gjort sig gällande från början av 1900-talet, har naturligt nog kommit att inriktas även på de viktiga förutsättningar, som en tillfredsställande rekrytering och utbildning utgöra. Särskilt h a utbildningsfrågorna tilldragit sig intresse. Därvidlag ha polismännen själva tagit betydelsefulla initiativ genom sin sammanslutning Svenska polisförbundet. Redan vid förbundets konstituerande möte år 1903 framställdes spörsmålet om inrättande av skolor för polismännens yrkesutbildning såsom en mycket viktig fråga, till vars lösning förbundet borde bidraga. Vid denna tid blev det egentligen endast inom en del större poliskårer sörjt för nyanställda polismäns utbildning. Sålunda anordnades i Stockholm, Göteborg, Malmö och Hälsingborg för de i dessa städers poliskårer nyanställda konstaplarna kurser u n d e r ledning av polisbefälet. I andra städer meddelades undervisning i den mån härför lämpat polisbefäl fanns att tillgå. För övrigt erhöllo naturligtvis de unga polismännen instruktioner allteftersom tjänsten ansågs påkalla sådana. Landsbygdens polismän korarao däremot sällan i tillfälle

att få någon undervisning om polisgöromålen. Under loppet av åren 1904—1909 var polisskolefrågan föremål för åtskilliga överväganden inom Svenska polisförbundet. Efter beslut vid årsmöte 1909 gjorde förbundet i februari följande år en framställning hos Kungl. Maj:t om inrättande av polisskolor. Det sades i skrivelsen, att huvudsakligen två omständigheter kommit att inom polismannakretsar framdriva kravet på polisskolor, nämligen dels behovet av förbättrad yrkesutbildning och dels önskvärdheten av mera objektiva befordringsgrunder. Ingen borde få utöva polisverksamhet, som ej dessförinnan erhållit tillräcklig undervisning i yrket, och ingen borde få befordran till befäl, som ej genom avlagt prov visat sig inneha därtill erforderliga kunskaper. I Sverige saknades på det hela taget varje bestämmelse i dessa avseenden, och utom i de större städerna vore polisutbildningen därför mycket försummad. Förbundet framhöll härjämte, att polisbefälet ofta nog hade så mycket att göra, att tid icke bleve övrig för någon grundligare undervisning. Det kunde icke heller förutsättas, att personer, som visserligen vore lämpliga som polisbefäl, också skulle ha pedagogiskt intresse samt förmåga och vana att undervisa. Med hänsyn härtill syntes det förbundet lämpligast, att polisutbildningen förlades till särskilda polis* skolor, öppna för polismän från hela 13

landet och stående under offentlig kontroll. Vid sin skrivelse hade förbundet fogat ett av dåvarande polismästaren i Uppsala, R. VON SCHULTZ, upprättat och den 30 november 1908 dagtecknat utlåtande och förslag om inrättande av polisskolor. Enligt de här uppdragna riktlinjerna borde vid polisskolorna givas två kurser, den ena av mindre ingående art och avsedd för dem, söm ärnade söka inträde vid poliskår, och den andra av mera omfattande natur för konstaplar, som önskade vidare utbilda sig i yrket och därigenom förskaffa sig merit för befordran till högre grad. Genom författningsbestämmelse borde genomgång av dessa kurser göras till villkor för anställning vid polisväsendet respektive befordran från tjänst i manskapsgrad till högre tjänst. På landet och i mindre städer ävensom undantagsvis i större städer borde dock anställning vid poliskår kunna få ske även utan föregående kurs vid polisskola, försåvitt sålunda kvalificerad sökande icke anmält sig. Polisskolorna borde vara förlagda till rikets större städer, där tillgång funnes till lämpliga lärare och polismännen genom studier av en slörre poliskårs arbete komme i tillfälle till ökad praktisk utbildning. Lämpliga sådana orter, jämväl med hänsyn till deras geografiska läge, vore Stockholm, Göteborg och Malmö. Kurserna föreslogos böra omfatta två eller högst tre månader. Polisförbundets framställning föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Ett år 1909 på Stockholms stadsfullmäktiges uppdrag avgivet kommittéförslag om förändrad organisation av Stockholms polisverk föranledde ledamoten av fullmäktige medicine doktorn B. BUHRE att upprätta ett alternativt för14

slag, vilket även innefattade riktlinjer för inrättande vid stadens poliskår av en polisskola, som skulle kunna så småningom utvecklas till en central utbildningsanstalt för hela riket. Dåvarande polismästaren i huvudstaden, W. TAMM, var kritiskt inställd till doktor Buhres polisskoleprojekt men begärde i statförslaget för år 1910 medel för anordn a n d e av en befälskurs, vars genomgång skulle utgöra ett villkor för att vinna befordran inom poliskåren. Framställningen föranledde emellertid icke någon åtgärd vid detta tillfälle. I oktober 1910 öppnade polismästaren VON SCHULTZ, efter samråd med Svenska polisförbundet, såsom enskilt företag en polisskola i Uppsala. Denna skola angavs i utfärdade ordningsregler ha till syfte att bibringa sina elever teoretisk och praktisk utbildning för polistjänstgöring i stad eller å landsbygden. Undervisning skedde — såsom von Schultz skisserat i sitt ovan refererade utlåtande — i en lägre och en högre kurs, vardera omfattande nio veckor. Såsom inträdesvillkor föreskrevs bl. a. u p p n å d d ålder av 20 år, god hälsa och god frejd samt åtnjuten fullständig folkskoleundervisning eller annan däremot svarande utbildning. Till bestridande av kostnaderna för undervisningen skulle vid inskrivningen viss avgift erläggas. Därjämte fingo eleverna bekosta erforderliga böcker och skrivmateriel. Inackordering under kurstiden ordnades, där elev så önskade, genom föreståndarens försorg. Denna av von Schultz grundade och ledda centrala utbildningsanstalt kom att få stor betydelse för främjandet av den svenska polisens yrkesskicklighet. De riktlinjer, efter vilka undervisningen bedrevs, blevo följda vid polisutbildningen även sedan von Schultz' skola nedlagts, vilket skedde år 1924. På

g r u n d av det allmänna gagn skolan medförde erhöll den statsanslag för sin verksamhet, och vidare beviljades av Svenska polisförbundet ett årligt anslag till skolan. Uppsala stad understödde företaget genom att kostnadsfritt upplåta lokaler. Sedan en av Stockholms stadsfullmäktige år 1915 tillsatt poliskommitté följande år avgivit betänkande med förslag r ö r a n d e polisskola, beslöto fullmäktige år 1917 att inrätta en sådan skola vid Stockholms poliskår i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Skolan var främst avsedd för utbildning av polismän tillhörande huvudstadens poliskår. Andra polismän hade viss möjlighet att få deltaga i undervisningen mot erläggande av särskild elevavgift. Jämväl vid denna skola försiggick undervisningen i en lägre och en högre kurs. Genomgång av den lägre kursen var obligatorisk för att vinna ordinarie anställning vid Stockholms poliskår. Deltagande i undervisningen i den högre kursen var däremot frivilligt. Eleverna från Stockholms poliskår bibehöllos vid sina avlöningsförmåner under kurstiderna. I en år 1922 avgiven utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket (SOU 1922:49), verkställd av dåvarande regeringsrådet S. LINNÉR, konstaterade denne, att utbildningsmöjligheterna för polispersonalen i riket icke vore synnerligen stora. I Stockholm vore visserligen väl sörjt för dylik utbildning, och i vissa andra större städer hade man också sökt att tillgodose utbildningsbehovet. Men på de flesta håll syntes, även om undervisning meddelades, möjligheterna att behörigen sörja för utbildningen vara skäligen begränsade. Enligt utredningsmannens uppfattning borde den behövliga undervisningen meddelas i polisskolor av den typ, som förekom i Stockholm vid dess

poliskår. Under hänvisning till ekonomiska skäl föreslog han en koncentration av polisutbildningen till huvudstaden, där man kunde bygga på den redan förefintliga skolverksamheten. Det vore uppenbart, ansåg utredningsmannen, att skolan borde bliva en statsanstalt. Kostnaderna för densamma borde alltså bestridas av statsverket. Skolans organisation kunde i väsentliga delar ordnas i överensstämmelse med den för Stockholms polisskola genomförda. Utredningsmannen framställde vidare i korthet vissa förslag beträffande kurser och deltagare. I samband med att särskild lagstiftning rörande polisväsendet i riket tillskapades år 1925 blev den kommunala polisskolan i Stockholm föremål för viss omorganisation, och staten kom att ekonomiskt svara, för verksamhetens bedrivande. Skolan fick visserligen bestå såsom en avdelning av Stockholms polisverk, men den skulle i lika mån vara öppen för alla polismän i riket. Emedan Stockholms stad hade att sörja för skolan såsom en anordning för polisväsendet i dess helhet, fick staden samtliga sina kostnader ersatta av statsmedel. Med stöd av polislagen utfärdade Kungl. Maj:t den 18 juni 1925 ett reglemente för skolan, vilken under de nya förutsättningarna inledde sin verksamhet med ingången av år 1926. Skolan stälh des under en styrelse, bestående av polismästaren i Stockholm såsom självskriven ordförande samt två av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter jämte suppleanter för dem. Närmast under styrelsen skulle skolverksamheten ombesörjas av en föreståndare — fjärde polisintendenten i Stockholm. Denne skulle vid sin sida ha en biträdande föreståndare samt biträdas i undervisningen av ett antal timlärare. Liksom sin föregångare omfattade den nya polisskolan en lägre 15

klass för utbildning av polismän i lägsta graden och en högre klass för utbildning av kriminalpolismän och befäl. I 1925 års polisreglemente upptogs bestämmelse om att till ordinarie polisman i polisdistrikt med vissa angivna invånarantal icke finge antagas annan än den, som genomgått lägre klassen i en av staten bekostad polisskola. Inträde i lägre klassen kunde enligt reglementet sökas av envar, som innehade anställning såsom polisman eller uppfyllde vissa stadgade fordringar för att kunna antagas till extra poliskonstapel i städer med ett invånarantal av minst 10.000. Principiellt stod alltså lägre klassen öppen även för andra än dem, som vunnit anställning vid polisväsendet. I praktiken kom emellertid klassen så gott som helt att fyllas av elever, som redan hade tjänstgjort någon tid vid polisväsendet. Inträde i skolans högre klass kunde sökas av envar, som innehade ordinarie polismansbefattning. Såväl den lägre som den högre klassen indelades i parallellavdelningar. Årligen gåvos i vardera klassen två kurser om i regel 20 veckor i lägre och 19 veckor i högre klassen. Undervisningen var kostnadsfri för eleverna, och varje elev erhöll utan kostnad läroböcker, vilka han fick behålla såsom egna. Härefter är att nämna inrättandet av en kommunal polisskola i Göteborg. På framställning av stadsfullmäktige därstädes fastställde Kungl. Maj:t den 14 december 1928 ett reglemente för en sådan skola. Enligt bestämmelserna i reglementet skulle undervisningen vara av minst samma omfattning som den, vilken meddelades i lägre klassen vid polisskolan i Stockholm. I samband med reglementets fastställande medgav Kungl. Maj :t, att den, som med godkänt betyg genomgått polisskolan i Göteborg, finge u t a n ' h i n d e r av ovan omförmälda 16

föreskrift i polisreglementet antagas till ordinarie befattningshavare vid polisväsendet i riket. Sedan år 1936 har för polisskoleverksamheten i Göteborg lämnats ett statsanslag om 7.000 kronor för år u n d e r förutsättning, att vid skolan varje läsår bereddes plats åt minst 40 elever, varav minst 10 från annan ort än Göteborg. Nyssnämnda reglemente för polisskolan i Göteborg har efterföljts av reglementen med årtalen 1932 och 1942, och det sista av dem ersattes i sin tur av det sedermera gällande reglementet, som utfärdades den 10 mars 1950. I skrivelse till Kungl. Maj:t i december 1936 framhöll överståthållarämbetet, att den av staten bekostade polisskolan i Stockholm visat sig vara till synnerligen värdefull hjälp vid polisutbildningen och att de förväntningar, som ställts på densamma, till fullo infriats. Den mer än tioåriga erfarenhet, som förvärvats rörande skolarbetet och därmed sammanhängande förhållanden, hade emellertid givit vid handen, att anledning funnes till jämkning och ändringar i de för skolan fastställda kursplanerna. Sålunda hade trätt i förgrunden frågan om anordnandet av en särskild klass för fortsatt utbildning av det polisbefäl, som visat sig skickat att bekläda de mera ansvarsfyllda befattningarna inom polisväsendet. Genom anordnandet av en sådan klass skulle enligt ämbetets mening möjlighet även kunna vinnas till lösning av frågan om utbildningen av åklagare på landsbygden. Vidare vore en utbyggnad av den vid skolan redan inrättade s. k. högre klassen nödvändig för att polistjänstemännen i erforderlig utsträckning skulle kunna beredas möjlighet att under sakkunnig ledning taga del av nytillkomna lagar och författningar rörande polistjänsten samt av senaste erfaren-

heter och rön inom polisvetenskapen. Det syntes ock böra övervägas, om ej polisskolans karaktär i vissa hänseenden av ett provisorium borde avvecklas och skolan göras helt statlig. Efter denna framställning bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande polisskolans organisatoriska ställning m. m. Av socialministern på grund härav i juni 1937 tillkallade sakkunniga med justitiekanslern O. ALSÉN såsom ordförande avgåvo i januari 1938 betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. (SOU 1938:1). Efter riksdagsbeslut våren 1938 blev skolan omorganiserad i huvudsaklig överensstämmelse med vad de sakkunniga föreslagit och i enlighet med vad departementschefen tillstyrkt (kungl. prop, nr 219/1938). Skolan uppfördes å rikets stat såsom ett särskilt verk under benämningen statens polisskola och kom att sortera direkt under socialdepartementet. Ledningen av skolan skulle emellertid liksom förut anförtros åt en styrelse. Denna skulle enligt en av Kungl. Maj:t den 30 juni 1938 utfärdad skolstadga bestå av högst sex av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter jämte erforderligt antal suppleanter. Under styrelsen skulle undervisningen vid skolan handhavas av en rektor samt av heltidsanställda lärare och timlärare. I stadgan uttalas beträffande skolans ändamål, att den har till uppgift att meddela teoretisk och praktisk polisutbildning, varjämte tillägges, att undervisningen skall avse ej blott att meddela kunskaper och färdigheter utan jämväl att utveckla de karaktärsegenskaper samt den stadga och värdighet i uppförande, som äro nödvändiga för en polisman. Enligt den nya organisationen 2

omfattade skolan tre klasser, nämligen dels en konstapelsklass för utbildning av personal i konstapelsgraden, däri inbegripna landsbygdens fjärdingsman, dels en överkonstapelsklass för utbildning av kriminalpolismän och befäl vid ordningspolisen och dels en kommissarieklass, avsedd för blivande kommissarier. Konstapelsklassens kurs bestämdes att omfatta högst 21 arbetsveckor, medan utbildningen i överkonstapelsklassen skulle pågå under högst 28 arbetsveckor. Undervisning i den nya högre befälsklassen — kommissarieklassen — skulle anordnas de år Kungl. Maj:t bestämde och omfatta för elev, som icke genomgått överkonstapelsklassen, högst 13 veckor samt för elev, som genomgått denna klass, högst 8 veckor. I stadgan meddelades vidare bl. a. detaljerade regler rörande fordringar för inträde i de olika klasserna och om prövning av inträdesansökningar. Vid 1938 års omorganisation av polisskolan förutsattes, att särskilda kurser skulle i mån av behov anordnas vid skolan för utbildning av polischefer samt av kvinnliga poliser. Ifråga om utbildning av polischefer kan det vara av intresse att nämna, att kurser i kriminalpolistjänst för huvudsakligen landsfogdar, landsfiskaler och kriminalpolismän anordnades med statsbidrag åren 1930 och 1931 vid Stockholms högskola. Sedermera ha dylika kurser utan anlitande av statsmedel anordnats ett vart av åren 1932 samt 1934—1937 vid Stockholms högskolas dåvarande kriminaltekniska institut. I ett år 1934 av sakkunniga avgivet betänkande angående omorganisation av landsfogdetjänslerna (SOU 1934:31) föreslogs, att en särskild högre avdelning av den redan befintliga polisskolan skulle inrättas för att tjäna såsom polishögskola vid meddelande av viss polisiär utbildning åt 17

blivande landsfogdar. Vederbörande departementschef ansåg, att inrättandet av en polishögskola för berörda ändamål borde uppskjutas, men tillstyrkte anordnande av en kurs på omkring 16 veckor för aspiranter på högre chefsposter inom åklagar- och polisväsendet. Sedan riksdagen förklarat sig icke ha något att erinra mot departementschefens förslag, blev genom Kungl. Maj:ts beslut en dylik kurs anordnad vid polisskolan i Stockholm under vårterminen 1936. Till denna s. k. landsfogdekurs anknöto de sakkunniga för utredning angående omorganisation av polisskolan och uttalade, att härigenom inletts en ny ordning, som utan tvivel borde i erforderlig mån fullföljas, därest innehavarna av högre chefsposter inom polisväsendet skulle kunna tillfredsställande fylla den uppgift, som tillagts dem. De sakkunniga framlade också förslag till utbildningsplan för en polischefskurs, omfattande omkring 22 veckor. Sådana kurser ha sedermera anordnats efter Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall. Första kursen hölls läsåret 1938/39. I några fall ha kurserna varit förkortade. Sedan ordningen för landsfiskalsaspiranternas utbildning blivit fastställd år 1942 och bestämmelser meddelats om avläggande av distriktsåklagarexamen och bevistande av polischefskurs vid statens polisskola, ha dessa aspiranter kommit att gemensamt med aspiranterna å landsfogdebanan deltaga i polischefskurs. I 1938 års betänkande lämnades även förslag till utbildning vid polisskolan av kvinnliga poliser. I enlighet härmed ha anordnats två s. k. polissysterkurser om 13 veckor. Detta skedde åren 1944 och 1948. Från och med 1949 äro kvinnliga poliser berättigade att efter ansökan vinna inträde i konstapelsklassen vid statens polisskola. Styrelsen har vi18

dare ansett kvinnliga poliser Oförhindrade att söka inträde i överkonstapelsklassen och jämväl uttagit kvinnliga sökande till genomgång av klassen de två senaste läsåren. I mars 1951 utexaminerades tre polissystrar från överkonstapelsklassen, och under läsåret 1951/52 bevistades klassen av fem kvinnliga elever. Efter att från början ha sorterat under socialdepartementet kom statens polisskola år 1947, då inrikesdepartementet inrättades, att lyda under detta departement. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade inrikesministern den 28 november 1947 ledamoten av riksdagens första kammare, överläraren B. F. ELMGREN såsom sakkunnig för att granska polisutbildningen och avgiva förslag till de partiella reformer, vartill granskningen kunde föranleda. I en den 17 juli 1948 dagtecknad promemoria framlade utredningsmannen förslag till vissa förbättringar och förändringar inom gällande kostnadsram av undervisningen vid statens polisskola samt förhållandena för elever och lärare vid undervisningsanstalten. Eftersom de bestämmelser, vilka bildade 1938 års stadga för statens polisskola, redan kommit att undergå ett stort antal ändringar, fann Kungl. Maj:t i december 1948, då ytterligare ändringar skulle ske med anledning av utredningsmannens förslag, lämpligt att utfärda en ny stadga, daterad den 10 december 1948 (SFS n r 802). Den nya stadgan har i sin tur ändrats närmast genom en kungl. kungörelse den 6 maj 1949 (SFS n r 239). De mest framträdande förändringarna i förhållande till 1938 års stadga bestå i utökning av styrelseledamöternas antal till högst sju, minskning av rektors och heltidslärares undervisningsskyldighet, förlängning av kursen i kommissarie-

klassen till högst 15 veckor, ett fast ino r d n a n d e av en polischefsklass i skolorganisationen, beredande av möjlighet för kvinnliga poliser att genomgå konslapelsklassen, införande av vissa nya ämnen i undervisningsplanerna och slop a n d e av andra samt slutligen förenkling av betygsystemet. F r å n och med budgetåret 1950/51 har på framställning av styrelsen för statens polisskola och efter polisutbildningskommitténs tillstyrkan undervisningen i två avdelningar av konstapelsklassen förlagts till Malmö. Detta beror bi. a. på lokalbrist men är också att betrakta såsom ett fullt avsiktligt steg i riktning mot en decentralisering av den lägre polisutbildningen. Ett nytt steg på denna väg har tagits genom förstatligande av polisskolan i Göteborg från och med budgetåret 1951/52. I styrelsens av oss tillstyrkta förslag härom framhölls, att det vore nödvändigt att vid polisskolan i Stockholm bereda utrymme för ökat antal avdelningar i överkonstapelsklassen genom att flytta undervisningen i vissa avdelningar av konstapelsklassen till annan ort. Därvid syntes i första hand polisskolan i Göteborg böra komma ifråga. En stadigvarande utvidgning av denna skola syntes dock inte böra ske utan att skolan samtidigt förstatligades, önskemål om förstatligande hade redan tidigare framställts av polisledningen i Göteborg. Denna stads polisdistrikt vore det enda i riket, som självt finge bära större delen av kostnaderna för utbildningen av sina poliskonstaplar, varför det syntes befogat, att staten övertoge skolan. Vederbörande departementschef tillstyrkte förslaget under uttalande.av att ansvaret för utbildningen av polismän i princip borde åvila staten. I samband med förstatligandet av skolan i Göteborg har undervisningen därstädes

utvidgats från förutvarande två avdelningar i konstapelsklassen till fyra avdelningar för år. Inrättandet av filialskolorna i Malmö och Göteborg har föranlett vissa ändringar i stadgan för statens polisskola. Ändringarna ha skett genom kungl. kungörelse den 11 maj 1951 (SFS nr 373) och giva bl. a. vid handen, att filialskolorna (i kungörelsen kallade "avdelningsskolor" i motsats till "huvudskolan" i Stockholm) närmast skola ledas av särskilda föreståndare samt stå under styrelsens och rektors tillsyn. I samband med utfärdande av nämnda kungörelse förklarades det särskilda reglementet för polisskolan i Göteborg upphävt. Slutligen må h ä r omtalas, att styrelsen för statens polisskola i sin hösten 1951 till Kungl. Maj:t ingivna petitaskrivelse efter samråd med oss föreslagit inrättande av en avdelningsskola i Luleå för konstapelsutbildning. Frågan härom har emellertid av departementschefen förklarats böra upptagas först i samband med de förslag, som kunna väntas från kommittén. Stadgan för statens polisskola har senast ändrats genom kungl. kungörelse den 30 juni 1952 (SFS n r 504). Denna ändring avser allenast begynnelsedatum för de årliga kurserna i överkonstapelsklassen. Den här lämnade beskrivningen av polisutbildningens utveckling torde böra kompletteras bl. a. med uppgifter om elevantalets förändringar. Eftersom det gällt att söka tillgodose ett ständigt växande utbildningsbehov, har elevantalet kommit att ökas högst betydligt, ehuru dock icke så mycket att behovet täckts. Naturligt är, att utbildningsbehovet vuxit i och med att polisväsendets befattningshavare ökats i antal. År 1910, då landets första polisskola inrättades i Uppsala, torde polisstyrkan i riket (utom polischefer) ha uppgått till omkring 19

•

5.7.00 man. Denna siffra erhålles vid sammanställning och jämförelse av uppgifter i den av S. LINNÉR verkställda utredningen om polisväsendets organisation (SOU 1922:49). Av det uppgivna antalet polismän kommo inemot 3.000 på städerna och återstoden på landsbygden. Det måste emellertid framhållas, att av de för landsbygden redovisade fjärdingsmannen — drygt 2.700 — allenast 325 hade full sysselsättning av sin befattning. År 1920 uppgick polisstyrkan i städerna till cirka 3.400 man, medan för landsbygden redovisades samma antal som förut. Den totala numerären uppgick sålunda till närmare 6.200 man. Vid det av 1939 års polisutredning avgivna betänkandet Del I (SOU 1944:53) finnas fogade vissa tabellbilagor, av vilka kan inhämtas, att vid ingången av år 1942 rikets hela polisstyrka utgjorde omkring 7.100 man, varav cirka 2.500 voro befattningshavare på landsbygden, samtliga heltidsanställda. Upplysning vinnes även därom, att av n ä m n d a totalstyrka voro 700 befäl. Enligt vad som kan utläsas av de tabellbilagor, som finnas i 1948 års polisutrednings betänkande (SOU 1951:8), uppgick den totala numerären vid ingången av 1949 till drygt 7.700 man, varav cirka 2.200 voro befattningshavare på landsbygden. Såsom befäl har upptagits ett antal av 950. För polisutbildningskommitténs syften ha vi infordrat uppgifter, som bl. a. utvisa styrkeförhållandena den 1 juli 1950. Av bilaga H (sid. 282) utläses sålunda, att den totala numerären vid denna tid var 8.300 man. Fördelningen på städer och landsbygd framgår icke, men däremot ger tabellen vid handen, att av totalnumerären utgjorde 1.040 befäl. . Utbildningsbehovets tillväxt kan endast delvis förklaras genom hänvisning till den efter hand stegrade numerären

hos rikets poliskårer. Behovsökningen beror huvudsakligen på de alltmer skärpta krav, som ställts på polismännen i deras yrkesutövning. Det h a r kommit att stå klart, att de uppgifter, som kunna möta en poliskonstapel eller fjärdingsman i tjänsten, ofta äro av den art, att det för deras bemästrande fordras en ingående yrkesutbildning. Därför har också i 1948 års polisreglemente upptagits en för hela riket gällande regel, att genomgång av konstapelklassen i statens polisskola (eller polisskolan i Göteborg) är en förutsättning för erhållande av befattning såsom ordinarie konstapel eller ordinarie fjärdingsman. Likaså ha kraven på polisbefälet skärpts, och detta förhållande har föranlett en stark utvidgning jämväl av den högre polisutbildningen. Om vi beakta tiden från det att staten övertog det ekonomiska ansvaret för polisskolan i Stockholm, vilket som redan nämnts skedde vid årsskiftet 1925 /26, så kan meddelas, att elevantalet i lägre klassen under 1926 uppgick till 112 och i den högre till 60. Under 1937, d. v. s. kalenderåret närmast före skolans omorganisation, bevistades lägre klassen av 198 och högre klassen av 80 elever. Statens polisskola mottog u n d e r sitt första läsår — 1938/39 — 252 elever i konstapelsklassen och 98 i överkonstapelsklassen. Läsåret 1945/46 hade konstapelsklassen 377 och överkonstapelsklassen 116 elever. Motsvarande siffror för läsåret 1951/52 voro 437 resp. 259. I den genom 1938 års stadga för statens polisskola nyinrättade kommissarieklassen har undervisning förekommit under läsåren 1940/41 t. o. m. 1943/44 samt därefter en gång varje läsår alltifrån 1946/47. Elevantalet h a r varierat mellan 21 och 28. Polischefskurser ha anordnats under läsåret 1938/39 samt därefter u n d e r varje läsår alltifrån 1941/42. I

dessa kurser ha undervisats minst 19 och högst 29 elever. De vid två tillfällen, nämligen under 1944 och 1948 ano r d n a d e polissysterkurserna ha räknat 21 resp. 16 elever. Antalet sökande till de olika kurserna vid undervisningsanstalten i Stockholm har alltid överstigit antalet tillgängliga elevplatser. Därvidlag har en markant disproportion inträtt särskilt med avseende å överkonstapelsklassen. Sålunda ha under ett flertal år vid uttagningarna till denna klass varje gång måst avvisas cirka 250 sökande. Den starka konkurrensen h a r föranlett, att endast mycket välmeriterade polismän kommit ifråga vid uttagningen av elever. Med hänsyn till det goda elevmaterialet h a r undervisningen kunnat läggas på en relativt hög nivå. Detta har givetvis kommit polisväsendet tillgodo genom att elever med i allmänhet mycket omfattande och gedigna kunskaper utexaminerats för bestridande av befattningar såsom kriminalkonstaplar eller befäl. Det begränsade antalet tillgängliga elevplatser har dock övervägande varit till nackdel för polisväsendet på så sätt, att det faktiska utbildningsbehovet i riket icke på långt här kunnat tillfredsställas. Mycket bekymmersamt är det, att icke ens den grundläggande utbildningen i konstapelsklassen kan meddelas i så stor omfattning som påkallas av den i rikets polisdistrikt behövliga rekryteringen. Vid uttagningstillfällena, som förekomma minst två gånger årligen, nödgas styrelsen avvisa mellan 50 och 100 sökande. Dessa sökande, vilka alla regelmässigt redan inneha polistjänst, kunna alltså icke bibringas den behövliga yrkesutbildningen. . Över antalet sökande och antalet antagna elever i olika klasser u n d e r tio års tid ha vi upprättat tablåer, vilka

finnas fogade vid kommitténs protokoll. För inhämtande av upplysning om polispersonalens utbildning vid polisskola kan hänvisas till bilaga H (sid. 282). Slutligen må i detta kapitel nämnas något om viss vid sidan om den reguljära polisutbildningen meddelad undervisning. Flera gånger sedan år 1934 ha vid statens polisskola anordnats särskilda kurser för utbildning av militärunderbefäl för polisverksamhet. Dessa kurser, som tillkommit närmast för att underlätta det stamanställda underbefälets övergång till civil verksamhet, ha varit av praktiskt taget samma omfattning som den vanliga könstapelsutbildningen och ha i regel pågått u n d e r cirka fem månader. Vid de tillfällen kurs anordnats ha minst 47 och högst 75 elever utbildats. Eleverna ha u n d e r kurstiden tillhört krigsmakten och Varit-inkvarterade genom Kronans försorg. På grund av de relativt goda möjligheter till befordran, som u n d e r senare år funnits vid krigsmakten, och den inom näringslivet och andra områden ökade efterfrågan på arbetskraft har icke någon kurs av ifrågavarande slag anordnats sedan år 1946. Sedan genom riksdagsbeslut år 1948 s. k. flottilj poliser tillförts flygvapnet h a r utbildningen av sådana poliser förlagts till statens polisskola i kurser om drygt två månader. Intill dess flottiljpolisorganisationen utbyggts behöva kurser med ett elevantal av högst 60 anordnas årligen. Hittills ha hållits fyra kurser, nämligen u n d e r vårterminerna 1949—1952 med 53 deltagare i vardera av de två första, 51 i den följande och 31 i den senaste kursen. Utbyggnaden av organisationen beräknas vara fullt klar omkring år 1954. Därefter torde kurser med cirka 25 deltagare behöva anordnas vart annat eller vart tredje år för utbildning av nyanställda.

KAPITEL III

Gällande ordning för rekrytering och utbildning av polispersonal

Rekryteringen till polismannabanan sker här i landet normalt genom direkt anställning såsom extra polisman utan att vederbörande först erhållit någon på polisyrket riktad utbildning eller undergått provtjänstgöring till utrönande av hans lämplighet för detta yrke. På en del håll har dock utbildats ett system med antagande av polisaspiranter, som få praktisera utan lön eller mot lägre lön än den, som tillkommer extra polismän. Enligt bestämmelse i polisreglementet av den 4 juni 1948 17 § skola extra polismän tillsättas genom förordnande tills vidare. Förordnandet meddelas på grund av polislagen 11 § i stad av polischefen och för övriga distrikt av länsstyrelsen. I detta sammanhang må nämnas, att, när fråga är om vikariatsförordnanden, meddelas sådana i regel av polischefen såväl i stad som å landet enligt bestämmelser i polisreglementet 42 §. Den extra anställningen är för den förordnade av ganska osäker natur. Här inverkar nämligen en i polisreglementet 20 § förekommande bestämmelse, att extra polisman, som ej varit anställd vid polisväsendet minst två år i följd, må skiljas från sin anställning, när helst tjänsten det kräver. Håller vederbörande icke måttet eller visar han sig direkt olämplig, bör polischefen tillse att den anställde enligt nämnda stadgande blir skild från tjänsten. Genom denna anordning finnes sålunda möjlighet att

låta den extra anställningen fullgöra samma funktion som en föreskriven provtjänstgöring. En annan sak är om möjligheten verkligen utnyttjas i praktiken. Härtill få vi återkomma i ett senare sammanhang. För att kunna förordnas till extra konstapel eller extra fjärdingsman skall sökande uppfylla vissa fordringar, som äro angivna i polisreglementet. I dess 23 § upptagas såsom kompetensvillkor beträffande ifrågavarande befattningar att sökanden fyllt 21 år, att han vid företagen läkarundersökning funnits i fysiskt hänseende lämplig såsom polisman, att han har sådan medborgerlig inställning att han kan antagas komma att städse tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, att han är känd för ordentligt levnadssätt och pålitlighet, att han h a r gott omdöme och lugnt sinnelag samt att han förvärvat för tjänsten erforderlig allmänbildning. För sökande till tjänst såsom extra polissyster gälla samma villkor med tillägg, att vederbörande bör ha undergått grundläggande teoretisk och praktisk utbildning i sjukvård och i social verksamhet. Vad som skall förstås med det i kompetensföreskrifterna uttryckta kravet på en för tjänsten erforderlig allmänbildning har icke preciserats. Det är överlämnat åt de myndigheter, som antaga de sökande, att avgöra, när detta kompetenskrav skall anses uppfyllt.

Här må erinras om att i den numera u p p h ä v d a normalinstruktionen för polispersonal, fastställd av chefen för socialdepartementet den 12 december 1925, funnos mera bestämda föreskrifter r ö r a n d e erforderlig skolunderbyggnad för dem, som ville vinna extra anställning inom polisväsendet. Polisdistrikten indelades härvidlag i tre grupper, varav den första utgjorde reservpolisstäder. Till reservpolisstäder hänföras enligt polislagen 5 § sådana städer, vilkas invånarantal uppgår till minst 10.000. I varje sådan stad skall polisstyrkan vara så stor, att staden må kunna av den regelbundet använda polispersonalen tillhandahålla polismän (reservpolismän) för att vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. För att bliva antagen till extra polisman i dylik reservpolisstad fordrades enligt den gamla normalinstruktionen, att sökande, om han var eller varit fast anställd vid krigsmakten, genomgått stadgade skolor och kurser för befordran till furir. Därest sökande icke tillhörde nämnda kategori, skulle han ha genomgått minst fyra klasser i allmänt läroverk eller minst två klasser i kommunal mellanskola eller i högre folkskola eller efter obligatorisk folkskoleundervisning under minst sex månader bevistat folkhögskola eller däremot svarande bildningsanstalt eller ock slutligen på annat sätt förvärvat jämförlig för polistjänsten erforderlig allmänbildning. Till den andra gruppen hänfördes städer, som icke voro reservpolisstäder men hade större invånarantal än 2.000 personer, köpingar av samma storleksordning, som bildade egna polisdistrikt, samt polisdistrikt på landsbygden med mer än 5.000 invånare. Den, som ville bliva antagen såsom extra polisman i dylikt distrikt, skulle,

om han var eller varit fast anställd vid krigsmakten, ha genomgått korpralskola, samt eljest efter obligatorisk folkskoleundervisning under minst sex månader ha bevistat folkhögskola eller däremot svarande utbildningsanstalt eller på annat sätt ha förvärvat jämförlig, för polistjänsten erforderlig allmänbildning. Den tredje gruppen omfattade alla övriga polisdistrikt, d. v. s. städer och köpingar med högst 2.000 invånare samt landsbygdsdistrikt med högst 5.000 invånare. I dessa polisdistrikt var det tillfyllest med vanlig folkskola för att vinna anställning som polisman. Genom slopande av de differentierade kompetensföreskrifterna enligt normalinstruktionen och uppställande i deras ställe av de ovan angivna villkoren i 1948 års polisreglemente kunna fordringarna för vinnande av anställning såsom extra polisman sägas ha blivit principiellt enhetliga för samtliga polisdistrikt i riket. Den allmänt hållna avfattningen av särskilt det sista av de upptagna villkoren medför emellertid naturligt nog, att tillämpningen av detsamma icke kan bli enhetlig. Vad tillsättande myndighet på ett håll anser vara för tjänsten erforderlig allmänbildning godtages icke alltid av annan sådan myndighet, oaktat tjänstgöringsförhållandena kunna vara alldeles likartade i de ifrågakomna distrikten. Det måste också observeras, att tillämpningen av kompetensvillkoren kan bli ojämn hos en och samma myndighet beroende på att tillgången på aspiranter för nyanställning växlar från tid till annan. Den situationen kan nämligen mycket väl uppkomma, att den tillsättande myndigheten under en viss tid nödgas giva avkall i något avseende på fordringar, som den eljest skulle vilja upprätthålla. Med stöd av polisreglementet 24 §

kan länsstyrelse, på förslag av polischef, meddela de ytterligare eller särskilda behörighetsvillkor, som anses erforderliga utöver eller i stället för de i 23 § upptagna. Sålunda kan bliva bestämt exempelvis, att sökande för att kunna antagas icke får ha fyllt 30 å r och skall vara minst 170 cm lång. Enligt vad vi inhämtat förekommer det endast sällan, att någon länsstyrelse begagnar den ifrågavarande möjlighet, som 24 § erbjuder. Med avseende å vad sökande skall iakttaga finnas icke några allmänt gällande föreskrifter. Vägledande kunna emellertid alltjämt vara de bestämmelser härom, som ingingo i den gamla normalinstruktionen. Enligt dess 31 § skulle ansökan om att bliva antagen till extra polisman göras hos polischefen. Vid ansökningen skulle fogas åldersbevis, betyg över avlagda examina och genomgångna lärokurser, bevis angående sökandens förhållande i den eller de befattningar, som han förut bestritt, bevis av polischefen i mantalsskrivningsorten, huruvida sökanden, polischefen veterligen, blivit för brott dömd till ansvar, ett av känd och trovärdig person — helst ämbets- eller tjänsteman såsom landsfogde, präst, kompanibefäl, landseller stadsfiskal eller ordförande i kommunalnämnd — utfärdat bevis, huruvida sökanden gjort sig känd för ordentligt levnadssätt och pålitlighet, ävensom intyg av en av polischefen anvisad läkare rörande sökandens hälsa och kroppsbyggnad. Om sökanden var eller varit anställd vid krigsmakten skulle han dessutom ingiva bevis, huruvida han tilldelats några bestraffningar eller tillrättavisningar under sin militära tjänstgöring. Ifrågavarande paragraf i normalinstruktionen innehöll slutligen en bestämmelse om att sökande skulle vara pliktig att, där så påfordrades,

personligen inställa sig inför polischefen. I detta sammanhang synes böra meddelas, att inrikesministern i ämbetsskrivelse till samtliga länsstyrelser den 2 april 1948 framhöll, hurusom Kungl. Maj :t ville fästa länsstyrelsernas uppmärksamhet på vikten av att frågan om polispersonalens medborgerliga pålitlighet beaktas vid rekryteringen av de olika poliskårerna. Kungl. Maj:t anbefallde länsstyrelserna att såsom högsta polismyndighet i länet tillse, att erforderliga åtgärder i detta hänseende snarast vidtoges. I anslutning härtill gavs i ämbetsskrivelsen följande direktiv: "Sålunda böra genom förfrågningar hos olika kommunala myndigheter och enskilda förtroendemän eller andra välunderrättade och omdömesgilla personer så vederhäftiga uppgifter som möjligt inhämtas rörande de sökandes pålitlighet i medborgerligt hänseende. Endast sådana personer, som erhållit goda vitsord om sin allmänna lämplighet och befunnits ha en sådan inställning till vår demokratiska samhällsordning, att de kunna förväntas under alla förhållanden komma att tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, böra vid nyanställning godtagas som polismän. Denna prövning måste ske med största omsorg." För exemplifiering av hur antagningsförfarandet gestaltar sig i praktiken må här återgivas vad några av oss tillfrågade polismästare och landsfogdar anfört. Polismästaren i Göteborg genom ordningspolisintendenten : En persons lämplighet för polistjänst är givetvis i viss mån beroende av hans skolunderbyggnad, enär av en polisman måste fordras viss grad av allmänbildning samt god och snabb uppfattningsförmåga. Det goda intellektet, den snabba uppfattningsförmågan är dock icke något som är förbehållet "studerat folk" utan finns inom alla

samhällslager. Sammaledes är det med de fordringar i övrigt, som måste ställas på en persons lämplighet för fullgörande av polisverksamhet. På grund härav har vid Göteborgs polisverk för bedömningen av de sökandes lämplighet dessa uppsorterats i följande fem grupper med hänsyn till underbjggnad och utbildning: 1. Studenter och jämlikar, 2. realskoliter, 3. fast anställt underbefäl med furirskola, 4. f. d. fast anställt underbefäl med furirskola, 5. övriga sökande, vilka uppfylla minimifordringarna ifråga om kunskapsmått. Varje sökande har, samtidigt som ansökan inkommit, tillställts ett frågeformulär, •—i som han haft att ifylla "på heder och samvete", varefter de personer, vilka i frågeformuläret uppgivits såsom referenter, tillskrivits -, därvid frankerat svarskuvert medsänts. Med ledning av ansökningshandlingarna och de sålunda infordrade ytterligare upplysningarna har bedömningen av aspirantmaterialet verkställts gruppvis, därvid följande sifferbetyg använts: 1 = fyller minimifordringarna, 2 = lämplig, 3 = mycket lämplig. Därefter hava de såsom mest lämpliga ansedda sökandena inom varje grupp till erforderligt antal uttagits och deras ansökningar översänts till kriminalavdelningen för undersökning dels huruvida sökande är straffad eller tilltalad för brott eller förseelse eller eljest varit föremål för behandling hos polisen och dels, genom säkerhetstjänsten, huruvida något ofördelaktigt vore känt om sökandes medborgerliga inställning. Efter avslutad undersökning hava ansökningshandlingarna tillställts av polisnämnden för ändamålet tillsatta granskningsmän, varefter sålunda godkänd sökande tillskrivits med löfte om anställning. Polismästaren i Malmö: Vid (polis)verket finnes tillsatt en rekryteringsnämnd, bestående av polisintendenten som representant för polischefen och en representant från vardera av polispersonalens båda fackorganisationer i Malmö. Då nyanställning skall äga rum utväljas ett antal sökande, som — såvitt ansökningshandlingarna utvisa — synas vara bäst lämpade för anställning som polismän. I allmänhet utväljas ungefär dubbelt så många ansökningshandlingar som det antal befattningshavare, vilka skola anställas. Beträffande de sålunda utvalda sökandena verkställes därefter undersökning

beträffande deras pålitlighet i medborgerligt hänseende och allmänna lämplighet för polisyrket. De sökande, som efter nämnda undersökning fortfarande anses böra kunna komma i fråga för anställning, kallas att personligen inställa sig inför rekryteringsnämndeh. Personlig inställelse anses böra fordras, enär man på grund av polistjänstens natur icke kan bedöma en persons lämplighet för sådan tjänst enbart på ingivna ansökningshandlingar. Vid sökandens företräde inför rekryteringsnämnden söker nämnden genom granskning av föreliggande handlingar och samtal med sökanden att bilda sig en uppfattning om dennes lämplighet för polistjänsten. Rekryteringsnämnden avger därefter ett yttrande med tillstyrkande eller avstyrkande av vederbörandes anställning, varvid varje nämndledamots uppfattning redovisas för sig. Polisintendenten föredrager därefter anställningsärendena inför polischefen £ör beslut. Från och med innevarande år (1949) komma ansökningshandlingarna dessutom att före nämnda beslut överlämnas till polisnämnden för yttrande. Landsfogden i Värmlands län: All polispersonal inom Värmlands län rekryteras centralt genom landsfogden. Jag har ansett det vara av vikt att antaga polisaspiranter, som hava en grundläggande allmänbildning, och har jag som krav härå uppställt, att vederbörande skall hava genomgått antingen en årskurs i folkhögskola eller ock militära skolor eller ock hava förskaffat sig motsvarande utbildning. Det har nämligen visat sig, att polisaspirant, som icke erhållit lämplig allmänutbildning, haft svårt att med godkända betyg genomgå polisskolans konstapelsklass. Då jag antager polisaspiranter, har vederbörande sökande i regel fått personligen besöka mig samt därvid överlämna betygsavskrifter, åldersbetyg och ett läkarintyg angående vederbörandes lämplighet för polistjänst. Dessa handlingar hava därefter utsänts till polischefen i sökandens hemort. Polischefen har därefter fått verkställa en ganska noggrann undersökning angående sökandens personliga förhållanden, hans levnadssätt och hans medborgerliga inställning. Dessa uppgifter hava inhämtats av polismän i orten eller av kommunala förtroendemän eller av andra pålitliga personer. Sedan ansökningshandlingarna återkommit från polischefen med polischefens

yttrande, har jag beslutat antaga vederbörande på prov som polisaspirant, om förutsättningarna finnas för att vederbörande skall bliva lämplig för polistjänst. Landsfogden i Västerbottens län: All rekrytering sker centralt hos landsfogden. Vid förfrågan om möjlighet att bli antagen som polisaspirant tillställes vederbörande (en särskild) promemoria och uppgiftsformulär — — —. Sedan fullständiga ansökningshandlingar inkommit granskas dessa. Om av handlingarna framgår att sökanden ej är lämplig, återställas handlingarna genast med besked att sökanden ej antagits. Är så ej förhållandet tillskrives åberopade referenser samt andra personer som kunna känna sökanden — — —. Då svar på dessa förfrågningar inkommit anmodas sökanden — om svaren äro fördelaktiga — att inställa sig hos landsfogden. Vid samtal med sökanden söker jag bilda mig någon uppfattning om hans lämplighet för yrket. Om det ej av handlingarna klart framgår att sökanden någorlunda hyggligt kan skriva svenska, brukar jag pröva sökanden så, att han först får läsa igenom någon liten artikel några gånger och därefter skriftligen ur minnet återge det lästa. Om nu allt utfallit fördelaktigt anmodas sökanden anskaffa läkarintyg. Visar detta att hans fysik är utan anmärkning får han påbörja provtjänstgöring — en månad hos någon dugande, omdömesgill fjärdingsman och en månad vid polisen i Umeå eller Skellefteå. Meningen är att den blivande aspiranten under dessa två månader skall bibringas elementära kunskaper i polistjänst. Efter slutet av varje provtjänstgöring inhämtar jag yttrande från vederbörande fjärdingsman och polisbefäl. Om av dessa yttranden framgår att sökanden förefaller lämplig som polisman meddelar jag honom att han antagits som aspirant och att han kan påräkna förordnanden i mån av tillgång på sådana. Polisaspiranten får sedan förordnanden — om möjligt söker jag ordna så att han får tjänstgöra både som fjärdingsman, som polisman i stad och som biträde å landsfiskalskontor. Allt som oftast hör jag mig för hur det går för vederbörande och gör en anteckning därom på hans akt. Befinnes han efter någon tids förordnanden olämplig får han besked om att han ej kan påräkna ytterligare förordnanden.

26 I de större städerna få de nyantagna polismännen till en början åtnjuta undervisning av polisbefälet för inhämtande av grundläggande kunskaper i polistjänst. Undervisningen är planmässigt upplagd såsom en kurs och sker i form av föreläsningar och demonstrationer. Avseende fästes främst vid viktigare polisförfattningar samt polismans uppträdande. Jämsides härmed få de nyanställda bestrida viss tjänstgöring å polisstation och öva sig i yttre lokalisering. Efter någon tid få de följa erfarna konstaplar under tjänsteutövning för att lära hur polistjänsten utomhus fullgöres i praktiken. Sedan denna grundläggande utbildning avslutats, betros de extra polismännen med att tjänstgöra helt på egen hand. Även i de medelstora städerna brukar polisbefälet i allmänhet meddela undervisning för de nyanställda, ehuru i mindre omfattning och icke alltid så planmässigt som i de större städerna. Anvisningar synas ofta givas för självstudier i författningskunskap. De första praktiska rönen få de extra polismännen göra vid stationstjänst och genom att patrullera tillsammans med äldre kolleger. I de minsta städerna och på landsbygden är det däremot icke ovanligt att polismännen efter endast några korta instruktioner få taga itu med sina arbetsuppgifter. För att giva närmare upplysning om hur den grundläggande polisutbildningen bedrives inom olika polisdistrikt i landet skall här återgivas vissa redogörelser, som lämnats på vår begäran. Polismästaren i Stockholm: I Stockholms polisdistrikt genomgå de nyanställda extra konstaplarna under ledning av en överkonstapel en kurs i polistjänst med en dubbeltimme i veckan under 35 veckors tid. Under i regel de åtta första

veckorna fullgöra de ingen annan praktisk tjänst än civiltjänstgöring på de olika polisstationerna, viss vakttjänstgöring inom polishuset och lokalisering inom polisvaktdistriktet. Efter dessa åtta veckor erhålla de uniform och utsättas då att fullgöra viss polistjänst tillsammans med en äldre kollega. Den teoretiska utbildningen fortsätter sedan jämsides med den praktiska tjänsten, tills vederbörande genomgår konstapelsklassen . Polismästaren i Malmö: I Malmö antagas polisaspiranterna i grupper om 10 å 15 stycken som tillfälliga extra konstaplar. Dessa anställas utöver den fastställda lönestaten och avlönas med medel, som av olika anledningar inbesparats å den övriga polispersonalens löner. De nyanställda få till en början genomgå en teoretisk utbildningskurs, omfattande praktisk polistjänst, lokalkännedom samt de viktigaste trafik- och ordningsförfattningarna. Denna utbildning, som brukar taga mellan tre och fyra månader i anspråk, avslutas med muntliga prov inför polischefen. Efter denna utbildning få de tillfälliga extra konstaplarna börja tjänstgöra i uniform, varvid de 20 första tjänstgöringspassen fullgöras genom så kallad dubblering, d. v. s. tillsammans med någon äldre konstapel. Härefter få de tillfälliga extra konstaplarna göra samma tjänst som extra konstaplarna och uppflyttas till sådana befattningar efter hand som vakanser uppstå. Polismästaren i Uppsala: Den teoretiska och praktiska utbildningen av nyanställd extra polisman i Uppsala tillgår i stort sett så, att den nyanställde under den första månaden av sin anställning under poliskommissariens ledning och efter de anvisningar, som lämnas av denne, får sätta sig in i arbetsrutinen och skaffa sig kännedom om trafikregler och trafikföreskrifter samt gällande ordningsföreskrifter. Han får lära sig stadens geografi, undervisas om de arbetsuppgifter, som tillkomma olika verk och inrättningar m. m. Sedan någon månad förflutit får han börja patrullera tillsammans med någon äldre poliskonstapel, som anses lämplig att bibringa honom ytterligare kunskaper. Förhör anställes med den nyanställde av poliskommissarien eller av annat befäl för utrönande av de kunskaper, som vederböran-

de förvärvat. Poliskommissarien eller annat befäl instruerar vederbörande om hans förhållande i arbetet. Allt efter vederbörandes fallenhet men även beroende på personaltillgång får den nyanställde efter längre eller kortare tid — två eller tre månader — börja patrullera själv. Periodvis ordnas för nyanställd personal — som sålunda redan varit anställd någon tid — en mer sammanfattande kurs. Polismästaren i Örebro: Inom Örebro stads polisdistrikt anställas högst två aspiranter varannan månad — för att den första teoretiska och praktiska utbildningen och handledningen skall kunna ordnas. Under första månaden äger aspirant icke utföra självständig arbetsuppgift. Viss polisskoleutbildad ordinarie polisman utses att direkt vägleda aspiranten. Dessutom åligger det jourhavande överkonstapeln att anvisa litteratur för teoretiska förstudier samt att hjälpa aspiranten på alla sätt beträffande den praktiska utbildningen. Några särskilda kurser för aspiranterna ha hittills icke ordnats. Poliskammaren har emellertid övervägt att föranstalta om sådana kurser. Dessa kurser skulle då omfatta icke blott, vad som hör till polistjänsten såsom sådan, utan jämväl social- och samhällskunskap m. m. Har en aspirant under första provmånaden befunnits lämplig, förordnas därefter aspiranten såsom extra poliskonstapel. Landsfogden i Stockholms län har hänvisat till följande yttrande av styrelsen för Stockholms länsavdelning av Föreningen Sveriges landsfiskaler: Den teoretiska och praktiska utbildningen samt handledningen av praktikanter och extra polismän är helt förlagd till städerna. Gällande polislag ger som bekant icke utrymme för en sådan utbildning i polisdistrikt av landsbygdskaraktär. Anställd extra personal tilldelas här i länet inga arbetsuppgifter utan att först ha erhållit en elementär utbildning. Denna meddelas under inseende av polisbefälet och pågår i regel en månad. Utöver orientering om polisdistriktet samt poliskårens organisation och arbetssätt omfattar utbildningen studium av lokala ordningsföreskrifter o. d. Därefter får aspiranten tjänstgöra i sällskap med äldre polismän. Efter hand får han göra smärre utred-

ningar och avfatta rapporter härom. Han lämnas därvid erforderlig handledning och uppmanas att sätta sig in i lagar och förordningar, som beröras av verksamheten. Äspiranttjänstgöringen pågår i vanliga fall ett till ett och ett halvt år innan inträde i polisskolan erhålles. Den tidrymd, som förflyter från antagningen till dess mera självständiga arbetsuppgifter anförtros aspiranten, är i hög grad beroende på personaltillgången. Vid semester eller annan ledighet för ordinarie personal tvingas man understundom att taga aspiranten i anspråk för uppgifter av mera självständig natur på ett tidigare stadium än som normalt bort ske. Landsfogden i Norrbottens län: Inom Norrbottens län finnas större poliskårer endast i Luleå och Boden. Så vitt möjligt ha aspiranterna hänvisats dit. Utbildningen och handledningen sker under ledning av vederbörande poliskommissarie. Någon tid (14 dagar) får aspiranten eller den nyanställde polismannen följa en äldre kamrat i arbetet samtidigt som honom ålägges att hjälpligt sätta sig in i polislag, polisreglemente och polisinstruktion. Detta arbete följes av kommissarien. Efter denna tid kan den extra konstapeln anförtros visst självständigt arbete (vakttjänst tillsammans med kamrat eller patrulltjänst under samma förhållanden). Undan för undan får han tillfälle att sätta sig in polisförfattningarna i största allmänhet ofta i samband med föredrag av polischefen. Så småningom betros han med patrullering ensam etc. allt under kommissariens särskilda uppsikt. — I landsbygdsdistrikten kan denna ordning icke följas, utan har det fått bero på polischefen att i varje särskilt fall se till att den extra polismannen får den förberedande utbildning, som kan medhinnas. Till kommittén avgivna yttranden från olika landsfogdar och polismästare giva vid handen, att det i allmänhet dröjer mellan ett och två år från första anställning vid polisväsendet, innan antagen extra polisman får tillfälle undergå den utbildning, som meddelas i konstapelsklassen vid statens polisskola. Såsom redan i kommitténs direktiv anförts ha polismännen i Göteborg kom-

mit att erhålla en undantagsställning. Tack vare att Göteborg haft egen polisskola med undervisning enligt konstapelsklassens kursplan ha de extra polismännen i staden, vilka i allmänhet antagits på hösten, omedelbart efter antagningen erhållit grundläggande teoretisk utbildning i konstapelsklassen. Det har icke försports, huruvida någon förändring kommer att ske i detta hänseende med anledning av förstatligandet av polisskolan i Göteborg. Med avseende å den hittills tillämpade ordningen må här återgivas en av polismästaren i Göteborg åberopad redogörelse av ordningspolisintendenten därstädes: Vid Göteborgs polisverk har alltid hävdats den uppfattningen, att icke någon bör få utöva polisverksamhet utan föregående polisutbildning. Man har helt enkelt ansett det ansvarslöst att utan att hava meddelat sådan utbildning och därmed kunskap om polismans befogenheter i tjänsten beordra en extra konstapel att sörja för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Från och med anställningsdagen hava de nyanställda extra konstaplarna därför fått genomgå fullständig polisutbildning, vilket varit möjligt genom att poliskårens rekrytering sedan gammalt i regel skett den 1 november varje år. Före tillkomsten av 1925 års polislagstiftning med föreskrift om utbildning i särskild polisskola anordnades särskilda utbildningskurser om 3—4 månader under ledning av en poliskommissarie. Från och med år 1929, då polisskolan i Göteborg började sin verksamhet, sker utbildningen i denna med början den 1 november årligen. I slutet av varje poliskurs få eleverna särskilt lördagskvällar, då i regel mycket är att göra, omväxlande följa arbetet å stadens sex polisstationer och göra äldre konstaplar sällskap vid deras fullgörande av praktisk polistjänst. Efter genomgången godkänd polisskolekurs hava extra konstaplarna någon kortare tid, 8—14 dagar, fått tjänstgöra tillsammans med äldre kamrater, innan de anförtrotts att fullgöra polisverksamhet på egen hand. Någon olägenhet av att nyanställda extra konstaplar- beordrats genomgå fullständig utbildningskurs i polisskola innan de bi-

bringats förberedande teoretisk eller praktisk yrkesutbildning har icke förmärkts. Uppfattningen torde snarare vara den att polisverkets egna elever i allmänhet klarat sig bättre i polisskolan än elever från andra polisdistrikt med upp till tre tjänsteår, som skolan haft skyldighet att emottaga. På grund av den i Göteborg tillämpade ordningen för antagning och utbildning av polispersonal hava s. k. polispraktikanter aldrig beretts tillfälle att tjänstgöra vid poliskåren. Undervisningen i konstapelsklassen skall enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade skolstadgan omfatta högst 21 arbetsveckor. Vid huvudskolan i Stockholm givas årligen två kurser. Den ena börjar den 2 januari och fortsätter till slutet av maj, medan den andra kursen inledes den 25 juli och avslutas strax före julhelgen. Vad avdelningsskolorna beträffar äger styrelsen bestämma om kurstidernas förläggning under läsåret. Konstapelsklassens kursplan upptager undervisning i följande ä m n e n : ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, polisförfattningar, straffrätt med straffprocessrätt, stats- och kommunalkunskap, civilrätt, exekutionsväsende, modersmålet, socialkunskap, psykologi, samarithjälp, civilförsvarstjänst, vapnens bruk och stridstaktik samt fysisk träning. Å undervisningens uppläggning avse vi att ingå först i ett senare sammanhang. Genomgång av konstapelsklassen med godkända betyg utgör enligt polisreglementet 23 § villkor för erhållande av befattning såsom ordinarie konstapel eller ordinarie fjärdingsman. Vidare fordras för sådan befattning, att vederbörande tjänstgjort såsom polisman minst sex månader. Vanligen förekommer dock en tjänstgöringstid om två å tre år i extra befattning, innan ordinarie tjänst kan påräknas. I detta sammanhang torde böra framhållas, att före det nu gällande polisreglementets tillkomst

fordrades icke genomgång av konstapelsklassen för att bliva ordinarie polisman i distrikt, tillhörande den förut beskrivna tredje kategorien ( = mindre städer och landsbygdsdistrikt). F r å n och med den 1 januari 1949, då den nya skolstadgan trädde i kraft, står konstapelsklassen, såsom nämnts i kapitel II (sid. 18), öppen jämväl för kvinnliga poliser. Kvinnlig sökande skall antingen redan ha vunnit anställning vid polisväsendet eller ock uppfylla de fordringar, som äro stadgade med avseende å behörighet till befattning såsom extra polissyster. Enligt polisreglementet är emellertid genomgång av konstapelsklassen icke något villkor för erhållande av ordinarie polissystertjänst. Polisman, som erhållit ordinarie anställning, kan vinna inträde i överkonstapelsklassen vid statens polisskola. Att med godkända betyg ha genomgått denna klass har i polisreglementet 23 § upptagits bland andra villkor för föro r d n a n d e till ordinarie kriminalkonstapel, inspektionskonstapel, biträdande överkonstapel och överkonstapel. Utbildning i övcrkonstapelsklassen skall anordnas en gång varje läsår och pågå u n d e r högst 28 veckor med början den 1 oktober. Följande ämnen äro upptagna i kursplanen: ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, polisförfattningar, straffrätt med straffprocessrätt, civilrätt, rättsmedicin, socialkunskap, psykologi, civilförsvarstjänst, vapnens bruk och stridstaktik samt fysisk träning. Ehuru skolstadgan icke uttryckligen angiver möjlighet för kvinnliga poliser att vinna inträde i överkonstapelsklassen, har skolans styrelse, såsom uppgivits i kapitel II (sid.18), ansett kvinnliga sökande behöriga att vinna inträde i denna klass, givetvis under förutsättning att de äro ordinarie polissystrar. Den, som vill nå befordran till biträ29

dande kommissarie eller kommissarie, måste enligt ovan angivna stadgande i polisreglementet ytterligare genomgå kommissarieklassen. Undervisning i denna klass anordnas vid statens polisskola de år Kungl. Maj:t bestämmer, med början första söckendagen i mars månad, och omfattar högst 15 veckor. Sedan 1946 har kurs i kommissarieklassen förekommit årligen. Kursplanen innehåller följande ä m n e n : ordningspolistaktik, kriminalpolistjänst, polisförfattningar, straffrätt med straffprocessrätt, rättsmedicin, socialkunskap, psykologi, civilförsvarstjänst samt vapnens bruk och stridstaktik. När särskilda förhållanden föranleda därtill, äger länsstyrelsen jämlikt bestämmelse i polisreglementet 24 § meddela undantag från de föreskrivna fordringarna på polisskoleutbildning. Slutligen skall i detta kapitel lämnas en kortfattad redogörelse för rekrytering och utbildning av polischefer. Dessa befattningshavare, vilka utom i de största städerna tillika äro allmänna åklagare, rekryteras ur åklagar- och polisjuristkarriären. Eftersom övervägande antalet tjänster, som stå öppna för personer tillhörande denna karriär, äro antingen enbart åklagartjänster eller också kombinerade polischefsoch åklagartjänster, ligger det i sakens natur, att rekryteringen och utbildningen kommit att i hög grad ske med hänsyn till åklagaruppgifterna. Rekryteringen sker i huvudsak efter två linjer, nämligen dels med avseende å sådana tjänster, som kräva s. k. landsfogdekompetens, och dels med avseende å tjänster, för vilka viss lägre kompetens är tillfyllest. För att erhålla tjänst inom landsfogdeorganisationen — såsom landsfogde, biträdande landsfogde och landsfogdeassistent — kräves, att sökanden avlagt juris kandidat-

examen och förskaffat sig tingsmeritering eller likvärdig praktisk utbildning. För erhållande av tjänst såsom landsfiskal eller stadsfiskal, d. v. s. distriktsåklagarbefattning, räcker det i princip med att vederbörande avlagt den speciella distriktsåklagarexamen. I de särskilda instruktioner, som av Kungl. Maj :t utfärdats för stadsfiskalerna i olika städer, har dock nästan genomgående uppställts krav på landsfogdekompetens. Samma kompetens har även fordrats eller åtminstone ansetts önskvärd för åtskilliga andra befattningar, bland dem vissa polismästartjänster och andra juristbefattningar inom polisväsendet (polisintendenter, polissekreterare, polisassessorer), med vilka senare ibland äro förenade ställningen såsom biträdande åklagare. Jämväl inom statspolisorganisationen finnas vissa chefstjänster, för vilkas innehav fordras landsfogdekompetens. I fråga om rekrytering och utbildning av polischefer ha vi sålunda huvudsakligen att skilja mellan å ena sidan aspiranter å landsfogde- och stadsfiskalsbanorna och å andra sidan sådana, som vilja vinna inträde å landsfiskalsbanan. Aspiranter tillhörande den förra kategorien antagas av riksåklagarämbetet. Föreskrifter rörande deras rekrytering och utbildning återfinnas i kungl. kungörelse den 24 april 1936 om landsfogdeassistenter i dess lydelse efter ändringar den 30 december 1947 och den 24 mars 1950. För att komma ifråga såsom aspirant å landsfogdeassistenttjänst skall vederbörande ha avlagt juris kandidatexamen och fullgjort minst 1xh års tingstjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring samt genom läkarintyg styrka, att han äger för polisman i befälsställning lämplig kroppskonstitution m. m. Den, som antagits till aspirant, har till

en början att undergå praktisk polisutbildning under en tid av fyra till sex m å n a d e r . Utbildningen förlägges i första hand till Stockholm, Göteborg eller Malmö. Härunder brukar aspiranten en kortare tid få tjänstgöra vid någon av statspolisens kriminalavdclningar. Utbildningen är huvudsakligen avsedd att bibringa aspiranten en närmare kännedom om kriminalpolisens arbete och att skänka honom en viss erfarenhet av huru brottmål handläggas på förundersökningsstadiet. Aspirant, som med tillfredsställande resultat fullgjort n ä m n d a polispraktik, hänvisas av riksåklagarämbetet till provtjänstgöring hos landsfogde eller vid åklagarmyndighet i stad u n d e r en tid av omkring sex månader. Sammanlagda tiden för praktisk polisutbildning och provtjänstgöring må som regel ej överstiga ett år. Efter nämnda tid skall ämbetet såvitt möjligt lämna aspiranten besked, huruvida han anses skickad för fortsatt tjänstgöring på åklagarbanan. Är så fallet, antages aspiranten till e. o. landsfogdeassistent och anvisas tjänstgöring inom landsfogde- eller stadsfiskalsorganisationen eller eventuellt inom polisväsendet. Utbildningen avslutas med att vederbörande får genomgå polischefsklassen vid statens polisskola. Undervisning i denna klass anordnas de år Kungl. Maj:t bestämmer, och kursen omfattar högst 22 veckor. Sedan 1945 h a r polischefskurs av n ä m n d a omfattning givits årligen. Följande ämnen äro upptagna på kursplanen: ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, polisförfattningar, rättsmedicin, bokföring, socialkunskap, psykologi, kameralkunskap, motorfordonskunskap, civilförsvarstjänst samt vapnens bruk och stridstaktik. Härefter må anmärkas, att en reglerad befordringsgång är anordnad för landsfogdeassistenterna. Det beror på

omständigheterna, huruvida de utbildade assistenterna komma att tjänstgöra inom landsfogde- eller stadsfiskalsorganisationen eller å polisjuristtjänst. Vad härefter beträffar landsfiskalsaspiranter äro bestämmelser givna i kungl. kungörelse den 24 april 1942 cm antagande av aspiranter å landsfiskalstjänst m. m., vilken kungörelse undergått ändringar senast den 1 juni 1951. Den, som vill vinna i n t r ä d e på banan, har att ansöka därom hos en särskild antagningsnämnd, gemensam för hela riket. För att kunna bliva av nämnden antagen till landsfiskalselev fordras, att sökanden avlagt studentexamen, att han fyllt minst 17 och högst 25 år eller, om han avlagt juris kandidatexamen, högst 28 år samt att han äger en för polisman i befälsställning lämplig kroppskonstitution m. m. F r å n fordran å studentexamen liksom ock från ålderskravet kan antagningsnämnden medgiva dispens. Nyantagen landsfiskalselev skall fullgöra provtjänstgöring hos landsfiskal under en tid av nio månader, fördelad på två distrikt med ungefär halva tiden inom vartdera. Har eleven avlagt juris kandidatexamen, omfattar provtjänstgöringen blott sex månader. Efter tiden å landsfiskalskontoret fortsätter elevens provtjänstgöring å länsstyrelse, där han skall tjänstgöra å landskansliet och landskontoret under en tid av tre månader å vardera avdelningen. Dessutom skall han tjänstgöra å landsfogdens expedition u n d e r två månader. För juris kandidat äro dessa tjänstgöringstider nedsatta till två månader resp. en månad. Har elev u n d e r den härmed avslutade provtjänstgöringen befunnits lämplig för fortsatt utbildning, blir han av antagningsnämnden antagen till landsfiskalsaspirant. Såsom sådan skall han till en början fullgöra praktisk polistjänst vid poliskåren i 31

Stockholm, Göteborg eller Malmö. Hittills h a r den praktiska tjänstgöringen förlagts uteslutande till Stockholm. Tiden härför omfattar sju månader, varu n d e r eleven skall deltaga i förekommande arbete å såväl ordningspolissom kriminalpolisavdelningen. Härefter skall aspirant, som ej avlagt juris kandidatexamen, efter anvisning av antagningsnämnden genomgå distriklsåklagarkurs vid Stockholms högskolas statsoch rättsvetenskapliga avdelning. Bestämmelser i detta hänseende finnas i Kungl. Maj:ts stadga den 30 juni 1944 angående distriktsåklagarexamen. Utbildningen sträcker sig över fyra terminer och omfattar en propedeutisk kurs samt ämnena finansrätt, förvaltningsrätt, privaträtt, straffrätt och processrätt. Landsfiskalsaspiranterna deltaga i den undervisning i finans- och förvaltningsrätt, som ingår i studierna för ju-

ris kandidatexamen. Däremot erhålla de särskild undervisning i övriga ämnen, varvid undervisningen i privaträtt har ungefär samma omfattning som för slatsvetenskaplig-juridisk examen samt fordringarna i straffrätt och processrätt i huvudsak motsvara fordringarna för juris kandidatexamen. Med avseende å teoretisk utbildning skall landsfiskalsaspirant, även om han avlagt juris kandidatexamen, tillika genomgå polischefsklassen vid statens polisskola. Landsfiskalsaspiranterna deltaga i denna kurs gemensamt med aspiranterna å landsfogde- och stadsfiskalsbanorna. Sedan utbildningen därmed avslutats, upphör antagningsnämndens funktioner för de utbildades vidkommande. Efter undergången utbildning blir godkänd landsfiskalsaspirant av vederbörande länsstyrelse antagen å aspiranttjänst i reglerad befordringsgång.

K A P I T E L IV

1939 års polisutrednings förslag angående polispersonalens rekrytering och utbildning samt yttranden häröver

I sitt år 1944 avgivna betänkande med förslag till förstatligande av polisväsendet i riket m. m. (SOU 1944:53) har 1939 års polisutredning (sid. 140—142 samt 219 ff.) tämligen ingående behandlat även frågan om polispersonalens rekrytering och grundläggande utbildning. Utredningen framställer härvid en del anmärkningar mot den gällande ordningen. Till en början framhålles ölägenheterna av att rekryteringsärendena handläggas lokalt. Härvidlag tänker utredningen särskilt på förhållandena i städerna, där polischeferna sköta rekryteringen genom antagning av personal till de extra konstapelstjänster, som i regel finnas. Det kan icke bestridas, säger utredningen, att bedömningen av aspirantmatcrialet genom den lokala rekryteringen sker olika på olika orter, beroende på de större eller mindre fordringar, som i skilda avseenden uppställas, och på polischefernas olika förmåga att handhava denna viktiga uppgift. Vidare påpekas, att den extra polispersonalen tillföres poliskårerna omedelbart från den allmänna arbetsmarknaden, varför den extra anställningen vinnes utan att befattningshavaren dessförinnan undergått vare sig teoretisk eller praktisk utbildning i polistjänst och ulan att hans lämplighet såsom polisman blivit i någon mån prövad. Avsaknaden av en rekryteringskår medför även, att polischeferna vid nyanställ3

ning av personal äro hänvisade till de personer, som vilja anmäla sig som sökande. Beträffande landsbygden, framhåller utredningen, har en viss centralisering av tillsättningsfrågorna åstadkommits till följd av att länsstyrelserna tillsätta såväl extra som ordinarie personal. Här finnes emellertid endast sällan någon motsvarighet till det rekryteringsunderlag, som städernas extra konstapelsbefattningar utgöra. På landsbygden äro nämligen polistjänsterna så gott som uteslutande av ordinarie natur. Härav följer, att rekryteringen inom landsbygdens polisväsen, bortsett från vikariatstjänstgöring, regelmässigt sker omedelbart till ordinarie tjänst. Denna omständighet försvårar naturligtvis möjligheterna att sörja för en lämplig rekrytering av personalbeståndet. Därtill kommer, att länsstyrelserna i det stora hela vid tillsättningen av ordinarie fjärdingsman äro b u n d n a vid kommunernas val. Praktiskt taget kan förordnande vägras endast för person, som finnes vara för uppgiften olämplig. Någon avvägning av sökandenas större eller mindre lämplighet kan däremot icke företagas. Både för städernas och landsbygdens vidkommande har polisutredningen framhållit, hurusom de inom olika polisdistrikt skiftande avlöningsförhållandena motverka en jämn rekrytering över riket så tillvida som aspiranterna naturligt nog företrädesvis söka sig till

distrikt med gynnsamma avlöningsförhållanden, medan distrikt, vilka i detta hänseende äro sämre ställda, ha svårare att erhålla personal. Polisutredningen erinrar härefter om att rekryteringsproblemet sammanhänger med frågan om personalens utbildning. Det framhålles, att personalens ställning i utbildningshänseende är mycket växlande och att detta gäller såväl i fråga om allmän skolbildning som beträffande den omedelbart på tjänsten riktade utbildningen. Polistjänstens utövning kan visserligen på skilda orter ställa olika krav på den enskilde polismannen, men förhållandena motivera ingalunda den rådande oenhetligheten i kompetenshänseende. Utredningen synes här ha avsett bl. a. den differentiering beträffande kompetensfordringarna, som före 1948 års polisreglemente var rådande genom den förut (sid. 23) av oss berörda indelningen av polisdistrikten i tre olika kategorier. Alldeles särskilt har utredningen dock i detta sammanhang velat anmärka på det förhållandet, att utbildning i polisskola icke var stadgad för alla ordinarie befattningar. Den sålunda påtalade bristen har emellertid, såsom vi tidigare (sid. 29) angivit, blivit avhjälpt genom det nya polisreglementet. Polisutredningens erinringar med avseende å den praktiska utbildningen i polistjänst ha däremot alltjämt aktualitet. Utredningen framhåller, att denna utbildning handhaves av varje poliskår för sig, och uttalar, att det är uppenbart, att utbildningen ställer sig olika vid olika poliskårer, beroende på de skilda möjligheter som polistjänsten erbjuder och på den olika förmågan hos befälet att giva handledning i polistjänsten. Inom landsbygdens polisväsen, där rekryteringsbefattningar i regel saknas, gestalta sig de praktiska utbildniigsför-

hållandena än sämre. En stor del av befattningshavarna på landsbygden ha sålunda icke undergått någon som helst utbildning i polistjänst före anställningen. För att råda bot å de förekommande svagheterna ifråga om rekrytering och utbildning har polisutredningen föreslagit vissa anordningar. Innan vi ingå härpå, synes det emellertid lämpligt att beröra polisutredningens kortfattade förslag till ändring ifråga om polisskoleväsendets organisation. Utredningen har framhållit, att det vore av stor betydelse för den föreslagna polisstyrelsen — vilken närmast under Kungl. Maj:t skulle handha ledningen av polisväsendet i riket — att styrelsen finge leda jämväl polispersonalens fackliga utbildning. För detta ändamål har utredningen föreslagit, att statens polisskola skulle inordnas under styrelsens ledning på det sätt, att den nuvarande skolstyrelsen u p p h ö r d e och att polisstyrelsen övertoge de arbetsuppgifter, som enligt stadgan för skolan tillkomme dess styrelse. Skolans angelägenheter skulle emellertid icke komma att behandlas inom polisstyrelsens föreslagna byråorganisation, utan skolan skulle utgöra en fristående organisation under styrelsens förvaltning. Skolan skulle ha sin egen stat, och rektors skyldigheter med avseende å ärendenas beredning och föredragning skulle bibehållas. Undantag borde dock gälla ifråga om prövningen av inträdesansökningar samt handläggningen av avlöningsärenden. Sålunda borde inträdesansökningarna behandlas å polisstyrelsens personalbyrå och föredragas av chefen för denna byrå, medan avlöningsärendena borde handläggas å ekonomi- och kanslibyrån. Vidare borde handhavandet av medelsförvaltningen överflyttas från rektor till polisstyrelsen.

Med hänsyn till vikten av att enhetliga p r i n c i p e r komme att vinna tillämpn ing vid behandling av frågor rörande polispersonalens rekrytering och tillsiättning har polisutredningen föreslagit, att behandlingen av dessa frågor slkulle sammanföras hos den centrala polisstyrelsen. Denna skulle sålunda utfärda föreskrifter beträffande rekryteringen och tillsätta icke blott all ordin a r i e utan, i den mån tillsättningsrätten ej skulle tillkomma underordnat organ, även icke-ordinarie polispersonal. Vad beträffar den föreslagna rekryterängsordningen angives, att den första tjänstgöringen vid polisväsendet skulle fullgöras såsom poliselev. Ansökning o m att bliva antagen såsom sådan skulle göras hos polischefen i sökandens hemort eller i den ort, där sökanden sed e r m e r a ville vinna anställning. För att bliva antagen till elev skulle sökanden uppfylla i huvudsak samma krav som före 1948 års polisreglemente gällde för antagning till extra polisman i reservpolisstäderna. Med hänsyn till ändrade förhållanden inom skolorganisation e n skulle dock ifråga om elevs skolunderbyggnad gälla, att han genomgått minst tre klasser å den femåriga realskolelinjen i allmänt läroverk eller minst två klasser å den fyraåriga realskolelinjen i allmänt läroverk eller minst två klasser i kommunal mellanskola, praktisk mellanskola eller högre folkskola eller ock genomgått åttaårig folkskola eller sjuårig folkskola jämte huvudkurs vid folkhögskola eller däremot svarande kurs vid annan utbildningsanstalt eller slutligen på annat sätt förvärvat jämförlig för polistjänsten erforderlig allmänbildning. Vidare skulle såsom en ny kvalifikationsgrund föreskrivas, att sökanden skulle vara känd för medborgarsinne. För att kontrollera, om detta krav vore fyllt, skulle särskild

undersökning verkställas angående sökandens allmänna inställning i medborgerligt hänseende. Ansökningshandlingarna skulle först bedömas av polischefen och därefter vederbörande polismästare. (Det upplyses här, att polisutredningen föreslagit, att riket för polisväsendets ledning närmast under polisstyrelsen skulle indelas i polismästardistrikt. I samtliga dessa distrikt utom de större städernas skulle polismästaren tillika vara överåklagare. Landsfogdeinstitutionen skulle härigenom upphöra.) Antagningen skulle därefter ske av en särskild delegation, bestående av chefen för polisstyrelsens personalbyrå, rektor för statens polisskola samt en av lekmannaledamöterna i polisstyrelsen. Innan beslut fattades om antagning, skulle sökandena undergå kunskapsprov och psykotekniska prov. Kunskapsproven skulle vara skriftliga och avse att utröna sökandenas färdigheter i svenska språket och räkning. De psykotekniska proven skulle gå ut på att ådagalägga sökandenas iakttagelseoch uppfattningsförmåga m. m. Elevernas utbildning skulle till en början avse praktisk polistjänst u n d e r omkring ett år. Under första halvåret skulle utbildningen i allmänhet äga r u m vid den största poliskåren inom polisraästardistriktet. Härvid skulle eleverna under ledning av erfarna förmän bibringas den första grundläggande kännedomen om praktisk polistjänstgöring. Under andra halvåret skulle utbildningen vara mera individuellt lagd. Eleverna skulle därvid fördelas på olika poliskårer inom polismästardistriktet i stad eller på landet. Härunder skulle eleverna anförtros att mera självständigt, ehuru under förmans uppsikt, handlägga polisuppgifter av olika slag. Efter att ha fullgjort den förberedande utbildningen under omkring ett år

skulle eleverna genomgå konstapelsklassen. Uttagning till denna skulle ske genom den förutnämnda tremannadelegationen. Härvid skulle ledning hämtas av de yttranden, som vederbörande polischefer och polismästare avgivit angående elevernas praktiska tjänstgöring. Beslut, varigenom elev förklarades icke berättigad att undergå utbildning i konstapelsklassen, skulle medföra, att eleven skildes från polisbanan. Elev, som med betyget godkänd genomgått polisskolans konstapelsklass, skulle därefter kunna av polisstyrelsen antagas till polisaspirant. Elev, som blivit underkänd, skulle skiljas från polisbanan. Efter antagningen skulle polisaspiranterna återvända till sina olika polismästardistrikt och fördelas på de olika poliskårerna. Tjänstgöringen skulle vara så anordnad, att aspiranterna bereddes tillfälle att i praktiken omsätta de kunskaper, som de förvärvat i polisskolan. Sedan aspirant tjänstgjort minst sex månader, skulle han av polischefen kunna antagas till extra ordningskonstapel. Efter två års tjänstgöring som extra skulle vederbörande kunna bliva extra ordinarie ordningskonstapel. För att bliva ordinarie ordningskonstapel eller ordinarie fjärdingsman skulle erfordras minst tre års tjänstgöring efter aspirantförordnandet. Tillsättningen av polisman i extra ordinarie och ordinarie befattning skulle ankomma på polisstyrelsen. Enligt polisutredningens mening borde även personal, som varit fast anställd vid krigsmakten och önskade vinna inträde på polisbanan, genomgå elev- och aspirantutbildning enligt de nu angivna grunderna. Det särskilda utbildningssystemet för sådan personal syntes utredningen icke lämpligen kunna bibehållas inom den statliga polisor-

ganisationen. Vid elevantagningen borde emellertid i enlighet med då gällande föreskrifter — kungl. cirkulär den 11 september 1936 till statsmyndigheterna angående beredande av civil anställning åt visst militärmanskap — företrädesrätt till anställning tillkomma sökande, som varit stamanställd. (Numera gäller kungl. kungörelse den 29 juni 1945 angående beredande av civilanställning åt visst militärmanskap m. m.) Polisutredningen har även ingått på frågan om de ekonomiska betingelser, som borde gälla för personalen under elev- och aspiranttiden. Någon redogörelse för utredningens förslag i detta hänseende skall emellertid icke lämnas här. Eftersom spörsmålen om polisskolcelevernas ekonomiska förhållanden under utbildningstiden av oss upptagas till behandling i ett särskilt kapitel, har det synts mera ändamålsenligt att först där angiva polisutredningens ifrågavarande förslag. Vi få sålunda hänvisa till kapitel XIV. Till särskild behandling har polisutredningen upptagit frågorna om kvinnliga polisers arbetsuppgifter och utbildning m. m. Vad arbetsuppgifterna beträffar har utredningen först redovisat de uppgifter, som i den dåmera gällande normalinstruktionen för polispersonal voro angivna för polissyster. Här omtalades bl. a. bevakning och omhändertagande av kvinnor och barn, som för förseelser intagits på polisstation, verkställande av kroppsrannsakan eller kroppsbesiktning ifråga om kvinna och beredande av hjälp åt fattiga eller hemlösa kvinnor och barn, som införts eller inkommit på polisstation. De i normalinstruktionen omförmälda uppgifterna, vilka huvudsakligen hade ordningspolisiär natur, konstaterades av utredningen vara gemensamma för

samtliga polissystrar. I praktiken hade uppgifterna efter hand utvidgats i vad anginge polissystrarnas deltagande i kriminalpolisen åvilande göromål, varvid olika bestämmelser vunnit tillämpn i n g vid olika poliskårer. Utredningen h a r särskilt redogjort för polissystrarnas kriminalpolisiära uppgifter i Stockh o l m och Göteborg. Med avseende å övriga städer, vilkas poliskårer upptogo befattningar såsom polissystrar, har utredningen gjort ett kortfattat och sammanfattande uttalande angående ifrågav a r a n d e uppgifter. Över huvud hänförde sig polissystrarnas kriminalpolisiära verksamhet i främsta rummet till fall, som anginge kvinna. Då utredningen övervägt frågan om den ställning polissystrarna borde intaga i den statliga polisorganisationen, h a d e utredningen funnit följande synp u n k t e r böra vara vägledande. Såsom h u v u d p r i n c i p för polissystrarnas verksamhet borde uppställas, att den i främsta rummet borde omfatta de göromål, som enligt normalinstruktionen tillkomme dessa befattningshavare. Vid bedömande av vilka uppgifter, som härutöver borde ankomma på polissyster, skulle beaktas, att polissysterinstitutionen alltjämt borde utgöra en speciell organisation, avsedd främst för polisverksamhet bland kvinnor och barn. Göromålen borde för den skull i stort sett begränsas till att omfatta uppgifter, som hänförde sig till denna verksamhet. Vad särskilt beträffade polissystrarnas deltagande i brottsutredningar vore under alla förhållanden lämpligt, att polissyster, där sådan funnes, såvitt möjligt vore närvarande såsom förhörsvittne vid förhör med kvinnor och barn. I vilken utsträckning det skulle överlämnas åt polissyster att självständigt handha brottsutredningar eller att tjänstgöra såsom förhörsledare syntes där-

emot icke böra i instruktionsväg bestämmas. Systemet borde i stället utformas så elastiskt, att polisledningen lämnades möjlighet att i detta hänseende organisera arbetet efter vad som funnes lämpligast. På grundval av det sålunda anförda har polisutredningen föreslagit en instruktion, upptagande de arbetsuppgifter, som under alla förhållanden syntes böra åvila polissyster, samt tillagt, att denna instruktion borde kompletteras med bestämmelser i arbetsordningar eller särskilda tjänsteinstruktioner, därvid detaljföreskrifter borde meddelas för de olika tjänsterna. Ifråga om kompetensvillkoren för polissysterbefattning har polisutredningen till en början konstaterat, hurusom i enlighet med normalinstruktionen anställningsmöjlighet beretts dels för den, som huvudsakligen undergått social utbildning, och dels för den, vars utbildning i första hand hänfört sig till sjukvården. Av upprättad statistik framginge, att sjuksköterskeutbildningen vore den övervägande bland befattningshavarna. Enligt utredningens mening vore såväl den sociala utbildningen som sjukvårdsutbildningen av betydelse för polissystertjänsten. Att fordra fullständig utbildning på båda områdena skulle emellertid föra alltför långt. Ä andra sidan hade utredningen icke funnit det lämpligt att, på sätt som skett i instruktionerna för vissa befattningar, uppstälki krav på såväl social utbildning som sjukvårdsutbildning men begränsa kravet till att avse allenast elementär utbildning. Några för tillgodoseende av ett sådant kompetenskrav lämpade kurser funnes icke anordnade vare sig inom socialvården i allmänhet eller inom sjukvården. Den bästa lösningen av frågan hade därför synts utredningen vara att bibehålla normalinstruktionens

alternativa system. Härigenom bereddes även möjlighet att vid de poliskårer, där flera polissystrar funnes anställda, besätta vissa tjänster med befattningshavare, vilkas utbildning vore av övervägande social natur, och vissa tjänster med sjuksköterskeutbildad personal. Enligt utredningens uppfattning vore det emellertid icke lämpligt att alternativt fordra enbart socialpolitisk examen eller sjuksköterskeexamen. Ur tjänstesynpunkt vore det önskvärt, att befattningshavarna ägde viss praktisk förfarenhet i såväl sjukvård som social verksamhet. Av sökande med socialpolitisk examen borde fordras viss tids utbildning i allmän sjukvårdstjänst och av sökande med sjuksköterskeexamen viss tids tjänstgöring inom social verksamhet, varjämte i båda fallen borde krävas viss tids tjänstgöring inom sinnessjukvården. I anslutning till detta resonemang h a r polisutredningen formulerat följande kompetenskrav för anställning såsom extra polissyster: sökanden skulle antingen ha avlagt socialpolitisk examen och undergått praktisk utbildning under sex månader i allmän sjukvård och u n d e r fyra månader i sinnessjukvård eller ock avlagt sjuksköterskeexamen och undergått praktisk utbildning under tre månader i social verksamhet och under fyra månader i sinnessjukvård. Tilläggas må, att utredningen räknat med en vidsträckt befogenhet för polisstyrelsen att i särskilda fall medgiva dispens från de uppställda kraven på examensmeriter. Vi får här erinra om att 1948 års polisreglemente för anställning såsom polissyster icke uppställer något obligatoriskt krav med avseende å utbildning i sjukvård eller social verksamhet. Polisreglementet 23 § säger nämligen härvidlag endast, att sökande till befatt-

ning såsom extra polissyster bör ha undergått grundläggande teoretisk och praktisk utbildning i sjukvård och i social verksamhet. För vinnande av anställning som extra ordinarie eller ordinarie polissyster borde enligt polisutredningens förslag utöver fordringarna för extra polissysterbefattning krävas, att sökanden genomgått utbildning i polisskola. Från kvinnligt föreningshåll hade hävdats, att utbildningen i det stora hela borde vara densamma som för konstaplarna och att därför tillträde till konstapelsklassen borde lämnas polissystrarna eller att i vart fall utbildningen skulle så anordnas, att den meriterade för fortsatt utbildning till kriminalkonstapelstjänst eller alltså för genomgång av överkonstapelsklassen. Dessa planer finge emellertid enligt utredningens mening ställas på framtiden, och tills vidare borde polissystrarnas utbildning i polisskola ske i form av en för deras dåvarande arbetsuppgifter lämpad särskild kurs. Här tillåta vi oss erinra om att genom den år 1948 utfärdade nya stadgan för statens polisskola, som berett möjlighet för kvinnliga poliser att vinna inträde i konstapelsklassen, det äldre systemet med särskilda polissysterkurser slopats. Såsom förut omtalats beredas kvinnliga poliser numera inträde jämväl i överkonstapelsklassen. Polisutredningen har icke ingått på spörsmålet angående utbildning av kriminalkonstaplar, överkonstaplar och kommissarier. Emellertid har utredningen angivit, att uttagning av elever till överkonstapels- och kommissarieklasserna skulle handhavas av polisstyrelsen och föregås av ett ansökningsförfarande enligt samma grunder som föreslagits beträffande eleverna i konsiapelsklassen.

Ifråga om utbildning av högre befattningshavare inom polisväsendet — såsom polismästare, polisintendenter, polisassessorer och de flesta stadsfiskaler — h a r polisutredningen uttalat, att densamma borde anordnas efter sådana normer, att aspiranterna erhölle en grundläggande utbildning i såväl polissom åklagargöromål. En förutsättning för att aspirantutbildningen skulle kunna organiseras på detta sätt vore, att handläggningen av frågor, som anginge tjänstledighet och förordnande av vikarie för de högre befattningshavarna inom den statliga polisorganisationen vore centraliserad till de myndigheter, som skulle övervaka utbildningen. Enligt utredningens förslag avsågos härvidlag polisstyrelsen och justitiekanslersämbetet. Vi erinra i detta sammanhang om att år 1948 från justitiekanslersämbetet avskildes ett nytt ämbetsverk, nämligen riksåklagarämbetet, som blev chefsmyndighet för åklagarväsendet i riket. Polisutredningen har vidare såsom en andra förutsättning för aspirantutbildningens föreslagna omorganisation angivit uppbyggandet av en aspirantkår. Antagningen av aspiranter borde ske av polisstyrelsen efter samråd med den högsta åklagarmyndigheten. Såsom villkor för att bliva antagen till aspirant borde gälla, att sökanden avlagt juris kandidatexamen och förvärvat tingsutbildning. I likhet med vad som redan vore fallet borde det ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om anordnandet av polischefskurs vid statens polisskola. Uttagningen av elever till sådan kurs vore däremot en angelägenhet, som ägde nära samband med aspirantutbildningen. På grund därav borde uttagningen omhänderhavas av samma myndigheter som övervakade nämnda utbildning. Utredningen föreslog sålunda den änd-

ringen i ordningen för elevuttagningen, att denna uppgift skulle i stället för av Kungl. Maj:t handhavas av polisstyrelsen i samråd med justitiekanslersämbetet. Med avseende å rekryteringen av de stadsfiskalsbefattningar, beträffande vilka distriktsåklagarkompetens skulle gälla såsom behörighetsvillkor, har polisutredningen uttalat, att på grund av befattningarnas jämförelsevis ringa antal någon särskild rekryteringskår icke lämpligen borde ifrågakomma. Bekryteringsbehovet ansåges i stället kunna tillgodoses från landsfiskalsassistentkåren. Vad landsfiskalerna beträffade skulle dessa enligt utredningens förslag bibehållas såsom befattningshavare vid landsstaten. Slutligen skall framhållas, att det enligt polisutredningens mening icke borde vara uteslutet för poliskommissarie att vinna befordran till sådan polischefs- och åklagarbefattning, för vilken distriktsåklagarkompetens uppställdes såsom behörighetsvillkor. Förutsättningen härför skulle — där sökanden icke besutte sådan kompetens — naturligen vara, att Kungl. Maj :t med hänsyn till övriga kvalifikationer hos sökanden funne skäl meddela dispens från kravet på nämnda kompetens.

Härefter lämnas en redogörelse för avgivna yttranden över polisutredningens förslag i de delar, som ovan berörts. När det gäller polisskoleväsendets organisation, har styrelsen för statens polisskola riktat en mycket bestämd kritik mot polisutredningens förslag att inordna statens polisskola under den centrala polisstyrelsens ledning. I remissyttrandet framhålles, att välgrundade skäl talade för att skolan alltjämt bibehölles såsom en fristående organisation 39

u n d e r en särskild skolstyrelse. Det syntes sålunda oundgängligen nödvändigt, att pedagogisk sakkunskap vore företrädd hos det organ, som skulle utöva högsta ledningen av skolan. Att den föreslagna polisstyrelsen komme att erhålla en sammansättning, i vilken inginge dylik sakkunskap i erforderlig omfattning, kunde knappast förväntas. Såsom ytterligare skäl för den av skolstyrelsen intagna ståndpunkten åberopades, att distriktsåklagarutbildningen vid statens polisskola i hög grad tillgodosåges genom att skolstyrelsen kunde såsom ledamöter räkna även representanter för lärarna vid Stockholms högskolas stats- och rättsvetenskapliga fakultet. Till förmån för bibehållande av den gällande ordningen talade vidare den omständigheten, att representanter för polispersonalen kunnat beredas plats i skolstyrelsen och därigenom erhållit möjlighet att framlägga personalens åsikter och synpunkter ifråga om såväl undervisningen som övriga skolans angelägenheter. Vad härefter rekryteringsproblemen beträffar har länsstyrelsen i Gävleborgs län förordat ett system i huvudsaklig överensstämmelse med de av polisutredningen angivna grunderna. Såsom en följd av länsstyrelsens avvisande inställning till förslaget att tillskapa en central polisstyrelse påyrkades dock, att antagningen av poliselever och polisaspiranter skulle handhavas av styrelsen för statens polisskola eller en särskild delegation inom styrelsen, förstärkt med en rikspolisinspektör och lekmannainflytande. De antagna eleverna borde fördelas mellan de olika länen och elevernas utbildning handhavas av landsfogdarna i respektive län. Allmänna bestämmelser rörande rekryteringen och därmed sammanhängande spörsmål borde utfärdas av Kungl. Maj:t.

40 Landsfogden i Kopparbergs län har ifrågasatt inrättande av en central antagningsnämnd för ombesörjandet av rekryteringen. Falu siad har förordat en central antagning av elever, eftersom jämförelsen mellan de sökandes kvalifikationer vid en dylik antagning skulle medgiva ett säkrare och bättre urval. Polismästarna i Eskilstuna och Västerås ha uttalat såsom sin mening, att det vore möjligt men icke säkert, att ett bättre urval skulle kunna ske genom den centrala rekrytering, som utredningen föreslagit. Några myndigheter, bland andra poliskamrarna i Göteborg och Örebro, ha funnit det föreslagna antagningssystemet onödigt omständligt. Enligt dessa myndigheters uppfattning skulle det vidare kunna befaras, att en centraliserad rekrytering bleve mera schablonartad än en rekrytering enligt det nuvarande systemet. Liknande uppfattning har uttalats av länsstyrelsen i Norrbottens län. I några uttalanden har framhållits önskvärdheten av ökat lekmannainflytande i rekryteringsfrågor. Ovan refererade yttrande av länsstyrelsen i Gävleborgs län innehåller sålunda ett dylikt uttalande. Vidare har Sundbybergs siad framhållit, att tillräcklig garanti för att rekryteringen komme att ske enligt sunda urvalsmetoder endast kunde beredas genom ett ökat lekmannainflytande på urvalet av aspiranter. Ytterligare kan nämnas, att magistraten i Uppsala tillkännagivit såsom sin mening, att polisnämnderna borde höras vid tillsättning av icke-ordinarie personal och framför allt vid antagning av poliselever. Frågan om kompetenskraven å personalen vid rekryteringstillfället har berörts i flera remissyttranden. Först må nämnas, att styrelsen för statens polisskola bestämt angivit, att realskolekompetens borde fordras i ett flertal ämnen

s;åsom grund för polisskoleutbildningen. V i i n s k r ä n k a oss här till detta oranäramanide av polisskolestyrelsens inställmin g till frågan och hänvisa för övrigt till styrelsens nedan in extenso intagna förslag till rekryterings- och utbildmingsordning. Föreningen Sveriges poUskommissarier har ifrågasatt, huruv/ida icke för antagning till polisaspir a n t borde fordras realskolekompetens. F m ä r realexamen eller motsvarande utb i l d n i n g tenderade att bliva allt vanlig a r e bland ungdomen, torde ett sådant k r a v icke komma att h i n d r a en rekryt e r i n g från de breda samhällslagren. L i k n a n d e synpunkter ha framhållits av Svenska polisförbundet samt Riksförbundet för fjärdingsman och polismän. Poliskammaren i Göteborg har bes t ä m t avrått från att — på sätt polisu t r e d n i n g e n föreslagit — legalisera ett förfarande, varigenom den nyantagne eleven skulle placeras i praktisk polistjänstgöring, innan han genomgått teoretisk polisutbildning. Den föreslagna o r d n i n g e n vore både olämplig och vådlig med hänsyn såväl till polisverksamheten som till allmänhetens krav på och inställning till polisen. Liknande uppfattning har uttalats av poliskammaren i Örebro. Styrelsen för statens polisskola har uttalat, att en hel del förbättringar otvivelaktigt kunde vidtagas ifråga om ordningen för polispersonalens rekrytering och utbildning. Enligt styrelsens mening hade polisutredningen härutinnan framlagt åtskilliga synpunkter, väl värda beaktande. Styrelsen vore emellertid icke beredd att förklara sin anslutning till det framlagda programmet. Det syntes nämligen styrelsen framstå såsom önskvärt, att nu ifrågavarande spörsmål, oavsett om och hur frågan om polisväsendets förstatligande löstes, upptoges till särskild och noggrann ompröv-

ning. Såsom bidrag till en dylik omprövning har styrelsen anfört följande: Erfarenheten synes ha givit vid handen, att det praktiska polisarbete, som en polisman kan utföra, innan han erhållit någon som helst yrkesutbildning, icke är av större betydelse. Däremot kan det under vissa omständigheter vara direkt skadligt, om en icke utbildad polisman sättes att utöva praktisk tjänst. Särskilt är detta fallet, om han ställes inför brydsamma situationer, vilka han på grund av sin bristande utbildning icke kan bemästra eller felbedömer. Allmänhetens tilltro till ordningsmakten kommer i så fall att minskas. Redan ur nu anförda synpunkter synes önskvärt, att en första utbildning i polistjänst bör föregå polismannens insättande i arbetet. I detta sammanhang kan måhända vara förtjänt att framhållas, hurusom inom Göteborgs polisdistrikt antagna extra polismän praktiskt taget omedelbart efter antagandet beredas tillfälle att genomgå konstapelsklassen i Göteborgs stads polisskola. Genom styrelsens här framlagda förslag skulle vinnas en annan och synnerligen väsentlig fördel, nämligen att kunna på ett tidigt stadium bortgallra dem, vilka på grund av oförmåga att tillgodogöra sig undervisningen eller på grund av karaktär eller personliga egenskaper i övrigt icke lämpa sig för polistjänst. En dylik gallring förekommer för närvarande endast i de sporadiska fall, då en polisman under de närmaste åren efter sin första anställning, innan ännu ständigt förordnande erhållits, på grund av tjänstefel eller liknande direkta försummelser uppsäges från sin anställning. En dylik första utbildning skulle kunna tänkas anordnad enligt följande principer. Den blivande polismannen antages preliminärt i egenskap av polisaspirant i det lokala polisdistriktet. I omedelbar anslutning härtill beredes aspiranten tillfälle vinna inträde i en grundläggande utbildningskurs. Uttagning av elever till denna kurs bör ske efter inträdesprov, syftande framför allt till att utröna aspiranternas allmänbildning. Å denna allmänbildning måste ställas avsevärda anspråk — i ett flertal ämnen realexamenskompetens — för att eleverna skola kunna tillgodogöra sig utbildningen i skolan. Enligt styrelsens uppfattning bör dock icke uppställas krav på särskilda avlagda teoretiska examina 41

för vinnande av inträde i polisskolan. Dessa ligga i regel så långt i tiden före inträdandet å polismannabanan, att de icke utgöra någon rättvisande måttstock för vederbörande aspirants allmänbildning, varjämte villkor om andra examensbetyg än från allmän folkskola utestänger aspiranter tillhörande de största medborgargrupperna från polistjänsten. Skolans nuvarande kurser, särskilt konstapelsklassen, utvisa en arbetsbelastning, vilken för såväl elever som lärare kräver mera än rimliga prestationer. Därför böra med avseende å den föreslagna grundläggande kursen alla åtgärder vidtagas för att vinna en sådan begränsning av arbetsprogrammet, som icke inkräktar på upprätthållandet av en oundgängligen nödvändig utbildningsstandard. Vid omförmälda inträdesprov godkända elever böra få åtnjuta undervisningen i förslagsvis en termin för bibringande av de kunskaper, som äro nödvändiga för att de på ett tillfredsställande sätt skola kunna fullgöra poliskonstapelseller fjärdingsmannatjänst. Vid meddelandet av undervisningen bör jämväl särskilt aktgivas därå, att densamma bedrives så, att eleverna erhålla en ur social synpunkt god medborgerlig fostran. Enligt styrelsens mening bör kursen genomgås i särskilda under skolstyrelsen lydande till olika delar i landet förlagda institutioner av internatkaraktär, varvid de svenska folkhögskolorna synas föredömliga. Härigenom vinnes jämväl den fördelen, att ett större utrymme för praktiska övningar erhålles än som är möjligt med konstapelsklassens nuvarande utformning. Ävenledes ökas möjligheterna för lärarpersonalen att bedöma den allmänna lämpligheten för polistjänst och avskilja icke lämpade personer. Därest eleven godkännes, återgår han till det lokala polisdistriktet. Efter lämplig tid, tillräcklig för att vederbörande polisman skall ha fått erforderlig praktik och hans befäl kunnat bilda sig en uppfattning om hans lämplighet för eventuell befordran, men ej heller längre än som är påkallat för tillgodoseende av dessa båda synpunkter, bör polismannen genomgå en fördjupad utbildning, även denna vid internatförläggning. Den grundläggande polismannautbildningen skulle härmed vara avslutad. Vid genomgående av dessa nu omförmälda kurser bör polismannen icke åsam42

kas minskade löneförmåner. Vid bedömande av hans avlöningsförhållanden under denna tid torde de principer komma till användning, som gälla i fråga om utbildningen av personal vid de affärsdrivande verken. Föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt har ingått på frågan om en differentiering av polisen i en ordningspoliskår och en kriminalpoliskår och därvid föreslagit förstatligande av kriminalpolisen. Han har framhållit, att en avsevärd effektivisering ifråga om rekrytering och utbildning skulle kunna ernås genom en sådan åtgärd. Bekryteringen borde ske så, att aspiranten redan före inträdet i polistjänsten efter en ingående psykoteknisk prövning finge välja mellan ordningsoch kriminalpolisbanorna. De fysiska kvalifikationerna för kriminalpolistjänsten skulle kunna vara avsevärt lägre än för ordningspolistjänsten. Efter kortare aspiranttjänstgöring inom respektive kårer, för de blivande kriminalpolismännen kompletterad med en viss tids tjänstgöring på ett större poliskontor, skulle inträde ske i polisskolans konstapelsklass, vars läroplan borde revideras och utvidgas med hänsyn till differentieringen. Under alla omständigheter syntes konstapelsklassen böra vara internatskola. Försvarets civilförvaltning har uttalat sig rörande polisutredningens förslag om slopande av det särskilda utbildningssystemet för stamanställda och därvid framhållit, att med den långa utbildningstid, som förutsattes i förslaget, och de begränsade förmåner, som därunder skulle utgå till poliseleverna, förutsättningar knappast komme att föreligga för det fast anställda manskapet vid krigsmakten att i fortsättningen vinna anställning inom polisväsendet. Genom de minskade möjligheterna att vinna civil anställning, som härigenom

w p p k o m m e , syntes manskapsrekryter i n g e n vid försvarsväsendet komma att y t t e r l i g a r e försvåras. Försvarsväsendets centrala civilanställningsbyrå (motsvar a s n u av anställningssektionen inom försvarets socialbyrå) h a r anfört likn a n d e synpunkter och särskilt framhållit, att de föreslagna löneförmånerna för poliselever och polisaspiranter icke tord e komma att visa sig tillräckliga för att tillförsäkra polisväsendet det nödv ä n d i g a antalet anställningssökande och framför allt omöjliggöra en allsidig rek r y t e r i n g . Enligt b y r å n s uppfattning syntes det föreslagna elevsystemet kunn a utgå och rekryteringen i stället avse anställning såsom polisaspirant med en i förhållande till förslaget förbättrad löneställning. Aspiranterna borde i så fall efter genomgång av polisskola ber e d a s anställning såsom extra befattningshavare inom konstapelsgraden. Vid ett sådant rekryteringssystem skulle från den särskilda poliskursen för underbefäl utexaminerade elever kunna förklaras behöriga att söka och erhålla befattning inom konstapelsgraden, i vart fall efter viss kortare tids praktisk tjänstgöring vid polisväsendet. Försvarsväsendets underbefälsförbund har uttalat samma uppfattning. I de yttranden, där polissystrarnas utbildning berörts, har det visat sig råda enighet därom, att krav borde uppställas på utbildning i såväl socialt arbete som i sjukvård. Styrelsen för socialinstitutet i Stockholm har emellertid gjort gällande, att en polissysters arbete till övervägande del vore av social natur och att huvudvikten därför borde läggas på utbildning på det sociala området. Denna utbildning ansåges även i högre grad än sjukvårdsutbildning kunna giva den vana vid socialt utredningsarbete, som vore av värde vid kriminalpolisförhör. Även Fredrika-Bremer-förbundet och

Svenska kvinnors nationalförbund ha understrukit önskvärdheten av en grundläggande social utbildning, kompletterad med sjukvårdsutbildning företrädesvis i sinnessjukvård. Yrkeskvinnors samarbetsförbund har ifrågasatt, huruvida icke den lämpligaste utbildningen vore en kombinerad social- och sjukvårdsutbildning, omfattande exempelvis två års utbildning vid socialinstitut och tvåårig kurs vid sjuksköterskeskola. Svensk sjuksköterskeförening h a r föreslagit en första utbildning under två år i sjuksköterskeskola och därefter en något avkortad kurs vid socialinstitutet i Stockholm. Styrelsen för statens sjuksköterskeskola och Föreningen Sveriges poliskommissarier ha icke haft något att erinra mot polisutredningens förslag till alternativ utbildning. Polisutredningens förslag att för vinnande av anställning såsom extra ordinarie eller ordinarie polissyster skulle krävas genomgången utbildning i polisskola har i och för sig lämnats utan erinran. Däremot har förslaget att ordna denna utbildning genom specialkurs för polissystrar mötts av opposition från styrelsen för statens sjuksköterskeskola och ovannämnda kvinnoorganisationer. Vi anse det dock icke vara av något aktuellt intresse att ingå på ifrågavarande yttrande, enär — såsom förut framhållits — genom 1948 års stadga för statens polisskola kvinnliga elever beretts tillfälle genomgå konstapelsklassen. Av styrelsen för statens polisskola uttalades, att det vore lämpligt att för särskilt kompetenta kvinnliga poliser möjligheter erbjödes till vinnande av en fördjupad utbildning, avsedd att göra dessa poliser skickade för vidgade arbetsuppgifter inom kriminalpolisen. Denna intention har också sedermera förverkligats genom att kvinnliga sö-

kände beretts inträde i överkonstapelsklassen. I ett par fall innehålla remissyttrandena uttalanden angående kunskapsfordringar för polisbefälet. Sålunda borde enligt uppfattning, som uttalats av föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt, för inträde i överkonstapelsklassen fordras studentexamen eller motsvarande kompetens. Då många av dem, som komme att söka inträde, givetvis icke hade studentexamen, borde för dessa sökande anordnas en studentkurs vid polisskolan, ledande till begränsad studentexamen i likhet med vad fallet vore vid krigsmakten. Statspolisintendenten har funnit önskvärt, att kompetenskraven för polispersonalen höjdes ifråga om kunskaper i främmande språk och allmänbildande ämnen. För befälstjänsterna, i första hand kommissariebefattningarna, borde härvidlag fordras kunskaper i huvudsak motsvarande kunskaperna i studentexamen. Ifråga om den högre polisutbildningen har styrelsen för statens polisskola gjort följande uttalande: För vinnande av befordran till polisbefäl eller kriminalpolismannabefattning skulle erfordras ett genomgående av en kurs i en klass motsvarande den nuvarande överkonstapelsklassen. Sannolikt bör dock en mera speciell utbildning, som erfordras för blott ett mindre antal polismän, exempelvis inom vissa delar inom kriminaltekniken, kunna förläggas till senare specialkurser. Uttagning av elever till förenämnda klass skulle företagas av skolstyrelsen i samråd med vederbörande länspolischef i omedelbar anslutning till den grundläggande utbildningen i konstapelsklassen. Därvid skulle beaktas de förutsättningar såväl i praktiskt som intellektuellt hänseende, som sökanden visat sig äga. Med hänsyn till den olika karaktären hos de tjänster, varpå eleverna aspirera, synes böra övervägas att låta ifrågavarande utbildning försiggå på tre olika klasser eller avdelningar, en för ordningspolisbefälsut-

bildning, en för kriminalpolisutbildning och en för kombinerad ordnings- och kriminalpolisutbildning, den senare i allmänhet avsedd för polismän i mindre städer och å landsbygden. Närmast till hands synes ligga att låta denna utbildning, liksom senare specialkurser, genomgås i Stockholm, exempelvis i nuvarande polisskolans lokaler. De fördelar, som en internatförläggning medför för yngre årgångar, göra sig icke gällande i fråga om dessa elever. Däremot erfordras för deras utbildning tillgång till speciallärare, vilka lättare kunna erhållas i Stockholm än vid utanför huvudstaden befintliga internatanstalter. I konsekvens med sin rekommendation av en differentiering av polisen alltifrån rekryteringsstadiet i en ordningspoliskår och en kriminalpoliskår har föreståndaren för kriminaltekniska anstalten föreslagit en uppdelning av överkonstapelsklassen på en ordningspolis- och en kriminalpolislinje. Med avseende å rekryteringen och utbildningen av polischefer ha uttalanden gjorts i några yttranden. Justitiekanslersämbetet har särskilt understrukit, hurusom utbildningsfrågan borde bliva föremål för uppmärksamhet vid ett fortsatt reformarbete rörande polisväsendet. Härvid syntes ock böra övervägas, om icke aspiranterna å landsfogde- och sladsfiskalsbanorna borde tjänstgöra någon tid i hovrätt såsom fiskaler. Sedan rätten att sitta s. k. stora ting avskaffats, torde nämligen tingsutbildningen icke ha samma värde som förr. Även bortsett härifrån syntes det önskvärt att kunna bibringa åklagaraspiranterna en bättre juridisk utbildning. Föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt har gjort gällande, att sammankopplingen mellan åklagar- och polischefstjänster — möjligen med u n d a n tag för distriktsåklagare-landsfiskaler — vore olycklig. Om åklagarväsendet och polisväsendet skildes från varandra, skulle samtliga befäls- och chefs-

poster i polisen bliva rena facktjänster och uteslutande kunna rekryteras med kvalificerade polismän. Härigenom komme också fortlöpande befordringar att bliva möjliga från polisens lägsta till dess högsta tjänster. Det nuvarande systemet, där högt förtjänta polismän för alltid vore dömda att stanna i kommissaries tjänsteställning under det att unga män med juridisk examen men praktiskt taget utan polismeriter utan vidare bleve deras förmän, innebure icke blott en social orättvisa utan medförde även många andra problem och olägenheter.

För kompetens till alla polischefsbefattningar borde fordras genomgång av polisskolans högsta klass, kallad polischefsklassen och gemensam för såväl kriminal- som ordningspoliskarriären. För inträde borde fordras antingen genomgång av konstapels- och överkonstapelsklasserna jämte väl vitsordad tjänstgöring eller ock juris kandidatexamen med tingsmeritering och minst tre års väl vitsordad tjänstgöring inom polisväsendet samt redovisning av visst kunskapsstoff från någon av överkonstapelslinjerna.

KAPITEL V

Principerna för en reform i v polispersonalens rekrytering och grundlag; ande utbildning

Fråga om polisväsendets differentiering Såsom framgår av referat i föregående kapitel har föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt förordat en differentiering av polisen i en ordningspoliskår och en kriminalpoliskår cch i samband därmed föreslagit förstatligande av enbart kriminalpolisen. Differentieringen skulle tillämpas redan ifråga om rekryteringen och den grundläggande utbildningen. Innan något annat övervägande av rekryterings- och utbildningsspörsmålen företages, torde det vara nödvändigt att taga ställning till detta differentieringsförslag. Härvidlag kunna vi, i huvudsaklig anslutning till en av utredningsmannen i socialdepartementet N. G. VALENTIN i

september 1946 avgiven promemoria, anföra följande. Frågan om polisens uppdelning på två skilda kårer h a r ofta ställts u n d e r debatt. Såsom en fördel med en sådan uppdelning h a r framhållits, att man vid rekryteringen bättre skulle kunna tillgodose de skilda krav, som behövde ställas på ordningspolismännen å ena och kriminalpolismännen å andra sidan. I samband med berörda förändring skulle man för kriminalpolismännens del kunna avsevärt sänka kvalifikationerna i fysiskt hänseende och därigenom vidga den personkrets, inom vilken kriminalpolisen rekryterades. Ytterligare h a r gjorts gällande, att polis-

männens kunnighet och skicklighet skulle befordras, om de redan från början finge helt koncentrera sig på en gren av polisverksamheten. Fördelarna av det ifrågasatta projektets genomförande skulle sålunda vara avsevärda. I verkligheten lärer emellertid, såsom i det följande skall påvisas, en uppdelning av polisen på två skilda kårer medföra betydande svårigheter och nackdelar. Till en början gör man sig frågan, hur man redan vid antagningen skall kunna avgöra, om en polisman bäst passar för ordningspolisarbete eller kriminalpolisarbete. När det gäller rekrytering till ordningspolisen, bleve antagningen visserligen mindre vansklig, eftersom majoriteten av sökandena måste förutses komma att stanna i konstapelsgraden. Det skulle sålunda icke spela någon större roll, om en del av de antagna endast hade förutsättningar att bliva ganska medelmåttiga polismän. Annorlunda bleve förhållandena på kriminalpolislinjen. Den, som uttoges till denna linje, borde, därest man icke ville sänka kriminalpolismännens standard och rubba den nuvarande lönesättningen, regelmässigt fylla kraven på de p o lismän, som vinna befordran till befäl. Att utvälja personal till kriminalpolisen, skulle därför i praktiken bliva ungefär lika svårt som att exempelvis vid antagningen av ordningspolismän avgöra, vilka som vore kvalificerade att beford-

ras till åtminstone biträdande överkonstaplar. Att en sökande till kriminalpolislinjen kunde väl behandla svenska språket och att han vid företagna psykotekniska prov visade sig besitta skarpsinne och uppslagsrikedom, vore ingalunda nog för att han skulle anses lämplig som kriminalpolisman. Härutöver måste man av honom fordra goda generella polismannaegenskaper, såsom gott omdöme, plikttrohet, energi och fallenhet för utredningsarbete. Även om samtliga dessa egenskaper redan skulle vara väl utvecklade hos den unge aspiranten — vilket torde vara mindre vanligt — lärer det vara svårt att bilda sig en säker uppfattning därom, innan aspiranten tjänstgjort såsom polis under åtminstone några år. En rekrytering, som sker utan föregående längre provtjänstgöring, måste därför, vad angår kriminalpolislinjen med dess speciella krav, komma att innesluta många möjligheter till felgrepp. Ifråga om de anförda betänkligheterna kan givetvis invändas, att man, om en polisman ej visar sig hålla måttet, icke får tveka att skilja honom från tjänsten. Erfarenheten ger dock vid handen, att man i praktiken ogärna vidtager en dylik åtgärd, såvida icke polismannens olämplighet är uppenbar. Det synes under sådara förhållanden vara anledning befara, att det av föreståndaren för kriminalekniska anstalten föreslagna rekryteringssystemet särskilt för kriminalpolisens vidkommande kan leda till en miidre god rekrytering än nu är fallet. Let kritiserade förslaget synes grunda sig på en överbetoning av skillnaden mellan ordningspolisens och kriminalpolisens arbete. Det är visserligen obe;tridligt, att ordningspolisens bevakninjsuppgifter äro av annan karaktär än kriminalpolisens uppgifter att upptäcla och utreda brott. Men detta inne-

bär icke i och för sig, att personalen på den ena avdelningen ifråga om begåvning och utbildning behöver så avsevärt skilja sig från personalen å den andra avdelningen, att rekrytering av de båda kategorierna måste ske var för sig och utbildningen vara differentierad alltigenom. Huvudsaken är, att all polispersonal besitter de ovannämnda polismannaegenskaperna och får en god polisiär allmänbildning. Därjämte måste det givetvis vara av värde, att tillfälle beredes olika kategorier av polismän att vid polisskola fördjupa sina kunskaper på de områden, som genom vederbörandes tjänsteutövning blivit mest betydelsefulla. Vi vilja här understryka, att deltagande i kurser för sådant ändamål icke bör ske förrän på det mera framskridna stadium, då tjänsten för den enskilde polismannen antagit en sådan natur, att det för honom är nödvändigt med grundligare studier. Enligt vad ovan angivits har man såsom ytterligare argument för en uppdelning av polisen på två skilda kårer påstått, att kriminalpolismännens rekryteringsbas härigenom skulle kunna vidgas, enär mindre krav i fysiskt hänseende behövde ställas på kriminalpolismän än på ordningspolismän. Vi anse oss icke kunna instämma i detta påstående. Av praktiska skäl torde nämligen icke vara möjligt att beträffande kriminalpolismännen vidtaga någon sänkning ifråga om de fysiska kvalifikationer, som nu fordras av polismännen över lag. Även en kriminalpolisman måste vara fysiskt väl rustad, om han skall kunna bestå de påfrestningar, för vilka tjänsten i många fall utsätter honom, exempelvis i pressande spaningsarbete eller vid gripande av brottsling. Man får slutligen icke bortse från de menliga verkningar en uppdelning av polisen på två skilda kårer kan ha på

samarbetet mellan ordningspolis och kriminalpolis. Hur viktigt det är att detta samarbete är gott, framstår klart, när man betänker, hur ordningspolisens och kriminalpolisens arbetsområden i betydande delar täcka varandra. Tydligast framträder detta, när det gäller beivrandet av brott. Denna uppgift åligger visserligen principiellt kriminalpolisen, men i praktiken händer det ofta, att ordningspolisens representanter äro först på brottsplatsen och få vidtaga de första behövliga åtgärderna, såsom t. ex. brottslingens gripande. Även när det gäller efterspaning av brottslingar och vissa slag av stulet gods, har ordningspolismannen — i all synnerhet den patrullerande konstapeln — en viktig funktion att fylla. Å andra sidan är kriminalpolismannen icke på grund av sin anställning vid kriminalpolisen befriad från att vara verksam för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet. Vid större oroligheter eller då ordningshållningen eljest sättes på svårare prov, får man vidare räkna med att kriminalpolisen lämnar ordningspolisen erforderligt biträde. För närvarande förekommer en intim relation mellan ordningspolisen och kriminalpolisen även därigenom, att alla kriminalpolismän under början av sin polisbana flera år tjänstgjort vid ordningspolisen och att den, som vill vinna befordran till befäl vid ordningspolisen, i regel först måste tjänstgöra viss tid vid kriminalpolisen. Bland annat tack vare denna relation måste förhållandet mellan de båda avdelningarna regelmässigt betecknas såsom mycket gott. På ömse håll har man den känslan, att poliskåren såsom sådan står över avdelningarna. Denna kåranda gör, att varje polisman nu tager befattning med och visar intresse för alla polisuppgifter, även om de skulle ligga utanför hans i

första hand aktuella arbete. Skulle emellertid polisen uppdelas på två skilda kårer, vilka beträffande såväl rekrytering som utbildning och tjänstgöring höllos skilda från varandra, föreligger risk, att mellan kårerna uppstår ett främlingsskap, som kan leda till allvarliga motsättningar och äventyra samarbetet dem emellan. Bland annat ligger det då nära till hands, att polismännen komma att draga bestämda gränser mellan de arbetsuppgifter, som tillhöra den ena eller den andra kåren. Även om skyldighet reglementsenligt föreligger till ömsesidigt biträde och samarbete mellan kårerna, kan det befaras, att polismännen skola visa större eller mindre likgiltighet för arbetsuppgifter, som icke i första hand hänföra sig till den egna kåren. Erfarenheterna från andra länder, såsom Danmark, där man en längre tid hade polisen organiserad på två kårer, visa att berörda farhågor för motsättning och bristande samarbetsvilja icke äro obefogade. Nu gjorda överväganden synas tydligt giva vid handen, att nackdelarna av en uppdelning av polisen på två kårer äro större än fördelarna därav. Vi få därför avböja det av föreståndaren för k r i minaltekniska anstalten framförda förslaget. Här bör även nämnas, att 1948 års polisutredning berört anstaltens förslag om förstatligande av enbart kriminalpolisen men sagt sig icke kunna förorda detsamma (sid. 34 f. i utredningens b e t ä n k a n d e ) . Enligt u t r e d n i n g e n s uppfattning vore det ett alltför långt gående steg att bryta det naturliga organisationssambandet mellan ordningspolisen och kriminalpolisen. Rekryteringens organisation Av redogörelsen i föregående kapitel framgår, att 1939 års polisutredning framställt erinringar mot att rekiryte-

r i n g e n av polispersonal i stor utsträckn i n g sker rent lokalt av varje polischef l ö r det egna distriktet. Dessa erinringar s y n a s oss icke obefogade. Med nuvarand e o r d n i n g blir bedömningen av aspir a n t m a t e r i a l e t mer eller mindre ojämn, och garantierna för att icke kvalificer a d e personer få tillträde till polisban a n få anses otillräckliga. Det må h ä r iiven nämnas, att man ur pedagogisk s y n p u n k t finner det mycket otillfredsställande att i konstapelsklassen vid stat e n s polisskola behöva mottaga ett så heterogent elevmaterial som det genom inträdesansökningarna erbjudna. De framställda erinringarna giva anledning till antagande, att någon form av centralisering ifråga om polispersonalens r e k r y t e r i n g skulle vara att föredraga framför det nuvarande systemet. Polisutredningen har — liksom statens polisskolas styrelse i dess yttrande över polisutredningens förslag — utgått från att första uttagningen av polisaspiranterna skulle äga rum centralt genom ett för hela riket gemensamt organ. Fråga är emellertid, om centraliseringen bör drivas så långt som polisutredningen och polisskolans styrelse förordat. Sammanföres hela rekryteringsväsendet hos ett enda organ, blir materialet otvivelaktigt mycket omfattande, men möjligheterna för rekryteringsorganet att närmare lära känna och bilda sig en mera personlig uppfattning om de olika aspiranterna bliva högst begränsade. Med en sådan ordning hotar otvivelaktigt faran för att bedömningen av aspiranterna blir schablonartad och alltför mycket sker efter deras formella meriter, s. k. pappersmeriter. Särskilt av ekonomiska skäl lärer man icke kunna genomföra en sådan ordning, att hugade sökande skulle anmodas inställa sig hos riksrekryteringsorganet. Däremot skulle man möjligen efter danskt 4

mönster kunna tänka sig att rekryteringsorganets ledamöter eller vissa av dem gjorde tjänsteresor till olika delar av riket för att verkställa rekrytering. Vi hålla emellertid före, att ifrågavarande danska system icke passar för svenska förhållanden. Med hänsyn till vårt lands geografiska utsträckning skulle ett dylikt system säkerligen visa sig vara både opraktiskt och kostsamt. Rekryteringen skulle nog icke bliva tillräckligt effektiv, eftersom man finge räkna med väl långa uppehåll mellan besöken å en och samma ort. För övrigt torde även detta system medföra en viss hämmande verkan på rekryteringen, i det att de sökande ofta bleve nödsakade att företaga resor för inställelse å kungjord rekryteringsort. Vare sig man skulle besluta sig för ett stationärt eller ambulerande riksrekry teringsorgan, skulle det vara svårt för att icke säga omöjligt att giva organet den breda representation med bland annat kommunalt inflytande, vilken i kommitténs direktiv efterlyses med avseende å rekryterande myndighet. För att åstadkomma en rationell och praktisk lösning av rekryteringsproblemet synes det oss nödvändigt, att flera rekryteringsorgan inrättas, vart och ett för sitt lokala rekryteringsområde. Här uppstår då frågan om de lokala rekryteringsområdenas omfattning. Utredningsmannen VALENTIN h a r i sin promemoria föreslagit, att riket borde indelas i fyra rekryteringsområden, ett för södra, ett för östra, ett för västra och ett för norra Sverige. Någon särskild gränsdragning mellan områdena har förslagsställaren dock icke inlåtit sig på. Vi ha ej ansett oss kunna förorda en sådan indelning, enär även härigenom centraliseringen enligt vår mening drives för långt. Med en dylik ordning skulle de förut påpekade olä49

genheterna med fullt genomförd centralisering av rekryteringsväsendet kvarstå, ehuru givetvis icke i så hög grad. Särskilt för norrlandsområdet komme dock olägenheterna säkerligen att bliva ganska kännbara på grund av områdets stora utsträckning. Vi anse, att en fullt tillfredsställande rekryteringsordning borde kunna skapas genom att länen göras till rekryteringsområden. Härmed skulle man på ett naturligt sätt ansluta till den gällande länspolisorganisationen. Stockholms stad och ytterligare några av rikets största städer borde på grund av det där förefintliga stora rekryteringsbehovet jämte länen kunna utgöra egna rekryteringsområden. Man kan tveka om hur långt man skall gå vid detta undantagande av större städer. I anslutning till 1948 års polisutrednings förslag, att allenast Göteborg och Malmö skola vara undantagna från vederbörande länspolischefs polisledande verksamhet (sid. 82 i utredningens betänkande) skulle man kunna tänka sig att låta endast dessa städer — förutom Stockholm —• få bilda egna rekryteringsområden. Vi äro dock icke benägna att binda vårt eget förslag i detta hänseende vid förutsättningen, att vad polisutredningen föreslagit blir antaget. Vi vilja därför i stället föreslå, att — vid sidan av Stockholm — de städer få bilda egna rekryteringsområden, som äro eller kunna bliva undantagna från länspolischefernas lokala kompetens. De städer, som för närvarande äro sålunda undantagna, äro Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg. Genom att begränsa centraliseringen av rekryteringsordningen på sätt vi nu föreslagit befrämjar man otvivelaktigt intresset av att rekryteringsorganen utan större omgång kunna erhålla en på omedelbara iakttagelser grundad uppfattning om de sökande. 50

I vissa yttranden över 1939 års polisutrednings förslag har, såsom förut berörts, önskemål uttalats om ökat lekmannainflytande i rekryteringsfrågor, och i de för kommittén utfärdade direktiven har angivits, att det allmänna medborgerliga inflytandet skall få göra sig gällande redan i den första rekryteringsomgången. Vi ansluta oss till tanken att för de olika rekryteringsområdena inrätta särskilda nämnder med så bred representation som möjligt. Jämte företrädare för polisledningen inom respektive rekryteringsområden böra dessa n ä m n d e r rymma representanter för kommunerna och för polispersonalen. Om — såsom vi äro beredda att förorda — nämnderna förankras hos länsstyrelserna, torde ifråga om lekmannamedverkan jämförelse kunna göras med det förslag till sådan medverkan i länsstyrelse, som framlagts av 1948 års länsstyrelseulredning. Under alla omständigheter böra nämnderna få en intim anknytning till länsstyrelserna. Det är nämligen av stort intresse, att länsstyrelsen och dess högsta representant — landshövdingen — redan på ett tidigt stadium vinna kontakt med de personer, som vilja ägna sig åt polisyrket. Rekryteringsnämnderna skola handha uppgiften att antaga sökande till inträde å polisbanan och böra för detta ändamål låta sig angeläget vara att genom saklig upplysning om polisyrket väcka lämpade ungdomars intresse för detta. Sådan upplysning kan med fördel lämnas bl. a. i broschyrform. Nämnderna böra vidare med u p p m ä r k s a m h e t följa i synnerhet den första grundläggande utbildningen av antagna aspiranter samt fatta beslut ifråga om aspiranternas godkännande för fortsatt utbildning till poliser. Ytterligare böra nämnderna tjänstgöra såsom arbetsförmed-

lainde organ och sörja för att utexamin e r a d e polismän erhålla placering. Vad beträffar rätten att hos viss rekrryteringsnämnd ansöka om antagning tilll polisaspirant skall densamma enligt våir tanke vara oberoende av huruvida söikanden är bosatt inom rekryteringscrmrådet eller icke. Sökande bör principiellt fritt få välja rekryteringsområd e och kommande tjänstgöringsort. Skulle några restriktioner härvidlag uropställas, vore det fara för att rekryter i n g e n bleve hämmad till men för polissverksamheten. Man får emellertid icke; bortse från att sökandenas frihet att vädja rekryteringsområde kan medföra, at t tillströmningen av sökande till några ormråden blir större än vad som är behövligt, medan sökandefrekvensen i anidra områden blir otillräcklig för rekryteringsbehovets tillfredsställande. I dylika situationer bör emellertid genom förmedling av något centralt organ — vatre sig man finnes böra anlita polisskolestyrelsen i Stockholm, en eventuellt blivande rikspolisstyrelse eller någon annan myndighet — förefintliga överskottssökande från vissa rekryteringsområden hänvisas till att, om de så önska, ingiva sina ansökningshandlingar till nämnd i något rekryteringsområde, som har underskott av sökand e . Det må nämnas, att inom kommittén jämväl till diskussion upptagits förslag, att alla ansökningar skulle ingivas till en enda central myndighet, på vilken det skulle ankomma att fördela ansökningarna mellan rekryteringsnämnderna efter sökandenas uttalade önskemål och efter förekommande behov av aspiranter. Rekryteringsnämnderna skulle i övrigt ha samma funktioner som förut angivits. Detta förslag ha vi dock icke velat rekommendera, enär en sådan central dirigering icke synts av praktiska skäl påkallad.

Villkor för antagning till polisaspirant Ålder Härefter övergående till att behandla villkoren för antagning till polisaspirant, vilja vi först diskutera frågan, vid vilken ålder antagningen .regelmässigt bör ske. I gällande polisreglemente föreskrives, att sökande till befattning såsom extra konstapel eller extra fjärdingsman skall ha fyllt 21 år. På grundval av de undersökningar vi företagit rörande rekryteringsåldern i praktiken har konstaterats, att första anställning såsom polisman vanligtvis sker i åldern 21—23 år. Då såsom nu ofta är fallet en nyantagen polisman kan beordras fullgöra praktisk polistjänst utan att ha erhållit någon egentlig yrkesutbildning, är kravet på uppnådd 21 års ålder utan tvivel nödvändigt. Det måste givetvis hos en polisman finnas åtminstone den mognad och det omdöme, som man i allmänhet kan ha anledning vänta av en till myndig ålder kommen person. Därest emellertid — såsom vi vilja föreslå — en tämligen ingående förberedande utbildning meddelas aspiranter å polisbanan, innan de nyttjas för självständigt polisarbete, skulle man faktiskt kunna tänka sig en sänkning av antagningsåldern eller i varje fall möjligheten av ett dispensförfarande, så att väl lämpade sökande undantagsvis kunde beredas inträde på polisbanan före 21 års ålder. Från vissa synpunkter kan det vara fördelaktigt att i ett relativt tidigt åldersskede föra de blivande poliserna in på deras yrkesbana. Det kan vara fördelaktigt både för dem själva och för polisväsendet. Enligt erfarenheten bör praktiskt taget all yrkesutbildning begynna vid en relativt tidig levnadsålder. Aspiranter i exempelvis 19- eller 20-årsåldern måste antagas i allmänhet vara särskilt receptiva för de kunska51

per, som behöva meddelas i yrkesutbildande syfte. Med en så tidig början i polisväsendet kunna aspiranterna vidare räkna med att erhålla ordinarie tjänster och befordran förr än som skulle vara möjligt under rekrytering vid högre levnadsålder. För polisväsendets del skulle det ifrågasatta systemet medföra fördelen av en vidgad rekryteringsbas. Bland annat skulle då till polisväsendet kunna knytas många från både intellektuell och praktisk synpunkt lämpliga personer, som eljest finge antagas komma att välja andra yrkesbanor, för vilka u p p n å d d myndighetsålder icke vore ett inträdeskrav. I samband med övervägande av frågan om en sänkning av rekryteringsåldern ha vi undersökt möjligheterna att rationellt inordna polisaspiranternas värnpliktstjänstgöring i utbildningsprogrammet. Kunde ett sådant inordnande åstadkommas, borde polisaspiranterna kunna antagas redan vid 19 års ålder, detta helst som värnpliktsåldern numera sänkts från 20 till 19 år, vilket inneb ä r inskrivning vid 19 års ålder och fullgörande av första tjänstgöring vid 20 års ålder. En antagning av polisaspiranter redan vid 19 års ålder skulle icke innebära något alltför märkligt. Det kan nämligen här erinras om att elever å landsfiskalsbanan enligt gällande bestämmelser kunna antagas så tidigt som vid 17 års ålder. Omförmälda undersökningar ha skett under kontakt med representant för 1948 års värnpliktskommitté, innan denna i augusti 1949 framlade sitt betänkande med utredning i vissa värnpliktsfrågor (SOU 1 9 4 9 : 4 6 ) . Från vår sida anmäldes såsom ett önskemål att giva polisaspiranterna en särskilt för polistjänst, även såsom den kan arta sig under krig, lämpad militärutbildning. Det torde få anses oekonomiskt att vid krigsmakten

årligen utbilda omkring 500 blivande polismän till gruppchefer i vanliga n.ilitärförband eller i vissa fall till plutonchefer, när de på grund av sin polistjänst i regel icke komma att utnyttjas för det med denna militärutbildning avsedda ändamålet. Däremot kunde det vara lönande att meddela blivande polismän militärutbildning vid specialförband, i vilka de bibringades sådan organisatorisk förmåga och sådana tekniska färdigheter, som de kunde nyttiggöra i polistjänst såväl i fredstid som vid tillfälle av krig eller beredskapstillstånd. Såvitt vi förstå föreligger det emellertid av skilda anledningar ytterst små möjligheter att genomföra ett dylikt projekt. Man torde sålunda alltjämt få räkna med att en blivande polisman under sin militärtjänstgöring, vilken normalt förutsattes ske vid armén, i första hand bibringas grundläggande soldatutbildning och därefter utbildas minst till gruppchef. Eftersom det kan förutsättas, att ett ej ringa antal av de ynglingar, som kunna komma ifråga såsom polisaspiranter, besitta sådana kvalifikationer, att de bliva uttagna till underofficersutbildning, kommer längden av den första tjänstgöringen för ifrågavarande värnpliktiga att uppgå till över ett år eller närmare bestämt (9 + 6) 15 månader. Vi ha under vår behandling av problemet kommit till den uppfattningen, att en regelrätt värnpliktsutbildning är alldeles för långvarig för att med fördel kunna inordnas i ett polisiärt utbildningsprogram. För övrigt skulle det på grund av olika in- och utryckningstider för skilda kategorier av värnpliktiga bliva svart för att icke säga omöjligt att inpassa polisaspiranternas värnpliktstjänstgöring i ett enhetligt program för polisutbildning. Med anledning av den sålunda intagna stånd-

p u n k t e n ha vi måst avskriva förslaget orn en sänkning av rekryteringsåldern till 19 år. Polisaspiranter få i stället antagas vid en sådan ålder, att de redan avslutat sin första tjänstgöring vid krigsmakten. Enligt gällande ordning för utbildningen u n d e r den första tjänstgöringen komma värnpliktiga, uttagna till gruppchefsutbildning, att vara färdiga med denna utbildning i mitten av mars månad under det år, då de u p p n å 21 års ålder. Värnpliktiga, som utttagits till underofficersutbildning, k o m m a att avsluta sin utbildning i börj a n av september månad under det år, då de uppnå nämnda ålder. Under såd a n a förhållanden lärer det icke vara möjligt att sänka den nuvarande föreskrivna rekryteringsåldern för polism ä n . Däremot skulle det från de synpunkter, vilka hittills beaktats, icke vara något hinder mot införande av en dispensmöjlighet, som undantagsvis medgåve antagning av aspiranter under 21 års ålder, t. ex. väl lämpade ynglingar, som fullgjort sin militärutbildning i förtid. Det har här ovan talats om intresset av en tidig rekrytering till polisbanan. Vid våra överväganden ha vi emellertid funnit, att de skäl, som åberopats för detta intresse, knappast äro utslagsgivande i den förda diskussionen. Det kan nämligen åberopas ett mycket starkt skäl för att rekryteringen icke bör äga rum före 21 års ålder. Skälet ifråga talar rent av för en rekrytering först vid exempelvis 23 års ålder. Vi vilja utveckla saken på följande sätt. För polismän är det uppenbarligen särdeles betydelsefullt, att de ha en god kontakt med samhällslivet och de enskilda medborgarna. Därför bör icke någon möjlighet lämnas oprövad, som kan befrämja och utveckla ett gott förhällande mellan polisen och allmänhe-

ten. En sådan möjlighet är att blivande poliser, innan de antagas till aspiranter, några år ägna sig ät förvärvsarbete pä skilda områden. Redan nu förekommer i icke ringa utsträckning, att personer, som antagas till polismän, dessförinnan sökt sin utkomst i skilda yrken, t. ex. såsom skogs- eller jordbruksarbetare, droskchaufförer, handelsbiträden eller kontorister. Det har visat sig vara av värde för aspiranternas polistjänst, att de tidigare prövat pä ett eller flera vanliga civila yrken. De ha nämligen därigenom fått förståelse för de förhållanden, varunder människor tillhörande olika yrkeskategorier arbeta och leva. En dylik praktik före inträdet pä polisbanan vilja vi gärna rekommendera. Härvidlag kan en jämförelse göras med den förpraktik, som erfordras för vinnande av inträde vid socialinstitutens sociala eller socialkommunala linjer. Denna förpraktik är bland annat avsedd att giva vederbörande vidgad livserfarenhet och social orientering. Med avseende ä dem, som ha tanke på att framdeles bliva poliser, kunde det vara särskilt lämpligt att någon tid praktisera i ett tekniskt yrke, t. ex. såsom bilmekaniker eller elektriker. De tankegångar, för vilka nu senast redogjorts, ha i Danmark ansetts fullt riktiga. Där kräver man sålunda en viss förpraktik hos dem, som skola komma ifråga för rekrytering till polisbanan. På grund därav sker rekryteringen först vid 23 ärs ålder. Vi ha sålunda kommit att ifrågasätta, huruvida icke rekryteringsäldern med hänsyn till betydelsen av en förpraktik bör höjas frän nuvarande 21 år. Det kunde på anförda skäl synas lämpligt att upptaga den danska regeln om rekrytering vid 23 års ålder. Dispensmöjligheter borde emellertid finnas, så att 53

rekryteringsnämnd undantagsvis skulle kunna till polisaspirant antaga yngre sökande, som kunde anses särskilt väl lämpad för polisyrket. Vi ha dock till slut icke vågat stanna för ett dylikt förslag. Rekryteringsbasen skulle nämligen genom en sådan ordning bliva på ett betänkligt sätt försvagad. Man måste räkna med att många underåriga personer, som haft sin håg åt polisyrket och skulle ha kunnat bliva mycket goda polismän, under väntan pä att uppnå 23 års ålder giva sig in på andra levnadsbanor, vilka de sedan, åtminstone under rådande förhållanden, finna så fördelaktiga, att de icke längre reflektera pä att söka inträde vid polisväsendet. Under sådana omständigheter ha vi funnit det vara säkrast att bibehålla den nuvarande åldersgränsen 21 är. Även vid denna ordning bör dispensmöjlighet finnas, så att rekryteringsnämnd undantagsvis skall kunna till polisaspirant antaga yngre sökande, som kan anses särskilt väl lämpad för polisyrket. Å andra sidan bör en viss högsta åldersgräns fixeras, detta både i den enskildes och i polisväsendets intresse. Med hänsyn till den gallring av personmaterialet, som bör verkställas vid en polisutbildning, kan det givetvis icke vara tillfredsställande, att utbildningen begynner vid så framskriden levnadsålder, att det kan uppstå särskilda svårigheter för en såsom polisman icke lämpad aspirant att söka sig över till annan yrkesbana. Vidare bör antagning till polisyrket icke ske vid en sådan ålder, att vederbörandes receptivitet kan antagas vara otillräcklig. Ytterligare bör härvidlag beaktas den enskildes intresse av att kunna få så många tjänsteår vid polisväsendet, att full pension kan erhållas. Olika här inverkande synpunkter har föranlett oss att intaga den ståndpunkten, att person, som fyllt 29

år, icke annat än dispensvis skall ia möjlighet att bliva antagen till polis spirant. A'rau på teoretisk

förutbildning

Inför problemet om vilken teoretsk förutbildning, som skall krävas för intagning till polisaspirant, erinra vi föst om den i gällande polisreglemente u;ptagna bestämmelsen, att sökande ill tjänst såsom extra konstapel eller exra fjärdingsman skall "hava förvärvat ör tjänsten erforderlig allmänbildning". Det ankommer pä vederbörande poischef eller eljest anställande myndigiet att avgöra, när detta kompetensvilkor skall anses uppfyllt. Ofta synes villkoret bliva föremål för en i förhållande tillsökandena alltför välvillig tolkning. )et skall emellertid icke förnekas, att mderstundom förekommande svårighter att erhålla extra polispersonal kuina vara en anledning till att kravet på allmänbildning icke ställes tillräckigt högt. Lärarna i konstapelsklassen vid statens polisskola säga sig ofta hos eleverna ha konstaterat ett alldeles för s r agt underlag för den utbildning, som ikall meddelas i klassen. Vi ha i detta länseende fatt enstämmiga utsagor fräi de tillfrågade lärarna, vare sig dessa T arit representanter för de rent polisiäraämnena eller för juridiken eller för såcana ämnen som modersmålet, stats- och kommunalkunskap, socialkunskap dier psykologi. När det gäller möjligheterna att lära känna eleverna både ifrågi om personliga egenskaper och intellektuell standard, torde särskilt en modersnålslärare befinna sig i ett gott lägi. Vi skulle därför vilja åberopa några synpunkter, som anförts av en modersnålslärare vid skolan, nämligen läroverksadjunkten fil. dr D. NORRMAN. Eenne har fungerat såsom lärare i meders-

nnålet i såväl konstapelsklassen som överkonstapelsklassen sedan 1942 och i dienna egenskap haft att korrigera tuscentals av eleverna skrivna uppsatser. Hlan h a r följaktligen under en lång följd a^v år haft tillfälle att bedöma polisskolc:elevernas intellektuella status. Det had e alltid slagit honom, uppger doktor N o r r m a n , att särskilt eleverna i konstapielsklassen visat stora brister beträffamde allmänbildning och därvid icke miinst ifråga om kännedom om det svens k a samhället, dess tillblivelse och utveckling samt dess sammansättning i socialt och kulturellt hänseende. Att dcessa brister vore så stora, berodde på niiånga omständigheter. Bristerna hade emellertid främst konstaterats hos de el ever, som i egenskap av f. d. stamanställda haft en ur medborgerlig synp u n k t tämligen isolerad kaserntid bako m sig. För undervisningen vid polisskolan och för elevernas fortsatta utveckling såsom samhällets tjänare hade d e påtalade bristerna en beklaglig inverkan. Sålunda kunde till en början märkas, att eleverna saknade stoff för författande av uppsatser i samband med modersmålsundervisningen. Det vore nästan omöjligt att finna ämnen nog lätta och lämpliga för deras standard. Läraren hade en mycket besvärlig uppgift, då det gällde att vid dispositionsövningar skola elevernas omdöme och lära dem, vad som vore viktigt eller oviktigt, vad de skulle taga med i en uppsats eller utelämna. Eleverna hade med andra ord stor svårighet att fatta, vad som vore huvudsak och bisak. De hade för övrigt icke följt med händelseutvecklingen i värt samhälle och saknade kännedom om viktiga frågor av allmän karaktär. Visserligen hade de under sin tidigare skolgång läst statsoch kommunalkunskap och kanske något av socialkunskap, men det verkade

som om det mesta förflyktigats eller i varje fall som om kunskaperna vore ytterligt spridda och lösliga. Eleverna hade alldeles för obetydliga kunskaper om samhällets struktur för att i allmänhet kunna fullt begripa även en enkel framställning om olika samhälleliga institutioner och sociala åtgärder. På grund av de anförda omständigheterna bleve undervisningen i modersmålet i konstapelsklassen icke så effektiv som man kunde önska. Rent stilistiskt kunde eleverna visserligen förvärva en del kunskaper, men det lämnades mycket övrigt att önska. Ämnet måste ju omfatta betydligt mera än ren stilistik och språkövningar. 1939 års polisutredning har föreslagit, att såsom kompetenskrav för alla polisbefattningar i konstapelsgraden borde föreskrivas den skolunderbyggnad, som enligt den gamla normalinslruktionen krävdes i reservpolisstäderna. Detta förslag innebär, att, därest sökanden icke har eller haft anställning vid krigsmakten, han skall ha genomgått minst tre klasser å den femåriga realskolelinjen i allmänt läroverk eller minst tvä klasser å den fyraåriga realskolelinjen i allmänt läroverk eller minst tvä klasser i kommunal mellanskola, praktisk mellanskola eller högre folkskola eller ock ha genomgått åttaårig folkskola eller sjuårig folkskola jämte huvudkurs vid folkhögskola eller däremot svarande kurs vid annan utbildningsanstalt eller slutligen ha pä annat sätt förvärvat jämförlig, för polistjänsten erforderlig utbildning. Med vad sålunda föreslagits ha flera remissinstanser icke låtit sig nöja. I vissa yttranden över polisutredningens förslag ha sålunda uttalats önskemål om att kraven på skolunderbyggnad skulle på ett avgörande sätt skärpas för sökande till polisbanan. I ett par fall har 55

man ansett realexamen vara ett lämpligt avvägt kompetenskrav. Styrelsen för statens polisskola har dock ej velat gå så långt som att kräva betyg över undergången realexamen men förutsatt, att man vid inträdesprov, som anordnades för sökandena, skulle pä dem ställa avsevärda anspråk ifråga om allmänbildning, i ett flertal ämnen motsvarande realexamenskompetens. Med tanke på polistjänstens krav vore det enligt vår mening utan tvivel ett betydelsefullt framsteg, om aspiranter å polisbanan överlag ägde den allmänbildning, som fordras för realexamen. Det övervägande flertalet av landets ungdom är emellertid — åtminstone såsom skolväsendet för närvarande är organiserat — icke i tillfälle att skaffa sig den skolunderbyggnad, som fordras för nämnda examen. Genom att föreskriva realexamen såsom villkor för tillträde till polisbanan skulle man därför komma att från detta yrke utestänga stora medborgargrupper. Den omständigheten, att realexamen kan avläggas på grundval av korrespondensstudier och att sålunda ambitiösa ynglingar på denna väg kunna uppnå den önskade kompetensen, torde likväl icke förhindra, att ett examenskrav skulle menligt inverka pä rekryteringsbasen. Vi anse oss därför icke för närvarande kunna förorda realexamen såsom obligatoriskt kompetenskrav för tillträde till polisbanan. Nu finns det emellertid vid sidan av studievägen till realexamen en annan rekommendabel väg för erhållande av erforderlig allmänbildning. Vi åsyfta härmed deltagande i folkhögskolekurser. Redan nu förekommer i viss utsträckning, att blivande polismän meritera sig på detta sätt. En av oss företagen statistisk undersökning (bilaga G, sid. 281) ger vid handen, att cirka 20 % av de polismän, som vinna inträ56

de i konstapelsklassen vid statens polisskola, genomgått en eller två folkhögskolekurser. Den allmänbildning, som kan erhållas genom bevistande av sådana kurser, bör vara väl ägnad såsom grundval för en därefter vidtagande på polisyrket syftande utbildning. Dessutom måste det anses vara synnerligen lämpligt för blivande polisaspiranter att mottaga undervisning just i de former folkhögskolan erbjuder. Den relativt fria undervisningen i förening med stimulerande samvaro mellan lärare och elever, vilka senare äro vuxen ungdom med olika inriktningar i yrkeshänseende, är av högt värde från synpunkten för medborgerlig fostran. Det torde här vara lämpligt att angiva folkhögskolans ändamål. I Kungl. Maj :ts folkhögskolestadga den 14 december 1951 beskrives ändamålet i följande ordalag: "Folkhögskolan avser att åt vuxen ungdom meddela allmän medborgerlig bildning, varvid väsentlig vikt skall läggas vid en väckande, till personligt lankeliv och sedlig styrka fostrande undervisning och särskild hänsyn tagas till att eleverna lära känna sin bygd och sitt land, dess historiska utveckling och nuvarande samhällsförhållanden, dess andliga och materiella hjälpkällor. Sä långt med dessa syften är förenligt, b ö r undervisningen därjämte hava till u p p gift att bibringa eleverna sädana praktiska kunskaper och färdigheter, som kunna giva dem ökad duglighet för deras levnadsyrke." Det utsäges v i d a r e i stadgan, att "undervisningen skall avse att giva eleverna impulser och insikter, som kunna främja deras personliga utveckling", varjämte tillägges, att "den bör skänka dem en levande u p p fattning om deras ansvar som m ä n n i skor och samhällsmedlemmar, söka väcka deras häg för ökat vetande och anvisa dem vägar att förvärva s å d a n t . "

Vid folkhögskola skall varje arbetsår — som räknas från och med den 1 oktober till och med den 30 september nästföljande år — anordnas en vinterk u r s för manliga eller för kvinnliga elever. Dessutom kan anordnas en somm a r k u r s , i regel avsedd endast för kvinnliga elever. I den utsträckning skolöverstyrelsen medgiver kunna vidare anordnas fortsättningskurs i anslutning till vinter- eller sommarkurs samt folkbildningskurs. Vinter- och sommark u r s kunna förekomma antingen såsom första eller andra årskurs. Den förra är avsedd för elever, som icke tidigare genomgått kurs vid folkhögskola, och den senare främst för elever, som genomgått första årskursen. Vid folkhögskola utan sommarkurs skall vinterkurs omfatta minst 24 veckor. Hålles jämväl sommarkurs, skall vinterkurs omfatta minst 22 eller i vissa fall minst 21 veckor. Sommarkurs skall omfatta minst 13 veckor. För fortsättningskurs skall anslås en tid av 4—12 veckor. Såsom obligatoriska läroämnen i första årskurs upptager stadgan modersmålet och dess litteratur, historia, samhällslära, geografi, matematik och naturkunnighet med hälsolära. I andra årskurs ingå som regel ett lämpligt urval av nyssnämnda läroämnen jämte de ämnen i övrigt, som med hänsyn till skolans syfte anses böra upptagas. Vid fortsättningskurs skall undervisning meddelas i historia och minst ett av ämnena geografi, litteraturhistoria och samhällslära. Fortsättningskurs kan inriktas på ett visst examensmål, t. ex. realexamen. Sker icke sådan inriktning, bör undervisningen om möjligt avpassas med hänsyn till elevernas eventuellt planerade fortsatta studiearbete efter kursens slut. Enligt stadgan böra vid undervisningen tillämpas arbetsformer, som till-

godose ungdomens behov av självverksamhet och påkalla ett mera självständigt arbete. Såsom villkor för inträde vid folkhögskola föreskrives, att sökande skall ha genomgått folkskola eller förvärvat motsvarande kunskapsmått på annat sätt, vara känd för gott uppförande och före folkhögskolekursens slut ha fyllt, manlig elev 18 år och kvinnlig elev 16 år. För inträde i andra årskurs fordras dessutom, att vederbörande genomgått första årskurs eller erhållit motsvarande utbildning på annat sätt. De flesta folkhögskolor äro anordnade såsom internat, så att eleverna bo på skolan och intaga sina måltider där. För uppehället under kurstiderna kunna behövande elever räkna med att erhälla statligt stipendium. Alltefter de sökandes styrkta behov utgå stipendier med högst 90 kronor för läsmånad. För närvarande åtnjutas stipendier av omkring två tredjedelar av eleverna vid de statsunderstödda folkhögskolorna. Förslag till ändrade grunder för stipendierna har utarbetats av studielånenämnden (SOU 1949: 41) men har ännu icke föranlett något statsmakternas beslut. På grund av det anförda få vi såsom teoretisk förutbildning för blivande polisaspiranter rekommendera genomgång av två årskurser i folkhögskola och gärna fortsättningskurs. Har sökande avlagt realexamen, bör hans kompetens därmed anses styrkt. På sätt styrelsen för statens polisskola föreslagit torde man även kunna såsom aspirant godkänna en sökande, som styrkt sig uppfylla fordringarna för denna examen i ett flertal viktiga ämnen. Under förutsättning, att de civila ämnena i försvarsväsendets stamskolor få bevara den omfattning de för närvarande äga, bör man kunna godtaga furirskoleutbildning så57

som en grundval för inträde på polisbanan. Om av någon anledning de civila ämnena måste vidkännas inskränkning i dessa skolor, böra sökande med ifrågavarande utbildning komplettera sina kunskaper genom bevistande av folkhögskolekurs eller anlitande av korrespondensundervisning. Såsom hittills varit fallet torde man få räkna med att studenter endast mera sällan söka sig till polisyrket. I enlighet med nuvarande praxis ifråga om sökande till befattning såsom extra polissyster synes böra upptagas det villkor för antagning av kvinnlig polisaspirant, att sökande undergått viss teoretisk — liksom också praktisk — utbildning i sjukvård och i social verksamhet. Vi understryka härefter vikten av att kunskapsfordringarna för antagning till polisaspirant bliva officiellt preciserade. Man bör sålunda icke nöja sig med en så allmän formulering som den i nu gällande polisreglemente förekommande, där det ju allenast säges, att sökande skall "hava förvärvat för tjänsten erforderlig allmänbildning". Därest, såsom vi förutsätta, sökandena genom vederbörliga betygshandlingar styrka, att de uppfylla de kunskapsfordringar, som komma att bestämmas för antagning till polisaspirant, torde rekryteringsnämnderna icke behöva föranstalta om några kunskapsprov. Det bör emellertid stå rekryteringsnämnd fritt att i tveksamma fall underkasta sökande dylik prövning. Vi ha övervägt frågan, huruvida psykotekniska prov böra anordnas med sökandena, och därvid studerat material, som erhållits från psykotekniska institutet vid Stockholms högskola. Med hänsyn till den osäkerhet, som ännu måste anses vidlåda testningssystemet, vilja vi emellertid icke förorda psy-

kotekniska prov såsom ett obligatoriskt moment vid urvalet av sökande. Däremot synes polisskoleledningen böra uppmärksamma de landvinningar, som kunna göras inom den psykotekniska vetenskapen, och om det finnes lämpligt introducera psykotekniska prov. Resultaten härav skola då kunna användas i vägledande syfte vid antagning av polisaspiranter. Fysiska

och psykiska

krav

Efter framställning av kommittén har andre stadsläkaren i Stockholm E. BJURSTRÖM av chefen för inrikesdepartementet tillkallats för att såsom expert biträda oss med uppdragande av riktlinjer beträffande vad som bör fordras av en polisaspirant i fysiskt och psykiskt hänseende. I ett den 11 juni 1951 till oss avgivet utlåtande har Bjurström bl. a. anfört följande synpunkter. Bland kompetensvillkoren för förordnande till extra konstapel eller extra fjärdingsman upptages i polisreglementet det kravet, att sökanden vid företagen läkarundersökning funnits vara i fysiskt hänseende lämplig som polisman. Frågan om denna lämplighet är emellertid icke så lätt att generellt besvara, i synnerhet som ibland en eller flera smärre defekter (t. ex. m i n d r e åderbråck, plattfötter, dålig tandstatus) kunna vägas mot vissa fördelar (t. ex. god muskulatur, kraftig kroppsbyggnad, gott intellekt). I regel torde den undersökande läkaren sakna detaljerade föreskrifter om vilka defekter, som absolut icke kunna tolereras. Denna senare omständighet kan vara anledning till att läkare i en ort förklarar en sökande olämplig, medan läkare i annan ort kanske förklarar honom lämplig. Det är givetvis i princip önskvärt — säger Bjurström vidare — att liksom övriga kompetenskrav även läkarford-

r i n g a r n a bliva enhetliga för hela riket, så långt nu detta är möjligt. En absolut likformig bedömning torde emellertid icke kunna erhållas, så länge ett flertal olika läkare skola utföra undersökningarna. Man skulle visserligen kunna tänka sig en för hela landet centraliserad bedömningsnämnd, dit intygen kunde sändas i sådana fall, där tveksamhet kan råda i fråga om vissa uppdagade defekter. Därmed skulle uppnås en likformig bedömning, såsom exempelvis den livförsäkringsbolagen åstadkomma genom särskild överläkare. Möjligen skulle dock ett dylikt förfaringssätt å a n d r a sidan innebära ökade kostnader och onödig omgång i antagningsförfarandet. Därest en dylik central bedömningsorganisation icke anses erforderlig, torde emellertid vissa fastställda riktlinjer för undersökningsläkaren vara önskvärda och ägnade att göra bedömningen mera enhetlig för riket i dess helhet. Därvid torde besiktningsreglementet för krigsmakten kunna tjäna som vägledning. F ö r att skaffa sig en uppfattning om andra läkares erfarenhet från ifrågakommande undersökningar, har Bjurström dels rådfrågat tredje stadsläkaren i Stockholm, K. Quarnå, dels i skrivelse begärt uttalanden från fem läkare i resp. Malmö, Hälsingborg, Göteborg, Karlstad och Östersund. Bjurström meddelar, att han för egen del har erfarenhet av dylika undersökningar sedan 1945 och dessutom torde ha det största antalet av alla, för år räknat. Efter redogörelse för inkomna uttalanden upptager Bjurström några allmänna synpunkter. Refererande till kommitténs diskussion av frågan om en differentiering av polisen i en ordningspoliskår och en kriminalpoliskår säger Bjurström, att det från läkarens synpunkt ofta kan vara frestande

att lämpligförklara en sökande, som intellektuellt synes vara framstående och för övrigt saknar defekter eller anmärkningar men som har spädare kroppsbyggnad eller lägre kroppsvikt än vad som brukar krävas. Då emellertid kommittén avvisat tanken på en dylik differentiering, böra undersökningsläkarna erhålla klart besked om att kvalifikationerna alltid böra vara så stora som ordningspolistjänsten kräver. Frågan om lämplig åldersgräns för antagning av sökande torde i m i n d r e grad ha primärt medicinskt intresse och förbigås därför helt. Inför spörsmålet om vad som bör fordras av en polisaspirant i psykiskt hänseende upplyses, att undersökningsläkaren mycket sällan torde få tillfälle eller ens ha möjlighet att uttala sig angående en sökandes psyke. Sinnessjukdom i manifest form torde väl knappast kunna komma ifråga, och i latent form kan den sannolikt icke upptäckas annat än i undantagsfall vid de undersökningar, som här ifrågakomma. Däremot kunna "nervösa" symptom ofta iakttagas i form av darrningar, svettningar, pulsökning, ökat blodtryck, rodnad o. s. v. Dessa skola givetvis angivas av läkaren, och plats finnes redan på det nu brukliga formuläret. Det är därvid att beakta, att vissa yngre personer ofta kunna förete nämnda nervösa symptom, som emellertid försvinna med stigande ålder och förvärvad erfarenhet. Det är sålunda icke möjligt att anvisa bestämda riktlinjer för de "psykiska" kraven i allmänhet, utan det måste överlämnas till den undersökande läkarens subjektiva omdöme att avgöra, i vilken grad iakttagna fenomen kunna spela roll. Därest av kommittén föreslagen teoretisk förutbildning kommer att utgöra villkor för aspirantantagning, torde psykiska defekter i regel ha upptäckts 59

redan under denna utbildning. Om därjämte psykotekniska prov komma att utföras, erhälles ytterligare ett hjälpmedel att bedöma sökandens psyke. Av dessa och ovan anförda skäl anser sig Bjurström icke kunna föreslå detaljerade riktlinjer för de "psykiska" kraven. Han framhåller emellertid, att man i princip måste förutsätta, att läkaren särskilt angiver av honom iakttagna misstänkta symptom på psykiska rubbningar. I detta sammanhang betonar Bjurström önskvärdheten av att läkarintyg avlämnas i förseglat kuvert med adress till vederbörande myndighet. Det kan nämligen icke alltid vara lämpligt, att sökanden själv får läsa, vad läkaren i förtroende vill meddela myndigheten. Dessutom kan läkaren hämmas i sin formulering och kanske lämna för knapphändiga upplysningar, därest intyget utlämnas öppet. Härefter övergår Bjurström till granskning av nu gällande intygsformulär (Länstrycket, Ser. II, Avd. A, nr 144), som han finner vara i huvudsak ändamålsenligt men i vissa hänseenden i behov av revidering. I några fall äro frågor och uppgifter onödiga och kunna strykas, i a n d r a fall är annan ordningsföljd önskvärd. Vid ifrågavarande granskning kommer Bjurström bl. a. in på frågan om kroppslängden. Han säger, att den torde bedömas olika, och anför vidare: F ö r ordningspolisen i en stad som Stockholm är det otvivelaktigt önskvärt med en minsta längd av 178 cm, ehuru rekryteringssvårigheter tvingat till godtagande av 175 cm. Detta spörsmål är icke i första hand medicinskt, men likväl uttalas den uppfattningen, att en storvuxen man lättare dominerar över en folksamling eller bråkiga element och därmed oftare förebygger våld en-

bart genom sin yttre auktoritet. Om emellertid mindre kroppslängd måste godtagas, torde det böra ligga i polischefens hand att avgöra detta och icke i läkarens. Däremot bör läkaren avgöra frågan om de inbördes proportionerna mellan längd, vikt, bröstvidd och bukomfång. Siffror, som betydligt avvika från dem, som motsvara längden, t. ex. alltför låg eller hög kroppsvikt, angiva disproportioner, som kunna föranleda omdömet olämplig. I fråga om krav på synskärpa m. m. åberopar Bjurström ett av honom till polismästaren i Stockholm förut avgivet utlåtande. Detta avviker något, i skärpande riktning, frän vad synkravskommittén angivit i sitt betänkande (SOU 1950:19). Bjurström framlägger slutligen förslag till reviderat intygsformulär (bilaga E, sid. 277) och till vägledande föreskrifter för undersökningsläkare (bilaga F, sid. 279). Med anledning av de synpunkter, för vilka här ovan redogjorts, vilja vi allenast göra den erinran, att vad som skall krävas av aspirant ifråga om kroppslängd bör få avgöras av vederbörande rekryteringsnämnd. Övriga

krav

Sedan vi nu utvecklat vår mening angående de kompetenskrav, som gälla antagningsålder och allmänbildning, samt redogjort för expertens huvudsakligen allmänna synpunkter på fysiska och psykiska krav, vilja vi blott i korthet erinra om övriga nu gällande krav för antagning till extra konstapel eller extra fjärdingsman. Dessa i polisreglementet 23 § angivna krav gå ut på att sökanden skall dels ha en sådan medborgerlig inställning, att han kan antagas komma att städse tillförlitligt fullgöra sin tjänsteplikt, dels vara känd för

ordentligt levnadssätt och pålitlighet och dels ha gott omdöme och lugnt sinnelag. De sålunda angivna fordringarna böra enligt vår mening uppfyllas jämväl av sökande, som av rekryteringsnämnd skall antagas till polisaspirant. System för grundläggande utbildning Teoretisk och praktisk utbildning Såsom grundläggande utbildning för blivande polismän har 1939 års polisutredning föreslagit först en förberedande utbildning i praktisk polistjänst under omkring ett år, därefter genomgång av konstapelsklassen i statens polisskola och slutligen en viss tids praktik såsom polisaspirant i den mening utredningen använder detta begrepp. Ifråga om det sålunda föreslagna systemet vilja vi först förklara vår anslutning till tanken, att den praktiska provtjänstgöringen skall tillmätas stor betydelse. Innan en persons lämplighet för polisbanan kan bedömas med någon säkerhet, bör han ha fullgjort praktisk polistjänstgöring u n d e r en icke alltför kort tid. En väsentlig brist ifråga om den nuvarande rekryteringen är, att en sökande kan antagas till polisman utan att pä förhand ha fullgjort någon sådan tjänstgöring. I fråga om vissa polismän, nämligen fjärdingsmannen, kan icke sällan inträffa, att de utan någon provtjänstgöring erhålla ordinarie anställning. Det stora flertalet börjar dock sin polistjänst såsom extra befattningshavare. Tjänstgöringen såsom extra är under de första två åren tänkt såsom ett slags provtjänstgöring. Detta framgår av stadgandet i 20 § andra stycket polisreglementet, vari föreskrives, att extra polisman, som icke tjänstgjort två år i följd vid polisväsendet, kan entledigas, när helst tjänsten det kräver. De möj-

ligheter till effektiv gallring, som detta stadgande erbjuder, utnyttjas emellertid sällan. I praktiken synes man nämligen vara obenägen att entlediga en extra polisman, såvida han icke gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller visat sig u p p e n b a r t olämplig. Vill man försäkra sig om att nybörjarna på polisbanan bliva verkligt prövade, torde det därför vara nödvändigt, att de före sin anställning såsom polismän fä undergå särskild provtjänstgöring, efter vilken deras lämplighet omprövas av vederbörande rekryteringsorgan. Polisutredningen h a r alltså beaktat detta förhållande och för sin del förordat, att de sökande till polisbanan under utbildningstiden skulle fullgöra tjänstgöring vid flera olika poliskårer, bland annat vid den största poliskåren i polismästardistriktet. Tjänstgöringen skulle såsom nyss antytts förläggas i tiden både före och efter den teoretiska utbildningen i konstapelsklassen. Praktiken skulle vidare äga rum såväl i stad som å landsbygd. Från vissa synpunkter innebär polisutredningens förslag beaktansvärda fördelar. Enligt detta förslag kan man sålunda koncentrera utbildningen till vissa polisdistrikt, som med hänsyn till polischefernas intresse och förmåga att handleda eleverna och a n d r a omständigheter äro ägnade att giva ett särskilt gott resultat ät utbildningsarbetet. Vidare erbjuder polisutredningens förslag möjlighet till en mera mångsidig utbildning, eftersom eleverna få tillfälle att tjänstgöra bäde på landsbygd och i stad och att följa polisarbetet i polisdistrikt av olika storleksordning. Genom denna tjänstgöring i skilda distrikt måste också bedömningen av elevernas praktiska lämplighet bliva säkrare, dä man ju i sådant fall kan grunda sin 61

uppfattning därom på flera olika polischefers utsago. Å andra sidan synes polisutredningen icke ha tillräckligt uppmärksammat betydelsen av en förberedande teoretisk utbildning och för polistjänsten lämpad social fostran, innan eleverna inriktas på praktiskt polisarbete. I detta hänseende bör noggrant beaktas vad styrelsen för statens polisskola anfört i de ovan i kapitel IV (sid. 41 f. och 44) intagna delarna av sitt yttrande. Erfarenheten visar, att det är synnerligen vanskligt att låta unga aspiranter taga iiu med praktiska polisuppgifter, innan de erhållit en viss teoretisk skolning. Såsom förut påvisats har polisledningarna i de större städerna för den skull föranstaltat om mer eller mindre metodiska kurser för nyanställd personal. Om det av polisutredningen föreslagna utbildningssystemet accepterades, lär man icke kunna undgå att i samband med den förberedande utbildningen i praktisk polistjänst inlägga moment av teoretisk skolning. Utredningen har dock icke själv vidrört denna fråga men angivit, att det borde tillkomma polisstyrelsen att fastställa grunderna för hur den praktiska utbildningen skulle äga rum. Vi kunna för vår del icke finna annat än att det mest rationella tillvägagångssättet att meddela polisaspiranterna det erforderliga måttet av polisiärt kunnande, innan de anförtros praktiskt polisarbete, är att låta dem genomgå en under utnyttjande av pedagogisk erfarenhet upplagd kurs, i vilken undervisning meddelas av lärare, speciellt tränade på denna uppgift. Det är emellertid icke tillfyllest med en dylik instruerande undervisning rörande rent polisiära förhållanden. Icke minst med hänsyn till allmänhetens tilltro till polisen bör tillses, att aspiranterna erhålla en grundläggande utbild62

ning under sådana förhållanden, att de jämväl bibringas en från social synpunkt god medborgerlig fostran. Såsom departementschefen uttalat i sina till kommittén givna direktiv bör under den grundläggande utbildningen eftersträvas att utveckla och fördjupa aspiranternas kännedom om och solidaritet med vårt demokratiska samhällsskick genom att giva dem en överblick över hur samhället fungerar samt över polisens ställning och uppgifter inom detsamma. Det har ofta påtalats, att polisen intager en alltför isolerad ställning i samhället och därmed också i förhållande till allmänheten. Riktigheten av detta påstående har bland annat ofta kunnat konstateras av lärarna vid statens polisskola. Eleverna ha nämligen, icke blott i konstapelsklassen utan även i överkonstapelsklassen, gång efter annan direkt eller indirekt visat sig sakna riktig kontakt med samhällslivet. Åtminstone i de större orterna har polismannen kommit att framstå såsom i första hand en övervakare och kontrollant, medan däremot hans uppgift såsom allmänhetens hjälpare och rådgivare skjutits i bakgrunden. De nu anmärkta omständigheterna ha otvivelaktigt lett till ett visst motsatsförhållande mellan polis och allmänhet. En ändring härutinnan kräver förvisso ganska genomgripande åtgärder såväl beträffande polisutbildningen som ifråga om polisverksamhetens organisation och inriktning. En viktig sak härvidlag torde vara att polismännen själva från början få en mera socialt betonad inställning till sin arbetsuppgift. Vi förmena, att detta syfte kan befrämjas till en början genom den förpraktik på olika yrkesområden och det deltagande i folkhögskolekurser, som vi tidigare i detta kapitel rekommenderat för blivande polisaspiranter. Ännu betydelsefullare är

dock, alt inom ramen för polisutbildningen meddelas en väl tillrättalagd undervisning i medborgerligt fostrande ämnen. I)cn teoretiska organisation

utbildningens

Med avseende å den grundläggande teoretiska utbildning, som bör meddelas vid inträdet på polisbanan, har i kommitténs direktiv angivits, att olika utvägar för den organisatoriska utformningen böra närmare övervägas. Sålunda bör undersökas, om utbildningen ifråga bör äga rum i form av särskilda kurser vid polisskola eller anknytas till folkhögskola eller till de socialpolitiska instituten. Vi vilja först skärskåda det sistnämnda alternativet. Här i landet finns tre socialpolitiska institut eller socialinstitut som de numera kallas, nämligen i Stockholm, Göteborg och Lund. Socialinstitutens uppgift är att lämna högskolemässig utbildning i socialpolitiska och kommunala ämnen. Utbildningen är avsedd främst för blivande tjänstemän inom kommunernas sociala och kamerala förvaltning, inom statlig eller enskild socialvård eller inom näringslivets personaltjänst. Emellertid står utbildningen öppen även för dem, som önska skaffa sig en allmän orientering i sociala och kommunala ämnen. Vid de tre instituten meddelas undervisning dels på en social, dels på en socialkommunal och dels på en teoretisk linje, varjämte socialinstitutet i Stockholm har en kameral linje. Dessutom sker vid samtliga institut partiell utbildning i olika förekommande examensämnen. Den sociala linjen, som fcr fram till social examen, är närmast ansedd för dem, som skola ägna sig åt fattigvård, barna- och ungdomsvård,

nykterhetsvård eller skyddsverksamhet, samt för dem, som önska utbilda sig till kuratorer vid sjukhus eller fängelser eller till tjänstemän inom arbetsförmedling eller till personalkonsulenter inom industrier eller andra företag. Den socialkommunala linjen, som för fram till socialkommunal examen, är närmast avsedd för blivande tjänstemän hos kommuner eller landsting, vilka ha både sociala och kamerala uppgifter. Den teoretiska linjen (vid socialinstitutet i Göteborg: linjen för samhällskunskap), som för fram till teoretisk examen (i Göteborg: examen i samhällskunskap), är avsedd för studerande, vilka jämte fackutbildning av annan art önska vinna vidgade sociala kunskaper. Den rekommenderas sålunda exempelvis för lärare vid folkhögskolor och folkskolor, för läkare, präster och tidningsmän. Den kamerala linjen vid socialinstitutet i Stockholm, som för fram till kameral examen, är främst avsedd för kamerala tjänster inom de större städerna och inom landstingen. Partiell utbildning för icke fram till någon examen. Den är i första hand avsedd för kommunala tjänstemän eller förtroendemän, som önska skaffa sig en social orientering inom vissa områden men av olika skäl ej ha möjlighet att avlägga en fullständig examen. Utbildningen vid de olika instituten sker på ett väsentligen likartat sätt, ehuru uppdelningen mellan ämnena och ämnenas benämning kunna växla. På samtliga fyra linjer studeras följande gemensamma ämnen, nämligen nationalekonomi, statskunskap, kommunalkunskap och socialpolitik. Härutöver fordras, att eleverna på varje linje deltaga i studium av ytterligare ett antal ämnen, som behövas för tillgodoseende av linjens speciella syfte. Studietiden på de olika linjerna varierar mellan två och

två och ett kvarts år. Partiell utbildning skall avse minst två examensämnen i en av instituten godkänd ämneskombination, vilken i regel skall innefatta stats- och kommunalkunskap. Vid socialinstituten skola de studerande bibringas kännedom om det moderna samhällslivets karaktär och utveckling samt ekonomiska och psykologiska grundvalar ävensom om samhällsinstitutionernas sätt att arbeta. Undervisningen är, såsom redan ovan antytts, av högskolemässig natur och inriktas sålunda framför allt på att giva de studerande förmåga till självständigt tänkande, till egna studier och möjlighet att på egen hand tillägna sig vetenskapens resultat på de områden, som äro undervisningens föremål. Seminarie- och övningsarbete, där de studerande fär tillfälle till självverksamhet under lärarens ledning, spelar därför en framträdande roll på utbildningsplanen. Detsamma är fallet med studiet av olika samhälleliga inrättningar. Inträde vid socialinstituten beredes i mån av utrymme var och en, som äger tillräcklig underbyggnad och mogenhet för att kunna tillgodogöra sig undervisningen. Formella kompetensvillkor uppställas icke. Vid urvalet av elever, vilka som regel skola ha fyllt 21 år, tages hänsyn till såväl boklig bildning som praktisk erfarenhet. För att vinna inträde vid den sociala eller socialkommunala linjen skall den sökande genom praktisk tjänstgöring ha visat sig äga fallenhet för sin blivande yrkesuppgift. Förpraktiken, som bör omfatta ett är, syftar till att giva vidgad livserfarenhet och social orientering samt att förmedla kunskaper och färdigheter i socialt och kommunalt arbete eller annan likartad verksamhet. Utan prov kan inträde vinnas av dem, som med

goda betyg avlagt studentexamen, folkskollärarexamen eller avgångsexamen från statsunderstött handelsgymnasium. Övriga sökande kallas att undergå inträdesprov. Såsom förberedelse rekommenderas genomgång av andra eller tredje årskurs vid folkhögskola. Detta är särskilt angeläget för dem, som ej ha realexamen eller normalskolekompetens. En värdefull förberedelse kan erhållas genom den särskilda samhällsvetenskapliga folkhögskolekurs, som anordnas vid Jakobsbergs, Marieborgs och Viskadalens folkhögskolor. Inträdesproven vid socialinstituten omfatta följande moment, nämligen författande av en svensk uppsats över ämne frän den moderna historien eller från socialpolitiken eller från den sociala debatten, skriftligt referat av en föreläsning, skriftligt prov i samhällslära, skriftligt prov i allmän historia efter 1789 och i svensk historia efter 1809, främst avseende den ekonomiska och sociala utvecklingen, samt skriftligt prov i ekonomisk geografi. För de två senaste momentens del motsvara fordringarna studentexamens krav. Sökande, som så önskar, kan få utbyta provet i geografi mot prov i engelska, omfattande översättning frän engelska till svenska av en lämplig lättare text (utan hjälpmedel). Av den nu lämnade redogörelsen torde det vara ganska uppenbart, att utbildningen vid socialinstituten fordra alltför stora förkunskaper för att kunna ifrågakomma för polisaspiranternas del. Även om den intellektuella standarden hos dem, som skola få inträde pä polisbanan, kan höjas på sätt vi tidigare i detta kapitel förordat, lär man dock icke kunna förvänta, att nyantagna polisaspiranter i allmänhet skola kunna mäta sig med flertalet sökande till socialinstituten. Under samråd, som skett

med socialinstitutens rektorer — professorn G. HECKSCHER (Stockholm), docenten A. WÅHLSTRAND (Göteborg) och filosofie doktorn P. LINDBLOM (Lund) — har det också kommit att stå klart, att den förekommande utbildningen vid socialinstituten icke är lämpad för polisaspiranter. Docenten Wåhlstrand har på grund av sin erfarenhet av undervisning i stats- och kommunalkunskap såväl vid socialinstitutet i Göteborg som vid polisskolan därstädes konstaterat, att man vid de tvä utbildningsanstalterna finge använda skilda undervisningsmetoder, den ena akademisk (vid socialinstitutet) och den andra mera skolmässig (vid polisskolan). Eleverna i polisskolan ägde icke den underbyggnad och mognad, som måste förutsättas vid användning av den förra undervisningsmetoden. Det kan emellertid vara av intresse att i anslutning härtill förmedla ett annat uttalande av docenten Wåhlstrand. Han h a r nämligen uppgivit, att lärarna vid socialinstitutet i Göteborg hade enbart goda erfarenheter av polismän, som efter några års aktiv tjänst sökt sig till institutet, antingen för att bryta sig en ny levnadsbana eller för att skaffa sig en extra merit vid befordran på polisbanan. I båda fallen hade det rört sig om ett gott urval, och betygen från polisskolan hade varit mycket höga i de teoretiska ämnena. Dessa polismän hade under studietiden vid institutet väl hävdat sig i konkurrensen med studerande med annan förutbildning. Sedan det ådagalagts, att den utbildning, som enligt gällande ordning meddelas vid socialinstituten, icke är lämpad för polisaspiranter, h a r den tanken framförts, att man med utnyttjande av socialinstitutens organisation och lärarkrafter skulle kunna meddela en för polisaspiranter särskilt tillrättalagd un5

dervisning i vissa ämnen. Vid närmare övervägande härav ha emellertid både lokala svårigheter och andra hinder föranlett oss att avstå från ett dylikt projekt. Bland annat har här inverkat den omständigheten, att icke hela undervisningsproblemet för polisaspiranterna kunnat lösas inom socialinstitutens organisatoriska ram. Det är nämligen icke blott sociala och liknande ämnen, som måste ingå i polisaspiranternas utbildningsprogram, utan självfallet även rent polisiära ämnen och viss juridik. Nu skulle man visserligen kunna invända, att den behövliga polisiära och juridiska undervisningen borde kunna ske i socialinstitutens regi men med anlitande av facklärare utom institutens lärarkårer. Då emellertid sistnämnda undervisning ingalunda får betraktas endast såsom något bihang till den i första hand medborgerligt fostrande delen av utbildningen utan i själva verket är av utomordentlig vikt för införande av aspiranterna i deras blivande yrke, anse vi det vara föga rationellt att härvidlag söka anknytning till socialinstitutens organisation. Liknande synpunkter ha utgjort en starkt bidragande orsak till att vi icke heller ansett oss kunna framlägga förslag om att förlägga den första grundläggande polisutbildningen till folkhögskolor. Eljest hade det legat nära till hands att betrakta en sådan utbildning vid folkhögskolor såsom en ganska naturlig fortsättning av den av oss förordade förutbildningen för blivande polisaspiranter. De, som vilja ägna sig åt polisbanan, böra ju enligt vår uppfattning förbereda sig genom bevistande av två årskurser vid folkhögskola, därest de icke avlagt realexamen eller förskaffat sig motsvarande kunskaper. Medan den förberedande utbildningen i p r i n c i p skulle kunna 1 ske- vid vilken folkhög-

skola som helst, måste undervisningen för redan antagna polisaspiranter — därest denna nu överhuvud skulle förläggas till folkhögskolor — äga rum vid ett fåtal utvalda sådana skolor. Det bleve nämligen med hänsyn till kravet på undervisningens enhetlighet och effektivitet nödvändigt att föra samman aspiranterna till särskilda avdelningar med tillräckligt elevantal. Vid valet av folkhögskolor — vilket finge ske i samråd med skolöverstyrelsen och efter inhämtande av vederbörande folkhögskolestyrelsers medgivande — måste hänsyn tagas till huruvida lämpliga lärarkrafter såväl i socialt betonade ämnen som i polisiära och juridiska funnes tillgängliga. Skolornas geografiska belägenhet finge observeras även sä tillvida som eleverna måste ha möjlighet att på orten eller i närheten i studiesyfte besöka olika samhälleliga inrättningar. En särskild svårighet med här avsedda projekt vore att utbildningen nödvändigtvis måste förläggas till sådan tid på året, då folkhögskolornas egna kurser icke påginge, d. v. s. som regel månaderna juli — september. En del folkhögskolor skulle vara alldeles uteslutna i detta sammanhang, nämligen de, som jämväl anordna sommarkurser. Av vissa skäl är sommartiden icke att anse såsom lämplig för ifrågavarande polisutbildning. Sålunda är det då på grund av semesterförhållanden synnerligen svårt att erhålla lärare, särskilt i polisiära och juridiska ämnen. Vidare är det olägligt, att polisaspiranterna själva bindas vid undervisning på sommaren, då stort vikariebehov å polistjänster gör sig gällande. De böra ha undergått sin första grundläggande polisutbildning å sådan tid, att de kunna rycka in i praktisk tjänstgöring redan på våren eller försommaren. Efter dessa övervägandeft ha vi vänt

oss till det i direktiven angivna alternativ, som går ut på att den första grundläggande polisutbildningen skulle meddelas i form av särskilda kurser vid polisskola. Detta synes innebära en fullt acceptabel lösning. Därvid förutsätta vi, att ett antal polisskolor, inrättade på olika håll i landet, få tillgodose den lägre polisutbildningen över huvud. Till begreppet lägre polisutbildning vilja vi hänföra huvudsakligen all den utbildning, som skall utgöra villkor för slutgiltigt godkännande och fast anställning såsom polisman. Sådan anställning bör icke kunna erhållas, förrän polisaspirant efter en första grundläggande utbildning — i lägre polisaspirantkurs — och viss tids praktik genomgått jämväl en kurs ungefär motsvarande den nuvarande konstapelsklassen. Den senare kursen torde lämpligen kunna kallas högre polisaspirantkurs. Om ifrågavar a n d e båda kurser förläggas till lokaL undervisningsanstalt, skulle man d ä r igenom helt uppgiva den centralisering av den lägre polisutbildningen, som blivit gällande genom utbildningen vid statens polisskola i Stockholm. Såsom framgått av kapitel II (sid. 19) ha emellertid statsmakterna, på skolstyrelsens, framställningar och kommitténs rekommendationer, redan slagit in på decentraliseringens väg genom att inrätta en polisskola i Malmö från och med budgetåret 1950/51 och förstatliga polisskolan i Göteborg från och med budgetåret 1951/52. Koncentration av polisutbildningen till Stockholm bör enligt vår uppfattning icke ske i vidare mån än som är nödvändigt och av praktiska skäl motiverat. När det gäller den högre polisutbildningen, d. v. s. den som för närvarande meddelas i överkonstapels-, kommissarie- och polischefsklasserna, synes det emellertid fullt motiverat att:

Ibibehålla densamma i Stockholm. End a s t h ä r finnes tillgång till den experItis — representerad av exempelvis stallens kriminaltekniska anstalt — som nödvändigtvis behöver anlitas vid ifrågavarande högre utbildning. Ytterligare k a n för denna utbildnings vidkommand e åberopas nyttan av att eleverna få sammanträffa ä en och samma ort för att utbyta erfarenheter från sina respektive tjänstgöringsorter. Vad åter beträffar den lägre polisutbildningen synes d e n n a med fördel kunna bedrivas å olik a orter i riket. Vare sig eleverna bevista högre eller lägre aspirantkurs bör det vara fördelaktigt för dem att få undervisning på ort, som icke ligger alltför avlägsen från deras hemort. Bostadsproblemet under kurstiden kan säkerligen lösas lättare, om decentraliseringslinjen fullföljes. En särskild fråga i detta sammanhang är, om lösning av problemet bör ske genom inrättande av internatskolor för eleverna i aspirantkurserna. Vi vilja sedermera yttra oss i denna fråga. Tills vidare bortses dock från en lösning av bostadsproblemet på sådan väg. Under denna förutsättning kan sägas, att, även om det för närvarande svåra läget på bostadsmarknaden småningom kommer att förbättras, det likväl alltid lär uppstå svårigheter att ordna bostäder i Stockholm i polisskolans närhet såväl för elever, uttagna att genomgå lägre aspirantkurs på ett par månader, som för elever i högre aspirantkursen, detta i synnerhet när samtidigt kanske 200— 300 elever bevista högre klasser i skolan. Men det finns även avgörande pedagogiska skäl för en decentralisering. Frän pedagogisk synpunkt är det ett stort intresse att lata elevantalet i varje undervisningsgrupp bliva relativt lågt. Detta intresse synes bäst kunna främjas, om eleverna fördelas pä flera sko-

lor. En undervisning på smärre elevavdelningar blir enligt erfarenheten betydligt mera effektiv, eftersom lärarna: dä ha tillfälle att sysselsätta sig med d e enskilda eleverna på ett sätt, som icke låter sig göra i större avdelningar. I synnerhet när det gäller en elementär undervisning såsom i ifrågavarande aspirantkurser har det nu anförda mycket stor betydelse. Här skall även framhållas, att, då eleverna skola underkastas en allsidig prövning, denna blir lättare för lärarna, om elevkontingenterna kunna hållas relativt små. Lärarna ha dä större möjligheter att nå personlig kontakt med eleverna och sättas i stånd att mera ingående bedöma deras kunskaper och färdigheter samt karaktärsläggning och fallenhet för polisyrket. Vi vilja emellertid icke driva dessa pedagogiska synpunkter längre än som ur ekonomisk synvinkel är försvarligt. Till förmån för inrättandet av polisskolor i skilda landsdelar talar ytterligare den omständigheten, att man därigenom kan tillgodose intresset av att i undervisningen få vissa för berörda landsdelar specifika förhållanden belysta från polistjänstens synvinkel. Det sist sagda får givetvis icke utesluta uppfyllande av ett principiellt krav på likformighet i undervisningen vid de olika skolorna. Vi förmena, att en tillfredsställande decentralisering av den lägre polisutbildningen erhålles genom att man låter denna utbildning försiggå i Stockholm, Göteborg och Malmö samt vidare i någon stad i östra Götaland ävensom i två eller tre norrlandsstäder. I Stockholm måste grundläggande polisutbildning meddelas för tillgodoseende av i första hand stadens eget och dessutom åtminstone de kringliggande länens behov av yrkesutbildad polispersonal. Denna utbildning bör såsom hittills ske

vid eller i anslutning till nuvarande statens polisskola. Den förstatligade polisskolan i Göteborg bör tjäna till att meddela grundläggande polisutbildning åt elever från västra Sverige. För att tillgodose utbildningsbehovet i södra Sverige finnes polisskolan i Malmö. När det gäller utbildning för östra Götalands behov, ligger Norrköping väl till i geografiskt hänseende och har goda förutsättningar i övrigt såsom polisskolestad. För Norrlands vidkommande torde följande städer vara tänkbara för inrättande av polisskolor, nämligen från norr räknat Luleå, Umeå, Sundsvall och Gävle. Vi gå emellertid icke här in på något val utan vänta därmed till dess att organisationen av polisskoleväsendet upptages till behandling i kapitel XII. Om den första grundläggande polisutbildningen för nyantagna aspiranter får äga rum i form av särskilda kurser vid samma skolinrättningar, som mottaga elever för egentlig konstapelsutbildning, bliva otvivelaktigt dessa inrättningar mest rationellt utnyttjade. Det blir enligt detta system möjligt att förlägga kurserna till sådana tider under året, som äro de mest lämpliga från olika synpunkter. Icke minst betydelsefullt är, att denna ordning medgiver, att för lägre aspirantkursens elever samma lärare kunna anlitas som undervisa i högre aspirantkursen. Det finnes anledning antaga, att på varje ort, där polisskola inrättas, en lärarstam kommer att framväxa, vars enskilda medlemmar bliva väl tränade och skickade för de olika uppgifter, som ingå i polisutbildningen. Utan vidare torde stå klart, att en sådan lärarstam representerar en pedagogisk tillgång, vilken om möjligt bör utnyttjas även när det gäller den första grundläggande utbildningen av nyantagna polisaspiranter.

68 Polisskoleväsendets ledning En decentralisering av den lägre polisutbildningen fordrar, att en central ledning inrättas med uppgift bland annat att se till att undervisningen bedrives likformigt och i samma omfattning vid de olika skolorna. I samband med en omorganisation av nuvarande statens polisskola i Stockholm till att övervägande tjäna såsom undervisningsanstalt för den högre polisutbildningen, synes det oss lämpligt, att styrelsen för denna anstalt får karaktär jämväl av central skolmyndighet. Denna styrelse skulle alltså komma att leda och ansvara för hela polisskoleväsendet i riket. Detta komme bland annat att innebära betydelsefulla funktioner med avseende å utbildningen av polisaspiranter, vilket torde framgå av det följande. Lägre polisaspirantkurs Polisaspiranter, som antagits av rekryteringsnämnd, synas genom den centrala skolmyndighetens försorg böra placeras såsom elever i de lokala polisskolornas lägre aspirantkurser. Samma myndighet bör tillse, att utbildningen därstädes bedrives på ett ändamålsenligt sätt efter kursplaner, som myndigheten torde fastställa. Den tidigare i detta kapitel förda diskussionen ger vid handen, att ifrågavarande kurser böra syfta dels till en god medborgerlig fostran av aspiranterna genom undervisning framför allt i samhällslära i vidsträckt mening och i svenska språkets behandling och dels till att giva aspiranterna en viss fackutbildning. De måste tillägna sig polisiära och juridiska kunskaper i sådan omfattning, att de efter genomgången kurs äga förutsättningar att på ett något så n ä r tillfredsställande sätt fullgöra enklare funktioner i praktisk polistjänst. Härför torde vara erforderligt, att aspiran-

terna i första hand få studera de från praktisk synpunkt viktigaste avsnitten inom ämnet ordningspolistjänst. Beträffande kriminalpolisiär materia bör undervisningen kunna göras mycket kortfattad. På de s. k. polisförfattningarnas område bör huvudsakligen trafiklagstiftningen göras till föremål för studium på grund av den omedelbara betydelse, som denna lagstiftning har för en patrullerande polisman. Med avseende å straffrätt böra aspiranterna fä en allmän orientering samt för övrigt ägna uppmärksamhet huvudsakligen åt de brott mot allmänna strafflagen, med vilka patrullerande polisman oftast har att taga befattning. Undervisning bör vidare meddelas rörande hjälp vid olycksfall och annat sådant, som brukar innefattas under begreppet samarithjälp. Ytterligare påpekas vikten av att tillräcklig tid anslås till fysisk träning samt undervisning och övning i tjänstevapnens bruk. Slutligen vilja vi i detta sammanhang göra det allmänna uttalandet, att i den mån den lägre aspirantkursen avser att meddela egentliga fackkunskaper undervisningen i hög grad bör inriktas på att lära eleverna riktigt och lämpligt uppträdande såsom polisman i olika situationer.

ning, att den kommer att innebära en verklig yrkesutbildning, lät vara av förberedande och elementär art. Representanter för rekryteringsnämnderna böra givas möjlighet att genom besök vid skola, där aspirantkurs pågår, bilda sig en uppfattning om eleverna och deras lämplighet för polisyrket. Lärarna i respektive ämnen skola dock givetvis efter eget bedömande och på eget ansvar avgiva sina vitsord om eleverna. Skulle någon efter genomgång av den här förordade utbildningen icke vilja fortsätta såsom polisaspirant eller icke finnas lämplig såsom sådan, kan knappast någon skada ha skett för vederbörande personligen. Tvärtom har han fått en mycket nyttig medborgerlig fostran och utbildning i allmänbildande ämnen. De fackkunskaper, som han härutöver inhämtat, torde icke rimligen kunna betraktas såsom någon belastning, även om han icke h a r tillfälle att utnyttja dem inom andra yrkesområden. På grund av kursens kortvarighet måste tidsförlusten för den, som icke kommer att fortsätta på polisbanan, betecknas såsom ganska obetydlig.

Lägre aspirantkursen bör icke ha längre varaktighet än som erfordras för att aspiranterna skola få den avsedda medborgerliga fostran och sättas i stånd att såsom praktikanter fullgöra enklare funktioner i poliskonstapels-, fjärdingsmans- eller polissystertjänst. Kortare kurstid än omkring två månader kan dock icke förordas. Det gäller ju att genom denna kurs råda bot på något, som hittills med skäl ansetts såsom ett allvarligt missförhållande, nämligen att polistjänst kan få utövas av personer utan någon utbildning i yrket. Alltså bör kursen givas en sådan omfatt-

Efter genomgången lägre aspirantkurs böra de godkända eleverna genom den centrala skolmyndighetens försorg och under rekryteringsnämndernas medverkan utplaceras för utbildningstjänstgöring. Såvitt möjligt böra de få tjänstgöra i polisdistrikt inom det rekryteringsområde, vartill de höra. Aspiranterna böra stå u n d e r ledning av befäl, som närmare kan pröva deras lämplighet för praktiska polisuppgifter. Varje manlig aspirant bör, därest omständigheterna det medgiva, få tillfälle att tjänstgöra både på landet och i stad samt vid poliskårer av olika storleks-

Utbildningstjänstgöring

främjas. I de båda huvudämnena ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst bör den teoretiska undervisningen i görligaste mån kompletteras genom praktiska tillämpningsövningar. Den förordade utbildningen om cirka två månader eller 10 veckor i lägre aspirantkurs gör det möjligt att avkorta den följande teoretiska utbildningen i förhällande till nuvarande konstapelsHögre polisaspiranlkurs klass, vari undervisningen omfattar 21 Inför utbildningstjänstgöringens av- veckor. Såsom skall framgå av framslutande torde frågan om aspiranternas ställningen i nästa kapitel kommer höglämplighet för vidare polisutbildning re aspirantkursen likväl att behöva upptagas till bedömning inom vederbö- sträcka sig över 20 veckor. På det hela r a n d e rekrytcringsnämnd. Denna synes taget skulle det alltså bliva en förlängför sin del böra fatta beslut om god- ning av utbildningstiden med 9 veckor. kännande eller icke godkännande av as- Därvidlag måste man emellertid beakpirant för vidare utbildning till polis- ta, att lägre aspirantkursen delvis erman. Det slutliga avgörandet om intag- sätter den undervisning, som åtminstone i de större och medelstora städernas ning av elever i högre aspirantkurs bör emellertid tillkomma den centrala skol- polisdistrikt hittills förekommit för nyantagna polismän. Med avseende ä den myndigheten. Av rekryteringsnämnd totala förlängningen av utbildningstigodkänd aspirant bör av den centrala den vilja vi förklara vär anslutning till skolmyndigheten som regel antagas för ett uttalande, som styrelsen för polisatt genomgå högre aspirantkurs, anordförbunden i Danmark, Finland, Norge nad i tiden närmast efter det att godoch Sverige beslutade vid en konferens kännandet lämnats. Därest icke särskili Uddevalla i maj 1949. Styrelsen framda omständigheter annat påkallar, bör höll, att utbildningsprogrammet i hög aspiranten hänvisas till polisskola, där grad måste utvidgas för att polisen på han förut åtnjutit undervisning. fullt tillfredsställande sätt skulle kunna Vi avse icke att i detta kapitel närulföra sina krävande uppgifter. Störsmare ingå på innehållet i den underta vikt finge läggas på att polismanvisning, som skall meddelas i den högre nens utbildning bleve så allsidig som aspirantkursen. Helt allmänt torde dock möjligt. Ju bättre utbildning den enh ä r kunna sägas, att undervisningen skilde polismannen erhölle desto större bör ha ungefär samma inriktning som förutsättningar uppstode för ett bättre för närvarande i konstapelsklassen. förhållande till den allmänhet, som poEn del ämnesområden kunna emellismannen vore satt till att hjälpa och lertid såsom tillräckligt behandlade i tjäna. lägre aspirantkursen bortfalla. Å andra sidan resas krav på införande av viss Att med godkända betyg ha genomundervisningsmateria, som hittills icke gått högre aspirantkursen bör vara en kunnat bliva vederbörligen beaktad. förutsättning för förordnande såsom Särskilt vilja vi understryka önskvärdextra konstapel, extra fjärdingsman elheten av att undervisningen i psykologi ler extra polissyster, där fråga ej är al-

ordning. Utbildningstjänstgöringen bör omfatta fem månader och i den mån det är möjligt och lämpligt fullgöras i vikariatets form. Enligt den planerade rekryteringsorganisationen torde behovet av vikarier å konstapels- och fjärdingsmansbefattningar i betydande utsträckning täckas just genom anlitande av polisaspiranter.

lenast om förordnande under utbildningstjänstgöring efter bevistande av lägre aspirantkursen. För rätt att erhålla ordinarie tjänst torde dessutom såsom för närvarande behöva föreskrivas viss tjänstgöringstid. Detta är en fråga, som behandlats av 1948 års polisutredning (jfr nedan sid. 115 f ) . Korrespondensundervisning m. m. Vi upptaga härefter frågan om lämpligheten att i viss utsträckning ersätta eller komplettera den muntliga undervisningen vid polisskola med korrespondensundervisning. Den muntliga undervisningen har den obestridliga fördelen framför korrespondensundervisning, att eleverna få stå i direkt personlig kontakt med läraren. Även samvaron eleverna emellan och de tillfällen, som därigenom givas till diskussion och inbördes rådfrågning, måste h ä r uppmärksammas såsom en stor fördel. Vad läraren beträffar h a r denne vid muntlig undervisning de bästa möjligheter att följa eleverna och hjälpa dem till rätta samt att bilda sig en säker uppfattning om deras kunskaper, studielämplighet m. m. En god lärare kan i det muntliga undervisningssystemet uträtta långt mer än det allmänt sett är möjligt vid korrespondensundervisning. Vad som talar till korrespondensundervisningens förmån är, att studierna icke bliva b u n d n a i anseende till ort och tid. Varje kursdeltagare kan, var han än befinner sig, för studierna utnyttja just den tid, som med hänsyn till förvärvsarbete eller andra sysselsättningar står till hans förfogande. Gäller det studier i fackämne, kan eleven ofta i sitt dagliga arbete ha tillgång till värdefull åskådningsmateriel eller få tillfälle att praktiskt tillämpa den teori, som inhämtats genom studiebreven.

Korrespondensundervisningen är vidare väl ägnad att utveckla förmågan till självständig verksamhet. Metoden kan särskilt fara lämplig såsom förberedelse till fackskoleutbildning. I detta sammanhang må erinras, att en omedelbar övergång från praktiskt arbete till stillasittande studiearbete i helt ny miljö för somliga kan vara psykiskt påfrestande. Detta är en erfarenhet, som ofta gjorts beträffande eleverna i statens polisskola. Från denna synpunkt kan det tänkas vara fördelaktigt med en tids korrespondensundervisning, innan skolstudierna börja. Vid övervägning om korrespondensmetodens fördelar och nackdelar får icke förbises, att denna metod lämpar sig mindre väl för vissa personer och vissa ämnen. Det krävs u n d e r alla omständigheter stor ambition för att tillfredsställande kunna inhämta kunskaper på denna väg. Korrespondensmetoden är icke främmande för statliga verk, som ha att sörja för sin personals yrkesutbildning. Metoden anlitas exempelvis vid postoch tullverken och vid statens järnvägar. I ett år 1948 av särskild kommitté avgivet betänkande angående undervisningsväsendet och personalutbildningen vid statens järnvägar (Statens Järnvägars publikationer, Utredningar m. m. 1948:1) diskuteras denna metod i jämförelse med den muntliga undervisningsformen. Kommittén säger sig därefter (sid. 31) i princip anse, att undervisningen vid statens järnvägar huvudsakligen bör bedrivas muntligt men att korrespondensundervisning bör ifrågakomma i begränsad omfattning och i sådana ämnen, som lämpa sig för denna studiemetod. Enligt kommitténs mening bör emellertid kurs ej läggas helt och hållet på korrespondensundervisning. Kurs, vari sådan undervisning skall förekomma, anses böra inledas 71

med anvisningar angående korrespondensstudierna och i regel avslutas med en tids muntlig undervisning. Härunder få kursdeltagarna tillfälle att med läraren dryfta de spörsmål, vari de ej kunnat få klarhet genom undervisningsbreven. De prov, som anställas i samband med den avslutande muntliga kursen, angivas böra omfatta frågor på både de delar, som studerats per korrespondens, och de delar, som genomgåtts vid den muntliga undervisningen. Korrespondenskurser för polismän finnas upplagda av de större korrespondensinstituten och utnyttjas i icke ringa utsträckning, särskilt såsom förberedelse till utbildningen vid statens polisskola. Tillfälle gives exempelvis att genomgå en "allmän polismannakurs", avsedd för dem, som vunnit anställning vid polisväsendet och ämna söka inträde i konstapelsklassen. Denna korrespondenskurs upptager till en början fullständig realskoleutbildning i modersmålet och innefattar vidare följande ämnen, nämligen praktisk polistjänst, straffrätt, rapportskrivning, statskunskap, kommunalkunskap, sociallagstiftning och socialt arbete i Sverige, praktisk psykologi samt maskinskrivning. De polismän, som avse att söka inträde i överkonstapelsklassen, kunna välja en för dem särskilt upplagd kurs, omfattande följande ämnen, nämligen modersmålet (realskolekurs), praktisk polistjänst, rapportskrivning, g r u n d k u r s i bokföring jämte grosshandelsbokföring, den nya aktiebolagslagen, sociallagstiftningen och socialt arbete i Sverige, personlighetspsykologi och arbetsledaren som personlighet. Dessutom finnes möjlighet att anmäla sig till enskilda ämneskurser och specialkurser. Det må vara av intresse, att här jämväl upplysa om att skolkommissionen i

sitt 1948 avgivna betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling (SOU 1948:27) rekommenderat användning av korrespondensmetoden för yrkesteoriundervisning (sid. 236 ff.). Polisutbildningskommittén har — främst i syfte att kunna förkorta kurstiden och nedbringa kostnaderna —• övervägt möjligheten att i en del ämnen i viss utsträckning ersätta den muntliga undervisningen i högre aspirantkursen med korrespondensundervisning. Härvidlag uppstår emellertid fara för att så stor del av undervisningsstoffet i olika ämnen lägges på korrespondens, att det blir konkurrens mellan utbildningstjänstgöringen och korrespondensstudierna. Givetvis är det av största vikt, att det med utbildningstjänstgöringen avsedda ändamålet fullföljes. Korrespondensstudierna kunna icke få upptaga annat än aspiranternas fritid u n d e r perioden för utbildningstjänstgöring. Det bör härvidlag märkas, att fritiden kan tänkas bliva ganska kort under sådan tid, då aspiranterna fullgöra vikariatstjänstgöring eller eljest uppehålla förordnanden. När man bedömer omfattningen av den korrespondensundervisning i vissa ämnen på högre aspirantkursens plan, som eventuellt skulle kunna ifrågakomma, måste också tagas hänsyn till att aspiranterna under tiden för utbildningstjänstgöringen, som beräknats till omkring fem månader, jämväl ha att lära sig maskinskrivning och bilkörning, därest de icke redan förut förskaffat sig färdighet härutinnan. Ett av oss på försök upprättat förslag till korrespondensundervisning såsom ersättning för viss muntlig undervisning i högre aspirantkursen har icke gjorts mera omfattande än som synts nödvändigt för att det överhuvud skulle

löna sig med korrespondensundervisning på detta stadium. Det har emellertid synts uppenbart, att förslagets genomförande skulle komma att innebära en alltför stark påfrestning på eleverna och splittring av deras uppgifter. Antalet studiebrev skulle behöva bliva så förhållandevis stort, att studiearbetet måste forceras, vilket ovedersägligen komme att inverka menligt på utbildningstjänstgöringen. Under sådana förhållanden ha vi avstått från tanken att inlägga korrespondensundervisning på detta stadium. Däremot har det bedömts såsom mycket fördelaktigt, om de nyantagna polisaspiranterna, innan de ännu börjat i polisskola, genom en kortare korrespondenskurs kunde vinna en allmän inblick i polisens uppgifter och vänjas vid studierna. Särskild vikt borde därvid läggas på inlärande av studieteknik. Det vore lämpligt, om aspiranterna under förberedelsetiden jämväl lärde sig

eller förkovrade sig i maskinskrivning. Även i detta ämne kan undervisning meddelas per korrespondens. I detta sammanhang erinra vi om betydelsen av att polismännen behärska bilkörning. För aspiranterna själva vore det en vinning, om de hade tillfälle att lära sig bilkörning och förvärva körkort före inträdet i lägre aspirantkursen. Om det trots förvärvsarbete och andra uppgifter kan m e d h i n n a s under förberedelsetiden, bör det icke försummas. Samtidigt som de nyantagna polisaspiranterna enligt vad som h a r förordats genom förberedande studier och övningar inrikta sig på sin yrkesutbildning ha de möjligheter att avveckla eventuell anställning och på vistelseorten vidtaga de olika åtgärder av personlig art, som kunna vara nödvändiga med hänsyn till det väntade inträdet i polisskola.

K A P I T E L VI

Förslag till ordning för polispersonalens rekrytering och grundläggande utbildning

Här skall i enlighet med de i närmast föregående kapitel uppdragna riktlinjerna framläggas förslag i de hänseenden ovanstående rubrik angiver. Därvid kommer i skilda avdelningar att behandlas egentlig rekrytering eller ordning för antagning av polisaspiranter, förberedande studier och övningar, utbildning i lägre polisaspirantkurs, utbildningstjänstgöring samt slutligen utbildning i högre polisaspirantkurs. Rekrytering För rekrytering av polispersonal indelas riket i rekryteringsområden. Varje län bildar ett sådant område, varjämte de städer, till vilka landsfogdes polisledande verksamhet icke sträcker sig, var för sig utgöra ett rekryteringsområde. Dessa städer äro för närvarande Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg. Antagning av sökande till polisbanan överlämnas åt särskilda organ, kallade rekryteringsnämnder. En sådan skall finnas i varje rekryteringsområde. Nämnderna skola ha till uppgift icke blott att antaga polisaspiranter utan även att följa deras grundläggande utbildning. Särskilt skall det tillkomma n ä m n d att efter det en aspirant genomgått lägre aspirantkursen och fullgjort utbildningstjänstgöring fatta beslut om huruvida han kan godkännas för vidare utbildning till polisman. Ytterligare skola nämnderna vara arbetsförmed-

lande organ för utexaminerade polismän. Rekryteringsnämnd bör vara nära ansluten till länsstyrelsen såsom högsta polismyndighet i länet. Det synes i konsekvens härmed vara mest ändamålsenligt att landshövdingen blir självskriven ordförande. I detta sammanhang må uppmärksamheten fästas vid vissa uttalanden av 1948 års polisutredning (sid. 7 9 ) : "Bestämmelsen, att länsstyrelsen har ansvaret för och ledningen av polisväsendet, får icke skymma bort det förhållandet, att det är landshövdingen, som i främsta rummet personligen skall vara Kungl. Maj:t ansvarig för polisverksamhetens behöriga upprätthållande i länet. I denna egenskap bör landshövdingen hålla sig noggrant underrättad om polisförhållandena i länet samt tillse, att polisorganisationen är så anordnad, att den är lämpad att fylla sin uppgift, samt att befattningshavarna fullgöra sina skyldigheter på ett tillfredsställande sätt." Ett starkt skäl för att åt landshövdingen förbehålla ordförandeposten i rekryteringsnämnd är vidare enligt vår mening det förhållandet, att länsstyrelsen är tillsättningsmyndighet beträffande flertalet polistjänster. Vi föreslå sålunda, att landshövdingen skall vara självskriven ordförande i rekryteringsnämnd. I Stockholms stads rekryteringsnämnd skall överståthållaren vara självskriven ordförande. Med avseende å rekryteringsnämnder-

ma i Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg skola landshövdingarna i d e län, vari städerna äro belägna, vara o r d f ö r a n d e . För att vid förfall för landshövdingen eller överståthållaren tjänstgöra såsom ordförande skall finn a s en av länsstyrelsen eller överståthållarämbetet utsedd ersättare. Vi återk o m m a strax till frågan härom. I länsrekryteringsnämnd skall länets landsfogde och i var och en av Stockh o l m s , Göteborgs, Malmös, Norrköpings o c h Hälsingborgs rekryteringsnämnder s t a d e n s polismästare vara självskriven ledamot. Vid förfall för landsfogde eller polismästare skall i nämnden inträda d e n , som uppehåller hans tjänst. Ett allmänt medborgerligt inflytande skall få göra sig gällande i rekryteringsn ä m n d e r n a genom att två representanter för kommunerna utses till ledamöt e r . Av dessa bör en främst represent e r a länets landsbygd med köpingar o c h municipalsamhällen samt en i första h a n d städerna. I regel skola båda representanterna utses av vederbörand e landsting. När till rekryteringso m r å d e hör stad, som ej deltager i landsting, skall emellertid landstinget utse allenast en ledamot, varvid bör tillses, att denne i första hand kommer att representera landsbygden. Stadsfullmäktige i den landstinget icke tillhör a n d e staden utser den andra kommunala ledamoten. Ett av rikets län, nämligen Kalmar län, är uppdelat i två landstingsområden. På grund härav bör vartdera av landstingen inom detta län utse en ledamot i vederbörande rekryteringsnämnd. Landstingen böra i dessa fall söka enas om att valen ske så att både landsbygdens och städernas intressen bliva tillgodosedda. Vad Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg beträffar skola stadsfullmäktige utse två representanter i

stadens rekryteringsnämnd. Om valens företagande bör länsstyrelsen eller överståthållarämbetet underrätta vederbörande valkorporation. Slutligen skall i rekryteringsnämnd inga en representant för polispersonalen, vilken torde böra utses av länsstyrelsen eller överståthållarämbetet efter förslag av styrelsen för Svenska polisförbundet. Vad beträffar spörsmålet om ersättare för landshövdingen, då denne är förhindrad att fungera såsom ordförande i länsrekryteringsnämnd, kan göras gällande, att landssekreteraren bör komma ifråga. Det må här nämnas, att 1948 års polisutredning (sid. 81) förordat, att Kungl. Maj:t måtte förordna landssekreteraren att i vissa fall träda i landshövdingens ställe med avseende å ledningen av polisverksamheten. Vi hålla emellertid före, att det kan vara lämpligt med länets landsfogde såsom ersättare. För att vid förfall för överståthållaren tjänstgöra såsom ordförande i Stockholms rekryteringsnämnd torde polismästaren böra utses. Likaså torde polismästarna i Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg böra få fungera såsom ordförande i respektive städers rekryteringsnämnder vid förfall för ordinarie ordföranden. Om landsfogde eller polismästare enligt vad nu föreslagits utses till ersättare för ordinarie ordföranden, bör tillika utses en suppleant för landsfogden respektive polismästaren, vilken har att inträda i nämnden i de fall, då landsfogden eller polismästaren bekläder ordförandeposten. Suppleanter skola vidare utses för de valda nämndledamöterna och personalrepresentanten. Med den här föreslagna sammansättningen kommer rekryteringsnämnd att bestå av fem ledamöter, nämligen vederbörande landshövding eller överståt75

hållaren i Stockholm såsom självskriven ordförande, vederbörande landsfogde eller i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg polismästaren, två kommunala representanter och en personalrepresentant. De ledamöter, som ej äro självskrivna, skola utses för en tid av fyra år. Rekryteringsnämnd bör vara beslutför, om jämte tjänstgörande ordförande minst två ledamöter eller suppleanter för dem äro närvarande. Vid lika röstetal bör ordföranden äga utslagsröst. Rekryteringsnämnd skall äga förordna lämplig person såsom föredragande i de ärenden, som nämnden har att handlägga. Då så finnes behövligt, skall rekryteringsnämnd äga tillkalla distriktspolischef för deltagande i sammanträde med nämnden. Sålunda tillkallad polischef skall dock icke deltaga i beslut, som nämnden fattar. Vi anse det vara skäligt, att de valda ledamöterna i rekryteringsnämnd och personalrepresentanten tillerkännas visst arvode. Vi föreslå därför, att sådan ledamot eller suppleant skall för dag, då han deltager i sammanträde med nämnden, äga åtnjuta ersättning i form av dagarvode. Detta angives här preliminärt till 25 kronor. Frågan om arvodets storlek torde närmare prövas vid en inom civildepartementet pågående översyn av de grunder, enligt vilka ersättning utgår för uppdrag såsom ledamot m. m. i statliga nämnder, råd, kommissioner och liknande organ, styrelser för statliga verk och andra statliga institutioner. Förutom dagarvode bör ersättning lämnas för de resor, som vederbörande för fullgörande av uppdraget företager från hemorten till sammanträdesorten och åter, enligt klass I i allmänna resereglementet. 76

Ansökan att bliva antagen såsom polisaspirant skall ingivas till nämnden i det rekryteringsområde, där sökanden har sitt hemvist, eller eljest där han önskar vinna anställning. Vid ansökan skola fogas i huvudsak samma handlingar som nu ifrågakomma vid ansökan till befattning som extra polisman. Sökande bör vara skyldig att på kallelse personligen inställa sig för nämnd eller någon nämndledamot. Givetvis böra ansökningshandlingarna kompletteras genom inhämtande av upplysningar under hand. Uppgiften att mottaga de sökande personligen och på angivet sätt komplettera ansökningarna synes lämpligen i förs»ta hand böra uppdragas åt landsfogden respektive polismästaren med biträde av föredraganden. F ö r deltagande i uppgiften böra även kunna utses andra polischefer inom rekryteringsområdet. Genom en sådan ordning skulle vinnas förmånen, att sökandenas resekostnader för personlig inställelse skulle avsevärt minskas. För att bliva antagen till polisaspirant skall sökande ha uppnått 21 års ålder men får icke vara äldre än 28 år. Skulle rekryteringsnämnd undantagsvis finna skäl för antagning av sökande, som ännu icke fyllt 21 år eller som överskridit 28 års ålder, bör dispens från åldersregeln kunna ifrågakomma. Rekryteringsnämnd torde emellertid icke böra uteslutande efter eget bedömande avgöra dispensfrågan. Avgörandet bör ske bl. a. under beaktande av de möjligheter den sökande kan antagas ha att tillgodogöra sig den teoretiska utbildningen i aspirantkurserna. Med hänsyn därtill och för att åstadkomma ett enhetligt bedömande av dispensfrågorna förefaller det lämpligt, att den av oss förordade centrala polisskolemyndigheten i Stockholm får yttranderätt i dessa frågor och att bestämmelse införes d ä r o m ,

att dispens icke må meddelas utan att d e n n a myndighet förklarat sig anse, att det från utbildningssynpunkt icke möt e r hinder att antaga den sökande. Vid sidan om ålderskravet skall för antagning till polisaspirant gälla, att vederbörande vid företagen läkarundersökning funnits i fysiskt hänseende lämplig såsom polisman, att han är k ä n d för ordentligt levnadssätt och pålitlighet, att han har gott omdöme och lugnt sinnelag samt att han förskaffat sig tillräcklig allmänbildning och förpraktik. Såsom särskilt villkor för antagning av kvinnlig aspirant upptages, att sökande bör ha undergått viss teoretisk och praktisk utbildning i sjukvård och social verksamhet. Över företagen läkarundersökning skall utfärdas intyg enligt formulär, som framgår av bilaga E (sid. 277). För undersökningsläkaren skola gälla de vägledande föreskrifter, vilka upptagits i bilaga F (sid. 279). Med avseende å fordringarna på allmänbildning och förpraktik behöver en precisering ske. I enlighet med vad som utvecklats i kapitel V (sid. 56 ff.) skall, där sökande icke avlagt realexamen, genomgång av två årskurser i folkhögskola och eventuellt fortsättningskurs anses utgöra lämplig teoretisk förutbildning för blivande polisaspiranter. Sökande, som kan uppvisa intyg om genomgången andra årskurs vid folkhögskola, skall därför anses ha förvärvat tillräcklig allmänbildning. Detsamma skall gälla den, som med godkända betyg genomgått furirskola. Då en sökandes teoretiska kunskaper icke klart ådagalagts, får rekryteringsnämnd anställa kunskapsprov för utrönande av huruvida kompetenskravet är uppfyllt. Allt efter omständigheterna kunna sådana prov avse enstaka ämnen eller hela det ämneskomplex, vari blivande

polisaspiranter skola vara förfarna. Intyg över verkställda kunskapsprov skola i förekommande fall av intygens utfärdare ingivas eller insändas direkt till nämnden. I den mån n ä r m a r e bestämmelser beträffande teoretisk förutbildning och kunskapsprov visa sig behövliga, skola sådana meddelas av den centrala skolmyndigheten. Denna bör även utarbeta anvisningar ifråga om förpraktik för dem, som vilja söka sig till polisbanan. För sistnämnda ändamål torde kontakt böra tagas med arbetsmarknadsstyrelsen. Antagningsförfarande bör äga rum en eller om så erfordras två gånger om året å bestämda tider. Det är en obestridlig fördel med att antagning sker å bestämda tider. Det bör komma att stå klart för alla dem, som vilja söka sig in på polisbanan, att möjlighet härtill finnes t. ex. den 1 november eller någon annan bestämd dag under året. Här kan erinras om att rekryteringen i Göteborg sedan länge koncentrerats just till den 1 november. Inför denna rekryteringsdag har annonsering skett i tidningarna och andra åtgärder vidtagits i syfte att värva aspiranter. Tidpunkterna för antagning av aspiranter enligt den nya ordningen böra rätta sig efter lägre aspirantkursens förläggning i tiden vid de olika polisskolorna. I första hand synes denna kurs böra anordnas under loppet av månaderna januari, februari och mars, så att de efter genomgång av kursen godkända eleverna få tillfälle att på våren och sommaren fullgöra utbildningstjänstgöring, delvis i form av vikariat. Antagning av aspiranter måste ske i god tid före närmaste kurs. Enligt framställningen i kapitel V (sid. 73) böra ju de nyantagna aspiranterna under en förberedelsetid mottaga viss korrespondensundervisning och i övrigt bereda sig

för den kommande yrkesutbildningen. De skola få tillfälle att avveckla eventuella tjänsteförhållanden och vidtaga åtgärder för inackordering under kurstiden och ombestyra andra personliga angelägenheter. Även den centrala skolmyndigheten måste ha tid för vissa åtgärder, såsom placering av antagna aspiranter i olika polisskolor. Själva antagningsförfarandets nödvändiga utsträckning i tiden måste givetvis också uppmärksammas härvidlag. På grund av anförda omständigheter är det lämpligt att bestämma ansökningstidens utgång till den 1 september året närmast före det, varunder aspirantutbildningen skall ske. Skulle den 1 september infalla på en söndag, blir i stället den 2 september senaste dagen för ansökans ingivande. Sedan torde rekryteringsnämnderna i allmänhet behöva minst en månad för behandling av ansökningarna och infordrande av upplysningar om sökandena samt anställande av kunskapsprov. Antagning av aspiranter bör emellertid kunna ske senast den 15 oktober. Vi föreslå därför, att nämnderna åläggas att senast denna dag fatta beslut om antagning av aspiranter. Besked skola ofördröjligen tillställas sökandena. Beslut, varigenom rekryteringsnämnd förklarat sig icke antaga viss sökande, skall kunna överklagas hos Kungl. Maj:t. Varje rekryteringsnämnd skall, så snart antagning skett, till den centrala skolmyndigheten insända förteckning över antagna aspiranter. Därefter har skolmyndigheten att placera aspiranterna såsom elever i de lokala polisskolornas lägre aspirantkurs. Placeringen bör naturligen ske så, att varje aspirant såvitt möjligt får bevista kurs vid polisskola, som är avsedd att tillgodose utbildningsbehovet inom hans eget rekryteringsområde. Om emellertid plats78

brist skulle uppstå vid viss polisskola, kan det bliva nödvändigt att göra undantag från den regelmässiga placeringsordningen. Mellan den centrala skolmyndigheten och rekryteringsn ä m n d e r n a bör ett intimt samarbete äga rum bl. a. för att undvika komplikationer vid fördelningen av eleverna. Senast den 15 november skall den centrala skolmyndigheten tillställa de lokala skolledningarna elevförteckningar för nästkommande lägre aspirantkurs, varefter dessa skolledningar ofördröjligen ha att utsända kallelser till sina elever. Rekryteringsbehovet torde föranleda, att man åtminstone vid polisskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö måste anordna två lägre aspirantkurser ärligen. Den andra kursen skulle då kunna givas exempelvis under loppet av m å n a d e r n a april, maj och juni. F ö r dem, som skola deltaga i sådan kurs» bör antagningsförfarande inledas i december året före kursen. Vi föreslå, att ansökningstidens utgång bestämmes till den 1 december. Senast den 15 januari skola rekryteringsnämnderna fatta beslut om antagning av aspiranter, och senast den 15 februari skall den centrala skolmyndigheten ha verkställt fördelning av aspiranterna pä de lokala polisskolorna för att därom giva besked åt skolledningarna. Dessa senare underrätta, pä sätt förut är nämnt, sina elever. Förberedande studier och övningar Enligt det i föregående avsnitt av detta kapitel gjorda förslaget beträffande antagningsförfarande komma nyantagna polisaspiranter att under cirka 2% månader få tillfälle att pä fritid eller eljest förbereda sig för inträdet i lägre aspirantkursen. Det är betydelsefullt, att de så småningom på ett intresseväckande sätt föras in i de polisiära

studierna. För detta ändamål skall den centrala skolmyndigheten låta aspiranterna deltaga i en korrespondenskurs. Denna bör vara tämligen kortfattad och i lättillgänglig framställning giva en orientering om polisens organisation och verksamhet. Här bör även omtalas, h u r polisman skall uppträda och handla i några utvalda typsituationer. Från pedagogisk synpunkt torde vara lämpligt att rikligt förse studiebreven med illustrationer. Breven böra vidare innehålla en redogörelse för polisutbildningens gång med angivande av förekommande kurser och praktik. Samtliga de ämnen, som skola förekomma vid högre och lägre aspirantkurserna, böra omtalas och några synpunkter anläggas på vart och ett av dem. Ytterligare böra breven giva aspiranterna vägledning i studieteknik. Genom lämpliga frågor att besvaras av aspiranterna bör kontrolleras, att de ordentligt följa kursen och riktigt uppfatta dess innehåll. Ifrågavarande korrespondenskurs bör utarbetas av facklärare under största hänsynstagande till moderna pedagogiska synpunkter. Studiebreven skola distribueras från den centrala skolmyndighetens kansli. Rättelser av insända svar skola verkställas av därtill utsedda lärare. Till förberedelserna för inträde i polisskola bör enligt vår uppfattning även höra maskinskrivning. Rörande detta ämnes förekomst i den hittillsvarande polisundervisningen kan meddelas följande. Konstapelsklassens kursplan upptog intill år 1949 maskinskrivning med 63 undervisningstimmar. Ämnet förekom med detta timantal redan före 1938 års skolreform. Enligt uttalande av de sakkunniga, som avgåvo 1938 års betänkande i skolfrågan, vore det av stor betydelse, att polismännen ägde god färdighet i maskinskrivning, då de här-

igenom mången gång vunne lättnad i fullgörandet av sin tjänst. Med undervisningen i polisskolan avsåges emellertid i främsta rummet, att eleverna skulle erhålla nödig undervisning om skrivmaskinens konstruktion och skötsel samt dess användande ävensom förvärva en viss färdighet att skriva på maskin men däremot icke att bliva mera rutinerade maskinskrivare. För sådant ändamål ansågo de sakkunniga 63 undervisningstimmar vara tillräckliga. Vid 1948 års partiella reform av polisutbildningen blev på förslag av utredningsmannen ämnet maskinskrivning avfört frän konstapelsklassens kursplan. Enligt utredningsmannen borde statens polisskola vara en fackskola. Ämnen av mera allmän karaktär borde borttagas från skolschemat i den mån lika goda eller effektivare vägar att bibringa eleverna motsvarande kunskaper kunde anvisas. Vad ämnet maskinskrivning beträffade uttalade utredningsmannen, att eleverna borde på förhand förskaffa sig färdighet härutinnan, t. ex. genom att anlita korrespondensinstitut, som för ändamålet kunde utlåna skrivmaskin. Emellertid borde sökande till konstapelsklassen åläggas skyldighet att med särskilt intyg styrka, att han ägde nödig färdighet i maskinskrivning. Den år 1948 utfärdade nya skolstadgan, som icke upptager maskinskrivning bland ämnena i konstapelsklassen, fordrar i enlighet med nämnda förslag, att sökande till klassen genom intyg av någon, som yrkesmässigt undervisar i maskinskrivning, styrker, att han äger minst för godkänt betyg erforderlig färdighet i sådan skrivning. Polisutbildningskommittén, som hävdar, att det i varje fall i högre aspirantkursen skall givas en ren fackutbildning för blivande polismän, har vid sina överväganden rörande ämnet ma-

skinskrivning kommit till den slutsatsen, att det icke finnes anledning återinföra det på skolschemat. Vi vilja icke ens belasta den lägre aspirantkursen, som i förslaget kommer att upptaga en del ämnen av allmän karaktär, med undervisning i maskinskrivning. Visserligen är det alltjämt erforderligt, att polisman har viss färdighet i maskinskrivning, men denna färdighet bör inhämtas före inträdet i lägre aspirantkursen eller senast under den tid av omkring fem månader, som enligt förslaget anslås för utbildningstjänstgöring. Det kan i detta sammanhang nämnas, att det exempelvis i England överlämnas åt polismännens egen ambition att lära sig maskinskrivning. Det danska förslaget till ny polisskolestadga upptager emellertid 30 timmars undervisning i ämnet i nybörjarkursen (forskolen). Liksom för närvarande av varje sökande till konstapelsklassen fordras intyg om färdighet i maskinskrivning, bör enligt vår mening sådant intyg presteras av dem, som få inträde i högre aspirantkursen. Den centrala skolmyndigheten torde avgöra, huruvida dessutom i kontrollsyfte prov i maskinskrivning böra anordnas vid början av högre kursen. Utbildning i maskinskrivning kan såsom förut omtalats ske per korrespondens. Vi anse det dock icke möjligt eller lämpligt att lägga ansvaret för denna utbildning hos den centrala skolmyndigheten. Det bör få ankomma på varje aspirant att på sätt han finner lämpligt förskaffa sig den erforderliga färdigheten i maskinskrivning. Slutligen upptages här bilkörning och förvärv av körkort såsom en för polisaspiranterna viktig angelägenhet, som de ha att själva ombestyra utanför den egentliga polisutbildningens ram. Ehuru krav på innehav av körkort icke tor-

de böra uppställas förrän vid inträdet i högre aspirantkursen, måste vi rekommendera, att aspiranterna söka erhålla körkort om möjligt före inträdet i lägre aspirantkursen. Lägre polisaspirantkurs Lägre polisaspirantkursen skall såsom tidigare angivits syfta till dels att giva eleverna en god medborgerlig fostran genom undervisning framför allt i samhällslära i vidsträckt mening och i svenska språkets behandling och dels att giva dem en viss fackutbildning. I det senare hänseendet skola de erhålla grundläggande teoretiska insikter i vad som hör till polisverksamheten. Även en del praktiska färdigheter av betydelse för polistjänsten skola inläras. Eleverna skola alltså bibringas ett sådant underlag, att de på tillfredsställande sätt kunna utföra den kommande utbildningstjänstgöringen och tillgodogör a sig vad som är avsett därmed. Det härefter intagna förslaget till plan för lägre aspirantkursen är så avvägt, att kursen omfattar 10 veckor. Planen upptager följande ämnen, nämligen allmän polistjänst, straffrätt, specialförfattningar, samhällslära, socialkunskap, svenska, akutsjukvård, fysisk träning samt tjänstevapnens bruk. 1. Allmän

polistjänst

Med hänsyn till arten av de uppgifter, som i första hand kunna väntas möta polisaspiranten u n d e r hans utbildningstjänstgöring, bör särskild betydelse tillmätas de krav, som ordningspolistjänsten ställer på befattningshavare i manskapsgrad. Givetvis måste även viss undervisning om kriminalpolisiära förhållanden förekomma, dock icke i sådan utsträckning, att det är anledning att på detta utbildningsstadium upptaga kriminalpolistjänst såsom ett särskilt

ä m n e . Det har synts oss mest ändamålsenligt att under ämnesnamnet "allmän polistjänst" inbegripa såväl de huvudsakligen ordningspolisiära som de beg r ä n s a d e kriminalpolisiära uppgifter, v a r o m aspiranterna böra undervisas i förevarande kurs. Vi förutsätta, att aspiranterna redan genom deltagande i förutnämnda korrespondenskurs erhållit en allmän orientering rörande polisens organisation och verksamhet. I detta hänseende kan därför i polisskolan icke behövas mera än en kort repetition. Härefter gäller det närmast att bibringa aspiranten en korrekt allmänuppfattning om polism a n n e n s uppgifter främst från ordningspolisiär synpunkt. I detta sammanh a n g bör huvudvikten läggas på polism a n n e n s förhållande till allmänheten och uppträdande i och utom tjänsten. Sedan sålunda en viss polisiär allmänbildning meddelats, måste några särskilt betydelsefulla enskildheter behandlas. Aspiranten måste få klarhet rörande rapporteringsskyldighetens utsträckning och därvid erhålla säker kännedom om i vad mån polisman själv äger bedöma, huruvida en förseelse skall rapporteras eller icke. För att i förekommande fall verkligen kunna rapportera på rätt sätt måste aspiranten övas i att upptaga anteckningar angående aktuella omständigheter, varvid bl. a. identitetsspörsmål böra uppmärksammas. Härefter behöva de åtgärder genomgås, som skola verkställas av polisman vid kollisioner, eldsvådor, dödsfall, olyckshändelser o c h , e n del andra speciella tillfällen. Från kriminalpolisiär synpunkt bör undervisningen i första hand inriktas på att bibringa eleven kunskaper rörande upptagande av anmälningar om brott och om det första fältmässiga förhöret med vittnen. Under sin utbildnings6

tjänstgöring kan aspiranten komma att få företaga förberedande utredning om identitet. Därför bör undervisning meddelas om tillvägagångssättet härvidlag. I detta sammanhang blir det nödvändigt att gå in på signalementsläran. Undervisningen häri bör dock avse endast det mest elementära. Någon övning i registerslagning bör vidare förekomma. Av stor betydelse är att aspiranten får lära sig att skydda brottsplatser. Regler för polisman, som kommer först till brottsplats, ha därför sin givna plats i undervisningen. Aspiranten måste vidare lära sig vad som gäller om frihetsberövande enligt rättegångsbalken, allmänna polisinstruktionen och en del specialförfattningar samt om kroppsrannsakan. Undervisningen härom bör göras så praktisk som möjligt genom anknytning till ofta förekommande typfall, exempelvis fylleri, rattfylleri och förargelseväckande beteende. Ytterligare måste behandlas polismans rätt att bruka våld. Läraren bör söka anknyta till den framställning härom, som förutsattes ha meddelats av jurist i ämnet straffrätt, och belysa rättsreglerna med fall ur den polisiära praktiken samt i övrigt meddela de synpunkter han såsom erfaren polisman finner värdefulla. I enlighet med här angivna riktlinjer har den å nästa sida intagna planen för undervisning i allmän polistjänst upprättats. För varje avsnitt av ämnet har utsatts det antal undervisningstimmar, som ansetts erforderligt. Med hänsyn till eventuellt behövlig komplettering av undervisningen samt för prov med eleverna till utrönande av deras kunskaper har även avsatts ett antal timmar under beteckningen "till disposition". Den plan, som sålunda torde kunna lända till efterrättelse, har följande utseende: 81

a) Allmän orientering rörande polisens organisation och verksamhet 4 b) Polismannens uppgifter samt h a n s förhållande till allmänheten 6 c) Rapporteringsskyldigheten 2 d) Upptagande av anteckningar 4 e) Åtgärder vid kollisioner, eldsvådor, dödsfall, olyckshändelser m. m. 4 f) Upptagande av a n m ä l n i n g a r om brott 5 g) Första förhör med vittnen 2 h) Förberedande utredning om identitet, elementär signalementslära samt registerslagning 4 i) Regler för polisman, som kommer först till brottsplats 2 j ) Frihetsberövande enligt r ä t t e gångsbalken, allmänna polisinstruktionen och specialförfattningar samt kroppsrannsakan 14 k) Polismans rätt att b r u k a våld 6 Till disposition 7 60

2.

Straffrätt

Inledningsvis bör givas en allmänt hållen redogörelse för mål och medel i straffrätten. Med hänsyn till den fortsatta framställningen blir det också nödvändigt att, om än i korthet, redogöra för de viktigaste straffrättsliga grundsatserna av allmän räckvidd. Noggrann uppmärksamhet måste redan på lägre aspirantkursens stadium ägnas åt nödvärnsinstitutet. I anslutning därtill behandlas befogenheten att bruka våld för genomförande av vissa tjänsteåtgärder. Framställningen härom förutsattes bliva meddelad innan läraren i allmän polistjänst, under anknytning till undervisningen inom ämnet straffrätt, behandlar frågan om polismans rätt att bruka våld. De vanligast förekommande eller eljest från polissynpunkt mest betydelsefulla brotten i allmänna strafflagen skola härefter genomgås under praktisk exemplifikation men utan närmare juridisk undersökning. En noggrann granskning av brottsrekvisiten

får anstå till högre kursen. De brott, som böra exemplifieras, synas huvudsakligen vara följande, nämligen våld eller hot mot tjänsteman, missfirmelse mot tjänsteman, våldsamt motstånd, skyddande av brottsling, främjande av flykt, upplopp, ohörsamhet mot ordningsmakten, fylleri, förargelseväckande beteende, mord, dråp, misshandel, våldtäkt, hemfridsbrott, mordbrand, allmänfarlig vårdslöshet, stöld, rån, egenmäktigt förfarande, bedrägeri, häleri, förskingring, olovligt förfogande, fyndförseelse och skadegörelse. Under åberopande av det anförda föreslås följande plan för undervisningen i ämnet: a) Allmän orientering 5 b) Nödvärnsrätten och befogenheten att b r u k a våld för genomförande av vissa tjänsteåtgärder 6 c) Genomgång med exemplifikation av vissa b r o t t i a l l m ä n n a strafflagen 10 Till disposition 3 24

3. Special

författningar

F ö r den praktiska polistjänsten behoves kunskap om en mängd specialförfattningar, som ålägga polismyndigheterna förvaltningsverksamhet av ett eller annat slag, t. ex. tillståndsgivning, eller vilkas iakttagande från allmänhetens eller särskilda personers sida skall i större eller mindre utsträckning övervakas av polismyndigheterna. I nuvar a n d e konstapelsklass sker undervisning härom i ett ämne, som något missvisande kallas polisförfattningar. Undervisningen sträcker sig över 63 timmar och omfattar författningar hörande till huvudsakligen följande grupper, nämligen lagstiftning rörande trafik, ordning, näringar, nykterhet och utlänningar. Somliga av ifrågavarande författningar äro av den omedelbara betydelse för varje polisman, att det är erforderligt att åt-

minstone delvis upptaga dem till behandling redan i lägre aspirantkursen. Detta är särskilt förhållandet med vägtrafikförordningen och anslutande författningar. Dessa författningar måste genomgås i de för den patrullerande polismannen viktiga delarna. Aspiranterna behöva vidare äga kännedom om vissa delar av ordningsstadgan för rikets städer och anslutande bestämmelser. På ordningslagstiftningens område är det också behövligt att något behandla hundskatteförordningen och lagen om tillsyn över hundar samt vissa bestämmelser i vapenförordningen. Vad näringslagstiftningen beträffar bör efter en kort orientering om näringsfrihetsförordningen undervisas om butikstängningslagens viktigaste bestämmelser samt rörande vissa regler i hotellstadgan. Ifråga om nykterhetslagstiftningen böra endast några huvuddrag framhållas, och med avseende å utlänningslagstiftningen torde det räcka med att genomgå de i utlänningskungörelsen förefintliga reglerna om anmälningsskyldighet beträffande utlänningar. I anslutning till det sålunda anförda föreslå vi följande plan för undervisningen i specialförfattningar: a) Trafiklagstiftningen i de för den patrullerande polismannen viktiga delarna 15 b) Ordningsstadgan för rikets städer med anslutande bestämmelser, hundskatteförordningen, lagen om tillsyn över hundar och vapenförordningen, allt i den mån som ändamålet kräver 4 c) Näringsfrihetsförordningen, butikstängningslagen och hotellstadgan, allt i vissa delar 2 d) Några huvuddrag av nykterhetslagstiftningen 2 e) Vissa bestämmelser i utlänningslagstiftningen 1 Till disposition 4 28

4.

Samhällslära Ovan i kapitel V (sid. 54 f.) har ådagalagts, att särskilt eleverna i konstapelsklassen vid statens polisskola ofta visa stora brister beträffande allmänbildning och därvid icke minst ifråga om det svenska samhället, dess tillblivelse och utveckling samt dess sociala och kulturella struktur. I viss mån torde dessa brister kunna avhjälpas genom den av oss förordade förutbildningen för blivande polisaspiranter. Härjämte måste emellertid inom ramen för aspirantutbildningen fästas stort avseende vid kunskapsmeddelelse i syfte att giva aspiranterna en god medborgerlig fostran. Härvidlag kommer det särskilt an på undervisning i samhällslära i vidsträckt mening. Det är icke tillfyllest med den nu i konstapelsklassen förekommande undervisningen i stats- och kommunalkunskap samt socialkunskap. Vi ha funnit, att såsom grundval för elevernas studium av stats- och kommunalkunskap omkring 30 timmar skulle behöva ägnas åt en framställning av vårt samhälles historiska utveckling, varvid huvudvikten bör läggas på vad som skett under de senaste hundra åren. Enligt vår mening skulle det här föreslagna ämnet samhällslära komma att innefatta två huvuddelar, nämligen dels nyssnämnda historiska grundkurs och dels stats- och kommunalkunskap. Av praktiska skäl torde socialkunskapen böra utgöra ett särskilt ämne vid sidan av samhällslära. Låter man samhällsläran i första hand omfatta en historisk del, bör denna begynna med en översikt från äldsta tider fram till vår nya riksdagsordning med tvåkammarsystemets tillkomst. Med utgångspunkt från våra grundlagar kan man lämpligen följa de olika samhällsklassernas kamp för intressen och krav gentemot kungamakten och gentemot

varandra inbördes. I all synnerhet bör böndernas ställning under olika perioder upptagas till behandling och lämpligen jämföras med allmogens politiska och sociala förhållanden i andra stater. Hela denna översikt bör närmast tjäna som en inledning till framställningen av de viktiga politiska reformer, som genomfördes i vårt land efter 1866 och som utgöra en förutsättning för demokratiens genombrott. Sedan man redogjort för rösträttsfrågans utveckling och författningsrevisionerna fram till våra dagar och därmed sammanhängande kommunala reformer, bör lämpligen lämnas en redogörelse för partiernas historia. Av särskilt värde måste det vara, att polisaspiranterna få stifta bekantskap med de nya samhällsklassernas framträdanden och deras politiska och fackliga strävanden. Med statistiska uppgifter beträffande det svenska näringslivets förändringar är det möjligt att ge en god bild av samhällets utveckling i detta avseende från slutet av 1800-talet och fram till våra dagar. Den svenska arbetarrörelsen likaväl som våra tjänstemäns fackliga strävanden måste noga beaktas. För studiet av dessa frågor och alldeles särskilt beträffande de sociala och kulturella förhållandena kan rikligt med stoff hämtas ur vår skönlitteratur, åtminstone ur den efter år 1910 tillkomna. Åtskilliga författare ha ingående skildrat olika i detta sammanhang intressanta miljöer i romanform. Läsning av sådan litteratur kunde möjligen äga rum under vissa lektioner i ämnet svenska. Lämpligt vore också, att eleverna uppmanades att ägna sig åt dylik läsning på fritid under perioden för utbildningstjänstgöring. Av andra frågor, som böra upptagas till behandling i samhällsläran, kunna nämnas emigrationen med dess bakgrund och följder, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen

ävensom indelningsverket och värnpliktsfrågans lösning jämte hithörande problem. Ordningsmaktens historia med polisväsendets framväxt och rekryteringen till polisen bör vara av särskilt intresse för eleverna. Vidare torde behandlas samfärdsmedlens utveckling med motorismen och flygväsendet, tekniska framsteg inom andra områden, varigenom människornas levnadssätt förändrats, radions och pressens betydelse i samhällslivet samt den moderna forskningen och denna forsknings omvälvande resultat inom områden såsom kemi, fysik, medicin och rasbiologi. Slutligen bör tid ägnas åt studiet av den moderna uppfattningen av människan i psykologiens ljus, i vilket sammanhang även bör uppmärksammas, hur människan framställes i litteraturen, på teater och i filmen samt i konsten. Om en stor del av här ovan nämnda frågor gäller, att undervisningen med fördel kan kombineras med visning av bilder eller film. Efter den nu berörda historiska delen av ämnet kan stats- och kommunalkunskapen upptagas till behandling efter ungefär de linjer, som för närvarande följas i konstapelsklassen. Först genomgås grundlagarna i huvuddrag, varefter särskilt studium ägnas dels åt regeringen och dels åt riksdagen. Sedan behandlas förvaltningen, den statliga och kommunala, så ingående som tiden medgiver. Alldeles särskilt böra kommunernas angelägenheter uppmärksammas, gärna under diskussion, varvid eleverna kunna framställa frågor om för dem aktuella kommunala spörsmål. En översikt av domstolsväsendet bör sedan givas. Härefter bör förekomma en redogörelse för svenska medborgares rättigheter och skyldigheter. Slutligen torde i översiktlig form lämnas upplysningar om internationella förhål-

landen och därvid bl. a. beröras de uppgifter, som tillkomma Förenta Nationerna. På grundval av uppdragna riktlinjer har följande plan för undervisningen i samhällslära utarbetats: Historisk grundkurs. a) Det svenska samhällsskickets utveckling till 1866 b) Demokratiens genombrott (rösträttsreformer, författningsrevisioner, partierna) c) Den svenska arbetarrörelsen och andra fackliga rörelser d) Emigrationen, nykterhetsrörelsen, kvinnorörelsen e) Indelningsverket och värnplikten f) Ordningsmaktens historia g) Det nya samhället (samfärdsmedel, teknisk utveckling, radion och pressen, forskning m. m.) Stats- och kommunalkunskap, h) Grundlagarna i) Regeringsmakten j) Riksdagen k) Förvaltningen, den statliga och den kommunala 1) Domstolsväsendet m) Medborgarnas rättigheter och skyldigheter n) Internationella förhållanden Till disposition

5 8 4 3 2 1 5 2 3 4

sociala inskridanden och formerna därför. Det är emellertid icke fråga om något djupare inträngande i ämnet utan allenast en orientering, som bör kunna vara av värde för aspiranterna u n d e r deras utbildningstjänstgöring, och en förberedelse till det n ä r m a r e studium, som förutsattes skola ske i högre aspirantkursen. I detta ämne torde efter en inledande framställning först kunna upptagas frågorna om åtgärder till förmån för b a r n i nödställd belägenhet och missanpassad ungdom. Härefter kan lämpligen följa en redogörelse för sociala åtgärder gentemot personer tillhörande sådana kategorier som lösdrivare och alkoholister. Ytterligare bör ur här avsedda synpunkter talas om sjuka och olycksfallsskadade samt om personer i ekonomisk misär, d. v. s. socialhjälpsklientelet. Slutligen torde uppmärksamhet ägnas åt kategorien frigivna fångar.

6 1

På grund härav får vårt förslag till plan för undervisningen i ämnet följande utseende:

2 1 5

a) Historisk och socialekonomisk in-

ledning b) Nödställda barn c) Missanpassad ungdom d) Lösdrivare e) Alkoholister f) Sjuka och olycksfallsskadade g) Socialhjälpsklientelet

52 För alt kunna användas vid den undervisning, som här skisserats, är en lärobok under utarbetande av läroverksadjunkten D. Norrman. 5.

h) Frigivna fångar Till disposition

Socialkunskap

Detta ämne bör upptagas i lägre aspirantkursen för att — mot en inledningsvis meddelad historisk och socialekonomisk bakgrund — giva eleverna kännedom om olika inom samhället förekommande möjligheter att inskrida med hjälp och vård åt olika kategorier, som äro i behov därav. Vi anse nämligen, att polisaspiranterna icke få stå främmande för förekomsten av dylika

2 1 3 1 2 2 2 1 2 16

6.

Svenska Goda kunskaper i svenska språkets behandling i skrift är ett oeftergivligt villkor för en polisman. En effektiv undervisning i svenska måste insättas redan från början. Timantalet bör vara så högt som möjligt men måste givetvis stå i lämplig proportion till de för övriga ämnen bestämda timantalen. Trots 85

de förkunskaper, som eleverna väntas inneha, torde de första lektionerna i lägre aspirantkursen behöva ägnas åt genomgång av viktiga delar av svenska grammatiken, såsom ordklasserna och satsdelarna. Några lektioner måste användas för att klargöra begreppet stilarter, i vilket sammanhang tydliga exempel skola lämnas pä olika stilar. För elevernas uppövning av förmågan att skriva vanlig enkel normalprosa rekommenderas enskilt arbete å lektionsrummet under lärarens kontroll. Det kan vara lämpligt att låta eleverna brottas med felaktiga meningar, varigenom de kunna lära sig inse felen och hur dessa skola undvikas. Skrivning av korta uppsatser bör även ingå i det nämnda enskilda arbetet. Dispositionsövningar äro av stort värde och böra föregå varje större uppsatsskrivning. Under kursen böra tre sådana skrivningar anordnas, var och en omfattande 4 timmar. En ordentlig genomgång av de rättade uppsatserna kräves för att syftemålet med desamma skall vinnas. Slutligen bör litteraturläsning förekomma dels på lärorummet och dels såsom hemuppgift. Denna läsning skall syfta till å ena sidan att giva eleverna exempel på god svenska och å andra sidan att meddela dem skildringar av miljöer och förhållanden, som kunna verka belysande på studierna av samhällslära. Såvitt möjligt skall alltså en växelverkan söka anordnas mellan ämnena svenska och samhällslära. För ämnet svenska framlägges nu följande plan: a) Grammatik b) Stilistik, dispositionsövningar m. m. c) Uppsatsskrivning ( 3 X 4 t i m m a r ) d) Uppsatsgenomgång e) Litteraturläsning Till disposition

5 20 12 6 5 2 50

7.

Akutsjukvård Polismannens ställning ger honom tillfällen att ingripa i situationer, där ett riktigt handlande kan rädda människoliv eller förhindra att sjuka eller skadade personers tillstånd förvärras. Därför bör det höra till den blivande polismannens allra första yrkesutbildning att erhålla undervisning och övning i s. k. samarithjälp. En polisman får icke stå handfallen inför ett olycksfall eller plötsligt sjukdomstillstånd utan måste ha förmåga att taga hand om skadade eller sjuka personer och, i den mån det är lämpligt, giva dem den första vården. Det är emellertid mycket angeläget att betona, att polismannens uppgifter härvidlag skola begränsas till det allra nödvändigaste. Han måste veta med sig, att han i vissa situationer bör underlåta att vidtaga några åtgärder, enär eljest en förvärring av tillståndet kan inträda. Ofta gäller det för polismannen att hejda en missriktad aktivitet från tillstädeskommande hjälpare. För att kunna bedöma vad som bör göras eller underlåtas i ett visst fall fordras ganska ingående kunskaper i ämnet. Med hänsyn till att polismannen oftast får taga ledningen vid hjälparbetet på en olycksplats är det nödvändigt, att han har goda insikter i ämnet. Detta är förutsättningen för alt polismannen skall kunna upprätthålla den auktoritet gentemot allmänheten, som erfordras icke minst vid svåra olycksfall. I nuvarande konstapelsklass vid statens polisskola förekommer undervisning i samarithjälp enligt följande plan: teori 22 timmar, sjuktransport 1 timme och förbandsläggning 1 timme. Nämnas bör ock, att praktisk undervisning i konstgjord andning meddelas i ämnet fysisk träning. Utom undervisningsplanen för samarithjälp förekommer även en 2 timmars provskrivning

samt genomgång av skrivningsresultaten under 1 timme. Bortses från nyssn ä m n d a undervisning inom ramen för fysisk träning ägnas alltså åt samarithjälpen sammanlagt 27 timmar. Undervisningen i samarithjälp handhaves vid skolan i Stockholm av två legitimerade läkare, vilka på grund av sina specialiteter svara för var sin hälft av ämnet. Vi ha konstaterat, att ovannämnda teori om 22 timmar bibringas eleverna under största möjliga iakttagande av vad som kan vara av praktiskt intresse just för polismän. Undervisningen uppgives emellertid av lärarna vara så koncentrerad, att den icke medhinnes mera än nätt och jämt. För besvarande av frågor från elevernas sida anses tillräcklig tid icke stå till buds. Vi anse dock, att 20 timmars teoretisk undervisning måste räcka i lägre aspirantkursen, om tillfälle gives till komplettering i högre aspirantkursen. Undervisningen rörande sjuktransport och förbandsläggning kan enligt nuvarande ordning blott innebära en kort genomgång av det mest väsentliga. För inlärande behövliga upprepade övningar medhinnas icke. Ändock måste det anses såsom mycket viktigt för eleverna att genom dylika övningar inlära t. ex. handgrepp vid provisorisk förbandsläggning, lyftning och bärning av skadade och medvetslösa personer. Åt denna praktik bör ägnas minst 5 mot nuvarande 2 timmar. Härjämte böra anslås 2 timmar för demonstration av brandkårens sjuktransportmateriel och besök på olycksfallsavdelning å sjukhus. Sedermera böra aspiranterna under cirka en vecka av sin utbildningstjänstgöring beredas tillfälle att deltaga i arbetet p ä en olycksfallspoliklinik i likhet med vad militära sjukvårdare få göra på civila sjukhus. Alternativt kunde polisaspiranterna få ingå i en am-

bulansbesättning. Sådan tjänstgöring, som här avses, skulle ha betydelse att vänja aspiranterna vid åsynen av personskador och sjukdomstillstånd och öva dem i omhändertagande av skadade och sjuka personer, så att de i sin kommande polistjänst ha lättare att fullgöra sina uppgifter i sådana fall. Ifrågavarande läroämne torde icke längre böra kallas samarithjälp. Enligt lärarnas samstämmiga uttalande är akutsjukvård en mera adekvat benämning. Införande av detta namn har också tillstyrkts av den av oss anlitade medicinska experten. Utgående från ovan anförda synpunkter ha lärarna i ämnet lämnat följande förslag till disposition av undervisningen i akutsjukvård: A. Muntlig genomgång av ämnet, i görligaste mån i seminarieform. 1. Kort översikt rörande befruktning och fosterutveckling, abort, graviditet och förlossning. Synpunkter på omhändertagande av störtförlossning. 2. Kort översikt av människokroppens byggnad. Skallens anatomi och dess skador. Särskilt observeras vanliga slagsmålsskador i ansiktet, käkskador, näsfrakturer och tandskador. 3. Hjärnskakning med dess omedelbara och fördröjda livsfarliga komplikationer—• såsom intrakraniell blödning — och senföljder — såsom yrsel, huvudvärk, psykisk avtrubbning och alkoholintolerans. 4. Extremitetsskador med särskild hänsyn till ben- och ledskador. Exemplifierad motivering till att polisman ej får försöka draga urledvridningar rätt. 5. Ryggens och bålens skador med särskild hänsyn till sådana inre farliga skador, som lätt kunna förbises. 6. Om infektion — sjukdomar och sårinfektion. Inkubationstid, immunitet, skyddsympning (vaccinering) och serumbehandling. 7. Akuta infektionssjukdomar. Könssjukdomar och lex veneris. Epidemiska sjukdomar och epidemilagen omnämnes i korthet. 8. Orientering om nervsystemet och psy-

kiska förvirringstillstånd. Medvetslöshet — vanlig svimning, på allvarliga sjukdomst i l l s t å n d beroende svimning, värmeslag. Epilepsi. 9. Cirkulationsorganen. Akuta h j ä r t - och k ä r l s j u k d o m a r . Inskärpes, att s. k. h j ä r t slag fordrar allt efter typen olika slags o m h ä n d e r t a g a n d e . Här u p p m ä r k s a m m a s även h j ä r n b l ö d n i n g . 10. Andningsorganen. Lungblödning, blodp r o p p i lungorna, lungödem på grund av i n a n d n i n g av frätande ämnen samt andr a a k u t a s j u k d o m s t i l l s t å n d i lungorna. Kort o m n ä m n a n d e av lungtuberkulos och dess bekämpande. 11. Plötsliga sjukdomstillstånd med s y m p t o m från buken, såsom b l i n d t a r m s i n f l a m m a t i o n , b r u s t e t m a g s å r och magblödning. Risken för att dessa allvarliga sjukd o m a r förbises hos o m h ä n d e r t a g n a måste betonas, v a r j ä m t e eleverna v a r n a s för egna ingripanden i dylika fall. 12. Förgiftningar. Koloxidförgiftningar av olika slag, såsom genom os från eldstäder, lysgas och avgaser från motorer. Läkemedelsförgiftningar. Förgiftningar genom frätande ämnen. Alkohol- och träspritförgiftning. 13. Sår och sårbehandling. 14. Livsfarliga blödningar. Under exemplifierad motivering v a r n a s för s. k. avsnör a n d e förband. 15. Chock och dess förebyggande och b e h a n d l i n g särskilt med h ä n s y n till första o m h ä n d e r t a g a n d e t och t r a n s p o r t . 16. E r ä n n - och kylskador. Skador genom kemisk inverkan. Elektriska olycksfall. 17. ögon- och öronskador. F r ä m m a n d e k r o p p a r , särskilt andningshinder. 18. S y n p u n k t e r på olika orsaker till andningsstillestånd, såsom drunkning, hängning, s t r y p n i n g och kvävning, samt metoder för konstgjord andning vid o m h ä n d e r t a gande och under transport. 19—20. Synpunkter på omhändertagande av olycksfall och sjukdomstillstånd särskilt med h ä n s y n till polismans och sjukvårdspersonals befogenheter. Här böra även av eleverna framförda frågeställningar bliva föremål för diskussion. B. ö v n i n g a r : förbandsläggning och sjuktransport. 1. Genomgång av "första förband" och enkelt sårförband. Provisoriska sårförband. 2. Provisoriska stödjeförband för a r m

och ben. Varning för alltför vidlyftig förbandsläggning med betonande av att " b å r e n som regel ä r den b ä s t a s p j ä l a n " . 3. Lyftning av skadad med en, två, t r e eller flera b ä r a r e . 4. G r u n d e r n a för h a n d h a v a n d e av sjukb å r , dess lastande, lyftande och b ä r n i n g . 5. Provisoriska b å r a r . C. Studiebesök. 1. P å b r a n d s t a t i o n med d e m o n s t r a t i o n av sjukbil och livräddningsmateriel. 2. P å olycksfallspoliklinik å sjukhus med orientering rörande lokalernas anordning. Kommittén, som förklarar sin anslutning till detta förslag, framlägger följande sammanfattande dispositionsförslag: a) Teoretisk framställning av a k u t sjukvården 20 b) Övningar i förbandsläggning och sjuktransport 5 c) Studiebesök 2 Till disposition 3 30 Såsom lärobok r e k o m m e n d e r a s LEANDER,

Handledning

vid

olycksfall

och

sjukdom. 8. Fysisk

träning

Fysisk t r ä n i n g bör u n d e r lägre aspir a n t k u r s e n som regel förekomma fem gånger i veckan. Det kan tänkas vara lämpligt att låta 1 timme fysisk t r ä n i n g ingå i programmet för varje arbetsdag utom lördagar. Anledning finnes dock icke till något absolut avlysande av detta övningsämne från l ö r d a g a r n a . I första h a n d bör den fysiska t r ä n i n g e n givas i form av gymnastik. I överensstämmelse med vad som för n ä r v a r a n d e gäller i konstapelsklassen skall ämnet vidare omfatta brottning, jiujitsu, h a n d boll, simning och l i v r ä d d n i n g s ö v n i n g ar, de sistnämnda f ö r b u n d n a med praktisk u n d e r v i s n i n g r ö r a n d e konstgjord a n d n i n g . Sabelfäktning och pistolskjutning, som nu i n b e g r i p a s u n d e r

fysisk träning, synas emellertid böra utbrytas och hänföras till ämnet tjänstevapnens bruk. Som lägre aspirantkursen finnes böra sträcka sig över 10 veckor, behöver från ovannämnda utgångspunkt för fysisk träning anslås 50 timmar. Önskvärd fördelning av timantalet på olika moment framgår av nedanstående förslag. a) b) c) d)

Gymnastik Brottning och j i u j i t s u Handboll Simning och livräddningsövningar

20 10 10 10 50

9. Tjänstevapnens bruk I n n a n polisaspiranterna sättas att fullgöra utbildningstjänstgöring, måste de uppenbarligen undervisas rörande de tjänstevapen, såsom batong, sabel och pistol, vilka tillhöra polisens utrustning, samt övas i bruket därav. I varje fall under den del av utbildningstjänstgöringen, då aspiranterna med förordnande såsom poliskonstapel eller fjärdingsman komma att självständigt utöva polistjänst, kunna de tänkas råka i sådana situationer, att det blir nödvändigt att göra bruk av tjänstevapen. För ifrågavarande undervisning och övningar anses 20 timmar erforderliga. Sammanfattningsvis ter sig alltså förslaget till kursplan för lägre aspirantkursen på följande sätt: 1. Allmän p o l i s t j ä n s t 2. Straffrätt 3. Spccialf omfattningar 4. S a m h ä l l s l ä r a 5. Socialkunskap 6. Svenska 7. Akutsjukvård 8. Fysisk t r ä n i n g 9. Tjänstevapnens b r u k

60 24 28 52 16 50 30 50 20 330 t i m m a r

Vi räkna med att undervisningen som

regel skall bedrivas u n d e r 5 eller 6 timmar varje arbetsdag. Därvid äro erforderliga raster inräknade men icke uppehåll för lunch. I överensstämmelse med vad som nu gäller vid polisskoleväsendet beräknas varje lektion — undervisningstimme — omfatta 45 minuter. Genomsnittligt kommer undervisningen att för vecka omfatta 33 timmar. Då hela antalet undervisningstimmar är 330, kommer kursen följaktligen att taga i anspråk 10 veckor ( = 70 d a g a r ) . Normalt bör den förläggas till tiden 2 januari—12 mars. Om rekryteringsförhållandena påkalla anordnande av en andra kursomgång under ett år, bör denna förekomma under tiden 13 april—21 juni. För upplysning om lägre aspirantkursens inplacering i tiden i förhållande till polisskoleväsendets övriga kurser hänvisas till bilaga N (sid. 288). Utbildningstjänstgöring Omedelbart efter det att polisaspiranterna genomgått lägre aspirantkursen med godkända vitsord, skola de genom den centrala skolmyndighetens försorg och medverkan av rekryteringsnämnderna placeras för utbildningstjänstgöring. Denna placering bör regelmässigt ske i det rekryteringsområde, för vilket vederbörande blivit rekryterad. Utbildningstjänstgöringen skall för varje manlig aspirant om möjligt förläggas till såväl landsbygd som stad. När det gäller aspiranter, som rekryterats för Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg, skulle det emellertid medföra så stora svårigheter att bereda dem tillfälle till utbildningstjänstgöring jämväl å landsbygden, att man i allmänhet torde få avstå därifrån. Aspiranter, rekryterade för dessa städer, böra i stället kunna få långvarigare vikariatsförordnanden än aspiranter, som antagits för andra områden. Kvinnliga

aspiranter skola tjänstgöra i sådana polisdistrikt, i vilka polissystrar finnas anställda. Vid placeringen av aspiranterna bör den centrala skolmyndigheten i den mån det är möjligt och lämpligt taga hänsyn till aspiranternas önskemål. Den tid, som står till buds för utbildningstjänstgöring, är den, som ligger mellan avslutandet av lägre och påbörjandet av högre aspirantkursen, d. v. s. normalt tiden 13 mars—3 augusti ( = 144 d a g a r ) . Därest rekryteringsförhållandena påkalla dubbla kursomgångar, kommer utbildningstjänstgöringen att omfatta tiden 22 juni—1 januari ( = 194 d a g a r ) . En sådan förlängning av tiden för utbildningstjänstgöring har synts nödvändig för att möjliggöra ett lägligt inpassande av kurserna. Utbildningstjänstgöringen bör, därest förhållandena det medgiva, fördelas på landsbygd och stad enligt bestämt schema. Emellertid synes lämpligt att härvidlag räkna med två alternativ. Enligt det ena bör huvudvikten läggas å tjänstgöring på landet, medan det andra alternativet främst bör taga sikte på utbildning i stads polisdistrikt. En sådan ordning bör kunna tjäna ändamålet att inrikta aspiranterna på blivande polistjänst antingen på landet eller i stad. Alternativen äro dock icke så ensidiga, att den aspirant, som kommit att erhålla utbildning enligt landsbygdsalternativet, på grund härav skulle ha särskilda svårigheter att sedermera inträda i tjänst i stads polisdistrikt eller vice versa. Det h a r varit vår strävan att undvika sådan ensidighet i utbildningen, varigenom en önskvärd mobilitet hos polispersonalen skulle hämmas. I normalfallet, då utbildningstjänstgöring skall ske under tiden 13 mars— 90

3 augusti, bör landsbygdsalternativet kunna te sig sålunda: först tjänstgöring på landet hos fjärdingsman cirka fyra veckor, därefter en veckas auskultation på landsfiskalskontor och sedan tjänstgöring en månad i stad, varpå hela återstående tiden, cirka tre månader, bör användas på landet i vikariatets form. Stadsalternativet kan uppläggas sålund a : först en månad i stads polisdistrikt, därefter cirka fyra veckor på landet hos fjärdingsman och sedan en veckas auskultation på landsfiskalskontor, varpå den återstående tiden, cirka tre månader, bör användas för vikariatstjänstgöring i stad. När utbildningstjänstgöringen är förlagd till tiden 22 juni—1 januari, bör vikariatstjänstgöringen förlängas i den mån utbildningstiden överskrider den för normalfallet bestämda. Under utbildningstjänstgöringen skola aspiranterna stå u n d e r sådan ledning, att deras lämplighet för praktiska polisuppgifter kan bliva tillfredsställande prövad. Rekryteringsnämnderna skola genom kontakter med polischeferna hålla sig noggrant underrättade om aspiranternas förmåga, så att n ä m n d e r n a mot slutet av perioden för vikariatstjänstgöring kunna avgiva utlåtanden, innefattande beslut beträffande varje aspirant om godkännande eller icke godkännande av honom för fortsatt utbildning i högre aspirantkursen. Högre polisaspirantkurs Den kurs, som vi här föreslå, får en delvis annan karaktär än den nuvarande konstapelsklassen. Denna är som bekant en teoretisk nybörjarkurs. Eleverna i konstapelsklassen ha i allmänhet icke förut fått någon teoretisk utbildning i polisyrket, oaktat de ofta tjänstgjort såsom polismän inemot två år. Nästan endast elever från större städer

h a varit i tillfälle att vid sina kårer und e r planmässig utbildning få ett visst teoretiskt underlag för sin tjänsteutövn i n g . Enligt vårt förslag komma alla blivande polismän att få göra sina första lärospån i den förut beskrivna lägre aspirantkursen, som alltså blir den egentliga nybörjarkursen. Sedan skall högre aspirantkursen, som vidtager efter fullgjord utbildningstjänstgöring, utveckla och fullborda den grundläggande utbildningen till polismän. Undervisningsplanen för sistnämnda kurs b ö r därför så mycket som möjligt ank n y t a till de kunskaper och erfarenh e t e r eleverna kunna antagas ha vunnit i lägre aspirantkursen och under utbildningstjänstgöringen. Visserligen bör i början av högre aspirantkursen ske en kunskapskontroll, men denna får icke utvidgas till ren repetition av vad som studerats i föregående kurs. Det kan emellertid vara lämpligt, att aspir a n t e r n a åläggas att under utbildningstjänstgöringen på egen hand repetera det kunskapsstoff, som bibringats dem i lägre aspirantkursen. Vid uppgörande av en plan för högre aspirantkursen blir det trots de nya synpunkter, som få anläggas, ofrånkomligt att utgå från undervisningsordningen i nuvarande konstapelsklassen vid statens polisskola. Från och med höstterminen 1949 meddelas i denna klass undervisning i nedan angivna utsträckning i följande ämnen: 1. Ordningspolistjänst 108 t i m m a r 2. Kriminalpolistjänst 73 „ 3. Polisförfattningar 63 4. Straffrätt med straffprocessrätt 42 „ 5. Stats- och k o m m u n a l k u n skap 21 6. Civilrätt 31 7. Exekutionsväsende 42 „ 8. Modersmålet 53 „ 9. Socialkunskap 30 „ 10. Psykologi 25

11. Samarithjälp 12. Civilförsvarstjänst 13. Vapnens b r u k och stridstaktik 14. Fysisk träning

23 18

„ „

40 125

„ „

694 t i m m a r

Härtill kommer särskild undervisning rörande jaktlagstiftning, 6 timmar, om tjänstehundar och deras användning, likaledes 6 timmar, samt om spioneri och sabotage, 2 timmar. Undervisningsplanen fullföljes stadgeenligt på 21 veckor. Genomsnittliga antalet lektioner för vecka utgör 33 under 20 veckor, varjämte u n d e r en vecka förekommer ovan angivna 40 timmars undervisning i vapnens bruk och stridstaktik. Med 33 timmars undervisning för vecka följes skolstadgans bestämmelse, att undervisningen i konstapelsklassen, med erforderliga raster inräknade, såsom regel skall bedrivas under 5 eller 6 timmar varje arbetsdag. Vid övervägande av den högre aspirantkursens innehåll ställas vi närmast inför frågan, om det finnes anledning att bibehålla alla de ämnen, som förekomma i konstapelsklassens kursplan, eller om något eller några av dem skulle kunna slopas. Det synes härvid genast uppenbart, att ämnet stats- och kommunalkunskap bör kunna utgå. Eleverna förutsättas nämligen ha inhämtat erforderliga insikter häri u n d e r bevistandet av lägre aspirantkursen. I denna kurs ha de ju inom ramen för ämnet samhällslära, som föreslagits skola omfatta 52 timmar, dels fått en historisk översikt över vårt samhälles utveckling och dels studerat stats- och kommunalkunskap i en utsträckning motsvarande konstapelsklassens plan för detta ämne. Av enahanda skäl kunde det möjligen tyckas, att ämnet samarithjälp — eller akutsjukvård som det kallats i lägre aspirantkursens plan — borde ut91

gå. Emellertid torde det vara behövligt med en teoretisk komplettering och särskilt vissa praktiska övningar i ämnet i den högre kursen. För övrigt synas vissa teoretiska insikter böra meddelas eleverna i socialmedicin, varom kommer att talas närmare här nedan. Vad ämnet exekutionsväsende beträffar bör övervägas, i vad mån detsamma bör ha karaktär av obligatoriskt undervisningsämne. Då det emellertid under alla omständigheter synes böra ingå i kursplanen, finna vi lämpligast att överväga antydda spörsmål i samband med den följande behandlingen av ämnet. Därvid bör ock övervägas, huruvida det icke skulle vara lämpligt att till detta ämne knyta den undervisning, som må fordras rörande den judiciella processen. Ett problem är, hur det skall förfaras med ämnet vapnens bruk och stridstaktik. För den svenska polisens del sker utbildning häri på två linjer, nämligen dels under en veckas tid i var och en av polisskoleväsendets olika klasser och dels i form av fortlöpande utbildning under länsstyrelsernas kontroll. Beslut om polisens utbildning i vapnens bruk och stridstaktik meddelades första gången den 14 juli 1944 och gällde då utbildning utanför polisskolans ram. Därvid fastställde Kungl. Maj :t vissa riktlinjer att tills vidare lända till efterrättelse samt anbefallde länsstyrelserna att omedelbart föranstalta om erforderliga åtgärder. Riktlinjerna innehöllos i en särskild promemoria, och enligt denna skulle utbildningsverksamheten omfatta dels kurser under budgetåret 1944/45 och dels en på längre sikt lagd, genom självstudier och eget initiativ underlättad fortlöpande utbildning. Denna borde enligt promemorian ske inom de olika polisdistrikten och ledas av eget befäl, eventuellt 92

med anlitande av militära instruktörer, där så lämpligen kunde ske. Vidare skulle länsstyrelserna verka för att polispersonalen genom att deltaga i frivillig befälsutbildning, hemvärnsövningar och brevskolor eller på annat lämpligt sätt förkovrade sina kunskaper. Sådan utbildning skulle vara kostnadsfri för polismän och borde huvudsakligen ske på deras fritid. Av polismännen begärda kortare tjänstledigheter för vapenövningar borde i möjligaste mån beviljas utan löneavdrag och med beaktande av att statsverket därigenom ej åsamkades särskilda kostnader. Polischeferna borde anmodas att taga initiativ till personalens deltagande i sådan utbildning jämte övningar. Särskilt borde sådana moment övas, vilka kunde komma att vid krig inträffa inom distriktet med hänsyn till detsammas bebyggelse och förhållanden i övrigt. Länsstyrelserna skulle vid skilda tillfällen kontrollera, att den fortlöpande utbildningen bedreves på ändamålsenligt sätt. I cirkulärskrivelse den 2 april 1948 lät Kungl. Maj:t fästa länsstyrelsernas uppmärksamhet på de i ovannämnda promemoria meddelade föreskrifterna angående den fortlöpande utbildningsverksamheten samt förordnade bl. a. följande. Verksamheten skulle få äga rum jämväl på tjänstetid, dock utan att statsverket därigenom åsamkades avlönings- eller traktamentskostnader. Polischeferna borde om möjligt själva deltaga i av dem anordnade övningar. Där militära instruktörer ansåges böra anlitas, ålåge det vederbörande militärbefälhavare att till länsstyrelsernas förfogande ställa sådana instruktörer. Militärbefälhavarna skulle därjämte tillhandahålla överdragskläder ävensom erforderlig övningsmateriel, såsom ammunition, handgranater och övningsgrana-

t e r . Länsstyrelserna skulle tillse att utb i l d n i n g och övningar ägde rum i erforderlig omfattning i enlighet med de riktlinjer, som angivits i omförmälda p r o m e m o r i a samt Kungl. Maj:ts förevar a n d e beslut. I samband med fastställande av 1944 å r s ifrågavarande riktlinjer anbefallde Kungl. Maj :t styrelsen för statens polisskola att inkomma med förslag om polisaspiranters bibringande i fortsättningen av erforderliga kunskaper i vapn e n s bruk och stridstaktik m. m. Skolstyrelsen överlämnade förslag genom skrivelse den 22 augusti 1944 och avgav ett särskilt utlåtande i ärendet den 3 november samma år. Därefter föreskrev Kungl. Maj:t den 1 december 1944, att undervisning i vapnens bruk och stridstaktik skulle meddelas vid statens polisskola från och med läsåret 1944/45 tills vidare i konstapels-, överkonstapelsoch kommissarieklasserna ävensom i polischefskurserna. Militärbefälhavaren i fjärde militärområdet skulle för undervisningen dels ställa till förfogande erforderligt antal militära instruktörer och dels tillhandahålla erforderlig övningsmateriel. Lämpliga överdragskläder, pälsar och skodon skulle efter framställning utlånas från militära förråd. I undervisningen ingående teoretiska och praktiska övningar finge förläggas till det truppförband i Stockholm eller dess närhet, som militärbefälhavaren bestämde. Kungl. Maj:t bemyndigade polisskolestyrelsen att, därest i anledning av ifrågavarande utbildning så skulle visa sig erforderligt, med högst en vecka överskrida de kurstider, som angåvos i skolstadgan för berörda klasser. I augusti 1947 tog styrelsen för statens polisskola på föredragandens föranledande u p p frågan om utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik för ele-

verna vid skolan. Föredraganden ifrågasatte, om denna utbildning alltjämt vore påkallad att bedrivas i anslutning till undervisningen. Det syntes honom under rådande förhållanden vara tillfyllest med den utbildning i ämnet, som polismän komma i åtnjutande av på länsstyrelsernas föranstaltande. I detta sammanhang åberopade föredraganden även de mycket dryga kostnaderna för sådan utbildning i anslutning till undervisningen vid skolan. Styrelsen fann emellertid, att utbildningen ifråga icke borde inställas. Med avseende å gäldandet av kostnaderna för ifrågavarande utbildning för polisskoleelever följdes fram till budgetåret 1949/50 särskilda av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter. Kostnad för avlöning till chefsinstruktör avfördes från fjärde huvudtitelns anslag till avlöningar till personal i arméns reserver, medan alla övriga kostnader gäldades från olika anslagsposter på polisskolans stat. Det förekom dock icke någon förhandsberäkning för dessa kostnader. I stället förfors sä, att styrelsen efter kursernas avhållande och sedan räkningar inkommit till skolans kansli hos Kungl. Maj:t anmälde kostnaderna för betalning av skolan och anhöll, att Kungl. Maj :t måtte ställa erforderliga medel till styrelsens förfogande. I sitt förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 upptog emellertid styrelsen jämväl anslag till bestridande av kostnaderna för utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik under åberopande av att denna utbildning syntes komma att bibehållas. Departementschefen tillstyrkte upptagande i polisskolans stat av anslag å 38.300 kronor för detta ändamål, och riksdagens beslut innefattade denna anslagspost. För budgetåret 1950/51 uppfördes å polisskolans stat 40.050 kronor för utbildningen i vapnens bruk och

stridstaktik. För budgetåret 1951/52 var motsvarande belopp 42.500 kronor. I sin i augusti 1951 avgivna petitaskrivelse meddelade polisskolestyrelsen, att ett belopp av den storleksordning, som förekom för ändamålet under löpande budgetår, icke komme att förslå under budgetåret 1952/53, helst som gällande utbildningsprogram om cirka sju dagar av militärbefälhavaren i fjärde militärområdet befunnits otillräckligt. Inom militärbefälsstaben har upprättats en promemoria rörande ifrågavarande utbildning jämte förslag till utbildningsplan ävensom kostnadsberäkning. Utbildningsplanen omfattar nio dagar (en söndag inräknad) och upptager vad som ansetts såsom ett minimum för en dylik kurs. I skrivelse till rektor för statens polisskola har militärbefälhavaren förklarat sig till alla delar gilla promemorian och uttalat, att det upprättade förslaget till utbildningsplan bör ligga till grund för utbildningen under kommande kurser. Styrelsen har i denna angelägenhet hänvänt sig jämväl till arméstaben. Enligt därifrån avgivet remissvar syntes den föreslagna utbildningen i huvudsak vara riktigt upplagd och upptaga det minimum, som borde meddelas polisskoleeleverna. En inskränkning av detta utbildningsomfång kunde icke ske, om ej syftet med utbildningen skulle helt förfelas. Ökningen motiverades främst av nytillkommande vapen och taktiska bestämmelser, förorsakade av den fortgående utvecklingen på området ifråga. Enligt vad som meddelats från arméstaben tala också vunna erfarenheter från redan avhållna utbildningskurser till förmån för en viss utökning. På grundval av det inom militärbefälsstaben uppgjorda kostnadsförslaget begärde styrelsen för utbildningen av eleverna i huvudskolan i Stockholm samt avdel-

ningsskolorna i Göteborg, Malmö och Luleå i vapnens bruk och stridstaktik u n d e r budgetåret 1952/53 ett anslag å 90.000 kronor. Departementschefen har sedermera i statsverkspropositionen förklarat sig icke kunna tillstyrka någon ökning av de för denna utbildning avsedda medlen. Även om det icke är nödvändigt att utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik förekommer i direkt anslutning till polisskoleväsendets kurser, står det likväl för oss fullt klart, att åtgärder måste vidtagas, så att polisens befattningshavare erhålla sådan utbildning. De behöva denna med hänsyn till polisens uppgifter i händelse av krig. Det är icke tillfyllest med den utbildning, som för närvarande förekommer u n d e r länsstyrelsernas kontroll. Såsom denna är ordnad syftar den huvudsakligen till att bibehålla och utveckla de färdigheter, som erhållits i samband med polisskoleutbildningen. Man skulle emellertid kunna tänka sig, att den relativt grundliga utbildning i ämnet, som meddelas vid bevistandet av polisskoleväsendets olika klasser, i stället finge äga rum länsvis eller vid några inom militärområdena hållna kurser. Enligt vad vi inhämtat finnes icke behov att för ifrågavarande utbildning sammandraga större styrkor. När härvidlag över huvud taget ställes anspråk på förbandsutbildning, sker denna i regel bäst i så litet förband som grupp och behöver i varje fall icke ske i högre förband än pluton. Utbildningen skulle alltså bliva minst lika effektiv, om den finge äga rum på ett flertal orter i landet. Då emellertid enligt vårt förslag en decentralisering bör ske av den lägre polisutbildningen och flera polisskolor inrättas på olika orter i riket, synes det vara mest ändamålsenligt att utbildningen i vapnens bruk och strids-

taktik anslutes till dessa skolor. Vi ha konstaterat, att det på varje polisskolas avsedda ort eller i dess närhet finnas goda möjligheter att vid militärförband meddela ifrågavarande utbildning. Väljes denna utväg, undvikas de särskilda organisationsproblem, som skulle uppstå, därest utbildningen skulle försiggå exempelvis inom varje län. Såsom ett särskilt skäl att ansluta utbildningen till bevistandet av polisskola kan anföras, att eleverna i kritiska situationer jämlikt polislagen 7 § skola kunna tagas i anspråk för polisverksamhet var som helst i riket. Det är givetvis betydelsefullt, att eleverna äro samtränade för de uppgifter, som härvidlag kunna komma ifråga. Ett accepterande av den av oss rekommenderade ordningen skall givetvis icke föranleda upphörande av den fortlöpande utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik, som sker under länsstyrelsernas kontroll. Vi anse denna utbildning vara ett nödvändigt komplement till den grundläggande undervisning i ämnet, som bör anordnas för polisaspiranter under deras bevistande av högre aspirantkursen. Till frågan om vapnens bruk och stridstaktik såsom övningsämne för polismän, vilka förskaffa sig utbildning för högre kompetens, få vi återkomma i samband med behandlingen av kursplaner för sådan utbildning. Därest vapnens bruk och stridstaktik föreslagits icke skola förekomma såsom ämne i högre aspirantkursen, hade vi velat förorda borttagande frän schemat jämväl av ämnet civilförsvarstjänst. I så fall hade undervisning i sistnämnda ämne bort anordnas i samband med vapnens bruk och stridstaktik. Vi anse nämligen, att ämnena höra så nära samman med varandra, att utbildningen däri bör ske samordnat. I det förra ämnet få eleverna i stor utsträckning lära

sig strategiska förstörelseåtgärder, medan de i det senare undervisas bl. a. rörande samhällets försvar mot fientliga sådana åtgärder. För den händelse vårt förslag om anslutning av vapnens bruk och stridstaktik till utbildningen av polisaspiranter icke skulle röna bifall, är det sålunda enligt vår mening påkallat att jämväl draga civilförsvarstjänst från högre aspirantkursens kursplan. Skulle något helt nytt ämne upptagas i kursplanen, borde detta enligt vår uppfattning vara ett främmande språk, varvid utan tvekan engelska vore det lämpligaste. Det har visat sig, att polismännen i icke ringa utsträckning frivilligt studera språk för att bl. a. kunna bättre fullgöra sin tjänst, när de komma i beröring med utlänningar. På grund av den alltmera omfattande utlänningstrafiken här i landet har det faktiskt blivit ett behov åtminstone för de större städernas polismän att kunna uttrycka sig på engelska språket. Ett upptagande av engelska såsom undervisningsämne vid polisskola skulle säkerligen innebära ett betydelsefullt incitament till fortsatta frivilliga språkstudier och sålunda befrämja den studieverksamhet, som redan förekommer bland polismännen. Undervisningen borde givetvis vara elementär och inriktas på att lära eleverna en sådan vokabulär, som de kunna anses betjänta av vid besvarande av frågor från utlänningars sida. Stor svårighet för undervisningen skulle emellertid inträda därigenom att somliga elever befunnes helt sakna förkunskaper, medan andra tidigare studerat engelska i större eller mindre utsträckning. Förmodligen bleve det nödvändigt att göra en gruppindelning av eleverna efter deras ådagalagda förkunskaper. Från schemasynpunkt skulle detta givetvis medföra olägenhet. För att undvika splittring av schemat skulle 95

man antagligen nödgas förlägga språkundervisningen till kvällstid eller i varje fall efter dagens övriga lektioner. Om en undervisning i engelska språket skulle bliva av verkligt värde, torde åtminstone ett 50-tal timmar behöva anslås. Även om vi gärna såge, att undervisning i engelska kunde upptagas i kursplanen, torde ett så stort timantal — jämfört med vad som kan anslås för övriga ämnen — näppeligen motsvara den nytta flertalet elever kan ha av engelska språkkunskaper i sin tjänst. Vi tänka i detta sammanhang även på de ekonomiska konsekvenser, som inträda vid en förlängning av kurstiden med en å två veckor. Vi komma därför till den slutsatsen, att man åtminstone för närvarande måste avstå från att införa språkundervisning i kursplanen. Däremot bör den centrala skolmyndigheten söka uppmuntra frivilliga språkstudier, t. ex. genom att utverka anslag för gruppundervisning å elevernas fritid. En på sådan grund anordnad försöksverksamhet från den centrala skolmyndighetens sida torde sedermera, om den faller väl ut, kunna åberopas till förmån för upptagande av engelska språket å högre aspirantkursens schema, antingen såsom obligatoriskt eller valfritt ämne. Härefter vilja vi anmäla förslag om ändrade benämningar på vissa ämnen i kursplanen. Den hittills vid polisskoleundervisningen använda ämnesbeteckningen polisförfattningar synes böra utbytas mot namnet specialförfattningar, vilket vi redan nyttjat för lägre aspirantkursen utan att dock därvidlag ingå på någon motivering för ändringen. Det för närvarande använda namnet polisförfattningar torde närmast föra i tankarna lagstiftningen om polisväsendet i riket — sålunda i första rummet polislagen och vidare polisreglementet 96

och allmänna polisinstruktionen samt ytterligare åtskilliga följdförfattningar till polislagen. Såsom undervisningsämne inbegriper emellertid polisförfattningar icke alls något av denna lagstiftning utan avser i stället författningar rörande bl. a. trafik, ordning, näringar, nykterhet och utlänningars vistelse h ä r i riket. Materian är alltså till stor del av förvaltningsrättslig karaktär men har även specialstraffrättslig innebörd. Ämnet borde alltså kunna kallas speciell förvaltnings- och straffrätt. Då emellertid denna benämning är tung ur språklig synpunkt, ha vi i stället stannat för namnet specialförfattningar, varvid underförstås, att det är fråga om dylika författningar av särskild betydelse för polismyndigheterna. — Beteckningen exekutionsväsende bör utbytas mot det mera adekvata namnet exekutionsrätt, varmed ock överensstämmelse ernås med benämningar å vissa andra i kursplanen förekommande juridiska ämnen. Under förutsättning att med undervisningen i exekutionsrätt kommer att förenas genomgång av vad som må erfordras av den judiciella processen, bör emellertid hela ämnet lämpligen kallas processrätt. I samband med en sådan förändring får från ämnesnamnet straffrätt med straffprocessrätt de senare två orden strykas. — Vidare föreslås, att namnet modersmålet ersattes med svenska, vilket vi redan upptagit för lägre aspirantkursens del. — Slutligen torde beteckningen samarithjälp böra ersättas med akutsjukvård efter rekommendation, som åberopats i avsnittet om lägre aspirantkursen. På grund av att viss socialmedicin synes böra ingå i ifrågavarande undervisning torde hela ämnet böra givas namnet akutsjukvård och socialmedicin. Behövliga förändringar av kurspla-

nen i förhållande till vad som nu gäll e r för konstapelsklassen framgå av följ a n d e framställning, i vilken ämne för ämne upptages till behandling. Medan undervisningen i nuvarande konstapelsklass sträcker sig över 21 veckor, omfattar den här framlagda kursplanen 20 veckor. Vid uppgörande av denna plan h a vi kunnat förutsätta den utbildning, som innefattas i lägre aspirantkursen, samt en för samtliga elever likartat ordn a d utbildningstjänstgöring. Att u n d e r n ä m n d a förutsättning icke större förkortning av kurstiden kunnat ske, ber o r på att det ansetts nödvändigt att utvidga undervisningen i vissa ämnen, som icke varit tillräckligt tillgodosedda. Kursplanen omfattar i förslaget följande ämnen, nämligen ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, straffrätt, specialförfattningar, civilrätt, processrätt, socialkunskap, svenska, akutsjukvård och socialmedicin, psykologi, fysisk träning, vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst. 1.

Ordningspolistjänst

F ö r närvarande sker undervisningen i detta ämne enligt följande p l a n : Polislagen, polisreglementet och allmänna polisinstruktionen 20 Elementär ordningspolistjänst 42 Upptagande av anmälningar om brott 14 Rapportering, utredning och rapportskrivning 20 Trafikdirigering 4 Skriftliga prov 8 108 När efter avslutad kurs de utexaminerade polismännen placeras på olika tjänster, fordras av dem förmåga av självständigt handlande. De kunna icke räkna med att alltid ha möjlighet att rådfråga befäl eller äldre kollegor. Särskilt för ordningspolistjänstens del blir det lör den skull nödvändigt att i högre 7

aspirantkursen meddela en ganska ingående undervisning i flera avsnitt av ämnet. Till en början bör elevernas polisiära allmänbildning vidgas genom studium av polislagen, polisreglementet och allmänna polisinstruktionen. De 20 timmar, som för närvarande äro anslagna för ändamålet, torde dock utan nackdel kunna minskas till 10. Denna nedskärning bör kunna ske i synnerhet som styrelsen för statens polisskola förbereder utgivande av en kortfattad lärobok i detta ämnesavsnitt. Mot bakgrunden av de erfarenheter eleverna vunnit under utbildningstjänstgöringen bör såsom ett särskilt avsnitt ånyo upptagas polisens förhållande till allmänheten samt uppträdande i och utom tjänsten. Häråt böra ägnas 6 timmar. Anmärkas må, att i sistnämnda hänseende undervisning hittills meddelats inom kursmomentet elementär ordningspolistjänst och upptagit omkring 5 timmar. Vad för övrigt beträffar momentet elementär ordningspolistjänst och punkten rapportering i ett senare angivet moment, bör en icke oväsentlig nedskärning av timantalet kunna äga rum på grund av den undervisning, som meddelats i lägre aspirantkursen. Vi ha kommit till den slutsatsen, att det bör räcka med 28 timmar, fördelade sålunda, att 8 timmar ägnas åt rapporteringsskyldigheten samt upptagande av anteckningar och övriga åtgärder i samb a n d med trafikförseelser, eldsvådor, dödsfall och varjehanda olyckshändelser m. m. samt 20 timmar användas för behandling av frågor angående frihetsberövande och rätten att bruka våld. Det i nuvarande plan förekommande avsnittet rörande upptagande av anmälningar om brott bör såsom varande av rent kriminalpolisiärt innehåll överflyt-

tas till ämnet kriminalpolistjänst. Från sistnämnda ämne bör däremot hit överflyttas det där nu förekommande avsnittet angående teknisk utredning vid trafikolyckor. Kriminalpolispersonal brukar i allmänhet icke kopplas in på sådana utredningar och lärer för övrigt sällan kunna anlända till en olycksplats så tidigt som är nödvändigt. Undersökning av platsen för en trafikolycka måste nämligen som regel utföras på ett mycket tidigt stadium för att giva tillförlitligt resultat. Det får anses vara en huvudsakligen ordningspolisiär uppgift att verkställa dylik undersökning. Personal ur ordningspolisen brukar också vara väl lämpad för denna uppgift, särskilt på grund av sin ofta ådagalagda skicklighet såsom bilförare. Det är emellertid behövligt att i högre aspirantkursen ägna större uppmärksamhet åt teknisk utredning vid trafikolyckor än som för närvarande sker. Nu anslagna 2 timmar ha visat sig otillräckliga. En ökning åtminstone till 4 timmar är nödvändig. Utredningsarbete och protokollering böra upptagas i undervisningsplanen för ordningspolistjänst främst med hänsyn till de elever, som komma att tjänstgöra på landsbygden och där få till uppgift att självständigt göra utredningar och utarbeta protokoll och rapporter. Emellertid böra även städernas polismän vid behov kunna biträda med dylikt arbete. Det måste anses vara angeläget, att alla blivande polismän under bevistandet av högre aspirantkursen få lära sig de riktiga grunderna för bedrivande av utredningsarbete och utförande av protokollering, så att deras kommande praktik härutinnan får den rätta inriktningen. En annan omständighet av betydelse i detta sammanhang är, att den polisman, som på gatan har att ingripa exempelvis i ett kollisions-

fall, givetvis måste ha mycket lättare att vidtaga riktiga åtgärder, om han känner till hur fallet kommer att behandlas i fortsättningen. Av synnerlig vikt är, att i studieplanen införas praktiska tillämpningsövningar. Detta förutsätter, att övningsområden utom- och inomhus ställas till förfogande. För ifrågavarande övningar torde erfordras omkring 20 timmar. Såsom exempel på hur dylika övningar kunna uppläggas må åberopas en redogörelse för viss praktisk utbildning vid polisskolan i Göteborg under lärokurs vårterminen 1951, vilken redogörelse finnes bilagd kommitténs protokoll. För eventuellt behövlig komplettering av ett eller annat avsnitt av ämnet samt för prov med eleverna böra 6 timmar ställas till disposition. Härefter intages följande tablå över den tilltänkta studieplanen i ämnet: a) Polislagen, polisreglementet och a l l m ä n n a polisinstruktionen b) Polisens förhållande till allmänheten samt u p p t r ä d a n d e i och u t o m tjänsten c) Rapporteringsskyldigheten samt u p p t a g a n d e av anteckningar och övriga åtgärder i samband med eldsvådor, dödsfall, trafikförseelser och v a r j e h a n d a olyckshändelser m. m. d) Teknisk utredning vid trafikolyckor e) Frihetsberövande enligt rättegångsbalken, a l l m ä n n a polisinstruktionen och specialförfattn i n g a r samt r ä t t e n att b r u k a våld f) Utredningsarbete och protokollering g) P r a k t i s k a tillämpningsövningar Till disposition

8 4

20 20 20 6 94

Såsom läroböcker till vissa delar av ämnet upptagas SJÖHOLM, Lagstiftningen om polisväsendet, samt av chefen för inrikesdepartementet utfärdade Anvisningar till den allmänna polisinstruk-

tionen. Det vore önskvärt att i stället för Sjöholms omfattande kommentar erhålla en tryckt kortare framställning r ö r a n d e polislagstiftningen. 2. Kriminal

polistjänst

Ämnets nuvarande disposition är följande: Kriminalpolistjänstens allmänna 7 grunder 4 Förhörslära 4 Inre spaning Teknik vid husrannsakan, kroppsvi2 sitation och kroppsbesiktning Förberedande undersökning vid 3 misstänkta dödsfall 2 Teknisk utredning vid trafikolyckor 1 Vapenlära 10 Spårlära 20 Fotografering 10 Skissering 6 Signalementslära 4 Skriftliga prov 73

Undervisningen i kriminalpolistjänst i högre aspirantkursen bör i första hand tjäna ändamålet att giva eleverna sådana kunskaper på detta ämnesområde, som erfordras för att en ordningspolisman skall kunna utföra de uppgifter av kriminalpolisiär natur, vilka i allmänhet bruka ankomma på honom. Vidare bör undervisningen syfta till att giva eleverna sådana insikter i ämnet, att de självständigt kunna utföra enklare förundersökningar i brottmål. Uppnående av detta syftemål blir av särskild betydelse för elever, som komma att tjänstgöra på landsbygden eller i smärre städer. Men givetvis behöva också övriga elever — de som komma att ha sin tjänstgöring förlagd till större städers ordningspolisavdelningar — erhålla viss förtrogenhet med förundersökningsuppgifter. Därigenom befrämjas det nödvändiga samarbetet mellan ordnings- och kriminalpolis. Åt kriminalpolistjänstens allmänna

grunder bör i kursplanen anslås en från 7 till 10 timmar förlängd undervisning i syfte att bibringa eleverna tillräcklig förtrogenhet med tillämpningen av de i rättegångsbalken och dess följdförfattningar förefintliga bestämmelserna om förundersökning i brottmål. Av principiella och även praktiska skäl bör upptagande av anmälningar om brott behandlas i ämnet kriminalpolistjänst i stället för som nu är fallet i ordningspolistjänst. Härvid må framhållas, att sådana anmälningar i de flesta fall läggas till grund för kriminalpolisens utredningar och exempelvis kunna föranleda ett skyndsamt frihetsberövande. Vid den överflyttning, som sålunda förordas, synes en sänkning av timantalet för ifrågavarande avsnitt kunna ske från nuvarande 14 till 10 timmar med hänsyn till att i lägre aspirantkursen 5 timmar ägnats åt denna ämnesdel. Vid vittnesförhör — ofta även sådana av enklaste slag — är det av stor betydelse, att utfrågningen sker på riktigt sätt. Användes felaktig metod, kan det tänkas, att vittnet suggereras till att avgiva utsagor, som ej stämma med verkliga förhållandet. Det är uppenbarligen nödvändigt, att eleverna få en grundläggande undervisning i förhörsmetodik. För närvarande få eleverna i konstapelsklassen 4 timmars undervisning i förhörslära. Detta timantal bör räcka även i högre aspirantkursen. Det har diskuterats, huruvida icke protokollering borde ingå såsom ett moment i den kriminalpolisiära undervisningen. Om så skulle ske, erfordras emellertid ett avsevärt antal timmar, eftersom undervisningen eljest icke skulle kunna skänka tillräckliga insikter för praktisk tillämpning. Förmodligen bleve det nödvändigt att för ändamålet avsätta 20 a 25 timmar, trots den under-

visning om 20 timmar, som föreslagits för utredning och protokollering inom ämnet ordningspolistjänst. Nu få emellertid de polismän, som ej erhållit högre utbildning, i regel icke verkställa några mera omfattande utredningar i kriminalärenden. Även om de möjligen komma att taga del i sådana utredningar, torde de i varje fall icke behöva uppsätta det slutgiltiga protokollet. Under sädana omständigheter vilja vi icke föreslå införande av undervisning i protokollering i förevarande ämne. På det stadium, varom här är fråga, torde det vara tillfyllest med den undervisning i protokollering, som meddelas i ämnet ordningspolistjänst. För att behovet av i kriminalärenden fullt protokolleringskunnig personal skall kunna tillgodoses vilja vi föreslå erforderlig undervisning såväl i fortbildningskurs som i samband med den högre polisutbildningen. Undervisningen i signalementslära h a r syftat till att göra eleverna förtrogna med olika karakteristika för efterspanades identifiering och att öva dem i nedtecknande av signalement, särskilt i samband med upptagande av anmälningar om brott. Med hänsyn till att vissa elementära kunskaper i signalementslära meddelats i lägre aspirantkursen torde den tid av 6 timmar, som i konstapelsklassen ägnats häråt, möjligen kunna jämkas till 5 timmar för högre aspirantkursens vidkommande. Det räcker dock icke med enbart vanlig signalementslära. Eleverna behöva nämligen även lära sig beskrivningar av kläder, smycken och annat dylikt, som h a r betydelse för efterspaning eller vid upptagande av anmälningar om brott. Vad som tarvas är med andra ord undervisning i speciell varukännedom. Eleverna böra alltså givas elementära insikter i kläd- och pälsvarukunskap samt rörande vissa värdeföremål, 100

såsom ädelstenar, guld och silver. En undervisning om 6 timmar härutinnan torde vara tillfyllest. Ett av polisens allra värdefullaste spaningsmedel är tidningen Polisunderrättelser, som utgives genom statens kriminaltekniska anstalt. Härtill komma olika registraturer över förbrytare och brott samt föremål, som åtkommits genom brott. I dessa hänseenden böra eleverna givetvis bibringas kunskaper. Därför upptages momentet inre spaning med 4 timmar såsom för närvarande. Såsom först anländ polisman på en brottsplats uppträder i allmänhet ordningspolisman. Det åligger honom att genast vidtaga vissa åtgärder, t. ex. att föra bort en skadad, tillkalla läkare och skydda eventuella spår. Bristande kunskap om spår på brottsplats och deras skyddande eller rätta tillvaratagande kan försvåra eller omöjliggöra brottets utredande. Därför måste vid konstapelsutbildningen tillses, att undervisning meddelas i spårlära, åtminstone i den utsträckningen att polisman icke av oförstånd kommer att åsidosätta nödig aktsamhet beträffande spår på brottsplats. För närvarande förekommer i konstapelsklassen 10 timmars undervisning i spårlära, varjämte i detta sammanhang ägnas 1 timme åt vapenlära. Vi föreslå, att ifrågavarande två utbildningsmoment sammanslås och att det nya avsnittet gives benämningen elementär brottsplatsundersökning med spårlära. För undervisning häri torde böra anslås 12 timmar. Vad beträffar undervisningen rörande husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör en utvidgning av timantalet från 2 till 4 äga rum bl. a. för att medgiva genomgång av de i rättegångsbalken härom meddelade lagbestämmelserna. Såsom framgår av den ovan intagna dispositionen h a r hittills

endast tekniken vid åtgärdernas företagande uppmärksammats. I samband med husrannsakan bör även behandlas tekniken att öppna en låst dörr med minsta möjliga åverkan — inbrottsteknik — eftersom ju polismän emellanåt ställas inför den situationen att snabbt behöva bereda sig tillträde till en lokal för att t. ex. rädda liv. Timantalet för förberedande undersökning vid misstänkta dödsfall bör ökas från 3 till 6, så att i detta avsnitt även kan medhinnas demonstration av likbesiktning m. m. Undervisning i fotografering torde icke vidare böra ingå i den ordinarie konstapelsutbildningen. Polisens fotograferingsuppgifter äro av sådan natur, att desamma böra anförtros åt speciellt utbildad personal. Det kan sålunda icke anses behövligt att giva alla elever i högre aspirantkursen utbildning i detta ämne. Endast ett fåtal för fotografering särskilt intresserade polismän torde i sin tjänst ha någon nytta av de kunskaper, som de erhållit i ämnet under bevistande av kurs i den nuvarande konstapelsklassen. Om emellertid fotografering icke medtages i högre aspirantkursens studieplan, får detta dock icke innebära, att studiet härav överhuvud taget avlyses från polisutbildningen. Det är nämligen av stort polisiärt intresse, att tillräckligt antal i fotografering utbildade polismän finnas i riket, och polisskoleväsendet bör draga försorg härom. Enligt vår uppfattning bör undervisning i fotografering meddelas i en särskild kurs, anordnad vid utbildningsanstalt i Stockholm. Förslag härom framläggas i kapitel IX under rubriken Specialkurser (sid. 152). Det synes närmast böra vara polischefernas sak att tillse, att erforderligt antal polismän bliva anmälda för utbildning i fotografering. Givetvis böra polischeferna för

utbildning häri i första hand anbefalla de polismän, som frivilligt anmäla sig och kunna antagas ha särskild fallenhet för fotografering. I och med att fotograferingsundervisningen ordnas på angivna sätt, bör för dem, som komma att deltaga i undervisningen, densamma bliva grundligare än hittills. Timantalet bör ökas från nuvarande 20 till ett 40tal eller så många timmar, som lämpligen böra kunna förekomma u n d e r en veckas koncentrerad utbildning. Förutom denna fotograferingsutbildning i specialkurs planera vi att i en fortbildningskurs i polistjänst, anordnad vid lokala polisskolor, inlägga ett avsnitt rörande elementär fotograferingskunskap. Se härom i kapitel VII (sid. 119 f.)! I motsats till fotografering är skissering ett ämne, som bör behärskas av alla polismän. Tyvärr är färdigheten härutinnan i allmänhet ganska ringa. I synnerhet eftersom skiss numera får åberopas som bevis i brottmål, tarvas större färdighet i skissritning hos polismännen. På grund härav föreslås timantalet ökat från 10 till 15 timmar. Liksom i ämnet ordningspolistjänst bör även i kriminalpolistjänst förekomma praktiska tillämpningsövningar. Åtminstone 12 timmar böra ställas till förfogande för detta ändamål. I anslutning härtill vilja vi framhålla, att användande av film i undervisningen betydligt skulle kunna effektivisera denna särskilt i ett sådant ämne som kriminalpolistjänst. Det torde vara tillfyllest att såsom belägg för detta påstående hänvisa till de goda erfarenheter, som under senare år vunnits av filmundervisning på militärtjänstens område. Såväl där som i det nu för polistjänsten aktuella ämnet är det ett pedagogiskt intresse att få taktiska tillvägagångssätt klart belysta i händelseförlopp med verklighetsprägel. 101

E n ä r dylika händelseförlopp kunna vara mycket svåra och kostsamma att arrangera vid vanlig undervisning, har filmen kommit att bliva ett utmärkt hjälpmedel. Visserligen finnes vid statens polisskola en svensk film till bruk vid undervisningen i kriminalpolistjänst. Den är emellertid inspelad för ungefär 20 å r sedan och på grund av flitigt begagnande i det närmaste försliten. Förklarligt nog kan den ej heller, oaktat sina förtjänster i vissa hänseenden, i sakligt avseende fylla kraven på en god och aktuell undervisningsfilm. Därför är det angeläget att skapa en ny film i detta ämne, en film, i vilken den moderna teknikens möjligheter tillvaratagas i den utsträckning, som det pedagogiska intresset kräver. Styrelsen för statens polisskola h a r redan för flera år sedan anhållit om medel för inspelning av en ny instruktionsfilm i kriminalpolistjänst. Ändamålet h a r dock tyvärr icke ansetts kunna bliva beaktat vid medelsanvisningen till skolan. Efter erbjudande från försvarets filmdetalj h a r styrelsen år 1951 gemensamt med vederbörande militärmyndigheter inköpt två amerikanska filmer, avseende dels brottsplatsundersökning och annan kriminalteknisk utredning och dels förhör i brottmål. För undvikande av de besvär och kostnader, som äro förenade med filmernas visning för eleverna i förhyrd biograflokal eller genom anlitande av förhyrd projektionsapparat h a r styrelsen för budgetåret 1952/53 begärt medel till inköp av en ljudfilmsanläggning. De omtalade amerikanska filmerna, som äro av stort intresse u r pedagogisk synpunkt, kunna emellertid enligt styrelsens eget uttalande, icke ersätta en efter svenska förhållanden anpassad instruktionsfilm. F ö r att möjliggöra igångsättande av vissa förberedande arbeten för 102

en sådan film h a r styrelsen begärt anslag. En av kommitténs expert, kriminalkommissarien N. FAHLANDER utarbetad

preliminär synopsis, vilken är bilagd kommitténs protokoll, kan giva en föreställning om h u r en undervisningsfilm i kriminalpolistjänst skulle kunna uppläggas. Det ovan anförda leder till följande förslag till studieplan: a) K r i m i n a l p o l i s t j ä n s t e n s a l l m ä n n a grunder b) Upptagande av a n m ä l n i n g a r om brott c) F ö r h ö r s l ä r a d) Signalementslära e) Speciell v a r u k ä n n e d o m f) Inre spaning g) E l e m e n t ä r brottsplatsundersökning med s p å r l ä r a h) H u s r a n n s a k a n , kroppsvisitation och kroppsbesiktning i) Förberedande undersökning vid m i s s t ä n k t a dödsfall j ) Skissering k) P r a k t i s k a tillämpningsövningar Till disposition

10 10 4 5 6 4 12 4 6 15 12 6 94

Såsom lärobok i ämnet upptages FAHLANDER, Kriminalpolistjänst.

3.

Straffrätt Undervisningen i straffrätt i högre aspirantkursen bör syfta till att på den grund, som lagts i lägre kursen, utveckla elevernas kunskaper rörande de viktigaste elementen i straffrättens s. k. allmänna del och om de i allmänna strafflagen beskrivna brott, varmed polismän i manskapsgrad oftast få att göra eller som de behöva känna till u r polisiär allmänbildningssynpunkt. F ö r genomgång av behövliga partier av straffrättens allmänna del torde 14 timmar förslå, medan 22 timmar beräknas erforderliga för speciella delen. Om dessutom 4 timmar ställas till disposi-

tion, erhålles en undervisningstid av 40 timmar. F ö r närvarande äro 42 timmar anslagna för straffrätt i konstapelsklassen. Lärarna ha emellertid uttalat, att det är svårt eller omöjligt att på denna tid medhinna vad som anses behövligt. Av oss beräknade 40 timmar böra dock vara tillräckliga i betraktande av den undervisning om 24 timmar, som meddelats i lägre aspirantkursen. Det erinras om att intill 1949 omfattade undervisningen i ämnet 63 timmar i konstapelsklassen. Sänkningen till 42 timmar skedde som ett led i planen att utan kostnadsökning införa psykologiundervisning och samtidigt minska arbetsbördan för eleverna. Framställningen av ämnet bör inledas med allmänna synpunkter på studieobjekten inom straffrätten, klargörande av dess ändamål under belysande kriminalpolitiska aspekter samt kortfattad redogörelse för general- och specialpreventionens innebörd. På grundval av lagtext göras de olika straffen och skyddsåtgärderna samt förverkande till föremål för översiktligt studium. Sedan genomgås reglerna om straffrättslig lagstiftnings tillämpning med hänsyn till platsen för brotts begående m. m. I detta sammanhang gives tillfälle att beröra den s. k. diplomatiska immuniteten. Härefter upptages läran om brottet. Största vikten b ö r därvid läggas på nödYärnsreglerna, bestämmelserna om polismans rätt att bruka våld, brottets former, åtalseftergift och åtalspreskription. Sedan därmed allmänna delen genomgåtts, upptagas till behandling de viktigaste brotten i speciella delen. Vi anse, att huvudsakligen samma brott, som nämndes ifråga om lägre aspirantkursen, böra studeras, men nu under strängare juridiska synpunkter. Det är betydelsefullt, att eleverna lära sig de rekvisit, som lagen fordrar beträffande

varje särskilt brott, så att de även i icke alltför svåra gränsfall kunna skilja mellan exempelvis stöld och förskingring. Undervisningen bör göras så praktisk som möjligt. I detta syfte b ö r läraren lägga sig vinn om att i riklig mån anföra typexempel på fall, som polismannen kan väntas möta i sin tjänst. Enligt vår uppfattning b ö r undervisningen i straffrätt sålunda lämpligen ske i följande ordning: a) Inledande s y n p u n k t e r b) Straff och s k y d d s å t g ä r d e r ; förverkande c) Straffrättslig lagstiftnings tilllämpning med h ä n s y n till platsen för b r o t t s begående m. m. d) Delar av l ä r a n om b r o t t e t e) Vissa b r o t t u r a l l m ä n n a strafflagen Till disposition

2 2

2 8 22 4 40

Vid

undervisningen

bör

användas

BIÖRKLUND, Lärobok i straffrätt för po-

lismän. 4.

Specialförfattningar

Inom ramen för detta ämne skall i lägre aspirantkursen enligt av oss framlagd plan endast trafikförfattningarna behandlas mera ingående, medan däremot i övrigt blott lämnas mycket kortfattad översikt av vissa betydelsefulla författningar. I högre aspirantkursen gäller det först och främst att fördjupa undervisningen rörande trafikförfattningar och låta den omspänna även andra delar av dessa författningar än som blivit ^ e r ö r d a i den förra kursen. Vägtrafikförordningen bör studeras med stor noggrannhet i alla de delar, som kunna tänkas vara av betydelse för polisman i manskapsgrad. Detsamma gäller den till n ä m n d a förordning knutna vägtrafikkungörelsen ävensom vägmärkeskungörelsen. Av stor betydelse är givetvis vidare lagen

om straff för vissa trafikbrott. Ytterligare måste uppmärksamhet ägnas åt vissa delar av förordningen om yrkesmässig trafik, trafikförsäkringslagen och automobilskatteförordningen samt en del andra författningar på trafiklagstiftningens område. Så långt det är möjligt och lämpligt bör efter mönster från t. ex. dansk och engelsk polisutbildning åskådningsundervisning tilllämpas. Med hänsyn till de förkunskaper eleverna förutsättas ha inhämtat i lägre aspirantkursen och under utbildningstjänstgöringen synes avsnittet om trafikförfattningar icke behöva omfatta mera än 20 timmar. Vad härefter beträffar ordningslagstiftningen tarvas först en genomgång av ordningsstadgan för rikets städer med anslutande bestämmelser i de delar, som polisman i manskapsgrad måste känna till. Ytterligare upptagas till behandling förordningen angående offentliga biografföreställningar, hundskatteförordningen, lagen om tillsyn över h u n d a r och vapenförordningen. F ö r ifrågavarande moment torde 6 timm a r räcka. På näringslagstiftningens område bör i första h a n d näringsfrihetsförordningen bliva föremål för genomgång i dess för polismän betydelsefulla delar. Butikstängningslagen får anses vara av särskild vikt ur polisiär synpunkt och bör därför studeras noggrant. Ytterligare bör uppmärksamhet ägnas åt vissa delar av hotellstadgan. För hela momentet torde åtgå minst 4 timmar. Av nykterhetslagstiftningen böra så utförligt som tiden medger behandlas rusdrycksförsäljningsförordningen och vissa delar av näraliggande författningar, såsom t. ex. ansvarsbestämmelserna i brännvinstillverkningsförordningen, samt vidare förordningarna angående försäljning av pilsnerdricka och av vis-

sa alkoholfria och därmed jämförliga drycker. Åt ifrågavarande moment anses 6 timmar kunna ägnas. För genomgång av utlänningslagstiftningen i behövliga delar kunna 2 timmar ställas till förfogande. Med avseende å viss sociallagstiftning, däribland lösdrivarlagen, torde man kunna inskränka sig till 1 timmes översiktlig framställning. Sedan ett antal år hållas i statens polisskolas olika kurser av särskild sakkunnig föreläsningar rörande jaktlagstiftning. För denna föreläsningsverksamhet h a r Svenska jägarförbundet årligen lämnat bidrag med 1.000 kronor. Meningen med den sålunda lämnade undervisningen är att bibringa polismännen kunskaper för underlättande av deras verksamhet vid kontroll av jaktutövning och utredning av överträdelser av jaktförfattningarna. Vid jämförelse med annan polisiär verksamhet framträda vissa försvårande moment ifråga om detta kontroll- och utredningsarbete. Sålunda observeras, att för framgångsrik utredning erfordras kunskap icke endast i lagöverträdarens tillvägagångssätt utan även i villebrådets vanor och uppträdande ävensom att vid brottens förövande ute i markerna vittnen i regel saknas samt att polismannens möjlighet att erhålla förmans råd och stöd är mycket begränsad på grund av arbetets art. Undervisningen rörande jaktlagstiftning är därför, såsom den nu bedrives, av stor praktisk betydelse. Detta gäller givetvis främst för landsbygdens polismän. I konstapelsklassen omfattar undervisningen 6 timmar och brukar disponeras sålunda, att först genomgås jaktlagen och motsvarande paragrafer i jaktstadgan, därefter ej tidigare behandlade paragrafer i samma stadga och slutligen viktigare partier av villebrådsläran. Vi föreslå, att undervis-

ningen måtte bedrivas efter samma linjer och i samma omfattning i den blivande högre aspirantkursen samt att den måtte inrymmas under ämnet specialförfattningar. På grund av det anförda kommer ifrågavarande ämne att i sammanställning te sig sålunda: a) Trafiklagstiftning b) Ordningslagstiftning c) Näringslagstiftning d) Nykterhetslagstiftning e) Utlänningslagstiftning f) Viss sociallagstiftning g) Jaktlagstiftning Till disposition

20 6 4 6 2 1 6 5 50

Såsom lärobok i ämnets mest omfattande del upptages BIÖRKLUND-BERGLUND, Vår trafiklagstiftning. 5.

Processrätt Enligt gällande skolstadga är deltagande i undervisningen i exekutionsväsende obligatoriskt allenast för polismän, som äro anställda i polisdistrikt pä landsbygden. Detta beror givetvis på att polisverksamheten på landsbygden omfattar jämväl biträde vid åtgärd i utsökningsmål och vid indrivning av utskylder eller böter. Skolstadgan ger emellertid möjlighet för elev från landsbygdsdistrikt att genom rektors beslut vinna befrielse från undervisning i exekutionsväsende u n d e r förutsättning, att deltagandet i undervisningen med hänsyn till den befattning polismannen innehar finnes onödigt. I praktiken har det under senare år visat sig, att ämnet tilldrager sig intresse även bland elever med anställning i städer. På grund av den personcirkulation, som eftersträvas och varigenom städers polismän kunna bliva överflyttade till landsbygdsdistrikt, bör det vara angeläget att göra ämnet åtminstone i princip obligato-

riskt för alla elever i högre aspirantkursen. Detta synes vara desto mera påkallat som elever i denna kurs i allmänhet komma att vara rekryterade till polistjänst inom visst län och icke till visst distrikt inom länet. På högre aspirantkursens stadium är det med andra ord icke avgjort, om eleverna komma att bliva placerade i stads polisdistrikt eller på landsbygden. Även med hänsyn till polistjänsten i stad måste det vara värdefullt att inhämta kunskaper rörande exekutionsrättens huvuddrag. Städernas polismän sakna tyvärr ofta tillräcklig kännedom härom. Det är uppenbarligen en brist i den polisiära utbildningen, då städernas polismän icke få undervisning om de exekutiva myndigheterna och deras funktioner och stå mer eller mindre främmande för innehållet i sådana institut som exempelvis utmätning, kvarstad och införsel. Enligt nya rättegångsbalken ha domstolarna fått befogenhet att i större utsträckning än förut meddela förordnanden om exekutiva säkerhetsåtgärder för skydd av målsägarintressen. De polismän, som få syssla med utredning i brottmål, måste givetvis känna till de möjligheter, som finnas härvidlag. Sålunda bekräftas riktigheten av den uppfattningen, att det bör meddelas undervisning i exekutionsrätt även med hänsyn till de polisskoleelever, som komma att tjänstgöra i stad. Emellertid kan det vara lämpligt att giva möjlighet till viss befrielse från skyldigheten att deltaga i undervisningen i exekutionsrätt. Befrielse bör endast meddelas från de mera ingående studier i ämnet, som tarvas för dem, som förväntas bliva anställda i landsbygdsdistrikt. För att praktiskt ordna en dylik befrielse bör undervisningen i exekutionsrätt uppdelas i en allmän och en speciell del. Den allmänna delen skulle 105

vara obligatorisk för samtliga elever. När fråga är om aspiranter antagna för Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg — vilka städer ju skola bilda egna rekryteringsområden -— torde det i regel finnas fog för befrielse från de mera ingående studierna (speciella delen). Så gott som alla dessa aspiranter komma nämligen med Stor sannolikhet att stanna i tjänst vid respektive städers poliskårer, och under sådana förhållanden få de icke några exekutiva göromål. Detsamma kan också komma att gälla aspiranter, som antagits av länsrekryteringsnämnd, nämligen om det tilläventyrs förutsatts, att de sedermera skola vinna anställning vid någon större stads poliskår. Medgivande till befrielse från deltagande i ifrågavarande undervisning torde i förekommande fall böra lämnas av polisskoleväsendets chef efter yttrande av vederbörande polisskolas föreståndare. Lärarna i ämnet ha meddelat oss, att eleverna bruka visa brist på tillräckligt civilrättsligt underlag för att kunna taga emot den avsedda undervisningen. Det har därför blivit nödvändigt för lärarna att först genomgå vissa viktiga civilrättsliga grundbegrepp. För att råda bot på den anmärkta bristen torde det arrangemanget behöva träffas, att eleverna få studera ämnet civilrätt eller åtminstone huvuddelen därav, innan undervisningen i exekutionsrätt vidtager. Det har hos eleverna även förmärkts brist på kunskaper rörande den judiciella processen, vilken brist måst nödtorftigt avhjälpas av lärarna i exekutionsrätt. Dessa ha sålunda funnit sig nödsakade att såsom en grund för sitt eget ämne orientera eleverna om rättegång i tvistemål, rättsmedlen och begreppet laga kraft m. m. Lärarna i civilrätt bruka visserligen söka medhinna 106

en kort orientering rörande civilprocessen, men såsom framgår av ovanstående ha dessa kunskaper hittills meddelats för sent för att kunna tillgodogöras vid undervisningen i exekutionsrätt. Vad beträffar straffprocessrätten är det meningen, att undervisningen härutinnan skall meddelas i samband med undervisningen i straffrätt, vilket framgår av ämnesnamnet straffrätt med straffprocessrätt. I praktiken har det emellertid visat sig, att blott ringa om ens någon tid blir över för ifrågavarande ämnesdel. Under alla omständigheter är det föga tillfredsställande, att de processrättsliga kunskaper, som eleverna böra bibringas, icke bliva meddelade i ett sammanhang. Vi föreslå därför, att den behövliga undervisningen i judiciell process flyttas över från ämnena straffrätt och civilrätt till exekutionsrätten. Därigenom skulle judiciell och exekutiv process komma att läsas i ett ämne, helt enkelt kallat processrätt. Vad den judiciella processen angår tarvas icke mera än en översikt på förslagsvis 6 timmar rörande domstolsväsendet, rättegången i tvistemål och brottmål, bevisning och fullföljd av talan. Såsom ovan meddelats bör exekutionsrätten uppdelas i en allmän och en speciell del. I den förra böra de kunskaper meddelas, som ur allmänbildningssynpunkt äro nödvändiga för samtliga elever. I den senare delen, från vilken vissa elever skola kunna vinna befrielse, böra vissa exekutivrättsliga institut studeras mera noggrant. Utgående från angivna p r i n c i p e r ha vi uppgjort följande plan för undervisningen i processrätt: Judiciell process. a) översikt rörande domstolsväsendet, rättegången i tvistemål och brottmål, bevisning och fullföljd av talan 6

Exekutionsrätt: allmän del. b) Begreppet exekution och exekutionsrättens källor 1 c) De exekutiva myndigheterna 2 d) Allmänna principer för utsökning 2 e) Verkställighetsformerna 2 f) Utsökningstitlarna 2 g) Utmätning 6 h) Försäljning och redovisning samt kostnad och klagan i utsökningsmål 1 i) Kvarstad och andra exekutiva säkerhetsåtgärder 1 j) Handräckning enligt lagen om avbetalningsköp 1 k) Införsel 1 1) Uppbörd och indrivning av utskylder 2 m) Indrivning och redovisning av böter 2 Exekutionsrätt: speciell del. n) Mera ingående framställning av utmätning och hinder för utmätning, uppbörd och indrivning av utskylder samt indrivning och redovisning av böter 12 Till disposition 3 44

Såsom lärobok i exekutionsrätt upptages LUNDBERG, Handledning för exekutorer och stämningsmän. 6.

Civilrätt En genomgång av civilrättens grunddrag fordras för den polisiära allmänbildningen. Polismannen ställes nämligen emellanåt inför uppgiften att bedöma civilrättsliga förhållanden. Han måste ha åtminstone elementära kunskaper i ämnet. Det må erinras om att vissa straffrättsliga frågor för sin lösning förutsätta kännedom om civilrättsliga grundbegrepp. Att det för studierna av exekutionsrätt är nödvändigt med ett visst civilrättsligt underlag har understrukits ovan vid behandlingen av n ä m n d a ämne. Kunskaper på civilrättens område torde vara av särskilt stort intresse för landsbygdens polismän, till vilka allmänheten är van att

vända sig för upplysning i hithörande ting. Liksom för närvarande bör undervisningen i civilrätt omfatta huvudavdelningarna personrätt, familjerätt, sakrätt och obligationsrätt. För praktisk belysning av olika regler användes en formulärsamling, innehållande bl. a. akt om bildande av aktiebolag, köpekontrakt och köpebrev, skuldebrev, borgensförbindelse, äktenskapsförord, testamente, bouppteckning och arvskifteshandling. Det anses vidare önskvärt att eleverna få avlägga ett studiebesök vid domstol och åhöra rättegångsförhandlingarna. Det nuvarande timantalet 31 behöver ökas till omkring 40. Följande plan för undervisningen i ämnet torde vara lämplig: se: a) Personrätt 5 b) Familjerätt 10 c) Sakrätt 10 d) Obligationsrätt 10 e) Studiebesök vid domstol 3 Till disposition 4 42

Vid undervisningen torde böra användas en lärobok, som läraren vid skolan jur. och fil. kand. B. OHLSON har under utarbetande. 7.

Socialkunskap Det får anses såsom en angelägen uppgift att bibringa polismännen större förståelse för de sociala problemen än de för närvarande i allmänhet äga. Denna uppgift kan fullföljas inom ämnet socialkunskap. För att samtliga polismän i riket skola få tillfälle att erhålla de insikter, som här åsyftas, måste tyngdpunkten i undervisningen i detta ämne förläggas till aspirantstadiet i här förevarande kurs, vilken ju alla blivande polismän skola genomgå. Visserligen bör socialkunskap ha en given 107

översikt av det senaste århundradets ekoplats även inom den högre polisutbildnomiska och sociala utveckling ningen, men vi anse, att ämnet bör få Befolkningsfrågan den vidsträcktaste omfattningen vid Arbetsmarknadens organisationsväsende konstapelsutbildningen. Kollektivavtalsväsendet Medan det förutsattes, att eleverna i Arbetarskydd Arbetsmarknad; samhällets sysselsättlägre aspirantkursen vid studiet av soningspolitik cialkunskap egentligen endast få lära Den offentliga arbetsförmedlingen sig det mest elementära rörande vissa Samhällets understödsverksamhet; sosociala inskridanden, bör undervisningcialförsäkringarna. en i högre kursen läggas så, att eleverDenna disposition upptager tydligen na icke blott inhämta kunskaper i for- icke alla de viktiga sociala frågor, som mellt hänseende angående de behand- böra behandlas i ämnet. Sålunda har utlade instituten och företeelserna utan rymme icke beretts t. ex. åt framställäven i den mån det är möjligt få klar- ning om alkoholistvården. En sådan fråhet beträffande orsakerna till den so- ga måste uppenbarligen röna uppmärkciala lagstiftningen och det sociala ske- samhet i fortsättningen. Eftersom ämendet överhuvud. Av betydelse är, att net socialkunskap till sin natur är mycdet i undervisningen kommer till stånd ket rörligt, kan man emellertid i en plaen riktig avvägning mellan å ena sidan nering sådan som förevarande icke i redogörelse för motiven och den eko- någon större utsträckning precisera unnomiska och sociala bakgrunden till födervisningens innehåll. Detta behöver rekommande lagstiftning och andra åt- nämligen ofta undergå förskjutningar gärder och å andra sidan genomgång av och andra ändringar alltefter som nya författningsbestämmelser m. m. Med frågor aktualiseras och tyngdpunkten hänsyn till elevernas förmåga att följa inom den sociala utvecklingen flyttas. undervisningen är det nödvändigt, att Såsom inledning till ämnet bör alltframställningen lägges på ett enkelt jämt förekomma en översikt av det seplan, även om den därigenom i vissa naste århundradets ekonomiska och sohänseenden blir en smula fragmentaciala utveckling. Framställningen skall risk. Vid genomgång av lagbestämmel- utgöra en väsentlig utvidgning av den ser bör läraren i allmänhet uppehålla inledning, som meddelats i ämnet i sig vid grundlinjerna. Understundom lägre aspirantkursen. Härefter upptages kan det emellertid vara påkallat att jäm- befolkningsfrågan, varvid huvudsakliväl ingå på detaljer, nämligen när det gen redogöres för de stora dragen av gäller bestämmelser, som ha direkt be- utvecklingen. Under rubriken arbetstydelse för polistjänstens utövning, marknadens organisationsväsende bör exempelvis polisens befattning med an- behandlas den reformistiska arbetarmälningar om olycksfall i arbete. rörelsens organisation, kampmedel och Vid uppgörande av undervisnings- betydelse, vidare skillnaderna mellan det reformistiska och det syndikaplan för ämnet synes lämpligt att i huvudsak följa den ordning, som gällt för listiska organisationssystemet, ytterlikonstapelsklassen under senare år. Un- gare tjänstemännens sammanslutningar samt slutligen arbetsgivarnas ordervisningen i ämnet utökades år 1945 ganisationer. Ifråga om kollektivavtalsfrån 20 till 30 timmar. På sistnämnda väsendet, som förutsattes bilda nästa antal timmar genomgås ämnet enligt moment i undervisningsplanen, bör följande disposition: 108

huvudvikten läggas vid sättet för slit a n d e av tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare och vid det fria förhandlingsväsendet. Härefter bör införas ett moment rörande kooperationen. Framställningen kan icke göras annat än helt kortfattad. Det viktiga är, att kooperationens principer och betydelse omtalas och att eleverna få känn e d o m om t. ex. Kooperativa förbundets viktigaste funktioner. Ytterligare ett nytt undervisningsmoment bör bostadspolitiken utgöra. Att lämna en fylligare redogörelse för denna del av socialpolitiken torde vara ogörligt på grund av den begränsning av timantalet, som måste iakttagas, men det bör bliva utrymme för att meddela huvudlinjerna, och särskilt synes böra omtalas de former, i vilka samhället sökt nedbringa hyreskostnaderna. Ifråga om arbetarskydd, vilket begrepp i dispositionen användes i vidsträckt bemärkelse, torde genomgången av själva arbetarskyddslagen kunna inskränkas till de allra viktigaste avsnitten. Däremot bör redogörelsen för arbetstids- och semesterlagarna göras förhållandevis ingående, eftersom eleverna i praktiska livet så ofta konfronteras med detta lagstiftningskomplex. Det följande momentet torde kunna benämnas arbetsmarknadsfrågor. Förutom några allmänna synpunkter torde här huvudsakligen böra givas en redogörelse för den offentliga arbetsförmedlingen och dess uppgifter, varvid icke får förbises den yrkesrådgivande verksamheten. Härefter bör undervisning meddelas om socialförsäkringarna med huvudvikten på de fyra stora försäkringsformerna, nämligen sociala olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringarna, folkpensioneringen, sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Härjämte böra bestämmelserna om de särskilda barnbi-

dragen och bidragsförskotten behandlas ävensom annan härmed sammanhängande lagstiftning. Under en följande rubrik, annan samhällelig understödsverksamhet, kan redogöras för understöden till blivande och nyblivna mödrar ävensom för fattigvårdens funktion. Såsom ett nytt moment bör införas familjevård samt barnavård och ungdomsskydd. Härigenom gives möjlighet till redogörelse bl. a. för samhällets åtgärder i syfte att jämnare fördela kostnaderna för barnens fostran och dess åtgärder till förmån för psykiskt skadade barn. Slutligen måste införas det viktiga momentet alkoholistvården. Framställningen bör här särskilt uppehållas vid polisens befogenheter på grund av alkoholistlagen. Vidare bör lämnas en skildring av nykterhetsnämndernas verksamhet. Tonvikt bör läggas på intresset och möjligheterna att komma till rätta med alkoholismens skadeverkningar utan vederbörande? internering. På grund av det anförda ha vi sammanställt följande plan: a) översikt av det senaste å r h u n d r a dets ekonomiska och sociala utveckling b) Befolkningsfrågan c) Arbetsmarknadens organisationsväsende d) Kollektivavtalsväsendet e) Kooperationen f) Bostadspolitiken g) Arbetarskydd h) Arbetsmarknadsfrågor i) Socialförsäkringarna j ) Annan samhällelig understödsverksamhet k) Familjevård samt b a r n a v å r d och ungdomsskydd 1) Alkoholistvården Till disposition

4 1 4 1 1 1 4 2 6 2 3 2 3 34

8.

Svenska Såsom redan påpekats i samband med lägre aspirantkursens undervisnings-

plan är det av stor vikt för en polisman att äga goda kunskaper i svenska språkets behandling i skrift. Det kan vara av intresse att här framhålla, att man vid statens polisskola gjort den erfarenheten, att elever, som visat goda kunskaper i nämnda avseende, i regel också mycket väl hävdat sig ifråga om andra läroämnen. Trots den undervisning om 50 timmar, som skall förekomma i lägre aspirantkursen, får det anses vara synnerligen betydelsefullt att i högre kursen giva undervisningen i svenska minst samma omfattning som för närvarande förekommer vid konstapelsutbildningen. Nu anslagna 53 timmar torde avrundas uppåt till 55. Vi planera icke att inlägga svenska såsom ett ämne i den högre polisutbildningen utan vilja tillse, att all behövlig undervisning i detta ämne meddelas inom ramen för den grundläggande utbildning, vilken skall komma alla blivande polismän till del. I högre aspirantkursen måste de stilistiska problemen behandlas grundligare än i lägre kursen. Detta kan ske bl. a. i samband med uppsatsgenomgång och vid läsning av lämplig litteratur. Tre uppsatser böra skrivas, givetvis över ämnen med större svårighetsgrad än vid skrivningarna i lägre kursen. Det är angeläget, att eleverna få större övning i att disponera stoffet på ett klokt sätt och att skriva klart och redigt. Vidare böra eleverna lära sig att i anföranden yttra sig inför lärare och kamrater. Därför skola de åläggas att hålla föredrag över lämpligt valda ämnen och uppmuntras att deltaga i diskussioner i anslutning till sådana föredrag eller eljest till problem, som behandlats vid litteraturläsningen eller som beröra polismännens arbete eller deras förhållande till allmänheten. Planen för ämnet svenska i högre as110

pirantkursen torde kunna tas sålunda:

sammanfat-

a) Stilistik, dispositionsövningar

m. m. b) Uppsatsskrivning (3X4 timmar) c) Uppsatsgenomgång d) Föredrag och diskussionsövningar e) Litteraturläsning

Till disposition

15 12 8 10 8 2 55

9. Akutsjukvård

och

socialmedicin

Det torde kunna förutsättas, att polisaspiranterna u n d e r utbildningstjänstgöringen fått tillfälle att utnyttja sina kunskaper och färdigheter i akutsjukvård. Här kan erinras om förslaget, att aspiranterna under en vecka av utbildningstjänstgöringen skulle få deltaga i arbetet på en olycksfallspoliklinik eller tillhöra besättningen på en ambulans. När de återkomma till polisskolan såsom elever i högre aspirantkursen, böra de få möjlighet att mot bakgrunden av gjorda erfarenheter upptaga olika frågor med läraren i akutsjukvård. I denna kurs bör framställningen i ämnet fortsättas i den mån det är behövligt för de praktiska åtgärder, som kunna ankomma på polismän. I anslutning härtill torde det vara lämpligt att anställa vissa övningar. För nu angivna ändamål anses tillräckligt att anslå 8 timmar. Det må framhållas, att bl. a. återupplivningsteknik bör bliva föremål för ytterligare genomgång. En brist i den hittillsvarande undervisningen i samarithjälp i konstapelsklassen är, att eleverna icke hinna bliva tillräckligt orienterade i vissa socialmedicinska frågor, varom de för sin polistjänst behöva kännedom. Det gäller här bl a. problemet om könssjukdomar, alkoholfrågan samt spörsmål beträffande psykiska sjukdomar. Lärarna i samarithjälp, vilka i sin undervisning kommit att flyktigt beröra dylika frå-

gor, ha förmärkt, att elevernas uppfattning om desamma lider av svåra brister. Dessa böra avhjälpas genom införande av undervisning i socialmedicin, vartill 8 a 10 timmar torde förslå. Eftersom undervisningsplanen för ämnet akutsjukvård i lägre aspirantkursen ansetts kunna endast med ett par timmar få överskrida den tid, som står till buds för samarithjälp i nuvarande konstapelsklass, har det icke blivit möjligt att reservera något nämnvärt utrymme för undervisning om socialmedicinska frågor i nämnda kurs. Bortsett härifrån h a r det funnits mest lämpligt att förlägga undervisningen i socialmedicin till högre aspirantkursen. Härvidlag torde till en början böra meddelas viss sexualundervisning, syftande bl. a. till att klargöra omständigheter av betydelse för sexualbrott. Därigenom kan elevernas förståelse av den straffrättsliga lagstiftningen om sedlighetsbrott m. m. underlättas. Härefter bör uppmärksamhet ägnas åt könssjukdomarna, i vilket sammanhang läraren har att i erforderlig omfattning genomgå och förklara lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (lex veneris). Sedan bör i korthet behandlas epidemi- och tuberkuloslagstiftningen. Ett mycket betydelsefullt moment i undervisningsplanen är alkoholfrågan från medicinsk synpunkt. Efter anläggande av psykiatriska aspekter på frågan i allmänhet bör läraren särskilt meddela synpunkter på alkoholen och trafiken och slutligen undervisa om den akuta alkoholförgiftningens behandling. Härefter upptages momentet om psykiska sjukdomar, varvid uppmärksamhet ägnas åt förvirringstillstånd och psykoser samt intellektuell undermålighet. Läraren bör även fästa avseende vid lagstiftningen om psykiska sjukdomar. Ytterligare bör till genomgång förekomma spörsmål om

blodgrupper vid faderskapsbestämning, blodspår och blodgivning. På grund av det anförda framlägges följande plan för undervisningen i akutsjukvård och socialmedicin i högre aspirantkursen: a) Kompletterande framställning av akutsjukvårdens teori j ä m t e övningar b) Vissa sexualfrågor c) Könssjukdomar och lex veneris d) Epidemi- och tuberkuloslagstiftningen e) Alkoholfrågan ur medicinsk synpunkt f) Psykiska sjukdomar och lagstiftningen h ä r o m g) Om blodgrupper vid faderskapsbestämning, blodspår och blodgivning Till disposition

8 1 1 1 2 2

1 2 18

10. Psykologi Detta ämne infördes i konstapelsklassens undervisningsplan genom den partiella undervisningsreform, som trädde i kraft den 1 januari 1949. Såsom motivering för ämnets införande uttalade 1948 års utredningsman, att det låge i öppen dag, att polispersonalen, som under sitt arbete stode i ständig kontakt med allmänheten och dagligen hade till uppgift att bedöma människors uppträdande och handlande, skulle ha en synnerlig nytta av att inhämta kunskaper i psykologi. De erfarenheter, som redan vunnits på grund av undervisningen i detta ämne, ha visat, att man beträtt en riktig väg. För närvarande upptager undervisningen i detta ämne i konstapelsklassen 25 timmar. Undervisningen lägges huvudsakligen så, att praktiskt psykologiska synpunkter utvinnas på frågan om polisen och allmänheten. För studiernas underlättande ha två av lärarna i ämnet utarbetat ett repetitionskompendium. 111

För högre aspirantkursens del föreslå vi, att undervisningen i psykologi får försiggå i huvudsaklig anslutning till den ordning, som följes i konstapelsklassen. Vårt dispositionsförslag ter sig därför sålunda: a) Psykologien, dess arbetsmetoder och kunskapskällor 2 b) Varseblivning och minne 4 c) Individuella skillnader (egenskapsvariationer) : begåvning, karaktär och temperament 6 d) Socialpsykologi: arv och miljö, självkänslans psykologi, massa och panik, gruppen, ledarskapets psykologi 8 e) Barn- och ungdomspsykologi 2 Till disposition 3 25 En lärobok i ämnet, avpassad för eleverna i högre aspirantkursen, förberedes av lektor H J . SUNDÉN.

11. Fysisk träning I överensstämmelse med vad som föreslagits för lägre aspirantkursen bör fysisk träning även i högre aspirantkursen som regel förekomma fem gånger i veckan med 1 timme varje gång. Med en till 20 veckor beräknad kurstid skulle därför principiellt behövas 100 timmar för detta ämne. Då det emellertid icke är erforderligt eller ens lämpligt att inlägga fysisk träning under de n ä r m a r e två veckor, varunder koncentrerad undervisning i vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst skall förekomma, finnes det vara tillräckligt att anslå 85 timmar. Ämnet bör vara av samma innehåll som förut angivits beträffande aspirantkursen, men proportionerna mellan utbildningsmomenten böra vara annorlunda, vilket framgår av följande plan: a) Gymnastik 50 b) Brottning och jiujitsu 10 c) Handboll 15 d) Simning och livräddningsövningar 10 85

12. Vapnens bruk och stridstaklik På grund av de överväganden, som gjorts i inledningen till förevarande planering för högre aspirantkursen, upptaga vi här ämnet vapnens bruk och stridstaktik. Det bör tillkomma de militära myndigheter, vilka anförtros utbildningen häri, att såsom hittills skett uppgöra program för varje utbildningsomgång och därvid söka så mycket som möjligt tillgodose de särskilda synpunkter, som böra beaktas för polisens vidkommande. Givetvis är det av stort intresse att utbildningen anpassas efter den utveckling, som äger rum på området. Den centrala skolmyndigheten bör få tillfälle att granska och yttra sig om förslag till program. Utbildningen i enlighet med det förut (sid. 94) omförmälda inom militärbefälsstaben i fjärde militärområdet upprättade förslaget till utbildningsplan omfattar nio dagar (en söndag inräknad) med sammanlagt omkring 60 timmars undervisning och övning m. m. Det kan ifrågasättas, huruvida i samband härmed bör anordnas övning i bruket av de vid vanlig polistjänst förekommande tjänstevapnen. Enligt vår uppfattning skall det icke behövas. Sedan i lägre aspirantkursen meddelats 20 timmars utbildning i detta ämne, synes det böra ankomma på polisdistrikten att draga försorg om att anställda polismän få nödvändig fortlöpande övning i tjänstevapnens bruk. Vi vilja härvidlag e r i n r a om följande passus i de av chefen för inrikesdepartementet meddelade anvisningarna till kungl. cirkulär den 7 december 1945 angående bruket av skjutvapen i polistjänsten: "Det ligger i sakens natur att ej vilken polisman som helst bör få använda skjutvapen i tjänsten. Förutsättningen härför är att polismannen är fullt förtrogen med vapnets handhavande. Polischeferna bör

därför förvissa sig om att de befattningshavare, som utrustas med skjutvapen, är fullt förtrogna med vapnens bruk samt tillse, att skjutskickligheten genom erforderliga övningar vidmakthålles." Vi erinra också om de övningsmöjligheter, som stå till buds inom polismännens frivilliga skytte. 13.

Civilförsvarstjänst

Åt detta ämne ägnas nu 18 timmar i konstapelsklassen. Någon bestämd disposition kan icke angivas, ty undervisningen är föremål för experimenterande i syfte att ernå en lämplig plan. Med avseende å frågan, hur ämnet bör gestalta sig i den planerade högre aspirantkursen, har samråd skett med representanter för civilförsvarsstyrelsen och med den av statens polisskola anlitade läraren i ämnet. Överläggningarna ha lett till uppdragande av följande riktlinjer för undervisningen. I en inledande orientering meddelas allmänna synpunkter på behovet av ett civilförsvar, varvid uppmärksamheten riktas bl. a. på krig mot hemorten, anfallsmédel och anfallsmetoder samt faran för blixtanfall. Vidare bör i detta sammanhang klargöras, hurusom civilförsvaret kan förhindra och begränsa skadegörelse. I ett särskilt moment behandlas civilförsvarets uppgifter under såväl fred som krig samt dess organisation och ledning. Härefter upptages till genomgång den enskildes åligganden och åtgärder, och behandlas därvid i tur och ordning civilförsvarsplikten, civilförsvarsberedskap och beredskapsgrader, larmsignaler och deras innebörd, allmänheten och skyddsrummen, mörkläggningsbestämmelser samt rapportering och rapportvägar. Civilförsvarets särskilda uppgifter och organisation med avseende å ordning och säkerhet bör utgöra nästa undervisningsmoment. 8

Detta bör innehålla följande p u n k t e r : ordnings- och bevakningstjänstens organisation samt befälsförhållanden, ordningshållning i skyddsrum och andra civilförsvarets anstalter, trafik- och säkerhetsföreskrifter u n d e r civilförsvarsberedskap, avspärrning och trafikreglering vid skadeplats, åtgärder för upprätthållande av bortflyttningsförbud, förhindrande av panik och åtgärder mot ryktesspridning, förhindrande av plundring i skadade byggnader, omhändertagande och identifiering av döda, tillträdesförbud och legitimation samt slutligen olika slag av bevakning och tekniska skyddsåtgärder. Vissa av de angivna punkterna äro identiska med eller äga nära samband med vad eleverna få lära i ordnings- och kriminalpolistjänst. Eftersom samma sak icke onödigtvis bör genomgås i flera ämnen, kan det i civilförsvarstjänsten stundom räcka med hänvisning till ordnings- eller kriminalpolistjänsten. I den mån särskilda synpunkter böra anläggas för civilförsvarstjänsten, är det givet, att dessa synpunkter måste framhållas. Vi Vilja i detta sammanhang påpeka vikten av att samråd äger rum mellan de lärare, som företräda ämnen, vilka beröra varandra. Närmast följande Undervisningsmoment kan rubriceras civilförsvarets verksamhet för skydd mot spioneri och sabotage. Därefter bör i tur och ordning behandlas observationsoch' förbindelsetjänst, brandtjänst och teknisk tjänst. I sistnämnda hänseende genomgås skyddsrummens konstruktion och utrustning, förhållningsregler för vistelse i skyddsrum, r ä d d n i n g av instängda och risker för ras. Gasskyddstjänst bildar nästa moment, och därefter upptages utrymnings- och socialtjänst med behandling av organisationens grunddrag, särskilda åtgärder vid snabbutrymning, omhändertagande av 113

utbombade samt åtgärder vid mera omfattande inkvartering. Slutligen böra upptagas frågor rörande samverkan mellan olika tjänstegrenar m. m. På grund av det anförda kan framläggas följande undervisningsplan för civilförsvarstjänst: a) Allmän försvarsorientering b) Civilförsvarets uppgifter, organisation och ledning c) Den enskildes åligganden och åtgärder d) Civilförsvarets ordnings- och bevakningstjänst e) Civilförsvarets v e r k s a m h e t för skydd mot spioneri och sabotage f) Observations- och förbindelsetjänst g) Brandtjänst h) Teknisk tjänst i) Gasskyddstjänst j) U t r y m n i n g s - och socialtjänst k) Samverkan mellan olika tjänstegrenar m. m. Till disposition

1 2 1 4 2 2 3 1 2 2 3 2 25

Såsom vi framhållit i inledningen till förevarande planering för högre aspirantkursen bör ämnet civilförsvarstjänst pä grund av sin natur bliva upptaget till genomgång i samband med vapnens bruk och stridstaktik. Antingen bör undervisning ordnas omväxlande i de bada ämnena eller också bör civilförsvarstjänsten insättas omedelbart efter utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik. I senare fallet förutsattes, att undervisningen i civilförsvarstjänst sker koncentrerat u n d e r loppet av 4 dagar. Sammanfattningsvis kommer planen för undervisning i de olika ämnena i högre aspirantkursen att i förslaget ha följande utseende: 1. Ordningspolistjänst 94 timmar 2. Kriminalpolistjänst 94 „ 3. Straffrätt 40 4. Specialförfattningar 50 „ 5. Processrätt 44 „

6. Civilrätt 7. Socialkunskap 8. Svenska 9. Akutsjukvård och socialmedicin 10. Psykologi 11. Fysisk t r ä n i n g 12. Vapnens b r u k och stridstaktik 13. Civilförsvarstjänst

42 34 55

>» „ „

18 25 85

>» »

60 25

J»

J»

»

666 t i m m a r

Vid sidan av de nuvarande ämnena i konstapelsklassen undervisas, såsom förut omtalats, rörande jaktlagstiftning, om tjänstehundar och deras användning samt om spioneri och sabotage. Sedan jaktlagstiftningen föreslagits skola ingå såsom ett avsnitt av ämnet specialförfattningar, återstår för oss att yttra oss närmast om undervisningen beträffande tjänstehundar. Denna undervisning har icke funnits lämpad att inordna under något av de i kursplanen u p p tagna särskilda ämnena. Det är emellertid önskvärt, att den grundläggande polisutbildningen även i fortsättningen kommer att giva utrymme åt en orientering om tjänstehundar och deras användning. Polismännen böra icke stå främmande för de möjligheter, som finnas att utnyttja hund för olika uppgifter av polisiär natur. Orienteringen bör kunna meddelas på sätt som för närvarande sker i konstapelsklassen. Sålunda torde först hållas några föreläsningar och därefter visas film samt slutligen givas en uppvisning av hundar i polisiärt arbete. Under föreläsningarna bör till en början bl. a. påvisas de nedärvda anlag för olika uppgifter, som vissa hundraser äga, och lämnas en redogörelse för hundens själsliga möjligheter till receptivitet för olika slag av utbildning. Härefter torde vara lämpligt att beröra de moderna principerna för uppfostran och dressyr av tjänstehundar och särskilt redogöra för de polisiära

dressyrformerna och deras tillämpande inför olika arbetsuppgifter. Konkreta exempel böra framläggas på det praktiska utnyttjandet av vakt-, bevaknings-, spår- och skyddshundar. Slutligen bör föreläsaren giva en redogörelse för försvarets hundorganisation i den mån polispersonalen behöver äga kännedom därom. Sålunda bör bl. a. beröras hunduttagningsförordningen. Åt föreläsningar ägnas för närvarande 5 timmar. Vi anse dock, att vad polismän i allmänhet behöva känna till om tjänstehundar, bör kunna avhandlas u n d e r 3 föreläsningstimmar. Filmundervisningen i ämnet omfattar tre filmer, samtliga inspelade i samråd med försvarsstaben. De äro följande: "Våra h u n d a r i fält" (rapport-, sjukvårds- och bevakningshund a r ) , "Hunden i vintertjänst" (rapportoch draghundar) samt "Skärp vaksamheten!" (bevaknings-, spår- och skyddsh u n d a r ) . Denna filmundervisning, som tager 1 timme i anspråk, rekommenderas. Ämnet bör avslutas med 2 timmars praktisk demonstration av h u n d a r i polisiärt arbete. Sammanlagda timantalet blir sålunda 6. Ytterligare bör utöver den för de olika ämnena anslagna tiden avsättas 6 timmar för speciell undervisning rörande spioneri och sabotage. Sammanlagda antalet undervisningstimmar i högre aspirantkursen blir alltså (666 + 6 + 6 ) 678. Undervisningen skall liksom i lägre aspirantkursen bedrivas med som regel 5 eller 6 timmar varje arbetsdag. Utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst förutsattes dock ske med omkring 7 timmar om dagen. För dessa ämnen behöva användas tillhopa (9 + 4) 13 dagar. Bortsett härifrån kommer undervisningen genomsnittligt att omfatta 33 timmar i veckan. Då antalet sammanlagda under-

visningstimmar för ämnena nr 1—11 samt för avsnitten om tjänstehundar och om spioneri och sabotage uppgår till (581 + 12) 593, kommer denna undervisning följaktligen att taga i anspråk 18 veckor ( = 126 dagar). Därtill komma nyssnämnda 13 dagar, varför hela kursen kommer att omspänna 139 dagar, d. v. s. 20 veckor. Normalt bör kursen förläggas till tiden 4 augusti — 21 december. Om rekryteringsförhållandena påkalla anordnande av en andra kursomgång under ett år, bör denna förekomma under tiden 2 januari — 25 maj. På grund av mellankommande påskhelg har i senare fallet en förlängning av tiden skett med 5 dagar. För upplysning om högre aspirantkursens inplacering i tiden i förhållande till polisskoleväsendets övriga kurser hänvisas till bilaga N (sid. 288). Placering för tjänstgöring efter avslutad grundläggande utbildning De polisaspiranter, som med godkända betyg genomgått högre aspirantkursen, skola därmed ha uppfyllt vad som i teoretiskt hänseende bör fordras för att erhålla ordinarie polismansbefattning i konstapelsgrad. De torde dock icke böra vara berättigade att omedelbart efter denna utbildning erhålla ordinarie befattning. En tids tjänstgöring såsom vikarierande eller extra polisman kan behöva krävas, innan möjlighet gives till ordinarie anställning. Det må h ä r nämnas, att 1948 års polisutredning i sitt betänkande (sid. 140 samt sid. 212 f.) förutom polisskoleutbildning upptagit viss tjänstgöringstid såsom villkor för rätt att erhålla extra ordinarie och ordinarie befattning i konstapelsgrad. I detta hänseende föreslår utredningen, att extra ordinarie anställning skall kunna vinnas efter ett, och ordinarie anställning efter 115

två års tjänstgöring vid polisväsendet efter det vederbörande genomgått fullständig konstapelsutbildning vid polisskola. Bekryteringsnämnderna skola tjänstgöra såsom arbetsförmedlande organ och sörja för att de utexaminerade polismännen erhålla placering. Det gäller därför, att nämnderna icke antaga flera aspiranter för utbildning än att placering kan ordnas för de sedermera utexaminerade. Å andra sidan få nämnderna icke upptaga så få aspiranter att brist på utbildad personal uppstår. För uttagningar och placeringar ha rekryteringsnämnderna givetvis att kontinuerligt hålla sig noggrant underrättade om rekryteringsbehovet inom var sitt område. Samråd och ömsesidigt bistånd mellan olika rekryteringsnämnder kan också behöva förekomma. Vi ha övervägt lämpligheten av att låta ett mindre antal av de från högre aspirantkursen utexaminerade polismännen reserveras under begränsad tid såsom rörliga vikarier i länen. Dessa rörliga vikarier skulle vara förpliktade att tjänstgöra just på de platser i länet (eventuellt i grannlän), där de efter förekommande behov kunde bliva insatta. De skulle tjänstgöra i första hand såsom vikarier vid semester och sjukledighet för andra polismän (huvudsakligen på landsbygden) och i andra hand kunna insättas, där förstärkning av arbetskraften vore särskilt påkallad. I den mån de rörliga vikarierna icke kunde på detta sätt sysselsättas, borde de biträda vid statspolisavdelningarna. Det bör här nämnas, att även 1948 års polisutredning varit inne på frågan om anslutning i vissa fall av utexamin e r a d e polismän till statspolisorganisationen. Utredningen föreslår (sid. 139), att därest aspirant efter den grundläggande utbildningen icke omedelbart 116

skulle vinna anställning i något polisdistrikt, bör han vara berättigad att under någon tid få tjänstgöra vid statspolisen. Därvid bör han dock enligt utredningen icke ha lönegradsplacerad anställning utan ett lämpligt avvägt arvode, vilket skall utgå av statsmedel. Arvodet säges böra bestämmas så, att aspiranterna icke skola frestas att allt för länge kvarstanna vid statspolisen. Därest aspirant efter ett vikariatsförordnande åter blir utan anställning någon tid, bör han även då kunna få tjänstgöra vid statspolisen. Den sammanlagda tjänstgöringstiden vid statspolisen säges dock icke vanligen böra Överstiga omkring 6 månader. Vi ha inhämtat länspolischefernas synpunkter på frågan om rörliga vikarier och begärt approximativ beräkning av det antal sådana vikarier, som skulle behövas inom respektive län. Vid denna begäran meddelade vi, att det syntes vara nödvändigt att göra beräkningen ganska restriktiv. Man borde utgå från att befattningshavarna såvitt möjligt vikarierade för varandra under semestrar. De rörliga vikarierna skulle alltså insättas endast i mera trängande fall. Vi föreställde oss, att det i allmänhet skulle räcka med 2 a 3 rörliga vikarier i varje län. Av länspolischefernas utlåtanden atl döma skulle inrättandet av en rörlig kader komma att hälsas med stor tillfredsställelse. För att klart visa, hur länspolischeferna se på denna fråga återgiva vi några uttalanden. Landsfogden i Malmöhus län: Trots att vi i stor utsträckning låta polismännen vikariera för varandra under semestrarna är efterfrågan å vikarier mycket stor. För att fylla behovet ha vi därför måst träffa uppgörelse med pensionerade polismän och andra lämpliga personer, som ställa sig till förfogande för vikariatstjänst.

Jag har intet att erinra mot polisutbildningskommitténs förslag om tilldelning av polisskoleutbildade rörliga vikarier för de olika länen. Tvärtom finner jag förslaget mycket gott. Jag beklagar emellertid nödvändigheten av att denna tilldelning göres så restriktiv. Jag hyser den förhoppningen att beträffande Malmöhus län ett undantag skall kunna göras med hänsyn tagen till länets speciella förhållanden. Jag vill då särskilt åberopa dels att den nuvarande aspirantavdelningen å omkring 10 man icke visat sig tillfyllest för täckande av efterfrågan å vikarier, i varje fall icke under sommarmånaderna, dels ock att inom vissa landsfiskalsdistrikt i detta län sommartid erfordras förstärkning av polispersonalen av den anledningen att distrikten invaderas av sommargäster och turister i mycket stor utsträckning. Så är t. ex. förhållandet i Vellinge och Höganäs landsfiskalsdistrikt. Den omständigheten att vederbörande polisdistrikt anslå arvode för anställande av särskild polis under sommarmånaderna är icke tillfyllest, då tillgång sällan finnes å lämplig personal. Jag får därför föreslå, att detta län tilldelas minst 10 rörliga vikarier. Landsfogden i Gävleborgs län: Behov av en rörlig poliskader är synnerligen trängande, då tillgången å vikarierande polismän med utbildning varit synnerligen knapp. Kommittén har emellertid framhållit, att befattningshavarna själva skola vikariera för varandra under semestrar och den rörliga kadern anlitas endast i trängande fall. Häremot får jag framhålla, att polisens arbetsbörda alltmera utökats och att man icke kan fordra att å polismännen skall läggas ytterligare arbete utan kompensation. Varje enskild ordinarie befattningshavare är i regel fullt sysselsatt av sin tjänst och måste många gånger arbeta på övertid för att medhinna allt arbete, varav följer att vikarien icke medhinner mera än en obetydlig del utöver det ordinarie arbetet. Vid återinträde i tjänst har därför befattningshavaren att taga itu med en hel del på hög lagda arbetsuppgifter. Härtill kommer att det med semestrar avsedda ändamålet förlorar i värde genom högre arbetsintensitet vid återinträdet i tjänst. På grund av nu anförda synpunkter böra befattningshavarna endast i undantagsfall vikariera för varandra och den rörliga ka-

dern anlitas i större utsträckning än vad kommittén avsett. På ett län av Gävleborgs storlek och arbetsbörda torde 5—6 rörliga vikarier fullt kunna utnyttjas. Landsfogden i Norrbollens län: Mot förslaget om rörliga vikarier finnes i och för sig intet att anmärka. Särskilt för avlägset liggande platser, där rekryteringssvårigheterna äro stora, skulle det innebära avsevärda fördelar. Förutsättningen för genomförandet av förslaget synes mig dock vara, att en fastare aspirantorganisation åstadkommes. Med utvecklingen inom polisväsendet torde det dröja avsevärd tid innan den situation inträder, att föreslagna rörliga vikarier icke kunna beredas anställning i polisdistrikten. En reträttplats måste emellertid finnas, men jag ifrågasätter, om statspolisavdelningarna kunna vara betjänta av det arbete, som dessa som regel ganska orutinerade aspiranter kunna utföra i den förhållandevis självständiga tjänsten där. En möjlighet, som måhända icke bör uter slutas ur diskussionen, vore att de såsom extra konstaplar, avlönade av statsmedel, ställdes till länsstyrelsens (ev. landsfogdens) förfogande för användning å landsfiskalskontor. På grund av sina undersökningar av frågan om en rörlig kader få vi föreslå inrättandet av en dylik i den form vi själva skisserat här ovan. Det bör ankomma på varje rekryteringsnämnd att bedöma huru många rörliga vikarier som kunna behövas. Den rörliga kadern bör anslutas till statspolisorganisationen. Man torde icke — såsom skett i ett av utlåtandena — behöva befara, att statspolisavdelningarna ej skulle vara betjänta av ifrågavarande arbetskraft. De utexaminerade polismän det här gäller ha ju erhållit både teoretisk och praktisk utbildning under omkring ett år. För övrigt anse vi, att även statspolisen bör ha möjlighet att i viss utsträckning tillgodose föreliggande behov av praktisk fortbildning. I den mån befattningshavare tillhörande den rörliga kadern bestrida vika117

riatstjänst är det givet, att de skola uppbära avlöning såsom vikarier. För den händelse de — såsom i ett utlåtande föreslagits — bliva utnyttjade å landsfiskalskontor, förutsattes att de avlönas med landsstatens medel. Med avseende å deras tjänstgöring inom statspolisorganisationen ha vi övervägt två möjligheter till betalning av lön eller arvode. Antingen skulle ersättningen förskotteras av stad, där statspolisavdelning är förlagd, varefter staden i vanlig ordning rekvirerar likvid för sina utgifter, eller också skulle ersättningsmedel ställas till statspolisintendentens (eller blivande rikspolisstyrelsens eller motsvarande myndighets) förfogande och utbetalas till vederbörande genom förmedling av föreståndarna för statspolisavdelningarna. Det senare alternativet förordas, enär därigenom torde vinnas större möjlighet att överblicka och reglera kaderns storlek och bedöma medelsbehovet. Bekryteringsnämnderna torde böra till statspolisintendenten årligen anmäla det antal rörliga vikarier, som kan behövas, varefter statspolisintendenten beräknar medel för deras avlöning och i sin petitaskrivelse hemställer om förslagsanslag för ändamålet. Ersättningen bör bestämmas till belopp motsvarande extra poliskonstapels avlöning i orten. Det finnes icke anledning att ställa befattningshavarna i den rörliga kadern i sämre löneställning än den, som tillkommer utexaminerade polismän, vilka placerats i mera fast tjänst. Vi kunna ansluta oss till vad polisutredningen anfört om begränsning av den sammanlagda effektiva tjänstgöringstiden vid statspolisen till omkring 6 månader. Bekryteringsnämnderna böra eftersträva att så snart förhållandena tillåta placera vederbörande i fast tjänst. Skulle det inträffa, att en utexaminerad polisman, som icke tillförts den 118

rörliga kadern, efter det att tiden för ett förordnande utgått icke omedelbart kan placeras å annan tjänst, bör även han kunna hänvisas till tjänstgöring vid statspolisavdelning eller ställas till länsstyrelsens (landsfogdens) förfogande. Vi räkna emellertid med att en sådan avvägning sker mellan den rörliga kaderns storlek och övriga utexaminerade polismän, att de senare såvitt möjligt kunna erhålla i tiden sammanhängande förordnanden. Det bör eftersträvas att redan från början göra deras anställningsförhållanden fasta. Den grundliga prövning, som det av oss föreslagna rekryterings- och utbildningssystemet innebär, kan givetvis icke helt utesluta möjligheten att för polistjänst mindre väl lämpade personer bliva utexaminerade från högre aspirantkursen. Även efter ett genomförande av det nya systemet bör därför finnas en sådan möjlighet att från tjänsten skilja extra polisman, som för närvarande erbjudes genom bestämmelsen i polisreglementet 20 §. Där stadgas bl. a., att extra polisman, som ej varit anställd vid polisväsendet minst två år i följd, må skiljas från sin anställning, när helst tjänsten det kräver. Enligt vårt förslag kommer — bortsett möjligen från utbildningstjänstgöringen — i motsats till nuvarande ordning icke någon anställning i här avsedda mening att ske, förrän efter det att polisaspirant avslutat sin grundläggande utbildning med genomgång av högre aspirantkursen. Eftersom denna utbildning tager nära ett år i anspråk och aspiranten varit knuten till polisväsendet u n d e r denna tid och d ä r u n d e r noggrant prövats, anse vi det vara skäl att minska den i författningstexten angivna tvåårsperioden till ett år. På grund härav bör paragrafen givas sådan ä n d r a d lydelse, som framgår av bilaga D (sid. 275).

KAPITEL VII

Förslag rörande vissa fortbildningskurser vid polisskola

Innan vi övergå till att behandla den högre polisutbildningen, synes det påkallat att i ett särskilt kapitel fästa uppmärksamheten vid behovet av viss fortbildning för de polismän, som icke eller ä n n u icke ha tillfälle att undergå högre utbildning. I landsbygdens polisdistrikt — med dess stundom långa avstånd mellan fjärdingsmannens och landsfiskalens stationeringsorter — få fjärdingsm a n n e n ofta själva ombesörja utredningar rörande trafikolyckor, bränder, misstänkta dödsfall m. m., och de behöva för den skull otvivelaktigt fortbilda sig och skaffa teoretiska insikter utöver dem, som må ha förvärvats under den grundläggande konstapelsutbildningen. Samma behov föreligger i de städer, som ha obefordrade utredningsmän för att sköta sådana uppgifter. Det ä r särskilt angeläget att vidmakthålla obefordrade polismäns intresse för tjänsten. Ett medel i detta syfte är just att skänka möjlighet till fortbildning, som kan göra vederbörande mera skickade att utföra vissa arbetsuppgifter i inre tjänst. För detta ändamål föreslå vi, att fortbildningskurser i polistjänst, huvudsakligen utredningsarbete, anordnas vid de lokala polisskolorna i riket. När man undersöker vad en dylik fortbildningskurs i polistjänst bör upptaga, torde man finna, att det huvudsakligen kräves kriminalpolisiär materia. För utredningsarbetets behöriga verkställande fordras noggrann kännedom om förundersökningsbestämmelserna

och säker insikt i förhörsläran. Åt dessa avsnitt torde böra ägnas 6 resp. 4 timmar. I högre aspirantkursen ha grunderna för protokollering meddelats inom ämnet ordningspolistjänst. Efter repetition härav bör i fortbildningskursen sådan utveckling av kunskaperna ske, att eleverna bliva skickade att självständigt utföra även svårare protokolleringar. På grund av ämnesdelens stora vikt torde 40 timmar behöva reserveras. Därnäst bör i kursen upptagas undervisning i elementär brottsplatsundersökning med spårlära, i förberedande undersökning vid misstänkta dödsfall och i teknisk utredning vid trafikolyckor. Visserligen ha dessa moment förekommit i högre aspirantkursen, men utvecklingen går h ä r framåt och nya rön göras, så att det är behövligt med en förnyelse av elevernas insikter. Såsom lämpliga timantal för ifrågavarande tre moment föreslås resp. 10, 4 och 10. Undervisning rörande brandundersökning har icke förekommit i högre aspirantkursen utan avsiktligen sparats till denna fortbildningskurs och den högre polisutbildningen. Undersökning av bränder förutsätter kunskap om olika brandorsaker, såsom självantändning, elektrisk uppvärmning och andra vådafenomen samt brottsliga antändningsmetoder. Ifrågavarande undervisningsmoment fordrar minst 10 timmar. Vidare synes fortbildningskursen böra inrymma ett avsnitt, kallat elemen119

tär fotograferingskunskap. Deltagarna i kursen torde behöva lära sig grundprinciperna för fotografering med naturlig och artificiell belysning. De böra övas i vissa begränsade fotograferingsuppgifter av polisiär natur, såsom fotografering av platser för trafikolyckor och däri invecklade fordon m. m. och av brandplatser samt fotografering för identifieringsändamål av olika objekt, även döda personer. Eleverna torde icke behöva utbildas i mörkrumsarbete. En mera djupgående utbildning i fotografering för blivande specialister planeras skola ske i särskild kurs vid utbildningsanstalt i Stockholm. F ö r fotograferingsundervisning i nu ifrågavarande fortbildningskurs böra eleverna medföra fotografisk utrustning från sina distrikt. Meningen härmed är, att de skola övas i användning av just den materiel, som distrikten tillhandahålla. Avsnittet elementär fotograferingskunskap bör kunna medhinnas på 12 timmar. För att sätta kursdeltagarna i stånd att på tillfredsställande sätt förbereda tillståndsärenden samt företaga utredning i fattigvårds- och barnavårdsärenden och andra utredningar i sociala frågor bör intagas ett undervisningsmoment härom på 10 timmar. Slutligen måste såsom ett särskilt moment i kursen upptagas praktiska tilllämpningsövningar, vartill torde anslås 10 timmar. Lika många timmar böra ställas till disposition för behövliga kompletteringar i olika avseenden. Det kan bl. a. bliva aktuellt att giva orientering rörande nytillkomna lagar eller andra författningar av särskilt intresse för polismän. På grund av vad sålunda anförts uppställes följande undervisningsplan: a) Förundersökningsbestämmelserna b) Förhörslära c) Protokollering

6 4 40

d) E l e m e n t ä r brottsplatsundersökning med s p å r l ä r a 10 e) Förberedande undersökning vid m i s s t ä n k t a dödsfall 4 f) Teknisk utredning vid trafikolyckor 10 g) Brandundersökning 10 h) E l e m e n t ä r fotograferingskunskap 12 i) Förberedande av tillståndsärenden och utredning i sociala frågor 10 j ) P r a k t i s k a tillämpningsövningar 10 Till disposition 10 126

Undervisningen i denna kurs bör liksom i aspirantkurserna bedrivas med som regel 5 eller 6 timmar varje arbetsdag, d. v. s. i genomsnitt 33 timmar i veckan. Då kursen omfattar 126 timmar, kommer den alltså att sträcka sig över 3 veckor 5 dagar ( = 26 dagar). Kursen bör anordnas vid behov och förläggas till tid, som den centrala skolmyndigheten prövar lämplig. För tillträde till kursen bör fordras, att sökande blivit ordinarie polisman. Man bör nämligen veta, var vederbörande stadigvarande kommit att utöva sin tjänst, för att man skall kunna bedöma nyttan för honom av kursen. Vid de lokala polisskolorna böra vidare på den centrala skolmyndighetens föranstaltande anordnas särskilda kurser i olika ämnen till främjande av polispersonalens yrkesutbildning. Det kan ibland tänkas vara påkallat att vid polisskola meddela utbildning av mera specialiserat slag, t. ex. i motorlära och radiokunskap. Av stort intresse bör vara att utbilda vissa polismän till instruktörer i trafikundervisning för skolungdom. Det torde vara lämpligt, att den centrala skolmyndigheten vid anordnande av vissa kurser samråder med Sveriges polistekniska förbund. En kort orientering rörande detta förbunds organisation, syften och verksamhet gives i kapitel VIII (sid. 127 f.)

KAPITEL VIII

Principerna för en reform av den högre polisutbildningen

Inrättande av en polishögskola I detta kapitel skola vi ingå på frågor om utbildning av den art och syftning, som nu representeras av kurserna i överkonstapels-, kommissarie- och polischefsklasserna vid statens polisskola. Den högre polisutbildning, som här avses, bör enligt vår mening alltjämt försiggå i Stockholm och sålunda icke decentraliseras på sätt, som föreslagits beträffande den lägre polisutbildningen. De skäl, som därvidlag åberopades till förmån för decentralisering, kunna icke ha verkan i denna riktning även med avseende å den högre polisutbildningen. Det framstår såsom ganska uppenbart, att denna måste vara koncentrerad till rikets huvudstad, den enda ort, där möjlighet finnes att erhålla samtliga för undervisningen erforderliga lärarkrafter och annan nödvändig expertis. För elever på högstadierna måste det även vara värdefullt att få samlas i Stockholm och under där pågående kurser utbyta erfarenheter från sina olika tjänstgöringsorter och göra jämförelser med storstadens polisiära förhållanden. Någon kritik mot den högre polisutbildningens förläggning till huvudstaden har, såvitt vi känna till, icke framkommit under de gångna åren. Det finns alltså all anledning att bibehålla denna ordning och i utsträckning, som kan vara ändamålsenlig, utnyttja den i Stockholm befintliga skolorganisationen. Den förändringen bör emellertid genomföras, att statens po-

lisskola, nuvarande huvudskola, i den mån den kommer att tjäna den högre polisutbildningen i riket, omgestaltas till en polishögskola. Förslag om inrättande av en polishögskola har redan tidigare framförts. Från den kapitel II omfattande historiken erinras, hurusom det i 1934 års betänkande angående omorganisation av landsfogdetjänsterna (SOU 1934:31) föreslogs, att en särskild högre avdelning av dåvarande polisskolan i Stockholm skulle inrättas för att tjäna såsom polishögskola vid meddelande av utbildning åt blivande landsfogdar. Det ansågs önskvärt, att polishögskolan i någon form anknötes till någon i Stockholm befintlig högre vetenskaplig institution, varigenom polishögskolan skulle komma i åtnjutande av denna institutions stöd ifråga om såväl lärarkrafter som undervisningsmateriel. Kunskaperna i föreskrivna ämnen skulle förvärvas vid föreläsningar och seminarieövningar samt genom praktisk tjänstgöring. Föreläsningar och nämnda övningar borde anordnas med huvudsaklig inriktning på det praktiska polisarbetet. I den på grundval av de sakkunnigas förslag rörande landsfogdetjänsternas organisation för riksdagen framlagda propositionen (nr 185/1935, sid. 61) uttalade departementschefen, att frågan om inrättande av en polishögskola borde tillsvidare uppskjutas. På departementschefens tillstyrkan anordnades emellertid en kurs för aspiranter på högre chefs-

poster inom åklagar- och polisväsendet, vilken blev föregångare till de nuvarande kurserna i polischefsklassen. Medan nyssnämnda förslag om inrättande av en polishögskola innefattar den begränsningen, att endast utbildning av polisväsendets högsta befattningshavare skulle ske vid högskolan, vilja vi låta en sådan institution ombesörja all högre polisutbildning. Polishögskolan anses sålunda böra bliva en utbildningsanstalt för såväl aspiranter å landsfogde- och landsfiskalsbanorna som för polispersonal med styrkt lämplighet för befälsställning eller kriminalpolisiär verksamhet. Enligt vår uppfattning finns det icke anledning att vid behandling av frågan om inrättande av en polishögskola göra åtskillnad mellan olika stadier eller grenar av den högre polisutbildningen. Det förhåller sig nämligen så, att den utbildning, som skall givas i överkonstapelsklassen eller dess blivande motsvarighet, behöver vara i flera hänseenden mera djupgående än som kräves eller någonsin kan vara möjlig i de mera kortvariga kommissarie- och polischefskurserna. De elever, som skola undergå överkonstapelsutbildning, ha i allmänhet ett tiotal års praktisk polistjänst bakom sig. Härigenom ha de vunnit sådan erfarenhet, att undervisningen bör läggas på ett annat och högre plan än konstapelsutbildningen. Endast genom användning av en högskolemässig undervisningsmetod kan man stimulera ifrågavarande elevers intresse och uppnå fullgoda resultat. Bedan inom ramen för nuvarande skolorganisation har undervisningen i överkonstapelsklassen och högre klasser, så långt som omständigheterna tilllåtit, upplagts efter högskolemässiga lin122

jer. Sålunda har undervisningen i vissa ämnen givits föreläsningskaraktär, varjämte en del inslag av seminarieövningar förekomma. I detta sammanhang kan åberopas, hurusom skolledningen sedan flera år tillbaka funnit nödvändigt att för vissa specialområden anlita akademiska lärare eller andra vetenskapsmän. Den gällande organisationen hindr a r emellertid en mera fullständig anslutning till den högskolemässiga undervisningsmetoden. Vi ha efter ingående överläggningar med tillkallade experter samt med lärare och elever kommit till den uppfattningen, att mycket skulle vara att vinna genom en reform, som förlänade den högre polisutbildningen en klart högskolemässig prägel. Dessutom ha vi styrkts i denna uppfattning genom de intryck, som erhållits u n d e r studieresa i England, varunder besök avlagts vid polishögskolan i Byton-on-Dunsmore nära Coventry. Det skulle vara av stort värde, om vid sidan av nödvändiga föreläsningar tillräckligt utrymme kunde beredas åt seminarieövningar och andra praktiska tillämpningsövningar samt ät elevernas självständiga studier. De nuvarande kursplanerna äro så koncentrerade, att det blir alltför kort tid för dylika övningar och studier. Likväl måste ändamålet med den högre polisutbildningen vara icke blott att meddela kunskapsstoff utan även att uppöva elevernas förmåga att självständigt lösa förelagda uppgifter. På grund av polistjänstens natur anse vi, att denna träning måste givas en framträdande plats i utbildningsplanerna. Härigenom skulle även lärarna få större möjligheter att allsidigt bedöma elevernas prestationer. Hittills synes bedömandet ha alltför mycket kommit att grundas på elevernas redovisade minneskunskaper. Vi anse, att tillräckligt u t r y m m e för

n y s s angivna övningar och studier mycket väl skulle kunna beredas utan förlängning av nuvarande kurstid under förutsättning, att de polismän, vilka önska inträde vid polishögskolan, kunna få på förhand läsa in vissa ämnesdelar efter vederbörliga anvisningar. I vissa fall kan det vara fördelaktigt att anlita korrespondensstudiemetoden, och i andra fall bör den centrala skolmyndigheten tillhandahålla eller eljest anvisa lämplig litteratur. Enligt vår mening skulle något närmare bestämt följande ordning kunna tillämpas. För högskoleutbildning hågade polismän, som nått viss tjänsteålder, finge anmäla sig hos den centrala skolmyndigheten, varefter denna gåve behövliga anvisningar m. m. för de förberedande studierna. Var och en skulle sedermera, när han ansåge sig tillräckligt förberedd, få ansöka om inträde vid polishögskolan. Genom inträdesprov skulle kunna ådagaläggas, huruvida sökandenas förkunskaper vore tillräckliga. Det finns anledning antaga, att ett sålunda skisserat förfarande, samtidigt som det kan innebära ett preliminärt och eftersträvansvärt urval av deltagare i högre studier, skall vara ägnat att hos polismännen uppmuntra nyttig förkovran inom yrket. Även de polismän, som efter de förberedande studierna på grund av konkurrensen icke lyckas vinna inträde vid polishögskolan, torde dock genom ifrågavarande studier ha i avsevärd mån förkovrat sig, vilket bör komma såväl dem själva som polisväsendet och allmänheten till godo under deras fortsatta tjänsteutövning. Här erinras om möjligheten för dem, som icke få tillfälle att erhålla utbildning vid den tilltänkta polishögskolan, att i stället söka inträde i den i föregående kapitel avhandlade fortbildningskursen i polistjänst.

Vi vilja slutligen framhålla, att förekomsten av en polishögskola bör vara av väsentlig psykologisk betydelse. Genom sin verksamhet skulle den nämligen kunna bidraga till att skänka polisens befattningshavare det anseende och den aktning, som rätteligen tillkommer dem i samhällslivet. Fråga om differentiering av undervisningen Den tillämnade polishögskolan skall i första hand rymma en motsvarighet till den nuvarande överkonstapelsklassen. Härvidlag framträder ett viktigt spörsmål till skärskådande, nämligen frågan om en eventuell differentiering av undervisningen på skilda linjer. På sätt framgår av styrelsens för statens polisskola yttrande över 1939 års polisutrednings förslag (se ovan sid. 44) anser styrelsen det böra övervägas att med hänsyn till den olika karaktären hos de tjänster, varpå eleverna aspirera, låta utbildningen i överkonstapelsklassen försiggå på tre skilda linjer, nämligen en linje för utbildning av befäl inom ordningspolisen, en för kriminalpolisutbildning och en för kombinerad ordnings- och kriminalpolisutbildning. Den sistnämnda linjen skulle i allmänhet vara avsedd för polismän i mindre städer och på landsbygden. Föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt, som föreslagit en differentiering av polisen i ordnings- och kriminalpolis redan ifråga om rekryteringen och den grundläggande utbildningen, har i överensstämmelse härmed förordat en uppdelning av överkonstapelsklassen på två linjer, en för utbildning av ordningspolisbefäl och en för kriminalpolisutbildning. Polisskolestyrelsens förslag torde bygga på den uppfattningen, att genom en differentierad undervisning inom

m

överkonstapelsklassen en välbehövlig minskning av den totala arbetsbördan skulle kunna ske för eleverna samtidigt som kurserna i vissa ämnen skulle kunna något utvidgas i syfte att giva eleverna å ordnings- och kriminalpolislinjerna ökade kunskaper inom deras särskilda fack. För de elever i överkonstapelsklassen, vilka sedermera å mindre orter under icke alltför krävande arbetsförhållanden skola förrätta både ordnings- och kriminalpolistjänst, torde styrelsen ha ansett det vara tillfyllest med i flertalet ämnen något förkortade kurser. Vid första påseende kan det förefalla som om polisväsendet ur effektivitetssynpunkt skulle vara väl betjänt av en dylik differentiering av utbildningen på överkonstapelsklassens stadium. Efter närmare undersökning torde man dock finna, att det ur flera synpunkter måste starkt ifrågasättas, om en differentiering verkligen är behövlig eller ens önskvärd med hänsyn till polistjänstens krav. Mycket beror dock på hur långt differentieringen drives. Polisskolestyrelsens förslag är blott löst skisserat, och det har ej angivits ens principiellt hur djupgående skillnaden mellan undervisningsplanerna å de olika linjerna är tänkt. Det kan dock icke rimligen vara fråga om en så utpräglad differentiering, att en elev på ordningspolislinjen alls icke skulle behöva studera kriminalpolistjänst och en elev å kriminalpolislinjen helt skulle slippa ämnet ordningspolistjänst. Däremot torde det icke ha varit för polisskolestyrelsen främmande att antaga en differentiering, så långt driven, att elever tillhörande olika linjer förutsättas skola studera åtminstone de ur differentieringssynpunkt aktuella ämnena å skilda avdelningar inom klassen. Med andra ord skulle exempelvis elever på ordnings124

polislinjen icke komma att studera det för dem nödvändiga pensum av kriminalpolistjänst tillsammans med elever på kriminalpolislinjen. Enligt vår uppfattning komme genom en differentiering av undervisningen i överkonstapelsklassen eller dess blivande motsvarighet — även om den icke dreves längre än som antagits ha föresvävat polisskolestyrelsen — elevernas allmänorientering i polisiära angelägenheter otvivelaktigt att försämras. Eleverna på ordningspolislinjen skulle komma att stå mer eller mindre främmande för stora delar av kunskapsinnehållet på kriminalpolislinjen, medan eleverna på sistnämnda linje komme att sakna tillräcklig förståelse för åtskilliga även för dem betydelsefulla ordningspolisiära angelägenheter. Från polistjänstgöringens synpunkt måste detta vara oförmånligt med tanke på det intima samarbete, som måste äga rum mellan ordnings- och kriminalpolis. Det är verkligen mycket betydelsefullt, att kontakten mellan ordningspolisens och kriminalpolisens befattningshavare icke försämras genom organisatoriska förändringar eller reformer på utbildningens område. Gränsen mellan polisväsendets två huvudavdelningar bör icke onödigtvis markeras. Det skulle vara till stor skada för den praktiska tjänstens utövning, om polismän inom den ena avdelningen icke kände till arbetsuppgifterna inom den andra. Man måste förhindra en utveckling, som skulle kunna medföra något slags konkurrens mellan ordnings- och kriminalpolis. Å andra sidan måste sägas, att det nuvarande systemet icke i allo är tillfredsställande. Man kan t. ex. rikta anmärkning mot det förhållandet, att en polisman, som befunnits lämplig för kriminalpolisverksamhet och därför

vunnit befordran inom kriminalpolisen, kanske strax därefter vinner befordran till överkonstapel inom ordningspolisen. Därigenom förlorar kriminalpolisen en dugande kraft, som kanske hellre bort i fortsättningen anlitas för kriminalpolisiära uppgifter och vinna befordran inom denna avdelning av polisväsendet. För uppehållande av ett gott samarbete i alla de hänseenden, där ordningspolisens och kriminalpolisens uppgifter täcka eller beröra varandra, är det självfallet av vikt att särskilt befälet på den ena avdelningen icke står främmande för arbetets innehåll och bedrivande på den andra avdelningen. Vi betvivla emellertid starkt, att eleverna genom en på skilda linjer bedriven undervisning i överkonstapelsklassen eller någon dess motsvarighet kunna bibringas tillräckliga kunskaper för det behövliga samarbetets skull. När det gäller frågan om differentieringens lämplighet, synes man även böra taga hänsyn till polisbefälets uppgift att lämna allmänheten upplysningar, i första hand beträffande frågor, som röra polisiära förhållanden, men därutöver i sociala och andra allmänna angelägenheter. Det är obestridligt, att polisen härutinnan fullgör en viktig funktion, vars omfattning och betydelse framdeles snarare kommer att öka än minska. Den nuvarande enhetliga polisskoleutbildningen ger befälet i regel möjlighet att besvara framställda frågor, oberoende av vilken kategori inom polisväsendet vederbörande själva tillhöra. Differentieras däremot utbildningen, bliva möjligheterna ifråga sannolikt avsevärt reducerade. En överkonstapel vid ordningspolisen torde ofta komma att tveka om svaret, när det gäller angelägenheter vid kriminalpolisen eller överhuvud straffrättsliga spörsmål.

Å andra sidan torde en kriminalpolisman komma att känna sig osäker, när det gäller frågor, som beröra ordningspolisen. Det kan givetvis invändas, att i sådana fall den tillfrågade polismannen kan låta spörsmålet gå vidare till vederbörande befattningshavare å den andra avdelningen. Från arbetssynpunkt är det dock mest rationellt, om den först tillfrågade är i stånd att giva svar och kan undvika att besvära någon kollega. För polisens ställning synes det också vara av betydelse, att allmänheten får den uppfattningen, att polisbefälet är väl orienterat icke bara om polisiära förhållanden utan även i andra frågor, som ligga polisarbetet nära. Jämväl förslaget om en kombinerad ordnings- och kriminalpolislinje för huvudsakligen polismän i mindre städer och på landsbygden synes ägnat att väcka betänkligheter. Det kan visserligen vara sant, att genomgång av en förkortad kurs i överkonstapelsklassen kan vara tillräcklig för att de krav, som polistjänsten ställer på befälet i de mindre polisdistrikten, skola uppfyllas, Från denna synpunkt kan förslaget förefalla ha fog för sig. Man måste emellertid beakta, att polisbefälet i de mindre distrikten emellanåt söka transport till de större poliskårerna. Därest dessa polismän framdeles skulle få tillfälle att genomgå endast förkortad överkonstapelskurs, komme möjligheterna till dylika transporter sannolikt att bortfalla. En polisman, som följt den så kallade kombinerade linjen, skulle ju icke vara berättigad att vinna befordran inom distrikt, i vilket krävdes genomgång av kurs efter ren ordningspolis- eller kriminalpolislinje. En sådan utveckling är icke önskvärd och står uppenbarligen i strid med strävandena att åstadkomma personalcirkulation mellan poliskårerna och göra polismän-

nen, i all synnerhet polismän i befälsgrad, mera rörliga. Ytterligare en fråga, som aktualiseras vid en differentiering, är, h u r uttagningen av eleverna till de skilda linjerna i överkonstapelsklassen skall kunna verkställas. Vi ha förut (sid. 46 ff.) berört de svårigheter, som kunna uppstå vid en separat rekrytering till ordningsrespektive kriminalpolisen. Härvid har man visserligen i stort sett att bedöma helt oprövade sökande. Vid uttagningen till överkonstapelsklassen bör man däremot i regel äga en ganska god kännedom om de sökandes både personliga egenskaper och allmänna fallenhet för polisyrket. Icke desto mindre torde en uppdelning av dessa sökande på skilda kurser bliva allt annat än lätt. Flertalet av de elever, som vinna inträde i överkonstapelsklassen, kunna förutom tjänstgöring såsom ordningskonstapel uppvisa endast någon kortare tids tjänstgöring såsom t. f. kriminalkonstapel. De, som inneha fjärdingsmans- eller poliskonstapelstjänst i mindre städer och köpingar, kunna som regel icke uppvisa någon som helst renodlad kriminaltjänstgöring. Att under sådana förhållanden redan före genomgången av överkonstapelsklassen avgöra, huruvida sökandena böra följa ordnings- eller kriminalpolislinjen eller den omnämnda kombinerade linjen, torde vara så gott som ogörligt icke blott för sökandena själva utan även för deras förmän. Ett sådant avgörande torde, om man bortser från vissa undantagsfall, icke kunna ske, förrän polismannen, efter att ha inhämtat de kunskaper, som meddelas i överkonstapelsklassen, några år fått praktisera som kriminalkonstapel eller biträdande överkonstapel. Det nu anförda talar alltså mot en differentiering av utbildningen på överkonstapelsklassens stadium. En sådan 126

differentiering skulle fordra djupgående förändringar i polisväsendets organisation, förändringar som i och för sig knappast torde vara önskvärda. Enligt den uppfattning, som h ä r framföres, ä r det fördelaktigast att alltjämt bibehålla en enhetlig utbildning på ifrågavarande stadium. En annan sak är att denna utbildning sedermera skulle kunna kompletteras med smärre tilläggskurser tillgodoseende olika polistjänsters krav. Vi vilja härvidlag åberopa, att de danska polisutbildningssakkunniga uttalat sig för en enhetlig högre polisutbildning med komplettering i form av specialkurser. Dessa sakkunniga ha ingående dryftat spörsmålet, om det för ifrågavar a n d e utbildning skulle givas en enhetlig kurs eller uteslutande specialkurser för varje tjänstegren (ordenspoliti, kriminalpoliti, civilpoliti och landpoliti) eller ock en kombination av enhetlig kurs och specialkurser. Enligt sitt i februari 1950 avgivna förslag ha de sakkunniga enats om att först bör hållas en enhetlig kurs om 14 veckor och därefter specialkurser om 9 veckor. Till motivering anföres följande: Man vil derved opnå, at de enkelte afdelinger gennem faelleskursus får et bedre kendskab til hele politiets arbejde og derved fremme samarbejdet, og at man får et bedre grundlag til at vurdere, i hvilken afdeling af politiet den enkelte bedst vil kunne gere fyldest, og endelig vil man opnå, at man ikke skal gennemgå et kursus, der udelukkende var beregnet for en af afdelingerne, for eksempel kriminalpolitiet, og derefter, hvis det efter kursus viste sig, at eleven ikke var egnet til denne tjeneste, påny skulle gennemgå et andet kursus, der for eksempel udelukkende var bestemt for forfremmelse inden for ordenspolitiet. Under vårt studiebesök i Köpenhamn h a r bl. a. ifrågavarande spörsmål ingående diskuterats, och vi ha sedermera efter inhämtande av erfarenheter jämväl från Finland och Norge gjort för-

nyade överväganden och därvid kommit till den bestämda uppfattningen, att någon differentiering av utbildningen icke bör ske redan från början av de högre studierna. Däremot ansluta vi oss till tanken på en differentiering sedan eleverna genomgått en allmän och enhetlig kurs vid polishögskolan. Denna kurs skulle komma att motsvara huvudparten av nuvarande överkonstapelsklass. Huvudkurs, fortsättningskurs och specialkurser Vid polishögskolan i Stockholm bör alltså i första hand anordnas undervisning i en allmän och enhetlig kurs. Denna torde lämpligen kunna benämnas polishögskolans huvudkurs. Genomgång av huvudkursen bör giva kompetens för viss befordran, nämligen till befattning såsom kriminalkonstapel, biträdande överkonstapel eller annan motsvarande befälstjänst. Först efter det att sådan befordran erhållits, bör deltagande ske i fortsättningskurs. Under våra överväganden rörande gestaltningen av en fortsättningskurs ha vi tagit kontakt med Sveriges polistekniska förbund i tanke att fortbildningen eventuellt skulle kunna ske i samverkan mellan den centrala skolmyndigheten och förbundet. Det synes vara på sin plats att härvidlag först nämna något om Sveriges polistekniska förbunds organisation och syften samt om dess verksamhet. Förbundet bildades 1949 och utgör de polistekniska länsföreningarnas rikssammanslutning. Förbundet har bl. a. till ändamål att genom råd och upplysningar eller på annat sätt stödja de polistekniska föreningarna i deras arbete för att öka polismännens kunskaper, insikter och färdigheter i polisverksamheten, att stärka samarbetet mellan polismännen inbördes samt mellan dem och and-

ra lojala samhällsmedlemmar ävensom att i övrigt verka för polisväsendets effektivitet. I förbundets styrelse ingå representanter för polismän av alla grader och således även för polischeferna i länen, större städer och distrikt av mindre storleksordning. Eftersom förbundets styrelse består av funktionärer inom polisväsendet med vitt skilda stationeringsorter, har arbetet inom förbundet och styrelsen kommit att helt koncentreras till ett arbetsutskott. Med avseende å förbundets verksamhet är främst att nämna en i juni 1950 anordnad veckolång instruktörskurs vid statens polisskola. I denna kurs deltog en kvalificerad polisman från varje län samt därjämte en från Gävle stad och två från Stockholms poliskår. Kursen omfattade huvudsakligen föredrag och övningar i brottsplatsundersökning och eljest i kriminaltekniska ämnen. Av detaljspörsmål, som behandlades vid kursen, kan framhållas s. k. spårsäkring, vilket ämne upptog nästan en hel dag i programmet. Ett flertal timmar voro anslagna till diskussion och utbyte av erfarenheter i anslutning till föredrag och övningar. Deltagarna visade stort intresse och voro överlag nöjda med det utbyte de erhöllo av kursen. På grund av svårigheten att förutse deltagarnas särskilda kvalifikationer inom de i kursen upptagna ämnesområdena, voro måhända vissa kursdeltagare överkvalificerade såsom elever eller i varje fall något överlägsna de övriga i vissa hänseenden. På grund av kursens uppläggning delvis på diskussionsbasis kunde emellertid dessa deltagares kunskaper och praktiska erfarenheter komma de övriga tillgodo, varjämte det visade sig, att deltagarna överhuvud hade rätt mycket att lära varandra pä grund av olikheten i erfarenheter och specialisering på olika brottstyper. Syftet med denna 127

kurs var att utbilda instruktörer, som sedan inom sina hemortslän respektive städer skulle kunna bistå de polistekniska föreningar eller andra sammanslutningar, som verka för polismännens fortbildning. I övrigt har förbundet till följd av brist på erforderliga medel till verksamheten fått inskränka sig till rådgivande och samordnande verksamhet, exempelvis genom att lämna anvisningar på lämpliga instruktionsfilmer och föredragshållare. Förbundet har upprättat och till länsföreningarna översänt en förteckning över föredragshållare och instruktörer i kriminalteknik och kriminaltaktik samt ämnesområden med anknytning härtill, exempelvis spioneri- och sabotagebekämpning, strafflagstiftningen och straffprocessen, rättsmedicin, rättspsykiatri och ungdomsvård. F r å n förbundets arbetsutskott ha vi mottagit en skrivelse, vari föreslås,, att fortbildningskurser anordnas i de olika länen vart tredje år och i Stockholm varje år. För hela riket betyder detta nio kurser årligen. Varje kurs föreslås böra omfatta minst 8 dagar och förläggas till folkhögskolor eller semesterhem, där deltagarna få möjlighet att bo. Såsom lärare skola anlitas vetenskapsmän, polistekniska experter, pedagoger och. för samhällsfrågor intresserade personer m. fl. I viss utsträckning räknas med anlitande av polisskoleväsendets chef och lärare vid polishögskolan. Den n ä r m a r e utformningen av programmen för de olika kurserna och uttagningen av deltagare till dessa föreslås anförtrodd åt polisskoleväsendets chef och förbundets arbetsutskott i samråd. Någon tid före varje kurs böra de uttagna deltagarna aktualisera sina kunskaper och färdigheter. Lämplig litteratur bör anvisas av polishögskolan, från vilken

även bör utsändas kompendier och promemorior. Arbetsutskottet har slutligen i sin skrivelse gjort en ekonomisk kalkyl. Även om en fortbildning enligt dessa linjer kan förefalla tilltalande ur vissa synpunkter, förmena vi, att den likväl icke är tillfyllest för det avsedda ändamålet. Vi anse oss vid undersökningen av saken ha kommit till insikt om att dylika kurser på spridda ställen i landet icke kunna ersätta en verklig utbildning vid läroanstalt. Här är det i själva verket fråga om att anordna en fortsättning på en högskolekurs, och denna fortsättning torde för att giva önskat resultat behöva försiggå icke blott i samma högskolemässiga former utan även med utnyttjande av den stadga, som den inrättade högskolan genom sin organisation förmår skänka, och med användning av den utrustning av teknisk och annan art, varöver högskolan förfogar. En särskild svårighet, som enligt vår mening skulle komma att hänföra sig till en fortbildning i den föreslagna formen, består i att kursdeltagarna icke kunna förväntas bilda ett homogent elevmaterial. Det skisserade systemet har emellertid onekligen vissa förtjänster, som böra framhållas. De föreslagna kurserna synas sålunda vara mycket väl ägnade att sprida kännedom om nya rön inom polistjänsten. Sammanförandet av polispersonalen i ett län resp. huvudstaden för åhörande av föredrag och deltagande i diskussioner och övningar bör kunna vara till stor nytta. Det blir tillfällen att under den föreslagna studieveckan diskutera just sådana problem, som äro särskilt aktuella inom det egna länet resp. huvudstaden. Vidare kunna för tjänsten värdefulla kontakter knytas under dessa kurser. Icke minst värdefullt är, att polismännen få en känsla av att det verk-

ligen uträttas något till främjande av deras yrkesskicklighet. Vår inställning att den erforderliga fortsättningen av polishögskolans allm ä n n a kurs bör äga rum just ä polishögskolan för att bliva fullt effektiv, h i n d r a r dock icke etablerande av ett visst samarbete mellan polisskoleväsendet och Sveriges polistekniska förbund. I kapitel VII (sid. 120) ha vi rekommenderat ett sådant samarbete vid anordnande av vissa fortbildningskurser vid lokala polisskolor. Ytterligare bör framhållas, hurusom förbundet genom sina länsföreningar kunna vara polischeferna behjälpliga med att informera personalen rörande nya eller ändrade arbetsuppgifter och nya rön inom polistjänsten. Enligt polisreglementet 2 § åligger det polischefen bl. a. att sörja för att polispersonalen meddelas erforderlig vägledning och undervisning. I detta hänseende skulle de polistekniska föreningarna genom sin medverkan kunna åstadkomma en jämnare och mera rationell upplysning än som för närvarande är möjlig. Det vore sålunda önskvärt, om den fortbildningsverksamhet, som förbundet och länsföreningarna bedriva, kunde vidgas till de nya områden vi föreslagit. Härför tarvas emellertid ökat ekonomiskt stöd från såväl staten som kommunerna. På grund av sin för polisväsendet nyttiga verksamhet är organisationen väl värd sådant stöd. Med avseende å fortsättningskursen vid polishögskolan böra olika möjligheter stå deltagarna till buds. Genom att sammanställa föreläsningar och övningar i ett antal betydelsefulla ämnen böra skilda utbildningslinjer kunna erhållas, nämligen en linje för ordningspolisbefäl, en för kriminalpolisbefäl samt en för befäl med såväl ordningspolisiära som kriminalpolisiära uppgifter. Varje 9

deltagare bör efter sin intresseinriktning och efter de krav hans polistjänst kräver få välja linje. Dessutom bör han i den mån schematekniska och andra omständigheter tillåta få tillvälja sådana föreläsningar och övningar, som icke äro obligatoriska för den linje, till vilken han anmält sig. Genomgång av fortsättningskurs torde visserligen principiellt böra utgöra villkor för fortsatt befordran, men samtidigt bör vederbörande länsstyrelse, när särskilda förhållanden därtill föranleda, kunna bestämma, att genomgång av sådan kurs icke skall utgöra villkor i nämnda hänseende inom visst polisdistrikt i länet eller beträffande viss tjänst. Sådan befogenhet för länsstyrelse torde kunna grundas på det redan nu förekommande stadgandet i polisreglementet 24 § andra stycket. Förutom redan angivna utbildning vid polishögskolan bör tillika emellanåt där anordnas vissa specialkurser, såsom en kurs i fotografering, en för brottsplatsundersökare och en rörande förhör med barn. Kommissarieutbildning Med hänsyn till den föreslagna fortsättningskursen, som skall komplettera polishögskolans huvudkurs, kan det möjligen synas som om den nuvarande kommissarieklassen icke längre skulle vara behövlig. Här anmäles dock den uppfattningen, att det vore olämpligt att slopa den särskilda undervisning för blivande högre polisbefäl, som anordnats genom den 1938 tillskapade kommissarieklassen. Det kan icke vara opåkallat att giva en särskild utbildning på detta stadium, där deltagarna äro i 40eller 45-årsåldern och oftast ha 15 å 20 tjänsteår bakom sig. Det kan h ä r nämnas, att genomgång av huvudkursen i allmänhet torde komma att ske i åldern 129

kursen på åtminstone två linjer — en omkring 30 år. Fortsättningskurs kan lämpligen genomgås ett par år senare. ordningspolislinje och en kriminalpoDe, som aspirera på kommissarietjäns- lislinje — skulle k u n n a betraktas såsom ter, böra ha en i möjligaste mån aktu- en konsekvens av den differentiering, som föreslagits för den ovan omtalade ell utbildning, så att icke den situationen uppstår, att en nyutnämnd kommis- fortsättningskursen. Flertalet av eleversaries polisiära utbildning framstår så- na i nuvarande kommissarieklassen — man torde kunna säga tre fjärdedelar som mer eller mindre antikverad i förav dessa — bruka vara fast knutna till hållande till den utbildning h a n s unantingen ordnings- eller kriminalpoliderlydande personal erhållit. Förutom att en kommissariekurs kan tjäna ända- sen och komma i det ojämförligt största antalet fall att framdeles kvarstanna målet att giva en för deltagarna särskilt inom den avdelning de tillhöra. Att med avpassad repetition i vissa ämnen samt hänsyn till denna majoritet verkställa orientering i nytillkommen lagstiftning en uppdelning borde därför, kan man och om nya polisiära rön så kan den tycka, icke möta någon erinran. Det tjäna till forum för meddelande av förkunde sålunda anses ganska naturligt, djupade kunskaper på vissa ämnesomatt t. ex. ett polisbefäl, som följt ordråden. Särskilt må nämnas önskvärdheningspolislinjen i fortsättningskursen ten att giva deltagarna tillfälle till inträngande studium i arbetspsykologi och önskar skaffa sig kommissariekompetens, får tillfälle att i kommissarieoch arbetsledning. Utbildningen bör överhuvud taget främst syfta till att gö- kursen utbilda sig efter en ren ordningsra deltagarna kompetenta för de ledar- polislinje. Och därest ett polisbefäl föruppgifter, som ankomma på poliskom- ut bevistat fortsättningskursen enligt dess kriminalpolislinje, skulle han i missarie. En kommissariekurs kan även kommissariekursen få mottaga underfullgöra den praktiska funktionen att visning efter en ren kriminalpolislinje. mottaga ett genom bedömning vid anOm endast nu n ä m n d a två linjer skulle sökningsförfarande erhållet urval av det inrättas för kommissariekursens del, för kommissarietjänster mest lämpade kunde möjligen uppkomma viss tvekan, personmaterialet samt att giva eleverna en i betyg eller annan bevishandling hur man skall förfara med de kommissarieaspiranter, som kunna förväntas fastslagen kompetens för sådana befattningar. Slutligen bör det även vara vär- bliva placerade på kommissarietjänster defullt för polishögskolan och dess lä- av det slag, att befattningshavaren h a r rarstab att kommissariekurs anordnas. att utöva befälet över såväl ordningssom kriminalpolisavdelning. Att inDen praktiska erfarenhet, som deltagarrätta en kombinerad kommissarielinje na ha tillfällen att ådagalägga i samband skulle icke vara nödvändigt, eftersom med undervisningen, särskilt när den kommissarierna på de kombinerade tager formen av seminarieövningar, bör tjänsterna så övervägande sysselsätta nämligen kunna komma undervisningen sig med ordningspolisgöromål. Med häni övriga kurser till godo. syn härtill borde aspiranterna å de Inför frågan, huruvida kommissariekombinerade tjänsterna kunna få sitt kursen bör differentieras på olika linutbildningsbehov tillfredsställande tilljer, ha vi till att börja med ansett oss godosett genom att följa undervisningen finna vissa skäl tala för en sådan löså ordningspolislinjen. ning. En uppdelning av kommissarie130

Nu måste man emellertid räkna med att polisbefäl, som aspirera på kommissarietjänster, icke genom anslutning till speciell studielinje vilja få sina befordringsmöjligheter begränsade till att avse visst slag av dylika tjänster. Icke heller ur polisväsendets synpunkt torde en sådan begränsning vara önskvärd. Även det av oss tänkta huvudsyftet med en kommissariekurs talar emot en differentiering av undervisningen. I de kurser, som genomgåtts före kommissariekursens stadium, förutsättas deltagarna h a fått all den teoretiska utbildning, som överhuvud taget behöves för att k u n n a sköta det dagliga rutinarbetet i ordnings- resp. kriminalpolistjänst. Vad sedan kommissariekursen skall skänka, det är huvudsakligen att giva kompetens för utövande av chefskap över polisavdelning. Därför bör i kommissariekursen väsentligen behandlas organisatoriska frågor, befälsföring, rådgivning till personalen, disciplinära spörsmål samt frågor om yttranden och beslut i olika ärenden. Utbildningen skall sålunda främst inriktas pä ledaruppgifter inom polisen och icke i första hand gälla olika polisiära fackkunskaper. Det fär emellertid icke undanskymmas, att det vore värdefullt för ledarskapets utövande och för samarbetet mellan polisens olika avdelningar, om alla blivande kommissarier finge tillfälle att i kommissariekursen komplettera sina fackkunskaper bl. a. i ordnings- och kriminalpolistjänst och därvid erhålla del av nya rön och erfarenheter. Ytterligare skulle behövas en facklig påbyggnad för de juridiska och administrativa uppgifter, som åvila poliskommissarie. En sådan påbyggnad är också erforderlig, därest de, som genomgått kommissariekurs, skulle förklaras kompetenta att erhålla befattning såsom polischef utan åklagaruppgifter. I sistnämnda hänse-

ende åberopas framställningen i kapitel XI (sid. 176 ff.). På grund av nu anförda synpunkter bör undervisningen i kommissariekursen enligt vår uppfattning vara i princip enhetlig. Den sålunda rekommenderade principen behöver dock ej nödvändigtvis följas alldeles strikt. De kommissarieelever, som äro bestämt inriktade på kriminalpolistjänst, böra få tillfälle att erhålla fördjupade kunskaper i vissa betydelsefulla kriminalpolisiära avsnitt, liksom de elever, som så önska, böra få möjlighet att närmare studera vissa ordningspolisiära förhållanden. Den specialundervisning, som här avses, bör lätt kunna arrangeras vid sidan av huvudplanen för kommissariekursen. Utbildning av polischefsaspiranter Såsom framgår redan av kapitlen II (sid. 17 f.) och III (sid. 30 ff.) mottagas för utbildning i polischefsklassen vid statens polisskola dels aspiranter å den s. k. högre åklagarbanan (med inriktning på tjänster såsom statsåklagare, stadsfiskaler och polisjurister), vilka skola ha avlagt juris kandidatexamen, och dels landsfiskalsaspiranter med avlagd distriktsåklagarexamen. Undervisningen är gemensam för båda kategorierna. Vi anse oss kunna på grund av uttalanden från ledningen för statens polisskola samt av nuvarande och förutvarande lärare i polischefsklassen konstatera, att ifrågavarande gemensamma undervisning icke är lämplig under de förutsättningar, varunder densamma hittills bedrivits. De båda elevkategorierna äro nämligen alltför heterogena» Vid våra undersökningar har det från åberopade håll med stor skärpa understrukits, att landsfiskalsaspiranterna vid tiden för genomgång av polischefsklassen i allmänhet icke på långt n ä r 131

äga den praktiska erfarenhet och den mognad i omdöme, som erfordras för att på tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig den teoretiska undervisning, som meddelas i polischefsklassen. Det är också uppenbart, att aspiranterna å den högre åklagarbanan genom sin juridiska utbildning — juris kandidatexamen samt 2Vi års tingstjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring — ävensom genom sin praktiska polisutbildning, provtjänstgöring hos landsfogde och tjänstgöring såsom landsfogdeassistent måste ha förvärvat betydligt större erfarenhet än de landsfiskalsaspiranter, som sättas att genomgå polischefsklassen. Den praktiska utbildning aspiranterna av den senare kategorien erhållit före genomgången av polischefsklassen består huvudsakligen i auskultation, och de ha icke fått tillfälle att i någon nämnvärd utsträckning under eget ansvar handlägga tjänsteärenden eller eljest utföra tjänsteuppgifter. Det i polischefsklassen förekommande elevmaterialets heterogena karaktär kommer också till uttryck i den åldersskillnad, som råder mellan aspiranterna å de olika banorna. Medan aspiranterna å den högre åklagarbanan vid genomgång av klassen ha en genomsnittlig levnadsålder av 33 år, äro landsfiskalsaspiranterna i medeltal 28 år. Åldersskillnaden mellan eleverna tillhörande de två kategorierna utgör alltså genomsnittligt 5 år. Styrelsen för statens polisskola har varit inne på tanken att differentiera utbildningen och låta de två kategorierna genomgå särskilda kurser. I sin för budgetåret 1950/51 avgivna petitaskrivelse har styrelsen uttalat, att betydande fördelar skulle kunna vinnas genom en uppdelning av aspiranterna, så att undervisning komme att ske å en avdel132

ning för de elever, som aspirerade på tjänster, tillhörande landsfogde- och stadsfiskalsbanorna, samt å en annan avdelning för landsfiskalsaspiranterna. Med hänsyn till den relativt stora kostnadsökning, som skulle uppstå med anledning av en sådan fördelning av aspiranterna, och under beaktande av de mycket begränsade lokalutrymmena inom statens polisskola avstod dock styrelsen från att för det dåvarande föreslå den ifrågasatta differentieringen. Vi anse också, att bl. a. ekonomiska skäl tala emot en differentiering av ifrågavarande utbildning. Särskilt aspiranterna å den högre åklagarbanan äro för få för att det i varje fall under nuvarande omständigheter skall vara ekonomiskt försvarligt att anordna en årlig separat kurs för dem. Å andra sidan låter det sig icke göra att anordna kurs för dessa aspiranter blott vartannat år. Därigenom skulle utbildningen för en del av dem försenas på ett sätt, som vore mycket menligt både för deras egen del och ur polisväsendets synpunkt. För övrigt skulle därigenom alltför många aspiranter på en gång dragas från de praktiska tjänsteuppgifter, för vilka de behöva anlitas. E n d a möjligheten att utan differentiering nå ett tillfredsställande resultat är, såvitt vi kunnat finna, att vidtaga sådana åtgärder med avseende å landsfiskalsaspiranterna, att dessa bliva i stånd att på samma sätt som de övriga aspiranterna tillgodogöra sig undervisningen i en för bada kategorierna gemensam kurs. Om blott elevmaterialet kan göras homogent, anse vi det vara ur skilda synpunkter mycket fördelaktigt, att aspiranterna å den högre åklagarbanan och landsfiskalsaspiranterna erhålla den slutliga polisskoleutbildningen gemensamt. Det gäller att draga försorg om att

landsfiskalsaspiranterna före inträdet i den åsyftade gemensamma kursen dels få en grundläggande teoretisk polisutbildning och dels erhålla vidgad praktik. Härigenom skulle landsfiskalsaspir a n t e r n a erhålla större mognad än vad för närvarande är fallet vid deras genomgång av polischefsklassen och åldersskillnaden mellan de två elevkategorierna minskas. Ifråga om vidgad praktik för landsfiskalsaspiranterna har 1941 års landsfiskalsutredning under övervägande h ä r a v funnit svårigheter möta. Det torde vara lämpligt att här för belysning av frågan intaga ett avsnitt av utredningens betänkande (i duplicerat skick avlämnat den 2 november 1950). Utredningen citeras sålunda: Till utredningen ha framförts önskemål om vissa jämkningar i utbildningsgången. Dessa önskemål avse dels inläggande av någon tids tjänstgöring å domsagokansli, dels förlängning av den praktiska polistjänstgöringen, dels ock införande av viss tids tjänstgöring å landsfiskalskontor mellan distriktsåklagarkursen och polischefskursen. Beträffande den ifrågasatta domsagotjänstgöringen har utredningen gjort vissa undersökningar. Dessa ha givit vid handen, att det ej synes uteslutet att anordna en sådan. För att emellertid domsagotjänstgöringen skall bli av något värde, måste den förläggas till ett jämförelsevis sent stadium av utbildningen och omfatta en icke alltför kort tid. Vad som därvid skulle vinnas vore väl i första hand någon kunskap om brottmålens handläggning vid domstol. Denna kännedom synes emellertid i väsentliga delar kunna inhämtas under tjänstgöringen å landsfiskalskontor genom att eleven får följa åklagarens åtgärder i brottmålen och är närvarande vid dessas handläggning inför domstolen. Även om utredningen ej vill förneka, att någon tids domsagotjänstgöring skulle vara av värde för den blivande landsfiskalen, anser utredningen dock tillräcklig anledning ej föreligga att betunga utbildningen med ett sådant moment. Utredningen avstyrker därför, att åtgärder i denna riktning vidtagas.

Vid de överläggningar, som utredningen haft med landsfiskalsaspiranter och representanter för landsfiskalsassistenterna, har framgått, att befattningshavarna själva anse, att polistjänstgöringen vid Stockholms poliskår varit det led i den praktiska utbildningen, som givit det största utbytet, och att en allmän önskan föreligger om utökning av denna tjänstgöring. Utredningen har sig bekant, att man från polisledningens i Stockholm sida lagt sig vinn om att göra landsfiskalsaspiranternas polisutbildning så givande som möjligt. Den omfattar för närvarande fyra månader å kriminalpolisavdelningen, tre veckor å ordningspolisavdelningen samt en månad och en vecka vid statspolisen. Vid samråd som utredningen i detta ämne haft med polismästaren i Stockholm har framgått, att det med hänsyn till vunna erfarenheter skulle vara lämpligt att utöka tjänstgöringen med en månad eller från sex till sju månader. Härigenom skulle det bli möjligt att förlänga tjänstgöringstiden å kriminalpolisavdelningens olika rotlar till fem månader. Enligt utredningens förmenande är tjänstgöringen vid Stockholms poliskår ett värdefullt moment i utbildningen, önskemålet om en utökning av tjänstgöringstiden stödes av polisledningen i Stockholm. Jämväl styrelsen för statens polisskola har med hänsyn till undervisningen i polischefsklassen förordat en sådan utökning. Utredningen tillstyrker, att tjänstgöringstiden utsträckes till sju månader. Då emellertid den totala utbildningstiden ej härigenom bör förlängas, bör en motsvarande inknappning ske på annat håll. Utredningen håller före, att tjänstgöringen å landsfogdeexpedition utan olägenhet kan minskas med en månad till två månader. Önskemål om en viss tids tjänstgöring å landsfiskalskontor mellan distriktsåklagarexamen och polischefskursen har framförts av styrelsen för statens polisskola. Styrelsen har ifrågasatt, att aspiranten skulle — förslagsvis under något år — fullgöra sådan tjänstgöring. Ett tillmötesgående av detta önskemål, som i och för sig synes beaktansvärt — ej minst med hänsyn till att större utbyte skulle vinnas av polisskoleundervisningen — skulle emellertid rubba grunderna för aspiranternas befordringsgång och med motsvarande tid för-

sena deras ernående av kompetens för landsfiskalsassistenttjänst. Med hänsyn till de konsekvenser som sålunda skulle uppkomma finner utredningen sig böra förorda, att gällande ordning bibehålles. Enligt beslut av 1951 års riksdag blev på landsfiskalsutredningens ovan angivna förslag den praktiska polistjänsten för landsfiskalsaspiranter utökad från förutvarande sex till sju månader på bekostnad av den med tre månader föreskrivna tjänstgöringen å landsfogdeexpedition. Sistnämnda tjänstgöring blev alltså avkortad till två månader. Utbildningsgången kom härigenom att bliva sådan som framgår av vår redogörelse ovan i kapitel III (sid. 31 f.). Den förändring, som sålunda skett, har icke någon nämnvärd betydelse ur de synpunkter vi här anlägga. Landsfiskalsutredningen har, såsom citatet utvisar, icke ansett sig kunna förorda polisskolestyrelsens förslag om praktik i tiden mellan distriktsåklagarexamens avläggande och påbörjande av utbildningen i polischefsklassen, emedan grunderna för aspiranternas befordringsgång därigenom skulle rubbas. Vi vilja emellertid föreslå en ordning, som icke skall behöva medföra någon dylik rubbning, i varje fall icke i väsentlig mån. Vi tänka oss, att landsfiskalsaspiranterna skola få tillfälle att snarast efter avlagd distriktsåklagarexamen genomgå en för dem särskilt tillrättalagd polisiär grundkurs pä kortare tid än tvä månader. Därefter skola de ifråga om teoretiskt kunnande vara ungefär lika kompetenta att bestrida landsfiskalsassistenttjänst som efter genomgång av nuvarande polischefsklassen, vars utbildningsinnehåll de såsom ovan omtalats i allmänhet icke ha tillräckliga förutsättningar för att riktigt tillgodogöra sig. En vid polishögskolan anordnad grundkurs för landsfiskalsaspiranter 134

bör syfta till att i vissa ämnen giva eleverna ungefär samma teoretiska kunskaper som äro avsedda att meddelas i högskolans huvudkurs. De ämnen, som härvid böra ifrågakomma, äro ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst och specialförfattningar. Härjämte synes det vara av stor praktisk betydelse att anordna undervisning i ett ämne, som lämpligen kan kallas åklagartjänst. Dessutom torde psykologi böra medtagas. Om ytterligare något ämne skulle medtagas, borde detta vara socialkunskap. Vissa skäl tala dock för att detta ämne sparas till kursen för polischefsaspiranler. Grundkursen, som med nämnda innehåll ej behöver sträcka sig över längre tid än 7 å 8 veckor, bör enligt vår uppfattning göra eleverna teoretiskt kompetenta att fullgöra de funktioner, som ankomma på landsfiskalsassistent. När det gäller vikariat för landsfiskal bör emellertid tillses, att de assistenter, som endast ha genomgått grundkurs vid polishögskolan, erhålla vikariatsförordnanden blott då det finnes nödvändigt och allenast för kortare tid. Om landsfiskalsaspiranterna efter genomgången grundkurs få tjänstgöra inom landsfiskalsorganisationen åtminstone ett år, böra de härigenom vinna den erfarenhet och den mognad i omdömet, som är en nödvändig förutsättning för att de med tillfredsställande resultat skola kunna gemensamt med aspiranterna å den högre åklagarbanan mottaga undervisning i kursen för polischefsaspiranter. Därest den av oss föreslagna ordningen genomföres, bliva de båda elevkategorierna mera jämställda även ur ålderssynpunkt. Den nuvarande befordringsgången för en aspirant å landsfiskalsbanan innebär följande. Efter den avslutande utbildningen i polischefsklassen antages

han av länsstyrelsen till landsfiskalsaspirant i lönegrad Cf 16. Sedan han tjänstgjort ett är i denna ställning, förordnas han till landsfiskalsassistent i lönegrad Ce 20. Efter att under tre år ha innehaft dylik tjänst kan befattningshavaren söka och erhålla s. k. fast landsfiskalsassistenttjänst i lönegrad Ce 22. Vårt förslag till ändring av landsfiskalsaspiranternas utbildning torde

böra medföra, att aspiranterna efter genomgången grundkurs vid polishögskolan inplaceras i lönegrad Cf 16, i vilken de få förbliva under den till ett år föreslagna praktiktid, som bör föregå deras inträde i kursen för polischefsaspiranter, samt under bevistandet av sistnämnda kurs. Därefter torde de böra förordnas till landsfiskalsassistenter i lönegrad Ce 20.

K A P I T E L IX

Förslag till ordning för den högre polisutbildningen

Följande de principer för utbildning vid en polishögskola, som angivits i närmast föregående kapitel, komma vi att här framlägga kursplaner beträffande huvudkurs, fortsättningskurs, specialkurser, kommissariekurs, grundkurs för landsfiskalsaspiranter samt kurs för polischef saspiranter.

Enligt antagen princip skall i huvudkursen liksom i nuvarande överkonstapelsklass meddelas en enhetlig utbildning för samtliga kursdeltagare. Sådan undervisningsmateria, som icke alla polismän — vare sig de komma att ägna sig åt ordningspolisiära eller kriminalpolisiära uppgifter — kunna antagas ha nytta av, bör sparas för att i stället ingå i fortsättningskursen. Vid uppgörande av plan för huvudkursen utgå vi från vad som gäller beträffande överkonstapelsklassen. Enligt gällande stadga för statens polisskola gives i denna klass varje läsår en kurs, vilken omfattar högst 28 arbetsveckor och begynner den 1 oktober. Uppehåll äger rum över jul och nyår, varefter kursen fortsattes till utgången av april månad. Från och med höstterminen 1949 meddelas i denna klass undervisning i nedan angivna utsträckning i följande ämnen:

„ „ „ „

„

806 t i m m a r

Huvudkurs

1. Ordningspolistjänst 2. Kriminalpolistjänst 3. Polisförfattningar

4. Straffrätt med straffprocessrätt 105 5. Civilrätt 63 6. Rättsmedicin 30 7. Socialkunskap 30 8. Psykologi 40 9. Civilförsvarstjänst 16 10. Vapnens b r u k och stridstaktik 40 11. Fysisk träning 81

91 t i m m a r 210 „ 100 „

Härtill kommer särskild undervisning rörande jaktlagstiftning, 8 timmar, om tjänstehundar och deras användning, 6 timmar, samt om spioneri och sabotage, likaledes 6 timmar. Undervisningsplanen fullföljes stadgeenligt på 28 veckor. Genomsnittliga antalet lektionstimmar för vecka utgör 30 under 27 veckor, varjämte under en vecka förekommer ovan angivna undervisning i vapnens bruk och stridstaktik. Med 30 timmars undervisning för vecka följes skolstadgans bestämmelse, att undervisningen, med erforderliga raster inräknade, såsom regel skall bedrivas under omkring 5 timmar varje arbetsdag. F r å n och med höstterminen 1949 skedde en minskning av antalet undervisningstimmar i vissa ämnen till förmån för psykologiundervisningen och för att vinna lättnad för eleverna. Trots den inträdda lättnaden måste kursen anses alltför omfattande med hänsyn till den lästid, som står till förfogande. Om emellertid, såsom föreslagits i före-

gående kapitel, deltagarna i huvudkursen beredas tillfälle att på förhand instudera vissa ämnesdelar och det dessutom får anstå med kunskapsmeddelelse i vissa stycken till en fortsättningskurs, blir det faktiskt möjligt att göra huvudkursen flera veckor kortare än utbildningen i överkonstapelsklassen. En beaktansvärd kritik, som riktats mot nuvarande ordning, går ut på att det icke förekommer praktiska tillämpningsövningar i tillräcklig omfattning uti de båda huvudämnena ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst. Vi vilja vid utformningen av huvudkursens plan fästa stort avseende vid denna kritik och tillse, att tillräckligt utrymme beredes åt dylika övningar. Inför frågan om något i överkonstapelsklassen förekommande ämne skulle kunna uteslutas från huvudkursen riktas uppmärksamheten på rättsmedicin. Under förutsättning att viss rättsmedicinsk materia blir föremål för genomgång inom ämnet kriminalpolistjänst, anse vi, att det bör anstå med upptagande av rättsmedicin såsom särskilt läroämne till den efter huvudkursen följande fortsättningskursen. På grund av att i högre aspirantkursens plan föreslagits särbehandling av processrättsliga regler under den nya ämnesrubriken processrätt torde det icke vara behövligt att, såsom nu är fallet i överkonstapelsklassen, till straffrätten anknyta en framställning rörande grunderna av straffprocessrätten. Det anmärkes, att vissa delar av straffprocessrätten betraktas såsom integrerande för kriminalpolistjänsten och för den skull bliva behandlade inom detta äm.ne. De erforderliga kunskaperna rörande straffprocessens grunder förutsättas emellertid inhämtade under bevistandet av konstapelskursen. Om det likvisst skulle visa sig behövligt, torde

det överlämnas åt skolledningen att anordna ett antal processrättsliga föreläsningar vid sidan av de i kursplanen upptagna ämnena. Bland de ämnen, som vi vilja föreslå för fortsättningskursens vidkommande, anses straffprocessrätt böra upptagas. Det kan vidare diskuteras, huruvida ämnena civilförsvarstjänst samt vapnens bruk och stridstaktik kunna utgå ur kursplanen. Emellertid förefaller det knappast tillrådligt att utesluta dessa ämnen. Dels torde erfordras en repetition av vad som inhämtats under elevernas många år tillbaka i tiden liggande studier och övningar i de ifrågavarande ämnena, dels böra eleverna förskaffa sig kännedom om nyheter inom de båda ämnesområdena och dels slutligen bör i undervisningen ingå viss befälsutbildning. Den framställning av allmän kriminalpsykologi och rättspsykiatri, som nu förekommer inom ramen för kriminalpolistjänst, synes böra utbrytas ur detta ämne och bilda ett särskilt ämne för sig, kallat rättspsykiatri. Enligt vårt förslag kommer utbildningen i polishögskolans huvudkurs att omfatta cirka 23 veckor och avse följande ämnen, nämligen ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, straffrätt, specialförfattningar, civilrätt, socialkunskap, psykologi, rättspsykiatri, fysisk träning, vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst. Innan vi övergå till planläggningen för de olika ämnena, finna vi angeläget att här framhålla den meningen, att undervisningen icke bör fastlåsas i på förhand bestämda former. Det framlagda förslaget ger uttryck åt vår uppfattning om hur utbildningen bör anordnas från de synpunkter, som för närvarande ä r o aktuella. Vi räkna med att den centrala skolmyndigheten på grund av efter 137

h a n d uppstående behov och gjorda erfarenheter kommer att finna skäl till utvidgningar, inskränkningar eller andr a ändringar av utbildningsordningen. 1.

Ordningspolistjänst

För närvarande sker undervisning i detta ämne i överkonstapelsklassen enligt följande plan: Teoretisk polistaktik Polistaktiska tillämpningsövningar Utredningsarbete vid trafikolyckor Rapportskrivning Demonstration av polisöverkonstapels expeditionsgöromål

30 24 10 22 5 91

Mycket av den teoretiska polistaktiken bör kunna sparas till fortsättningskursen. Det är dock nödvändigt att för samtliga elever i huvudkursen genomgå g r u n d e r n a av den teoretiska ordningspolistaktiken, som här bör inriktas främst på individuella taktiska problem, d. v. s. den enskilde polismannens taktiska åtgärder i kritiska situationer. Det synes oss som om det vore tillräckligt med 2 timmars föreläsningar härom. Vad de polistaktiska tillämpningsövningarna beträffar ha dessa hittills mast inskränkas till demonstrationer å svarta tavlan och till vissa studiebesök på platser utomhus, där större tillställningar kunna anordnas eller folksamlingar eljest kunna uppstå. För att ifrågavar a n d e avsnitt av ämnet skall kunna ge vad som är avsett därmed blir det nödvändigt att anskaffa åskådningsmateriel. En uppsättning av modeller till hus, planteringar och annan vegetation, fortskaffningsmedel och människor m. m. är sålunda behövlig. Med användning härav kunna snabbt och åskådligt företagas polistaktiska övningar (motsvarande de s. k. krigsspelen inom det militära utbildningsväsendet). På så sätt 138

ersättas de flesta demonstrationer på svarta tavlan. Givetvis bör även i fortsättningen en del övningar ske utomhus. Det nuvarande timantalet, 24 timmar, bör kunna sänkas till 14. Det avsnitt, som nu betecknas såsom utredningsarbete vid trafikolyckor, kan enligt förslaget lämpligen ingå såsom ett led i de praktiska övningar, som avse polisöverkonstapels befälsföring och expeditionsgöromål m. m. Rapportskrivning synes med fördel kunna utföras såsom självständigt arbete före inträdet i huvudkursen. Ämnesdelen avser uppsättande av rapporter angående fylleri, förargelseväckande beteende, olaga vapeninnehav m. m., som enligt praxis hänföres till ordningspolistjänstens område. Rörande denna rapportskrivning bör till de studerande utsändas en tryckt handledning, vilken redan nu finnes utgiven. Vid huvudkursens början anställes prov över deltagarnas insikter och färdighet i rapportskrivning. För praktiska övningar avseende överkonstapels befälsföring och expeditionsgöromål m. m. bör inredas en särskild expeditionslokal. I denna skall finnas tillgång till alla de böcker, blanketter m. m., som få anses höra till överkonstapels tjänsterum. Under övningarna bör en elev i taget få tjänstgöra såsom överkonstapel, några såsom konstaplar och en eller annan såsom förhörsobjekt. Det bör vara angeläget att efter danskt mönster lägga upp en serie rapporter innehållande typfall inom ordningspolistjänsten. Dessa rapporter böra finnas tillgängliga i omtalade expeditionslokal, så att eleverna där å lämpliga tider kunna få taga del av desamma. Till ifrågavarande praktiska övningar bör reserveras ett timantal av minst 30, för att så många kursdeltagare som möjligt skola få till-

fälle att "tjänstgöra" såsom överkonstapel. Vid undervisningen i överkonstapelsklassen har förmärkts, att många elever kommit att stå ganska främmande för lagbestämmelser om frihetsberövande m. m., vilka regler de tidigare studerat i konstapelsklassen. Behovet av repetition h a r sålunda gjort sig gällande, och denna bör verkställas före inträdet i huvudkursen. Emellertid måste det anses önskvärt, att deltagarna i huvudkursen få under lärares ledning diskutera dylika frågor mot bakgrunden av sina erfarenheter i tjänsten. Därför föreslås införande i kursplanen av ett avsnitt, benämnt diskussion av bestämmelser om frihetsberövande, rätten att bruka våld m. m. Detta avsnitt torde kräva 6 timmar. Till disposition för skriftliga prov m. m. böra anslås 10 timmar. På grund av vad sålunda föreslagits kommer planen för ordningspolistjänst att få följande utseende: a) Teoretisk ordningspolistaktik b) P r a k t i s k a tillämpningsövningar i ordningspolistaktik c) Rapportskrivning (helt självständigt arbete) d) P r a k t i s k a övningar avseende polisöverkonstapels befälsföring och expeditionsgöromål m. m. e) Diskussion av bestämmelser om frihetsberövande, rätten att b r u ka våld m. m. Till disposition

2 14 —

6 10 62

2.

Kriminalpolistjänst

Ämnets nuvarande disposition i överkonstapelsklassen ter sig på följande sätt: Förundersökning och tvångsmedlen därvid Teknik vid h u s r a n n s a k a n , kroppsvisitation och kroppsbesiktning Allmän spaningslära Fotografering Allmän s p å r l ä r a

11 3 14 10 12

Speciell s p å r l ä r a Teknisk utredning vid trafikolyckor Dödsfallsutredning Identifiering av lik Registerkunskap Förhörslära Protokollering Bedrägeriutredning Allmän kriminalpsykologi och r ä t t s psykiatri Brandutredning Tjuvfällor Låskunskap Fingeravtrycks- och signalementslära Speciell v a r u k ä n n e d o m

26 4 6 2 4 8 50 4 16 8 2 6 20 4 210

De grundläggande reglerna för kriminalpolistjänstens utövning ha tämligen noggrant behandlats redan i högre aspirantkursen, varjämte deltagare i fortbildningskurs i polistjänst fått tillfälle att studera dem något mera inträngande. Trots den undervisning, som deltagare i polishögskolans huvudkurs sålunda på tidigare stadier må ha erhållit rörande förundersökning i brottmål, anse vi det vara önskvärt med ett antal föreläsningar härom i huvudkursen. Bestämmelserna om förundersökning i rättegångsbalken och i förundersökningskungörelsen erbjuda nämligen ett stort antal problem, som lämpa sig mycket väl för konfrontation och lösning pä ifrågavarande högskolestadium. Under förutsättning att kursdeltagarna genom hemarbete göra sig väl förtrogna med själva lagtexten kan det timantal, som i överkonstapelsklassen är anslaget till genomgäng av förundersökning och tvångsmedlen därvid, minskas till 6. Avsnittet teknik vid husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör såsom tillräckligt behandlat i konstapelskursen utgå ur undervisningsplanen för polishögskolans huvudkurs. Detsamma gäller teknisk utredning vid trafikolyckor. 139

Ämnesdelen förhörslära, som i ovanstående plan upptages till 8 timmar, är praktiskt mycket viktig. Det kan här nämnas, att den bör vara väl ägnad att ur en synpunkt belysa frågan om polisens förhållande till allmänheten. Alltjämt bör därför denna ämnesdel ägnas noggrann uppmärksamhet. Förutsatt att ett grundligt studium av förhörspsykologi får ingå i huvudkursens utbildningsprogram, kan förhörsläran, som är att anse såsom den praktiska tillämpningen av förhörspsykologien, mycket väl sammanslås med ämnesdelen protokollering, vilken i överkonstapelsklassen upptager 50 timmar. De, som skola genomgå polishögskolans huvudkurs, torde behöva ägna ett 60-tal timmar åt förhörslära och protokollering. Ungefär halva ämnesdelen synes dock med fördel kunna inläras genom självständiga studier före kursens början. För detta ändamål bör lämplig tryckt handledning utarbetas och tillställas vederbörande genom skolledningens försorg. Det erinras här, hurusom undervisning vid högskolan i ordningspolisiär rapportskrivning ansetts kunna helt undvaras genom anlitande av nyssberörda metod. För kriminalpolistjänstens del bör dock såsom antyddes ungefär halva ämnesdelen förhörslära och protokollering bliva föremål för studium under kurstiden. Då emellertid deltagarna böra kunna anvisas hemuppgifter, motsvarande omkring 10 timmars arbetsprestation, återstår för föreläsningar och annan genomgång vid högskolan allenast omkring 20 timmar. Vi föreslå, att sistnämnda timantal upptages i planen för ifrågavarande ämnesdel. För närvarande undervisas överkonstapelsklassens elever om fingeravtryck och i signalementslära under 20 timmar. Undervisningen bör kunna inskränkas till 10 timmar. Den bör koncentreras 140

till att skärpa den enskilde polismannens iakttagelseförmåga beträffande personers utseende. Det påpekas, att vad som skall iakttagas rörande fingeravtryck på brottsplats genomgås i den allmänna spårläran. I samband med nu nämnda omläggning av avsnittet bör benämningen ändras till signalementslära med fingeravtryck. Vad beträffar speciell varukännedom bör en viss utbyggnad ske och timantalet ökas från 4 till 6. Beträffande avsnittets innehåll kan i första hand hänvisas till vad därom är sagt för högre aspirantkursens del. En repetition anses påkallad för deltagarna i huvudkursen, men vidare är det erforderligt att genomgå de nyheter, som kunna ha inträtt, sedan deltagarna bevistade högre aspirantkursen. Ytterligare bör i huvudkursen en utvidgning ske genom demonstration av varuslag tillhörande andra områden än dem, som beaktats i högre aspirantkursen. Allmän spaningslära och registerkunskap böra sammanslås till ett moment, eftersom mycket starkt samband råder mellan dessa avsnitt. Goda registerkunskaper är en förutsättning för framgångsrik spaning. En pedagogisk framställning rörande spaning måste därför också anknyta till registerkunskap och inbegripa utläggningar därom. Här påpekas, att med avseende å registerkunskap bör såväl centraliserad registratur som lokala register beaktas. I överkonstapelsklassens undervisningsplan särskilt upptagna avsnittet om tjuvfällor bör ingå i spaningsläran. De teoretiskt betonade delarna av spaningsläran kunna i viss utsträckning anbefallas till självstudier under kurstiden. Hela undervisningsmomentet, som bör kallas spaningslära med registerkunskap, torde kunna avhandlas på 10 timmar. Vad den allmänna spårläran beträf-

fa;r bör undervisningen kvarstå i nuvar a n d e omfattning, 12 timmar. Såsom nuera adekvat benämning å momentet bc>r termen brottsplatsundersökning anvä.ndas. Speciell spärlära, som inkluderar skriftundersökning och vapenlära, omfattar nu 26 timmar. Åtskilligt av denn a materia bör överflyttas till komm a n d e fortsättningskurs å kriminalpolislinjen. Det bör i huvudkursen räcka m e d en orientering om 10 timmar. Ämne sdelens benämning bör ändras till laboratorieundersökningar. I avsnittet dödsfallsutredning bör delvis ingå undervisning av rättsmedicinskt utbildad läkare, som får tillfälle att demonstrera och anlägga synpunkter på likbesiktning. Under denna förutsättning kan ämnet rättsmedicin utgå ur huvudkursen och sparas till fortsättningskursen. Den föreslagna ändringen nödvändiggör emellertid en u p p r ä k n i n g av timantalet för dödsfallsutredningar från 6 till 14. När brand inträffat, sker numera alltid undersökning genom polisens försorg för att fastslå, om branden är en följd av någons straffbara handling. Såsom undervisningsmoment har brandundersökning upptagits i fortbildningskursen i polistjänst vid de lokala polisskolorna med 10 timmar, men eftersom endast några enstaka deltagare i huvudkursen kunna förutsättas ha genomgått den förra, erfordras undervisning om brandundersökning även i huvudkursen. Med hänsyn till undervisningens högskolemässiga karaktär, bör det dock räcka med 6 timmar. En del av momentet bör kunna inläras genom studium av förefintlig litteratur på området. Avsnittet om låskunskap, 6 timmar, torde såsom alltför speciellt icke böra medtagas i huvudkursen. Vi vilja dock här erinra om att undervisning i in-

brottsteknik skall förekomma inom ämnet kriminalpolistjänst enligt planen för högre aspirantkursen. I fotografering lämnas för närvarande undervisning i 10 timmar, vartill anmärkes, att de elever, som icke i konstapelsklassen fått någon undervisning i ämnet, dessutom få genomgå en grundkurs om 10 timmar. Enligt vad som uttalats för högre aspirantkursens vidkommande bör fotografering icke där förekomma. Polisens fotograferingsuppgifter böra nämligen anförtros åt speciellt utbildad personal. Ämnet bör därför icke heller förekomma i polishögskolans huvudkurs. I stället skall undervisning i ämnet ske i specialkurs. Bedrägeriutredning, vari undervisning nu förekommer u n d e r 4 timmar, bör ej förekomma i huvudkursen utan hänvisas till fortsättningskursen. Ämnesdelen allmän kriminalpsykologi och rättspsykiatri, 16 timmar, bör utbrytas och, såsom i inledningen till detta kapitel anmärkts, bilda ett särskilt ämne i undervisningsplanen. För praktiska tillämpningsövningar i kriminalpolistjänst blir det nödvändigt att anordna fingerade brottsplatser utom- och inomhus. I detta sammanhang riktas uppmärksamheten ånyo på filmens betydelse vid undervisningen. För praktiska tillämpningsövningar böra reserveras 30 timmar. På grund av det anförda kommer förslaget till undervisningsplan för kriminalpolistjänst att kunna sammanfattas sålunda: a) Förundersökning och tvångsmed-

len därvid b) Förhörslära och protokollering c) Signalementslära med fingerav-

6 20

10 tryck 6 d) Speciell varukännedom e) Spaningslära med registerkunskap 10 12 f) Brottsplatsundersökning 10 g) Laboratorieundersökningar

h) Dödsfallsundersökning i) Brandundersökning j) Praktiska tillämpningsövningar Till disposition

10 6 30 14 134

Såsom läroböcker i ämnet upptagas FAHLANDER., Kriminalpolistjänst,

LECHE-

HAGELBERG, F ö r h ö r i brottmål, och SUN-

DIN, Handbok i brandundersökning. Det anmärkes härjämte, att ersättning skulle behövas för den numera utgångna boken

DAHLQVIST,

signalementslära.

Fingeravtryck

och

som uppenbarligen äro särskilt betydelsefulla från polisiär synpunkt. Följande disposition av ämnet torde kunna följas: a) b) c) d) c)

Straffrättens a l l m ä n n a del Brotten m o t person Förmögenhetsbrotten Brotten m o t a l l m ä n h e t e n Brotten m o t staten Till disposition

20 8 10 6 10 6 60

Vid

undervisningen

bör

användas

BIÖRKLUND, Lärobok i straffrätt för p o -

lismän. Straffrätt Specialförfattningar Undervisningen i detta ämne bör syf- 4. Undervisningen i detta ämne b ö r i ta till en mera fullständig genomgång än den, som skett i högre aspirantkur- huvudkursen vara mera ingående o c h omspänna flera författningar än i högre sen. Under förutsättning att eleverna aspirantkursen. Intill är 1949 voro för vid inträdet i huvudkursen behärska motsvarande ämne — polisförfattningar vad som är avsett att inläras i högre as— i överkonstapelsklassens kursplan pirantkursen, synes timantalet för un147 timmar anslagna. Genom 1948 års dervisningen likväl kunna begränsas partiella reformer beträffande undertill 60, särskilt i betraktande av att ämvisningen vid statens polisskola nednet även skall studeras i kommande bringades antalet undervisningstimmar fortsättningskurs. för ifrågavarande ämne till 100. Under Enligt vår uppfattning böra 20 timförutsättning att deltagarna i huvudkurmar ägnas åt frågor på området för sen genom korrespondensundervisning straffrättens allmänna del. Med avseeneller eljest så förbereda sig, att de fullt de ä de särskilda brotten i allmänna behärska vad som i ämnet skall inhämstrafflagen — den speciella delen — tas i högre aspirantkursen, torde ämnet torde den ordningen med fördel kunna i huvudkursen — utan åsidosättande av följas, att först behandlas brotten mot det ovan angivna syftemålet — kunna person (kap. 14—18), därefter förmöbegränsas till att omfatta ett 60-tal timgenhetsbrotten (kap. 20—24), vidare mar. Vi anse oss kunna förorda en så brotten mot allmänheten (kap. 12, 13 kraftig nedskärning av timantalet jämoch 19) och slutligen brotten mot staväl på den grund, att undervisning i ten (kap. 8—11 och 25—27). Vissa kaämnet är avsedd att meddelas även i pitel kunna genomgås ganska översiktden planerade fortsättningskursen. ligt. Detta bör gälla kap. 8, 9, 16, 17, På trafiklagstiftningens område skall 23, 25, 26 och 27. För övrigt synes toni allmänhet icke behöva företagas någon vikten böra läggas å brotten mot den metodisk genomgång av hela författkroppsliga integriteten i vidsträckt mening, förmögenhetsbrotten i kap. 20— ningar. Läraren bör i stället upptaga valda delar av för polismännen stor ak22, förfalskning och mened, mordbrand, samt de brott i k a p . 10 och 11, tualitet och noggrant kommentera dessa

3.

u n d e r belysning från rättsfall. I detta än 2 timmar, och för viss sociallagstiftliksom i övriga avsnitt av ämnet bör ning räcker 1 timme. d e t vara värdefullt med en seminarieHärtill bör såsom för närvarande i m.ässig uppläggning av undervisningen. överkonstapelsklassen förekomma unF o r trafiklagstiftningen torde reservedervisning rörande jaktlagstiftning. Vi r a s 22 timmar. anse emellertid, att timantalet bör kunna sänkas från 8 till 6. Ifråga om ordningslagstiftningen bör en ytterligare behandling ske av de förPå grund av det h ä r anförda kommer fattningar, som studeras i högre aspiplanen för ämnet att sammanfattningsrantkursen, varjämte genomgång bör vis te sig sålunda: ske av ett antal övriga författningar, t. a) Trafiklagstiftning 22 b) Ordningslagstiftning 10 ex. 1913 års kungörelse angående rätt c) Näringslagstiftning 6 för utlänning och i utlandet bosatt d) Nykterhetslagstiftning 8 svensk undersåte att h ä r i riket giva ofe) Utlänningslagstiftning 2 fentlig föreställning m. m. eller att därf) Viss sociallagstiftning 1 g) Jaktlagstiftning 6 vid medverka, 1916 års förordning anTill disposition 5 gående offentliga föreställningar i hyp60 notism m. m., 1932 års förordningar med vissa bestämmelser dels angående Såsom lärobok i ämnets mest omfatfilm och dels angående biografer och tande del upptages BIÖRKLUND-BERGfilmförevisningar samt 1946 års lag om LUND, Vår trafiklagstiflning. radioanläggningar m. m. och 1943 års 5. Civilrätt kungörelse angående rätt att innehava radiomottagningsapparat. För ordningsI huvudkursen skola studierna i cilagstiftningen böra 10 timmar upptagas. vilrätt vara mera ingående än som vaMed avseende å näringslagstiftningen rit möjligt i högre aspirantkursen. Unbehandlas likaså i första hand samma dervisningen bör äga rum i nära anförfattningar som i högre aspirantkurslutning till praktiska fall såväl ur rättssen. Härjämte upptagas t. ex. 1949 års fallssamlingar som från elevernas egen lag om pantlånerörelse och 1949 års förtjänst samt under flitigt utnyttjande av ordning angående handel med skrot, formulärsamling. Härigenom kommer lump och begagnat gods. För ifrågava- undervisningen att på naturligt sätt anr a n d e avsnitt torde 6 timmar räcka. taga seminariekaraktär. En förutsättNykterhetslagstiftningen göres till föning för ett sådant tillvägagångssätt är remål för grundligare studium än i högemellertid, att deltagarna visa sig till re aspirantkursen. Förutom de författfullo behärska civilrätten i den omfattningar, som berörts i denna kurs, bör ning ämnet är avsett att få i högre ashär även upptagas 1924 års lag angåenpirantkursen. De polismän, som önska de olovlig befattning med spritdrycker vinna inträde i huvudkursen, böra för och vin samt de övriga författningar på den skull på förhand preparera sig gehithörande område, som finnas vara av nom att studera civilrätt korrespondensbetydelse för polismyndigheterna. För ledes. Av psykologiska skäl torde det avsnittet behöva minst 8 timmar ställas icke vara lämpligt att allenast låta dem till förfogande. ånyo läsa den lärobok, som är avsedd att användas i högre aspirantkursen. För förnyat studium av utlänningsDärest föreslagna preparering sker, torlagstiftningen torde icke behövas mera

de det också bliva möjligt att inskränka antalet undervisningstimmar till 32. Det erinras om att för närvarande omfattar civilrätten i överkonstapelsklassen 63 timmar. Slutligen framhålla vi vikten av att studiebesök företagas vid domstol. En kursplan för ämnet torde böra få följande utseende: a) Personrätt b) Familjerätt c) Sakrätt d) Obligationsrätt e) Studiebesök Till disposition

4 8 8 7 2 3 32

För undervisningen synes en lärobok böra utarbetas på grundval av Lärobok i civilrätt för elever vid statens polisskola (numera utgången) samt BJÖRLING-MALMSTRÖM, Lärobok i civilrätt. 6.

Socialkunskap Man kan utgå från att det som regel kommer att förflyta 6 å 8 år mellan bevistandet av högre aspirantkursen och inträdet i polishögskolans huvudkurs, d. v. s. ungefär samma tidrymd som ligger mellan en polismans deltagande i kurserna i nuvarande konstapels- och överkonstapelsklasserna. Under en så pass lång tidrymd bruka många och omfattande ändringar och nyskapelser ske i den sociala lagstiftningen. Med anledning härav är för huvudkursens vidkommande påkallat att lämna en redogörelse för vad som hänt på det sociala området sedan eleverna senast studerade socialkunskap vid polisskola. Dessutom bör givas en kortfattad repetition av hela ämnesområdet. I vissa betydelsefulla avsnitt bör en tämligen utförlig framställning ske. På grund av ämnets antydda rörliga karaktär är det svårt att här angiva en n ä r m a r e disposition. I stora drag synes

emellertid undervisningen kunna utformas på följande sätt. Det materiella innehållet måste enligt sakens natur komma att ansluta till vad som upptagits för högre aspirantkursens del. Medan undervisningen i nämnda kurs måste bliva förhållandevis elementär, kan den i polishögskolans huvudkurs läggas på ett högre plan. Deltagarna i denna kurs ha fått vidgade praktiska erfarenheter och därmed ökade anknytningar till de sociala problemen. Det finns därför möjlighet att mera ingående behandla socialpolitikens målsättning samt sociala och ekonomiska åtgärder. Om man börjar med en repetition av den historiska utvecklingen på det sociala området, kunna därefter de olika i planen för högre aspirantkursen upptagna undervisningsmomenten genomgås i tur och ordning. Allteftersom förhållandena framstå såsom helt eller väsentligen oförändrade eller undergått mera betydande förändringar bör framställningen få repetitorisk eller utförlig karaktär. Under framställningens gång skall alltid beaktas intresset att, såsom ovan antytts, anlägga synpunkter på socialpolitikens målsättning m. m. För ämnet beräknas 20 timmar behövliga. 7.

Psykologi I överkonstapelsklassen upptager ämnet psykologi 40 timmar. Härav äro 25 timmar avsedda för genomgång av allmän psykologi enligt samma disposition som gäller för konstapelsklassen och 15 timmar beräknade att användas till behandling av vittnes- och förhörspsykologi. Efter erinran om att vi för högre aspirantkursens del föreslagit psykologiundervisning i en omfattning av 25 timmar uttala vi såsom vår åsikt, att i polishögskolans huvudkurs bör givas en

repetitorisk översikt av vad som genomgåtts på det lägre stadiet och därefter upptagas valda delar av ämnet under anknytning lill olika i tjänsten uppkommande problem. För här åsyftade repetitorium och fortbildning i allmän psykologi torde behövas 16 timmar. Åt vittnes- och förhörspsykologi bör liksom i överkonstapelsklassen ägnas 15 timmar. Vid sidan härav måste beredas utr y m m e för en grundlig behandling av arbetspsykologi och arbetsledning. För blivande polisbefäl är det uppenbarligen av synnerligen stor betydelse att insikter härutinnan erhållas. Inom handel och industri har man för länge sedan upptäckt vikten av utbildning i dessa hänseenden. De goda erfarenheter man d ä r vunnit genom den införda utbildningen tala för att ämnet snarast upptages inom den högre polisundervisningen. Ämnet måste givetvis tillrättaläggas speciellt för polisverksamhetens behov. Det blir ett pionjärarbete, som måste utföras, och utbildningen torde till en början få karaktär av försöksverksamhet. Vi ha rådfrågat tvenne experter, nämligen professorn vid handelshögskolan i Stockholm S. L. CARLSON och industripsykologen fil. dr G. WESTERLUND. Den

senare har upprättat det förslag, som här följer: Förslag till utbildning i arbetspsykologi och arbetsledning. Utbildning i grupp: För utbildningen uppdelas kursdeltagarna i så små konstanta grupper som är görligt (minimi- och maximigräns 8—20). Utbildningsledare: Utbildningen ledes av en ämnesledare som samtidigt tjänstgör som föreläsare och diskussionsledare i eventuellt behövlig mån biträdd av speciella experter på de skilda ämnesområdena. Formen för utbildningen: Utbildningen genomföres i form av före10

läsningar med inmängd diskussion, situationsspel med åtföljande diskussion och ren diskussion. Utbildningens ändamål: Utbildningen skall ge tillfälle till diskussioner för att klargöra uppgifter och ansvar. Diskussionerna skall icke behandla kontakten med allmänheten, inte gå in på de rena fackärendenas behandling utan ha sin tyngdpunkt i behandlingen av kontakten och samverkan mellan över-, sido- och underställda. Sammanträdenas planering och ämnena. (Se bil.) Diskussionsformen: Alla deltagarna äro lika kunniga på de berörda områdena och därför likställda i diskussionen. Allas synpunkter äro värdefulla och alla böra genom de små grupperna förmås att deltaga i diskussionen. Synpunkter och obesvarade frågor nedtecknas (protokoll föres icke). Diskussionen ger ömsesidig information, inte handlingsmall. Diskussionen skall påvisa för den enskilde deltagaren att andra problem än de han har kan finnas och att andra lösningar än hans på problemen kan tänkas. Situationsspelen: Situationsspelen användas särskilt för att betona det mycket stora antalet faktorer som spelar roll för varje frågas lösning. Bilaga. Sammanträdenas planering och ämnena: Utbildningsperioderna omfattar vardera 2 dubbeltimmar; totalt tar utbildningen 12 dubbeltimmar i anspråk. Utbildningen sker i form av föreläsning med inmängd diskussion (F + D), situationsspel med åtföljande diskussion (S + D) och ren diskussion (D). 1. (F + D) Arbetslednings målsättning. Vad är en arbetsledare? Vilka är arbetsledare? 2. (F + D) Arbetsledarens ställning i organisationen. Delegerat ansvar. Olika auktoritetsformer. 3. (F -f D) Arbetsledarens arbetsuppgifter: utbilda; fördela personal och arbete; samråda med över-, sido- och underställda; övervaka; vårda arbetsmiljön; handlägga personalfrågor; rapportera; sköta kundtjänst; bedöma underställda ("normalprestation"). 4. (S + D) Hur tar vi hand om nykomna och hur instruerar vi dem? 145

5. (F -f- D) Olika synpunkter på anpassningen. Olika sätt att m ä t a den. Anpassning genom rekrytering. Anpassning genom utbildning. 6. (S + D ) Hur b e h a n d l a r vi den anställdes personliga problem samt konflikter på arbetsplatsen? 7. ( F + D) Trötthet och monotoni. Fysiskt handikappade. Yrkeshämmade och "partiellt arbetsföra". 8. (S + D) Hur bedömer vi personalen? 9. (F + D) Bedömningsteknik: skalor, jämförbarhet, rangordning och a n d r a m e toder, felkällor. 10. (S + D) Hur förmedlar vi information till och från över-, under- och sidoordnad? 11. (F + D) Grupper. Växelverkan grupp — individ. Gruppbildning på arbetsplatsen. 12. (D) Allmän diskussion.

Vi förorda, att utbildningen i arbetspsykologi och arbetsledning får på försök försiggå i sålunda föreslagna form och omfattning. Hela ämnet psykologi kommer därför att omfatta 55 timmar. 8.

Rättspsykiatri

Eftersom polismyndigheterna i stor utsträckning ha att taga befattning med abnorma individer, är det nödvändigt med en viss undervisning i rättspsykiatri. Sådan har också ett flertal år varit anordnad vid statens polisskola för eleverna i de högre klasserna. Såsom framgår av den ovan angivna dispositionen av ämnet kriminalpolistjänst i överkonstapelsklassen ingår däri f. n. 16 timmars undervisning i allmän kriminalpsykologi och rättspsykiatri. Det anses lämpligt, att framställningen härav får utgöra ett ämne för sig i undervisningsplanen för huvudkursen. Med avseende å deltagarna i huvudkursen bör målsättningen för undervisningen i rättspsykiatri vara att giva dem de kunskaper i ämnet, som en förhörsledare rimligen måste besitta. För den skull tarvas först en genomgång av

vissa delar av den kliniska psykiatrin i form av skildringar av de ur kriminologisk synpunkt viktigaste sjukdomsoch abnormtillstånden samt refererande av sjukhistorier. Till belysning av dessa tillstånd böra patientdemonstrationer företagas. Demonstrationer av patienter äro särskilt betydelsefulla såsom ägnade att skänka kursdeltagarna mera aktuella och lättförvarade minnesbilder än en enbart föreläsningsvis företagen genomgång kan medföra. De flesta psykopatologiska fenomen te sig nämligen för icke medicinskt skolade åhörare i regel ganska svårfattliga, om icke möjlighet gives till eget iakttagande av de beskrivna egendomligheterna. Härefter bör komma en skildring av den med ifrågavarande tillstånd förenade benägenheten för vissa brott och asociala beteenden samt en översikt av sambandet mellan brott och psykisk abnormitet. En kort orientering r ö r a n d e behandlingen av psykiskt abnorma brottslingar i forna tider samt om olika straffrättsliga och kriminalpolitiska skolor kan sedan följa. Slutligen bör lämnas en framställning rörande den nutida bedömningen och behandlingen av abnorma brottslingar samt hithörande lagstiftning och dess tillämpning vid olika abnormitetsformer. I denna kurs bör ifråga om lagstiftningen särskilt beaktas bestämmelserna om intagning på och utskrivning från sinnessjukhus. Till ledning för den eller de psykiatrer, som skola h a n d h a undervisningen, kan följande plan tjäna: a) Den kliniska psykiatrin i vissa delar med p a t i e n t d e m o n s t r a t i o n e r b) Benägenhet för vissa b r o t t och asociala beteenden; samband mellan b r o t t och psykisk abnormitet c) Behandling förr i tiden samt olika straffrättsliga och k r i m i n a l politiska skolor d) Nutida bedömning och behand-

ling av abnorma brottslingar samt hithörande lagstiftning Till disposition

5 2 20

Såsom lärobok att studera jämsides m e d bevistandet av föreläsningarna i ämnet rekommenderas LUNDQVIST, Psykiatri och mentalhygien. 9. Fysisk

träning

Liksom för närvarande i överkonstapelsklassen bör fysisk träning — huvudsakligen i form av gymnastik — förekomma i huvudkursen som regel en timme varannan arbetsdag, d. v. s. tre gånger i veckan. Utbildningen i huvudkursen beräknas taga omkring 23 veckor i anspråk, varav ungefär 1% vecka är avsedd till koncentrerad undervisning i vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst. Bortses från den tid sistnämnda undervisning fordrar, skulle alltså fysisk träning behöva upptaga omkring 60 timmar. 10. Vapnens

bruk och

stridstaktik

När detta ämne överhuvud upptages inom ramen för polisskoleutbildningen, synes det vara av vikt att det i polishögskolans huvudkurs göres till föremål för repetitorisk genomgång och att därjämte inträdda nyheter på området beaktas. Kursdeltagarna böra vidare få befälsutbildning. Planläggningen av undervisningen i detta ämne, som beräknas taga 60 timmar i anspråk, förutsattes skola ske av vederbörande militära myndigheter i samråd med den centrala skolmyndigheten. 11.

Civilförsvarstjänst

I nuvarande överkonstapelsklass är detta ämne upptaget med 16 timmar. Samma timantal bör förslå för huvudkursens vidkommande.

Efter en allmän försvarsorientering och i samband därmed kontroll av elevernas förut i ämnet förvärvade kunskaper bör behandlas civilförsvarets uppgifter och organisation i allmänhet och speciellt i avseende å ordning och säkerhet samt skydd mot spioneri och sabotage. Utbildningen skall därvid syfta till att bibringa eleverna en mera fördjupad kännedom i ifrågavarande hänseende än som meddelats i högre aspirantkursen. I ett annat moment, kallat civilförsvarets ledning och verksamhet, upptagas såsom detaljer beredskapsfrågor, civilförsvarets verksamhet i fred, vid olika beredskapsgrader och i samband med anfall, befattningshavare samt deras funktioner och uppehållsplatser, befälsförhållanden, samarbete med andra myndigheter, utbildningsfrågor, skadeområdes- och skadeplatsbefälhavare, principer för organiserande av hjälparbete på skadeplats ävensom fjärrhjälp. Slutligen böra försvarsspel anordnas, omfattande ledning av arbete på skadeplats och inom skadeområde särskilt med avseende på ordnings- och bevakningstjänstens verksamhet. Ämnet sammanfattas härefter sålunda: a) Allmän försvarsorientering 2 b) Civilförsvarets uppgifter och organisation 5 c) Civilförsvarets ledning och verksamhet 3 d) Försvarsspel 4 Till disposition 2 16 Sammanfattningsvis kommer planen för undervisning i de olika ämnena i polishögskolans huvudkurs att i förslaget ha följande utseende: 1. Ordningspolistjänst 2. Kriminalpolistjänst 3. Straffrätt 4. Specialförfattningar

62 timmar 134 „ 60 „ 60 „ 147

5. Civilrätt 6. Socialkunskap 7. Psykologi 8. R ä t t s p s y k i a t r i 9. Fysisk träning 10. Vapnens b r u k och stridstaktik 11. Civilförsvarstjänst

32 20 55 20 60

„

60 16

„

„ „

579 t i m m a r

Utöver den för de olika ämnena anslagna tiden böra avsättas 6 timmar för speciell undervisning rörande spioneri och sabotage samt 10 timmar för föreläsningar i processrätt eller vad eljest, efter skolledningens beprövande, kan finnas lämpligt. Medan undervisningen i överkonstapelsklassen bedrives u n d e r genomsnittligt 5 timmar varje arbetsdag, bör i huvudkursen icke undervisas i större utsträckning än såsom regel 4 timmar varje arbetsdag. Denna sänkning föranledes av den antagna principen, att undervisningen skall vara högskolemässig. Vi räkna med att kursdeltagarna skola vara sysselsatta med självständiga studier 4 å 5 timmar dagligen. Liksom i högre aspirantkursen förutsattes utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst ske koncentrerat med omkring 7 timmar om dagen. Denna utbildning kommer då att sträcka sig över 12 dagar. Bortsett härifrån kommer undervisningen genomsnittligt att omfatta 24 timmar i veckan. Då antalet sammanlagda undervisningstimmar för ämnena n r 1—9 samt för avsnittet om spioneri och sabotage ävensom för vissa övriga föreläsningar uppgår till (503 + 1 6 ) 519, kommer ifrågavarande undervisning följaktligen att taga i anspråk 21 veckor 3 dagar, (150 d a g a r ) . Därtill komma nyssnämnda 12 dagar, varför hela utbildningen kommer att omspänna 162 dagar, d. v. s. 23 veckor 1 dag. Kursen bör förläggas till vårterminen. Eå grund av mellan148

kommande påskhelg synes en förlängning av kurstiden böra ske med 5 dagar till 167 dagar, d. v. s. 24 veckor. Kursen bör därför pågå under tiden 7 januari—22 juni. För upplysning om huvudkursens inplacering i tiden i förhållande till polisskoleväsendets övriga kurser hänvisas till bilaga N (sid. 288). Fortsättningskurs Sedan de polismän, som genomgått polishögskolans huvudkurs, fått tillfälle att i praktiken omsätta de kunskaper, som förvärvats i denna kurs, och blivit mogna för en påbyggnad av kunskaperna, skola de, som så önska och blivit väl vitsordade för fortsatt befordran, beredas möjlighet att vid polishögskolan bevista fortsättningskurs. Härigenom skola tillgodoses de skilda krav, som måste ställas på ordningspolisbefäl i större städer, på kriminalpolisbefäl och på befäl med såväl ordningspolisiära som kriminalpolisiära uppgifter. Det bör emellertid icke vara erforderligt att för den skull anordna tre separata kurser. Den mest praktiska lösningen har synts vara den, att föreläsningar och övningar anordnas i ett antal betydelsefulla ämnen och att eleverna enligt viss plan bevista föreläsningar och deltaga i övningar, så att var och en därigenom kan sägas genomgå kurs, som tillgodoser just de krav, som ställas i hans innehavda eller tillämnade tjänst. Av föreläsningarna och övningarna skola sålunda kunna sammanställas utbildningsprogram dels för en renodlad ordningspolislinje, dels för en renodlad kriminalpolislinje och dels för en blandad eller kombinerad linje. Det skall stå fritt för den som så önskar att i den mån omständigheterna tillåta närvara även vid föreläsningar och övningar utom planen för den liije, till vilken vederbörande anmält sig

Enligt vårt förslag kommer fortsättningskursen att omspänna 5 veckor. Undervisning skall meddelas i följande ämnen, nämligen ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, straffrätt, straff processrätt, specialförfattningar, rättsmedicin och revisionslära. 1.

spektion eller en expert på trafikens ordnande. I anslutning till föreläsningarna böra diskussioner anordnas. Momentet synes fordra 14 timmar. Sammanfattningsvis kommer ämnet sålunda att innehålla följande: a) Rationell ordningspolisorganisation b) Teoretisk ordningspolistaktik c) P r a k t i s k a tillämpningsövningar i ordningspolistaktik d) Specialistföreläsningar med diskussioner

Ordningspolistjänst

Det bör vara av särskilt stort intresse att på ifrågavarande stadium såsom ett moment av det rubricerade ämnet upptaga rationell ordningspolisorganisation. Momentet bör inledas med ett par timmars orientering om nationella och internationella organisationsfrågor. Sedan bör huvudvikten läggas vid den lokala organisationen av ordningspolistjänsten. Det gäller främst att uppvisa möjligheterna till verkligt effektiv kontors- och bevakningstjänst genom användning av de tekniska hjälpmedel, som stå till buds för modernt polisväsende. Hela momentet synes fordra 12 undervisningstimmar. Den väsentliga delen av ämnet bör ha avseende å ordningspolistaktik. Härför torde 20 timmar vara erforderliga. Studierna måste fördjupas i jämförelse med vad som härvidlag förekommit i huvudkursen. Eleverna skola göras skickade såväl att lösa varjehanda individuella taktiska problem som att självständigt leda relativt stora polisstyrkor. I anslutning till nu nämnda avsnitt behöva hållas praktiska tillämpningsövningar, för vilka tarvas omkring 20 timmar. För övrigt bör inom ramen för ordningspolistjänsten föreläsningar äga r u n om nyheter. Såsom föreläsare torde anlitas icke blott erfaret och framstående ordningspolisbefäl utan även specialisler på skilda områden av intresse för orcningspolistjänstens utövande, t. ex. en befattningshavare i statens bilin-

12 20 20 14 66

2.

Kriminalpolisljänst Som en motsvarighet till det första momentet i föregående ämne bör här upptagas rationell kriminalpolisorganisation, omfattande 12 undervisningstimmar. Härvid böra föreläsningar hållas om de för kriminalpolistjänsten lämpligaste organisationsformerna, utnyttjande av arbetskraften, uppläggning av diarier och registratur, upprättande av statistik och användning av sådana tekniska hjälpmedel, som ha betydelse i nämnda sammanhang. Det bör härnäst givas möjlighet till vidgade kunskaper rörande tillämpningen av reglerna om förundersökning i brottmål. Eftersom undersökningsledarens rätt att utnyttja sin delegationsrätt är beroende av biträdande polismans kompetens, bör i det nu aktuella ämnesmomentet huvudvikten läggas på undersökningsledarens och förhörsledarens arbetsuppgifter. Att genom ifrågavarande undervisning nå möjlighet till viss avlastning av undersökningsledarens göromål får anses vara en ur allmän synpunkt angelägen uppgift. Momentet kräver minst 10 timmar. Genom införande av ett moment, kallat spaningslära med brottsplatsundersökning, avses att bibringa kursdeltagarna fördjupade kunskaper i spaningslära med huvudvikt på spaningschefens 149

uppgifter. I samband med en översikt av undersökningsmetoder vid brottsplatsundersökning böra synpunkter meddelas på spaningschefens värdering av materialet. För detta moment synes det vara tillräckligt att anslå 20 timmar. I ett särskilt avsnitt om 6 timmar böra meddelas taktiska synpunkter på fotografering, varvid stor uppmärksamhet bör ägnas frågan om fotografiska bilders bevisvärde. Även för kriminalpolistjänsten användbara nyheter inom fotograferingen böra omtalas och demonstreras. Under rubriken spårlära bör på grundval av vad i huvudkursen meddelats lämnas en fortsatt orientering rör a n d e laboratoriemetoder och tekniska nyheter. Härför tarvas 10 timmar. F r å n förfalskningssynpunkt fordras vissa kunskaper rörande mynt och sedlar samt pass och andra legitimationshandlingar m. m. Dessa kunskaper torde kunna meddelas på 6 timmar. Slutligen skulle det vara mycket värdefullt, om cirka 12 timmar kunde ägnas åt genomgång av lärorika brottsfall. Ett särskilt arkiv bör uppläggas för detta ändamål och vara tillgängligt för eleverna, så att de kunna bedriva självstudier i samlingarna. En sammanställning av ämnesmomenten ter sig sålunda: a) Rationell kriminalpolisorganisation b) Förundersökning med h u v u d v i k t på undersökningsledarens och förhörsledarens arbetsuppgifter c) Spaningslära med b r o t t s p l a t s u n dersökning d) Taktiska synpunkter på fotografering e) Spårlära f) Kunskaper rörande m y n t , sedlar, legitimationshandlingar m. m. g) Genomgång av utredningar i lärorika brottsfall

12 Straffrätt I detta ämne bör meddelas en fördjupad undervisning i vissa betydelsefulla avsnitt ävensom redogörelse för och kommentar till ny lagstiftning. För ändamålet torde böra avsättas 25 timmar. 4.

Straffprocessrätt För kriminalpolismän äro kunskaper i straffprocessrätt utöver vad därutinnan må ha inhämtats inom ramen för ämnet kriminalpolistjänst av sådan betydelse, att straffprocessrätten bör få bilda ett särskilt undervisningsämne. Föreläsningar böra hållas av specialister och kombineras med seminarieövningar. Vi beräkna 20 timmar såsom tillräckliga. 5.

Specialförfattningar Med undervisningen i detta ämne åsyftas i varje fall icke som regel någon metodisk genomgång av lagar och förordningar. I stället bör till behandling upptagas speciella problem på specialförfattningarnas stora område, problem, som få antagas vara av särskild praktisk betydelse för deltagarna i kursen. Man bör eftersträva att giva undervisningen seminariekaraktär. Med avseende å nytillkommen lagstiftning kan det dock understundom synas ändamålsenligt ined en kommenterande genomgång av lagtexten. För ämnet torde i allmänhet behöva åtgå omkring 30 timmar. 6.

10 20 6 10 6 12 76

3.

Rättsmedicin I detta ämne bör först genomgås det viktigaste av gällande författningsbestämmelser av rättsmedicinskt intresse. Sedan härefter behandlats rättsmedicinsk undersökning av levande personer, torde läraren övergå till att giva eleverna insikt om de förändringar, som inträffa vid olika former av död och som kunna avläsas på den döda

kroppen. I detta sammanhang blir frågan om fastställande av tidpunkten för dödens inträde berörd. I den mån så kan ske böra demonstrationer företagas. Närmast följande moment bör bestå i anläggande av synpunkter på den hastiga naturliga döden. Därefter upptagas till behandling den våldsamma döden och dess olika orsaker. Här behandlas sålunda död genom yttre mekaniskt våld — krosskador, skärsår, skott och sprängning — samt genom abnorma temperaturer, elektrisk ström, kvävning och förgiftning. Slutligen böra i ett moment upptagas barnamord och fosterfördrivning. Det må anmärkas, att vid ämnets genomgång torde frågeställningar, som uppkomma i samband med rättsmedicinska utlåtanden, upptagas endast mera antydningsvis. Att utförligt ingå på dessa frågeställningar synes tillhöra kommissariekursen och kursen för polischefsaspiranter. Till ledning vid undervisningen bör ett kompendium utarbetas. På grund av det anförda har följande plan för ämnet upprättats: a) Författningsbestämmelser av rättsmedicinskt intresse b) Rättsmedicinsk undersökning av levande personer c) F ö r ä n d r i n g a r orsakade av döden och fastställande av tidpunkten för d e n n a d) Den hastiga naturliga döden e> Den v å l d s a m m a döden f; B a r n a m o r d och fosterfördrivning

Det sammanlagda timantalet för samtliga upptagna ämnen blir 261. Detta timantal är dock icke i och för sig avgörande för kurstidens längd. Såsom förut antytts blir denna beroende på de alternativa sammanställningar av ämnen och ämnesdelar, som skall ske. På grund av den i det föregående angivna undervisningen — bortsett från det valfria ämnet revisionslära — planeras sålunda tre linjer enligt det följande. : a. Ordningspolislinjen 1. Ordningspolistjänst a) -- d) 3. Straffrätt 5. Specialförfattningar 6. Rättsmedicin

1 1 12 4

Revisionslära

Deltagande i undervisning i detta ämne bör vara frivilligt, enär endast en del kriminalpolismän kunna antagas i sin tjänst ha nytta av kunskaper i ämnet. För ifrågavarande undervisning b ö n anslås 20 timmar. Eventuellt kan det vara ändamålsenligt att i samband

66 25 30 24 145

b. Kriminalpolislinjen: 2. Kriminalpolistjänst a) — g) 3. Straffrätt 4. Straffprocessrätt 6. Rättsmedicin

7.

med undervisningen i revisionslära anordna några specialföreläsningar, exempelvis fem, rörande bokföringsbrott. Därför upptages i kursplanen i detta sammanhang tillhopa 25 timmar.

76 25 20 24 145

c. Kombinerade linjen: 1. Ordningspolistjänst a) och d) 2. Kriminalpolistjänst a ) , b ) , f) och g) 3. Straffrätt 5. Specialförfattningar 6. Rättsmedicin

40 25 30 24 145

Eftersom det icke förutses hemarbete i någon större utsträckning för deltagarna i fortsättningskursen, synes den dagliga undervisningstiden kunna vara något längre än i huvudkursen. Undervisningen bör dock som regel icke pågå u n d e r mera än 5 timmar varje arbetsdag eller 30 timmar i veckan. Kursen

kommer därigenom att, såsom förutsatt, sträcka sig över 5 veckor eller 35 dagar. Den centrala skolmyndigheten bör dock äga förlänga kurstiden med högst 5 dagar för dem, som deltaga i undervisningen i det valfria ämnet revisionslära. I sin omfattning av 5 veckor torde kursen böra förläggas till tiden 10 augusti—13 september. För upplysning om dess inplacering i tiden i förhållande till polisskoleväsendets övriga kurser hänvisas till bilaga N (sid. 288). Då polishögskolans huvudkurs angivits skola taga 24 veckor i anspråk och fortsättningskursen normalt skall pågå u n d e r 5 veckor, blir alltså hela ifrågavarande befälsutbildning fullgjord på 29 veckor, d. v. s. en vecka utöver den tid, som kurs i nuvarande överkonstapelsklassen omspänner. Specialkurser I kapitel VIII (sid. 129) har angivits, att det vid polishögskolan i Stockholm bör hållas vissa specialkurser. Först är att nämna en kurs i fotografering för de polismän, som anses böra ifrågakomma för en mera noggrann utbildning i ämnet än som bjudes i samband med fortbildningskursen i p o l i s tjänst vid lokal polisskola. Fotograferingskursen anses böra förläggas just till Stockholm, enär polisskoleväsendet därstädes förfogar över den utrustning, som är behövlig för undervisningen. Det torde åtminstone för närvarande vara alltför kostsamt att anskaffa fullständiga fotograferingsutrustningar jämväl till de olika lokala polisskolorna ute i landet. En förläggning av kursen till polishögskolan kan dessutom vara motiverad med att undervisning i ämnet bör kunna meddelas även för polismän, som avancerat i graderna och sålunda redan genomgått polishögskolans huvudkurs. För inträde i fotograferings152

kursen bör emellertid icke uppställas andra krav än att sökande genomgått högre aspirantkursen och kan antagas ha förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen samt styrkt behov av hans utbildning föreligger. I mån av platstillgång bör kursen stå öppen jämväl för de aspiranter å landsfogde- och landsfiskalsbanorna, som önska deltaga. Vi ha under överläggning med expert kommit till den uppfattningen, att för fotograferingskursen skulle behövas en veckas koncentrerad undervisning med övningar. Kursplanen torde kunna omspänna cirka 40 timmar, vartill böra komma några timmar för självstudier. De olika momenten i kursen föreslås bliva följande: a) Kamerans funktioner och jämförande optik 2 b) Kameratyper 2 c) Bildskärpa 2 d) Negativmaterialet; användning av filter 6 e) Exponeringstider och belysningsfrågor; exponeringsmätare 4 f) Mörkrummet och framkallningsprocessen * g) Kopiering och förstoring; den färdiga bilden * h) Fotografiets användning och bevisvärde 2 i) övningar *0 Till disposition * 40 Såsom instruktionslitteratur kan bl. a. användas den framställning om fotografering, som ingår i FAHLANDER, Kriminalpolistjänst. Härefter upptages kurs för broltsplatsunder sökare. Undersökning av brottsplatser är en så kvalificerad uppgift och fordrar så mycken rutin, att polismän i allmänhet icke bemästra saken. När statens kriminaltekniska anstalt inrättades år 1939, hade man ögonen öppna för den brist på skickliga

brottsplatsundersökare, som var rådande, och det förutsattes, att anstalten eft e r rekvisition av vederbörande myndigheter skulle tillhandahålla personal för brottsplatsundersökningar. Anstalten upptog för sin verksamhet en del av landets bästa brottsplatsundersökare, vilka knötos såsom assistenter till institutionen. Under ett antal år framåt utfördes genom anstalten ett stort antal brottsplatsundersökningar. På grund av d e efter hand alltmera hopade arbetsuppgifterna vid anstalten blev det emellertid svårare för distrikten att erhålla hjälp därifrån i här avsedda angelägenheter. Numera kan anstalten ytterst sällan stå till tjänst med att låta verkställa brottsplatsundersökningar. Under senare år har det inträffat ett antal mord och andra grova våldsdåd, som fortfarande äro ouppklarade. Bland de initierade är det ställt utom allt tvivel att orsaken till misslyckandet att uppklara denna brottslighet i hög grad kan tillskrivas bristen pä goda brottsplatsundersökare. De för kriminalpolisverksamheten ansvariga sträva efter att få till stånd snabbutbildning av brottsplatsundersökare för att därigenom fylla det mest trängande behovet av sådan personal. Utvägarna till utbildningen ifråga äro emellertid icke tillräckliga. För närvarande sker utbildningen endast genom kriminaltekniska anstalten och statspolisavdelningen i Stockholm. Varken anstalten eller statspolisavdelningen har dock möjlighet att taga emot flera än en aspirant ät gången. Utbildningen måste sträcka sig över åtminstone ett par månader. Det nu anförda torde klart giva vid handen, att en vid polishögskolan anordnad kurs för brottsplatsundersökare skulle fylla ett stort behov. Givetvis skulle kursen icke behöva upprepas oftare än att rekryteringen av personal

för ifrågavarande uppgifter bleve säkrad. Såsom deltagare i denna kurs skulle få ifrågakomma kriminalpolismän, vilka genomgått huvudkursen och fortsättningskursen å kriminalpolislinjen. Eleverna måste besitta sådana kunskaper i fysik och kemi, att de på tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig undervisningen. Med avseende å kursinnehållet kunna följande riktlinjer uppdragas. Efter ett par timmars inledning om brottsplatsundersökarens uppgifter gores spårläran till föremal för ingående studium. I tidigare kurser har framställningen av spärläran icke kunnat göras tillräckligt omfattande och grundlig. I förevarande specialkurs är det anledning att betrakta denna ämnesdel som en av de allra viktigaste. Det är fråga om såväl spåren på brottsplatsen som spåren på gärningsmannen. Sedan de olika slagen av spär blivit genomgångna föreläsningsvis och övningsmässigt, anordnas praktiska övningar i säkringsteknik. För spärläran torde 30 timmar åtgå. Härefter behöva 30 timmar ägnas åt fortbildning i fotografering. Det förutsattes, att kursdeltagarna förut genomgått ovan beskrivna kurs i fotografering eller förskaffat sig kunskaper i ämnet, motsvarande dem, som denna kurs är avsedd att giva. Fortbildningen bör avse huvudsakligen följande moment, nämligen fotografering av spår, valet av negativmaterial och filter, fotografering med färgfilm, ultraviolett och infraröd fotografering, polarisationsfiltrets användning, mikrofotografering, stereofotografering , filmning, framkallningsoch förstoringsteknik, bedömning av fotografifel, kontakt med yrkesmannen och i samband därmed demonstration av nyheter i marknaden. Nästa ämnesdel föreslås rubricerad 153

kontakt med kriminaltekniskt laboratoriearbete. Tanken är, att någon tjänsteman vid kriminaltekniska anstalten skulle föreläsa om laboratoriearbete därstädes och att demonstrationer skulle förekomma. För ändamålet torde 8 timmar avsättas. Om metodik vid undersökning av brottsplatser synes undervisning böra meddelas 10 timmar. Meningen är att angiva olika lämpliga metoder för undersökningen alltefter de skiftande slagen av brott. Ämnesdelen kommer därigenom att innefatta en översikt av olika typer av brottsplatser. Något, som icke får försummas, är samarbetet med sakkunniga. Ett klarläggande måste ske om vilka sakkunniga, som finnas att anlita för olika fall, och h u r samarbetet bör ordnas. För ändamålet torde 2 timmar räcka. Kursdeltagarna böra vidare få undervisning om vilka möjligheter det finns att identifiera döda och levande, när man icke har annat att utgå från än vederbörandes kropp och kläder. Med avseende å levande människor kan det exempelvis röra sig om en sinnessjuk eller någon, som lider av minnesförlust eller som är medvetslös. Identifieringsspörsmål förekomma rikligt i den allmänna polistjänsten men kunna komma att bliva av särskild betydelse vid krigsfall. Stora krav i identifieringsteknik måste ställas vid inträffade katastrofer av olika slag, såsom flyg- och järnvägsolyckor, explosioner och bränder. För ämnesdelen identifieringsteknik måste avsättas åtminstone 6 timmar. I polishögskolans huvudkurs skall enligt den uppgjorda planen förekomma viss undervisning beträffande brandundersökning. Den härigenom meddelade utbildningen bör i kursen för brottsplatsundersökare påbyggas genom mera ingående studier av tekniken vid klar154

läggande av brandorsaker. I anslutning därtill torde lämpligen katastrofplatsundersökningar överhuvud behandlas. För ämnesmomentet, som kan betecknas brand- och katastrofplatsundersökningar, tarvas minst 8 timmar. Bedovisning av brottsplatsundersökningar sker genom anteckningar, skisser, fotografier, modeller m. m. Sättet för redovisningen måste vara ett betydelsefullt undervisningsmoment. Häri böra även ingå taktiska övningar. För hela momentet torde 6 timmar erfordras. Till ifrågavarande kurs bör vidare höra ett antal studiebesök, t. ex. på statens provningsanstalt, rättskemiska statslaboratoriet, statens veterinärmedicinska anstalt, bakteriologiska statslaboratoriet, sprängämnesinspektionen och statens institut för folkhälsan. Dylika studiebesök beräknas taga omkring 20 timmar i anspråk. I anslutning till kursen måste anordnas viss tids specialpraktik för deltagarna. Dessa skola efter hand få tillfälle att ingå i en brottsplatsundersökargrupp vid någon av de större statspolisavdelningarna och dessutom få praktisera vid kriminaltekniska anstalten. Eventuellt bör enbart praktik vid anstalten kunna anses tillräcklig. För nu ifrågavarande specialpraktik kan icke någon tid på förhand fixeras, men det uttalandet må göras, att en månads tjänstgöring genomsnittligt torde skänka den praktiska erfarenhet, som rimligen bör eftersträvas. På grund av det anförda sammanställes följande kursplan: a) Brottsplatsundersökarens uppgifter 2 b) Spårlära 30 c) Fotografering 30 d) Kontakt med kriminaltekniskt laboratoriearbete 8 e) Metodik vid undersökning av brottsplatser 10

f) Samarbete med sakkunniga 2 g) Identifieringsteknik beträffande döda och levande 6 h) Brand- och katastrofplatsundersökningar 8 i) Redovisning av brottsplatsundersökningar 6 j) Studiebesök 20 Till disposition 8 130 Såsom läroböcker upptagas WENDELSVENSSON, Handbok i brottsplatsundersökning, och SUNDIN, Handbok i brandundersökning. Den dagliga undervisningen i denna kurs synes i likhet med vad som föreslagits beträffande polishögskolans fortsättningskurs böra omfatta 5 timmar. Då hela kursen upptagits till 130 timmar, kommer den följaktligen att taga i anspråk 4 veckor 2 dagar. Därtill kommer den föreslagna specialpraktiken om cirka en månad. Undervisningen i kursen för brottsplatsundersökare torde huvudsakligen kunna ske inom polishögskolans lokaler, men för vissa delar av utbildningen synes lämpligt, särskilt när det gäller demonstrationer och experiment, att undervisningen förlägges till kriminaltekniska anstalten eller vetenskapliga institutioner, såsom statens provningsanstalt. Slutligen föreslås här en kurs rörande förhör med barn. I förundersökningskungörelsen 18 § stadgas, att förhör med barn bör hållas av person med särskild fallenhet för uppgiften. Vi finna det angeläget, att det inom själva poliskåren finnes befattningshavare, kvalificerade för ifrågavarande uppgift. För närvarande äro dylika befattningshavare alltför fåtaliga. Under alla omständigheter bör möjlighet beredas till specialutbildning r ö r a n d e förhör med barn. Enligt kommitténs uppfattning bör där-

för vid polishögskolan alltefter uppkommande behov anordnas en kurs härutinnan på omkring en vecka. Till denna kurs böra uttagas sökande, som genomgått huvudkursen och av vederbörande polischefer rekommenderas för erhållande av ifrågavarande specialutbildning. I en plan för kursen kan såsom första avsnitt upptagas gällande lagbestämmelser om förhör med barn och dessa bestämmelsers bakgrund. Därefter böra föreläsningar hållas av erkänt kunniga specialister dels i barnpsykologi och dels i förhörsmetodik. Ett följande avsnitt bör handla om utsagans uppteckning. Även ljudupptagning måste skänkas uppmärksamhet. Domstol avstår numera från att inkalla barn för dess hörande, om polisen låtit genom ljudupptagningsapparat registrera hållet förhör med barnet. Det är i regel nödvändigt att använda en särskild teknik vid dylik registrering av barns förhörsberättelser för att göra inspelningen tillräckligt åskådlig för blivande åhörare av densamma. Kursdeltagarna måste instrueras om såväl rätta handhavandet av apparaten som förhörstekniken vid inspelningarna. Nu omskrivna avsnitt av kursen torde kräva 8 timmar. Följande avsnitt bör handla om utsagans värdering och framläggas i form av föreläsningar av barnpsykolog. Härför torde erfordras 6 timmar. Det må erinras om att värderingsspörsmålet uppmärksammats i förundersökningskungörelsen 19 §, som säger: "Är utsaga av barn av avgörande betydelse för utredningen, bör, om det finnes vara av vikt med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt brottets beskaffenhet, någon som äger särskild sakkunskap i barn- eller förhörspsykologi biträda vid förhöret eller yttra sig angående värdet av barnets utsaga." 155

Härefter skulle det vara lämpligt att företaga uppspelning av registrerade förhör med barn. Material torde kunna lånas från statspolisavdelning eller kriminalavdelningen i Stockholm. I anslutning till uppspelningen får läraren tillfälle att öva kritik och anordna diskussion. För ifrågavarande avsnitt synes erforderligt att avsätta 10 timmar. Slutligen bör en dag eller 6 timmar ägnas ät studiebesök å något barn- eller skolhem. Vi vilja även framhålla önskvärdheten av att åstadkomma en film rörande förhör med b a r n . På grund av det anförda kan kursplanen få följande utseende: a) Lagbestämmelser om förhör med barn 4 b) Barnpsykologi 10 c) Förhörsmetodik 8 d) Utsagans uppteckning; ljudupptagning 8 e) Utsagans värdering 6 f) Uppspelning av registrerade förhör; kritik och diskussion 10 g) Studiebesök 6 Till disposition 4 56 Under förutsättning att undervisningen pågår u n d e r i regel 5 timmar varje arbetsdag, kommer kursen att genomföras på något m i n d r e än två veckor eller noga räknat en vecka 5 dagar. Förutom här föreslagna specialkurser bör den centrala skolmyndigheten få tillfälle att anordna de övriga kurser med speciell inriktning, vilka kunna finnas behövliga. Det kan exempelvis tänkas vara påkallat att emellanåt anordna en särskild kurs rörande brandundersökning. Kommissariekurs Enligt gällande stadga för statens polisskola anordnas undervisning i kommissarieklassen de är Kungl. Maj:t be-

stämmer, och kursen omfattar högst 15 arbetsveckor med början första sockendagen i mars månad. Undervisning meddelas i nedan angivna utsträckning i följande ämnen: 1. Ordningspolistaktik 65 t i m m a r 2. Kriminalpolistjänst 107 „ 3. Polisförfattningar 20 „ 4. Straffrätt med straffprocessrätt 40 „ 5. Rättsmedicin 10 „ 6. Socialkunskap 30 „ 7. Psykologi 45 „ 8. Civilförsvarstjänst 10 „ 9. Vapnens b r u k och stridstaktik 40 „

367 timmar Härtill kommer särskild undervisning rörande jaktlagstiftning, 8 timmar, o m tjänstehundar och deras användning, 6 timmar, samt om spioneri och sabotage, likaledes 6 timmar. Undervisningsplanen fullföljes stadgeenligt på 15 veckor. Genomsnittliga antalet lektionstimmar för vecka utgör 25 under 14 veckor, varjämte under en vecka förekommer ovan angivna undervisning i vapnens bruk och stridstaktik. Med 25 timmars undervisning för vecka följes skolstadgans bestämmelse, att undervisningen, erforderliga raster inräknade, såsom regel skall bedrivas u n d e r omkring 4 timmar varje arbetsdag. På grund av i kapitel VIII (sid. 130 f.) anförda skäl bör undervisningen i den blivande kommissariekursen icke vara differentierad utan ske enhetligt för samtliga deltagare, dock med möjlighet till viss specialundervisning vid sidan av huvudplanen. Enligt vårt förslag kommer kommissariekursen att sträcka sig över 14 veckor. Undervisning skall meddelas i följande ämnen, nämligen polistaktik, polislagstiftning, straffrätt, straffprocessrätt, specialförfattningar, socialkunskap, psykologi, rättspsykiatri, rätts-

medicin, vapnens bruk och stridstaktik saimt civilförsvarstjänst. 1. Polis taktik Enligt vad som framhållits i kapitel VIII (sid. 131) bör undervisningen i kommissariekursen icke så mycket syfta till att bibringa deltagarna olika polisiära fackkunskaper. Sädana förutsättas vara förvärvade redan i tidigare kurser. Med avseende ä ordnings- och kriminalpolistjänst bör huvudvikten läggas på organisatoriska uppgifter för avdelningschef. Härvidlag är åtskilligt gemensamt för polisens båda huvudgren a r . Även eljest föreligger på detta stadium ett polisiärt undervisningsstoff, som i stor utsträckning med fördel kan behandlas inom gemensam ram. Med anledning härav ha vi icke ansett lämpligt att för kommissariekursens del bibehålla uppdelningen i ämnena ordnings- och kriminalpolistjänst. Det har funnits mera ändamålsenligt att låta ifrågavarande undervisning ske under ämnesrubriken polistaktik. Liksom i fortsättningskursen upptagas organisatoriska frågor till behandling ur såväl ordnings- som kriminalpolistjänstens synvinklar. Framställningen bör dock i kommissariekursen göras mera djupgående på grund av den högre befälsställning, för vilken kursdeltagarna utbildas. Dispositionsmässigt kan emellertid huvudsakligen gälla vad som anförts för fortsättningskursens del under ämnesrubrikerna ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst. Av stor vikt är dock, att föreläsningar komma att hållas jämväl rörande samarbetet mellan ordnings- och kriminalpolis såväl med avseende å orostillfällen och undersökningar av större omfattning som ifråga om den dagliga rutinen. Undervisningen i rationell ordningspolis- och kriminalpolisorganisa-

tion bör förenas med studiebesök. För hela momentet synas 30 timmar behöva reserveras. Såsom ett andra moment bör teoretisk ordningspolistaktik införas, varvid särskild hänsyn är att taga till de taktiska uppgifter, som kunna ankomma pä poliskommissarie. Härför torde 10 timmar erfordras. Främst för kriminalpolistjänstens del men även för ordningspolistjänsten böra härefter upptagas spörsmål angående tillämpningen av förundersökningsbestämmelserna. Särskild uppmärksamhet torde härvidlag ägnas domstolsavgöranden och yttranden av övervakande myndigheter. Tillfälle bör givas att genomgå fall ur JO:s ämbetsberättelser. Momentet synes kräva åtminstone 10 timmar. Nästa moment, som benämnes kriminaltaktik i spanings- och utredningsarbete, synes fordra 15 timmar. Härefter återstår att upptaga praktiska tillämpningsövningar i polistaktik. Om möjligt böra samövningar mellan elever från polisskoleväsendets olika kurser anordnas, varvid deltagarna i kommissariekursen skola få tillfälle till ordergivning och ledning av polisstyrkor. De praktiska tillämpningsövningarna kräva minst 15 timmar. Pä grund av det anförda göres följande sammanställning av momenten med tillägg av några timmar till disposition: a) Rationell ordningspolis- och k r i minalpolisorganisation b) Teoretisk ordningspolistaktik c) Spörsmål angående t i l l ä m p n i n g e n av förundersökningsbestämmelserna d) K r i m i n a l t a k t i k i spanings- och utredningsarbete e) P r a k t i s k a tillämpningsövningar i polistaktik Till disposition

30 10

10 15 15 5 85

Vid sidan av denna plan för polistaktik böra anordnas särskilda föreläsningar och demonstrationer rörande nyheter och specialiteter på ordningsresp. kriminalpolistjänstens områden, till vilka föreläsningar kursdeltagarna kunna få anmäla sig alltefter intresse och tjänsteinriktning. På ordningspolissidan torde det vara anledning att bl. a. uppmärksamma trafikfrågor, t. ex. beträffande övervakning av förare och fordon, principer för undervisning i trafik för skolbarn och eljest åtgärder till höjande av trafiksäkerheten. På kriminalpolissidan åter torde specialister böra föreläsa om olika kriminaltekniska spörsmål och giva kursdeltagarna tillfälle att praktiskt pröva nya metoder. 2.

Polislagstiflning I kommissarietjänst gäller det ofta att taga ställning till olika frågor rörande tillämpning av polislagen, polisreglementet, allmänna polisinstruktionen och andra författningar r ö r a n d e polisväsendet. För att göra blivande kommissarier väl skickade för här avsedda uppgifter har styrelsen för statens polisskola med anlitande av 20 timmar från ämnena ordningspolistaktik och kriminalpolistjänst i kommissarieklassen anordnat föreläsningar rörande ifrågavarande författningar. Vi anse, att föremålet för denna undervisning bör u n d e r namn av polislagstiftning införas såsom ett särskilt ämne i kommissariekursen. För undervisningen torde följande disposition kunna lända till efterrättelse: a) Historik och allmän översikt av polisorganisationen och lagstiftningen därom b) Polisorganisationens uppgifter c) Polisdistrikt, skötseln av polisdistriktens angelägenheter, polisdistriktens allmänna skyldigheter och tillsynen över dessa skyldigheters fullgörande 158

1 1

d) Statens deltagande i kostnaderna för polisdistriktens polisväsen e) Polisorganisationen i riket och inom polisdistrikten, stats- och reservpolisen, tillkallande av polisförstärkning f) Tjänstetillsättning och tjänsternas allmänna beskaffenhet, kompetensvillkor g) Disciplinär bestraffning h) Rapporteftergift i) Personaldemokrati Till disposition

5 1 3 1 1 2 20

Såsom lärobok upptages SJÖHOLM, Lagstiftningen om polisväsendet. 3.

Straffrätt I detta ämne böra hållas föreläsningar om ny lagstiftning och praxis. Vidare bör det vara av stort värde för kursdeltagarna att få ventilera olika straffrättsliga frågor, som visat sig vara aktuella i deras praktiska tjänst. Det torde även vara lämpligt att inlägga några föreläsningar i kriminologi. För ämnet torde avsättas 20 timmar. 4. Straff processrätt Detta ämne bör uppläggas i likhet med närmast föregående. Timantalet torde dock kunna inskränkas till 15. 5.

Specialförfattningar Av detta ämne böra valda delar upptagas i föreläsningar och för diskussion. Nytillkommen lagstiftning kan behöva genomgås och kommenteras. Såsom ett särskilt avsnitt på 6 timmar bör inläggas den undervisning rörande jaktlagstiftning, som angivits ovan i anslutning till ämnesförteckningen för nuvarande kommissarieklassen. Inom ramen för detta ämne bör även förekomma genomgång av typfall av vissa s. k. poliskammarärenden — främst rörande tillståndsgivning — för

att göra deltagarna skickade att handlägga sådana ärenden. I allmänhet torde 35 timmar räcka för hela ämnet. 6.

Socialkunskap

Polisbefälet får i sin tjänst allt större beröring med sociala frågor, men på grund av den snabba utvecklingen på området är det onekligen förenat med vissa svårigheter att följa med alla förändringar som inträffa. En översikt av socialvården i dess för polistjänsten betydelsefulla delar synes därför kunna fylla en viktig uppgift i kommissariekursen. Vi anse oss icke kunna eller böra framlägga någon plan för undervisningen. Denna bör nämligen gestaltas efter de skiftande omständigheter, som äro hänförliga till såväl ämnets rörliga karaktär som kursdeltagarnas förut förvärvade insikter och deras behov av orientering. Det kan framhållas, att läraren bör lägga upp ämnet på sådant sätt, att de hos eleverna utrönta förkunskaperna på lämpligt sätt utnyttjas såsom en grund för hans framställning. För vissa avsnitt synas specialföreläsare böra anlitas. Det kan vara värdefullt att i anslutning till undervisningen företaga studiebesök vid olika sociala institutioner. Ämnet torde i allmänhet kräva omkring 25 timmar. 7.

Psykologi

Undervisningen i detta ämne torde åtminstone tillsvidare böra ske efter ungefär samma linjer och i samma omfattning som i huvudkursen. Sålunda bör 1ill en början under 16 timmar givas en framställning i allmän psykologi med anknytning till problem i polistjänsen. Vidare bör förekomma 15 timmars undervisning i vittnes- och förhörsrsykologi. Såsom på senare tid skett i konmissarieklassen torde det vara

fördelaktigt att i detta sammanhang genomgå några rättsfall, i vilka psykologiska trovärdighetsundersökningar spelat en väsentlig roll. Slutligen bör u n d e r 24 timmar behandlas arbetspsykologi och arbetsledning. Sammanlagda antalet timmar blir alltså 55. När sedermera, efter förloppet av ett antal år, deltagarna i kommissariekursen i allmänhet förut genomgått polishögskolans huvudkurs, kan det bliva tal om att modifiera psykologiundervisningen i kommissariekursen och tillgodose önskemål i fråga om fortbildning på området. 8.

Rättspsykiatri

De riktlinjer för undervisningen i ämnet, som uppdragits för huvudkursens del, böra med vissa modifikationer kunna följas i kommissariekursen. Den kliniska psykiatrin ägnas endast en kort repetition och demonstrationerna böra övervägande omfatta abnorma brottslingar av olika typer. Den med vissa sjukdoms- och abnormtillstånd förenade benägenheten för vissa brott och asociala beteenden bör bliva föremål för ytterligare genomgång, i vilket sammanhang även behandlas sambandet mellan brott och psykisk abnormitet. I momentet rörande bedömning och behandling av abnorma brottslingar upptagas till genomgång och diskussion bl. a. vissa specialfrågor, såsom de rättspsykiatriska undersökningsmetoderna med särskilt klargörande av intelligensåldersbestämningar, utlåtandets formulering och samarbetet mellan läkare och domstolar. Lagstiftningen om de abnorma brottslingarna behandlas utförligare än i huvudkursen. Dispositionen av ämnet kan på grund av det anförda framläggas sålunda: a) Repetition av den kliniska psykiatrin i vissa delar med patientdemonstrationer

4 159

b) Benägenhet för vissa brott och asociala beteenden; samband mellan brott och psykisk abnormitet 6 c) Bedömning och behandling av abnorma brottslingar samt hithörande lagstiftning 12 Till disposition 2 24 Såsom lärobok upptages BYLANDERBENDZ, Bättspsykiatri.

9.

Rättsmedicin Det synes lämpligt att i detta ämne först repetitionsvis genomgå det i fortsättningskursen upptagna momentet om rättsmedicinsk undersökning av levande personer och om förändringar orsakade av döden och fastställande av tidpunkten för denna. Det kan eventuellt även visa sig erforderligt att lämna en repetitorisk översikt av författningsbestämmelserna på området. För övrigt bör i kommissariekursen huvudvikten läggas på de frågeställningar, som uppkomma i samband med rättsmedicinska utlåtanden. I synnerhet bör avseende fästas vid bedömandet av dylika utlåtanden. I anslutning till praktiska fall böra frågor av hithörande slag diskuteras u n d e r ämnesmomenten den hastiga naturliga döden, den våldsamma döden samt barnamord och fosterfördrivning. Följande sammanfattning kan göras: a) Repetition av vissa i fortsättningskursen behandlade delar av ämnet * b) Den hastiga naturliga döden c) Den våldsamma döden 6 d) Barnamord och fosterfördrivning 1 Till disposition 2 12

10. Vapnens

bruk och

stridsiaktik

Liksom i de övriga kurser, där detta ämne bör förekomma, upptagas h ä r för ämnet 60 timmar. Planläggningen förutsattes skola ske av vederbörande mili160

tära myndigheter i samråd med den centrala skolmyndigheten. 11. Civilförsvarsljänst I nuvarande kommissarieklass är för undervisningen i detta ämne 10 timmar upptagna. Under en med 2 timmar utvidgad utbildningstid bör i den blivande kommissariekursen förekomma en repetitionsutbildning för befälsbefattningar inom det allmänna civilförsvaret. Till att börja med gives en allmän försvarsorientering, varefter behandlas civilförsvarets uppgifter och organisation under åberopande av gällande författningsbestämmelser och anvisningar. Vidare upptagas civilförsvarets verksamhet i fred, vid olika beredskapsgrader och i samband med anfall, samt ytterligare skadeområdesbefälhavares uppgifter, organiserande av hjälparbete samt fjärrhjälp. Ifråga om ordningsoch bevakningstjänst beröras förutom polisens uppgifter i civilförsvaret under krig särskilt tjänstegrenens verksamhet med tanke pä vederbörandes utnyttjande såsom tjänstegrenschef. Med avseende å utbildningsfrågor beaktas gällande bestämmelser härom och givas anvisningar för planläggning av teoretisk utbildning och övningar. Slutligen anordnas försvarsspel, omfattande civilförsvarets verksamhet vid olika beredskapsgrader och vid anfall och avseende bl. a. samband och samarbete inom civilförsvaret och med andra myndigheter, katastrofskador och fjärrhjälp. I anslutning härtill angives följande sammanfattning av ämnet: a) Allmän försvarsorientering 1 b) Civilförsvarets uppgifter och organisation » c) Civilförsvarets ledning och verksamhet 2 d) Ordnings- och bevakningstjänst 1 e) Utbildningsfrågor t

f) Försvarsspel Till disposition 12

Sammanfattningsvis ter sig planen för undervisningen i de olika ämnena i kommissariekursen sålunda: 1. Polistaktik 2. Polislagstiftning 3. Straffrätt 4. Straffprocessrätt 5. Specialförfattningar 6. Socialkunskap 7. Psykologi 8. R ä t t s p s y k i a t r i 9. Rättsmedicin 10. Vapnens b r u k och stridstaktik 11. Civilförsvarstjänst

85 t i m m a r 20 „ 20 15 „ 35 25 „ 55 „ 24 „ 12 60 12 363 t i m m a r

Utöver den för de olika ämnena anslagna tiden böra avsättas 6 timmar för speciell undervisning rörande spioneri och sabotage samt 10 timmar till andra specialföreläsningar efter skolledningens beprövande. Med hänsyn till förekommande hemarbete och u n d e r beaktande av kursdeltagarnas ålder (i allmänhet 40 å 45 år) bör undervisningen i kommissariekursen som regel icke pågå under mera iin 4 timmar varje arbetsdag. Utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst förutsattes dock ske koncentrerat med omkring 7 timmar om dagen under 11 dagars tid. Bortsett härifrän kommer undervisningen genomsnittligt att omfatta 24 timmar i veckan. Då antalet sammanlagda undervisningstimmar för ämnena nr 1—9 samt för avsnittet om spioneri och sabotage ävensom för vissa övriga föreläsningar uppgår till (291 + 16) 307, kommer ifrågavarande undervisning följaktligen att taga i anspråk 12 veckor 4 dagar ( = 88 dagar). Därtill komma nyssnämnda 11 dagar, varför hela kursen kommer att omspänna 99 11

dagar, d. v. s. 14 veckor 1 dag. Denna tid kan avrundas till 14 veckor jämnt. Kursen bör förläggas till tiden 15 september—21 december. För upplysning om dess inplacering i tiden i förhållande till polisskoleväsendets övriga kurser hänvisas till bilaga N (sid. 288). Grundkurs för landsfiskalsaspiranter Enligt de i kapitel VIII (sid. 131 ff.) angivna motiven skall en grundkurs för landsfiskalsaspiranter tjäna till att meddela dessa aspiranter den teoretiska polisutbildning, som de äro i behov av för att bestrida tjänst såsom landsfiskalsassistenter och över huvud få avsedd nytta av den praktik, vilken bör föregå inträdet i kursen för polischefsaspiranter. Innehållsmässigt bör grundkursen kunna karakteriseras såsom en begränsad huvudkurs. Enligt vårt förslag kommer grundkursen att sträcka sig över drygt 7 veckor. Undervisning skall meddelas i följande ämnen, nämligen ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, specialförfattningar, åklagartjänst och psykologi. 1.

Ordningspolistjänst Det för huvudkursen angivna undervisningsstoffet i detta ämne kan principiellt utnyttjas även här, men modifikation behöver ske beträffande de för de olika ämnesmomenten upptagna timantalen. Följande disposition torde vara lämplig: a) Teoretisk ordningspolistaktik b) P r a k t i s k a tillämpningsövningar i ordningspolistaktik c) P r a k t i s k a övningar avseende befälsföring och expeditionsgörom å l m. m. d) Diskussion av b e s t ä m m e l s e r om frihetsberövande, r ä t t e n att b r u ka våld m. m. Till disposition

4 14

io

6 6 40

åklagare, men det gäller att tillika meddela eleverna praktiska synpunkter på åklagares rutinmässiga arbete. För detta ändamål bör i grundkursen en erfaren åklagare anlitas. I anslutning till instruerande föreläsningar böra praktiska tillämpningsövningar anordnas. För ämnet åklagartjänst torde behöva reserveras 20 timmar.

2.

Kriminalpolistjänst I detta ämne kan den för huvudkursen angivna dispositionen följas helt utom så tillvida, att momentet om laboratorieundersökningar utgår. Planen kommer därför att fä följande utseende: a) Förundersökning och tvångsmedlen därvid b) F ö r h ö r s l ä r a och protokollering c) Signalementslära med fingeravtryck d) Speciell v a r u k ä n n e d o m e) Spaningslära med registerkunskap f) Brottsplatsundersökning g) Dödsfallsundersökning h) Brandundersökning i) P r a k t i s k a tillämpningsövningar Till disposition

" 20

5.

6 10 12 10 6

10 120

3.

Specialförfattningar Kunskapsomfånget i detta ämne bör vara detsamma som meddelas i huvudkursen. På grund av landsfiskalsaspiranternas större vana vid lagstudier bör emellertid ämnet kunna inhämtas på kortare tid än som upptagits i huvudkursen. Vi föreslå följande plan: a) Trafiklagstiftning b) Ordningslagstiftning c) Näringslagstiftning d) Nykterhetslagstiftning e) Utlänningslagstiftning f) Viss sociallagstiftning g) Jaktlagstiftning Till disposition

4.

14 6 4 5

1 6

«* 40

Åklagartjänst Eftersom grundkursen skall göra eleverna kompetenta att utföra de göromål, som ankomma på landsfiskalsassistent, är det erforderligt att i kursen upptaga jämväl rubricerade ämne. Visserligen ha eleverna vid bevistandet av distriktsåklagarkursen i ämnet processrätt erhållit teoretiska lärdomar beträffande de uppgifter, som åvila allmän 162

Psykologi Det synes oss som om undervisningen i detta ämne borde kunna uppläggas efter samma disposition som i högre aspirantkursen, låt vara att undervisningen på grund av landsfiskalsaspiranternas förutbildning kan försiggå på ett något högre plan. Dessutom torde större vikt böra läggas på framställning av ledarskapets psykologi. För ämnet torde anslås 25 timmar. I sammanfattning ter sig undervisningsplanen för grundkursen för landsfiskalsaspiranter sålunda: 1. 2. 3. 4. 5.

Ordningspolistjänst Kriminalpolistjänst Specialförfattningar Åklagartjänst Psykologi

40 t i m m a r 120 40 20 25 245 t i m m a r

Antalet sammanlagda undervisningstimmar utgör 245. Därest den dagliga undervisningstiden upptages till 5 å 6 timmar och undervisningen för vecka sålunda kan angivas till 33 timmar, kommer kursen att omfatta 7 veckor 3 dagar ( = 52 dagar). Den bör begynna snarast möjligt efter det att de elever, som skola genomgå densamma, avslutat sina studier i distriktsåklagarkurs vid Stockholms högskola. Den centrala skolmyndigheten torde samråda med nämnden för antagning av aspiranter å landsfiskalsbanan om lämpligt begynnelsedatum för grundkursen.

K urs för polischefsaspiranter Under förutsättning att det för landsfiskalsaspiranternas del anordnas en g r u n d k u r s enligt kommitténs förslag o c h att de därefter erhålla ett års praktik, böra dessa aspiranter och aspiranterna å den högre åklagarbanan liksom för närvarande kunna bevista en för b å d a kategorierna gemensam högre utbildningskurs, nämligen kurs för polischefsaspiranter. Innan vi inga på planeringen härav, skall något nämnas beträffande den nuvarande utbildningen vid statens polisskola av blivande polischefer. Enligt gällande stadga för statens polisskola anordnas undervisning i polischefsklassen de år Kungl. Maj :t bestämmer, och kursen omfattar högst 22 arbetsveckor. Undervisning meddelas i nedan angivna utsträckning i följande ämnen: 1. Ordningspolistjänst 98 timmar 2. Kriminalpolistjänst 258 3. Polisförfattningar 50 4. Rättsmedicin 22 5. Bokföring 55 (5. Socialkunskap 30 7. Psykologi 45 8. Kameral kunskap 12 9. Motorfordonskunskap 14 10. Vapnens bruk och stridstaktik 40 55 624 tim mar

Härtill kommer särskild undervisning i civilförsvarstjänst, 12 timmar, rörande jaktlagstiftning, 8 timmar, om tjänsteh u n d a r och deras användning, 6 timmar, samt om spioneri och sabotage, likaledes 6 timmar. Undervisningsplanen fullföljes stadgeenligt på 22 veckor. Genomsnittliga antalet lektionstimmar för vecka utgör 29 under 21 veckor, varjämte under en vecka förekommer ovan angivna undervisning i vapnens bruk och stridstaktik. Med 29 timmars undervisning för

vecka följes så gott sig göra låter skolstadgans bestämmelse, att undervisningen, erforderliga raster inräknade, såsom regel skall bedrivas u n d e r 4 eller 5 timmar varje arbetsdag. Enligt den ordning, som vi vilja föreslå, kommer kursen för polischefsaspiranter att omfatta 27 veckor, däri inbegripna jul- och nyårsferier. Undervisning skall meddelas i följande ämnen, nämligen ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, polislagstiftning, specialförfattningar, åklagartjänst, socialkunskap, psykologi, rättspsykiatri, rättsmedicin, bokföring med revisionslära, kameralkunskap, motorfordonskunskap, vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst. 1. Ordnings

polistjänst

Den disposition, som bör följas i detta ämne, sammanställa vi huvudsakligen av moment frän de för huvudkursen, fortsättningskursen och kommissariekursen uppgjorda studieplanerna. Under beaktande av aspiranternas kunskapsbehov får sammanställningen följande utseende: a) Rationell ordningspolisorganisation b) Diskussion av bestämmelser om frihetsberövande, rätten att bruka våld m. m. c) Utredningsarbete och protokollering d) Teoretisk ordningspolistaktik e) Praktiska tillämpningsövningar i ordningspolistaktik Till disposition

20 io 15

20 20 10 95

2. Kriminal

polistjänst

Även i detta ämne synes dispositionen kunna bildas huvudsakligen av lämpligt utvalda moment frän studieplanerna för huvudkursen, fortsättningskursen och kommissariekursen. Enligt vår upp-

fattning bör undervisningen enligt följande plan:

gas den undervisning r ö r a n d e jaktlagstiftning, som angivits ovan i anslutning till ämnesförteckningen för nuvarande polischefsklass. I allmänhet torde 30 timmar räcka för hela ämnet.

5.

bedrivas

a) Förhörslära och protokollering b) Spörsmål angående tillämpningen av förundersökningsbestämmelserna c) Husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning d) Signalementslära med fingeravtryck e) Spaningslära med registerkunskap f) Brottsplatsundersökning med spårlära g) Dödsfallsundersökning h) Synpunkter på brandundersökning i) Laboratorieundersökningar j) Taktiska synpunkter på fotografering k) Kunskaper rörande mynt och sedlar samt pass och andra legitimationshandlingar m. m. 1) Genomgång av utredningar i lärorika brottsfall m) Rationell kriminalpolisorganisation n) Praktiska tillämpningsövningar Till disposition

10 20 16 6 4 10 6 6 12 16 20 10 170

Ifråga om läroböcker hänvisas till vad som i detta hänseende nämnts i anslutning till huvudkursens plan för ämnet kriminalpolistjänst. 3.

Polislagstiftning Liksom för kommissariekursen upptages detta ämne här med 20 timmar. Vid undervisningen synes den för kommissariekursen angivna dispositionen av ämnet kunna följas. Såsom lärobok upptages SJÖHOLM, Lagstiftningen om polisväsendet. 4.

Specialförfattningar

Liksom i kommissariekursen böra valda delar av ämnet behandlas föreläsningsvis och under diskussion. Nytillkommen lagstiftning kan behöva genomgås och kommenteras. Såsom ett särskilt avsnitt på 6 timmar bör inläg164

Åklagartjänst I detta ämne bör undervisningen till en början avse delgivande av sådana synpunkter på åklagaruppgifter, som äro av gemensamt intresse för distriktsoch statsåklagare. Härefter bör undervisningen inriktas på statsåklagarnas särskilda uppgifter. Från denna del av ämnet torde dock landsfiskalsaspiranterna kunna medgivas befrielse. Liksom i den förut behandlade grundkursen böra i detta ämne praktiska tillämpningsövningar anordnas. Såsom lärare böra en eller flera erfarna åklagare anlitas. För ämnets genomgång torde behöva reserveras 15 timmar. 6.

Socialkunskap Deltagarna i kursen för polischefsaspiranter ha i regel icke tidigare fått någon mera djupgående undervisning i sociala spörsmål. De ha emellertid fått mottaga den undervisning, som i läroverken meddelas i samhällslära, och studerat sociallagstiftning inom ämnet förvaltningsrätt för juris kandidatexamen eller för distriktsåklagarexamen. Dessa studier ha dock skett väsentligen ur rent juridiska synpunkter. I allmänhet torde de sociala sammanhangen vara alldeles för litet kända för kursdeltagarna. Det synes därför vara påkallat att här förorda ett ganska grundligt och omfattande studium av socialkunskap. Med hänsyn till det anförda bör ämnesområdet givas ungefär samma utsträckning som i högre aspirantkursen. På grund av elevernas mognad och allmänna erfarenhet kan emellertid fram-

ställningen på lärosalen göras mera koncentrerad. Å andra sidan böra h ä r kunna upptagas en hel del frågor, vilka måst förbigås i nämnda aspirantkurs med anledning av elevernas m i n d r e mogenhet och förkunskaper. Även om man i kursen för polischefsaspiranter medtager en redogörelse för socialpolitikens målsättning samt sociala och ekonomiska innebörd, synes ämnets genomgång kunna begränsas till 30 timmar. Vi räkna därvid också med att vid sidan av en allmän föreläsningsserie skall kunna anordnas ett antal specialföreläsningar. Så t. ex. är önskvärt att inlägga några föreläsningar av specialister r ö r a n d e barnavårdsnämndernas och nykterhetsnämndernas arbete samt rörande arbetet på en ungdomsvårdsskola och en alkoholistanstalt. Vid sidan av den teoretiska genomgången av ämnet böra studiebesök anordnas. På grund av det anförda vilja vi föreslå följande studieplan: a) översikt av det senaste århundradets ekonomiska och sociala utveckling 2 b) Befolkningsfrågan 1 c) Arbetsmarknadens organisations3 väsende; kollektivavtalsväsendet d) Kooperationen; bostadspolitiken 1 2 e) Arbetarskydd f) Arbetsmarknadsfrågor 1 g) Soci alf örsäkringarna 4 h) Annan samhällelig understödsverksamhet 1 i) Familjevård samt barnavård och ungdomsskydd 2 j) Alkoholistvården 4 k) Studiebesök 6 3 Till disposition

hänseendet bör den för huvudkursen upptagna dispositionen följas. På grund av nyss angivna siffror kommer hela ämnet att omfatta 40 timmar. 8.

Rättspsykiatri

Undervisningen i detta ämne inledes med genomgång av vissa delar av den kliniska psykiatrin i form av skildringar av de ur kriminologisk synpunkt viktigaste sjukdoms- och abnormtillstånden samt refererande av sjukhistorier och demonstrationer av patienter. Härefter bör följa redogörelse för den med ifrågavarande sjukdoms- och abnormtillstånd förenade benägenheten för vissa brott och asociala beteenden samt översikt av sambandet mellan brott och psykisk abnormitet. Såsom sista moment i ämnet upptages bedömning och behandling av abnorma brottslingar samt hithörande lagstiftning. Liksom i kommissariekursen bör härvid förekomma genomgång och diskussion av bl. a. vissa specialfrågor, såsom de rättspsykiatriska undersökningsmetoderna med särskilt klargörande av intelligensåldersbestämningar, utlåtandets formulering och samarbetet mellan läkare och domstolar. Följande plan torde kunna lända till efterrättelse: a) Den kliniska psykiatrin i vissa delar med patientdemonstrationer 8 b) Benägenhet för vissa brott och asociala beteenden; samband mellan brott och psykisk abnormitet 6 c) Bedömning och behandling av abnorma brottslingar samt hithörande lagstiftning 12 Till disposition 2

7.

28 Psykologi

Undervisningen bör h ä r avse dels vittnes- o c h förhörspsykologi, 16 timmar, och dels arbetspsykologi och arbetsledning, 24 timmar. I det senare

Såsom lärobok upptages BYLANDERBENDZ, Bättspsykiatri.

9.

Rättsmedicin Undervisningen i ämnet torde böra 165

utgöra en kombination av vad som föreslagits för fortsättnings- och kommissariekurserna. Sålunda böra här upptagas såväl rättsmedicinens grunder i de beträffande fortsättningskursen angivna hänseendena som de inför rättsmedicinska utlåtanden uppkommande frågeställningar, vilka avsetts skola behandlas i kommissariekursen. I betraktande av att eleverna i kursen för polischefsaspiranter på grund av sin tidigare utbildning få antagas besitta god färdighet i att självständigt studera lagtext, kan timantalet för momentet rörande författningsbestämmelser inskränkas till hälften av det för fortsättningskursen angivna. De ändringar, som i övrigt behöva göras beträffande timantalen för de olika momenten med hänsyn till syftemålet med undervisningen, framgå av följande sammanställning: a) Författningsbestämmelser av rättsmedicinskt intresse b) Rättsmedicinsk undersökning av levande personer c) F ö r ä n d r i n g a r orsakade av döden och fastställande av tidpunkten för denna d) Den hastiga naturliga döden e) Den v å l d s a m m a döden f) B a r n a m o r d och fosterfördrivning Till disposition

2 2

2 2 16 6 2 32

10. Bokföring

med

revisionslära

Undervisningen i bokföring bör syfta till att giva kursdeltagarna en orientering i bokföringens grundläggande p r i n c i p e r samt att visa dem, huru dessa p r i n c i p e r tillämpas inom det moderna redovisningsväsendet. De böra härjämte genom lektioner i revisionslära få en inblick i det sätt, på vilket granskning av räkenskaper och förvaltning bör verkställas. I anslutning härtill torde också vara lämpligt att behandla förekommande typer av bokföringsbrott.

166 Följande plan för undervisningen torde kunna lända till efterrättelse: a) Bokföringens grundprinciper b) Tillämpningsövningar och demonstrationer c) Balans- och revisionsteknik d) Bokföringsbrott Till disposition

18 10 12 5 5 50

11.

Kameralkunskap

Genom undervisning i detta ämne avses att giva de blivande polischeferna erforderliga insikter rörande bl. a. den indrivningsverksamhet, som ankommer på viss polispersonal, samt rörande en del i detta sammanhang aktuella exekutionsrättsliga med flera spörsmål och om skattestrafflagen ävensom rörande vissa revisionstekniska frågor, t. ex. inventeringsförfarande. I överensstämmelse med vad som för närvarande gäller torde undervisningen i ämnet kunna uppläggas efter följande riktlinjer. Till att börja med lämnas en redogörelse för uppbördsförfarandet beträffande utskylder samt reglerna för indrivning härav. I ett särskilt moment behandlas indrivning och redovisning av böter. Vissa betydelsefulla exekutionsrättsliga spörsmål upptagas till noggrant studium och diskussion. Det blir nödvändigt att härvid beakta en del civilrättsliga regler, konkurslagens föreskrifter om återvinningsförutsättningarna samt ett flertal processrättsliga regler. Härefter genomgås skattestrafflagen och behandlas vissa skatterättsliga spörsmål, som stå i samband med denna lag. Vidare upptagas vissa revisionstekniska frågor i anslutning till förskingringar och polisutredningar därom. Det föruisättes, att läraren i detta hänseende samråder med den person, som omhänderhar undervisningen i ämnet bokföring med revisionslära. Slutligen lämnas redogörelse

för förfarandet vid kassainventeringar och inventeringar hos landsfiskaler och exekutionsbiträden samt anföras synpunkter på intern kontroll, arbetsfördelning för biträdespersonal och övervakning. P å grund härav kan följande plan sammanställas: a) Uppbörd och indrivning av utskylder b) Indrivning och redovisning av böter c) Vissa exekutionsrättsliga med flera spörsmål d) Skattestrafflagen e) Vissa revisionstekniska frågor f) Inventeringsförfarande m. m. Till disposition

12.

1 1 4 2 2 2 2 14

Motorfordonskunskap

Syftet med detta ämne är att giva kursdeltagarna en för utredning och utförande av åtal i trafikmål tillräcklig kännedom om motorfordons beskaffenhet, utrustning och funktionssätt. Efter samråd med förste bilinspektören i Stockholms distrikt framlägga vi följande förslag till utbildningsplan: a) Ram, fjädrar, framaxelsystem, styrinrättning b) Bromskonstruktion och bromskraftens överförande till bromsarna c) Motor och instrumentering d) Motorfordons utrustning: strålkastare och lyktor, deras justering och inställning, backspegel, vindrutetorkare, ventilation, ljudsignalapparat m. m. e) Lastfördelningens och friktionens betydelse för styrning och bromsning f) Beräkningar, uppmätningar m. m. i samband med utredning av trafikolyckor

2 2 2

2 2 4 14

13. Vapnens

bruk och

stridstaktik

Liksom i de övriga kurser, där detta

ämne bör förekomma, upptagas h ä r för ämnet 60 timmar. Planläggningen förutsattes skola ske av vederbörande militära myndigheter i samråd med den centrala skolmyndigheten. 14.

Civilförsvarstjänst

Utbildningen i detta ämne synes i kursen för polischefsaspiranter böra läggas huvudsakligen såsom i kommissariekursen. Något större uppmärksamhet bör emellertid ägnas åt civilförsvarsbefälets och främst ledningens taktiska verksamhet i samband med anfall. Härjämte bör tillkomma en ledningsövning, varvid verksamheten inom en huvudcentral genomgås. Även om det vore önskvärt, att utbildningen i förevarande kurs väsentligen inriktades på civilförsvarschefens uppgifter, synes detta dock icke kunna ske med hänsyn till deltagarnas alltför ringa kännedom om ämnets grunder. Den begränsade tid, som står till buds, tilllåter endast en tämligen elementär utbildning. I samband med att de från kursen utexaminerade vid senare tillfälle anförtros befattning såsom civilförsvarschef, komma de dock att vid civilförsvarsskolan få genomgå särskild högre utbildning. Följande plan föreslås att tillämpas: a) Allmän försvarsorientering b) Civilförsvarets uppgifter och organisation c) Civilförsvarets ledning och verksamhet d) Ordnings- och bevakningstjänst e) Utbildningsfrågor f) Ledningsövning g) Försvarsspel Till disposition

1 1 3 1 1 2 4 2 15

Sammanfattningsvis kommer planen för undervisning i de olika ämnena i 167

kursen för polischefsaspiranter att i förslaget ha följande utseende: 95 1. Ordningspolistjänst 170 2. Kriminalpolistjänst 3. Polislagstiftning 20 30 4. Specialförfattningar 5. Åklagartjänst 15 6. Socialkunskap 30 40 7. Psykologi 8. Rättspsykiatri 28 32 9. Rättsmedicin 10. Bokföring med revisions50 lära 14 11. Kameralkunskap 14 12. Motorfordonskunskap 13. Vapnens bruk och strids60 taktik 15 14. Civilförsvarstjänst

613 timmar Utöver den för de olika ämnena anslagna tiden böra avsättas 6 timmar för speciell undervisning rörande spioneri och sabotage, 6 timmar för föreläsningar och demonstrationer beträffande tjänstehundar och deras användning samt 10 timmar till andra specialföreläsningar efter skolledningens beprövande, t. ex. i kriminologi. Liksom i huvudkursen och kommissariekursen bör undervisningen som regel pågå 4 timmar varje arbetsdag. Vi räkna med att kursdeltagarna skola

vara sysselsatta med självständiga studier 4 a 5 timmar dagligen. Utbildningen i vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst förutsattes emellertid ske koncentrerat med omkring 7 timmar om dagen. Denna utbildning kommer då att sträcka sig över 11 dagar. Bortsett härifrån kommer undervisningen genomsnittligt att omfatta 24 timmar i veckan. Då antalet sammanlagda undervisningstimmar för ämnena nr 1—12 samt för avsnitten om spioneri och sabotage samt tjänstehundar ävensom för vissa övriga föreläsningar uppgår till (538 + 22) 560, kommer ifrågavarande undervisning följaktligen att taga i anspråk 23 veckor 2 dagar ( = 163 dagar). Därtill komma nyssnämnda 11 dagar, varför hela utbildningen kommer att omspänna 174 dagar, d. v. s. 25 veckor. På grund av mellankommande jul- och nyårshelg bör emellertid kurstiden utökas med 10 dagar till 184 dagar, d. v. s. 26 veckor 2 dagar. Denna tid kan avrundas till 26 veckor jämnt. Kursen synes böra förläggas till tiden 1 oktober—31 mars. För upplysning om kursens inplacering i tiden i förhållande till polisskoleväsendets övriga kurser hänvisas till bilaga N (sid. 288).

KAPITEL X

Betygsättning

Enligt det för polisskolan i Stockholm år 1925 av Kungl. Maj:t utfärdade reglementet skulle elevernas uppförande samt kunskaper och färdigheter i de olika ämnena bedömas genom vitsord och sifferbetyg med vissa beteckningar. F ö r uppförande voro sålunda betygsgraderna 4 eller 5 = mycket gott, 2 eller 3 = gott och 0 eller 1 = ej gott samt för kunskap och färdighet 4 eller 5 = med beröm godkänd, 2 eller 3 = godkänd samt 0 eller 1 = underkänd. Dessutom skulle varje elev erhålla dels ett huvudbetyg, antingen med beröm godkänd, godkänd eller underkänd, och dels ett huvudsifferbetyg. Det senare utgjordes av den sammanlagda summan av de eleverna i de olika ämnena tilldelade sifferbetygen, ett vart multiplicerat med den betygskoefficient, som fanns i reglementet bestämd med hänsyn till ämnenas inbödes vikt. För erhållande av de olika huvudbetygen voro i reglementet preciserade villkor uppställda. De sakkunniga, som förberedde 1938 års omorganisation av polisskolan i Stockholm, anslöto sig till en av lärarna vid skolan uttalad uppfattning, att den skala, inom vilken betygen enligt 1925 års reglemente måste hållas, vore alltför snävt tillmätt. En mera differentierad skala ansåges skola medgiva en betygsättning, som bättre än vad fallet då vore kunde anpassas efter den visade olikheten i kunskaper och färdigheter. I enlighet därmed förordade de

sakkunniga, att flera betygsgrader infördes. Den av Kungl. Maj:t år 1938 utfärdade skolstadgan bestämde i enlighet med de sakkunnigas förslag, att elevernas kunskaper och färdigheter i de olika ämnena skulle bedömas genom vitsord med följande beteckningar: Berömlig Med u t m ä r k t beröm godkänd Med beröm godkänd Icke utan beröm godkänd Väl godkänd Godkänd Med tvekan godkänd Underkänd Underkänd

A a AB Ba B+ B B— Be C

10 9 8 7 6 5 4 3 2

Beträffande elevernas uppförande angav stadgan, att det skulle bedömas genom vitsorden mycket gott, gott eller ej gott. Sifferbetyg skulle alltså ej längre meddelas för uppförande. På de sakkunnigas förslag bibehölls systemet med huvudbetyg och huvudsifferbetyg för eleverna i konstapelsoch överkonstapelsklasserna. Såsom skäl för sådant bibehållande hade de sakkunniga åberopat den omständigheten, att elevernas antal i dessa klasser vore relativt stort och att med hänsyn därtill behov förelåge av en sådan närmare differentiering av deras inbördes kunskaper och färdigheter, som erhölles genom att meddela huvudbetyg och huvudsifferbetyg. År 1947 tog styrelsen för statens polisskola initiativ till huvudbetygets avskaffande. I detta sammanhang anförde 169

skolans rektor i en promemoria bl. a. följande: Enligt erfarenheten lärer en polisman knappast i något polisdistrikt kunna räkna med befordran efter genomgången överkonstapelsklass utan att därvid ha erhållit huvudbetyget med beröm godkänd. Det vill nämligen synas som om polischeferna vid uppgörande av befordringsförslag vore benägna att uppställa sådant huvudbetyg såsom kompetensvillkor. Härvidlag förbises tydligen av vederbörande att ett huvudbetyg innebär en generalisering av betygsresultaten i de särskilda ämnena, vid vilken elevens ofta ådagalagda speciella läggning för endera av polisverksamhetens tvenne huvudgrenar — ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst — icke alltid kan komma till uttryck. Även den som icke erhållit huvudbetyget med beröm godkänd kan vara en utomordentligt god ordningseller kriminalpolisman. Det är icke rimligt, att en polisman skall vara utestängd från befordringsmöjligheter beträffande t. ex. kriminalpolisbefattning därför att han icke lyckats erhålla huvudbetyget med beröm godkänd på grund av någon betygsbrist i annat ämne än kriminalpolistjänst. När fråga är om anställning av polismän med kompetens enligt genomgången konstapelsklass uppstå liknande olägenheter. Polischeferna torde i allmänhet icke fästa sig nämnvärt vid betygen i de särskilda ämnena utan se praktiskt taget bara till huvudbetyget. På grund därav komma de sökande, som av tillfällighet eller speciell intresseinriktning icke uppfylla alla villkor för huvudbetyget med beröm godkänd, att distanseras på ett sätt som man säkert aldrig tänkt sig, när reglerna om huvudbetyg bestämdes. Det må här framhållas, att det icke så sällan förekommer, att en duktig elev uppnår ett väsentligt högre huvudsifferbetyg än som behövs för huvudbetyget med beröm godkänd utan att dock få detta huvudbetyg, vilket senare kan bero på att han t. ex. icke fått högre betyg än en sjua i ordningspolistjänst. Med tanke på de angivna omständigheterna vid anställning och befordran i polistjänst tvingas eleverna i polisskolans konstapels- och överkonstapelsklasser att dela sin ambition ungefär lika mellan samtliga förekommande ämnen och få icke tid att mera intensivt tillgodogöra sig 170

undervisningen i de ämnen de känna sig särskilt intresserade av och J framtiden skulle kunna ha största nyttan aV> Naturligtvis behöver varje polisman vara i viss mån "all roundutbildad", men av praktiska skäl skulle han icke behöva tränga lika djupt in i alla ämnen på schemat Det synes t. ex. böra vara så, att ett vackert betyg i kriminalpolistjänst sett mot ett lägre i ordningspolistjänst meriterade till befordran inom kriminalpolisen, även om med hänsyn till betyget i ordningspolistjänst huvudbetyget med beröm godkänd icke uppnåtts av eleven. Ett slopande av huvudbetyget skulle utesluta den irriterande "betygsjakt", som för närvarande förekommer bland eleverna såsom ett uttryck för deras nalurliga strävan att nå det för dem betydelsetulla huvudbetyget med beröm godkänd. För lärarnas vidkommande vore att märka uteblivandet av den svåra prövningen inför hittills ganska ofta förekommande gränsfall mellan huvudbetygen godkänd och med berömd godkänd. De behövde icke längre på samma överväldigande sätt känna, att de bära avgörandet för en elevs franitid i sin hand genom att t. ex. i visst ämne tilldela honom antingen en stark sjua eller svag åtta såsom betyg. I dylika fall ha nog understundom lärarnas välvilja W#t eleven kommit att fälla utslaget i stället för den absoluta rättvisan. Det är tydligt' a** m ~ tresset av full objektivitet i lärarnas betygsättning skulle bliva bättre tillgodosett, därest den här förordade reformen genomfördes. Om huvudbetyget bortfölle» skulle vidare vederbörande polischef tv i n gas att fästa avseende vid de olika ämnésbetygen och därav söka bedöma den sökandes lämplighet för just den befattning, som skall tillsättas. Bektors promemoria utsändes till rikets landsfogdar och polismästarna i de tre största städerna för yttrande. De inkomna svaren visade en praktiskt taget enhällig mening, att huvudbetyget borde avskaffas. På föranledande av styrelsen för "Kamraterna, förening för Stockholms polismän", hade överståthålJariimbetet i en till chefen för socialdepartementet den 22 januari 1947 riktad skrivelse

upptagit bl. a. nu nämnda fråga och därmed föreslagit, att huvudbetyget skulle av-skuffas för överkonstapelsklassens vidkommande. Styrelsen för statens polisskola, som fick övei-ståthållarämbetets skrivelse på remiss, tillstyrkte livligt ifrågavarande förslag med tillägg, att det av betyget over den genomgångna klassen naturligen b o r d e framgå, om eleven blivit godkänd eller underkänd. Styrelsen föreslog dessutom huvudbetygets avskaffande för konstapelsklassens del. Ehuru roster höjts även för avskaffande av h u v u d s / / / e r o e t y g e t s a ( j e s i g styrelsen i varje fall i,>ke f§r ^et dåvarande vilja förorda e,n s å d a n å t g ä r d . Med aiiledning av vad sålunda förekommit heslöt Kungl. Maj :t ändra skolstadgan. Enligt den nya lydelsen — genom kungl. kungörelse den 20 februari 1948 skulle något huvudbetyg icke längre förekomma. Frågan ö m betygsättningssystemets utformning upptogs återigen av 1948 års utredningsman, som utlät sig sålunda: Det är givet att betyg ha värde både som stimulerande faktor för eleverna vid studiearbetet och som mätare på de kunskaper och färdigheter, som inhämtats under en utbildningskurs. Emellertid kan det starkt ifrågasättas, huruvida det system med huvudsifferbetyg och skilda koefficienter för olika ämi\en, som nu tillämpas vid statens polisskola, a i . lyckligt utformat. Ett vanligt bokstavsb e tyg torde både medföra den anspanning a v krafterna från elevernas sida, som ar tillbörlig under en yrkesutbildningskurs* och utgöra en tillräcklig grund för bedöinning av deras kunskaper vid tjänstetillsättning och befordringar. Det lär nu understundom vara så, att även en mycket ri^ga poängskillnad ifråga om huvudsifferbetyget tillmätes betydelse vid befordran. Detta är orimligt, eftersom en sådan litb n differens i betygssumman i verkligheten icke behöver innebära, att den ene av sökandena till en tjänst visat avgjort bättre kunskaper och färdigheter än

den andre. Vetskapen om att en mycket obetydlig poängskillnad i betyget kan ha inflytande på tjänstetillsättningen medför en ofta nervös anspänning hos eleverna för att nå högsta möjliga poäng i synnerhet i ämnen, som ha högt koefficienttal. Detta leder fortfarande bort från en sund studiegång till betygsjäkt och en alltför markerad konkurrens eleverna emellan. I konstapels- och överkonstapelsklasserna bör därför vid betygsättningen det vanliga enkla bokstavsbetygssystemet tillämpas. Även dessa betyg värderas ju i siffror och kunna lätt jämföras, dock utan att leda till sådana överdrifter, som att i siffror exakt och i detalj söka bedöma olika elevers kunskaper och färdigheter. På grund av detta förslag avskaffades huvudsifferbetyget genom utfärdande av den alltjämt, med vissa senare ändringar, gällande skolstadgan av den 10 december 1948. För eleverna i konstapelsklassen gälla nu följande bestämmelser om betygsättning: 16 §. Elevernas kunskaper och färdigheter i de olika ämnena (med undantag av civilförsvarstjänst samt vapnens bruk och stridstaktik) skola bedömas genom vitsord med följande beteckningar: Berömlig A Med utmärkt beröm godkänd . . a Med beröm godkänd AB Icke utan beröm godkänd Ba Godkänd B Med tvekan godkänd B— Icke fullt godkänd BC Otillräcklig C Elevernas uppförande bedömes genom vitsorden: Mycket gott, Gott, Ej gott. För elev, som jämlikt 10 § varit befriad från deltagande i undervisningen i visst ämne, skall vitsord i detta ämne avgivas med ledning av företedda intyg om kunskaper i ämnet. 17 §. Varje elev skall jämväl tilldelas vitsord, huruvida hans genomgång av konstapelsklassen blivit godkänd eller icke godkänd. 171

För att med vitsordet godkänd hava genomgått konstapelsklassen erfordras lägst vitsordet gott för uppförande och lägst vitsordet godkänd i ämnena ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, polisförfattningar, straffrätt med straffprocessrätt och modersmålet samt lägst vitsordet med tvekan godkänd i övriga för eleven obligatoriska ämnen. För eleverna i överkonslapelsklassen finnas dessa bestämmelser: 22 §.

Elevernas kunskaper och färdigheter samt uppförande skola bedömas genom vitsord på sätt som angives i 16 §, dock att vitsord icke skall förekomma i fysisk träning, civilförsvarstjänst samt vapnens bruk och stridstaktik. 23 §.

Varje elev skall jämväl tilldelas vitsord, huruvida hans genomgång av överkonstapelsklassen blivit godkänd eller icke godkänd. För att med vitsordet godkänd hava genomgått överkonstapelsklassen erfordras lägst vitsordet gott för uppförande och lägst vitsordet godkänd i ämnena ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, polisförfattningar och straffrätt med straffprocessrätt samt lägst vitsordet med tvekan godkänd i övriga ämnen. Medan det i 1938 års stadga var föreskrivet, att eleverna i kommissarieklassen skulle erhålla betyg i varje särskilt ämne, ehuru väl icke huvudbetyg och huvudsifferbetyg, blev i 1948 års stadga bestämt, att eleverna endast skulle erhålla ett enda betyg över sina prestationer i klassen. Bestämmelsen utformades sålunda: 27 §. Elevernas genomgång av kommissarieklassen skall bedömas genom vitsord med följande beteckningar: Berömlig, Med beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd. Utredningsmannen hade velat helt av172

skaffa betygen i denna klass under följande motivering: Vad beträffar kommissarieklassen kan det ifrågasättas, huruvida icke ett intyg om genomgång av denna klass bör ersätta de nuvarande betygen. Eleverna i kommissarieklassen ha förut regelmässigt genomgått skolans konstapels- och överkonstapelsklasser, därvid deras kunskaper betygsatts. De ha prövats inom polisväsendet i många år, och det torde utan överdrift kunna fastslås, att endast de mest kvalificerade befattningshavarna inom landets poliskårer vinna inträde i kommissarieklassen. Härtill kommer att utbildningstiden — även om den skulle utökas så som ovan föreslagits — är av så relativt kort varaktighet, att det måste vara mycket svårt att allsidigt bedöma kursdeltagarnas kunskapsmått. Vidare märkes att ett flertal av eleverna nått en sådan levnadsålder, att de ansträngningar, som från deras sida erfordras för att nå ett hedersamt betygsresultat, oftast måste betraktas såsom avsevärda, ja, mången gång onödigt stora. Välgrundade skäl synas sålunda föreligga för avskaffande av betygen i kommissarieklassen. I varje fall synas skälen för att avskaffa betygen i kommissarieklassen vara starkare än de skäl, som kunna anföras för ett borttagande av betygen i de särskilda polischefskurserna. Därest betygen i kommissarieklassen avskaffas, torde emellertid böra övervägas, huruvida icke i konsekvens härmed även betygen i polischefskurserna böra borttagas. För eleverna i polischefsklassen säger stadgan i 31 §, att deras kunskaper och färdigheter samt uppförande skola bedömas genom vitsord på sätt, som angives i 16 §. Såvitt vi funnit har icke från något håll till skolstyrelsen eller eljest framförts någon kritik mot det betygsättningssystem, som för närvarande gäller. Den omständigheten, att huvudsifferbetyget slopats, har dock föranlett åtminstone polischeferna i de största städerna att efter särskild beräkningsgrund upprätta turordning mellan de från konstapelsklassen utexaminerade eleverna. I vissa polisdistrikt förekom-

mer det, att ett stort antal polismän anställas samtidigt. För att sedermera kunna rättvist meddela förordnanden åt dessa polismän anses det, att man bl. a. måste ha klarhet rörande deras inbördes ställning med avseende å givna polisskolebetyg. Sådan klarhet anses icke kunna erhållas med mindre man enligt koefficientmetoden uträknar ett slags huvudsifferbetyg. Dylik uträkning vilja vi betrakta såsom en för vederbörande polisdistrikt intern administrativ angelägenhet. Att med hänsyn till det i vissa distrikt förekommande behovet återinföra huvudsifferbetyget anse vi icke vara påkallat. Slutligen må nämnas, att slopandet av huvudbetyg och huvudsifferbetyg synes ha bidragit till att hos eleverna i allmänhet skapa en lugnare känsla inför studierna. Vid behandlingen av frågan om betygsättningssystem ha vi sökt kontakt med av skolöverstyrelsen tillsatta sakkunniga för utredning om betygsättningen i de högre skolorna samt tagit del av de sakkunnigas förslag. Detta har (i duplicerat skick) avgivits den 12 april 1951. Vi vilja i princip förorda ett bibehållande av gällande betygsättningssystem. För vissa fall torde emellertid modifikationer vara påkallade. Vad till att börja med beträffar den föreslagna lägre polisaspiranlkursen är deisamma så pass kortvarig — 10 veckor — att det säkert måste bereda lärama stora svårigheter att skilja eleverna åt efter den åttagradiga skalan. Med häisyn till kursens ändamål lärer det icl:e heller vara erforderligt att differertiera eleverna i sådan utsträckning. Enigt vår uppfattning är det tillräcklig, att elevernas kunskaper och färdigh e e r i de olika ämnena bedömas gen o n vitsord med beteckningarna väl godkänd, godkänd eller icke godkänd.

Elevernas uppförande torde bedömas på sätt, som är föreskrivet i gällande skolstadga 16 §. Varje elev bör därjämte tilldelas vitsord, huruvida hans genomgång av kursen blivit godkänd eller icke godkänd. Endast godkänd elev skall få fortsätta på polismannabanan närmast med utbildningstjänstgöring. För att med vitsordet godkänd ha genomgått lägre aspirantkursen bör erfordras lägst vitsordet gott för uppförande och lägst vitsordet godkänd i samtliga till kursen hörande ämnen. Betygsättningen för eleverna i högre polisaspirantkursen bör ske efter de grunder, som finnas angivna i gällande skolstadga 16 och 17 §§. Vi vilja dock här göra det uttalandet, att betyget med beröm godkänd i allmänhet bör användas såsom högsta betyg. Endast undantagsvis, när elevs prestationer i ett ämne ligga högt över de generellt taget duktiga elevernas kunskaper och färdigheter, bör betyget med utmärkt beröm godkänd meddelas. Betyget berömlig bör följaktligen reserveras för att tjäna såsom utmärkelse i mycket sällsynta fall. — Påkallade redaktionella ändringar i författningstexten synas icke behöva här redovisas. De framgå av vårt förslag till stadga för polisskoleväsendet i riket (bilaga B, sid. 261). över genomgång av den i kapitel VII föreslagna fortbildningskursen i polistjänst, vilken är avsedd att omfatta omkring fyra veckor, bör allenast bevis meddelas. Detsamma gäller beträffande de övriga kurser, som nämnts i samma kapitel. Vad härefter beträffar deltagarna i polishögskolans huvudkurs bör betygsättning ske efter de grunder, som nu gälla beträffande eleverna i överkonstapelsklassen (skolstadgan 16, 22 och 23 §§). Vid granskning av betygskatalogerna för elever i överkonstapelsklassen ha

vi funnit, hurusom efter hand allt högre överbetyg kommit att utdelas i de olika ämnena. Betygen godkänd och icke utan beröm godkänd stämplas numera rent av såsom undermålighetsbetyg. Eleverna ha benägenhet att betrakta betyget med beröm godkänd såsom ett normalbetyg, som de vilja förvärva för att känna sig såsom godkända i ämnet. Det gores gällande, att polischeferna i befordringsärenden fästa stort avseende därvid, att polisman erhållit detta betyg åtminstone i de viktigaste ämnena. Såsom en följd av att med beröm godkänd kommit att utgöra ett normalbetyg bliva betygen med utmärkt beröm godkänd och berömlig utdelade i en sådan utsträckning, att den avsedda innebörden av dessa betyg förflyktigats. Under sådana förhållanden tjänar betygskalan icke längre det ändamål, för vilket den blivit inrättad. I varje fall måste man göra den reflektionen, att det egentligen icke finns något betyg att använda, när det gäller att utmärka en alldeles särskilt framstående elev. Härigenom uppkommer en orättvisa gentemot de elever, som utgöra eliten. Enligt vår uppfattning borde betyget godkänd utdelas mycket oftare och betyda vad det utsäger, nämligen att vederbörande verkligen är approbabel, varken mer eller mindre. Såsom vi uttalat beträffande eleverna i högre aspirantkursen bör även för eleverna i polishögskolans huvudkurs betyget med beröm godkänd i allmänhet användas såsom högsta betyg. För utdelning av betygen med utmärkt beröm godkänd och berömlig bör i huvudkursen fordras att elev, som genom tidigare prov i ett ämne kunnat göra troligt, att han har erforderlig förmåga, efter lärares anvisning trängt djupare in i någon del av ämnet och efter ytterligare prov visat sig besitta utomordentliga kunskaper. Därvid bör bety174

get berömlig reserveras för att tjäna såsom utmärkelse i sällsynta fall. För den på huvudkursen följande fortsättningskursens del torde icke böra ifrågakomma någon betygsättning. Kursen är alltför kortvarig, allenast fem veckor, för att en betygsättning skulle kunna vara motiverad. Dessutom förutsattes, att de deltagande polismännens kunskaper och färdigheter för icke så lång tid sedan blivit värdesatta vid deras genomgång av huvudkursen. Med avseende å genomgången av fortsättningskursen bör därför blott meddelas ett enkelt bevis. Sådant bevis är givetvis tillfyllest också beträffande de föreslagna specialkurserna i fotografering, för brottsplatsundersökare och rörande förhör med barn. Vidkommande härefter kommissarieklassen ha vi till en början övervägt 1948 års utredningsmans förslag att helt slopa betygsättningen därstädes. Från befordringssynpunkt synes dock finnas behov av en viss gradering av kursdeltagarnas kunskaper. Särskilt om — såsom vi vilja föreslå i kapitel XI — väg till vissa polischefstjänster kommer att öppnas för kommissarier, finna vi betygsättning önskvärd. Därvid böra de nuvarande bestämmelserna i skolstadgan 27 § om vitsord enligt en fyragradig skala bibehållas. Den möjligheten till differentiering av kursdeltagarna, som ifrågavarande bestämmelser medgiva, bör i praktiken verkligen utnyttjas i den mån så är påkallat med hänsyn till förekommande kunskapsskillnader hos kursdeltagarna. I grundkursen för landsfiskalsaspiranter torde man, trots att densamma sträcker sig över blott cirka sju veckor, icke kunna undvara betygsättning just därför att den är en grundkurs. Såsom i lägre polisaspirantkursen bör det emel-

lertid vara tillräckligt, att elevernas kunskaper och färdigheter i de olika ämnena bedömas genom vitsord med beteckningarna väl godkänd, godkänd och icke godkänd. Uppförandebetyg bör också meddelas, varvid den i gällande skolstadga 16 § angivna skalan torde tillämpas. Beträffande deltagarna i kursen för' polischefsaspiranter bör bedömning av

kunskaper och färdigheter samt uppför a n d e ske genom vitsord på samma sätt som nu gäller eleverna i polischefsklassen. Framkomna förslag att slopa eller inskränka betygsättningen i denna kurs ha vi sålunda icke velat biträda. Vi hänvisa slutligen till de i förslag till stadga för polisskoleväsendet i riket upptagna bestämmelserna om betygsättning (bilaga B, sid. 261).

KAPITEL

XI

Beredande av möjlighet i vissa fall till ernående av polischefsbefattning

Enligt uttrycklig föreskrift i direktiven ha vi att överväga, huruvida möjlighet till särskild utbildning till de relativt fåtaliga polischefsbefattningar, som ej äro förenade med åklagaruppgifter och därmed jämställda sysslor, bör och kan beredas polismän utan akademiska examina. De polischefsbefattningar, som härvidlag åsyftas, äro för närvarande 13 till antalet. Det är polismästartjänsterna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Örebro, Västerås, Borås, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall. Härjämte anmärkes, att för Uddevalla gäller tills vidare en säranordning, i det att en poliskommissarie tjänstgör såsom tillförordnad polischef. (Jämför 1948 års polisutrednings betänkande sid. 14). Tillsättningen av polismästare i riket är icke enhetligt reglerad. Emellertid tillsätter Kungl. Maj:t polismästare i de tolv städer, som nu äro aktuella. Polismästaren i Stockholm är förtroendeämbetsman. För polismästarbefattningarna i Stockholm, Göteborg och Malmö äro icke några bestämmelser om kompetensvillkor meddelade. För motsvarande befattning i Norrköping gäller enligt instruktion samma behörighetsvillkor som för rådmanstjänst i staden. För polismästarbefattningarna i Hälsingborg, Örebro, Gävle, Jönköping, Karlstad, Lund och Sundsvall fordra instruktionerna, att vederbörande avlagt för ut176

övande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov samt, där ej Kungl. Maj :t på grund av andra meriter hos sökande funnit skäl medgiva undantag, fullgjort den tjänstgöring och undergått den utbildning, som kräves för landsfogdetjänst. För polismästarbefattningen i Borås gälla samma fordringar, men någon dispensmöjlighet har icke intagits i instruktionen. (Jämför 1948 års polisutrednings betänkande sid. 120). Med avseende å vikarie för polismästare föreskrives i de flesta instruktioner, att endast den må förordnas, som är behörig att vikariera för landsfogde. Av landsfogdeinstruktionen inhämtas, att såsom vikarie för landsfogde må endast förordnas landsfogdeassistent eller ock sådan ordinarie distriktsåklagare eller annan lämplig person, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Några polismästarinstruktioner angiva direkt, att såsom vikarie må förordnas allenast sådan lämplig person, som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov. I vissa hänseenden kan polismästare företrädas av t. ex. poliskommissarie. Härvidlag må uppmärksammas stadgandet i rättegångsbalken 7 kap. 9 §, att med polismyndighet avses i denna balk — bland annat — " . . . i stad, där polismästare finnes, polismästaren och befattningshavare i befälsställning vid polisväsendet, vilken enligt den för ho-

mom gällande instruktionen äger handla i polismästarens ställe . . .". 1948 års polisutredning h a r (sid. 123) ifråga om kompetensvillkor för polismiästare uttalat, att dessa befattningshav a r e böra besitta landsfogdekompetens. D«et vill synas som om denna princip taiges för given. Någon särskild motiver i n g för densamma h a r icke anförts. Vi ifrågasätta emellertid, om det är absolut nödvändigt att fordra landsfogdekomp e t e n s för dessa renodlade polischefsbefattningar. Till jämförelse kunna åber o p a s förhållandena särskilt inom engel:skt polisväsende, där polischefspostern a i stor utsträckning rekryteras med framstående befattningshavare inom polisens egna led. Av detta system h a r m a n i England mycket goda erfarenheter. Det synes oss i varje fall vara av stort intresse att här i landet kunna pröva en ny väg. De polismän, som beredas tillfälle att erhålla kommissarieutbildning, utväljas bland de allra bästa förmågorna inom svenskt polisväsende. Vi äro för vår del övertygade om att man i detta urval kan finna personer, som skulle kunna bliva utmärkta polischefer, sedan de först befordrats till kommissarier och i sådan tjänst förskaffat sig ytterligare erfarenhet. För tillgodoseende av det antydda ändamålet torde den nuvarande undervisningen i kommissariekursen böra kompletteras i vissa hänseenden. Vi ha också i vårt i kapitel IX (sid. 156 ff.) framställda förslag till kommissariekurs sökt giva kursplanen ett jämväl för nu berörda ändamål nödvändigt innehåll. Härvidlag komma närmast i betraktande undervisningen i ämnet polislagstiftning och den juridiska påbyggnad, som undervisningen i straffrätt, straffprocessrätt och specialförfattningar innebär. Inom ramen för sistnämnda ämne h a r det från angivna synpunkt tett sig 12

särskilt angeläget att meddela undervisning rörande s. k. poliskammarärenden. Vi föreslå, att Kungl. Maj:t måtte tilllämpa ett dispensförfarande och giva utomordentligt framstående poliskommissarier rätt att utan avlagd akademisk examen och landsfogdekompetens, där sådana villkor äro föreskrivna, söka och erhålla polismästartjänst (utan åklagaruppgifter) eller förordnas såsom vikarie å sådan tjänst. Det torde vara lämpligt att för detta ändamål låta förefintliga av Kungl. Maj:t fastställda lokala föreskrifter med kompetensbestämmelser för polismästartjänster undergå sådana ändringar, att dispensmöjligheten klart framhålles. Det skulle också kunna övervägas att utfärda en enhetlig instruktion för polismästare, innehållande bl. a. kompetensföreskrifter. Avgörande för dispensfrågan bör vara icke blott den sökandes polisiära kvalifikationer och chefsegenskaper utan även hans insikter på andra områden, som kunna bliva aktuella vid utövning av polismästarbefattning. I dispensärende torde yttranden böra inhämtas av eventuellt blivande rikspolisstyrelse eller motsvarande myndighet, länsstyrelsen eller överståthållarämbetet, vederbörande stad samt den centrala polisskolemyndigheten. Därest den stad, som avses, är inbegripen i landsfogdes kompetensområde, bör även landsfogden få yttra sig. I en del av de polismästarstäder, som här äro ifråga, förekommer det att polismästare och stadsfiskal vikariera för varandra under semestrar och andra ledigheter. En sådan ordning kan icke bibehållas, om vårt förslag genomföres. Finnes icke biträdande stadsfiskal i staden, torde riksåklagarämbetet få förordna särskild vikarie för stadsfiskalen. Såsom vikarie för polismästaren torde kommissarie kunna fungera.

Vad här anförts om befordran till polismästartjänster torde även kunna gälla vissa andra högre befattningar inom det lokala polisväsendet, om blott tillses, att juridisk sakkunskap blir företrädd i ledningen. Vi ha i detta sammanhang ansett oss böra till behandling upptaga frågan om möjlighet att bereda polismän tillfälle att undergå utbildning till distriktsåklagare. Vad som här närmast tilldrager sig intresse är rekryteringen till vissa landsfiskalstjänster, nämligen i distrikt omfattande enbart städer eller som eljest ha tätortsstruktur, ävensom till sådana stadsfiskalsbefattningar, för vilka endast distriktsåklagarkompetens erfordras. Innan vi redogöra för våra egna synpunkter på frågan må här återgivas ett avsnitt ur 1941 års landsfiskalsutrednings betänkande: I direktiven för utredningen angavs, att det borde övervägas, huruvida rekryteringsbasen kunde vidgas exempelvis därigenom att dugande polismän, som icke avlagt studentexamen, intoges på banan i större utsträckning än hittills. Enligt gällande bestämmelser fordras för att bli antagen till landsfiskalselev bl. a. avlagd studentexamen. Antagningsnämnden äger dock, när särskilda skäl därtill äro, antaga sökande, som icke uppfyller detta kompetenskrav. Från antagningsnämnden har inhämtats, att nämnden vid prövning av dispensansökningar ansett sig böra kräva dels en viss studiebegåvning och dels ett sådant mått av allmänbildning, att eleven skall kunna följa och tillgodogöra sig distriktsåklagarkursens undervisning. Sökandens allmänbildning har ansetts böra styrkas genom avläggande av en begränsad studentexamen i några huvudämnen i allmänhet modersmålet, ett främmande levande språk, historia, matematik och ett naturvetenskapligt ämne. Med den kombination av distriktsåklagar- och polischefssysslorna, som förekommer inom landsfiskalsorganisationen, är det icke möjligt att till landsfiskal befordra personer, som sakna juridisk-teoretisk 178

utbildning och erfarenhet i åklagargöromål. Den nuvarande rättegångsordningen ställer så stora krav även på distriktsåklagaren, att han för att fullgöra sin uppgift i rättegångsväsendet och möjliggöra dettas riktiga funktion måste besitta goda teoretiska insikter. Att avstå från fordran på distriktsåklagarexamen (eller annan i behörighetshänseende likställd examen) låter sig därför icke göra. Att bereda dugande polismän möjlighet att uppnå polischefsbefattningar är enligt utredningens mening i och för sig tilltalande och ur vissa synpunkter berättigat. Med nyss angivna utgångspunkter måste det dock anses uteslutet, att polismän som sakna den erforderliga juridiska utbildningen befordras på landsfiskalsbanan. Däremot anser utredningen önskvärt, att polismän erhålla möjlighet att genom dispens bli antagna till aspiranter å landsfiskalstjänst och få tillfälle att förvärva den föreskrivna teoretiska specialutbildningen. I dessa och liknande fall synas emellertid böra — såsom ock skett från antagningsnämndens sida — uppställas krav på studiebegåvning och ett visst mått av allmänbildning. Av vikt synes sålunda bl. a. vara, att den blivande landsfiskalen hjälpligt behärskar ett främmande språk, detta med hänsyn till den kontakt med utlänningar, som han i sin tjänst ofta får taga. Den erforderliga allmänbildningen bör till sitt omfång i stort sett motsvara studentexamen men bör kunna förvärvas på annat sätt, t. ex. genom självstudier, korrespondensundervisning eller liknande. Utan avkall på de här angivna sakliga kraven bör antagningsnämnden enligt utredningens åsikt giva förekommande dispensansökningar en välvillig behandling. Antagningsnämnden har på vår förfrågan meddelat, att det hittills endast i några enstaka fall förekommit, att polismän antagits såsom landsfiskalselever. I likhet med landsfiskalsutredningen anse vi det vara av allmänt intresse att kunna överföra en del polismän till landsfiskalsbanan. De yrkeserfarenheter, som de polismän, vilka övergå till denna bana, föra med sig, böra bliva av stort värde för deras kommande

tjänsteutövning. Vidare finnes anledning antaga, att polisrekryteringen kan stimuleras, om det i någorlunda betydande omfattning gives tillfälle för polismän med tillräckliga kvalifikationer att komma in på landsfiskalsbanan för att avancera därstädes. Stimulansen blir givetvis större, om övergången till den nya banan och utbildningen å denna kan ske u n d e r tryggade ekonomiska förhållanden för vederbörande. Utan att vilja rubba de dispensmöjligheter, vilka redan finnas och medgiva antagning till landsfiskalselev av polisman, som icke avlagt studentexamen, få vi föreslå, att en särskild väg av ordinär karaktär öppnas för dugliga och erfarna polismän, på vilken de skola kunna nå fram till distriktsåklagarkompetens. Det bör vara en utbildningsväg liknande den, som följes inom försvarsväsendet, då underbefäl och underofficerare få tillfälle att utbildas till officerare. Vi anse oss däremot icke kunna förorda ett sådant dispensförfarande till förmån för poliskommissarier, som 1939 års polisutredning tänkt sig och som återgivits av oss i kapitel IV (sid. 39). Den av oss föreslagna fördjupade polisutbildningen med huvudkursen vid polishögskolan som generellt sett väsentligaste beståndsdel synes ha goda förutsättningar att bilda första delen av den väg, som vi här vilja förorda. Sedan polisman genomgått nämnda huvudkurs, skall han sålunda, följande den planerade vägen, kunna vinna inträde å landsfiskalsbanan. Endast verkligt studiebegåvade polismän, vilka visat framstående skicklighet i tjänsten och såvitt kunnat utrönas besitta mycket goda befälsegenskaper, böra få komma ifråga för antagning i denna ordning De må därvid kunna få dispens från kravet på studentexamen. Dock

bör liksom i antagningsnämndens nuvarande dispenspraxis uppställas krav å begränsad studentexamen i vissa ämnen. Medan i allmänhet kräves, att vederbörande styrker sig ha studentexamenskunskaper i modersmålet, torde för ifrågavarande polismän någon formell bekräftelse i nämnda hänseende som regel icke behövas. Såsom skäl härför åberopas deras föregående utbildning vid polisskola, varvid undervisning i svenska förekommer under sammanlagt 105 timmar, samt deras praktik från utredningsarbete och protokollering. Med avseende å kunskap i ett främmande levande språk — som helst torde vara engelska — synes det vara för ändamålet fullt tillräckligt, att vederbörande styrker sig nöjaktigt behärska detsamma i tal och skrift. Däremot finns intet att erinra mot att det i ämnet historia formellt kräves kunskaper såsom för studentexamen. Matematik och visst naturvetenskapligt ämne böra utbytas mot filosofi, vari studentexamenskunskaper skola krävas. Antagningsnämnden torde efter samråd med den centrala polisskolemyndigheten närmare utforma praxis beträffande fordringar å polismän, som antagas å landsfiskalsbanan. För att den tilltänkta utbildningsvägen skall få den avsedda betydelsen, synes oss ett sådant förfaringssätt böra tillämpas, att av de årligen tillgängliga elevplatserna på landsfiskalsbanan en viss kvot efter antagningsnämndens bedömande ställes till förfogande för polismän. Om exempelvis ett år tio platser reserverades för polismän, komme detta antal visserligen att motsvara m i n d r e än 5 % av de polismän, som beräknas skola årligen genomgå huvudkursen. Likväl torde den omständigheten, att polismän i sådan omfattning finge tillträde till landsfiskalsbanan, 179

kunna medföra mycket gynnsamma återverkningar inom hela polisväsendet. Därest vårt här framlagda förslag om polismäns tillträde till landsfiskalsbanan röner bifall, torde det vara lämpligt att såsom ledamot i antagningsnämnden upptaga jämväl en representant för den egentliga polispersonalen. Liksom övriga ledamöter bör personalrepresentanten utses av Kungl. Maj:t. Polisman, som i ovan angivna ordning antages för utbildning å landsfiskalsbanan, bör få den föreskrivna praktiktiden såsom landsfiskalselev förkortad. Det torde liksom för juris kandidater räcka med sex (i stället för nio) månaders provtjänstgöring å landsfiskalskontor. Tjänstgöringen å landskansliet och landskontoret, som utom för juris kandidater är bestämd till tre månader å vardera avdelningen, bör kunna nedbringas till vad som gäller för juris kandidater, nämligen två månader. Tjänstgöringen å landsfogdens expedition omfattar vanligen två månader men torde kunna nedsättas till en månad såsom är bestämt för juris kandidater. Den sammanlagda provtjänstgöringen skulle alltså komma att omfatta 11 månader mot eljest 17 månader. När polisman, som här avses, efter nämnda provtjänstgöring antagits till landsfiskalsaspirant, uppstår fråga om och i vad mån han skall behöva fullgöra föreskriven praktisk polistjänst vid poliskåren i Stockholm, Göteborg eller Malmö. Denna tjänstgöring är upptagen till sex månader. Med hänsyn till vederbörandes föregående polistjänstgöring bör nämnda fråga av antagningsnämnden avgöras från fall till fall. Särskilt bör observeras, att det ofta kan vara behövligt att polismannen i avsaknad av föregående praktik i kriminalpolistjänst deltager häri. Därefter står polismannen inför distriktsåklagarkur180

sen. Antagningsnämnden bör tillse, att polisman, som här avses, får inträda å landsfiskalsbanan å sådan tid, att det icke blir något mera avsevärt intervall mellan avslutad praktisk tjänstgöring och distriktsåklagarkursen. Distriktsåklagarkursen tager två år (fyra terminer) i anspråk. Stundom händer det, att denna tid överskrides med några månader för examens avläggande. Den, som genomgått polishögskolans huvudkurs, torde dock ha möjlighet att avlägga distriktsåklagarexamen en å två månader före kurstidens utgång med hänsyn till att han redan vid polishögskolan inhämtat relativt omfattande kunskaper i bl. a. straffrätt och processrätt. Polisman, som antagits för utbildning å landsfiskalsbanan, skall icke behöva genomgå den av oss föreslagna grundkursen för landsfiskalsaspiranter. Den behandlade frågan inrymmer också ett betydelsefullt ekonomiskt problem. Ur allmän synpunkt måste det vara av stort intresse att — om nu rekrytering till landsfiskalsbanan i viss utsträckning skall få ske från polismännens kategori — endast de bästa antagas. Det bör sörjas för att dessa polismän icke av ekonomiska skäl måste avstå från tanken att övergå till landsfiskalsbanan eller nödgas skuldsätta sig under besvärande villkor eller eljest ådraga sig betydande ekonomiska svårigheter för att kunna fullfölja utbildningen. Nu utgår visserligen enligt riksdagens beslut av år 1948 ett bidrag om 300 kronor i månaden till elev och aspirant å landsfiskalsbanun under hela utbildningstiden. För de flesta av de polismän, som skola komma ifråga för denna utbildning, komme ett sådant månadsbelopp icke ens tillnärmelsevis att räcka, eftersom de få antagas vara gifta och ha hustru och barn att för-

sörja. Vi finna det berättigat, att här öppnas en möjlighet för vederbörande att erhålla statliga studielån eller stipendier. I första hand bör denna möjlighet finnas för polismän, som äro försörjningspliktiga gentemot hustru, barn eller föräldrar. Även de, som icke ha sådan försörjningsplikt men dragas med studieskulder från tiden för polisutbildningen, böra kunna få lån eller stipendier. Samtidigt som vi anse det vara angeläget, att vägen jämnas för de lämpliga personerna, hålla vi före, att en viss ekonomisk uppoffring från den enskildes sida för att nå målet kan vara rimlig. Härvidlag får också tagas i betraktande de jämförelsevis goda löneförmåner vederbörande ha utsikt att sedermera uppnå. Med avseende å valet mellan studielån och stipendier torde de riktlinjer böra följas, som uppdragits av studielånenämnden i dess betänkande och förslag angående studiehjälpverksamheten vid de allmänna läroverken med flera statliga och statsunderstödda läroanstalter (SOU 1949:41). Härav (sid. 32 ff.) framgår, att lånet i allmänhet är att föredraga som den effektivaste hjälpen, då de kostnader, som eleven h a r under och för sin utbildning, äro stora. Statens hjälp till utbildning kan givas med i det enskilda fallet större belopp i form av lån än i form av stipendium. Lånelinjen bör användas för äldre elever, vilka själva få anses taga ansvaret för sin ekonomi. Utom elevernas ålder är framför allt målet för utbildningen och den arbetsinkomst eleverna kunna beräkna att få omedelbart efter dess avslutande viktiga faktorer vid valet mellan lån och stipendium. Utbildningen bör slutligen icke vara alltför kortvarig för att lånet skall utgöra den lämpliga formen för studieunderstöd.

För elever i seminarier och fackskolor föreslår nämnden lån såsom den normala formen av studiehjälp. Stipendier sägas dock kunna i speciella fall vara motiverade vid sidan av lån. Elever med försörjningsplikt mot egen familj kunna behöva extra hjälp för att fullfölja sin utbildning. För att skulden till staten ej skall bliva alltför betungande synes lämpligt, att dessa elever erhålla en del av studieunderstödet i form av stipendium. Nämnden föreslår därför, att till gift elev, som prövas vara i behov av förstärkt studiehjälp, må utöver studielån utgå ett behovsprövat stipendium. I överensstämmelse med dessa uttalanden föreslå vi, att den, som antagits såsom landsfiskalselev, skall i mån av behov vara berättigad att under sin utbildningstid erhålla studielån från allmänna studielånefonden. Lån torde beviljas i enlighet med bestämmelserna i kungl. reglementet den 29 juli 1943 för utdelning av studielån från allmänna studielånefonden (SFS nr 663/1943 med ändringar genom SFS nr 308/1944, 229/1948, 14 och 466/1950). Vi ifrågasätta, om icke i samband med införande i reglementet av tillägg rörande dem, som undergå utbildning å landsfiskalsbanan, borde med hänsyn till de stegrande levnadskostnaderna givas möjlighet för studielånenämnden att bevilja högre lån än nu såsom maximum angivna 2.000 kronor för varje gång. På grund av att ett månatligt bidrag om 300 kronor utgår till var och en, som antagits till landsfiskalselev, anse vi det icke vara påkallat att vid sidan av föreslagna lånegivning även bereda möjlighet till sådan förstärkt studiehjälp i form av stipendier, varom studielånenämnden uttalat sig.

KAPITEL XII

Polisskoleväsendets organisation

Det material, som kommittén innefattar u n d e r förestående rubrik, disponeras i kapitlet sålunda, att först gives en framställning rörande utbildningsanstalter, varefter vi behandla polisskoleväsendets ledning samt slutligen upptaga personalfrågor. Utbildningsanstalter

Såsom den föregående framställningen givit vid handen vilja vi ifråga om polisskoleväsendets organisatoriska utformning göra en åtskillnad mellan å ena sidan skolor för lägre polisutbildning och å andra sidan anstalt för högre polisutbildning. Den lägre polisutbildningen omfattar i förslaget till en början en lägre polisaspirantkurs. Sedan aspiranterna därefter fullgjort utbildningstjänstgöring, skola de genomgå en högre polisaspirantkurs. Ytterligare erinras h ä r om den fortbildningskurs i polistjänst, som föreslagits för fjärdingsman och vid vissa städers poliskårer tjänstgörande utredningsmän. Till den högre polisutbildningen hänföres närmast den utbildning, som bör krävas för erhållande av kompetens såsom biträdande överkonstapel eller kriminalkonstapel och som är avsedd att meddelas i den föreslagna huvudkursen vid polishögskola. Vidare inbegriper den högre polisutbildningen den undervisning, som enligt framlagda förslag skall meddelas till komplettering av huvudkursen i form av en fortsättningskurs på tre olika linjer ävensom föreslagna special-

kurser. Slutligen skall högre polisutbildning förekomma i kommissariekurs, grundkurs för landsfiskalsaspiranter samt kurs för polischefsaspiranter. I kapitel V (sid. 66 ff.) h a r särskild motivering lämnats för decentralisering av den lägre polisutbildningen och förläggning av densamma till polisskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö och eventuellt Norrköping samt två eller tre norrlandsstäder. För den högre polisutbildningens del har i kapitel VIII (sid. 121 ff.) motiverats inrättandet i Stockholm av en polishögskola. De lokaler, som för närvarande disponeras av statens polisskola för polisutbildningen i riket, äro följande. I Stockholm förhyres sedan år 1938 för huvudskolans räkning av byggnadsstyrelsen lokalutrymmen inom postverkets fastighet i kvarteret Posthornet med gatuadresserna Sysslomansgatan 1 och Fridhemsgatan 9. I denna fastighet disponerar skolan hela våningen två trappor upp och del av nästa våning. I den förra våningen finnas sju lärosalar (klassrum), vardera för cirka 25 elever, en lärosal för speciella ändamål, likaledes för 25 elever, ett laboratorium samt en skrivsal avsedd för högst 85 elever placerade vid särskilda skrivbord. I våningen tre trappor upp finnas tre lärosalar (klassrum), vardera för cirka 25 elever. Här finnes även skolans kansli, som upptager två rum, vidare kollegierum samt skolchefens ämbetsrum och två rum för de fyra heltidsanställda

l ä r a r n a ävensom ett rum för dupliceringsarbete. I Göteborg upplåter staden utan kostnad för statsverket lokaler för avdelningsskola. Lokalerna äro belägna i en stadens fastighet vid östra Hamngatan 18 och bestå av två lärosalar för cirka 20 resp. 25 elever ävensom ett elevrum. Staden planerar byggande av särskilt polishus, i vilket även skulle kunna inr y m m a s lokaler för en polisskola. Det är emellertid sannolikt, att det kommer att dröja åtskilliga år, innan något polishus kommer till stånd. I Malmö upplåtas likaså utan kostnad för statsverket lokaler för avdelningsskola. Två lärosalar, vardera rymmande cirka 25 elever, äro upplåtna i en stadens fastighet — Ungdomens hus •—• vid Skolgatan 10 A. Dessutom disponeras såsom lärosal ett rum i polishuset. Staden har planerat en tillbyggnad av polishuset och har därvid reserverat utrymmen för inrättande av tre lärosalar jämte ett laboratorium för avdelningsskolan. Det är antagligt, att tillbyggnaden skall kunna påbörjas inom en snar framtid. De lokaler, varöver statens polisskola enligt vad ovan angivits disponerar i Stockholm, äro otillräckliga. Det är icke möjligt att giva varje avdelning av de olika klasserna egen lärosal, som eleverna kunna nyttja såsom stadigvarande plats för undervisning och där de kunna förvara böcker och annan studiemateriel. Flera avdelningar måste föra en ambulerande tillvaro mellan olika lärosalar. Uppgörandet av schemata blir synnerligen komplicerat under dessa förhållanden, och det är överhuvud icke möjligt att åstadkomma schemata, som äro fullt tillfredsställande för lärare och elever. Det skulle i första hand behövas flera lärosalar. Därvid anmäles också öns-

kemålet att få en föreläsningssal med åhörarplatser anordnade trappstegsvis. En annan för föreläsningar och provskrivningar inrättad sal borde göras så stor, att den tillika kunde användas såsom samlingssal för skolans elever vid upprop, avslutningar m. fl. tillfällen. Vidare är det ett trängande behov av att inrätta ett bibliotek, där eleverna, särskilt på de högre stadierna, kunde få tillfälle att stifta bekantskap med litteratur av intresse för deras studier, det må vara kriminaltekniska framställningar, juridiska avhandlingar och artiklar, prejudikatsamlingar, förarbeten och kommentarer till olika lagstiftningar, litteratur i socialkunskap och psykologi eller vad annat som helst av betydelse för ifrågavarande studier. Ett polisskolebibliotek bör även hålla tidningar och tidskrifter av olika slag, så att eleverna ha goda möjligheter till orientering om vad som sker och är aktuellt i samhället. Vid inrättande av ett bibliotek synes enligt vad vi erfarit goda uppslag kunna hämtas från bl. a. försvarets läroverk i Uppsala. För praktiska tillämpningsövningar i ordnings- och kriminalpolistjänst skulle behövas särskilda utrymmen såväl inom- som utomhus. Bortsett från det omtalade laboratoriet saknas sådana utrymmen. Utbildningen har därför icke kunnat få den praktiska utformning, som så starkt efterlysts både av lärare och från elevhåll. Vad särskilt utbildningen i kriminalpolistjänst beträffar är det nödvändigt att erhålla ett antal rum för att där arrangera fingerade brottsplatser. I betraktande av den stora betydelse, som tillmätes den fysiska träningen i polisutbildningen, är det beklagligt, att polisskolan saknar egen gymnastiklokal. Den fysiska träningen har hittills försiggått i polishusets gymnastiksal. 183

Denna är emellertid så bristfällig, att dess användning kunnat anses som en ren nödutväg. Det har också varit olägligt, att eleverna skulle behöva begiva sig så lång väg från skolan och tillbaka för att deltaga i den fysiska träningen. Den tid, som åtgått härför och för omklädnad, har ej täckts enbart genom rasterna utan tyvärr kommit att inkräkta även på övningsämnets egen tid. Enligt vad vi inhämtat skall emellertid polishusets gymnastiksal rivas inom kort i samband med uppförande av en nybyggnad för kriminalpolisen och åklagarmyndigheten. I denna situation får skolan, såvitt nu kan bedömas, ytterst stora svårigheter att bereda eleverna tillfälle till den nyttiga avkoppling och särskilt för yngre polismän nödvändiga kroppsträning, som avses med övningsämnet fysisk träning. En undersökning, huruvida i närheten av statens polisskola skulle kunna erhållas en gymnastiklokal i stället för den nu använda, har givit negativt resultat. Möjlighet synes dock finnas att få hyra en vid Linnégatan 89 belägen gymnastiklokal, som hittills begagnats av Stockholms luftvärnsregemente. Eftersom den ligger avlägset i förhållande till skollokalerna, skulle elevernas förflyttningar komma att taga mycken tid, och tidsutdräkten för ifrågavarande övningsämnes skull komme att menligt inverka på skolschemat. En annan framträdande brist i fråga om de nuvarande lokalutrymmena är, att eleverna sakna dagrum för uppehåll u n d e r raster och s. k. håltimmar. De äro hänvisade till att vid sådana tillfällen uppehålla sig på gatan utanför den fastighet, där skolan är inrymd, eller besöka offentliga serveringslokaler eller liknande, därest de icke ha sin bostad i närheten. För att de anmälda lokalbehoven sko-

la kunna tillgodoses, kräves i själva verket en särskilt avpassad byggnad. Det torde dock icke vara nödvändigt med nybygge för ändamålet. Därest någon lämpligt belägen och tillräckligt stor byggnad kunde förvärvas, borde ett samgående kunna ske med statens kriminaltekniska anstalt, detta helst som flera lärare för polisutbildningen erhållas från anstalten samt en del lektioner behöva förläggas till anstaltens lokaler. Från flera synpunkter skulle Garnisonssjukhusets nuvarande byggnad vid Hantverkargatan vara önskvärd för inr y m m a n d e av polishögskola och polisskola samt eventuellt statens kriminaltekniska anstalt. En väsentlig fördel är att denna byggnad ligger på en stor tomt med utrymmen, som väl skulle lämpa sig för varjehanda praktiska tilllämpningsövningar. Belägenheten är central, vilket är till fördel bl. a. för alla de iimlärare, som behöva anlitas för undervisning i olika specialiteter. Särskilt förmånlig är närheten till polishuset. I fråga om möjligheten att för här avsedda ändamål förvärva Garnisonssjukhusets nuvarande byggnad ha vi tagit kontakt med representanter för byggnadsstyrelsen. På grund av vissa av statsmakterna redan gjorda planeringar beträffande kommande användning av byggnaden ha vi dock icke ansett oss böra framlägga något konkret förslag till dess utnyttjande för polisskoleändamål. Under de närmaste åren lärer man få söka reda sig med de nuvarande lokaliteterna och några förhyrda eller eljest anskaffade extra lärosalar m. m. Vi vilja emellertid understryka, att ett sådant provisorium är förenat med betydande nackdelar. Frågan om ändamålsenliga lokaler för polishögskolan och den till huvudstaden knutna lägre polisutbildningen bör så snart som omständigheterna tillåta

göras till föremål för särskild utredning. I samband med ett framläggande av det här antydda eller andra byggnadsprojekt torde det vara lämpligt att göra jämförelse med den förnämliga och praktiska byggnad, varöver Statens politiskole i Köpenhamn förfogar. Vårt förslag till reformerat polisskoleväsende förutsätter, att lokaler finnas i Stockholm för dels alla de olika kurser, som skola hållas vid polishögskolan, och dels de kurser, som böra hållas härstädes vid polisskola för konstapelsutbildning. Vid bestämmandet av lokalbehovet ha vi att utgå från tillgängliga siffror beträffande antalet elever, som behöva erhålla polisutbildning på skilda stadier. Sådana siffror finnas upptagna i bilagorna I—L (sid. 283 ff.). Härjämte måste observeras, huru de förekommande kurserna ligga i tiden, särskilt i vad mån de löpa jämsides. I detta hänseende lämnas upplysning genom bilaga N (sid. 288). Vad först polishögskolan beträffar gäller det närmast att beräkna platser för huvudkursens elever. Bilaga J (sid. 284) utvisar ifråga om platsbehovet såsom medeltal för år 226,2. Då man emellertid måste hålla en viss marginal utöver det absoluta behovet, är det icke tillrådligt att räkna med mindre än 250 platser. I betraktande av det stora antalet sökande till befäls- och kriminalkonstapelsutbildning (se ovan sid. 21) och med hänsyn till önskemålet att få ett något större urval av utexaminerade polismän vid tjänstetillsättningar skulle vi vilja förorda flera elevplatser i huvudkursen än nämnda 250, men lokalbristen synes tillsvidare förhindra detta. Elever till ett antal av 250 borde egentligen fördelas på 11 avdelningar med 22 å 23 elever i varje. Till dess att slutgiltig lösning av polishögskolans lokalfråga kunnat vinnas, torde det dock

bliva nödvändigt att hålla ett större antal elever i varje avdelning än som från pedagogisk synpunkt är lämpligt. Vi räkna för den skull med att huvudkursens elever skola fördelas på nio avdelningar med 27 å 28 elever i varje. F ö r fortsättningskursen torde det vara tillfyllest att räkna med 225 platser. I den mån gemensamma föreläsningar icke kunna eller böra anordnas för eleverna i denna kurs, torde de lämpligen fördelas på 10 avdelningar med 22 å 23 elever i varje. För anordnande av specialkurser torde årligen 40 platser reserveras. Vad kommissariekursen beträffar vill det på grund av uppgifterna i bilaga K (sid. 285) synas som om det skulle vara nödvändigt att vissa år inrätta två parallellavdelningar, vardera om cirka 20 elever. Grundkursen för landsfiskalsaspiranter kan uppläggas för en avdelning om 10—20 elever (jfr bilaga L, sid. 286). Elevantalet i denna kurs blir beroende bland annat på i vad mån från huvudkursen utexaminerade polismän — enligt förslaget i kap. XI — beredas tillträde till landsfiskalsbanan. Polismän, som sålunda övergå till landsfiskalsbanan, skola icke behöva genomgå berörda grundkurs. Ifråga om kursen för polischefsaspiranter torde undervisningen, efter vad bilaga L ger vid handen, kunna bedrivas å allenast en avdelning, vilken får rymma högst 30 elever. För den till Stockholm förlagda polisskolans del måste platser i aspirantkurserna beräknas med hänsyn till rekryteringsbehovet i huvudstaden samt åtminstone de närmaste länen, d. v. s. Stockholms län, Uppsala län och Södermanlands län. Medan vi med ledning av uppgifterna i bilaga I (sid. 283) anse oss böra uppskatta det genomsnittliga rekryteringsbehovet av personal i konstapelsgrad för hela riket till 550 aspiran185

ter för år, torde siffran för Stockholm och de angivna länen kunna uppgivas till 185. Eftersom rekryteringsbehovet i Stockholm torde påkalla anordnande av två omgångar årligen i högre och lägre aspirantkurserna, kommer varje omgång att omfatta drygt 90 elever. Såväl högre som lägre aspirantkursen med nämnda elevantal torde behöva fördelas på fyra avdelningar med cirka 23 elever i varje. För fortbildningskursen i polistjänst samt de särskilda kurserna i motorlära och radiokunskap m. m., som föreslagits skola äga rum vid polisskola, reserveras här, innan några erfarenheter av sådan kursverksamhet vunnits, allenast 40 a 45 platser årligen. Med den förläggning av kurser vid polishögskolan och polisskolan i Stockholm, som vi föreslå och som åskådliggöres genom bilaga N (sid. 288), kommer på grund av ovan gjorda beräkningar att ställas de anspråk ifråga om antal salar för undervisning, som framgå av det följande. Under vårterminen eller i varje fall en avsevärd del därav kommer undervisning att ske på 18 avdelningar. Egentligen borde därför 18 klassrum stå till förfogande. Nu finnas emellertid, såsom tidigare uppgivits, endast 10 dylika rum. Vid de tillfällen, då en avdelning, som tilldelats klassrum, utnyttjar den för speciella ändamål inrättade lärosalen, laboratoriet eller skrivsalen eller har fysisk träning, blir givetvis klassrummet ledigt. Avdelning, som icke kunnat erhålla eget klassrum, får ambulera mellan olika klassrum och övriga lokaliteter för undervisning i den mån dessa äro lediga. Såvitt vi förstå blir det likväl nödvändigt att vid en undervisning på så många avdelningar som 18 anskaffa en eller två lärosalar utöver de för närvarande tillgängliga — detta om undervisning i dag- och aftonskift skall kunna 186

undvikas. Den centrala skolmyndigheten torde gå i författning härom. I detta sammanhang vilja vi erinra om att vi i mars 1949 avläto skrivelse till chefen för inrikesdepartementet med förslag om framtida disposition för statens polisskolas och dess elevers räkning av en för statens bränslekommission uppförd barackbyggnad vid Bålambsvägen i Stockholm. Detta förslag torde kunna tagas under omprövning. Under höstterminen förutsattes undervisning komma att ske på högst 15 avdelningar. För en undervisning av denna omfattning kan man, ehuru endast med stor svårighet, reda sig med de nuvarande lokalerna. Härefter upptaga vi frågan om förläggning av och lokalbehov för konstapelsutbildningen i övriga delar av riket. Enligt vad ovan uttalats i kapitel V (sid. 68) bör den förstatligade polisskolan i Göteborg tillgodose utbildningsbehovet i västra Sverige och den nyinrättade polisskolan i Malmö motsvarande behov i södra Sverige. För östra Götalands del skulle en polisskola kunna inrättas i Norrköping. Slutligen framhöllo vi, att polisskolor borde inrättas i två eller tre norrlandsstäder, varvid man hade att välja mellan följande förläggningsorter, nämligen Luleå, Umeå, Sundsvall och Gävle. Med ledning av uppgifterna i bilaga I (sid. 283) ha vi sökt åstadkomma lämplig fördelning av länen i polisskoledistrikt. Den fördelning, som verkställes, h i n d r a r dock icke att polisskola i ett distrikt tager emot aspiranter från annat distrikt, om skolan i det senare distriktet redan h a r fullt antal elever. Vid behandlingen av frågan ha vi utgått från att polisskolan i Stockholm i varje fall så länge nuvarande lokalförhållanden råda icke kan svara för utbildning av flera elever i aspirantkur-

serna än förut uppgivits, d. v. s. omkring 185 årligen, fördelade på åtta avdelningar. Polisskolan i Göteborg bör naturligen betjäna förutom Göteborgs stad och Göteborgs och Bohus län även Älvsborgs och Skaraborgs län. Hallands län torde däremot lämpligen kunna hänföras till malmödistriktet. Å andra sidan bör enligt vår uppfattning Värmlands län betjänas av polisskolan i Göteborg. Därest göteborgsdistriktet får omfatta de delar av riket, som här förordats, kan man räkna med att skolan kommer att svara för utbildning av omkring 110 aspiranter årligen. Dessa torde fördelas på fem avdelningar ( = 22 elever per avdelning). Det lokalbehov, som härigenom anmäler sig, utgör fem lärosalar, ett laboratorium, en expedition tillika lärarrum samt åtminstone ett elevrum. I avvaktan på den förut omtalade nybyggnaden för göteborgspolisen torde man få inrikta sig på att anskaffa provisoriska lokaler. Med anledning av en av oss framställd förfrågan, huruvida Göteborgs stad ansåge sig kunna upplåta sådana lokaler och förse dem med provisorisk normalinredning för skoländamål, har polisnämnden yttrat sig. Efter att ha erinrat om att staden i samband med förstatligandet av polisskolan i Göteborg åtagit sig att bestrida utgifterna för lokalerna jämte desammas uppvärmning, städning och belysning, meddelade polisnämnden, att — enär polisskoleverksamheten vore en rent statlig angelägenhet — anledning icke syntes föreligga för nämnden att medverka till att ytterligare lokaler för ifrågavarande ändamål ställdes till förfogande utan kostnad för statsverket. Med hänsyn till att polisnämnden u n d e r rådande förhållanden icke ens kunde anskaffa erforderliga lokaler för polisverksamheten i staden ansåge den icke

tillrådligt att göra några som helst utfästelser beträffande lokaler för en utbyggd polisskola. Vidkommande frågan om inredning till en polisskola upplyste nämnden, att den förhört sig hos stadens folkskolestyrelse, om denna hade behövlig utrustning disponibel för ändamålet, men att svaret blivit negativt. Då det icke rimligen kan få anstå med redovisning av kommitténs uppdrag på grund av den nu berörda olösta lokalfrågan, anse vi oss nödsakade föreslå, att styrelsen för statens polisskola fortsätter undersökningen av möjligheterna att i Göteborg anskaffa erforderliga lokaler. Polisskolan i Malmö bör få på sin lott förutom Malmö stad och Malmöhus län även Kristianstads, Blekinge och Hallands län. Detta betyder, att nämnda polisskola årligen skall ha att sörja för utbildning av omkring 80 aspiranter. Skolan bör också kunna mottaga ett mindre antal elever från län tillhörande annat skoldistrikt, om platsbrist råder i den polisskola, i vilken dessa elever eljest skulle placeras. Eleverna i malmöskolan torde fördelas på fyra avdelningar med omkring 20 elever i varje. Det skulle alltså behövas fyra lärosalar, ett laboratorium, en expedition tillika lärarrum samt ett elevrum. Dessa anspråk på lokaler komma möjligen att bliva tillfredsställda genom den planerade tillbyggnaden av polishuset i Malmö. Innan denna blir färdig, torde staden vilja sörja för att tillräckliga lokaler med normalinredning för skoländamål skola stå till polisskolans förfogande. Om en polisskola inrättas i Norrköping — vilket vi förorda — bör den betjäna Östergötlands, Örebro, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län. Det antal aspiranter, som denna skola komme att årligen utbilda, beräknas till omkring 70. Eleverna tor187

de fördelas på tre avdelningar ( = c:a 23 elever per avdelning). Enligt vår uppfattning har Norrköping ett tillfredsställande geografiskt läge i det föreslagna distriktet. Staden har också goda möjligheter att på grund av poliskårens storlek tillhandahålla lärare i de rent polisiära ämnena. Även för undervisningen i övriga ämnen kunna väl kvalificerade lärare erhållas. Provisoriska lokaler med normalinredning torde komma att ställas till förfogande utan kostnad för statsverket. Det förefaller vara mest aktuellt att inrymma polisskolan i det nuvarande småskolcseminariet vid Stationsgatan 2 A. Detta seminarium torde komma att nedläggas i en snar framtid. Då vi inledde vår undersökning av frågan om förläggning av konstapelsutbildningen i Norrland, tänkte vi oss böra föreslå allenast en skola för denna del av riket. Ganska naturligt framstodo härvid tre alternativ, nämligen Luleå, Umeå och Sundsvall. Alternativet Umeå ansågs till en början såsom fördelaktigt med hänsyn till denna stads geografiskt sett tämligen centrala belägenhet i Norrland ävensom på grund av erbjuden möjlighet att erhålla goda lokaler för ändamålet och förefintlig tillgång på lärarkrafter. Sedan en mera ingående jämförelse gjorts med förhållandena beträffande Luleå och Sundsvall, kom dock umeåalternativet att skjutas i bakgrunden. Luleå och Sundsvall ha betydligt större poliskårer än Umeå och överhuvud taget större polisiära resurser än denna stad. Visserligen torde Umeå för närvarande från sin poliskår kunna tillhandahålla väl kvalificerade lärare i de polisiära ämnena, men det finnes icke någon garanti för att detta alltid blir möjligt i fortsättningen. Däremot synes storleken av poliskårerna i Luleå och Sundsvall borga för att ett

tillfredsställande urval av polisbefäl för pedagogiska uppgifter skall kunna göras även framdeles. Tanken att låta inrätta en polisskola för Norrland eller åtminstone huvuddelen därav med förläggning i Umeå har för övrigt icke vunnit något gehör vid våra sonderingar i Luleå och Sundsvall. I båda dessa städer — liksom i Umeå — finnes ett icke ringa kommunalt intresse för erhållande av en polisskola. Vidare ha landsfogdarna i samtliga berörda län var för sig förordat inrättande av dylik skola i respektive Luleå, Sundsvall och Umeå. Sedan vi av skäl, som ovan angivits, kommit att avstå från rekommendation av umeåalternativet och därför övergått till att jämföra Luleå och Sundsvall inbördes, har det befunnits, att ingendera av dessa städer borde utan vidare givas företräde framför den andra. Avstånden i Norrland äro så betydande, att vi ansett det motiverat att inrätta polisskolor i båda dessa städer för tillgodoseende av Norrlands behov. Genom ett sådant arrangemang skulle knappast behöva uppstå större kostnader än om allenast en skola bleve inrättad. Kostnaderna för elevernas resor komme under alla omständigheter att nedbringas. Om konstapelsutbildning finge äga rum i såväl Luleå som Sundsvall, torde detta uteslutande verka befrämjande på polisverksamheten i Norrland. Av betydelse i sammanhanget vore att polisbefäl från dessa städers poliskårer erhölle tillfälle att pröva sina krafter på pedagogiska uppgifter. När vi sedermera inriktat vår uppmärksamhet även på Gävle, har emellertid sundsvallsalternativet förlorat något i betydelse. Innan vi redovisa gävlealternativet närmare, må bl. a. anföras några synpunkter, som tillsammans synas utgöra klart belägg för att

u n d e r alla omständigheter Luleå bör bliva förläggningsort för en polisskola. Luleå är residensstaden i ett län med särskilt omfattande polisverksamhet. Belativt stora poliskårer finnas förutom i Luleå även i Boden och Kiruna. Till poliskåren i Luleå är statspolis knuten. Även om 1948 års polisutrednings förslag (sid. 92 i utredningens betänkande) om förflyttning av statspolisen till Boden skulle genomföras, synes detta icke i någon mera väsentlig mån försvåra möjligheterna för Luleå att mottaga en polisskola. Enligt vunna upplysningar torde för övrigt kriminalavdelningen av statspolisen under alla förhållanden komma att kvarstanna i Luleå. Beträffande polisverksamheten i Norrbottens län må vidare erinras om förekomsten av den enda statliga poliskåren i riket, förlagd till Boden, vilken h ä r har till uppgift bl. a. att bestrida polistjänst vid Bodens fästning. Till denna kår är rytteri knutet. Inom Kalix skyddsområde finnes en särskild poliskår för bevakning av skyddsföremålen. Vid gränsen mot Finland tjänstgöra statspolispatruller såsom gränspolis. I civilförsvarshänseende intager länet en speciell ställning, och den s. k. bevakningspolisen har fått stor omfattning. Elever i en till Luleå förlagd polisskola skulle vid kritiska tillfällen kunna fungera såsom en extra säkerhetsstyrka. Här må tillika åberopas, att Luleå är en livlig sjöstad framför allt på grund av malmfrakten samt att den håller på att växa upp till en betydelsefull industristad, särskilt genom tillkomsten av Norrbottens järnverk. Livet och rörelsen i staden sätter givetvis sin prägel på polisverksamheten, och det vill synas som om eleverna i en polisskola härstädes skulle få goda tillfällen till praktiska studier. Luleåpolisen är särskilt med hänsyn till statspolisavdel-

ningen vid kåren allsidigt utbildad. Detta är ett förhållande, som bör komma undervisningen till godo. Även om såsom ovan antytts statspolisavdelningen helt eller delvis skulle överflyttas till Boden, torde det utan svårighet låta sig göra att i erforderlig mån erhålla lärare från poliskåren i Boden, som ju är relativt närbeläget. Med avseende å icke polisiära ämnen kunna enligt våra gjorda undersökningar behövliga lärarkrafter erhållas i Luleå. Vad beträffar frågan om lokaler för en polisskola i Luleå kan meddelas, att nya skolbyggen i staden äro aktuella och att representanter för stadens myndigheter ställt i utsikt att i något sådant bygge reservera lokaler för en polisskola. Ett av staden nyligen gjort fastighetsförvärv möjliggör för övrigt redan nu en permanent lösning av lokalfrågan. Dessutom erbjudas provisoriska lokaler i gamla västra folkskolan vid Storgatan. I denna byggnad kunna å nedre botten ställas till förfogande tre stora lärosalar, varav en kan inredas till laboratorium, samt en expedition tillika lärarrum. Under förutsättning att anspråken icke ställas alltför höga, är staden även villig att förse de provisoriska lokalerna med normalinredning för skoländamål. Staden innehar nämligen en del utsorterade möbler, som för en rimlig kostnad skulle kunna sättas i nöjaktigt skick. I sin hösten 1951 till Kungl. Maj:t ingivna petitaskrivelse föreslog styrelsen för statens polisskola, efter samråd med kommittén, inrättande av en avdelningsskola i Luleå för att åstadkomma avlastning från polisskolan i Stockholm till förmån för högre polisutbildning därstädes. Med anledning av detta förslag yttrade statskontoret bl. a., att förslaget i och för sig icke vore ägnat att möta någon erinran men att frågan om 189

polisundervisningens uppdelning på ytterligare avdelningsskolor borde upptagas till prövning i ett sammanhang vid ställningstagandet till polisutbildningskommitténs kommande förslag. Länsstyrelsen i Norrbottens län tillstyrkte i sitt remissvar inrättandet av en polisskola i Luleå under uttalande av att denna stad finge anses vara den ur alla synpunkter lämpligaste förläggningsortcn för elever från Norrbottens och Västerbottens län samt vissa trakter av Västernorrlands och Jämtlands län. Stadsfullmäktige i Luleå framhöllo, att staden vore beredd att utan kostnad för statsverket ställa provisoriska lokaler till förfogande och lämna sin medverkan till en framlida permanent lösning av lokalfrågan. För Luleå stad syntes det ur åtskilliga synpunkter önskvärt, att en avdelning av polisskolan förlades till staden. Departementschefen ansåg sig icke beredd att tillstyrka förslaget utan ville avvakta polisutbildningskommitténs betänkande. Vi förutsätta, att den föreslagna polisskolan i Luleå får betjäna Norrbottens och Västerbottens län. Det årliga rekryteringsbehovet i dessa län uppskattas till genomsnittligt 30 aspiranter. Då detta antal är för stort för allenast en avdelning och för litet för två avdelningar, uppkommer frågan, om ett visst antal aspiranter från Västerbottens rekryteringsområde bör sändas till någon annan polisskola eller tillskott av elever bör ske från Västernorrlands och Jämtlands län. På grund av de tillgängliga lokalutrymmena kan visserligen för närvarande sistnämnda alternativ väljas. Vi anse emellertid, att luleåskolans distrikt principiellt icke bör omfatta mera än de två nordligaste länen i riket. Det är för övrigt troligt, att undervisningen i Luleå vissa år kan behöva ske på två avdelningar med dessa läns 190

egna aspiranter. Utgående från att undervisningen därstädes normalt sker på en avdelning om cirka 23 elever förorda vi, att överskjutande antal elever sändas till annan skola. Om vi härefter tänka på de återstående länen i riket, finnas enligt vår mening följande alternativ. Antingen böra Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län bilda ett distrikt för sig med Gävle såsom polisskolestad samt Västernorrlands och Jämtlands län bilda ett särskilt distrikt med Sundsvall såsom polisskolestad eller också böra samtliga angivna län utgöra ett distrikt. Det senare alternativet synes innefatta två möjligheter till förläggning av polisskola, i det att antingen Gävle eller Sundsvall bör komma ifråga. Vi anse det emellertid vara tveksamt, om poliskårerna i Gävle och Sundsvall erbjuda tillräckligt urval av polisbefäl lämpade för pedagogiska uppgifter vid en skola, som skall betjäna ett så pass stort distrikt som det senast angivna. Årligen kommer nämligen att fordras utbildning av cirka 70 aspiranter för de ifrågavarande länen. Detta betyder, att, om endast en polisskola inrättas för ändamålet, denna måste göras lika stor som norrköpingsskolan, d. v. s. omfatta tre avdelningar. Vi vilja icke förorda en sådan ordning. Dessutom bör i detta sammanhang märkas, att alltför långa avstånd skulle uppstå inom ett distrikt, bestående av samtliga nämnda län. Vi vilja i stället föreslå en distriktsindelning enligt det först upptagna alternativet. Sålunda bör för Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län inrättas en polisskola i Gävle. Det årliga rekryteringsbehovet i sagda län beräknas till 45 aspiranter, vilka torde fördelas på två avdelningar ( = 22 å 23 elever per avdelning). Härför behövas två lärosalar, ett laboratorium, en expedition tillika lärar-

r u m samt ett elevrum. På en av oss gjord framställning ha stadsfullmäktige i Gävle enligt beslut den 25 september 1950 meddelat, att staden är villig att utan kostnad för statsverket ställa erforderliga lokaler till förfogande. I sitt till stadsfullmäktige i ärendet avgivna utlåtande anförde stadens drätselkammare bl. a.: "Med de planerade skolbyggnaderna i staden, yrkesskolor och en ny realskola, torde möjligheter föreligga att ordna lokaler för en polisskola. En annan utväg, som dock ej är närmare undersökt och som beror på flera parters medgivande, är att sedan man ersatt sjömanshemmet med en nybyggnad på annan plats tills vidare låta anstå med att riva nuvarande sjömanshemmet och som ett provisorium under några år utnyttja denna byggnad som lokal för nu ifrågavarande ändamål och eventuellt även andra yrkesskolorna närstående behov. Det torde ej heller vara uteslutet, att lokaler skulle kunna ordnas inom Folkets Hus." — Sedermera har polismästaren i Gävle på vår förfrågan meddelat, att staden disponerar nöjaktig utrustning för skoländamål och att denna säkerligen tillsvidare kunde ställas till förfogande utan kostnad för statsverket. Drätselkammaren vore beredd att tillstyrka tillhandahållande av sådan provisorisk normalinredning. Ytterligare bör för Västernorrlands och Jämtlands län inrättas en polisskola i Sundsvall. I dessa län behöva årligen utbildas cirka 25 aspiranter. Sundsvallsskolan torde även böra tjäna till att åstadkomma en viss avlastning från andra skolor, särskilt luleåskolan. Elevantalet kan med hänsyn därtill beräknas bliva så stort — omkring 40 — att undervisningen måste försiggå på två avdelningar. Det lokalbehov, som här anmäler sig, utgör sålunda två lärosalar, ett laboratorium, en expedition tillika

lärarrum samt ett elevrum. Vid våra undersökningar på ort och ställe har det visat sig, att tillgängliga lokaler i Althinska slöjdskolan vid Skolhusallén mycket väl skulle lämpa sig såsom polisskola. I nämnda byggnad kunde rent av ställas till förfogande sju stora salar och två mindre. Såsom alternativ till detta förslag må nämnas magistratens nuvarande lokaler i stadshuset ävensom vissa lokaler i huset Fredsgatan 2. Stadsfullmäktiges presidium har låtit meddela, att staden vore villig ställa lokalerna i huset Fredsgatan 2 till förfogande utan kostnad för statsverket ävensom utrusta dem med provisorisk normalinredning för skoländamål. Alla för de föreslagna polisskolorna i Gävle och Sundsvall erforderliga lärarkrafterna kunna enligt vad vi utrönt erhållas i respektive städer. Vi ha också förvissat oss om att i samtliga de städer, vari konstapelsutbildning föreslås skola äga rum, finnas gymnastiklokaler och badinrättningar, som kunna få disponeras av polisskolorna för övningsämnet fysisk träning. Likaså ha vi förvissat oss om att möjligheter till utbildning i vapnens bruk och stridstaktik finnas i eller i närheten av samtliga polisskolestäder. Tablå över skoldistriktsindelning, antal aspiranter, antal avdelningar och förläggningsorter för polisskolor är intagen såsom bilaga M (sid. 287). Om de mer eller m i n d r e provisoriska lokaler för polisskolor, som här ovan omtalats, på grund av sedermera vunnen erfarenhet anses böra bestå för polisskoleändamål eller avlösas av andra och mera ändamålsenliga lokaler, bör statsverket självt bestrida lokalkostnaderna. Detta må ske genom bidrag till byggnadskostnader eller erläggande av hyra eller i båda formerna, allt efter förhandling med vederbörande kom191

mun eller annan intressent. Den av oss sålunda uttalade uppfattningen torde följa därav, att polisutbildningen numera får anses såsom en i princip statlig angelägenhet (jfr departementschefens ovan sid. 19 anmärkta uttalande om ansvaret för utbildningen av polismän). Vi ha ovan (sid. 67) antytt eventualiteten att anordna de lokala polisskolorna såsom internat. Detta skulle säkerligen vara värdefullt ur flera synpunkter. Enligt vad vi inhämtat har man goda erfarenheter av internatsystemet vid polisutbildning i andra länder. Vi ha särskilt observerat hur väl systemet fungerar vid de i England förekommande skolorna för grundläggande polisutbildning (Police training centres) och dess polishögskola (Police College i Byton-on-Dunsmore nära Cov e n t r y ) . Även i Finland och Norge sker polisutbildningen i internat. Eleverna vid den danska polisskolan bo visserligen icke i skolan men de intaga sina måltider där, och för övrigt överväger man att i viss utsträckning bereda bostäder åt dem i anslutning till skolan. Att i internat förlägga eleverna i av oss föreslagna aspirantkurser vid rikets olika lokala polisskolor skulle givetvis medföra mycket stora anläggnings- och driftskostnader. Med hänsyn därtill anse vi oss icke nu böra föreslå införande av internatsystemet. En annan omständighet, som må föranleda en avvaktande inställning i detta hänseende, är att erfarenheter behöva inhämtas rörande lämpligheten av de föreslagna förläggningsorterna för polisskolorna. Därest det kommer att visa sig, att den decentraliserade polisutbildningen är till den fördel, som förväntas, och att skolornas förläggningsorter äro lämpliga, torde den centrala polisskolemyndigheten böra upptaga frågan om internatsystemets införande. Det kan därvid

möjligen vara fördelaktigt att söka införa det etappvis. Polisskoleväsendets ledning Det är av stor betydelse, att polisskoleväsendet, inbegripande såväl de lokala polisskolorna som polishögskolan, får en enhetlig ledning. Bedan i V kapitlets principdiskussion (sid. 68) ha vi påvisat intresset av att tillskapa en central skolmyndighet för ledning av polisskoleväsendet och tillika med vissa uppgifter beträffande rekryteringen av polispersonal och dess utbildningstjänstgöring. På grund av detta intresse ha vi avvisat tanken att förse de olika skolorna för konstapelsutbildning med var sin styrelse. Ett dylikt system skulle icke vara ägnat att främja den enhetlighet, som eftersträvas. Det synes vara tillräckligt, att en föreståndare utses för varje skola. Den styrelse, som skall fungera för den blivande polishögskolan, bör tillika utöva ledningen av de lokala polisskolorna. Sålunda får hela polisskoleväsendet genom denna styrelse en enhetlig ledning. Styrelsen ifråga blir central skolmyndighet i här avsedda mening. Enligt vårt förslag skall styrelsen för statens polishögskola ha följande uppgifter: att bestämma undervisningens omfattning i rikets polisskolor och polishögskola och tillse, att undervisningen bedrives på ändamålsenligt sätt; att bestämma läroböcker och undervisningsmateriel; att verka för att erforderliga och lämpliga läroböcker och kompendier utarbetas; att i mån av behov meddela bestämmelser beträffande teoretisk förutbildning och kunskapsprov för blivande polisaspiranter ävensom beträffande förpraktik för dessa; att bistå rekryteringsnämnderna med

uppgifter och anvisningar beträffande nyssnämnda kunskapsprov; att i mån av behov medverka till fördelning av sökande till antagning såsom polisaspirant mellan olika rekryteringsområden; att yttra sig i frågor om dispens från stadgad ålder för antagning till polisaspirant; att i förberedande syfte genom studiebrev giva nyantagna polisaspiranter en orientering om polisens organisation och verksamhet; att i samråd med rekryteringsnämnderna verkställa fördelning av nyantagna polisaspiranter på de olika polisskolorna för genomgång av lägre polisaspirantkursen; att likaledes i samråd med rekryteringsnämnderna verka för de i lägre polisaspirantkursen godkända elevernas lämpliga placering i olika polisdistrikt för utbildningstjänstgöring; att pröva ansökningar om inträde i högre polisaspirantkursen och fortbildningskursen i polistjänst med flera kurser vid polisskolorna samt i de olika kurser, som anordnas vid polishögskolan; att pröva ansökningar om dispens från bestämmelser om inträdesfordringar; att, då anledning därtill finnes, meddela elev varning eller skilja honom från skolan; att enligt särskilda bestämmelser taga befattning med frågor om personals tillsättning och entledigande, om semester och annan ledighet för personalen samt om disciplinära åtgärder ifråga om densamma; att meddela erforderliga bestämmelser rörande personalens åligganden; att årligen före den 1 september till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de anslagsäskanden för polisskoleväsen13

det, som styrelsen finner böra göras hos nästföljande års riksdag; samt att enligt fastställd stat eller andra föreskrifter handlägga avlöningsärenden. Under hänsynstagande till de uppgifter, som sålunda föreslagits skola åvila styrelsen för statens polishögskola, övergå vi härefter till frågan om styrelsens sammansättning. Därvid erinras först, att enligt gällande stadga för statens polisskola dess styrelse skall bestå av högst sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, varav en tillika förordnas att vara ordförande och en att vara vice ordförande. Kungl. Maj:t utser därjämte erforderligt antal suppleanter för ledamöterna. Ledamöter och suppleanter skola tjänstgöra u n d e r tid, som av Kungl. Maj:t för varje särskilt fall bestämmes. Vi ha efter våra överväganden kommit till den uppfattningen, att polisskoleväsendets styrelse bör bestå av nio ordinarie ledamöter för att olika önskvärda representationsintressen skola kunna bliva tillgodosedda. Ledamöterna skola liksom fallet nu är beträffande styrelsen för statens polisskola utses av Kungl. Maj:t, dock med undantag för två i det följande n ä m n d a ledamöter, vilka på grund av sin ställning böra vara självskrivna. Såsom självskriven ledamot bör sålunda ingå chefen för den av 1948 års polisutredning föreslagna rikspolisstyrelsen. Utredningen h a r (sid. 119) framhållit vikten av att rikspolisstyrelsen får möjlighet att öva inflytande på behandlingen av frågorna om polispersonalens rekrytering och utbildning samt uttalat, att för den skull rikspolischefen eller representant för denne bör beredas plats i den centrala polisskolemyndigheten. Därest icke någon sådan rikspolisstyrelse som polisutredningen föreslagit kommer att in193

rättas men väl någon motsvarande central polismyndighet, bör chefen för denna myndighet vara självskriven ledamot i polishögskolans styrelse. Så länge som någon dylik myndighet icke finnes, bör statspolisintendenten inneha ifrågavarande ledamotskap. Vidare bör polishögskolans rektor (polisskoleväsendets chef) vara självskriven ledamot av styrelsen. På grund av polisskoleväsendets anknytning till inrikesdepartementet är det önskvärt, att styrelsen får såsom ledamot upptaga någon ämbetsman från detta departement. Önskvärt är också, att styrelsen genom någon av sina ledamöter erhåller kontakt med riksdagen. Om möjligt bör personvalet h ä r ske så, att tillika representation erhålles för landsbygdens intressen med avseende å polispersonalens rekrytering och utbildning. Vidare anmäles såsom ett önskemål, att i styrelsen får ingå en administrativ ämbetsman, företrädande pedagogiska intressen. Av stor vikt är emellertid, att även den aktiva pedagogiken erhåller en företrädare i styrelsen. Genom någondera av de två sistnämnda ledamöterna torde böra sökas anknytning till folkhögskoleväsendet, för vilket polisskoleväsendets styrelse har särskild anledning att intressera sig. Det erinras i detta sammanhang om att vi föreslagit, att den teoretiska förutbildningen för dem, som önska vinna inträde å polisbanan, må ske genom bevistande av två årskurser vid folkhögskola. Till ledamot i styrelsen kan vidare vara lämpligt att i likhet med vad nu är fallet utse en representant för stats- och rättsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms högskola; detta bland annat med hänsyn till att vid högskolan förekomma de distriktsåklagarkurser, vilkas elever även komma att vid polishögskolan genomgå grundkurs för landsfiskalsaspiranter och kurs för po194

lischefsaspiranter. Bland de särskilt utsedda ledamöterna bör slutligen finnas en representant för polispersonalen. En av styrelseledamöterna förordnas av Kungl. Maj:t till ordförande och en till vice ordförande. Därjämte bör erforderligt antal suppleanter utses, t. ex. en suppleant för vice ordföranden samt en suppleant för envar av övriga ledamöter utom för ordföranden och polishögskolans rektor. Trots de mycket vidgade arbetsuppgifter, som komma att föreligga för polishögskolans styrelse i jämförelse med styrelsens för statens polisskola åligganden, ha vi, såsom framgår av det anförda, icke ansett oss böra föreslå större antal ledamöter än nio. En styrelse med flera ledamöter skulle enligt vår uppfattning lätt kunna bliva obekväm från arbetssynpunkt. Även kostnadsskäl kunna åberopas mot en större representation än den föreslagna. Å andra sidan framstår för oss såsom mycket angeläget ur representationssynpunkt, att det föreslagna ledamotsantalet icke underskrides. I själva verket är utökningen ringa i förhållande till statens polisskolas av sju ledamöter bestående styrelse. Vid jämförelsen bör också tagas i betraktande det förhållandet, att rektor för statens polisskola redan nu reellt om än icke formellt fungerar såsom ledamot av styrelsen. Den föreslagna styrelsen bör vara beslutför, om jämte ordföranden eller vice ordföranden minst fyra ledamöter eller suppleanter för dem äro närvarande. Vid lika röstetal bör den, som för ordet, äga utslagsröst. För att underlätta arbetet i styrelsen rekommendera vi utseende av två särskilda nämnder inom densamma för ärendenas förberedande. Sålunda böra utses en pedagogisk nämnd och en uttag ning s nämnd. Den förra skall ha till

uppgift att förbereda alla ärenden av pedagogisk natur, medan den senare såsom främsta uppgift skall verkställa en förstahandsprövning av ansökningar om inträde i aspirant- och fortbildningskurser vid polisskolorna samt i de olika kurser, som anordnas vid polishögskolan. Det torde vara lämpligt, att uttagningsnämnden även får till uppgift att förbereda ärenden bland annat angående fördelning av nyantagna polisaspiranter på de olika skolorna för genomgång av lägre aspirantkurs samt rörande de godkända elevernas placering i olika polisdistrikt för utbildningstjänstgöring. Därest behov skulle föreligga, står det givetvis styrelsen fritt att utse särskild nämnd för beredning av andra förekommande ärenden än dem, som det bör åligga den pedagogiska nämnden eller uttagningsnämnden att förbereda. Till ledamöter i nämnderna bör styrelsen kunna utse icke allenast ordinarie styrelseledamöter utan även suppleanter. Det bör icke vara något hinder för att välja en och samma person till ledamot i flera nämnder. På grund av den jämförelsevis stora arbetsbörda, som kommer att åvila ledamöterna av styrelsen och suppleanterna, särskilt om de deltaga i nämndsammanträden för ärendenas förberedande, synes det skäligt, att de icke självskrivna ledamöterna tillerkännas visst arvode. Vi föreslå därför, att i styrelsen ingående icke självskriven ledamot eller suppleant skall för dag, då han deltager i sammanträde med styrelsen eller med nämnd inom styrelsen, äga åtnjuta ersättning för uppdraget i form av dagarvode. Detta angives här preliminärt till 25 kronor. Frågan om arvodets storlek torde närmare prövas vid den inom civildepartementet pågående översynen av de grunder, enligt vilka ersättning

utgår för uppdrag såsom ledamot m. m. i statliga nämnder, råd, kommissioner och liknande organ, styrelser för statliga verk och andra statliga institutioner. Förutom dagarvode bör ledamot eller suppleant, som är bosatt utanför Stockholm, äga rätt till ersättning för resor, som han för fullgörande av uppdraget företager från hemorten till Stockholm och åter, enligt klass I i allmänna resereglementet. Närmast under styrelsen skall ledningen av polisskoleväsendet utövas av polishögskolans rektor, vilken enligt ovan framlagt förslag bör vara självskriven ledamot av styrelsen. I det följande avsnittet rörande personalfrågor få vi tillfälle att ingå på denna befattningshavares uppgifter och tjänsteställning. Där vilja vi bland annat även yttra oss angående föreståndarskapet för de lokala polisskolorna. Personalfrågor När nu först frågan om åliggandena för polisskoleväsendets chef (polishögskolans rektor) upptages till behandling, bör till jämförelse meddelas, vilka uppgifter, som enligt gällande stadga för statens polisskola åvilar dess rektor. Stadgans 9 § säger h ä r o m : Rektor åligger huvudsakligen att meddela undervisning i den omfattning styrelsen bestämmer, dock minst 12 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat; att tillse, att god ordning upprätthålles i skolan; att noga följa undervisningens gång och elevernas uppförande och att om dem söka vinna en så fullständig och noggrann kännedom som möjligt; att fastställa läsordning och i samråd med vederbörande lärare bestämma uppgifter för skriftliga prov; att bereda och föredraga de ärenden, vilka det ankommer å styrelsen att handlägga, samt att hos styrelsen anmäla övriga aren195

den, vilka äro av beskaffenhet att böra bringas till styrelsens kännedom; samt att omhänderhava skolans medelsförvaltning. Ifråga om rektors undervisningsskyldighet gällde enligt 1938 års skolstadga såsom minimum, att han skulle undervisa 20 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. Timantalet sänktes år 1946 till 18 och utgör numera 12 såsom framgår av den nyss citerade texten. Den senaste reduceringen skedde efter framställning av 1948 års utredningsman och genomfördes från och med den 1 juli 1949. Vi anse oss böra här återgiva vad utredningsmannen anförde i denna fråga. Han utgick från den förutvarande bestämmelsen i skolstadgan, att rektor skulle meddela undervisning minst 18 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat, och yttrade: Detta innebär, att rektor är skyldig att varje läsår, vilket omfattar 42 arbetsveckor, meddela undervisning i minst (18x42) 756 timmar. I betraktande av rektors övriga åligganden, som äro föreskrivna i stadgan, och deras vikt för skolverksamhetens rätta bedrivande, synes det påkallat med en reducering av det nu angivna antalet undervisningstimmar. Det är ur skolsynpunkt icke välbetänkt att betunga rektor med omfattande undervisningsskyldighet. Hans uppgifter böra nämligen huvudsakligen ligga på det administrativa området. Så blir det också oundgängligen i praktiken. Alldeles oavsett vilka uppgifter som för rektor må hava preciserats i instruktion eller stadga föranleda förhållandena vid en så stor skola som statens polisskola till administrativa göromål i sådan omfattning, att de för ett behörigt utförande kräva, att rektors tid icke i någon större utsträckning upptages av undervisning. Bland de arbetsuppgifter, som belasta polisskolans rektor och som måste anses vara särskilt tyngande må här nämnas granskning av alla ansökningshandlingar från sökande till skolans olika klasser samt i samband därmed uppgörande av förslag till uttagning av elever. Även i övrigt är 196

rektors förberedelse till föredragning inför skolans styrelse av mycket arbetskrävande natur. Ytterligare må nämnas, att den täta avlösningen av kurser vid skolan medför ett omfattande schemaarbete, vartill rektor dock nödgas påkalla heltidslärarnas hjälp. När det gäller undervisningen bör rektors uppgift förnämligast vara av övervakande natur. Han bör konferera med lärarna om undervisningsplaner och andra aktuella undervisningsfrågor och i den mån så påkallas giva direktiv, särskilt för åstadkommande av enhetlighet i fråga om kursfordringar i klassernas olika avdelningar. Enligt uttrycklig bestämmelse i skolstadgan åligger det rektor att noga följa undervisningens gång och elevernas uppförande och att om dessa söka vinna en så fullständig och noggrann kännedom som möjligt. På grund av det stora elevantal, som förekommer vid polisskolan, uppstå för rektor de största svårigheter att jämsides med den honom åvilande undervisningsskyldigheten etablera den personliga kontakt med de enskilda eleverna, som faktiskt är hans skyldighet och som bör kunna vara av stort värde för många elever. Rektor skulle, om tid medgåves, här kunna fylla en betydelsefull uppgift av rådgivande och vägledande natur icke blott med avseende å studiernas bedrivande utan även beträffande åtskilliga personliga och ekonomiska problem, som uppstå för eleverna under deras vistelse vid skolan. Till jämförelse må nämnas, att den undervisningsskyldighet, som enligt läroverksstadgan åvilar rektor vid allmänna läroverk i allmänhet omfattar 12—16 timmar i veckan eller 456—608 timmar för läsåret, varvid läsåret beräknas utgöra 38 veckor.i En undervisningsanstalt, som med hänsyn till arbetsuppgifterna och elevmaterialet är i viss mån likartad med statens polisskola, är statens brandskola. Enligt stadgan för denna skola har rektor "att meddela undervisning i den omfattning, styrelsen bestämmer". Ehuru brandskolan icke ens tillnärmelsevis har samma elevantal som i Vi vilja härtill foga den upplysningen, att rektorer vid större läroverk och eljest rektorer, som på grund av särskilda förhållanden fått sig ålagt ett avsevärt drygare arbete än som är vanligt, kunna få undervisningsskyldigheten minskad intill 8 timmar, i vissa fall ända intill G timmar.

polisskolan, utgör enligt uppgift den aktuella undervisningsskyldigheten för brandskolans rektor endast cirka 400 timmar för läsår. Undervisningsskyldigheten för rektor vid statens polisskola är sålunda väsentligt större än enahanda skyldighet för rektorerna i nyssnämnda anstalter. På grund av det anförda finner jag det skäligt att undervisningsskyldigheten för rektor vid statens polisskola bestämmes så, att rektor ålägges att meddela undervisning i den omfattning styrelsen bestämmer, dock ej över 12 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. Enligt stadgeändring genom kungl. kungörelse den 6 maj 1949 (SFS nr 239) skall rektor numera "meddela undervisning i den omfattning styrelsen bestämmer, dock minst 12 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat". Detta innebär såsom synes, att utredningsmannens förslag antagits med en modifikation, som åtminstone principiellt är ganska betydelsefull. Den i utredningsmannens yttrande förekommande argumenteringen blir än starkare vid den utbyggnad av polisskoleväsendet, som vi föreslagit. Därvid måste skolchefen tilläggas en rad nya uppgifter i förhållande till vad som gäller för rektor för statens polisskola. Främst bland dessa uppgifter får nämnas inspektionsverksamhet med avseende å de lokala polisskolorna. Vidare kommer han att få flera uppgifter, som hänföra sig till rekryteringen av polispersonal. Såsom vi tänkt oss saken, komma skolchefens åligganden i det nya skolsystemet att huvudsakligen ligga på det administrativa området. Vi anse, att skolchefen skall sysselsätta sig med undervisande verksamhet allenast i så stor omfattning som kan anses erforderlig för att han med full förståelse för undervisningens aktuella problem skall kunna på bästa sätt handlägga allehanda uppkommande frågor och ärenden

rörande polisskoleväsendet. Enligt vår mening låter det svårligen göra sig att på förhand beräkna och i skolstadgan insätta ett bestämt antal timmar såsom minimum för den undervisningsskyldighet, som skall åläggas skolchefen. Det bör i stället ankomma på styrelsen att under hänsynstagande till skolchefens övriga åligganden, som givetvis äro mer eller mindre föränderliga till sin omfattning, bestämma en skälig undervisningsskyldighet nedanför en övre gräns. För att antyda, att skolchefens arbetsbörda icke främst består i undervisande verksamhet, bör stadgans bestämmelse om hans undervisningsskyldighet intagas först efter andra viktigare åligganden samt innehålla en maximering av timantalet. Detta torde böra bestämmas till högst åtta undervisningstimmar per vecka. Därvid må observeras, att den kursverksamhet, som vi föreslagit för polishögskolan och polisskolan i Stockholm, kommer att omfatta ett till 45 veckor beräknat läsår. Detta innebär en förlängning med tre veckor i förhållande till det nu förekommande läsåret vid huvudskolan i Stockholm. Bestämmelsen om skolchefens undervisningsskyldighet bör alltså avfattas så, att skolchefen skall meddela undervisning 1 den omfattning styrelsen bestämmer, dock ej över åtta undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. En sammanställning av skolchefens huvudsakliga åligganden torde kunna upptaga följande: att tillse, att god ordning upprätthålles i polishögskolan och den i Stockholm förlagda polisskolan; att fastställa läsordning för de kurser, som anordnas vid nämnda skolor; att i samråd med vederbörande lärare bestämma uppgifter för skriftliga p r o v ; att noga följa undervisningens gång vid skolorna;

att om skolornas elever söka vinna en så fullständig och noggrann kännedom som möjligt samt bistå dem med råd och upplysningar särskilt med avseende å studierna; att meddela undervisning i den omfattning styrelsen bestämmer, dock ej över åtta undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat; att uppehålla erforderlig kontakt med rekryteringsnämnderna i riket; att inspektera rikets polisskolor; att bereda och för polishögskolans styrelse föredraga de ärenden, som skola handläggas av styrelsen, ävensom anmäla övriga ärenden av beskaffenhet att böra bringas till styrelsens kännedom; samt att omhänderhava polisskoleväsendets medelsförvaltning. När fråga uppkommer om skolchefens löneställning, må först erinras om hurusom föreståndarskapet för polisskolan i Stockholm på sin tid var anknutet till befattningen såsom fjärde polisintendent vid Stockholms polisverk. I betänkandet angående förstatligande av denna skola (SOU 1938:1, sid. 92 f.) anförde de sakkunniga följande: "Ur skolans synpunkt är det naturligen en fördel, om föreståndaren uppehåller nära kontakt med det praktiska polisarbetet, något som med lätthet kan ordnas, om han, såsom nu, är polisintendent i Stockholm. Emellertid torde till föreståndare för skolan böra utses den som finnes bäst lämpa sig för denna uppgift, även om han icke är eller skulle önska bliva polisintendent i Stockholm; utan tvivel skulle praktisk polistjänstgöring i mån av behov det oaktat utan svårighet kunna beredas honom. Den omständigheten, att föreståndarbefattningen för närvarande beklädes av en polisintendent i Stockholm, för vilken pensionsåldern kan beräknas inträda först 198

om 20—25 år, synes emellertid tala för att någon förändring i förevarande avseende beträffande föreståndaren tillsvidare icke äger rum." I och med förstatligandet av polisskolan i Stockholm vid inträdet av budgetåret 1938/39 blev emellertid den förutvarande föreståndaren såsom rektor för statens polisskola placerad i lönegrad B 30 enligt allmänna civilförvaltningens då gällande avlöningsreglemente. Härjämte förordnade Kungl. Maj:t den 24 februari 1939, att rektor skulle, räknat från den 1 juli 1938 tills vidare så länge gällande avlöningsreglemente vore tillämpligt å honom, få uppbära personligt lönetilllägg med belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan den avlöning, beräknad efter 1.313 kronor 48 öre för månad, som han före sistnämnda dag åtnjutit å sin befattning såsom fjärde polisintendent, och å andra sidan den sammanlagda m i n d r e avlöning, som han enligt gällande bestämmelser ägde uppbära å rektorsbefattningen. Sedan 1947 års allmänna lönereglering har rektor för statens polisskola uppburit lön enligt lönegrad Ca 33 och avlöningsförstärkning om 1.008 kronor för år. I 1952 års statsverksproposition (Bilaga 2: Gemensamma frågor, sid. 12 och 27, samt Bilaga 13: Elfte huvudtiteln, sid. 328) föreslogs emellertid uppflyttning av rektorstjänsten till Ca 37, varvid den utgående avlöningsförstärkningen skulle indragas. Sedermera har Kungl. Maj:t, efter riksdagens beslut, i regleringsbrev för budgetåret 1952/53 upptagit rektorsbefattningen i lönegrad Ca 37 å skolans personalförteckning. För bedömning av spörsmålet om skolchefens lönegradsplacering vilja vi göra jämförelser med placeringen för vissa andra befattningshavare. Det synes därvid vara mest rationellt att åberopa avlöningsförhållandena för chefer-

na för vissa statliga anstalter, som i likhet med polisskolorna bedriva yrkesutbildande verksamhet. Det särskilda slag av yrkesutbildning, som polisskolechefen h a r att leda och övervaka, synes även påkalla en jämförelse med löneställningen för vissa chefsämbetsmän inom polisväsendet. Ehuru vi icke finna skäl att för vår bedömning åberopa läroverksrektorernas löneställning, anse vi oss dock inledningsvis böra redovisa vad som gäller för dessa befattningshavare. Bektorerna vid de högre allmänna läroverken tillhöra endera av tre avlöningsgrupper: I) i lönegrad Cb 11, II) i lönegrad Cb 12 och III) i lönegrad Cb 13. Bektor för försvarets läroverk är placerad i lönegrad Cb 13. Det kan emellertid förväntas, att 1949 års tjänsteförteckningskommitté inom kort skall komma att föreslå förbättring av lönerna för dessa befattningshavare. Alldenstund folkskoleseminarierna äro anstalter för yrkesutbildning, är det enligt vår mening motiverat att h ä r uppmärksamma seminarierektorernas löneställning. Dessa rektorer tillhöra som regel nyssnämnda avlöningsgrupp III, d. v. s. lönegrad Cb 13. I en av tjänsteförteckningskommittén och vissa personalorganisationer träffad överenskommelse, som i skriftlig framställning ingivits till civilministern i mars 1952, upptogs förslag om placering av folkskoleseminariernas rektorer i lönegrad Cb 14. Dessutom skulle avlöningsförstärkning utgå med 1.008 kronor för år. Genom kungl. prop, nr 107/1952 ha enahanda förslag framförts till riksdagen, som godkänt desamma. Till ytterligare jämförelse upptagas löneförmånerna för chefen för statens hantverksinstitut. Denne har tjänsteställning såsom överdirektör och är placerad i lönegrad Cp 15. Det må näm-

nas, att institutets styrelse i en i december 1947 till Kungl. Maj:t ingiven allmän plan avseende inriktningen av den fortsatta utbyggnaden av institutet framhöll, att det synts styrelsen i och för sig välgrundat att med hänsyn till lönesättningen inom jämförliga verk och löneläget inom näringslivet uppflytta tjänsten såsom överdirektör till Cp 17. I medvetandet om att stor återhållsamhet måste iakttagas med framläggande av krav på lönehöjningar avstod dock styrelsen från att för det dåvarande begära den önskvärda uppflyttningen. Vi vilja också göra en jämförelse med löneförhållandena för polismästare och polisintendenter i vissa städer. För Stockholms vidkommande kunna vi meddela, att polismästaren i staden åtnjuter lön, beräknad efter lönegrad Co 21, jämte särskilt tillägg om 1.452 kronor. Polisintendenterna i Stockholm erhålla lön enligt lönegrad Co 18 och ha dessutom tillerkänts särskilda tillägg om 348 kronor. I Göteborg h a r polismästaren lön enligt lönegrad Cb 18, vartill kommer 400 kronor i beklädnadsersättning. Polisintendenterna därstädes äro placerade i lönegrad Ca 35 och u p p b ä r a dessutom liksom polismästaren 400 kronor i beklädnadsersättning. Polismästaren i Malmö är placerad i lönegrad Ca 44 och polisintendenterna i Ca 35. Någon beklädnadsersättning utgår icke till dessa befattningshavare. Vidare må nämnas, att föreståndaren för statens kriminaltekniska anstalt h a r tjänsteställning såsom överdirektör med placering i lönegrad Cp 14. Slutligen meddelas, att 1948 års polisutredning föreslagit (sid. 213) lönegrad Cp 14 för tjänsten såsom polisöverdirektör i rikspolisstyrelsen samt (sid. 216) lönegraderna Cp 17, Cp 15 och Cp 13 för polismästarna i resp. Stockholm, Göteborg och Malmö. 199

Mot bakgrunden av det nu anförda förefaller det uppenbart, att polisskoleväsendets chef icke rimligen kan placeras i lägre lönegrad än den, som föreslagits för seminarierektorer. Polisskoleväsendets chef har tjänsteåligganden, som i flera hänseenden sakna motsvarighet i vad som hör till en seminarierektors befattning. Särskilt må här framhållas den inspekterande verksamheten med avseende å de lokala polisskolorna. När han har att bära ansvaret för de svenska polismännens utbildning, såväl den lägre som den högre, är detta uppenbarligen en ur rikssynpunkt utomordentligt betydelsefull uppgift. Skolchefen måste, för att rätt kunna fylla sina ämbetsplikter, besitta framstående chefsegenskaper, inbegripande både organisatorisk och administrativ skicklighet, och dessutom vara väl förtrogen med polisutbildningens krav samt ha ådagalagt sig vara god pedagog. Dessa synpunkter ha fört till den uppfattningen, att skolchefen bör vara placerad i lönegrad Cp 17 eller möjligen Cp 16. Om emellertid, såsom vi förmoda, omständigheterna icke för närvarande tillåta en sådan placering utan tvinga till lägre lönesättning, finna vi dock icke en placering under lönegrad Cp 15 försvarlig. Vid valet mellan olika benämningar å skolchefens befattning ha vi i betraktande av polisskoleväsendets omfattning och vederbörandes huvudsakligen administrativa åligganden såsom chefsämbetsman funnit namnet polisöverdirektör lämpligast. Härvidlag har också varit av viss betydelse, att överdirektörs ställning tidigare tillagts chefen för en anstalt för yrkesutbildning, nämligen statens hantverksinstitut. Att 1948 års polisutredning redan använt tjänstebenämningen polisöverdirektör inom den föreslagna rikspolisstyrelsen, torde icke

hindra, att den nyttjas även inom polisskoleväsendet. Skolchefen bör vid sin sida ha en befattningshavare, som tjänstgör såsom sekreterare i polishögskolans styrelse. Denna befattningshavare bör vidare enligt bestämmelse i skolstadgan vara skyldig att bestrida skolchefens administrativa åligganden i polishögskolan, då skolchefen på grund av inspektionsverksamheten eller eljest är hindrad att fullgöra åliggandena ifråga. Nu berörda tjänst bör tillika inbegripa uppgiften att vara lärare i juridik. Undervisningsskyldigheten bör avpassas med hänsyn till förutnämnda åligganden. Den torde emellertid icke kunna göras mera omfattande än 20 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. Såsom minimum böra 16 timmar upptagas. När det gäller nu omskrivna befattningshavares löneställning, anse vi, att han bör placeras i lönegrad Ca 35. Från synpunkten för byråchefers placering i lönegrad 37 torde vårt förordande av lönegrad 35 för skolchefens närmaste man icke behöva mötas av några betänkligheter. Även om det hade varit fråga om tjänsteman i den för ämbetsverk vanliga byråorganisationen, torde ett dylikt förslag ha varit motiverat i betraktande av att skolchefen föreslagits skola inneha tjänsteställning över byråchef. I 1948 års chefslöneutrednings betänkande, avgivet (i stencilerat skick) i oktober 1949, underströks visserligen (sid. 79), att lönegraderna 33—36 överhuvud taget icke borde utnyttjas för tjänstemän, inordnade i den ordinarie byråorganisationen, men följande uttalande tillades: "Där inom större organisationsenhet i ett ämbetsverk chefen intager en högre ställning än vanlig byråchef, bör det dock ej vara uteslutet att inplacera närmast underordnad tjänsteman i för-

slagsvis Ca 34. Samma placering synes kunna ifrågakomma för chef för lokal förvaltning." Vi vilja slutligen framhålla, att lönegradsplaceringen av nu ifrågavarande tjänsteman har avvägts även i förhållande till den placering, som bör tillkomma övriga lärare i juridik, och varom förslag framlägges här nedan. Vi ha övervägt flera olika benämningar av tjänsten såsom sekreterare i polishögskolans styrelse och tillika lärare i juridik, samt slutligen stannat för benämningen polisskoleintendent. Enligt gällande stadga för statens polisskola handhaves undervisningen vid skolan av rektor, heltidsanställda lärare och timlärare. För närvarande finnas vid huvudskolan fyra heltidsanställda lärare, av vilka två undervisa i juridiska ämnen samt en i ordningspolistjänst och en i kriminalpolistjänst. Antalet timlärare och särskilda föreläsare uppgår till omkring 120 vid huvudskolan, 20 vid avdelningsskolan i Göteborg och 30 vid avdelningsskolan i Malmö. Det förhållandet, att så många lärare äro blott löst knutna till polisskolan, ger anledning till övervägande, huruvida denna ordning är lämplig från skolsynpunkt. Bedan i 1938 års betänkande upptogs till behandling spörsmålet om sättet för lärarnas anställning. De sakkunniga förordade heltidsanställning i varje fall för lärare i ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst. I sammanhanget gjordes det uttalandet, att det skulle vara en vinst, om lärarna, samtidigt som de vore heltidstjänstgörande, i en eller annan form bibehölle förbindelsen med det verksamhetsområde, varom de undervisade. De sakkunniga funno detta vara möjligt just ifråga om lärarna i ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst, vilka enligt de sakkunnigas me-

ning borde tagas från Stockholms poliskår och tjänstgöra i praktiskt polisarbete under omkring två månader varje år samt eventuellt efter några års tjänstgöring i polisskolan ersättas av yngre krafter ur Stockholms poliskår. Genom 1938 års omorganisation kom, i enlighet med de sakkunnigas förslag, statens polisskolas fasta lärarstam att utgöras av förutom skolans rektor två heltidsanställda lärare, den ene i ordningspolistjänst och den andre i kriminalpolistjänst. Här bör dock anmärkas, att redan före omorganisationen en heltidsanställd lärare i ordningspolistjänst fanns vid skolan. Det av de sakkunniga föreslagna arrangemanget med två månaders praktiskt polisarbete årligen för heltidslärarna i de polisiära huvudämnena har icke genomförts. Det skulle utan tvekan medföra stora olägenheter för polisskolearbetets bedrivande. Emellertid ha lärarna i dessa ämnen genomsnittligen icke uppehållit lärartjänsterna längre tid än omkring tre år, varefter de återgått till polistjänst, i regel i samband med erhållen befordran. Styrelsen för statens polisskola gjorde i november 1938 i skrivelse till Kungl. Maj:t vissa uttalanden r ö r a n d e det lämpligaste sättet för anställande av lärarkrafter vid skolan och anförde därvid i huvudsak följande. I överensstämmelse med den organisation polisskolan erhållit bestredes undervisningen i stor utsträckning av timlärare. Detta system vore förenat med åtskilliga olägenheter. Sålunda medförde systemet, att inom de olika avdelningarna i en klass olika lärare måste undervisa i ett och samma ämne, vilket lätt kunde leda till bristande enhetlighet i undervisningen och betygsättningen. Vidare hade det blivit nödvändigt att förlägga timlärarnas undervisning så, att lektionerna i minsta möjliga mån inkräktade på timlärar201

nas ordinarie arbetsuppgifter. Detta hade till följd, att den dagliga undervisningstiden för eleverna icke bleve så sammanhängande, som de skäligen kunde fordra. Dessa olägenheter hade föranlett ett övervägande, om icke i viss omfattning ett utbyte av timlärare mot heltidsanställda lärare borde äga rum. Styrelsen ansåge det önskvärt, att den finge möjlighet att redan under budgetåret 1939/40 i viss utsträckning utbyta timlärare mot hellidstjänstgörande lärare. Efter bemyndigande av Kungl. Maj:t anställdes i början av läsåret 1939/40 en lärare i juridiska ämnen, vilken därefter var verksam vid skolan till början av januari 1940, då han inkallades till militärtjänst. I en av skolans rektor avgiven promemoria, som åberopades av vederbörande departementschef vid budgetbehandlingen för budgetåret 1941 /42, anfördes bl. a. följande: Även om systemet med en heltidsanställd lärare i juridiska ämnen kunnat prövas under endast en relativt kort tidsrymd, hade det visat sig, att denna anordning vore betydligt överlägsen anordningen med timlärare. Styrelsen för skolan hade också hos Kungl. Maj:t anfört, att styrelsen till följd härav bibragts den uppfattningen, att frågan framdeles komme att lösas i den riktningen, att en lärare i juridik på ett mera stadigvarande sätt knötes till skolan. I promemorian angav rektor vidare undervisningsskyldighetens fördelning på olika klasser och avdelningar för en sådan lärare. — Departementschefen uttalade, att de skäl, som i olika avseenden anförts för förslaget om anställande av en lärare för att vid sidan av rektor fortlöpande omhänderhava undervisningen i juridiska ämnen, enligt hans mening vore övertygande. Departementschefen förordade därför inrättande av en särskild be-

fattning såsom lärare i juridiska ämnen vid skolan, med vilken borde vara förenade de huvudsakliga tjänsteuppgiftcr, som rektor angivit i sin promemoria. Därjämte förutsatte departementschefen, att det skulle åligga läraren att vid behov biträda rektor med förekommande uppgifter av expeditioneli natur. Befattningen föreslogs placerad i lönegrad Eo 27. Den sålunda föreslagna befattningen inrättades fr. o. m. budgetåret 1941/42. En andra befattning såsom lärare i juridiska ämnen, även den i lönegrad Eo 27, blev inrättad fr. o. m. budgetåret 1943/44. Efter tillkomsten av de nya avlöningsbestämmelserna år 1947 avlönas de båda lärarna i juridik enligt lönegrad Ce 30. Vi anse, att den väg, på vilken statsmakterna inslagit, då de beslutat om inrättande av lärartjänster i stället för att lita till systemet med timlärare, är fullt riktig. Vi mena dock icke, att polisskoleväsendet skulle kunna helt undvara timlärare. Vissa ämnen eller ämnesavsnitt kräva otvivelaktigt speciallärare, som endast behöva tillfälligt anlitas. Så är fallet exempelvis med exekutionsrätt, socialkunskap, psykologi, akutsjukvård, rättsmedicin och civilförsvarstjänst samt sådana avsnitt av kriminalpolistjänsten som laboratorieundersökningar och speciell varukännedom. Där en undervisningsmaterias särskilda natur icke fordrar anlitande av expert från visst yrkesområde, synes den lämpligaste ordningen vara att undervisningen handhaves av fast anställd lärare. En förutsättning för sådan ordning måste dock vara, att åliggandena för vederbör a n d e få den omfattningen, att heltidstjänst kan bildas. Anlitande av heltidsanställda lärare torde åtminstone tills vidare kunna ske blott vid polishögskolan och polisskolan i Stockholm. När

det gäller polisskolorna i Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå, torde undervisningens omfattning icke medgiva anställande av sådana lärare. För heltidstjänstgöring i Stockholm böra enligt vår mening vara anställda två lärare i juridik — förutom ovan föreslagne polisskoleintendent — samt två lärare i ordningspolistjänst och två lärare i kriminal polistjänst. Medräknas nämnde polisskoleintendent, innebär detta en utökning av den heltidsanställda lärarpersonalen med tre befattningshavare. Det har också övervägts att inrätta en heltidstjänst såsom lärare i ämnet fysisk träning. En övergång från anlitande av timlärare i detta ämne skulle kunna medföra besparing för statsverket. Vi ha dock avstått från att framlägga förslag i detta hänseende men vilja understryka önskvärdheten av att frågan framdeles, i samband med inrättande av ändamålsenlig gymnastiksal för polisskoleeleverna i Stockholm, blir upptagen av polishögskolans styrelse. Vad beträffar undervisningsskyldigheten för de heltidsanställda lärarna i juridik samt i ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst är denna i gällande skolstadga bestämd till minst 24 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. Från början var undervisningsskyldigheten fastställd till 32 timmar i veckan. En sänkning till 28 timmar genomfördes år 1946. Beduceringen till 24 timmar skedde fr. o. m. den 1 juli 1949 efter framställning av 1948 års utredningsman. För att giva möjlighet till bedömning av skäligheten av den till 24 timmar i veckan nedsatta undervisningsskyldigheten vilja vi här återgiva utredningsmannens anförande i saken: De vid polisskolan heltidsanställda lärarnas undervisningsskyldighet är i skol-

stadgan fastställd till minst 28 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. Detta betyder, att ifrågavarande lärare ha att under ett läsår undervisa i sammanlagt (28X42) 1.176 timmar. Många skäl tala för att lärarna beredas lättnad härvidlag. Till att börja med må framhållas, att undervisningen vid polisskolan i de ämnen, som ifrågavarande lärare företräda, huvudsakligen ha karaktär av föreläsningar och sålunda för dem måste vara mera ansträngande än typisk skolundervisning innefattande en mellan lärare och elever växlande verksamhet. Vid t. ex. de allmänna läroverken finnas kursplaner upplagda på förhand genom skolmyndigheternas försorg, och tryckta läroböcker följas vid undervisningen. Vid polisskolan däremot ha lärarna själva att lägga upp kursplaner och författa kompendier till bruk vid undervisningen. Den omfattande nya lagstiftningen på områdena för undervisningen medför givetvis att arbete med korrigering och nyskrivning av kompendier kommer att upptaga mycken tid för lärarna, överhuvud taget får i detta sammanhang beaktas den tid, som åtgår för att lärarna skola kunna hålla sig å jour med utvecklingen. Undervisningen vid polisskolan avser ju vuxna elever, i de högre klasserna polismän med många års praktisk erfarenhet. Denna omständighet gör förvisso icke undervisningen lättare. Det är en särdeles ansvarsfull uppgift lärarna ha, och deras verksamhet är utsatt för kritiska iakttagare. Givetvis bör också detta beaktas vid bestämmande av undervisningsskyldighetens omfattning. Likaså bör beaktas den omständigheten att lärarna ifråga enligt nuvarande ordning ofta nödgas upprepa sina föreläsningar i flera avdelningar, kanske samtliga avdelningar i en klass. Att föreläsa om samma materia i exempelvis sex parallellavdelningar måste uppenbarligen vara påfrestande. Den starka koncentrationen av kurserna gör att arbetet blir mera hetsigt än i ett läroverk. Proven för eleverna måste komma ganska tätt, och dessa innebära en väsentlig arbetsanhopning även för lärarna. Redan uppställandet av uppgifter för prov kräver åtskilligt. Särskilt i de högre klasserna eftersträvas att giva uppgifterna så-

dant innehåll att eleverna få tillfälle att bestämmes att i allmänhet omfatta 20—24 pröva olika lösningar. Meningen är att uttimmar varje vecka i medeltal för läsår röna deras förmåga att självständigt beräknat. I den mån lärare på grund av fördöma ett visst fall eller avgöra hur polishållandena nödgas åtaga sig undervisning man skall handla i viss situation. Det är i större utsträckning skall han vara behelt naturligt att, då sådana uppgifter girättigad till särskild ersättning i enlighet vas, lärarna betungas avsevärt vid granskmed vad som utgår till timlärare. ning och korrigering av elevernas skriftliga svar. Vi åberopa oss på den förda arguFör heltidslärarna i juridik märkes vimenteringen och förorda bestämning av dare, att de jämlikt skolstadgan skola biundervisningsskyldigheten efter den av träda rektor med förekommande uppgifter utredningsmannen angivna principen. av expeditionen natur. Det är svårt att beSåsom särskilt skäl för att h ä r upptaga stämt ange omfattningen av deras arbete i detta hänseende, men uppskattningsvis toren latitud, inom vilken styrelsen har att de man kunna nämna en arbetsprestation precisera undervisningsskyldigheten, åom cirka 200 timmar för vardera av dessa beropa vi den omständigheten, att lätvå lärare. rarna förutsättas skola vid sidan av sin Till jämförelse må anmärkas, att lektor undervisning ha en del andra uppgifvid allmänt läroverk, vilken åtnjuter lön ter, vilkas omfattning kan variera. Läenligt Ca 30, jämlikt läroverksstadgan i allmänhet har skyldighet meddela undervisrarna böra enligt vår mening biträda ning 20—24 timmar i veckan eller, då man polisöverdirektören och polisskoleintenräknar med ett läsår om 38 veckor, samdenten med utförandet av förekommanmanlagt 760—912 timmar för läsår. Adde uppgifter av administrativ natur, junkt vid allmänt läroverk är placerad i Ca 26 och har i allmänhet att meddela unvarav må nämnas schemaarbete och dervisning i 24—30 timmar i veckan, d. v. s. granskning av ansökningar till polis912—1140 timmar för läsår, i skoleväsendets olika kurser. De skola Vidare må anföras förhållandena vid naockså deltaga i handhavandet av den vigationsskolorna. Därstädes ha lektorer (i för nyantagna polisaspiranter föreslagCa 30) och adjunkter (i Ca 26) en undervisningsskyldighet av 24—28 timmar i vecna korrespondensundervisningen ävenkan under i allmänhet 37 veckors läsår, som förbereda inträdesproven för sövilket sålunda utgör 888—1036 timmar kande till polishögskolans huvudkurs för läsår. Under särskilda omständigheter samt genomgå och betygsälta sökandekan ifrågavarande undervisningsskyldighet minskas. nas skrivningar. Ytterligare bör det Vid studerandet av dessa siffror måste åligga dem att utarbeta kompendier för man givetvis beakta de särskilda omstänundervisningen och besvara inkomna digheter, som tidigare angivits beträffande förfrågningar rörande juridiska och poheltidslärarna vid statens polisskola. Att lisiära problem. polisskolans läsår är flera veckor längre än läsåren vid övriga nämnda läroanstalPå grund av det anförda bör föreskriter må icke förglömmas. En ytterligare vas, att envar av ifrågavarande heltidsomständighet, som måste observeras, är anställda lärare skall vara förpliktigad den, att heltidslärarna vid polisskolan icatt, enligt styrelsens närmare bestämke åtnjuta ferier såsom andra här berörda mande, meddela undervisning 20—24 lärare utan tillerkännas semesterledighet i med tjänsteställning och ålder följande uttimmar varje vecka i medeltal för läsår sträckning. Det betyder, att de äro tjänstgöringsskyldiga under tid, då de icke ha se1 Det kan förväntas, att 19U9 års tjänstemester, även om kurs icke skulle pågå vid förteckningskommitté inom kort skall skolan, t. ex. under viss del av sommaren. framlägga förslag angående lektorers och På grund av det anförda finnes rimligt, adjunkters placering i högre lönegrader än att heltidslärarnas undervisningsskyldighet som nu gälla för dessa befattningshavare.

räknat. Därjämte bör utsägas, att befattningshavarna skola biträda med utförandet av förekommande uppgifter av administrativ natur och eljest bestrida sådana göromål, som skäligen kunna förbindas med lärarverksamheten. Om undervisningsskyldigheten för polisöverdirektören och de heltidsanställda lärarna bestämmes såsom här ovan förordats, komma till att börja med de fyra befattningshavare, som skola undervisa i juridiska ämnen, under ett läsår — i vårt förslag omfattande 45 veckor — att bestrida undervisning högst 3.420 timmar. Därav falla ( 8 x 4 5 ) 360 timmar på polisöverdirektören, (20X45) 900 timmar på polisskoleintendenten samt ( 2 4 x 4 5 ) 1.080 timmar på vardera av de två övriga heltidsanställda lärarna i juridik. Den juridiska undervisning, som föreslagits skola förekomma vid polisskoleväsendets olika kurser i Stockholm, uppgår till cirka 4.000 timmar. Det blir sålunda nödvändigt att även i fortsättningen i viss utsträckning anlita timlärare för undervisning i juridiska ämnen. Vi ha särskilt beaktat behovet av att kunna anlita experter för undervisning rörande vissa juridiska specialiteter. — Var och en av de fyra befattningshavare, som skola undervisa i ordningspolistjänst respektive kriminalpolistjänst, kommer att under ett läsår bestrida undervisning högst 1.080 timmar. I vartdera ämnet kan undervisning därför komma att med (2x1.080) 2.160 timmar omhänderhavas av heltidsanställda lärare. Enligt vårt förslag skall i de till Stockholm förlagda kurserna (utom fortbildningskurser vid polisskolan och specialkurser vid polishögskolan) förekomma undervisning i ordningspolistjänst cirka 2.700 timmar och i kriminalpolistjänst cirka 3.000 timmar. Det blir sålunda ändock ett visst utrymme för un-

dervisning genom timlärare, vilket också är önskvärt eller nödvändigt beträffande vissa avsnitt av ämnena. Vi övergå så till att behandla de heltidsanställda lärarnas (utom polisskoleintendentens) löneställning. Ifråga om lärarna i juridik måste vi konstatera, att placeringen i lönegrad Eo 27 resp. Ce 30 icke befunnits kunna stimulera befattningshavarna att kvarstanna någon längre tid i tjänsten. Sedan år 1944 har den ena av de två nuvarande tjänsterna såsom lärare i juridik beklätts av fem olika personer och den andra tjänsten innehafts av två personer. De, som lämnat befattningarna, ha övergått till annan mera lönande verksamhet. Dessa täta ombyten äro till betydande nackdel för skolverksamheten. Man bör räkna med att en jurist, som inträder på en sådan tjänst, som här avses, i allmänhet först efter ett par år kan ha vunnit tillräcklig erfarenhet för att vara i stånd att sköta undervisningen fullt effektivt. Det är därför givetvis av största intresse för skolan att få behålla sina juristlärare efter det att dessa skaffat sig de första årens erfarenhet av polisskoleverksamheten. I syfte att binda dugande lärare vid polisskoleväsendet ha vi till en början tänkt oss möjligheten av att föreslå ett slags befordringsgång enligt följande system. Första anställning skulle ske såsom aspirant i viss lönegrad. Sedan styrelsen under minst ett år haft tillfälle att pröva vederbörandes duglighet såsom lärare, borde i fall av gott prövningsresultat förordnande meddelas honom såsom extra ordinarie tjänsteman. Sedermera, efter exempelvis två väl vitsordade tjänsteår, borde han utnämnas till ordinarie befattningshavare. Under våra fortsatta överväganden ha vi emellertid funnit oss icke vilja framlägga förslag av nyss angivna innehåll.

Ehuru det visserligen är formellt möjligt, förekommer likväl icke aspirantantagning inom statsförvaltningen till tjänst i sådant löneläge, som här måste gälla. Vi förmoda, att det bl. a. av lönepolitiska skäl skulle bliva omöjligt att genomföra ett dylikt förslag. Då vi icke heller anse oss kunna rekommendera förordnande mot arvode under prövotid för ifrågavarande lärare, ha vi slutligen stannat för förslag om första anställning såsom extra befattningshavare med möjlighet för vederbörande till befordran till ordinarie tjänst. Vid bedömande av frågan om lönegradsplacering för ordinarie lärare i juridik komma i första hand kompetensfordringarna i betraktande. I överensstämmelse med vad styrelsen för statens polisskola i princip fordrat bör enligt vår mening även i fortsättningen kunna ställas de krav på sökande till tjänst såsom lärare i juridik, att vederbörande — förutom att han avlagt juris kandidatexamen med goda vitsord — h a r fullgjort minst 2% års tingstjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring samt vunnit viss erfarenhet från tjänstgöring vid hovrätt eller helst förvärvat fiskalskompetens. Såsom alternativ till kravet på hovrättstjänstgöring torde kunna vara lämpligt att fordra erfarenhet från åklagarbanan. För lönegradsplaceringen äro vidare de i tjänsten förekommande arbetsuppgifternas kvalitet och omfattning avgörande. I dessa hänseenden åberopas den ovan sid. 203 f. givna framställningen. Samtliga inverkande omständigheter föranleda oss att föreslå, att ifrågavar a n d e befattningar placeras i lönegrad Ca 33. Första anställning såsom lärare i juridik bör såsom ovan antytts ske som

extra befattningshavare. Såsom lämplig lönegrad upptaga vi Cg 31. Efter förslagsvis minst tre års väl vitsordad tjänstgöring bör läraren ha möjlighet att bliva ordinarie befattningshavare. Medan innehavaren av tjänsten såsom sekreterare i polishögskolans styrelse och tillika lärare i juridik i vårt förslag benämnes polisskoleintendent, torde övriga ordinarie lärare i juridik kallas biträdande polisskoleintendenter. Ifråga om de heltidsanställda lärarna i ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst få vi till en början erinra om hurusom de sakkunniga, som framlade 1938 års betänkande, förmenade, att ifrågavarande lärare principiellt borde väljas bland överkonstaplarna i Stockholm. Av denna anledning var det naturligt att vid bestämmande av arvode till dessa lärare utgå från löneförmånerna för överkonstaplar i huvudstaden. Dessa förmåner utgjorde år 1938 högst 7.893 kronor. I anslutning till en redovisning av de då gällande lönerna för överkonstaplar i Stockholm anförde de sakkunniga (sid. 9 3 ) : "Då de för överkonstapel nu angivna löneförmånerna icke torde innebära full gottgörelse för det med en heltidslärarbefattning vid skolan förenade ansvaret och arbetet samt det därjämte måste befaras, att en dugande överkonstapel, tillika skickad att undervisa, icke skall vilja åtaga sig en lärarbefattning utan någon ytterligare ersättning, finna de sakkunniga sig böra förorda en särskild gottgörelse av 1.200 kronor om året utan dyrtidstillägg att åtnjutas med 1/10 varje månad av den till 10 månader beräknade tjänstgöringstiden i skolan, inklusive semester; de 2 återstående månaderna skulle avse praktisk tjänstgöring." Under framhållande av att tjänstgöringstiden för vecka avsåges bliva ganska avsevärd,

32 timmar, och det måste anses av synnerlig vikt att för befattningarna förvärva väl kvalificerade innehavare, fann vederbörande departementschef skäligt föreslå, att årsarvodet, å vilket dyrtidstillägg icke skulle utgå, fastställdes till 9.000 kronor. Detta blev också beslutat för budgetåret 1938/39. På grund av efter hand inträffad stegring av lönerna för överkonstaplar i Stockholm har styrelsen för statens polisskola vid ett flertal tillfällen nödgats göra framställning om förhöjt arvode till ifrågavarande lärare. Förhöjningar ha också medgivits, om än icke alltid i den utsträckning styrelsen begärt. F r å n och med den 1 januari 1951 har arvodet utgått med 15.208 kronor. Sedan i kungl. prop, nr 60/1952 föreslagits, att arvoden till icke lönegradsplacerad personal skulle höjas i ungefär samma grad som statstjänstemännens löner, vilka avsågos höjda med 15 %, samt riksdagen antagit förslaget, h a r Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 fastställt arvodet för ifrågavarande lärare till 17.496 kronor. De heltidsanställda lärarna i ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst torde liksom hittills böra vara arvodestagare. Vi äro emellertid icke övertygade om riktigheten av att dessa lärarbefattningar principiellt skola rekryteras från Stockholms poliskår, såsom förordats både i 1938 års betänkande och av vederbörande departementschef. Väl kan det ofta vara ändamålsenligt, att dessa lärare komma just från huvudstadens poliskår, men skäl lära icke kunna åberopas för att upphöja en dylik rekryteringsordning till princip. Såvitt vi förstå bör i stället den principen gälla, att den dugligaste sökanden antages, oavsett vilket polisdistrikt han tillhör. I detta sammanhang föreslås såsom kompetenskrav, att sökande för att kunna förordnas såsom heltidsanställd lä-

rare i ordningspolistjänst eller kriminalpolistjänst skall ha undergått kommissarieutbildning. Han skall ha visat sig äga framstående insikter i det aktuella undervisningsämnet och om möjligt också ha ådagalagt pedagogisk förmåga. Det kan emellertid tänkas förekomma fall, i vilka Kungl. Maj :t bör bevilja dispens från kravet på undergången kommissarieutbildning. Med hänsyn till de kvalifikationer, som erfordras, kan emellertid icke en överkonstapelslön — ej ens om den är av den storleksordning, som förekommer i Stockholms poliskår — anses innebära tillräcklig ersättning för bestridande av heltidslärartjänst. På denna punkt hysa vi sålunda samma uppfattning som kommit till uttryck i 1938 års betänkande och som hävdats av vederbörande departementschef. Högsta överkonstapelslön i Stockholm utgjorde vid utgången av juli månad 1952 15.634 kronor för år räknat, vartill kom ett särskilt för år 1952 överenskommet tillägg å 576 kronor, så att samtliga löneförmåner uppgingo till 16.210 kronor. I betraktande härav torde såsom grundarvode för ifrågavarande lärare böra upptagas ett belopp om 15.700 kronor. För att erhålla kvalificerade sökande är det nödvändigt att bestämma ett visst tillägg till grundarvodet. År 1938 ansågs ett belopp om 1.200 kronor vara lämpligt tilläggsarvode. Detta belopp bör nu i första hand uppräknas till dagens dyrtidsnivå, varjämte ytterligare viss förhöjning bör ske. Samtliga inverkande omständigheter tala för att tilläggsarvodet bestämmes till 2.500 kronor. Sålunda föreslås, att arvodena till heltidslärarna i ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst bliva så bestämda, att de tillförsäkras dels ett grundarvode om 15.700 kronor och dels ett tilläggsarvode om 2.500 kronor eller tillhopa

18.200 kronor för år. Staten bör också ikläda sig skyldighet att betala den kostnad för vederbörandes pensionering, som belöper på den tid befattningen innehaves. Denna kostnad torde kunna upptagas med cirka 29 % av en till 15.700 kronor uppskattad pensionsbildande slutlön för överkonstaplar, som pensioneras vid 57 års ålder. Alternativt och i andra hand föreslå vi, att ifrågavarande lärare beredas anställning såsom extra ordinarie tjänstemän i lönegrad Ce 27. Därigenom skulle de undgå de eftersläpningar i lönehänseende, som de hittills haft att vidkännas och som arvodessystemet även i fortsättningen kan beräknas medföra. Vidkommande härefter frågan om tjänsteställning för heltidslärarna i ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst föreslås, att Kungl. Maj :t giver dessa lärare poliskommissaries tjänsteställning u n d e r giltighetstiden för deras förordnanden. Såsom stöd härför kan främst åberopas den omständigheten, att dessa lärare anlitas eller kunna anlitas för kommissarie- och polischefsutbildning. Även med avseende å deras undervisning på lägre stadier skulle det från auktoritetssynpunkt vara värdefullt att befattningshavarna förlänades poliskommissaries tjänsteställning. Det skulle förvisso gagna dessa lärares fostrargärning och höja uppskattningen av de meddelade kunskaperna, om eleverna hade klart för sig, att lärarna vore auktoriserade icke blott genom sitt lärarförordnande utan även genom innehav av kommissaries tjänsteställning. Från polisskolan föra eleverna med sig kunskaper, som de ofta önska tillämpa i sitt arbete i distriktet, men enligt erfarenheten mötas de mången gång av oförståelse från befälets sida, när de komma med nya idéer, som de inhämtat vid skolan. De skulle troligen kun-

na hävda sig bättre sådana gånger, därest lärarnas auktoritet erhölle det stöd, som åsyftas med förslaget att tillerkänna lärarna kommissaries tjänsteställning. Skolans anseende skulle också vinna härpå. Det med lärartjänsterna förenade ansvaret synes ytterligare tala för förslagets genomförande. Slutligen må i detta sammanhang påvisas, hurusom överståthållarämbetet för polisärenden den 31 december 1925 förordnade en dåvarande biträdande överkonstapel till t. f. kommissarie med tjänstgöring vid polisskolan. Detta förordnande synes ha skett med tanke på den auktoritet, som bör tillkomma, och det ansvar, som åvilar en lärare under ifrågavarande omständigheter. Inför frågan om befattningarna å polishögskolans kansli vilja vi till en början upplysa om att å statens polisskolas kansli under senare år funnits följande kvinnliga befattningshavare, nämligen en kontorist i lönegrad Ce 13, ett kontorsbiträde i Ca 8, två kontorsbiträden i Ce 8 och en skrivbiträdesaspirant i Cf 4. I 1952 års statsverksproposition (Bilaga 13: Elfte huvudtiteln, sid. 328) föreslogs emellertid inrättande av en tjänst såsom kansliskrivare i Ce 15 i stället för kontoristtjänsten och en kanslibiträdesbefattning i Ce 11 i stället för den ordinarie kontorsbiträdestjänsten. Med hänsyn till dessa förslag gjorda anslagsberäkningar ha sedermera godkänts av riksdagen. Förslag om inrättande av en kansliskrivartjänst har under en följd av år framförts av polisskolestyrelsen med åberopande av enligt vår mening mycket starka skäl. Först sedan 1941 års biträdesutredning i oktober 1951 avgivit sitt betänkande (i duplicerat skick), ansåg emellertid departementschefen tiden vara inne att tillmötesgå styrelsen i dess begäran. Den av-

vikeisen från styrelsens förslag har dock skett, att departementschefen förordat extra ordinarie tjänsteställning i stället för ordinarie. Den befattningshavare, som här avses, skall fullgöra sådana uppgifter, som pläga ankomma på registrator, samt leda och fördela kanslipersonalens mångskiftande arbete. Omfattningen härav är i första hand beroende av antalet kurser, elever och lärare vid polisskoleväsendet. Härvidlag må anföras följande. Under läsåret 1938/39 anordnades två kurser i konstapelsklassen, en kurs i överkonstapelsklassen och en polischefskurs. Under läsåret 1951/52 förekommo härutöver en extra kurs i överkonstapelsklassen samt en kurs i kommissarieklassen. Vi ha föreslagit en betydligt utvidgad kursverksamhet med bl. a. fortbildningskurser och specialkurser. Medan elevantalet läsåret 1938 /39 utgjorde 370, hade det till läsåret 1951/52 stigit till 751. Vi beräkna, att elevantalet vid ett genomförande av den av oss föreslagna reformen av polisskoleväsendet kommer att uppgå till 1.300 för år. Antalet lärare under läsåret 1938 /39 var 42 (1 rektor, 2 heltidsanställda lärare och 39 timlärare och föreläsare). För läsåret 1951/52 hade antalet stigit till 175 (1 rektor, 4 heltidsanställda lärare och 170 timlärare och föreläsare). Vi ha svårt att uttala oss bestämt om lärarantalet vid genomförande av en reform men förmoda, att det kommer att hålla sig vid ungefär samma siffror som uppgivits för sistnämnda läsår. Att i varje fall icke någon avsevärd ökning förutses, beror på att vi föreslagit sju tjänster såsom heltidsanställda lärare. Kanslipersonalen bestod under läsåret 1938/39 av två men h a r sedan ökats till sex befattningshavare. Vi vilja föreslå, att härjämte en expeditionsvakt skall anställas. — Det säger sig självt, att ett U

så betydande antal kurser, elever och lärare, som beräknas skola förekomma i ett reformerat polisskoleväsende, måste förorsaka en stor arbetsbelastning å polishögskolans kansli. Den befattningshavare, som skall leda och fördela detta arbete, måste uppfylla stora krav. Samma befattningshavare skall ha betydande åligganden ifråga om medelsförvaltningen vid skolan. Visserligen utgå vi från att ansvaret för denna förvaltning ytterst skall åvila skolchefen, men de praktiska förvaltningsbestyren skola utföras av här omskrivna befattningshavare. Denna skall alltså sköta alla förekommande utbetalningar och verkställa polisskoleväsendets bokföring. Utbetalningarna komma att bliva särskilt omfattande på grund av vårt förslag om dagarvoden åt polisaspiranterna under deras utbildningstid. Befattningshavaren skall vidare i första hand bedöma anslagna medels tillräcklighet, t. ex. när det gäller att tillgodose olika lärares önskemål med avseende å anskaffning av viss undervisningsmateriel m. m., samt på självständigt sätt företaga olika behövliga utredningar r ö r a n d e ekonomin. Ytterligare förutsattes, att befattningshavaren biträder vid uppgörandet av schemata för polisskoleväsendets olika kurser i Stockholm. Det betydande antal timlärare och föreläsare, som måste anlitas, hänför sig till ett flertal olika kategorier, såsom vetenskapsmän, jurister, läkare, ingenjörer, ekonomer, läroverkslärare och polisbefäl. Det är alltid mycket svårt att med hänsyn till dessa personers möjligheter och önskemål beträffande undervisningstider konstruera schemata, som äro tillfredsställande från elevernas synpunkt och möjliga att följa med tanke på den knappa tillgången på lärosalar. Sedan grundschema upprättats för viss kurs, skall befattningshavaren sätta sig i för209

bindelse med de lärare, som avses skola inträda efter hand som kursen fortskrider, och därvid efter samråd med skolchefen söka tillgodose såväl lärarnas berättigade önskemål som de särskilda synpunkter, vilka måste anläggas för skolverksamhetens del. Vid eventuellt inträdande tillfälligt förfall för någon lärare skall befattningshavaren söka åvägabringa erforderlig jämkning av schemat. De krav, som måste ställas på befattningshavaren på grund av här redovisade och andra betydelsefulla arbetsuppgifter, böra erhålla sin motsvarighet i tjänsteställning. Enligt vår uppfattning bör tjänsten benämnas registrator och kassör och placeras i lönegrad Ca 18. I sin i augusti 1951 avgivna petitaskrivelse anförde polisskolestyrelsen med avseende å dåvarande ordinarie kontorsbiträdet bl. a. följande: Arbetsuppgifterna för vederbörande befattningshavare äro av sådan art, att tjänsten rätteligen bör vara placerad i kontorists lönegrad. På grund av mängden av de göromål, som åvila skolans nuvarande kontorist, är hon i stor utsträckning tvungen att överlåta åtskilliga av sina arbetsuppgifter å nu omskrivna befattningshavare i lönegrad Ca 8 att av henne utföras på eget ansvar. Med avseende å befattningshavarens kompetens må särskilt understrykas, att hon måste besitta stor färdighet i stenografi, bland annat för att lärarna skola erhålla det biträde vid kompendiers upprättande m. m., varav de äro i behov. Ytterligare må framhållas kravet på minutiös noggrannhet i det befattningshavaren åliggande arbete, som består i att förbereda behandlingen av ansökningarna om inträde i skolans olika klasser. Hon har sålunda att genomgå ansökningshandlingarna och därifrån i tabeller intaga alla de olika uppgifter om de sökande — anställningstid, vitsord, förslagsrum av landsfogde eller annan polischef m. m. — som ligga till grund för prövningen av ansökningarna. Då antalet ansökningar år från år ökat 210

— de utgjorde till de olika klasserna budgetåret 1951/52 omkring 1.200 — har också arbetets omfattning och det därmed förenade ansvaret avsevärt ökat. Här kan även nämnas, att befattningshavaren har att granska och förhandspröva alla de intyg, som jämlikt skolstadgans bestämmelser ingivas angående sökandenas färdighet i maskinskrivning och kunnighet i bokföring och svenska språket. Det må tilläggas, att befattningshavaren i samband med det förberedande arbetet beträffande inträdesansökningar självständigt — genom telefonsamtal och korrespondens •— i mycket stor utsträckning inhämtar kompletterande upplysningar från landsfogdar och andra polischefer. Överhuvud taget ställas stora krav på befattningshavaren ifråga om omdöme vid självständigt utförande av uppgifter i tjänsten. Biträdesutredningens angivande av de arbetsuppgifter, som skola motivera tjänsteställning såsom kontorist, synes väl motsvara nu ifrågavarande befattningshavares åligganden. I den nya organisationen kommer vederbörande att få minst lika krävande uppgifter. På grund av utökat antal kurser kommer arbetet med inträdesansökningar att få större proportioner än hittills. Vi beräkna, att befattningshavaren huvudsakligen kommer att bliva sysselsatt med detta arbete. Så grannlaga och ansvarsfullt som detta är påkallar det vederbörandes placering såsom kontorist i lönegrad Ca 13, vilket alltså är vårt förslag. Enär innehavaren av föreslagna tjänsten såsom kontorist enligt vad nyss angivits huvudsakligen torde komma att bliva sysselsatt med ansökningsärenden, blir det nödvändigt för registratorn och kassören att såsom biträde för utförande av vissa göromål av självständig karaktär i stället anlita annan befattningshavare. Den sistnämnda bör jämte bestridande av sålunda överlåtna göromål

också fullgöra kontoristens uppgifter u n d e r inträffande ledighet för henne t. ex. på grund av semester. För övrigt skall här åsyftade befattningshavare kunna anlitas för upptagande av stenogram och utförande av skrivmaskinsarbete. Den kompetens, som erfordras för befattningshavaren, synes motivera tjänsteställning såsom kanslibiträde. Tills vidare torde denna tjänst kunna vara extra ordinarie i lönegrad Ce 11. Härjämte behövas för bestridande av göromålen å polishögskolans kansli ytterligare minst två tjänster inom den för biträdespersonal gällande befordringsgången. Sedan år 1944 finnes vid statens polisskola anställd en manlig befattningshavare såsom laboratoriebiträde — numera i lönegrad Ce 11 — med huvudsaklig uppgift att biträda i olika hänseenden vid undervisningen i kriminalpolistjänst. Det har också varit avsett, att befattningshavaren skulle biträda å kansliet med utförande av skrivgöromål ävensom fullgöra uppgifter, som eljest ankomma på expeditionsvakt. I och med att kursverksamheten utökats har laboratoriebiträdet blivit alltmera bundet vid sin huvudsakliga uppgift. Därmed har efter hand uppstått ett allt större behov av en särskild expeditionsvakL Vid ett genomförande av vårt organisationsförslag torde det bliva nödvändigt att anställa en sådan befattningshavare. Vi ha tänkt oss följande fördelning av arbetsuppgifterna på laboratoriebiträdet och en expeditionsvakt. På laboratoriebiträdet bör ankomma att verkställa för- och efterarbete till lektioner i kriminalteknik, att under lektionerna assistera de lärare, som handha den kriminaltekniska undervisningen, med bl. a. fotografering (även mikrofotografering), spåravgjutningar och fingeravtryck, att anskaffa kriminalteknisk un-

dervisningsmateriel såsom kemikalier, foto-, avgjutnings- och ritmateriel samt materiel för mikroskopering, att framställa bildmateriel för såväl kriminalteknisk som annan undervisning (skioptikonbilder, bildband m. m.) att reparera kameror, förstorings- och kontaktkopieringsapparater, mörkrumsutrustning, elektrisk materiel samt annan apparatur och materiel för den kriminaltekniska undervisningen samt att utöva tillsyn över laboratorielokalerna och vårda de inventarier, som förvaras där. På expeditionsvakten bör ankomma att verkställa duplicering, sortering och häftning av kompendier ävensom duplicering av provuppgifter, att handha förråd av läroböcker, kompendier, skrivböcker och annan för undervisningsändamål avsedd materiel (utom kriminalteknisk sådan) samt sköta utdelning härav till eleverna, att handha förråd av papper och annan materiel för kansliets behov, att biträda vid handhavande av polishögskolans arkiv, att biträda med skrivgöromål å kansliet, att hämta och avlämna post, att stå till förfogande för budskickning, att utöva tillsyn över polisskoleväsendets lokaler i Stockholm samt dess inventarier (dock icke laboratoriet och vad däri finnes) med särskild uppmärksamhet ägnad å skrivmaskiner, att kontrollera städningspersonalens arbete samt att i övrigt uträtta förekommande expeditionsvaktsgöromål. Med avseende å frågan om löneställning för laboratoriebiträdet ha vi beaktat innehållet i en av kamreraren vid försvarets forskningsanstalt N. HULTMAN på uppdrag av chefen för finansdepartementet i oktober 1948 (i duplicerat skick) avgiven utredning med förslag till reglering av löneställningen för laboratoriebiträden och vissa andra biträden. Utredningsmannen säger sig 211

(sid. 26) ha kommit till den uppfattningen, att laboratoriebiträdena trots förefintliga olikheter i fråga om arten av arbetsuppgifter böra inordnas i en enhetlig befordringsgång, uppbyggd enligt i stort sett samma principer som den, vilken fastställts för den lägre kontorspersonalen. Efter att ha rekommenderat en i princip obligatorisk elevutbildning om ett år vid vederbörande statliga institution såsom villkor för antagning till laboratoriebiträdesaspirant, föreslår utredningsmannen (sid. 38) en reglerad befordringsgång enligt följand e : Cf 4 (6 m å n a d e r ) , Ce 6 (ett å r ) , Ce 8 (två år) och slutligen Ce 11. Såsom lägsta ordinarie lönegrad bör enligt utredningsmannen (sid. 30) Ca 11 tjäna. Det framgår vidare av betänkandet (sid. 40), att vid bestämmandet av laboratoriebiträdestjänsternas lönegradsplacering en anknytning bör ske till den s. k. kontorsserien och att sålunda förutom 11 även 13 och 15 lönegraderna böra komma till användning. Alldenstund polishögskolan icke behöver mera än ett laboratoriebiträde och detta redan vid anställningstillfället måste besitta viss skicklighet, låter det sig icke göra att inom institutionen ano r d n a en sådan befordringsgång som utredningsmannen skisserat. På grund av de kvalifikationer tjänsten kräver anse vi, att den bör tillhöra lönegrad 13. Vid nyanställning torde emellertid vederbörande antagas såsom aspirant i lönegrad Cf 11 — om han icke kan tillgodoräkna sig tidigare tjänstgöring för högre placering — och först efter två år kunna uppflyttas till Ce 13. Sedermera bör befattningshavaren kunna vinna ordinarie tjänst i lönegrad Ca 13. Eftersom befattningen synes vara jämförlig med tjänst såsom institutionsvaktmästare i lönegrad 13 och då tjänster av detta slag väntas bliva föremål 212

för en översyn, som kan föranleda uppflyttning till lönegrad 14 (se kungl. prop, nr 107/1952, sid. 73), bör sådan uppflyttning kunna bliva aktuell även för ifrågavarande tjänst vid polisskoleväsendet. Vad härefter beträffar den föreslagna tjänsten såsom expeditionsvakt torde den böra placeras i lönegrad Ce 10. Sedan vi nu lämnat förslag rörande den fast anställda personalen vid polisskoleväsendet, vilja vi närmast upptaga frågan om föreståndarskapet för de lokala polisskolorna. Såsom ovan framhållits (sid. 192) har det icke ansetts lämpligt att förse dessa skolor med var sin styrelse. Ett sådant system skulle enligt vår mening kunna äventyra den enhetlighet, som bör känneteckna polisskoleväsendet över hela landet. Det är emellertid erforderligt att tillsätta en föreståndare för varje polisskola — utom den i huvudstaden förlagda — på sätt som redan skett med avseende å de i Göteborg och Malmö inrättade avdelningsskolorna. För polisskolan i Stockholm behöves icke någon särskild föreståndare, eftersom polisöverdirektören här direkt kan utöva chefskapet. Föreståndare skall ha till uppgift: att tillse att god ordning upprätthålles i skolan; att med polisöverdirektörens godkännande fastställa läsordning för de kurser, som anordnas vid skolan; att i samråd med vederbörande lärare bestämma uppgifter för skriftliga prov; att noga följa undervisningens gång vid skolan; att om eleverna söka vinna en så fullständig och noggrann kännedom som möjligt samt bistå dem med råd och upplysningar särskilt med avseende å studierna; att hos polisöverdirektören anmäla de ärenden rörande skolan, som äro av be-

skaffenhet att böra upptagas i polishögskolans styrelse; samt att ansvara för det expeditionella arbete, som skolverksamheten kräver. Föreståndare bör utses av styrelsen för statens polishögskola och lyda under densamma, närmast dock under polisöverdirektören. Föreståndare bör tillerkännas lämpligt arvode, som ställes i relation till skolans omfattning. Undervisningen vid polisskolorna i Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå förutsattes helt bedriven genom anlitande av timlärare. Vid polisskolan i Stockholm bör däremot undervisningen i största möjliga utsträckning meddelas av de heltidsanställda lärare, om vilka ovan talats. För att föreståndare för polisskola skall kunna lära känna eleverna och deras problem synes det lämpligt, att han själv åtager sig viss undervisning. Någon fast anställd kanslipersonal torde icke erfordras vid de lokala polisskolorna. Anslag måste emellertid upptagas till kostnader avseende expeditionellt biträde åt föreståndare. Härefter övergå vi till frågan om limlärarna och deras ersättning. Förordnande för timlärare skall meddelas av polishögskolans styrelse och gälla undervisning i viss bestämd kurs. Beträffande ersättning till timlärare vid statens polisskola meddelade Kungl. Maj:t den 22 juni 1951 vissa föreskrifter. Ersättning till timlärare skulle bestämmas av styrelsen för polisskolan efter

lärarens kompetens och undervisningens beskaffenhet. Därvid skulle — med de undantag, som följde av de i kungl. prop. 219/1938 förordade ersättningsgrunderna — ersättningen bestämmas för undervisning i konstapelsklassen till högst 12 kronor och i övrigt till högst 14 kronor 25 öre för undervisningstimme. Sedermera har Kungl. Maj:t den 9 maj 1952 förordnat, att styrelsen till de ersättningar, som enligt det föregående må utgå till timlärare vid skolan, skola räknat fr. o. m. den 1 januari 1952 tills vidare läggas särskilda tillägg av sådan storlek, att ersättningen för undervisningstimme uppgår vid undervisning i konstapelsklassen till högst 13 kronor 80 öre och i övrigt till 16 kronor 35 öre. För att i fortsättningen kunna erhålla kompetenta lärare är det nödvändigt att höja arvodena ytterligare, och höjningen måste bliva avsevärd. Efter att ha gjort undersökningar rörande timlärararvoden vid andra statliga undervisningsanstalter och tagit del av synpunkter, anförda av lärarföreningen vid statens polisskola, anse vi oss böra föreslå, att ersättningen i allmänhet bestämmes för undervisning i aspirantkurserna till högst 20 kronor och i polisskoleväsendets övriga kurser till högst 25 kronor för undervisningstimme. Polishögskolans styrelse bör vara berättigad att för vissa högt kvalificerade föreläsare bestämma högre arvoden än som i allmänhet må utgå.

KAPITEL XIII

Uttagning av elever till polisskoleväsendets olika kurser

Gällande stadga för statens polisskola upptager under rubriken inträdesfordringar och prövning av inträdesansökn i n g a r i 32 § följande bestämmelser för konstapelsklassens del: För att vinna inträde i konstapelsklassen fordras, att sökande antingen vunnit anställning vid polisväsendet eller ock uppfyller de fordringar, som äro stadgade med avseende å behörighet till befattning som extra konstapel, extra fjärdingsman eller extra polissyster; att sökande genom intyg från vederbörande polischef eller, där sökanden icke vunnit anställning vid polisväsendet, genom intyg av polischefen i den ort, där han är bosatt, styrker, att han är i stånd att på ett tillfredsställande sätt behandla svenska språket i skrift; att sökande genom intyg av någon som yrkesmässigt undervisar i maskinskrivning styrker, att han äger minst för godkänt betyg erforderlig färdighet i sådan skrivning; samt att sökandes levnadsålder, om ej annat följer av vad i 38 § stadgas, icke vid ansökningstidens utgång överstiger 30 år. Vid prövning av inträdesansökningarna skall hänsyn i främsta rummet tagas till den tid sökande tjänstgjort såsom polisman, till sökandes genom ansökningshandlingarna styrkta lämplighet för polistjänst, till sökandes innehav av tillstånd att framföra automobil samt till sökandes simkunnighet. I stadgans 36 § föreskrives, att ansökan om inträde i konstapelsklassen — liksom ock i överkonstapels- och kommissarieklasserna — skall ställas till skolans styrelse och insändas till vederbörande polischef eller, där sökande icke vunnit anställning vid polisväsen214

det, till polischefen i den ort, där sökande är bosatt. Polischefen skall med eget yttrande inom viss tid efter ansökningstidens utgång överlämna ansökningshandlingarna till länsstyrelsen, som har att jämte yttrande av landsfogden i länet och eget utlåtande inom viss tid vidarebefordra handlingarna till skolans styrelse. Därefter skall styrelsen inom viss tid pröva ansökningshandlingarna och därom underrätta de antagna. Av intresse i detta sammanhang är även 37 §, som har följande lydelse: Vid ansökan om inträde skola fogas åldersbetyg samt de betyg och handlingar i övrigt, som äro ägnade att styrka sökandes kunskaper samt lämplighet för polistjänst. Vid ansökan skall därjämte vara fogat intyg rörande sökandes hälsotillstånd och kroppskonstitution, utfärdat av läkare, som polischefen anvisat. Sökande, som är anställd eller tjänstgör vid polisväsendet, skall bifoga tjänstgöringsbetyg, utfärdat av vederbörande polischef. Betyget, som skall utfärdas sedan polischefen hört vederbörande befäl, skall avse sökandes uppförande och hans kunskaper i praktisk polistjänst samt vara utfärdat med tillämpning av de vitsord som angivas i 16 §. Betyget skall härjämte utmärka, huruvida sökande av polischefen anses lämplig för polistjänst, samt, vad angår sökande till överkonstapels- eller kommissarieklassen, för kriminalpolisverksamhet eller befälsställning respektive för kommissariebefattning. Den lägre polisutbildning, som vi föreslagit, kommer att försiggå i en lägre aspirantkurs, u n d e r utbildningstjänstgöring samt i en högre aspirantkurs. Frå-

gan om uttagning av elever till dessa kurser blir icke något större problem för polisskoleväsendets styrelse. Vad först lägre aspirantkursen beträffar kommer uttagningen faktiskt att ombesörjas av rekryteringsnämnderna. I och med att en polisaspirant antagits är det också bestämt, att han till att börja med skall genomgå lägre aspirantkursen. Styrelsens uppgift blir endast att placera de av n ä m n d e r n a antagna aspiranterna såsom elever i de lokala polisskolornas aspirantkurser. Det förutsattes, att rekryteringsnämnderna icke antaga flera aspiranter än som styrelsen kan bereda plats åt vid polisskola. Styrelsen skall icke vara berättigad att ingå på någon prövning av de nyantagna aspiranternas kvalifikationer för genomgång av utbildning vid polisskola. F ö r högre aspirantkursens del bör enligt vår mening ett ansökningsförfarande tillämpas, varvid det bör ankomma på styrelsen att besluta om uttagning av elever. Emellertid synes uttagningsproceduren kunna bliva betydligt förenklad i förhållande till vad som nu gäller beträffande sökande till konstapelsklassen. De enskilda aspiranternas ansökningar torde av rekryteringsnämnderna sammanföras på listor, å vilka nämnderna även låta anteckna sina utlåtanden om aspiranterna. Listorna tillställas sedan styrelsen, som med ledning därav verkställer uttagning. Det rekryteringssystem, som vi föreslagit, förutsätter att icke några andra än de, som i vederbörlig ordning antagits till polisaspiranter, få tillfälle att genomgå lägre och högre aspirantkurserna. Bedan vid antagningen till aspiranter ha de sökande visat sig uppfylla vissa fordringar för anställning vid polisväsendet. De ha sålunda uppnått föreskriven ålder eller eventuellt erhållit åldersdispens, befunnits vara i fysiskt

hänseende lämpliga såsom polismän, konstaterats såsom lojala medborgare, gjort sig kända för ordentligt levnadssätt och pålitlighet samt för att ha gott omdöme och lugnt sinnelag och dessutom förskaffat sig tillräcklig allmänbildning och förpraktik. På grund härav synes det överflödigt att vid uttagningen av elever till högre aspirantkursen ånyo verkställa prövning i avseende å dessa allmänna fordringar för såvitt icke i enstaka fall speciella skäl påkalla en dylik prövning. Från aspirantantagningen fram till tiden för ansökan om inträde i nyssnämnda kurs kommer regelmässigt icke att förflyta längre tid än 9 a 10 månader. Visserligen kan nu exempelvis tänkas, att en aspirant u n d e r denna lid ådragit sig någon sjukdom, som gör honom olämplig för polistjänst, men i så fall bör aspiranten på eget initiativ låta undersöka sig. I varje fall kan en sådan sjukdom u p p e n b a r a s vid den läkarundersökning, som torde föregå ordinarie anställning vid polisväsendet. Det bör därför icke vara erforderligt att vid ansökan om inträde i högre aspirantkursen foga läkarintyg. Skulle tilläventyrs under nyssnämnda tid ha uppenbarats några för polistjänsten m i n d r e goda karaktärsdrag hos en aspirant, böra dessa givetvis antecknas av lärare eller befäl och eventuellt komma till uttryck i betygshandling, allt för att giva vederbörande rekryteringsnämnd tillfälle att undersöka den anmärkta omständigheten, innan utlåtande avgives om aspiranten. De av rekryteringsnämnderna avgivna utlåtandena, innefattande beslut om godkännande eller icke godkännande av aspirant för vidare utbildning, böra utgöra de viktigaste data för styrelsens avgörande vid uttagning av elever till högre aspirantkursen. Såsom vi tänkt oss saken måste alldeles speciella om215

ständigheter föreligga för att styrelsen skall frångå av rekryteringsnämnd fattad ståndpunkt ifråga om en aspirant. Med andra ord böra regelmässigt till genomgång av kursen uttagas alla de aspiranter, som blivit av rekryteringsnämnd godkända, medan sådana aspiranter, som ej godkänts av rekryteringsnämnd, icke böra fortsätta på polisbanan. Med den noggranna prövning, som skall föregå antagning av aspiranter, torde man icke behöva räkna med annat än en mycket obetydlig avgång av aspiranter till följd av ådagalagd olämplighet för polisyrket. Vi anse oss kunna utgå från att av en årskontingent nyantagna polisaspiranter så gott som alla skola komma i tillfälle att bevista den högre aspirantkurs, som följer närmast efter det att de genomgått lägre aspirantkurs och fullgjort föreskriven utbildningstjänstgöring. Bekryteringsnämnds utlåtande om aspirant skall grunda sig väsentligen på betyg och upplysningar rörande hans genomgång av lägre aspirantkursen samt på lämnade vitsord om utbildningstjänstgöringen. De handlingar, på vilka rekryteringsnämnd grundar sitt utlåtande, skola bifogas den till styrelsen översända ansökningslistan. Såsom framgår av ovan citerade 32 § i skolstadgan fordras för närvarande för inträde i konstapelsklassen bl. a., att sökande genom intyg av polischef styrker sig vara i stånd att på ett tillfredsställande sätt behandla svenska språket i skrift. Något sådant intygande skall icke behöva bliva aktuellt vid tillämpande av den av oss föreslagna rekryteringsordningen. Det förutsattes, att en viss färdighet att behandla svenska språket i skrift kommer att betraktas såsom en betydelsefull faktor vid rekryteringsnämnds bedömning av frågan, huruvida en sökande besitter tillräck-

lig allmänbildning. Dessutom få eleverna i lägre aspirantkursen en förhållandevis omfattande undervisning i svenska språket, och deras insikter och färdigheter även i detta hänseende bliva betygsatta och få sålunda möjlighet att inverka vid rekryteringsnämnds bedömning av aspiranternas lämplighet för fortsatt polisutbildning. Eftersom maskinskrivning av skäl, som anförts i kapitel VI (sid; 79 f.) icke funnits böra upptagas såsom undervisningsämne vid polisskola, men det ändock är nödvändigt att en polisman äger färdighet härutinnan, synes det ändamålsenligt att sökande till högre aspirantkursen styrker sig besitta sådan färdighet. I överensstämmelse med nuvarande föreskrift i skolstadgan 32 § skall sålunda sökande genom intyg av någon, som yrkesmässigt undervisar i maskinskrivning, styrka, att han äger minst för godkänt betyg erforderlig färdighet i sådan skrivning. Såsom synes av nyss åberopade paragraf skall vid prövning av ansökningar om inträde i konstapelsklassen tagas hänsyn bl. a. till sökandes innehav av tillstånd att framföra automobil samt till sökandes simkunnighet. I det sistnämnda hänseendet torde icke någon föreskrift behöva intagas i en ny skolstadga, enär det får förutsättas, att sådana aspiranter, som tilläventyrs icke redan vid tiden för antagningen kunna simma, bibringas simkunnighet inom ämnet fysisk träning i lägre aspirantkursen och få tillfälle att — liksom övriga elever — uppöva sin färdighet under bevistandet av högre aspirantkursen. Däremot bör det krävas, att sökande till sistnämnda kurs styrker sig inneha körkort för förande av bil. På av sökande anförda skäl, som styrelsen finner godtagbara, bör styrelsen kunna medgiva dispens från kraven på

godkänt betyg i maskinskrivning och innehav av körkort vid tidpunkten för uttagning till högre aspirantkursen. Föreligger sådant fall, skall avgångsbetyg från kursen icke utfärdas med mindre eleven styrkt sig ha i efterhand uppfyllt kraven. För inträde i den föreslagna fortbildningskursen i polistjänst vid polisskola bör fordras, att sökande innehar ordinarie polistjänst och för utredningsarbete i tjänsten prövas ha behov av den utbildning, som kursen är avsedd att skänka. Med avseende å de kurser, som äro tänkta att förekomma i olika ämnen, såsom motorlära och radiokunskap, torde styrelsen själv böra bestämma inträdesfordringar och offentliggöra dessa i samband med kungörelse om anordnande av sådan kurs. Härefter övergå vi till frågan om uttagning av elever för högre polisutbildning och meddela först lydelsen av gällande föreskrifter om fordringar för inträde i överkonstapels- och kommissarieklasserna samt prövning av ansökningar om inträde i dessa klasser. För överkonstapelsklassens del gäller skolstadgans 33 §, som lyder sålunda: För att vinna inträde i överkonstapelsklassen fordras, att sökande innehar ordinarie polismansbefattning; att sökande genomgått konstapelsklassen eller lägre klassen i poliskolan i Stockholm eller polisskolan i Göteborg eller enligt Kungl. Maj :ts beslut anordnad kurs i polistjänst för underbefäl; att sökande med intyg, som skola vara styrelsen till hända senast en månad efter ansökningstidens utgång, visar, dels att han äger sådan färdighet att behandla svenska språket som motsvarar fordringarna i realexamen dels ock att han äger sådana kunskaper i bokföring som enligt styrelsens närmare bestämmande äro erforderliga; samt att sökandes levnadsålder, om ej annat

följer av vad i 38 § stadgas, icke vid ansökningstidens utgång överstiger 35 år. Vid prövning av inträdesansökningarna skall hänsyn i främsta rummet tagas till sökandes genom ansökningshandlingarna styrkta lämplighet för kriminalpolisverksamhct eller befälsställning, till den tid sökande tjänstgjort såsom polisman samt till de avgångsbetyg sökande erhållit efter genomgång av ovan i denna paragraf nämnd utbildning. De för kommissarieklassen gällande föreskrifterna återfinnas i 34 §: För att vinna inträde i kommissarieklassen fordras, att sökande innehar ordinarie polismansbefattning; att sökande genomgått överkonstapelsklassen eller högre klassen i polisskolan i Stockholm; samt att sökande, som ej vid genomgång av överkonstapelsklassen erhållit godkänt betyg i bokföring, med intyg, som skall vara styrelsen till hända senast en månad efter ansökningstidens utgång, styrker, att han äger sådana kunskaper i detta ämne som enligt styrelsens närmare bestämmande äro erforderliga. Vid prövning av inträdesansökningarna skall hänsyn i främsta rummet tagas till sökandes genom ansökningshandlingarna styrkta lämplighet för kommissarietjänst, till den tid sökande tjänstgjort såsom kriminalpolisman eller såsom befäl vid ordningspolis samt till de avgångsbetyg sökande erhållit efter genomgång av ovan i denna paragraf nämnd utbildning. Den nuvarande överkonstapelsklassen motsvaras i vårt förslag väsentligen av polishögskolans huvudkurs. Denna kurs kompletteras emellertid av en fortsättningskurs på olika linjer. Nuvarande kommissarieklass har i förslaget en direkt motsvarighet i polishögskolans kommissariekurs. För tillträde till samtliga dessa föreslagna kurser bör fordras innehav av ordinarie polistjänst. Styrelsen bör dock ha möjlighet att i särskilda fall medgiva dispens från krav i detta hänseende åt sökande till huvudkursen och fortsättningskursen. 217

Den, som söker inträde i huvudkursen, skall förut ha genomgått konstapelsutbildning. Därmed förstås utbildning antingen i nuvarande konstapelsklassen vid statens polisskola eller polisskolan i Göteborg eller genom kurs i polistjänst för underbefäl, anordnad vid statens polisskola efter Kungl. Maj:ts beslut, eller ock genom aspirantkurser och utbildningstjänstgöring enligt den nya ordningen. Inträde i fortsättningskurs skall beviljas dem, som genomgått huvudkursen. Under en övergångstid bör emellertid tillfälle givas även åt polismän, som genomgått nuvarande överkonstapelsklassen, att bevista ifrågavar a n d e kurs, vilkens innehåll då torde få jämkas något med hänsyn till vad som redan varit föremål för undervisning i överkonstapelsklassen. För inträde i kommissariekursen skall fordras genomgång av huvudkursen och fortsättningskursen på någon av dess linjer, likgiltigt vilken. Då särskilda skäl föreligga, bör styrelsen få bevilja dispens från uppställda krav på viss föregående polisskoleutbildning för inträde i en högre kurs. Såsom framgår av ovan citerade 32 § skall sökande till överkonstapelsklassen prestera intyg om att han äger sådan färdighet att behandla svenska språket, som motsvarar fordringarna i realexamen. Någon sådan föreskrift kommer icke att vara behövlig i en ny skolstadga för sådana sökande till huvudkursen, som erhållit konstapelsutbildning enligt den nya ordningen. Den, som i högre aspirantkursen fått godkänt betyg i svenska språket, måste nämligen anses befinna sig på ett stadium, väl motsvar a n d e de fordringar, som uppställas i realexamen. Med avseende å sökande, som bibringats konstapelsutbildning enligt äldre system, torde det emellertid vara nödvändigt att kräva intyg av nyss218

n ä m n d a innebörd. Oavsett efter vilket system konstapelsutbildning meddelats, skola sökande till huvudkursen — liksom för närvarande ifråga om överkonstapelsklassen — visa, att de äga sådana kunskaper i bokföring, som enligt styrelsens närmare bestämmande äro erforderliga. Någon motsvarande föreskrift för sökande till kommissariekursen torde icke behöva upptagas i en ny stadga. Enligt nu gällande stadga kunna intyg av här berörda slag få ingivas upp till en månad efter ansökningstidens utgång. Det lärer icke finnas anledning att i en blivande stadga tillåta sådant anstånd, vilket i praktiken medför ett betydande expeditionelit besvär. Intygen skola sålunda ingivas samtidigt med ansökningshandlingarna. Den för inträde i överkonstapelsklassen stadgade högsta åldern, 35 år, bör gälla även med avseende å den föreslagna huvudkursen. Liksom för närvarande bör det tillkomma styrelsen att, då särskilda skäl föreligga, medgiva dispens åt sökande, som är äldre än 35 år. Beträffande sökande till fortsättningskursen måste utöver vad som framgår av det anförda uppställas vissa särskilda villkor. För inträde på kursens ordningspolisiära linje bör fordras, att sökanden blivit biträdande överkonstapel eller erhållit annan motsvarande tjänst, vartill även kan räknas kriminalkonstapelsbefattning. Sådan befattning bör nämligen kunna bliva aktuell i detta sammanhang med hänsyn till att befordran stundom sker från kriminalkonstapel till överkonstapel inom ordningspolisen. Som villkor för inträde å kriminalpolislinjen bör uppställas, att sökanden blivit kriminalkonstapel. F ö r rätt att följa den kombinerade linjen bör fordras, att ettdera av nyssn ä m n d a krav uppfyllts. För specialkursernas vidkommande

— här avses bl. a. kurser i fotografering, brottsplatsundersökning och förh ö r med barn — torde styrelsen bestämma inträdesfordringar och offentliggöra dessa i samband med kungörelse om anordnande av kurserna. Vi finna anledning att här göra det uttalandet, att kvinnliga poliser i princip böra vara lika berättigade som manliga befattningshavare att söka och vinna inträde i de olika kurser, som anordnas vid polisskoleväsendet. I praktiken kommer dock en naturlig begränsning av inträdesmöjligheterna för kvinnor att förefinnas därigenom att flertalet polisiära tjänster, åtminstone på den ordningspolisiära sidan, av sina innehavare kräva särskilt för män utmärkande fysiska egenskaper. Det bör emellertid icke få råda ett sådant tillstånd, att kvinnor ej vinna behörighet till polisiära befattningar av det skälet, att de ej tillåtas undergå den utbildning, som erfordras för att erhålla befattningarna ifråga. Vi vilja i detta sammanhang till jämförelse åberopa vad sammansatt konstitutions- och första lagutskott yttrat i utlåtande i anledning av kungl. prop, nr 4/1945 med förslag till ändrad lydelse av §§ 17, 21, 27 och 28 regeringsformen m. m. (uti. nr 1, sid. 8 ff., i Bihang till riksdagens protokoll vid lagtima riksdagen 1945). Härefter skola vi ägna uppmärksamhet åt problemet om prövning av ansökningar till kurser för högre polisutbildning. Härvidlag ha vi att utgå från de regler, som finnas intagna i de sista styckena av ovan citerade 33 och 34 §§ skolstadgan. Dessa regler synas innebära, att styrelsen för statens polisskola vid uttagningen av elever till överkonstapels- och kommissarieklasserna bör fästa avseende i första hand vid sökandenas lämplighet, i andra hand vid deras tjänsteålder och i tredje hand vid

åt dem utfärdade polisskolebetyg. Härjämte ger stadgan anvisning om hurusom i vissa fall behovet för ett polisdistrikt av utbildad personal skall kunna skänkas beaktande vid uttagningen. Behovsprincipen finnes uttalad i 35 §, vilken —• med giltighet även för konstapelsklassens vidkommande, ehuru detta icke är aktuellt vid denna framställning — har följande lydelse: Vad i sista stycket i envar av 32—34 §§ stadgats skall ej utgöra hinder för styrelsen att, på framställning av polischef i polisdistrikt, där antalet examinerade polismän uppenbarligen finnes för ringa i förhållande till behovet av dylik personal under de närmaste två åren, undantagsvis bereda plats för flera i nämnda polisdistrikt anställda polismän än som eljest bort medgivas. Avfattningen av detta stadgande ger vid handen, att behovsprincipen icke är avsedd att få någon mera allmän tilllämpning. Det heter ju, att styrelsen, då extraordinärt behov föreligger i ett polisdistrikt, skall kunna "undantagsvis bereda plats för flera" där anställda polismän än som eljest bort medgivas. Styrelsen har också försökt att i praktiken upprätthålla bestämmelsens karaktär av ett undantagsstadgande och tillåta dess tillämpning endast, då förutsättningarna härför blivit styrkta. Sedan det visat sig, att många polischefer hade benägenhet att vilja åberopa bestämmelsen även i fall, då så icke borde ske, lät styrelsen i augusti 1944 framlägga sina synpunkter på frågan i ett cirkulär till länspolischeferna. Däri framhölls, att genom åberopande av berörda stadgande i oträngt fall till förmån för sökande från visst distrikt sökande från a n d r a distrikt kunde bliva försatta i betydligt sämre läge ifråga om möjligheterna att vinna inträde i skolan. På grund härav ansåge sig styrelsen icke kunna godtaga ett enbart kategoriskt åberopande av 219

stadgandet från polischefs sida. För att kunna skänka vederbörligt beaktande åt begäran om tillämpning av stadgandet måste styrelsen erhålla en fullständig redogörelse för de skäl, som föranlett framställningen. Därvid borde bl. a. särskilt angivas hur många polismän i distriktet, som genomgått viss klass utan att ha vunnit befordran till befattning, för vilken genomgång av klassen uppställts som betingelse. I syfte att åstadkomma en viss likformighet vid bedömningen av de sökande gav styrelsen i samma cirkulär anvisningar om polischefernas betygsättning av sökandes kunskaper i praktisk polistjänst. Erfarenheten hade visat, meddelade styrelsen, att polischeferna vid avgivande av betygen anlade mer eller mindre liberala bedömningsgrunder, en omständighet, som medförde vissa svårigheter för styrelsen, då det gällde att uttaga elever efter fullt objektiva grunder. Vad särskilt anginge sökande till överkonstapels- och kommissarieklasserna förmenade styrelsen, att därest högre sifferbetyg än 8 — motsvarande med beröm godkänd — skulle komma till användning, polischefen i sökandens tjänstgöringsbetyg borde angiva de särskilda skäl och omständigheter, som föranlett polischefen att tilldela sökanden detta högre betyg. Enligt styrelsens cirkulär skulle härjämte länspolischeferna vid avgivande av yttrande om den ordningsföljd, i vilken de sökande borde beredas tillträde till skolan, taga hänsyn enbart till sökandenas lämplighet. I den mån länspolischef på grund av extraordinärt behov enligt stadgandet därom eller av andra orsaker ansåge påkallat, att avsteg gjordes från turordningen efter lämplighet, finge detta särskilt anmärkas med angivande av skälen. Styrelsen gjorde dock icke anspråk på att av länspolis-

cheferna erhålla annan ordningsföljd än den, som grundades enbart å sökandenas lämplighet. Sådana omständigheter som styrkt extraordinärt behov, sökandes tjänsteålder och polisskolebetyg ville styrelsen beakta vid uttagning av elever utan att länspolischeferna behövde inbegripa desamma vid sitt fastställande av ordningsföljd. Vi ha konstaterat, att vissa svårigheter uppstått, då det gällt att förverkliga styrelsens önskemål om sökandenas placering i turordning efter lämplighet. Åtskilliga länspolischefer ha nämligen vid ärendenas behandling förklarat, att de sakna möjlighet att åstadkomma den avsedda graderingen. I andra fall, där en sådan gradering verkligen skett, har den stundom förknippats med uttalande av en viss tveksamhet från länspolischefens sida. På grund av bestämmelserna i gällande skolstadga kan styrelsen emellertid icke avstå från att hos länspolischeferna inhämta upplysning om sökandenas turordning efter lämplighet. För att länspolischeferna skola kunna giva klara besked i detta hänseende, måste det uppenbarligen sörjas för att de polismän, som vilja ansöka om inträde i kurs för högre utbildning, bliva underkastade en såvitt möjligt allsidig tjänstgöring till utrönande av deras kvalifikationer. Härunder borde uppmärksamheten fästas vid sådana omständigheter som vederbörandes förmåga att hålla förhör, deras insikter i lagar och författningar och förmåga att för polisverksamhetens del tillämpa desamma, deras förmåga att avfatta och uppsätta rapporter och att behandla svenska språket, deras allmänna karaktärsegenskaper samt deras förmåga att samarbeta med kamrater och deras sätt mot allmänheten. Även om sökandes lämplighet stadgeenligt skall tillmätas väsentlig betydel-

se, har dock styrelsen i praktiken icke velat i alltför hög grad skjuta tjänsteåldern i bakgrunden. Om sålunda flera sökande från ett och samma polisdistrikt anmäla sig, och icke samtliga kunna vinna inträde, vill det synas som om styrelsen vore benägen lämna företräde åt sådan sökande, som med vitsordad lämplighet redovisar en avsevärt högre tjänsteålder än medsökandena, även om de senare stå före ur lämplighetssynpunkt. Särskilt om sökanden med den avsevärt högre tjänsteåldern snart u p p n å r den i skolstadgan stipulerade åldersgränsen för inträde, torde styrelsen vilja uttaga honom före andra sökande. Vad angår polisskolebetygens betydelse torde styrelsen vara av den uppfattningen, att ett relativt medelmåttigt betyg från föregående utbildning i polisskola icke bör h i n d r a vederbörandes uttagning till elev i överkonstapels- eller kommissarieklassen. Däremot synes styrelsen ogärna vilja uttaga någon, som h a r ett uppenbarligen svagt polisskolebetyg. Erfarenheten torde ha visat, att man icke främjar vare sig det allmännas eller den enskilde sökandens intresse genom att i sådant fall ånyo öppna skolan för honom. De enligt skolstadgan gällande grunderna för uttagning av elever till överkonstapels- och kommissarieklasserna ha utsatts för kritik. Här ha vi anledning att upptaga en av överståthållarämbetet till chefen för socialdepartementet den 22 januari 1947 riktad skrivelse om bland annat uttagningsgrunderna. Skrivelsen har nämligen, jämte polisskolestyrelsens av inrikesdepartementet infordrade yttrande i ärendet, överlämnats till kommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget. Överståthållarämbetet anger i sin av

överståthållaren T. NOTHIN undertecknade skrivelse, att styrelsen för "Kamraterna, förening för Stockholms polismän" under november 1946 till överståthållaren framfört olika önskemål. Bland annat hade styrelsen anhållit, att uttagning av elever till överkonstapelsoch kommissarieklasserna måtte ske i ordning efter tjänsteåldern bland dem, som ansåges lämpliga att uttagas till ifrågavarande klasser. Överståthållarämbetet anslöt sig i skrivelsen till detta önskemål och anförde: Till detta ståndpunktstagande föranledes överståthållarämbetet bl. a. av de erfarenheter, som undertecknad överståthållare vunnit i sin egenskap av ordförande i styrelsen för statens polisskola. En gradering av kompetenta sökande efter deras större eller mindre skicklighet synes icke ske enhetligt i olika delar av landet. Det ligger för övrigt i sakens natur, att olika polischefers bedömande måste bli väsentligt olika allt efter deras egen uppfattning om tjänsteålderns större eller mindre betydelse. Nuvarande föreskrifter äro alltså ägnade att medföra jämförelsevis betydande olikheter ifråga om praxis i skilda polisdistrikt. Härtill kommer att nuvarande gradering efter lämplighet av de aspiranter, som överhuvud taget anses böra komma ifråga till vidare utbildning för olika grader, visat sig ägnad att föranleda irritation hos polispersonalen, särskilt som misstankar om personliga sympatier och antipatier hos befälet härvidlag kan få större utrymme än då det gäller att bedöma enbart frågan, huruvida sökande är lämplig eller icke lämplig som befälsaspirant. överståthållarämbetet vill i anslutning härtill framhålla, att enligt vedertagen praxis inom svensk statsförvaltning befordran till sådana tjänster inom administrationen, vilka icke äro att hänföra till chefsposter, nästan undantagslöst sker sålunda, att bland dem, som anses kompetenta till en sökt tjänst, den med hänsyn till formella tjänstemeriter mest förtjänte utses. Ytterst sällan torde förekomma att en yngre aspirant på grund av sin större skicklighet får företräde framför en till tjänsten äldre och fullt kompetent medsökande.

Då överståthållarämbetet sålunda anser riktigt, att tjänsteåldern får bli avgörande vid urvalet bland sådana sökande, vilka anses lämpliga för genomgång av överkonstapels- respektive kommissarieklassen, anser överståthållarämbetet emellertid denna regel i huvudsak böra gälla endast mellan sökande från samma polisdistrikt. Den praxis har nämligen utbildat sig, att befordringarna till befälstjänster, åtminstone inom de större polisdistrikten, regelmässigt sker bland personalen inom distriktet. I enlighet med denna praxis, mot vars lämplighet överståthållarämbetet veterligen aldrig framförts någon erinran, bör fördelningen av platserna i polisskolans befälskurser mellan aspiranter från de olika distrikten ske med hänsyn tagen till varje polisdistrikts behov av utbildade befälsaspiranter. I denna praxis synes i varje fall icke för det närvarande vara anledning att ifrågasätta någon ändring. I sitt yttrande över överståthållarämbetets förslag framhöll styrelsen för statens polisskola till en början, huru grannlaga och ömtålig uppgiften vore att bland en stor mängd sökande utskilja ett jämförelsevis ringa antal till elever i de ifrågavarande klasserna, samt utlät sig vidare sålunda: Såsom överståthållarämbetet anfört är det icke möjligt att erhålla enhetlig tilllämpning över hela riket av uttagningsgrunderna. Även om ett realiserande av överståthållarämbetets förslag att låta åldersprincipen vara avgörande för uttagningen bland kompetenta sökande skulle medföra större enhetlighet, synes det dock icke säkert, att ett sådant system skulle vara avgjort bättre än det nuvarande. I stället för att nu en olikhet framträder i graderingen av de sökandes skicklighet skilda polisdistrikt emellan skulle efter en ändring enligt förslaget olikhet troligen komma att i större eller mindre utsträckning framträda i bedömningen av de sökandes lämplighet överhuvud. En annan följd av förslaget skulle kunna bli, att sådana sökande, som vid en första ansökan till befälsklass för närvarande visserligen sättas efter yngre kamrater på grund av dessas förmenta större skicklighet men som dock icke förklaras olämpliga och fördenskull ha möjlighet att vid ett senare till-

fälle bliva förordade, skulle få denna sin möjlighet försämrad. Efter en ändring av uttagningsgrunderna enligt förslaget kan nämligen ej uteslutas, att kraven å "lämpligheten" på ett icke avsett sätt skärpas och att nu ifrågavarande sökande därför riskera ett underkännande av lämpligheten vid en för tidig ansökan, en betygsättning som troligen skulle bliva svår att senare rubba. Med en ändring skulle vidare bortfalla det gagn polisväsendet har av att — inom skäliga gränser — försteg tillerkännes sökande, som ådagalagt otvetydig skicklighet och särskild lämplighet i vid mening för befälstjänst. Styrelsen föreställer sig, att inom polismannakretsar, även de som gå ganska långt i sin önskan att se åldersprincipen förverkligad, både erkännes det berättigade i att verkliga förmågor tämligen tidigt komma fram och tillika hålles före att det icke skulle vara till nytta för polisväsendet i dess helhet, om en dylik premiering av dugligheten icke vidare skulle äga rum. För ställningstagandet till den väckta frågan är det av vikt att äga närmare kännedom om sättet för uttagningen till förevarande klasser i polisskolan, överkonstapelsklassen och kommissarieklassen. Styrelsen plägar så förfara, att styrelsen till en början söker bilda sig en uppfattning om det antal elevplatser som bör tilldelas de olika länen. Detta har synts böra i första hand vara beroende av totala antalet befälstjänster i länen; antalet elever från länet sättes nämligen i relation till nämnda antal befälstjänster. Det jämförelsetal, som härigenom erhålles, kan dock endast lämna en helt approximativ ledning, och avvikelser måste i stor utsträckning göras både på grund av de upplysningar om behovet av elevplatser i de olika polisdistrikten, som polischeferna och hörda myndigheter lämna, och med hänsyn till nödvändigheten av att tillse, att sökande från polisdistrikt, som i och för sig kanske ej äro "berättigade" till någon elevplats, icke skola utestängas från utbildning, vartill de må anses äga rätt, och därigenom även betagas möjlighet till befordran på annat håll. Vid det urval av de sökande, som därefter länsvis äger rum, bedömes envar sökande med hänsyn till de vitsord han erhållit av polischefen, eventuellt landsfogden och länsstyrelsen, den tjänstetid han

redovisar och de betyg han erhållit vid genomgångna poliskurser. Åt lämplighetsvitsorden har icke tillerkänts absolut utslagsgivande betydelse, något som ej heller torde vara skolstadgans mening. Styrelsen, som för sin del själv håller före, att åldersprincipen är tjänlig för tillgodoseende av rättvisesynpunkter, har ansett denna princip böra få ganska avsevärt utrymme vid sidan av lämplighetsprincipen. Varsamhet plägar ock iakttagas med att tillerkänna tidigare skolbetyg särskild betydelse. Sedan vid en uttagning sökandena län efter län genomgåtts, sker en jämförelse för hela riket mellan de sökande i syfte att i möjligaste mån söka beakta, såväl att de olika polisdistrikten tilldelats elevplatser till behörigt antal som att sökandena inbördes vederfarits rättvisa. Försöker man mera noggrant bedöma vilket utrymme i praktiken åldersprincipen fått, säger det sig självt, att det är vanskligt att utan en omfattande undersökning rörande uttagningarna under årens lopp till överkonstapelsklassen och kommissarieklassen sammanfattningsvis göra ett uttalande. Styrelsen är likväl benägen för den uppfattningen, att åldersprincipen i själva verket följts i så pass stor utsträckning, att de fall då företräde lämnats åt sökande enbart på grund av deras lämplighet få betraktas som relativt sällsynta. Vid senaste uttagningen till överkonstapelsklassen — våren 1947, efter det överståthållarämbetets förevarande framställning avlåtits — kom den betydelse tjänsteåldern faktiskt fått ganska klart till uttryck. Sökande som redovisade endast en helt kort tjänstetid funnos sålunda överhuvudtaget icke böra uttagas annat än i alldeles särskilda fall. Och även eljest eftersträvades en noggrann avvägning mellan skickligheten och tjänsteåldern. Såsom ett allmänt omdöme kan sägas, att styrelsen, med beaktande av lämpligheten som första uttagningsgrund, verkställde uttagningen under skäligt hänsynstagande till samtliga de olika faktorer, som enligt stadgan skola öva inverkan. Styrelsen föreställer sig därför, att en ändring av uttagningsgrunderna på sätt nu ifrågasatts skulle visa sig vara av mindre räckvidd än man sannolikt inom vissa polismannakretsar antager. Att ernå en ur skilda synpunkter — för såväl det allmänna som den enskilde — rik-

tig uttagning är förenat med synnerlig svårighet. Huruvida en ändring i uttagningsgrunderna enligt förslaget härutinnan skulle medföra någon väsentlig förbättring synes, såsom redan anförts, ovisst. Enligt styrelsens mening skulle det leda till större säkerhet för en riktig uttagning om det material, vara uttagningen bygger, i möjligaste mån förbättrades. Av synnerlig vikt härutinnan skulle det vara, om polischeferna mera allmänt kunde finna former för inhämtande på ett förtroendeingivande sätt i den omfattning som finnes lämplig av personalens uppfattning om de sökande, innan de avgåve sina yttranden om dem. Vi ha vid vår undersökning av problemet kommit till en uppfattning, som nära överensstämmer med vad styrelsen för statens polisskola givit uttryck åt i sitt ovanintagna yttrande. Vi vilja dock med avseende å uttagning av elever till polishögskolans huvudkurs föreslå införande av en ny urvalsfaktor utöver de hittills förekommande. Denna skulle bestå i skriftliga inträdesprov för dem, som ansökt om inträde i kursen. Såsom framställningen i kapitel VIII (sid. 122 f.) utvisar förutsätta vi, att de, som ämna söka inträde i kursen, skola förbereda sig genom studier i en del ämnen. Av kapitel IX (sid. 138 ff.) inhämtas, att det gäller vissa delar av ämnena ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, straffrätt och civilrätt. Inom det förstnämnda ämnet skola sålunda på förhand förvärvas insikter och färdighet i rapportskrivning, och inom kriminalpolistjänst skall på motsvarande sätt studeras förhörslära och protokollering. I straffrätt och civilrätt skall förberedelsen omfatta allt som hör till högre aspirantkursen i dessa ämnen, så att de sökande verkligen få aktuella kunskaper härutinnan. Enligt vår uppfattning kan man icke förvänta tillfredsställande resultat över hela linjen, om kunskapskontrollen sker först vid huvudkursens

början med de redan uttagna eleverna. Det synes oss nödvändigt att anordna denna kontroll innan uttagning av elever sker, och kontrollen bör få karaktär av inträdesprov. Endast härigenom vinnes garanti för att de sökande, som uttagas, verkligen ha sådana förkunskaper, att de kunna tillgodogöra sig den i huvudkursen förekommande undervisningen. Inträdesproven, som skola vara skriftliga, böra försiggå lokalt inom varje län, företrädesvis i residensstaden. Dessutom torde det vara lämpligt att anordna dessa prov i vissa större städer, som icke äro residensstäder men i vilkas poliskårer finnas sökande till huvudkursen. I Stockholm kunna proven lämpligen ske i polishögskolans lokaler. Proven böra stå u n d e r kontroll av länspolischefen eller vederbörande polismästare eller i Stockholm av skolchefen. Provuppgifter utarbetas å polishögskolan och utsändas i förseglade konvolut till de platser, på vilka prov skola äga rum. Från kontrollsynpunkt måste prov med samma uppgifter givetvis anordnas samtidigt på alla förekommande platser. Omedelbart efter verkställda prov insändas sökandenas skrivningar till polishögskolan för att där genomgås av ämneslärarna. Därvid synes man endast behöva skilja mellan godkända och icke godkända sökande. Besultaten av inträdesproven skola alltså i första hand bestämma urvalet av de sökande till huvudkursen. En sökande, som visserligen godkänts vid inträdesprov men likväl icke kunnat uttagas till elev, exempelvis på grund av platsbrist, bör emellertid ha rätt att vid senare ansökning till kursen åberopa sig på det godkända provet, förutsatt att detta icke ligger alltför långt tillbaka i tiden. Förslagsvis bör godkänt prov få åberopas under tre år.

224 Vid uttagning av elever till huvudkursen bör såsom andra uttagningsgrund gälla sökandes lämplighet för befälsställning eller kriminalpolisverksamhet. Principiellt bör det, såvitt rörer denna uttagningsgrund, vara tillfyllest för inträde i kursen, att sökande överhuvud taget förklarats lämplig. För att giva ledning vid uttagning, då övriga uttagningsgrunder icke anses kunna fälla utslaget, bör emellertid en viss gradering av lämpligheten ske. Denna gradering synes dock kunna inskränkas till fyra grader, nämligen synnerligen lämplig, mycket lämplig, lämplig och icke lämplig. Det bör ankomma på styrelsen för polishögskolan att för ernående av såvitt möjligt enhetlig bedömning över hela riket, efter hörande av polismästare och länspolischefer, utarbeta riktlinjer för sådan bedömning. Såsom en grundval för användningen av omtalade lämplighetsskala torde styrelsen kunna rekommendera införande av mera specificerade och individualiserade förmansomdömen. Därvid skulle de erfarenheter kunna utnyttjas, som man gjort inom andra yrken ifråga om systematiserad bedömning (s. k. rating). Vi erinra i detta sammanhang om styrelsens för statens polisskola i ovanintagna yttrande uttalade önskemål, att polischeferna mera allmänt finna former för inhämtande på ett förtroendegivande sätt i den omfattning, som funnes lämplig, av personalens uppfattning om de sökande, innan de avgåve sina yttranden om dem. Numera ger polisreglementet 9 § anvisning om inhämtande av personalens uppfattning i vissa viktiga frågor genom en eller flera av vederbörande personalorganisation utsedda representanter. I större städers polisdistrikt kan det vara lämpligt, att polischeferna låta inrätta institutionen förordsfullmäktige. Jfr Polisen

och allmänheten (SOU 1947:45), sid. 62 ff. Sökandes tjänsteålder bör vara tredje uttagningsgrund. Så länge befordringar till befälstjänster, åtminstone inom de större polisdistrikten, regelmässigt ske bland personalen inom distriktet, torde i enlighet med överståthållarämbetets uttalande tjänsteåldern böra fälla utslaget i huvudsak endast emellan sökande från samma polisdistrikt. Först i fjärde hand bör avseende fästas vid vederbörandes betyg från tidigare polisutbildning. Såsom styrelsen för statens polisskola framhållit bör varsamhet iakttagas med att tillerkänna sådana betyg särskild betydelse. Om t. ex. av två sökande med samma tjänsteålder den ene erhållit vitsordet mycket lämplig och den andre endast lämplig, men det tillika förhåller sig så, att den senare har bättre polisskolebetyg än den förre, torde i allmänhet den, som fått vitsordet mycket lämplig, böra lämnas företräde. Det blir en grannlaga uppgift för den uttagande myndigheten att i dylika fall företaga en riktig avvägning mellan vederbörandes lämplighet och genom polisskolebetyg ådagalagda fallenhet för polisiära studier. Vid uttagning av elever till fortsättningskursen bör såsom första uttagningsgrund gälla sökandes lämplighet. Härvid får man skilja mellan kursens olika linjer. Avser ansökan inträde å ordningspolislinjen, skall vederbörande styrka sig vara lämplig för befälsställning; avser den inträde å kriminalpolislinjen eller den kombinerade linjen, skall han styrka sig vara lämplig både för befälsställning och kriminalpolisverksamhet. Gradering av lämpligheten torde ske såsom föreslagits beträffande huvudkursen. Såsom övriga

uttagningsgrunder skola gälla sökandes tjänstetid i befattning såsom befäl eller kriminalkonstapel samt betyg från tidigare polisutbildning, varvid dessa grunder tillmätas betydelse på sätt, som angivits beträffande huvudkursen. Vad härefter angår uttagning av elever till kommissariekursen bör i första hand avseende fästas vid vederbörandes lämplighet för kommissarietjänst. För åstadkommande av erforderligt urval bland de sökande synes det vara nödvändigt att skänka denna uttagningsgrund större betydelse här än ifråga om uttagning till föregående kurser. Därvidlag skulle ju principiellt icke fordras mera än att en sökande överhuvud taget förklarats lämplig. Här återigen bör uttagningen redan i första hand avgöras med hänsyn till sökandenas angivna grad av lämplighet. Liksom vid uttagning av elever till fortsättningskursen skola även h ä r såsom övriga uttagningsgrunder gälla sökandes tjänstetid i befattning såsom befäl eller kriminalkonstapel samt betyg från tidigare polisutbildning. Det synes oss, att den förut omtalade behovsprincipen, varom bestämmelse finnes i gällande skolstadga 35 §, undantagsvis bör vinna tillämpning vid uttagning av elever till polishögskolans huvudkurs, fortsättningskurs och kommissariekurs. Vi torde icke behöva gå in på frågan om uttagning av elever till grundkursen för landsfiskalsaspiranter och till kursen för polischefsaspiranter, enär det kan förutsättas, att denna uttagning ombesörjes i särskild ordning av nämnden för antagning av aspiranter å landsfiskalstjänst respektive riksåklagarämbetet.

K A P I T E L XIV

Polisskoleelevernas ekonomiska villkor under utbildningstiden

Under tiden före utredningen till 1925 års polisreform synes frågan om polismännens ekonomiska villkor u n d e r utbildningstid icke ha tilldragit sig någon större uppmärksamhet. Detta är också ganska förklarligt, eftersom utbildning i polisskola på den tiden icke var allmän för polisväsendets befattningshavare. Deltagande i de utbildningskurser, som anordnades av polismästaren von Schultz vid polisskolan i Uppsala, var frivilligt, och genomgång av lägre kursen vid polisskolan i Stockholm var icke nödvändig annat än för att vinna ordinarie anställning vid Stockholms poliskår. Deltagande i högre kursen var alltid frivilligt. Medan eleverna tillhör a n d e huvudstadens poliskår voro tillförsäkrade bibehållna avlöningsförmåner under bevistandet av kurs vid skolan, fingo emellertid övriga polismän, som kunde vinna inträde där, erlägga elevavgift. Ehuru polisskolan i Uppsala åtnjöt anslag bl. a. från staten, hade dess elever att erlägga inskrivningsavgift och bekosta erforderliga böcker och skrivmateriel och sörja för sitt uppehälle u n d e r utbildningstiden. Sålunda kom polisutbildningen att medföra ekonomiska uppoffringar för eleverna, i den mån de icke kunde erhålla bidrag från sina kommuner. I den av S. LINNÉR verkställda utredningen om polisväsendets organisation (SOU 1922:49) blev frågan om polismännens ekonomiska villkor under tid

för utbildning i polisskola uppmärksammad och framställd såsom en både statlig och kommunal angelägenhet. Det bör här parentetiskt upplysas, att enligt utredningsmannens förslag polisorganisationen skulle vila på en samverkan mellan stat och kommun. Bl. a. skulle staten deltaga i kostnaderna för organisationen genom att bidraga till polismännens avlöning med en fjärdedel av viss bestämd minimilön. Sedan utredningsmannen (sid. 229) uttryckt såsom sin uppfattning, att en central statlig polisskola borde inrättas i Stockholm och att kostnaden för denna helt skulle bestridas av statsverket, yttrade han med avseende å elevernas ekonomiska villkor följande: Likväl blir även i fråga om undervisningen en viss ekonomisk samverkan med kommunerna nödvändig. Sålunda måste förutsättas, att eleverna under skoltiden erhålla vanlig lön, vartill ju statsverket skall bidraga med en fjärdedel av den fastställda minimilönen. Understundom torde det kunna visa sig nödvändigt för sådan kommun i landsorten, där avlöningen allt för mycket avlägsnar sig från vad som föranledes av levnadskostnaderna i Stockholm,, att i en eller annan form, såsom genom resebidrag eller stipendier, bidraga till obemedlade elevers extrakostnader genom den föreslagna utbildningen. I ett av utredningsmannen upprättat förslag till kungörelse angående minimiavlöning till viss polispersonal och utbetalning av statsbidrag till kostnaderna för polisväsendet fanns intagen

uttrycklig bestämmelse om att befattningshavare skulle äga uppbära oavkortad lön för den tid han deltagit såsom elev i utbildningskurs vid polisväsendet. Någon bestämmelse av nämnda innehåll kom dock icke att inflyta i 1925 års lagstiftning rörande polisväsendet. Den föreslagna minimiregleringen av löner blev icke heller genomförd. En sådan reglering skulle enligt utredningsmannens mening ha tjänat huvudsakligen två syften. Dels skulle personalen ha fått garanti för erhållande av godtagbara ekonomiska förmåner och därmed förutsättningar skapats för en tillfredsställande rekrytering till polismannabanan, och dels skulle möjlighet ha givits till en begränsning av statsbidraget. Därest minimilönen överskreds, hade detta kommit att ske på vederbörande kommuns egen bekostnad. Oaktat utredningsmannens förslag icke blev antaget, ansågs likväl påkallat, att i en författning — den s. k. polislöneförordningen — införa vissa minimiregler, om vars skälighet tvekan icke kunde råda och som icke hade avseende å löners eller pensioners belopp. För övrigt förutsattes vid antagandet av 1925 års polislag, att den i 8 § meddelade föreskriften om skyldighet för polisdistrikt att "skäligen avlöna" de polismän, som skola finnas anställda i distriktet, i förening med bestämmelserna i 14 § om statlig kontroll av avlöningsbeslut m. m. skulle likaväl som en minimireglering vara ägnad att tillgodose personalens berättigade intressen. Ur nämnda 8 § torde dock knappast kunna utläsas någon rätt för polismännen att erhålla lön under tid för bevistande av polisskola. Under 1925 års riksdag blev av andra särskilda utskottet (uti. nr 4) den frågan upptagen, huru erforderlig rekrytering till nyinrättade kriminalpolisbe-

fattningar i reservpolisstäderna, avsedda för landsbygdens och smärre städers behov, skulle kunna säkerställas. Huvudsakligen för utbildning till dessa befattningar skulle enligt gjorda beräkningar 60 polismän genomgå högre kursen vid polisskolan i Stockholm u n d e r budgetåret 1925/26. Man kunde emellertid icke räkna med att de städer, vid vilkas poliskårer polismän vore anställda, som önskade utbilda sig för ifrågavarande tjänster, skulle vilja underkasta sig någon utgift för bidrag till elevernas uppehälle vid skolan. Därför syntes enligt utskottets förmenande anledning finnas att befara, att tillräckligt många polismän icke komme att anmäla sig till kursen, för såvitt ej staten på något sätt trädde emellan. På grund härav föreslog utskottet inrättande för nämnda budgetår av 30 stycken statsstipendier om 800 kronor. Utskottet betonade, att det endast vore för att möjliggöra tillskapandet av den nya kriminalpolisorganisationen som dessa statsstipendier föresloges, och att följaktligen för följande budgetår några dylika stipendier uppenbarligen icke borde komma ifråga. Sedan riksdagen beslutat i enlighet med utskottets förslag, utfärdades kungl. kungörelse den 18 juni 1925 angående stipendier åt elever i högre klassen i polisskolan i Stockholm (SFS nr 229). Enligt föreskrift i kungörelsen fick stipendium ej tilldelas annan elev än den, som skriftligen förband sig att anmäla sig såsom sökande till ledig kriminalpolismansbefattning av det slag, som här avsågs. Efter framställningar från polismännens organisationer om ändringar i författningarna bl. a. rörande polispersonalens ekonomiska förhållanden blevo de härigenom aktuella spörsmålen upptagna till behandling i en inom socialdepartementet i november 1931 upprät-

tad promemoria. Med avseende å polismännens ekonomiska villkor under genomgång av polisskola anfördes i promemorian följande: Det är tydligen ett allmänt intresse, att de, som icke ha möjlighet att själva bekosta utbildning vid polisskolan, icke därigenom utestängas från befordran. Åtminstone de större städerna torde också som regel i större eller mindre utsträckning lämna hjälp till denna utbildning, men praxis härvidlag lärer vara ganska skiftande. Några tvångsföreskrifter i detta avseende torde dock icke kunna meddelas. Sådana skulle för övrigt egentligen få betydelse endast i fråga om genomgång av högre kursen, enär lägre kursen i regel genomgås medan vederbörande endast äro extra befattningshavare. Den enda möjligheten torde vara att ställa statsmedel till förfogande för utdelande av stipendier till polisskoleelever. Även denna väg är dock frånsett kostnadsfrågan förenad med svårigheter såtillvida, att det torde vara svårt ordna dessa stipendier så att de icke inverka på polisdistriktens villighet att understödja sina polisskoleaspiranter. Även om det problem, som här ventilerades, icke bragtes till någon lösning, blev dock på grundval av promemorian och efter ytterligare utredning sedermera vissa ändringar av polislöneförordningen vidtagna till polispersonalens fördel. I samband med statspolisorganisationens inrättande år 1932 uppkom fråga om lämnande av statsbidrag till utbildning av personal för denna organisation. Departementschefen hänförde sig (kungl. prop, nr 178/1932, sid. 43) till ett utlåtande, som magistraten i Östersund avgivit över en för reformen av särskilda sakkunniga inom socialdepartementet utarbetad promemoria rörande reservpolis och statspolis m. m. Magistraten hade uttalat, att någon tillgång till personal, som genomgått polisskola, icke funnes, utan att extra polismän måste antagas och utbildas. Bevistandet av polisskolan medförde emellertid

avsevärda utgifter för denna personal, som icke uppbure lön under skoltiden. I stället plägade vederbörande för genomgående av polisskolan tillerkännas ett bidrag å 500 kronor under villkor, att de förbunde sig att under de närmaste fem åren fortfarande tjänstgöra vid poliskåren. Dessa kostnader för den nyuppsatta statspolisen borde enligt magistratens mening ersättas staden av statsverket, om ej eleverna vid polisskolorna på annat sätt bereddes ersättning för sina utgifter i och för polisskolan. Departementschefen fann rimligt att, därest en stad icke kunde fylla det ökade behovet av polisskoleutbildad personal utan att genom dylika bidrag understödja studier vid skolan, staten lämnade ersättning för denna kostnad, i den mån den kunde visas vara direkt föranledd av statspolisorganisationens införande. Någon allmän rätt i detta hänseende ansåg han emellertid icke böra stadgas, utan det vore tillräckligt, att Kungl. Maj: t ägde möjlighet att efter prövning av alla inverkande omständigheter på särskild ansökan lämna en stad ersättning för dylika kostnader. I 1938 års betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. (SOU 1938:1) berördes icke frågan om elevernas ekonomiska villkor. Däremot innehöllo åtskilliga remissyttranden uttalanden rörande denna fråga. Bl. a. anmäldes betänkligheter inför de sakkunnigas förslag om förlängning av kurstiderna i konstapels- och överkonstapelsklasserna ur synpunkten av de ekonomiska uppoffringar eleverna ofta måste underkasta sig. Så t. ex. hade länsstyrelsen i Uppsala län funnit sig böra uppmärksamma, att eleverna i den lägre klassen ingalunda alltid kunde påräkna bidrag från polisdistriktet till sin utbildning och att, om utbildningen

helt skulle bekostas av dem själva, undervisningstiden kunde bliva alltför betungande och h i n d r a även aspiranter, som eljest skulle vara mycket lämpliga för polistjänst, att begagna sig av utbildningen. Det vore därför enligt länsstyrelsens uppfattning önskvärt, att något anslag till stipendier för eleverna kunde ställas till förfogande. Med avseende å eleverna i överkonstapelsklassen framkommo i flera yttranden liknande synpunkter. Departementschefen uttalade i denna fråga (kungl. p r o p , nr 219/ 1938, sid. 51), att han icke för det dåvarande kunde medverka till att av statsmedel stipendier eller andra förmåner komme eleverna till del. Styrelsen för statens polisskola tog år 1942 ett initiativ i syfte att ernå en lösning av frågan om polismännens ekonomiska villkor u n d e r studietiden. Den 24 april 1942 riktade nämligen styrelsen en skrivelse i frågan till Kungl. Maj:t. Under åberopande av verkställd utredning påvisade styrelsen, hurusom uppenbar oenhetlighet förelåge beträffande möjligheterna för eleverna i konstapels- och överkonstapelsklasserna att erhålla lön under utbildningstiden. En jämförelse med de förmåner, som tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen och i statens affärsdrivande verk åtnjöte under deltagande i utbildningskurser anordnade vid verken, gåve jämväl vid handen, att polisskoleeleverna befunne sig i ett mycket ogynnsamt läge. Skrivelsen utmynnade i en hemställan om undersökning av möjligheterna att utfärda enhetliga avlöningsbestämmelser för polisskoleeleverna och om största möjliga beaktande av polismännens ekonomiska intresse i händelse att dylika bestämmelser komme att meddelas. — Över denna framställning avgav 1939 års polisutredning utlåtande den 20 augusti 1942. Utredningen fann lik-

som polisskolestyrelsen det påtalade förhållandet otillfredsställande, varför en reglering av frågan vore önskvärd. Emellertid ansåg sig utredningen icke kunna för det dåvarande tillstyrka en reglering på grund av de konsekvenser den skulle medföra för kommunerna. Även om regleringen begränsades till att avse allenast vissa minimibestämmelser, skulle den innebära ett inskränkande av den kommunala självbestämningsrätten samtidigt som åtskilliga kommuner komme att åläggas ökade utgifter för polisväsendet. Enligt utredningens uppfattning borde frågan anstå i avvaktan på ett eventuellt förstatligande av polisväsendet. Därest polismännen bleve statsanställda, komme de naturligen att i förevarande hänseende bliva jämställda med övriga statliga befattningshavare. —• Styrelsens framställning föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Såsom framhållits i kapitel IV (sid. 36) har 1939 års polisutredning i sitt betänkande (SOU 1944:53) ingått på frågan om de ekonomiska betingelser, som borde gälla för polispersonalen under tiden för dess utbildning. Utredningen har härvid (sid. 227) betonat, att det vore av betydelse, att befattningshavarna icke nödgades ådraga sig så stora skulder, att deras förräntning och amortering kunde medföra ett undergrävande av befattningshavarnas ekonomi. Vidare vore det av stor vikt, att rekryteringsbasen gjordes så vid som möjligt. Slutligen borde det förhållandet beaktas, att rekryteringen på grund av den jämförelsevis höga rekryteringsåldern skedde från personalgrupper, som under icke obetydlig tid varit självförsörjande inom andra verksamhetsgrenar. Under åberopande av dessa omständigheter har utredningen föreslagit, att poliselev under hela elevtiden, alltså 229

även u n d e r utbildningen i polisskolans konstapelsklass, skulle tillerkännas ett arvode om fem kronor för dag. Hesa, som poliselev företoge i och för genomgång av konstapelsklassen, borde betraktas såsom tjänsteresa och eleven sålunda äga rätt att åtnjuta gottgörelse för av resan betingade kostnader enligt vissa grunder, som föreslagits för poliselevs resor i tjänsten i allmänhet. Vad angår polisaspirant har utredningen förordat, att han i tjänsterättsligt hänseende skulle tillhöra kategorien extra tjänstemän enligt civila icke-ordinarie reglementet och vara hänförd till lönegrad Ex 5. Den sålunda föreslagna lönegraden får anses motsvara lönegrad Cg 7 enligt statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948. För deltagare i polissysterkurs föreslog utredningen (sid. 239) arvode i likhet med vad som angivits för de manliga poliseleverna. Härjämte skulle de äga åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning vid resa till och från kursen. Enligt polisutredningens uppfattning (sid. 231) skulle genomgång av överkonstapels- eller kommissarieklassen betraktas såsom deltagande i sådan utbildningskurs, som avsåges i då gällande civila avlöningsreglemente 13 § 3 mom. Befattningshavaren skulle sålunda under studietiden vid polisskolan äga uppbära oavkortad lön. Vidare borde resekostnads- och traktamentsersättning utgå till eleverna vid resa till och från överkonstapels- eller kommissarieklass. I samband med sitt förslag om uppbyggande av en aspirantkår, från vilken rekrytering av högre befattningshavare inom polisväsendet skulle ske, uttalade utredningen (sid. 217), att denna tanke icke kunde realiseras med m i n d r e de ekonomiska betingelserna för en sådan kår tillskapades. Uppenbart vore, att as-

piranterna icke u n d e r den första tiden av sin tjänstgöring borde beredas utkomst i form av vikarieförordnanden, utan att tjänstgöringen under en icke alltför kort tid borde anordnas såsom praktikanttjänstgöring. Därför borde ett antal s. k. aspirantarvoden ställas till polis- och åklagarväsendets förfogande. Arvodena, som borde utgå med 4.200 kronor för år, borde disponeras av polisstyrelsen i samråd med justitiekanslersämbetet. Med avseende å aspiranternas studier vid statens polisskola framhöll utredningen (sid. 218), att på grund av polischefsklassens karaktär av utbildningskurs för vinnande av polismästarkompetens borde aspirant icke vara berättigad att u n d e r tiden för bevistandet av kursen uppbära fullt aspirantarvode. Däremot borde två tredjedelar av detsamma utgå. Elev vid polischefskurs borde vidare vara tillförsäkrad rätt att utbekomma resekostnadsoch traktamentsersättning för resa till och från kursen. I åtskilliga remissyttranden har man funnit de av polisutredningen föreslagna elevarvodena om fem kronor för dag otillräckliga. Föreningen Sveriges landsfogdar har sålunda förklarat, att det föreslagna arvodet syntes vara alltför lågt för att locka lämpliga sökande till polismannabanan. Det vore visserligen sant, att landsfiskalselever och landsfiskalsassistenter åtnjöte samma arvode, men man borde hålla i minnet, att poliseleverna i regel vore betydligt äldre och att de vid inträdet på polisbanan i allmänhet redan under flera år torde ha varit ute i förvärvsarbete, som givit dem en skälig bärgning. Föreningen Sveriges Poliskommissarier har framhållit, att för poliselevernas del någon parallell med de arvoden, som utginge till landsfiskalseleverna, icke kunde dragas med hänsyn till att de löneförmåner, som

efter avslutad utbildning kunde erhållas av en aspirant å landsfiskalsbanan vore så väsentligt mycket större än en polismans löneförmåner. Svenska Polisförbundet har framhållit liknande synpunkter som nyssnämnda två föreningar samt ansett det böra övervägas, om icke poliseleverna för beredande av kompensation i dyrortshänseende borde erhålla arvode efter civila icke-ordinarie reglementets löneplan, förslagsvis enligt lönegrad Ex 6. Den sålunda föreslagna lönegraden får anses motsvara lönegrad Cg 8 enligt statens allmänna avlöningsreglemente av 1948. I anslutning till dessa yttranden angående poliselevernas löneförmåner med jämförelser från landsfiskalsbanan få vi erinra om vissa förändringar, som efter det att yttrandena skrevos ha inträffat med avseende å de ekonomiska förhållandena för eleverna och aspiranterna å landsfiskalsbanan. Enligt beslut av 1948 års riksdag skall den, som antagits till landsfiskalselev, ända till dess han avslutat den i antagningskungörelsen föreskrivna utbildningen eller alltså u n d e r hela utbildningstiden äga åtnjuta bidrag till sina samtliga kostnader för utbildningen med 300 kronor för månad. Genom samma beslut har för de utbildade aspiranterna tillskapats en befordringsgång (omtalad ovan sid. 134 f.), vilken inledes med att länsstyrelsen i det län, vederbörande tillhör, antager honom såsom aspirant i lönegrad Cf 16. Efter ett års tjänstgöring i denna lönegrad antages aspiranten till extra ordinarie tjänsteman i lönegrad Ce 20 samt tilldelas tjänstetiteln landsfiskalsassistent. I och med att lönegrad Ce 20 uppnåtts avbrytes den reglerade uppflyttningen. Efter att under tre år ha innehaft dylik tjänst kan emellertid assistenten uppflyttas till lönegrad Ce 22. Vad landsfiskalstjänsterna beträffar äro nu-

mera flertalet placerade i lönegrad Ca 27. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade inrikesministern i oktober 1946 sakkunniga för att verkställa utredning rörande polismännens utbildningskostnader och en eventuell statlig kreditgaranti för dessa ävensom viss stipendiegivning åt elever vid statens polisskola. De sakkunniga avgåvo den 22 april och den 29 oktober 1947 två särskilda betänkanden med förslag i de utredda frågorna. Av betänkandena, vilka icke blivit tryckta utan allenast duplicerade med användning av stenciler, behandlade det först avlämnade frågan om polismännens skuldsättning vid genomgång av polisskola. Det utmynnade i förslag om att den statliga kreditgaranti, som enligt kungl. kungörelse den 11 oktober 1946 (SFS nr 676) tillkommer akademiker och med dem jämställda kategorier för ådragna studieskulder, skulle utsträckas att omfatta även den, som åsamkats skulder till följd av polisutbildning. Departementschefen anslöt sig i allt väsentligt till det framlagda förslaget (kungl. prop, n r 78/1948), och efter riksdagens hörande utfärdades, i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen tillstyrkta grunder, kungl. kungörelse den 30 april 1948 angående lån med statlig kreditgaranti (garantilån) åt den som genomgått polisskola (SFS nr 210). Enligt denna kungörelse kan polisman, som är anställd vid polisdistrikts polisväsen och som genomgått utbildningskurs vid statens polisskola eller polisskolan i Göteborg, till underlättande av en planmässig amortering av ådragna utbildningsskulder erhålla garantilån. Som villkor härför gäller vidare, att lånesökanden skall ha gjort sig känd för skötsamhet och kan antagas ha vilja och förmåga 231

att fullgöra sina förpliktelser såsom låntagare. Ansökan om garantilån göres hos Sveriges riksbank, sparbank eller bankaktiebolag, förutsatt att de nämnda kreditinrättningarna äro villiga att utlämna garantilån. Sådant lån får ej omfatta andra skulder än sådana, som föranletts av utbildningskurs vid statens polisskola eller polisskolan i Göteborg. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock lånet avse även skulder, som hänföra sig till praktikanttjänstgöring. Vid fastställande av lånets storlek tages hänsyn bl. a. till familjeförhållanden och dylikt, som inverkat på skuldsättningen. Något maximibelopp är icke fastställt. Lånet får dock icke uppgå till större belopp än vad som, med hänsyn till omständigheterna, erfarenhetsmässigt kan anses vara skäliga kostnader för genomgången kurs eller praktikanttjänstgöring. Huruvida skulder till föräldrar kunna inräknas i garantilånet, är beroende av föräldrarnas ekonomiska ställning och behov av att återfå utlånade medel. Amorteringstiden må bestämmas till högst tio år. Amorteringsfrihet under viss tid kan erhållas, därest skäl därtill föreligga, såsom vid fortsatt utbildning eller praktikanttjänstgöring, varunder ringa eller ingen lön utgår. Kreditanstalten skall i samråd med sökanden upprätta förslag till amorteringsplan för lånet. Härvid bör hänsyn tagas till såväl inkomstutvecklingen för sökanden som familjeförhållanden och annat, som kan anses ha inverkat på amorteringsförmågan. Det årliga amorteringsbeloppet kan, då så anses motiverat, göras mindre i början av lånetiden för att sedan stegras. Amorteringsplanen fastställes av garantilånenämnden. Sedan ansökan om garantilån inlämnats till den kreditanstalt, som låntagaren önskar anlita, utför denna en noggrann undersökning av sökandens kreditvärdighet och öv-

riga omständigheter, som kunna ha betydelse för behandlingen av ansökan. Kreditanstalten förser därefter ansökan med eget yttrande och vidarebefordrar den till garantilånenämnden, som fattar beslut i låneärendet. Därest statlig kreditgaranti beviljats, åligger det sökanden att omedelbart uppsäga de lån, vilka enligt nämndens beslut skola inlösas, samt att underrätta den kreditanstalt, som skall utlämna garantilånet, att uppsägningen skett. Lånen inlösas därefter genom kreditanstaltens försorg, sedan skuldförbindelse avlämnats. Från och med låneverksamhetens början hade intill den 1 mars 1952 168 ansökningar från polismän om garantilån överlämnats till garantilånenämnden. De allra flesta ansökningarna härrörde från polismän, som ådragit sig skulder för deltagande i utbildningen i konstapelsklassen. På grund av nämnda ansökningar hade 142 lån beviljats. Dessa lån representerade en sammanlagd kapitalskuld av 385.740 kronor. Varje lån uppgick sålunda i medeltal till 2.716 kronor. Av de meddelade lånen hade vid angivna tidpunkt tre blivit inlösta, varjämte ett lån avskrivits på grund av att låntagaren avlidit utan att efterlämna några nämnvärda tillgångar. Å de utestående lånen hade den 30 juni 1951 amortering skett med 79.680 kronor. I det andra av 1946 års sakkunniga avgivna betänkandet upptogs till behandling spörsmålet om polispersonalens ekonomiska förhållanden under polisskoleutbildningen. Ehuru de sakkunnigas förslag bl. a. av statsfinansiella skäl icke lett till någon Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, är emellertid betänkandet i förevarande sammanhang av sådant intresse, att vi anse oss böra lämna en sammanfattande redogörelse för innehållet i detsamma.

Efter att till en början ha meddelat en översikt angående polisväsendets organisation, ger utredningen en återblick på polisutbildningen samt frågan om polismännens ekonomiska villkor u n d e r studietiden. Härefter övergår utredningen till att behandla kommunernas inställning till frågan om deltagande i kostnaderna för polisutbildningen. I avsikt att utröna kommunernas inställning härtill har utredningen till ett antal kommuner översänt ett frågeformulär för besvarande. Inkomna svar utvisa talrika variationer. Bedovisningen av materialet påvisar sålunda den oreda, som råder ifråga om kommunernas deltagande i kostnaderna för polismännens utbildning och formerna härför. I ett av de följande kapitlen redogöres för statliga befattningshavares och aspiranters förmåner under deltagande i utbildningskurser vid statliga verk. Det framhålles, att ordinarie och extraordinarie befattningshavare i statens tjänst jämlikt gällande avlöningsreglementen sedan länge ägt uppbära oavkortad lön under tjänstledighet för deltagande i utbildningskurs vid verket. Dylika kurser ha i alltmer ökad omfattning anordnats inom olika grenar av statsförvaltningen. Utredningen lämnar flera exempel på dylika utbildningskurser inom olika grenar av statsförvaltningen med angivande av de ekonomiska förmåner, som tillkomma eleverna. I ett kapitel om olägenheterna med nuvarande förhållanden ifråga om kostnaderna för polisutbildningen drager utredningen rekryteringsproblemet i förgrunden. Samhällets utveckling har medfört, säger utredningen, att alltmer ökade krav ställas på polistjänstens utövare och att det därför är angeläget, att polisväsendet i möjligaste mån tillförsäkras för sin uppgift väl kvalificerad personal. Utsikterna till en icke

oväsentlig skuldsättning för utbildningen måste emellertid verka starkt avhållande på dem, som överväga att ägna sig å polisyrket. Härvid bör särskilt uppmärksammas, att rekryteringen till detta yrke sker från kategorier, som redan kommit ut i förvärvslivet och endast i mindre utsträckning kunna påräkna ekonomiskt stöd från föräldrahemmet. — En annan olägenhet, som är förenad med att polismännen i väsentlig utsträckning själva få svara för utbildningskostnaderna, är att ekonomiska hinder föreligga för polispersonalen, främst på mindre orter och på landsbygden, att utan skuldsättning kvalificera sig till erhållande av befälsposter inom polisväsendet. Det råder intet tvivel om att många polismän med stor försörjningsbörda måste slå alla tankar om fortsatt utbildning till polisbefäl ur hågen till följd av vetskapen att de måste ådraga sig skulder för en dylik utbildning. Det är mycket otillfredsställande, att personer av ekonomiska skäl skola nödgas avstå från den vidareutbildning, vartill de ha håg och fallenhet. Det är också mycket otillfredsställande att de, som lyckats uppdriva erforderliga medel för sin utbildning, därigenom ådraga sig så stora skulder att deras ekonomiska förhållanden väsentligt försämras. — Utredningen påvisar härefter olägenheten med att kommunerna i de fall lön tillerkännes polismännen under utbildningstiden uppställa villkor, som medföra en fastlåsning av vederbörande polismän till polisdistriktet. Det otillfredsställande med dessa klausuler är, att deras yttersta konsekvens blir en fastlåsning av just de polismän, som skulle behöva frigöras. Klausulsystemet minskar polismännens möjligheter att söka mot deras kompetens svarande befattningar i andra polisdistrikt och motverkar överhuvudtaget en nödvändig

och nyttig cirkulation inom polisväsendet. — Utredningen påpekar, att några garantier icke finnas mot att inom de olika polisdistrikten omsvängningar ske i uppfattningen om bidragsgivningen för täckande av polismännens studiekostnader. Särskilt gäller detta med avseende å de polisdistrikt, i vilka principbeslut angående dylika bidrag icke fattats, utan där uppkommande frågor härom avgöras från fall till fall. På polishåll h a r denna oenhetlighet och obestämdhet känts med stor olust. Utredningen uppdrager i ett följande kapitel huvudlinjer för en lösning av problemet. Inledningsvis uttalas, att kostnaderna för polispersonalens utbildning i icke oväsentlig mån kommit att åvila polispersonalen i stället för det allmänna. Förutom den grad av oenhetlighet och osäkerhet, som kännetecknar den nuvarande situationen, rymmer densamma möjligheter till uppenbara missförhållanden. Verkningarna i ogynnsam riktning härav ifråga om polismännens ekonomi, rekryteringen inom polisväsendet, polismännens möjligheter att utan ovidkommande hänsyn fullgöra sina uppgifter, deras möjligheter att kvalificera sig för befordran m. m., allt intimt sammanhängande med polisorganisationens effektivitet, utgör ett i vidaste mening socialt problem, vars lösande framstår som en angelägen uppgift. Åtgärder från statsmakternas sida i syfte att enhetligt reglera polismännens ekonomiska förhållanden under utbildningstiden vid polisskolan synas principiellt böra taga sikte på de bestämmelser, som gälla för deltagare i utbildningskurser för statens tjänstemän. Då regleringen av polismännens tjänsterättsliga ställning hittills skett efter mönster av statstjänstemännens, synes ett fullföljande i erforderlig omfattning av denna linje såsom naturligt.

234 I princip bör därför gälla, att ordinarie polisman vid genomgång av utbildningskurs vid polisskola erhåller oavkortad lön, fria resor till och från utbildningsorten, ävensom skälig kompensation för fördyrade levnadsomkostnader i anledning av vistelsen på utbildningsorten. Beträffande de extra polismännen böra dessa tillförsäkras skäliga bidrag till bestridande av utbildningskostnaderna. Utredningen har övervägt frågan att tvångsvis ålägga polisdistrikten att i princip utgiva lön till polismännen under deras vistelse vid polisskolan och därvid funnit, att en förutsättning för genomförandet av en tvångsreglering skulle vara, att polisdistrikten säkerställas mot risken att få bekosta utbildning, som icke kommer vederbörande distrikt till godo. Utredningen anser sig dock icke kunna förorda, att en tvångsreglering utformas så, att kommunernas skäliga intressen tillgodoses genom bestämmelser av enahanda syftning som de förut nämnda klausulerna rörande kvarstående i tjänst viss tid efter utbildning vid polisskola. Den ledande grundsatsen vid lösandet av frågan om polismännens utbildningskostnader bör enligt utredningen vara, att för polismännen skola gälla i möjligaste mån enhetliga regler. Då kostnaderna för polismännens utbildning icke torde kunna läggas på kommunerna med hänsyn till att de ekonomiskt svaga kommunerna icke oskäligt betungas, ävensom till risken för orättvisor kommunerna emellan, synes den rättvisaste lösningen vara, att staten påtager sig huvudparten av kostnaderna för polismännens utbildning. Denna lösning förutsätter ändring i nuvarande grund för fördelningen mellan staten och kommunerna av kostnaderna för polisväsendet. Gällande polislag bygger på grundsatsen, att polisdistrikten i princip skola

bära kostnaderna för sitt polisväsende. Emellertid föreslår utredningen icke någon ändring i polislagen utan upptager bestämmelser om statens ökade deltagande i kostnaderna för polismännens utbildning i ett förslag till särskild lag med provisoriska bestämmelser om statsbidrag till polisdistrikts kostnad för avlöning av vissa elever vid polisskola. I ett härefter följande kapitel med detaljförslag framhåller utredningen, att vid regleringen icke bör göras annan skillnad beträffande de olika befattningshavarna än som föranledes av deras ställning såsom ordinarie eller extra polismän. Vidkommande den ordinarie polispersonalen föreslår utredningen, att d e n n a personal skall äga u p p b ä r a avlöning under kurstiden och att staten påtager sig alla kostnader härför. Avlöningen torde böra utbetalas genom försorg av vederbörande polisdistrikt, som sedermera gottgöres kostnaden av statsverket. De elever, som äro gifta och icke bo å utbildningsorten, skola tillerkännas ytterligare ersättning direkt av statsmedel med fem kronor om dagen. Sådan ersättning bör även tillkomma de elever, som ha motsvarande försörjningsskyldighet, såsom änklingar med barn, och elever, som ha familj utan att formellt äktenskap ingåtts. Beträffande de extra polismännen anser utredningen önskvärt, att de icke skola behöva vidkännas minskning i sina ekonomiska förmåner därför att de äro skyldiga genomgå utbildningskurs vid polisskola. Utredningen kan dock icke förbise, att staten hittills vid befattningshavares tjänstledighet för deltagande i utbildningskurs vid visst verk icke medgivit förmånen av oavkortad lön åt andra extra befattningshavare än sådana, som varit an-

ställda minst tre år. Med hänsyn härtill lär icke kunna komma ifråga, att staten tillförsäkrar de extra polismännen avlöning under studietiden. Utredningen har i stället ansett, att alla extra polismän av staten skola tillförsäkras en lämpligt avvägd ersättning. Då det emellertid måste anses önskvärt, att statsmakterna understödja de polisdistrikt, som äro villiga att till sina extra befattningshavare utbetala lön under utbildningstiden, synes skäligt, att statsbidrag utgår även till polisdistrikts kostnad för avlöning av extra polispersonal, dock endast med belopp, som ungefärligen motsvarar den ersättning staten bör tillförsäkra de extra polismännen överlag. En skälighetsbedömning har lett till att statsbidraget till polisdistrikten för avlöning av extra befattningshavare under studietiden bestämts till halva beloppet. Beträffande de extra polismän, vilka icke uppbära avlöning från polisdistrikt under studietiden, föreslår utredningen, att de skola uppbära ersättning i form av ett statsstipendium. Stipendierna för eleverna i konstapelsklassen föreslås fastställda till 1.250 kronor, dock att ifråga om elev, som är familjeförsörjare, stipendiet bör uppgå till 2.000 kronor. Stipendierna böra utbetalas månadsvis i efterskott på polisskolans expedition. Utredningen föreslår vidare, att alla befattningshavare inom polisväsendet skola erhålla ersättning enligt allmänna resereglementet för resa till och från utbildningskurserna. Härjämte synes skäligt, att ersättning efter samma grunder utgår för en resa till och en resa från hemorten under kurstiden. Här avsedd ersättning bör utbetalas av länsstyrelsen efter avgiven räkning, som granskats av vederbörande polischef. Kostnadsberäkningarna för genomförandet av utredningens förslag sluta på 235

1.263.000 kronor, varav stipendier 191.000 kronor, statsbidrag 877.000 kronor, ersättningar 149.000 kronor och resor 46.000 kronor. Därvid har utredningen räknat med dels konstapels- och överkonstapelsklasserna vid statens polisskola, dels kommissarieklassen därstädes, dels polisskolan i Göteborg och dels särskild kurs för polissystrar. Huvudparten av kostnaderna, 1.104.000 kronor, belöpa på konstapels- och överkonstapelsklasserna i statens polisskola. Av nämnda summa avser 178.000 kronor stipendier, 749.000 kronor statsbidrag, 135.000 kronor särskild ersättning samt 42.000 kronor resekostnads- och traktamentsersättningar. Över det förslag till ordnande av polisskoleelevernas ekonomiska förhållanden, för vilket nu redogjorts, ha remissyttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och organisationer. Förslaget har vunnit gillande i princip i de allra flesta fall, även om anmärkningar riktats mot detaljer i förslagets utformning. Bland de många till förslaget positivt inställda remissinstanserna hör länsstyrelsen i Uppsala lån. Enligt dess mening vore de sakkunnigas förslag ägnat att avhjälpa rådande missförhållanden och utgjorde ett viktigt led i den allmänna strävan att höja polisorganisationens effektivitet. Därest staten trädde emellan, såsom de sakkunniga föreslagit, skulle därigenom främjas strävandena att åstadkomma en tillfredsställande polisutbildning, vilken i sin tur utgjorde en viktig förutsättning för en ändamålsenlig polisorganisation. Det vore angeläget att understryka vikten av att befattningshavarna vid polisväsendet, särskilt sådana som hade att i tjänsten indriva och redovisa allmänna medel, såvitt möjligt intoge en oberoende ekonomisk ställning. Länsstyrelsen i Malmöhus län vitsordade riktigheten

av utredningens uppfattning, att de rådande förhållandena ifråga om kostnaderna för polismännens utbildning icke vore tillfredsställande. Till utredningens redovisning av skälen för sin uppfattning komme ett icke oväsentligt psykologiskt moment, som utredningen icke åberopat, nämligen den förklarliga misstämningen bland de av polisskolans elever, som i förhållande till sina kamrater vore särskilt missgynnade ifråga om finansieringen av studiekostnaderna. Det tyngst vägande skälet för ett ekonomiskt underlättande av studierna vid polisskolan hänförde sig emellertid till rekryteringsfrågan. Till länsstyrelsens kännedom hade kommit icke så få fall, då för befälstjänst väl ägnade polismän nödgats avstå från befordran på grund av svårigheten att bekosta de därför föreskrivna studierna vid polisskolan eller av motvilja mot skuldsättning. Även länsstyrelsen i Gotlands län har åberopat rekryteringssynpunkten och uttalat, att, ehuru förslagets förverkligande komme att medföra ej obetydliga merutgifter för statsverket, det vore synnerligen angeläget, särskilt med hänsyn till betydelsen av en god rekrytering av polispersonalen, att staten påtoge sig den huvudsakliga kostnaden för denna personals utbildning. I detta sammanhang kan anföras, hurusom Tjänstemännens Centralorganisation understrukit, att just ifråga om utbildningen för polistjänst särskilda skäl kunde åberopas för att utbildningskostnaden icke till någon väsentlig del skulle belasta befattningshavarna. Det vore sålunda ett angeläget samhällsintresse, att poliskåren hade en god rekrytering och förfogade över för dessa arbetsuppgifter välkvalificerad personal. F ö r övrigt kunde anföras, att polisskoleutbildningen vore av så speciell art, att den som regel icke kunde anses meri-

terande för andra yrken. Under sådana förhållanden innebure de sakkunnigas förslag icke någon speciellt gynnad ställning för polismännen, särskilt icke då de föreslagna förmånernas sakliga innebörd vore, att polismännen jämställdes med statliga befattningshavare vid genomgång av utbildningskurs vid vederbörligt verk. Svenska polisförbundet har anfört liknande synpunkter. Styrelsen för statens polisskola uttalade i sitt remissvar en vädjan, att allt måtte göras för att häva de missförhållanden, som alltför länge rått på förevar a n d e område. Även om kostnaderna vore betydande, vore likväl att märka, att det i stor utsträckning icke vore fråga om nya utgifter för det allmänna utan om en överflyttning av utgifterna från kommunerna till staten, en överflyttning, som det syntes svårt att undvika, om man ville effektivt bispringa poliseleverna. Så länge den nuvarande organisationen av polisväsendet i riket ägde bestånd, syntes det framlagda förslaget lämpligt att följa. En avvisande hållning till förslaget h a r intagits av statskontoret, som yttrat bl. a. följande: Det måste förefalla naturligt, att för alla polisdistrikt, där genomgång av polisskola gäller som villkor för vinnande av ordinarie anställning inom polisväsendet, låta polisdistriktets skyldighet att "skäligen avlöna" sina polismän omfatta även tiden för genomgång av den speciella utbildning, som polisyrkets utövande ansetts kräva. I motsats till de sakkunniga kan statskontoret icke finna en dylik utvidgning av kommunernas förpliktelser -— som dessutom ansluter sig till den faktiska utvecklingen sedan polislagens tillkomst — innebära något olämpligt intrång i den kommunala självstyrelsen eller en oskälig extra belastning på de ekonomiskt svagare ställda kommunerna. Statskontoret föreslår sålunda för sin del, att polisdistrikten genom komplettering av nuvarande föreskrifter i polislagen

förpliktas att skäligen avlöna sådana hos distrikten anställda polismän, vilka genomgå poliskurs vid statlig eller statsunderstödd polisskola för vinnande av kompetens till erhållande av ordinarie polismansbefattning eller befälstjänst inom distriktet. I den mån staten bidrager till kostnaderna för polisdistriktets polisväsen skall bidraget givetvis efter samma grunder omfatta även den på utbildningstiden belöpande avlöningskostnaden. Överståthållarämbetet h a r ansett sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag, att kostnaderna för polisskoleelevernas ersättning till övervägande del skulle bäras av staten, enär en dylik lösning av kostnadsfrågan skulle innefatta ett sådant avsteg från gällande principer för fördelningen av kostnaderna för polisväsendet mellan staten och kommunerna, att den komme att föregripa statsmakternas ställningstagande till frågan om polisväsendets förstatligande. Ämbetet, som emellertid icke hade något att erinra mot omfattningen av de förmåner, vilka enligt förslaget skulle tillförsäkras polismännen, ville av hänsyn till deras berättigade intressen söka finna en lösning av frågan inom ramen för gällande fördelning av kostnaderna för polisväsendet mellan stat och kommun. I detta syfte rekommenderade ämbetet antagande av en författning, varigenom polisdistrikten i allmänhet ålades att bestrida kostnaderna för polismännens ekonomiska förmåner under utbildningstiden. Polismän i sådana distrikt, beträffande vilka icke vore föreskrivet, att personalen skulle ha genomgått polisskola, borde enligt ämbetets mening erhålla bidrag till utbildningskostnaderna i form av statsstipendier. Länsstyrelsen i Kronobergs län h a r ställt sig tveksam till utredningens förslag. Visserligen fann länsstyrelsen det principiellt riktigt, att man borde eftersträva att bereda polismännen åtminsto-

ne en kostnadsfri grundläggande utbildning. Därest emellertid detta spörsmål icke läte sig lösa med iakttagande av gällande grunder för fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för polisorganisationens uppehållande, borde enligt länsstyrelsens mening problemet om polismännens utbildningskostnader lämpligen angripas och avgöras i samband med frågan om polisväsendets förstatligande. Departementschefen berörde de sakkunnigas ifrågavarande förslag i samband med upptagande av frågan om statlig kreditgaranti för lån åt den, som genomgått polisskola. Därvid anmärkte departementschefen (kungl. prop, nr 78/1948, sid. 20), att de sakkunnigas lösning av problemet i avsevärd mån avveke från gällande principer angående fördelning av kostnaderna för polisväsendet mellan staten och kommunerna och att förslagets förverkligande skulle medföra betydande kostnader för statsverket, i runt tal 1,2 miljoner kronor för budgetåret 1948/49. Med hänsyn därtill och då ett realiserande av förslaget skulle kunna föregripa ett ställningstagande till spörsmålet om ett förstatligande, helt eller delvis, av polisväsendet, ansåg han sig icke vid detta tillfälle böra framlägga något förslag i förevarande hänseende. Den berörda sakkunnigutredningen torde på ett övertygande sätt ha ådagalagt behovet av en effektiv lösning av problemet om polisskoleelevernas ekonomiska villkor under utbildningstiden. Såvitt vi kunnat finna ha också remissinstanserna — även de, som ställt sig avvisande till de sakkunnigas förslag — varit ense om att något, utöver lämnande av garantilån, måste göras för att föra polisskoleeleverna ut ur de ekono-

miska svårigheterna. De åtgärder, som härvidlag kunna komma ifråga, ske icke blott för de enskilda polismännens skull utan ha, såsom den föregående framställningen givit vid handen, betydelse för själva polisväsendet och dess funktion i samhället. När vi med stöd av inrikesministerns direktiv skridit till övervägande av problemet, har jämte det i förevarande kapitel hittills redovisade materialet förelegat flera ytterligare uppgifter. Vi ha sålunda bl. a. införskaffat uppgifter beträffande utbildningskurser vid vissa statliga verk och elevernas ekonomiska förhållanden därunder. Häröver har upprättats en sammanställning, vilken kan återfinnas såsom bilaga till kommitténs protokoll. För erhållande av jämförelsematerial ha vidare från arbetsmarknadsstyrelsen inhämtats uppgifter om skolor och yrkesutbildning för olika kategorier befattningshavare m. fl. samt deras ekonomiska villkor. Med avseende å polisskoleelevernas ekonomiska villkor ha färskare uppgifter införskaffats. Vi ha nämligen förelagt eleverna i konstapels- och överkonstapelsklasserna vid statens polisskola i Stockholm från hösten 1949 till och med våren 1952 vissa frågor beträffande deras ekonomi. De avgivna svaren giva ytterligare belägg för påståendet om den bristande enhetlighet, som råder ifråga om kommunernas avlöning av polismännen under deras bevistande av polisskola. Det bör emellertid påpekas, att detta väsentligen gäller de polismän, som erhålla sin grundläggande utbildning i konstapelsklassen. Deltagare i överkonstapelsklassens kurser åtnjuta i allmänhet full lön från sina distrikt. Situationen kan närmare belysas genom följande tabellariska uppgifter.

Konstapelsklassen Antal elever från städer 41 3

landsb.

s:a

Åtnjuten ersättning i % av lönen

23 1 1

64 4 1 45

0 25 40 50

60 70 85 100 0—100

45 6 1 30

1 6 1 36

158 Av de 64 eleverna u t a n lön beräknas 30 före genomgången av kursen h a innehaft endast tillfällig anställning vid polisväsendet. Härjämte a n m ä r k e s , att 9 elever — med

Konstapelsklassen Antal elever från städer

landsb.

37 2 62 9 27 2

27 166

s:a

Åtnjuten ersättning i % av lönen

59 2 63 9 28 2

0 40 50 70 75 90

1 1

HT

1949.

Inträdd bundenhet vid distriktet Antal elever från städer

landsb.

s:a

{"

2 2

3}

14 3

3}

3—5

full lön eller del därav — u p p b u r o t r a k t a mente med 6, 5 eller 3 kr. för dag ävensom att 11 elever — med full lön eller del därav — åtnjöto e r s ä t t n i n g för resor mellan tjänstgöringsorten och Stockholm.

VT

1950.

Inträdd b u n d e n h e t vid distriktet Antal elever från städer

landsb.

s:a

1 3 6 27

1 3 6 27

{<

8 4

0—100

49 Av de 59 eleverna u t a n lön hade 24 före genomgången av kursen innehaft endast tillfällig anställning vid polisväsendet. Härjämte a n m ä r k e s , att 15 elever — med full lön eller del därav — u p p b u r o t r a k t a -

Antal år

Antal år

5 1 5 5

1} 1—5

mente med 6, 5 eller 3 kr. för dag ävensom att 7 elever — med full lön eller del därav — åtnjöto ersättning för resor mellan tjänstgöringsorten och Stockholm,

Konstapelsklassen Antal elever från

HT

1950.

Inträdd b u n d e n h e t vid distriktet

städer

landsb.

s:a

Åtnjuten ersättning i % av lönen

44 5 3 41 2 11

27 1 1

71 6 4 41 2 11

0 25 40 50 60 70

36 G

0—100

31 Av de 71 eleverna u t a n lön hade 47 före genomgången av kursen innehaft endast tillfällig anställning vid polisväsendet. H ä r j ä m t e anmärkes, att 9 elever — med full lön eller del därav — u p p b u r o t r a k t a -

Konstapelsklassen Antal elever från städer

landsb.

s:a

Åtnjuten ersättning i % av lönen

29 1 1 45 15

29 1 1 1

58 1 1 46 16 1

0 20 25 50 70 90

0—100

Av de 58 eleverna u t a n lön hade 27 tore genomgången av kursen innehaft endast tillfällig anställning vid polisväsendet. H ä r j ä m t e anmärkes, att en elev — med full lön — u p p b a r t r a k t a m e n t e med 6 kr.

240 Antal elever från städer

landsb.

s:a

Antal år

3 1

3 1

5 1%

11 9 8

1} iya—5

mente med 6, 5 eller 3 kr. för dag ävensom att 9 elever — med full lön eller del d ä r a v — åtnjöto ersättning för resor mellan tjänstgöringsorten och Stockholm,

VT

1951.

Inträdd bundenhet vid distriktet Antal elever från städer

1 13

landsb.

s:a

1 1

1 14 1

(12

tio 36

2 Antal år

3 5 ( a n t a l år ej best.)

12 10

1}

3—5

för dag ävensom att 2 elever — med full lön eller del d ä r a v — åtnjöto ersättning för resor mellan tjänstgöringsorten och Stockholm,

Konstapelsklassen Antal elever från städer

landsb.

s:a

Åtnjuten ersättning i % av lönen

50 5 2 6 2

92 5 2 6 2

0 25 60 70 90

0—100

Av de 92 eleverna u t a n lön hade 49 före genomgången av kursen innehaft endast tillfällig anställning vid polisväsendet. Härjämte anmärkes, att 7 elever — med full lön — u p p b u r o t r a k t a m e n t e med 6, 5 eller 3 kr. för dag ävensom att 5 av dessa elever åtnjöto ersättning för resor mellan tjänstgöringsorten och Stockholm. Dessutom erhöllo 16 elever u t a n lön och 1 med 25 % lön fria resor. Att så m å n g a som 92 av 141 elever voro helt utan lön under kursen berodde på sär-

Konstapelsklassen .

Antal elever från

HT

1951.

Inträdd b u n d e n h e t vid distriktet Antal elever från städer

3 2 6

28 VT

35 2 1

56 2 1

0 25 30

{!

7 55

70 75

7 53

{*

0—100

119 Av de 56 eleverna utan lön hade 26 före genomgången av kursen innehaft endast tillfällig anställning vid polisväsendet.

6 12

3}

3—5

Inträdd b u n d e n h e t vid distriktet

s:a

5 3 5

1952.

landsb.

17 Antal år

skilda omständigheter. På grund av den i Stockholm då pågående polislönekonflikten kommo de polismän från staden, vilka av styrelsen uttagits till elever, icke att inställa sig för genomgång av kursen. I stället uttogos ett m o t s v a r a n d e a n t a l elever från andra orter, varvid det huvudsakligen rörde sig om polismän, som ännu icke b l i vit så fast k n u t n a till distrikten, att de kunde erhålla lön u n d e r kurstiden. Statistiken för höstterminen 1951 är därför något missvisande.

städer

7 55

s:a

3 2 6

Åtnjuten ersättning i % av lönen

.

landsb.

Antal elever från städer

landsb.

s:a

Antal år

1 1 1

7 53 5 4

5 5

3—5

3}

1}

Härjämte anmärkes, att en elev med 25 % lön u p p b a r t r a k t a m e n t e med 5 kr. för dag.

Överkonstapelsklassen Antal elever från

läsåret

1949—50.

Inträdd b u n d e n h e t vid distriktet

landsb.

s:a

Åtnjuten ersättning i % av lönen

8 1

8 1 1

0 25 35

1 2

60 75

100 J82 12

0—100

städer

1 1 1

H ä r j ä m t e a n m ä r k e s , att 2 elever — med full lön — åtnjöto t r a k t a m e n t e med 7:50 kr. för dag och att 3 elever — likaledes

Överkonstapelsklassen Antal elever 'rån städer

landsb.

s:a

Åtnjuten ersättning i % av lönen

2 1

8 1

0 35

1 1 2

1 1 2 1

65 70 75 90

1 149 154

20 39

169 193

100 0—100

H ä r j ä m t e anmärkes, att 2 elever — med full lön — åtnjöto t r a k t a m e n t e med 7:50 kr. för dag och att 5 elever — likaledes

242 Antal elever från städer

landsb.

s:a

1 1

2 7

2 89 2

95 Antal år

:>

11 2—10

med full lön — åtnjöto ersättning för r e sor mellan tjänstgöringsorten och Stockholm.

läsåret

1950—51.

Inträdd b u n d e n h e t vid distriktet Antal elever från städer

Antal år

landsb.

s:a

1 1 1 1

2 1 1 1 1 1 108 5

5 10|

J93 12

1 15 3

2—10

r i

I)

10 5

5[

med full lön — åtnjöto ersättning för resor mellan tjänstgöringsorten och Stockholm.

Överkonstapelsklassen Antal elever från

läsåret

1951—52.

Inträdd bundenhet vid distriktet

städer

landsb.

s:a

Åtnjuten ersättning i % av lönen

9 1

1 1 1

1 1 5 1

11 1 1 4 1 1 1 5 5

0 10 40 50 55 60 65 75 95

f 3 M16

0—100

184 Antal elever från städer | landsb. |

s:a

Antal år

22 3

3 138 3

ioJ

3—10

5 Härjämte a n m ä r k e s , att 6 elever — med full lön — åtnjöto t r a k t a m e n t e med 7:50 kr. för dag och att 6 elever — likaledes

med full lön — åtnjöto ersättning för resor mellan tjänstgöringsorten och Stockholm.

Först vilja vi taga upp frågan om ordnande av de ekonomiska villkoren för de elever, som i egenskap av polisaspiranter skola erhålla sin grundläggande utbildning. I enlighet med vårt förslag skall denna ske i lägre aspirantkurs, genom utbildningstjänstgöring och i högre aspirantkurs. Lägre aspirantkursen har föreslagits normalt skola sträcka sig över tiden 2/1—12/3 (70 dagar), varefter utbildningstjänstgöring skall pågå under tiden 13/3—3/8 (144 dagar). Utbildningen avslutas med bevistande av högre aspirantkursen under tiden 4/8—21/12 (140 dagar). Den sammanlagda utbildningstiden skall alltså utgöra 354 dagar. Under förutsättning, att polisväsendet alltjämt kommer att bibehålla sin kommunala karaktär, föreslås, att aspiranternas ekonomiska villkor under ifrågavarande utbildningstid regleras genom dagarvoden. För bestämmande av lämpligt dagarvode ha vi övervägt bl. a. följande om-

ständigheter. Av de ovan redovisade 158 eleverna i konstapelsklassen höstterminen 1949 erhöllo (158—64) 94 lön med skiftande belopp. Sammanräknas dessa belopp och i några fall utgående traktamenten, utgöra de för månad c:a 35.000 kronor. För hela kurstiden, omkring 5 månader, blir det en summa av c:a 175.000 kronor. Härav har nästan allt utbetalats av kommuner, i vilka eleverna innehaft anställning. Endast några enstaka statsanställda elever ha förekommit. Vi ha till en början utslagit den angivna summan på hela antalet redovisade elever, sålunda även på dem, som icke erhållit någon som helst ersättning. Detta har givit till resultat en beräknad genomsnittlig ersättning för elev av 1.108 kronor för hela kurstiden. Förvandlas ersättningen till dagarvoden erhålles ett arvode av ungefär 7 kronor. Därefter ha vi bortsett från de elever, som icke uppburit någon ersättning, och sålunda verkställt medeltalsberäkningen med hänsyn till ovannämnda 94

elever. Härvid framkom såsom genomsnittlig ersättning för elev ett belopp av 1.862 kronor för hela kurstiden, vilket motsvarar ett dagarvode av ungefär 12 kronor. — Motsvarande uträkningar ha gjorts beträffande eleverna i de följande kurserna i konstapelsklassen. Av de för vårterminen 1950 redovisade 201 eleverna erhöllo (201—59) 142 ersättning med sammanlagt c:a 53.000 kronor för månad och c:a 265.000 kronor för hela kurstiden. Den genomsnittliga ersättningen för elev utgör vid användning av den första beräkningsmetoden 1.318 kronor, motsvarande ett dagarvode av ungefär 9 kronor. Enligt den andra beräkningsmetoden utgör ersättningen 1.866 kronor, som motsvarar ett dagarvode av ungefär 12 kronor. — Under höstterminen 1950 fingo (165—71) 94 elever ersättning med sammanlagt c:a 33.000 kronor för månad och c:a 165.000 kronor för hela kurstiden. Enligt den första beräkningsmetoden kommer därmed den genomsnittliga ersättningen för elev att utgöra 1.000 kronor, motsvarande ett dagarvode av ungefär 7 kronor. Enligt den andra beräkningsmetoden utgör ersättningen 1.755 kronor, varvid såsom dagarvodesbelopp erhålles ungefär 12 kronor. -— Under vårterminen 1951 utbetalades ersättning med sammanlagt c:a 39.000 kronor för månad till (159—58) 101 elever och därmed c:a 195.000 kronor för hela kurstiden. Genomsnittlig ersättning för elev enligt de båda beräkningsmetoderna blir 1.226 kronor, motsvarande ett dagarvode av ungefär 8 kronor, resp. 1.930 kronor, motsvarande ett dagarvode av ungefär 13 kronor. — Under höstterminen 1951 uppgick den utbetalade ersättningen åt (141—92) 49 elever till c:a 26.000 kronor för månad och 130.000 kronor för hela kurstiden. Genomsnittlig ersättning för elev kan då upptagas 244

till 922 kronor, motsvarande ett dagarvode av ungefär 6 kronor, resp. 2.653 kronor, motsvarande ett dagarvode av ungefär 18 kronor. Det må här erinras, att de statistiska uppgifterna för höstterminen 1951 äro något missvisande på grund av omständigheter, som anförts ovan sid. 241. — Under vårterminen 1952 fingo (141—56) 85 elever ersättning med sammanlagt c:a 44.000 kronor för månad och c:a 220.000 kronor för hela kurstiden. Genomsnittlig ersättning för elev kan på grund härav upptagas, enligt den första beräkningsmetoden till 1.560 kronor, motsvarande ett dagarvode av ungefär 10 kronor, och enligt den andra beräkningsmetoden till 2.588 kronor, motsvarande ett dagarvode av ungefär 17 kronor. De här angivna beräkningarna innefatta uppenbarligen en avsevärd utjämning av elevernas ekonomiska villkor. Den föregående framställningen har ju givit vid handen, att ersättningsförhållandena variera mellan 0 och 100 % av lönen. Medeltalen kunna därför icke vara i och för sig rättvisande med avseende å elevernas ekonomi. Likväl torde de i förevarande sammanhang kunna användas i vägledande syfte. Uppenbart är emellertid att det varken är möjligt eller lämpligt att giva aspiranterna sådan ersättning, att den motsvarar de nuvarande högsta ersättningarna till elever i konstapelsklassen. I detta sammanhang torde beaktas, att aspiranterna genom rekryterings- och utbildningsordningens omläggning mycket tidigare än för närvarande kunna få klarhet i huruvida de äro lämpliga att fortsätta på polisbanan. Medan hela konstapelsutbildningen enligt föreslagna ordningen skall vara avslutad på kortare tid än ett år (noga räknat 354 dagar), dröjer det som bekant nu i allmänhet mellan ett och två år, innan denna utbildnings

teoretiska del ens hinner börja med vederbörandes inträde i konstapelsklassen. Fördelen av tidigare fullbordad konstapelsutbildning måste givetvis skänkas stort beaktande vid bestämmandet av dagarvode. Aspiranterna komma icke såsom enligt den nuvarande ordningen att redan före yrkesutbildningen kopplas in på förvärvsarbetet på sådant sätt, att de rimligen kunna ha pretentioner på ersättning motsvarande lön under hela utbildningstiden. Ända till dess att de genomgått högre aspirantkursen befinna de sig på utbildningsstadiet. Endast i den mån de under utbildningstjänstgöring bestrida vikariat eller eljest efter förordnande uppehålla tjänster böra de uppbära lön. Visserligen är det ett önskemål, att aspiranternas villkor på det hela taget icke bliva sämre än dem, under vilka polismännen för närvarande erhålla sin grundläggande utbildning, men när man gör en jämförelse härvidlag, är det icke tillräckligt att blott se till den pekuniära ersättningen, utan även rekryterings- och utbildningssystemens anordning och särskilt utbildningens förläggning i tiden måste indragas i jämförelsen. Med hänsyn till samtliga inverkande omständigheter bör aspiranternas dagarvode bestämmas till 10 kronor. Den ersättning, som med detta dagarvode kommer att utgå för månad, cirka 300 kronor, motsvarar vad landsfiskalseleverna erhålla under sin utbildningstid enligt riksdagsbeslut år 1948. Det här föreslagna dagarvodet får anses kunna täcka huvudparten av kostnaderna för det dagliga uppehället för polisaspirant, som iakttager sparsamhet och icke är familjeförsörjare. Möjligheten att erhålla garantilån bör emellertid kvarstå bl. a. med hänsyn till aspiranter, som äro familjeförsörjare. Vi räkna med att utbildningstjänst-

göringen skall kunna fullgöras i vikariatets form eller på extra tjänst u n d e r åtminstone tre månader (90 d a g a r ) . Under denna tid skall givetvis icke något bidrag utgå utöver den lön vederbörande erhåller. På grund härav anse vi oss icke behöva beräkna ersättning med dagarvoden för längre tid än (354 — 90) 264 dagar. Det har förut angivits, att det årliga rekryteringsbehovet uppgår till omkring 550 man. Kostnaden för dagarvoden under ett år kommer därför att uppgå till (550X264X10) 1.452.000 kronor. Enligt vår uppfattning bör polisutbildningen principiellt vara en statlig angelägenhet, även om polisorganisationen i riket bibehåller sin huvudsakligen kommunala karaktär. Staten bör sålunda draga försorg om att skolad polispersonal kan ställas till förfogande åt distrikten. I enlighet med denna uppfattning bör staten svara för samtliga utbildningskostnader för polisaspiranterna, sålunda även för betalningen av de dagarvoden, som föreslagits skola utgå. Trots den återhållsamhet vi iakttagit i förslaget till dagarvodets storlek, kommer likväl, såsom den tidigare framställningen visar, den årliga kostnaden för dagarvoden att uppgå till avsevärt belopp. Denna kostnad blir i själva verket den största utgiftsposten för polisutbildningens del. Möjligt är, att statsmakterna så bedöma det statsfinansiella läget, att detta icke anses tillåta, att staten utöver kostnaderna för polisskoleverksamhetens bedrivande ensam åtager sig de kostnader, som äro förenade med elevernas uppehälle u n d e r utbildningstiden. Det kan med andra ord synas ofrånkomligt att kommunala bidrag utgå. Vi vilja för den skull i det följande framlägga ett alternativt för245

slag, byggt på förutsättningen, att dylika bidrag lämnas. På grund av det nya rekryterings- och utbildningssystemets anordning äro aspiranterna — utom de för Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg antagna — icke knutna till något bestämt distrikt på sätt som för närvarande är fallet med de flesta elever i konstapelsklassen. Därför går det icke gärna att regelmässigt ställa anspråk direkt på de enskilda kommunerna eller polisdistrikten. I stället torde anspråken kunna riktas mot de större kommunala enheter, som landstingen utgöra. Att dessutom städer, som icke tillhöra landsting, böra särskilt bidraga, är självfallet. Bland annat med hänsyn till den personalmobilitet, som kan vara önskvärd, synes det fördelaktigt, att landstingen och icke de särskilda polisdistrikten få svara för ifrågavarande bidrag. I detta sammanhang vilja vi eri n r a om att landstingen och stadsfullmäktige i de landstingsfria städerna enligt vårt i kapitel VI (sid. 75) framställda förslag tillerkänts inflytande ifråga om rekryteringsnämndernas sammansättning. De kommunala representanterna i nämnderna skola nämligen utses av landstingen och nämnda stadsfullmäktige. De av kommunerna utbetalade ersättningarna till eleverna i konstapelsklassen vid statens polisskola (Stockholm, Göteborg och Malmö) uppskattas till genomsnittligt 550.000 kronor för år. Den flerstädes fortgående personalförstärkningen inom polisväsendet (varmed vi räknat vid vår uppskattning av det årliga rekryteringsbehovet) liksom ock inträdande höjningar av polismännens löner samt kommunernas ådagalagda vilja att i större utsträckning utbetala lön till sina befattningshavare u n d e r deras utbildningstid berättigar

emellertid till det antagandet, att de samlade kommunala ersättningarna för år till konstapelsklassens elever inom kort komma att uppgå till mellan 600.000 och 700.000 kronor, ja kanske t. o. m. överskrida sistnämnda belopp. Därmed skulle de kommunala ersättningarna motsvara ungefär hälften av den summa, som enligt beräkningarna här ovan föreslagits för dagarvoden till polisaspiranterna. Det förefaller oss som om en skälighetsavvägning borde leda till att staten å ena sidan samt landstingen och landstingsfria städer å andra sidan svara för ifrågavarande kostnader till lika delar. Vi föreslå slutligen, att statsverket måtte förskottera samtliga ifrågavarande dagarvoden. Landstingen och de landstingsfria städerna emellan bör en fördelning ske av dem åvilande kostnader härför i förhållande till det antal polismän, som utbildats för de olika landstingsområdena och städerna under visst kalender- eller budgetår. De av oss framlagda förslagen till ordnande av polisaspiranternas ekonomi genom dagarvoden förutsätta, att polisväsendet kommer att bibehålla sin kommunala karaktär. Om emellertid ett förstatligande skulle ske, böra polisaspiranterna placeras i lämplig lönegrad, åtminstone från tiden för utbildningstjänstgöringens början. Under deras bevistande av lägre aspirantkursen kunde det måhända vara skäl att i stället tillerkänna dem ett visst arvode. Vare sig polisväsendet kommer att förbliva kommunalt eller förstatligas, torde staten böra åtaga sig att lämna polisaspiranter resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet, klass III, med anledning av de resor aspiranterna nödgas företaga till och från polisskola för deltagande i lägre och högre aspirantkurs. Såsom årlig kostnad för

dessa ersättningar ha vi beräknat 30.000 kronor. Härefter upptaga vi frågan om de ekonomiska förhållandena för polisskoleelever på högre stadier än aspirantutbildningen. Såsom framgått av föregående framställning erhålla eleverna i nuvarande överkonstapelsklass i allmänhet full lön. Samma är förhållandet beträffande eleverna i kommissarieklassen. För eleverna i polischefskursen är det också sörjt i detta hänseende. Vid bibehållen kommunal polisorganisation böra enligt vår mening polisdistrikten betala full lön åt sina befattningshavare under deras utbildningstid. Om befattningshavare för utbildningen nödgas uppehålla sig å annan ort än tjänstgöringsorten och han därigenom åsamkas ökade kostnader för sitt eller sin familjs uppehälle, bör även ett lämpligt avvägt traktamente utgå. Befattningshavare, som haft kostnad för resa till och från utbildningsorten, bör dessutom erhålla resekostnadsersättning enligt för honom tillämpliga bestämmelser beträffande tjänsteresa. Under alla omständigheter bör föreligga en skyldighet för polisdistrikt att avlöna personal, som undergår utbildning vid polisskoleväsendet. Det torde för den skull vara påkallat att i huvudsaklig anslutning till vad statskontoret föreslagit förse polislagen 8 § med ett tillägg av innehåll, att polisdistrikts skyldighet alt skäligen avlöna sina befattningshavare skall inbegripa jämväl plikt att till dem utbetala oavkortad lön under tid för bevistande av utbildningskurs vid polisskoleväsendet. Då vi emellertid anse det vara skäligt, att polisdistrikt jämväl betalar traktamente och rese-

kostnadsersättning i fall, som ovan angivits, vilja vi föreslå, att paragrafen kompletteras även med bestämmelser härom. Om befattningshavare från ett polisdistrikt, efter det att han genomgått viss utbildningskurs vid polisskoleväsendet, skulle söka och erhålla högre tjänst i annat distrikt, bör det senare distriktet, u n d e r förutsättning att genomgång av kursen varit villkor för befordran och att denna skett inom förslagsvis fem år från kursens avslutande, helt eller delvis betala vad det förra distriktet utgivit såsom lön, traktamente och resekostnadsersättning åt polismannen u n d e r kurstiden. Vi föreslå sålunda för dylika fall ett interkommunalt clearingförfarande. Det torde vara lämpligt, att kommunerna söka åstadkomma allmängiltiga normer för denna clearing. Därest polisväsendet skulle förstatligas, böra alla polismän, som efter aspirantstadiet bliva uttagna för genomgång av utbildningskurs vid polisskola eller polishögskolan, under tiden härför åtnjuta ersättning enligt grunder, som i allmänhet gälla inom statsförvaltningen vid tjänstemäns bevistande av utbildningskurser. Vad beträffar deltagarna i föreslagna grundkursen för landsfiskalsaspiranter förutsätta vi, att de få komma i åtnjutande av ersättning efter samma grunder som eljest gälla för aspiranterna å landsfiskalsbanan. Vid deltagande i kursen för polischefsaspiranter förutsättas såväl aspiranterna å landsfiskalsbanan som övriga elever få ersättning eller lön såsom för närvarande.

K A P I T E L XV

Kostnadsberäkningar

Till en början må här återgivas de av Kungl. Maj :t genom regleringsbrev den 9 maj 1952 fastställda avlönings- och omkostnadsstaterna för statens polisskola u n d e r budgetåret 1952/53. Avlöningsstat. 1. 2.

3. 4.

Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 19.000 Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, förslagsvis 242.300 Avlöningar till övrig ickeordinarie personal 65.200 Börligt tillägg, förslagsvis 25.500

Summa förslagsanslag kronor

352.000 Omkostnadsstat. i. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. övriga utgifter, högst

500 1.700 21.500 132.300

Summa kronor

156.000 I anslutning härtill må följande omständigheter anmärkas. Den av riksdagen i mars 1952 beslutade förhöjningen av statstjänstemannens löner med i allmänhet 15 % medför för statens polisskolas del anspråk på en i förhållande till den fastställda avlöningsstaten Ökad medelstilldelning av omkring 17.000 kronor. Årsarvoden till två heltidsanställda lärare ha enligt av Kungl. Maj:t särskilt meddelat beslut höjts med tillhopa cirka 4.600 kronor, och beträffande arvoden till timlärare har i samma

ordning beslutats sådan höjning, att en utgiftsökning av cirka 30.000 kronor kommer att inträda i förhållande till avlöningsstaten. Även om den nuvarande skolorganisationen skulle komma att bibehållas, blir det nödvändigt att ytterligare höja ersättningarna till timlärare. Enligt grunder vi tidigare (sid. 213) föreslagit uppskattas denna förhöjning till 168.000 kronor. Vid beräkningen ha vi utgått från att såsom för n ä r v a r a n d e för undervisningen anlitas rektor och fyra heltidsanställda lärare samt i övrigt timlärare ävensom förutsatt viss utökning av kursverksamheten. Man kan emellertid icke undgå att inrätta flera lärartjänster, om kursverksamheten skall kunna förlöpa på tillfredsställande sätt. Sålunda torde behöva inrättas ytterligare en tjänst såsom lärare i juridik och två befattningar såsom lärare i ämnena ordningspolistjänst resp. kriminalpolistjänst. Härigenom nedbringas kostnaderna för timlärare med cirka 66.000 kronor. Å andra sidan få för de nya heltidsanställda lärarnas avlöning upptagas cirka 56.000 kronor. Dessutom böra upptagas 18.400 kronor såsom pensionskostnader för fyra mot arvode anställda lärare i ordningspolistjänst och kriminalpolistjänst. — Anslaget till reseersättningar behöver uppräknas med åtminstone 1.000 kronor med anledning av inträdda höjningar av järnvägstaxorna och ökade traktamentsersättningar. På grund av ökade renhållningskostnader och fördyring av förbrukningsmate-

riel måste upptagas tillhopa minst 3.000 kronor. För anskaffande av läroböcker och viss annan undervisningsmateriel med anledning av utvidgad kursverksamhet tarvas minst 8.000 kronor. Därest utbildning i vapnens bruk och stridstaktik skall förekomma i den utsträckning miliiärbefälhavaren i fjärde militärområdet förordat (se ovan sid. 94), måste en uppräkning av anslaget ske. Vi anse dock icke, att det skall vara nödvändigt med en så hög kostnadsberäkning som skett inom militärbefälsstaben. Uppräkningen torde likväl icke kunna underskrida 30.000 kronor. På grund av den återhållsamhet, som av ekonomiska hänsyn under många år måst iakttagas ifråga om nyanskaffning till statens polisskola av undervisningsmateriel, särskilt kriminalteknisk sådan, har behovet av materiel blivit synnerligen starkt. Vi äro ense med skolans styrelse i uppfattningen, att uppskov med en omfattande nyutrustning icke kan uppskjutas, om undervisningen skall kunna bedrivas på tillfredsställande sätt. Kostnaden härför upptages till 85.000 kronor. De begränsade lokalutrymmen, varöver statens polisskola disponerar, måste nödvändigtvis kompletteras genom upplåtelse åt skolan av provisoriska lärosalar. Kostnaden härför torde emellertid icke behöva belasta skolans stat. Däremot synes för inköp av möbler och vissa andra inventarier behöva upptagas minst 5.000 kronor. Även om vårt förslag till reformering av polisskoleväsendet icke skulle genomföras, måste sålunda medelsanvisningen till statens polisskola i allt fall komma att ökas väsentligt. Enligt nyss gjorda beräkningar kan sålunda under ett kommande budgetår avlöningsstaten komma att uppgå till (352.000 + 17.000 + 4.600 + 30.000 + 168.000 —66.000 + 56.000 + 18.400) 580.000 kronor och omkost-

nadsstaten till (156.000 + 1.000 + 3.000 + 8.000 + 30.000) 198.000 kronor samt för inredning och utrustning bliva upptaget ett reservationsanslag om (85.000 + 5.000) 90.000 kronor. De kostnader, som beräknas uppstå vid en reform i enlighet med vad vi föreslagit i betänkandet, upptagas härefter sålunda: Polisskoleväsendet: Avlöningar. Avlöningar till ordinarie tjänstemän 83.000 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t 2.073.000 1 3. Avlöningar till övrig ickeordinarie personal 31.000 4. Rörligt tillägg 57.000 1.

Summa kronor 2.244.000 1 Den beräknade anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar fördelar sig på följande sätt: a) Arvoden till vissa ledamöter och suppleanter i rekryteringsnämnderna 10.000 b) Arvoden till vissa ledamöter och suppleanter i polishögskolans styrelse 2.000 c) Arvoden till sex föreståndare för lokala polisskolor 7.800 d) Årsarvoden till fyra poliskommissarier (4X18.200) 72.800 j ä m t e kostnader för deras pensionering, h ä r u p p t a g n a med c:a 29 % av en till 15.700 k r o n o r uppskattad pensionsbildande slutlön (4X4.600) 18.400 91.200 e) E r s ä t t n i n g a r till t i m l ä r a r e 500.000 f) E r s ä t t n i n g a r till författare av läroböcker och korrespondenskurser 10.000 g) Dagarvoden till polisaspir a n t e r under deras utbildningstid 1.452.0001 2.073.0001 i Därest landsting och landstingsfria städer skola svara för hälften av dagarvodena till polisaspiranter, nedgår delposten g) till 726.000 kronor och anslagsposten nr 2 till 1.347.000 kronor, varvid s u m m a n för avlöningar nedbringas till 1.518.000 kronor.

Den b e r ä k n a d e anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal fördelar sig sålunda: a) Avlöningar till extra ordinarie t j ä n s t e m ä n 25.000 b) Övertidsersättningar 500 c) V i k a r i a t s e r s ä t t n i n g a r 500 d) Kostnader för expeditionellt biträde åt föreståndare för sex lokala polisskolor 4.000 e) E r s ä t t n i n g a r till vissa milit ä r p e r s o n e r för uppdrag i samband med utbildningen i vapnens b r u k och s t r i d s t a k t i k 500 f) F ö r oförutsedda avlöningsbehov 500 31.000 Beträffande posten till rörligt tillägg anmärkes, att h ä r u n d e r i n r ä k n a t s såväl utgående dyrtidstillägg om 33 respektive 32 % som särskilt tillägg om 15 % å lönebeloppen samt extra avlöningsförstärkning för vissa fall.

1. 2. 3. 4.

Polisskoleväsendet: Omkostnader. Sjukvård m. m. 1.000 Resekostnadsersättningar 40.000 Expenser 36.000 Övriga utgifter 153.000

Den b e r ä k n a d e anslagsposten till övriga utgifter fördelar sig s å l u n d a : a) Läroböcker, kompendier och a n n a n undervisningsmateriel 70.000 b) Studiebesök m. m. 3.000 c) Vapnens b r u k och stridstaktik 80.000 153.000 Polisskoleväsendet: rustning m. m.

Inredning och utKronor 90.000

Det h ä r b e r ä k n a d e reservationsanslaget innefattar följande delposter: a) Möbler till lokala polisskolor ävensom inredning av laboratorielokaler samt a r m a t u r och gardiner (allt i den m å n inredningen eller u t r u s t n i n g e n icke t i l l h a n d a h å l l e s av de städer, i vilka skolorna förläggas) 25.000 b) I n s t a l l a t i o n av telefoner vid de lokala polisskolorna 2.000 c) Skrivmaskiner (vid statens polisskola i Stockholm finnas 110 st., varav 50 st. m å s t e utrangeras och e r s ä t t a s m e d n y a ; dessutom b e höva 6 st. m a s k i n e r anskaffas för expeditionelit b r u k vid de lokala polisskolorna) 20.000

Den b e r ä k n a d e anslagsposten till resekostnadsersättningar innefattar dels 10.000 k r o n o r för de inspektionsresor polisskoleväsendets chef h a r att företaga och de resor vissa ledamöter av rek r y t e r i n g s n ä m n d e r n a måste göra, dels ock 30.000 k r o n o r för polisaspiranternas resor till och från polisskola. Den b e r ä k n a d e anslagsposten till expenser fördelar sig sålunda: a) Elektricitet, gas och vatten 3.500 b) övriga expenser (renhållning 18.200, telefonabonnemang 4.800, bokinköp, b i n d n i n g av böcker och h a n d l i n g a r m . fl. ä n d a m å l 1.000, skrivmateriel, papper och blanketttryck m . m. för k o n t o r s ä n d a m å l 8.500) 32.500

d) Fotografisk u t r u s t n i n g (väsentligen för specialkursen i fotografering vid polishögskolan men i viss u t s t r ä c k n i n g även för fortbildningskursen i polistjänst vid de lokala p o l i s s k o l o r n a ; f. n. finnas endast 15 st. a n v ä n d b a r a k a m e r o r ; nyanskaffning av m i n s t 20 st. b e höver s k e ; vidare fordras väskor till kameror, stativ, exponeringsmätare, kassetter, t a n k a r för framkallning, fixering och sköljning, torkskåp för film m. m.) 25.000 e) Optisk u t r u s t n i n g (utöver förefintliga 10 st. mikroskop erfordras 5 st.) 4.000 f) Annan teknisk u t r u s t n i n g ( a p p a r a t för ljudupptagning och ljudåtergivning, modeller, r i t m a t e riel m. m.) 9.000 g) F ö r a r b e t e n till inspelning av instruktionsfilmer i ordnings- och k r i m i n a l p o l i s t j ä n s t m. m. 5.000

90.000 Summa kronor 230.000

För att skänka större överskådlighet vid jämförelse mellan ovan redovisade För budgetåret 1952/53 fastställda stater.

Avlöningar 352.000 Omkostnader 156.000 Inredning och utrustning m. m.

resultat av gjorda kostnadsberäkningar intaga vi följande tablå.

Beräknade kostnader för ett kommande budgetår, vilka oavsett kommitténs reformförslag synas oundvikliga.

Beräknade kostnader vid genomförande av kommitténs reformförslag,

580.000 198.000

2.244.000 230.000

—

2.564.000 Under förutsättning, att landsting och landstingsfria städer komma att svara för hälften av dagarvodena till polisaspiranter, kunna de beräknade kostnaderna för en reform angivas sålunda:

Avlöningar Omkostnader Inredning och utrustning m. m.

1.518.000 230.000

1.748.000 90.000 1.838.000

K A P I T E L XVI

Sammanfattning av kommitténs förslag

För rekrytering av polispersonal indelas riket i rekryteringsområden. Varje län bildar ett sådant område, varjämte de städer, till vilka landsfogdes polisledande verksamhet icke sträcker sig, var för sig utgöra ett rekryteringsområde. Antagning av sökande till polisbanan överlämnas åt särskilda organ, kallade rekryteringsnämnder. En sådan skall finnas i varje rekryteringsområde. Såsom självskriven ordförande i nämnd skall landshövdingen i länet fungera. I Stockholms rekryteringsnämnd skall överståthållaren vara självskriven ordförande. I nämnd skola vidare ingå vederbörande landsfogde, två kommunala representanter och en personalrepresentant. När stad utgör eget rekryteringsområde, skall i stället för landsfogde stadens polismästare vara ledamot av nämnden. — Sid. 48—51, 74—76. För antagning till polisaspirant skall bl. a. fordras, att sökande förskaffat sig tillräcklig allmänbildning och förpraktik. Genomgång av två årskurser i folkhögskola rekommenderas såsom lämplig teoretisk förutbildning för den, som icke avlagt realexamen eller eljest förvärvat motsvarande kunskaper. Då en sökandes teoretiska insikter icke klart ådagalagts, får rekryteringsnämnd anställa kunskapsprov. — Sid. 51—61, 76 —77. Antagningsförfarande bör äga rum en eller om så erfordras två gånger om året å bestämda tider. Antagna sökande 252

skola — medan de ännu äro kvar i sitt tidigare förvärvsarbete eller annan sysselsättning — så småningom på ett intresseväckande sätt föras in i de polisiära studierna genom att deltaga i en korrespondenskurs, anordnad av den centrala polisskolemyndigheten. De skola även i övrigt förbereda sig för den kommande yrkesutbildningen. Av särskilt intresse bör vara att de söka lära sig maskinskrivning och förvärva körkort. — Sid. 73, 77—80. Den grundläggande polisutbildningen skall försiggå vid lokala polisskolor i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå. Aspiranterna placeras först i en lägre polisaspirantkurs om 10 veckor. Denna kurs syftar till dels att giva eleverna en god medborgerlig fostran genom undervisning framför allt i samhällslära i vidsträckt mening och i svenska språkets behandling och dels att giva dem en viss fackutbildning. Omedelbart efter det att aspiranterna genomgått ifrågavarande kurs med godkända vitsord skola de genom den centrala skolmyndighetens försorg och medverkan av rekryteringsnämnderna placeras för utbildningstjänstgöring. Denna skall för varje aspirant om möjligt förläggas till såväl landsbygd som stad. Under utbildningstjänstgöringen skola aspiranterna stå under sådan ledning, att deras lämplighet för praktiska polisuppgifter kan bliva tillfredsställande prövad. De aspiranter, som rekryteringsnämnderna

godkänna för fortsatt utbildning, bliva regelmässigt antagna för genomgång av en högre polisaspirantkurs. Denna kurs, som varar 20 veckor, skall utveckla och fullborda den grundläggande utbildningen till polismän. Den, som blivit godkänd vid genomgång av sagda kurs, har därmed uppfyllt vad som i teoretiskt hänseende fordras för att erhålla ordinarie polismansbefattning i konstapelsgrad. — Sid. 61—71, 80—115. Rekryteringsnämnderna skola tjänstgöra såsom arbetsförmedlande organ och sörja för att de utexaminerade polismännen erhålla placering. En del av dessa skola under begränsad tid reserveras såsom rörliga vikarier i länen. I den mån de icke bliva sysselsatta på detta sätt, skola de biträda vid statspolisavdelningarna. — Sid. 115—118. Vid de lokala polisskolorna skall vid behov anordnas fortbildningskurs i polistjänst i syfte att göra fjärdingsman och poliskonstaplar mera skickade att ulföra vissa arbetsuppgifter i inre tjänst, huvudsakligen utredningsarbete. På den centrala skolmyndighetens föranstaltande böra vid dessa skolor ytterligare anordnas särskilda kurser i olika ämnen, såsom motorlära och radiokunskap. — Sid. 119—120. För den högre polisutbildningen inrättas en polishögskola i Stockholm. Där skall i första hand förekomma undervisning i en allmän och enhetlig kurs, benämnd huvudkursen och omfattande 24 veckor. Genomgång härav skall giva kompetens för viss befordran, nämligen till befattning såsom kriminalkonstapel, biträdande överkonstapel eller annan motsvarande befälstjänst. Vid sidan av nödvändiga föreläsningar skola anordnas seminarieövningar och andra praktiska tillämpningsövningar, varjämte eleverna skola få tillfälle till självständiga studier. Ändamålet med den

högre polisutbildningen bör nämligen vara icke blott att meddela kunskapsstoff utan även att uppöva elevernas förmåga att självständigt lösa förelagda uppgifter. Det är även mycket betydelsefullt, att utbildningen ger eleverna förutsättningar att kunna utöva en god arbetsledning. — Sid. 121—127, 136— 148. De polismän, vilka önska inträde i polishögskolans huvudkurs, skola på förhand läsa in vissa ämnesdelar efter vederbörliga anvisningar. För detta ändamål få de anmäla sig hos den centrala skolmyndigheten. När polisman anser sig tillräckligt förberedd, kan han ansöka om inträde i huvudkursen. Genom inträdesprov ådagalägges, huruvida sökandenas förkunskaper äro tillräckliga. — Sid. 122—123. Sedan de polismän, som genomgått huvudkursen, fått tillfälle att i praktiken omsätta de kunskaper, som förvärvats i denna kurs, och blivit mogna för en påbyggnad av kunskaperna, skola de, som så önska och blivit väl vitsordade för fortsatt befordran, beredas möjlighet att vid polishögskolan bevista fortsättningskurs om 5 veckor. Härigenom skola tillgodoses de skilda krav, som måste ställas på ordningspolisbefäl i större städer, på kriminalpolisbefäl och på befäl med såväl ordningspolisiära som kriminalpolisiära uppgifter. Med hänsyn till dessa krav skola av föreläsningar och övningar i kursen kunna sammanställas utbildningsprogram för en ordningspolislinje, en kriminalpolislinje och en blandad eller kombinerad linje. — Sid. 127—129, 148—152. Vid behov skola vid polishögskolan anordnas specialkurser. Som exempel på sådana namnes först kurs i fotografering, avsedd för polismän, som böra ifrågakomma för noggrann utbildning i ämnet. Vidare upptages kurs för brotts253

platsundersökare. Undersökning av brottsplatser är en så kvalificerad uppgift och fordrar så mycken rutin, att polismän i allmänhet icke bemästra saken. Såsom deltagare i denna kurs böra få ifrågakomma kriminalpolismän, som genomgått huvudkursen och fortsättningskursen å kriminalpolislinjen. Ytterligare namnes kurs rörande förhör med barn. — Sid. 129, 152—156. Utbildning av blivande kommissarier skall ske i en kommissariekurs om 14 veckor. Kursplanen syftar främst till att göra deltagarna kompetenta för de ledaruppgifter, som ankomma på poliskommissarie. Särskilt må nämnas föreslagen fördjupad undervisning i arbetspsykologi och arbetsledning. — Sid. 129—131, 156—161. En grundkurs för landsfiskalsaspiranter om cirka 7 veckor skall tjäna till att meddela dessa aspiranter den teoretiska polisutbildning, som de äro i behov av för att bestrida tjänst såsom landsfiskalsassistenter och över huvud få avsedd nytta av den praktik, vilken bör föregå inträdet i kurs för polischefsaspiranter. Sistnämnda kurs, som omfattar 26 veckor, skall vara gemensam för landsfiskalsaspiranterna och aspiranterna å den högre åklagarbanan. — Sid. 131—135, 161—168. Vi förorda i princip ett bibehållande av gällande betygsättningssystem men anse, att modifikationer äro påkallade för vissa fall. Vad beträffar lägre aspirantkursen synes det vara tillräckligt, att elevernas kunskaper och färdigheter i de olika ämnena bedömas genom vitsord med beteckningarna väl godkänd, godkänd eller icke godkänd. För eleverna i högre aspirantkursen skall nuvarande åttagradiga betygskala tillämpas. Dock bör endast undantagsvis utdelas högre betyg än med beröm godkänd. Även i polishögskolans huvudkurs bör 254

återhållsamhet iakttagas med utdelning av de två högsta betygen. För erhållande av sådant betyg i huvudkursen bör elev ha efter lärares anvisning trängt djupare in i någon del av det aktuella ämnet än som i allmänhet fordras och visat sig besitta utomordentliga kunskaper. I kommissariekursen skall såsom för närvarande enhetligt vitsord lämnas efter en fyragradig skala. I grundkursen för landsfiskalsaspiranter skola elevernas kunskaper och färdigheter i de olika ämnena bedömas genom vitsord med beteckningarna väl godkänd, godkänd och icke godkänd. För deltagarna i kursen för polischefsaspiranter skall betygsättning ske såsom för närvarande enligt åttagradig skala. Över genomgång av de polisskoleväsendets kurser, som h ä r icke berörts, skall endast utfärdas bevis. — Sid. 169—175. Vi föreslå, att Kungl. Maj :t måtte tilllämpa ett dispensförfarande och giva särskilt framstående poliskommissarier rätt att utan avlagd akademisk examen och landsfogdekompetens, där sådana villkor äro föreskrivna, söka och erhålla polismästartjänst eller förordnas såsom vikarie å sådan tjänst. För detta ändamål har kursplanen för kommissarieutbildningen utvidgats i vissa hänseenden. Därvid h a r det tett sig särskilt angeläget att medtaga undervisning rörande s. k. poliskammarärenden. — Sid. 176—178. I anslutning till det föregående föreslå vi vidare, att en särskild väg av ordinär karaktär öppnas för dugliga och erfarna polismän, på vilken de skola kunna nå fram till distriktsåklagarkompetens. Det förutsattes, att vederbörande genomgått polishögskolans huvudkurs. Endast verkligt studiebegåvade polismän, vilka visat framstående skicklighet i tjänsten och besitta goda

befälsegenskaper, b ö r a få komma ifråga för antagning till landsfiskalselever i här avsedda ordning. De må därvid kunna få dispens från kravet på studentexamen. Dock bör uppställas krav på begränsad studentexamen i vissa ämnen. För att den tilltänkta utbildningsvägen skall få den avsedda betydelsen fordras, att av de årligen tillgängliga landsfiskalselevplatserna en viss kvot ställes till förfogande för polismän. Polisman, som i här avsedda ordning antagits för utbildning å landsfiskalsbanan, bör få föreskriven praktisk tjänstgöring reducerad och skall icke behöva genomgå grundkursen för landsfiskalsaspiranter. Den, som antagits såsom landsfiskalselev, skall i mån av behov vara berättigad att under sin utbildningstid erhålla studielån från allmänna studielånefonden. — Sid. 178—181. För polishögskolan och de olika polisskolorna ha vi uppgivit erforderligt lokalbehov. Vad polishögskolan och polisskolan i Stockholm beträffar framhålles, att det egentligen skulle behövas en särskilt avpassad byggnad. Från flera synpunkter skulle det vara fördelaktigt, om framdeles Garnisonssjukhusets nuvarande byggnad vid Hantverkargatan kunde disponeras. Vi räkna dock med att de av statens polisskola nyttjade lokalerna vid Sysslomansgatan—Fridhemsgatan jämte något komplement tillsvidare få användas för den nya polisskoleorganisationen. Detta är dock ett provisorium, som icke utan avsevärd olägenhet kan bibehållas någon längre tid. För anskaffande av lokaler till polisskolorna i Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå ha överläggningar ägt rum med representanter för dessa städer. — Sid. 182—192. Beräknade antalet elevplatser för läsår vid polisskoleväsendets olika kurser framgår av följande tablå:

Polishögskolan: Huvudkursen 250 Fortsättningskursen 225 Specialkurser 40 Kommissariekursen 40 Grundkursen för landsfiskalsaspiranter 20 Kursen för polischefsaspiranter 30

605 Polisskolan i Stockholm: Lägre och högre a s p i r a n t k u r serna Fortbildningskurser

185 45

230 Polisskolan i Göteborg: Lägre och högre a s p i r a n t k u r serna Fortbildningskurser

110 45

155 Polisskolan i Malmö: Lägre och högre a s p i r a n t k u r serna Fortbildningskurser

80 45

125 Polisskolan i Norrköping: Lägre och högre a s p i r a n t k u r serna Fortbildningskurser

75 —

75 Polisskolan i Gävle: Lägre och högre a s p i r a n t k u r serna Fortbildningskurser

45 —

45 Polisskolan i Sundsvall: Lägre och högre a s p i r a n t k u r serna Fortbildningskurser

40 —

40 Polisskolan i Luleå: Lägre och högre a s p i r a n t k u r serna Fortbildningskurser

25 -—

25 1.300

Härtill anmärkes, att antalet elever i specialkurserna vid polishögskolan torde komma att variera mycket under olika år med hänsyn till skiftande behov av den med dessa kurser avsedda utbildningen. Vad kommissariekursen beträffar torde elevantalet en del år kunna inskränkas till omkring 20. Fortbildningskurser vid polisskolorna skola anordnas då behov föreligger, och det har 255

1 polisöverdirektör och rektor för polishögskolan Cp 15 1 polisskoleintendent (sekreterare i polishögskolans styrelse tillika lärare i juridik) Ca 35 2 biträdande polisskoleintendenter (lärare i juridik) Ca 33 4 poliskommissarier (2 lärare i ordningspolistjänst och 2 lärare i kriminalpolistjänst) Arvode 1 registrator och kassör Ca 18 1 kontorist Ca 13 1 laboratoriebiträde Ca 13 1 kanslibiträde Ce 11 1 expeditionsvakt Ce 10 2 kontorsbiträden Ca 8 Sid. 195—212.

Vad beträffar frågan om uttagning av elever till polisskoleväsendets olika kurser må här särskilt uppmärksammas uttagningen till huvudkursen. Såsom förut omtalats i denna sammanfattning föreslås såvitt rör nämnda kurs införande av en ny urvalsfaktor, nämligen skriftliga inträdesprov. Endast härigenom torde garanti kunna vinnas för att de sökande, som uttagas, verkligen ha sådana förkunskaper, att de kunna tillgodogöra sig den i huvudkursen förekommande undervisningen. Inträdesproven skola försiggå lokalt. Genomgång av sökandenas skrivningar sker däremot centralt å polishögskolan. Därvid skall skiljas endast mellan godkända och icke godkända sökande. Såsom andra uttagningsgrund skall gälla sökandes lämplighet för befälsställning eller kriminalpolisverksamhet, varvid det principiellt skall vara tillfyllest att sökande överhuvud taget förklarats lämplig. Såsom tredje uttagningsgrund upptages sökandes tjänsteålder. Först i fjärde hand skall avseende fästas vid vederbörandes betyg från tidigare polisutbildning. Vid uttagning av elever till kommissariekursen måste — för åstadkommande av erforderligt urval bland de sökande — lämpligheten, i detta fall för komissarietjänst, få större betydelse än vid uttagning till huvudkursen. Redan i första hand bör sålunda uttagningen avgöras med hänsyn till sökandenas angivna grad av lämplighet. — Sid. 214—225.

Timlärare förordnas av polishögskolans styrelse. För att polisskoleväsendet skall kunna erhålla kompetenta timlärare, bör enligt vår uppfattning ersättningen till dessa i allmänhet bestämmas för undervisning i aspirantkurserna till högst 20 kronor och i övriga kurser till högst 25 kronor för undervisningstimme. — Sid. 213.

I frågan om polisskoleelevernas ekonomiska villkor under utbildningstiden föreslå vi, att — därest polisväsendet alltjämt kommer att bibehålla sin kommunala karaktär — polisaspiranterna tillerkännas dagarvoden om 10 kronor under utbildningstiden utom den tid de fullgöra utbildningstjänstgöring i vikariatets form eller på extra tjänst. Skulle

icke ansetts erforderligt att nu beräkna elevplatser för dessa kurser annat än i Stockholm, Göteborg och Malmö. Polisskoleväsendets ledning skall utövas av styrelsen för statens polishögskola och en polisöverdirektör såsom chef. För de lokala polisskolorna — utom den i Stockholm förlagda — skola föreståndare utses. Polishögskolans styrelse skall bestå av nio ledamöter, varav sju utses av Kungl. Maj: t och två äro självskrivna. De två sistnämnda äro dels chefen för den rikspolisstyrelse eller motsvarande myndighet, som kan bliva inrättad, eller, om sådan institution icke kommer till stånd, statspolisintendenten, dels ock sagde polisöverdirektör. — Sid. 192—195, 212—213. Vid polisskoleväsendet skall — med anknytning till polishögskolan och den i huvudstaden förlagda polisskolan — finnas följande fast anställda personal:

polisväsendet förstatligas, böra aspiranterna placeras i lämplig lönegrad, åtminstone från tiden för utbildningstjänstgöringens början. Utöver dagarvoden eller lön skola aspiranterna ytterligare erhålla resekostnadsersättning. Vi föreslå vidare, att polisdistriktens skyldighet enligt polislagen att skäligen avlöna sina befattningshavare skall förklaras inbegripa jämväl plikt att till dem utbetala oavkortad lön under tid för bevistande av utbildningskurs vid polis-

skoleväsendet. Förutom lön bör även utbetalas traktamente samt resekostnadsersättning. Om polisväsendet förstatligas, böra alla polismän, som efter aspirantstadiet bliva uttagna för genomgång av utbildningskurs vid polisskola eller polishögskolan, under tiden härför åtnjuta ersättning enligt grunder, som i allmänhet gälla inom statsförvaltningen vid tjänstemäns bevistande av utbildningskurser. — Sid. 226—247.

BILAGA A

Förslag till instruktion för polisväsendets rekryteringsnämnder

Härigenom förordnas som följer. § 1. För rekrytering av polispersonal är riket indelat i rekryteringsområden. Varje län bildar ett sådant område, varjämte Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg var för sig utgöra ett rekryteringsområde.

§2. I varje rekryteringsområde skall finnas en rekryteringsnämnd. Självskriven ordförande i nämnd är vederbörande landshövding eller i den för Stockholm fungerande nämnden överståthållaren. Vid förfall för landshövdingen eller överståthållaren skall av länsstyrelsen eller överståthållarämbetet utsedd person tjänstgöra såsom ordförande. I länsrekryteringsnämnd är länets landsfogde och i stadsrekryteringsnämnd stadens polismästare självskriven ledamot. Vid förfall för landsfogden eller polismästaren skall i nämnden inträda den, som uppehåller hans tjänst. För varje nämnd skola väljas två kommunala ledamöter. Beträffande länsrekryteringsnämnd sker valet av vederbörande landsting. När till rekryteringsområde hör stad, som ej deltager i landsting, skall dock landstinget utse allenast en ledamot, medan stadsfullmäktige i den landstinget icke tillhö258

rande staden utser den andra ledamoten. Ytterligare skall gälla, att vartdera av de två landstingen inom Kalmar län utser en ledamot. För stadsrekryteringsnämnd utses de kommunala ledamöterna av stadsfullmäktige. Slutligen skall i varje nämnd ingå en representant för polispersonalen, vilken utses av länsstyrelsen eller överståthållarämbetet efter förslag av styrelsen för Svenska polisförbundet. Därest vederbörande landsfogde eller polismästare utses till ersättare för ordinarie ordföranden, bör tillika utses en suppleant, vilken har att inträda i nämnden i de fall, då landsfogden eller polismästaren tjänstgör såsom ordförande. Suppleanter skola vidare utses för de valda nämndledamöterna och personalrepresentanten. De ledamöter, som ej äro självskrivna, jämte suppleanter utses för en tid av fyra år. § 3.

Bekryteringsnämnd är beslutför, om jämte tjänstgörande ordförande minst två ledamöter eller suppleanter för dem äro närvarande. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst.

§4. Rekryteringsnämnd äger förordna lämplig person såsom föredragande.

§ 5. Då så finnes behövligt, äger rekryteringsnämnd tillkalla distriktspolischef för deltagande i sammanträde med nämnden. §6. Rekryteringsnämnd h a r till främsta uppgift att antaga polisaspiranter och bör för detta ändamål låta sig angeläget vara att genom saklig upplysning om polisyrket väcka lämpade ungdomars intresse för detsamma. § 7. Ansökan att bliva antagen såsom polisaspirant skall ingivas till rekryteringsnämnden i det rekryteringsområde, där sökanden har sitt hemvist eller där han eljest önskar vinna anställning. Ansökan skall ingivas senast den 1 september året närmast före det, varunder aspirantutbildningen skall ske. Om rekryteringsbehovet påkallar aspirantutbildning i två omgångar under ett år, utgår ansökningstid jämväl den 1 december året före utbildningens början. Infaller dag, som nu nämnts, å söndag, skall ansökningstiden i stället utgå följande måndag. Sökande är skyldig att på kallelse personligen inställa sig för nämnd eller någon nämndledamot eller för polischef, som nämnd utsett att mottaga sökande. § 8. För att bliva antagen till polisaspirant skall sökande hava uppnått 21 års ålder men får icke vara äldre än 28 år. Skulle rekryteringsnämnd undantagsvis finna skäl för antagning av sökande, som ännu icke fyllt 21 år eller som överskridit 28 års ålder, äger nämnden bevilja den sökande dispens från åldersregeln. Dispens må dock icke meddelas utan att styrelsen för statens polishög-

skola förklarat sig anse, att det från utbildningssynpunkt icke möter hinder att antaga vederbörande. Såsom villkor för antagning gäller vidare, att sökande vid företagen läkarundersökning funnits i fysiskt hänseende lämplig såsom polisman, att han är känd för ordentligt levnadssätt och pålitlighet, att han har gott omdöme och lugnt sinnelag samt att han förskaffat sig tillräcklig allmänbildning och förpraktik. Särskilt gäller för kvinnlig sökande, att hon bör hava undergått viss teoretisk och praktisk utbildning i sjukvård och social verksamhet. Sökande, som avlagt realexamen eller kan uppvisa intyg om genomgång av andra årskurs vid folkhögskola, skall anses hava förvärvat tillräcklig allmänbildning. Detsamma skall gälla den, som med godkända betyg genomgått furirskola. Då en sökandes teoretiska kunskaper icke klart ådagalagts, äger rekryteringsnämnd anställa kunskapsprov. Närmare bestämmelser beträffande teoretisk förutbildning och kunskapsprov ävensom beträffande förpraktik meddelas av styrelsen för statens polishögskola. § 9. Rekryteringsnämnd skall fatta beslut om antagning av polisaspiranter senast den 15 oktober och, om aspirantutbildning skall ske i två omgångar under ett år, jämväl senast den 15 februari. Besked skola ofördröjligen tillställas sökandena. Beslut, varigenom nämnd förklarat sig icke antaga viss sökande, må av denne överklagas hos Kungl. Maj:t genom besvär, vilka skola hava inkommit till inrikesdepartementet inom tre veckor efter det klaganden erhöll del av beslutet. 259

§ 10. När antagning av polisaspiranter skett, skall rekryteringsnämnd till styrelsen för statens polishögskola insända förteckning över antagna aspiranter, vilka styrelsen har att placera såsom elever i de lokala polisskolornas lägre polisaspirantkurs. § 11. Sedan aspiranterna genomgått lägre polisaspirantkursen med godkända vitsord, skall varje rekryteringsnämnd medverka vid den placering för utbildningstjänstgöring, som det åligger styrelsen för statens polishögskola att verkställa. Genom kontakter med vederbörande polischefer skall nämnd hålla sig nog-

grant underrättad om aspiranternas förmåga, så att nämnden mot slutet av deras utbildningstjänstgöring kan avgiva utlåtanden, innefattande beslut beträffande varje till rekryteringsområdet hörande aspirant om godkännande eller icke godkännande av honom för fortsatt utbildning i högre polisaspirantkursen. § 12. Bekryteringsnämnd skall tjänstgöra såsom arbetsförmedlande organ och sörja för att de från högre polisaspirantkursen utexaminerade polismännen erhålla placering.

Denna instruktion träder i kraft den 1 juli 1953.

BILAGA B

Förslag till stadga för polisskoleväsendet i riket

Härigenom förordnas som följer. Organisationens huvuddrag 1 §• Polisskoleväsendet i riket omfattar dels en i Stockholm belägen central institution för den högre polisutbildningen, benämnd statens polishögskola, och dels sju lokala polisskolor, avsedda huvudsakligen för grundläggande polisutbildning. De senare skolorna äro förlagda i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå. 2 §. Polishögskolans angelägenheter handhavas av en styrelse, som jämväl utövar högsta ledningen av rikets polisskolor. Såsom rektor för polishögskolan och chef för polisskoleväsendet tjänstgör en polisöverdirektör. För varje polisskola, utom den i Stockholm förlagda, skall finnas en särskilt utsedd föreståndare. Polisskolan i Stockholm förestås av polisöverdirektören. 3 §.

Såsom sekreterare i polishögskolans styrelse och tillika lärare i juridik tjänstgör en polisskoleintendent. Vid polishögskolan skola härutöver finnas två tjänster såsom lärare i juridik (biträdande polisskoleintendenter) och fyra befattningar såsom lärare i polisiära ämnen (poliskommissarier).

Förutom befattningshavare enligt fastställd personalförteckning skall finnas icke-ordinarie personal till det antal gällande avlöningsstat och i övrigt meddelade bestämmelser medgiva. För undervisningen anlitas timlärare i den utsträckning, som erfordras. Utbildningskurser och vissa allmänna bestämmelser 4 §. Grundläggande polisutbildning meddelas vid polisskola åt polisaspiranter, vilka antagas av särskilda rekryteringsnämnder, först i lägre polisaspirantkurs och, sedan aspiranterna fullgjort viss tids utbildningstjänstgöring, i högre polisaspiranlkurs. Undervisningen i dessa kurser skall avse ej blott att meddela kunskaper och färdigheter ulan jämväl att utveckla de karaktärsegenskaper samt den stadga och värdighet i uppförande, som äro nödvändiga för en polisman. Till främjande av polispersonalens yrkesskicklighet skola vid polisskola vidare anordnas fortbildningskurs i polistjänst samt särskilda kurser i olika ämnen. 5 §. Utbildning vid polishögskolan meddelas i huvudkurs, som giver kompetens för viss befordran i polistjänst, fortsättningskurs, som giver kompetens för viss ytterligare befordran, specialkurser i olika ämnen, kommissariekurs för bli-

vande kommissarier, grundkurs för landsfiskalsaspiranter samt kurs för polischefsas piranter.

chefsaspiranter gälla med avseende å ekonomiska förmåner särskilda föreskrifter.

6 §. Undervisningen i de olika kurserna äger rum å det antal avdelningar, som polishögskolans styrelse bestämmer med hänsyn till elevantal och övriga omständigheter.

Polishögskolans styrelse 10 §.

Med undervisningstimme förstås i denna stadga lektion om 45 minuter.

Polishögskolans styrelse består av nio ledamöter. Statspolisintendenten och polisöverdireklören äro självskrivna ledamöter. De övriga utses för viss tid av Kungl. Maj :t, som även förordnar en av ledamöterna till ordförande och en till vice ordförande. Därjämte utser Kungl. Maj:t erforderligt antal suppleanter för ledamöterna. Styrelsen är beslutför, om jämte ordföranden eller vice ordföranden minst fyra ledamöter eller suppleanter för dem äro närvarande. Vid lika röstetal, äger den, som för ordet, utslagsröst.

9 §. Undervisningen i polisskoleväsendets samtliga kurser är kostnadsfri för eleverna. Dessa erhålla läroböcker, kompendier och annan undervisningsmateriel utan kostnad och få i den utsträckning polishögskolans styrelse bestämmer såsom sin egendom behålla vad sålunda mottagits. Under tid för genomgång av grundläggande polisutbildning åtnjuter polisaspirant dagarvode enligt Kungl. Maj:ts bestämmande. Polisaspirant äger dessutom erhålla resekostnadsersättning enligt allmänna resereglementet, klass III, för de resor han nödgas företaga till och från polisskola för deltagande i lägre och högre aspirantkurs. Polismän, som deltaga i övriga för dem anordnade kurser, skola erhålla lön och annan ersättning i enlighet med vad polislagen föreskriver. För deltagare i grundkurs för landsfiskalsaspiranter samt kurs för polis-

11 §. Styrelsen åligger särskilt att bestämma undervisningens omfattning i rikets polisskolor och polishögskola och tillse, att undervisningen bedrives på ändamålsenligt sätt; att bestämma läroböcker och undervisningsmateriel ; att verka för att erforderliga och lämpliga läroböcker och kompendier utarbetas; att i mån av behov meddela bestämmelser beträffande teoretisk förutbildning och kunskapsprov för blivande polisaspiranter ävensom beträffande förpraktik för dessa; att bistå rekryteringsnämnderna med uppgifter och anvisningar beträffande nyssnämnda kunskapsprov; att i mån av behov medverka till fördelning av sökande till antagning såsom polisaspirant mellan olika rekryteringsområden; att yttra sig i frågor om dispens från

7 §.

Infaller dag, då kurs enligt denna stadga skall börja, på en söndag, skall kursen i stället taga sin början följande måndag och avslutas en dag senare än stadgan angiver. 8 §.

stadgad ålder för antagning till polisaspirant; att i förberedande syfte genom studiebrev giva nyantagna polisaspiranter en orientering om polisens organisation och verksamhet; att i samråd med rekryteringsnämnderna verkställa fördelning av nyantagna polisaspiranter på de olika polisskolorna för genomgång av lägre polisaspirantkursen; att likaledes i samråd med rekryteringsnämnderna verka för de i lägre polisaspirantkursen godkända elevernas lämpliga placering i olika polisdistrikt för utbildningstjänstgöring; att pröva ansökningar om inträde i högre polisaspirantkursen och fortbildningskursen i polistjänst med flera kurser vid polisskolorna samt i de olika kurser, som anordnas vid polishögskolan; att pröva ansökningar om dispens från bestämmelser om inträdesfordringar; att, då anledning därtill finnes, meddela elev varning eller skilja honom från skolan; att enligt särskilda bestämmelser taga befattning med frågor om personals tillsättning och entledigande, om semester och annan ledighet för personalen samt om disciplinära åtgärder ifråga om densamma; att meddela erforderliga bestämmelser rörande personalens åligganden; att årligen före den 1 september till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till de anslagsäskanden för polisskoleväsendet, som styrelsen finner böra göras hos nästföljande års riksdag; samt att enligt fastställd stat eller andra föreskrifter handlägga avlöningsärenden.

Befattningshavarnas åligganden 12 §. Polisöverdirektören åligger huvudsakligen att tillse att god ordning upprätthålles i polishögskolan och den i Stockholm förlagda polisskolan; att fastställa läsordning för de kurser, som anordnas vid nämnda skolor; att i samråd med vederbörande lärare bestämma uppgifter för skriftliga p r o v ; att noga följa undervisningens gång vid skolorna; att om skolornas elever söka vinna en så fullständig och noggrann kännedom som möjligt samt bistå dem med råd och upplysningar särskilt med avseende å studierna; att meddela undervisning i den omfattning styrelsen bestämmer, dock ej över åtta undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat; att uppehålla erforderlig kontakt med rekryteringsnämnderna i riket; att inspektera rikets polisskolor; att bereda och för polishögskolans styrelse föredraga de ärenden, som skola handläggas av styrelsen, ävensom anmäla övriga ärenden av beskaffenhet att böra bringas till styrelsens kännedom; samt att omhänderhava polisskoleväsendets medelsförvaltning. 13 §. Polisöverdirektören må från undervisningen i visst ämne eller del därav befria elev, som styrker sig redan hava inhämtat det erforderliga kunskapsmåttet däri. 14 §. Föreståndare huvudsakligen

för

polisskola

åligger

att tillse att god ordning upprätthålles i skolan; att med polisöverdirektörens godkännande fastställa läsordning för de kurser, som anordnas vid skolan; att i samråd med vederbörande lärare bestämma uppgifter för skriftliga prov; att noga följa undervisningens gång vid skolan; att om eleverna söka vinna en så fullständig och noggrann kännedom som möjligt samt bistå dem med råd och upplysningar särskilt med avseende å studierna; att hos polisöverdirektören anmäla de ärenden r ö r a n d e skolan, som äro av beskaffenhet att böra upptagas i polishögskolans styrelse; samt att ansvara för det expeditionella arbete, som skolverksamheten kräver. 15 §. Polisskoleintendenten skall såsom sekreterare i polishögskolans styrelse biträda polisöverdirektören med beredning av de ärenden, som skola behandlas av styrelsen, föra protokoll vid styrelsens sammanträden samt ombesörja erforderliga expeditioner. Då polisöverdirektören är h i n d r a d att fullgöra sina administrativa åligganden, skola dessa utföras av polisskoleintendenten. Vid förfall jämväl för denne förordnar styrelsen lämplig person att utföra ifrågavarande åligganden. Polisskoleintendenten skall vara förpliktad att, enligt styrelsens närmare bestämmande, meddela undervisning 16 —20 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. 16 §. Envar av de heltidsanställda lärarna i juridik och i polisiära ämnen skall vara förpliktad att, enligt styrelsens närmare bestämmande, meddela undervis-

ning 20—24 undervisningstimmar varje vecka i medeltal för läsår räknat. Befattningshavarna skola härjämte biträda med utförandet av förekommande uppgifter av administrativ natur och eljest bestrida sådana göromål, som skäligen kunna förbindas med lärarverksamheten. Lägre polisaspirantkursen 17 §. Lägre polisaspirantkursen omfattar 10 veckor och förlägges till tiden 2 januari —12 mars. Om rekryteringsförhållandena påkalla anordnande av en andra kursomgång under ett år, bör denna förläggas till tiden 13 april—21 juni. 18 §. I lägre polisaspirantkursen skall undervisning meddelas i följande ämnen: 1. Allmän polistjänst, 2. Straffrätt, 3. Specialförfattningar, 4. Samhällslära, 5. Socialkunskap, 6. Svenska, 7. Akutsjukvård, 8. Fysisk träning, 9. Tjänstevapnens bruk. Undervisningen skall såsom regel bedrivas under fem eller sex undervisningstimmar varje arbetsdag. 19 §. Elevernas kunskaper och färdigheter i de olika ämnena skola bedömas genom vitsord med följande beteckningar: Väl godkänd, Godkänd, Icke godkänd. Elevernas uppförande nom vitsorden:

bedömes ge-

Mycket gott, Gott, Ej gott. Har elev jämlikt 13 § varit befriad från deltagande i undervisningen i visst ämne, skall vitsord i detta ämne avgivas på grund av verkställda prov eller med ledning av företedda intyg om kunskaper i ämnet. 20 §.

Varje elev skall jämväl tilldelas vitsord, huruvida hans genomgång av kursen blivit godkänd eller icke godkänd. För alt med vitsordet godkänd hava genomgått lägre polisaspirantkursen erfordras lägst vitsordet gott för uppförande och lägst vitsordet godkänd i samtliga till kursen hörande ämnen. 21 §. Elev, som godkänts i lägre polisaspirantkursen, skall erhålla placering för utbildningstjänstgöring. Högre polisaspirantkursen 22 §.

Högre polisaspirantkursen omfattar 20 veckor och förlägges till tiden 4 augusti—21 december. Om rekryteringsförhållandena påkalla anordnande av en andra kursomgång under ett år, bör denna förläggas till tiden 2 januari-— 25 maj. 23 §.

I högre polisaspirantkursen skall undervisning meddelas i följande ämnen: 1. Ordningspolistjänst, 2. Kriminalpolistjänst, 3. Straffrätt, 4. Specialförfattningar, 5. Processrätt, 6. Civilrätt,

7. Socialkunskap, 8. Svenska, 9. Akutsjukvård och socialmedicin, 10. Psykologi, 11. Fysisk träning, 12. Vapnens bruk och stridstaktik, 13. Civilförsvarstjänst. Om det med hänsyn till den tjänstgöring, som kan förutses för viss polisaspirant, finnes onödigt, att han deltager i undervisningen i vissa exekutionsrättsliga delar av ämnet processrätt, må polisöverdirektören befria honom därifrån. Undervisningen skall såsom regel bedrivas u n d e r fem eller sex undervisningstimmar varje arbetsdag. 24 §. Elevernas kunskaper och färdigheter i de olika ämnena, med undantag för vapnens bruk och stridstaktik samt civilförsvarstjänst, skola bedömas genom vitsord med följande beteckningar: Berömlig A Med utmärkt beröm godkänd. . . . a Med beröm godkänd AB Icke utan beröm godkänd Ba Godkänd B Med tvekan godkänd B— Icke fullt godkänd BC Otillräcklig C Elevernas uppförande nom vitsorden:

bcdömes

ge-

Mycket gott, Gott, Ej gott. Har elev jämlikt 13 § varit befriad från deltagande i undervisningen i visst ämne, skall vitsord i detta ämne avgivas på grund av verkställda prov eller med ledning av företedda intyg om kunskaper i ämnet.

25 §. Varje elev skall jämväl tilldelas vitsord, huruvida hans genomgång av kursen blivit godkänd eller icke godkänd. För alt med vitsordet godkänd hava genomgått högre polisaspirantkursen erfordras lägst vitsordet gott för uppförande och lägst vitsordet godkänd i ämnena ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, straffrätt, specialförfattningar och svenska samt lägst vitsordet med tvekan godkänd i de övriga ämnen, i vilka betygsättning skall ske. Fortbildningskursen i polistjänst med flera kurser 26 §. Styrelsen skall i mån av behov vid polisskolorna anordna fortbildningskurs i polistjänst samt särskilda kurser i olika ämnen. 27 §.

Elev, som genomgått i 26 § omförmäld kurs, skall härom erhålla bevis. Huvudkursen 28 §. Huvudkursen vid polishögskolan omfattar 24 veckor och anordnas årligen under tiden 7 januari—22 juni med lämpligt avbrott för mellankommande påskhelg. 29 §. I huvudkursen skall undervisning meddelas i följande ämnen: 1. Ordningspolistjänst, 2. Kriminalpolistjänst, 3. Straffrätt, 4. Specialförfattningar, 5. Civilrätt, 6. Socialkunskap, 7. Psykologi, 8. Bältspsykiatri, 266

9. Fysisk träning, 10. Vapnens bruk och stridstaktik, 11. Civilförsvarstjänst. Undervisningen skall såsom regel bedrivas under fyra undervisningstimmar varje arbetsdag. 30 §.

Elevernas kunskaper och färdigheter samt uppförande skola bedömas genom vitsord på sätt, som angives i 24 §, dock att vitsord icke skall förekomma i fysisk träning. 31 §. Varje elev skall jämväl tilldelas vitsord, huruvida hans genomgång av kursen blivit godkänd eller icke godkänd. För att med vitsordet godkänd hava genomgått huvudkursen erfordras lägst vitsordet gott för uppförande och lägst vitsordet godkänd i ämnena ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, straffrätt och specialförfattningar samt lägst vitsordet med tvekan godkänd i de övriga ämnen, i vilka betygsättning skall ske. Fortsättningskursen 32 §. Fortsättningskursen vid polishögskolan omfattar fem veckor och anordnas årligen under tiden 10 augusti—13 september. Styrelsen äger besluta förlängning av kurstiden med högst fem dagar för elever, som deltaga i undervisningen i valfritt ämne. 33 §. Fortsättningskursen skall erbjuda eleverna möjlighet till studier å endera av tre linjer, nämligen ordningspolislinjen, kriminalpolislinjen och kombinerade linjen. Styrelsen bestämmer studieplaner för dessa linjer på grundval av följande ämnesförteckning:

1. 2. 3. 4. 5. 6. 7.

Ordningspolistjänst, Kriminalpolistjänst, Straffrätt, Straffprocessrätt, Specialförfattningar, Bätlsmedicin, Revisionslära.

Deltagande i undervisningen i revisionslära är valfritt. Undervisningen skall såsom regel bedrivas under fem undervisningstimmar varje arbetsdag. 34 §.

Elev, som genomgått fortsättningskursen, skall härom erhålla bevis. Specialkurser

9. Rättsmedicin, 10. Vapnens bruk och stridstaktik, 11. Civilförsvarstjänst. Undervisningen skall såsom regel bedrivas under fyra undervisningstimmar varje arbetsdag. 39 §. Elevernas genomgång av kommissariekursen skall bedömas genom vitsord med följande beteckningar: Berömlig, Med beröm godkänd, Godkänd, Icke godkänd. Grundkursen för landsfiskalsaspiranter

35 §. Styrelsen skall i mån av behov vid polishögskolan anordna specialkurser i fotografering, brottsplalsundersökning, brandundersökning, förhör med barn och andra ämnen. 36 §.

Elev, som genomgått specialkurs, skall härom erhålla bevis. Kommissariekursen 37 §. Kommissariekursen omfattar 14 veckor och anordnas årligen under tiden 15 september— 21 december. 38 §. I kommissariekursen skall undervisning meddelas i följande ämnen: 1. Polistaktik, 2. Polislagsliftning, 3. Straffrätt, 4. Straffprocessrätt, 5. Specialförfattningar, 6. Socialkunskap, 7. Psykologi, 8. Rättspsykiatri,

40 §. Grundkursen för landsfiskalsaspiranter omfattar omkring sju veckor och anordnas årligen under tid, som finnes lämplig. 41 §. I grundkursen för landsfiskalsaspiranter skall undervisning meddelas i följande ämnen: 1. Ordningspolistjänst, 2. Kriminalpolistjänst, 3. Specialförfattningar, 4. Åklagartjänst, 5. Psykologi. Undervisningen skall såsom regel bedrivas under fem eller sex undervisningstimmar varje arbetsdag. 42 §.

Elevernas kunskaper och färdigheter samt uppförande skola bedömas genom vitsord på sätt, som angives i 19 §. Kursen för polischefsaspiranter 43 §. Kursen för polischefsaspiranter

om267

fattar 26 veckor och anordnas med början den 1 oktober varje år och avslutning den 31 mars påföljande år. Lämpligt avbrott skall förekomma för jul- och nyårsferier. 44 §.

I kursen för polischefsaspiranter skall undervisning meddelas i följande ämnen: 1. Ordningspolistjänst, 2. Kriminalpolistjänst, 3. Polislagstiflning, 4. Specialförfattningar, 5. Åklagartjänst, 6. Socialkunskap, 7. Psykologi, 8. Rättspsykiatri, 9. Rättsmedicin, 10. Bokföring med revisionslära, 11. Kameralkunskap, 12. Motorfordonskunskap, 13. Vapnens bruk och stridstaktik, 14. Civilförsvarstjänst. Undervisningen skall såsom regel bedrivas under fyra undervisningstimmar varje arbetsdag.

47 §.

För alt vinna inträde i högre polisaspirantkursen fordras, att sökande fullgjort föreskriven utbildningstjänstgöring och av rekryteringsnämnd godkänts för vidare utbildning till polisman; att sökande genom intyg av någon, som yrkesmässigt undervisar i maskinskrivning, styrker, att han äger minst för godkänt betyg erforderlig färdighet i sådan skrivning; samt att sökande styrker sig innehava körkort för bil. Därest särskilda skäl därtill föranleda, må styrelsen meddela dispens från kraven på godkänt betyg i maskinskrivning och innehav av körkort vid Tidpunkten för elevultagning till kursen. Föreligger sådant fall, skall avgångsbetyg från kursen icke utfärdas förrän eleven styrkt sig hava uppfyllt kraven. 48 §.

För alt vinna inträde i fortbildningskursen i polistjänst fordras, att sökande innehar ordinarie polistjänst.

45 §.

49 §.

Elevernas kunskaper och färdigheter samt uppförande skola bedömas genom vitsord på sätt, som angives i 24 §, dock att vitsord icke skall förekomma i motorfordonskunskap.

Med avseende å de i 26 § vid sidan av fortbildningskursen i polistjänst nämnda kurserna i olika ämnen äger styrelsen bestämma inträdesfordringar och offentliggöra dessa i samband med kungörelse om anordnande av sådan kurs.

Inträdesfordringar och prövning av inträdesansökningar 46 §.

För att vinna inträde i lägre polisaspirantkursen fordras, att vederbörande blivit antagen såsom polisaspirant i den ordning, som föreskrives i instruktion för polisväsendets rekryteringsnämnder. 268

50 §. För att vinna inträde i huvudkursen vid polishögskolan fordras, att sökande innehar ordinarie polistjänst; att sökandes levnadsålder icke vid ansökningstidens utgång överstiger 35 år; att sökande genomgått högre polisas-

pirantkursen eller konstapelsklassen vid statens polisskola eller polisskolan i Göteborg eller ock kurs i polistjänst för underbefäl, anordnad vid statens polisskola efter Kungl. Maj:ts beslut; att sökande, som icke genomgått högre polisaspirantkursen, med intyg styrker, att han äger sådan färdighet att behandla svenska språket, som motsvarar fordringarna i realexamen; att sökande med intyg styrker, att han äger sådana kunskaper i bokföring, som enligt styrelsens n ä r m a r e bestämmande äro erforderliga; samt att sökande godkännes vid särskilt anordnade inträdesprov. Därest särskilda skäl därtill föranleda, må styrelsen meddela dispens från bestämmelserna om innehav av ordinarie polistjänst, viss högsta ålder och föregående polisutbildning. Styrelsen skall vidtaga sådana åtgärder, att de befattningshavare vid polisväsendet, som nått viss tjänsteålder och anmält sig vilja framdeles ansöka om inträde i huvudkursen, erhålla en för förberedelse till inträdesproven lämplig studieledning. Inträdesproven skola vara skriftliga och avse av styrelsen bestämda delar av ämnena ordningspolistjänst, kriminalpolistjänst, straffrätt och civilrätt. Uppgifter för proven utarbetas vid polishögskolan och utsändas i förseglade konvolut till de orter i landet, där proven enligt styrelsens bestämmande skola äga rum. Proven skola ske samtidigt å alla ifrågakommande orter och stå u n d e r betryggande kontroll. Omedelbart efter verkställda prov insändas sökandenas skrivningar till polishögskolan för granskning. Godkänt prov får av sökande åberopas u n d e r högst tre år. Vid prövning av inträdesansökningarna från de sökande, som godkänts vid inträdesprov och uppfylla övriga

här ovan stadgade villkor, skall, därest sökande befinnes vara lämplig för befälsställning eller kriminalpolisverksamhet, hänsyn tagas närmast till den tid han tjänstgjort vid polisväsendet samt därefter till hans betyg över tidigare genomgången polisutbildning. 51 §. För att vinna inträde i fortsättningskursen vid polishögskolan fordras, att sökande innehar ordinarie polistjänst och genomgått huvudkursen. Därest särskilda skäl därtill föranleda, må styrelsen meddela dispens från dessa krav. Vid prövning av inträdesansökningarna skall hänsyn i främsta rummet tagas till huruvida sökande är lämplig för befälsställning, om ansökan avser inträde å ordningspolislinjen, eller för befälsställning och kriminalpolisverksamhet, om ansökan avser inträde å kriminalpolislinjen eller den kombinerade linjen. Därefter skall hänsyn tagas till den tid sökande tjänstgjort i befattning såsom befäl eller kriminalkonstapel och slutligen till hans betyg över tidigare genomgången polisutbildning. 52 §. Med avseende å de i 35 § nämnda specialkurserna äger styrelsen bestämma inträdesfordringar och offentliggöra dessa i samband med kungörelse om anordnande av sådan kurs. 53 §. För att vinna inträde i kommissariekursen fordras, att sökande innehar ordinarie polistjänst och genomgått huvudkursen och fortsättningskursen. Därest särskilda skäl därtill föranleda, må styrelsen meddela dispens från 269

kravet på genomgång av nämnda kurser. Vid prövning av inträdesansökningarna skall hänsyn tagas i främsta rummet till sökandes lämplighet för kommissarietjänst, därefter till den tid han tjänstgjort i befattning såsom befäl eller kriminalkonstapel samt slutligen till hans betyg över tidigare genomgången polisutbildning. 54 §. Uttagning av elever till grundkursen för landsfiskalsaspiranter och till kursen för polischefsaspiranter ombesörjes i särskild ordning av nämnden för antagning av landsfiskalsaspiranter respektive riksåklagarämbetet. 55 §. Vad i sista stycket i envar av 50, 51 och 53 §§ stadgas skall ej utgöra hinder för styrelsen att, på framställning av polischef i polisdistrikt, där antalet examinerade polismän uppenbarligen finnes för ringa i förhållande till behovet av dylik personal under de närmaste två åren, undantagsvis bereda plats för flera i nämnda polisdistrikt anställda polismän än som eljest bort medgivas. 56 §. Ansökan om inträde i högre polisaspirantkursen skall senast fem veckor före kursens början ingivas till vederbör a n d e rekryteringsnämnd. Denna har att med egna utlåtanden angående sökandena överlämna ansökningshandlingarna till styrelsen å sådan av styrelsen tillkännagiven tid, att uttagning av elever kan verkställas innan aspiranternas utbildningstjänstgöring avslutas. Styrelsen åligger att, sedan uttagning skett, ofördröjligen underrätta sökandena därom. Ansökan om inträde i annan vid polisskoleväsendet anordnad kurs — utom

de i 54 § nämnda — skall ställas till polishögskolans styrelse och ingivas till vederbörande polischef. Ansökan skall vara polischefen till hända senast sex månader före den dag huvudkursen, fortsättningskursen eller kommissariekursen tager sin början och senast fyra månader före kungjord begynnelsedag för annan kurs. Polischefen åligger att med eget yttrande inom två veckor efter ansökningstidens utgång överlämna ansökningshandlingarna till länsstyrelsen, som har att jämte yttrande av landsfogden i länet och eget utlåtande inom två veckor efter det handlingarna inkommit till länsstyrelsen vidarebefordra dem till polishögskolans styrelse. I Stockholm överlämnar polischefen ansökningshandlingarna till överståthållarämbetet, som med eget utlåtande inom nyssnämnda tid vidarebefordrar dem till polishögskolans styrelse. Framställning, som i 55 § avses, skall samtidigt med ansökningshandlingarna översändas till länsstyrelsen respektive överståthållarämbetet för att av denna myndighet, i förekommande fall efter landsfogdens hörande, med eget utlåtande vidarebefordras till polishögskolans styrelse. Styrelsen åligger att senast tre månader efter ansökningstidens utgång pröva ansökningshandlingarna och underrätta sökandena om uttagningen. 57 §. Vid ansökan, som göres hos polishögskolans styrelse om inträde i annan kurs än högre polisaspirantkursen, skola fogas åldersbetyg samt de betyg och handlingar i övrigt, vilka äro ägnade att styrka sökandes kunskaper samt lämplighet för polistjänst i allmänhet eller för sådan tjänst av visst slag. Avser ansökan inträde i huvudkursen, fortsättningskursen eller kommissariekursen,

skall därjämte bifogas intyg rörande sökandes hälsotillstånd och kroppskonstitution, utfärdat av läkare, som polischefen anvisat. Det tjänstgöringsbetyg, som förutsattes bliva bifogat ansökan, skall vara utfärdat av polischefen, sedan denne hört vederbörande befäl, och avse sökandes uppförande och hans insikter i praktisk polistjänst, varvid bedömningen skall hava skett u n d e r tillämpning av de vitsord, som angivas i 24 §. Betyget skall ifråga om sökande till huvudkursen, fortsättningskursen eller kommissariekursen utmärka, huruvida sökande av polischefen anses lämplig i de hänseenden, som angivas i sista styckena i envar av 50, 51 och 53 §§. Tjänstetillsättning och kompetensfordringar 58 §. Polisöverdirektören förordnas av Kungl. Maj:t. Polisskoleintendenten och biträdande polisskoleintendenterna tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av polishögskolans styrelse. Å annan befattning såsom heltidsanställd lärare i juridik eller polisiära ämnen meddelas förordn a n d e av Kungl. Maj:t tills vidare för viss tid, högst fyra år, efter förslag av styrelsen. Föreståndare för polisskola förordnas av styrelsen tills vidare för högst fyra år i sänder. Timlärare förordnas av styrelsen tills vidare för högst ett år i sänder. Övrig personal antages av styrelsen, där ej skäl föreligger att underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning eller Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. 59 §. Polisskoleintendenten och biträdande polisskoleintendenterna samt övriga heltidsanställda lärare i juridik skola

hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov och fullgjort minst 2% års tingstjänstgöring eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring samt vunnit viss erfarenhet från tjänstgöring vid hovrätt eller på åklagarbanan. För att kunna förordnas såsom heltidsanställd lärare i ordningspolistjänst eller kriminalpolistjänst fordras, att vederbörande undergått kommissarieutbildning, därest icke Kungl. Maj:t för särskilt fall medgiver dispens. Till limlärare i juridiska ämnen må icke förordnas annan än den, som avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. Undervisningen i akutsjukvård och socialmedicin samt i rättspsykiatri och rättsmedicin skall handhavas av legitimerade läkare. 60 §. Då befattning, som tillsättes av Kungl. Maj:t efter förslag av polishögskolans styrelse, blir ledig, utfärdar styrelsen kungörelse, som anslås vid polishögskolan och införes i allmänna tidningarna och, såvitt angår befattning såsom lärare i ordningspolistjänst eller kriminalpolistjänst, i tidning för sammanslutning av polismän, med föreläggande av tjugo dagars ansökningstid, räknat från dagen för kungörandet i allmänna tidningarna. Efter denna tids utgång insänder styrelsen inkomna ansökningshandlingar till Kungl. Maj:t samt förordar därvid till tjänsten den bland de sökande, som anses företrädesvis böra ifrågakomma, eller anmäler, att sådant förord icke kan lämnas åt någon av de sökande. Sedan handlingarna översänts till Kungl. Maj:t, skall tillkännagivande om styrelsens beslut ofördröjligen anslås vid polishögskolan.

61 §. Ordinarie befattning, som tillsättes av styrelsen, skall i allmänna tidningarna kungöras till ansökan inom tjugo dagar från den dag kungörandet sker. Detsamma gäller beträffande extra ordinarie befattning i lönegrad 24 eller högre lönegrad, vilken tillsättes av styrelsen. Sedan befattningen tillsatis, skall tillkännagivande därom ofördröjligen anslås vid polishögskolan. Semester och annan ledighet, vikariat och avsked 62 §. 1 mom. Semester må, med iakttagande av vad därom är stadgat, beviljas skolans befattningshavare av styrelsen. 2 mom. Annan ledighet än semester må av styrelsen beviljas polisöverdirektören under högst 45 dagar samt polisskoleintendenten, biträdande polisskoleintendenterna och övriga heltidsanställda lärare under högst 120 dagar årligen. Erfordras sådan ledighet för längre tid än nu är sagt, skall frågan hänskjutas till Kungl. Maj:ts avgörande. Om dylik ledighet för övrig personal äger styrelsen efter förekommande omständigheter besluta. 63 §.

Vikarie för befattningshavare vid semester, annan ledighet eller vakans förordnas av styrelsen. Där fråga om ledighet jämlikt 62 § 2 mom. andra stycket hänskjutits till Kungl. Maj:ts avgörande, skall dock jämväl förordnande av vikarie meddelas av Kungl. Maj:t. Angående meddelande i vissa fall av vikariatslöneförordnandc gäller vad därom särskilt stadgats. 64 §.

Ansökan om avsked från 272

befattning

vid skolan skall, om befattningen är tillsatt av Kungl. Maj:t, av styrelsen överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande men i annat fall prövas av styrelsen. I övrigt skall angående ansökan om avsked gälla vad som i bestämmelserna om tjänstepension är stadgat. Åtal och ansvar för tjänstefel 65 §. 1 mom. Beträdes polisöverdirektören med ämbetsbrott, som omförmäles i 25 kap. 1—4 §§ strafflagen, sker åtal därför inför hovrätt. 2 mom. Gör annan ordinarie befattningshavare sig skyldig till fel eller försummelse eller brister han i anständigt uppträdande, äger styrelsen efter omständigheterna antingen tilldela honom varning eller döma honom till mistning av lön för högst trettio dagar eller till suspension i högst tre månader. Är felet av svårare beskaffenhet eller har han ej låtit sig rätta av tidigare bestraffning, skall han ställas under åtal vid domstol eller av styrelsen skiljas från tjänsten. 3 mom. Ådagalägger icke-ordinarie befattningshavare försummelse, oskicklighet eller klandervärt uppförande eller visar han sig eljest olämplig, äger styrelsen tilldela honom varning eller skilja honom från tjänsten eller, beträffande befattningshavare, som förordnats av Kungl. Maj:t, hos Kungl. Maj :t göra framställning om hans entledigande. Vid svårare förseelse sker åtal vid domstol. 4 mom. Vidtages åtgärd för anställande av åtal mot befattningshavare, äger styrelsen avstänga den felande från tjänstens utövning till dess över honom blivit slutligen dömt eller domstolen annorlunda förordnar. Har slyrelsen lättat beslut om tjänstemans suspension el-

ler skiljande från tjänsten, äger styrelsen likaledes, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga den felande från utövning av tjänsten. Besvär över styrelsens beslut 66 §. Den, som icke åtnöjes med styrelsens beslut, äger, där ej i särskild ordning annorlunda föreskrivits, hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka skola hava inkommit till inrikesdepartementet senast å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet; dock skola besvär över beslut om

tjänstetillsättning eller förslag därtill hava inkommit till departementet senast å tjugonde dagen efter den, då beslutet tillkännagavs genom anslag vid polishögskolan. Styrelsens beslut om befattningshavares avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan h i n d e r av anförda besvär. Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1953. Genom denna stadga upphäves stadgan den 10 december 1948 (nr 802) för statens polisskola.

BILAGA C

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 8 § och 11 § 1 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket (nr 170)

Härigenom förordnas, att 8 § och 11 § 1 mom. lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 8 §. Polisdistrikt är skälig begravningshjälp. Polisdistrikts skyldighet att skäligen avlöna sina befattningshavare skall inbegripa jämväl plikt att till dem utbetala oavkortad lön under tid för bevistande av utbildningskurs vid polisskoleväsendet. Om befattningshavare för polisutbildningen nödgas uppehålla sig å annan ort än tjänstgöringsorten och han därigenom åsamkas ökade kostnader för sin eller sin familjs uppehälle, skall han av polisdistriktet erhålla ett lämpligt avvägt traktamente. Befattningshavare, som haft kostnad för resa till och från utbildningsorten, skall dessutom erhålla resekostnadsersättning enligt för honom tillämpliga bestämmelser beträffande tjänsteresa.

274 Polisdistrikt åligger av statsverket. För särskilda draga försorg. I samband vara ordinarie. Har landsting å landstinget. Angående polisdistrikts i 15 §. 11 §. 1. Befogenhet att tillsätta ordinarie befattningshavare vid polisväsendet samt att i fall, då sådant enligt gällande bestämmelser må ske, från tjänsten på grund av visad olämplighet skilja ordinarie befattningshavare eller extra befattningshavare, som efter grundläggande utbildning varit anställd vid polisväsendet minst ett år i följd, tillkommer i stad länsstyrelsen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

BILAGA D

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 15, 20 och 23 polisreglementet den 4 juni 1948 (nr 332)

Härigenom förordnas, att 15, 20 och 23 §§ polisreglementet den 4 juni 1948 skola erhålla ä n d r a d lydelse på sätt nedan angives. 15 §. När särskilda tillkalla elever vid statens polishögskola och polisskolor ävensom polisaspiranter, vilka fullgöra utbildningstjänstgöring. Meddelar Kungl. Maj:t polispersonalens användning. 20 §. Extra polisman, som efter grundläggande utbildning varit anställd vid polisväsendet minst ett år i följd från entledigandet. Extra polisman, som efter grundläggande utbildning ej varit anställd vid polisväsendet minst ett år i följd från entledigandet. Förordnande för när som helst återkallas. 23 §. För att kunna förordnas till extra konstapel, extra fjärdingsman eller extra polissyster skall sökande hava fyllt 21 år; uppfylla de fordringar i andra avseenden än beträffande ålder, som i instruktion för polisväsendets rekryteringsnämnder uppställts för antagning till polisaspirant; samt hava genomgått högre polisaspirant-

kurs, där fråga ej är allenast om förordnande under utbildningstjänstgöring efter bevistande av lägre polisaspirantkurs. Sökande till befattning såsom ordinarie konstapel, ordinarie fjärdingsman eller ordinarie polissyster skall hava fyllt 23 år; uppfylla de fordringar i övrigt, som stadgas för förordnande såsom extra befattningshavare; samt under minst sex m å n a d e r hava tjänstgjort såsom polisman. Vid tillämpning av kompetensvillkoren för sökande till nyssnämnda ordinarie befattningar skall lika med genomgång av högre polisaspirantkurs anses genomgång av konstapelsklassen vid statens polisskola eller polisskolan i Göteborg. Sökande till befattning såsom ordinarie kriminalkonstapel eller ock inspektionskonstapel, biträdande överkonstapel eller annan motsvarande befälstjänst skall uppfylla de fordringar, som äro föreskrivna för ordinarie konstapel eller fjärdingsman; under minst två år hava tjänstgjort såsom polisman; samt hava genomgått huvudkursen vid statens polishögskola eller överkonstapelsklassen vid statens polisskola. För befattning såsom överkonstapel vid ordningspolisavdelning skall av sökande, som genomgått huvudkursen vid 275

statens polishögskola, jämväl fordras genomgång av där anordnad fortsättningskurs. Sökande till befattning såsom överkonstapel vid kriminalpolisavdelning (kriminalöverkonstapel) skall uppfylla de fordringar, som äro föreskrivna för ordinarie kriminalkonstapel; u n d e r minst ett år hava tjänstgjort såsom kriminalpolisman; samt hava genomgått huvudkursen och fortsättningskurs vid statens polishögskola eller överkonstapelsklassen vid statens polisskola. Sökande till befattning såsom biträdande kommissarie eller kommissarie vid ordningspolisavdelning skall uppfylla de fordringar, som äro föreskrivna för överkonstapel vid sådan avdelning; u n d e r sammanlagt minst två år hava tjänstgjort såsom polisbefäl; samt hava genomgått kommissariekursen vid statens polishögskola eller kommissarieklassen vid statens polisskola. Sökande till befattning såsom biträdande kommissarie eller kommissarie

vid kriminalpolisavdelning (kriminalkommissarie) skall uppfylla de fordringar, som äro föreskrivna för kriminalöverkonstapel; u n d e r minst två år hava tjänstgjort såsom polisbefäl och under minst två år såsom kriminalpolisman; samt hava genomgått kommissariekursen vid statens polishögskola eller kommissarieklassen vid statens polisskola. I tjänstgöringstid, som föreskrives i denna paragraf, må ej inräknas tid, under vilken sökande fullgjort utbildningstjänstgöring eller genomgått kurs vid polisskoleväsendet.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1953; dock att den, som uppfyller de intill nämnda dag stadgade fordringar för förordnande till extra konstapel, extra fjärdingsman eller extra polissyster, skall anses kompetent att erhålla dylik befattning, om vederbörande tilllika genomgått konstapelsklassen vid statens polisskola.

BILAGA E (Förslag till formulär för läkarintyj.)

LÄKARINTYG för antagning sAsom polisaspirant och första anställning vid polisväsendet

1. Frågor otl inför läkaren besvaras o» den sökande. Sökandens namn: födelsedag och -ar: hemvist:

1) Har inom Eder familj eller närmare slikt förekommit tuberkulos, självmord, f^llandesjuka, sinnessjukdom eller sinnesslöhet ?

1)

1 si fall hos vem ! 2) Har Ni under skolgången varit befriad från deltagande i gymnastik! Om si är förhållandet, av vilken anledning ?

2)

3} Har Ni fullgjort Eder värnplikt som fullt vapenför?

3)

Om så ej är förhållandet, av vilken anledning ? 4) Har Ni lidit av: a) ryggskott, ischias, muskelreumatism >.

<) •)

b) långvarig hosta, astma, knölros, lungsot, tung- eller lungsäcksinflammation (vatten 1 lungsäcken) !

b)

c) med feber förenad ledgångsreumatism ?

c)

d) öroninflammation (öronflytning) !

<0

e) blodkräkning, magsår eller annan mag- eller tarmsjukdom?

e)

f) hjärtfel, äggvita, blod eller socker i urinen'.

f)

g) nervositet, sinnessjukdom, fallandesot eller annan nervsjukdom. svimningar, yrsel, svindel, svår huvudvärk, syfilis?

«)

h) annan långvarig eller allvarlig sjukdom? 1 så fall vilken? 5) Har Ni vårdats på sjukhus eller sanatorium ? 1 så fall varför och när?

h) 5)

6) Har Ni varit utsatt för någon svårare kroppsskada ? 1 så fall av vad an 6) och när? 7) Har Ni fotsvett eller andra fot besvär!

7)

8) a) Har Ni tidigare undergått läkarundersökning för vinnande av anställning i statlig eller kommunal tjänst?

8) a)

b) Har friskintyg förvägrats Eder? Anledningen1 därtill? 9) Anser NI Eder hava god hälsa samt vara fullt frisk och fri från lyten och kroppsfel ?

b)

')

Att här ovan nedskrivna svar å formulärets frågor av mig avgivits fullt sanningsenligt och efter bästa förstånd sam; att jag icke uppsåtllger. förtegat något, som kan lända till upplysning om mitt hälsotillstånd, försäkras på heder och samvete.

Sökandens namnteckning.

II. Frågor att besvaras av läkaren angående den person, som avgivit omstående deklaration. Längd utan skodon:

cm.

Bröstvidd:

cm.

Bukomfång:

cm.

Vikt utan kläder:

D

1) Allmän kroppskonstitution: Antyder utseendet någon sjuklighet eller allmän svaghet? Hurudan är kroppsbyggnaden och muskulaturen? Finnes kroppsfel, missbildning eller lyte ? Hurudan är ryggrad och bröstkorg (deformitet) ? Finnas förändringar i huden eller ärr efter dylika? Äro ben och ledgångar friska? Finnes åderbråck eller fotir.sufficiens ? Har sökanden en för polisman lämplig kroppsbyggnad? 2) Andningsorganens tillstånd:

2)

a) Sjukdomstecken från lungor och lungsäckar?

a)

b) Kroniska förändringar i näsa eller svalg!

b)

c) Talrubbningar (stämman) ?

c)

3) Cirkulationsorganens tillstånd? Blodtryck?

3)

4) Sköldkörtelförändring eller annan rubbning av insöndringsorganen? Lymfkörtelansvällning (ärr)? Tecken på ämnesomsättningsrubbning?

<)

5) Digestionsorganens tillstånd? Finnes bråck?

5)

6) Tandstatus ? Tuggförmåga ?

6)

7) Finnes löstagbar protes?

7)

8) Finnes anledning misstänka sjukdomstillstånd 1 köns- eller underlivsorganen?

8)

9) Håller urinen äggvita, socker, blod elier var!

9)

10) Förefinnes tecken på nerv- eller sinnessjukdom?

10)

. . . . , , I Höger öga: I 11) a) Synsktrpa: l > 1 Vänster öga: I

I l utan korr. > I I

= =

b) Finnes ögonsjukdom sch i sådant fall vilken? Synfält?

..

I I (sf. { med korr. >

cyl.

ax0)

l

cyl.

«°) =

! (sf-

=

11) b)

c) Färgblindhet?

c) 12) a)

12) a) Hörseln å högra örat? Visksiämmojuppfattas på

Hörseln å vänstra örat? Viskslämma uppfattas på b)

b) Finnes öronsjukdom och i så fall vilken? 13) Har vid undersökningen i övrigt iakttagits sjukdom, lyte eller annan omständighet av betydelse för sökandens hälsotillstånd och arbetsförmåga som polisman!

13,

14) Specialistundersökning erforderlig beträffande

K)

!

I

Bortsett från det resultat, som kan framgå av röntgenundersökning av lungor samt anbefalld specialistundersökning, finner jag sökanden i övrigt pi fri från grund av ovanstående vara —pp—-j - j — , , .. , -j sjuklighet, svaghet, lyte eller kroppsfel, som är til! men vid fullgörandet av polistjänst eller som innebär risk för framtida nedsättning av tjänstdugligheten:

Den undersöktes identitet är styrkt genom min personliga kännedom j eenom n

Sålunda undersökt, prövat och befunnet, intygas

BILAGA F

Förslag till vägledande föreskrifter för undersökningsläkare

Vid läkarundersökning av dem, som vilja bliva antagna såsom polisaspiranter, skall användas fastställt formulär till läkarintyg för antagning såsom polisaspirant och första anställning vid polisväsendet. Intyget skall i regel utfärdas av därtill utsedd tjänsteläkare. Vid undersökningen skola följande synpunkter särskilt beaktas. Beträffande

anamnesen:

1) Starkare hereditär belastning i fråga om tbc och sinnessjukdom kan i regel icke godtagas. 2) Tidigare genomgångna sjukdomar, som medföra risk för recidiv, tolereras icke, t. ex. flera perioder av ryggskott, ischias, polyarthrit o. d. 3) Tuberkulos i läkt stadium bedömes i regel såsom enligt besiktningsreglementet för försvarsmakten, varvid i pneumotoraxfall 3 år böra ha förlupit efter gasens nedläggande. I icke pneumotoraxbehandlade fall torde i regel minst 5 års besvärsfri period krävas. 4) Vid flertalet övriga sjukdomar torde likaledes i regel besiktningsreglementet kunna användas som förebild. 5) Ortostatisk albuminuri, där renal affektion med säkerhet kan uteslutas, kan i regel tolereras, därest icke för övrigt allmänt astenisk konstitution föreligger. 6) Glycosuri med i övrigt normala blodsockerkurvor vid belastnings-

prov kan i regel icke godtagas med mindre än att en observationstid av minst 3 år kan företes och därunder inga tecken på diabetes förekommit. Som vägledning härför torde vanligtvis krävas, att fastevärdet för blodsocker icke överstiger 120 mgr%. Efter måltid bör intet värde överstiga 170 mgr%, och initialvärdet bör u p p n å s inom två timmar. Äkta renal glycosuri torde få anses vara relativt sällsynt. Beträffande

status:

1) Krav på erforderlig kroppslängd meddelas av vederbörande rekryteringsnämnd. Övriga mått bedömas i proportion till längden, varvid abnorma avvikelser i fråga om vikt icke böra tolereras. 2) Kroppsbyggnad, muskulatur m. m. skola bedömas med hänsyn till förmågan att kunna tjänstgöra som ordningspolis. 3) Generande eller u t b r e d d a hudförändringar kunna icke godtagas, ej heller plattfot eller större åderbråck, som icke kunna behandlas effektivt. 4) Röntgen- eller skärmbildsundersökning skall alltid krävas. 5) Stamning godtages icke. 6) Vitium eller andra hjärtrubbningar godtagas icke. Vid blåsljud eller symptom, som icke omedelbart kunna säkert bedömas, bör alltid 279

specialundersökning krävas (ekg, rtg, funktionsprov). Hypertoni av konstant art, även i vila, godtages icke. 7) Lindrigt bråck, varicocele, hydrocele, retensio testis m. m. kunna rekommenderas till omedelbar operation före antagningen som aspirant eller också kan villkor uppställas, att kirurgutlåtande avgives senast, innan fråga om ordinarie anställning uppkommer. 8) Digestionsrubbningar böra föranleda till försiktig bedömning, särskilt beträffande ordningspolis i städerna. 9) Dålig tandstatus kan ofta icke godtagas, särskilt om snar anskaffning av protes kan befaras. Löstagbar protes kan icke godkännas. 10) Väl behandlade och fullt läkta veneriska sjukdomar kunna tolereras, varvid dock beträffande lues bör krävas intyg om behandlingens art och omfattning och att minst 5 år förflutit. 11) Misstänkta symptom på nerv- eller sinnessjukdom böra icke godtagas. Om ett godtagande skall ske, måste i varje fall specialistundersökningar verkställas. Enklare neurostecken böra angivas som

vägledande för den slutliga bedömningen. 12) I fråga om synskärpa skall krävas, att densamma utan ögonglas uppgår till lägst: på ena ögat 1,0, på andra ögat 0,8 eller 0,9 0,9. Korrektionsglas tolereras icke. 13) Normalt färgsinne skall krävas. Vid osäkerhet erfordras specialintyg från ögonläkare angående arten och graden av defekten. 14) Vid hörselrubbningar bör specialintyg krävas. 15) Övriga eventuella rubbningar, t. ex. i fråga om blodsjukdom eller allergi angivas i punkt 13 å formuläret. 16) Vissa defekter, såsom plattfötter, löstagbar tandprotes, defekt färgsinne eller höggradig synnedsättning, kunna var för sig föranleda omdömet att vederbörande är olämplig för polistjänst. I andra fall kunna flera defekter sammantagna leda till sådant omdöme, varvid orsakerna summariskt angivas i slutet. 17) Läkarintyget bör avlämnas i förseglat kuvert med adress till vederbörande rekryteringsnämnd.

övriga : (elever med Offi- Annan mer utbildning cers- mili- än folkskola aspi- tärut- men ej att rant- bild- hänföra till skola ning någon av föregående grupper)

CiOOCNr-OOCOTj'COTfOIMCOOtO-^OCrJOt©© r l r t W r l r t H P I f l n P i n N W n r H N B J t O ^ n

o 00

B i s n n e n

co CM OJ

WH(BOOic<iO!r>oct»0)9Jin n 1-1 CM CM CO CO

W H H O N

'C "o

TH

CO i—i

o o c o i H i e o p - O N O i f l r i o i f t n n o o n r - o

Årtal och termin Antal elever

FolkFolkskola hög(enskola dast)

FolkRealStudentFolkhögexaRealViss examen högskola men StuReal- examen gymoch skola och och dentoch och officers- exaoffi- nasic- exa- officersfurirmen aspiaspifurircers- utbild- men skola rantrantskola utbild- ning skola skola ning

fe <« eo

oo en

irt

CM

O^^tCOlMCOCOCOi-lT-ieN

CM

r* »H

M T-l M rt rH » t

CM

TI

•<*

rHCO

r l l-l

I-I

o

I-H

CM

rH i-i CM CM

TH

T-l

eMtoeMCiosooocir^^ioco^eoi-ii-ieoc^-^i-i

,*

T-t

(M i—i

Ti

Ti

H M i a t o i n o o n f f l O i j N n o e o f t O M H i ö o

T i r l H T i CM i-i T i

rHi-li-li-l

i-i

THT-IT-I

oo

•"*! CM

Ti

1-H T-l 1-H ><*

OO

CO

oeooo«ocMooiOiMsoi»CNOsr--oir:cM«ocoTioo •"*i«MeMCMCOCMCMCMCOiftCOCOCOCMCMeNICMTiTieM

•* t>" in

«*M»OC»)iaMO>Ci500r>NO!CMlO!!0005

00 I

I

N

N

H

N

I

H

N

i-lTii-iTii-iTi

00 CM

U

t-

>

>

i-ii-l«O?O'^<«O00r--CV>00CO«5a5'*CO00005OCMCM if3ci5inif)ioio»ineoococooo'*in»oina>r>

2 2 CO

H i N d n W ^ ^ i O i n e a r - r - o o M f f l f f i O O •^•^•^•^•^•"^^•^•^•^•^•^•^•^•»ti^Tti^iOiO CfsC5CBO>OiCRO)0!OVO)0)050>OOi05CRO)0!0»

rt C/2

HHfHHHHHHHr-iHHEiHfHf-iHHHH >X>X>X>X>X>X>X>X>X>X

BILAGA H

Tablå över polispersonalens utbildning vid polisskola

Uppgifterna grunda sig på förhållandena den 1/7 1950. Antal befattningshavare i länet/staden

Tjänstegrupp

Ordningspolis. Kommissarier Biträdande kommissarier Överkonstaplar Polisuppsyningsmän Biträdande överkonstaplar Inspektionskonstaplar Förste k o n s t a p l a r Konstaplar Icke ordinarie (men fullt sysselsatta) k o n s t a p l a r Tillfälliga k o n s t a p l a r Polismän (utredningsmän) Fjärdingsman E x t r a fjärdingsman Summa Kriminalpolis. Kommissarier Överkonstaplar Biträdande överkonstaplar Konstaplar Extra konstaplar Polissystrar E x t r a polissystrar Summa 1

282 Konstapelsklassen

Överkonstapelsklassen

Kommissarieklassen

Antal befattningshavare utan utbildning i polisskola

711 3 4932 3 20 1412 24 19 34684

2 5 7 2851

668 3785 232 13176 3144

221 52 166 698 11

1 37 39

7 171 8 807 5

28 49

13 7

37 221 9 8334 8 6 32 12

15 1 259 510

47 Därav 4 med befälsrätt även över k r i m i nal avd. Därav 1 vakant. 3 Därav 1 e x t r a vid skyddsområdespolisen i Kalix. 4 Därav 5 v a k a n t a . 5 Därav 8 v a k a n t a . 6 Därav 7 v a k a n t a . 7 En h a r landsfiskalsexamen. 2

Antal befattningshavare med utbildning motsvarande

418 16 138 15 9 218

50 3 56

8 11 4 4 3 394 447 317 29 5737 298

1 4 7 9

23 Därav i Uppsala län 3 med tjänstg. å landsfiskalskontor, av vilka 2 genomgått konstapelsklassen och 1 överkonstapelsklassen. 9 Därav h a 19 erhållit sin utb. i polissysterkurs. 10 Därav h a 2 erhållit sin u t b . i polissysterkurs.

BILAGA I

Uppgifter å rekryteringsbehovet beträffande personal i konstapelsgrad

Uppgifter från polismästarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg samt från beträffande

personal

rikets landsfogdar

i konstapelsgrad

Stockholm Stockholms l ä n Uppsala l ä n Södermanlands l ä n Östergötlands l ä n Norrköping Jönköpings l ä n Kronobergs l ä n K a l m a r län Gotlands län Blekinge l ä n Kristianstads l ä n Malmöhus l ä n Malmö Hälsingborg H alla nds l ä n Göteborgs- och Bohus län Göteborg Älvsborgs l ä n Skaraborgs l ä n Värmlands län Örebro l ä n V ä s t m a n l a n d s län Kopparbergs län Gävleborgs l ä n Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens l ä n

under

å det

sannolika

åren

1951—1955.

rekryteringsbehovet

1955 Medeltal

74 43 8 15 20 15 9 8 9 8 6 10 35 37 10 10 4 33 13 12 10 16 18 15 17 20 11 8 28

262 30 13 20 10 20 22 17 8 3 12 42 40 20 11 8 9 196 12 19 11 25 32 20 14 15 7 8 28

112 21 10 13 9 22 9 3 7 4 6 6 10 20 9 7 8 40 13 16 13 10 16 15 12 11 6 8 18

109 20 6 10 7 20 6 2 2 4 5 6 10 15 8 7 8 25 13 8 10 10 10 10 14 12 5 8 18

110 22 6 10 9 5 7 3 2 5 6 1 10 20 9 6 8 25 12 8 12 12 11 10 14 14 5 8 18

133,4 27,2 8,6 13,6 11,0 16,4 10,6 6,6 5,6 4,8 7,0 13,0 21,0 22,4 9,4 7,6 7,4 63,8 12,6 12,6 11,2 14,6 17,4 14,0 14,2 14,4 6,8 8,0 22,0

537,2

BILAGA J

Uppgifter å behovet av elevplatser för utbildning på stadium motsvarande nuvarande överkonstapelsklassen

Uppgifter från polismästarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg samt från rikets landsfogdar å det sannolika behovet av elevplatser för utbildning av polismän på stadium motsvarande nuvarande överkonstapelsklassen under åren 1951—1955. Uppgifterna lämnade med hänsyn till inträdande befordringar samt nödvändigheten att ha högre utbildad personal alt tillgå för vikariatstjänstgöring m. m.

Stockholm Stockholms l ä n Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Norrköping Jönköpings län Kronobergs l ä n K a l m a r län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Malmö Hälsingborg H a l l a n d s län Göteborgs- och Bohus län Göteborg Älvsborgs län Skaraborgs l ä n Värmlands län Örebro län V ä s t m a n l a n d s län Kopparbergs l ä n Gävleborgs l ä n V ä s t e r n o r r l a n d s län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

1955 Medeltal

12 19 5 12 8 3 4 3 5 2 2 5 11 13 3 5 3 17 5 3 7 10 8 11 8 8 4 13

36 17 12 10 5 3 8 8 11 3 11 11 14 10 4 5 6 20 6 11 10 16 13 15 19 10 5 4 17

40 14 4 8 3 3 5 3 6 3 8 3 10 10 3 5 6 20 5 7 6 8 7 10 7 8 4 4 11

37 12 3 6 3 3 3 2 1 2 4 4 10 10 3 4 5 10 5 5 4 6 3 8 7 6 3 4 12

33 13 3 5 3 3 3 2 2 3 3 1 10 15 3 4 5 10 6 6 5 8 3 8 7 4 3 4 11

31,6 15,0 5,4 8,2 4,4 3,0 4,6 3,6 5,0 2,6 5,6 4,8 11,0 11,6 3,2 4,6 5,0 15,4 5,4 5,8 5,6 9,0 7,2 9,8 10,2 7,2 4,6 4,0 12,8

226,2

—

BILAGA K

Uppgifter å behovet av elevplatser för kommissarieutbildning

Uppgifter från polismästarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, N o r r k ö p i n g Hälsingborg samt från rikets landsfogdar å det sannolika för kommissarieulbildning

Stockholm Stockholms l ä n Uppsala l ä n S ö d e r m a n l a n d s län Östergötlands län Norrköping Jönköpings l ä n Kronobergs l ä n Kalmar län Gotlands l ä n Blekinge l ä n Kristianstads län Malmöhus l ä n Malmö Hälsingborg Hallands län Göteborgs- och Bohus l ä n Göteborg Älvsborgs l ä n Skaraborgs län Värmlands län Örebro l ä n Västmanlands län Kopparbergs l ä n Gävleborgs l ä n Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens l ä n Norrbottens l ä n

under

åren

2 5

3 3 1 2 1

2 1

— —

—

—

— — —

— — —

—

—

—

— — 2 2 2

3 2 1 1 1 2 1

—

—

1 2 1 1 2 1

— 2

— — 1 2 1 1 1 2

och

av

elevplatser

1955 Medeltal

1951—1955.

—

behovet

2 2

1 3 1 2 3 2 1

—

2 1

— 1 1 1 1

— 2

— — — — — —

— — — — — — — — —

— —

— —

— —

—

—

—

—

—

— —

2 3 1 1

— — 19

27,8

BILAGA L

Uppgifter å behovet av elevplatser för utbildning av polischefsaspiranter

Uppgifter från riksåklagarämbetet och nämnden för antagning av landsfiskalsaspiranter å det sannolika behovet av elevplatser för utbildning av aspiranter å den högre åklagarbanan (I) respeklive landsfiskalsbanan (II) under åren 1951—1955.

i II

10 20

8 20

8 20

G 20

5 20

Tillhopa

2G

BILAGA M

Tablå över skoldistrikt för konstapelsutbildningen m. m.

Antal a s p i r a n t e r per år i medeltal

Skoldistrikt I.

II.

III.

IV.

V.

VI. VII.

Avrundas Antal till avdeln:ar

Polisskola i

Stockholm Stockholms l ä n Uppsala l ä n S ö d e r m a n l a n d s län

133 27 9 14

8 Stockholm

Göteborg Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs l ä n V ä r m l a n d s län

64 7 13 13 11

5 Göteborg

Malmö Hälsingborg Malmöhus län Kristianstads län Blekinge län Hallands län

22 9 21 13 7 8

4 Malmö

Norrköping Östergötlands län Örebro län Jönköpings län Kronobergs län K a l m a r län Gotlands län

16 11 15 11 7 6 5

3 Norrköping

V ä s t m a n l a n d s län Kopparbergs län Gävleborgs län

17 14 14

2 Gävle

Västernorrlands J ä m t l a n d s län

14 7

21 Sundsvall Luleå

län

Västerbottens län N o r r b o t t e n s län

8 22

1 Att 2 avdelningar upptagits h ä r beror på att c:a 10 a s p i r a n t e r från t. ex. Kopparbergs och Västerbottens län förutsättas

placerade i polisskolan i Sundsvall för att d ä r m e d viss avlastning skall i n t r ä d a för gävle- och luleåskolornai

i

CM

o u Q

CM

CM

> o

• u

CD CO

U Ö

2 O

o

N1

A

^4

o. CD

eo

co CO

fl

CD

tö

fl

00 O

00 CO

• CD

"5

CO CO

fc

»

O

'fl 3

•-5

in \n~

fl CD

T3

53 B DO

WD

.B? 'o.

"ft S

fl • iH fl

WD WD :c8

s

e

:C3

B

53 i—i

M

s >

•

o

:© to c3

F-H

•fl O

fl

C •<

<->3

U

•fl

W)

fl

o.

>

.

c?

w

t-»

fl J i

fl u g

S .M *S . s t i o <i

73 •-,

<y *"

^

"fl

> to « . . . •fl C fl O

3 tn ca

-fl

u o

fl •<

C

Sr

:n(^ <-ito

c «<

rt u

1-4

i

*Q ja

CD

H

£1

5 C

u

fl

flt_«

-fl 3 eS ~ .^

i i

5 «3 *» E -i 5

&3 :^A | I * .

1 SI

SO

13 | Ä «

111 J 2

«

to 55

\A u

« ft &

X £

fefl.iC

fefl

O £•-

BILAGA O

Exkurs rörande rekrytering och utbildning av polispersonal i våra nordiska grannländer samt i England

Danmark Inledningsvis bör något nämnas om polisväsendets organisation i Danmark. Sedan år 1938 är all polisverksamhet i detta land statlig. Början till ett förstatligande skedde redan 1911, då en statlig poliskår inrättades huvudsakligen för kriminalpolisverksamhet utanför Köpenhamn. Huvudstadens särskilda kriminalpolis, det s. k. Opdagelsepolitiet, inordnades 1919 i den statliga kriminalpoliskåren. I samband med 1938 års omorganisation övertogs även ordningspolisverksamheten av staten. Därigenom skapades en för hela riket gemensam poliskår. Dess storlek och fördelning i olika hänseenden bestämmes genom s. k. normeringslagar. Sålunda h a r genom normeringslag beslämts bl. a. hur många polismän som skola tjänstgöra vid kriminalpolisen. Polisväsendet sorterar under justilieministeriet. Såsom administrations- och personalchef fungerar en rikspolischef (rigspolitichef). Till dennes biträde finnas anställda bl. a. en vice rikspolischef samt polisinspektörer (politiinspektorer). Frågor rörande polispersonalens ordinarie anställning, om befordran och avsked avgöras i allmänhet av justitieministern efter förslag från rikspolischefen. Denne fördelar personalen på de olika polisdistrikten. Riket är indelat i 72 polisdistrikt (poliiikredse), vilka vart och ett ledes av en polismästare (politimest e r ) , dock att chefen för Köpenhamns 19

polisdistrikt kallas polisdirektör (politidirektor). Dessa ämbetsmän äro inför justitieministeriet ansvariga för upprätthållandet av ordning och säkerhet inom sina respektive distrikt och leda där självständigt polisverksamheten. Rikspolischefen kan emellertid meddela vissa bestämmelser rörande polisarbetet i allmänhet. Polismästarna och polisdirektören äro tillika offentliga åklagare i polissaker och såsom sådana underställda statsadvokaterna och riksadvokaten. Då emellertid polismästarna och polisdirektören i allmänhet äro förh i n d r a d e att själva fungera såsom åklagare, finnas till deras förfogande för detta ändamål polisfullmäktige (politifuldmaektige). I Köpenhamn äro åtalsuppgifterna i första hand anförtrodda åt polisadvokater (politiadvokater). Alla här nämnda befattningshavare skola ha avlagt juridisk ämbetsexamen, regelmässigt med högre betyg. Den, som vill vinna anställning såsom polisman (politibetjent), har att göra ansökan därom hos vederbörande polismästare eller i Köpenhamn hos polisdirektören. Med avseende å behandlingen av ansökningarna har rikspolischefen utfärdat direktiv. Följande redogörelse för rekryteringsgången ansluter i huvudsak till dessa direktiv. När någon anmält sig som sökande, låter polismästaren (polisdirektören) verkställa en förberedande undersökning av hans lämplighet. För detta än-

damål hålles med sökanden ett samtal om hans levnadsomständigheter, utbildning, arbete m. m., varjämte beaktas hans uppträdande, utseende och kroppsbyggnad. Som regel fordras för anställning, att sökanden är minst 177 cm lång. I varje fall är det ringa utsikt för en sökande att bliva inkallad till fortsatt prövning, om han skulle mäta under 175 cm. Den föreskrivna åldern är 23—28 år. Emellertid mottagas ansökningar även från dem, som fyllt 22 ehuru icke 23 år. Om en sökande efter den förberedande undersökningen anses brukbar, har han att på polisstation eller poliskontor i närvaro av en polistjänsteman ifylla och underskriva en blankett för upplysningar om hälsotillståndet. Med hänsyn till de upplysningar, som härvid framkomma om eventuella kroppsfel eller sjukdomar, bestämmer polismästaren, huruvida sökanden bör meddelas avslag eller om ansökningsproceduren skall fortsätta. I det senare fallet får sökanden egenhändigt ifylla en särskild ansökningsblankett med uppgifter om bl. a. namn och adress, födelsetid och födelseort, civilstånd, skolutbildning, sysselsättningar efter skoltidens slut, språkkunskaper, innehav av körkort, färdighet i maskinskrivning, idrottsliga färdigheter, ekonomiska förhållanden samt önskemål om tjänstgöringsort. Särskild vikt fästes vid att sökanden besvarar alla spörsmål korrekt och tillräckligt utförligt samt att alla i blanketten fordrade attester och övriga handlingar biläggas. Vid ansökan skall fogas såväl borgerlig som militär straffattest, enär dessa attester givetvis redan vid det första bedömandet kunna ha inflytande på frågan om sökandens lämplighet. I ansökan skall hänvisning ske till minst två personer, som känna till sökandens 290

förhållanden under de senaste 4—5 åren. Dessa personer skola höras genom polismyndighetens försorg och deras yttranden antecknas i polisrapport. För bedömande av en sökandes lämplighet uppgives det vidare i direktiven vara av stor betydelse, att den lokala polismyndigheten genom en påteckning på rapporten meddelar vad som är känt om sökandens vandel och omdöme samt upplyser, huruvida det är känt, att sökanden visat sig gå till ytterlighet i någon riktning. Det kan icke vara lämpligt att till tjänst vid polisväsendet antaga sådana sökande, som i något hänseende ställt sig på en fanatisk ståndpunkt, så att tilliten till deras objektivitet rubbas. Om ansökan härefter synes kunna främjas, inkallas sökanden till ett prov omfattande skrivning efter diktamen, skriftligt återgivande av ett uppläst stycke och några lättare räkneuppgifter, varjämte sökanden bör få besvara några framställda frågor till utrönande av hans allmänbildning. Därest sökanden klarar provet på sådant sätt, att han synes böra komma i betraktande för antagning, hänvisas han till undersökning hos den läkare, han i ovannämnda blankett för upplysningar om hälsotillståndet uppgivit såsom sin sedvanliga läkare, eller också till sjukkasseläkare. Sedan läkaren avgivit intyg om sökanden, avgör polismästaren, huruvida han för sin del anser sökanden lämplig, och insänder i så fall hela ärendet med sitt utlåtande till rikspolischefen. Skulle polismästaren anse sökanden olämplig, meddelar han själv sökanden detta, och denne har icke rätt att fordra någon motivering för avslaget. De till rikspolischefen från polismästarna och polisdirektören insända ansökningarna bliva föremål för särskild

granskning, varefter rikspolischefen föranstaltar om att sökandena bliva hänvisade till tjänsteläkare för förnyad undersökning. De sökande, som av tjänsteläkaren anbefallts till antagning, bliva underkastade psykotekniska prov. Härefter få sökandena inställa sig inför en kommission (bedemmelsekommissionen), bestående av chefen för polisskolan, en representant för polisdirektören, en representant för polismästarna och en representant för Dansk Politiforbund (som är en sammanslutning av personal tillhörande det danska ordningspolisväsendet). För varje sökande avgiver kommissionen ett utlåtande rörande vederbörandes lämplighet för polistjänst. Utlåtandet överlämnas till rikspolischefen, som träffar det slutliga avgörandet, huruvida sökanden kan antagas i polisens tjänst. Skulle ansökan icke vinna rikspolischefens bifall, har sökanden icke rätt att fordra upplysning om skälen därtill. Den skolmässiga polisutbildningen sker vid Statens politiskole i Köpenhamn. Denna trädde i verksamhet år 1914 men blev obligatorisk utbildningsanstalt för polismän över hela landet först 1920. Skolan ledes av en skolchef och står direkt under rikspolischefens tillsyn. Undervisningen är kostnadsfri för eleverna. Numera är skolan i n r y m d i en för ändamålet uppförd byggnad i huvudstaden. Där finnas bostadslägenheter för skolchefen och en vaktmästare tillika maskinist, tjänsterum för skolchefen och lärarna, expeditionslokaler, 17 vanliga klassrum beräknade för 16 elever samt 10 rum för speciell undervisning, varav ett är utrustat med en mångfald anordningar för undervisning i motor- och trafikteknik. Till lärarnas och elevernas tjänst finnes ett bibliotek, varjämte 4 dagrum inrättats för elevernas räkning. En stor modernt inredd

gymnastiksal är vidare i n r y m d i byggnaden. Denna sal utnyttjas även såsom samlingssal vid upprop och avslutningar, filmförevisningar och föredrag m. m. Vidare är att nämna en i skolbyggnaden inrymd matsal med plats för 200 på en gång spisande elever. Modernt utrustade kökslokaler finnas. Bespisningsverksamheten ombesörjes av Dansk Politiforbund. Eleverna ha att själva betala för maten. Måltidspriserna skola emellertid godkännas av skolchefen. I omedelbar närhet av skolbyggnaden finnes en inbyggd pistolskyttebana. F r å n skolledningens sida har uttalats önskemål om att på intilliggande tomt uppföra en byggnad med bostäder i första hand åt de aspiranter, som bevista lägsta klassen (forskole). Polisskolechefen har vid sin ledning av skolverksamheten till förfogande en poliskommissarie jämte kanslipersonal. För varje avdelning i de kurser, som avhållas, finnes en heltidsanställd klasslärare med undervisningsskyldighet i polisiära ämnen. För n ä r v a r a n d e finnas 17 sådana klasslärare. F ö r att de icke skola mista kontakten med det praktiska polisarbetet få de u n d e r en månad varje år tjänstgöra vid någon avdelning inom polisväsendet. De förordnas för högst fem år. Efter ett års uppehåll kunna de dock anställas ånyo såsom heltidslärare för högst tre år. Förutom heltidslärarna äro ett 50-tal timlärare knutna till skolan. Under senare år har genom särskilda sakkunniga pågått utredningsarbete för en reformering av utbildningen vid den danska polisskolan. I februari 1950 framlade de sakkunniga förslag till nytt reglemente för Statens Politiskole. Reglementet skall godkännas av justitieministeriet efter tillstyrkan av rikspolischefen. Då detta skrives i juli 1952, h a r något godkännande ännu icke skett, och 291

det är icke möjligt uttala sig om när sådant kan påräknas. Justitieministeriet h a r i februari 1952 anmodat de sakkunniga att vidtaga vissa ytterligare undersökningar angående polisutbildningens gestaltning. I n n a n redogörelse lämnas för den hittills föreslagna nya utbildningsordningen, skall i korthet angivas, h u r utbildningen sker enligt gällande reglemente a v den 18 juni 1938. De sökande, som av rikspolischefen antagits såsom polisaspiranter, få normalt praktisera en kortare tid vid ordningspolisen. Därefter skola de genomgå en nybörjarkurs (begynderkursus) om cirka 20 veckor. Denna kurs är avsedd att bibringa eleverna elementära kunskaper i polistjänst. Ämnena äro praktiskt taget desamma som i vår polisskolas konstapelsklass med den skillnaden, att de danska polismännen få en grundlig utbildning i motorkunskap. Kursen avslutas med examen. Den, som klarar examen, har därmed uppfyllt en viktig förutsättning för fast anställning såsom ordningspolisman. För sådan anställning kräves dock härjämte, att vederbörande förrättat praktisk polistjänst i minst Wi år. Aspiranttiden är visserligen två år, men däri inräknas uppehållet vid skolan. Varje polisman skall normalt efter tre år från det han genomgått nybörjarkursen åter inställa sig vid skolan för att bevista en fortsättningskurs (fortsaettelsekursus) på 4 veckor. För polismän, vilka önska befordran inom ordningspolisen, anordnas en kurs om cirka 17 veckor (forfremmelsekursus). Polismän, som vilja övergå från tjrdnings- till kriminalpolisen, ha att bevista en för dem särskilt avpassad kurs (opdagerkursus), även den på cirka 17 veckor. Vidare avhållas kurser av samma tidslängd för dem, som önska 292

övergå till civilpolisen eller landsbygdspolisen (overgangskursus). Samtliga nu nämnda kurser kunna sägas utgöra en viss motsvarighet till vår överkonstapelsklass. Examen förekommer icke numera i dessa kurser, men eleverna underkastas ett antal prov i vissa ämnen och erhålla slutbetyg i dessa. I slutbetyget ingår också ett uttalande om elevens lämplighet för befordran inom ordningspolisen resp. övergång till kriminal-, civil- eller landsbygdspolisen. För polisfullmäktige och poliskommissarier skall, då så erfordras, avhållas kurser om 8 veckor. Kurserna skola avslutas med muntlig examen, men utöver uttalande om vederbörandes lämplighet skall icke givas något betyg. Hittills ha förhållandena dock icke medgivit anordnande av någon sådan kurs, som här avses. Med avseende å gällande undervisningsordning är slutligen att förmäla, att efter rikspolischefens bestämmande emellanåt fortbildningskurser (saerkursus) givas för polismän av alla grader. Vid dessa kurser, vilka ha en varaktighet av 14 dagar, genomgås i föredragsform aktuella lagar och författningar, varjämte orientering lämnas om nya rön inom polistaktikens och polisteknikens områden. Enligt förslaget till nytt skolreglemente skall polisutbildningen begynna med en kurs om cirka 22 veckor (forskole). Denna kurs skall giva möjlighet till bedömning av elevernas anlag och deras lämplighet för polistjänst samt skänka dem allmänt begrepp om och förståelse för polisens verksamhet ävensom elementära kunskaper rörande polistjänsten. Det förtjänar anmärkas, att denna kurs inrymmer ett avsevärt mått av kunskapsmeddelelse i allmänbildande ämnen, såsom modersmålet, samhällslära, historia och geografi. I anslutning

härtill må återgivas följande uttalande av polisskolans chef: "Grunden til at de almcnt dannende fag er medtaget i forskolen er, at man fra alle sider i dansk politi onsker at fastholde en rekruttering på bredest mulig basis og derfor ikke onsker at kraeve nogen eksamen, realeksamen eller lignende, som betingelse for antagelse. På den anden side er man enig i at politiets tjenestemaend skal vaere i besiddelse af almen viden." Vid slutet av ifrågavarande kurs skall utlåtande avgivas om elevernas anlag, kunskaper och förhållande under vistelsen vid skolan. Utlåtandet avfattas efter en med vederbörande lärare företagen gemensam bedömning och slutar med konklusionen: lämplig eller olämplig till polistjänst. Någon examen avhålles icke, och ej heller meddelas betyg i de särskilda ämnena. De, som med tillfredsställande resultat genomgått forskolen, bliva anställda på prov (ansat på prove) i den mån aspiranttjänster bliva lediga. Det må härefter anmärkas, att justitieministeriet genom sin ovan antydda anmodan till de sakkunniga avsett att erhålla ett förslag till utbildningsordning utan forskole. Ministeriet torde dock icke härigenom ha velat helt avskriva tanken på en forskole. Dess begäran om nytt förslag torde i stället få tolkas såsom en önskan, att jämväl andra utvägar prövas, innan slutgiltigt avgörande träffas. Vi fortsätta så redogörelsen för de sakkunnigas avgivna förslag. Efter minst 6 månaders praktisk tjänstgöring och som regel inom ett år från antagningen till polisaspirant skall polisman inkallas till en ytterligare kurs på omkring 22 veckor (kursus for politibetjente, der er ansat på prove). I denna kurs, som är avsedd att utgöra den huvudsakliga delen av den teoretiska lägre polisut-

bildningen, skall givas en grundlig fackutbildning. Kursen får anses närmast motsvara konstapelsklassen vid det svenska polisskoleväsendet. Den skall avslutas med examen, skriftlig i danska och rapportskrivning och muntlig i vissa andra ämnen. Betyg skola givas i sju av de på kursplanen upptagna femton ämnena. Genomgång av denna kurs skall fordras för fast anställning. En ytterligare förutsättning härför skall vara, att vederbörandes teoretiska och praktiska utbildning haft en sammanlagd varaktighet av minst två år. När det gäller den närmast högre polisutbildningen, ha de sakkunniga ingående dryftat spörsmålet, huruvida denna utbildning borde äga rum i en enhetlig kurs (ungefär motsvarande vår nuvarande överkonstapelsklass) eller uteslutande i specialkurser för var och en av polisverksamhetens olika grenar (ordenspoliti, kriminalpoliti, civilpoliti och landpoliti) eller ock i en kombination av enhetlig kurs och specialkurser. Man enades om att det först bör avhållas en enhetlig kurs på 14 veckor och därefter specialkurser på 9 veckor. Enligt det föreslagna nya reglementet är sålunda varje polisman (politibetjent) skyldig att efter ett lämpligt antal år från avslutad lägre utbildning efterkomma kallelse att genomgå en dylik enhetlig kurs (fortsaettelsekursus). För polismän, som önska befordran inom ordningspolisen eller övergång till kriminalpolisen, civilpolisen eller landsbygdspolisen, är det ett villkor, att de dessförinnan genomgå ifrågavarande fortsaettelsekursus. Det h a r icke ansetts föreligga skäl till införande av examen i denna kurs. Betyg skola emellertid givas i de viktigaste ämnena, varjämte utlåtande skall meddelas om huruvida elev anses lämplig eller m i n d r e lämplig. Kompletterande utbildning skall se293

dan erhållas i någondera av de fyra specialkurser, som upptagits i reglementsförslaget (kursus for overordnede i ordenspolitiet, kursus for kriminalpolitiet, knrsus for civilpolitiet och kursus for landpolitiet). Kursen för ordningspolisbefäl skall genomgås, innan vederbörande kan utnämnas till befattning motsvarande överkonstapelstjänst här i landet (overpolitibetjent af 1. g r a d ) . Övriga nämnda specialkurser skola genomgås, innan vederbörande kan övergå till tjänst vid respektive kriminalpolisen, civilpolisen och landsbygdspolisen. Såsom ovan nämnts har för specialkurserna föreslagits en tidslängd av 9 veckor. Betygsättning skall ske i de viktigaste ämnena. En motsvarighet till den vid det svenska polisskoleväsendet förekommande kommissarieklassen är i det danska reglementsförslaget upptagen u n d e r namn av kursus for stations- og afdelingsledere. Denna kurs är dock icke såsom vår kommissarieklass avsedd att vara en för kommissarietjänst kompetensgivande kurs. I stället förutsattes det, att den, som skall genomgå kursen, redan blivit poliskommissarie (politikommissaer) eller eljest erhållit förordnande såsom stations- eller avdelningsföreståndare. Här kan meddelas, att det för utnämning till kommissarie regelmässigt kräves, att vederbörande förut tjänstgjort i alla lägre grader. Den avsedda kursen har föreslagits skola få en varaktighet av 8 veckor. Undervisningen skall ej inriktas på vanligt polisarbete, enär eleverna förutsättas redan behärska detta. Målet med undervisningen angives i stället vara att bibringa eleverna allmän kännedom om sådana särskilda spörsmål, som naturligt inställa sig just för en stations- eller avdelningsföreståndare. Eftersom deltagarna i kursen redan erhållit en fullständig poli294

siär utbildning och blivit anställda såsom stations- eller avdelningsföreståndare, har det icke ansetts vara anledning att meddela några betyg eller avgiva utlåtanden om lämplighet. Härefter är att nämna en kurs om 8 veckor för polisfullmäktige (kursus for politifuldmaektige). Dessa befattningshavare ha som regel icke före sin ifrågavarande anställning tjänstgjort vid polisväsendet. Därför h a r det ansetts önskvärt, att de genom här avsedda kurs skola få en orientering rörande polisens praktiska arbete. Ingen betygsättning skall förekomma. Kursen kan sägas utgöra en viss motsvarighet till vår polischefsklass. I anslutning härtill meddelas, att det är från polisfullmäktiges krets som rekryteringen till polismästartjänsterna i regel sker. Det kan också förekomma, att en polisinspektör, en polisadvokat eller en poliskommissarie utnämnes till polismästare. Enligt uttrycklig lagbestämmelse kan dock som regel ingen förordnas till polismästare utan att i tre år ha tjänstgjort såsom polisfullmäktig eller i annan överordnad ställning i en större poliskår. I den mån förhållandena tillåta skola vidare vid polisskolan avhållas fortbildningskurser för polistjänstemän av olika grader (saerkursus). Det har uttalats såsom ett önskemål, att alla polistjänstemän skola kunna inkallas till fortbildningskurs minst vart åttonde år. Reglementsförslaget upptager icke några närmare bestämmelser om dessa kurser. I stället skall det ankomma på rikspolischefen att vid behov meddela föreskrifter. Det är icke meningen att genom införande av den nya skolordningen omedelbart upphäva det nu gällande reglementet av 1938. Detta skall även i fortsättningen äga giltighet med avseende

å förutnämnda fortsaettelsekursus på 4 veckor, forfremmelsekursus, opdagerkursus och overgangskursus. Det nya reglementet är avsett att tillämpas på dem, som vinna inträde i polisväsendet efter den dag, då reglementet träder i kraft. Ett försök att angiva polisskolans kapacitet, uttryckt i antal elever, som årligen komma att mottagas, när uteslutande det nya reglementet blir gällande, kan redovisas i följande tablå. Forskole 160 elever under 22 veckor Kursus for politibetjente på preve 160 „ „ 22 Fortsaettelsekursus 160 „ „ 14 „ Specialkursus (4 linjer) 160 „ „ 9 „ Kursus for stations- og afdelingsledere og k u r s u s for politifuldmaektige 64 „ „ 8 Saerkursus 608 „ „ 3 1.312 elever per år

Till slut må lämnas vissa uppgifter med avseende å elevernas ekonomiska förhållanden. Enligt förslaget skola eleverna i forskolen, vilka icke äro anställda vid polisväsendet och därför icke uppbära någon lön, likväl gratis erhålla kost och logi under kurstiden. Alla övriga elever skola — såväl enligt nu gällande bestämmelser som efter införandet av det nya reglementet — först och främst erhålla full lön. Elever, som bo så nära huvudstaden att de kunna förbliva boende i sina hem u n d e r kurstiden, erhålla ett tillägg av 1 krona per dag samt ersättning för resekostnaderna. Mera avlägset bosatta elever, som under kurstiden måste skaffa sig särskild inkvartering, uppbära — utom vid bevistande av saerkursus — visst dagtraktamente, vilket med dyr-

tidstillägg utgör för vart och ett av de tre första dygnen 20:51 DKr., för vart och ett av de följande 18 dygnen 16:35 och för varje därefter följande dygn 9:56. Dessa belopp tillkomma gifta elever, medan ogifta få nöja sig med 1:50 för dygn. Vid saerkursus utbetalas till alla elever fullt dagtraktamente, vilket utgår med olika belopp beroende på tjänstegrad. Resekostnadsersättningar utbetalas till eleverna efter ingivande av räkning. Finland

Polisorganisationen i Finland är statlig och grundar sig på en förordning av år 1925. Högsta ledningen och övervakningen av polisverksamheten tillkommer ministeriet för inrikesärenden. Ministeriets avdelning för polisärenden förestås av en rikspolischef. Denne biträdes i tjänsten av bland andra befattningshavare en polisöverinspektör. Inom rikets lån utövas ledningen och övervakningen av polisverksamheten genom landshövdingarna. Vid varje länsstyrelse finnes en polisinspektör, som är närmaste förman för polismyndigheterna inom länet (med undantag för polischefen i Helsingfors). Polisinspektören åligger att leda och övervaka polisväsendet på sitt verksamhetsfält och att i större brottmål fungera såsom allmän åklagare. Länen äro indelade i polisdistrikt. Varje stad samt vissa andra samhällen med sammanträngd befolkning bilda särskilda polisdistrikt. I övrigt utgöra länsmansdistrikten lokala enheter för polisverksamheten. Såsom polischefer fungera i stad polismästare eller i m i n d r e städer poliskommissarier och i polisdistrikt på landsbygden länsmän. Polischefen i Helsingfors kallas poliskommendör och är formellt underställd landshövdingen. I praktiken upprätthåller dock poliskommendören kon295

takt direkt med inrikesministeriet. Poliskommendören och polismästarna samt vissa andra polisämbetsmän utnämnas av inrikesministern. Polispersonalen tillsättes av landshövdingen efter förslag av polischefen. I distrikt, där polismästare finnes, äger denne rätt att antaga vissa befattningshavare. Genom en förordning av år 1938 har bestämts, att kriminalavdelning eller utbildade kriminalpolismän skola finnas i alla polisdistrikt, där detta i anseende till polisstyrkans storlek är möjligt. Till förstärkning av denna lokala kriminalpolis finnas kriminalpoliscentraler inrättade i varje län. Dessa centraler giva vid behov handräckning för större brottmålsundersökningar var och en inom sitt län. Härjämte finnes i Helsingfors för hela rikets behov en inrikesministeriet underställd kriminalcentral med laboratorium, signalementsbyrå m. m. Till förstärkning av den ordinära polisen inrättades år 1932 en organisationsenhet, kallad rörliga polisen. Dess styrka är f. n. omkring 800 man, och den är direkt underställd inrikesministeriet. Befattningshavarna vid rörliga polisen kommenderas till tjänstgöring i olika polisdistrikt alltefter behov. För övervakning av den allmänna säkerheten i landet finnes en speciell organisation, som kallas skyddspolisen, och även den är direkt underställd inrikesministeriet. Parallellt med den egentliga polisen arbetar sjö- och gränsbevakningen. Rekryteringen till polismannabanan sker numera vanligen över rörliga polisen, som ombesörjer rekrytutbildning. Den, som vill vinna anställning såsom polisman, h a r att ingiva ansökan till polischefen för det polisdistrikt, inom vars område han är bosatt. Följande fordringar gälla: avgångsbetyg från 296

högre folkskola, fullgjord värnpliktstjänstgöring, ålder 21—35 år, av läkare styrkt normal syn- och hörselförmåga samt kroppslängd minst 170 cm. Polischefen har att verkställa en förberedande undersökning angående den sökandes lämplighet för polistjänst, varvid särskilt skall observeras sökandens pålitlighet, sinnelag, fysiska kondition och uppträdande. Undersökningsresultatet antecknas å en för ändamålet upprättad blankett. Polischefen vidarebefordrar sedan ansökningen med tillhörande handlingar till rörliga polisens kansli. Därstädes sker granskning av inkomna ansökningar och ytterligare utredning. Sökandena indelas i olika duglighetsgrupper. Chefen för rörliga polisen avgör, vilka sökande som skola kallas att inställa sig inför en uttagningskommission, vars ordförande han själv är. De sålunda inkallade sökandena få undergå dels prov i modersmålet och dels psykotekniskt prov. Kommissionens ledamöter, vilka utgöras av lärarna i den till rörliga polisen knutna rekrytskolan, ha tillfälle att göra sina personliga rön beträffande sökandena, innan beslut fattas om deras antagande i tjänst och för utbildning. I rekrytkursen vid rörliga polisen meddelas under 8 veckor en grundläggande undervisning i polisyrket med huvudvikten lagd på polisarbetets praktiska sida. Undervisningen är kostnadsfri, och eleverna erhålla under kurstiden full avlöning men ha att själva bestrida kostnaderna för sitt uppehälle. Kursen avslutas med examen, och godkänd sådan är en förutsättning för att aspirant skall få fortsätta sin polisiära utbildning. De godkända aspiranterna fördelas på olika polisdistrikt i riket alltefter det personalbehov, som förefinnes. Utbildning av personal till s. k. äldre-

konstapelsbefattningar och högre sker vid statens polisskola. Denna institution fick sitt första reglemente år 1929. Reglementet har sedermera förnyats genom en förordning av år 1945. Polisskolan har sina lokaler i Sveaborg utanför Helsingfors. Emellertid planeras uppförande av en särskild polisskolebyggnad i huvudstaden. I upprättade planritningar ha beaktats de krav på utrymmen och anordningar, som måste ställas för att skolan på tillfredsställande sätt skall kunna tjäna sitt ändamål. För att erhålla anställning såsom äldre-konstapel fordras i regel, att vederbörande varit i tjänst minst ett år efter rekrytkursens avslutande och dessutom genomgått manskapsklassen vid statens polisskola. Antagning av elever till denna klass, vilken närmast motsvarar konstapelsklassen i den svenska polisutbildningen, sker sålunda, att inrikesministeriet bestämmer antalet elever från varje län, rörliga polisen, skyddspolisen samt andra organ och inrättningar inom polisväsendet, varefter ifrågavarande polisledningar beordra elever till det bestämda antalet att undergå utbildningen. Kursen tager minst 3 månader i anspråk. Under denna tid meddelas eleverna även praktisk utbildning vid polisinrättningen i Helsingfors. För erhållande av tjänst såsom inspektionskonstapel eller överkonstapel fordras genomgång av en underbefälsklass, vilken delvis motsvarar överkonstapelsklassen vid den svenska polisskolan. Till elever i underbefälsklassen antagas konstaplar och andra motsvarande befattningshavare, vilka efter att ha genomgått manskapsklassen tjänstgjort minst ett år vid polisväsendet och som på grund av sina anlag och egenskaper i övrigt synas ha förutsättningar att kunna avancera till nyssnämnda

tjänster. Efter det att inrikesministeriet bestämt allmänna principer för uttagning av elever till manskapsklassen, ankommer det på skolans lärarkollegium att verkställa uttagningen. Denna sker på grundval av ingivna ansökningar, vid vilka skola finnas fogade utlåtanden av vederbörande polischefer r ö r a n d e sökandenas lämplighet för fortsatt utbildning. I detta sammanhang bör nämnas, att vid större polisinrältningar numera anordnas årliga kurser för manskapet. Vid dessa kurser, som bruka omfatta två veckor och v a r u n d e r eleverna äro lediga från annan tjänstgöring, lägges huvudvikten på det allmänna uppträdandet såsom polisman. De erfarenheter, som härvid inhämtas om eleverna, bliva av stor betydelse vid uttagningarna till underbefälsklassen. Kursen i denna klass har en varaktighet av minst 4 månader. Det kan vara av intresse att här meddela, att undervisningen på underbefälsstadiet tidigare försiggick i två parallellklasser, av vilka den ena var avsedd för skolning av ordningspoliser och den andra för utbildning av kriminalpolismän. Undervisningsämnena voro likväl desamma i båda klasserna, men i den förstnämnda lades huvudvikten på ordningspolisens uppgifter och i den sistnämnda fästes största avseendet vid kriminalpolisiära uppgifter. År 1946 gjordes underbefälsklassen enhetlig efter ingående överväganden. Det anfördes därvid, att ett framgångsrikt handhavande av polisarbetet förutsatte, att ordningspolisen ägde god kännedom om kriminalpolisens arbete och vice versa samt att gott samarbete r å d d e mellan ordningspolisen och kriminalpolisen. Dessa förutsättningar uppnåddes bäst genom en enhetlig kurs för båda kategorierna av polismän. En sådan kurs ansågs vidare ha den fördelen, att

den var ägnad att befrämja överförande av sådana ordningspolismän, som hade anlag för kriminalpolisarbete, till kriminalpolisen och tvärtom. Kriminalpolisarbetet förutsätter emellertid olika särskilt ingående specialkunskaper, vilka ordningspolisen icke behöver men vilka äro nödvändiga för alla kriminalpolismän. På grund härav förutsattes i reglementet för den finska polisskolan, att kriminalpolismän, som genomgått underbefälsklassen, skola få tillfälle bevista en specialkurs om minst 1 månad. En dylik kriminalpoliskurs skall enligt reglementet vara obligatorisk för alla kriminalpolismän, som tjänstgöra vid kriminalavdelningar i städernas polisinrättningar, och för sådana polismän, åt vilka omhänderhavandet av kriminalfall anförtrotts i städer och landsbygdsdistrikt, vari särskild kriminalavdelning icke finnes. Till sådan kurs skall även kunna kommenderas kriminalpolismän, vars tidigare inhämtade kunskaper och förmåga rörande kriminalpolisiära arbetsuppgifter föråldrats på grund av kriminalpolistaktikens och teknikens utveckling. Av flera skäl, bl. a. lokalbrist, har dock icke någon specialkurs för kriminalpolismän hittills kunnat givas vid statens polisskola. Specialskolningen av kriminalpolismän har praktiskt taget helt överlämnats åt polisinrättningarna själva. Sålunda ha vid kriminalpoliscentralen i Helsingfors anordnats ett flertal korta specialkurser, främst för landsbygdens polischefer, vilka icke förut fått någon som helst specialutbildning på det kriminalpolisiära området. Det är meningen att anordna dylika kurser även för underlydande. Härefter är att nämna en vid statens polisskola förekommande befälsklass, vilken har viss motsvarighet i kommissarie- och polischefsklasserna i det sven298

ska polisutbildningssystemet. Till elever i befälsklassen kunna antagas polismän, vilka efter att ha genomgått underbefälsklassen varit i tjänst vid polisväsendet minst ett år och som på grund av sina anlag och egenskaper i övrigt synas ha förutsättningar att avancera till polisbefälsbefattningar. Ytterligare kan inträde i befälsklassen beviljas personer, som avlagt juridisk examen eller genomgått kurs vid länt- eller sjökrigsskola och ämna söka sig till polisbanan och för detta ändamål erhållit övning i praktiska polisuppgifter. Sökandena till befälsklassen få avlägga särskilda inträdesprov. Uttagningen verkställes av lärarkollegiet. Undervisningen i befälsklassen tager minst 6 månader i anspråk. Genomgång av denna klass med godkända vitsord utgör kompetens för tjänster såsom biträdande länsman, överkommissarie och poliskommissarie. Reglementet för statens polisskola förutsätter även, att där vid behov anordnas en polischefskurs om minst 1 månad. Såsom deltagare i kursen skola förekomma personer, vilka avlagt högre rättsexamen, samt i övrigt visst polisbefäl, som anses i behov av ytterligare utbildning. Lokalbrist och andra omständigheter ha dock hittills förhindrat avhållande av sådan kurs. Såsom ovan nämnts förekommer emellertid vid kriminalpoliscentralen i Helsingfors kortvariga specialkurser i kriminalpolistjänst huvudsakligen för landsbygdens polischefer. Några fortbildningskurser i stil med de danska saerkursus förekommer icke vid den finska polisskolan. Däremot hållas vid vissa större polisinrättningar — såsom redan förut angivits — årligen återkommande fortbildningskurser för den egna personalen. Även en del länsmän och polischefer i mindre stä-

der söka sörja för en fortsatt undervisning av sin underlydande personal. Till slut några ord om polisskoleelevernas ekonomiska förhållanden. Eleverna i samtliga förekommande klasser vid statens polisskola äro under kurstiderna berättigade att åtnjuta de med deras tjänst följande löneförmånerna oavkortade. I skolan erhålla de i den mån det kan ordnas fri bostad och fri kost. Dessutom betalas åt de till skolan kommenderade ett dagtraktamente efter gällande resereglemente, dock sålunda att från traktamentsbeloppet avdrages 75 % om eleven under kurstiden erhåller mat och logi gratis, 50 % om endast mat erhålles och 25 % om endast inkvartering ordnats. Norge Liksom i Danmark har polisväsendet i Norge blivit förstatligat i etapper. Det första steget togs år 1921 genom inrättande av en särskild statspoliskår, vilken vid behov skulle kunna insättas var som helst i riket såsom en beredskapsstyrka för att upprätthålla lugn och ordning. I allmänhet kom den att i stor utsträckning sysselsättas med trafikkontroll. År 1936 övertog staten helt ansvaret för och ledningen av polisväsendet i Norge, varvid emellertid kommunerna ålades ekonomisk bidragsskyldighet. För närvarande utgör det samlade kommunala bidraget omkring 2/7 av utgifterna för polisväsendet. Högsta myndigheten i polisorganisationen utövas av Justis- og Politidepartementet å en särskild avdelning (Politiavdelingen), som ledes av en expeditionschef. Någon befattning såsom rikspolischef har icke inrättats. Riket är indelat i 54 polisdistrikt (politidistrikter), vart och ett under ledning av en polismästare (politimester). Varje distrikt omfattar vanligen en eller flera städer och flera lands-

kommuner. I de flesta distrikt finnas en eller flera polisämbetsmän (politiinspektörer, politiadjutanter och politifullmektiger) anställda för att biträda chefen i dennes åligganden. Till dessa åligganden hör även att vara åklagare vid underrätterna i mål angående mindre lagöverträdelser och stundom även svårare brottmål. Polisämbetsmän böra ha avlagt juridisk ämbetsexamen med goda betyg. Någon föreskrift om krav på teoretisk eller praktisk polisutbildning finnes icke, men det är likväl vanligt, att sökande till frågavarande befattningar förskaffat sig dylik utbildning. Till chefsbefattningar inom polisväsendet böra enligt meddelad föreskrift endast sådana personer utnämnas, som förut varit polisämbetsmän. Polismästare och övriga polisämbetsmän tillsättas av Konungen efter Justisog Politidepartementets förslag. Medan polistjänsten i städerna bestrides av uteslutande för detta ändamål anställda funktionärer (polititjenestemenn), utföres den i landskommunerna av befattningshavare tillhörande länsmansorganisationen (lensmenn och lensmannsbetjenter). Lensmannen är statens lokala förvaltningsorgan och sorterar under distriktets fylkesmann, vilken lyder under Justis- og Politidepartementet. Såsom ledare av polisväsendet i sitt distrikt är lensmannen underordnad vederbörande polismästare. I några fall — då fråga är om tättbebyggt område intill stad — är lensmannen fritagen från polisgöromålen, som då skötas av särskilda polistjänstemän u n d e r distriktets polismästare. Lensmenn tillsättas av ett råd, bestående av fylkesmannen och två av fylkestinget valda ledamöter. Det finns icke några bestämmelser om utbildning för lensmannstjänsterna. Somliga av dessa befattningshavare äro jurister, men flertalet rekryte-

ras från andra yrken, såsom polistjänstemän, lensmannsbetjenter, underofficerare och lärare. Poliskåren i ett distrikt har vanligtvis att taga befattning endast med uppgifter inom det egna distriktet. I situationer, då den lokala poliskåren är för liten för att kunna bemästra uppgifterna, kan den rekvirera hjälp hos Utrykningspolitiet. Detta är en polisorganisation, som tillkom i samband med polisväsendets förstatligande år 1936. Avdelningar av denna organisation inrättas i de polisdistrikt, som Konungen bestämmer. Utrykningspolitiet ledes av en polisämbetsman (utrykningssjef), som sorterar direkt under Justis- og Politidepartementet. Chefen för utrykningspolitiet är också departementets rådgivare i spörsmål av polisteknisk art och skall för övrigt handlägga de polisärenden, som departementet anförtror åt honom. På departementels vägnar företager han inspektioner av polisväsendet i riket. För att kunna erhålla anställning såsom "fast tjenestemann vid politiet" måste sökande enligt gällande polislag vara norsk medborgare och känd för nyktert levnadssätt och god vandel. Han får icke vara under 21 år eller över 30 år. Vidare måste han genom läkarintyg styrka, att han är fri från kroppslyte, sjukdom eller annan svaghet, som kan vara till men för hans tjänstduglighet. Några närmare bestämmelser om krav i fysiskt hänseende, t. ex. om kroppslängd, finnas icke. En läkarkommitté h a r emellertid nyligen utarbetat förslag till vad som bör krävas av polistjänstemän (och lensmannsbetjenter) i fysiskt och psykiskt hänseende och tillika angivit i vad mån departementet bör kunna meddela dispens från kraven. Polislagen uppställer icke något krav på föregående utbildning för anställning vid polisväsendet men be-

myndigar Konungen att meddela bestämmelser härom. Några sådana bestämmelser ha dock hittills icke utfärdats. I allmänhet fordras likväl god allmänbildning, ådagalagd genom realexamen eller motsvarande kunskaper. Många av dem, som anställas, ha militär befälsutbildning. De flesta av de från år 1945 fast anställda polistjänstemännen ha först tjänstgjort såsom extra befattningshavare inom polisväsendet. Vid fast anställning brukar ställas såsom villkor, att vederbörande underkastar sig utbildning vid polisskola — därest sådan icke på förhand erhållits — samt prövning enligt departementets föreskrifter. Ansökan om fast anställning vid polisväsendet skall ingivas till vederbörande polismästare. Vare sig fråga är om lägre eller högre grad av kategorien polistjänstemän (politikonstabler, overkonstabler, politibetjenter, förstebetjenter, overbetjenter) sker tillsättningen genom ett särskilt råd (anseltelsesråd). Varje polisdistrikt har ett sådant råd, bestående av fyra ledamöter, nämligen polismästaren såsom ordförande, den polismästaren närmast underordnade polisämbetsmannen, en representant vald av och bland tjänstemännen i polisdistriktet samt en kommunalvald ledamot. I de få polisdistrikt, som ha polismästaren såsom ende polisämbetsman, är vederbörande underdomare ledamot av rådet. Ansettelsesråden ha icke blott tjänstetillsättning såsom uppgift utan avgöra även frågor om uppsägning, avsked och strängare disciplinär bestraffning. Även lensmannsbetjenter tillsältas av ett ansettelsesråd. Detta består av fylkesmannen såsom ordförande, en representant för lensmennene och en för lensmannsbetjentene i fylket. Ansökan om anställning som lensmannsbetjent

ingives till vederbörande lensmann. Polislagens bestämmelser rörande medborgarskap, ålder och frihet från sjukdom m. m. gälla även för lensmannsbetjenter. Trots avsaknad av föreskrifter om föregående utbildning brukar för anställning i sådan tjänst fordras genomgången realskola, handelsskola eller annan motsvarande utbildning. Lensmannsbetjenter, som vid anställningen icke förskaffat sig polisutbildning, bliva beordrade att genomgå polisskolekurs. Sedan stortinget år 1919 beslutat om inrättande av en Statens Politiskole i huvudstaden, har polisutbildningen i Norge från och med år 1920 skett centralt genom kurser vid denna läroanstalt. Kurserna omfattade från början 3 månader och avsågo allenast konstapelsutbildning. Efter några år utökades dessa kurser till 4 a 5 månaders varaktighet. Emellanåt ha också hållits kurser för kriminalpolismän och för polisämbetsmän. Efter andra världskrigets slut blev skolan år 1946 reorganiserad och fick övertaga en förutvarande gardeskasern i Oslo. Skolan är här inrättad såsom internat för 150 elever. Förutom elevernas rum finnas 9 lärosalar, ett stort dagrum jämte marketenteri, matsal, gymnastiksal och bad. Vid sidan av skolchefen finnas 5 heltidsanställda lärare. Omkring 2/3 av undervisningen vid skolan bestrides av timlärare. Från reorganisationen fram till mitten av år 1950 anordnades vid skolan endast kurser för konstapelsutbildning, varvid man emellertid skilt mellan avdelningar för politikonstabler och för lensmannsbetjenter. Utbildningen har varit ensartad utom så tillvida, att lensmannsbetjentene även fått mottaga undervisning i exekutionsrätt. Dessa kurser, som haft en varaktighet av 16 å 17 veckor, ha föregåtts av s. k. utryknings-

eller forkurser om 7 veckor å ett militärläger vid Ski i närheten av Oslo. Hela utbildningstiden har därför uppgått till 25 å 26 veckor. Från och med hösten 1950 har verksamheten vid Statens Politiskole även omfattat kurser för polisämbetsmän (7 veckor) och för polistjänstemän av högre grad än konstabel (16 veckor). Såsom statstjänstemän bibehålla eleverna sin lön under tid för bevistande av utbildningskurs vid Statens Politiskole. De få härjämte kostnaderna för resor till och från skolan täckta. Sådana elever, som ha försörjningsskyldighet eller utgifter för bostad i hemorten, erhålla särskilt tillägg till lönen. För uppehälle i skolinternatet betalas 135 NKr. i månaden. År 1946 tillsatte Justis- og Politidepartementet en sakkunnig kommitté med u p p d r a g bl. a. att föreslå riktlinjer för polisskolans framtida verksamhet. Följande år utsåg departementet en ny styrelse (6 personer) för skolan och lät samtidigt styrelseledamöterna såsom en kommitté övertaga det arbete, som påbörjats av 1946 års kommitté. De nya sakkunniga avgåvo sitt betänkande i januari 1951. I det följande lämna vi en kortfattad redogörelse för de sakkunnigas förslag. De sakkunniga, vilka eftersträva såväl rekrytering från alla befolkningsgrupper som bästa möjliga förkunskaper hos sökandena, ha förordat kravet på realexamen eller motsvarande kunskaper såsom en grund för polisiär yrkesutbildning. Skulle Statens Politiskole med nutidens fordringar ifråga om utbildning och yrkesskicklighet bygga bara på vanlig folkskola, skulle det, mena de sakkunniga, uppstå många problem med en kostsam kombination av allmän förskola och fackskola, och undervisningen skulle taga oproportionerligt lång 301

tid; förmodligen måste en grundkurs taga inemot två år i anspråk. Skall en polisskola svara emot behovet, bör den kunna giva alla nyanställda tjänstemän och aspiranter inom polisväsendet samt lensmannsbetjenter en grundläggande utbildning i de ämnen, som äro av betydelse för tjänsten. I överensstämmelse därmed ha de sakkunniga föreslagit, att fast anställning i avsedda befattningar icke skall kunna erhållas, med mindre sökande efter bestämd prövotid genomgått en grundkurs (grunnkurs) om 10 m å n a d e r vid Statens Politiskole och därvid ådagalagt, att han förvärvat nödvändiga kunskaper och för övrigt är skickad för tjänsten. I grundkurs skola även lensmenn kunna få deltaga. De sakkunniga erinra härefter om behovet av fortbildning för de "tjenestemenn, som ved opprykkning blir ansatt i overordnet grad eller stilling". Även om den enskilde tjänstemannen har möjlighet att förvärva insikter och rutin genom praktiken —• som hittills varit den vanliga kvalifikationsgrunden för befordran — kan det enligt de sakkunnigas mening icke råda tvivel om att en teoretisk fortbildning kan giva ett långt bättre och säkrare underlag för bedömning av vilka som äro bäst skickade för befordran. De sakkunniga ha därför föreslagit, att ingen polistjänsteman skall kunna erhålla befordran till ordinarie tjänst ulan att han kvalificerat sig genom att med godkända betyg genomgå en befordringskurs (opprykningskurs) om 16 veckor. Med avseende å den allmänna uppläggningen av denna kurs ha de sakkunniga anfört följande: Opprykningskurset vil stort sett bygge på de kunnskaper som grunnkurset har gitt. Det vil imidlertid va^re nodvendig å företa en oppfriskning av disse kunnskaper. Planen er ellers å gå dypere inn i stoffet og fere elevene videre i emnet. Herunder ber 302

det spesielt legges vekt på å få lagt stoffet og undervisningen intimt opp til den praktiske daglige tjenestes behov. Undervisningen bor på dette trinn for flere fags vedkommende sekes gitt i mer tvangsfrie former, så den praktiske tjenestes problemer kan komme klart frem f. eks. ved gjennomgåelse av saker og ved diskusjoner og samtaler om praktiske emner. En viktig side ved undervisningen er på dette trinn selve befalsutdannelsen. Elevene skal la;re et korrekt forhold til underordnede og kommandoforing i de praktiske fag som eksersis og massetjeneste. Ekskursjoner, befaringer og praktiske evelser bor ha en forholdsvis bred plass på disse kurser. Undervisningen i frågavarande befordringskurs bör enligt de sakkunniga väsentligen vara gemensam för deltagare från ordningspolisen och från kriminalpolisen. En motsvarighet till opprykningskurset för polistjänstemän skall enligt förslaget erhållas genom ett fortseltelseskurs om 16 veckor för lensmenn och lensmannsbetjenter. De sakkunniga ha vidare föreslagit, att det bör givas möjlighet att hålla en del andra kurser. Därvid har särskilt uppmärksammats behovet att anordna kurser i brottsundersökning samt specialkurser rörande brandundersökning m. m. Enligt förslaget skall så ofta förhållandena kräva anordnas kurser för poliliembetsmen och lensmenn. Meningen är, att nyutnämnd sådan befattningshavare skall få tillfälle genomgå kurs något år efter tjänstetillträdet. Den till Oslo förlagda polisskolan bör enligt de sakkunniga få ändrat namn och kallas Statens Politi- och Lensmannsskola. Skolan skall liksom hittills sortera under Justis- og Politidepartementet, som har att utse en styrelse med uppgift att leda och öva tillsyn över skolans verksamhet. Skolans administration skall ledas av en skolchef

med politimesters eller inspektörs grad. Skolchefen skall vara ledamot av styrelsen. Heltidsanställda lärare skola finnas i de ämnen och till det antal departementet bestämmer efter styrelsen förslag. För bestridande av undervisningen i övriga ämnen skola timlärare anlitas. För att främja kontakten mellan lärarna och skolans ledning samt mellan lärarna inbördes har föreslagits inrättande av ett lärarråd u n d e r skolchefens ledning. För att representera elevernas gemensamma intressen vid skolan skall ett elevråd fungera. Av de sakkunniga upprättat förslag till skolreglemente innehåller även bestämmelser om fri undervisning, lön åt eleverna under skolgången, resekostnadsersättningar samt skyldighet för eleverna att i den utsträckning, som bestämmes, bo i internatet, att tjänstgöra såsom reserv i utrykningspolitiet och att efter genomgången grundkurs taga fast anställning för två år i politi- eller lensmannsorganisationen. Redan innan de sakkunniga i januari 1951 avgåvo sitt betänkande fann Justis- og Politidepartementet lämpligt att — efter framställning från Norsk Politiforbund — utvidga ramen för utredningsarbetet och låta detsamma omfatta även befordringsfrågor och vissa spörsmål rörande polisväsendets organisation. För detta ändamål tillsattes i oktober 1950 en kommitté, bestående av nio ledamöter. Skolstyrelsen menade dock, att det vore angeläget att snarast genomföra de skolplaner, som de sakkunniga framlade, och gjorde därför särskild framställning i saken hos departementet. Denna framställning har resulterat i att departementet medgivit anordnande på försök under läsåret 1952/53 av en grundkurs om cirka 10 månader för politikonstabler och lensmannsbetjenter.

England Polisverksamhetens upprätthållande är i England liksom hos oss en angelägenhet, som huvudsakligen åvilar de kommunala myndigheterna. Dessa ha sålunda att tillse, att erforderlig polispersonal finnes anställd, att avlöna personalen samt att upplåta polisstationer och anskaffa motorfordon och annan utrustning. Staten lämnar dock bidrag, motsvarande hälften av kommunernas kostnader för polisväsendet. Antalet poliskårer i England (inkl. Wales men utom Skottland) uppgår för närvarande till 126. Varje poliskår har ett avgränsat verksamhetsområde och självständig ledning. Det engelska polisväsendet är alltså starkt decentraliserat. Å andra sidan utövas samtidigt en viss central reglering, rådgivning och kontroll genom inrikesministeriet (the Home Office). Inrikesministern (the Home Secretary) äger sålunda meddela bestämmelser rörande bl. a. tjänstegrader, rekrytering och befordran, disciplinär procedur, löner och pensioner samt ömsesidigt bistånd i tjänsten mellan poliskårerna. I sin uppgift att ha överinseende över polisväsendet biträdes inrikesministern av inspektörer (Her Majesty's Inspectors of Constabulary). Den lokala polisorganisationen visar brist på enhetlighet. Man kan särskilja fyra olika slag av polisstyrkor: metropolitanpolisen (the Metropolitan Police), London-citypolisen (the City of London Police), grevskapspolisen (the County Police) och stadspolisen (the Borough Police). The Metropolitan Police är den största och mest betydande polisorganisationen. Den sorterar direkt under inrikesministern, vilken sålunda härvidlag utövar funktion såsom högsta lokala polismyndighet (Police Authority) samtidigt som han har uppgiften såsom cen303

trål kontrollmyndighet. Polisdistriktet sträcker sig över ett område med omkring 15 engelska mils radie. Det omfattar förutom grevskapet London (med undantag för the City) även grevskapet Middlesex, delar av angränsande grevskap samt tre särskilda städer. Polisstyrkan utgör nära 20.000 man. Chefskapet över metropolitanpolisen, vars högkvarter är New Scotland Yard, utövas av en commissioner (Commissioner of Police of the Metropolis). Vid sin sida har han fem biträdande commissioners (Assistant Commissioners), av vilka en utses till vice commissioner (Deputy Commissioner). Samtliga dessa ämbetsmän utnämnas av Drottningen efter förslag av inrikesministern. Metropolitanpolisens chef äger själv tillsätta och entlediga kårens befattningshavare, låt vara att han på grund av kårens storlek i icke ringa utsträckning delegerat denna sin rätt till vissa honom u n d e r o r d n a d e chefer. Verksamhetsområdet för metropolitanpolisen är uppdelat i fyra distrikt, och varje distrikt (med en Commander som chef) är indelat i ett antal divisioner (var och en u n d e r ledning av en Chief Superintend e n t ) . Dessa bestå i sin tur av subdivisioner (vilka förestås av Chief Inspectors), indelade i sektioner och patrullområden. Sammanlagt finnas 23 divisioner, vardera med en styrka av omkring 800 man. En av dessa divisioner övervakar trafiken och ordningen å Themsen. För kriminalpolisverksamheten finnes inom metropolitanpolisen en särskild avdelning, Criminal Investigation Department (C. I. D.) eller Detective Department. Denna avdelning skall vara verksam för förhindrande av brott, biträda den lokala kriminalpolisen ute i landet vid utredning av brottsfall samt självständigt verkställa brottsundersök304

ningar, särskilt sådana som fordra speciella fackkunskaper. En gren av C. I. D. är Criminal Record Office, som omfattar fingeravtrycksbyrå, kriminalregister och laboratorium. The City of London Police intager en i förhållande till metropolitanpolisen självständig ställning. Citypolisens verksamhetsområde är relativt litet, men polisstyrkan uppgår likväl till omkring 1.000 man. Högsta lokala myndigheten beträffande denna polis utövas av den kommunala styrelsen i City (the Common Council). Såsom polischef funger a r en commissioner, som utnämnes av n ä m n d a styrelse. Polischefen äger själv anställa, befordra och avskeda kårens medlemmar. Särskilda poliskårer, County Police forces, finnas i flertalet av de 62 förvaltningsområden (grevskap), vari England och Wales äro indelade. Grevskapspolisens distrikt omfattar som regel grevskapet i dess helhet med där belägna städer, som icke bilda egna förvaltningsområden. Chefskapet över varje grevskapspoliskår tillkommer en chief constable, vilken efter godkännande av inrikesministern utses av en särskild kommitté (Standing Joint Committee), bestående av representanter för det folkvalda grevskapsrådet (County Council). Detta råd är den högsta lokala polismyndigheten. Det tillkommer emellertid polischefen att anställa, befordra och avskeda kårens medlemmar. Städer, som bilda egna förvaltningsområden och alltså ej ingå i grevskapen — vilket merendels gäller städer med minst 20.000 invånare — ha regelmässigt egna poliskårer, Borough Police forces. Antalet dylika poliskårer utgör omkring 70, var och en med en chief constable som chef. Högsta lokala polismyndighet i sådana städer utövas av en kommitté (the Watch Committee), be-

stående av borgmästaren och representanter för stadsfullmäktige. Denna kommitté h a r också vissa befogenheter, som vid andra poliskårer tillkomma polischefen. Kommittén utövar nämligen den disciplinära myndigheten över polispersonalen samt tillsätter och avskedar befattningshavarna. I praktiken bestämmer emellertid polischefen själv i dessa hänseenden och inhämtar blott formellt godkännande av kommittén. Förutom de nu n ä m n d a reguljära poliskårerna med en sammanlagd styrka av omkring 71.000 man finnas särskilda polisorganisationer för ombesörjande av speciella polisuppgifter. En dylik specialorganisation är dockpolisen i London (under Port of London Author i t y ) , som h a r till uppgift att förh i n d r a smuggling och övervaka ordningen inom de synnerligen vidsträckta hamnområdena. Särskild polis finnes vidare för ordningens upprätthållande vid järnvägarna. Slutligen skall nämnas förekomsten av vissa reservstyrkor, nämligen dels organisationen First Police Reserve, huvudsakligen bestående av pensionerade polismän och avsedd att nyttjas i utomordentliga situationer, och dels Special Constabulary, bestående av enskilda medborgare, som vid olika tillfällen, t. ex. vid offentliga möten, tävlingar eller processioner, biträda med ordningshållningen. Beträffande tjänstegrader och rekrytering m. m. finnas såsom ovan antytts för samtliga poliskårer av inrikesministern utfärdade föreskrifter (police regulations). Tjänstegraderna äro vanligtvis chief constable, superintendent, inspector, sergeant och constable. Vid större poliskårer kunna med inrikesministerns godkännande ytterligare grader tillkomma, såsom assistant chief constable, chief superintendent och chief inspector. Med mycket få undan20

tag sker rekryteringen till polisväsendet över den lägsta graden, constable. Rekryteringsföreskrifterna förutsätta, att polischefen (ifråga om Borough Police forces formellt sett the Watch Committee) icke antager någon till medlem av poliskåren med m i n d r e han befinner sig inom viss åldersgräns, har viss kroppslängd, är i fysiskt och psykiskt hänseende väl skickad att bestrida polistjänst, har god karaktär och tillfredsställande vitsord från tidigare sysselsättningar samt besitter tillräcklig allmänbildning. I allmänhet h a r sökande att personligen inställa sig hos det polisbefäl — i regel en inspector •— som vid vederbörande poliskår h a n d h a r rekryteringsfrågorna. Denne söker på olika sätt bilda sig en uppfattning om sökandens omdömesförmåga, kunskapsnivå och allmänna lämplighet för polisyrket. Om sökanden anses lämplig, får han infinna sig hos poliskårens tjänsteläkare för undersökning. Vid metropolitanpolisen finnes en särskild uttagningskommitté (Selection Board), inför vilken sökandena ha att slutligen inställa sig. Eljest erhålla de företräde för polischefen. Den, som blivit antagen till constable, får numera omedelbart genomgå polisskola på sätt senare skall beskrivas. Man har i England uppmärksammat, att vissa nackdelar äro förenade med ett rekryteringssystem, enligt vilket varje poliskår helt oberoende av andra kår e r vidtager åtgärder för tryggande av sin egen rekrytering. Det leder till obehörig konkurrens och onödigt dubbelarbete och medför lätt, att sådana sökande, som icke haft framgång vid hänvändelse till viss kår, låta sig nedslås och förloras för polisväsendet. I avsaknad av samordnande rekryteringsorgan får man vidare räkna med att vissa kårer antaga sökande, som äro m i n d r e 305

lämpade för polistjänst än sökande, vilka blivit avvisade, då de hänvänt sig till andra kårer. Det var tydligt, att dessa nackdelar med rådande system skulle bliva än mera framträdande under åren närmast efter andra världskriget, då rekryteringen till polisväsendet måste avsevärt ökas för att fylla uppkomna luckor. Därför uppsattes under inrikesministeriets ledning åtta rekryteringsnämder (District Recruiting Boards) med uppgift att sätta för polistjänst hågade personer i förbindelse med poliskårer, som antogo rekryter, och att tillse, att ingen sökande, som uppfyllde gällande rekryteringsvillkor, bleve slutgiltigt avvisad med mindre han fått tillfälle söka inträde vid ett flertal poliskårer. Dessa rekryteringsnämnder ha sedan kommit att bibehållas, eftersom man övertygats om att de alltjämt fylla en betydelsefull uppgift. Ansvaret för polisutbildningen har ända till år 1945 åvilat polischeferna. Vid de större poliskårerna anordnades kurser för i främsta rummet den egna kårens rekryter. Störst var naturligen metropolitanpolisens skola, där under åren närmast före andra världskriget normalt omkring 200 rekryter ständigt voro u n d e r utbildning. Skolor för 75— 150 rekryter funnos vid 5 å 6 poliskårer, men de flesta skolorna voro helt små, bestående av en enda klassavdelning på omkring 20 elever. Somliga skolor voro i funktion endast under en del av året. Blott få voro anordnade såsom internat. Undervisningsmetoder, innehåll och kvalitet varierade mycket. Ännu år 1939 fanns det polischefer, som icke läto sina rekryter få någon skolmässig yrkesutbildning. När det gällde, att efter kriget verkställa omfattande nyrekrytering till polisväsendet, befunnos de inrättade polisskolorna alldeles otillräckliga. För att 306

möta utbildningsbehovet inrättades år 1945 ett antal polisskolor av internatkaraktär på olika håll i landet (police training centres). Med undantag för metropolitanpolisens utbildningsanstalt skulle övriga förut inrättade skolor vid poliskårerna icke vidare mottaga några rekryter men däremot giva fortbildningskurser (refresher courses) för polismän, som återvände från militärtjänstgöring, och för andra, som behövde påbyggnad av sina polisiära kunskaper. En kommitté (Central Advisory Committee), i vilken polismyndigheter och chief constables voro representerade, fick ansvaret för rekrytutbildningens allmänna uppläggning, och varje skola ställdes under kontroll av utsedda chief constables från poliskårer inom skoldistriktet. Numera deltaga även representanter för polismyndigheterna (the Police Authorities) i denna kontroll. Skollokaler och utrustning ställas till förfogande genom inrikesdepartementet. Skolcheferna och lärarpersonalen utses av inrikesministern på förslag av respektive skolors kontrollorgan. År 1950, när studiebesök avlades i England för den svenska polisutbildningskommitténs räkning, funnos åtta police training centres inrättade. För att giva en typisk bild av sådana utbildningsanstalter och undervisningen därstädes må anföras några iakttagelser, gjorda vid besök å No. 4 District Police Training Centre i Eccleshall nära Stafford i mellersta England. Skolan bildades av en samling baracker, uppförda under kriget för fabriksarbetare. Den kunde taga emot 350 elever i en rekrytkurs, 25 elever åt gången i refresher course samt 30 polismän för detektivutbildning. Lärarstaben utgjordes av två instruktörer i vad som hörde till kriminalpolistjänst och 20 instruktörer "on the uniform side". Härjämte fanns en

stab på 58 civila personer avsedda för kansliarbete, tjänstgöring i köksavdelning, städning och eldning m. m. De studerande bodde i regel två i varje rum. Förutom ett stort antal lärosalar fanns en samlingssal och en matsal, marketenteri och dagrum ävensom biljardrum. Internatsystemet ansågs av skolans ledning vara av stor betydelse i utbildningshänseende och främst för utvecklande av elevernas karaktärsegenskaper. Undervisningen visade sig genomgående vara mycket praktiskt lagd, inriktad på att göra eleverna skickade att lösa de uppgifter de i sin dagliga tjänst hade att ombesörja. Man strävade efter att u p p m u n t r a och utnyttja elevernas självverksamhet. Stor uppmärksamhet ägnades åt att skapa ett förtroendefullt förhållande mellan polisen och allmänheten. Fysisk träning i form av exercis, gymnastik och idrott upptog en stor del av utbildningstiden. Rekrytutbildningen försiggick under 13 veckor, indelade i tre perioder: junior stage, intermediate stage och final stage. Första perioden omfattade fem och de båda senare vardera fyra veckor. Utbildningen var progressivt anordnad, så att den började med lättare ämnen för att efter hand övergå till mera kvalificerade. Elevernas kunskaper och färdigheter i olika ämnen betygsattes varje vecka. Dessa veckobetyg och betygen vid slutexamen, vilka sammanställdes å särskild blankett, skulle sedermera komma att ha viss betydelse för frågan om vederbörandes befordran. Under första besöksdagen hölls på morgonen parad och i samband därmed inspektion av nyinryckta avdelningar. De militära formerna föreföllo anmärkningsvärda vid jämförelse med förhållandena vid svensk polisutbildning. Därefter vidtog s. k. drill, som motsva-

rar vår militära exercis I och anses nödvändig för ett korrekt uppträdande i polisuniform. Även de kvinnliga eleverna deltogo häri. — Ett flertal lektioner övervoros under besöksdagarna. Såsom exempel må här nämnas något om undervisning å final stage beträffande polismans åtgärder med anledning av trafikolycka. Undervisningen försiggick ute i det fria på skolans område. Man körde fram en bil i en vägkurva, medan en cyklist kom från motsatt håll. Kollision fingerades liksom även skada å cykeln och cyklisten. En polisman — d. v. s. en av eleverna — kom till olycksplatsen, förhörde de i kollisionen invecklade parterna och gjorde sina anteckningar. Kritning verkställdes på platsen för utvisande av fordonens lägen, varefter bilen fördes ur den tänkta trafiken. Polismannen prövade bilens styrinrättning, bromsar etc. Senare på dagen fingo eleverna öva sig i skissering med avseende å det fingerade fallet. Det kunde förväntas, att detta fall någon vecka längre fram skulle upptagas vid en fingerad rättegång. — För fingerade domstolsförhandlingar fanns en särskild lokal inrättad med sedvanliga platser för ordföranden, clerk och vittnen. Civilklädda instruktörer fungerade såsom ordförande och clerk. Såsom tilltalad uppträdde en elev. Det hela gick ut på att öva eleverna att i egenskap av polismän avgiva vittnesmål. Uniformerade elever fingo därför, en i varje mål, stiga fram till vittnesbåset, avlägga eden och berätta vad de iakttagit beträffande den tilltalade vid brottstillfället eller om andra omständigheter i fallet samt besvara framställda frågor. Därefter följde kritik. — En föreläsning över ämnet "Attitude of Police to the Public" erbjöd stort intresse. Instruktören inskärpte hos eleverna bl. a. regeln "first tact and courtesy"; om 307

polismännen ej uppträda behärskat, vänligt och förekommande mot allmänheten, kunna de ej heller räkna med att, om så skulle behövas, få information och annan hjälp från detta håll. — Någon undervisning i rent allmänbildande ämnen kunde naturligt nog ej medhinnas under kursens 13 veckor. Ej heller förekom undervisning i maskinskrivning. Det lämnades åt polismännens egen ambition att förskaffa sig färdighet härutinnan. Utbildningen vid metropolitanpolisens skola (the Metropolitan Police Training School) i Peel House i London försiggår i samma former som här ovan beskrivits såsom typiska för utbildningen vid de olika police training centres. Det må här nämnas, att metropolitanpolisen har en skola även i Hendon i Middlesex. När en rekryt avlagt slutexamen vid polisskola, inträder han omedelbart i tjänst vid den poliskår han tillhör. Han kommer att vara underkastad särskild prövning från befälets sida, och om det skulle visa sig, att han icke håller måttet, blir han entledigad. Prövotiden var a r två år från rekrytantagningen räknat. Vanligen får polismannen vid något tillfälle under loppet av prövotiden återvända till skolan för att genomgå en kortare refresher course. För befordran till sergeant och inspector gälla särskilda av inrikesministern utfärdade bestämmelser. Sålunda får en constable icke befordras till sergeant med mindre han tjänstgjort i den lägsta graden i fem år och blivit godkänd vid en särskild examen. För befordran till inspector fordras, att vederb ö r a n d e tjänstgjort såsom sergeant i två år och godkänts vid ytterligare examen. De examina, som här omförmälts (promotion examinations), avse såväl allmänbildande ämnen som polisiära 308

fackämnen. Ett godkännande i dylik examen, som avlägges vid de olika poliskårerna, medför icke någon rätt till befordran men ger vederbörande möjlighet att komma ifråga härför. Det är en allmän uppfattning, att de kvalifikationer, som erfordras av en sergeant eller inspector — såsom tjänstenit, duglighet och förmåga att föra befäl — icke kunna ådagaläggas blott genom examinationsprov. En väsentlig grund för beslut om befordran utgöra de utlåtanden, som inhämtas om vederbörande från de överordnade, vilka haft tillfälle att iakttaga honom i tjänsteutövning under en längre period. Undantag från regeln att rekryteringen till polisväsendet går över den lägsta graden, constable, har i praktiken skett huvudsakligen endast beträffande chief constable och assistant chief constable. Under 1800-talet torde flertalet chief constables i grevskapspolisen ha kommit från verksamhetsområden utanför polisväsendet; ofta voro de pensionerade militärer. För stadspolisens del var dock detta rekryteringssätt ej lika vanligt. Sedermera har bruket att utnämna personer utan någon polisiär tjänst och erfarenhet till polischefer avtagit. Vad särskilt stadspolisen beträffar är det numera mycket sällsynt, att annan än den, som tjänstgjort genom graderna, utnämnes till chief constable. I syfte att erhålla dugliga kandidater för högre poster inom polisväsendet startades på försök år 1933 en polishögskola i Hendon i Middlesex (the Hendon Police College). Till elever uttogos unga män, av vilka omkring tre fjärdedelar hade tjänstgjort, ofta helt kort tid, såsom constables vid metropolitanpolisen, medan de övriga kommo direkt från högre skolor eller universitet. Efter utbildning vid polishögskolan under minst ett år erhöllo de utexaminerade

eleverna tjänsteställning såsom inspector vid metropolitanpolisen. — Detta system utsattes för kritik särskilt från den engelska polispersonalens officiella sammanslutning (the Police Federat i o n ) , vilken menade, att den bästa utbildningen för högre poster erhölles genom långvarig tjänstgöring från den lägsta graden och uppåt. Federationen riktade sig särskilt mot det förhållandet, att såsom elever mottogos personer, som icke erhållit någon som helst polispraktik. En annan anmärkning mot polishögskolan gällde, att den icke var öppen för polismän tillhörande de provinsiella kårerna. —- När andra världskriget började år 1939, stängdes högskolan, och den har sedan icke öppnats. År 1947 lät inrikesministeriet i stället inrätta ett Police college efter andra linjer i Ryton-on-Dunsmore nära Coventry i Warwickshire. Denna polishögskola, som öppnades 1948, är avsedd att meddela utbildning för högre grader vid polisväsendet i England och Wales. Meningen är att i framtiden ingen skall kunna befordras till inspector eller högre befattning, med mindre han efter tjänstgöring i lägre grader genomgått polishögskolan. Denna står under kontroll av en styrelse (Board of Goven o r s ) , sammansatt av åtta ledamöter valda av de lokala polismyndigheterna och lika många ledamöter utsedda av inrikesministern. Den löpande administrationen handhaves av en särskild kommitté, som utgöres av en inspektör från inrikesministeriet samt representanter för chief constables, superintendents och polisfederationen. Chef för polishögskolan (Commander) är f. n. Brigadier P. D. W. DUNN, vilken har vidsträckt erfarenhet av utbildningsorganisation såväl i Storbritannien som i Förenta Staterna och Canada. Chefen har vid sin sida en Deputy Commandant. Lärar-

personalen består av ett 20-tal instruktörer, som ha superintendents eller chief inspectors grad. Härjämte anlitas ett stort antal framstående föreläsare. Högskolan disponerar tills vidare ett antal byggnader, som u n d e r andra världskriget uppfördes för arbetare vid flygplansfabriker. Från praktisk synpunkt ha dessa byggnader, vilka bl. a. i n r y m m a en stor samlingssal, bibliotek, lärosalar och en rymlig matsal, flera fördelar, men de anses likväl icke lämpliga såsom permanent hemvist för polishögskolan. Liksom eleverna vid the police training centres äro deltagarna i polishögskolans kurser inkvarterade vid skolan. Vid högskolan förekomma två huvudkurser (main courses), varjämte vissa specialkurser kunna anordnas. Den första av huvudkurserna (the junior course) är avsedd att tjäna till utbildning av kandidater för inspectors grad. Tillträde till denna kurs, vilken sträcker sig över 6 månader lämnas åt sergeants, som avlagt befordringsexamen med avseende å befattning såsom inspector. Någon högsta åldersgräns är icke angiven, men det har framhållits såsom betydelsefullt att relativt unga polismän få ingå såsom elever i kursen. Lägsta ålder för inträde är bestämd till 27 år. Uttagning till kursen sker av vederbörande polischefer eller polismyndigheter. Varje poliskår tilldelas årligen ungefär lika många elevplatser som det uppskattade antalet ledigblivande befordringstjänster i den avsedda graden vid kåren. För genomgång av den andra huvudkursen (the senior course) mottagas inspectors och chief inspectors, som anses lämpliga för ytterligare befordran. Denna kurs varar 3 månader. Vid polishögskolan vill man stimulera eleverna till självverksamhet. Utbildningen bedrives därför i stor utsträck309

ning genom seminarieövningar, till vilka eleverna få förbereda sig genom studier i högskolans bibliotek och undersökningar av olika slag. Vid dessa förberedelser få eleverna i allmänhet till sin ledning ett utarbetat schema över diskussionsämnet. Det är vanligt, att eleverna i tur och ordning tjänstgöra såsom ordförande vid seminarieövningarna, vilka hållas i smärre grupper. I viss utsträckning få eleverna lägga fram resultaten av sina undersökningar i form av uppsatser. I vissa hänseenden tager sig utbildningen formen av föreläsningar eller demonstrationer, och för övrigt förekomma en hel del praktiska övningar. Det är anmärkningsvärt, att i utbildningen ingå ett stort antal föreläsningar i allmänna ämnen, såsom statlig och kommunal administration, världspolitiska förhållanden, handel och industri, personalspörsmål, språkfrågor och talekonst. Två gånger i veckan fö-

rekommer drill och fysisk träning, varjämte en eftermiddag i veckan ägnas åt idrottstävlingar eller liknande. De erfarenheter, som hittills vunnits av verksamheten vid polishögskolan i Ryton-on-Dunsmore, äro mycket goda. Här må nämnas, att förutvarande inrikesministern, Mr. C. EDE, uttalat: "The quality of the men attending the first two courses has already proved that the Police can find their own leaders from those w h o join the rank of Constable. The good men are there, and the College will make sure that they come to the lop." I denna exkurs ha icke förhållandena i Skottland beaktats. De äro emellertid i många hänseenden likartade med de ovan beskrivna. Det må här nämnas, att en särskild polishögskola nyligen inrättats för den skottska polisens del. Den är belägen nära Alloa vid River Forth (nordväst om E d i n b u r g h ) .

Statens offentliga utredningar 1952 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Det yngsta fångvårdsklientelet. [5] Häjongplan fir fångvården. [21] Betänkande med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. [24] Zonexpropriatonsutredningen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadslagstiftningen. [25] Lpgberedningms förslag till ny lagstiftning om tomträtt m. m. [28] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Löneplan eller kollektivavtal. [3] Betänkande rted förslag till allmänt resereglemente m. m. [6] Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstningsoch valsättsitrednings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folkomröstringsinstitutet i Schweiz. [8] Bilaga 2. Folkomröstringsinstitutet i Förenta staterna. [9] Bilaga 3. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz oct Förenta staterna. [18] Kommunalförvaltning. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommittens betinkande. 3. [14] Statens och kommunernas finansväsen. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [1] Politi. 1944 års nyklsrhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område. [12] Nationalekonomi och socialpolitik. Sjömännens sjukförsäkring. [10] Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951— 1955. [11] Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. [19] Hälso- och sjukvård. Betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra atomordentliga förhållanden. [22]

Allmänt näringsväsen.

F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet a> fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. in. [13]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning. [15]

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikationsväsen. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till beräknande av tillägsvärde (goodwill) för bussföretag m. m. [20] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande vägföreningar m. m. [26] Betänkande med förslag till förbättrade kommunikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland [27]

Bank-, kredit- och penningväsen. Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2] Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Bokutredningen. [23] Vidgat tillträde till högre studier. [29] Rekrytering och utbildning av polispersonal. [30]

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. N o r d i s k passfrihet. Betänkande n r 1. [4] T u l l - och v a l u t a l ä t t n a d e r i r e s a n d e t r a f i k e n m e l l a i d e n o r d i s k a l ä n d e r n a . B e t ä n k a n d e n r 2 och 8 [16—17]

GUMMESSONS BOKTRYCK

STOCKHOLM 1952