Penningvärdeundersökningen. D. 3,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

SOU

KUNGL. 3 i B L

- 8 MAJ 19$A t E N S OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R

1956:10

STOCKHOLM Finansdepartementet

Penningvärdeundersökningen:

Del

III

INVESTERINGSVERKSAMHET OCH SPARANDE BALANSPROBLEM PÅ LÅNG O C H KORT SIKT

AV

LARS LINDBERGER

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk förteckning

1. Aldringsvåi. Idun. 334 s. S. 2. Fiskhandel i Sverige. Idun. 194 s. Jo. 3. Restaurerii* av Uppsala domkyrka. Victor Petterson. 170 s. E. 4» Statens std åt växtförädlingen m.m. Egnellska. 295 s. Jo. 5. Standardteiffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Hseggströn 96 s. K. 6. Statsägda Jstiebolag i Sverige. Av R. Tersman. Idun. 110 B. Fl. 7. Städernas onationsjord. Källström. 86 s. I. 8. Förenklad tatsbidragsgivning. Idun. 109 s. Fi. 9. Frågan on: fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. Mrcu8. 48 s. Fi. 10. Investeringverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och krt sikt. Av L. Lindberger. Hseggström. 287 s.

n.

Anm. Om årskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det deartement, under vilket utredningen avgivits, t.ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1956: 10

Finansdepartementet

Penningvärdeundersökningen:

Del

III

INVESTERINGSVERKSAMHET O C H SPARANDE BALANSPROBLEM PÄ LÅNG O C H KORT SIKT

AV

LARS LINDBERGER

IVAR H ^ G G S T R Ö M S B O K T R Y C K E R I AB STOCKHOLM

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Missiv Kapitel I. Investeringsverksamheten i samhällsekonomien 1. Investeringsbegreppets innebörd och avgränsning

9 9

2. Investeringsverksamhetens strategiska roll i den ekonomiska utvecklin gen

I4

3. Balans i skilda bemärkelser

!8

4. Analysens begränsade räckvidd

5. Kritik av en alltför långt driven salderingsprocedur Allmänna synpunkter Synpunkter med avseende på det offentliga Synpunkter med avseende på utrikeshandeln 6. Saidoanalys för begränsade syften 7. Ex ante analysens roll

21 21 22 24 26 27

Kapitel II. Om förutsättningar för ett stabilt framåtskridande på lång sikt 1. Problemställningen: Balanserat framåtskridande, inflation eller stagnation

3° 2. Balansvillkor för en enkel utvecklingsmodell 3. Kortsiktiga störningar såsom orsak till stagnation på längre sikt 4. Kortsiktiga störningar såsom tänkbar förutsättning för en på längre sikt bibehållen sysselsättningsgrad 5. Tänkbara anpassningsmöjligheter i en utvecklingsmodell Kapitel III. Två huvudsektorer i analysen 1. Karakteristik av huvudsektorerna 2. Data angående huvudsektorerna

32 33 36 38 42 42 A<

3. Orsaker till den höga bruttoavkastningen inom företagssektorn

4. Möjligheten av förskjutningar i investeringsverksamhetens inriktning samt tänkbara återverkningar härav på nationalproduktens tillväxthastighet

,-,

5. Framstegstakt och investeringsintensitet

Kapitel IV. Sparandets sammansättning i Sverige 1945—19 51 1. Vissa gränsdragningsfrågor 2. Konjunkturinstitutets äldre beräkning av företagssparandet Tillvägagångssätt Realekonomisk innebörd 3. Konjunkturinstitutets nya beräkning av företagssparandet 4. Företagssparandet enligt en alternativ beräkningsmetod 5. Utvecklingen av de större företagens fordringssaldo 1939—1951 . . . . 6. Utvecklingen av de personliga företagens fordringssaldo 1945—1951 7. Företagens bruttosparande 1945—1951 8. Beräkning av det offentliga sparandet 9. Beräkning av det personliga hushållssparandet 10. Undersökningens resultat

77 79 80 80 81 84 86 86 97 102 105 108 no

Kapitel V. Kring det långsiktiga balansproblemet

115 A. Balansproblemet på lång sikt vid övervägande tendens till otillräcklig efterfrågan 115 1. Företagssektorns balansproblem

2. Den allmänna sektorns balansproblem 126 B. Balansproblemet på lång sikt vid övervägande tendens till överskottsefterfrågan 140 1. Företagssektorns balansproblem 140 En utvecklingsmodell för företagssektorn 141 Företagssektorns inverkan på den allmänna sektorns kapitalförsörjning I47 Möjligheter att sänka företagssektorns investeringsöverskott . . . 149 Parallella förändringar av företagssparande och företagsinvesteringar I52 2. Den allmänna sektorns balansproblem 156 Möjligheterna att öka det personliga samt det offentliga sparandet 158 Möjligheterna att begränsa efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter 161 Möjligheterna att förbättra den allmänna sektorns kapitalförsörjning på företagssektorns bekostnad 165 Uppbromsning av expansionstakten inom företagssektorn såsom medel att återställa balansen inom den allmänna sektorn . . . . 169 Exkurs om sambandet mellan inkomstelasticitet och priselasticitet för bostäder 175

Kapitel VI. Invensteringsutvecklingen i konjunktursammanhang

1. Konjunkturkänsligheten inom svensk investeringsverksamhet 182 Konjunkturkänsligheten inom den allmänna sektorns investeringar under mellankrigstiden 183 Konjunkturkänsligheten inom företagssektorns investeringar under mellankrigstiden ! 89 Konjunkturkänsligheten inom efterkrigstidens investeringsutveckling I94 Lagerinvesteringarnas betydelse 197 Innebörden av planseriernas starkare konjunkturkänslighet 198 2. Investeringsutvecklingens bestämningsfaktorer i konjunkturförloppet 200 Accelerationsteorien såsom förklaring av investeringsutvecklin gen 200 Självfinansieringsmöjligheternas inflytande ur teoretiska synpunkter 208 Självfinansieringsmöjligheternas inflytande i empirisk belysning 212 Svenska uppgiftskällor med avseende på självfinansieringsmöjligheternas inflytande 2Ij Vissa tolkningsfrågor 224 3. Investeringsfluktuationernas återverkningar på utvecklingen av nationalprodukten i övrigt 226 Sambandet mellan investeringsförändringar samt förändringar av nationalprodukten i övrigt 226 Den kausala innebörden av sambandet mellan investeringsförändringar och förändringar av nationalprodukten i övrigt . . . . 231 4. Företagsvinsternas utveckling i konjunkturförloppet 235 Vinstutvecklingens gestaltning i anslutning till gängse prisbildningsmodeller 236 En annan uppfattning av vinstutvecklingen 242 Elasticiteten i prisbildningssystemet och vinstförändringarnas återverkningar på investeringsutvecklingen 247 5. En konjunkturmodell 249 Kapitel VII. Slutsatser beträffande investeringspolitiken

256 A. Investeringspolitiken inför det långsiktiga balansproblemet 256 B. Investeringspolitiken under skiftande konjunkturer 259 1. Konjunkturutjämningsfrågan med avseende på den allmänna sektorns investeringar 259 2. Konjunkturutjämningsfrågan med avseende på företagens investeringar 261 Litteraturförteckning

Till

Herr Statsrådet Kungl.

och Chefen

för

Finansdepartementet

1951 års penningvärdeundersökning, vilken avslutat sin verksamhet den 15 december 1955, får härmed vördsamt överlämna den tredje av sina delstudier. Den behandlar investeringsverksamhetens och sparandets roller i den ekonomiska utvecklingen sedd på såväl lång som kort sikt samt avser vidare att belysa investeringspolitikens förutsättningar inom ramen för en allmän ekonomisk politik, som syftar till att vidmakthålla full sysselsättning och stabil prisnivå. Utredningen har verkställts av fil. lic. Lars Lindberger, vilken tillkallats som utredningsman genom beslut av chefen för finansdepartementet den 30 juni 1951.

Jur. kand. Margit Waldau har utfört det sammandrag av aktiebolagens redovisade fordringar och skulder gentemot utomstående, vilket återgivits i kapitel IV. Fil. kand. Ursula Wallberg har ritat samtliga diagram. Stockholm den 25 april 1956. För penningvärdeundersökningen Bent Hansen

KAPITEL

I

INVESTERINGSVERKSAMHETEN I SAMHÄLLSEKONOMIEN i. Investeringsbegreppets innebörd och avgränsning Den ekonomiska verksamhet som bedrives inom ett samhälle är med få undantag tidskrävande, såtillvida som det föreligger ett mer eller mindre stort avstånd i tiden mellan produktionsinsatsen, eller kanske oftare de successiva produktionsinsatserna, och den härigenom möjliggjorda slutliga konsumtionen. Inom den ekonomiska teorien har man emellertid i möjligaste mån sökt skilja ut de produktionsinsatser som inriktas direkt på konsumtion från dem som tillföras produktionsapparaten i form av investeringar och sålunda endast på relativt lång sikt utmogna som slutlig konsumtion. Med investeringar avser man därvid dels de produktionsinsatser som läggas ned på produktionsapparatens fasta beståndsdelar (byggnader och maskiner etc), dels även de insatser som resultera i en ökning av produktionsapparatens rörliga innehåll (lager samt varor under arbete). 1 Behovet av rörligt realkapital är en direkt följd av att produktionsprocesserna som regel äro tidskrävande, även om man bortser från det tidselement, som måste vara förknippat med exploateringen av de fasta anläggningar, som medverka i produktionen. N ä r det gäller investering i fast realkapital kunde det ligga nära till hands att i första rummet inrikta analysen på nettokapitalbildningen. Denna kan definitionsmässigt sättas lika med skillnaden mellan å ena sidan de produktionsinsatser, som läggas ned på den fasta produktionsapparaten, samt å den andra sidan den värdeminskning (depreciering) som äger rum till följd av anläggningarnas användning, föråldring och förslitning, samtidigt som den fasta pro1 Med denna avgränsning av investeringsbegreppet kommer detta inte att inbegripa sådan verksamhet som skulle kunna betecknas som immateriell kapitalbildning, dvs. produktionsinsatser som samhället och enskilda lägga ned på undervisning, utbildning, forskning, experimentverksamhet, m. m. Närmast torde det väl ha varit svårigheten att dra en klar gräns mellan dylika utgifter och rena konsumtionsutgifter som motiverat att man i allmänhet inte varit beredd att klassificera utgifter av det förra slaget såsom investeringsutgifter, vilket eljest i och för sig hade varit mest logiskt.

duktionsapparaten avlämnar sina tjänster. Medan det rörliga realkapitalet omfattar samtliga de varor som äro på väg genom produktionsapparaten, kan det fasta realkapitalet uppfattas som summan av de tjänster, som äro upplagrade i produktionsapparatens fasta anläggningar. Likaväl som det rörliga realkapitalet omsattes försiggår en oavbruten förslitning och förnyelse av det fasta realkapitalet. Som regel torde det emellertid vara ännu svårare att uppskatta nettoresultatet av det fasta realkapitalets förnyelse och depreciering än att följa lagerförändringarnas omfattning. Vid beräkningar av den fasta realkapitalbildningen är det sålunda i varje fall bruttoinvesteringarna som i första hand äro statistiskt åtkomliga. Nettoinvesteringarna kunna endast uppskattas med hjälp av avskrivningskalkyler, som äro osäkrare än beräkningarna av bruttoinvesteringarnas omfattning. Bruttoinvesteringarna, vilka sålunda innefatta såväl nettoinvestering som depreciering, kunna ur en annan synpunkt sett uppdelas i å ena sidan nyinvestering samt å den andra reinvestering eller ersättningsanskaffning. Till den sistnämnda kategorien skulle man hänföra anskaffningen av sådana kapitalföremål som erfordras för att ersätta uttjänta och slopade kapitalföremål. Men eftersom ett kapitalföremål sällan eller aldrig är av exakt samma typ som det kapitalföremål det skall ersätta, blir innebörden av begreppet reinvestering med nödvändighet tämligen diffus. Man skulle emellertid kunna välja den utvägen att definitionsmässigt sätta reinvestering lika med den investering som erfordras för att vidmakthålla produktionskapaciteten oförändrad. Nyinvestering blir då lika med den investering som sker utöver vad som erfordras för att bibehålla produktionskapaciteten oförändrad. Det värde som sålunda erhålles ger ett mått på tillväxten av bestående anläggningar med avseende på produktionskapaciteten. 2 Det sålunda definierade nyinvesteringsvärdet kan endast tillfälligtvis och under mycket speciella förhållanden sammanfalla med nettoinvesteringsvärdet. I en framåtskridande hushållning, där man kan förutsätta en progressiv åldersfördelning hos samhällets kapitalutrustning, kan er2 En annan möjlighet vore givetvis att sätta reinvestering lika med återanskaffningsvärdet av slopade kapitalföremål och nyinvestering lika med värdet av nyproducerat realkapital minskat med återanskaffningsvärdet av slopade tillgångar. Det värde som sålunda erholles gåve ett mått på tillväxten av bestående anläggningar räknade efter återanskaffningsvarde. Något exakt mått på produktionskapacitetens tillväxt bleve det däremot inte och detta av två skäl. För det första kan man inte förutsätta att kapitalföremålens tjänstbarhet vidmakthålles absolut oförändrad under hela den tid de användas. För det andra är det inte säkert att de nya anläggningar som avlösa de äldre kännetecknas av samma relationer mellan kapitalinsats och produktionskapacitet som ursprungligen gällde för de äldre anläggningarna. Vid praktisk tillämpning av de olika definitionsalternativen är det emellertid tänkbar^ att det skulle visa sig något mindre svårgenomförbart att fastställa återanskaffningsvärdet på de anläggningar som slopas än att beräkna hur stor del av investeringsverksamheten som tages i anspråk för att hålla produktionskapaciteten oförändrad.

sättningsinvesteringarna som regel beräknas vara lägre än deprecieringen.3 Denna bör följaktligen vid ett normalt framåtskridande räcka till för att utöver ersättningsbehoven åstadkomma en viss ökning av produktionskapaciteten. Förutom ny- och reinvestering, vilka tillsammans böra motsvara värdet av nyproducerat realkapital, kunna även underhåll och reparationer av bestående kapitalföremål klassificeras som bruttoinvestering. Så har exempelvis skett vid konjunkturinstitutets investeringsberäkningar. Det bör emellertid framhållas, att skilda ståndpunkter förekomma i denna klassificeringsfråga. Bristen på enhetlig bedömning har även kommit till uttryck vid uppställningen av olika länders nationalinkomst- och investeringsberäkningar. I vissa fall betecknas respektive länders underhålls- och reparationsarbeten som investering, medan så inte sker i andra fall. Huruvida underhållet inräknas i bruttoinvesteringarna eller ej kan givetvis inte få något inflytande på nettoinvesteringarnas beräknade storlek. Inbegripes underhållet bland bruttoinvesteringarna, får man således förutsätta en desto större deprecieringspost. Ett motiv för att räkna in underhållet bland bruttoinvesteringarna är att det ofta kan vara svårt att på sakliga grunder dra någon klar gräns mellan underhåll och reinvestering. Vad beträffar det karakteristiska tidsavståndet mellan produktionsinsats samt på basis härav avgivna tjänster föreligger ingen principiell skillnad mellan underhåll och övriga investeringar. Underhåll och reparationer få nämligen en varaktig inverkan på kapitalföremålens användbarhet. De få härigenom möjlighet att avge en större mängd tjänster än de eljest skulle ha kunnat göra. Men det tar tid innan detta tillskott av tjänster kan utnyttjas. Då växlingar i underhållsarbetenas omfattning ofta först efter en viss tidsutdräkt få några väsentliga återverkningar på kapitalföremålens tjänsteduglighet, behöver det inte heller råda någon absolut överensstämmelse mellan omfattningen av de löpande underhållsarbetena samt den av kapital8 överensstämmelse mellan depreciering och reinvesteringsbehov (i angiven bemärkelse) vore tänkbar även i en framåtskridande hushållning under den speciella förutsättningen att produktionskapaciteten avtoge i samma takt som ifrågavarande tillgångar deprecierades, vilket emellertid förefaller mycket osannolikt. E. D. Domar har i en uppsats, som införts i marsnumret för år 1953 av Economic Journal under rubrik »Depreciation, Replacement and Growth», uppehållit sig tämligen utförligt vid frågan om tänkbara olikheter mellan depreciering och reinvestering för kapitalbeståndet i dess helhet. I uppsatsen som f. ö. även innehåller vissa hänvisningar till andra författare, som tidigare uppmärksammat den nyssnämnda frågan, framhålles bland annat hurusom en fortskridande prisstegring kommer att få vissa återverkningar på förhållandet mellan en på anskaffningskostnaderna beräknad depreciering och reinvesteringen. Vid en viss given hastighet 1 pnsstegringsprocessen kommer sålunda deprecieringen att sammanfalla med reinvesteringen trots en förutsatt progressiv åldersfördelning inom kapitalbeståndet. Sker prisstegringen ännu snabbare blir deprecieringen mindre än reinvesteringsbehovet. Vidare har Domar — enligt egen uppgift påverkad av Duesenberry — kommit till det resultatet, att det även vid konstanta priser och progressiv åldersfördelning inom kapitalbeståndet skulle under vissa speciella förutsättningar råda överensstämmelse mellan depreciering och reinvestering. Domar utgår från en modell där kapitalföremålen ha en konstant och enhetlig livslängd samt oförändrad kapacitet under hela sin tillvaro och gör härvid gällande att det

II

föremålen betjänade produktionen. Såtillvida kan man alltså finna en likhet mellan underhåll samt ny- och reinvestering som kan göra det motiverat att låta bägge dessa kategorier ingå under beteckningen bruttoinvesteringar. Vad som ovan sagts hindrar naturligtvis inte, att distinktionen mellan underhållskostnader och övriga investeringsutgifter är en bokföringsmässig realitet. Sådana utgifter, som äro nödvändiga för att kapitalföremålen i rimlig grad skola kunna bibehålla sin tjänstduglighet under en normal »livstid», böra enligt gängse uppfattning rubriceras som utgifter för underhåll och inräknas bland de reguljära driftskostnaderna. N ä r ett kapitalföremål efter normal tjänstetid ersattes med ett nytt, föreligger ur företagsekonomisk synpunkt en reinvestering, vilken bör finansieras med avskrivningsmedel. Men även ur rent företagsekonomisk synpunkt torde det ställa sig mycket svårt att dra en klar gräns mellan underhåll och reinvestering. Praxis torde härvidlag skifta från företag till företag. Det är förmodligen lättare att göra en tydlig avgränsning mellan utgifter för underhåll och övriga driftskostnader. Där ej annat sägs, kommer bruttoinvesteringar i det följande inte desto mindre att avse sådana exkl. underhåll. N ä r det gäller rörligt realkapital får analysen mera direkt inriktas på investeringens nettoresultat, d. v. s. förändringen i lagerställning. Annorlunda uttryckt blir detta lika med skillnaden mellan å ena sidan de produktionsinsatser, som under en period tillföras produktionsapparatens rörliga innehåll, samt å den andra sidan de produkter som genom varuomsättningen lämna produktionsapparaten. Skulle man ifråga om denna typ av realkapital söka införa ett bruttoinvesteringsbegrepp komme man lätt nog till det resultatet, att alla produktionsinsatser, som tillfördes produktionsapparatens rörliga innehåll vore att betrakta som bruttoinvestering. Därmed skulle praktiskt taget all produkunder sådana betingelser skulle bli överensstämmelse mellan depreciering och reinvestering om avskrivningen inte såsom han i första hand antagit sker med lika belopp för varje år utan i stället utgår som en annuitet att förräntas efter en räntefot r, som är lika med det procenttal varmed varje årsklass av kapitalföremål inom det samlade beståndet överträffar närmast föregående årsklass. Den närmare innebörden av denna avskrivningsmetod skulle således vara att det avskrivningsbelopp, som uttages under första året av varje särskilt kaptitalföremåls tillvaro skall göras så stort att man genom fortsatt årlig avsättning av samma belopp jämte ränta på ränta på dessa avsatta medel kan påräkna en kumulerad behållning som vid tiden för kapitalföremålets beräknade utrangering motsvarar dess ursprungliga anskaffningsvärde. Det förefaller närmast förbluffande att Domar har kunnat komma till den uppfattningen att en sådan avskrivningsmetod skulle medföra överensstämmelse mellan depreciering och reinvestering för kapitalbeståndet i dess helhet, förutsatt att avskrivningsmedlen förräntades efter samma procenttal som utmärker kapitalbeståndets årliga tillväxt. Eftersom deprecieringen av de särskilda kapitalföremålen i detta fall försiggår snabbare än deras kapacitet avtar, måste slutsatsen i stället bli att deprecieringen kommer att vara större än reinvesteringen så länge kapitalbeståndet har en progressiv åldersfördelning eller närmare bestämt de yngre åldersklasserna äro större än de äldre. Det är i själva verket lätt att framlägga en matematiskt preciserad bevisning för att Domars påstående är felaktigt.

tion bli investering och investeringsbegreppet skulle bli meningslöst genom sin vidsträckthet. Att fastställa lagerförändringarnas omfattning är emellertid en uppgift förenad med avsevärda svårigheter av teoretisk och praktisk natur. Utan lagerstatistik är det givetvis omöjligt. Att anskaffning av lager samt varaktiga produktionsmedel räknas som investering innebär inte att all uppläggning av förråd samt anskaffning av varaktiga nyttigheter brukar inbegripas under denna beteckning. Till investeringsverksamhet brukar i princip endast hänföras sådan realkapitalbildning som är förlagd inom produktions- och distributionsprocesserna eller eljest försiggår inom hushållningens offentliga sektor. Privata hushålls anskaffning av varaktiga nyttigheter för eget bruk (konsumtionskapitalvaror) brukar däremot inte räknas som investering, ehuru denna anskaffning till sin karaktär har åtskilliga beröringspunkter med den egentliga investeringsverksamheten. Inte heller gitter man använda beteckningen investering om sådan uppläggning av förråd som kan försiggå inom privata skafferier. Gränsdragningen mellan konsumtionskapitalbildningen och övrig realkapitalbildning måste i vissa fall bli tämligen problematisk. Vid konjunkturinstitutets investeringsberäkningar har hela bostadsproduktionen (däribland även egnahemsbildningen) inräknats i investeringsverksamheten under den motiveringen, att den övervägande delen av de n ybyggda bostäderna såsom hyreshus inträda i produktionsprocessen. Ifråga om privata personbilar har institutet däremot sökt skilja ut anskaffning för privat bruk från sådan anskaffning som i huvudsak avser tjänstebruk. Inom den offentliga sektorn kan man som en särskild grupp utskilja de investeringar som äro »produktiva» eller räntabla i den bemärkelsen, att de kunna förräntas och amorteras med förvärvsinkomster från verksamhetsgrenar, vari de ifrågavarande kapitalföremålen medverka. Som exempel på dylika investeringar kunna i första rummet nämnas de affärsdrivande verkens anläggningar. I investeringsverksamheten brukar emellertid även inräknas sådana offentliga anläggningar som bruka förräntas och amorteras med skattemedel eller som omedelbart i sin helhet anses böra finansieras med dylika medel. Inom denna kategori av investeringar märkas förvaltningsbyggnader, sjukhus, skolor, vägar och gator, vatten- och avloppsledningar samt militära investeringar. Vad beträffar klassificeringen av dessa »icke produktiva» anläggningar vore det en tänkbar möjlighet att endast låta sådana som anses kunna lånefinansieras bli betecknade såsom investeringar. För den statliga sektorns del är lånefinansiering det normala, när det gäller investeringar för vilka anslag uppföras på kapitalbudgeten, medan däremot anläggningar, för vilka anslag uppföras på driftbudgeten, principiellt skola finansieras med skattemedel. Anslagsanvisning över driftbudgeten tillämpas bland annat ifråga om anläggningar inom det statliga vägväsendet samt beträffande försvarets materielanskaffning. Dessa 13

poster skulle alltså inte kunna betecknas som investeringar, därest man lät finansieringsnormen bli avgörande för klassificeringen. En sådan gränsdragning förefaller emellertid tämligen godtycklig, eftersom finansieringsnormerna kunna vara mer eller mindre tillfälliga till sin natur. 4 Bland tänkbara förändringar må erinras om det förslag som framkommit, att lånefinansiering skulle tillåtas, när det gäller väganläggningar. Å andra sidan kan man inte utesluta möjligheten av att det i stället kommer att genomföras en skärpning av finansieringsnormerna. Den omständigheten att dessa för närvarande inte äro lika utformade inom den statliga som inom den kommunala sektorn belyser ytterligare villkorligheten av dessa normer. Under sådana förhållanden förefaller det mest konsekvent att betrakta såväl låne- som skattefinansierade anläggningar av »icke produktiv» natur såsom investeringar. Att beteckningen investering användes möter måhända mindre gensaga när det gäller skattefinansierade väganläggningar än när det gäller skattefinansierad anskaffning av krigsmateriel. N ä r det gäller det senare slaget av utgifter är det särskilt svårt att finna någon anknytning till den produktivitetsföreställning, som man medvetet eller omedvetet brukar förknippa med begreppet investering. Att räkna en upprustning som investering synes dock motiverat, såtillvida som produktionsfaktorer, vilka annars kunnat bidraga till samhällets löpande försörjning härigenom bli tagna i anspråk för upprätthållandet av befästningar och framställning av vapen och fartyg m. m., vilka därefter under avsevärd tidrymd utgöra en förstärkning till rikets försvarsberedskap.

2. Investeringsverksamhetens strategiska roll i den ekonomiska utvecklingen I den ekonomiska utvecklingen spelar investeringsverksamheten en betydelsefull roll. I varje hushåll är det möjligt och till och med ofrånkomligt att företa investeringar. Produktionsinsatser kunna nämligen tillföras produktionsapparatens fasta och rörliga element utan att omedelbart tagas i anspråk för slutlig konsumtion, och det är tillika nödvändigt att bygga ut produktionsapparatens fasta anläggningar samt utöka dess rörliga kapital, om en fortlöpande produktionsökning skall kunna hållas vid makt. I ett följande avsnitt skall närmare prövas vilken utveckling av kapitalbildningen som erfordras för att ett framåtskridande på lång sikt skall vara möjligt. Vad som gjort denna samhällsekonomiens expansionsprocess till ett konjunktur politiskt problem är emellertid den omständigheten, att investeringsverksamheten ofta präglas av en avsevärd instabilitet, vilket har återverkningar på inkomstbildningen inom samhällsekonomien i övrigt. 4 Enligt en speciell doktrin borde lånefinansiering kunna tillämpas för icke produktiva anläggningar till den del dessa kunna betinga något värde vid försäljning till annan köpar; (t. ex. ämbetslokaler, som kunna överlåtas på privat köpare i och för användning som kontorshus). Denna princip har emellertid inte kommit att tillämpas genomgående.

Det erbjuder inte någon större svårighet att förklara varför det kan förekomma häftigare växlingar inom investeringsverksamheten än inom övrig ekonomisk verksamhet. Utbyggnaden av samhällets rörliga kapital eller dess lagerhållning kan ju i och för sig mycket väl koncentreras till vissa perioder, utan att de löpande produktions- och distributionsprocesserna däremellan i rent tekniskt avseende behöva lida något avbräck. På motsvarande sätt låter sig förklaras hur en liknande koncentration i tiden också kan förekomma inom utbyggnaden av varaktiga anläggningar. Mellan de speciellt livliga utbyggnadsperioderna kan man ju för den löpande produktionen utnyttja tjänster från det fasta realkapitalbeståndet som blivit upplagrade under »högkonjunkturen». Investeringarnas inkomstbildande effekt är måhända lättast att klargöra när det är fråga om lagerinvesteringar. Produktion på lager medför utbetalningar till diverse inkomsttagare, utan att motsvarande mängd nyttigheter ställas till marknadens förfogande. Genom de ifrågavarande investeringarna kommer således ett tillskott av extra köpkraft att tillföras det övriga näringslivet. När det gäller de på varaktiga objekt inriktade investeringarna, kan inkomsteffekten lika väl som instabiliteten föras tillbaka på investeringsobjektens varaktighet. Liksom det ligger i en varaktig anläggnings natur att det tar tid, innan den blivit försliten, måste det i normala fall ta tid, innan den hunnit avlämna tjänster till samma värde som anläggningskostnaderna. Anskaffningen av varaktiga investeringsobjekt för således med sig inkomstbildande utbetalningar till betydligt större belopp än som kunna absorberas vid inköpen av de nyttigheter och tjänster, som under den närmaste tiden frambringas av de ifrågavarande investeringsobjekten. De överskjutande beloppen utgöra inkomsttillskott, som genom investeringsverksamheten överföras till det övriga näringslivet. En förutsättning för att en ökning av investeringsverksamheten skall kunna framkalla en inkomstexpansion inom näringslivet i övrigt är emellertid, att det föreligger en viss grad av elasticitet inom penning- och kreditsystemet. Annorlunda skulle det förhålla sig, om det för varje särskild period förelåge överensstämmelse mellan sparande och investering inte blott i efterhand och ifråga om samhället i dess helhet utan även i den bemärkelsen, att ett ökat sparande alltid utgjorde förutsättningen för en ökning av investeringsverksamheten. En investering vore under sådana förhållanden möjlig att genomföra endast under förutsättning av att investeraren eller någon annan ur sina löpande inkomster avsatte det belopp, som krävdes för att täcka investeringsutgiften. Någon som helst tillväxt av de totala penninginkomsterna i samhället vore under dessa betingelser inte att påräkna vid en ökning av investeringsverksamheten, eftersom det inkomsttillskott, som investeringsökningen representerade, komme att neutraliseras genom den ökning av sparandet, som i detta fall vore en förutsättning för att investeringsökningen skulle komma till stånd. I stället för att framkalla en stegring av konsumtionsutgifterna skulle varje ökning av 15

investeringsutgifterna under sådana förhållanden förutsätta en minskning av konsumtionsutgifterna. 5 Emellertid har det länge varit allmänt erkänt att penning- och kreditväsendet inte alltid fungerar på sådant sätt att man erhåller samordning av de beslut ifråga om sparande och investering som fattas av olika ekonomiska subjekt. Ett ökat sparande behöver sålunda ej alltid utgöra förutsättningen för en beslutad ökning av investeringsverksamheten och gör det faktiskt inte heller, lika litet som ett beslut om ökat sparande i och för sig utgör någon garanti för att en ökning av investeringsverksamheten kommer till stånd. I modern ekonomisk teori har man tagit fasta på investerings- och sparbeslutens höga grad av oberoende av varandra. Man förutsätter att investeringsvolymen i betydande utsträckning bestämmes av andra faktorer än dem som inverka på sparandets omfattning. Inträder av någon anledning en ökning av investeringsverksamheten, kan man inte påräkna att sparbenägenheten automatiskt stiger i den grad att inkomsteffekten av investeringsökningen blir neutraliserad, d. v. s. att konsumtionen minskar lika mycket som investeringsverksamheten ökar. I stället får man förutsätta, att en stegring av de totala inkomsterna i samhället inträder till följd av investeringsökningen. Inkomstexpansionen tankes i sin tur medföra en ökning av sparandet, men inkomsttillväxten upphör först vid den punkt, där sparviljan 6 ökat lika mycket som investeringsverksamheten. Det blir alltså en av investeringsökningen föranledd höjning av samhällets penninginkomster, som åstadkommer att den överensstämmelse mellan sparande och investering inom samhället, som i efterhand måste gälla för varje ekonomiskt skeende, blir realiserad på ett sådant sätt, att det uppkommer en åtminstone momentan jämvikt. En sådan kännetecknas därav att efterfrågan för såväl konsumtions- som investeringsändamål kan tillgodoses samt vidare därav att varken företagare eller konsumenter anse sig ha skäl att på kort sikt ändra sin efterfrågan. Under förutsättning att inkomsttagarna i genomsnitt äro inställda på att spara en konstant andel av varje tillskott till de totala inkomsterna i samhället — vilket på fackspråk brukar uttryckas så att den marginella sparbenägenheten är konstant — är det också lätt att visa att den inkomsttillväxt som inträder vid en stegring av investeringsverksamheten blir lika med investeringsökningen multiplicerad med det inverterade värdet av den marginella sparbenägenheten. Först efter en inkomsttillväxt av denna omfattning blir det nämligen jämvikt mellan å ena sidan den sparandeökning, som måste äga rum (d. v. s. en sparandeB

Detta omdöme är i själva verket tillämpligt endast beträffande ökning av nettoinvesteringarna. En viss tillväxt av bruttoinvesteringarna skulle trots oförändrade inkomster och konsumtionsutgifter kunna tänkas äga rum i samma mån som skillnaden mellan brutto- och nettosparande, d. v. s. deprecieringsposten, underginge en viss ökning. "Med sparvilja avses i detta sammanhang det belopp, som inkomsttagarna äro villiga at: spara.

ökning lika med investeringsökningen) och å andra sidan den sparandeökning som inkomsttagarna äro villiga att prestera. I och med att en sådan jämvikt är för handen, upphöra inkomsttagarna att öka sin konsumtionsefterfrågan. Om exempelvis den marginella sparbenägenheten är lika med en tredjedel, blir den inkomstökning som inträder vid en stegring av investeringsverksamheten tre gånger sa stor som investeringsökningen. Enligt den terminologi som utbildats användes benämningen »multiplikator» för det tal som anger inkomstökningens storlek i förhållande till den investeringsökning som antas ha orsakat inkomstexpansionen. Om multiplikatorn är lika med 3 skall detta innebära att en ökning av investeringsverksamheten åtföljes av ett inkomsttillskott utanför investeringssektorn, vilket är dubbelt så stort som det som investeringsökningen i och för sig representerar. Denna s. k. multiplikatorteori utformades under 1930-talet under inflytande av erfarenheterna från den ekonomiska utvecklingen under detta årtionde. Sedermera har det visat sig att en av de viktigaste förutsättningarna för teorien inte ägt tillämpning på krigs- och efterkrigstidens ekonomiska förhållanden, då sparbenägenheten ingalunda företedde den oföränderlighet som teorien mer eller mindre öppet förutsätter. Det har alltså visat sig att de sekundära verkningarna av förändringar i investeringsverksamheten inte kunnat beräknas på förhand med den exakthet som skulle ha varit möjlig, ifall den marginella sparbenägenheten verkligen utgjort en stabil företeelse. Men detta innebär inte att det skulle finnas någon anledning att betvivla att sådana sekundära verkningar överhuvudtaget förekomma, lika litet som det finns någon anledning att ifrågasätta det ur principiell synpunkt kanske mest betydelsefulla innehållet hos teorien, nämligen föreställningen om sparande- och investeringsbeslutens oberoende av varandra. Detta oberoende är dock inte — åtminstone under nuvarande förhållanden — av någon absolut karaktär, ehuru multiplikatorteorien lätt nog kan inge den föreställningen. Kreditsystemets utveckling, som ur den enskildes synpunkt inneburit att beslut om sparande och investering kunnat ske oberoende av varandra, har medfört att det inte heller för samhällsekonomien i dess helhet behöver råda överensstämmelse mellan summorna av alla de beslut om sparande och investering som träffas av enskilda sparare och investerare. Såsom tidigare framhållits utgör denna elasticitet i kreditsystemet en förutsättning för att investeringsverksamheten skall kunna tillerkännas någon självständig inkomsteffekt på ekonomien i övrigt. Graden av elasticitet inom kreditförmedlingen är emellertid beroende av kreditpolitikens utformning. Kreditpolitiken kan tänkas inriktad på att åstadkomma en närmare överensstämmelse mellan summorna av de enskildas beslut ifråga om sparande och investering. I vissa lägen kan en medveten åtstramning på kreditmarknaden verka på ett sådant sätt att omfatt17 2

ningen av de investeringar som kunna finansieras med lånemedel i ökacd grad göres beroende av omfattningen av de sparmedel som ställas till kreditsystemets förfogande. Elasticiteten i kreditsystemet kan uppfattas som en betingelse för <-att de cykliska växlingarna i investeringsverksamheten kunnat bli så omfattandle som de faktiskt varit. Om mera betydande förskjutningar i investeringsverksamhetens omfattning endast kunnat förekomma i samband med motsvarande förändringar av sparbenägenheten, skulle möjligheterna till starka fluktuationer i investeringsvolymen ha varit avsevärt begränsade. Detta behöver i och för sig inte innebära att kreditsystemet måste spela en aktiv roll vid uppkomsten av sådan fluktuationer. Kreditsystemet kan i huvudsak tänkas utgöra en p^assivt medverkande eller eventuellt återhållande faktor inom investeringscykelm, vars aktivt verkande krafter kunna härröra från faktorer utanför kreditsystemet. Viljan att investera och att för detta ändamål utnyttja kredit brukar i hög grad variera med konjunkturerna. Behovet och lönsamheten av investeringar torde som regel vara underkastade starkare konjunkturväxlingar än behovet och lönsamheten av övrig produktion. En schematisk förklaring till de starka växlingarna i investeringsbehoven erbjuder den s. k. accelerationsprincipen, enligt vilken dessa behov utgöra en funktion inte av produktionens omfattning utan av produktionens tillväxt. Då tillväxten av produktionen undergår starkare växlingar än produktionen själv, följer härav att också intensiteten i utbyggnadsbehoven kommer att variera starkare än produktionen. Konjunkturrörelserna ifråga om investeringsverksamhet och investeringsbenägenhet skola närmare studeras i det följande. Därvid får även diskuteras i vad mån accelerationsteorien har något värde som förklaring till dessa cykliska fluktuationer, sådana som de förekomma i verkligheten.

3. Balans i skilda bemärkelser Försiggår en investeringsökning under sådana förhållanden att den medför en tillväxt av den totala efterfrågan för ekonomien i dess helhet, uppkommer frågan om denna expansionsprocess kommer att äga rum vid konstant, fallande eller stigande prisnivå. Om en utvidgning av de totala inkomsterna i samhället skall kunna försiggå vid en konstant eller rentav fallande prisnivå måste det finnas tillgång på outnyttjade produktionsfaktorer, som kunna tagas i anspråk i samband med inkomstexpansionen. När så är fallet — d. v. s. så länge det råder ofullständig sysselsättning — bör det rimligen betecknas som en möjlighet till förbättrad balans, om det finns tillfälle att vid stabil prisnivå åstadkomma en allmän ekonomisk expansion genom en utvidgning av investeringsverksamheten, som inte har till förutsättning någon motsvarande vid oförändrat 18

inkomstläge inträffad ökning av sparandet (vilket även skulle innebära en lika stor minskning av konsumtionen). Härmed aktualiseras ett balansbegrepp av annan innebörd än det som ägt tilllämpning i den föregående framställningen. Det avgörande kännetecknet på ett balanserat ekonomiskt läge har hittills antagits vara att det kan bestå oförändrat från den ena perioden till den andra. Nu tillkommer dessutom kravet, att det i någon rimlig bemärkelse skall föreligga överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft och andra produktionsfaktorer. Det är tänkbart att dessa bägge olika krav på balans kunna förverkligas samtidigt, men det är också lätt att inse att detta är en klar omöjlighet, ifall bibehållandet av jämvikt på faktormarknaden förutsätter en successiv förändring av den totala efterfrågan. Ett normalt framåtskridande under utnyttjande av samhällsekonomiens växande prestationsförmåga måste vid stabil prisnivå förutsätta en totalt sett växande efterfrågan. Detta utesluter inte att en volymmässig expansion av nationalprodukten kan tänkas försiggå vid totalt sett oförändrad monetär efterfrågan; skall emellertid kravet på balans vidmakthållas även i den bemärkelsen att totala efterfrågan skall vara oförändrad, blir det ofrånkomligt att varje ökning av nationalproduktens volym måste medföra en sänkning av den allmänna prisnivån. 7 En sådan utformning av kraven på allmän ekonomisk balans torde numera vara mindre vanlig. I stället har konstellationen full sysselsättning och stabil prisnivå kommit i förgrunden såsom balansvillkor. Vid en successiv utbyggnad av produktionsapparaten, kan det finnas möjlighet att tillgodose kravet på prisstabilitet vid en totalt sett stigande efterfrågan. Investeringsutgifterna behöva sålunda inte hålla sig inom ramen av det sparande som kan framkomma vid oförändrat inkomstläge, men detta hindrar givetvis inte att balans vid stabil prisnivå måste förutsätta en viss anpassning mellan investeringsutgifter och sparande. Det går inte att avfärda behovet av en sådan anpassning med det argumentet att sparandet i efterhand alltid måste bli lika stort som investeringarna, eftersom detta vore liktydigt med att bortse från de betingelser i övrigt (ifråga om prisnivå, sysselsättning etc.) vid vilka denna överensstämmelse kan komma till stånd. Mellan balans i förening med kravet på oförändrad efterfrågan och balans i förening med kraven på stabil prisnivå och full sysselsättning blir skillnaden närmast den att överensstämmelse mellan sparvilja och investering i det förra fallet måste vidmakthållas vid oförändrade inkomster, men i det senare fallet vid den utveckling av produktion och inkomster som kan vara förenlig med ifrågavarande krav på stabilitet och sysselsättning. 7

Ett dylikt balanskrav vore i själva verket strängare än den Davidsonska normen, enligt vilken priserna borde få variera i omvänd proportionalitet mot produktiviteten. Ty i detta fall skulle varje ökning av produktionsvolymen medföra en prissänkning, oavsett om den haft karaktären av en produktivitetsförbättring eller av en ökad faktorinsats. 19

En av förutsättningarna för att man skall kunna undgå fortlöpande prisstegringar vid full sysselsättning är uppenbarligen, att investeringsverksamheten inte får bli större än det sparande som inkomsttagarna äro benägna att prestera vid konstant prisnivå och full sysselsättning.8 Att balans^i denna bemärkelse upprätthålles mellan sparande och investering utgör ett mål som sedan länge accepterats för den ekonomiska politik som söker förena stabil prisnivå och full sysselsättning. Penningvärdeundersökningens uppgift är att belysa möjligheterna att bevara ett stabilt penningvärde i ett samhälle med full sysselsättning. Denna speciella undersökning skall särskilt inriktas på att belysa möjligheterna att hålla balans mellan sparande och investering under full sysselsättning. I detta syfte kommer investeringsverksamhetens och sparandets ställning i den ekonomiska utvecklingen i det följande att närmare studeras ur empiriska och teoretiska synpunkter. Därefter kommer även i korthet att diskuteras på vilka vägar en i angiven bemärkelse balanserad investeringsutveckling skulle kunna uppnås och vidmakthållas.

4. Analysens begränsade räckvidd De balansvillkor, som angivits i det föregående, måste anses giltiga antingen de störningar av balansen som kunna tänkas ifrågakomma härröra från efterfrågesidan eller från kostnadssidan. En annan sak är att framställningen kan ha varit ägnad att inge den föreställningen att frågan om balans eller icke balans helt och hållet skulle vara beroende av efterfrågeutvecklingen. Si behöver inte under alla omständigheter vara fallet. Även om det förhölle sig så att varje förskjutning av priser och kostnader kunde uppfattas som följdverkan av ett visst efterfrågeförhållande, så vore därför inte givet att sambandet mellan efterfrågan och kostnadsutveckling vore sådant att den genomsnittliga pris- och kostnadsnivån skulle hålla sig >tabil vid den efterfrågan som vore erforderlig för att i eftersträvad bemärkelse säkerställa full sysselsättning. Skulle det alltnog förhålla sig så att prisnivåns utveckling vore entydigt bestämd av efterfrågans storlek, men att sambandet vore sådant att prisnivån skulle komma i rörelse vid den efterfrågan som vore förenlig med full sysselsättning, så vore det uppenbarligen en olöslig uppgi:t att förena full sysselsättning och stabil prisnivå, så länge detta samband ägd; giltighet. 8

Till dess att analysen göres mera differentierad får såväl det offentliga som företagm lov att inbegripas under uttrycket inkomsttagarna. Vad det offentliga och företagen spa:a vid oförändrad prisnivå ingår sålunda i det sparande som vid balans skall överensstämma ned de totala investeringsutgifterna. 20

Emellertid kan det finnas anledning att även räkna med den möjligheten, att det i vissa lägen och däribland sådana som närma sig full sysselsättning, kan vara helt andra faktorer än efterfrågetrycket eller efterfrågeutvecklingen som avgöra om några förskjutningar av pris- och kostnadsnivåerna inträffa eller utebli. Dylika autonoma kostnadsförändringar kunna tänkas försiggå under sådana förhållanden, att de dra med sig efterfrågeförändringar i sådan utsträckning, att sysselsättningsläget kan förbli opåverkat. Under sådana omständigheter kan det vara möjligt att vidmakthålla full sysselsättning om också inte stabil prisnivå. Alternativt kan läget vara sådant att den totala efterfrågan inte påverkas eller tillätes bli påverkad av dylika autonoma kostnadsförändringar. Under sådana förhållanden måste inträffade kostnadsförändringar medföra avsteg från uppnådd balans vad beträffar såväl sysselsättning som prisnivå. Den följande framställningen har begränsad syftning bland annat såtillvida att den i första hand kommer att inriktas på balansproblemets efterfrågesida och närmast ta sikte på sådana fall, där balans i bemärkelsen full sysselsättning och stabil prisnivå kan uppnås och vidmakthållas huvudsakligen genom sådana åtgärder som inverka på efterfrågans omfattning. Hur man däremot skall kunna motverka eventuella tendenser till sådana kostnadsstegringar som kunna uppkomma helt oberoende av efterfrågeförhållandena eller alternativt utan att efterfrågan varit större än som varit nödvändigt för att upprätthålla full sysselsättning, är en fråga som i huvudsak kommer att lämnas obehandlad i denna undersökning. I det föregående har ingenting blivit sagt om hur vare sig utrikeshandeln eller den offentliga verksamheten skall kunna inordnas i analysen. Sektorsuppdelning av den interna ekonomien kommer emellertid att utgöra ett viktigt analytiskt hjälpmedel i den följande framställningen, medan utrikeshandelns roll i den ekonomiska utvecklingen däremot kommer att behandlas synnerligen knapphändigt. I detta sammanhang finns osökt anledning att även beröra en understundom bruklig analysmetod, enligt vilken utrikeshandelns återverkningar på den interna ekonomien bedömes enbart med ledning av förändringarna i bytesbalansens saldo. Vid sådan »multiplikatoranalys» är det dessutom vanligt att den offentliga investeringsverksamheten till skillnad från den privata endast i mera begränsad utsträckning tillskrives multiplikativa återverkningar på inkomstbildningen inom övriga delar av samhällsekonomien. Liksom man för utrikeshandelns del närmast tar fasta på bytesbalansens saldo, brukar för den offentliga sektorns del intresset i betydande utsträckning koncentreras till utgiftsöver- eller underskotten. Summan av privata investeringar + offentliga utgiftsöverskott + bytesbalansens saldo tankes sålunda representera de aktivt inkomstbildande elementen, vilka spela mot det enskilda sparandet. 21

5- Kritik av en alltför långt driven salderingsprocedur Allmänna

synpunkter

En uppläggning av analysen efter de linjer som antyddes i det närmast föregående kan uppenbarligen utsättas för kritik bland annat med hänsyn till den långt drivna salderingsproceduren. Redan detta att låta den samlade privata investeringsverksamheten ingå som en enhetlig term bland de aktivt inkomstbildande elementen kan i många fall innebära en saldering som skymmer bort väsentliga drag i det ekonomiska förloppet. Åtminstone ifråga om lagerinvestenngarna gäller nämligen att dessa i viss mån kunna utveckla sig i motsatt riktning mot den privata investeringsverksamheten i övrigt. En sådan lagerutveckling kan i själva verket uppkomma som en följd av den allmänna ekonomiska utvecklingen och sålunda delvis som en konsekvens av investeringsutvecklingen. Om den privata investeringsverksamheten inklusive lagerförändringar under sådana förhållanden behandlas som en helhet, saiderar man i onödan ihop förändringar som rimligen kunna tolkas som varandras orsak respektive verkan och får därigenom en felaktig föreställning om förutsättningarna för det fortsatta ekonomiska förloppet. Ty även om det salderade värdet av de totala privata investeringarna kan tänkas bli ett och detsamma, är det med hänsyn till den fortsatta ekonomiska utvecklingen ingalunda likgiltigt, ifall en viss expansion av den allmänna ekonomiska aktiviteten framkallas av en något större ökning av investeringsverksamheten i fast realkapital, åtföljd av en viss lageruttömning, eller om den framkallas av en något mindre ökning av investeringsverksamheten i fast realkapital, vilken inte åtföljes av någon lageruttömning. Vad sedan beträffar möjligheten att enbart med hjälp av saidoposter bedöma den offentliga verksamhetens respektive utrikeshandelns återverkningar på nationalproduktens utveckling, så kan mot ett sådant tillvägagångssätt riktas invändningar av i princip samma innebörd som gentemot saideringen av lagerförskjutningar och andra investeringsförändringar. Varje primär förändring av offentliga utgifter respektive export kommer att få återverkningar på bland annat offentliga inkomster respektive import. I själva verket komma dessa poster med all sannolikhet att påverkas av varje förändring av nationalproduktens omfattning. De utslag som kunna registreras i saldot mellan offentliga utgifter och inkomster eller mellan export och import ge under sådana förhållanden inte något mått på de förändringar som i respektive fall måste uppfattas som de kausalt primära. Nöjer man sig med att följa förändringarna ifråga om övereller underskott på budgeten respektive bytesbalansen, gör man sig även i dessa fall skyldig till en saldering av data som måste betecknas som kausalt primära respektive sekundära. 22

Synpunkter med avseende på det offentliga Ifråga om det offentliga är det särskilt lätt att ange något av den konkreta innebörden av vad som undanskymmes, därest man försöker analysera finanspolitikens återverkningar på nationalprodukten med utgångspunkt enbart från inträffade förändringar i över- eller underskotten på budgeten. 9 Vad man tappar bort är bland annat förskjutningarna i den del av den offentliga verksamheten som kunnat finansieras med skatter och andra löpande inkomster. Denna försummelse framstår som särskilt ominös i det speciella fall att hela den förändring av den offentliga verksamhetens omfattning, som förekommer är av just denna karaktär, d. v. s. försiggår under en samtidig och lika stor förskjutning av det offentligas utgifter och inkomster. Hur de offentliga utgifterna även i ett sådant fall kunna tänkas bidraga till en ökning av nationalprodukten, har blivit föremål för närmare analys i »det celebrerade teoremet angående budgetens multiplikatorverkan» men finns för övrigt omnämnt redan i Myrdals för drygt 22 år sedan utarbetade bilaga till 1933 års statsverksproposition »Konjunktur och offentlig hushållning». En balanserad expansion av den offentliga verksamheten kan tänkas försiggå; 1) i samband med en absolut sett starkare utvidgning av den totala nationalprodukten; 2) vid en lika stark utvidgning av nationalprodukten; 3) vid en svagare expansion av nationalprodukten; 4) utan någon expansion av nationalprodukten; 5) i samband med en kontraktion av nationalprodukten. Av dessa olika fall synas i första hand nr 2) och nr 4) och i viss mån även nr 1) vara av så stort intresse att de äro förtjänta av en närmare analys. I fallet nr 1) försiggår en samtidig expansion av den offentliga verksamheten och nationalprodukten i övrigt. Förloppet karakteriseras bland annat därav att det offentligas inkomster stiga lika snabbt som dess utgifter. En närmare kausal analys kan tänkas visa att expansionen inom den privata delen av nationalprodukten delvis blivit förorsakad av den offentliga utgiftsexpansionen, men det förefaller osannolikt om också inte helt uteslutet att expansionen inom denna del av nationalprodukten inte skulle ha haft självständiga orsaker. Om tillväxten av den privata delen av nationalprodukten, såsom i detta fall tankes ha skett, kunnat försiggå utan någon ökning av vare sig underskottet på budgeten eller överskottet i bytesbalansen måste det i varje fall ha inträffat en viss ökning av endera den privata investeringsverksamheten eller konsumtionsbenägenheten. Expansionen inom den privata delen av national9 Jfr Bent Hansens utförliga behandling av dessa och närstående frågor i kapitlen III och IV av »Finanspolitikens ekonomiska teori». Med hänsyn till olikheter ifråga om intensiteten i läckaget m. m. fäster Hansen stort avseende vid olika statsutgifters differentierade återverkningar på utvecklingen av sysselsättning och nationalprodukt, en synpunkt som inte alls kommit till uttryck i denna översiktliga framställning.

^3

produkten får antagas utgöra en av orsakerna till att de offentliga inkomsterna kunnat bli så höga att det offentliga saldot trots utgiftsexpansionen kunnat hållas oförändrat. Multiplikatorverkan av en balanserad budget framträder måhända i mest renodlad form i fallet nr 2), där den offentliga verksamhetens tillväxt är lika stor som nationalproduktens. 10 För att en balanserad expansion av den offentliga verksamheten skall kunna uppfylla detta villkor, måste den marginella skattekvoten vara lika med 1, d. v. s. det måste ske en lika stor ökning av skatter och andra offentliga inkomster, som av de totala faktorinkomsterna i samhället. Den del av nationalprodukten som inte består av offentlig verksamhet måste till sin omfattning förbli oförändrad, vilket exempelvis kan ske, om såväl inkomsttagarnas benägenhet att spara av sina behållna inkomster, som den privata investeringsverksamhetens omfattning förblir oförändrad. Fallet nr 4) utgör ett exempel på en balanserad expansion av den offentliga verksamheten utan multiplikatorverkan. Skattesatserna måste i ett dylikt fall ökas så kraftigt att de offentliga inkomsterna vid oförändrad nationalprodukt erhålla ett tillskott som räcker till för att täcka utgifterna för den utvidgade offentliga verksamheten. Samhällsmedlemmarnas disponibla inkomster måste minska lika mycket som de offentliga utgifterna öka och skärpningen av skattesatserna måste i själva verket sättas in på ett sådant sätt, att den icke offentliga delen av nationalprodukten tränges samman i lika mån som det sker en expansion av den offentliga verksamheten. För att den erforderliga minskningen av den icke offentliga delen av nationalprodukten verkligen skall komma till stånd måste skärpningen av skattesatserna ha vissa specifika återverkningar på omfattningen av den privata investeringsverksamheten respektive inkomsttagarnas benägenhet att spara av sina disponibla inkomster. Förblir den privata investeringsverksamheten oförändrad, måste det ske en viss ökning av sparbenägenheten, förblir denna oförändrad eller sjunker måste det i stället försiggå en större eller mindre minskning av den privata investeringsverksamheten. Synpunkter

med avseende på

utrikeshandeln

Vad utrikeshandeln beträffar kunde det möjligen förefalla som om man inte riskerade att utelämna lika väsentliga faktorer i det ekonomiska förloppet, i den mån man försökte att analysera återverkningarna på nationalproduktens utveckling enbart med utgångspunkt från inträffade saidoförskjutningar. 11 H u r det faktiskt förhåller sig härvidlag torde närmare kunna belysas vid en genom* I den mån det nu kan anses vara rimligt att tala om »multiplikatorverkan» när multiplikatorn är lika med 1. " D e n n a problemställning beröres utförligare av Metelius i kapitel 5 av »Utlandstransaktionerna och den svenska ekonomin». 24

gång av några fall av balanserad expansion av utrikeshandeln. Det fall, som i första hand skall analyseras, kännetecknas av att det tankes ske en lika stor ökning av nationalprodukten som av utrikeshandeln. Det är alltså fråga om det närmaste parallellfall, som är tänkbart till det förut berörda fall, där det försiggick en lika stor ökning av nationalprodukten och den offentliga verksamheten. Liksom i detta sistnämnda fall hela ökningen av nationalprodukten var förlagd till den offentliga verksamheten, blir den i det här aktuella fallet förlagd till exportproduktionen och liksom den marginella skattekvoten i det förut berörda fallet var lika med i, blir i det här aktuella fallet den marginella importbenägenheten lika med i. Därmed upphör emellertid likheterna mellan de bägge fallen. Vid en lika stor utvidgning av den offentliga verksamheten och nationalprodukten förblir den icke offentliga delen av nationalprodukten oförändrad, vilket däremot inte är fallet vid en lika stora utvidgning av utrikeshandeln och nationalprodukten. I stället måste i detta fall den icke offentliga delen av nationalprodukten (vid oförändrad offentlig verksamhet) öka lika mycket som utrikeshandeln. En sådan ökning kan inte ske utan att endera den privata investeringsverksamheten stiger eller sparbenägenheten sjunker. I vad mån det sedan kan vara rimligt att betrakta dessa förändringar av privata investeringsverksamheten respektive sparbenägenheten som väsentliga orsaken till nationalproduktens tillväxt och utrikeshandelns expansion som en förhållandevis oväsentlig biomständighet, är en fråga som närmare skall behandlas i det följande. Dessförinnan skall ytterligare även det fall beröras där en balanserad expansion av utrikeshandeln försiggår vid oförändrad nationalprodukt. På samma sätt som en expansion av den offentliga verksamheten vid oförändrad nationalprodukt måste innebära en samtidig kontraktion av den icke offentliga delen av nationalprodukten, är det uppenbart att en balanserad expansion av utrikeshandeln vid oförändrad nationalprodukt måste innebära en expansion av exportproduktionen och importen i förening med en lika stor tillbakagång inom hemmamarknadsproduktionen. Till skillnad från en utvidgning av den offentliga verksamheten behöver däremot en expansion av utrikeshandeln inte medföra någon sammanträngning av den icke offentliga delen av nationalprodukten. Under sådana omständigheter kunna såväl den privata investeringsverksamheten som inkomsttagarnas sparbenägenhet tänkas vara oförändrade lika väl som nationalprodukten i dess helhet. För att härefter återgå till frågan om vilka väsentliga faktorer i det ekonomiska förloppet, som bli försummade därest man enbart med ledning av förskjutningarna i bytesbalansens saldo försöker analysera utrikeshandelns återverkningar på nationalproduktens utveckling, så synes det utan vidare klart att man vid ett sådant förfarande under alla omständigheter kommer att bortse från den del av det ekonomiska förloppet, som representeras av den balanserade delen av utrikeshandelns förändringar med härav följande återverkningar 25

på nationalproduktens sammansättning. I den mån man är beredd att negligera förskjutningarna ifråga om sammansättningen, kvarstår frågan om det är möjligt att analysera utrikeshandelns återverkningar på utvecklingen av nationalproduktens totala omfattning enbart med utgångspunkt från inträffade förändringar i bytesbalansens saldo. Det visar sig att en sådan analysmetod är tillämplig endast under en mycket speciell förutsättning, nämligen denna att varje balanserad förändring av utrikeshandelns omfattning helt och hållet har karaktären av ett ökat eller minskat deltagande i en internationell arbetsfördelning. Till den del förändringarna ifråga om export och import balansera varandra skulle det alltså behöva föreligga ett samband av den arten att varje förändring av exporten framkallar en lika stor förändring av importen (eller omvänt). Då importen helt och hållet får tänkas bestämd av exporten, följer härav att varje förändring av nationalproduktens omfattning måste antagas sakna inflytande på importens storlek. Under dessa speciella förutsättningar kommer det köpkraftstillskott som exporten i och för sig hade kunnat representera omedelbart att läcka ut via importen. Varje ökning av exportvaruproduktionen kommer att motvägas av en lika stor nedgång i hemmamarknadsproduktionen, vilken utfylles med ökad import. Ifråga om det köpkraftstillskott som investeringsverksamheten representerar, blir det däremot inte alls några läckor via importen utan endast genom sparandet. Då man kan utgå från att de angivna förutsättningarna sällan eller aldrig äro uppfyllda, är det som regel en mera rimlig analysmetod, att såsom exempelvis skett i Lundbergs »Det svenska näringslivets konjunkturkänslighet» låta export och investeringar ingå som jämnställda komponenter i en för nationalproduktens utveckling bestämmande konjunkturindikator, medan sparbenägenheten och importbenägenheten gemensamt få svara för läckaget. 12

6. Saidoanalys för begränsade syften Trots alla de berättigade invändningar som sålunda kunna resas mot en alltför långt driven salderingsprocedur, skulle det i vissa sammanhang kunna vara meningsfullt att föra ihop privata investeringar, budgetunderskott och saldo på bytesbalansen i en gemensam post lämpligen benämnd privat bruttokapitalbildning, i syfte att därefter studera sambandet mellan utvecklingen av denna post och utvecklingen av i första hand den privata konsumtionen. För att en sådan analysmetod skall kunna ifrågakomma måste emellertid intresset 12 Vid fullkomligt fria växelkurser skulle de angivna förutsättningarna dock vara uppfyllda, ehuru det bör lämnas osagt vilka återverkningar ett sådant system skulle få på den inhemska prisnivåns utveckling. Växelkurserna skulle i sådant fall inte vara att betrakta såsom handlingsparametrar, medan däremot eventuella valutaköp av centralbanken i likhet med förekommande kapitalexport skulle få samma slags återverkningar på den inhemska ekonomien som de interna investeringsutgifterna.

i det förevarande sammanhanget helt och hållet vara inriktat på utvecklingen av den privata delen av nationalinkomsten med bortseende från utvecklingen av den del av nationalprodukten, som utgöres av sådan offentlig verksamhet som finansieras med skatter och andra offentliga inkomster. Vidare är att märka att det samband som kan fastställas mellan utvecklingen av den privata bruttokapitalbildningen och den privata konsumtionen inte kan tänkas utgöra något enkelriktat kausalsamband. Till skillnad från vad som kan tänkas vara fallet med avseende på relationerna mellan investeringar och konsumtion, där investeringarna kunna tänkas utgöra en helt oberoende faktor, måste man nämligen räkna med en ömsesidig påverkan av privat konsumtion och privat bruttokapitalbildning, då ju konsumtionens utveckling måste påverka de i bruttokapitalbildningen ingående saidoposterna för bytesbalansen och det offentliga. En helt annan sak är att man under alla omständigheter vid analys av en utveckling som försiggått mellan två punkter av momentan jämvikt måste komma till det resultatet att förhållandet mellan varje inträffad förändring i den privata bruttokapitalbildningen och varje inträffad förändring av den privata konsumtionen är sådant att det satisfieras av den marginella sparbenägenheten. Ehuru det samband som kan föreligga mellan privat bruttokapitalbildning och privat konsumtion inte kan tänkas utgöra ett enkelriktat kausalsamband, finns det likväl goda skäl att förutsätta att det övervägande är i den ena riktningen — d. v. s. från bruttokapitalbildningen till konsumtionen — som de kausala inflytelserna på kort sikt göra sig gällande. Genom att klarlägga sambandet mellan bruttokapitalbildning och konsumtion, samt därmed även den marginella konsumtionsbenägenheten, bör man få kännedom om den måhända viktigaste av de faktorer som äro av betydelse för investeringsutvecklingens återverkningar på konsumtionen, men man bör därvid vara medveten om att detta i och för sig inte är tillräckligt för att klargöra det ömsesidiga kausalsammanhang som förelegat mellan utvecklingen av bruttokapitalbildning och konsumtion. Till sist må framhållas att det i och för sig inte är uteslutet att driva salderingsproceduren ännu längre än som hittills varit ifrågasatt. Lika väl eller lika illa som det i vissa sammanhang kan lämpa sig att låta budgetsaldot representera det offentligas inflytande på den privata konsumtionen, lika väl eller lika illa skulle det kunna lämpa sig att låta företagens utgiftsöverskott (i regel lika med deras nettoupplåning) representera deras inflytande på utvecklingen av den privata konsumtionen.

7. Ex ante analysens roll I anslutning till föregående diskussion angående salderingsmöjligheterna i analysen kan det även vara på sin plats att i någon mån beröra konsekvenserna av att den föregående framställningen inte fäst något uttryckligt avseende vid 27

vare sig planer och förväntningar eller den från Stockholmsskolans teoribildning välkända distinktionen ex ante — ex post. Det må inledningsvis konstateras, att det självfallet skulle vara möjligt att prestera en mera fullständig och exakt analys av utvecklingen, ifall man ägde tillräcklig kännedom om förväntningar och planer samt om hur dessa återverka på det faktiska förloppet. I verkligheten äro våra kunskaper i dessa hänseenden emellertid högst begränsade, låt vara att företagens planer inte äro undandragna från observation i lika hög grad som konsumenternas. Den begränsade kunskapen om hur förväntningar och planer uppstå och återverka på händelseförloppet, torde ha varit en bidragande orsak till att modellförlopp av det slag som bruka användas som analytiska hjälpmedel ofta äro baserade på antaganden om mekaniska reaktioner från de agerande subjektens sida. Sådana mekaniska reaktionsscheman kunna förekomma i två något olika utformningar. I det ena fallet göres ett naket antagande om reaktionssättet, i det andra fallet tänkas samma reaktioner motiverade av förväntningar som på ett lika mekaniskt sätt antagas ha uppkommit hos de agerande. Ett typiskt antagande rörande reaktionssättet kan exempelvis få den utformningen att företagen under varje period anpassa sin produktion efter den efterfrågan som gjort sig gällande under föregående period. I den ena utformningen av modellen är ett sådant reaktionssätt förutsatt utan närmare motivering, i den andra utformningen underbygges modellen med det ytterligare antagandet att företagen i början av varje aktuell period vänta sig att efterfrågan under perioden skall bli lika stor som den faktiskt varit under föregående period; det förutsattes vidare att företagen för varje period planera en produktion som är lika stor som den efterfrågan de vänta sig samt även att deras faktiska produktion alltid blir lika med deras planerade. 13 Så standardiserade reaktioner torde av lätt begripliga skäl sällan kunna återfinnas i verkligheten. Om företagarna inte desto mindre följa ett sådant reaktionsschema kan detta mycket väl tänkas ske utan att de därför behöva vara behäftade med en sådan förväntningsmekanism som skisserats i det föregående. De förutsatta standardreaktionerna kunna ju tänkas förekomma även vid mera obestämda förväntningar och det kan följaktligen förefalla skäligen onödigt att inarbeta en av allt att döma orealistisk förväntningsmekanism i modellen. Av en förutsatt giltighet av en sådan speciell förväntningsmekanism följer emellertid den konsekvensen att jämvikt respektive brist på jämvikt i den ekonomiska utvecklingen blir direkt beroende av överensstämmelse respektive brist på överensstämmelse ex ante mellan bland annat konsumenternas planer och företagarnas förväntningar. Ett dylikt jämviktsvillkor är under de antagna förutsättningarna ofrånkomligt, men skulle eljest kunna kritiseras såsom varande allt13 En sådan utformning av förloppsmekanismen Theory of Economic Expansion».

återfinnes i Lundbergs »Studies in the

för rigoröst. För att det skall råda jämvikt i den bemärkelsen att den ekonomiska verksamheten skall kunna fortgå oförändrad från den ena perioden till den andra behöver det inte nödvändigtvis ha förelegat överensstämmelse mellan planer och förväntningar under den tidigare av de två perioderna ifråga. Det kan ju ändå tänkas att de ekonomiska subjekten vid slutet av period i visa sig benägna att agera på ett sådant sätt att den ekonomiska verksamheten förblir oförändrad under period 2. Jämviktskriteriet blir under sådana förhållanden inte att det förelegat överensstämmelse mellan planer och förväntningar ex ante utan att det ex post föreligger överensstämmelse mellan den faktiska verksamheten under period 1 och de agerandes handlingsbenägenheter med avseende på period 2.14 Vad som trots detta synes kvarstå som en obestridlig fördel hos en analys, som inriktas på att förklara jämviktsrubbningarna ur bristande överensstämmelse ex ante mellan planer och förväntningar hos olika agerande, är den omständigheten att en sådan metod måste vara ägnad att fästa uppmärksamheten på det förhållandet att tillgängliga empiriska data angående den ekonomiska utvecklingen sådan som denna föreligger ex post, i stor utsträckning måste tolkas som aggregat av mera ursprungliga förändringar och härav följande verkningar. Förtrogenhet med ex ante analys kan alltså utgöra en förutsättning — ehuru knappast en nödvändig sådan — för att man vid behandling av empiriskt material skall undvika att i onödan aggregera faktorer som måste uppfattas som kausalt primära respektive sekundära.

14 Jfr. med Ohlins framställning i uppsatsen: »Professor Lindahl om dynamisk teori.» misk tidskrift 1941, s. 179—181.

29 Ekono-

KAPITEL

II

OM FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR ETT STABILT FRAMÅTSKRIDANDE PÅ LÅNG SIKT

i. Problemställningen: Balanserat framåtskridande, inflation eller stagnation Alltefter beskaffenheten av de störningar som det gäller att motverka, kan uppgiften att hålla balans mellan sparande och investering i förening med full sysselsättning företrädesvis uppfattas som ett problem på lång eller på kort sikt. Bland störningar av kortsiktig natur, som det gäller att bekämpa, märkas i främsta rummet sådana av cyklisk natur. I den mån man lyckas dämpa de cykliska svängningarna i investeringsverksamhet och allmän ekonomisk aktivitet och härigenom åtstadkomma en så vitt möjligt jämn ekonomisk utveckling, skulle ett av hindren för en bestående full sysselsättning ha blivit undanröjt. Så länge häftiga växlingar i den ekonomiska aktiviteten förekomma, är det självfallet omöjligt att genomgående hålla full sysselsättning, som i bästa fall uppnås på konjunkturtopparna. I samma mån som man lyckas dämpa de cykliska tendenserna ökas måhända förutsättningarna för att sysselsättningen i genomsnitt skall kunna hållas på en högre nivå närmare det »tak», som representerar en maximal sysselsättning av arbetskraft och andra produktionsfaktorer. En utjämnad ekonomisk utveckling är emellertid inte någon tillräcklig förutsättning för att det skall råda full sysselsättning i förening med stabil prisnivå. Man måste även räkna med möjligheten av mera långsiktiga störningar som yttra sig däruti att efterfrågan genomgående tenderar att bli endera större eller mindre än vad som erfordras i och för full sysselsättning vid stabil prisnivå. Det senare alternativet har speciellt sedan 1930-talet ägnats åtskillig uppmärksamhet inom den teoretiska litteraturen. Vissa teoretiker ha sålunda velat göra gällande att det oavsett de cykliska rörelserna skulle finnas en hos det kapitalistiska systemet inneboende tendens till ofullständigt utnyttjande av de ekonomiska resurserna enkannerligen arbetskraften. Man tänker sig att det 30

i stort sett råder vissa bestämda samband mellan nationalproduktens omfattning och tillväxt å ena sidan samt investeringsverksamhetens omfattning å den andra, liksom även mellan nationalproduktens omfattning och sparandets omfattning. Vid stigande nationalprodukt skulle emellertid sparbenägenheten öka kraftigare än investeringsbehoven och överensstämmelse mellan sparande och investering skulle därmed som regel uppnås på en lägre nivå än som svarar mot full sysselsättning. Det jämviktsläge eller den jämviktslinje kring vilken den allmänna ekonomiska utvecklingen tankes fluktuera skulle sålunda inte vara förenlig med full sysselsättning. Att vidmakthålla sådan sysselsättning vore på längre sikt omöjligt, eftersom det inte i längden skulle gå att hålla investeringsverksamheten uppe på en nivå som skulle svara mot det sparande som skulle framkomma vid full sysselsättning. Föreställningarna om en av cykliska förhållanden oberoende tendens till ofullständig sysselsättning ha utvecklats närmare i den s. k. stagnationsteorin, enligt vilken i första hand Förenta Staterna omkring år 1930 skulle ha råkat in i ett skede av ekonomiskt stillastående beroende på att investeringstillfällena inte längre skulle vara tillräckliga för att absorbera ett växande sparande. Med tilltagande arbetsför befolkning och stigande produktivitet blir en stillastående produktion och nationalinkomst liktydig med en successivt stigande arbetslöshet, varpå utvecklingen under 1930-talet i USA i viss mån skulle ha givit ett exempel. I den måhända mest bekanta versionen av stagnationsteorien, nämligen den som framlagts av Alvin Hansen i »Fiscal Policy and Business Cycles», fästes stort avseende vid skillnaden mellan härledda och autonoma investeringar. 1 I de modellförlopp varmed Hansen arbetar tankes en viss del av investeringsverksamheten vara härledd i den bemärkelsen att den till sin omfattning skulle vara direkt bestämd av konsumtionens utveckling under samma period. En ökning av konsumtionen tankes nämligen omedelbart framkalla en proportionell utbyggnad av produktionskapaciteten, under det att en minskning av konsumtionen tankes åtföljd av en inskränkning av produktionskapaciteten (som kan ske därigenom att ersättningsinvesteringarna eftersättas). Relationen mellan en viss ökning av konsumtionsvaruproduktionen och kostnaderna för motsvarande utvidgning av produktionskapaciteten antas vara konstant. Den ifrågavarande investeringsverksamheten kommer sålunda att stå i viss bestämd proportion till konsumtionens förändringar, varvid en ökning av konsumtionen åtföljes av en positiv investeringsverksamhet, under det att en minskning av konsumtionen åtföljes av en negativ investeringsverksamhet. Detta skulle innebära att investeringsverksamheten i detta fall skulle utvecklas i enlighet med den s. k. accelerationsprincipen. 1

Alvin Hansen: Fiscal Policy and Business Cycles, New York 1941. 31

2. Balans villkor för en enkel utvecklingsmodell Det finns en teoretisk möjlighet att utvecklingen av ett ekonomiskt system, som följer det ovan beskrivna reaktionsschemat, kan ta formen av ett balanserat framåtskridande. Utifrån de givna förutsättningarna är det sålunda möjligt att konstruera modellförlopp, som karakteriseras av ett likformigt framåtskridande där inkomster, sparande, kapitalmängd och investeringar utvecklas enligt en exponentialfunktion, d. v. s. förete samma procentuella tillväxt under loppet av varje enhetsperiod. Den tillväxthastighet som kännetecknar ett sådant förlopp är, såsom närmare skall påvisas i det följande, bestämd av förhållandet mellan sparkvot och accelerationskvot, d. v. s. mellan å ena sidan sparandets andel av nationalprodukten och å andra sidan förhållandet mellan en viss konsumtionsökning och kostnaderna för den därav härledda utvidgningen av produktionskapaciteten. Emellertid är det ingalunda givet att den sålunda bestämda tillväxthastigheten verkligen sammanfaller med den expansionstakt för produktion och omsättning vid vilken hushållningen kan bibehållas vid ett tillstånd av full sysselsättning. Då det, oavsett om accelerationsteorien utgör något lämpligt hjälpmedel vid analysen av mera kortsiktiga balansrubbningar, är tänkbart att denna teori med fördel kan användas som utgångspunkt för en analys av betingelserna för ett någorlunda stabilt framåtskridande på längre sikt, har det befunnits befogat att något närmare undersöka vilka konstellationer av accelerationskvot och sparbenägenhet som i en modell av det slag varom här är fråga kunna tänkas förenliga med ett balanserat framåtskridande av en viss given hastighet. Som utgångspunkt för en sådan prövning har valts en modellversion av något mindre speciell utformning än Alvin Hansens, såtillvida att hela investeringsverksamheten och inte blott en del av densamma tankes förloppsmässigt härledd och detta på sådant sätt, att nationalproduktens förändringar och inte blott konsumtionens påverka investeringsverksamhetens omfattning. Liksom i övriga modeller i detta kapitel tankes allt sparande vara av personlig natur. Först i följande kapitel kommer att prövas en mera differentierad analys med uppdelning av sparande och investeringar på personer, företag och offentliga myndigheter. Jämviktsvillkoret för ett jämnt framåtskridande modellförlopp av det slag varom här är fråga visar sig vara att sparkvoten dividerad med accelerationskvoten skall sammanfalla med den procentuella ökning av nationalinkomsten som under en enhetsperiod kan äga rum vid stabil prisnivå. 2 Om exempelvis den möjliga expansionstakten är 3 procent per år och accelerationskvoten med avseende på en 1-års period (d. v. s. relationen mellan kostnaderna för en viss erforderlig utvidgning av produktionsapparaten och den ökning av national2

Detta jämviktsvillkor synes tidigast ha framhållits av Lundberg i Studies in the of Economic Expansion, s. 185, not 1. 32

Theory

produkten räknat per ar som härigenom blir möjlig) lika med 5, måste sparkvoten vara lika med 15 procent för att sparandet skall bli exakt så stort som erfordras, om produktionskapaciteten skall kunna ökas med 3 procent per år. Om sparkvoten vore större skulle full sysselsättning kunna vidmakthållas endast om investeringsverksamheten holies på en så hög nivå, att produktionskapaciteten komme att öka snabbare än produktion och nationalinkomst. Kapacitetsutnyttjandet komme följaktligen att sjunka och detta måste verka återhållande på investeringsverksamheten och göra det svårt att hålla den uppe på en nivå förenlig med full sysselsättning. Skulle sparkvoten däremot visa sig mindre än vad som motsvarade jämviktskriteriet, kan den härav följande bristen på balans yttra sig i två olika riktningar. Endera vore tänkbart att investeringsverksamheten trots den otillräckliga sparbenägenheten holies uppe på den nivå som erfordrades för att kapitalutrustningen i samhället skulle kunna undergå en utveckling som gjorde det möjligt att låta produktion och nationalinkomst tillväxa i en takt som vore förenlig med full sysselsättning. Balansrubbningen skulle i detta fall yttra sig såsom ett efterfrågeöverskott. Den andra möjligheten vore att investeringsverksamheten begränsades inom ramen av det sparande som inkomsttagarna frivilligt presterade under förutsättning av stabil prisnivå. Då de maximala produktions- och sysselsättningsmöjligheterna tänkas begränsade med hänsyn till kapitalbeståndets utveckling, skulles balansrubbningen i detta fall komma att y:tra sig i en successivt tilltagande arbetslöshet.3

3. Kortsiktiga störningar såsom orsak till stagnation på längre sikt Även om det rådde sådana relationer mellan sparbenägenhet, accelerationskvot och expansionstakt att ett balanserat framåtskridande under full sysselsättning vore tänkbart, har den antagna modellen sådana egenskaper att en slumpmässig störning är tillräcklig för att framkalla vittgående avvikelser från ett förutsatt jämviktsläge. Då den närmare beskaffenheten av dessa avvikelser kan vara av betydelse för den långsiktsutveckling som kommer att känneteckna en sådan modell, synes det befogat att i detta avsnitt ägna någon uppmärksamhet åt dessa störningar, ehuru det kortsiktiga balansproblemet eljest inte är avset: att behandlas i detta sammanhang. Bland de faktorer som bli bestämmande för arten av det förlopp som kommer att utlösas av en slumpmässig störning ingår bland annat förhållandet mellan sparkvot och accelerationskvot. Den omständigheten att den investeringsverksamhet som härledes av en viss konsumtionsförändring tankes koncentrerad till en enda period, bidrar i hög grad till att förstärka de kumulativa återverkningarna av den ursprungliga 3

Möjligheten av det sistnämnda balansrubbningsalternativet har särskilt framhållits av Lundberg i »Den ekonomiska expansionens stabilitet», Ekonomisk tidskrift, 1950.

33 3

störningen, medan däremot det förhållandet att den härledda investeringsverksamheten vanligen tankes påverkad enbart av konsumtionsförändringen men inte — vilket i och för sig hade varit rimligt — av investeringsförändringen, måste vara ägnat att begränsa dessa kumulativa återverkningar. I och för sig hade det varit av ett visst intresse att systematiskt analysera den tänkbara beskaffenheten av de förlopp, som i en dylik modell kunna framkallas av en slumpmässig störning som tar formen av ett från modellens egna utgångspunkter omotiverat inkomsttillskott eller inkomstbortfall under en enstaka period. Med utgångspunkt från en av Alvin Hansen konstruerad modell har Paul Samuelson företagit en sådan systematisk algebraisk analys 4 , vilken emellertid inte avser återverkningarna av en till en enstaka period begränsad störningsimpuls utan i stället utgår från ett fr. o. m. en viss given period tillsvidare bestående inkomsttillskott, vilket tankes härröra från lånefinansierade statliga utgifter. Förloppsmekanismen i denna modell är sådan att konsumtionsvaruproduktionen under period t utgör en funktion av nationalprodukten under period t — i , samtidigt som den härledda investeringsverksamheten under period t bestämmes av konsumtionsvaruproduktionens förändring från perioden t—i till perioden t. Utgångsläget som i och för sig saknar betydelse för den algebraiska analysen tankes utgöra en situation av stationär jämvikt med ofullständig sysselsättning av arbetskraft och övriga produktionsfaktorer. Vid förhållandevis höga värden på accelerationskvoten och den marginella konsumtionsbenägenheten kommer en störning av angivet slag att resultera i en inkomstexpansion, som tenderar att övergå i en exponentialkurva. Villkoret härför är närmare bestämt att accelerationskvoten /? skall vara större än i och den marginella konsumtionsbenägenheten a större än ,

R 2

Om den margi-

nella konsumtionsbenägenheten överstiger detta värde, men accelerationskvoten är mindre än i kommer den angivna störningen att framkalla en begränsad ökning av nationalprodukten, som kommer att gå mot ett bestämt gränsvärde, samtidigt som den av inkomsttillskottet härledda investeringsökningen går mot o. I alla de fall där den marginella konsumtionsbenägenheten a är mindre A. /?

än -r- ns, kommer en störning av angiven beskaffenhet att kännetecknas av {t+ffl ^ . . T cykliska fluktuationer. Om a därvid antar värden överstigande ——, komma 4 »Interactions between the Multiplier Analysis and the Principle of Acceleration» The Review of Economic Statistics, 1939. Den tidigaste versionen av ett cykliskt modellförlopp baserat på samverkan mellan multiplikator och accelerationskoefficent synes ha blivit publicerad av R. F. Harrod i The Trade Cycle, Oxford 1936. I Towards a Dynamic Economics, London 1948, har Harrod utvidgat sin framställning med särskild hänsyn till jämviktsrelationen mellan sparkvot, accelerationskvot och framstegstakt.

dessa fluktuationer att successivt accentueras, men om a antar värden understigande — , har man att emotse successivt dämpade fluktuationer.

P Möjligen kan det bland annat ha varit i syfte att underlätta den algebraiska analysen som Hansen och Samuelson valt att arbeta med de förutsättningar ifråga om förloppsmekanismen och störningsimpulsens art som angivits i det föregående. Man skulle kunna förmoda att en störningsimpuls som hänför sig till en enstaka period kommer att utlösa mindre hektiska förlopp, än en störningsimpuls som med lika styrka blir bestående under ett flertal perioder. Inför man det antagandet att investeringsverksamheten genom accelerationskvoten påverkas inte blott av konsumtionens utan av hela nationalproduktens förändringar (varvid man får tänka sig att investeringsverksamheten under en period t bestämmes av nationalproduktens förändring från perioden t—2 till perioden t—1), visar det sig emellertid att en störningsimpuls som hänför sig till en enstaka period kommer att utlösa ett mera explosivt förlopp än en bestående störningsimpuls av samma styrka skulle ha gjort i en modell där investeringsverksamheten enbart påverkas av konsumtionens förändringar. För Alvin Hansen torde normalfallet närmast representeras av en sådan konstellation av accelerationskvot och marginell sparbenägenhet att en slumpmässig impuls kommer att ge upphov till cykliska rörelser i modellen. Under de förutsättningar som blivit valda komma dylika cykliska förlopp att röra sig kring en konstant medelnivå — vilket för Hansen är en väsentlig egenskap hos modellen. En ökning av den härledda investeringsverksamheten kan nämligen i sådana fall endast medverka till ett cykliskt uppsving. Däremot kan de inte bära upp något trendmässigt framåtskridande. Så länge uppsvinget fortsätter, utöva konsumtion och investering visserligen en kumulativt uppdrivande effekt på varandra, men när uppsvinget uttömt sina krafter blir det lika starka återverkningar i nedåtgående riktning. För ett trendmässigt framåtskridande skulle däremot krävas en fortlöpande ökning av den autonoma investeringsverksamheten, varmed avses sådan investeringsverksamhet, som till sin omfattning och utveckling är oberoende av den aktuella konsumtionsutvecklingen. Den investeringsökning, som erfordras skulle med andra ord ha karaktären av en successivt stigande, expansiv störning av modellen. 5 Förutsättningarna för en sådan av den aktuella konsumtionsutvecklingen oberoende tendens till fortskridande stegring av investeringsverksamheten antas emellertid ha blivit allvarligt försämrade till följd av den långsammare befolkningstillväxten och bristen på outvecklade områden, lämpade för exploatering, samt en mera sällsynt uppkomst av nya betydelsefulla uppfinningar och nya industrier. 5 1 det cykliska modellförlopp som utformats av J. K. Hicks är den inneboende tendensen till expansion på lång sikt baserad på en fortlöpande stegring av den autonoma investeringsverksamheten. A Contribution to the Theory of the Trade Cycle, Oxford 1950.

Den modell som Alvin Hansen sålunda använt för att belysa sin stagnationsteori måste väsentligen betecknas som en kortsiktsmodell. Sätter man in sådana värden på accelerationskvoten och den marginella sparbenägenheten som ligga inom ramen för vad som erfarenhetsmässigt är att vänta på något längre sikt med avseende på relationerna mellan kapitalbeståndets tillväxt samt nationalinkomstens och konsumtionens, visar det sig att modellens reaktionssätt blir sådant att en slumpmässig störning kommer att framkalla överdrivet stora återverkningar. Vid en accelerationskvot lika med 3 och en marginell konsumtionsbenägenhet lika med 2/3 — vilket är värden som ingalunda förefalla alltför höga med avseende på utvecklingen på längre sikt — ger exempelvis en till en enstaka period begränsad störningsimpuls med Hansens förloppsmekanism upphov till ett explosivt cykliskt förlopp, där verkan av den ursprungliga impulsen hinner att 10-dubblas under loppet av 8 perioder. För att inte en slumpmässig störning av ett system med den angivna förloppsmekanismen skall utlösa återverkningar av orealistisk omfattning måste man tydligen förutsätta att accelerationskvoten och den marginella konsumtionsbenägenheten på kort sikt anta väsentligt lägre värden än som kunna tänkas gälla i genomsnitt för längre perioder. Den omständigheten att modellen tankes inbegripa tillvaron av en autonom investeringsverksamhet av viss omfattning kan visserligen göra det rimligt att arbeta med en förhållandevis låg accelerationskvot, varvid dock är att beakta att även den s. k. autonoma investeringsverksamheten på lång sikt torde vara beroende av nationalproduktens omfattning och utveckling. Ger man den marginella konsumtionsbenägenheten konstanta värden av sådan innebörd att de kunna tänkas vara realistiska på kort sikt, men inte på längre sikt, synes det oavsett frågan om modellens realism i övrigt svårt att av densamma dra några bestämda slutsatser rörande riskerna för en stagnation på längre sikt. Även om man tänker sig den marginella sparkvoten som en variabel storhet torde stagnation på lång sikt såsom modellförloppet i övrigt är konstruerat dock vara ofrånkomlig så länge den genomsnittliga sparkvoten på lång sikt bibehålies på en oförändrad nivå. Djupare sett torde modellens stagnationsegenskaper främst vara betingade av den omständigheten att varken den genomsnittliga sparkvoten eller accelerationskvoten påverkas av det realekonomiska utrymmet för expansion d. v. s. tillgången på outnyttjade produktionsfaktorer.

4. Kortsiktiga störningar såsom tänkbar förutsättning för en på längre sikt bibehållen sysselsättningsgrad I det föregående antyddes den teoretiska möjligheten av att en slumpmässig störning av ett potentiellt jämviktsförlopp skulle kunna få sådana återverkningar att det ifrågavarande modellförloppet på längre sikt komme att stag36

nera. I och för sig skulle man likaväl kunna tänka sig den motsatta möjligheten att förekomsten av cykliska fluktuationer och en i växlande grad ofullständig sysselsättning skulle kunna göra det möjligt att undvika stagnation med en åtföljande på längre sikt försämrad sysselsättningsgrad, även om modellen vore så beskaffad att det med hänsyn till en hög sparbenägenhet vore omöjligt att vidmakthålla full sysselsättning i förening med ett jämnt framåtskridande av samma hastighet som i genomsnitt skulle känneteckna det cykliska förloppet. Eftersom sparkvoten får antagas vara lägre vid depression än i högkonjunktur skulle ett cykliskt förlopp kunna resultera i en genomsnittligen lägre sparkvot än som skulle gälla för ett jämnt framåtskridande förlopp. Å andra sidan skulle kapitalbehovet kunna bli förhållandevis större, då kapacitetsutnyttjandet förmodligen skulle bli genomsnittligt lägre vid ett cykliskt framåtskridande än vid ett jämnt framåtskridande. Förekomsten av cykliska fluktuationer skulle alltså i och för sig kunna vara ägnad att medföra en sådan minskning av sparandet och ökning av kapitalbehoven att det trendmässiga framåtskridandet skulle kunna vidmakthållas vid sådan nivå att sysselsättningsgraden inte i genomsnitt behövde försämras på längre sikt, fastän en sådan framstegstakt under givna förutsättningar inte skulle kunnat förenas med konstant full sysselsättning. Vore förhållandena verkligen sådana att det med hänsyn till ett potentiellt översparande skulle krävas att det förekomme cykliska fluktuationer för att trendmässigt framåtskridande skulle kunna upprätthållas i sådan takt att den genomsnittliga sysselsättningsgraden på längre sikt inte skulle behöva försämras, så synes lika uppenbart att ett förverkligande av ett jämnt framåtskridande med samma hastighet i förening med full sysselsättning utifrån dessa förutsättningar bland annat skulle förutsätta att detta potentiella översparande upphävdes. Innan man går vidare och till äventyrs drar den slutsatsen, att en eliminering av de konjunkturfluktationer som förekommit i verkligheten bland annat också skulle ha krävt att åtgärder vidtagits mot ett potentiellt översparande, finns anledning att understryka i hur hög grad de förda resonemangen varit av spekulativ karaktär. Det kan nämligen inte utan vidare anses självklart att sparkvoten i genomsnitt skulle bli högre under ett jämnt framåtskridande med full sysselsättning än under ett cykliskt framåtskridande förlopp och man kan sålunda inte ta för givet att cykliska fluktuationer äro ägnade att över längre perioder sänka sparkvoten. Inte heller kan det anses säkert att företagarna vid ett jämnt framåtskridande med full sysselsättning av arbetskraften skulle finna det fördelaktigt att hålla ett högre kapacitetsutnyttjande än man i genomsnitt haft att räkna med under en utveckling präglad av cykliska växlingar. Antagandena om att sparkvot och kapacitetsutnyttjande i genomsnitt skulle bli lägre i ett cykliskt förlopp än i ett jämnt framåtskridande förefalla visserligen inte orimliga, men det finns å andra sidan anledning att förmoda att 37

såväl sparkvot som kapacitetsutnyttjande under ett jämnt framåtskridande åtminstone skulle bli lägre än vad som brukat förekomma på konjunkturtopparna.

5. Tänkbara anpassningsmöjligheter i en utvecklingsmodell I det föregående har visats hur man från givna förutsättningar kunde fastställa en viss bestämd sparkvot som varken fick över- eller underskridas, om man skulle kunna vidmakthålla ett stabilt framåtskridande i förening med full sysselsättning. Förutsättningarna inneburo emellertid att såväl accelerationskvoten som den expansionstakt vilken vore förenlig med bibehållandet av full sysselsättning kunde betraktas som givna och helt oberoende av varandra och av sparkvotens storlek. Den ur sysselsättningssynpunkt erforderliga framstegstakten finge alltså tänkas vara bestämd dels av befolkningsutvecklingen och dels av utvecklingen av produktionen per arbetare som likaledes vore given och inte kunde påverkas av investeringsverksamhetens omfattning; denna skulle endast kunna inverka på produktionsapparatens sysselsättningskapacitet vid viss given effektivitet per arbetare. Liksom produktionen per arbetare måste tydligen även den per arbetare erforderliga kapitalmängden tänkas given och omöjlig att påverka i sin utveckling, eftersom det inte kan föreligga något rationellt motiv att välja sådana tekniska lösningar som kräva en snabbare tillväxt av kapitalmängden per arbetare, om det enligt förutsättningarna saknas möjlighet att härigenom uppnå en snabbare tillväxt av produktionen per arbetare än som eljest kunnat ifrågakomma. Skulle det i stället ha funnits någon sådan möjlighet, hade den ur sysselsättningssynpunkt erforderliga expansionstakten inte längre varit att betrakta som given och oberoende av investeringsverksamhetens omfattning. Så länge kapitalinsatsen per arbetare till sin utveckling måste betraktas som given kan man inte i händelse av en utöver vissa gränser tilltagande sparbenägenhet vidmakthålla balansen på längre sikt genom att i ökad utsträckning inrikta investeringsverksamheten på utbyggnad av kapitalvaruproduktionen. Att ett ökat sparande sammankopplas med en viss utbyggnad av kapitalvaruproduktionen synes visserligen i och för sig naturligt. På längre sikt blir det rentav ett jämviktsvillkor att utbyggnaden av anläggningar för kapitalvaruproduktion skall stå i proportion till sparandets tillväxt. Vidare är det i och för sig obestridligt att det alltid finns möjlighet att absorbera ett ökat sparande utan att man därför behöver framkalla någon överkapacitet inom konsumtionsvaruproduktionen, om investeringarna i stället i tillräckligt hög grad inriktas på utbyggnad av kapitalvaruproduktionen (»investment for further investment»). Men härigenom blir det inte lättare att undvika det slags jämviktsrubbning som hotar att uppkomma för den händelse behovet av arbetskraft för anläggningarnas utnyttjande skulle stiga snabbare än tillgången på arbetskraft. 33

För modellens möjligheter att utvecklas såsom ett vid full sysselsättning bibehållet jämviktsförlopp kan det därför ha avgörande betydelse om kapitalinsatsen per arbetare måste betraktas som given eller om det finns möjligheter att öka den i så hög grad att ifrågakommande utökningar av kapitalbeståndet inte dra med sig större tillväxt av arbetskraftsbehovet än som kan tillgodoses. För att ett jämnt framåtskridande vid full sysselsättning skall kunna förverkligas behöver man tydligen inte förutsätta att det skall råda någon bestämd sparintensitet som varken får över- eller underskridas. Däremot måste det finnas vissa möjligheter att anpassa kapitalinsatsen per arbetare med hänsyn till inträffade förskjutningar i sparintensiteten. Stiger sparintensiteten från ett jämviktsläge, måste det finnas möjligheter att öka kapitalinsatsen per arbetare i snabbare takt, om man skall kunna undgå arbetslöshet. Minskar sparintensiteten från ett jämviktsläge måste det i stället finnas möjlighet att låta kapitalutrustningen per arbetare växa i en långsammare takt om man skall kunna undvika inflation. I anslutning till nyklassisk kapitalteori finns det goda skäl att utgå från den förutsättningen att det som regel finns möjligheter att påverka avkastningen per arbetare genom att variera kapitalmängden, låt vara att avkastningen inte behöver förändras i samma proportion som kapitalet. Det torde knappast förhålla sig så att det är den tekniska utvecklingen, som i varje situation bestämmer kapitalmängden per arbetare, utan variationsmöjligheter i den ena eller andra riktningen. I stället har man att räkna med dylika variationsmöjligheter bland annat såtillvida att näringslivets utbyggnad i skiftande utsträckning kan tänkas inriktad på näringsgrenar som ha förhållandevis stor eller liten kapitalinsats per arbetare. Såsom närmare skall påvisas i det följande, finns det även andra skäl att förutsätta vissa variationsmöjligheter ifråga om den genomsnittliga kapitalinsatsen per arbetare. Härvid förtjänar inte minst den omständigheten beaktande att kapitalmängden per arbetare inom jämförbara industrigrenar av allt att döma synes växla avsevärt mellan olika länder. Inte heller finns det anledning att förutsätta någon orubblig relation mellan nationalproduktens tillväxt och kostnaderna för den erforderliga utbyggnaden av produktionsapparaten. Fastmer torde den genomsnittliga accelerationskvoten i viss utsträckning utgöra en variabel storhet. Mellan kapitalinsatsen inom olika näringsgrenar och dessas bidrag till nationalprodukten är förhållandet i hög grad växlande. En ändrad inriktning av produktionsapparatens utbyggnad kan sålunda tänkas medföra en förskjutning av genomsnittsrelationen mellan utbyggnadskostnader och tillväxt av nationalprodukten. Denna relation kan emellertid även vid oförändrad inriktning av utbyggnadsverksamheten tänkas undergå förskjutningar, vilka exempelvis kunna sammanhänga med en samtidigt skeende tillväxt av kapitalinsatsen per arbetare. 39

Om produktionen per arbetare kan tillta i samma takt som kapitalmängden, behöver det inte bli någon förändring ifråga om kapitalinsatsen per tillverkad produktenhet. Men om produktionen per arbetare inte kan öka i samma takt som kapitalmängden, får man en ökad kapitalinsats per produktenhet. Detta är vad som avses med termen »kapitalets fördjupning», som är ett uttryck för dess avtagande produktivitet. I detta sammanhang är det emellertid inte i första hand utvecklingen av den genomsnittliga relationen mellan kapitalinsats och nationalprodukt som är av intresse utan det är snarare utvecklingen av förhållandet mellan dessa bägge storheters tillväxt. Konstant accelerationskvot vid stigande kapitalinsats per arbetare är sålunda närmast förenlig med konstant gränsproduktivitet hos realkapitalet — vilket inte nödvändigtvis behöver innebära konstant genomsnittlig produktivitet — under det att en stigande accelerationskvot synes förutsätta en avtagande gränsproduktivitet. 0 Den omständigheten att kapitalinsatsen per arbetare i viss utsträckning torde utgöra en variabel storhet innebär givetvis inte någon garanti för att man verkligen får just den grad av anpassning som skulle krävas för att man på längre sikt skulle kunna vidmakthålla ett stabilt framåtskridande under full sysselsättning. I det följande skall visserligen påvisas att det sannolikt finns vissa krafter som verka i den riktningen, men det kan ingalunda anses säkert eller ens troligt att dessa göra sig gällande tillräckligt snabbt och med tillräcklig styrka. Inte heller kan man bortse från möjligheten av att de anpassningssvårigheter som kunna uppkomma ifråga om sparande och investering i vissa fall kunna visa sig vara mera djupgående än vad som rimligen skulle kunna betraktas som en normal konjunkturföreteelse. Det återstår emellertid att bedöma, huruvida anpassningssvårigheter av detta slag som kunna tänkas uppkomma skäligen kunna förmodas vara av sådan natur att det nödvändigtvis skulle krävas en förändring på längre sikt av sparintensiteten för att de skulle kunna övervinnas. En annan fråga är om sparbenägenheten i ett sådant läge skulle kunna förete någon tendens till spontan anpassning. Det har påpekats i det föregående att det kan finnas vissa skäl att antaga att såväl sparkvot som kapacitetsutnyttjande skulle komma att bli högre vid ett jämnt framåtskridande under full sysselsättning än vad som i genomsnitt kan tänkas förekomma under ett cykliskt framåtskridande förlopp. Om detta antagande visar sig riktigt blir det tydligen inte tillräckligt att övervinna de cykliska tendenserna för att få ett jämnt framåtskridande med full sysselsättning. Dessutom måste investeringsverksamheten i genomsnitt vara större än i ett cykliskt framåtskridande förlopp, vilket bland annat även innebär att nytillskottet av kapital per arbetare måste vara större. Då det emellertid inte kan anses uteslutet att en utjämning av konjunkturerna skulle kunna få till följd 6 En viss förutsättning för giltigheten av dessa relationer är givetvis att investeringsverksamhetens inriktning på olika näringsgrenar med mer eller mindre hög kapitalinsats per produktenhet inte tankes undergå någon förändring.

att en erforderlig ökning av nytillskottet av kapital per arbetare bleve underlättad, behöver förekomsten av cykliska fluktuationer inte nödvändigtvis tolkas som ett utslag av ett potentiellt översparande. Det kan lika gärna och kanske i större utsträckning förhålla sig så att det är förekomsten av cykliska fluktuationer, som förhindrat att nytillskottet av kapital per arbetare blivit så stort som det kunde ha blivit under ett jämnt framåskridande med full sysselsättning.

4i

KAPITEL

III

TVÅ HUVUDSEKTORER I ANALYSEN

Den föregående diskussionen om förhållandet mellan sparande och investering i stabilt framåtskridande respektive cykliska utvecklingsförlopp har helt och hållet rört sig med totalkategorier. Vad som diskuterats har sålunda varit förhållandet mellan investeringsverksamheten i dess helhet och sparandet i dess helhet. Det förefaller emellertid som om man skulle kunna prestera en betydligt mera djupgående analys om man delar upp totalkategorierna ifråga om sparande och investering på åtminstone två huvudområden. Ur åtskilliga synpunkter synes det vara motiverat att skilja mellan två huvudområden inom realkapitalbildningen, det ena omfattande statlig och kommunal hushållning, bostads- samt kraftförsörjning, det andra återstående delar av näringslivet. Det förstnämnda huvudområdet, vilket utom den offentliga hushållningen omfattar de försörjningsområden som stå under särskilt starkt offentligt inflytande, benämnes i fortsättningen den allmänna sektorn och investeringarna därinom allmänna investeringar.1 För det återstående huvudområdet bli motsvarande benämningar företagssektorn respektive företagsinvesteringar.

i. Karakteristik av huvudsektorerna De karakteristiska olikheter man kan finna mellan de bägge huvudområdena hänföra sig inte endast eller kanske ens i främsta rummet till skiljaktigheter ifråga om graden av offentligt inflytande. (Vad gäller en betydelsefull del av den all1 Med denna gränsdragning kommer den allmänna sektorn att innefatta följande element: i. Den offentliga verksamheten. 2. Vissa verksamhetsområden med privatekonomiskt funktionssätt vilka i övrigt kännetecknas av vissa karakteristiska egenskaper hos prisbildningen. Dessa områden inbegripas oberoende av om de stå under offentlig eller privat förvaltning (bostadsförsörjning och public utilities). 3. Offentliga företag inom näringslivet i övrigt. Gränsdragningen kan sägas innebära en kompromiss mellan två skilda indelningsprinciper. I den mån funktionssättet uppfattas som det primära kan det förefalla mest konsekvent att helt utesluta grupp 3 från den allmänna sektorn. Ur kapitalförsörjningssynpunkt hör emellertid denna grupp avgjort mera hemma inom den allmänna sektorn än inom företagssektorn.

manna sektorn, nämligen bostadsförsörjningen är det för övrigt först under relativt sen tid som det offentliga inflytandet kommit att bli så betydelsefullt.) Olikheterna mellan de bägge huvudområdena är påfallande även i följande avseenden: i) Ifråga om finansieringssättet; 2) ifråga om arten av de produktionsfaktorer, som tagas i anspråk för investeringsverksamheten samt 3) ifråga om prisbildningen och investeringsincitamenten. 1) Till den del investeringarna inom den allmänna sektorn inte bestridas genom skattemedel bruka de i huvudsak finansieras genom upplåning på den allmänna lånemarknaden. För företagsinvesteringarna har finansiering över den allmänna kapitalmarknaden förhållandevis mindre betydelse under det att företagssparandet på detta område spelar desto större roll som finansieringskälla. 2) Vad gäller arten av de produktionsfaktorer som anlitas inom investeringsverksamheten ligger skillnaden mellan de bägge huvudområdena främst däruti att de allmänna investeringarna till övervägande del (omkring 3/4) avse byggnader och anläggningar och endast i mindre utsträckning maskiner och andra verkstadsprodukter, medan däremot företagsinvesteringarna till större delen (mer än 2/3) avse just sådana produkter. 3) En karakteristisk olikhet mellan de bägge sektorerna kommer vidare till uttryck i det förhållandet att kapitalinsatsen per presterat bidrag till bruttonationalprodukten i genomsnitt är avsevärt mycket högre inom den allmänna sektorn än inom företagssektorn.2 Skillnaden framträder tydligen oavsett om man vid jämförelsen utelämnar eller inbegriper sådana föga kapitalkrävande inslag i de bägge sektorernas bidrag till nationalprodukten som offentlig förvaltningsverksamhet och personliga tjänster. Delvis kan olikheten förklaras därav att produktionen inom företagssektorn tar förhållandevis mera arbetskraft i anspråk än verksamheten inom allmänna sektorn. Inom företagssektorn sätter man sålunda in mera arbetskraft per kapitalenhet och den gemensamma avkastningen av arbetskraft och kapital bör följaktligen också bli större. Detta kan emellertid inte vara hela förklaringen, vilket bl. a. framgår därav, att bruttoavkastningen (dvs. bruttoförädlingsvärdet med avdrag för arbetslöner) per kapitalenhet räknat som 2 Med bidrag till bruttonationalprodukten avses här och i fortsättningen vederbörande företags eller näringsgrens bruttoförädlingsvärde (gross value added). Därmed menas vederbörande näringsgrens produktionsvärde med avdrag för sådana driftskostnader som avse från andra näringsgrenar levererade varor och tjänster. Huruvida kapitalinsatsen per bruttoförädlingsvärde skall anses sammanfalla med accelerationskvoten eller ej synes i stor utsträckning vara en definitionsfråga. Frånsett den brist på överensstämmelse, som kan tänkas bero därav att accelerationskvoten, som närmast är att uppfatta som den marginella kapitalinsatsen per produktenhet, inte nödvändigtvis behöver överensstämma med den genomsnittliga kapitalinsatsen per produktenhet, kan man tänka sig sådana olikheter som uppkomma därigenom att accelerationskvoten definieras endera som kapitalinsats per totalt produktvärde inklusive råvarukostnader eller också som kapitalinsats per nettoproduktvärde, dvs. exklusive såväl råvarukostnader som kapitalförslitning, i stället för att uppfattas som kapitalinsats per bruttoförädlingsvärde, vilket exkluderar råvarukostnader, men ej kapitalförslitning. Bruttoförädlingsvärde med avdrag för arbetslöner kommer i fortsättningen att anses liktydigt med bruttoavkastning å kapital.

regel ligger avsevärt högre inom företagssektorn än inom den allmänna sektorn. Vidare är att märka att kapitalföremålen inom den allmänna sektorn, vilka till stor del utgöras av byggnader och anläggningar, i genomsnitt ha större livslängd än kapitalföremålen inom företagssektorn. Vid i övrigt oförändrade betingelser bör den årliga bruttoavkastningen (nettoavkastning + årliga avskrivningar) sjunka i förhållande till anläggningskostnaderna vid stigande livslängd hos anläggningarna. Men de skillnader som föreligga ifråga om den årliga bruttoavkastningens storlek i förhållande till kapitalinsatsen torde inte kunna förklaras enbart av olikheter i den genomsnittliga livslängden för ifrågavarande anläggningar. Det tycks i själva verket vara fråga om tämligen djupgående olikheter i själva prisbildningen. Detta är en central fråga, som kommer att ägnas mera utrymme i det följande. Här må endast framhållas att dessa olikheter i prisbildningen delvis torde sammanhänga med den mera riskbetonade karaktären hos den ekonomiska verksamheten inom företagssektorn. Liksom ifråga om finansieringsmetoder och prissättning har man även vad gäller investeringsincitamenten att räkna med betydande olikheter mellan företagssektorn och den allmänna sektorn. Olikheterna i dessa avseenden synas f. ö. stå i nära sammanhang med varandra. Investeringarnas förhållandevis riskbetonade karaktär inverkar inte blott på prissättningen utan även på finansieringsmöjligheterna. Sålunda bli möjligheterna till lånefinansiering jämförelsevis begränsade — åtminstone vad gäller fast realkapital — och företagen hänvisas till att i stor utsträckning finansiera sina investeringar genom företagssparande. Företagsinvesteringarnas omfattning blir under sådana förutsättningar i hög grad beroende av företagssparandets storlek och utveckling. Inom den allmänna sektorn har utvecklingen av efterfrågan på de av kapitalföremålen (dvs. bostäder och offentliga anläggningar) frambringade tjänsterna kommit att få ett allt mera omedelbart inflytande på investeringsinitiativen. Bostadsbyggandet, där räntabilitetsutsikterna tidigare voro av stor betydelse för investeringsbesluten, har sålunda i allt högre grad kommit att dirigeras ur rent försörjningsmässiga synpunkter. Med en viss medveten stilisering skulle det kunna sägas att accelerationsprincipen, enligt vilken investeringarna utgöra en funktion av efterfrågans tillväxt, har en förhållandevis hög grad av giltighet inom den allmänna sektorn, men däremot en åtminstone på kort sikt förhållandevis låg grad av giltighet inom företagssektorn. Inom det sistnämnda området, där man fått vänja sig vid förhållandevis starka fluktuationer i efterfrågan, kan utbyggnadstakten inte på kort sikt varieras i nära överensstämmelse med utvecklingen av efterfrågan på de produkter, som skola framställas i företagens nya anläggningar. I stället får man, som tidigare framhållits, räkna med en betydande samvariation mellan företagssparande och företagsinvesteringar. En sådan samvariation behöver visserligen inte i och för sig vara oförenlig med en investeringsutveckling, som försiggår i enlighet med accelerationsprincipen. På längre sikt är det ingalunda uteslutet att det i avsevärd grad kan föreligga överensstämmelse 44

mellan utbyggnadsbehov och självfinansieringsmöjligheter inom åtskilliga branscher. Däremot förefaller det avgjort orealistiskt att förutsätta, att företagssparandet i sin konjunkturutveckling skulle kunna förete någon mera betydande överensstämmelse med en utbyggnadsverksamhet, som verkligen uppfyllde det villkoret att vara nära anpassad till de cykliska förändringarna av företagens kapacitetsbehov.

2. Data angående huvudsektorerna Vissa av de karakteristiska olikheterna mellan företagsinvesteringar och allmänna investeringar äro lätta att belysa med tillgänglig statistik rörande investeringsverksamhetens sammansättning. I tabell i redovisas investeringsverksamheten i Sverige år 1952 med uppdelning på byggnader och maskiner etc. samt på olika näringsgrenar inom respektive huvudsektorer. Som en jämförelse redovisas Tabell 1. Nationalproduktens

och investeringsverksamhetens fördelning på

näringsgrenar och sektorer. Bidrag till bruttonationalprodukten

Miljarder kronor

i.Bostadsnyttjande 2. Samfärdsel utom handelsflotta, biltrafik m. m 3. Kraft- o. belysningsverk 4. Statens och kommunernas bidrag 5. Egentlig industri 6. Byggnads- och anläggningsverksamhet 7.Jordbruk 8. Skogsbruk 9. Konsumenttjänster . . . . 10. Handel 11. ö v r i g samfärdsel 12. Fria yrken, husligt arbete och övrigt

Allmänna sektorn (1—4) Företagssektorn (5—12)

Procentuell fördelning

Ny- och reinvesteringar Byggnader och anläggningar

7,2 2,4

354 534

2,5 15

6,0

3 3 i,5 i,5 6

7,2 7,2

Tillhopa

Miljoner kronor

4,8 3

Maskiner och verkstadsprodukter

—

Procentuell fördelning

20,3

323 144

677 678

8,6 8,6

24,1

21,5

6,3

113 728

1,4 9,2

3,6 3-6 14,5 4,8

4i,5

100,0

100,0

8,5

20,4

79,6

1.239 2.207

4.858 3,°29

61,6 38,4

"3

2,4

även nationalproduktens sammansättning med i stort sett samma uppdelning på näringsgrenar.3 I tabellen framträder tydligt den olika vikt som tillkommer byggnads- och maskininvesteringar inom företagssektorn respektive allmänna sektorn. Även vad gäller investeringsverksamhetens och nationalproduktens uppdelning på dessa bägge sektorer ger tabellen möjlighet att påvisa en karakteristisk olikhet. På den allmänna sektorn, som tar i anspråk drygt 60 procent av investeringsverksamheten, faller endast drygt 20 procent av nationalprodukten, medan företagssektorn, som svarar för inemot 80 procent av nationalprodukten, inte tar i anspråk mera än omkring 40 procent av investeringsverksamheten. Det finns även vissa möjligheter att belysa hur sparandet fördelat sig på de båda huvudsektorerna samt följaktligen också hur sparande och investeringar inom dessa sektorer förhållit sig till varandra. Nedanstående tabell är baserad på en undersökning rörande sparandets sammansättning i Sverige 1945—1951 vilken närmare skall redovisas i följande kapitel. Tabell 2. Bruttoinvesteringar och brutto sparande inom två huvudsektorer 1945—1951. Allmänna sektorn

Företagssektorn

Miljoner kronor

Företagsinvesteringar 15 300

Offentliga investeringar samt privata bostadsinvesteringar 20 100 Offentligt sparande samt personligt hushållssparande inklusive depreciering av privata bostäder

Företagssparande

. . 11 700

m . m. 4

24 700

Företagssparandet beräknas alltså under perioden 1945—1951 ha motsvarat drygt 75 procent av företagens investeringar, under det att investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn under samma tid uppgått till drygt 80 procent av det sparande som ovan hänförts till denna sektor. överensstämmelsen mellan företagssparande och företagsinvesteringar skulle med all sannolikhet ha blivit mera utpräglad om sammanställningen kunnat ut3 Siffrorna rörande nationalproduktens uppdelning härröra (med undantag för samfärdselpostens fördelning på företagssektorn och den allmänna sektorn) ur: »Sveriges Ekonomi. Struktur och utvecklingstendenser. Utarbetad i samråd med byråchefen Erik Westerlind, Kungl. Finansdepartementet», Svenska Telegrambyråns skriftserie 2, Lund 1953. Uppgifterna äro att betrakta som »informed guesses» på grundval av konjunkturinstitutets beräkningar, som inte innehålla någon lika långt driven uppdelning på näringsgrenar. I det sammanhang varom här är fråga må de anförda siffrorna anses användbara.

sträckas bakåt i tiden. Under perioden 1940—1944 ha nämligen företagens investeringar av allt att döma understigit deras sparande med etc miljardbelopp. Även beträffande åren 1945, 1951 och 1953 synes för övrigt gälla att företagssparandet varit större än företagens sammanlagda investeringar. För Förenta staternas del ha amerikanska undersökningar givit resultat av tämligen snarlik innebörd vad gäller förhållandet mellan företagens sparande och investeringar.5 Dessa undersökningar avse emellertid enbart corporations men inte personliga företag, som ingå i de ovan anförda uppgifterna angående förhållandet mellan företagssparande och företagsinvesteringar i Sverige. Däremot inbegripas flertalet public utilities vilka nästan helt falla utanför den svenska undersökningen. Under perioden 1946—1953 beräknas företagssparandet inom amerikanska corporations ha uppgått till inte fullt 80 procent av investeringsutgifterna inom samma grupp av företag. Procentandelen skulle troligen ha blivit i någon mån högre ifall man uteslutit public utilities med deras förhållandevis stora lånebehov. Under perioden 1942—1945 var bolagssparandet större än bolagens investeringar och för hela perioden 1942—1953 beräknas sparandet för sådana företags del ha motsvarat drygt 90 procent av de sammanlagda investeringsutgifterna. Utsträckes undersökningsperioden bakåt i tiden till att omfatta åren 1929—1953 sjunker motsvarande procentandel till något under 90 procent. I fråga om Storbritannien ge tillgängliga beräkningar ett något annorlunda utslag vad beträffar förhållandet mellan företagens sparande och investeringar inom landet. Sålunda beräknas bruttosparandet inom companies under perioden 1948 —1954 med drygt 15 procent ha överstigit de investeringar, som företagits inomlands. Någon särredovisning av de brittiska företagens realinvesteringar utomlands förekommer inte i de officiella nationalinkomstberäkningarna. Dylika investeringar samt investeringar i finansiella tillgångar redovisas för företagens del i en gemensam post.6 Amerikanska och svenska företag synas på längre sikt ha hållit sin investeringsverksamhet uppe på något högre nivå än sitt sparande. Netto ha de således i viss utsträckning fått lov att ta i anspråk medel utifrån genom aktieteckning, upplåning eller minskning av sina likvida tillgångar. I det följande kommer att göras gällande dels att det för dessa företags del på längre sikt föreligger en tendens till tämligen nära överensstämmelse mellan internt sparande och investeringar, dels även att företagssparandets omfattning också på kortare sikt har ett synnerligen starkt inflytande på omfattningen av företagens investeringar. För att härefter återgå till de uppgifter, som blivit redovisade i tabell 1 torde härav ha framgått att den allmänna sektorn i förhållande till sina investeringar lämnar ett förhållandevis litet bidrag till nationalprodukten. Delvis kan detta 4

I denna post ingår även opersonligt försäkringssparande samt sparbankernas bruttosparande. E. F. Denison, »Saving in the National Economy», Survey oj Current Business, January 1955. 6 Central Statistical Office, National Income and Expenditure 1955, London 1955, Table 45. 5

förklaras därav att avkastningen av sådana anläggningar som erfordras för s. k. offentlig konsumtion till största delen faller s. a. s. vid sidan av prisbildningen. I det beräknade värdet av den offentliga konsumtionen ingår nämligen som regel inte någon uppskattad hyra för dessa anläggningar (skolor, sjukhus, vägar etc), vilka alltså med det tillämpade beräkningssystemet inte heller lämna något bidrag till nationalprodukten. Men även om en beräknad hyra för dessa anläggningar inräknades i värdet för den offentliga konsumtionen skulle den allmänna sektorns bidrag till nationalprodukten säkerligen ändå komma att framstå som lågt i jämförelse med denna sektors andel av investeringsverksamheten. Inom den allmänna sektorn äro nämligen bidragen till nationalprodukten jämförelsevis låga i förhållande till kapitalinsatsen även från sådana verksamhetsgrenar, vars avkastning äro föremål för prisbildning. Sålunda blir i Sverige anläggningskostnad exklusive tomtvärde för nya bostäder mer än 15 gånger så stor som årliga värdet av bostadsnyttjande exklusive värme. För public utilities (elverk, kraftverk, gasverk, vattenledningsverk, telefon, järn- och spårvägar) synes anläggningskapitalet i genomsnitt vara omkring 10 gånger så stort som det årliga bidraget till bruttonationalprodukten. Inom företagssektorn däremot uppgår värdet av kapitalinsats i förhållande till nationalproduktbidrag (brutto) för egentlig industri och sjöfart till mellan 2 och 3 samt för jordbruk, byggnadsverksamhet och handel till mellan 1 och 2. Relationstalen äro inte fullt jämförbara eftersom de ifråga om bostäder äro baserade på en sammanställning av nyanskaffningskostnaderna respektive värdet av motsvarande bidrag till nationalprodukten vid nya anläggningar, medan det i övriga fall är fråga om en sammanställning av å ena sidan mer eller mindre deprecierade återanskaffningskostnader och å andra sidan värdet av de mer eller mindre reducerade bidrag till nationalprodukten som kunnat presteras vid anläggningar av skiftande ålder och effektivitet. Även om uppgifternas beskaffenhet härigenom kan vara ägnad att låta kapitalinsatsen per produktenhet inom företagssektorn framstå såsom alltför begränsad i jämförelse med vad som förekommer inom bostadsförvaltningen kan det knappast råda någon tvekan om att det härvidlag föreligger en högst avsevärd olikhet. De anförda relationstalen, som självfallet äro synnerligen approximativa, äro i vissa fall baserade på svenska, i andra fall på amerikanska uppgifter. Vad gäller bostäder i Sverige brukade hyra exklusive bränsle i normkalkyler för nya hus före den stora kostnadsstegringen 1950—1951 angivas till 6,5 procent av anläggningskostnad exklusive tomtvärde. Med avdrag för vissa onera, såsom kostnader för vatten, trapplyse, sotning och sophämtning, skulle det årliga bidraget till bruttonationalprodukten sannolikt bli något mindre än en femtondedel av anläggningskostnad exklusive tomtvärde. Med subventionering i den omfattning som nyligen tillämpades för nyuppförda hus, blev anläggningskostnaden exklusive tomt ungefär 18 gånger så stor som årlig hyra exklusive bränsle. I fråga om public utilities finns det för Sveriges del inte några uppgifter att tillgå rörande den genomsnittliga relationen mellan kapitalinsats och nationalproduktbidrag. 48

Kuznets har emellertid framlagt vissa siffror som äro belysande för USA:s del.7 För public utilities och transportindustrier uppgives sålunda att insatsen av fast realkapital (exklusive jord) i förhållande till bidraget till nettonationalprodukten år 1938 var 3,26 gånger högre än i genomsnitt för hushållningen i dess helhet, under det att det totala realkapitalbeståndet år 1939 exklusive jord men inklusive lager i annat sammanhang redovisas till ett värde motsvarande 3,19 gånger nettonationalprodukten. Eftersom lagren utgöra större andel av samhällets totala realkapital än av transportindustriernas och public utilities' realkapital, kan man dra den slutsatsen att förhållandet mellan kapitalinsats och årligt bidrag till nettonationalprodukten för de ifrågavarande näringsgrenarna var något lägre än 10,40 (dvs. 3,19 x 3,26). I förhållande till det årliga bidraget till bruttonationalprodukten måste givetvis relationstalet bli ännu något lägre. Å andra sidan skulle detta relationstal kommit att justeras uppåt i samma mån som det funnits möjlighet att undanta de till företagssektorn hänförliga, mindre kapitalkrävande grenarna sjöfart och yrkesmässig biltrafik från de i det amerikanska materialet inbegripna transportindustrierna. Vad sedan beträffar näringsgrenar inom företagssektorn, har det funnits förutsättningar för vissa överslagsberäkningar rörande kapitalinsatsen inom egentlig industri, handel, sjöfart, jordbruk och byggnadsverksamhet. För egentlig industri har kommerskollegium redovisat brandförsäkringsvärden och värden under självrisk om tillsammans 33,5 miljarder kronor för anläggningar och lager vid industriföretag, vars produktion under 1952 beräknades uppgå till 26,7 miljarder kronor. Förädlingsvärdet (brutto) kan för samma år på grundval av industristatistikens kostnadsredovisning uppskattas till cirka 11 miljarder kronor (dvs. 41 procent av produktionsvärdet). Det sökta relationstalet skulle sålunda uppgå till omkring 3. Amerikanska undersökningar peka på väsentligt lägre värden för motsvarande relationstal. Enligt Creamer skulle kapitalvärdet inom amerikansk industri vid enhetlig prisuppskattning förhålla sig till förädlingsvärdet som 2 eller något därunder till i. 7 Härvid är att märka, att i detta kapitalvärde inräknats inte blott fasta anläggningar och lager utan även kassa och fordringar. Det finns åtskilligt som tyder på att lagren inom amerikansk industri hållas väsentligt lägre i förhållande till årsomsättningen än inom svensk. Inte desto mindre kan det starkt ifrågasättas om inte den synbarliga olikheten med avseende på kapitalinsats i förhållande till förädlingsvärde till avsevärd del kan förklaras enbart av de anförda uppgiftsmaterialens skiftande beskaffenhet. Den svenska handelsflottans försäkringsvärde 1952 har beräknats till 2,8 miljarder kronor, medan dess bidrag till bruttonationalprodukten samma år uppskattats till cirka 1 200 miljoner kronor. För sjöfarten skulle alltså det sökta relationstalet kunna uppskattas till omkring 2,3. Vad gäller handeln har Roland Artle på grundval av vissa normalvärden för lageromsättningshastigheten uppskattat de totala lagervärdena år 1946 till 3,5 miljarder kronor ± 30 procent. 9 Med hänsyn till omsättningsökningen skulle motsvarande värde för år 1952 kunna uppskattas till cirka 5 miljarder kronor. För handelns byggnader och inventarier finns inga försäkringsvärden eller liknande uppskattningar att tillgå. En jämförelse mellan de löpande investeringarna i byggnader under de senaste årtiondena inom handeln och inom industrien (vars brandförsäkringsvärden äro bättre kända) kan dock 7 S. Kuznets, »Long Term Changes in the National Income of the United States of America since 1870». International Association for Research in Income and Wealth. Income and Wealth Series II, Cambridge 1952, s. 82 och 122. 8 D. Creamer, »Capital and Output Trends in Manufacturing Industries, 1880—1948». National Bureau of Economic Research, Inc. Occasional Paper 41, New York 1954. 9 R.Artie, Svenskt distributionsväsende, Stockholm 1952.

49 4

ge en viss hållpunkt, låt vara osäker. En mycket lös uppskattning från denna utgångspunkt ger vid handen, att värdet av handelns byggnadskapital skulle kunna tänkas vara av storleken 2 miljarder kronor. Då handelns bidrag till bruttonationalprodukten uppskattas till omkring 5 miljarder kronor, kan det sökta relationstalet uppskattas till omkring 1V2. Inom byggnads- och anläggningsverksamheten är det säkerligen anläggningar under arbete, som svara för största delen av det engagerade realkapitalet. Med en genomsnittlig byggnadstid, som numera uppgår till cirka 12 månader, kan värdet av anläggningar under arbete uppskattningsvis motsvara ett halvt års produktion eller cirka ett års bidrag till nationalprodukten. Med tillägg för fasta anläggningar, inventarier och råvarulager kan kapitalinsatsen rimligen uppskattas till 1V2 gånger det årliga bidraget till bruttonationalprodukten. Det amerikanska jordbrukets realkapital i form av ekonomibyggnader, boskap, maskiner och redskap samt bärgade grödor har av Roy J. Burroughs uppskattats till ett värde av 32 miljarder dollar för år 1946, då jordbrukets bidrag till den amerikanska bruttonationalprodukten utgjorde cirka 20 miljarder dollar. 10 Det sökta relationstalet skulle således ha varit något högre än 1V2. Det förhållandevis låga kapitalvärde per givet bidrag till bruttonationalprodukten, som synes vara u t m ä r k a n d e för företagssektorn, kan, såsom tidigare framhållits, delvis förklaras därav att de bidrag till nationalprodukten, som presteras inom denna sektor, kräva förhållandevis stor insats av arbetskraft per k a p i t a l enhet. Detta kan dock inte vara hela förklaringen. Ä v e n om man drar bort arbetslönerna från bruttoförädlingsvärdet visar det sig, att återstoden — bruttoavkastningen — inom företagssektorn håller sig avsevärt mycket högre än inom den allmänna sektorn. I n o m svensk industri, där lönerna enligt den av kommerskollegium sammanställda produktionskostnadsstatistiken utgöra drygt hälften av bruttoförädlingsvärdet, blir kapitalinsatsen uppskattningsvis något mer än C gånger så stor som den årliga bruttoavkastningen under det att man ifråga om bostäder har att räkna med att kapitalinsatsen kan vara 16 å 17 gånger så stor som den årliga bruttoavkastningen samt ifråga om public utilities ännu större. 1 1 Den förhållandevis höga bruttoavkastningen inom företagssektorn kan, såsom tidigare antytts, delvis uppfattas som en naturlig konsekvens av kapitalföremålens jämförelsevis begränsade livslängd. Deprecieringspostens betydelse i detta sammanhang torde kunna belysas av följande exempel. O m den genomsnittliga livslängden för bostadshus beräknas till 100 år, k o m m e r den årliga deprecieringen i medeltal inte att uppgå till mer än 1 procent av husens återanskaffningsvärde, men o m det för industrianläggningar (byggnader och maskiner) förutsattes en genomsnittlig livslängd på 20 år, bör den årliga deprecieringen i medeltal uppgå 10

R. J. Burroughs, »The Agricultural Segment of the National Balance Sheet». Conference on Research in Income and Wealth, Studies in Income and Wealth, Volume Twelve, New York 1950. 11 Härvid förutsattes att lönekostnader av driftskaraktär ta i anspråk vid pass en tiondedel av bostadsfastigheternas hyresintäkter efter avdrag för bränslekostnader, medan närmast motsvarande kostnadsandel för public utilities uppskattas till 40 a 50 procent.

5°

till 5 procent av anläggningskapitalets återanskaffningsvärde. Med hänsyn till att vid pass en tredjedel av industriens realkapital utgöres av lager och varor under arbete, skulle den årliga deprecieringen i medeltal inte uppgå till mer än drygt 3 procent av återanskaffningsvärdet av industriens totala realkapital. Olikheten ifråga om anläggningarnas genomsnittliga livslängd kan således endast till en mindre del förklara skillnaden mellan bostädernas bruttoavkastning, som ifråga om nya hus kan röra sig om mellan 5 och 6 procent av byggnadernas återanskaffningsvärde samt industriens bruttoavkastning, som kan tänkas uppgå till mellan 15 och 16 procent av industrikapitalets återanskaffningsvärde. Som en skenbar kontrast mot dessa uppskattningar må framhållas att Kuznets med stöd av vissa beräkningar velat påvisa, att avkastningen av USA:s »totala» realkapital alltsedan 1870-talet regelbundet hållit sig något lägre än gällande obligationsränta. 12 Avkastningsprocenten för realkapital har erhållits på så sätt att summan av räntor, utdelningar och hyresinkomster blivit dividerad med det beräknade värdet för det »totala» realkapitalet. Att detta sistnämnda värde i viss utsträckning kan ha kommit att inbegripa sådan offentlig egendom, som inte alls ger någon monetär avkastning, inger måhända mindre betänkligheter än den omständigheten att varken outdelad vinst eller personliga företagarinkomster till någon del inräknats i kapitalavkastningen, i vilken givetvis inte heller företagsskatterna inbegripits. Det förefaller sålunda högst ovisst om den faktiska avkastningen på realkapital i verkligheten varit så låg som Kuznets vill göra gällande. Oavsett detta kan Kuznets' beräkning, som bl. a. inbegriper såväl public utilities som bostäder, inte vara ägnad att belysa avkastningsmöjligheterna speciellt inom företagssektorn. Andra amerikanska undersökningar ha visat att företagen som regel räkna med förhållandevis hög avkastning på sina investeringar. Enligt en undersökning, som 1948 företagits av McGraw-Hill Publishing Company, räknade sålunda bland större företag tre fjärdedelar med att avkastningen på nya investeringar i maskiner och utrustning skulle räcka till för att täcka anskaffningskostnaderna inom loppet av högst 5 år, medan motsvarande tidrymd ifråga om investeringar i byggnader och anläggningar av fyra femtedelar av företagen uppskattades till högst 15 år.13 Enligt en annan amerikansk undersökning räknade de berörda företagen med att acceptabla investeringsprojekt som regel skulle få sina anskaffningskostnader täckta inom 1 till 3 år ifall det var fråga om mindre projekt mot inom 5 till 7 år ifråga om större projekt. 14 De anförda undersökningarna avse visserligen de krav, som ställas på avkastningsutsikterna, vilket inte är liktydigt med något mått på den faktiska avkastningen. Resultaten synas emellertid stå i tämligen god 12

S. Kuznets, a. a. s. 83—88.

»Business Needs for New Plants and Equipment 1949—1953», McGraw-Hill's of Economics Surveys. 14

Department

W. H. Heller, »The Anatomy of Investment Decisions», Harvard Business Review,

1951 s. 101.

51 March

överensstämmelse med den uppskattning av industrikapitalets bruttoavkastning, som anförts i det föregående.

3. Orsaker till den höga bruttoavkastningen inom företagssektorn Då skillnaden ifråga om bruttoavkastning mellan företagssektorn och den allmänna sektorn såsom tidigare framhållits endast till en mindre del torde kunna förklaras av faktiska olikheter med avseende på kapitalföremålens genomsnittliga livslängd, synes förklaringen i övrigt få sökas i mera djupgående skillnader ifråga om prisbildningens funktionssätt inom dessa bägge sektorer. Det torde finnas anledning att något mera ingående analysera de faktorer, som kunna tänkas ha bidragit till sådana skiljaktigheter ifråga om prisbildningen. Med utgångspunkt från kostnadssidan skulle den jämförelsevis höga bruttoavkastningen på företagskapitalet — frånsett inverkan av den jämförelsevis begränsade livslängden hos anläggningarna — bl. a. kunna förklaras av följande faktorer: 1) Obenägenhet hos företagarna att engagera något kapital i rörelsen om inte en jämförelsevis hög nettoavkastning står i utsikt; 2) Motsvarande obenägenhet för engagemang om det inte finns utsikt till en snabb avskrivningstakt i överensstämmelse med företagarnas riskvärdering; 3) Av den tekniska utvecklingen motiverade krav på snabb avskrivning; 4) Stegring av avkastningen genom monopolistiska åtgärder; 5) Företagsbeskattningens inflytande; 6) Företagens begränsade kreditmöjligheter och därav betingade likviditetsvärdering. I praktiken torde det emellertid vara svårt att dra en klar gräns mellan åtskilliga av dessa faktorer. Detta framgår inte minst vad gäller distinktionen mellan kraven på hög nettoavkastning och snabb avskrivningstakt liksom även vad beträffar distinktionen mellan dessa faktorer och dem som angivits under punkterna 5) och 6). a) Kapitalföremålens ekonomiska livslängd kan inte i förväg fastställas med exakthet och framförallt måste det råda ovisshet om i vilken utsträckning och på vilka villkor företagen kunna finna avsättning för de tjänster, som kapitalföremålen i framtiden kunna prestera under sin sannolika livslängd. Därför kan det inte heller med säkerhet avgöras hur stor del av det sammanlagda avskrivningsbehovet som kan tillgodoses under senare delar av kapitalföremålets livstid och hur stor del som måste avsättas under tiden närmast efter kapitalföremålets anskaffning. Den avskrivningstakt, som anses böra tillämpas närmast efter anskaffningen blir sålunda ett uttryck för en riskbedömning och det blir svårt att skilja mellan riskförsäkringselementet i avskrivning och så kallad riskränta. I vissa fall torde man överhuvudtaget inte göra något försök att skilja mellan vinst- respektive avskrivningsandelen av den bruttovinstmarginal, som anses erforderlig för att en investering skall framstå såsom acceptabel. Lyckades man renodla avskrivningselementet i företagens kostnadskalkyler, är det emellertid inte uteslutet att man skulle komma till det resultatet att de av-

r-

skrivningsnormer, som numera tillämpas merendels göra det möjligt att helt skriva av anläggningarna avsevärd tid innan dessa upphört att lämna någon avkastning.15 I jämförelse med en mindre sträng avskrivningsnorm kommer en sådan förhållandevis försiktig framtidsbedömning att medföra en stegring av kapitalkostnaderna och att ge ökade möjligheter till konsolidering av företagen. Graden av försiktighet i företagens avskrivningspolitik kan stå i samband med deras mer eller mindre medvetna bedömning av de framtida normalkonjunkturerna. Om företagarna vid uppgörandet av sina kostnadskalkyler inte anse det försvarligt med hänsyn till tidigare erfarenheter att räkna med gynnsammare alternativ än blandade konjunkturer under de projekterade anläggningarnas avsedda verksamhetstid och det sedan visar sig att det som regel råder hög och jämn sysselsättning under den ifrågavarande perioden, är det knappast förvånande om det i efterhand blir tillfälle till en förhållandevis snabb slutavskrivning. Det finns emellertid ytterligare faktorer av mera objektiv natur som kunna motivera förhållandevis höga avskrivningar speciellt på nya anläggningar. Kapitalföremål med betydande ekonomisk livslängd måste i många fall skrivas av i tämligen snabb takt under den tidigaste delen av sin tillvaro med hänsyn till att den tekniska utvecklingen undan för undan försämrar deras konkurrensläge och därmed deras »earning capacity». Om den årliga bruttoavkastningen kan beräknas bli förhållandevis låg under senare delen av den tidrymd som det kan löna sig att hålla ett kapitalföremål i bruk, så måste den årliga avkastningen vara desto högre under begynnelseperioden för att det överhuvudtaget skall löna sig att anskaffa kapitalföremålet. 16 15 Här avses resultaten av en sådan avskrivningspolitik som anses normalt betryggande. En helt annan sak är att de faktiskt verkställda avskrivningarna, vilka i efterhand registreras i boksluten, ofta innebära en långt starkare grad av konsolidering. I synnerhet vid ett system med fria avskrivningar kunna de bokförda avskrivningarna lätt få karaktären av vinstdispositioner. 16 När bruttoavkastningen på ett kapitalföremål successivt sjunker ur vederbörande företags synpunkt, behöver detta inte nödvändigtvis förutsätta att det produktionsresultat som kan uppnås vid anläggningen i samma mån sjunker i värde. Produktionsvärdet skulle i och för sig kunna vidmakthållas vid konstant nivå (under förutsättning av stabila priser), under det att arbetslönerna som enligt nyklassisk fördelningslära finge tänkas bestämda av produktionsresultatet vid de äldsta och minst produktiva anläggningarna undan för undan skulle komma att stiga och ta i anspråk en allt större andel av värdet av produktionsresultatet vid den ifrågavarande anläggningen. Även om det tillskott till nationalprodukten som kan förknippas med tillkomsten av ett visst kapitalföremål sålunda skulle visa sig bestående, skulle det emellertid sannolikt kunna göras gällande att det finns anledning att räkna med en successiv nedgång av det årliga bidrag till nationalprodukten som i den bemärkelsen är att återföra på ifrågavarande individuella kapitalföremål att bidraget skulle ha uteblivit, ifall kapitalföremålet alls inte existerat. Det förutsattes att det bidrag till nationalprodukten som vid full sysselsätning av arbeskraften tillförsäkras genom förekomsten av ett visst kapitalföremål är lika med det produktionsresultat som uppnås med detta kapitalföremål minskat med det produktionsresultat som i annat fall med den arbetskraft som nu koopererar med det förefintliga kapitalföremålet hade kunnat uppnås under anlitande av något äldre kapitalföremål som nu kunnat utrangeras eller tagas ur bruk. Det får antagas att det vid varje särskild tidpunkt under det förefintliga kapitalföremålets livstid är det mest funktionsdugliga av de kapitalföremål som just blivit slopade eller tagna ur bruk som skulle ha fått samverka med den arbetskraft som varit disponibel i fall det förefintliga kapitalföremålet inte hade existerat.

Under normala förhållanden har säkerligen den tekniska utvecklingen en negativ inverkan på avkastningsutsikterna även inom den allmänna sektorn, inte minst vad beträffar bostäder, men denna inverkan förefaller att vara betydligt svagare än inom företagssektorn. Under sådana förhållanden finns det skäl att förutsätta att kraven på avkastning från kapitalföremålen under den tidigare delen av deras tillvaro bli förhållandevis högre inom företagssektorn än inom den allmänna sektorn. b) Vilka krav vederbörande företagare eller myndigheter anse sig behöva ställa på avkastningsutsikterna för en godtagbar investering torde även kunna påverkas av de kreditmöjligheter och finansieringsvillkor som kunna ifrågakomma. I den mån lånefinansiering är utesluten och kapitalinsatserna måste finansieras med företagens egna medel är det väl ofrånkomligt att det blir företagarnas bedömning som blir avgörande för de krav som komma att ställas på avkastningsutsikterna. Men i den mån lånefinansiering är möjlig, finns det anledning förutsätta att inte blott förräntnings- utan även amorteringsvillkoren kunna få ett Det kan med denna utgångspunkt förutskickas att det förefintliga kapitalföremålcts bidrag till nationalprodukten — dvs. skillnaden mellan det produktionsresultat som kan uppnås med detta kapitalföremål och det produktionsresultat som skulle ha kunnat uppnås med det alternativa kapitalföremål som eljest fått lov att insättas i och för full sysselsättning av arbetskraften — blir mindre och mindre, allteftersom det förefintliga kapitalföremålet självt närmar sig utrangeringsstadiet. H u r det förefintliga kapitalföremålets bidrag i angiven bemärkelse till nationalprodukten utvecklar sig synes i själva verket bli beroende av den hastighet varmed den rent tekniska funktionsdugligheten stiger hos de kapitalföremål som just passera uträngeringsgränsen. Den framtida utvecklingen av denna faktor, vilken i sin tur måste komma att påverkas av den framtida investeringsverksamhetens omfattning och inriktning, blir alltså bestämmande för storleken av de framtida bidrag till nationalprodukten som sammanlagt skola visa sig möjliga att återföra på förefintligheten av ett visst nytillkommet kapitalföremål. Man finner sålunda att framtida investeringar minska storleken av de bidrag som genom nutida investeringar kunna tillförsäkras den framtida nationalprodukten. Med hänsyn till att omfattningen och arten av framtidens investeringar och tekniska framåtskridande med nödvändighet är oviss skulle det möjligen kunna anses i viss mån meningsfullt att söka uppskatta det bidrag som en nytillkommen investering kommer att föranleda inte till de mest sannolika värdena för den framtida nationalprodukten utan till de värden för den framtida nationalprodukten som skulle kunna uppnås under vissa minimivillkor av den innebörden att det inte för framtiden skulle förekomma någon som helst investeringsverksamhet eller något som helst tekniskt framåtskridande. Det ligger i sakens natur att man genom en hopsummering av de bidrag till nationalproduktens framtida mmimivirden som föranledas av de investeringar som successivt äga rum kan få ett mått på investeringsverksamhetens sammanlagda inverkan på produktionsutvecklingen. Däremot är det inte möjligt att erhålla något rättvisande mått på denna inverkan genom att summera motsvarande investeringars bidrag till nationalproduktens sannolika framtidsvärden, vilket sammanhänger därmed att man vid bestämningen av dessa sistnämnda bidrag har att som givna betrakta inte blott tidigare verkställda investeringar utan även de investeringar som sannolikt tillkomma i framtiden. Under den barocka förutsättningen att det vore möjligt att utfärda en garanti om att teknisk utveckling och investeringsintensitet för framtiden skulle komma att stagnera, skulle skillnaden mellan ett nytillkommet kapitalföremåls bidrag till nationalproduktens framtida minimivärden och dess bidrag till den framtida nationalproduktens sannolika värden komma att minskas. Den sannolika avkastningen under den senare delen av det ifrågavarande kapitalföremålets beräknade livstid skulle komma att förskjutas i positiv riktning, varav även följer att man rimligen skulle kunna förutskicka att kraven på avkastning under begynnelseperioden i någon mån skulle komma att sänkas.

avsevärt inflytande på avkastningsnormerna. Den jämförelsevis låga bruttoavkastningen på investeringar inom den allmänna sektorn torde åtminstone delvis kunna förklaras därav, att belåningsgränserna för finansiering av sådana investeringar äro högre, amorteringsperioderna längre och räntesatserna lägre än för investeringar inom företagssektorn. Differentieringen ifråga om kreditvillkor mellan företagssektorn och den allmänna sektorn torde i viss mån få uppfattas som ett utslag av långivarnas riskvärdering. c) Utöver de faktorer, som analyserats i det föregående är det sannolikt, att även den särskilda beskattningen av företagsvinster medverkat till att bruttoavkastningen på företagens investeringar blivit hög i jämförelse med avkastningen på övriga investeringar. Med nuvarande bolagsskatt måste avkastningen på en investering, som finansieras genom aktieteckning vara ungefär dubbelt så hög som avkastningen på en guldkantad obligation enbart för att ge aktieägaren samma nettoinkomst som obligationsinnehavet eller rättare sagt för att bereda företaget möjlighet att utan tillskott från annat håll ge aktieägaren motsvarande utdelning. Bruttoavkastningen på en investering måste således ligga tämligen högt för att finansiering genom aktieteckning skall kunna ifrågakomma. Så länge företagens finansiella expansionsmöjligheter i viss utsträckning äro beroende av deras möjligheter att utvidga sitt kapital genom aktieteckning är det alltså sannolikt att den särskilda beskattningen av företagsvinster bidrar till att göra bruttoavkastningen på företagskapitalet hög i jämförelse med avkastningen på guldkantade placeringar. Emellertid sker företagens kapitalanskaffning utifrån inte endast genom nyteckning av aktier utan även genom upplåning. Härigenom kan företagens beroende av aktieteckning som finansieringskälla väl minskas, men inte elimineras, eftersom låneskulden inte kan ökas obegränsat i förhållande till det egna kapitalet. Av omsorg om sin likviditet kunna företagen dessutom vara obenägna att öka sina låneskulder även i sådana fall där detta i och för sig skulle kunna ske. Likviditetsmotivet kan istället föranleda företagen att påskynda återbetalningen av sina skulder samt förmå dem att öka sina likvida reserver. En hög likviditetsvärdering kan härigenom bidraga till att företagen i viss mån kunna känna sig beroende av finansiering genom aktieteckning t. o. m. i sådana lägen, där deras nettolikviditet är i stigande. Totalt sett medför sannolikt en hög likviditetsvärdering, att de medel som disponeras för investering inom företagen minska i omfattning. Likviditetsmotivet utgör otvivelaktigt en broms på företagens investeringar, vilken i och för sig kan tänkas bidraga till att avkastningen hålles uppe på de investeringar, som faktiskt komma till stånd. Påfallande är emellertid hur sådana faktorer som likviditets- och riskvärdering, kreditmöjligheter och vinstbeskattning äro nära sammanflätade i sina återverkningar på företagskapitalets bruttoavkastning. d) Vidare får man även räkna med möjligheten av att monopolistiska åtgärder bidragit till att pressa upp företagens vinster. Vad särskilt beträffar den omstän55

digheten att vinstmarginalerna inom många branscher under dåliga konjunkturer kunnat vidmakthållas på en högre nivå än som varit tänkbar på en mera fullkomlig marknad synes detta förhållande dock inte i och för sig utgöra något bevis för att vinstmarginalerna härigenom även i genomsnitt för goda och dåliga konjunkturer blivit högre än de skulle ha varit vid mera fullkomliga marknadsförhållanden. Man kan inte utan vidare ta för givet att förekomsten av en stel prissättning under dåliga konjunkturer genomgående varit ägnad att på längre sikt pressa de genomsnittliga vinstmarginalerna uppåt även om det kan förefalla sannolikt att så i stor utsträckning varit fallet.17 I andra avseenden har en dylik prissättning återverkningar som torde kunna bedömas med större säkerhet. Den jämförelsevis stela prissättningen bör rimligtvis under dåliga konjunkturer ha motverkat en koncentration av produktionen till de företag som haft de lägsta rörliga kostnaderna. Det är tänkbart att optimalt kapacitetsutnyttjande även bland de mera effektiva företagen varit en sällsynthet annat än under särskilt goda konjunkturer. Dessa omständigheter ha s. a. s. utgjort debetsidan av det förhållandet, att det funnits reservkapacitet att taga i anspråk till jämförelsevis låga kostnader. Den jämnare vinstutveckling, vartill den förhållandevis stela prissättningen torde ha medverkat, har sannolikt även haft en stabiliserande inverkan på företagens investeringsverksamhet. Den föregående framställningen har berört olika faktorer, som från utbudssidan kunna tänkas inverka på företagens vinster och vinstmarginaler. Självfallet påverkas dessa även av faktorer på efterfrågesidan. Även om vinstmarginalerna torde vara trögrörliga inom de flesta näringsgrenar, gäller detta inte undantagslöst. Att vinsterna till sin absoluta storlek äro beroende av faktorer på efterfrågesidan torde inses av envar. Även om det mot all rimlighet hade förhållit sig så att vinstmarginalerna (= det pris vartill företagarna ställa sitt företagande och sina anläggningar till marknadens förfogande) varit helt oberoende av efterfrågeförhållandena, skulle åtminstone vinsternas absoluta belopp påverkas av omsätt17 I sådana fall där marknadsstrukturen på lång sikt kommit att förändras i monopolistisk riktning kunna verkningarna härav understundom vara så nära sammanflätade med återverkningarna av andra faktorer att det kan råda tveksamhet om den slutliga effekten på vinstmarginalerna av en sådan marknadsomvandling. Antag exempelvis att det inträffar en stegring av den direkta företagsbeskattningen, som gör företagarna obenägna att företa ytterligare investeringar eller i varje fall att anskaffa kapital utifrån för sådant ändamål förrän en förbättring av bruttoavkastningen på nya anläggningar kommit i utsikt. På en fullkomlig marknad kan en anpassning till de nya förutsättningarna endast ske på så sätt, att investeringsverksamheten avtar intill en punkt där efterfrågan med hänsyn till den begränsade kapaciteten driver upp priser och marginalkostnader så högt att avkastningen på nya anläggningar efter en förhållandevis lång övergångsperiod blir tillfredsställande och investeringsverksamheten kan återupptas i mera normal omfattning. Om det i stället samtidigt med skatteskärpningen inträffat en allmän försvagning av konkurrensförhållandena kunde man tänka sig att prisnivån tämligen omedelbart stigit så mycket, att bruttoavkastningen på nya anläggningar framstode som tillfredsställande och det följaktligen inte behövde bli någon så kraftig tillbakagång i företagens investeringsverksamhet under övergångsperioden. Därefter behövde vinstmarginalerna inte nödvändigtvis ligga högre i detta fall än vid mera fullkomliga marknadsförhållanden.

$6

ningens och efterfrågans storlek. Den omständigheten att vinstmarginalerna i många fall företett en betydande trögrörlighet i konjunktursammanhang hindrar för övrigt inte att dessa marginaler både på längre och kortare sikt kunna visa sig starkt känsliga för icke konjunkturbestämda efterfrågeförändringar.

4. Möjligheten av förskjutningar i investeringsverksamhetens inriktning samt tänkbara återverkningar härav på nationalproduktens tillväxthastighet Det har antytts i det föregående att företagsinvesteringar och allmänna investeringar ha i viss mån olika sätt att reagera inför cykliska störningar. En annan fråga är i vad mån de olikheter mellan investeringarna inom de bägge huvudsektorerna som blivit berörda i det föregående också kunna vara av betydelse för möjligheterna att på längre sikt hålla balans inom samhällsekonomien, dvs. att upprätthålla ett jämnt framåtskridande vid full sysselsättning och stabil prisnivå. Tydligen är det endast under förutsättning att det kan inträffa förändringar i investeringsverksamhetens sammansättning som de omtalade olikheterna kunna tilldra sig något mera avsevärt analytiskt intresse. Ty om sådana förändringar vore uteslutna kunde det i åtskilliga sammanhang vara tillräckligt att känna till genomsnittsegenskaperna för investeringsverksamheten i dess helhet. Emellertid synes det uppenbart att man måste räkna med möjligheten av att investeringsverksamhetens sammansättning kan förändras såväl i konjunkturförloppet som på längre sikt. Orsakerna härtill kunna i vissa fall vara av rent teknisk natur. Den tekniska utvecklingen kan exempelvis göra det motiverat att i ökad grad anlita och investera i förhållandevis kapitalkrävande produktionsformer eller i förhållandevis föga kapitalkrävande sådana. Det skall också visa sig att behovet av investeringar inom skilda områden i väsentlig utsträckning varierar med efterfrågans inriktning eller annorlunda uttryckt med det sätt varpå konsumenter och myndigheter disponera slutresultatet av den ekonomiska verksamheten inom samhället. Slutsatsen blir under sådana omständigheter att det ingalunda får anses uteslutet att förskjutningar i investeringsverksamhetens sammansättning och speciellt i dess fördelning på företagssektorn respektive den allmänna sektorn kunna vara av betydelse för möjligheterna att på längre sikt upprätthålla en balanserad ekonomisk utveckling. I anslutning till de olikheter mellan företagssektorn och den allmänna sektorn med avseende på realkapitalets bruttoavkastning, vilka kunnat konstateras i det föregående, finns det även anledning att ställa frågan i vad mån en ökad inriktning av investeringsverksamheten mot företagssektorn kan vara ägnad att vid rådande prisrelationer påskynda nationalproduktens tillväxt liksom i vad mån en ökad inriktning mot den allmänna sektorn under motsvarande omständigheter 57

kan vara ägnad att avsakta denna tillväxt. Svaret på dessa frågor blir bl. a. beroende av arten av de samband som inom var och en av sektorerna föreligga mellan investeringar och produktionsförmåga. Det får förutsättas att den ändrade inriktningen av investeringsverksamheten försiggår på sådant sätt att den kommer att medföra en motsvarande förskjutning i sammansättningen av den ekonomiska verksamhetens slutprodukter, men däremot inte resulterar i en felaktig kapacitetsfördelning mellan företagssektorn och den allmänna sektorn med avseende på framställningen av sådana varor och tjänster som frambringas under medverkan av realkapital från båda sektorerna. Som en ytterligare förutsättning får tills vidare gälla att det även efter denna förändring i sammansättningen av den ekonomiska verksamhetens slutprodukter finns möjlighet att avsätta dessa vid oförändrade prisrelationer. Med avseende på den allmänna sektorn är sambandet mellan investeringar och härigenom möjliggjorda produktionsökningar som regel förhållandevis lätt att klargöra. Härvid synes man lämpligen i första hand kunna utgå från den förutsättningen att det skall finnas arbetskraft att tillgå för de nya anläggningarnas bemanning samt att efterfrågan skall visa sig tillräcklig för att den nytillkomna kapaciteten skall kunna utnyttjas i normal utsträckning. Råder det full sysselsättning kan det visserligen inte undgås att varje bidrag till nationalprodukten som baseras på en sådan utbyggnad inom den allmänna sektorn (av exempelvis bostadsbeståndet) som för sin bemanning kräver ytterligare arbetskraft (fastighetsarbetare) måste köpas till priset av minskad tillgång på arbetskraft och därmed även minskad produktionsförmåga inom företagssektorn. Med hänsyn till att behovet av arbetskraft vid nytillkomna anläggningar inom den allmänna sektorn som regel är förhållandevis ringa, kan man emellertid utgå ifrån att värdet av den produktion som tilläventyrs bortfaller inom företagssektorn, blir lågt i förhållande till värdet av det bidrag till nationalprodukten som tillkommer ifrån den allmänna sektorn.18 Om man således även vid full sysselsättning torde kunna förutsätta, att en kapacitetsutvidgning inom den allmänna sektorn vid tillräcklig efterfrågan medför ett tämligen säkert nettobidrag till nationalprodukten, gäller å andra sidan att detta bidrag blir jämförelsevis lågt i förhållande till kapitalinsatsen även i sådana fall, där det inte råder någon brist på arbetskraft och man således inte behöver räkna med några negativa återverkningar på företagssektorns produktionsförmåga. Under förbehåll att det finns eljest icke sysselsatt arbetskraft att 18 Om man exempelvis tänker sig att industrien går miste om den arbetskraft, som behövs för skötseln av nya bostäder, får man i detta sammanhang beakta att arbetskostnaderna inom industrien motsvara ungefär halva bruttoförädlingsvärdet medan de inom bostadsförvaltningen inte torde uppgå till mer än en tiondedel av värdet av bostadsnyttjande exklusive bränsle, överföringen av arbetskraft från industri till bostadsförvaltning skulle alltså i detta fall kunna medföra en minskning av värdet av industriens bidrag till nationalprodukten, som är ungefär femtedelen så stor som den ökning, som samtidigt skulle ske av värdet av bostadsförvaltningens bidrag till nationalprodukten.

tillgå i tillräcklig utsträckning råder ingen tvekan om att man kan skapa förutsättningar för ett större tillskott till nationalprodukten genom att lägga ned ett visst givet kapitalbelopp på att utöka företagssektorns kapacitet än genom att till samma kostnad bygga ut den allmänna sektorns anläggningar. Av tidigare anförda uppgifter torde exempelvis ha framgått att bostadsförvaltningens årliga bidrag till bruttonationalprodukten efter en utbyggnad av bostadsbeståndet inte kan beräknas stiga med mera än en femtondedel av det investerade beloppet medan motsvarande tillskott till bruttonationalprodukten vid en utökning av industriens produktionskapacitet under angivna förutsättningar kan tänkas uppgå till omkring en tredjedel av investeringskostnaden. Antagandet om att det finns arbetskraft att tillgå som inte på annat sätt kan beredas sysselsättning går emellertid att vidhålla endast så länge produktionsapparatens kapacitet att sysselsätta arbetskraft understiger tillgången på denna produktionsfaktor. I och med att denna förutsättning inte längre är uppfylld kan man vid en intensifierad utbyggnad av företagssektorns anläggningar inte rimligen antaga att det skall visa sig möjligt att öka insatsen av arbetskraft inom företagssektorn i ungefär samma proportion som insatsen av kapital. Om den ökade investeringsverksamheten inom företagssektorn motväges av minskade investeringar inom den allmänna sektorn kan man visserligen förutsätta att en del arbetskraft som eljest kommit att bindas inom den allmänna sektorn blir disponibel för företagssektorns behov, men eftersom kapitalinsatsen per arbetare vid de uteblivna allmänna anläggningarna rimligen får antagas ha varit betydligt större än vad som motsvarar genomsnittet inom företagssektorn, blir slutsatsen att denna sektor inte heller vid en sådan ändrad inriktning av investeringsverksamheten kan tänkas få sin tillgång på arbetskraft ökad i samma proportion som sin tillgång på kapital. En stegring av kapitalinsatsen per arbetare inom företagssektorn blir sålunda vad man under angivna förutsättningar har att räkna med som följd av att investeringsverksamheten inom denna sektor ökas på bekostnad av investeringarna inom den allmänna sektorn. Frågan blir då om även en sådan ökning av kapitalinsatsen inom företagssektorn som inte alls eller endast i ringa utsträckning åtföljes av någon ökad insats av arbetskraft kan beräknas resultera i ett bidrag till nationalprodukten som är större än vad som kan uppnås genom en lika stor ökning av kapitalinsatsen inom den allmänna sektorn. A priori kunde det synas rimligt att förutsätta att en procentuellt lika ökning av insatsen av såväl arbetskraft som kapital inom exempelvis industrien kan förväntas medföra en procentuellt lika stegring av produktionsresultatet, medan däremot en viss procentuell ökning av kapitalinsatsen, som inte åtföljes av någon ökad insats av arbetskraft endast kan förväntas medföra en produktionsstegring som procentuellt är mindre än ökningen av kapitalinsatsen. Sålunda ansåg sig exempelvis Paul Douglas bl. a. på grundval av en jämförande studie av utvecklingen av produktionsvolym, kapitalbestånd och arbetarantal inom amerikansk industri under tiden 1899— 1 9 2 2 kunna fastställa giltigheten av en produktions59

funktion av den innebörden, att en ökning av kapitalbeståndet vid oförändrad insats av arbetskraft medförde en ökning av produktionsresultatet, som procentuellt var inte fullt tredjedelen så stor som ökningen av kapitalinsatsen, under det att en ökning av arbetsinsatsen vid oförändrat kapitalbestånd medförde en ökning av produktionsresultatet som procentuellt motsvarade ungefär två tredjedelar av arbetsvolymens tillväxt. 19 Denna produktionsfunktion synes emellertid inte ha varit tillämplig under mellankrigstiden, då produktionen per arbetare inom amerikansk industri att döma av undersökningar som närmare skola beröras i det följande procentuellt ingalunda ökade blott tredjedelen så mycket, utan åtminstone lika mycket som kapitalinsatsen per arbetare. Om en ökning av kapitalinsatsen per arbetare inom industrien kan beräknas medföra en procentuellt lika kraftig stegring av produktionen per arbetare, kommer otvivelaktigt en sådan investering att avkasta ett flerdubbelt större bidrag till nationalprodukten än exempelvis en för samma kostnad företagen utbyggnad av bostadsbeståndet. Emellertid kan det inte utan vidare tagas för givet att den tillväxt av produktionen per arbetare som kunnat iakttagas under en viss period till alla delar utgör en funktion av tillväxten i det per arbetare disponibla kapitalbeståndet och ännu mindre kan det anses självklart att en variation i tillväxten av kapitalbeståndet per arbetare kommer att medföra en proportionell förändring av produktivitetstillväxten. Produktivitetsvinster kunna nämligen i många fall uppnås genom åtgärder, som inte alls eller endast i ringa utsträckning äro kapitalkrävande, det må sedan vara fråga om tekniska eller organisatoriska omläggningar eller spontana förändringar av arbetsintensiteten. Vidare kan det i många fall förhålla sig så, att det inte i och för sig krävs någon ökning av kapitalbeståndet för att uppnå en viss förbättring av produktiviteten, utan endast ett utbyte av äldre omodernt realkapital mot nytt och modernt sådant. Inte heller i dessa fall behöver således övergången till ett högre produktionsresultat per arbetare förutsätta någon ökning av det per arbetare disponibla kapitalbeståndet. Det bör å andra sidan observeras, att produktivitetsförbättringar som kunna genomföras utan ytterligare kapitalinvesteringar i många fall äro att beteckna som försenade frukter av tidigare vidtagna investeringar i den bemärkelsen att dessa produktivitetsvinster inte hade kunnat göras utan vissa tidigare investeringar, vars möjligheter att bidraga till nationalproduktens utveckling inte omedelbart kommit till sin rätt. Det är välkänt att det i många fall tar avsevärd tid innan företagsledning och arbetare kommer underfund med hur de på bästa sätt skola kunna utnyttja en ny och modern anläggning. Vidare är att märka att det även i sådana fall, där produktivitetsutvecklingen försiggår enbart till följd av anläggningarnas modernisering utan anlitande av någon mera kapitalkrävande teknik, kan finnas möjlighet att påverka produktiviteten genom förändringar av 19 Resultaten av sina studier i detta ämne har Douglas senast framlagt i American Review, March 1948: »Are There Laws of Production?»

60 Economic

investeringsvolymen. T y om moderna anläggningar äro mera produktiva än mindre moderna sådana, kommer produktiviteten att vara högre ju snabbare anläggningarna omsättas och produktivitetsutvecklingen kommer att kunna påskyndas genom en övergång till snabbare omsättningstakt, liksom den kommer att kunna fördröjas genom en övergång till långsammare omsättningstakt. Utrangeringen av äldre anläggningar kan i många fall försiggå snabbare än som motiveras av rent fysisk förslitning. Ju snabbare omsättningshastighet som vidmakthålles inom ett givet kapitalbestånd och ju mera omsättningshastigheten påskyndas desto högre blir investeringsintensiteten. Den slutsats som med hänsyn till de anförda synpunkterna i första hand bör dragas blir väl närmast att man knappast på grundval av statistiskt material av enbart tidsseriekaraktär kan bilda sig någon bestämd uppfattning om hur stor del av produktivitetstillväxten, som kan anses förorsakad av inträffade ökningar i det per arbetare disponibla kapitalbeståndet eller överhuvudtaget kan tänkas vara beroende av förändringar i investeringsverksamhetens omfattning. Något säkrare hållpunkter för ett omdöme skulle man kunna tänkas erhålla genom att för någon enhetlig bransch under en viss period jämföra produktionsresultaten inom olika företag med varierande tillgång på realkapital per arbetare. Det kan nämligen antagas, att jämförbarheten med avseende på andra faktorer än kapitaltillgången (dvs. i fråga om tekniska och organisatoriska förutsättningar m. m.) är större för en grupp olika företag vid samma tidpunkt än för en och samma industri eller industrigren vid olika tidpunkter. 20 I en opublicerad studie över den svenska massaindustriens produktions- och kapitalförhållanden år 1949 har Lennart Fastbom kunnat påvisa ett tydligt samband mellan kapital- och produktvärde per arbetare inom denna bransch, dvs. företag med höga brandförsäkringsvärden per arbetare visade sig som regel (men givetvis också med en viss spridning) ha höga produktvärden per arbetare. Undersökningsresultaten gåvo närmast vid handen att stigande kapitaltillgång per arbetare i genomsnitt åtföljdes av en procentuellt lika stark uppgång i produktionsvärdet per arbetare. Om de högre produktionsresultaten hos företag med större kapitalutrustning helt kunde förklaras av den bättre kapitaltillgången skulle slutsatsen bli att det årliga bidrag till bruttonationalprodukten som kunde förväntas vid ökad kapitalinsats i detta fall skulle kunna uppskattas till omkring fjärdedelen av insatsens värde. Det före20 Douglas har ansett det möjligt att dra vissa slutsatser av en motsvarande jämförelse mellan förädlingsvärdena inom olika branscher med varierande tillgång på realkapital per arbetare. Härvid är emellertid att märka att de relationer som råda mellan förädlingsvärdena (value added) inom olika branscher givetvis måste vara beroende av de priser som gälla för de speciella produkter, som framställas inom var och en av dessa branscher. Eftersom kapitalet såsom kostnadsfaktor kan förmodas utgöra en av de faktorer, som påverka dessa priser, kan det inte vara särdeles förvånande om förädlingsvärdet per arbetare (i vilket kapitalkostnaderna ingå) som regel visar sig vara högre inom sådana branscher, där även kapitalinsatsen per arbetare är hög än inom sådana branscher, där denna insats är låg. Däremot förefaller det svårt att av en sådan sammanställning dra några som helst slutsatser angående det samband som inom enhetliga branscher kan tänkas föreligga mellan kapitalinsats och produktionsresultat per arbetare.

6l

faller emellertid sannolikt att de företag, som ha stor kapitalutrustning per arbetare som regel också i andra avseenden höja sig över genomsnittet (exempelvis vad beträffar teknik och organisation) och därför är det inte heller rimligt att i den större kapitalutrustningen se hela förklaringen till att produktionsresultatet per arbetare är förhållandevis högt inom dessa företag. Inte desto mindre kunna de anförda undersökningsresultaten anses väl förenliga med föreställningen om att kapitalinvesteringar inom industrien normalt ge upphov till avsevärt större bidrag till nationalprodukten än investeringar inom den allmänna sektorn. 21 Detta intryck kan i viss mån bestyrkas genom några enkla överslagsberäkningar ägnade att belysa den kvantitativa betydelsen av kapitalökningens inverkan på produktivitetsutvecklingen under olika tänkbara förutsättningar. Ett sådant räkneexempel skulle kunna utformas på följande sätt: Antag i anslutning till vad som tidigare framhållits om industriens kapitalförhållanden att återanskaffningsvärdet av dess realkapital i utgångsläget genomsnittligen uppgår till cirka 3 gånger industriens årliga bruttoförädlingsvärde. Det innebär annorlunda uttryckt att bruttoförädlingsvärdet i utgångsläget genomsnittligt utgör omkring en tredjedel av kapitalets återanskaffningsvärde. Om utvecklingen därefter gestaltar sig sålunda att den procentuella tillväxten av produktionen per arbetare kommer att försiggå i samma takt som den procentuella tillväxten av det per arbetare disponibla kapitalet, kommer tydligen även den absoluta tillväxten av bruttoförädlingsvärdet per arbetare att i genomsnitt per år uppgå till omkring tredjedelen av den absoluta tillväxten av återanskaffningsvärdet av det per arbetare disponibla kapitalet. Om endast hälften av produktionsökningen per arbetare får anses föranledd av tillväxten i det per arbetare disponibla kapitalet kommer det årliga bidrag till bruttonationalprodukten, som framkallas genom sådan investering likväl att uppgå till så mycket som 16 å 17 procent av kapitaltillskottets värde. Om man i stället förutsätter att den procentuella tillväxten av det per arbetare disponibla kapitalet från utgångsläget får hållas dubbelt så hög som den procentuella tillväxten i produktion per arbetare, (vilket såsom närmare skall visas i det följande måste betecknas som en för bevisföringen förhållandevis ogynnsam relation) och härvid tre fjärdedelar av produktionsökningen per arbetare får anses föranledd av tillväxten i det per arbetare disponibla kapitalet, kommer det av investeringen framkallade bidraget till bruttonationalprodukten att uppgå till drygt 12 procent av kapitaltillskottets värde. 21 Även om ifrågavarande insats i produktionen skulle kunna vidmakthållas vid ett konstant realvärde under investeringarnas hela »livstid» komma företagen troligen endast att kunna tillgodogöra sig en successivt sjunkande andel av detta produktionsvärde för egen räkning. Såsom tidigare framhållits i noten s. 53 komma reallönerna, som enligt nyklassisk fördelningslära finge tänkas bestämda av produktionsresultatet vid de äldsta och minst produktiva anläggningarna, sannoligt att stiga undan för undan och ta i anspråk en allt större del av värdet av produktionsresultatet allteftersom anläggningarna närma sig utrangeringsstadiet.

6z

Av de uppgifter och överslagskalkyler, som anförts i det föregående, lär inte vara möjligt att med bestämdhet dra några generellt giltiga slutsatser angående de bidrag till bruttonationalprodukten, som kunna förväntas som resultat av investeringar inom företagssektorn. Otvivelaktigt finns det dock starka skäl att förutsätta, att en viss ökning av kapitalinsatsen inom företagssektorn även om den inte åtföljes av någon ökad insats av arbetskraft i genomsnitt kan förväntas avkasta ett väsentligt högre bidrag till bruttonationalprodukten än en absolut sett lika stor ökning av kapitalinsatsen inom den allmänna sektorn. Under sådana förutsättningar kan en ökad inriktning av kapitalbildningen mot företagssektorn beräknas bidraga till en snabbare tillväxt av nationalprodukten. Härvid gäller dock som förbehåll att den ändrade investeringsinriktningen inte i någon mera avsevärd grad får framkalla någon sänkning av priserna på nyttigheter frambringade inom företagssektorn i förhållande till priserna på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn (såsom i många fall skulle kunna vara det naturliga). Inriktningen på företagssektorn får inte heller vara så extrem att det tekniskt sett uppkommer underkapacitet inom den allmänna sektorn med avseende på framställningen av sådana varor och tjänster, vars framställning kräver medverkan av anläggningar inom båda huvudsektorerna.

5. Framstegstakt och investeringsintensitet Under förutsättning att utvecklingen av produktion och produktivitet inom företagssektorn i hög grad är beroende av tillförseln av nytt realkapital och det dessutom av skäl som närmare skola analyseras i annat sammanhang synes önskvärt att säkerställa en viss minimitakt i framåtskridandet inom denna del av samhällsekonomien, måste det — i all synnerhet om det föreligger kännbar konkurrens om investeringstillfällena från hushållningens övriga sektorer — vara angeläget att söka bedöma hur hög investeringsintensitet inom företagssektorn (»näringslivet») som kommer att visa sig oundgänglig. Det förefaller naturligt att söka utröna i vad mån den historiska erfarenheten kan ge någon ledning härvidlag. Med utgångspunkt från sammanställningar av amerikanskt och svenskt material finns det för respektive länder möjligheter att studera hur investeringsintensiteten och i viss mån även kapitalbestånden på längre sikt utvecklat sig i förhållande till produktion och omsättning inom näringslivet. För USA:s del finns numera att tillgå vissa sammanställningar över realkapitalbeståndets omfattning och sammansättning vid olika tidpunkter alltsedan 1880.22 Det är sålunda i princip möjligt att fastställa hur kapitaltillgången inom olika delar av hushåll22 För tiden fram till 1919 äro dessa sammanställningar baserade på uppgifter från Censuses of Manufactures, för tiden därefter på taxeringsstatistiska uppgifter angående bolagens ställning, hämtade ur Statistics of Income.

6}

ningen utvecklat sig i förhållande till de bidrag, som presterats till nationalprodukten. Dessa möjligheter ha också i viss mån blivit utnyttjade om än i åtskilliga fall med en försiktighet som torde vara motiverad med hänsyn till det sammanställda materialets beskaffenhet. En speciell och mera i detalj ingående undersökning av utvecklingen av kapitalbestånd och produktion inom industrien har emellertid företagits av Daniel Creamer inom National Bureau of Economic Research.23 T. v. föreligger en preliminär redogörelse för resultaten. Av denna framgår att kapitalbeståndet inom industrien från 1880 till 1919 beräknas ha stigit väsentligt snabbare än förädlingsvärdet (vid uppskattning i konstanta priser). År 1919 var sålunda den beräknade kapitalinsatsen per presterat förädlingsvärde ungefär 2/3 större än år 1880. Därefter inträdde emellertid redan under 1920talet en nedgång i kapitalinsatsen per produktenhet. Denna nedgång fortsatte under 1930-talet och under krigstiden så att kapitalinsatsen per presterat förädlingsvärde år 1948 inte var fullt 10 procent högre än år 1880. Vid en genomgång av tänkbara felkällor, vilka i och för sig torde vara betydande, kommer Creamer till det resultatet att dessa snarare torde ha bidragit till en underskattning än till en överskattning av den ökning av kapitalinsatsen per produktenhet vilken ägde rum före 1920. Bl. a. framhållés hurusom en successiv utbredning av reguljära avskrivningsberäkningar under perioden 1880 till 1909 bör ha verkat i denna riktning. »If one believes, as we do, that capital was reported on an increasingly net basis as formal depreciation accounting became more widespread, the rise in the capital out-put ratio is understated.» Enligt Creamers uppfattning är det inte heller möjligt att bortförklara den minskning i kapitalinsatsen per produktenhet som i materialet framträtt särskilt för tiden efter 1929. Visserligen vore det inte uteslutet att de livslängdsuppskattningar som legat till grund för de tillämpade officiella avskrivningsreglerna varit alltför låga med påföljd att avskrivningarna blivit alltför höga och nettokapitalets tillväxt under denna period kommit att underskattas. Men eftersom även det redovisade bruttokapitalet sjunkit i förhållande till industriproduktionens värde (och dess förädlingsvärde) anser sig Creamer kunna konstatera att nedgången i kapitalinsats per produktenhet varit real och inte enbart bokföringsmässig. Det kan ifrågasättas om Creamers argumentering på dessa punkter är helt övertygande. Tiden 1880—1914 var en period som kännetecknades inte blott av förbättrad avskrivningsredovisning utan även av en överhuvudtaget förbättrad kapitalredovisning. Creamer framhåller själv att investeringsutgifter, som tidigare i viss utsträckning behandlats som löpande driftskostnader, under denna tid alltmera samvetsgrant kommo att tillgodoräknas respektive kapitalkonton. Vidare förefaller det troligt att man mera fullständigt sökte redovisa värdena särskilt av äldre anläggningar, som alltjämt voro i bruk. Företagen voro under denna period 23

D. Creamer, »Capital and Output Trends in Manufacturing Industries, 1880—1948». National Bureau of Economic Research, Inc. Occasional Paper 41, New York 1954.

inte inställda på att dölja tillväxten av sina kapitaltillgångar. Snarare gällde motsatsen. Det förefaller under sådana omständigheter ingalunda uteslutet att Creamer i sina beräkningar — som ytterst grunda sig på företagens Census-redovisning av sina kapitalförhållanden — väsentligt överskattat ökningen i kapitalinsats per produktenhet och detta trots den successiva utbredningen av ett reguljärt avskrivningsförfarande. Det torde emellertid böra påpekas att Kuznets genom en delvis annorlunda beräkningsmetod kommit till resultat beträffande industrikapitalets tillväxt, vilka väl överensstämma med Creamers.24 Kuznets' metod att mäta kapitaltillväxten har varit att utgå från Census-värden för industrikapitalet av år 1880 och därtill lägga nettovärdet av de successiva industriinvesteringarna (i konstanta priser) under efterföljande perioder. Det fel som kunde befaras i Creamers beräkningar var, att kapitaltillväxten överskattades därför att utgångsvärdena voro för låga (absolut sett och i förhållande till senare värden). Då Kuznets använt i stort sett samma utgångsvärden som Creamer måste risken att överskatta kapitaltillväxten vara ungefär densamma enligt Kuznets' beräkningsmetod som enligt Creamers. Samstämmigheten i de bägge beräkningarna kan därför inte anföras som något säkert indicium på tillförlitlighet. Vad sedan gäller perioden efter 1914 och speciellt efter 1929 kunde det även förefalla tveksamt om den av Creamer beräknade nedgången i kapitalinsats per produktenhet verkligen, såsom denne förfäktar, kan anses tillfullo bestyrkt därutav, att det inträffat en nedgång i det per produktenhet redovisade bruttokapitalet. Vilka slutsatser som kunna dragas måste bl. a. bli beroende av hur företagen redovisat sitt bruttokapital i det taxeringsstatistiska material, som för denna period ligger till grund för beräkningarna. Om företagen verkligen som bruttokapital redovisat det ursprungliga värdet (i undersökningen omräknat till fasta priser) av samtliga helt eller delvis nedskrivna tillgångar, som alltjämt hållits i bruk, finns det inte någon invändning att göra mot Creamers resonemang på denna punkt. Men om företagen underlåtit att i sina bruttobalanser alls redovisa helt nedskrivna tillgångar kan situationen bli en annan. Under sådana förhållanden skulle nämligen även bruttokapitalets tillväxt kunna ha blivit underskattad i Creamers beräkningar under vissa bestämda förutsättningar som närmare skola redovisas i det följande. På särskild förfrågan har Creamer emellertid meddelat, att av honom rådfrågade experter uppgivit såsom praxis, att i balansräkningarna upptagas värden på sådana i bruk varande tillgångar, som kunnat slutligt avskrivas i kraft av de officiella avskrivningsreglerna (»which are fully depreciated by statutory regulation»). I den mån sådana tillgångar trots allt ha blivit lämnade oredovisade fun24 S. Kuznets, »Long Term Changes in the National Income of the United States of America since 1870». International Association for Research in Income and Wealth. Income and Wealth Series II, Cambridge 1952 s. 76—83.

65 5

nes det ingenting som tydde på att värdet av dylika tillgångar successivt ökat i betydelse i förhållande till värdet av industriföretagens samtliga tillgångar. För att till sitt rätta värde kunna bedöma Creamers argumentering måste man känna till om den av honom beskrivna bokföringspraxis verkligen tillämpas inför skattemyndigheterna i samma utsträckning som vid den företagsekonomiska bokföringen. Det förekommer eljest för USA:s del betydande bokföringsmässiga olikheter mellan »taxable income» och »business income». Vidare må erinras därom att företagen i samband med de omläggningar i skattelagstiftningen som genomfördes före och under det första världskriget, i kraft av en år 1916 utfärdad bestämmelse fått rätt att uppföra egendom som anskaffats före den 1 mars 1913 till »fair market value». 25 Om företagen i anslutning till denna regel redovisat tämligen höga nettovärden på sina anläggningar under tiden närmast före 1919 för att därefter låta nedskriva sina tillgångar så snabbt som de officiellt sanktionerade avskrivningsreglerna medgåve, vore det ju ingalunda uteslutet att den nedgång i redovisat nettokapital per produktenhet som framträdde under 1920talet väsentligen skulle kunna förklaras som en bokföringsmässig förskjutning utan realt underlag. 26 Creamer, som av andra skäl synes vara beredd att ifrågasätta signifikansen av den beräknade nedgång i kapitalinsatsen per produktenhet, som hänförde sig till 1920-talet, har emellertid fäst större avseende vid den fortsatta minskning, som framträtt under tiden efter 1929 och därvid gjort sig gällande ifråga om såväl brutto- som nettovärden av redovisad kapitalinsats per produktenhet. Med hänsyn till att avskrivningsreglerna inte synes ha undergått någon mera väsentlig förändring sedan slutet av första världskriget kan det måhända förefalla långsökt att tänka sig den förklaringen till nedgången i redovisat bruttokapital per produktenhet att företagen ännu omkring år 1929 uppgivit tämligen fullständiga bruttovärden på sina tillgångar för att därefter i kraft av de officiellt sanktionerade avskrivningsreglerna låta slutligt avskriva sina anläggningar och avföra motsvarande bruttovärden ur balansräkningarna tidigare än dessa tillgångar faktiskt tagits ur bruk. Det rimliga vore ju att antaga att en sådan övergång till tidigare slutavskrivning hunnit slå igenom redan före 1929. Märkligt nog kan det dock under 1930-talet tänkas ha inträffat en förskjutning i relationen mellan ursprungsvärdena av helt nedskrivna i bruk varande anläggningar och övriga anläggningar, även om avskrivningsperioderna inte blivit ytterligare förkortade i förhållande till anläggningarnas verkliga livslängd. Decennierna närmast före 1929 kännetecknades av en snabb utveckling av industriproduktionen inom Förenta staterna. Mellan 1909 och 1929 uppgick sålunda 25

D. T. Smith and J. K. Butters, Taxable and Business Income, New York 1949. De siffror som Creamer anfört beträffande bruttokapitalet avse endast tiden efter 1929. Det framgår således inte av Creamers framställning hur det redovisade bruttokapitalet under 1920talet kan ha utvecklat sig i förhållande till produktionen. 26

ökningen av industriproduktionens volym till i genomsnitt 4V4 procent per år.27 Som följd härav utgjorde de äldsta i bruk varande anläggningarna, som kunde tänkas vara helt bortskrivna, en förhållandevis ringa andel av bruttovärdet av samtliga år 1929 i bruk varande tillgångar. Mellan 1929 och 1937 inträffade däremot endast en synnerligen ringa ökning av industriproduktionen; i genomsnitt rörde sig tillväxten om vid pass Va procent per år. Denna tvära inbromsning av utvecklingstakten måste rimligen ha medfört att i bruk varande anläggningar av sådan ålder, att de kunde tänkas vara helt nedskrivna, år 1937 utgjorde en betydligt större andel än år 1929 av bruttovärdet på samtliga i bruk varande tillgångar. Då förskjutningen i kapitalbeståndets ålderssammansättning torde ha givit ökad vikt även åt förekomsten av starkt men inte fullständigt nedskrivna tillgångar, hade det varit naturligt att vänta sig, att även de redovisade tillgångarnas bruttovärde stigit i förhållande till deras nettovärde. Någon sådan förskjutning i relationerna mellan brutto- och nettovärden framträder emellertid inte i det av Creamer redovisade materialet, vilket snarare minskar än ökar tilliten till dess användbarhet såsom mätare av inträffade förändringar i förhållandet mellan kapitalinsats och produktion. 28 De slutsatser i detta hänseende som kunna dragas av Creamers undersökning bli under sådana omständigheter åtminstone tills vidare av övervägande negativ art. Det kan inte anses fastslaget att det inträffat någon så stor ökning av kapitalinsatsen per produktenhet under perioden 1880 —1914 eller därefter någon så stor minskning, som Creamers beräkningar ge vid handen. Någon särskild anledning att misstro den nedgång ifråga om insatsen av rörligt kapital per produktenhet som redovisas för tiden efter 1919 föreligger dock inte. Under sådana omständigheter finns det desto större anledning att undersöka om det finns någon annan metod att följa hur användningen av fast realkapital utvecklat sig inom den amerikanska ekonomien under någon avsevärd period tillbaka i tiden. Inom Office of Business Economics, US Department of Commerce har företagits en sammanställning av bruttovärdena vid fasta priser av samtliga privata företagares utrustningskapital under perioden 1929—1953. 29 Sammanställningen är baserad på ett antagande om konstanta livslängder på olika typer av utrustning i anslutning till de avskrivningsperioder som sanktionerats av skattemyndigheterna. Vid en jämförelse mellan utvecklingen av detta kapitalbestånd och utvecklingen av nationalprodukten exklusive offentlig verksamhet framträ27 S. Fabricant, The Output of Manufacturing Industries 1899—1937, New York 1940. ^ 28 Teoretiskt möjliga förklaringar till denna uteblivna förskjutning i relationerna mellan redovisade brutto- och nettovärden vore eljest att man övergått till tidigare utrangering av äldre tillgångar samtidigt som man måhända tillämpat en långsammare avskrivning på ännu inte utrangerade tillgångar. 29 R. Nassimbene and D. G. Wooden, »Growth of Business Capital Equipment 1929—1953»,. Survey of Current Business, December 1954.

der starka konjunkturfluktuationer i relationen mellan de bägge sammanställda faktorerna, men inte någon trendmässig förskjutning. Däremot funnes det vissa tecken på att byggnadskapitalet under den senare delen av perioden inte utvecklat sig i samma takt som nationalprodukten exklusive offentlig verksamhet. Enligt dessa beräkningar medförde i varje fall inte 1930-talet någon väsentlig förändring ifråga om insatsen av fast realkapital per produktenhet inom näringslivet i dess helhet. En annan möjlighet som kan tänkas stå till buds när det gäller att belysa hur användningen av fast realkapital utvecklat sig inom den amerikanska ekonomien vore att för industrien eller för näringslivet i dess helhet jämföra investeringarnas utveckling med produktionens. Om exempelvis investeringarna successivt öka i förhållande till produktionen, utgör detta ett visst indicium på stigande kapitalinsats per produktenhet liksom en på längre sikt oförändrad relation mellan produktion och investeringar kan tolkas som ett indicium på att kapitalinsatsen per produktenhet är oförändrad. Men det bör understrykas att kapitalinsatsen per produktenhet kan förändras i den ena eller andra riktningen trots att relationen mellan produktion och investeringar bibehålles konstant. Speciellt vid avtagande tillväxthastighet hos produktionen kan en ökning av kapitalinsatsen per produktenhet försiggå trots konstanta relationer mellan produktion och nettoinvesteringar. Detta innebär i själva verket endast en omvänd tillämpning av den s. k. accelerationsprincipen. Om kapitalinsatsen per produktenhet i utgångsläget varit tillräckligt låg kan för övrigt en successiv stegring av densamma försiggå även vid konstant tillväxthastighet hos produktionen under förutsatt givna konstanta relationer mellan produktion och nettoinvesteringar. Vad sedan beträffar förhållandet mellan bruttoinvesteringar och produktion är det att märka, att konstanta relationer dem emellan inte nödvändigtvis behöver vara liktydiga med konstanta relationer mellan nettoinvesteringar och produktion. Nettoinvesteringarnas andel av investeringsbruttot kan nämligen förändras och detta i stigande riktning om investeringsverksamheten i ökad utsträckning inriktas på mera varaktiga kapitalföremål. Vidare kan nettoandelen som regel beräknas stiga vid tilltagande tillväxthastighet hos realkapitalbeståndet. 30 I den mån det inte inträffat några alltför markanta förskjutningar ifråga om produktionens tillväxthastighet eller investeringsverksamhetens sammansättning, förefaller det dock sannolikt att mera betydande förändringar i förhållandet mellan investeringar och produktion återspegla en förskjutning i motsvarande riktning med avseende på kapitalmängden per framställd produktenhet. 30 En långsammare utveckling av produktion och kapitalbestånd vid oförändrade relationer mellan produktion och bruttoinvesteringar kommer alltså troligen att innebära att nettoinvesteringarna (liksom även nyinvesteringarna i bemärkelsen bruttoinvesteringar med avdrag för utrangering) minska i förhållande till produktionen, vilket inte utesluter att kapitalinsatsen per produktenhet kan tänkas fortsätta att stiga.

Utan särskilda omredigeringar, som måste vara vanskliga att företa för en utomstående, kan det uppgiftsmaterial som står till buds beträffande den sekulära utvecklingen av produktion och investeringar inom USA inte grupperas på ett sådant sätt, att det tillåter direkt jämförelse mellan utvecklingen av produktion (eller förädlingsvärde) och investeringar, vare sig för industrien eller för näringslivet i dess helhet. Genom undersökningar som under Kuznets' ledning utförts inom National Bureau of Economic Research finns däremot tillgång till genomsnittsvärden per decennium alltsedan 1870-talet för såväl nationalprodukt som investeringar, de senare uppdelade i byggnads- och anläggningsinvesteringar å ena sidan samt å den andra investeringar i annan utrustning. 31 Eftersom det finns anledning förutsätta att investeringarna i utrustning till övervägande del hänföra sig till vad som i denna undersökning benämnes företagssektorn, varifrån även en övervägande del av nationalinkomsten torde härröra, bör ett studium av utvecklingen av relationerna mellan nationalprodukt och investeringar i utrustning kunna ge någon föreställning om hur produktionen och detta slags investeringar utvecklat sig i förhållande till varandra inom företagssektorn. Relationerna mellan nationalprodukt och byggnadsinvesteringar torde däremot i förhållandevis hög grad påverkas av förhållanden inom den allmänna sektorn. 32 Kuznets, som själv genomfört en analys av de ifrågavarande undersökningsresultaten vad avser relationerna mellan nationalprodukt och investeringar33, har bl. a. kommit till den slutsatsen att en nedgång i bruttoinvesteringarnas andel av nationalprodukten, som för den undersökta perioden kommit till synes i beräkningsresultaten, inte kan godtagas som indicium på någon på lång sikt signifikant förändring. Däremot anser sig Kuznets särskilt för tiden efter 1910 kunna konstatera en påtaglig nedgång i nettoinvesteringarnas andel av nettonationalprodukten, vilket sammanhänger därmed, att deprecieringen beräknas ha ökat successivt i förhållande till bruttoinvesteringarna. Denna nedgång hänför sig emellertid 1 huvudsak till investeringar i byggnader och anläggningar, för vilka även bruttoandelen av nationalprodukten synes ha undergått en påtaglig minskning att döma av de siffror som återgivas i tabell 3. Investeringar i utrustning ha inte fått sin andel av nationalprodukten minskad vare sig brutto eller netto utan ha i själva verket utgjort en påfallande konstant andel av nationalprodukten och detta fast31

S. Kuznets, National Product since 1869, New York 1946. Under senare delen av 1800-talet utgjorde järnvägsanläggningarna ett mycket betydande inslag i investeringsverksamheten inom USA. Denna verksamhet försiggick i privat regi, yilket torde böra framhållas med hänsyn till att järnvägsväsendet enligt den klassificering som tillämpats i denna undersökning är att hänföra till den allmänna sektorn. Med avseende på investeringsverksamhetens fördelning mellan å ena sidan bana och byggnader och å den andra sidan rullande materiel och annan utrustning kunna järnvägarna alltnog betraktas som typiska för den allmänna sektorn så tillvida som byggnads- och anläggningsverksamheten under utbyggnadsskedet svarade för en dominerande andel (75 å 80 procent) av järnvägarnas kapitalutgifter. Jfr National Income of Sweden II, s. 343—355. 33 »Proportion of Capital Formation to National Product», American Economic Review 1952. 32

än det förekommit avsevärda variationer i nationalproduktens och den yrkesverksamma befolkningens tillväxthastighet liksom även i fråga om tillväxten i realinkomst per yrkesverksam och man således med utgångspunkt från accelerationsteorien kunnat vänta sig avsevärda variationer vad beträffar ifrågavarande investeringars andel av nationalprodukten. Under det att inträffade förändringar i befolkningstillväxten och den ekonomiska utvecklingstakten inte medfört några förskjutningar i utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten liar emellertid Kuznets i dylika faktorer i stället velat se förklaringen till den observerade nedgången i byggnadsinvesteringarnas nettoandel av nationalprodukten. »The latter in turn is associated partly with retardation in the growth of population and its effect on residential construction and partly with the slowing down of the construction program of public utilities, which contributed heavily to the level of capital formation in the last quarter of the nineteenth century.» Tabell j . Byggnads- och utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten i USA 1869—1938, beräknad i 1929 års priser.

1869—1898 1889—1918 1899—1928 1909—1938

Bruttoiavesterihgarnas procentuella andel av bruttonationalprodukten

Nettoinvesteringarnas procentuella andel av nettonationalprodukten

Byggnader

Annan utrustning

Byggnader

Annan utrustning

I5,i 14,4

5,1 6,1

10,2

12,0

6,7 6,7

2,2 2,3 2,6 1,8

9,9

9,4 6,6 4,i

På något kortare sikt synes emellertid en förhållandevis hög byggnadsandel av nationalprodukten i ännu mindre grad än en förhållandevis hög andel av nationalprodukten, ägnad åt investeringar i maskiner och annan utrustning, ha utgjort någon förutsättning för en snabb ekonomisk expansion. Såsom närmare framgår av diagram 1 kan det anföras exempel på att byggnads- och anläggningsverksamheten utgjort en förhållandevis stor andel av nationalprodukten under sådana 10årsperioder, då dennas reala tillväxthastighet varit jämförelsevis ringa, under det att motsvarande andel varit förhållandevis liten under sådana perioder, då nationalproduktens expansionstakt varit jämförelsevis stor. Då utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten hållit sig mera konstant än byggnads- och anläggningsverksamhetens, har man samtidigt kunnat iakttaga, hurusom utrustningsinvesteringarnas andel av investeringsverksamheten tenderat att vara låg vid förhållandevis långsam expansionstakt och hög vid förhållandevis hastig expansionstakt. En tämligen långsam tillväxt hos nationalprodukten har således inte hindrat, att byggnads- och anläggningsverksamhetens andel av densamma kunnat hållas tämligen hög under det att en låg andel av nationalprodukten, ägnad åt 70

Diagram i.

1 Nationalproduktens tillväxt och investeringsverksamhetens av densamma i USA 1869—1938 i 1929 års priser.

'

'

'

'

I

andel

I

1 ISfe9-1SI87««-83 1879-88 1881-93 IS89-W ISW-I903B9H*» 1901-13 1909-18 I9I1-» 1919-28 1921-53 I9E9-38

byggnads- och anläggningsverksamhet, inte utgjort något hinder för en tämligen snabb ekonomisk expansion, när utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten samtidigt hållits uppe på normalnivå. En delvis annorlunda bild av utvecklingstendenserna framkommer ur det material, som för Sveriges del finns att tillgå beträffande långsiktsutvecklingen av nationalprodukt och investeringar. Med utgångspunkt från den reviderade version av »National Income of Sweden» som utarbetats av O. Lindahl 34 finns det möjlighet att följa hur utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten utvecklat sig från 1861 till 1951. Det visar sig härvid att denna investeringsandel för Sveriges vidkommande haft en klart stigande trend under denna förhållandevis långa tidrymd. Från värden omkring 2 å 3 procent av bruttonationalprodukten har det försiggått en successiv uppgång till närmare 15 procent år 1951. Den militära materielanskaffningen bidrog verksamt till de höga värden, som uppnåddes under andra världskriget. För år 1951 uppgingo emellertid de militära bruttoinvesteringarna i utrustning av olika slag inte till mera än drygt 1,5 procent av bruttonationalprodukten. De anförda värdena framstå såsom anmärkningsvärt höga i jämförelse med de siffror, som angivits för de amerikanska utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten. Härvid är emellertid att observera att 34

Some Results of an Investigation 1861 to 1951.1 manuskript.

oj the Gross Domestic Product of Sweden for the Period

Diagram 2. Investeringarnas procentuella andel av i Sverige i860 1951.

/S60

IMO

nationalprodukten

de svenska bruttosiffrorna till skillnad från de amerikanska även inbegripa underhåll. Efter avdrag för underhåll torde utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten för Sveriges del under efterkrigstiden inte alltför mycket ha avvikit från amerikansk nivå. Medan dessförinnan de amerikanska utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten hållit sig tämligen konstant under långa perioder, synes emellertid motsvarande andel för Sveriges del under de senaste 90 åren ha befunnit sig på kraftig och stadig tillväxt. Det har vidare sitt intresse att kunna konstatera, att byggnadsinvesteringarnas andel av nationalprodukten inte såsom i USA haft en närmast sjunkande tendens alltsedan 1890-talet, utan för Sveriges del tvärtom befunnit sig på stadig tillväxt från början av 1870talet fram till slutet av 1930-talet. Sammanlagt har bruttoinvesteringarnas andel av nationalprodukten såsom framgår av diagram 2 stigit från cirka 5 procent omkring år 1870 till cirka 25 procent i slutet av 1930-talet. Söker man analysera utvecklingen under olika tioårsperioder, kan man även för Sveriges del skönja någon tendens hos byggnads- och anläggningsverksamhetens andel av nationalprodukten att framträda såsom en av den allmänna ekonomiska utvecklingen mera oberoende faktor än utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten. 1880-talet, som kännetecknades av en förhållandevis långsam tillväxt av den reala nationalprodukten, medförde även en trendavvikelse ifråga om utrustningsinvesteringarnas utveckling såtillvida som deras andel av nationalprodukten förblev i det närmaste oförändrad i förhållande till föregå72

ende årtionde. Den jämförelsevis långsamma utvecklingstakten inom näringslivet kunde dock inte förhindra att byggnads- och anläggningsverksamhetens andel av nationalprodukten ökade märkbart (från 4,3 procent i genomsnitt för 1870-talet till 5,8 procent i genomsnitt för 1880-talet). Det kunde i och för sig vara värt att diskutera, om det med hänsyn till primärmaterialets beskaffenhet är skäligt att fästa något större avseende vid den snabba stegring i investeringsverksamhetens andel av nationalprodukten, som framträder i de svenska nationalinkomstberäkningarna. Det förefaller ingalunda otroligt att investeringsandelen speciellt med avseende på den tidigare delen av den undersökta perioden blivit i viss mån underskattad därigenom att den tillämpade produktionsstatistiska metoden givit mindre fullständiga resultat ifråga om investeringsverksamheten än ifråga om nationalprodukten i övrigt. Det är framförallt i beräkningen av byggnads- och anläggningsverksamheten som man kan påvisa vissa betydelsefulla luckor avseende främst nyodlingsverksamhet, anläggning av gärdesgårdar samt annan byggnadsverksamhet med hemsågat virke. Vidare kan det ifrågasättas om inte den på grundval av den beräknade förbrukningen av byggnadsråvaror gjorda kalkylen över den totala byggnads- och anläggningsverksamheten kan ha givit alltför låga värden även med hänsyn till det föga råvarukrävande järnvägsbyggandets stora betydelse under den tidigare delen av undersökningsperioden. Med all rimlig hänsyn tagen till sådana felkällor förefaller det emellertid uteslutet att investeringsandelens beräknade ökning från cirka S procent av bruttonationalprodukten omkring år 1870 till cirka 25 procent av nationalprodukten under slutet av 1930-talet skulle till någon mera väsentlig del utgöra en rent statistisk villa. Med hänsyn till Sveriges sena ekonomiska utveckling är det i och för sig föga uppseendeväckande att investeringsandelen av nationalprodukten ännu omkring 1870 måste betecknas som utomordentligt låg. Det må erinras om att Sverige omkring 1850 var sa gott som fullständigt oberört av den industriella omvandlingen. Vad som däremot synes svårare att förklara är den omständigheten, att det ekonomiska framåtskridandet trots denna låga investeringsandel kunnat försiggå så snabbt som synes ha varit fallet. Investeringsintensiteten har dock inte varit låg inom industrien, varför det får antagas att investeringsverksamheten varit desto mindre inom jordbruk och andra näringsgrenar. Det är tänkbart att bostadsinvesteringarna som följd av kapitalbristen inskränktes till en förhållandevis liten andel av den samlade investeringsverksamheten, men i brist på närmare uppgifter angående bostadsproduktionens omfattning är det inte möjligt att avgöra hur det förhållit sig i detta avseende. Det finns vissa skäl att antaga att det vid en förhållandevis ringa kapitalinsats varit möjligt att uppnå en avsevärd produktivitetsförbättring inom den under denna tid betydelsefulla jordbruksnäringen. Under förra hälften av 1800-talet torde avkastningen per arbetskraft inom jordbruket kommit att oförmånligt påverkas av den tilltagande överbefolkningen, som bl. a. tog sig uttryck i tilltagande ägosplittring och stark tillväxt av backstugu7}

Diagram 3. Industriens investeringar i maskiner och annan utrustning uttryckta såsom andel av industriens brutto förädlingsvärde. Sverige 1860—1951.

1 1

1 V

10 V y**V '

18 70

ia 80

1930 I9W

sittare och annat jordbruksproletariat. Den dubbla avtappning av jordbruksbefolkningen, som satte in efter 1850 genom emigrationen och genom utflyttningen till stadsnäringarna, har under de förhållanden, som voro rådande, sannolikt haft en synnerligen gynnsam inverkan på produktivitetsutvecklingen inom jordbruket. De anförda nationalinkomstberäkningarna ha också gjort det möjligt att från år till år sätta den svenska industriens investeringar i maskiner och annan utrustning i relation till dess bidrag till bruttonationalprodukten. 33 Såsom framgår av diagram 3 nådde investeringsintensiteten i denna bemärkelse redan under 1870talet en nivå, som därefter inte blivit överträffad. Den var sedermera i stort sett stadd i sjunkande fram till år 1920 för att därefter åter stiga. Under hela perioden från 1890 till 1945 ha emellertid de trendmässiga förskjutningarna i denna investeringsintensitet varit förhållandevis begränsade. De värden, som erhållits för åren 1947 till 1951 ligga däremot avgjort högre än som eljest förekommit sedan 1891. Det uppgiftsmaterial, som står till buds beträffande den historiska utvecklingen av produktion och investeringar, ger inte några säkra hållpunkter för en bedömning vad speciellt avser företagssektorn av det framtida behovet av för önskade bidrag till nationalprodukten erforderliga investeringar. Hitintills har utvecklingen i dessa hänseenden åtminstone i Sverige varit alltför oregelbunden för att man skall våga dra några mera bestämda slutsatser om framtiden. Vad speciellt beträffar industrien har i det föregående framhållits hurusom dess investeringsintensitet ifråga om maskiner och annan utrustning under efterkrigstiden legat högre än som eljest förekommit sedan 1890-talet. Den omständigheten att investeringsintensiteten en gång tidigare (dvs. under 1870- och 1880-talen) legat ännu högre och därefter sjunkit, skulle möjligen av en optimistisk bedömare kunna anföras som ett argument för att det ånyo inom överskådlig framtid skall 35

För tiden efter 1930 har även anlitats vissa av Einar Dahlgren sammanställda, hittills opublicerade uppgifter angående industriens investeringar i maskiner och annan utrustning.

Diagram 4. Industriens investeringar i maskiner och annan utrustning samt totala investeringar av detta slag uttryckta såsom andelar av nationalprodukten. Sverige 1861—ipji.

J l—

—l

U60

i

1 I

I

L_

18%

19*0

visa sig möjligt att vidmakthålla en tillfredsställande produktivitetsutveckling inom industrien (i bemärkelse av en årlig produktivitetsförbättring om cirka 3 procent) vid en investeringsintensitet inte överstigande mellankrigstidens. Något mera påtagligt belägg för detta utvecklingsalternativ synes det lika litet som för något annat alternativ vara möjligt att påvisa.30 Vad sedan gäller den framtida utvecklingen av investeringsintensiteten inom näringslivet i dess helhet kan man av hittillsvarande erfarenheter åtminstone dra den slutsatsen, att denna inte nödvändigtvis behöver gå i samma riktning som utvecklingen av industriens investeringsintensitet. Under perioden 1870—1920, då investeringsintensiteten ifråga om maskiner och annan utrustning var trendmässigt fallande för industriens del, försiggick nämligen en trendmässig uppgång i maskin- och utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten i dess helhet. Denna uppgång kan delvis förklaras under hänvisning till den fortskridande industrialiseringen, såtillvida som denna inneburit en successiv stegring av industriproduktionens andel av nationalprodukten. Ty fastän industriens investeringsintensitet var fallande, låg den ända fram till omkring år 1920 högre än för hushållningen i dess helhet, vars investeringsintensitet således kom att positivt påverkas av industriens tillväxt. Det gemensamma resultatet av industriens ökade 36 Eftersom kapitalinsatsen per produktenhet växlar avsevärt inom olika industrigrenar är det tänkbart att en systematisk förskjutning av efterfrågan på industriprodukter i riktning mot sådana branscher, där kapitalbehovet i denna bemärkelse är högt, för framtiden skulle kunna bidraga till en stegring av den genomsnittliga kapitalinsatsen per produktenhet. Creamer har emellertid kunnat påvisa att sådana förskjutningar haft jämförelsevis ringa betydelse för utvecklingen av förhållandet mellan kapitalinsats och produktion inom amerikansk industri under perioden 1880—1948. Se D. Creamer, »Capital and Output Trends in Manufacturing Industries 1880— 1948». National Bureau oj Economic Research, Inc. Occasional Paper 41, N e w York 1954.

betydelse och dess avtagande investeringsintensitet blev emellertid, att industriens investeringar i maskiner och annan utrustning såsom framgår av diagram 4 bortsett från konjunkturfluktuationerna kom att utgöra en nära nog konstant andel av nationalprodukten från mitten av 1870-talet fram till slutet av 1930-talet. Den avsevärda stegring i de totala utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten, som inträffade under denna period, får alltså förklaras av andra faktorer, såsom stark tillväxt av investeringsverksamheten inom transportväsendet, jordbruket och det offentliga. Annorlunda förhåller det sig beträffande den ökning av utrustningsinvesteringarnas andel av nationalprodukten, som kännetecknar efterkrigstiden i jämförelse med den senare hälften av 1930-talet. Denna förändring kan nämligen till största delen förklaras av att industriens maskininvesteringar under perioden ökat sin andel av nationalprodukten.

K A P I T E L IV

SPARANDETS SAMMANSÄTTNING I SVERIGE 1 9 4 5 — l95

1 Omfattningen av det totala bruttosparandet i Sverige kan numera anges med någorlunda tillfredsställande säkerhet. Bruttosparandet får härvid sättas lika med summan av bruttoinvesteringar och bytesbalansens saldo. Med utgångspunkt från de förut anförda nationalinkomstberäkningarna finns det f. ö. vissa möjligheter att för Sveriges del belysa bruttosparandets utveckling alltsedan 1860-talet. Av diagram 5 framgår hur bruttosparandets beräknade andel av nationalprodukten förändrat sig under perioden 1861 — 1951-1 Även om bruttosparkvotens ökning av skäl som tidigare framhållits delvis torde vara skenbar lär det knappast vara möjligt att bortförklara hela den tillväxt i bruttosparandets andel av nationalprodukten som framträder i diagrammet, från cirka 5 procent omkring 1870 till cirka 25 procent under slutet av 1930-talet. Det kan ha sitt intresse att konstatera att kriget 1939—1945 och den närmast följande efterkrigstiden synes ha inneburit en åtminstone temporär stagnation vad beträffar bruttokapitalbildningens andel av nationalprodukten. För att fastställa nettosparandets omfattning i någon rimlig bemärkelse skulle utöver uppgifter om bruttokapitalbildningen krävas en uppskattning av kapitalförslitningen. Följande undersökning syftar emellertid inte i första hand till att bestämma nettosparandets omfattning utan avser i främsta rummet att belysa hur bruttosparandet fördelar sig på vissa huvudsektorer inom samhällsekonomien. Det gäller sålunda att prestera en uppdelning mellan personligt (hushålls-)sparande, företagssparande och offentligt sparande. Enligt den arbetsmetod som kommer att tillämpas i det följande beräknas offentligt sparande och företagssparande var för sig självständigt, varefter det personliga sparandet erhålles som en restpost. Metoden ansluter sig såtillvida till de beräkningar beträffande sparandets sammansättning som tidigare utförts inom konjunkturinstitutet. Särskilt med avseende på tiden före 1950 utgör emellertid företagssparandet en i hög grad osäker post i institutets beräkningar. Detta omdöme gäller även den 1 1 det sålunda beräknade bruttosparandet ingå även kostnaderna för underhåll. Angående beräkningsmetoder i övrigt hänvisas till kapitel VI, s. 227.

Diagram } . Bruttosparandets procentuella andel av den svenska produkten 1865—195I' %

I860

I8T0

l%0

national%

reviderade beräkningsversion, som institutet framlade våren 1954, ehuru denna med avseende på tiden efter 1950 har kunnat baseras på en någorlunda tillförlitlig vinststatistik. Den beräkning av företagssparandet, som ingick i institutets tidigare version av nationalbokföringen måste betecknas som synnerligen osäker och de häremot korresponderande siffror för det personliga sparandet, som framlades av institutet, ha inom detta huvudsakligen betraktats såsom utfyllnadsposter i nationalbokföringen. Att de erhållna resultaten inte tillmätts någon större tillförlitlighet med avseende på det personliga sparandets absoluta nivå torde bl. a. framgå därav, att institutet uppställt tre alternativa hypotetiska antaganden om det personliga sparandets höjd år 1946, för att från denna utgångspunkt följa de förändringar i det personliga sparandet som låta sig förena med den av institutet beräknade utvecklingen av konsumtion och personliga inkomster. Det kunde i och för sig ha varit naturligt att betrakta den äldre versionen av institutets beräkning av företagssparandet såsom inaktuell samt att härav dra den slutsatsen att det vore omotiverat att ägna densamma ytterligare uppmärksamhet. Beräkningen torde emellertid i vissa fall ha blivit uppfattad som ett faktiskt belägg för att det personliga sparandet varit av ringa betydelse för den svenska realkapitalbildningens finansiering. Det har i detta sammanhang sitt intresse att konstatera att Nils Meinander sökt belysa det svenska sparandets sammansättning med utgångspunkt från institutets äldre beräkningsversion i en artikel i Ekono78

miska samfundets tidskrift »Kapitalbildningens finansieringskällor», publicerad så sent som i början av 1955. Den omständigheten att denna äldre beräkningsversion, därest den kunnat betraktas som tillförlitlig, skulle ha givit anledning till utomordentligt intressanta slutsatser beträffande företagens finansieringsförhållanden — i strid med den uppfattning som kommit till uttryck i andra avsnitt av detta arbete — utgjorde på sin tid det kanske mest verksamma motivet att påbörja denna undersökning av sparandets sammansättning enligt delvis annorlunda metoder, vilken kommer att redovisas i det följande. Det har under sådana förhållanden förefallit befogat att något mera ingående redogöra för tillvägagångssättet vid och innebörden av både den nya och den äldre versionen av konjunkturinstitutets beräkning av företagssparandet. Dessförinnan skall emellertid vissa gränsdragningsfrågor tagas upp till behandling, vilka i denna undersökning blivit lösta på något annorlunda sätt än i institutets beräkningar.

i. Vissa gränsdragningsfrågor Vid ett försök att dela upp sparandet i huvudkategorierna personligt sparande, företagssparande och offentligt sparande blir det i främsta rummet företagssektorns avgränsning gentemot övriga sektorer, som påkallar uppmärksamhet. I konjunkturinstitutets nationalbokföring hänföras alla »företag med privatekonomiskt funktionssätt» till en gemensam sektor. I anslutning till den snävare avgränsning av företagssektorn med uteslutande av bostadsförvaltningsföretag, public utilities och offentliga företag, för vilken redogörelse lämnats i det föregående, synes det emellertid vara ett önskemål att i möjligaste mån låta samma indelning äga till— lämpning även när det gäller att beräkna företagssparandet, varav följer att allt sparande, som hänför sig till offentliga företag med privatekonomiskt funktionssätt bör inräknas i det offentliga sparandet, under det att sådant sparande, som hänför sig till icke offentliga bostadsföretag och public utilities i möjligaste mån bör särredovisas och avräknas från det sparande, som härrör från företagssektorn i egentlig bemärkelse (»näringslivet»). Vad beträffar gränsdragningen mellan företagssektorn och hushållssektorn är det speciellt förekomsten av personliga företag som kan ge anledning till principiella svårigheter. Det gäller nämligen att avgöra i vad mån det sparande, som bedrives av innehavare av personliga företag skall klassificeras såsom personligt företagssparande respektive personligt hushållssparande. I konjunkturinstitutets nationalbokföring har allt nettosparande av denna karaktär i princip blivit klassificerat såsom personligt (hushålls-)sparande, under det att depreciering och underhåll blivit sammanförda med motsvarande komponenter i företagens bruttosparande. Det mest tillfredsställande hade givetvis varit att klassificera de personliga företagen som en särskild sektor i samhällsekonomien med särredovisning av de inkomster, konsumtionsutgifter, investeringar och besparingar som vore att 79

hänföra till innehavare av personliga företag. Eftersom det tills vidare av praktiska skäl är omöjligt att prestera en sådan särredovisning, har i det följande gjorts ett försök att kringgå problemet genom att tillämpa en mera funktionell uppdelning av den innebörden att företagares sparande och inkomster uppfattas som företagssparande respektive företagsinkomster till den del de investeras i deras personliga företag, medan återstoden av företagarnas inkomster betraktas som hushållsinkomster, vilka antingen konsumeras eller disponeras som hushållssparande. Det är närmare bestämt den del av ifrågavarande företagares sparande, vilken antingen investeras i bostäder eller placeras i pensions- och livförsäkringar, som klassificeras som hushållssparande. Dessvärre lär det inte kunna bestridas att varje sådan uppdelning av de personliga företagarnas inkomster på en hushållssektor och en företagssektor måste bli missvisande, eftersom vederbörandes hushålls- och företagstransaktioner inte kunna isoleras från varandra utan måste betraktas som ömsesidigt beroende led i dispositionen av ifrågavarande totalinkomster. Med den tillämpade klassificeringen innebär det i stor utsträckning en truism, om det konstateras att det företagssparande, som härrör från personliga företag, till övervägande del disponeras för investeringar inom sådana företag. Den nära överensstämmelsen är till stor del definitionsmässig. Klassificeringen av det sparande som bedrives inom företagens pensionsfonder är ett annat spörsmål där det kan råda tveksamhet om gränsdragningen mellan företagssektorn och hushållssektorn. Sparande inom sådana pensionsfonder som stå under företagens direkta förvaltning har alltnog i det följande blivit klassificerat såsom företagssparande.

2. Konjunkturinstitutets äldre beräkning av företagssparandet Tillvägagångssätt Den äldre versionen av konjunkturinstitutets beräkning av företagssparandet var sålunda utformad att man för företag, som ingingo i priskontrollnämndens vinstundersökningar, tagit fasta på förhållandet mellan redovisad nettovinst och av priskontrollnämnden beräknad bruttovinst. Kvoten mellan bruttovinst och nettovinst för denna grupp av företag användes därefter som uppräkningstal för den totala redovisade aktiebolagsvinsten. Såvitt man kan bedöma torde uppräkningar av likartat slag kunna ge tämligen hyggliga resultat när det gäller faktorer som produktion, omsättning, arbetarantal o. d. Men man kan befara att resultatet blir avsevärt sämre vid en uppräkning som avser poster av saidokaraktär såsom exempelvis vinst i ena eller andra bemärkelsen. Ett speciellt osäkerhetsmoment tillkommer därigenom att PK-materialet endast omfattar industriföretag, under det att de fastställda kvottalen 80

däremot tillämpades på all aktiebolagsinkomst. Det vägningsförfarande som tilllämpades vid uppräkningen medförde ytterligare osäkerhetsmoment. Då det visade sig att kvoten mellan bruttovinst och nettovinst växlade starkt mellan olika industrigrupper, samtidigt som PK-materialet var ojämnt ifråga om representativiteten, var det i och för sig rimligt att korrigera kvottalen genom ett vägningsförfarande. Härvid borde vikterna helst ha utgjort summa nettoinkomst för samtliga företag inom respektive branscher, men då några uppgifter härom ej funnos att tillgå, ansåg man sig i stället kunna använda industristatistikens uppgifter om salutillverkningarnas värde samt antal inom företagen sysselsatta personer. De använda vikterna kunde givetvis inte exakt sammanfalla med de vikter som borde ha tillämpats. Vid behandlingen av lagerposten synes ett principiellt fel ha begåtts som kan ha bidragit till att företagssparandet i dessa beräkningar kommit att representera en alltför stor andel av det icke offentliga sparandet. Avsikten synes ha varit att ur PK-materialet helt utesluta sådana vinstkomponenter som balanserades av lagerförändringar. För att erhålla kongruens med nationalproduktberäkningen i övrigt tillförde man i stället företagssparandet en tilläggspost motsvarande den del av de statistiskt kända lagerökningarna som antogs falla på aktiebolagen. I själva verket blevo emellertid inte lagerförändringarna fullständigt utrensade ur de PK-siffror, som lågo till grund för beräkningen av företagssparandet. Förändringar i dold lagerreserv uteslötos visserligen ur vinstsiffrorna, men däremot inte de vinstkomponenter som balanserades av ökningar i de redovisade lagervärdena. Detta medförde att företagssparandet såsom avdragspost för beräkning av det personliga sparandet blev överskattad i samma mån som det förekom ökningar av de redovisade lagervärdena. Den avdragspost som i konjunkturinstitutets nationalbokföring kommit till användning i och för beräkning av det personliga nettosparandet inbegriper emellertid förutom aktiebolagens och de ekonomiska föreningarnas bruttosparande även sådan depreciering som försiggår inom de personliga företagen. Beräkningstekniskt har man — såväl i den tidigare versionen som i den reviderade — förfarit på så sätt att redovisade avskrivningar dragits av ifrån det beräknade företagssparandet, varefter tillägg gjorts för den totala deprecieringen inom näringslivet, vilken för varje år uppskattats till 5 procent av bruttonationalprodukten. Att denna avskrivningsberäkning inte kan göra anspråk på någon större exakthet har ansetts självfallet och torde inte behöva särskilt påpekas. 2 Realekonomisk

innebörd

Av det föregående torde ha framgått att konjunkturinstitutets beräkning av företagssparandet och avskrivningarna åtminstone i sin tidigare utformning måste 2 När det gäller att bedöma skäligheten av den tillämpade avskrivningsprocenten bör man komma ihåg att den endast avser företag med privatekonomiskt funktionssätt. Avskrivningarna inom den rent offentliga sektorn ha beräknats på annat sätt.

8l 6

ha varit tämligen osäker. Det finns anledning förutsätta att beräkningsfelen i övervägande grad gåvo utslag i överskattande riktning. Osäkerheten blev särskilt kännbar, när det sålunda uppskattade bruttosparandet användes som avdragspost i och för bestämning av det personliga sparandet. Om emellertid beräkningen av företagens sparande och avskrivningar till sitt absoluta belopp hade varit i huvudsak riktig eller åtminstone kongruent med institutets beräkning av företagens investeringar, skulle intressanta slutsatser kunnat dragas rörande relationerna mellan företagssparande och företagsinvesteringar under efterkrigsperioden. Institutets beräkningar av företagssparandet avse inte blott privata företag utan även statliga och kommunala affärsverk samt aktiebolag. Det företagssparande som presterats av offentliga företag »med privatekonomiskt funktionssätt» kan emellertid beräknas med tämligen stor säkerhet och det är alltså möjligt att särredovisa den del av det beräknade företagssparandet, som är att hänföra till privata företag. Detta företagssparande kan sedan — förstärkt med avskrivningar inom personliga företag — jämföras med beräknade privata investeringar exklusive bostäder. Det visar sig härvid att det förstärkta privata företagssparandet enligt den tidigare beräkningen med undantag för ett speciellt år, nämligen 1947, varit avsevärt större än investeringarna och detta fastän all beräknad lagerinvestering i denna speciella kalkyl lagts på företagen och dessutom deprecieringen på privata bostäder dragits av ifrån det på ovan angivet sätt förstärkta företagssparandet. Detta sparande skulle alltså ha räckt till för att finansiera alla privata investeringar utom bostäder och dessutom lämnat ett betydande överskott. Det bör under sådana förhållanden ha försiggått en mycket kraftig likviditetsförbättring hos aktiebolag och ekonomiska föreningar, i all synnerhet som åtminstone någon del av de i jämförelsen medtagna privata investeringarna avsett nettoinvesteringar inom personliga företag (inom jordbruk, industri, hantverk och handel) och således inte kunna ha blivit finansierade med medel som härröra från företagssparandet i den bemärkelse som beräkningen avser.3 3 Att såsom ovan skett helt utesluta de privata investeringarna i bostäder från jämförelsen mellan företagens investeringar och deras sparande kan strängt taget vara berättigat endast under den förutsättningen att de ifrågavarande företagen inte bedriva några som helst investeringar i bostäder. I verkligheten bedrivas bostadsinvesteringar såväl av fastighetsaktiebolag och bostadsföreningar som av andra företag, vilka hålla egna personalbostäder. De egentliga fastighetsföretagen hade det varit lämpligast att helt undanta från en jämförelse av det slag som här åsyftas. Därvid hade även det företagssparande som (netto) bedrives av dylika företag bort räknas bort från det uppskattade totala företagssparandet. Så har inte kunnat ske, men det härigenom uppkomna felet torde inte vara stort, eftersom det ifrågavarande företagssparandet av allt att döma är av synnerligen moderat omfattning. Företagens investeringar i personalbostäder utgör en förhållandevis liten del av deras totala investeringar. Om man anlägger det betraktelsesättet att lån mot inteckning i bostadsfastighet inte utgör någon belastning på företagens »praktiska» likviditet, behöver i detta sammanhang endast beaktas de investeringar i personalbostäder som företagen finansiera med egna medel eller genom upplåning mot annan säkerhet. Omfattningen av dessa investeringar har tyvärr inte kunnat beräknas. Den underskattning av belastningen på (de icke fastighetsförvaltande) företagens likviditet som uppkommer därigenom att inga som helst bostadsinvesteringar medräknas i denna belastning måste emellertid vara förhållandevis ringa.

Tabell 4. Företagssparande och företagsinvesteringar i anslutning till konjunkturinstitutets nationalbokföring enligt den tidigare versionen.^ 1938/ 1946 39 Avskrivningar hos företag Företagssparande Oregelbunden restpost

2 690 3 553 3409

4 204 6 072

— 148 —160 —169 —204 —299 — 5° — 50 - 52 — 50 — 55 — 14 — 10 + 6 — 22 — 37 +

5 +

4 + 10 —

10 + 27

— 3 — 4 — 6 — 8 — 10 + 22 — 23 + 21 + 15 + 20 — 128 -136 — 141 -145 -»53

Rest 1 615 2 7C2 2 374 3 174 3078

3 78o 5 565

851 1 625 2075 2 256 2053 2 544 3088 + 250? + 90? + 430 + 33° + 110 — 145 + 950 I IOI 1 715 2505

överskott av företagssparande över investeringar överskott över investeringar av företagssparande exkl. oregelbunden restpost

640 1 170 1 260 1 420 1 480 1 580 1 980 1 110 1 680 1 940 1 850 2 070 2 624 4092 283 — 141 235 — 510

Avgår: Summa 1 750 3085 Avskrivningar etc. statliga affärsverk — 61 — 139 kommunala affärsverk — 35 — 49 statliga aktiebolag — 2 — 10 kommunala aktiebolag exkl. bostäder — 2 — 2 kommunala bostadsaktiebolag och stiftelser 0 — 2 Svenska Spannmåls AB + 38 — 1 Avskrivningar på privata hyreshus — 73 — 120 Privata investeringar exkl. bostäder (ej underhåll) Lager

2 586 2 163

1047 — 131

1 056

2 399 4038 1 381 1 527

Om det verkligen hade försiggått en så markant och ihållande likviditetsförbättring hos företagen som de sammanställda uppgifterna synas ge vid handen, hade det funnits anledning att avskriva den i annat avsnitt framförda tesen om att det i längden skulle visa sig svårt eller omöjligt att förhindra att företagen utnyttjade det mesta av sitt sparande för egna behov. Av en direkt undersökning beträffande likviditetsutvecklingen, som närmare skall redovisas i det följande, framgår emellertid, att det inte skett någon kraftig förbättring av företagens nettolikviditet under den ifrågavarande perioden. Slutsatsen blir därför att institutets tidigare beräkningar av företagssparandet måste innebära en betydande överskattning åtminstone i förhållande till dess beräkningar av företagens investeringar.

4 Företagssparande och avskrivningar enligt OEEC National Account Studies och Meddelanden från konjunkturinstitutet Serie A:2j; investeringsuppgifterna enligt Meddelanden från konjunkturinstitutet Serie A:27; uppgiften om lagerinvesteringarna 1946 dock enligt Meddelanden från konjunkturinstitutet Serie A:25.

Tabell 5. Företagssparande och företagsinvesteringar i anslutning till konjunkturinstitutets nationalbokföring enligt senaste versionen.5

Företagssparande 6 Avskrivningar hos företag

1938/ 39

1435 640

1 671 99' r T 60 t 240 2831

Summa 2075 Avskrivningar etc. — 61 statliga affärsverk kommunala affärsverk — 35 statliga aktiebolag — 2 kommunala aktiebolag exkl. bostäder — 2 kommunala bostadsaktiebolag o och stiftelser Svenska Spannmåls AB + 38 Avskrivningar på privata hyreshus — 13 Privata investeringar exkl. bostäder (ej underhåll) Lager

Rest 1940

1 360 1 390

I 178 1 460

1 881 2 934 1 560 1 9 2 0

3 44»

— 139 — 148 — 160 —169 — 2 0 4 - 2 9 9 — 49 — 50 — 50 — 52 — 50 - 55 6 — 22 - 37 — 10 — 14 — 10 + — 2 + 5 + 4 + 10 — 10 + 27 —

— 3 — 4 — 6

-

— 1 —120

+ 22 — 23 + 21 + 15 • 20 — 128 - 1 3 6 - 1 4 1 - 1 4 5 - 1 5 3

2 508

2 37'

4 347

851 1 625 2075 2 256 2053 2 544 3088 + 250 + 90? + 43° + 330 + 110 - - 1 4 5 + 95° 1715

2 163

2 399

+ 839 + 793

-590

-215

+ 144 + 618

+ 309

1 101

överskott av sparande över investeringar överskott över investeringar av företagssparande exkl. oregelbunden restpost

+ 263 + 136

3- Konjunkturinstitutets nya beräkning av företagssparandet Den reviderade beräkning av företagssparandet på grundval av statistiska centralbyråns vinststatistik, som sedermera utarbetats inom institutet, har givit resultat, som kunna förmodas vara mera kongruenta med institutets investeringsberäkningar. Vinststatistiken har f. ö. givit möjlighet att för de direkt berörda företagens del med någorlunda tillfredsställande säkerhet bestämma saldot mellan investeringar och företagssparande, låt vara att denna möjlighet inte blivit utnyttjad i nationalbokföringen. Däremot har vinststatistiken inte kunnat ge några direkta hållpunkter med avseende på företagssparandets utveckling under tiden före 1950. Företagssparandet under tidigare år har konjunkturinstitutet under sådana förhållanden beräknat såsom en restpost efter avdrag för offentligt och personligt sparande, varvid det sistnämnda blivit satt lika med skillnaden mellan totalt uppskattade personliga inkomster och konsumtionsutgifter. De totala personliga inkomsterna ha uppskattats med hjälp av den arbetshypotesen, att de 5

Enligt Meddelanden från konjunkturinstitutet Serie Aij; uppgifterna angående företagssparande och lagerinvesteringar 1946 dock enligt Meddelanden Serie A:2$. 6 För 1950 och 1951 inklusive oregelbunden restpost.

faktiska inkomsterna med ett konstant procenttal överstigit dem, som direkt kunnat beräknas av institutet. Det tillämpade konstanta procenttillägget har erhållits såsom ett genomsnitt för åren 1950—1954. Det utvisar i själva verket hur mycket de direkt beräknade personliga inkomsterna under åren 1950—1954 fått lov att ökas för att vid beräknade konsumtionsutgifter ge utrymme åt ett personligt sparande av den omfattning, som för dessa år framkommit såsom restpost efter avdrag (från summa bruttoinvesteringar + bytesbalansens saldo) för offentligt sparande och företagssparande (detta senare beräknat på grundval av vinststatistiken) . Konjunkturinstitutets nya beräkning av företagssparandet måste under sådana omständigheter ha blivit avsevärt osäkrare med avseende på tiden före 1950 än beträffande tiden efter 1950. Detta innebär emellertid ingalunda att det skulle saknas osäkerhetsmoment med avseende på den del av beräkningen, som gäller tiden efter 1950. Ifråga om avskrivningsposten har tillämpats samma beräkningsmetod som förut kom till användning i den tidigare beräkningsversionen. Totalvärdet för företagssparandet inom samtliga företag har liksom i denna tidigare version erhållits genom en till sin natur osäker uppräkning — på grundval av taxeringsstatistiken — utav vinststatistikens siffror. Beträffande lagerposten måste man räkna med en viss brist på kongruens med institutets beräkningar, som med avseende på denna post äro baserade på försörjningskommissionernas lagerstatistik. Denna kan förmodas ge en mera ofullständig redovisning av lagervolymens förändringar än de uppgifter härom, som företagen haft att ingiva till vinststatistiken. Med avseende närmast på beräkningen av det personliga sparandet må erinras därom att de direkt beräknade personliga inkomsterna även för tiden 1950—1954 såsom tidigare framhållits blivit uppräknade med ett konstant årligt procenttillägg, varefter ifrågavarande sparande för varje särskilt år erhållits såsom skillnaden mellan uppräknade personliga inkomster och beräknade konsumtionsutgifter. Härvid har en särskild korrektionspost benämnd oregelbunden restpost måst inskjutas vid sidan av företagssparandet för att det totala bruttosparandet (= offentligt sparande + företagssparande + personligt sparande + oregelbunden restpost) inte blott för perioden i dess helhet utan även för varje särskilt år skulle kunna bli lika med värdet av bruttoinvesteringar + bytesbalansens saldo. Summan av dessa restposter för hela perioden 1950—1954 blir givetvis lika med o. Det kan ifrågasättas om man inte i stället för att arbeta med fasta procentuella tillägg på de direkt beräknade personliga inkomsterna bort välja någon annan utjämningsmetod som för de ifrågavarande åren givit sådana värden på totala personliga inkomster och personligt sparande att de oregelbundna restposterna 1 genomsnitt för varje särskilt år blivit så små som möjligt.

4- Företagssparandet enligt en alternativ beräkningsmetod Om konjunkturinstitutets nya beräkning av företagssparandet torde sammanfattningsvis kunna fällas det omdömet att beräkningsmetoden får anses vara tillräckligt osäker för att göra det motiverat att fullfölja vissa alternativa beräkningar och framlägga resultaten därav, låt vara att även dessa beräkningar skola visa sig behäftade med avsevärda osäkerhetsmoment. Följande undersökning är i huvudsak baserad på ett försök att mera direkt observera företagens likviditetsutveckling under perioden 1938—1951 såsom utgångspunkt för en bedömning av företagssparandets utveckling under samma tid. Avsikten har varit att få ett grepp på företagssparandets omfattning och utveckling genom att följa inträffade förändringar i företagens sammanlagda fordringar och skulder gentemot andra sektorer. Med kännedom om dessa förändringar bör nämligen det totala företagssparandet kunna sättas lika med företagens investeringar med tillägg eller avdrag för inträffade förskjutningar i företagens skuldsaldo gentemot övriga sektorer inom hushållningen. I samma mån som intresset speciellt riktar sig mot förhållandet mellan företagens sparande och investeringar torde den valda metoden i och för sig vara synnerligen väl lämpad för sin uppgift. Av det följande torde emellertid framgå, att beräkningarna av fordringssaldots förskjutningar särskilt beträffande mindre företag inom industri, handel samt överhuvudtaget jordbruk måst baseras på ett förhållandevis bristfälligt uppgiftsmaterial. Likväl har det förefallit mindre riskabelt att utgå från dessa i och för sig ofullkomliga uppgiftskällor än att på osäkra grunder multiplicera upp ett i första hand för de större företagen beräknat sparande till att avse samtliga företag för att därefter komma fram till fordringssaldots förskjutningar genom en sammanställning med företagens ur andra uppgiftskällor beräknade investeringar. Å andra sidan har den omständigheten att de personliga företagen blivit inbegripna i denna undersökning såsom tidigare framhållits medfört vissa gränsdragningsproblem som man sluppit att befatta sig med vid institutets beräkningar, eftersom dessa inte avsett att omfatta det sparande som hänför sig till personliga företag.

5. Utvecklingen av de större företagens fordringssaldo 1939—1951 Två skilda metoder ha prövats vid undersökningen av i första hand de större företagens likviditetsutveckling. Det kunde förefalla som om den enklaste och samtidigt mest fullständiga bilden av inträffade förskjutningar i dessa företags nettolikviditet skulle kunna erhållas därigenom att man i deras balansräkningar följer utvecklingen av totala fordringar och skulder gentemot utomstående. Om olika företags bokföring av fordringar och skulder vore fullständigt synkroniserad skulle denna metod avgjort vara att föredra. Särskilt vad beträffar varu86

fordringar och varuskulder är emellertid synkroniseringen långtifrån fullständig. Det manligaste och normala är visserligen att sådana fordringar och skulder uppföras på balanskontot när och i den mån betalningarna för en vara eller tjänst avvika från leveransdatum. Speciellt vad varuskulderna beträffar kan emellertid deras bokföringsmässiga genesis understundom förläggas oberoende av leveransdatum. Sålunda kunna företagen i vissa fall såsom skuld bokföra återstående likvider för kontrakterade men ännu icke genom leverans mottagna varor, samtidigt som de på aktivsidan uppföra ifrågavarande kontrakt inte såsom fordran men väl som en mer eller mindre kraftigt avskriven realtillgång, alltefter omständigheterna redovisad tillsammans med lager eller anläggningstillgångar. Samma redovisningsprincip kan också förekomma i sådana fall där likvid helt eller delvis lämnas före leveransen; skillnaden blir endast att det företag som tecknat kontraktet i sådana fall har en mindre eller kanske eventuellt inte någon varuskuld alls att sätta upp på balanskontots passivsida.7 För att det skulle råda kongruens mellan olika företags bokföring av tillgångar och skulder vore det under sådana omständigheter erforderligt att leverantörerna satte upp återstående likvider för kontrakterade men ännu inte levererade varor som en fordran (respektive läte bli att sätta upp förskottslikvider såsom en skuld) i just de fall där beställarna aktiverat sina kontrakt. (Konsekvensen skulle därvid ha krävt att leverantörerna i stället underläte att som tillgång redovisa de färdiga eller under arbete varande produkter som skola levereras enligt kontrakt. I sådana fall där ytterligare kostnader krävdes för leveransens fullgörande finge de uppföra dessa på ett internt skuldkonto jämförbart med en avskrivningsfond.) Av olika skäl torde det emellertid vara oändligt mera sällsynt att leverantörerna komma i en sådan situation att de anse sig ha anledning att som fordran bokföra återstående likvider på kontrakterade men ännu icke levererade varor än att beställarna komma i en sådan situation att de i motsvarande fall anse sig ha anledning att bokföra sådana återstående likvider som en skuld. Slutsatsen blir därför att en hopsummering enligt deras balanser av företagens totala fordringar och skulder i förhållande till utomstående måste ge resultat, som innebära att skulderna överskattas i förhållande till fordringarna och det kan förmodas att denna överskattning blir särskilt accentuerad i sådana situationer, där de beställande företagen ha goda möjligheter att företa avskrivningar på sina kontrakt eller ha stort behov av sådana avskrivningar exempelvis med hänsyn till faktiska eller befarade sänkningar av priserna på kontrakterade varor. De slutsatser som framkommit i det föregående äga sin praktiska tillämpning med avseende på en i det följande redovisad undersökning av företagens likvidi7

En annan företeelse som kan ge anledning till bristande synkronisering i bokföringen av företagens fordringar och skulder är nedskrivningen av osäkra fordringar. Det synes uppenbart att denna faktor kan ha spelat mycket stor roll under depressionen på 1930-talet, men för den period som här behandlats förefaller det mindre troligt att de årliga förskjutningarna ifråga om denna faktor tillnärmelsevis kan ha varit av lika stor betydelse som de förändringar som samtidigt inträffat ifråga om omfattningen av aktiverade kontrakt.

tetsutveckling. I syfte att belysa denna har nämligen ett sammandrag upprättats av fordringar och skulder gentemot utomstående för aktiebolag med aktiekapital överstigande 200 000 kronor undantagandes banker, försäkringsbolag och värdeförvaltande bolag, fastighetsförvaltningsföretag, järnvägs-, spårvägs- och bussföretag samt lantbruk. Undersökningen omfattar således väsentligen företag inom industri, handel (inklusive hotell- och restaurantrörelse m. m.) och sjöfart och avser utgående balanserna för åren 1937, 1939, 1944, 1947 och 1951. Antalet undersökta företag utgör för år 1937 2 457 och stiger successivt till 3 114 för år 1951. Som uppgiftskälla har använts publikationerna »Aktieägarens uppslagsbok» respektive »Svenska aktiebolag». Bland skulder till utomstående ha ej inräknats skulder till egna pensionsstiftelser. I enlighet med vad som tidigare framhållits blir nämligen det sparande som bedrives inom sådana pensionsfonder som stå under företagens direkta förvaltning i denna undersökning klassificerat såsom företagssparande. Av sammandraget som närmare redovisas i tabell 6 framgår att nettolikviditeten hos de undersökta företagen förbättrades med 305 miljoner kronor från 1937 till 1939 (dvs. skuldöverskottet minskade med detta belopp). Från 1939 till 1944 inträffade en försämring av nettolikviditeten med nj miljoner kronor, från 1944 till 1947 en förbättring med 521 miljoner kronor samt från 1947 till 1951 återigen en försämring, denna gång med 1 319 miljoner kronor. Att nettolikviditeten försämrades från 1939 till 1944 och därefter förbättrades från 1944 till 1947 måste förefalla överraskande med hänsyn till vad som eljest är bekant om den ekonomiska utvecklingen under denna tid. Men hänsyn till vad som tidigare framhållits är det emellertid ingalunda uteslutet att den faktiska utvecklingen av nettolikviditeten kan ha varit motsatt den som framträder i bokslutssammandragen. Det kan mellan de olika åren ha inträffat stora förändringar ifråga om företagens benägenhet att aktivera sina kontrakt med därav följande olikheter ifråga om överskattning av skulder i förhållande till fordringar. Det förefaller troligt att aktiveringsbenägenheten var särskilt hög 1944 och 1951 med hänsyn till risken för prisfall, redan inträffade sådana vid bokslutens uppgörande samt förekomsten av avskrivningsobjekt i övrigt, under det att samma benägenhet kan ha varit avsevärt lägre för 1939 och 1947. Det torde därför knappast vara möjligt att ur dessa bokslutssammandrag dra några mera bestämda slutsatser rörande nettolikviditetens utveckling under mera begränsade tidsperioder (dvs. i detta fall 2—5 år). Däremot bör det vara möjligt att dra vissa försiktiga slutsatser rörande den betydelse i förhållande till övriga finansieringsformer, som på något längre sikt kan tillmätas sådan finansiering av företagens investeringar, som inneburit försämring av deras nettolikviditet. 8 Från ultimo 1937 till ultimo 1951 försämrades ^ Det finns nämligen anledning att förutsätta att nettoförändringen ifråga om omfattningen av aktiverade kontrakt på längre sikt blir en jämförelsevis liten post i förhållande till det kumulerade värdet av företagens investeringsverksamhet.

n

Tabell 6. Fordringar och skulder gentemot utomstående vid aktiebolag med aktiekapital överstigande 200 000 kronor inom industri, handel, sjöfart m. m. Miljoner kronor.

1937 Fordringar Skulder Saldo

:+) :-)

Industriföretag

Kraftoch elverk

Handelsföretag

Rederier

2 218,9 3 ' 59.4 —940,5

59,8 i75,o —115,2

578,9 578,6 + 0,3

102,6 94,3 + 8,3

2 982,3 5o,4 4 057,7 — 28,3 — 1 075,4

922,5 3 882,7 —960,2

Hotell m. m.

Tillsammans

22,1

Dito exkl. kraft- och elverk 2

1939 Fordringar :+) Skulder ;-) Saldo 1944 Fordringar +) Skulder 1- ) Saldo

2 741,2 3 362,9 — 621,7

68,4 191,0 —122,6

867,5 860,9 + 6,6

167,2 162,6 + 4,6

26,6 63,9 — 37,3

3 870,9 4641,3 —77o,4

3 802,5 4 45o,3 -647,8

3819,1 4 569,0 —749,9

92,0 228,8 -136,8

1 137,3 1 139,7 — 2,4

396,8 497,5 —100,7

60,2 68,2 — 8,0

5 505,5 6 503.3 —997.8

5 4'3,5 6 274,5 -861,0

1947 Fordringar < +) Skulder 1- ) Saldo

5 140,4 5 227,6 - 87,2

177,8 323,7 — 145,9

1 741.7 1 986,4 —244,7

616,9 599,4 + 17,5

-

72,6 89,2 16,5

7 749,4 8 226,3 —476,9

7 57i,6 7 902,6 -33i,o

239,7 557,i —3i7,4

2 448,9 2 668,4 —219,5

687,2 860,2 — i73,o

12 186,9 11 947,2 72,7 106,6 13982,5 13 425,4 — 33,9 — 1 795,6 — 1 478,2

— 7,4 — 14,2 — 9.1 — i7i,5

+ 6,3 — 9.0 —242,3 + 25,2 —219,8

~ 3,7 — 105,3 + 118,2 — 190,5 -181,3

— 9,o + 305,0 + 312,4 + 29,3 —227,4 —213,2 — 8,6 + 520,9 + 53o,o - 17,3 - 1 3 1 8 , 7 — 1 147,2 —720,2 -518,0 5,6

1951 8 738,4 Fordringar 1 +) Skulder 1- ) 9 790,2 Saldo — 1 051,8 Saidoförskjutning: + 318,8 1937—1939 1939—1944 — 128,2 1944—1947 + 662,7 1947—1951 —964,6 I937—I9SI — 111,3

—202,2

de undersökta företagens nettolikviditet enligt bokslutssammandragen med 720 miljoner kronor. 9 Om kraft- och elverk undantagas, stannar försämringen vid 518 miljoner kronor. Eftersom aktiveringen av kontrakterade beställningar med all säkerhet i absoluta tal var avsevärt mera omfattande per ultimo 1951 än per ultimo 1937 förefaller det troligast att det överhuvudtaget inte inträffat någon verklig försämring av nettolikviditeten mellan dessa tidpunkter. Om det trots allt inträffat någon försämring, torde den ha varit av diminutiv omfattning i jämförelse med de bruttoinvesteringar som företagen finansierat. Bokslutssammandragen kunna ge intressanta upplysningar även beträffande förhållandet mellan skuldernas och fordringarnas absoluta belopp. År 1947 uppgick 9 Den successiva utökningen av antalet i undersökningen medtagna företag beror delvis — men sannolikt endast till en del — därpå att tidigare existerande företag flyttat över 200 000kronorsgränsen eller övergått till aktiebolagsformen. Det är vanskligt att avgöra huruvida denna successiva inbakning av tidigare existerande företag kan ha påverkat den totalt framräknade nettolikviditeten i övervägande positiv eller negativ riktning.

det redovisade överskottet av skulder gentemot utomstående för samtliga medtagna företag till 477 miljoner kronor och för samtliga företag med undantag av kraft- och elverk till 331 miljoner kronor. Eftersom en viss aktivering av kontrakterade beställningar med åtföljande överskattning av skulderna i förhållande till fordringarna torde ha förekommit a'ven per ultimo 1947, får man närmast det intrycket att skulder och fordringar gentemot utomstående vägt tämligen jämnt mot varandra under efterkrigstiden, vilket givetvis inte hindrar att vissa branscher och naturligtvis också särskilda företag innehaft betydande skuldöverskott. Med hänsyn till ovan påtalade svårigheter att för mera begränsade perioder ge en rättvisande bild av utvecklingen av företagens nettolikviditet med utgångspunkt från sammandrag av deras i balansräkningarna upptagna, totala fordringar och skulder gentemot utomstående, har det förefallit motiverat att göra ett försök att belysa likviditetsutvecklingen genom att följa förändringarna enbart av vad som skulle kunna kallas företagens yttre nettolikviditet. I och för en översikt över företagens sammanlagda skuldsaldo behöver man nämligen inte känna till företagens inbördes fordringar och skulder. I syfte att ytterligare förenkla undersökningen bortses dessutom från början från följande poster i aktiebolagens balanser, nämligen: avbetalnings- och leveranskrediter till personer och offentliga myndigheter, förskott från personer och offentliga myndigheter, skatteskulder, skulder för leveranser från offentliga företag, förskott till sådana företag samt lån från personer.10 Under sådana omständigheter behöver man på företagens tillgångssida endast befatta sig med posterna bank, kassa, postgiro, innehav av värdepapper och eventuella spärrkontoinsättningar samt på skuldsidan endast med skulder till kreditinstitut och obligationsskulder. På skuldsidan äro de ifrågavarande posterna inte möjliga att särredovisa för sådana företag som ingå i de ovan beskrivna bokslutssammandragen. Aktiebolagens skulder hos affärsbankerna kunna nämligen inte utläsas ur balansräkningarna. För en vidare kategori av företag har det dock funnits möjlighet att uppskatta dessa bankers kreditgivning på sätt som närmare skall beskrivas i det folio Som motivering till att man skulle kunna bortse från dessa poster kan anföras, att de torde vara förhållandevis små och delvis ta ut varandra. Om skatteskulderna gäller dock uppenbarligen att de understundom kunna uppgå till högst avsevärda belopp. Skälet till att dessa skulder likväl anses kunna negligeras i detta sammanhang, ligger på ett annat plan. Eftersom det offentliga i sin bokföring inte tillgodoräknar sig företagsskatterna såsom inkomst förrän de faktiskt betalas, böra de vid en kongruent redovisning av företagens ställning inte heller belasta dessa förrän de faktiskt gäldas. Skatteskulder böra i enlighet därmed betraktas som interna skulder jämförliga med exempelvis avskrivningsfonder. Så ha de även behandlats vid uppgörandet av de förut redovisade sammandragen över företagens totala fordringar och skulder gentemot utomstående. Det må tilläggas att vid konjunkturinstitutets på vinststatistiken baserade beräkning av företagssparandet har avsättning av ännu ej inlevererade företagsskattemedel inte inräknats i företagssparandet. Detta blir härigenom missvisande såsom avdragspost i och för bestämning av det personliga sparandet, men felet torde väsentligen absorberas av den s. k. oregelbundna restposten till företagssparandet. 90

jande. Denna kreditgivning från affärsbankerna kommer närmast att behandlas som om den endast avsåge aktiebolag. Frågan om tillbörliga korrektioner skall senare beröras. I övrigt har det inte inneburit några större svårigheter att följa obligationsupplåningen liksom i huvudsak inte heller den direkta upplåningen hos försäkringsbolagen. Eftersom den åsyftade översikten över den »yttre» skuldsättningen inte varit avsedd att omfatta jordbruk och fastighetsförvaltning, torde man — åtminstone för aktiebolagens del — kunna bortse från eventuell upplåning hos sparbanker och jordbrukskreditkassor. Affärsbankernas kreditgivning till företag inom olika näringsgrenar kan genom vid olika tidpunkter företagna s. k. kreditanalyser följas fr. o. m. november 1947. Vad gäller tiden före november 1947 har Svenska Handelsbanken för sin del regelbundet sammanställt kreditanalyser sedan slutet av år 1939. För att göra det möjligt att bedöma i vad mån samtliga affärsbankers utlåning till olika näringsgrenar skulle kunna »skrivas tillbaka» med ledning av Handelsbankens kreditanalyser har en jämförelse företagits beträffande utvecklingen under tiden november 1947 till november 1952 av å ena sidan Handelsbankens krediter i olika avseenden och å andra sidan affärsbankernas totala kreditgivning. Undersökningen har tillgått så att indextal (med november 1947 som bas) för Handelsbankens kreditgivning till olika branscher inom näringslivet applicerats på samtliga affärsbankers kreditgivning november 1947 till motsvarande branscher, varefter utvecklingen av den på detta sätt framskrivna totala kreditgivningen till näringslivet kunnat jämföras med den som faktiskt ägt rum. Såsom närmare framgår av tabell 7 företer framskrivningen god överensstämmelse med den faktiska utvecklingen med undantag för tiden juni 1948—juni 1949. Huvudintrycket blir att en »tillbakaskrivning» på grundval av Handelsbankens kreditanalyser i brist på bättre uppgiftskällor bör kunna ge en någorlunda riktig föreställning om utvecklingen av affärsbankernas kreditgivning till näringslivet från slutet av 1939 till slutet av 1947. Vad sedan gäller likvida poster på företagens aktivsida finnas uppgifter att tillgå om bankernas inlåning från företag inom olika näringsgrenar per den 31 maj alltsedan 1946. Dessa uppgifter avse emellertid endast poster å 300 000 kronor och däröver med undantag för 1949 och senare år, då poster intill 100 000 kronor blivit noterade. Även för dessa sistnämnda år är en tredjedel av bankinlåningen exklusive sparkasseräkning okänd till sin sammansättning. För aktiebolag med aktiekapital över 200 000 kronor är det möjligt att på grundval av de i »Svenska aktiebolag» respektive »Aktieägarens uppslagsbok» publicerade balansräkningarna erhålla en fullständigare överblick över såväl tillgångar på bank som innehav av obligationer, kassa, postgiro och — i förekommande fall — spärrkontoinsättningar. Med denna uppgiftskälla möter det inte några svårigheter att följa utvecklingen av ifrågavarande likvida tillgångar även under tiden före 1946. 9i

Tabell 7. Affärsbankernas

kreditgivning till företag inom industri, handel och samfärdsel. Index nov. 1947 = 100 Index juni 1949= 100

November 19 $2 Maj 1952 November 1951 Maj 1951 November 1950 Juni 1949 Juni 1948 November 1947 November 1944 December 1939

Miljoner kronor

Känd kreditgivning

Beräknad kreditgivning 11

Känd kreditgivning

Beräknad kreditgivning 11

Känd kreditgivning

147,8 158,0 147,6 138,1 119,1 107,7 100,6 100

141,1 150,2 144,4 I3I.4 115,0 100,9 100 IOO 62,8 74,6

137.3 146,8 l37,o 128,2 110,6 100 93,4 92,9

139,8 148,9

4976 H3,i 130,2 114,0 100 99,i 99,1 62,2 73,9

5 319 4964 4645 4007 3623 3 382 3363'

Beräknad kreditgivning 11

3 363 2 III 2 508

Med reservation för bristen på kongruens med avseende på sammanställningarnas räckvidd på skuld- respektive tillgångssidorna har det sålunda med tillgängliga data visat sig möjligt att upprätta sammandrag över företagens »yttre» likviditetsställning per ultimo 1939, 1944, 1947 och 1951 avseende i huvudsak följande näringsgrenar, nämligen industri med byggnadsverksamhet samt kraftoch elverk, handel, sjöfart, hotell- och restaurantrörelse m. m. De likvida tillgångarna ha på ovan angivet sätt sammanräknats från balansräkningarna. Bankskulderna ha för tiden efter 1947 blivit uppskattade med tillhjälp av Handelsbankens kreditanalys. Obligationsskulder och förlagslån för företag inom de berörda näringsgrenarna ha framräknats ur »Svensk Obligationsbok» med kompletterande uppgifter ur »Ekonomiska Meddelanden från Svenska Bankföreningen».13 Försäkringsbolagens utlåning mot inteckning i fabriksfastighet har kunnat följas i årsberättelsen »Enskilda försäkringsanstalter». Det är lätt att påvisa vissa brister i den redovisning av företagens nettolikviditet som kunnat erhållas på detta sätt. Undersökningsresultaten kunna närmast förmodas vara representativa för de större aktiebolagen, men såsom tidigare framhållits är det givetvis en mycket betydande svaghet, som i möjligaste mån bör korrigeras, att de medtagna uppgifterna angående bankskuldernas absoluta om11

Beräknad utveckling av affärsbankernas kreditgivning till de ifrågavarande näringsgrenarna under förutsättning att dessa bankers totala kreditgivning till varje särskild redovisad delgrupp undergått samma procentuella förändringar som motsvarande kreditgivning från Svenska Handelsbanken. Vikter från samtliga affärsbankers kreditgivning juni 1948. 12 Siffra beräknad på grundval av kreditutvecklingen inom 18 affärsbanker mellan november 1947 och juni 1948. 13 Härvid ha samtliga Svenska Skeppshypotekskassans obligationslån medräknats för sjöfartens del. 92

fattning och tillväxt avse en vidare kategori av företag än dem, vars likvida tillgångar kunnat framräknas ur de i uppslagsverken publicerade balansräkningarna. Beräkningsmetoden är emellertid ofullkomlig även i andra avseenden. Det är exempelvis omöjligt att veta till vilka kurser innehavda obligationer och spärrkontofordringar blivit bokförda. Uppflyttningen av tidigare existerande företag över 200 ooo-kronorsstrecket torde ha bidragit till att ge en i någon mån överdriven föreställning om de likvida tillgångarnas tillväxt. Vidare måste man förutsätta att företagens lån hos andra kreditinstitut än affärsbanker blivit ofullständigt redovisade. Uppgifterna beträffande skuldsättning hos affärsbankerna avse som regel november (år 1939 december) medan övriga poster i sammanställningen i normala fall avse 31 december. Att de berörda företagens skulder mot inteckning i bostadsfastighet (dvs. i främsta rummet personalbostäder) som regel inte torde ha blivit redovisade, kan av skäl som tidigare anförts inte anses stridande mot undersökningens syfte. Det är först för tiden efter 1939 som det med denna beräkningsmetod finns hållpunkter för en bedömning av företagens likviditetsutveckling. I brist på uppgifter rörande omfattningen av företagens bankskulder före december 1939 är det exempelvis omöjligt att dra några mera bestämda slutsatser rörande utvecklingen av den yttre nettolikviditeten från slutet av år 1937 till slutet av år 1939. Inte desto mindre kan det anföras skäl för att den tidigare omtalade ökningen i nettolikviditeten med i runt tal 300 miljoner kronor från ultimo 1937 till ultimo 1939, vilken framträdde i sammandragen över de undersökta aktiebolagens totala fordringar och skulder gentemot utomstående, helt eller delvis saknar verklighetsunderlag. Det förefaller sannolikt att aktiveringen av kontrakt med åtföljande överskattning av företagens skulder hade större omfattning i boksluten per ultimo 1937, som justerades i början av 1938 under intryck av prisfall och konjunkturavmattning, än i boksluten per ultimo 1939, som utformades under intrycket av en krigskonjunktur med fortskridande prisstegringar. Det kan följaktligen antagas att man vid en jämförelse av boksluten får en alltför gynnsam bild av likviditetsutvecklingen från slutet av år 1937 till slutet av år 1939. Det får därför anses i högsta grad ovisst om det verkligen under denna tid inträffade någon likviditetsförbättring hos de ifrågavarande företagen. Det är inte ens uteslutet att det i själva verket inträffade en viss likviditetsförsämring. För perioden 1939 till 1944 ger den angivna beräkningsmetoden däremot vissa hållpunkter för en bedömning av företagens likviditetsutveckling. Uppskattad enligt denna metod förbättrades den yttre likviditeten såsom denna kan avläsas i tabell 8 med 1 518 miljoner kronor från slutet av år 1939 till slutet av år 1944. Tillförlitligheten hos denna siffra är bl. a. beroende av den »tillbakaskrivning» som tillämpats ifråga om bankskulderna. Eftersom bankskulderna under denna period beräknas ha sjunkit med i runt tal 400 miljoner kronor och denna minskning knappast helt och hållet torde ha hänfört sig till aktiebolagen, finns det skäl 93

Tabell 8. Uppgifter belysande företagens yttre A. Likvida tillgångar redovisade av aktiebolag inom industri, handel och sjöfart m. m. med aktiekapital om minst oo ooo kronor

31/12

1937 1939 1944 1947 1951

Kassa, bank, postgiro

653,8 882,6 1 637,6 2 109,4 3 998,3

Obligationer och förlagsbevis

95,3 96,7 297,9 323,4 150,4

likviditetsställning.

B. Vissa skulder hos företag inom industri, handel och sjöfart m. m. Lån mot inteckning ObligaBeräknade tions- och i fabriksfastighet bankförlagslån bevilj. av skulder 14 förs-bol.

Miljoner kronor Spärrkonto

Summa

123,3

749,1 979,3 1 935,5 2 432,8 4 272,0

2 508 2 in 3362 4 964

1039 884 712 979 1448

24 37 45 106 224

Summa

3 429 2868 4 447 6636

att misstänka att deras likviditetsförbättring i själva verket varit något lägre. Med rimlig hänsyn tagen till alla de osäkerhetsmoment som kunna vara förknippade med denna beräkning synes det dock övervägande sannolikt att det anförda beloppet, dvs. en likviditetsförbättring om i runt tal 1 500 miljoner kronor, ger en riktigare föreställning om den faktiska utvecklingen än den likviditetsförsämring om drygt 200 miljoner kronor som framkom vid sammanställningen av de i företagens bokslut upptagna totala fordringarna och skulderna gentemot utomstående. Från slutet av 1944 till slutet av 1947 framträder en försämring av företagens yttre likviditet med 1 082 miljoner kronor i stället för en likviditetsförbättring med 520 miljoner kronor enligt den tidigare redovisade metoden. För perioden 1947 till 1951 stannar likviditetsförsämringen vid 350 miljoner kronor mot 1 319 miljoner kronor enligt det föregående alternativet. I bägge dessa fall synes metoden att räkna på den yttre likviditeten ge rimligare resultat än den, som kunnat baseras direkt på bokslutssammandragen. Eftersom bägge perioderna kännetecknades av stigande bankskulder som delvis torde ha hänfört sig till andra företag än aktiebolag, torde likviditetsförsämringen inom denna företagstyp dock ha varit lägre än de anförda siffrorna ge vid handen. önskar man fastställa ett saldo mellan aktiebolagens företagssparande och deras investeringar måste man förutom till likviditetsutvecklingen även ta hänsyn till de medel som genom aktieteckning tillförts företagen utifrån. De belopp som årligen nytecknas i svenska aktiebolag redovisas regelbundet i »Ekonomiska Meddelanden från Svenska Bankföreningen» med viss specifikation på olika näringsgrenar. I detta sammanhang synes motiverat att endast beakta de poster, som 14 De beräknade bankskulderna hänföra sig till december (betr. 1939) resp. november (betr. övriga år).

upptagits för industri-, handels- och trafikföretag, medan däremot banker och lantbruk lämnas utanför liksom även posten »Diverse ändamål», som till väsentlig del torde avse fastighetsaktiebolag. Eftersom statliga aktiebolag inte äro medtagna i undersökningen, fråndrages även den statliga aktieteckningen inom ifrågavarande näringsgrenar sådan som denna kan följas i budgetredovisningen. Därefter återstår i huvudsak att göra avdrag dels för sådana belopp, som formellt tillskjutas när äldre företag övergå till aktiebolagsform, dels även för de belopp, som nytecknas av andra aktiebolag eller som av dessa disponeras för nettoinköp av tidigare emitterade aktier. I brist på närmare informationer rörande dessa speciella aktieköp och aktieteckningar har mer eller mindre godtyckligt antagits att nettotillförseln av »friska» pengar genom teckning av aktier motsvarat hälften av de belopp, som tecknats i nya företag samt tre fjärdedelar av de belopp som nytecknats i äldre företag. De medel, som enligt dessa beräkningsgrunder tillförts de ifrågavarande företagen genom aktieteckning utgöra för åren 1938 och 1939 138 miljoner kronor, för åren 1940—1944 311 miljoner kronor, för åren 1945—1947 395 miljoner kronor samt för åren 1948—1951 399 miljoner kronor. Kunde dessa siffror utan ytterligare reservationer sammanställas med dem, som tidigare blivit anförda rörande den yttre likviditetens förändringar, skulle slutsatsen bli att de ifrågavarande företagens sparande under perioden 1940—1944 var cirka 1 200 miljoner kronor högre, under perioden 1945—1947 inte fullt 1 500 miljoner kronor lägre samt under perioden 1948—1951 cirka 750 miljoner kronor lägre än samma företags investeringar.15 Det återstår emellertid att söka bedöma storleksordningen av den felkälla, som består däruti att hela förändringen i affärsbankernas kreditgivning till de av undersökningen berörda näringsgrenarna blivit hänförd till aktiebolagen eller närmare bestämt till aktiebolag med ett aktiekapital om minst 200 000 kronor. Det gäller närmast att söka utröna hur stor del av förskjutningarna i denna kreditgivning, som rätteligen bör hänföras till personliga företag eller aktiebolag med aktiekapital understigande 200 000 kronor. Beträffande kreditgivningen till den sistnämnda typen av företag finns det knappast någon som helst ledtråd, medan det däremot finns vissa, ehuru i och för sig otillräckliga hållpunkter för att bedöma omfattningen av affärsbankernas kreditgivning till de personliga företagen. Av förmögenhetsuppgifterna i 1950 års folkräkning framgår sålunda att företagare utanför jordbruket per ultimo 1951 voro belastade med andra låneskulder än inteckningslån till ett belopp av närmare 1 350 miljoner kronor. Detta lånebelopp kan till sin huvuddel förmodas ha varit beviljat av affärsbanker, ehuru i betydande utsträckning även av sparbanker och enskilda personer. I varje fall kan den långivning, som härrör från sparbanker och enskilda samt redovisas un15

Likviditeten påverkas även av sådana faktorer som nettoköp respektive nettoförsäljningar av fastigheter samt återvinning av tidigare bortskrivna (utländska) fordringar. Det torde likväl inte vara något synnerligen betydande fel som uppkommer till följd av att dessa poster inte kunna specificeras.

der beteckningen »andra låneskulder» antagas vara avgjort större än den långivning, som affärsbankerna beviljat personliga företagare mot inteckning i annan säkerhet än bostadsfastighet. Från slutet av år 1945 till slutet av år 1951 blev ifrågavarande företagares totala skuldsättning enligt folkräkningarna nära nog fördubblad. Att döma av den redovisade ökningen i fastighetsinnehavet synas företagarnas bostadslån inte ha kunnat öka förhållandevis lika mycket som deras skulder på den egentliga rörelsen. Det finns således skäl att förmoda att posten andra låneskulder än inteckningslån blivit mer än fördubblad och stigit med åtminstone 700 miljoner kronor, ökningen av affärsbankernas krediter till de personliga företagen har sannolikt varit lägre. Till så stort belopp som 700 miljoner kronor kan följaktligen knappast den överskattning uppgå, som skulle ha uppkommit i den mån hela ökningen av affärsbankernas kreditgivning till näringslivet blivit hänförd till aktiebolagen. För att en riktig beräkning skall kunna erhållas av saldot mellan aktiebolagens sparande och investeringar är det emellertid inte tillräckligt att räkna bort den del av affärsbankernas kreditgivning, som hänför sig till personliga företag. Om beräkningen skall avse större aktiebolag, dvs. sådana med aktiekapital om minst 200 000 kronor, är man dessutom tvungen att söka bortse från den del av affärsbankernas kreditgivning, som hänför sig till mindre aktiebolag. Skall beräkningen åter avse samtliga aktiebolag, behöver man visserligen inte göra något sådant avdrag med avseende på bankskulderna, men däremot bör man göra en avräkning för den hittills obeaktade ökning, som rimligtvis har inträffat i de mindre aktiebolagens kassahållning. I det följande antages emellertid, att den underskattning av aktiebolagens likvida tillgångar, som följer därav att de mindre aktiebolagens kassaförändringar måst lämnas obeaktade till sin återverkan på fordringssaldots förskjutningar, ungefärligen komme att motvägas av den underskattning av aktiebolagens skuldökning, som skulle följa därav att så mycket som 700 miljoner kronor av tillväxten av affärsbankernas företagskrediter under perioden 1946—1951 bleve hänförda till andra företag än aktiebolag. Den korrektion, som bör ske av de tidigare anförda siffrorna rörande aktiebolagens investeringsöverskott, kommer alltså att innebära en sänkning med cirka 700 miljoner kronor för perioden 1946—1951. Denna korrektionspost förutsattes även tillämplig för perioden 1945—1951. Vidare antages att nedjusteringen av de tidigare anförda siffrorna bör göras proportionsvis lika kraftig för var och en av de båda delperioderna 1945—1947 och 1948—1951. Aktiebolagens investeringsöverskott skulle därmed få beräknas till cirka 1 000 miljoner kronor för perioden 1945—1947 och till cirka 500 miljoner kronor för perioden 1948—1951. De anförda undersökningsresultaten äro såsom tidigare framhållits av begränsad räckvidd bl. a. såtillvida, att vissa näringsområden helt falla utanför undersökningen liksom även därutinnan, att denna närmast avser en speciell företagsform, nämligen aktiebolagen, medan däremot varken ekonomiska föreningar eller personliga företag äro inbegripna i densamma. 96

Vad beträffar de ekonomiska föreningarna har det åtminstone för de viktigaste av dessa, nämligen konsumtionsföreningarna, KF och de jordbruksekonomiska föreningarna, funnits vissa möjligheter att följa likviditetsutvecklingen med ledning av tillgängliga balanssammandrag. I stort sett har självfinansieringen inom dessa ekonomiska föreningar drivits mindre långt än inom aktiebolagen. När de ekonomiska föreningarna kommit in i bilden, har utvecklingen av företagens nettolikviditet tett sig mindre gynnsam än om man utgått enbart från aktiebolagens likviditetsförskjutningar.

6. Utvecklingen av de personliga företagens fordringssaldo 1945—1951 Vad beträffar det företagssparande, som bedrives inom personliga företag, finns det tyvärr synnerligen fåtaliga hållpunkter för en uppskattning härav. Oavsett dessa rent statistiska svårigheter måste varje sådant uppskattningsförsök, såsom inledningsvis påpekades, ge upphov till gränsdragningsproblem av tämligen kvalificerad natur. Det gäller att avgöra hur stor del av det sparande, som bedrives av innehavare av personliga företag, som bör uppfattas som ett företagssparande (och tillgodoräknas företagssektorn) och hur stor del som bör uppfattas som ett hushållssparande. Redan i inledningen antyddes möjligheten av en funktionell uppdelning av bl. a. den innebörden, att besparingar, som placeras i försäkringar eller investeras i bostäder, skulle klassificeras som personligt sparande, medan besparingar som investeras i respektive företags rörelse skulle klassificeras som företagssparande. Särskild tveksamhet kan emellertid uppkomma med avseende på klassificeringen av sådana besparingar som placeras i likvid form. En möjlighet vore exempelvis att klassificera sådana medel som placeras i sparbank eller på sparkasseräkning såsom personliga besparingar och beteckna insättningar på checkräkning eller i jordbrukskassa såsom företagsmedel. Med hänsyn tagen bl. a. till de starka lokala variationerna i fördelningen av jordbrukarnas insättningar mellan sparbanker, affärsbanker och jordbrukskassor förefaller emellertid en sådan klassificeringsprincip i hög grad godtycklig. Det har under sådana omständigheter knappast återstått någon annan lösning än att klassificera alla likvida medel hos innehavare av personliga företag såsom företagsmedel. Den omständigheten att dylika personer som regel torde ha större skulder än likvida tillgångar bestyrker i viss mån rimligheten av ett sådant tillvägagångssätt. Vid klassificeringen av jordbrukarnas sparande uppkommer en särskild komplikation med hänsyn till att det inte är möjligt att avskilja den skuldsättning, som belastar jordbrukets bostäder från jordbrukets övriga skuldsättning. Jordbruksfastigheterna omfatta såväl bostäder som ekonomibyggnader och det förekommer inte någon särredovisning av bostädernas andel vare sig vad beträffar taxeringsvärden eller inteckningslån. Det går alltså inte att dela upp jordbrukarnas 97 7

skulder mellan hushåll och företag utan hela skuldbördan får läggas på jordbruken såsom företag. Som följd härav kunde det ifrågasättas om man inte bör tillgodoräkna företagssidan samtliga investeringar i jordbrukets bostäder. Den fortsatta framställningen ansluter sig emellertid till ett motsatt alternativ. Det förutsattes att varje ökning av jordbrukets skuldsättning utgör en belastning på andra tillgångar än dess bostäder med följd att varje investering i jordbrukets bostäder i sin helhet kan tillgodoräknas hushållens sparande. Den starkt formella innebörden av en sådan funktionell uppdelning bör inte fördöljas. Det synes självfallet att en kausalanalys i många fall skulle ge vid handen att bostadsinvesteringar faktiskt förorsakat ökad skuldsättning inom jordbruket. Å andra sidan finns det knappast anledning att för jordbrukets del räkna med något mera regelbundet samband mellan bostadsinvesteringar och skuldsättning. Jordbrukets bostadsinvesteringar ha i stor utsträckning karaktären av upprustnings- och renoveringsarbeten och lånefinansiering torde i långt mindre utsträckning än som eljest gäller i fråga om bostadsinvesteringar kunna betecknas som det normala. I fråga om andra företagare än jordbrukare kan såväl innehavet av bostadsfastigheter som därmed förbunden skuldsättning tydligare avgränsas från den övriga förmögenhetsmassan. Visserligen finnas inga exakta uppgifter angående dylika företagares inteckningslån å bostadsfastigheter tillgängliga, men i stället finns det i detta fall anledning att räkna med ett tämligen regelbundet samband mellan förändringar i å ena sidan innehavet av bostadsfastigheter och å andra sidan av detta fastighetsinnehav föranledd skuldsättning. Motsvarande torde även gälla med avseende på jordbrukares innehav av bostadsfastigheter (utanför jordbruket). En annan företeelse som bidrar till att försvåra gränsdragningen mellan företagssparande och hushållssparande är den utskiftning av tillgångar som regelbundet drabbar de personliga företagen. Det försiggår nämligen en avledning av medel från de personliga företagen dels i den mån som innehavare av personliga företag dra sig tillbaka och avyttra sin rörelse till andra företagare16, dels även i den mån som arvtagare, vilka överta personlig rörelse, lösa ut medarvingar, som inte äro eller komma att bli personliga företagare. Å andra sidan sker en tillförsel av medel till de personliga företagen i samma mån som personer, vilka tidigare inte varit personliga företagare och inte heller ärvt företagsmedel, sätta in egna tillgångar för inköp av äldre företag eller etablering av nya. För jordbrukets del råder det — åtminstone efter jordförvärvslagens tillkomst — en stark presumtion för att avledningen av kapital har större omfattning än tillförseln utifrån. Beträffande övriga personliga företag är det svårare att bilda sig någon bestämd uppfattning. Att avtappningen av kapital även i detta fall skulle vara större än tillförseln utifrån synes dock vara en rimlig gissning. Ur åtskilliga synpunkter vore det säkerligen mest konsekvent att behandla denna avtappning och tillförsel av kapital från respektive till de personliga före16 I fall vederbörandes arvtagare äro eller komma att bli personliga företagare behöver avledningen inte bli definitiv.

tagen såsom transfereringar mellan hushållssektorn och företagssektorn. Sparandet bleve i så fall lokaliserat till den sektor där det alstras och inte till den sektor där det placeras. Medel som från de personliga företagen skiftas ut till arvtagare som inte äro personliga företagare skulle enligt denna klassificering utgöra uppsamlat företagssparande som transfereras till hushållssektorn. Med hänsyn till svårigheten att registrera dessa transfereringar har frestelsen att slå in på en rent funktionell linje dock visat sig övermäktig. Medel som skiftas ut från personliga företag till personer som icke äro innehavare av personliga företag komma sålunda att behandlas på samma sätt som aktieutdelningar (dvs. som löpande inkomster och eventuellt besparingar inom hushållen) och medel som utifrån tillskjutas de personliga företagen komma att behandlas som om de utgjorde ett internt företagssparande. Det har redan antytts i det föregående att det endast finns synnerligen begränsade möjligheter att följa utvecklingen av det personliga företagssparandet eller av de personliga företagens nettolikviditet. I det följande skall i första hand redovisas vilka hållpunkter i detta avseende, som för jordbrukets del finnas att tillgå. Särskilda sammanställningar över jordbrukets tillgångar och skulder ha företagits per utgången av åren 1933 och 1952 varjämte 1945 och 1950 års folkräkningar i sina bottensamplingar omfatta vissa uppgifter angående förmögenhetsställningen för företagare inom jordbruksnäringen. Data som framkommit vid de tre senare undersökningstillfällena ha med hjälp av vissa uppskrivningsfaktorer kunnat omräknas till totalsiffror. Alldeles oavsett de osäkerhetsmoment, som följa av primärmaterialet (vilket utgöres av deklarationsuppgifter) försvåras en jämförelse mellan de fyra undersökningarna i hög grad av bristen på enhetlig klassificering av jordbrukarnas tillgångar och skulder. Beträffande skulderna synes det dock i detta speciella sammanhang tillräckligt att känna till totalbeloppen. I 1933 års undersökning förekommer ingen som helst specifikation av likvida tillgångar utan endast en samlingspost avseende andra tillgångar än sådana för jordbrukets behov. Under denna rubricering har tydligen sammanräknats de tillgångar som i 1945 och 1950 års folkräkningar specificerats i posterna bankmedel, obligationer, fordringar av annat slag, rörelse, aktier samt annat förmögenhetsobjekt. En sammanställning av jordbrukarnas totala skulder å ena sidan samt av deras fordringar och tillgångar utom jordbruksdriften å den andra återfinnes i tabell 9. Mellan ultimo 1945 och ultimo 1951, (vilket är den tidpunkt, som förmögenhetsuppgifterna i 1950 års folkräkning avse) ökade jordbrukarnas skulder med drygt 1 300 miljoner kronor 17 , samtidigt som deras banktillgodohavanden ökade med 600 miljoner kronor och deras innehav av andra fordringar samt obliga17 För perioden 1945—1952 har Å. Sambergs uppskattat tillväxten av »kända lantbrukskrediter till enskilda» till cirka 900 miljoner kronor. Enskildas direkta kreditgivning till lantbrukare faller dock utanför denna uppskattning. Se »Lantbrukets kreditmarknad 1945—1952», Meddelanden från Jordbrukets Utredningsinstitut 18—;j.

Tabell

9. Vissa tillgångar samt skulder hos företagare inom jordbruk

med

binäringar. Miljoner kronor. 1933

Vissa tillgångar Bankmedel Obligationer Fordringar av annat slag Aktier Annan fastighet Rörelse Annat objekt Hemmavarande barns förmögenhet Skulder

1 218

1 810

98 336

504 1 709

Summa | 1 709 I 2 598

554 399 469

672 215

115 192

2 792

3 179 4 239

tioner med drygt 200 miljoner kronor. Till bilden hör även ett till sitt nominella belopp med 100 miljoner kronor minskat aktieinnehav samt ett med cirka 170 miljoner kronor ökat innehav av annan fastighet. Härvid är att märka att aktieinnehavets värde blivit påverkat av den allmänna kursstegringen och att fastighetsbeståndets taxeringsvärden blivit uppjusterade genom 1945 års fastighetstaxering. Det sammanlagda värdetillskottet till följd av dessa inflytelser kan tänkas ha uppgått till cirka 200 miljoner kronor (med cirka 50 procents värdestegring på aktieinnehavet och 12,5 procents uppjustering av fastighetsvärdena). Det huvudintryck, som förmedlas av de sålunda sammanställda folkräkningsuppgifterna blir närmast att jordbrukets investeringar under perioden 1945—1951 i huvudsak kunnat finansieras med jordbrukarnas eget sparande. Den skuldökning, som ägt rum balanseras till stora delar av en tillväxt av jordbrukarnas likvida tillgångar samt innehav av annan fastighet. Däremot tyda resultaten av 1952 års förmögenhetsundersökning på att jordbrukets skuldsättning under efterkrigstiden ökat väsentligt mera än summan av jordbrukarnas likvida tillgångar och sådana förmögenhetsobjekt, som inte hänföra sig till jordbruksdriften. I fråga om skuldsumman råder visserligen god överensstämmelse mellan folkräkningsuppgifterna från slutet av år 1951 och den särskilda undersökningen, som avser förmögenhetsställningen ett år senare, men i fråga om likvida tillgångar upptar denna senare undersökning så mycket lägre värden att skillnaden inte rimligen kan förklaras av vad som härvidlag kan ha hänt under året 1952. Banktillgodohavanden redovisas sålunda till ett 400 miljoner kronor och annan fastighet till ett 250 miljoner kronor lägre belopp än enligt folkräkningen. Utan en mera ingående analys lär det inte vara möjligt att avgöra om uppgifterna från folkräkningen eller från den särskilda undersökningen skola anses mest pålitliga. Det synes emellertid kunna utgöra en rimlig presumtion att 100

det råder större jämförbarhet mellan folkräkningsuppgifterna från 1945 och 1951 än mellan de förstnämnda uppgifterna och dem från den särskilda undersökningen 1952. Vad slutligen beträffar 1933 års undersökning utvisade denna en sammanlagd skuldsättning hos jordbrukare, vilken var inte fullt 200 miljoner kronor lägre än vad som sedermera framgick av 1945 års folkräkning, under det att »tillgångar ej för jordbrukets behov» (omfattande bl. a. likvida medel och annan fastighet) uppgingo till ett belopp, som var inemot 1 800 miljoner kronor lägre än närmast motsvarande förmögenhetsposter enligt 1945 års folkräkning. Det förefaller därför sannolikt att jordbrukarnas likvida tillgångar under perioden 1934—1945 ökade väsentligt mera än deras skulder. Beträffande personliga företag utom jordbruket synes en jämförelse mellan förmögenhetsuppgifterna för andra företagare än jordbrukare i 1945 och 1950 års folkräkningar utgöra den enda hållpunkt, som står till buds när det gäller att bedöma fordringssaldots utveckling under efterkrigstiden. Det visar sig att dessa företagares skulder enligt ifrågavarande uppgiftskällor stigit med i det närmaste 3 600 miljoner kronor (eller i runt tal en fördubbling) från utgången av år 1945 till utgången av år 1951. Skuldökningen balanseras i stor utsträckning av en ökning av dels fastighetsinnehavet (annan fastighet än jordbruksfastighet), vilket värdemässigt stigit med drygt 1 600 miljoner kronor samt dels även av innehavet av banktillgodohavanden, obligationer, fordringar av annat slag och aktier, vilka poster sammanlagt ökat med cirka 1 5,00 miljoner kronor. Det kan beräknas att aktiepostens tillväxt till cirka 300 miljoner kronor utgör en följd av inträffade kursstegringar liksom att fastighetspostens ökning till ungefär lika stort belopp återspeglar resultatet av 1945 års allmänna fastighetstaxering. Såsom tidigare framhållits har det ansetts rimligt att den del av företagarnas skuldtillväxt, som hänför sig till en ökning av deras innehav av bostadsfastigheter inte skall uppfattas som en belastning på deras personligt innehavda företag. Denna del av deras skuldtillväxt kan emellertid inte antagas vara fullt så stor som ökningen av deras innehav av annan fastighet än jordbruksfastighet och detta av två skäl. Dels avser detta fastighetsinnehav till någon del andra fastigheter än bostäder och dels torde bostadsanskaffningen till någon del finansieras med egna medel. 18 Den del av skuldtillväxten, som bör undandragas de personliga företagen kan alltså inte rimligen uppgå till så mycket som 1 600 miljoner kronor — 300 miljoner utan må uppskattningsvis anslås till ett eller annat hundratal miljoner kronor lägre belopp, förslagsvis 1 100 miljoner kronor. Den skuldtillväxt, som härefter belastar de personliga företagen blir därmed lika med 3 600 miljoner kronor — 1 100 miljoner kronor eller 2 500 miljoner kronor, samtidigt som ökningen av dessa företags likvida tillgångar med avdrag för kursvinsten på 18

Personliga företagares självfinansiering av bostäder bör såsom tidigare framhållits i likhet med deras försäkringssparande inräknas i hushållssparandet. IOI

Tabell io. Vissa tillgångar samt skulder hos företagare utom

jordbruket.

Miljoner kronor. 1945 Finansiella tillgångar Därav: bankmedel obligationer fordringar av annat slag aktier Annan fastighet än jordbruksfastighet Därav uthvrd del

1951 3 624,3

2 134,3

1 174,3 211,4

771,5 132,8 593,8 636,2

1 544,5 694,1 4 066,7

2 431,1

— 4 565,4 3 862,9

2 675,6 7 691,0 7 443,4

aktieinnehavet blir lika med 1 500 miljoner kronor — 300 miljoner kronor eller 1 200 miljoner kronor. Slutsatsen blir därför att investeringarna vid personliga företag utom jordbruket under perioden 1946—1951, såvitt det framgår av 1945 och 1950 års folkräkningar, överträffat det sammanlagda sparandet vid samma företag med cirka 1 300 miljoner kronor. För jordbruken skulle motsvarande investeringsöverskott enligt samma uppgiftskällor ha uppgått till cirka 600 miljoner kronor. Folkräkningarnas förmögenhetsuppgifter måste med all sannolikhet betecknas såsom ganska osäkra. Sålunda kan det exempelvis inte anses uteslutet att tillväxten av företagarnas fordringar blivit något mera ofullständigt redovisad än ökningen av deras skulder. Vidare är att märka, att folkräkningsuppgifterna inte kunna ge någon som helst ledning med avseende på fordringssaldots förändringar från år till år under perioden 1946—1951. Med beaktande av dessa synpunkter har det fortsatta beräkningsarbetet likväl blivit baserat på det antagandet, att den sammanlagda investeringsverksamheten vid de personliga företagen (inklusive jordbruk) under perioden 1945—1951 varit 1 900 miljoner kronor högre än sparandet vid samma företag och att detta belopp även anger storleksordningen av de personliga företagens investeringsöverskott från utgången av år 1944 till utgången av år 1951. Vidare antages att detta investeringsöverskott fördelat sig ungefärligen lika på underperioderna 1945 —1947 respektive 1948—1951 eller närmare bestämt med 900 miljoner kronor på perioden 1945—1947 och med 1 000 miljoner kronor på perioden 1948—1951.

7. Företagens bruttosparande 1945 —1951 Av tabell 11 framgår hur det med utgångspunkt från de beräknade investeringsöverskotten inom olika typer av företag varit möjligt att fastställa värden 102

Tabell 11. Härledning av bruttospar ande inom icke finansiella företag. Miljoner kronor.

Privata bruttoinvesteringar exkl. bostader (ej underhåll)

1945—1947 . . . 1948—1951 . . .

Investeringsöverskott inom icke finansiella företag

Aktiebolag

Personliga företag

Konsumtionsföreningar, KF, Jordbrukets föreningsrörelse

(+)

(-)

(-)

(-)

+ 4 144 + 11 186

— 1 000

—• 900

—

— 1 000

— 330 — 360

500 Bruttosparande inom icke finansiella företag

1 914 9326

för brattosparandet inom icke finansiella företag under var och en av perioderna 1945 —1947 samt 1948—1951. En fullständig översikt över det icke offentliga företagssparandet måste härutöver även inbegripa vissa näringsområden, som hittills inte blivit beaktade i beräkningarna. Beträffande vissa av dessa branscher gäller emellertid — av skäl som delvis blivit redovisade i det föregående — att de snarare kunna hänföras till den allmänna sektorn än till företagssektorn. Ur åtskilliga synpunkter kan det nämligen vara lika väl motiverat att skilja mellan opersonligt företagssparande, som är att hänföra till den allmänna sektorn och opersonligt företagssparande, som bedrives inom företagssektorn, som att skilja mellan personligt företagssparande och personligt hushållssparande. I det föregående har ur denna synpunkt framhållits önskvärdheten av att sådant sparande som hänför sig till icke offentliga bostadsföretag och public utilities i möjligaste mån särredovisas och avräknas från det sparande, som härrör från företagssektorn i egentlig bemärkelse. Vad beträffar bostadsföretagen har dock i praktiken fått tillämpas det förfarandet, att sådant sparande som härrör från personlig bostadsförvaltning i dessa beräkningar behandlas som om det utgjorde ett personligt hushållssparande, (dvs. i likhet med det sparande, som har anknytning till innehavet av egna hem) medan det sparande som presteras av bostadsförvaltande privata aktiebolag i brist på närmare upplysningar helt fått lämnas därhän. Utelämnandet av denna post — som absolut sett inte torde vara alltför betydande — kommer vid den beräkningsteknik, som i övrigt tillämpas att medföra att det personliga sparandet överskattas i motsvarande mån. Bland icke offentliga public utilities utgöra privata kraft- och elektricitetsverk samt järnvägar de mest betydande undergrupperna. Av beräkningstekniska skäl har det emellertid inte varit möjligt att särskilja de privata kraftverkens likviditetsutveckling och företagssparande från övriga branschers. De privata kraftverkens företagssparande har därför kommit att hänföras till företagssektorn. Något försök att följa de privata järnvägarnas likviditetsutveckling har inte gjorts. Deras investeringar ha tillgodoräknats företagssektorn med den underförstådda förutsätt103

Tabell 12. Bruttosparande inom vissa finansiella företag. Miljoner kronor.

1938/39 J 945 1946 !947 1948 1949 1950 1951

Affärsbankernas bruttosparande

Sparbankernas bruttosparande

Icke personligt försäkringssparande

31 43 48 82 60 42 39 36

42 49 65 58 75 101 137 177

37 74 103 55 56 97 72

ningen att det numera föreligger identitet mellan investeringar och sparande för dessa företags del. Man kan givetvis kritisera såväl själva klassificeringen som den kompletterande förutsättningen. I den mån de privata järnvägarnas investeringar faktiskt avvikit från deras företagssparande föreligger en felaktighet i förutsättningarna, vilken direkt återverkar på beräkningen av det personliga sparandet. De finansiella företagen kunna ge anledning till sina särskilda klassificeringsproblem. I fråga om de viktigaste företagstyperna inom denna grupp (affärsbanker, sparbanker och försäkringsbolag) synes gälla att de i åtskilliga hänseenden (taxesättning, koncessionstvång) stå närmare public utilities än de flesta grenar av näringslivet i övrigt. Med hänsyn till att sparbanker och försäkringsbolag disponera övervägande delen av de medel, som stå under deras förvaltning för finansiering av investeringar inom den allmänna sektorn, har det förefallit motiverat att redovisa dessa institutioners företagssparande som en särskild kategori som inte behöver inräknas i det sparande som härrör från företagssektorn i mera begränsad bemärkelse. Med tanke på att affärsbankerna däremot disponera övervägande delen av de medel, som stå under deras förvaltning för finansiering av investeringar inom företagssektorn, har det inte ansetts föreligga tillräckliga skäl att i klassificeringshänseende bryta ut dessa bankers sparande från företagssektorn i mera speciell bemärkelse. Att beräkna affärsbankernas och sparbankernas bruttosparande har inte varit förenat med några större svårigheter. Något mera komplicerat har det ställt sig att beräkna försäkringsbolagens bruttosparande. I denna post har inräknats den del av ökningen av försäkringstagarnas fonder, som härrör från andra företag. De finansiella företagens bruttosparande har erhållits såsom redovisad ökning av nettotillgångar + nedskrivning av finansiella tillgångar - uppskrivning av finansiella tillgångar. I posten icke personligt försäkringssparande ingår förutom ökning av sådana fonder som härröra från andra företag samtliga ned- och uppskrivningar av finansiella tillgångar inom försäkringsväsendet.

8. Beräkning av det offentliga sparandet Efter denna genomgång av beräkningsmetoder och klassificeringsfrågor med avseende på företagssparandet synes en redogörelse för beräkningstekniken vara på sin plats även i fråga om det offentliga sparandet i vidsträckt bemärkelse. Den huvudlinje som tillämpats har varit att först söka fastställa de offentliga utgiftsöverskotten (den offentliga sektorns nettobehov av finansiering utifrån), varefter det offentliga sparandet får beräknas såsom skillnaden mellan offentliga investeringar och offentliga utgiftsöverskott. Den beräknade summan av offentliga utgiftsöverskott omfattar följande delposter: i) Statliga myndigheters sparande enligt konjunkturinstitutets nationalbokföring varvid positivt sparande (inkomstöverskott) i denna sammanställning fått införas med negativt förtecken. Statliga myndigheters sparande har i konjunkturinstitutets nationalbokföring satts lika med överskottet på den statliga driftbudgeten med tillägg för sådana på driftbudgeten förda avskrivningar som avse investeringar som i övrigt finansieras över kapitalbudgeten. 2) Kommunala myndigheters sparande enligt motsvarande principer och i överensstämmelse med konjunkturinstitutets nationalbokföring. 3) De statliga affärsverkens medelsbehov. Detta sättes lika med skillnaden mellan deras investeringar och de avskrivningar som belasta deras egen rörelse. 4) De kommunala affärsverkens medelsbehov enligt motsvarande principer. 5) De statliga aktiebolagens medelsbehov. Härmed avses skillnaden mellan deras investeringar och företagssparande. Uppgifter om investeringarna ha framtagits ur investeringsstatistiken medan företagssparandet beräknats på grundval av vinst- och förlusträkningarna. I vissa fall där det inte varit möjligt att beräkna företagssparandet brutto på grundval av vinst- och förlusträkningarna har nettolikviditetens förändringar i stället kunnat avläsas direkt ur balansräkningarna. Beräkningen av de statliga aktiebolagens företagssparande och medelsbehov är inte absolut fullständig. Som exempel på företag som inte blivit beaktade må nämnas Svenska Penninglotteriet AB, Sveriges Kreditbank AB och Sveriges Centrala Restaurang AB. 6) De kommunala icke bostadsförvaltande aktiebolagens medelsbehov. Samma beräkningsmetoder ha tillämpats som i fråga om de statliga aktiebolagens medelsbehov, men fullständigheten torde snarast vara mindre. AB Stockholms Spårvägar utgör en dominerande post i dessa kalkyler. 7) Medelsbehov för kommunala bostadsaktiebolag och dito stiftelser. Dessa företags bostadsinvesteringar ha kunnat erhållas ur konjunkturinstitutets investeringsberäkningar. Medelsbehovet har antagits vara lika med kostnaderna för dessa investeringar minskade med de avskrivningar, som presteras av kommunala bostadsföretag. Företagssparandet netto har sålunda antagits vara lika med o. Av105

skrivningarna ha antagits vara lika med deprecieringen på det bostadsbestånd, som förvaltas av kommunala aktiebolag och stiftelser med beräkning efter samma principer som för deprecieringen av de privatägda hyreshusen. 8) Rörlig kredit till statliga myndigheter och företag. Nettoförändringarna av de rörliga krediterna ha kunnat följas i riksgäldskontorets årsböcker och memorial till bankoutskottet. Förskjutningarna i den kreditberättigade reservförrådsnämndens (sedermera riksnämndens) nettotillgodohavanden hos riksgäldskontoret ha i denna undersökning inräknats i de rörliga krediternas förändringar. Vidare har också det anslag om 70 miljoner kronor, som drogs på 1938/39 års riksstat i och för statlig lagring i detta sammanhang behandlats som ett utnyttjande av rörlig kredit. 19 9) Transaktioner vid sidan av riksstaten. Som ett mått på de medelsbehov, som föranledas av dessa transaktioner må angivas skillnaden mellan den faktiska kassautvecklingen och den utveckling av statens kassahållning, som vid given upplåning skulle ha framkommit såsom resultat enbart av de transaktioner, som redovisas inom riksstaten. Kassaställningen hos de statliga huvudförvaltningarna kan följas i de av riksräkenskapsverket sammanställda »Utdrag ur rikshuvudboken». I denna undersökning bortses härvid från postverkets och postgirokontorets kassor samt vidare från de förskjutningar i ställningen å statsverkets checkräkning, som kunna förklaras av förändringar i statens utlåningsfonders samt fondens för låneunderstöd tillgodohavanden å denna checkräkning. I rikshuvudbokens balanser redovisas emellertid endast kassaställningen hos huvudförvaltningar, men däremot inte hos sådana myndigheter, som utan att vara huvudförvaltningar disponera över kassa och bankmedel insatta på egna räkningar. Det är framförallt vissa krisförvaltningar, som haft och delvis ännu ha en avsevärd kassarörelse vid sidan av riksbokslutet. För de mest betydande av dessa förvaltningsgrenar ha uppgifter om kassautvecklingen inhämtats direkt från vederbörande myndigheter. Detta gäller om dåvarande reservförrådsnämnden, krigsförsäkringsnämnden, handels- och industrikommissionerna, dåvarande bränslekommissionen, dåvarande livsmedelskommissionen samt dåvarande arbetsmarknadskommissionen. Vidare har i detta sammanhang också beaktats förändringarna i Svenska Spannmålsaktiebolagets kassaställning och skuldsättning till riksbanken respektive riksgäldskontoret. Realiter synes Svenska Spannmålsaktiebolaget nämligen kunna jämställas med en statlig myndighet vid sidan av budgeten. Därmed föreligger likväl inte någon fullständig inventering av den statliga kassarörelsen vid sidan av budgeten, även om de mest betydande kassahållarna blivit beaktade. Som exempel på myndigheter, vars självständiga kassahållning inte blivit närmare undersökt må nämnas dåvarande trafikkommissionen och priskontrollnämnden. 19

De ytterligare 40 miljoner som under samma budgetår disponerades för detta ändamål vid sidan av riksstaten ha däremot beaktats under punkt 9). 106

De statliga medel, som sålunda förvaltas vid sidan av riksbokföringen utgöras framförallt av clearing-, förlags- och lagringsmedel, som på kapitalbudgeten anvisats under fonden för förslag till statsverket. Dessa medel ha sedermera i stor utsträckning återlevererats till statsverket. Då dessa inom riksstaten förda transaktioner eljest inte blivit beaktade i kalkylerna, har utnyttjande av dylika anslag i denna undersökning jämställts med skuldökning för ifrågavarande myndigheter medan återleveranser av dylika medel jämställts med skuldåterbetalningar. Bland transaktioner vid sidan av budgeten ha också medtagits ökningen i diverse statliga pensionsfonders tillgodohavanden hos riksgäldskontoret liksom även den del av inbetalade konjunkturutjämningsmedel, som slutligen skall tillfalla staten eller disponeras för offentliga ändamål. 20 i o) I de offentliga utgiftsöverskotten böra slutligen såsom negativa poster ingå det företagssparande som brutto bedrives inom riksbanken, postgirokontoret och postsparbanken. Riksbankens bruttosparande har det dock hittills varit omöjligt att beräkna eftersom vissa av bankens avskrivningar av värdepapper uppgivits vara strängt hemliga. 20 Att betrakta de statliga pensionsfondernas tillväxt såsom en faktor som minskar det statliga utgiftsöverskottet och därmed i sista hand också det personliga sparandet kan förefalla inkonsekvent, eftersom dessa tillgodohavanden ytterst böra uppfattas som pensionstagarnas egendom. Emellertid är det inte någon uppdelning av sparandet efter strikt juridiska synpunkter, som åsyftas genom denna undersökning. Den ledande principen har i stället varit att i varje särskilt fall hänföra sparandet till den sektor, som på lång sikt äger dispositionsrätt över detsamma. Ifrån den utgångspunkten har det förefallit rimligast att såsom företags- respektive offentligt sparande klassificera alla avsättningar till av privata respektive offentliga arbetsgivare förvaltade pensionsfonder. Den ökning av tjänstepensionsfonder, som försiggår inom SPP och andra enskilda försäkringsanstalter har däremot tillgodoräknats hushållssektorn såsom personligt sparande, även om det med hänsyn till förvaltningsförhållandena hade varit mest konsekvent att hänföra detta sparande till en särskild sektor. Vad som i detta sammanhang skall betraktas som lång sikt eller kort, är givetvis en ganska vansklig bedömningsfråga, vilken f. ö. fått särskild aktualitet med avseende på klassificeringen av företagens inbetalningar på spärrkonton. I fråga om sådana medel, som skola återbetalas på bestämd tidpunkt har generellt tillämpats det betraktelsesättet, att statens dispositionsrätt varit så tidsbegränsad att dessa medel rätteligen kunnat inräknas i företagssparandet. Den valda klassificeringsprincipen kan betecknas som en medelväg mellan en klassificering efter strikta äganderättssynpunkter och en klassificering med hänsyn till dispositionsrätten på kort sikt. Skulle den sistnämnda klassificeringslinjen ha tillämpats till sina yttersta konsekvenser hade sparandets fördelning ex definitione kommit att sammanfalla med investeringarnas. Hade däremot äganderättssynpunkten helt fått dominera, skulle konsekvensen ha krävt att tillväxten av statens och kommunernas tjänstepensionsförpliktelser blivit tillgodoräknade hushållssektorn såsom ett osynligt personligt sparande. Ur statens och kommunernas synpunkt finge motsvarande post till den del som den inte täcktes av några fondavsättningar uppfattas som en osynlig skuldsättning. Det finns i själva verket vissa möjligheter att belysa omfattningen av de poster, varom här är fråga. Sålunda har beräknats att det matematiska värdet av kommunernas framtida tjänstepensionsförpliktelser för närvarande årligen öka med någonting sådant som 400 miljoner kronor mera än deras tjänstepensionsfonder. Vad de statliga tjänstepensionsförpliktelserna beträffar, kan det ge en viss föreställning om deras årliga tillväxt om det framhålles, att de årliga löpande utgifterna för tjänstepensioner vid oförändrad tjänstemannakår beräknas öka med cirka 300 miljoner kronor fram till slutet av 1960-talet.

10/

Tabell IJ. Den offentliga sektorns utgiftsöverskott

och bruttosparande.

Miljoner kronor

Stat Kommuner Statliga affärsverk Kommunala affärsverk . . . Statliga aktiebolag Kommunala aktiebolag (ej bostadsförvaltande) Kommunala AB och stiftelser för bostadsförvaltning . . Statliga rörliga krediter . . . Statliga transaktioner vid sidan av riksstaten Riksbankens bruttosparande Bruttosparande inom postgiro- och postsparbanksrörelsen Summa utgiftsöverskott exkl. riksbanken Tillägges: Offentligt sparande . . . . Summa offentliga investeringar (inklusive bostäder i offentlig regi)

—750 — 1 401 - 4 8 4 — 1 + 60 + 31 + 261 + 311 + 374 + 56 + 98 + 104 + 36 + 33 + 54 + 34 + 17 + 49 + 87 + 182 + 49 +8 —27 + 73

—274 —374 + 382 + 152 + 69

+ 7 — 1 182 — 124 + 276 + 347 + 401 + 191 + 247 + 78 + 74

+ 58

+ 73

+ 115

+ 198 + 60

+ 233 + 45

+ 307 + 215

+ 75 —?

+ 113 —?

+ 113 —?

+ 15 — p

— 18 —}

—61 _ ?

—7

—8

—12

— 13

— '5

— 19

-6

—209

—292

—669

+ 483

+ 27]

+ 813

+ 386

1938/39

—126 — 13 + 104 + 22 +5

+ 182 + 107 + 227 + 39 +5

+5

+2

+8 + 70

+ 35 —8

—4 __?

— 577 —?

— 1

+ 70

+ 535 + 1455 + 1 554 + 2 132 + 1 313 + 1 692 + 1 364 + 2 395 605

I 244

1 262

1 796

2 177

2781 De olika komponenterna i det offentliga utgiftsöverskottet finnas hopsummerade i översta delen av tabell 13. Summa offentliga investeringar ha införts nederst i tabellen, varefter den mellanstående posten Offentligt sparande erhållits såsom skillnaden mellan Summa investeringar och Summa utgiftsöverskott.

9. Beräkning av det personliga hushållssparandet Med tillgång till de värden, som beräknats för de offentliga utgiftsöverskotten kan man genom att härtill lägga kostnaderna för privata investeringar i bostäder erhålla ett mått på den allmänna sektorns totala finansieringsbehov. Om till detta ytterligare lägges bytesbalansens saldo och saldot mellan företagsinvesteringar och företagssparande, får man ett mått på hela den finansieringsuppgift, som fått lov att presteras genom personligt hushållssparande inklusive avskrivningar på privata bostäder. Genom att avföra den sistnämnda komponenten kan man slutligen erhålla ett beräknat nettovärde för det personliga hushållssparandet. Den beräkning av det personliga hushållssparandet, som varit möjlig att åstadkomma är emellertid behäftad med vissa påfallande brister. Bl. a. har det varit omöjligt att dra ut vissa komponenter som inte böra inräknas i detta sparande. Härmed avses närmare bestämt riksbankens bruttosparande liksom även det före108

Tabell 14. Härledning av det personliga hushållssparandets omfattning . 1945—1951. Miljoner kronor

Offentligt utgiftsöverskott ( + ) Bytesbalansens saldo Icke offentliga bostadsinvesteringar ( + ) (brutto exklusive underhåll) Investeringsöverskott vid icke finansiella företag ( + ) Bruttosparande vid finansiella företag (—) Depreciering av privata bostäder 21 (—) Personligt hushållssparande

1945-1947

1948 —1951

— I 170 — 243

+ 1953 + 1 181

+ 3685

+ 3 747 + 1 860 — 947 — 1 121 6673

+ 2 230 — 559 — 711 3232

tagssparande som brutto bedrives inom bl. a. jordbrukskreditkassor, hypoteksföreningar, sjukkassor, fackföreningar, fromma stiftelser m. m. samt slutligen även det sparande som netto presteras av privata bostadsförvaltande aktiebolag. 22 Eftersom saldot mellan företagens sparande och investeringar inte blivit framräknat för varje särskilt år utan endast för perioderna 1945—1947 och 1948— 1951 är det i första hand endast för dessa perioder som det personliga hushållssparandet kan beräknas. Det sålunda beräknade sparandet kan emellertid jämföras med det sparande, som kan erhållas ur konjunkturinstitutets nationalbokföring såsom skillnaden mellan direkt beräknade personliga inkomster och beräknade kostnader för privat konsumtion. Det visar sig härvid att nationalbokföringen för tiden före 1951 ger avsevärt lägre värden för sparandet än vad som beräknats genom denna un21 Beträffande beräkningsmetoderna må framhållas att bostadsdeprecieringen antagits utgöra en fast andel av det uppskattade bostadsnyttjandet, som i sin tur förutsattes utgöra en fix procentandel av bostädernas återanskaffningsvärden. Det har antagits att den årliga deprecieringen för flerfamiljshus i genomsnitt uppgår till i procent av återanskaffningsvärdet och för enfamiljshus till 1 l/i procent av motsvarande värden. I det hypotetiska fall att hyrorna i äldre hus vid inflation i förening med sträng hyreskontroll komma att ställa sig lägre i förhållande till återanskaffningsvärdena än vad som antagits vara det normala (dvs. att det årliga hyresvärdet skall uppgå till cirka 6 procent av återanskaffningsvärdet) är det tydligt att en avskrivningspost, som utgår med en fast andel av hyresvärdet inte kommer att räcka till för att täcka hela den depreciering av bostadsbeståndet, som normalt äger rum. Det förefaller emellertid omotiverat att lägga hela denna deprecieringsbörda på husägarna. Genom hyreskontrollen har det offentliga i detta hypotetiska fall de facto exproprierat en del av de reala bostadstillgångarna och deprecieringen av dessa kollektiviserade tillgångar bör rimligen hänföras till det offentliga och inte till husägarna. Med fördelning på särskilda år uppgår den beräknade privata bostadsdeprecieringen till följande belopp i miljoner kronor:

1938/39 153 1948 265 1945 223 1949 276 1946 237 1950 284 1947 251 1951 296 22 Den ovan avräknade deprecieringen av privata bostäder avser även sådana bostäder som innehas av privata aktiebolag. 109

dersökning. Utgår man ifrån det antagandet, att konjunkturinstitutets konsumtionsberäkning å'r mera tillförlitlig å'n dess beräkning av de personliga inkomsterna, kan man sedan räkna ut hur mycket dessa skulle behöva höjas för att därinom skulle kunna rymmas ett hushållssparande av den här beräknade omfattningen. Härvid tages ingen särskild hänsyn till den omständigheten att de personliga inkomsterna i själva verket även torde räcka till för ett visst (personligt) företagssparande. Å andra sidan innehåller det beräknade hushållssparandet såsom tidigare framhållits vissa element (riksbankens bruttosparande m. m.) vilka inte härröra från personliga inkomster. I genomsnitt per år blir den erforderliga uppjusteringen av de beräknade personliga inkomsterna i absoluta tal något högre för perioden 1945 —1947 än för perioden 1948—1951. Under sådana förhållanden har det förefallit rimligt att för varje särskilt år från 1945 t. o. m. 195 1 fixera ett justerat värde för de personliga inkomsterna, vilket uppfyller de villkoren att skillnaden i förhållande till de av konjunkturinstitutet direkt beräknade inkomsterna år från år skall avta med ett konstant belopp, samtidigt som den sammanlagda uppjusteringen för var och en av de speciellt observerade perioderna skall göras så hög att det personliga sparandet vid de konsumtionsutgifter, som beräknats av konjunkturinstitutet, antar sådana värden som överensstämma med dem som erhållits genom den särskilda undersökningen. Med utgångspunkt från dessa antaganden blir det möjligt att för varje särskilt år bestämma ett värde inte blott för det personliga hushållssparandet utan även för saldot mellan företagens sparande och investeringar.

10. Undersökningens resultat Det personliga hushållssparandets beräknade omfattning och utveckling under åren 1945—1951 framgår av tabell 15. Med undantag för år 1947, då det personliga hushållssparandet var exceptionellt lågt har dettas andel av de disponibla inkomsterna under perioden 1946— 1951 varierat mellan 6,9 procent och 9,4 procent. Härvid bör man alltjämt hålla i minnet, att det beräknade personliga hushållssparandet innesluter vissa element, som om möjligt borde ha uteslutits. Procentsiffrorna som ange det personliga hushållssparandets andel av de disponibla hushållsinkomsterna torde därför genomgående vara någon enhet för höga. Hushållssparandets andel av disponibla hushållsinkomster under 1952 kan med ledning av tillgängliga uppgifter rörande utvecklingen av konsumtion och inkomster uppskattas till cirka 9,0 procent (att jämföra med y,2 procent för 1951). Tabell 16 syftar bl. a. till att belysa det personliga hushållssparandets betydelse i jämförelse med övriga sparformer. Sålunda redovisas hushållssparandets procentuella andel av det totala sparandet, varmed i detta fall avses summan av bruttoinvesteringar (exklusive underhåll) och bytesbalansens saldo. Vidare åter110

Tabell / j . Personliga inkomster och hushållssparande

1945—1951.

Miljoner kronor 1945

1951 Disponibla personliga inkomster enl. K.I. (exkl. all avstämning) . . 11 490 13 372 14 246 16686 17 352 18643 21 591 ökning genom avstämning enl. denna undersökning- 3 + 2 822 + 2730 + 2637 + 2 545 + 2 453 + 2 360 + 2 268 Summa uppskattade disponibla hushållsinkomster'-3 I 4 3 I 2 l6 I02 16883 19231 19 805 21 003 23859 Avgår konsumtion enl. K.I - I 2 8 3 0 - I 4 9 9 6 - 1 6 2 3 9 - 1 7 6 9 4 - 1 7 9 4 4 - 1 9 4 3 4 - 2 2 153 Rest: Personligt hushållssparande I 482 I I06 644 1 861 1 569 1 706 1 537 D:o uttryckt såsom andel av disponibla hushållsinkomster IO,4 % 6 , 9 ^ 7,2% 3.8 % 9,4 % 7,5 % 8,0%

gives en uppdelning av det totala sparandet i följande tre kategorier, nämligen: 1) Hushållssparande samt annat privat sparande hänförligt till den allmänna sektorn (dvs. sparbankernas företagssparande, opersonligt försäkringssparande och avskrivningar på privata bostäder); 2) Offentligt sparande; 3) Företagssparande. Med undantag för åren 1947 och 1951, som förete exceptionellt låga värden, har det personliga hushållssparandet således utgjort mellan en fjärdedel och något mer än två femtedelar av det totala bruttosparandet. Det personliga hushållssparandet är emellertid beräknat som ett rent nettosparande och dess andelar av det totala nettosparandet måste givetvis vara högre. En fjärdedel av det totala bruttosparandet torde uppskattningsvis kunna beräknas vara likvärdigt med inemot 40 23 Med disponibla hushållsinkomster avses såsom tidigare framhållits detsamma som disponibla personliga inkomster exklusive personligt företagssparande medan posten »Disponibla personliga inkomster» däremot inkluderar sådant företagssparande. Avstämningsposten skulle självfallet ha blivit större ifall det personliga företagssparandet hade ingått i eller uteslutits från bägge jämförelseleden. Det är till denna avstämningspost som den huvudsakliga olikheten i förhållande till konjunkturinstitutets nationalbokföring i fråga om beräkningen av personliga inkomster och personligt sparande kan sägas vara koncentrerad i denna sammanställning. Enligt denna undersökning förutsattes avstämningsposten falla med 92 å 93 miljoner kronor årligen från 1945 till 1951, medan den i nationalbokföringen är kalkylerad som ett fast procenttillägg, vilket i absoluta tal stiger under hela perioden. Nedan återges de bägge alternativen i absoluta tal:

Miljoner kronor Enl. senaste versionen av nationalbokföringen (A:2j) Enl. denna undersökning

x

946 +1308 +2 730

1947 +1 471 +2 637

1948 +1697 +2 54j

1949 +1768 +2 453

195° +1 871 +2 360

1951 +2238 +2 268

För 1951 ligger således nationalbokföringens avstämningspost och däremot svarande uppskattning av personliga inkomster och personligt sparande endast 30 miljoner kronor lägre än enligt denna undersökning. För 1946 ligga däremot nationalbokföringens siffror 1 422 miljoner kronor lägre. Härvid är givetvis att märka, att nationalbokföringens uppjusterade siffror för disponibla personliga inkomster i princip skola inbegripa det personliga företagssparandet, medan däremot disponibla hushållsinkomster enligt denna undersökning blivit beräknade exklusive personligt företagssparande. III

Tabell 16. Bruttosparandets sammansättning

1945—1931-

Miljoner kronor

i b . Depreciering av privata bostäder, opersonligt försäkringssparande och sparbankernas bruttosparande 2. Offentligt bruttosparande 3. Bruttosparande inom icke finansiella

1 482

1 106

1 537

1 861

1 569

1 706

315 1456

35° 391 1 553 2 132

419 1 692

1 313

1 364

2 395

1 117

1 550

1 512

3 529

4 126

4 800

5 484

5 734

42,0

26,8

16,5

32,0

33,9

27,4

19,4

50,9 41,3

35-3 37,6

26,5

40.3 27.4

4i,5 3°,9

35,4 23,8

25,1 27,2

Procent uell fördelning ia. Personligt hushållssparande ia+ib. Personligt hushållssparande inkl. depreciering av privata bostäder etc 2. Offentligt bruttosparande 3. Bruttosparande inom icke finansiella företag samt affärsbanker

54,7

7,8

27,1

18,8

27,6

40,8

47,7

100,0

100,0

ioo.o

100,0

100,0

100,0

100,0

procent av det totala nettosparandet. Räknar man dessutom bort det nettosparande, som såväl härrör från företagssektorn som även utnyttjas inom denna sektor, kommer det personliga hushållssparandets andel av det återstående nettosparandet sannolikt att överstiga 50 procent. Det har inte varit möjligt att prestera någon tillnärmelsevis säker beräkning av sparandets sammansättning under de sista mellankrigsåren i brist på tillräckliga hållpunkter för en bedömning av hur företagens fordringssaldo i själva verket kan ha utvecklat sig under denna tid. Måhända kan det dock vara av ett visst intresse att införa den arbetshypotesen att företagens nettolikviditet varken förbättrades eller försämrades från 1937 till 1939. Under förutsättning att denna arbetshypotes är godtagbar går det att för 1938/39 erhålla värden inte blott av det offentliga sparandet utan även av företagssparandet och det personliga hushållssparandet. När det gäller att bedöma innebörden av dessa värden måste man dock alltid hålla i minnet att det privata sparandets fördelning mellan företagssparande och hushållssparande är oviss. Det är oklart om det är företagssparandet eller hushållssparandet som snarast kan ha fått sin andel av det privata sparandet överskattad. Om man med alla dessa reservationer fastställer ett värde för det personliga hushållssparandet, visar det sig att detta 1938/39 skulle ha motsvarat 6,4 procent av de disponibla inkomsterna eller ungefär samma andel som under flertalet av de undersökta efterkrigsåren. 112

I följande sammanställning framträder vissa karakteristiska förändringar som under den angivna arbetshypotesen skulle ha kännetecknat bruttosparandets sammansättning alltsedan förkrigstiden. Personligt hushållssparande inklusive depreciering • u -j r c -i • av privata bostader, opersonligt rorsaknngssparan<-le etc Därav enbart personligt hushållssparande Offentligt sparande Företagssparande

(33,7) (24,1) 22,9 (43,4)

,, 1946/40. 7 ',7 36,7 28,1 36,5 26,8

, IQCOKI yj IJ 29,2 22,5 25,8 45,0

100,0

100,0

100,0

ol

iQ^o/^Q 7J

,J7

Från 1938/39 till 1946—1949 utvisar sammanställningen en markant nedgång i företagssparandets andel av det totala bruttosparandet åtföljd av en lika stark uppgång i det offentliga sparandets andel. Till 1950/51 har emellertid företagssparandets andel ökat och ligger t. o. m. något högre än den antas ha varit 1938/39. Det offentliga sparandets andel har sjunkit, men ligger fortfarande högre än 1938/39. Personligt hushållssparande och annat privat sparande hänförligt till den allmänna sektorn har däremot 1950/51 fått en betydligt lägre andel av det totala bruttosparandet än det antas ha innehaft 1938/39. Annat sparande än företagssparande (dvs. offentligt sparande och hushållssparande m. m.) utgjorde åren 1946—1949 en avsevärt större andel av det totala bruttosparandet än vad som antagits för 1938/39, men svarade 1950/51 för en något lägre andel därav. I det följande ha sparandets huvudkomponenter blivit satta i relation till bruttonationalprodukten och dess utveckling. I jämförande syfte redovisas även investeringsverksamhetens huvudkomponenter såsom procentuella andelar av bruttonationalprodukten. 1. Personligt hushållssparande (inklusive depreciering av privata bostäder m. m.) samt offentligt sparande 2. Allmänna investeringar 3. Företagssparande 4. Företagsinvesteringar

„, 93°/39 ( I I , 1) 10,8 (8,6) 9,3

I

I

,# 94°/49 13,8 11,1 5,1 9,2

I

, 95°/5I 12,5 10,9 10,3 10,1

Sammanlagt skulle således offentligt sparande och personligt hushållssparande m. m. ha utgjort en avsevärt högre andel av bruttonationalprodukten under åren 1946—1949 än under 1938/39. Under 1950/51 var den procentuella andelen inte väsentligt högre än den antas ha varit 1938/39. Investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn utgjorde under samtliga angivna perioder en tämligen konstant andel av nationalprodukten. 24 Den ökning som från 1938/39 till 1946— 1949 antas ha inträffat i det personliga och offentliga sparandets andelar av nationalprodukten kom i varje fall inte investeringsverksamheten inom den all24 Men inom denna konstanta andel av nationalprodukten ökade de offentliga investeringarna successivt på bostadsbyggandets bekostnad. Sålunda utgjorde bostadsinvesteringarna 1950/51 endast 4,4 procent av bruttonationalprodukten mot 5,8 procent 1938/39.

H31

manna sektorn tillgodo, vilket i främsta rummet synes ha berott därpå, att företagens investeringar under denna period voro avsevärt större än företagssparandet. Samtidigt förefaller detta att ha varit anmärkningsvärt lågt i förhållande till nationalprodukten. 25 Vad sedan beträffar förhållandet mellan företagens sparande och investeringar är det i detta sammanhang av vikt att ånyo understryka att såväl konsumentkooperationen som den jordbruksekonomiska föreningsrörelsen i denna undersökning inbegripas i företagssektorn. Inom denna sektor beräknas sparandet under perioden 1946—1949 ha understigit investeringarna med cirka 4 000 miljoner kronor för att därefter under åren 1950 och 1951 överträffa investeringsutgifterna med något hundratal miljoner kronor. Dessförinnan hade sparandet under perioden 1940—1945 överstigit investeringarna med ett belopp, som kan ha rört sig om cirka halvannan miljard kronor.

25 Det är emellertid tänkbart att lagerinvesteringarnas omfattning och därmed även företagssparandet blivit underskattade i nationalbokföringen och därmed också i denna undersökning.

II4

KAPITEL

V

KRING DET LÅNGSIKTIGA BALANSPROBLEMET

Den föreslagna uppdelningen av realkapitalbildningen på en allmän sektor och en företagssektor synes vara av analytiskt värde vid undersökning av-såväl mera långsiktiga som mera kortsiktiga balansproblem. Närmast kommer problematiken kring frågan om balans på lång sikt att upptagas till förnyad och mera ingående behandling med utgångspunkt från den i kapitel III tillämpade sektorsuppdelningen. Frågan om balans på lång sikt kan efter omständigheterna anta två olika aspekter. O m sysselsättningen på längre sikt hotar att bli för låg, blir problemet hur man skall kunna få fram tillräckliga investeringar, eventuellt också hur man i tillräcklig grad skall kunna minska sparintensiteten för att upprätthålla full sysselsättning. Inför hotet om överfull sysselsättning blir problemet i stället hur man skall kunna öka sparandet och begränsa investeringarna. Närmast följande avsnitt skola ägnas den förstnämnda aspekten av det långsiktiga balansproblemet, varefter förutsättningarna att motverka balansrubbningar av det motsatta slaget, innebärande tendenser till en på lång sikt kännbar överskottsefterfrågan, skola undersökas i de därnäst följande avsnitten.

A. B A L A N S P R O B L E M E T PÄ L Ä N G S I K T V I D Ö V E R VÄGANDE TENDENS TILL OTILLRÄCKLIG EFTERFRÅGAN Om man i anslutning till denna aspekt av balansproblemet vill anlita sektorsuppdelningen som hjälpmedel vid en analys av möjligheterna att på lång sikt hålla uppe investeringsverksamheten i nivå med det sparande som totalt sett är att påräkna i en framåtskridande hushållning under full sysselsättning, ställs man omedelbart inför den svårigheten att man inte utan godtycke kan fastställa något balansvillkor för någon av sektorerna separat utan endast olika kombinationer av balansvillkor för sektorerna gemensamt (av den innebörden att sparande och investering totalt sett måste överensstämma). Tillvägagångssättet i det följande blir att i första hand för var och en av sektorerna pröva vilka möjligheter det finns 115

att hålla investeringarna i nivå med sparandet. I andra hand får undersökas vilka möjligheter som kunna finnas att balansera ett eventuellt överskottssparande inom ena sektorn med överskottsinvesteringar inom den andra.

i. Företagssektorns balansproblem Med denna uppläggning av analysen blir det vad gäller företagssektorn en första undersökningsuppgift att pröva om företagsinvesteringarna kunna hålla jämna steg med företagssparandet i en framåtskridande hushållning med full sysselsättning. I och för sig finns det goda skäl att vänta sig att det under sådana förutsättningar skulle uppkomma tillräckligt starka investeringsincitament för att den sammanlagda investeringsverksamheten inom företagssektorn på lång sikt skulle bli åtminstone lika stor som det totala sparandet inom samma sektor. Om företagen utan att försämra sin nettolikviditet (eller ens öka sitt aktiekapital genom nyteckning) ha möjlighet därtill, vore det närmast förvånande om de inte skulle visa sig angelägna om att modernisera och utvidga sina anläggningar för att hävda sig i konkurrensen och för att kunna tillgodose sådana anspråk på sin kapacitet som redan äro aktuella eller som förr eller senare väntas bli aktualiserade. I det föregående ha anförts vissa uppgifter beträffande bolagssparande och bolagsinvesteringar i Förenta staterna under perioden 1929—1953 och i Sverige under perioden 1939—1951. Härav framgick att bolagens investeringar åtminstone i dessa fall på lång sikt varit något större än deras sammanlagda sparande. Därmed är det inte utan vidare givet att dessa erfarenheter också komma att visa sig generellt tillämpliga om man för framtiden lyckas upprätthålla bestående full sysselsättning. Det kan därför finnas anledning att undersöka om det till äventyrs finns några faktorer som omsider kunna förhindra att företagens investeringar hållas i nivå med deras sparande. Enligt en uppfattning som företrädes av vissa forskare föreligger det en avsevärd risk för att vinstmarginaler, vinster och företagssparande i synnerhet under monopolistiska förhållanden skulle kunna bli så höga att det inte skulle vara möjligt att hålla investeringarna i nivå därmed utan att framkalla en tilltagande överskottskapacitet hos företagen.1 I detta sammanhang må framhållas att förekomsten av en viss överskottskapacitet inte utgör något absolut hinder för fortsatta utbyggnader. Ur samhällsekonomiska och i än högre grad ur företagsekonomiska synpunkter är det som regel 1

Denna uppfattning återfinnes bl. a. hos östlind i Det privata näringslivets dynamik, Stockholm 1946, och »Sysselsättningsproblemet vid monopolistisk prispolitik», Ekonomisk Tidskrift 1952. En självständig variant av samma huvudtema förekommer i J. Steindls Maturity and Stagnation in American Capitalism, Oxford 1952. Il6

motiverat att hålla en viss reservkapacitet.2 Företagen äro medvetna om att kapaciteten inte snabbt kan anpassas till den i varje läge aktuella efterfrågan. Så länge de ha förtroende till de framtida avsättningsmöjligheterna på lång sikt behöva företagen under sådana omständigheter inte vara ointresserade av att utvidga sin kapacitet även om efterfrågan för tillfället inte tar hela den befintliga kapaciteten i anspråk och kanske rentav har en vikande tendens. En betydande och på lång sikt fortskridande tillväxt av överskottskapaciteten måste dock rimligen få en återhållande inverkan på investeringsverksamheten. Det bör dock tillfogas att överskottskapacitetens omfattning i många fall kan tänkas ha mindre inflytande på företagens investeringsbeslut än arten av den kapacitet som får lov att lämnas outnyttjad. Det kan förutsättas att effektiviteten av befintliga anläggningar är i hög grad varierande och det är skäligt att antaga att det företrädesvis är de minst moderna och effektiva anläggningarna som lämnas outnyttjade. Företagens investeringsinitiativ skulle förmodligen komma att bli mera hämmade genom uppkomsten av en måttlig kapacitetsreserv omfattande förhållandevis moderna och effektiva anläggningar än genom uppkomsten av en något större kapacitetsreserv omfattande förhållandevis omoderna och ineffektiva anläggningar. I det följande förutsattes emellertid att effektiviteten hos de mest rationella av de anläggningar, som vid varje särskild tidpunkt få lov att lämnas outnyttjade, är positivt korrelerad med överskottskapacitetens relativa omfattning. En successiv tillväxt av överskottskapaciteten kan alltnog tänkas uppkomma av två skilda anledningar. En möjlighet är att efterfrågan för företagssektorns del inte håller jämna steg med produktionsmöjligheterna. Det är med andra ord tänkbart att kapacitetsutbyggnaden inom företagssektorn försiggår snabbare än tillväxten i den del av den totala efterfrågan som riktar sig mot varor och tjänster frambringade inom företagssektorn. En sådan utveckling är i själva verket inte utesluten ens i det fall att den totala efterfrågan i och för sig skulle vara tillräcklig för att vidmakthålla full sysselsättning. Det skulle nämligen kunna tänkas att företagssparandets andel av det totala sparandet är för hög såtillvida att den kapacitetsutbyggnad, som erhålles ifall företagens investeringar hållas i nivå med deras sparande, blir större än som svarar mot tillväxten i den efterfrågan som riktar sig mot företagssektorn. Investeringarnas inriktning skulle alltså inte stämma överens med efterfrågans, varav följden skulle kunna bli att det uppkom en tendens till överskottskapacitet inom företagssektorn. I ett senare avsnitt skall närmare prövas vilka möjligheter det under sådana förutsättningar skulle kunna finnas att vidmakthålla balansen och undgå en utveckling mot överskottskapacitet inom företagssektorn genom att lägga om investeringsinriktningen och i viss utsträckning använda företagssparande för att finansiera investeringar inom den 2

Steindl har i a. a. s. 9 ff. framlagt en närmare analys av skilda faktorer som ur företagens synpunkt kunna göra det angeläget att förfoga över en viss reservkapacitet. 117

allmänna sektorn. Tills vidare förutsattes emellertid att det inte ur efterfrågesynpunkt skall möta några avgörande hinder att vidmakthålla ett normalt kapacitetsutnyttjande inom företagssektorn. Den andra möjligheten till fortskridande tillväxt av överskottskapaciteten inom företagssektorn skulle kunna bli aktualiserad även om efterfrågan i och för sig skulle vara tillräcklig för att vidmakthålla kapacitetsutnyttjandet. Ty om företagens anläggningar byggas ut på ett sådant sätt att det i allt högre grad kräves mera arbetskraft för deras bemanning än som överhuvudtaget står att uppbringa, kommer det ofrånkomligen att bli en tilltagande överskottskapacitet även om efterfrågan utvecklas på sådant sätt att man lyckas hålla arbetskraften i full sysselsättning. Såsom framhållits i ett tidigare avsnitt skulle eventuella tendenser till en sådan tilltagande överskottskapacitet dock kunna motverkas om det funnes möjlighet att i tillräcklig grad öka kapitalinsatsen per arbetare under bibehållande av full sysselsättning. Det gäller sålunda att närmare undersöka förutsättningarna i detta avseende. Enligt den nyklassiska kapitalteorin skulle det i varje läge finnas möjlighet att öka kapitalinsatsen per arbetare på sådant sätt att det per arbetare räknat blev en förbättring av produktionsresultatet (nettoförädlingsvärdet) ända intill någon avlägsen punkt där kapitalets gränsproduktivitet eventuellt närmade sig noll. Såsom bl. a. påvisades i kapitel III har den ekonomiska utvecklingen på lång sikt kännetecknats av en samtidig tillväxt i fråga om kapitalinsats och produktionsresultat per arbetare. Mera sällan torde bestridas att den successivt förbättrade kapitalutrustningen per arbetare utgjort en av förutsättningarna för den produktivitetsutveckling, som förekommit. Därmed är dock inte sagt att det skulle råda någon allmän enighet om att det i varje läge finnes betydande möjligheter att öka kapitalinsatsen per arbetare. Även om denna undergått och alltjämt undergår en successiv tillväxt vore det tänkbart att det vid varje särskild tidpunkt helt saknas variationsmöjligheter eller förekommer sådana endast i synnerligen begränsad utsträckning. Erfarenheter som vunnits från internationella jämförelser tyda emellertid på att variationsmöjligheterna skulle vara tämligen stora. Antalet per arbetare installerade hästkrafter som utgör ett approximativt mått på kapitalmängden växlar avsevärt mellan olika länder. Sålunda må exempelvis framhållas att amerikansk industri år 1939 låg ungefär 4,0 procent före svensk i fråga om installerad drivkraft per arbetare inom jämförbara industrigrenar. 3 Det finns inte någon särskild anledning att förmoda att skillnaden i fråga om utrustning per arbetare varit väsentligt mindre beträffande nyanläggningar än för industribeståndet i dess helhet. Åtminstone vad gäller andra länder än Förenta staterna kan man sålunda förmoda att det finns avsevärda möjligheter att öka kapitalinsatsen per arbetare. 3

Jfr »Motive Power in European Industry», Economic Bulletin for Europe, Vol. 3, No. 1. Il8

Kapitalintensiteten inom produktionen varierar inte blott mellan jämförbara näringsgrenar inom olika länder utan också mellan olika företag inom samma land och bransch. Undersökningar ägnade att belysa detta förhållande förekomma tyvärr endast sparsamt. I sin tidigare omnämnda studie över den svenska massaindustriens produktions- och kapitalförhållanden år 1949 kunde Fastbom påvisa att företag med höga kapitalvärden (brandförsäkringsvärden) per arbetare inom denna bransch som regel även hade höga produktvärden per arbetare. Det kunde inte påvisas några tecken på avtagande tillväxt i produktvärdena vad speciellt gäller de företag som redovisade de högsta kapitalvärdena per arbetare. Beträffande sådana företag inom en viss bransch, som representera den modernaste tekniken inom de mest avancerade länderna är det av naturliga skäl svårt eller t. o. m. omöjligt att framlägga något empiriskt material som kan belysa vilka förutsättningar som finnas att öka kapitalinsatsen per arbetare, eftersom möjligheterna härtill måste vara förknippade med en teknik som ännu inte blivit materialiserad. Man får därför nöja sig med att på allmänna grunder dra den slutsatsen, att det vore anmärkningsvärt om den kapitalinsats per arbetare som tillämpas vid dylika företag vore den högsta som överhuvudtaget skulle kunna ifrågakomma vid ingenjörsvetenskapernas nuvarande ståndpunkt. Det synes inte alltför djärvt att förutsätta att det på lång sikt skall visa sig produktionstekniskt fördelaktigt att öka insatsen av kapial per arbetare inom tillräckligt vida gränser för att absorbera det företagssparande som kan framkomma vid full sysselsättning. Däremot kan det inte utan vidare anses givet att den stegring av kapitalinsatsen som erfordras ur balanssynpunkt också kommer att genomföras enbart av det skälet att den kan beräknas medföra en förbättring av produktionsresultatet per arbetare. Det kan nämligen ifrågasättas om det finns tillräckligt starka incitament för företagen att övergå till så kapitalkrävande produktionsformer. Detta spörsmål ger emellertid anledning till en mera allmän diskussion om vinster och förutsättningarna för balans. I ett följande kapitel kommer att göras gällande att det på medellång sikt föreligger en påtaglig tendens hos företagen att anpassa sina investeringsutgifter till omfattningen av sitt sparande. Härav följer dock inte med nödvändighet att företagens investeringsverksamhet med avseende på kapitalinsatsen per arbetare kommer att få en sådan inriktning som är förenlig med balans på lång sikt. Det finns sålunda anledning att söka utröna vilka faktorer som kunna tänkas påverka inriktningen av företagens investeringsverksamhet med avseende på kapitalinsatsen per arbetare. Räntans höjd bör i princip öva inflytande på kapitalinsatsen per arbetare åtminstone i den mån man kan utgå från förutsättningen om att kapitalets gränsproduktivitet som regel är sjunkande vid stigande kapitalinsats per arbetare. I sådana fall där räntans höjd överhuvudtaget inverkar på omfattningen av företagens investeringsutgifter kan det rimligen antagas att även kapitalinsatsen per arbetare kommer att påverkas. Detta gäller alltså sådana fall där företagens in119

vesteringsprogram påverkas av de räntesatser till vilka de ha möjlighet att låna upp eller låna ut medel. Emellertid finns det åtskilligt som tyder på att företagens investeringsbeslut i många fall inte låta sig nämnvärt påverkas av räntevariationer inom förhållandevis vida gränser och i sådana fall finns det ju inte heller någon anledning att räkna med någon avsevärd ränteeffekt på kapitalinsatsen per arbetare. Äro företagen okänsliga för måttliga ränteförändringar med avseende på sina totala investeringsutgifter får man rimligtvis förmoda att så är fallet även med avseende på utformningen av deras investeringsprojekt. Det finns emellertid en annan faktor än räntan som av allt att döma har en mera allmängiltig och troligen också som regel kraftigare inverkan på investeringsprojektens utformning med avseende på kapitalinsatsen per arbetare — nämligen arbetslönens höjd.4 I syfte att närmare belysa arbetslönens inverkan i detta hänseende kan det vara lämpligt att utgå från det fall att ett företag, som disponerar över ett visst belopp att använda till utbyggnad av sina anläggningar, står inför valet att till samma kostnad genomföra endera ett projekt med något högre kapitalinsats och samtidigt också något högre produktion per arbetare eller också ett projekt med något lägre kapitalinsats och produktion per arbetare men i stället avsett för en större arbetsstyrka och en totalt sett något högre produktion. Den förra anläggningen kommer att ge lägre arbetskostnad och följaktligen högre bruttovinst per produktenhet, den senare anläggningen kommer att ge lägre bruttovinst per produktenhet men har samtidigt möjlighet att prestera flera produktenheter. Det torde vara lätt att inse att det blir beroende av arbetslönens höjd vilketdera projektet som vid fullt kapacitetsutnyttjande ger det förmånligaste ekonomiska resultatet. Ju högre arbetslön, av desto större värde blir den besparing i fråga om arbetsinsats per produktenhet som kan påräknas vid projektet med den högre kapitalinsatsen per arbetare och desto mindre blir vid projektet med den lägre kapitalinsatsen per arbetare den vinst som hänför sig till den del av produktionen som går utöver vad som kan åstadkommas vid det förra projektet. Slutsatsen blir sålunda att det i avsevärd mån kan tänkas bero på lönenivåns utveckling i vad mån företagens investeringsverksamhet kan få en sådan inriktning med avseende på kapitalinsatsen per arbetare som på lång sikt är förenlig med balans. I det föregående har tidigare berörts eventualiteten av att höga vinstmarginaler — vilket annorlunda uttryckt är detsamma som förhållandevis låga löner — på något mera begränsad sikt skulle utgöra ett hot mot den fulla sysselsättningen närmast såtillvida att de ge upphov till ett högt företagssparande, som skulle få deflatoriska verkningar om det inte kunde balanseras av höga företagsinveste4

Sambandet mellan arbetskostnadernas tillväxt och den allt längre gående ersättningen av arbete med kapital har med särskilt eftertryck framhållits av Svennilson i »Den ekonomiska tillväxtens problem», Ekonomisk Tidskrift 1954, s. 18, samt Growth and Stagnation in the European Economy, Geneve 1954. Ifrågavarande samband har tidigare prövats av bl. a. G. Åkerman i en undersökning Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar, SOU 1931 -.42. 120

ringar. Bent Hansen har i sin avhandling 5 framhållit att låga lönekostnader ur en annan synpunkt kunna visa sig oförenliga med ekonomisk balans. Om efterfrågan totalt sett är tillräckligt betydande kan man nämligen tänka sig en prisnivå som ger balans på varumarknaden under full sysselsättning, fastän företagens marginalkostnader äro lägre än priserna. Vid »perfect competition», som definitionsmässigt skall innebära att företagen inte ha någon föreställning om att deras eget utbud påverkar priserna, komma företagen att sträva efter att utvidga sin produktion så långt att marginalkostnaderna sammanfalla med priserna. Men då det redan antages råda full sysselsättning är det omöjligt för företagen att öka sin totala sysselsättning. Efterfrågan på arbetskraft blir större än tillgången, det råder ett s. k. faktorgap. Bent Hansen har vidare påvisat att det även vid monopolistisk prissättning kan tänkas en prisnivå, som ger balans på varumarknaden under full sysselsättning och samtidigt resulterar i ett faktorgap på arbetsmarknaden. Förutsättningen för att det under sådana förhållanden skall kunna råda något faktorgap är emellertid, att efterfrågan ur de särskilda företagens synpunkt förefaller så elastisk att dessa vid ett ökat utbud kunna räkna med stegrade nettointäkter trots sänkta priser och totalt sett ökade driftskostnader (som ju skulle erfordras för att prestera det ökade utbudet). Det torde företrädesvis vara på sådana marknader, där avstegen från fullkomlig konkurrens äro förhållandevis begränsade, som detta fall kan ha någon större betydelse. Om marknadsförhållandena i stället avvika från fullkomlig konkurrens i tämligen hög grad, skulle det emellertid i anslutning till vad som förut framhållits angående lönenivåns inverkan på investeringsverksamhetens inriktning kunna ifrågasättas om inte höga vinstmarginaler på längre sikt kunna ge upphov till balansrubbningar, även om det tillsvidare skulle visa sig möjligt att upprätthålla full sysselsättning under jämvikt på såväl varu- som faktormarknaderna. Om balansen tillsvidare skall kunna bevaras får man antaga att företagssparandet i huvudsak skapar sin egen efterfrågan dvs. kommer till användning för investeringar inom företagen, vilket i och för sig synes rimligt vid rådande vinstutsikter. När det samlade realkapitalet till följd av den livliga investeringsverksamheten stiger i förhållande till tillgången på arbetskraft måste utbyggnaderna för att komma till gagn inriktas på en ökad kapitalinsats per arbetare. Enligt gängse kapitalteori sjunker avkastningen på kapitalet vid ökad insats per arbetare. Om vinstmarginalerna äro tillräckligt höga, kan avkastningen ur företagens synpunkt likväl bli tillfredsställande även på sådana investeringar, som äro inriktade på en förhållandevis hög insats av kapital per arbetare. Höga vinster betyder emellertid att lönerna äro låga i förhållande till priserna på färdiga produkter och rimligen även i förhållande till priserna på färdiga kapitalvaror. Under sådana omständigheter blir den besparing i fråga om arbetskost5

A Study in the Theory of Inflation, London 1951. 121

nåder som kan uppnås genom en viss ökning av kapitalinsatsen per arbetare förhållandevis liten, medan däremot vinsten på det ytterligare produktionstillskott, som med samma investeringskostnad skulle kunna presteras vid en mera arbetskrävande produktionsinriktning, blir förhållandevis stor och det blir följaktligen jämförelsevis lönande att arbeta med en förhållandevis låg insats av realkapital per arbetare. Även om sådana investeringar, som inriktas på en relativt hög kapitalinsats per arbetare, i och för sig kunna lämna en tillfredsställande avkastning, så blir avkastningen kalkylmässigt ännu högre på sådana investeringar som inriktas på en lägre kapitalinsats per arbetare. Man skulle således kunna förmoda att företagen inrikta sin investeringsverksamhet på en förhållandevis låg kapitalinsats per arbetare, varigenom det i genomsnitt kommer att bli ett jämförelsevis stort behov av arbetskraft för bemanning av en utbyggnad till viss given kostnad. Höga vinstmarginaler skulle sålunda kunna medföra risk för en sådan inriktning av investeringsverksamheten att anläggningarna tenderade att bli obemannade på grund av brist på arbetskraft. Det synes visserligen böra påpekas att en tilltagande överkapacitet rimligen komme att verka uppdrivande på lönerna och reducerande på vinstmarginalerna, ifall konkurrensen mellan företagen inte skulle visa sig alltför svag. Därav skulle följa en viss nedgång i såväl företagssparandet som företagens investeringar, vilka dessutom kunde förmodas bli inriktade på förhållandevis hög insats av kapital per arbetare. Förekommer däremot som regel betydande avvikelser från fullkomlig konkurrens eller är konkurrensen i färd med att successivt försvagas, är det emellertid tänkbart att vinstmarginalerna bibehållas och anläggningarna fortsätta att byggas ut på ett sådant sätt att de i allt högre grad bli outnyttjade, tills företagens investeringsinitiativ slutligen bryta samman.6 Den föregående framställningen, som onekligen i tämligen hög grad varit av spekulativ karaktär har inte närmare gått in på- frågan om hur företagen skulle komma att reagera om det visade sig allt svårare att anskaffa arbetskraft för bemanning av nytillkommande och äldre anläggningar. Det kan ifrågasättas om inte knappheten på arbetskraft i själva verket kommer att stimulera till arbetskraftsbesparande investeringar med ökad kapitalinsats per arbetare även i sådana fall där utgående lönen varit för låg i förhållande till kapitalvarupriserna för att göra en sådan investeringsinriktning kalkylmässigt motiverad, så länge det funnits arbetskraft att tillgå. I samma mån som de totalt sett begränsade möjligheterna till a E n sådan baiansrubbning skulle måhända i anslutning till Bent Hansens terminologi kunna betecknas som ett »uppskjutbart faktorgap». Balansrubbningen skulle även kunna uppfattas som ett utslag, låt vara på lång sikt, av den s. k. »Ricardoeffekten». Med detta uttryck har eljest åsyftats en företeelse som närmast vore att hänföra till konjunkturförloppet. En under högkonjunkturen inträdande försämring av reallönerna skulle nämligen enligt Hayek kunna föranleda en sådan sänkning av produktionens kapitalintensitet att ivesteringsbehoven skulle avta i så hög grad att depressiva krafter skulle ta överhanden. En närmare redogörelse för och prövning av diskussionerna angående »Ricardoeffekten» lämnas av S. C. Tsiang i The Variations of Real Wages and Profit Margins in Relation to the Trade Cycle, London 1947.

nyrekrytering av arbetskraft te sig som en realitet för de särskilda företagen, eller annorlunda uttryckt, i samma mån som företagen anlägga en tillräckligt monopsonistisk syn på sin arbetskraftsförsörjning kommer en arbetskraftsbesparande investeringsinriktning att te sig alltmera lönande. Emellertid finns det även andra faktorer än en alltför låg lönenivå vilka skulle kunna tänkas försvåra en ur balanssynpunkt erforderlig ökning av kapitalinsatsen per arbetare. I detta sammanhang kan det finnas anledning att aktualisera en synpunkt, framförd speciellt av Steindl, enligt vilken en ojämn fördelning av företagens vinster skulle vara ägnad att begränsa möjligheterna att balansera ett högt företagssparande med höga företagsinvesteringar.7 Steindl utgår ifrån den förutsättningen att konkurrensförhållandena variera i hög grad mellan olika branscher och tillskriver företagsvinsterna en tendens att koncentrera sig till de mera monopoliserade branscherna och i synnerhet till de mera effektiva företagen inom dessa branscher. Dessa företag ha inte någon rimlig anledning att använda hela sitt företagssparande för investeringar, eftersom avsättningsmöjligheterna inom branschen framstå såsom begränsade och behoven av ytterligare kapacitet följaktligen bedömas vara ringa. Det förutsattes att företagens besparingar endast med svårighet kunna överföras till andra branscher. För företag som äro inarbetade inom en viss bransch kan det nämligen inte förefalla särdeles lockande att ta upp konkurrensen med väl etablerade företag inom andra branscher, såvida inte vinstutsikterna äro exceptionellt gynnsamma. Vad beträffar möjligheterna av att hålla investeringsverksamheten uppe på erforderlig nivå genom fortskridande ökning av kapitalinsatsen per arbetare måste det rimligtvis få en ogynnsam inverkan på förutsättningarna härför om de finansiella betingelserna för en sådan omläggning av produktionen endast äro för handen inom ett begränsat antal företag som redan förut höra till de i tekniskt avseende mera effektiva. Om därtill avsättningsmöjligheterna framstå som förhållandevis begränsade för dessa företag, kunna kraftiga ökningar av kapitalinsatsen per arbetare inte genomföras i mera betydande omfattning redan av den anledningen, att det inte föreligger något tillräckligt starkt behov av kapacitetsutbyggnader, vare sig dessa skola baseras på en i hög grad arbetsbesparande teknik eller ej. Det förefaller emellertid som om Steindl överskattat svårigheterna i att överföra företagskapital till andra branscher. Låt vara att utomstående företag ofta kunna vara motvilliga att ta upp konkurrensen inom sådana branscher som kommit in i en stabiliserad utveckling, denna begränsning av rörligheten synes mindre betydelsefull med tanke på att en stor del av den totala produktionens tillväxt normalt utgöres av nya produkter. Vid exploateringen av dessa ha företag med betydande disponibla medel ett gynnsamt utgångsläge och det är i själva verket ganska vanligt numera att tillverkningen av nya produkter bäres upp av avläggare till likvida företag från såväl monopoliserade som konkurrensbetonade 7

J. Steindl, Maturity and Stagnation in American Capitalism, Oxford 19 j 2, s. 54. 123

branscher. Den förmenta tendensen till koncentration av företagsvinsterna till mera monopoliserade branscher behöver därför inte utgöra något synnerligen effektivt hinder mot en snabb ökning av kapitalinsatsen per arbetare. I det föregående har det varit möjligheterna att upprätthålla jämvikten genom en tillräcklig stegring av kapitalinsatsen per arbetare som stått i centrum för analysen. Däremot ha förutsättningarna för en ökning av kapitalinsatsen per frambringad produktenhet inte blivit närmare utredda. Någon dylik ökning inträffar inte i sådana fall där produktionen per arbetare växer i samma proportion som kapitalinsatsen utan endast i sådana fall där produktionens tillväxt släpar efter i förhållande till kapitalets. Ur företagarnas synpunkt måste lockelsen att öka kapitalinsatsen per arbetare vara större i sådana fall där produktionen kan hålla jämna steg med kapitalinsatsen än i sådana fall där produktionen inte kan göra detta. Ju snabbare produktionen utvidgas desto snabbare kommer emellertid också företagssparandet med all sannolikhet att tilltaga. Ur balanssynpunkt kommer därför ökningen i kapitalinsats per arbetare att få lov att försiggå snabbare ju långsammare kapitalinsatsen utvecklas i förhållande till produktionen. Rimligtvis kommer även det personliga sparandets utveckling att påskyndas om produktionsstegringen försiggår snabbare i den takt som erfordras för att full sysselsättning skall kunna upprätthållas trots ett förhållandevis lågt kapitalbehov per frambringad produktenhet. Det blir alltså ökad tillgång på sådant sparande som det enligt den antagna arbetshypotesen skulle ankomma på den allmänna sektorn att absorbera. Som följd av inkomst- och produktionsutvecklingen blir det också större behov av investeringar inom den allmänna sektorn. Huruvida tendensen till sparandeökning eller tendensen till investeringsökning kan väntas överväga är ett spörsmål som närmare kommer att beröras i ett senare avsnitt. Såsom villkor för att överskottskapacitet skall kunna undvikas inom företagssektorn ha hittills i första hand prövats möjligheterna att göra kapitalutrustningen per arbetare tillräckligt stor för att de anläggningar vari företagens sparande investeras, skola kunna bemannas med tillgänglig arbetskraft. Såsom tidigare framhållits är detta emellertid inte något tillräckligt villkor för att överskottskapacitet skall kunna undvikas inom denna sektor. Dessutom krävdes ju att tillväxten i den del av efterfrågan, som riktade sig mot varor och tjänster frambringade inom företagssektorn, försiggick lika snabbt som kapacitetsutbyggnaden inom samma sektor. Det har sålunda varit möjligt att urskilja två tänkbara anledningar till att överskottskapacitet skulle kunna tendera att uppstå under ett förlopp där företagens investeringar hållas på samma nivå som deras sparande, samtidigt som den totala efterfrågan följer en utveckling som i och för sig vore förenlig med balans och full sysselsättning. I det ena typfallet kan efterfrågan antagas vara riktad mot företagssektorn i tillräckligt hög grad för att säkerställa ett godtagbart kapacitetsutnyttjande inom företagen, men det är inte möjligt att driva insatsen av kapital per arbetare så högt som erfordras för att anläggningarna skola kunna 124

bemannas med tillgänglig arbetskraft. I det andra typfallet kan det förutsättas vara möjligt att göra insatsen av kapital per arbetare tillräckligt hög för att bemanningsfrågan skall kunna lösas, men efterfrågan är inte i tillräckligt hög grad riktad mot företagssektorn.8 I bägge fallen återstår att pröva om det finns några möjligheter att vidmakthålla balansen och undgå en utveckling mot överskottskapacitet inom företagssektorn genom att lägga om investeringsinriktningen och i viss utsträckning använda företagssparande för att finansiera investeringar inom den allmänna sektorn. I det förra fallet skulle balansen samtidigt kräva en viss omdirigering av efterfrågan från företagssektorn mot den allmänna sektorn. I det senare fallet hade balansen i och för sig kunnat återställas enbart genom en viss omdirigering av efterfrågan i motsatt riktning d. v. s. från den allmänna sektorn mot företagssektorn. Med denna anpassningsmöjlighet tills vidare lämnad ur räkningen skulle i stället den ifrågasatta investeringsomläggningen komma att innebära en anpassning till den efterfrågeinriktning som tankes vara rådande i utgångsläget. Det får närmare undersökas i det följande hur stort utrymme den allmänna sektorn kan tänkas erbjuda för investeringar finansierade med företagsmedel, liksom vilka möjligheter det i förekommande fall kan finnas att i ökad utsträckning inrikta efterfrågan mot den allmänna sektorn.

8 Eftersom produktionen av investeringsvaror i stort sett är koncentrerad till företagssektorn, kommer den andel av den totala efterfrågan som riktas mot denna sektor att bli större ju större del av nationalinkomsten som ägnas åt investeringar. Men i den mån sparandets och investeringarnas andel av nationalinkomsten får betraktas som given behöver det inte råda någon osäkerhet om den totala efterfrågans fördelning mellan de bägge huvudsektorerna. Det må tilläggas att omfattningen av det sparande som lämpligen kan absorberas i företagens rörelse inte är entydigt bestämd i och med att efterfrågans utveckling är given. Det torde nämligen finnas vissa möjligheter att variera den kapitalmängd som vid given kapacitetsutbyggnad kan investeras i företagens anläggningar. Dessa torde kunna göras mera kapitalkrävande per kapacitetsenhet genom att inrättas dels mera varaktiga, dels mindre arbetskrävande. Möjligheterna att öka kapitalinsatsen genom övergång till mera varaktiga anläggningar torde för företagens del vara ganska begränsade bl. a. med hänsyn till att de härigenom skulle få svårare att snabbt tillgodogöra sig den tekniska utvecklingen. Det är givetvis tänkbart att företagen vid begränsade avsättningsmöjligheter skulle ha större förutsättningar att använda sina vid given kapacitetsutveckling eljest outnyttjade finansiella resurser till att göra anläggningarna mindre arbetskrävande. Det skulle innebära att arbetskraft i detta fall komme att friställas från företagssektorn och för sin sysselsättning hänvisas till den allmänna sektorn. Men det är inte säkert att det skulle finnas möjligheter att öka sysselsättningen inom denna sektor utan att bygga ut ifrågavarande anläggningar. Utan tillgång till flera hyreshus kan det exempelvis ställa sig svårt att sysselsätta flera portvakter även om det finns avsättningsmöjligheter för ett större utbud av bostäder. Man skulle alltså kunna tänka sig situationer där det med hänsyn till efterfrågans inriktning vore möjligt att inom företagssektorn binda allt företagssparande utan att därigenom framkalla överskottskapacitet inom denna sektor men där det likväl skulle vara omöjligt att göra detta vid bibehållen full sysselsättning. För att avvärja ett hotande sysselsättningsproblem skulle i dylika fall företagssparande i viss utsträckning behöva komma till användning för att finansiera investeringar inom den allmänna sektorn som härigenom skulle åtnjuta snabbare tillväxt av sina anläggningar, samtidigt som behovet av sysselsättning där skulle bli mindre som följd av en långsammare rationaliseringstakt inom företagssektorn.

2. Den allmänna sektorns balansproblem Den närmast föregående framställningen har i huvudsak avsett förhållandet mellan företagssparande och företagsinvesteringar. I det följande gäller det i första hand att bedöma vilka möjligheter det finns att med investeringar utanför företagssektorn balansera summan av personligt och offentligt sparande. Tillsvidare skall helt bortses från möjligheten av investeringar utomlands, fastän detta i och för sig måste betraktas som en rigorös begränsning med tanke på att det övervägande flertalet länder på lång sikt har utrymme för större investeringar än de kunna bestrida med egna resurser. Frånsett alla hinder av institutionell natur borde det inte vara någon svårighet att utomlands finna avsättning för det överskottssparande som eventuellt kan tänkas uppkomma inom några av de mest avancerade länderna. Med den ålagda begränsningen i förutsättningarna får analysen helt inriktas på den allmänna sektorns möjligheter att absorbera det personliga och offentliga sparandet. Förändringar i det offentliga sparandets omfattning äro väsentligen beroende av politiska beslut. Då politiska åtgärder av betydelse för den ekonomiska balansen inte komma att beröras förrän i avslutningen till detta kapitel, skall tills vidare förutsättas att budgetpolitiken på lång sikt hålles oförändrad. Det offentliga sparandets andel av nationalinkomsten antas som följd härav förbli konstant. Det är från den utgångspunkten som möjligheterna att finna avsättning för ett mer eller mindre kraftigt tilltagande personligt sparande skola analyseras. I fråga om företagssektorn visade det sig att utrymmet för investeringar bl. a. kunde bli beroende av möjligheterna att anskaffa arbetskraft för bemanning av nytillkommande anläggningar. Även den allmänna sektorn har behov av arbetskraft för att utnyttja sina anläggningar. Liksom inom företagssektorn torde det inom den allmänna sektorn finnas vissa möjligheter att öka kapitalinsatsen per arbetare och sålunda begränsa detta arbetskraftsbehov. Men bemanningsfrågan har knappast förutsättningar att bli något allvarligt problem, då den allmänna sektorn inte tar i anspråk någon större del av de totala arbetskraftstillgångarna och behovet av arbetskraft dessutom är väsentligt lägre i förhållande till kapitalinsatsen än inom företagssektorn. Det kan därför antagas att försörjningen med arbetskraft blir tillgodosedd — om så skulle krävas på företagssektorns bekostnad. 9 9

Om företagen förlora arbetskraft till den allmänna sektorn så måste stegringen i kapitalinsats per arbetare inom företagssektorn ske något snabbare än eljest ifall balansen mellan företagssparande och företagsinvesteringar skall kunna vidmakthållas. Eftersom arbetskraftsförlusten under alla omständigheter måste bli förhållandevis liten, kan den behövliga extra ökningen i kapitalinsats per arbetare inte bli särdeles betydande. Det kan likväl inte anses helt uteslutet att en utbyggnad inom den allmänna sektorn kan förorsaka en så stor arbetskraftsöverföring från företagssektorn att det uppstår svårigheter att bemanna företagens anläggningar. Hur stor negativ inverkan på företagens investeringsinitiativ som härav kan tänkas uppkomma torde som tidigare 126

Om bemanningsfrågan således inte behöver erbjuda några större svårigheter ens vid en långt driven utbyggnad av anläggningarna inom den allmänna sektorn, finns det i stället anledning att ägna desto mera uppmärksamhet åt möjligheterna att finna avsättning för de tjänster som skola frambringas med hjälp av ifrågavarande anläggningar. Tänkbart vore att såväl efterfrågan på dylika tjänster som (följaktligen även) efterfrågan på varor och tjänster frambringade inom företagssektorn vore funktioner enbart av nationalinkomsten och dess utveckling. Under sådana omständigheter vore möjligt att ur dessa funktioner härleda hur kapaciteten hos anläggningarna inom de bägge huvudsektorerna skulle behöva byggas ut under en viss förutsatt utveckling av nationalprodukten. En sådan inriktning av kapacitetstillväxten skulle förutsätta att investeringarna fördelades mellan huvudsektorerna på visst bestämt sätt.10 Om sparandets fördelning inte stämde överens med investeringsbehovens, skulle det endast finnas en möjlighet till anpassning, nämligen att föra sparande över sektorsgränserna, vilket alltefter omständigheterna finge innebära att företagssparande i viss utsträckning användes för att finansiera investeringar inom den allmänna sektorn eller att personligt sparande till en del användes för att finansiera investeringar inom företagssektorn. Det vore under sådana omständigheter uteslutet att man genom förskjutningar i investeringsverksamhetens inriktning på respektive huvudsektorer skulle kunna påverka den genomsnittliga insatsen av kapital vare sig per arbetare eller per produktenhet. framhållits bl. a. vara beroende av effektivitetsgraden hos de anläggningar som få lov att lämnas outnyttjade. Oavsett hur härmed kan förhålla sig torde det ifrågakommande produktionsbortfallet inom företagssektorn under alla förhållanden bli jämförelsevis obetydligt. I kapitel III har tidigare påpekats hurusom det med hänsyn till det ringa behovet av arbetskraft i och för bemanning av nytillkomna anläggningar inom den allmänna sektorn, torde vara möjligt att genom utbyggnad av dylika erhålla ett tämligen säkert, om än förhållandevis begränsat, nettobidrag till nationalprodukten även i sådana fall, där bemanningsfrågan får lösas till priset av minskad tillgång på arbetskraft och därmed också minskad produktionsförmåga inom företagssektorn. Skulle alltnog företagens investeringsinitiativ komma att lida avsevärt avbräck till följd av dylik avtappning av arbetskraft återstår att pröva om balansen kan återställas genom en ännu starkare inriktning av efterfrågan och investeringsverksamhet på den allmänna sektorn. Det arbetskraftsbehov som tillkommer genom en viss ytterligare utbyggnad inom den allmänna sektorn kan nämligen i åtskilliga fall beräknas vara mindre än det behov av arbetskraft som elimineras om en lika kostsam utbyggnad bortfaller inom företagssektorn. Förutsättningarna för en sådan omdirigering av efterfrågan, som skulle erfordras, komma närmare att analyseras i det följande. 10 Kapital- och därmed även investeringsbehoven vid viss kapacitetsutveckling inom var och en av de bägge huvudsektorerna skulle visserligen kunna varieras i två olika hänseenden. För det första torde kapitalinsatsen per produktenhet kunna varieras i samband med förskjutningar i arbetsinsatsen per produktenhet. För det andra torde kapitalinsatsen per produktenhet kunna varieras i samband med förskjutningar i fråga om anläggningarnas varaktighet. Här förutsattes emellertid såväl att den totala tillgången på arbetskraft är given som att den vid given kapacitetsutveckling mest fördelaktiga fördelningen av denna arbetskraft mellan de bägge huvudsektorerna kan entydigt bestämmas. Vidare antages att variationer i kapitalbehovet i samband med förskjutningar i anläggningarnas varaktighet sakna praktisk betydelse.

Det synes emellertid vara orealistiskt att vidhålla ett antagande om att efterfrågan skulle vara en funktion enbart av nationalinkomsten och dess utveckling. Det finns i stället starkare skäl att förutsätta att efterfrågan är priskänslig såväl vad beträffar varor och tjänster frambringade inom företagssektorn som vad beträffar varor och tjänster frambringade inom den allmänna sektorn. Vid överskott på företagssparande vore det alltså tänkbart att en relativ sänkning av priserna på företagssektorns produkter (dvs. i förhållande till priserna på varor och tjänster frambringade inom den allmänna sektorn) skulle kunna medföra förhållandevis större avsättningsmöjligheter för sådana nyttigheter. Härigenom skulle behovet av kapacitet inom företagssektorn komma att stiga och företagen skulle få förutsättningar att i ökad utsträckning använda sitt sparande för egna investeringar. Skulle det föreligga sådana efterfrågeförhållanden inom den allmänna sektorn att det funnes förutsättningar att genom en tillräckligt omfattande investeringsverksamhet inom denna sektor absorbera såväl företagens överskottssparande som summan av övrigt sparande, skulle det uppenbarligen inte ur balanssynpunkt finnas något behov av att minska företagens sparandeöverskott. Däremot finns det anledning att pröva i vad mån en sänkning av priserna på den allmänna sektorns produkter skulle kunna vara ägnad att bidra till balansens återställande i sådana fall där företagens sparandeöverskott är för stort för att kunna absorberas inom den allmänna sektorn. Samma problemställning är för övrigt aktuell även i sådana fall där det föreligger ett sparandeunderskott inom företagssektorn, men detta underskott är för litet för att den återstående del av personligt och offentligt sparande som inte kan utnyttjas inom företagssektorn skall kunna absorberas inom den allmänna sektorn vid de efterfrågeförhållanden som där antas vara rådande. I det fall att en accelererad kapacitetsutbyggnad inom företagssektorn inte skulle förefalla genomförbar med hänsyn till föreliggande bemanningssvårigheter, skulle en prissänkning på företagens produkter inte kunna bereda utrymme för någon ökad investeringsverksamhet inom företagssektorn. I den mån en påskyndad kapacitetsutbyggnad inom företagssektorn ställer sig genomförbar ur bemanningssynpunkt, skulle däremot en sänkning av priserna på företagens produkter vara ägnad att öka investeringsutrymmet inom företagssektorn. En annan fråga är hur det totala investeringsutrymmet inberäknat den allmänna sektorn skulle komma att påverkas till följd av en sådan prisförändring. Om kravet på en i genomsnitt oförändrad prisnivå skall upprätthållas i full utsträckning, måste en sänkning av priserna på företagssektorns produkter åtföljas av en kompenserande stegring av priserna på den allmänna sektorns nyttigheter. En sådan förskjutning av prisrelationerna skulle medföra inte blott en viss ökning av efterfrågan på företagssektorns produkter utan även en viss minskning av efterfrågan 128

på den allmänna sektorns nyttigheter. De totala kapitalbehoven inom samhällsekonomien skulle med all sannolikhet komma att minskas i stället för att ökas genom en dylik förändring av efterfrågans inriktning. 11 Inte heller förefaller det troligt att en sänkning av realpriserna på företagssektorns produkter och en höjning av realpriserna på den allmänna sektorns nyttigheter skulle medföra någon minskning av det totala sparandets andel av nationalinkomsten, vilket eljest skulle ha verkat balansbefrämjande under angivna förutsättningar. Såsom närmare skall påvisas i det följande torde en sådan förskjutning av prisrelationerna vara ägnad att påverka inkomstfördelningen till förmån för innehavarna av den allmänna sektorns anläggningar och till nackdel för företagen och löntagarna. Det förefaller övervägande osannolikt att en sådan förskjutning av inkomstfördelningen skulle medföra en sänkning av sparandets andel av nationalinkomsten. Om däremot sänkningen av priserna på företagssektorns produkter finge antagas äga rum vid en oförändrad nivå för priserna på den allmänna sektorns nyttigheter — vilket alltså skulle innebära att prisnivån för alla slag av nyttigheter i genomsnitt finge undergå en viss sänkning — skulle ökningen av den efterfrågade volymen av produkter från företagssektorn sannolikt inte komma att motvägas av någon minskning i den efterfrågade volymen av nyttigheter från den allmänna sektorn. Härigenom skulle utbyggnadsbehoven inom samhällsekonomien vid beräkning i fasta kostnader komma att påverkas i positiv riktning, även om det troligtvis inte skulle bli någon stegring av investeringsbehoven räknat i löpande kostnader, om man bortser från engångseffekten på kapacitetsbehovet. För den fortsatta utvecklingen finge det nämligen förutsättas att kostnadsnivån 11

Efter en förändring av de inbördes prisrelationerna vid i genomsnitt oförändrad prisnivå (enligt Laspeyres index) kan man förutsätta att den konsumerade kvantiteten av prissänkta varor räknat efter de nya priserna kommer att öka med samma belopp som den konsumerade kvantiteten av prishöjda varor kommer att minska. Räknat i de gamla priserna kommer emellertid volymen av efterfrågade prissänkta varor att stiga mera än volymen av efterfrågade prishöjda varor kommer att sjunka. Volymökningen av det ena slaget varor kommer att förhålla sig till volymminskningen av det andra slaget varor såsom prisindex på de prishöjda varorna kommer att förhålla sig till prisindex på de prissänkta varorna. Vid en sänkning av realpriserna på företagssektorns produkter och en höjning av realpriserna på kapitalkrävande nyttigheter från den allmänna sektorn vore det därför teoretiskt möjligt att ökningen av den efterfrågade volymen av produkter från företagssektorn skulle bli så stor i förhållande till minskningen av den efterfrågade volymen av nyttigheter från den allmänna sektorn, att det skulle inträda en förskjutning i positiv riktning av det sammanlagda behovet av realkapital uppskattat i fasta priser. Med hänsyn till den flerfaldigt högre kapitalinsatsen per produktenhet inom den allmänna sektorn skulle det dock först vara efter en extrem förskjutning av prisrelationerna som en sådan verkan skulle kunna uppkomma. Eftersom en sänkning av realpriserna på företagssektorns produkter även skulle innebära en sänkning av realpriserna på investeringsvaror, är det dessutom högst ovisst om det verkligen skulle inträda någon ökning av investeringsbehovet räknat efter löpande kostnader. En förutsättning för ovanstående resonemang har varit att den genomsnittliga prisnivån skulle hållas oförändrad vid mätning efter en Laspeyresindex. Om kravet på en i genomsnitt oförändrad prisnivå i stället finge tillgodoses vid mätning efter en Paascheindex, skulle det efter en förskjutning av de inbördes prisrelationerna visa sig att ökningen av den efterfrågade volymen prissänkta varor och minskningen av den efterfrågade volymen prishöjda varor komme att väga jämnt vid uppskattning i enlighet med de ursprungliga prisrelationerna. 129 9

för investeringar skulle sjunka ungefär lika mycket som prisnivån för företagssektorns produkter, under det att den tillväxt av de totala utbyggnadsbehoven som framkallades genom prissänkningen vid normalelastisk efterfrågan skulle bli proportionell mot nedgången i den genomsnittliga prisnivån. För balansbetingelserna på längre sikt vore det även av betydelse hur sparandets andel av nationalinkomsten skulle komma att påverkas. Det förefaller sannolikt att en sänkning av priser och vinstmarginaler på företagens produkter vid i övrigt oförändrat prisoch kostnadsläge skulle komma att minska den genomsnittliga sparkvoten, varigenom den totala efterfrågan skulle komma att påverkas i expansiv riktning. I det tidigare berörda fall, där kapacitetsutbyggnaden inom företagssektorn med hänsyn till föreliggande bemanningssvårigheter inte kunde påskyndas genom en av prissänkning stimulerad efterfrågeökning, skulle i stället en vid oförändrad prisnivå inträffad stegring av arbetslönerna med åtföljande sänkning av vinstmarginalerna kunna tänkas medföra en minskning av sparandets andel av nationalinkomsten. För den händelse att det inom företagssektorn skulle uppkomma tendenser till överskottskapacitet av sådan innebörd att en intensifierad utbyggnad av företagens anläggningar inte skulle kunna ifrågakomma skulle man dock ej med säkerhet kunna påräkna sådana förändringar av priser och löner som skulle medföra en reducering av vinstmarginaler och företagssparande. Vid starka inslag av monopolism (respektive monopsonism) vore det tänkbart att vinstmarginalerna kunde bibehållas trots avsevärd överskottskapacitet. Om det krav som ur allmän balanssynpunkt skulle ställas på företagssektorn komme att innebära, inte att ett föreliggande sparandeöverskott borde minskas, utan att ett föreliggande investeringsöverskott borde ökas, vore överskottskapacitet i förening med monopolistiska inslag i prisbildningen inte de enda slags hinder som skulle kunna göra det ogenomförbart att uppfylla det uppställda kravet. Såsom närmare skall påvisas i det följande kan det på goda grunder förutsättas att företagen merendels ha en så utpräglad självfinansieringsbenägenhet att deras investeringsöverskott inte kan ökas i obegränsad grad, även om det i och för sig föreligger tillräckligt investeringsutrymme inom företagssektorn. I sådana fall där en ökning av företagens investeringsöverskott förhindras av deras obenägenhet att låta mera än en viss begränsad del av sina investeringar bli finansierade med främmande medel är det uppenbart att en sänkning av företagens vinstmarginaler och sparande inte kan föranleda någon ökning, men väl en minskning av deras investeringsöverskott. Efter denna genomgång av möjligheterna att genom anpassning av priser och kostnader inom företagssektorn åstadkomma en minskning av företagens sparandeöverskott, respektive en ökning av deras investeringsöverskott, gäller det härefter att undersöka i vad mån en relativ sänkning av priserna på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn skulle kunna bidra till att öka kapitalbehovet inom denna sektor samt inom hushållningen i dess helhet. I den mån en sänkning av realpriserna på nyttigheter från den allmänna sektorn och en höjning 130

av realpriserna på företagens produkter vid i genomsnitt oförändrad prisnivå skulle medföra en sådan efterfrågeförskjutning att den efterfrågade volymen av nyttigheter från den allmänna sektorn komme att öka lika mycket som den efterfrågade volymen av produkter från företagssektorn komme att minska, skulle det med hänsyn till den större kapitalinsatsen per produktenhet inom den allmänna sektorn uppenbarligen tillkomma ett kapitalbehov inom denna sektor, som vore större än det kapitalbehov som skulle bortfalla inom företagssektorn.12 Det skulle innebära att det genomsnittliga kapitalbehovet för hushållningen i dess helhet komme att öka räknat såväl per arbetare som per frambringad värdeenhet. Behovet av kapitalutrustning skulle således komma att stiga för varje givet värde av nationalprodukten, liksom det också skulle komma att krävas mera kapitalutrustning för att sysselsätta en viss mängd arbetskraft. En ökad inriktning av produktionsresurserna på det slags verksamhet som bedrives inom den allmänna sektorn, skulle alltså medföra större investeringsbehov och ge möjligheter att balansera ett större sparande, och detta oavsett om det i första hand gällde att finna användning för mera av personligt sparande inom den allmänna sektorn eller om problemet snarare vore att där finna avsättning för sådant företagssparande som inte kunnat absorberas inom företagssektorn. En betydande del av de tjänster som frambringas inom den allmänna sektorn ingår i den offentliga konsumtionen och är således inte föremål för prissättning. I vilken omfattning sådana tjänster komma att tagas i anspråk beror väsentligen på politiska beslut som inte närmare skola beröras i detta avsnitt. I fråga om återstoden av de varor och tjänster som presteras av den allmänna sektorn kunna däremot avsättningsmöjligheterna påverkas genom prissättningen. Sänkta anläggningskostnader kunna medföra en nedsättning av priserna på kapitalkrävande nyttigheter med sådana återverkningar på efterfrågan att investeringsutgifterna få lov att ökas åtminstone under en övergångsperiod.13 Även om 12 Om prisnivån holies oförändrad vid mätning med en Laspeyresindex skulle i själva verket den efterfrågade volymen av allmänna nyttigheter stiga mera än den efterfrågade volymen av produkter från företagssektorn skulle komma att sjunka. Om investeringskostnaderna i likhet med genomsnittspriserna på företagssektorns produkter stege något, vore detta en faktor som dels i någon mån skulle öka kapitalbehovet uppskattat i löpande kostnader, dels också i någon mån skulle göra det svårare att sänka priset på den allmänna sektorns nyttigheter. Om den förskjutning i inkomstfördelningen som skulle följa av de ändrade prisrelationerna vore ägnad att sänka sparandets andel av nationalinkomsten, skulle den expansiva effekten ytterligare accentueras. 13

Om priset på ifrågavarande kapitalkrävande nyttigheter sjönk i proportion till anläggningskostnaderna och efterfrågan vore normalelastisk skulle det efter prissänkningen finnas behov av anläggningar till lika högt värde i gällande kostnader som före prissänkningen. De anläggningar som voro utförda före prissänkningen skulle genom denna sjunka i värde. Kostnaderna för de nya investeringar som bleve påkallade till följd av kostnadssänkningen skulle bli identiska med denna värdeförlust. Under det att faktiskt inträffade sänkningar av anläggningskostnaderna kunna få en stimulerande inverkan på investeringsverksamheten, ha riskerna för sådana kostnadsfall en återhållande effekt. Slutligen må framhållas att priset på ifrågavarande kapitalkrävande nyttighetcr rimligen skulle sjunka förhållandevis mindre än anläggningskostnaderna, om de omedelbara driftskostnaderna förhölle sig oförändrade. 131

det kan finnas vissa möjligheter till anpassning genom dylika kostnadssänkningar, förefaller det dock inte sannolikt att dessa kunna bli särdeles betydande så länge den genomsnittliga prisnivån skall hållas oförändrad och priserna på företagens produkter i medeltal tänkas undergå en viss stegring. Priserna på ifrågavarande nyttigheter kunna emellertid sänkas även i förhållande till kostnaderna för sådana anläggningar som erfordras för deras frambringande. Prissänkningar av detta slag förutsätta endera en minskning av vinstmarginalen, en sänkning av de omedelbara driftskostnaderna eller en nedsättning av kostnaderna för avskrivning och förräntning. I fråga om de omedelbara driftskostnaderna torde möjligheterna till reducering inte vara gynnsammare än vad beträffar anläggningskostnaderna. Vilka förutsättningar det kan finnas att sänka kostnaderna för avskrivning och förräntning och vilka återverkningar det härav skulle kunna bli på priser och avsättningsmöjligheter äro spörsmål som kräva en mera ingående behandling. Särskild uppmärksamhet skall därvid ägnas åt bostads- och kraftförsörjningen där kapitalkostnaderna väga tungt. Vad speciellt beträffar möjligheterna att sänka bostadskostnaderna måste förutsättningarna härför te sig tämligen obegränsade om man är beredd att subventionera i tillräcklig utsträckning. Låter man i stället frågan gälla hur långt det finns möjligheter att pressa ned bostadskostnaderna utan subventioner, kan det ställa sig svårt att avgöra var gränsen går mellan subventionering och en strävan från myndigheternas sida att på annat sätt sänka kapitalkostnaderna. I det följande förutsattes emellertid att det absoluta minimum vartill kapitalkostnaderna skulle kunna sänkas utan subventioner är uppnått, när räntan är lika med o samt avskrivningstakt och belåningsgränser i stort sett desamma som nu tillämpas vid bostadsbelåning under statlig förvaltning och garanti. När det sedan gäller att bilda sig en närmare uppfattning om hur stora hyressänkningar som skulle kunna vara teoretiskt möjliga under sådana förutsättningar synes det lämpligt att utgå från tillgängliga uppgifter om relationerna mellan årshyra och anläggningskostnader för nya fastigheter i Sverige. I fråga om nybyggda bostäder ansågs på slutet av 1930-talet en årlig hyresintäkt motsvarande drygt 8 procent av fastigheternas anskaffningsvärde medge en normal bruttoavkastning. Bruttoavkastningen, dvs. ränta, vinst och avskrivning torde härvid ha uppgått till drygt 5 procent av anskaffningsvärdet. För närvarande kan en hyresavkastning (inklusive bränsle) på 6,0 procent av anskaffningsvärdet betraktas som normal för nybyggda statsbelånade fastigheter.14 Den inträffade sänkningen av " Detta hyresprocenttal har framgått ur ett typexempel från bostadsstyrelsens låneverksamhet. Subventionsgraden uppgick, i detta exempel till kronor 2: 20 per m 2 , innefattande en icke ortsdifferentierad subvention i enlighet med senaste bestämmelser begränsad till 1 kr per m2 jämte en ortsdifferentierad subvention motsvarande kronor 1: 20 per m 2 . De totala årliga driftskostnaderna inklusive bränsle beräknades motsvara 2,7 procent av anskaffningskostnaderna, medan återstående bruttoavkastning enligt föreskrivna regler var maximerad till 3,75 procent av avkastningsvärdet. Data beträffande detta typexempel ha meddelats av byrådirektören hos

hyresprocenten kan väsentligen förklaras under hänvisning till den utvidgade statliga lånegivningen, varigenom bostadskrediter för kommunala och allmännyttiga företag med vissa modifikationer kunnat erhållas upp till ioo procent av anskaffningskostnaderna på räntevillkor som tidigare varit förbehållna bottenlånen. Till en del utgör nedsättningen av hyresprocenten en följd av den sedan 1951 allmänt tillämpade men numera åtskilligt begränsade bostadssubventioneringen. Vid det tänkta minimiläget för kapitalkostnaderna där räntan sättes lika med o och de årliga avskrivningarna lika med 1 procent av anskaffningsvärdet (motsvarande en amorteringstid av 100 år i ett räntelöst tillstånd) skulle det med nuvarande bränslekostnader utan subventioner vara möjligt att sänka årshyran till cirka 3,7 procent av husens anskaffningsvärde. En kraftigare nedsättning av hyresprocenten kan vid givna bränsle- och driftskostnader förverkligas endast genom subventionering.15 1939 skulle alltså en maximal sänkning av kapitalkostnaderna ha givit möjligheter till en mycket betydande nedsättning av hyrorna i förhållande till bostadshusens anskaffningskostnader. Vid oförändrade byggnads- och bränslekostnader skulle det i denna bemärkelse ha funnits utrymme för en hyressänkning med cirka 55 procent (vid en nedsättning av hyresprocenten från 8,25 till 3,8). Om man någon gång uppnår balans mellan tillgång och efterfrågan vid nuvarande hyresprocent och det därefter gäller att ytterligare stimulera bostadsefterfrågan kommer den hyressänkning som vid bortfall av nu utgående subventioner kan förverkligas genom maximal sänkning av kapitalkostnaderna emellertid att vara avsevärt lägre än 1939, ehuru fortfarande i och för sig betydande. Vid oförändrade byggnads- och driftskostnader skulle nämligen hela utrymmet för hyressänkning i angiven mening uppgå till närmare 40 procent (vid en nedsättning av »hyresprocenten» från 6,0 till 3,7). En till 1 procent begränsad sänkning av den effektiva bostadsräntan skulle från nuvarande utgångsläge bereda utrymme för en hyressänkning om 10 å 15 procent. Hyressänkningar av den omfattning som här exemplifierats måste rimligen få högst avsevärda återverkningar på bostadsefterfrågan. Dessvärre råder det ganska stor ovisshet om hur stor bostadsefterfrågans priselasticitet i själva verket kan vara. En annan sak är att man beträffande inkomstelasticiteten förfogar över vissa undersökningsresultat vilka närmare skola beröras i det följande. Även om det på erfarenhetsmässig grund kan förmodas att bostadsefterfrågans inkomstelasticitet inte alltför mycket avviker från 1 är det bostadsstyrelsen Björkner. Det må tilläggas att det vid uppgivna driftskostnader skulle ha varit möjligt att utan subventioner erhålla en bruttoavkastning av samma höjd som den som ansågs normal på slutet av 1930talet (nämligen cirka 5,25 procent av anskaffningskostnaden) vid en årshyra som finge uppgå till inte fullt 8 procent av den totala anskaffningskostnaden. 15 Vid fortskridande inflation (i förening med hyreskontroll) finns det förutsättningar för att en osubventionerad årshyra skall kunna sjunka än kraftigare i förhållande till återanskaffningsvärdet. I vissa äldre fastigheter torde årshyran redan i nuvarande läge understiga 6,0 procent av återanskaffningsvärdet.

dock av skäl, som komma att redovisas i bifogade exkurs, tämligen vanskligt att härav dra några mera bestämda slutsatser angående priselasticiteten. Skulle det emellertid visa sig att den ifrågavarande priselasticiteten vore så låg som 0,5 skulle man likväl kunna påräkna att den efterfrågade volymen bostäder komme att öka med cirka 20 procent vid en hyressänkning om 40 procent och med cirka 5 procent vid en hyressänkning om 10 procent. Om man samtidigt håller i minnet att det årliga tillskottet till bostadskonsumtionens volym 16 för närvarande uppgår till cirka 4 procent, får man en viss föreställning om storleksordningen av de investeringsbehov som alltjämt kunna frammanas genom hyressänkningar betingade av en kraftig nedsättning av kapitalkostnaderna. 17 Vad sedan gäller möjligheterna att sänka priset på en annan kapitalkrävande nyttighet, nämligen elektrisk kraft, är det betecknande för dåvarande kostnadsförhållanden på kraftförsäljningens område att kapitalkostnader och vinst inom vattenfallsverkets kraftverksrörelse år 1939 utgjorde en något större andel av nettointäkterna (69 procent) än vad som vid denna tid ansågs vara normalt inom bostadsförvaltningen. Vid maximal nedsättning av kapitalkostnaderna torde möjligheterna till prissänkning ha varit ungefär lika stora inom kraftförsörjningen som inom bostadsförvaltningen. Efterfrågan på elektrisk kraft är till vissa delar starkt oelastisk, till andra delar starkt priskänslig. Det senare gäller främst sådana användningsområden, där den elektriska kraften kan ersätta andra energikällor. I den mån kraftpriserna ställa sig så låga att det blir ekonomiskt lönande att använda elektrisk kraft till okvalificerade uppvärmningsändamål, kan man påräkna en mycket stark stegring av efterfrågan på elektrisk kraft och som följd härav stora och kapitalkrävande utbyggnadsbehov. Men eftersom en sådan efterfrågeökning även på konsumenternas sida måste förutsätta avsevärda investeringar i anläggningar av olika slag, får man i dylika fall räkna med en förhållandevis långsam efterfrågereaktion. En nedsättning av räntan till närheten av o — såsom ett led i en kraftig sänkning av kapitalkostnaderna — skulle även få andra återverkningar än att driva fram starkt ökade kapitalbehov inom den allmänna sektorn. Det personliga sparandet skulle med all sannolikhet komma att lida ett visst avbräck — låt vara av obestämbar räckvidd. 18

Dvs. den årliga tillväxten av bostadsbeståndets bruttoavkastning vid oförändrad hyresnivå.

17 Vid mycket låga räntor skulle kapitalbehoven kunna komma att stiga ytterligare med hänsyn till att det skulle bli lönande att genom ökad kapitalinsats göra bostäderna mera varaktiga och bränslebesparande. Å andra sidan kunna de anförda kalkylerna ha inneburit en viss överskattning av möjligheterna att sänka de löpande kostnaderna och därigenom öka efterfrågan och kapitalbehoven. Man får exempelvis beakta riskerna för att en kraftig nedsättning av kapitalkostnaderna och därav betingad ökning av bostadsefterfrågan skulle kunna dra med sig en stegring av exempelvis bränslekostnaderna. Vidare förefaller det ingalunda särdeles pessimistiskt att räkna med en viss uppgång av anläggningskostnaderna, när det ingår i de allmänna förutsättningarna att genomsnittsnivån för priserna på företagens produkter skall undergå en viss stegring. Denna prisstegring torde å andra sidan medföra att efterfrågan på den allmänna sektorns nyttigheter ökar något mera än vad som kan förklaras enbart av prissänkningen på dessa nyttigheter. 134

Hittills har man inte inom något land tillnärmelsevis uttömt de reserver i fråga om kapitalbehov som det skulle vara möjligt att aktualisera på bostads- och kraftförsörjningens områden vid en i angiven bemärkelse maximal nedsättning av kapitalkostnaderna. Skulle man någonsin komma därhän att det funnes behov av att bereda utrymme för ökade investeringar genom ytterligare sänkning av priserna på dessa nyttigheter återstode möjligheten att stimulera efterfrågan genom subventionering. Om sådana subventioner finansierades genom indirekt beskattning av föga kapitalkrävande nyttigheter skulle man utan omedelbar återverkan på det offentliga sparandet kunna framkalla en sådan omläggning av efterfrågeinriktningen som komme att föranleda ökade investeringsbehov.18 Om det likväl, i ett läge kännetecknat av ofullständigt utnyttjande av arbetskraft och produktionsfaktorer, av politiska, institutionella eller andra orsaker skulle visa sig omöjligt att ytterligare stimulera efterfrågan på nyttigheter härrörande från den allmänna sektorn, så att det som följd härav framstode som omotiverat att ytterligare öka den allmänna investeringsverksamheten, samtidigt som investeringsmöjligheterna vore uttömda även inom företagssektorn, vore situationen klar såtillvida att investeringstillfällena inom hushållningen i dess helhet måste betecknas såsom för små för att full sysselsättning skulle kunna vidmakthållas. Emellertid är även det fallet tänkbart att investeringsmöjligheterna inom den allmänna sektorn bli uttömda medan det ännu finns outnyttjade investeringstillfällen inom företagssektorn. Om det under sådana omständigheter 18

Frågan om vilka skäl som i ett sådant läge skulle påkalla att det offentliga sparandet vidmakthölles må i detta sammanhang lämnas därhän. Ett annat spörsmål som det måhända kan vara instruktivt att söka klargöra är varför det inte under de angivna förutsättningarna skulle vara möjligt att utan subventioner uppnå en lika stark hyressänkning genom att låta räntan bli negativ. Om »jämviktsräntan» i Wickselliansk bemärkelse vore negativ (vilket under de givna premisserna skulle vara fallet) borde det inte behöva uppfattas som någon subvention att lämna ut lån till negativ ränta. Vad som i sådana situationer med nuvarande penningsystem måste skapa ett ofrånkomligt samband mellan subventionering och negativ ränta är närmast den omständigheten, att varje förmögenhetsägare genom att lägga sig till med kassa skulle ha möjlighet att påtvinga det offentliga lån utan att behöva vidkännas någon negativ ränta. (Om det offentliga allmänt skulle låna ut pengar till negativ ränta skulle det f. ö. inte behövas någon väsentlig förmögenhet för att göra helt riskfria affärer genom att ta upp lån till negativ ränta och investera lånemedlen i kassa.) Ett sätt att ta ut en negativ ränta på medel som blivit placerade i likvid form är att låta prisnivån stiga. Byggherrarna skulle samtidigt kunna tillförsäkras förmånen av en negativ »realränta-s därigenom att de endast skulle behöva betala igen de nominella lånebeloppen vid en successivt stigande pris- och hyresnivå (varvid hyresnivån finge antagas stiga långsammare än den allmänna prisnivån, eftersom avsikten varit att uppnå en sänkning av »realhyrorna»). Lånekontrakten med byggherrarna skulle lämpligen kunna kompletteras med en garanti om minskad återbetalningsskyldighet, ifall prisnivån mot plan och förväntan inte skulle stiga tillräckligt mycket. Om prisstegringen kan genomföras i planerad utsträckning skall det visa sig möjligt att stimulera bostadsefterfrågan och bostadsinvesteringar enbart genom den beskrivna prispolitiken och den angivna garantin men utan att betala ut några subventioner. En sådan ekonomisk politik skulle flagrant strida mot målsättningen om stabilt penningvärde, varvid dock är att märka att motiven för att hålla ett stabilt penningvärde kunna tänkas vara avsevärt försvagade i detta teoretiska fall, där det råder överflöd och inte knapphet på penningsparande. 135

visar sig ogörligt att inom den allmänna sektorn helt utnyttja ett växande sparande, återstår den möjligheten att balansen skulle kunna vidmakthållas därigenom att personligt sparande i ökad utsträckning toges i anspråk inom företagssektorn. I och för sig kan det ingalunda anses uteslutet att personligt sparande, som under alla omständigheter i viss utsträckning finner placering inom företagssektorn, där skulle kunna komma till användning i ökad omfattning. Likväl finns det anledning att förutsätta att utrymmet för en dylik intensifierad överföring av personligt sparande till företagssektorn har sin givna begränsning. Det kan nämligen tänkas att de ytterligare investeringstillfällen, som därutöver skulle kunna ifrågakomma visserligen äro tillräckligt lockande för att företagen skulle ha varit beredda att utnyttja dem, om det kunnat ske med egna medel, men inte tillräckligt lockande för att företagen skulle vilja för ändamålet anlita sådant främmande kapital som förbehåller sig en jämförelsevis riskfri placering. Då den riskvilliga delen av det personliga sparandet måste förutsättas vara förhållandevis obetydlig, skulle det under sådana förhållanden inte vara möjligt att åstadkomma någon mera betydande ökning av det personliga sparande som kan finna avsättning inom företagssektorn. Däremot skulle balansen kunna vidmakthållas om överskottet av personligt sparande av en eller annan anledning i behaglig tid omvandlades till företagssparande.19 Mera anmärkningsvärt är måhända att en ökning av företagssparandet skulle kunna tänkas bidraga till balansens återställande även om den personliga sparintensiteten förblev oförändrat hög. Det skulle alltså bli lättare att finna avsättning för sparandet om sparkvoten ökade totalt sett. Det förutsattes härvid att ökat företagssparande inom inte alltför lång tid drar med sig en lika stark ökning av företagens investeringar, varav följer ett snabbare framåtskridande inom företagssektorn liksom en ökad tillväxthastighet hos nationalprodukten. Härav skulle i sin tur följa en hastigare tillväxt i den efterfrågan som riktar sig mot kapitalkrävande nyttigheter, frambringade inom den allmänna sektorn med påföljd att anläggningarna inom denna sektor skulle få byggas ut i snabbare takt. Den personliga sparkvot, som är förenlig med balans skulle härigenom komma att stiga samtidigt som de personliga inkomsterna, vilka till övervägande del härröra från företagssektorn, skulle komma att utvecklas i snabbare takt. Om det förutsattes att följande storheter äro konstanta, nämligen a) den andel av nationalprodukten som utgöres av personligt sparande, b) den andel av nationalprodukten som anslås till konsumtion av nyttigheter, frambringade inom den 19 Företagssparandet skulle alltså få lov att öka på det personliga sparandets bekostnad. De kortfristiga återverkningarna härav på investeringsverksamheten skulle emellertid i tämligen hög grad kunna tänkas bli beroende av hur ökningen av företagssparandet fördelade sig på olika typer av företag. Ännu mindre än i fråga om företagsbeståndet i dess helhet torde man för de särskilda företagens del på kort sikt kunna räkna med någon allmän överensstämmelse mellan inträffade förändringar i företagssparandets och investeringsverksamhetens omfattning. Rimligtvis kan vid varje tidpunkt endast en del av företagen befinna sig i ett sådant läge att en ökning av deras behållna vinst på kort sikt framkallar en lika stark ökning av deras investeringar.

I36

allmänna sektorn, c) accelerationskvoten inom denna sektor (dvs. insatsen av kapital per frambringad värdeenhet av ifrågavarande nyttigheter), och det är ett villkor för balans att personligt sparande och allmänna investeringar skola överensstämma med varandra vid fullt utnyttjande av produktionsresurserna, så är det i själva verket lätt att visa, att den personliga sparkvot som är förenlig med jämvikt kommer att bli proportionell med tillväxthastigheten hos nationalprodukten. Härvid är att märka, att tillväxthastigheten hos såväl nationalprodukten som hos de personliga inkomsterna väsentligen tankes bestämd av faktorer verksamma inom företagssektorn. Man kan exempelvis förutsätta att den andel av nationalprodukten, som anslås till konsumtion av kapitalkrävande nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn, uppgår till 20 procent och att accelerationskvoten med avseende på denna sektor är lika med 15. Under sådana omständigheter kommer varje ökning av nationalprodukten med 1 procent att medföra behov av investeringar inom den allmänna sektorn till en kostnad motsvarande 3 procent av nationalprodukten. Det är lätt att inse att sparandets procentuella andel av nationalprodukten således måste vara proportionell mot dennas årliga procentuella tillväxt för att det skall kunna råda överensstämmelse mellan personligt sparande och investeringsbehov inom den allmänna sektorn. Företagens investeringar förutsättas i denna modell vara bestämda av och överensstämmande med deras sparande. Omfattningen av företagens investeringsverksamhet tankes påverka den tillväxthastighet hos nationalprodukten (exempelvis 3 procent, 4 procent eller 5 procent per år) vid vilken det finns möjlighet att vidmakthålla full sysselsättning och stabil prisnivå. Det bör för säkerhets skull tilläggas, att även om läget vore sådant att en viss ökning av företagens sparande och investeringar med härav följande stegring av nationalproduktens potentiella tillväxthastighet skulle skapa förutsättningar för ett jämviktsförlopp med bestående överensstämmelse mellan omfattningen av personligt sparande och investeringsbehov inom den allmänna sektorn, så är därmed inte sagt att detta jämviktsförlopp med säkerhet skulle komma till stånd i och med att nationalproduktens potentiella tillväxthastighet ökade. Om den totala efterfrågans tillväxthastighet i utgångsläget är lägre än i det tänkbara jämviktsförloppet, krävs det nämligen särskilda impulser av engångsnatur — exempelvis en tillfällig minskning av den personliga sparbenägenheten — för att efterfrågans tillväxthastighet någonsin skall kunna anta det värde som kännetecknar jämviktsförloppet. Emellertid kan det vara befogat att närmare analysera den nyss nämnda förutsättningen om att den andel av nationalprodukten som anslås till konsumtion av nyttigheter, frambringade inom den allmänna sektorn, skall hålla sig konstant. Skall detta vid successivt stigande individualinkomster gälla även i fråga om motsvarande andel av de sammanlagda personliga inkomsterna, måste tydligen det villkoret vara uppfyllt att efterfrågan på ifrågavarande nyttigheter i genomsnitt 137

har en inkomstelasticitet lika med i. Vad beträffar bostadsutgifternas elasticitet med avseende på inkomsterna har Wold 1939 framlagt vissa beräkningar avseende svenska förhållanden, baserade på hushållsundersökningar från början av 1930-talet. Enligt dessa beräkningar uppgick bostadsutgifternas elasticitet med avseende på inkomsterna för arbetar- och lägre tjänstemannahushåll till 1,2 å 1,3 och för medelklasshushåll till inte fullt o,8.20 På grundval av 1945 års bostadsräkning har Rydorff företagit en beräkning av bostadsutgifternas elasticitet med avseende på inkomsterna för olika hushållstyper inom Stockholm. 21 För hushåll omfattande gifta par utan inneboende har därvid framkommit en utgiftselasticitet om 0,3 å 0,4 vilket ju är avsevärt lägre än de värden som erhöllos vid Wolds beräkningar. Det synes emellertid kunna ifrågasättas om verkligen, såsom Rydorff gör gällande, hushållens boendeförhållanden år 1945 inte i någon väsentlig grad hunnit påverkas av den onormala marknadssituationen. Att förhållandena i andra tätorter kunna ha avvikit väsentligt från dem i Stockholm framgår i viss mån därav att Rydorff för gifta par i Göteborg erhållit en utgiftselasticitet om cirka 0,7. Rydorffs undersökning av Stockholmsmaterialet har emellertid omfattat även andra hushållstyper än gifta par. För yngre ogifta personer har utgiftselasticiteten för självständiga lägenheter med avseende på inkomsten beräknats till ett så högt värde som 1,9. För samtliga hushållstyper i Stockholm har erhållits ett genomsnittsvärde om o,/. 22 De anförda beräkningarna kunna inte anses ge vid handen att det funnes någon bestämd tendens hos bostadskonsumtionens andel av de personliga inkomsterna att öka eller minska som följd av tilltagande individualinkomster. 23 Av de beräkningar som sammanställts på grundval av »National Income of Sweden» kan man däremot såsom O. Lindahl påpekat utläsa en successiv nedgång i bostadskonsumtionens beräknade andel av det totala konsumtionsvärdet från cirka 15 procent i genomsnitt för 1870-talet till cirka 12 procent i genomsnitt för det första årtiondet av 1900-talet.24 Denna nedgång får åtminstone delvis betraktas som ett 20

H . Wold, Efterfrågan på jordbruksprodukter och dess känslighet för pris- och inkomstförändringar. SOU 1940:16. Stockholm 1940. 21 S. Rydorff, Bostadsefterfrågan — med hänsyn till hushållens inkomster och sammansättning. Stencil utgiven av Industriens Utredningsinstitut, Stockholm 1955. 22 Av stort allmänt intresse, om också inte av lika stor betydelse i detta speciella sammanhang, vore otvivelaktigt att känna till hur antalet efterfrågade bostadslägenheter påverkades av inträffade inkornstförskjutningar. Rydorff har med utgångspunkt från Stockholmsmaterialet funnit att inkomstelasticiteten i denna bemärkelse varit mycket låg för gifta par, medan den däremot för yngre ogifta visat sig anmärkningsvärt hög, närmare bestämt 1,4. I genomsnitt för hela den undersökta populationen har Rydorff för ifrågavarande inkomstelasticitet erhållit ett värde av 0,3. 23 En särskild fråga som inte kommer att behandlas i detta sammanhang men väl i en bifogad exkurs gäller vilka slutsatser beträffande bostadsefterfrågans priselasticitet som tilläventyrs kunna dragas av dylika beräkningar angående inkomstelasticiteten. 24 O. Lindahl, Some Results of an Investigation of the Gross Domestic Product of Sweden for the Period 1861 to 19JI. I manuskript.

resultat av själva beräkningsmetoden och torde inte kunna betecknas som signifikativ. Bostadskonsumtionens beräknade andel av konsumtionen på 1930-talet låg ungefärligen på samma nivå som under 1900-talets första decennium. Det är tänkbart att den successiva omflyttningen från landsbygd till tätorter utgjort en faktor med positiv inverkan på bostadspostens andel av den totala konsumtionen. Den ovan exemplifierade jämviktsrelationen mellan nationalproduktens tillväxthastighet, den andel av nationalinkomsten som utgöres av personligt sparande och den andel av nationalprodukten som anslås till konsumtion av nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn var emellertid i ett speciellt hänseende av begränsad allmängiltighet. Vid bristande överensstämmelse mellan sistnämnda andel och motsvarande marginella storhet skulle det nämligen i första hand vara den marginella faktorn som vore av betydelse, dvs. den andel av varje tillskott till nationalprodukten som anslås till konsumtion av ifrågavarande slag, snarare än den genomsnittsandel av nationalprodukten som disponeras på motsvarande sätt. Det finns knappast någon särskild anledning att antaga att den andel av varje tillskott till nationalprodukten som anslås till konsumtion av bostadstjänster och andra nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn skulle komma att sjunka som följd av en inträffad stegring i nationalproduktens tillväxthastighet, även om detta är en eventualitet som man inte helt kan bortse från, liksom inte heller från möjligheten av att den genomsnittliga sparkvoten för personliga inkomster skulle kunna komma att stiga som följd av en snabbare tillväxthastighet hos nationalinkomsten. För att en stegring av nationalproduktens tillväxthastighet skall kunna vara indifferent med avseende på balansen mellan personligt sparande och investeringsverksamhet inom den allmänna sektorn måste den emellertid, under de förutsättningar som i övrigt antagits, ha sådana återverkningar att den medför endera en sänkning av den andel av varje tillskott till nationalprodukten som anslås till konsumtion av nyttigheter frambringade inom allmänna sektorn eller en ökning av den genomsnittliga sparkvoten eller också en kombination av dessa slags förändringar. Med utgångspunkt från de värden på olika faktorer som förekommo i det tidigare anförda exemplet erhålles ett jämviktsläge, där 20 procent av varje tillskott till nationalprodukten anslås till konsumtion av kapitalkrävande nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn, där accelerationskvoten med avseende på denna sektor är lika med 15, där nationalproduktens årliga tillväxt uppgår till 4 procent och där det personliga sparandets andel av nationalprodukten är lika med 12 procent (0,2 • 15 • 0,04 = 0,12). Om nu nationalproduktens årliga tillväxt ökar till 5 procent torde det vara lätt att inse att balansen kan vidmakthållas om endera den andel av nationalproduktens tillväxt som anslås till ifrågavarande konsumtion sjunker till 16 procent (0,16 • 15 • 0,05 =0,12) eller den genomsnittliga sparkvoten stiger till 15 procent (0,2 • 15 • 0,05 =0,15) eller exem139

pelvis också i ett sådant fall där den andel som ägnas ifrågavarande konsumtion sjunker till 18 procent samtidigt som den genomsnittliga sparkvoten stiger till 13,5 procent (0,18 • 15 • 0,05 =0,135).

B. B A L A N S P R O B L E M E T PÄ L Ä N G S I K T V I D Ö V E R VÄGANDE TENDENS TILL ÖVERSKOTTSEFTERFRÅGAN I föregående avsnitt har problemställningen varit hur investeringsverksamheten skulle kunna göras tillräckligt stor (eventuellt hur sparandet skulle kunna göras tillräckligt litet) för att på lång sikt säkerställa full sysselsättning. Den närmast följande framställningen skall ägnas åt den motsatta aspekten av det långsiktiga balansproblemet. Det gäller sålunda att undersöka vilka möjligheter som kunna finnas att på lång sikt motverka en eventuell tendens hos investeringsverksamheten att överstiga det sparande, som kan framkomma vid full sysselsättning och stabil prisnivå.

1. Företagssektorns balansproblem Undersökningen kommer även i detta fall att i första hand ske sektorsvis med företagssektorn som första undersökningsobjekt. Härvid får prövas vilka möjligheter som kunna finnas att på längre sikt hålla företagens sparande i nivå med deras investeringar. I den mån ett visst investeringsöverskott befinnes vara en normal företeelse får i stället prövas vilka möjligheter som kunna finnas att undvika en oproportionerlig tillväxt av detta överskott. Det bör särskilt undersökas i vad mån det kan föreligga någon tendens till stigande investeringsöverskott hos företagen i samband med ihållande efterfrågeöverskott eller i vad mån det till äventyrs kan finnas några möjligheter att i ett sådant läge minska investeringsöverskottet. I det föregående ha anförts vissa omständigheter som tydde på att det i synnerhet på lång sikt för företagssektorn i dess helhet föreligger en stark tendens till överensstämmelse mellan investeringar och företagssparande. Om denna överensstämmelse vore fullständig skulle problemställningen i detta avsnitt sakna anknytning till verkligheten. Kapitaltillskottet utifrån till företagssektorn skulle alltid vara lika med o och skulle varken kunna minskas eller ökas. Även om dylika förutsättningar måste betecknas såsom uppenbart orealistiska, kan det likväl ifrågasättas om det inte vore ett lämpligt tillvägagångssätt att först något mera ingående utforma en utvecklingsmodell som för företagssektorns del bl. a. kännetecknades därav, att det på längre sikt förelåge fullständig överensstämmelse mellan dess sparande och dess investeringar. En närmare bestämning av 140

företagssektorns balansbetingelser i denna utvecklingsmodell synes vara av värde inte minst med tanke på de slutsatser som härav kunna dragas angående den allmänna sektorns balansbetingelser i en sammanfogad modell för bägge de ifrågavarande sektorerna. Med utgångspunkt från en sådan modell finns det sedan möjlighet att i någon mån belysa förutsättningarna för mera avsevärda avvikelser i ena eller andra riktningen mellan totalbeloppen för företagssparande och företagsinvesteringar. En utvecklingsmodell

för företagssektorn

Uppgiften blir närmast att redogöra för mekanismen i en på företagssektorn tillämplig utvecklingsmodell med bl. a. det kännetecknet att det på längre sikt skall råda överensstämmelse mellan företagens sammanlagda sparande och investeringar. Med utgångspunkt från den sålunda beskrivna mekanismen gäller det därefter att ange villkoren för en balanserad utveckling av företagssektorn. Man synes lämpligen kunna utgå från ett läge där den efterfrågan, som riktar sig mot företagssektorn är lagom stor för att full sysselsättning skall kunna beredas den arbetskraft som står till företagssektorns förfogande. Vid denna efterfrågan kan det förutsättas att företagen sammanlagt ha möjlighet att inkassera ett vinstbelopp av viss omfattning. Av vinstsumman beror företagssparandets storlek, med vilket företagens investeringsutgifter enligt förutsättningarna skola sammanfalla. Företagens investeringsvolym får antagas utöva ett starkt inflytande på utvecklingen av den produktionskapacitet, som företagen vid givna arbetskraftsresurser kunna upprätthålla och följaktligen också på utvecklingen av den efterfrågan som kan tillgodose kravet på full sysselsättning. Som en karakteristisk egenskap hos denna utvecklingsmodell må särskilt framhållas den omständigheten att utvecklingen av den efterfrågan som riktas mot företagssektorn tankes sakna direkt inflytande på investeringsutvecklingen (till skillnad från vad som tankes vara fallet beträffande den allmänna sektorn). Genom sin inverkan på företagsvinsterna tankes efterfrågeutvecklingen däremot på indirekt väg utöva inflytande på investeringsutvecklingen inom företagssektorn. Det förutsattes vidare att prisutvecklingen inom företagssektorn under alla omständigheter gestaltar sig på ett sådant sätt att det inte uppkommer någon otillfredsställd efterfrågan på sådana nyttigheter som frambringas inom företagssektorn, medan däremot prisbildningen på den allmänna sektorns nyttigheter tankes kunna bli föremål för administrativ kontroll av sådan innebörd att det eventuellt kan uppkomma en otillfredsställd efterfrågan på dylika nyttigheter. En sålunda utformad utvecklingsmodell kan uppenbarligen inte betecknas såsom allmängiltig då ju en otillfredsställd efterfrågan på företagens produkter inte under alla omständigheter kan anses utesluten. I verkligheten måste man dessutom räkna med möjligheten av att efterfrågans utveckling i viss utsträckning har ett självständigt inflytande på företagens investeringsbeslut. I förhållande till 141

verkligheten innebär modellen i bl. a. dessa avseenden en schematisering och förenkling. Tanken har emellertid varit att det är vissa karakteristiska drag i företagens nuvarande funktionssätt som blivit renodlade i modellens förutsättningar angående investeringsincitament och prisbildning. Då det enligt förutsättningarna skulle föreligga ett tämligen nära samband mellan företagsvinster och utvecklingstakt inom företagssektorn, finns det anledning att söka utröna vilka faktorer som i främsta rummet kunna tänkas påverka omfattningen av det sammanlagda vinstbelopp som kommer att tillfalla företagen vid full sysselsättning. På en fullkomlig marknad kan vinstsumman — förutom av omsättningens storlek — i anslutning till klassisk teori antagas vara beroende av skillnaden mellan marginell och genomsnittlig produktivitet, såtillvida som avkastningen vid de äldsta och minst effektiva av de i bruk varande anläggningarna (arbetets gränsproduktivitet) skulle vara bestämmande för arbetslönens höjd. 25 Ju större avvikelse i förhållande till det genomsnittliga som föreligger med avseende på effektiviteten hos de sämsta och mest omoderna av de anläggningar som få lov att tagas i bruk i och för full sysselsättning av arbetskraften, desto större skulle alltså företagsvinsterna bli och desto snabbare framstegstakten. Avvikelsen mellan marginell och genomsnittlig effektivitet vid i bruk varande anläggningar bör i sin tur påverkas av investeringsverksamhetens inriktning. Ju större kapitalinsatsen vid nytillkomna anläggningar blir, räknat per arbetare, desto mindre av arbetskraft kommer vid given investeringsvolym att bindas vid sådana anläggningar och desto mera av arbetskraft kommer att återstå för bemanning av äldre anläggningar, desto lägre blir effektiviteten vid de sämsta och mest omoderna av de anläggningar som få lov att bemannas vid full sysselsättning och desto större blir följaktligen skillnaden mellan marginell och genomsnittlig effektivitet vid i bruk varande anläggningar. Det är emellertid att märka att en kraftig avvikelse mellan genomsnittlig och marginell produktivitet vid i bruk varande anläggningar genom sin återverkan på investeringsverksamhetens inriktning bör få en viss tendens att upphäva sig själv. Av skäl som tidigare redovisats böra nämligen höga vinstmarginaler göra det lönande att ge nya anläggningar en sådan utformning att det kräves en förhållandevis stor insats av arbetskraft per kapitalenhet (och härigenom också kan åstadkommas ett förhållandevis stort produktionsresultat per dylik enhet). Ju mindre insatsen av kapital per arbetare sålunda blir vid nytillkomna anläggningar, desto mera arbetskraft kommer vid given kapitaltillväxt att bindas vid dylika anläggningar, desto mindre av arbetskraft kommer att återstå för bemanning av äldre anläggningar, i desto snabbare takt kunna de sämsta och mest omoderna anläggningarna utrangeras, desto högre kommer effektiviteten att kunna bli vid de 25

Frågan om återverkningarna på inkomstfördelningen och den ekonomiska utvecklingen i övrigt av inträffade förskjutningar i förhållandet mellan genomsnittlig och marginell produktivitet utgör ett huvudtema i Ragnar Bentzels delstudie för penningvärdeundersökningen. 142

minst moderna av de anläggningar som få lov att tagas i bruk i och för full sysselsättning av arbetskraften och desto mindre kommer följaktligen skillnaden mellan marginell och genomsnittlig effektivitet att bli. Om det i ett dylikt modellförlopp inte skulle föreligga överensstämmelse mellan å ena sidan sparandets och därmed utbyggnadsmöjligheternas fördelning på de bägge huvudsektorerna och å den andra sidan fördelningen av efterfrågans tillväxt mellan varor och tjänster som frambringas inom företagssektorn samt varor och tjänster som frambringas inom den allmänna sektorn, måste det under fria marknadsförhållanden inträda en förskjutning i prisrelationerna mellan dessa två huvudgrupper av varor och tjänster.26 Om efterfrågan på varor och tjänster som härröra från den allmänna sektorn tillväxer snabbare än kapaciteten inom denna sektor, måste priserna på sådana varor och tjänster stiga i förhållande till priserna på företagssektorns varor och tjänster, vilka följaktligen måste falla i pris, om den allmänna prisnivån i genomsnitt skall kunna bibehållas oförändrad. Skulle däremot efterfrågan på varor och tjänster härrörande från den allmänna sektorn växa långsammare än kapaciteten inom denna sektor, skulle priserna på företagssektorns varor och tjänster rimligen få antagas komma att stiga vid oförändrad genomsnittsnivå för den allmänna prisnivån. I den mån ett högt vinstläge med åtföljande snabb kapacitetsutbyggnad inom företagssektorn skulle medföra att produktionen inom denna sektor ökade snabbare än den efterfrågan som riktade sig mot densamma, skulle emellertid det höga vinstläget inom företagssektorn ha en viss tendens att upphäva sig självt även såtillvida att det på lång sikt skulle ge upphov till ett visst tryck nedåt på priserna på företagssektorns varor och tjänster. Det finns anledning att förutsätta att produktionens och efterfrågans tillväxthastighet normalt ställer sig olika inom olika av företagssektorns skiftande branscher. Införes i utvecklingsmodellen ytterligare det villkoret att överensstämmelse mellan företagssparande och företagsinvesteringar skall föreligga inte blott för företagssektorn i dess helhet utan även med avseende på var och en av dessa olika branscher är det uppenbart att företagssparandet och rimligtvis även företagsvinsterna vid i övrigt jämförbara förhållanden måste bli högre inom de branscher som ha att tillgodose en förhållandevis snabbt stigande efterfrågan än inom de branscher som endast ha att tillgodose en mera långsam efterfrågetillväxt. Som en konsekvens av de förhållandevis höga vinsterna borde kapitalinsatsen per arbetare bli jämförelsevis låg inom särskilt snabbt expanderande branscher. 26 Utbudet av varor och tjänster från respektive huvudsektorer skulle visserligen inte enbart påverkas av kapitaltillgången utan även av tillgången på arbetskraft. Om man emellertid förutsätter att den allmänna sektorns arbetskraftsbehov är fullkomligt oelastiskt och att denna sektor under alla förhållanden kommer att kunna dra till sig den arbetskraft som erfordras för att i full utsträckning upprätthålla driften vid dess anläggningar, kan arbetskraftens fördelning betraktas som given i och med att tillgången på realkapital inom den allmänna sektorn kan betraktas som given. Så länge kapitaltransfereringar mellan de bägge huvudsektorerna förutsattes vara uteslutna, kommer sparandets fördelning på de bägge huvudsektorerna att bli avgörande för utvecklingen av förhållandet mellan dessa sektorers utbudsförmåga.

Av vad som hittills anförts beträffande utvecklingsmodellen torde ha framgått vilka faktorer som i huvudsak torde ha inflytande på den utvecklingslinje som företagssektorn skulle få lov att följa med bibehållen allmän jämvikt i bemärkelsen full sysselsättning och i genomsnitt stabil prisnivå. Huruvida den efterfrågan som riktas mot företagssektorn verkligen kommer att bli av sådan omfattning att denna jämviktslinje kan förverkligas blir emellertid beroende av faktorer som äro verksamma utanför företagssektorn. Ett spörsmål som härvid kan vara värt att närmare analysera gäller i vad mån den efterfrågan som riktas mot företagssektorn kan anses bestämd oberoende av företagens egna dispositioner. I vilken riktning och med vilken hastighet efterfrågan på företagens tjänster kommer att utvecklas synes bli beroende dels av i vad mån denna efterfrågan blir regenererad inom företagssektorn, dels av omfattningen på de efterfrågetillskott som tillföras företagssektorn utifrån. De läckor som göra att regenereringen blir ofullständig ligga bl. a. däruti att företagen för sin verksamhet i viss utsträckning behöva anlita den allmänna sektorn och vidare däruti att de personliga inkomster som bildas inom företagssektorn till en del disponeras för inköp av varor och tjänster härrörande från den allmänna sektorn, medan en annan del sparas. De utifrån kommande efterfrågetillskotten härröra dels från de personliga inkomster som bildas inom den allmänna sektorn — till den del dessa disponeras för inköp av varor och tjänster från företagen — dels från inköp av investeringsvaror för den allmänna sektorns behov. Om efterfrågetillskotten äro större än läckagen befinner sig den totala efterfrågan på företagens varor och tjänster i stigande.27 Även företagssparandet skulle i och för sig kunna betraktas som en läcka vilken bidrar till att minska företagssektorns förmåga att regenerera den efterfrågan som riktas mot densamma. Denna läcka kan emellertid anses sluten i och med att företagssparandet förutsattes komma att motvägas av lika stora investeringar från företagens sida. Detta innebär inte att företagssparandets och företagsinvesteringarnas utveckling skulle sakna inflytande på läckagets omfattning. Hur de totala inkomster som härröra från företagssektorn bli uppdelade på behållna företagsinkomster och personliga inkomster måste otvivelaktigt inverka på läckaget, eftersom sådant tankes framkomma ur de personliga inkomsterna men däremot inte — enligt denna uppläggning — ur företagssparandet. Företagsvinsternas utveckling vid full sysselsättning i förening med en viss given prisutveckling för företagens produkter är på tidigare angivet sätt bestämd av mekanismen i sektorsmodellen och under förutsättning att företagens benägenhet att reservera vinstmedel kan betraktas som given kan motsvarande omdöme fällas även beträffande utvecklingen av deras sparande och investeringar. Därest sektorsmodellen även anger omfattningen av det läckage som uppkommer därigenom att företagen 27

Det är att märka att något handelsutbyte med utlandet inte ingår i modellen. Inga varor och tjänster från företagssektorn förutsättas behövliga för upprätthållandet av driften vid den allmänna sektorns anläggningar. 144

för sin verksamhet i viss utsträckning behöva anlita varor och tjänster från den allmänna sektorn, blir utvecklingen av den efterfrågan som riktar sig mot företagssektorn — när den redovisade mekanismen i sektorsmodellen är att betrakta som given — i sista hand beroende av faktorer utanför företagens inflytande. Inkomsttagarnas sparbenägenhet utgör en sådan faktor liksom även deras benägenhet att rikta sin efterfrågan mot den allmänna sektorn jämte härav beroende investeringsbeslut inom denna sektor. Såsom tidigare framhållits kommer inkomsttagarnas benägenhet att rikta sin efterfrågan mot den allmänna sektorn vidare att inverka på utvecklingen av de relationer som vid full sysselsättning och i genomsnitt oförändrad prisnivå kunna upprätthållas mellan priserna på företagens produkter och priserna på nyttigheter från den allmänna sektorn. Den redovisade utvecklingsmodellen för företagssektorn kan utan vidare betecknas som uppenbart orealistisk i åtskilliga avseenden. Bl. a. ger modellen inget som helst utrymme för vare sig monopolistiska inslag i prisbildningen eller kapitaltransfereringar mellan sektorerna. Inom en modell som skulle inrymma dylika företeelser komme möjligheterna att bestämma det utvecklingsförlopp med avseende på företagssektorn vilket vore förenligt med full sysselsättning och en i genomsnitt stabil prisnivå av allt att döma att bli betydligt mera begränsade. Om man till att börja med fasthåller vid förutsättningen om att det skall råda överensstämmelse mellan företagssparande och företagsinvesteringar, så skulle monopolistiska inslag i prisbildningen i varje fall medföra den komplikationen att företagsvinsterna med härav beroende företagssparande och framstegstakt inte med nödvändighet bleve bestämda av förhållandet mellan marginell och genomsnittlig produktivitet. Vidare komme investeringsverksamhetens inriktning med härav följande återverkningar på förhållandet mellan marginell och genomsnittlig produktivitet inte att på tidigare angivet sätt bestämmas av löne- och vinstförhållandena, ifall monopsonistiska överväganden med avseende på arbetskraftstillgången finge inflytande på investeringsbesluten.28 Man har emellertid anledning att förutsätta att en medvetet monopsonistisk inställning med avseende på arbetskraften inte utgör den enda faktor som kan bidra till att kapitalinsatsen per arbetare vid nytillkomna anläggningar kan bli högre än vad som vore motiverat med hänsyn till löneläget och vinstförhållandena. Bestämningen av kapitalinsatsen per arbetare kan i många fall ske på tämligen konventionella grunder utan mera avsevärt beaktande av dessa förhållanden. Det är tänkbart att utformningen av nya anläggningar i mindre högt utvecklade nationalhushåll i så hög grad påverkas av den teknik och de konstruktions28 I ett föregående avsnitt har framhållits hurusom en tillräckligt monopsonistisk inställning hos företagen i vissa lägen kunde tänkas förebygga uppkomsten av en så betydande outnyttjad kapacitet att företagens investeringsinitiativ härigenom skulle komma att mattas av. Uppkomsten av en så betydande outnyttjad kapacitet skulle bl. a. medföra att skillnaden mellan den genomsnittliga effektiviteten hos i bruk varande anläggningar och effektiviteten hos de mest ändamålsenliga av de anläggningar som ännu vid full sysselsättning finge lov att lämnas outnyttjade, bleve förhållandevis liten.

145 10

metoder som äro förhärskande inom de mest avancerade nationalhushållen att resultatet blir en kapitalinsats per arbetare vid nytillkomna anläggningar som vid närmare analys ur de särskilda företagens synpunkt skulle visa sig medföra en lägre lönsamhet än vad som skulle kunna uppnås vid en avsevärt mindre kapitalinsats per arbetare. Det är tämligen sannolikt att det högre vinstläge som i regel torde förekomma inom särskilt snabbt expanderande branscher inte, såsom på teoretiska grunder varit att förvänta, i någon nämnvärd grad kommer att verka återhållande på kapitalinsatsen per arbetare vid nya anläggningar inom sådana näringsgrenar. Det märkliga är att en sådan ur de särskilda företagens synpunkt irrationell investeringsinriktning av allt att döma skulle komma att visa sig fördelaktig för företagen såsom kollektiv, eftersom den på tidigare angivet sätt skulle vara ägnad att höja spänningen mellan marginell och genomsnittlig produktivitet och därmed även företagsvinsterna och investeringsintensiteten. Företagens fasthållande vid en förhållandevis kapitalkrävande teknik i fråga om nya anläggningar kan sålunda genom sina återverkningar på företagsvinsterna skapa förutsättningar för en hög anläggningsvolym med åtföljande snabb produktivitetsutveckling inom respektive nationalhushåll eller näringsgrenar. Det kan förmodas att dylika omständigheter varit av betydelse för den snabba produktivitetstillväxt som i många fall kunnat konstateras just inom förhållandevis sent utvecklade nationalhushåll och näringsgrenar.29 Oavsett hur det kan förhålla sig med de faktorer som äro bestämmande för företagsvinsterna och företagssparandet måste investeringsutvecklingen inom företagssektorn komma att framstå såsom mera obestämd än i den ursprungliga modellen i och med att möjligheterna till kapitaltransfereringar mellan huvudsektorerna vederbörligen beaktas. Ehuru företagssparandet utgör ett dominerande inslag i företagens finansiering måste det med hänsyn till tidigare anförda uppgifter otvetydigt betraktas som en normal företeelse att företagssektorn i viss utsträckning tillföres medel utifrån. Att investeringsutgifterna sålunda få förutsättas ligga på en högre nivå än företagssparandet utesluter givetvis inte att det vore möjligt att konstruera en långsiktsmodell där företagens totala investeringsutgifter utan att överensstämma med företagssparandet utgjorde en enkel funktion av detta, samtidigt som företagens totala sparande utgjorde en enkel funktion av deras sammanlagda vinstsumma. Rimligtvis vore det dock ett mera realistiskt betraktelsesätt att utgå från den förutsättningen att inte blott företagsvinsterna utan även i någon mån förhållandet mellan företagsvinster och företagssparande liksom i än högre grad förhållandet mellan företagssparande och investeringsutgifter stå under inflytande av faktorer som inte kunna inrymmas i en enkel utvecklingsmodell och att det följaktligen kan inträffa förändringar i 29 Jfr. Svennilsons behandling av frågan om konkurrensen mellan gammalt och nytt kapital i »Den ekonomiska tillväxtens problem» samt i »Industriarbetets växande avkastning i belysning av svenska erfarenheter», Studier i ekonomi och historia, tillägnade Eli F. Heckscher, Uppsala 1944.

I46

fråga om företagsvinsternas omfattning samt de inbördes relationerna mellan företagsvinster, företagssparande och investeringsutgifter, som inte kunna förklaras under hänvisning till sådana enkla modeller som avhandlats i det föregående. Företagssektorns inverkan på den allmänna sektorns

kapitalförsörjning

Bland faktorer som inte blivit beaktade i dessa modeller ingår även den ekonomiska politiken. Det finns i detta sammanhang anledning att återkomma till det spörsmål som antydningsvis berördes i inledningen till detta avsnitt, nämligen på vad sätt företagssektorn under inflytande av en lämpligt utformad ekonomisk politik kan tänkas bidra till att underlätta den allmänna sektorns kapitalförsörjning i ett läge, där investeringsbehoven inom den sistnämnda sektorn tendera att bli större än vad som skulle kunna tillgodoses inom ramen för det sparande som eljest skulle vara disponibelt för ändamålet. Det närmast till hands liggande sätt varpå företagssektorn kan bidra till att underlätta den allmänna sektorns kapitalförsörjning torde vara genom en saidoförskjutning av den innebörden att företagssektorn minskar sitt löpande överskott eller eventuellt ökar sitt löpande underskott av investeringsutgifter i förhållande till sitt sparande. En sådan saidoförskjutning kan tänkas uppkomma därigenom att företagen minska sina investeringsutgifter vid oförändrat företagssparande, därigenom att de öka sitt sparande vid oförändrade investeringsutgifter, eller därigenom att de samtidigt minska sina investeringsutgifter och öka sitt sparande. På vilket av dessa sätt saidoförskjutningen kommer till stånd är inte oväsentligt med hänsyn till återverkningarna på den allmänna sektorns utvecklingsbetingelser. Om man som utgångspunkt för en fortsatt analys väljer ett standardfall, där företagssektorns investeringsöverskott undergår en viss minskning vid oförändrat företagssparande, kan det rimligen förutsättas att den allmänna sektorns kapitalförsörjning kommer att erhålla ett tillskott som är lika stort som nedgången i företagssektorns investeringsöverskott. För utvecklingen på längre sikt är det av betydelse att den minskade investeringsvolymen inom företagssektorn kan förmodas återverka på inkomstbildningen på sådant sätt att såväl det personliga sparandet som efterfrågan på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn komma att utvecklas i något långsammare tempo. Minskningen av företagens investeringar skulle visserligen kunna motvägas av en lika stor ökning av investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn, men på tidigare redovisade grunder kan det förmodas att en sådan omläggning av investeringsinriktningen skulle få en avsaktande inverkan på den reala nationalproduktens utveckling. Detta förmodande är emellertid baserat på ett antagande om att den ifrågavarande omläggningen av investeringsinriktningen inte komme att påverka utvecklingen av prisrelationerna mellan varor och tjänster frambringade inom den allmänna sektorn samt varor och tjänster frambringade inom företagssektorn på ett sådant sätt M7

som i och för sig skulle vara ägnat att påskynda nationalproduktens tillväxt vid en i genomsnitt oförändrad prisnivå. Detta i och för sig långt ifrån självklara antagande kommer att vidhållas i närmast efterföljande framställning. 30 Skulle en lika stor minskning av företagssektorns investeringsöverskott som i det just relaterade fallet i stället uppkomma genom en ökning av företagssparandet vid oförändrad investeringsvolym förefaller det inte lika sannolikt att tillskottet till den allmänna sektorns kapitalförsörjning kommer att bli lika stort som nedgången i företagssektorns investeringsöverskott. En mera avsevärd ökning av företagssparandet kan nämligen inte undgå att i negativ riktning påverka de personliga inkomsterna och sannolikt även det personliga sparandet. Följaktligen kan det förmodas att ökningen av företagssparandet till någon del kommer att motvägas av en nedgång i det personliga sparandet. Det kan vidare antagas att efterfrågan på sådana nyttigheter som frambringas inom den allmänna sektorn i någon mån kommer att avtaga som följd av nedgången i de personliga inkomsterna. Eftersom investeringsintensiteten inom företagssektorn i detta fall kommer att bibehållas på sin ursprungliga nivå finns det däremot ingen anledning att såsom i det förra fallet förutsätta att utvecklingen av personligt sparande och av efterfrågan på produkter frambringade inom den allmänna sektorn på längre sikt skall behöva försiggå i ett långsammare tempo. I själva verket finns det anledning att räkna med en något snabbare utvecklingstakt eftersom den förbättrade kapitalförsörjningen inom den allmänna sektorn får antagas medföra en utökning av investeringsverksamheten inom denna sektor. En snabbare tillväxt av realkapitalbeståndet inom den allmänna sektorn torde i någon mån komma att bidraga till en påskyndad tillväxt av den reala nationalprodukten. Vad som hittills blivit anfört torde ge en antydan om att inte blott saidoförskjutningar utan även parallella och till sin omfattning absolut sett lika stora förskjutningar av företagssparande och företagsinvesteringar kunna förmodas inverka på den allmänna sektorns kapitalförsörjning samt balansbetingelser i övrigt. En minskning av företagssparande och företagsinvesteringar vid oförändrat saldo kan på förhållandevis kort sikt antagas medföra en viss ökning av såväl det per30

I sammanhanget äro bl. a. följande synpunkter att beakta: En omläggning av investeringsinriktningen till den allmänna sektorns förmån skulle enligt givna förutsättningar vara ägnad att avsakta den reala nationalproduktens tillväxthastighet vid oförändrade prisrelationer mellan den allmänna sektorns nyttigheter och företagssektorns produkter. Som er följd av denna omläggning skulle emellertid priserna på företagssektorns produkter med tämligen stor sannolikhet komma att utveckla sig förmånligare i förhållande till priserna på den allmänna sektorns nyttigheter än vad som skulle ha blivit fallet därest omläggningen inte kommit till stånd. Om nu förhållandena skulle vara sådana att produktionen inom företagssektorn efter omläggningen och trots densamma kännetecknas av en förhållandevis snabbare tillväxthastighet än utbudet av nyttigheter från den allmänna sektorn, kan man inte på teoretiska grunder utesluta möjligheten av att den oförmånliga inverkan på nationalproduktens tillväxthastighet vid oförändrade prisrclationer, vilken härrör från investeringsomläggningen, i själva verket skulle visa sig vara mindre än den förmånliga inverkan på nationalproduktens tillväxthastighet som skulle framkomma därigenom att prisutvecklingen för den snabbast expanderande komponenten i nationalprodukten komme att ställa sig gynnsammare än den eljest skulle ha gjort. 148

sonliga sparandet som efterfrågan på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn, under det att man på längre sikt har anledning att räkna med ett avsaktat utvecklingstempo för båda dessa komponenter i nationalinkomsten till följd av den förutsatta nedgången i företagens investeringsverksamhet, vilken med avseende på sin återverkan på den reala nationalproduktens utvecklingsmöjligheter endast ofullständigt komme att motvägas av en inte fullt så stor ökning av investeringarna inom den allmänna sektorn. En ökning av företagssparande och företagsinvesteringar vid oförändrat saldo kan däremot på förhållandevis kort sikt antagas medföra ett visst bortfall av såväl personligt sparande som efterfrågan på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn, under det att utvecklingstempot för båda dessa faktorer på längre sikt kan förmodas bli accelererat som följd av den förutsatta ökningen av företagens investeringsverksamhet, vilken med avseende på sin återverkan på den reala nationalproduktens utvecklingsmöjligheter endast ofullständigt komme att motvägas av en inte fullt så stor minskning av investeringarna inom den allmänna sektorn. Möjligheter att sänka företagssektorns

investeringsöverskott

I det följande skall något närmare övervägas vilka möjligheter som kunna finnas att åstadkomma en förskjutning av saldot mellan företagsinvesteringar och företagssparande i sådan riktning att det skulle innebära ett tillskott till den allmänna sektorns kapitalförsörjning. Som utgångsläge tankes ett utvecklingsförlopp med bibehållen full sysselsättning och stabil prisnivå. Detta utvecklingsförlopp tankes för företagssektorns del innebära en viss efterfrågeutveckling liksom även en viss vinstutveckling. Företagssparandet tankes utgöra en enkel funktion av företagsvinsten. I den mån inga särskilda åtgärder vidtagas tänkas företagens investeringar överträffa deras sparande, varvid investeringsöverskottet på längre sikt är bestämt av och positivt korrelerat med företagssparandet. Åtgärder i syfte att minska ned företagssektorns investeringsöverskott tänkas motiverade därav att det föreligger svårigheter att vid bibehållen ekonomisk balans tillgodose investeringsbehoven inom den allmänna sektorn. Det förutsattes att en viss minskning av företagens investeringsöverskott åstadkommes genom kreditrestriktiva åtgärder. 31 Det gäller närmast att bedöma i vad mån en sådan minskning av investeringsöverskottet kommer att åtföljas av ett ökat företagssparande eller i vad mån den kommer att yttra sig i en sänkt investeringsintensitet. I en utvecklingsmodell för en fullkomlig marknad finns det inte någon anledning att förutsätta att en minskning av företagens lånemöjligheter skall medföra 31 Denna metod synes erbjuda de gynnsammaste möjligheterna, eftersom företagsinvesteringarna antas vara förhållandevis okänsliga för måttliga ränteförändringar samt dessutom tämligen oåtkomliga för en investeringskontroll av byggnadsregleringstyp. Frågan om en finanspolitisk överföring av medel från företagssektorn till den allmänna sektorn beröres inte i detta sammanhang.

någon tendens att ta ut ökade vinster. Eftersom det inte heller förefaller sannolikt att företagen komma att sänka sina utdelningar i mera avsevärd omfattning, blir slutsatsen att nedpressningen av investeringsöverskottet i huvudsak får antagas ske genom en minskning av företagens investeringsvolym (i förening med en lika stor ökning av investeringsvolymen inom den allmänna sektorn) med de återverkningar på utvecklingstakten för nationalprodukt, inkomstsumma, personligt sparande och efterfrågan på nyttigheter, frambringade inom den allmänna sektorn, vilka enligt vad som tidigare framhållits äro att vänta som följd av en sådan omläggning av investeringsinriktningen. Företagens vinster, sparande och investeringsvolym skulle emellertid på lång sikt kunna påverkas i positiv riktning i den mån den mera omedelbara nedpressningen av företagens investeringsvolym skulle få den effekten att skillnaden mellan marginell och genomsnittlig produktivitet tenderade att öka. Det vore i och för sig inte onaturligt om en minskad tillförsel av nytt realkapital skulle dra med sig en långsammare utrangering av de sämsta, omoderna anläggningarna, vilket mycket väl — om också inte nödvändigtvis — skulle kunna få den påföljden att avståndet mellan marginell och genomsnittlig effektivitet tenderade att stiga inom det realkapitalbestånd som finge lov att tagas i bruk i och för full sysselsättning av arbetskraften. Om man i stället har att utgå från starka monopolistiska inslag i prisbildningen, förefaller det inte lika säkert att det så gott som uteslutande bleve företagens investeringsutgifter som skulle komma att få omedelbar känning av att företagens upplåningsmöjligheter begränsades. Under monopolistiska konkurrensförhållanden kunna företagen i högre grad än under fullkomliga sådana tänkas vara medvetet inriktade på att vidmakthålla och förbättra sin position på marknaden och följaktligen också mera obenägna att begränsa sina investeringsplaner. Av större betydelse torde vara att företagens möjligheter att påverka sitt sparande i positiv riktning inte torde vara lika begränsade som under fullkomliga marknadsförhållanden. I den mån stabiliseringspolitiken lyckas, ha företagen visserligen inga möjligheter att genom prisstegringar förbättra sina vinster och sålunda skapa ett underlag för ökat företagssparande, men det är däremot inte uteslutet att införandet av kreditrestriktioner skulle kunna öka deras motståndskraft mot lönestegringar på en arbetsmarknad där de monopsonistiska inslagen äro betydande. Kreditrestriktionerna skulle således kunna få den effekten att reallöneutvecklingen tenderade att avsakta, medan företagssparandets tillväxt tenderade att påskyndas. I jämförelse med det nyss berörda frikonkurrensfallet skulle personliga inkomster, personligt sparande och efterfrågan på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn till att börja med förete en långsammare tillväxthastighet. På längre sikt skulle den gynnsammare investeringsutvecklingen kunna medföra en snabbare tillväxthastighet i fråga om dessa faktorer. Det kan härefter finnas anledning att i någon mån ingå på ett sådant fall där det i utgångsläget föreligger en mycket nära överensstämmelse mellan företagens 150

sparande och investeringar. Det gäller närmare bestämt att bedöma vilka möjligheter som kunna finnas att i ett sådant fall åstadkomma ett bidrag till den allmänna sektorns kapitalförsörjning därigenom att ett sparandeöverskott framtvingas inom företagssektorn. Att det totalt sett föreligger överensstämmelse mellan företagssparande och företagsinvesteringar behöver i och för sig inte innebära att företagen såsom helhet skulle vara okänsliga för kreditrestriktioner. Det finns anledning att förutsätta att det åtminstone finns vissa företag som äro beroende av ökad upplåning eller åtminstone av att få behålla utestående uppsägbara lån. På dessa företag skulle kreditrestriktionerna kunna utöva ett återhållande inflytande även om det för företagssektorn i dess helhet förelåg ett investeringsunderskott. Effektiviteten av kreditrestriktionerna skulle tydligen i hög grad bli beroende av företagens uppdelning på i ovan angiven bemärkelse kreditberoende enheter och kreditoberoende sådana. Om samtliga företag vore i hög grad kreditoberoende skulle det inte finnas stora möjligheter att genom kreditrestriktioner minska ett föreliggande investeringsöverskott, medan det däremot, om samtliga företag vore i hög grad kreditberoende, skulle finnas goda möjligheter att genom kreditrestriktioner framtvinga en ökning av ett föreliggande investeringsunderskott. Vad som hittills är känt rörande företagens finansieringsförhållanden ger inte anledning att förutsätta att fördelningen mellan kreditberoende och kreditoberoende företag skulle ansluta sig till någotdera av dessa extremfall. Oavsett om det i utgångsläget föreligger ett investeringsöverskott eller ett investeringsunderskott för företagssektorn i dess helhet, bör det därför finnas vissa möjligheter att genom kreditrestriktioner tvinga de kreditberoende företagen att minska sina investeringsöverskott eller i förekommande fall öka sina investeringsunderskott. Med avseende på dessa företag skulle verkningskraften av kreditrestriktionerna kunna bibehållas, till dess att de till äventyrs lyckades uppnå en kreditoberoende ställning. Förutsatt att de kreditoberoende företagen alls inte påverkades skulle kreditrestriktionerna således ha en viss effekt i åsyftad riktning. Emellertid vore det uppenbart orealistiskt att föreställa sig att de kreditberoende och de kreditoberoende företagen med hänsyn till kreditpolitikens verkningar skulle kunna hållas skilda åt liksom av vattentäta skott. De kreditoberoende företagen komma på olika sätt att tvingas eller förmås att bispringa de kreditberoende, om dessa bli hårt ansatta av kreditrestriktioner. Härigenom minskas kreditrestriktionernas verkan med avseende på de kreditberoende företagen. I stället skulle man rimligen kunna vänta sig att kreditrestriktionerna skulle få en viss effekt med avseende på de företag som i utgångsläget varit oberoende av kredit. Ju flera dessa kreditoberoende företag äro i förhållande till de kreditberoende, ju större finansiella reserver de förfoga över och ju gynnsammare deras reserver av för rörelsen tills vidare icke erforderliga medel utveckla sig, desto mindre blir sannolikheten för att den ofrivilliga kreditgivning (i form av leveranskrediter och förskottsbetalningar) till de kreditberoende företagen 151

som blivit dem påtvingad skall få någon restriktiv inverkan på deras övriga dispositioner; desto större blir i själva verket sannolikheten för att de dels frivilligt lämna krediter till de kreditberoende företagen, dels genom ökade investeringar fylla ut den »investeringslucka» som uppstått när de kreditberoende företagen fått lov att inskränka sina investeringsutgifter. Ju färre de kreditoberoende företagen i utgångsläget äro i förhållande till de kreditberoende, ju mindre finansiella reserver de förfoga över och ju ogynnsammare deras reserver av för rörelsen tills vidare icke erforderliga medel utveckla sig, desto större blir sannolikheten för att kreditrestriktionerna skola kunna påverka även dessa företags dispositioner i åsyftad riktning. 32 Det finns anledning att förmoda att sådana för kreditrestriktionernas effektivitet gynnsamma förutsättningar i större utsträckning komma att vara uppfyllda i sådana fall, där det i utgångsläget på lång sikt förelegat ett investeringsöverskott, än i sådana fall, där det i utgångsläget på lång sikt förelegat en mycket nära överensstämmelse mellan företagens sparande och investeringar. Såtillvida finns det skäl att antaga att det skulle finnas större möjligheter att genom kreditrestriktioner åstadkomma en minskning av företagens investeringsöverskott än att genom sådana restriktioner framtvinga uppkomsten av ett investeringsunderskott. Enligt den uppfattning som här kommit till uttryck skulle kreditrestriktionerna väl kunna påskynda eller eventuellt fördröja de kreditoberoende företagens användning av sina för rörelsen tills vidare icke erforderliga medel. Dock förutsattes att dessa medel under alla förhållanden skulle komma till användning inom icke alltför avlägsen framtid, enär de flesta företag i kreditoberoende ställning torde vara inriktade på att med tiden utnyttja dylika reserver för rörelsens fortsatta utbyggnad eller för andra ändamål. Om denna förutsättning är riktig kan man inte vänta sig att de kreditoberoende företagen annat än tillfälligtvis skulle bidra till den allmänna sektorns kapitalförsörjning genom ett sparande som överskrider deras investeringsutgifter. Ett sådant sparandeöverskott med åtföljande ökning av de kreditoberoende företagens likvida reserver skulle efter en övergångsperiod komma att förbytas i ett investeringsöverskott med en härav följande återgång till en mindre högt uppdriven likviditet. Det kan förmodas att det endast är ifrån de kreditberoende företagen som det finns möjligheter att genom kreditrestriktioner framtvinga sådana sparandeöverskott som skulle innebära mera bestående bidrag till den allmänna sektorns kapitalförsörjning. Parallella förändringar av företagssparande och företagsinvesteringar I det föregående har framhållits att inte blott saidoförskjutningar utan även till sitt absoluta belopp lika stora förändringar i den ena eller andra riktningen 32

Hur möjligheterna under den ena eller andra typen av förutsättningar skulle ställa sig att förmå kreditinstituten att utöva de åsyftade restriktionerna är ett spörsmål som det inte varit avsikten att diskutera i detta sammanhang. 152

av företagens sparande och investeringar skulle kunna få en viss inverkan på den allmänna sektorns balansbetingelser. I syfte att något närmare söka bedöma nettoeffekten av de olika slags återverkningar som kunna tänkas uppkomma i dylika sammanhang, synes man lämpligen kunna utgå från ett fall där företagssparandet och företagsinvesteringarna sammanfalla och dessa faktorers andel av nationalprodukten undergår en samtidig stegring. I förenklande avsikt förutsattes att denna stegring sker momentant och med den påföljden att det inträffar en omedelbar och proportionell sänkning av de personliga inkomsternas andel av nationalinkomsten, av det personliga sparandets andel av nationalinkomsten samt av den andel av nationalinkomsten som anslås till efterfrågan av nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn. Vidare förutsattes att det såväl före som efter den inträffade förskjutningen föreligger överensstämmelse dels mellan det personliga sparandets andel av nationalinkomsten och detta sparandes andel av varje tillskott till nationalinkomsten, dels även mellan den andel av nationalinkomsten som anslås till efterfrågan på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn och den andel av varje tillskott till nationalinkomsten som anslås till sådant ändamål. Investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn tankes vara helt beroende av och anpassad till det personliga sparandets omfattning. Det antas med andra ord inte förekomma något som helst offentligt sparande. Accelerationskvoten med avseende på den allmänna sektorn tankes utgöra en given och konstant storhet. Som en omedelbar följd av de ovan redovisade förskjutningarna skulle det tydligen inträffa ett plötsligt bortfall av efterfrågan på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn. Bortsett från denna engångsförändring skulle den allmänna sektorns balansbetingelser på längre sikt vid oförändrad utvecklingstakt för nationalprodukten vare sig förbättras eller försämras genom en proportionell nedgång såväl av det personliga sparandets andel av nationalinkomsten som av den andel av varje tillskott till nationalinkomsten som anslås till efterfrågan av nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn. Då det emellertid såsom tidigare framhållits finns skäl att antaga att nationalinkomstens tillväxthastighet skulle komma att påskyndas genom den förutsatta ökningen av företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten, blir slutsatsen i stället att den av det personliga sparandets omfattning beroende utbyggnaden av den allmänna sektorns anläggningar inte kommer att få lika goda möjligheter som tidigare att försiggå i åtminstone lika snabb takt som tillväxten av den efterfrågan som riktas mot dessa anläggningar. Under de förenklande förutsättningar som blivit angivna skulle således en samtidig och lika stark ökning av företagssparandets och företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten på kort sikt innebära en viss avlastning av ett i utgångsläget föreliggande efterfrågetryck mot den allmänna sektorn men på längre sikt ett ogynnsammare förhållande mellan tillväxten av den efterfrågan som riktar sig mot den allmänna sektorn och möjligheter153

na att tillgodose denna efterfrågetillväxt. På motsvarande sätt skulle under i övrigt lika förutsättningar en samtidig och lika stark minskning av företagssparandets och företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten på kort sikt innebära en viss skärpning av ett i utgångsläget föreliggande efterfrågetryck mot den allmänna sektorn men på längre sikt ett gynnsammare förhållande mellan tillväxten av den efterfrågan som riktar sig mot den allmänna sektorn och möjligheterna att tillgodose denna efterfrågetillväxt. Det kan härefter vara på sin plats att söka utröna i vad mån en ökning eller minskning av företagssparandets och därmed även företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten skulle kunna ingå som ett led i en medveten ekonomisk politik. Bortsett från finanspolitiska åtgärder vilka tills vidare må lämnas därhän förefaller det närmast som om det inte skulle finnas särskilt stora möjligheter att inverka på företagssparandets andel av nationalprodukten, låt vara att en hård priskontroll teoretiskt skulle kunna medföra en nedpressning av företagssparandets nationalproduktandel, under det att en utdelningskontroll sannolikt skulle få en viss effekt i motsatt riktning. Oavsett hur det kan förhålla sig med den ekonomiska politikens verkningsmöjligheter i dessa hänseenden finns det emellertid anledning att räkna med den eventualiteten att företagsvinsternas och företagssparandets andel av nationalprodukten kan förändras oberoende av den ekonomiska politiken. Det kan härvid vara av särskilt intresse att i någon mån beröra återverkningarna av sådana ökningar i företagsvinsternas andel av nationalprodukten som sammanhänga med en förstärkning av de monopolistiska inslagen i prisbildningen och sålunda inte behöva vara bestämda av någon stegring av den genomsnittliga produktiviteten i förhållande till den marginella. Som en lämplig utgångspunkt för analysen må väljas ett fall där det föreligger överensstämmelse mellan det sätt varpå utbyggnaden av samhällets totala produktionskapacitet fördelar sig på företagssektorn och den allmänna sektorn samt det sätt varpå den totala efterfrågans tillväxt fördelar sig mellan dessa båda huvudsektorer. Inträffar därefter en accentuering av de monopolistiska inslagen i prisbildningen med åtföljande stegring av företagsvinsternas, företagssparandets och företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten finns det anledning att förutsätta att tillväxten av nationalprodukten och i all synnerhet av företagssektorns produktionsförmåga kommer att påskyndas. Härvid skulle en oförändrad inriktning av den totala efterfrågan komma att innebära att tillväxten av den efterfrågan som riktade sig mot företagssektorn bleve mindre än utbyggnaden av denna sektors produktionskapacitet, under det att tillväxten av den efterfrågan som riktade sig mot den allmänna sektorn bleve större än utbyggnaden av denna sektors produktionskapacitet. Det är emellertid att märka att även vid oförändrade preferenser hos inkomsttagarna skulle den förutsatta stegringen av företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten medföra att efterfrågan i ökad grad riktades mot företagssek154

torn, dit produktionen av investeringsvaror helt och hållet tankes vara förlagd. 33 Det vore därför en teoretisk möjlighet att harmonien mellan efterfrågeinriktning och kapacitetsfördelning skulle kunna vidmakthållas därigenom att varje stegring av företagssparandets och företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten med åtföljande snabbare tillväxt av speciellt företagssektorns produktionskapacitet efterföljdes av en ytterligare stegring av företagssparandets och företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten. 34 Det är svårt att föreställa sig att en sådan successiv uppskruvning av företagssparandets och företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten skulle kunna fortgå ostörd under någon längre period. Så snart processen avbrytes eller börjar försiggå i alltför långsamt takt kommer följden härav bli att efterfrågan på varor och tjänster frambringade inom företagssektorn stiger långsammare än produktionskapaciteten inom denna sektor, under det att efterfrågan på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn kommer att stiga snabbare än produktionskapaciteten. En sådan utveckling behöver inte i och för sig vara oförenlig med kravet på balans i bemärkelsen av full sysselsättning i förening med en i genomsnitt konstant prisnivå. Den »naturliga» anpassningen till det läge som uppstår, när den mot företagssektorn riktade efterfrågan stiger långsammare än kapaciteten och den mot allmänna sektorn riktade efterfrågan stiger snabbare än kapaciteten, vore närmast att priserna på nyttigheter härrörande från den allmänna sektorn finge stiga i förhållande till priserna på företagssektorns produkter. För att den allmänna prisnivån i genomsnitt skall kunna hållas konstant, finge därvid en viss stegring av priserna på nyttigheter från den allmänna sektorn lov att motvägas av ett visst prisfall på företagssektorns produkter. I den mån produktionen inom företagssektorn skulle ha en förhållandevis snabbare tillväxthastighet än utbudet av varor och tjänster från den allmänna sektorn, måste en successiv förskjutning av prisrelationerna till företagssektorns nackdel få den konsekvensen att nationalproduktens värdemässiga tillväxt blir något långsammare än den skulle ha blivit, ifall prisrelationerna mellan nyttigheter från den allmänna sektorn och företagssektorns produkter hade förblivit oförändrade (vilket exempelvis hade varit möjligt, ifall inkomsttagarna i tillräckligt stor utsträckning hade riktat sin efterfrågan mot företagssektorn). 33

I detta speciella hänsende torde modellen inte alltför mycket avvika från verkligheten. Som ett konkret exempel kan man utgå från en viss kapacitetstillväxt inom verkstadsindustrien som inte hade kunnat bli fullständigt tagen i anspråk, ifall personliga inkomsttagare erhållit större andel av nationalinkomstens tillväxt och i viss utsträckning använt detta inkomsttillskott till att efterfråga nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn i stället för varaktiga konsumtionsvaror framställda inom verkstadsindustrien. I samband med den förutsatta stegringen av företagssparandets och företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten tankes denna kapacitetstillväxt bli fullständigt tagen i anspråk för produktion av verktygsmaskiner avsedda för ytterligare utbyggnad av verkstadsindustrien. När denna utbyggnad blivit fullbordad förebygges uppkomsten av överkapacitet därigenom att verkstadsindustrien i än högre grad inriktas på produktion av verktygsmaskiner etc. 34

Det är emellertid tänkbart att det skulle visa sig svårt att vid en i genomsnitt oförändrad prisnivå uppnå en anpassning av de ifrågavarande prisrelationerna. Svårigheterna kunna i stort sett göra sig gällande på två olika punkter. För det första vore det tänkbart att företagen, under förutsättning av starka monopolistiska inslag i prisbildningen, skulle kunna bjuda effektivt motstånd mot en ekonomisk politik som syftade till en successiv sänkning av priserna på företagens produkter. Det skulle måhända visa sig omöjligt att förmå eller tvinga företagen att sänka sina priser, eventuellt därför att de inte hysa någon större tilltro till sin förmåga att vid en oförmånligare prisutveckling bromsa upp lönestegringstakten eller med andra ord därför att de föreställa sig att deras position på varumarknaden är starkare än på arbetsmarknaden. Om så verkligen skulle vara förhållandet, skulle det också under i övrigt angivna förutsättningar vara omöjligt att på en gång upprätthålla full sysselsättning, i genomsnitt konstant prisnivå och balans mellan tillgång och efterfrågan på nyttigheter härrörande från den allmänna sektorn. Anpassningen av prisrelationerna kan vidare tänkas förhindrad därigenom att det offentliga inför en sträng kontroll av priserna på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn och motsätter sig eller fördröjer varje stegring av dessa priser, antingen det nu sker av hänsyn till svårigheten att genomdriva en kompenserande prissänkning eller den yttersta bevekelsegrunden i själva verket är en principiell föreställning om att priserna på nyttigheter frambringade inom den allmänna sektorn till varje pris böra hållas låga i förhållande till övriga priser. Om en dylik kontroll av priserna på den allmänna sektorns nyttigheter kombinerades med efterfrågebegränsande åtgärder, som framtvingade en tillräckligt kraftig sänkning av priserna på företagssektorns produkter, skulle det inte behöva uppkomma något efterfrågeöverskott med avseende på sådana nyttigheter som frambringas inom den allmänna sektorn. Om däremot vad det offentliga maximalt kan prestera i fråga om efterfrågebegränsande åtgärder är att inte låta den totala efterfrågan bli större än att den kan tillgodoses vid totalt sett oförändrad prisnivå, kommer en fastlåsning av priserna på den allmänna sektorns nyttigheter under angivna förutsättningar att få den verkan att det uppstår ett efterfrågeöverskott med avseende på dylika nyttigheter. Den efterfrågan som inte kan tillgodoses kommer sekundärt att riktas mot företagssektorn, vilken härigenom undgår ett prisfall som för dess del varit oundvikligt vid ett samtidigt upprätthållande av en i genomsnitt konstant prisnivå samt balans mellan tillgång och efterfrågan på den allmänna sektorns nyttigheter.

2. Den allmänna sektorns balansproblem Föregående avsnitt ägnades bland annat åt att undersöka möjligheterna att åstadkomma sådana förändringar av saldot mellan företagens sparande och invesIS*

teringar som skulle medföra ett tillskott till den allmänna sektorns kapitalförsörjning. Vidare berördes även möjligheterna att på annat sätt åstadkomma sådana förändringar inom företagssektorn, vilka skulle kunna medföra förbättrade balansbetingelser med avseende på utvecklingen inom den allmänna sektorn. I följande avsnitt bli möjligheterna att i gynnsam riktning påverka den allmänna sektorns balansbetingelser den centrala undersökningsuppgiften. I första hand avses att undersöka möjligheterna att uppnå det åsyftade resultatet genom sådana åtgärder som direkt rikta sig mot den allmänna sektorn. I andra hand skall förnyad uppmärksamhet ägnas den förut berörda möjligheten att indirekt genom åtgärder som rikta sig mot företagssektorn uppnå en förbättring av den allmänna sektorns balansbetingelser. Som utgångspunkt för den efterföljande analysen har valts ett läge som kännetecknas därav att det på lång sikt föreligger en tendens hos investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn att överstiga det sparande som vid full sysselsättning och stabil prisnivå kan bli disponibelt för ändamålet. Tills vidare förutsattes att det sparande som kan disponeras för investeringsverksamhet inom den allmänna sektorn utgöres av summan av personligt och offentligt sparande eller eventuellt denna summa minskad med en faktor av given storlek och utveckling. Företagssektorns behov av finansiering utifrån tankes nämligen vara givet, antingen detta behov förutsattes vara lika med o eller man från början inför det mera realistiska antagandet att företagssektorns finansieringsbehov utgör en positiv storhet. Inom den allmänna sektorn har utvecklingen av efterfrågan på de av kapitalföremålen frambringade tjänsterna — såsom tidigare framhållits — ett starkt inflytande på investeringsinitiativen. För att det skall kunna uppkomma en tendens hos den allmänna investeringsverksamheten att på lång sikt överstiga summan av det mer eller mindre omfattande sparande som är disponibelt för ändamålet, måste det rimligen förutsättas att efterfrågan på ifrågavarande nyttigheter växer tillräckligt snabbt för att göra en investeringsverksamhet av denna omfattning motiverad ur försörjningssynpunkt. Därmed är givetvis inte sagt att det skulle vara omöjligt att hindra att investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn överskrider sitt utrymme i angiven bemärkelse enbart av den anledningen att efterfrågeutvecklingen skapat motiv för en allmän investeringsverksamhet som är större än vad som med bibehållen balans kan finansieras med för ändamålet disponibelt sparande. Det finns otvivelaktigt medel av olika slag varigenom investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn kan hållas nere på en nivå som i övrigt är förenlig med balans, även om det härvid uppstår eller redan förut råder överskottsefterfrågan på sådana nyttigheter som kapitalföremålen äro avsedda att frambringa. En annan sak är att det av lättfattliga skäl kan visa sig svårt att under sådana omständigheter utnyttja de restriktiva medel som stå till buds. Oavsett detta synes det naturligt om det betraktas som en andrahandslösning att åstad157

komma balans mellan sparande och investering med bibehållet efterfrågeöverskott i fråga om kapitalkrävande nyttigheter av det slag som frambringas inom den allmänna sektorn. Kravet på allmän ekonomisk balans synes åtminstone i första hand böra innebära att det samtidigt som det skall råda balans mellan sparande och investering också skall råda balans mellan tillgång och efterfrågan på dylika kapitalkrävande nyttigheter. För att tillgodose ett sådant krav på balans blir det nödvändigt att man ser till att det vidmakthålles överensstämmelse mellan efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter från den allmänna sektorn och den tillgång härav som kan framkomma vid en investeringsverksamhet inom denna sektor som hålles i nivå med det sparande som kan ställas till förfogande under full sysselsättning och stabil prisnivå. Den ovan angivna utgångspunkten för analysen kan härefter preciseras sålunda att det på lång sikt föreligger en tendens hos efterfrågan på nyttigheter från den allmänna sektorn att utvecklas snabbare än den tillväxt som på utbudssidan kan åstadkommas vid en investeringsverksamhet som hålles inom ramen för det sparande som kan ställas till förfogande vid full sysselsättning och stabil prisnivå. Det gäller att undersöka på vad sätt dessa balansbetingelser för den allmänna sektorn kunna påverkas i gynnsam riktning. 35 De åtgärder som kunna vidtagas för att förbättra den allmänna sektorns balansbetingelser komma i det följande att indelas i tre kategorier nämligen: i) sådana åtgärder vilkas direkta verkan i huvudsak är begränsad till den allmänna sektorn eller som i varje fall inte ha direkt inverkan på investeringsverksamhet och sparande utanför denna sektor; 2) sådana åtgärder vilkas direkta verkan beröra realkapitalbildningen inom såväl företagssektorn som den allmänna sektorn samt 3) sådana åtgärder vilkas direkta verkan i huvudsak gör sig gällande inom företagssektorn. Till den förstnämnda kategorien må hänföras dels sådana åtgärder som kunna beräknas medföra en ökning av det personliga och offentliga sparande som vid given inkomstutveckling kan ställas till den allmänna sektorns disposition utan att det samtidigt skall behöva ske någon väsentlig minskning av det sparande som kan disponeras för företagens behov; dels även sådana åtgärder som äro ägnade att minska den efterfrågan som vid given inkomstutveckling riktas mot den allmänna sektorn; samt slutligen givetvis även sådana åtgärder som verka i bägge dessa riktningar. Möjligheterna att öka det personliga samt det offentliga sparandet Någon fullständig genomgång av sådana åtgärder som äro ägnade att öka det personliga sparandet vid given inkomstutveckling kommer här inte i fråga. Emel35 Det är att märka att denna problemställning helt saknar motsvarighet för företagssektorns del, då det ju beträffande denna förutsattes att prisbildningen genomgående fungerar på ett sådant sätt att någon otillfredsställd efterfrågan på företagens produkter inte kan uppkomma eller i vart fall inte bli bestående på längre sikt.

lertid finns anledning att skilja mellan sådana åtgärder som bidra till att öka det personliga sparandet genom att göra detta mera lönsamt och sådana åtgärder som verka i samma riktning genom att i ökad grad göra förvärv och innehav av kapitalföremål eller varaktiga nyttigheter beroende av ett visst presterat sparande. Räntestegring och införande av direkta sparpremier kunna anföras som exempel på det förra slaget av åtgärder, under det att sänkta belåningsgränser för egna hem med åtföljande krav på ökad kontantinsats, kortare amorteringstider för egnahemslån36 samt överhuvudtaget minskade möjligheter till lånefinansierade köp av varaktiga konsumtionsvaror kunna anföras som exempel på det senare slaget av åtgärder. Det kan ifrågasättas om inte detta senare slags åtgärder ha större potentiell effektivitet än åtgärder av det förstnämnda slaget, när det gäller att påverka det personliga sparandet i positiv riktning. Bland faktorer av mera allmän innebörd som inverka på det personliga sparandets omfattning må särskilt nämnas dels bedömningen av den framtida prisutvecklingen, dels även inkomstfördelningen. På erfarenhet grundade förväntningar om kraftig och ihållande inflation få otvivelaktigt en synnerligen negativ inverkan på det personliga penningsparandet, men det synes dessvärre inte möjligt att mera bestämt avgöra var gränsen går mellan sådana prisstegringar som inte ha någon väsentlig inverkan på viljan att penningspara och sådana prisstegringar som ha dylik inverkan. Inkomstfördelningens form har man sedan gammalt velat tillerkänna ett fundamentalt inflytande på den genomsnittliga sparintensiteten. Genom undersökningar av inkomstförhållandena inom olika samhällsskikt har man kunnat iakttaga att sparandets andel av inkomsten regelbundet är positivt korrelerad med inkomsten och det har följaktligen legat nära till hands att antaga att en ojämn inkomstfördelning utgör en faktor med positiv inverkan på sparandets andel av de totala personliga inkomsterna. Om det även hade kunnat påvisas att det är inkomstens absoluta höjd som påverkar den individuella sparkvoten skulle det ha varit en obestridlig slutsats att ökad ojämnhet i inkomstfördelningen skulle vara ägnad att höja den genomsnittliga sparkvoten. Likaså skulle en allmän stegring av realinkomsterna vid oförändrad inkomstfördelning obestridligen ha varit ägnad att medföra en höjning av sparandets andel av de totala personliga inkomsterna. Det skulle till och med ha funnits anledning att förvänta en stigande genomsnittlig sparkvot vid en långsiktig tillväxt med en eller annan procent per år av den genomsnittliga realinkomsten per capita i förening med en i måttlig takt fortskridande utjämning av inkomstfördelningen. Emellertid kan det ingalunda anses med säkerhet påvisat att det är inkomstens absoluta storlek som har avgörande inflytande på den individuella sparkvotens 36 Teoretiskt vore det möjligt att utsätta även sådana personer som bo eller önska bo i hyreslägenheter för ett tvång att bidra till bostadsfinansieringen genom att göra viss insats i en allmän bostadsfinansieringsfond till villkor för tillträde eller fortsatt innehav av hyreslägenhet.

höjd. Enligt de i och för sig minst lika plausibla teorier angående konsumtionsbeteendet inom olika inkomstskikt som blivit framlagda av James Duesenberry skulle den andel av inkomsterna inom en viss inkomstklass som ägnas åt konsumtion mindre vara bestämd av genomsnittsinkomstens absoluta höjd än av den ifrågavarande inkomstklassens relativa position på inkomstskalan. 37 Utgår man från en sådan teori förefaller det inte självklart att en ojämn inkomstfördelning har en gynnsam inverkan på sparkvoten och en utjämning av inkomstfördelningen en ogynnsam sådan. Att det finns vissa inkomsttagare som vida höja sig över genomsnittet är visserligen en omständighet som kan antas ha en positiv inverkan på dessa inkomsttagares sparbenägenhet, men baksidan av samma företeelse skulle närmast bli den att konsumtionsbenägenheten inom något lägre inkomstskikt pressas uppåt som följd av den omständigheten att det finns vissa inkomsttagare som vid sidan av ett tämligen avsevärt sparande ha råd att hålla sig med en konsumtionsstandard som ligger betydligt över genomsnittet. I och med att dessa synpunkter beaktas måste det förefalla i hög grad vanskligt att avge något mera bestämt omdöme angående verkningarna av en förskjutning i inkomstfördelningen. Det kan inte anses ådagalagt att en utjämning av inkomstfördelningen har en negativ inverkan på den genomsnittliga sparkvoten, men å andra sidan saknas det likaså belägg för att en sådan förskjutning inte skulle ha någon negativ inverkan på denna kvot. Vad härefter beträffar möjligheterna att genom intensifierade offentliga insatser öka summan av det sparande som kan ställas till den allmänna sektorns disposition må inledningsvis framhållas att det offentliga sparandet kommer att påverkas i positiv riktning såväl genom åtgärder av det slag som äro ägnade att höja de offentliga inkomsterna som genom åtgärder av det slag som äro ägnade att sänka de offentliga utgifterna. I den mån viss skärpning av skattetrycket utgör den åtgärd som anses kunna ifrågakomma är det givetvis av vikt att söka utröna i vad mån den ökning av det offentliga sparandet som härigenom kan erhållas rimligen kan tänkas utgöra ett nettotillskott till det sparande som totalt kan ställas till den allmänna sektorns disposition. Eftersom det i detta sammanhang gäller att diskutera sådana åtgärder som lämna företagssektorns kapitalförsörjning opåverkad är det skäligt att förutsätta att skatteskärpningen i möjligaste mån utformas på ett sådant sätt att den inte får något negativt inflytande på företagssparandet, vilket rimligen måste innebära att ökningen av skattetrycket helt får uppbäras av de personliga inkomsterna. Under sådana omständigheter förefaller det nära nog ofrånkomligt att det offentliga sparandets tillväxt delvis kommer att försiggå på det privata sparandets bekostnad. Om tillflödet av genom skatteskärpningen ökade statsinkomster tillätes minska det offentligas motstånd mot fortsatta utgiftsstegringar av löpande natur, kan det inte ens anses säkert att 37 J. S. Duesenberry, Income, Massachusetts, 1949.

Saving and the Theory

of Consumer

Behavior,

Cambridge,

summan av det sparande som kan ställas till den allmänna sektorns disposition kommer att påverkas i avsedd riktning. Om summan av personligt och offentligt sparande på ett eller annat sätt ökas vid given utveckling av de personliga inkomsterna, kommer företagssektorn uppenbarligen att få känning av denna förändring, såtillvida som efterfrågan på konsumtionsvaror måste komma att påverkas i negativ riktning. Eftersom det ökade sparandet förutsattes bli taget i anspråk för ökade investeringar, kommer emellertid den bortfallna efterfrågan på konsumtionsvaror att motvägas av ökad efterfrågan på investeringsvaror. Den totala efterfrågan som riktar sig mot företagssektorn behöver således inte bli påverkad till sin omfattning. Möjligheterna att begränsa efterfrågan på kapitalkrävande

nyttigheter

Uppgiften blir härnäst att inventera möjligheterna att begränsa den efterfrågan som vid given inkomstutveckling riktar sig mot den allmänna sektorn. Härvidlag föreligger en avgörande skillnad mellan å ena sidan sådana nyttigheter härrörande från denna sektor vilka konsumenterna få tillgodogöra sig direkt och mot betalning samt å andra sidan sådana kapitalkrävande tjänster som ingå i vad som brukar rubriceras offentlig konsumtion. I det senare fallet är en begränsning av efterfrågan i huvudsak en administrativ angelägenhet, vilken förutsätter att stat och kommun medvetet sänka anspråken på olika grenar av den offentliga förvaltningen (såsom exempelvis försvar, sjukvård, skol- och vägväsende). I det följande skall emellertid i förenklande syfte resoneras som om de tjänster som tillhandahållas av den allmänna sektorn helt och hållet vore av det slag som förbrukarna få tillgodogöra sig mot betalning. Efterfrågan på dylika tjänster skulle det teoretiskt vara möjligt att påverka genom fysiska kontrollåtgärder av typen ransoneringar. Om man bortser från sådana åtgärder, återstår i huvudsak möjligheten att påverka efterfrågan genom prisförändringar. I ett läge där efterfrågan på kapitalkrävande tjänster härrörande från den allmänna sektorn växer snabbare än tillgången utgör prisstegring på dylika nyttigheter den naturliga anpassningen, dvs. den anpassning som kommer att äga rum därest inte särskilda åtgärder vidtagas för att förhindra densamma. Omfattningen av den prisstegring som kan komma att äga rum blir beroende dels på förhållandet mellan efterfrågans tillväxt och tillgångens, dels av efterfrågans priselasticitet. O m exempelvis efterfrågan under en viss period vid oförändrat pris skulle ha ökat med en procent i förhållande till tillgången och priselasticiteten vore lika med i, skulle priset på ifrågavarande nyttigheter komma att stiga med en procent; vore priselasticiteten däremot endast lika med 0,5, skulle prisstegringen komma att uppgå till två procent o. s. v. Vad speciellt beträffar bostäder ha svårigheterna att uppskatta priselasticiteten blivit berörda i det föregående.38 38 Frågan om den hyresutveckling som skulle komma att äga rum vid en fullständig avveckling av nuvarande hyresreglering har behandlats av Dickson i en bilaga till SOU 1955:35, »Sannolika verkningar i vissa hänseenden av hyresregleringens avveckling».

l6l n

Om lönsamheten för nyanläggningar inom den allmänna sektorn redan i utgångsläget var tillräckligt god för att locka fram investeringsinitiativ i den utsträckning som krävdes för att ta i anspråk det sparande som ställdes till den allmänna sektorns disposition, förefaller det sannolikt att en prisstegring av ovan angivet slag — därest den inte motvägdes av andra faktorer — skulle komma att stimulera till större utbyggnader än som kunde finansieras inom ramen för det för sektorn disponibla sparandet. 39 Bland faktorer som skulle kunna förebygga en sådan verkan av prisstegringen må särskilt framhållas olika slags skärpningar av kreditvillkoren. Räntestegring utgör en av de möjligheter till skärpning av kreditvillkoren som kunna ifrågakomma men även sådana åtgärder som sänkning av belåningsgränserna och förkortning av amorteringsperioderna torde i avsevärd grad kunna utöva en återhållande inverkan på investeringsinitiativen. Det senare slaget av skärpningar av kreditvillkoren kan dessutom förmodas vara väl ägnat att driva fram ett ökat sparande men knappast lämpat att tillgripa som en tillfällig åtgärd. Vad som hittills diskuterats har varit sådana prisstegringar som skulle kunna vidmakthålla en i utgångsläget föreliggande balans mellan tillgång och efterfrågan på den allmänna sektorns nyttigheter vid en därefter uppkommande tendens till snabbare tillväxt av efterfrågan än tillgången. De principiella sammanhangen skulle inte vara väsentligt annorlunda om det i utgångsläget förelåg en uppdämd efterfrågan på nyttigheter från den allmänna sektorn samt fysisk kontroll över investeringsverksamheten inom denna sektor och därefter en prisstegring på ifrågavarande nyttigheter återställde balansen mellan tillgång och efterfrågan på dylika, samtidigt som en skärpning av kreditvillkoren medverkade till att investeringarna utan särskilda fysiska kontroller kunde hållas inom ramen för det disponibla sparandet. Om den uppdämda efterfrågan var betydande, är det emellertid uppenbart att också prisstegringen i detta fall måste bli avsevärd. Prissättningen såsom jämviktsfaktor kan även belysas genom en komparativ studie av jämviktsvillkoren för två olika utvecklingsförlopp som kännetecknas därav att det personliga sparandet och härmed sammanfallande investeringar inom den allmänna sektorn i båda fallen motsvara en lika stor andel av de personliga inkomsterna, samtidigt som förloppen skilja sig från varandra med avseende på tillväxthastigheten för de personliga inkomsterna. I det ena fallet tankes nämligen tillväxthastigheten för såväl nationalinkomst som summa personliga in39 I det föregående har förfäktats att utvecklingen av efterfrågan på de av kapitalföremålen (dvs. bostäder och offentliga anläggningar) frambringade tjänsterna kommit att få ett alltmera omedelbart inflytande på investeringsinitiativen inom den allmänna sektorn. Detta påstående får inte tolkas så att investeringsinitiativen inom den allmänna sektorn, exempelvis vad avser bostadsbyggen, skulle vara helt okänsliga för varje lönsamhetsförändring. Sammanhanget får snarare uppfattas så att vid de måttliga lönsamhetsförändringar som i allmänhet förekomma eller numera ens tolereras från myndigheternas sida utgör efterfrågeutvecklingen en faktor med alltmera påtagligt inflytande på investeringsbesluten.

komster ligga på en högre nivå, vilket tankes sammanhänga därmed att företagssparandet och företagsinvesteringarna i detta fall utgöra en större andel av nationalprodukten. Den andel av de personliga inkomsterna som disponeras till att efterfråga nyttigheter från den allmänna sektorn tankes i båda fallen vara konstant, varav följer att det förlopp som kännetecknas av en procentuellt snabbare tillväxt av de personliga inkomsterna också måste kännetecknas av en procentuellt snabbare tillväxt att efterfrågan på nyttigheter från den allmänna sektorn. Att trots denna snabbare tillväxt av efterfrågan en lika stor sparkvot tankes vara tillräcklig för att finansiera utbyggnader inom den allmänna sektorn av sådan omfattning att balans kan vidmakthållas mellan tillgång och efterfrågan på ifrågavarande nyttigheter, tankes bero därpå att den totalt efterfrågade kvantiteten av dylika nyttigheter vid varje särskild tidpunkt är mindre i förhållande till investeringsvolymen. Den möjliga utbyggnadsvolymen kan under sådana förutsättningar ge utrymme för en procentuellt snabbare tillväxt av försörjningen med dessa nyttigheter. Eftersom den andel av de personliga inkomsterna som sparas och härigenom kan disponeras för utbyggnad av den allmänna sektorns anläggningar i båda fallen var lika stor, måste — vid givna och för båda fallen gemensamma prisrelationer — värdet av den efterfrågade kvantiteten av nyttigheter från den allmänna sektorn ha utgjort en mindre andel av de personliga inkomsterna i det fall där tillväxthastigheten för dessa var högre. Om det vidare förutsattes att benägenheten att efterfråga nyttigheter från den allmänna sektorn i båda fallen skulle ha varit lika stor ifall det förelegat identiska prisrelationer, måste slutsatsen bli att realpriserna för nyttigheter från den allmänna sektorn måste ligga högre i det utvecklingsförlopp som kännetecknas av snabbare tillväxt för de personliga inkomsterna. 40 Högre realpriser på nyttigheter från den allmänna sektorn måste samtidigt innebära lägre realpriser för övriga nyttigheter. Det är således rimligt att antaga att realpriserna skulle vara lägre även för investeringsvaror vilket vore en bidragande förklaring till att tillgången på nyttigheter från den allmänna sektorn kunde växa tillräckligt snabbt. Till följd av lägre realpriser på investeringsvaror skulle nämligen den utbyggnadsvolym som kan finansieras inom ramen för ett visst sparande bli förhållandevis större. I jämförelse med det utvecklingsförlopp som kännetecknades av en långsammare utvecklingstakt för de personliga inkomsterna skulle jämviktsvillkoren för det utvecklingsförlopp som kännetecknades av en snabbare utvecklingstakt för 40 Vid dessa högre realpriser är det inte uteslutet att värdet av efterfrågade nyttigheter från den allmänna sektorn i fallet med snabbare inkomsttillväxt kan uppgå till en större andel av de personliga inkomsterna än vad motsvarande värde skulle göra i fallet med långsammare inkomsttillväxt och lägre realpriser, ehuru en beräkning efter enhetliga realpriser skulle leda till det resultatet att värdet av konsumerade allmänna nyttigheter vore högre i förhållande till de personliga inkomsterna i det sistnämnda fallet än i det förstnämnda.

I63

dessa inkomster sålunda komma att inbegripa högre realpriser för nyttigheter från den allmänna sektorn och lägre realpriser för investeringsvaror. Högre priser på de nyttigheter som frambringas vid den allmänna sektorns anläggningar i förening med lägre anläggningskostnader måste vid i övrigt lika villkor innebära större lönsamhet vid utbyggnad av sådana anläggningar. Om inte lönsamhetskraven för investeringar inom den allmänna sektorn av någon anledning skulle vara större vid utvecklingsförloppet med den snabbare tillväxten av de personliga inkomsterna, får man man i stället förutsätta att andra faktorer måste verka återhållande på investeringsinitiativen för att investeringsvolymen skall kunna begränsas inom ramen för det disponibla sparandet. Hårdare kreditvillkor inklusive högre räntor kunna fungera som sådana återhållande faktorer. En högre ränta framstår under de givna betingelserna som ett komplement till den snabbare framstegstakten. Efter denna utvikning finns anledning att något utförligare ingå på frågan om återverkningarna med avseende på företagssektorn av en genom prisstegring skeende anpassning av efterfrågan på nyttigheter från den allmänna sektorn. Om priserna på allmänna nyttigheter stiga, är det uppenbart att priserna på företagssektorns produkter måste sjunka, ifall den allmänna prisnivån i genomsnitt skall kunna bibehållas oförändrad. Ett sådant prisfall kommer för övrigt att bidra till den omställning av efterfrågan i riktning från allmänna sektorn och mot företagssektorn som utgör en förutsättning för att balansen mellan tillgång och efterfrågan på allmänna nyttigheter skall kunna vidmakthållas. Som villkor för allmän balans gäller tydligen att den totala efterfrågan på varor och tjänster av olika slag skall utveckla sig på ett sådant sätt att den i varje läge överensstämmer med värdet av det totala utbudet av varor och tjänster vid genomsnittligt oförändrad prisnivå och den utveckling av de inbördes prisrelationerna (realpriserna) för olika varor och tjänster som balanserar tillgång och efterfrågan för olika slag av nyttigheter. En avsättning av det ifrågavarande utbudet på ovan angivna villkor ger upphov till vissa bruttoinkomster samt en viss utveckling av dessa. Det kan förutsättas att en sådan utveckling av de totala bruttoinkomsterna även innebär en viss bestämd utveckling av företagens inkomster liksom också av deras sparande och investeringar och saldot däremellan. Är vidare utvecklingen av övrigt sparande vid den angivna utvecklingen av bruttoinkomsterna att betrakta som given, är därmed också givet hur stort sparande som totalt kan disponeras för andra ändamål än finansiering av företagens investeringar. Såvitt det ankommer på investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn blir villkoret för balans sålunda att omfattningen av denna investeringsverksamhet anpassas till det i angiven bemärkelse disponibla sparandet. Om jämviktsvillkoren för ett visst utvecklingsförlopp innefatta ett visst prisfall på företagssektorns produkter, följer härav vissa speciella återverkningar på inkomstfördelningen. Dessa kunna i någon mån belysas genom en jämförelse av en tänkt utveckling av ett förlopp med i övrigt identiska förutsättningar där 164

emellertid priserna på allmänna nyttigheter genom administrativa kontroller hindras från att stiga och där i stället ett uppkommande efterfrågeöverskott på allmänna nyttigheter ledes över mot företagssektorn med påföljd att prisfallet på dess produkter uteblir. Volymen av varor och tjänster som utbjudas från var och en av de båda huvudsektorerna tankes dock inte omedelbart bli påverkad av den annorlunda prissättningen. Om det vidare i enlighet med en tidigare skisserad frikonkurrensmodell tankes gälla att arbetslönen bestämmes av produktionens nettovärde per arbetare vid de minst effektiva av de anläggningar inom företagssektorn som få lov att tagas i bruk i och för full sysselsättning av den befintliga arbetskraften, torde det vara lätt att inse att den uteblivna prissänkningen på företagssektorns produkter utan att inverka på den inbördes fördelningen mellan företagsvinster och löner kommer att få en gynnsam inverkan på utvecklingen av båda dessa inkomstelement, under det att den uteblivna prisstegringen på allmänna nyttigheter får en ogynnsam inverkan på utvecklingen av de inkomster som tillfalla innehavarna av anläggningar inom den allmänna sektorn. Å andra sidan skulle en utveckling under fri prisbildning i jämförelse med detta utvecklingsförlopp och dess bundna prisrelationer ha inneburit en mera ofördelaktig utveckling av såväl löner som företagsvinster i förening med en mera fördelaktig utveckling av de inkomster som tillfalla innehavarna av anläggningar inom den allmänna sektorn. Om det i utgångsläget föreligger administrativ kontroll av priserna på allmänna nyttigheter jämte ett betydande efterfrågeöverskott på sådana nyttigheter (vilket tankes vara avlett mot företagssektorn) synes uppenbart att en återgång till fri prisbildning med åtföljande stegring av realpriserna på allmänna nyttigheter och sänkning av realpriserna på företagssektorns produkter samt återställd balans mellan efterfrågan och tillgång på allmänna nyttigheter kan komma att innebära en avsevärd inkomstomfördelning till företagens och löntagarnas nackdel. Denna inkomstomfördelning skulle i och för sig kunna undvikas, om det offentliga genom en accis på allmänna nyttigheter lade beslag på de ökade intäkter som eljest tillfallit innehavarna av allmänna anläggningar samt använde dessa medel till att subventionera företagssektorns produkter, varigenom den förutsatta prissänkningen på dessa produkter skulle kunna genomföras utan inkomstbortfall för löntagare och företag. För att få en mera konkret föreställning om innebörden av en sådan åtgärd kan man tänka sig att den tar formen av en hyresskatt, vars avkastning användes till att subventionera jordbruksprodukter. Möjligheterna att förbättra den allmänna sektorns kapitalförsörjning företagssektorns bekostnad

på

I det föregående ha diskuterats olika metoder att förbättra den allmänna sektorns balansbetingelser genom sådana åtgärder vilkas direkta verkan i huvudsak är begränsad till den allmänna sektorn eller som i varje fall inte ha någon direkt 165

inverkan på realkapitalbildningen utanför denna sektor. Med hänsyn till den utbredda politiska motvilja som synes föreligga gentemot sådana »frontalt» verkande åtgärder finns det desto större anledning att pröva om det går någon »väg udenom» dvs. om det finns några mera indirekta medel att återställa balansen vilka till äventyrs kunna förefalla mera acceptabla för den politiska opinionen. I detta sammanhang aktualiseras i första hand frågan om vilka möjligheter som kunna finnas att förbättra den allmänna sektorns balansbetingelser genom att öka investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn på bekostnad av företagens investeringsverksamhet. En sådan omläggning av investeringsinriktningen skulle kunna tänkas försiggå sålunda att en skärpt beskattning av företagens vinster fick medföra en sänkning av företagens sparande och som följd därav en lika stark nedgång i deras investeringsvilja och faktiska investeringsutgifter, varefter de ökade skatteintäkterna i sin helhet skulle anslås till en ökning av det offentliga sparandet, vilken finge disponeras till att finansiera en ökad investeringsverksamhet inom den allmänna sektorn. Varje skärpning av företagsbeskattningen behöver dock inte nödvändigtvis få en så renodlad effekt som här förutsattes. Dels är det tänkbart att företagens investeringsutgifter på längre sikt skulle komma att minska något mindre än deras sparande, dels har man även att räkna med möjligheten av att de genom skatteskärpningen ökade offentliga inkomsterna skulle komma att minska motståndet mot fortsatta offentliga utgiftsstegringar av löpande natur. En annan tänkbar metod att åvägabringa den åsyftade omläggningen av investeringsinriktningen vore att genom åtgärder av det ena eller andra slaget framtvinga en sådan förskjutning av saldot mellan företagens sparande och investeringsutgifter att det härigenom skulle uppstå ökat utrymme för investeringar inom den allmänna sektorn. I det föregående ha möjligheterna att genom kreditrestriktiva åtgärder åstadkomma en sådan saidoförskjutning prövats i anslutning till behandlingen av det långsiktiga balansproblemet ur speciellt företagssektorns synpunkt. Härav framgick att det sannolikt skulle finnas större förutsättningar att genom dylika åtgärder åstadkomma en minskning av ett hos företagen föreliggande investeringsöverskott än att framtvinga uppkomsten av ett investeringsunderskott. Företag i kreditberoende ställning skulle visserligen genom kreditrestriktiva åtgärder kunna tvingas att prestera ett sparandeöverskott, vilket f. ö. skulle vara ägnat att minska deras kreditberoende. Man skulle däremot inte kunna vänta sig att kreditoberoende företag annat än kortfristigt skulle bidra till den allmänna sektorns kapitalförsörjning genom ett sparande som överskrider deras utgifter. Det skulle således inte vara någon i längden framkomlig metod att basera finansieringen av en utökad investeringsverksamhet inom den allmänna sektorn på ett sparandeöverskott hos kreditoberoende företag med åtföljande förstärkning av deras likviditetsställning. Det vore att befara att en inträffad ökning av de likvida reserverna hos kreditoberoende företag efter en övergångstid skulle 166

komma att åtföljas av ett investeringsöverskott och en härmed sammanhängande återgång till en mindre högt uppdriven likviditet. Det förutsattes sålunda att stora likvida tillgångar hos kreditoberoende företag utgöra någonting som dessa normalt äro benägna att tämligen snabbt omvandla i reala tillgångar. Med denna utgångspunkt blir det naturligt att vid full sysselsättning av arbetskraft och produktionskapacitet uppfatta en högt uppdriven företagslikviditet som ett hotande förebud om ökade investeringsutgifter inom företagssektorn, vilka kunna rubba den framtida ekonomiska balansen. Inför detta perspektiv finns emellertid anledning att ställa frågan om inte en hög personlig likviditet likaledes kan innebära ett hot om ökade utgifter som kunna medföra en balansrubbning. Eller skulle läget ställa sig väsentligt gynnsammare om vid totalt sett given nettolikviditet en större del av densamma innehades av personer och en mindre del av företag? Otvivelaktigt finns det starkare motiv för personer än för företag att på längre sikt hålla en betydande del av sina tillgångar i likvid form. Det personliga sparandet sker i stor utsträckning med sikte på förhållandevis avlägsna och obestämda ändamål (exempelvis för försörjning under ålderdom och sjukdom). Detta hindrar likväl inte att risken för plötsliga medelsbehov ger motiv för en hög personlig likviditetsberedskap. Under normala förhållanden brukar detta slags medelsbehov inte samtidigt bli aktualiserat hos stora delar av befolkningen. Till förkärleken för likvid placering bidrar även att direkta engagemang i företag merendels betraktas som alltför riskbetonade. I viss utsträckning torde likvida tillgångar hos personer utgöra basen för mera bestämda och omedelbara utgiftsplaner. Dessa kunna i någon utsträckning gälla engagemang i affärsföretag men torde företrädesvis avse endera bostadsanskaffning eller direkt konsumtion. Om den ekonomiska politiken är inriktad på att hålla investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn på en hög nivå, behöver det inte inge några speciella bekymmer att personliga besparingar som hållits i likvid form bli direkt engagerade i bostadsinvesteringar. Sådana transaktioner varken öka eller minska det totala utrymmet för investeringar i bostäder och offentliga anläggningar. Om balansen skall kunna vidmakthållas måste en ökning av egnahemsbyggandet visserligen motvägas av en minskning i bostadsproduktionen eller i den offentliga investeringsverksamheten, men detta skulle dock inte innebära något (extra) avsteg från det förutsatta målet för den ekonomiska politiken (nämligen att vad som här betecknas som investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn skall hållas på en hög nivå). Om däremot personliga besparingar i likvid form (och följaktligen s. a. s. utlånade till det allmänna) anlitas för konsumtion så innebära dylika transaktioner en begränsning av utrymmet för den allmänna investeringsverksamheten. En viss förbrukning av personliga besparingar förekommer under alla förhållanden, men under normala omständigheter förbrukas som regel mindre besparingar än det tillkommer nya. Om det under fria konsumtionsmöjligheter uppkommit en hög 167

personlig likviditet finns det i varje fall ingen särskild anledning att betrakta denna som ett förebud om starkt ökade konsumtionsutgifter, även om det inte kan förnekas att en hög likviditet har ett positivt inflytande på konsumtionsbenägenheten. Vid allmän balans på konsumtionsvarumarknaden synes det därför finnas fog för det omdömet att ju mera av en viss given nettolikviditet som innehas av personer och ju mindre som innehas av företag, desto mindre är risken för en sådan utgiftsökning som i en nära framtid kan minska utrymmet för allmänna investeringar.41 Råder det allmän brist på konsumtionsvaror kan det däremot rimligen förutsättas att en hög personlig likviditet till avsevärd del utgöres av en uppdämd konsumtionsefterfrågan som snabbt kan komma att aktiveras vid friare konsumtionsmöjligheter, antingen dessa uppkomma därigenom att varutillgången förbättras eller därigenom att regleringsekonomien sviktar. Vad sedan gäller frågan om en hög personlig likviditet till äventyrs innebär en större påfrestning på en regleringsekonomi än en hög företagslikviditet så blir svaret härpå i hög grad beroende av hur effektivt konsumtionsvarumarknaden kan kontrolleras i jämförelse med företagens investeringsverksamhet. Såtillvida synes det emellertid finnas skäl för att en hög personlig likviditet skall inge mera omedelbara bekymmer än en hög företagslikviditet som det normalt krävs mindre förberedelsetid för att konsumera än för att investera. Å andra sidan torde en företagsinkomst som blivit sparad i likvid form med tiden bli allt mera »mogen» att utnyttjas för sitt tilltänka ändamål dvs. för investering. Slutsatserna rörande verkan av en hög personlig likviditet vid allmän brist på konsumtionsvaror skulle få särskild aktualitet därest man inom en regleringsekonomi skulle gå så långt i sina försök att upprätthålla en högt uppdriven investeringsvolym inom den allmänna sektorn att det uppkom ett allmänt efterfrågeöverskott i fråga om konsumtionsvaror. Ett närmare studium av dylika fall ligger emellertid utom ramen för denna undersökning, vilken i stort sett har utgått från sådana allmänna förutsättningar att det vid gällande priser och prisutveckling väl kan uppkomma en otillfredsställd efterfrågan på nyttigheter från den allmänna sektorn, men denna otillfredsställda efterfrågan tankes i sådana fall bli avledd mot företagssektorn där den under alla omständigheter har antagits kunna bli tillgodosedd. 41

Det skulle alltså ha varit gynnsammare om den föregående ekonomiska utvecklingen kunnat gestaltas sålunda att de personliga inkomsttagarna frivilligt skaffat sig en högre likviditet och företagen samtidigt fått en mindre likviditet än som faktiskt blivit fallet. Men om det rått full sysselsättning kan det vara rimligt att förutsätta att inkomsttagarna gjort just så stora likvida besparingar som de varit beredda att frivilligt prestera i en balanserad utveckling. Att under sådana förhållanden ett visst likviditetstillskott åtminstone tillfälligt kunnat placeras hos företagen är i och för sig en omständighet som verkar i stabiliserande riktning. Ty om i stället ett desto större likviditetstillskott hade måst placeras hos inkomsttagarna hade detta endast kunnat ske i samband med en inflatorisk inkomststegring eller som följd av en allmän brist på konsumtionsvaror. 168

Förutom kreditrestriktiva åtgärder finns det även andra slag av ingripanden som skulle kunna tänkas påverka saldot mellan företagens sparande och investeringsutgifter i en för den allmänna sektorns kapitalförsörjning gynnsam riktning. En räntestegring kan i någon utsträckning tänkas föranleda företagen att avstå från investeringsutgifter som de eljest skulle ha ådragit sig. Något försök att närmare uppskatta eller analysera sådana ränteförskjutningars självständiga effekt på företagens investeringsdispositioner skall inte göras i detta sammanhang, men det förutsattes att denna ränteeffekt är förhållandevis ringa.42 Även en fysisk kontroll av byggnadsregleringens typ kan i någon mån verka återhållande på företagens totala investeringsutgifter. Den omständigheten att företagens investeringsutgifter till övervägande del avse andra objekt än byggnader medför emellertid att den självständigt återhållande effekt på företagens investeringar, vilken på rimliga villkor kan uppnås genom en dylik reglering, inte kan bli synnerligen betydande. 43 Uppbromsning av expansionstakten inom företagssektorn såsom medel att återställa balansen inom den allmänna sektorn I den mån en omläggning av investeringsinriktningen till den allmänna sektorns förmån och företagssektorns nackdel på det ena eller andra sättet kommer till stånd, blir den gynnsamma verkan härav på den allmänna sektorns balansbetingelser sannolikt inte begränsad till den omständigheten att den allmänna sektorns anläggningar tills vidare komma att kunna utvidgas i snabbare takt. Det kan på tämligen goda grunder antagas att en sådan förändring av investeringsinriktningen skulle komma att få en uppbromsande inverkan på tillväxten av nationalinkomst och summa personliga inkomster.44 Tidigare har framhållits hurusom en sådan uppbromsning skulle vara ägnad att i förhållandevis högre grad begränsa tillväxten av efterfrågan på nyttigheter från den allmänna sektorn än tillväxten av utbudet på sådana nyttigheter, under förutsättning att de andelar av inkomsterna äro att betrakta som givna, vilka komma att anslås till efterfrågan av dylika nyttigheter respektive till sparande av sådant slag som kan disponeras till att finansiera investeringar inom den allmänna sektorn. 42 I Guy Arvidssons inom penningvärdeundersökningen utförda undersökning är den självständiga ränteeffekten på företagens dispositioner föremål för ingående studium. 43 I investeringskommitténs betänkande (SOU 1953:6 s. 51—54) har den begränsade räckvidden med avseende på företagens totala investeringsutgifter av enbart byggnadsreglerande åtgärder blivit mera ingående analyserad och belyst. 44

Detta antagande tankes såsom tidigare framhållits i första hand gälla under den förutsättningen att omläggningen av investeringsinriktningen inte i och för sig skulle vara ägnad att påverka utvecklingen av prisrelationerna mellan den allmänna sektorns nyttigheter och företagssektorns produkter. Detta synes vara en naturlig förutsättning i ett sådant fall där en stegring av realpriserna på den allmänna sektorns nyttigheter inte accepteras såsom medel att upprätthålla balansen mellan efterfrågan och tillgång på dylika nyttigheter. 169

Eftersom en uppbromsning av inkomstutvecklingen under plausibla förutsättningar i och för sig skulle vara ägnad att förbättra den allmänna sektorns balansbetingelser, skulle det finnas teoretiska möjligheter att påverka dessa i gynnsam riktning utan varje som helst åtgärd ägnad att befrämja investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn enbart genom sådana mot företagssektorn riktade ingripanden som äro ägnade att resultera i en långsammare inkomstutveckling. Som ett exempel på en dylik anpassning kan man tänka sig ett fall där en skärpt företagsbeskattning framkallar en minskning till absolut sett lika stora belopp av företagsvinster, företagssparande samt företagsinvesteringar och där de genom företagsbeskattningens skärpning ökade offentliga inkomsterna användas för finansiering av löpande materialutgifter för försvaret. Förhållandet mellan utbud och efterfrågan på den allmänna sektorns nyttigheter skulle inte komma att direkt påverkas av dessa förändringar, men på längre sikt skulle den långsammare inkomstutveckling som vore att påräkna som följd av den minskade investeringsintensiteten inom företagssektorn vara ägnad att påverka den allmänna sektorns balansbetingelser i gynnsam riktning vid givna benägenheter hos inkomsttagarna att spara respektive efterfråga nyttigheter från den allmänna sektorn. Om man befinner sig i ett läge med betydande efterfrågeöverskott på nyttigheter från den allmänna sektorn finns det en metod som åtminstone teoretiskt kan medföra ett snabbt återställande av balansen mellan efterfrågan och tillgång på dylika nyttigheter, nämligen en höjning av realpriserna. Väljer man i första hand en mera långsamt verkande metod att återställa balansen, såsom exempelvis just en uppbromsning av den reala inkomstutvecklingen, finns det anledning att förutsätta att efterfrågeöverskottet på nyttigheter från den allmänna sektorn kommer att bestå under en avsevärd övergångstid. Under denna torde kraven på en högt uppdriven investeringsverksamhet inom den allmänna sektorn att bli starka med åtföljande svårigheter att begränsa investeringsverksamheten inom ramen för det sparande som kan framkomma vid full sysselsättning och stabil prisnivå. Utvidgas investeringsverksamheten utöver denna ram blir en prisstegring ofrånkomlig under de förutsättningar som i övrigt gälla för modellen (bl. a. att det inte får uppstå någon otillfredsställd efterfrågan på konsumtionsvaror). Frågan blir sedan hur de reala företagsvinsterna komma att påverkas av en sådan process. Den frågan kan näppeligen erhålla något allmängiltigt svar. Det är tänkbart att realvinsterna inte alls skulle komma att påverkas eller att de rent av skulle komma att försämras, men det är å andra sidan möjligt att en dylik prisstegringsprocess skulle komma att påverka realvinsternas utveckling i positiv riktning. Det kan exempelvis föreligga en större tröghet i lönernas än i prisernas anpassning till ändrade ekonomiska förhållanden eller också kunna maktförhållandena på arbets- respektive varumarknaderna vara sådana att företagen ha möjlighet att ta ut större realvinster vid inflation än vid stabil prisnivå. Om prisstegringen får en sådan gynnsam inverkan på företagens realvinster, kan det rimligen 170

förutsättas att även investeringarna inom företagssektorn komma att påverkas i positiv riktning, vilket bl. a. skulle kunna få till följd att försöken att bromsa upp den reala inkomstutvecklingen helt eller delvis skulle gå om intet. 45 Skulle däremot prisstegringen få en negativ inverkan på realvinsternas utveckling skulle det kunna ifrågasättas om inte uppbromsningen av den reala inkomstutvecklingen härigenom ytterligare skulle komma att befrämjas. Oavsett utsikterna till framgång för en ekonomisk politik som genom uppbromsning av inkomstutvecklingen söker att nå balans mellan tillgång och efterfrågan på allmänna förnödenheter kan en lösning efter sådana linjer bli föremål för kritik av mera principiell natur. Själva uppbromsningen av inkomstutvecklingen torde av åtskilliga betraktas som något så ogynnsamt att det inte bör ifrågakomma såsom medel att återställa balansen. Andra torde vara mera benägna att ifrågasätta om den tilltänkta uppbromsningen av inkomstutvecklingen verkligen skulle bli av »real» natur. I sådana fall där uppbromsningen kommer till stånd genom en minskning av den totala investeringsintensiteten (genom sänkning av företagsinvesteringarnas andel av nationalprodukten vid oförändrad andel av nationalprodukten för den allmänna investeringsverksamheten) torde det svårligen kunna förnekas att den inträffade begränsningen av inkomsternas tillväxthastighet är eller åtminstone kan vara av »real» natur. Om däremot vad som förorsakar uppbromsningen endast är en omläggning av investeringsinriktningen till den allmänna sektorns förmån vid totalt sett oförändrad investeringsintensitet, kan det i första hand uppfattas som en värderingsfråga hur den med investeringsomläggningen sammanhängande förändringen av nationalproduktens utveckling skall bedömas. Det förutsattes att det volymmässigt sker en snabbare tillväxt av försörjningen med sådana varor och tjänster som frambringas inom den allmänna sektorn men en långsammare tillväxt av försörjningen med varor och tjänster som frambringas inom företagssektorn än vad som eljest skulle ha varit fallet. När denna omläggning av produktionsinriktningen medför att nationalproduktens sammanlagda tillväxt visar värdemässig tillbakagång vid uppskattning efter marknadens priser, så behövs det endast att man ändrar värderingsnormerna och tillämpar en uppskattning av de allmänna nyttigheterna som i tillräckligt hög grad överträffar prisbildningens utslag för att resultatet av den inträffade omläggningen skall få en motsatt innebörd dvs. att nationalproduktens tillväxt ökat i värde i stället för att minska. Vid en tillräckligt hög värdering av de nyttigheter som frambringas 45 F. ö. ligger det mycket nära till hands att antaga att en prisstegringsprocess skulle komma att medföra en ytterligare sänkning av realpriserna på nyttigheter från den allmänna sektorn. Detta vore ytterligare ägnat att försämra den allmänna sektorns balansbetingelser och skulle sannolikt mer än väl motväga den tillfälliga tendens till minskning av efterfrågeöverskottet på allmänna nyttigheter, vilken i och för sig varit att vänta då inkomstfördelningen förskjutits till förmån för företagssparandet och till nackdel för de personliga inkomsterna. Även genom sin inverkan på den personliga sparbenägenheten skulle prisstegringen kunna tänkas vara ägnad att försämra den allmänna sektorns balansbetingelser.

inom den allmänna sektorn i förhållande till dem som frambringas inom företagssektorn framstår med andra ord en omläggning av investeringsverksamheten i angiven riktning såsom rationell även om värdet av nationalproduktens tillväxt härigenom avtar räknat efter marknadens priser. Det må tilläggas att en hög uppskattning av de allmänna nyttigheterna kan utgöra ett av skälen varför myndigheterna söka att hålla låga priser på ifrågavarande nyttigheter. Emellertid kan det under vissa omständigheter tänkas att en omdirigering av investeringsverksamheten till den allmänna sektorns förmån på längre sikt medför en långsammare utveckling av försörjningen med allmänna förnödenheter. För den som är intresserad av att försörjningen med allmänna nyttigheter även på lång sikt skall utveckla sig gynnsamt bör detta perspektiv inge oro. För den som lägger huvudvikten vid en snar förbättring av försörjningen med sådana nyttigheter kan det däremot synas fullt konsekvent att med jämnmod emotse möjligheten av att utvecklingen av denna försörjning längre fram kan komma att försämras. Delvis är det av rent produktionstekniska orsaker som det kan tänkas att en så stark inriktning av investeringsverksamheten mot den allmänna sektorn på lång sikt får en ogynnsam inverkan på utvecklingen av den verksamhet som ombesörjes inom denna sektor. Den allmänna sektorn är nämligen för sin verksamhet och utveckling i viss utsträckning beroende av den produktion som bedrives inom företagssektorn. Sålunda är det exempelvis denna som väsentligen ombesörjer investeringarna inom den allmänna sektorn. Svältföder man företagssektorn tillräckligt eftertryckligt, riskerar man att utbyggnaden av den allmänna sektorn måste försiggå långsammare som följd av att tillväxthastigheten inom företagssektorn bromsas upp också i fråga om den produktionskapacitet som är disponibel för allmänna investeringar. En måttlig begränsning av utvecklingshastigheten inom företagssektorn behöver emellertid inte nödvändigtvis inverka på utvecklingen av den produktionskapacitet som är av omedelbar betydelse för den allmänna investeringsverksamheten (byggnadsämnesindustrier o. d.) utan kan helt och hållet tänkas drabba andra produktionsgrenar (såsom konsumtionsvaruindustrier och verkstadsindustri). Det må för övrigt erinras därom att produktionstekniska argument kunna riktas mot en ensidig inriktning av investeringsverksamheten på företagssektorn lika väl som mot en ensidig inriktning på den allmänna sektorn. Eftersom verksamheten inom företagssektorn delvis är beroende av underleveranser från den allmänna sektorn (elkraft, kommunikationstjänster m. m.) är det såsom tidigare framhållits uppenbart att en tillräckligt ensidig investeringsexpansion inom företagssektorn med försummande av den allmänna sektorn skulle kunna medföra en begränsning av företagssektorns reala utvecklingsmöjligheter. För att t. o. m. den gynnade sektorn av rent produktionstekniska orsaker skall lida avbräck fordras förmodligen en extrem ensidighet i investeringsinriktningen. Av ett annat skäl är det emellertid tänkbart att även en mindre extrem koncen172

tration av investeringsverksamheten till den allmänna sektorn med tiden kan medföra en försämring av dess utvecklingsmöjligheter. Detta sammanhänger med inkomstutvecklingens återverkan på sparandet. Härvid förutsattes alltjämt att en omläggning av investeringsinriktningen till företagssektorns nackdel verkar uppbromsande på nationalinkomstens tillväxt vid värdering efter gällande marknadspriser. Denna uppbromsning av inkomstutvecklingen kommer under i övrigt oförändrade betingelser att medföra en långsammare tillväxt av det totala sparandet. Trots ökad andel av investeringsverksamheten skulle härigenom den allmänna sektorn i längden kunna komma att förfoga över mindre kapitaltillgång än den skulle ha gjort om dess andel av investeringsverksamheten bibehållits på en lägre och framstegstakten på en högre nivå. De tänkta sammanhangen torde i någon mån kunna konkretiseras genom ett räkneexempel avseende ett utvecklingsförlopp där investeringsverksamhetens andel av nationalprodukten är konstant och där företagssektorn och den allmänna sektorn i utgångsläget vardera förfoga över hälften av det sammanlagda investeringsutrymmet. Härefter tankes en bestående omfördelning av investeringsresurserna äga rum så att företagssektorns andel av investeringsverksamheten minskas med en tredjedel och den allmänna sektorns andel ökas med en tredjedel. (Dvs. en sjättedel av den totala investeringsverksamheten överföres från den ena sektorn till den andra.) På godtyckliga grunder förutsattes att denna omläggning av investeringsverksamhetens inriktning får den verkan att den reala nationalproduktens tillväxthastighet på längre sikt sjunker från 3 procent till 2 procent per år. I samband med omläggningen ökar investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn omedelbart med en tredjedel, men den årliga procentuella tillväxten av denna investeringsverksamhet blir lägre än den varit före omläggningen. Efter 30 år kommer volymen av den investeringsverksamhet som årligen kan försiggå inom den allmänna sektorn att vara mindre än den skulle varit, om såväl dess andel av den totala investeringsverksamheten som framstegstakten bibehållits oförändrad. Efter 53 år kommer den kumulerade kapitaltillgången inom den allmänna sektorn att vara lägre än den skulle ha varit, ifall någon omfördelning av det förutsatta totala investeringsutrymmet med åtföljande uppbromsning av framstegstakten alls inte kommit till stånd.46 Den paradoxala slutsatsen att en ökad koncentration av investeringsverksamheten till den allmänna sektorn genom sin återverkan på utvecklingen av inkomster och sparande på längre sikt kan komma att försämra den allmänna sektorns utvecklingsmöjligheter har djupast sett sin förklaring i den motsättning som råder mellan marknadens priser och de värderingar som få antas motivera en sådan 40 Det anförda räkneexemplet är närmast upplagt med sikte på utvecklingsmöjligheterna inom en hushållning med stationär arbetsför befolkning. Vid växande befolkning i produktiv ålder kunde det ha varit rimligt att räkna med snabbare produktionsstegring i utgångsläget. Det synes skäligt att antaga att skillnaden i framstegstakt till följd av en viss omläggning av investeringsinriktningen skulle bli större i ett utvecklingsförlopp med växande befolkning i produktiv ålder än i ett utvecklingsförlopp med stationär befolkning.

omläggning av investeringsinriktningen. Om dessa värderingar fått eller kunnat komma till uttryck i marknadsprisbildningen, skulle de allmänna nyttigheterna ha blivit högre noterade i förhållande till de nyttigheter som frambringas inom företagssektorn. En omläggning av investeringsinriktningen till den allmänna sektorns förmån skulle under sådana förutsättningar inte komma att medföra en lika stark uppbromsning av inkomsternas och därmed också sparandets utveckling. I syfte att livligare åskådliggöra det dilemma som kan tänkas uppkomma till följd av motsättningen mellan värderingar och marknadspriser må det vara tillåtet att framställa en modell (eller rättare sagt en karikatyr) av en hushållning så beskaffad att endast två konsumtionsvaror produceras nämligen (nyttjande av) bostäder samt brännvin. All verksamhet tankes försiggå i samhällets regi. Då bostadskonsumtionen anses böra stimuleras och brännvinskonsumtionen motverkas, sättas hyrorna så låga att varken samhället eller de som äro anställda inom bostadsförvaltningen ha möjlighet att spara något av de förhållandevis låga intäkter som härröra från denna förvaltning. Däremot är brännvinspriset så högt att såväl staten som de anställda ha möjlighet att spara av de inkomster som härröra från brännvinshanteringen. För enkelhets skull antas att de inkomster som härröra ur produktionen av investeringsvaror inte sparas till någon del. Sparandet och dess tillväxt måste således helt baseras på brännvinsproduktionen. Om investeringsverksamhetens inriktning lägges om till bostadsbyggandets förmån, kommer sparandets utveckling att försämras i samma mån som brännvinsproduktionens. Vidare kommer nationalproduktens tillväxt att avtaga vid värdering efter gällande marknadspriser. Enligt gängse definitioner blir det även en långsammare tillväxt av de genomsnittliga reallönerna, vilket fackföreningsrörelsen ser med oblida ögon. — Om det varit möjligt att successivt höja brännvinspriset skulle sparandet inte behöva lida avbräck till följd av eftersläpningen i fråga om brännvinsproduktion och brännvinskonsumtion. En sådan ökning av brännvinspriset tankes emellertid inte kunna ifrågakomma därför att den i alltför hög grad påverkar levnadskostnadsindex (där brännvinspriset väger tungt) och strider mot en av samhället fastslagen målsättning om stabilt penningvärde. Det blir under sådana förhållanden nödvändigt att investeringsverksamheten i tillräcklig utsträckning inriktas på utbyggnad av brännvinsproduktionen, på det att det framtida sparandet inte måtte sina. Vid en fri prisbildning med enhetligt funktionssätt har man inte anledning att vänta sig att en förskjutning av efterfrågans inriktning åt det ena eller andra hållet skulle kunna påverka nationalproduktens tillväxthastighet vid värdering efter gällande priser. En förutsättning för att produktionen och investeringsverksamheten skola utvidgas i en viss riktning måste ju under sådana förhållanden vara att priserna där bli högre än på de produktionsområden som eftersättas. Med hänsyn till de betydande olikheterna i fråga om prisbildning mellan företagssektorn och den allmänna sektorn kan det dock inte utan vidare anses uteslutet att en inträffad förskjutning av efterfrågans och investeringsverksamhetens inriktning från företagssektorn till den allmänna sektorn även under fria marknadsförhållanden skulle kunna verka uppbromsande på nationalproduktens tillväxthasughet vid värdering efter gällande realpriser. Att sparandets utveckling under exempelvis de förhållanden som voro rådande under mellankrigstiden skulle ha behövt lida avbräck till följd av en ökad inriktning av efterfrågan och investe174

ringsverksamhet mot den allmänna sektorn förefaller däremot mindre sannolikt med hänsyn till att sparintensiteten vid de avkastnings- och beskattningsförhallanden som då rådde mycket väl kan tänkas ha varit högre för de i genomsnitt mera kapitalbetonade inkomster som härrörde från den allmänna sektorn än för de inkomster som härrörde från företagssektorn. EXKURS

Om sambandet mellan inkomstelasticitet och priselasticitet för bostäder Då det synes vara förhållandevis mycket svårare att skaffa fram material för en beräkning av bostadsefterfrågans priselasticitet än av dess inkomstelasticitet, blir det desto mera angeläget att söka bedöma i vad mån det kan vara möjligt att från föreliggande beräkningar av inkomstelasticiteten dra några slutsatser om priselasticiteten. I högsta allmänhet torde det finnas skäl att räkna med en tämligen stark korrelation mellan pris- och inkomstelasticiteten hos olika varor. Om efterfrågan på en viss vara är känslig för inkomstförändringar, kan man förmoda att den också är känslig för förändringar av varans pris. Är efterfrågan däremot okänslig för inkomstförändringar, finns det anledning att antaga att den är okänslig för prisförändringar. Härav följer dock inte att pris- och inkomstelasticiteterna under alla omständigheter skulle exakt eller i det närmaste sammanfalla. Priselasticiteten anger hur efterfrågan på en viss vara förändras, när det sker en ändring av förvärvsvillkoren för denna speciella vara; inkomstelasticiteten anger hur efterfrågan på samma vara förändras, när det sker en likformig förändring av förvärvsvillkoren för samtliga varor. 1 Vad som tillkommer i det senare fallet är sålunda inverkan av de ändrade förvärvsvillkoren (priserna) på övriga varor, den s. k. korselasticiteten. Förhållandet mellan pris- och inkomstelasticiteter har tidigare analyserats av bl. a. Leo Törnquist som framlagt den slutsatsen att »nödvändighetsvaror» (definierade såsom varor med inkomstelasticitet överstigande i) som regel ha lägre inkomstelasticitet än priselasticitet, under det att »lyxvaror» som regel ha lägre priselasticitet än inkomstelasticitet.2 Törnquist har härvid utgått från normalfall av den innebörden att när priselasticiteten för en viss vara understiger i, kan priselasticiteten väntas överstiga i för samtliga övriga varor betraktade som en enda vara, respektive att när priselasticiteten för en viss vara överstiger i, kan priselasticiteten väntas understiga i 1 Härvid förutsattes således att en allmän och likformig prissänkning (prisstegring) vid oförändrade nominalinkomster har samma inverkan på efterfrågan som en ökning (eller minskning) av inkomsterna vid oförändrade priser. 2 Recension av Wolds undersökning angående efterfrågan på jordbruksprodukter, Tidskrift 1941, s. 220.

175 Ekonomisk

för samtliga övriga varor betraktade såsom en vara. I sådana fall där dessa förväntningar visa sig korrekta, kommer efterfrågan på den vara vars priselasticitet understiger i att avta vid en allmän prissänkning på övriga varor (korselasticiteten är positiv) under det att efterfrågan på den vara vars priselasticitet överstiger i kommer att öka vid en allmän prissänkning på andra varor (korselasticiteten är negativ). Detta är vad som definitionsmässigt skall inträffa när inkomstelasticiteten för en viss vara under- respektive överstiger priselasticiteten. Wold har sedermera understrukit den i någon mån begränsade räckvidden av Törnquists slutsatser, såtillvida som de angivna normalfallen inte nödvändigtvis behöva föreligga.3 Utgår man från en viss vara och betraktar övriga varor tillhopa såsom en enda, är det nämligen tänkbart att priselasticiteterna för de ifrågakommande varorna båda understiga eller båda överstiga i. I anslutning till Wolds påpekande uppställer sig frågan om vilka faktorer som i ett dylikt fall kunna tänkas medverka därtill att de båda ifrågakommande priselasticiteterna avvika från i. En sådan avvikelse kan tänkas utgöra ett utslag av en mera generell tendens hos priselasticiteten på olika varor att avvika från i, men det är också tänkbart att företeelsen har en förklaring i mera speciella egenskaper hos efterfrågeförhållandena för den vara som man velat särskilja från alla övriga varor (betraktade såsom en enda vara). Om den särskilt betraktade varan utgör en utpräglad substitutionsvara, kan man vänta sig att priselasticiteten är avsevärt större än inkomstelasticiteten, oavsett om denna ligger under eller över i, liksom man har att vänta sig att priselasticiteten för en utpräglad komplementvara är lägre än inkomstelasticiteten oavsett om den ligger över eller under i. 4 Om nu en utpräglad substitutionsvara har en priselasticitet som överstiger i i förening med en inkomstelasticitet som är lägre än priselasticiteten, måste av det senare förhållandet följa att ävenledes priselasticiteten för övriga varor betraktade såsom en vara måste överstiga i. Har åter en utpräglad komplementvara en priselasticitet som understiger i i förening med en inkomstelasticitet som är större än priselasticiteten följer härav att priselasticiteten också för övriga varor betraktade såsom en vara måste komma att understiga i. Dylika avvikelser från det Törnquistska normalfallet kunna ingalunda anses vittna om någon generell tendens hos priselasticiteten för olika varor att i genomsnitt avvika från i. Förekomsten och omfattningen av dylika avvikelser från normalfallet får i stället antagas vara beroende av det sätt varpå man grupperar universum av ifrågakommande varor i två grupper den ena omfattande en särskilt 3

H . Wold, Demand Analysis. A Study in Econometrics, Stockholm 1952, s. 115. Som exempel på en utpräglad substitutionsvara må nämnas margarin som vid oförändrat smörpris har en priselasticitet som är avsevärt högre än dess inkomstelasticitet. Som ett exempel bland många andra på en utpräglad komplementvara skulle man kunna anföra bildäck som vid i övrigt oförändrade priser på bilar och bilförnödenheter kan förmodas ha betydligt lägre prisan inkomstelasticitet. En inkomstförändring kan i enlighet med vad som tidigare framhållits i viss mån anses liktydig med en likformig förändring av priserna på samtliga varor, däribland även de varor mellan vilka det råder komplement- eller substitutionsförhållande. 4

i76

observerad vara, den andra omfattande alla övriga varor. Detta speciella slags avvikelser från normalfallet skulle man f. ö. ha möjlighet att bortse ifrån i samma mån som man sammanförde sådana varor mellan vilka det råder komplementeller substitutionsförhållande i grupper och nöjde sig med att betrakta varje sådan varugrupp som en vara. På sådant sätt kan man däremot inte undgå den komplikation som ligger däruti att konsumtion av en viss vara i många fall kan betraktas som komplementär till en viss bestämd konsumtionsstandard, vilket samtidigt också måste innebära att en viss höjning eller sänkning av den allmänna inkomstnivån är ägnad att medverka till att konsumtionen av sådana varor, som varit komplementära till en speciell konsumtionsstandard, substitueras med konsumtion av sådana varor, som visa sig komplementära till en annan konsumtionsstandard. Nyttigheter som äro komplementära till en låg konsumtionsstandard kunna förmodas ha lägre inkomstelasticitet än priselasticitet, under det att nyttigheter som äro komplementära till en hög konsumtionsstandard kunna förmodas ha lägre priselasticitet än inkomstelasticitet. En vara som i utpräglad grad är komplementär till en hög konsumtionsstandard kan tänkas ha inkomstelasticitet överstigande i i förening med en priselasticitet som understiger i. I sådant fall måste även priselasticiteten på övriga varor betraktade som en vara understiga i. En vara som i stället är i utpräglad grad komplementär till en låg konsumtionsstandard kan tänkas ha en inkomstelasticitet som understiger i i förening med en priselasticitet som överstiger i. I sådant fall måste priselasticiteten på övriga varor betraktade som en vara likaledes överstiga i. Att priselasticiteten för en förnödenhet vars inkomstelasticitet understiger i sålunda är större än inkomstelasticiteten överensstämmer i och för sig med det Törnquistska normalfallet, liksom även det förhållandet att priselasticiteten för en förnödenhet vars inkomstelasticitet överstiger i är lägre än inkomstelasticiteten. I Törnquists normalfall skulle priselasticiteten emellertid inte kunna överstiga i, om inkomstelasticiteten vore lägre än i, och inte heller skulle priselasticiteten kunna understiga i, om inkomstelasticiteten vore större än i. Som exempel på en nyttighet som i tämligen hög grad kan förmodas vara komplementär till en låg konsumtionsstandard må nämnas snus. En sänkning av priset på snus kan i någon utsträckning tänkas stimulera konsumtionen, medan det däremot kan ifrågasättas om inte en allmän inkomststegring i huvudsak är ägnad att rikta om konsumenternas preferenser mot andra nikotinvaror. Whisky kan anföras som exempel på en vara som i tämligen hög grad kan antagas vara komplementär till en hög konsumtionsstandard. Det finns därför anledning att förmoda att prisförändringar påverka konsumtionen av denna vara i långt mindre grad än förskjutningar i förbrukarnas inkomstläge.5 5 I det ovanstående har ingen särskild hänsyn tagits till den omständigheten att isolerade prisförändringar på snus respektive whisky skulle få vissa substitutionseffekter vid i övrigt oförändrade priser på nikotin- respektive alkoholvaror.

177 12

Nyttigheter med hög inkomstelasticitet torde i allmänhet vara komplementära till en hög konsumtionsstandard i åtminstone någon utsträckning. Det torde sålunda vara sällsynt att hög inkomstelasticitet helt och hållet innebär ett utslag av hög umbärlighet hos en vara. Möjligen är det inte fullt så sällsynt att låg inkomstelasticitet helt och hållet innebär ett utslag av hög oumbärlighet hos en vara. Det skulle förutsätta att en stigande konsumtionsstandard inte har någon tendens att medföra en omställning av preferenserna från den ifrågavarande nyttigheten mot andra nyttigheter, utan att den låga inkomstelasticiteten i stället helt och hållet beror därpå att behovet i huvudsak fått lov att mättas redan vid en förhållandevis låg konsumtionsstandard. Under förutsättning att förnödenheter av olika slag kunna betecknas som komplementära till viss konsumtionsstandard i den utsträckning som ovan antagits, skulle man alltså kunna vänta sig att varor med hög inkomstelasticitet i de flesta fall skulle ha lägre priselasticitet än inkomstelasticitet, under det att varor med låg inkomstelasticitet i allmänhet skulle ha högre priselasticitet än inkomstelasticitet, det må sedan betraktas som en öppen fråga i vad mån pris- och inkomstelasticiteternas avvikelser från varandra skulle bli större och i vad mån de skulle kunna bli mindre än i Törnquists normalfall. Emellertid får man räkna med den möjligheten att förhållandet mellan prisoch inkomstelasticiteterna för individuella varor även kan påverkas av en allmän tendens hos pris- och inkomstelasticiteterna för olika förnödenheter att i genomsnitt överensstämma med eller i viss riktning avvika från varandra. Vid överensstämmelse mellan genomsnittet av pris- och inkomstelasticiteterna för olika varor kan man utgå från att det råder ett visst förhållande mellan pris- och inkomstelasticiteterna för varje särskild vara. Då det vägda genomsnittet av inkomstelasticiteterna under alla förhållanden bör vara lika med i, kommer en allmän dragning uppåt av priselasticiteterna att medföra en viss höjning och en allmän dragning nedåt en viss sänkning av priselasticiteten för varje särskild vara i förhållande till dess inkomstelasticitet. Det återstår att bedöma vilken faktor som skulle kunna tänkas framkalla förskjutningar av detta slag. Inkomstelasticiteten för en viss vara visar hur mycket konsumtionen av denna vara kommer att förändras som följd av en viss inkomstförskjutning. Av priselasticiteten kan man bl. a. sluta sig till hur mycket priset vid i övrigt oförändrade pris- och inkomstförhållanden kommer att förändras som följd av en viss ökning eller minskning i försörjningen med ifrågavarande förnödenhet. Genom att sammanställa inkomst- och priselasticiteterna med varandra kan man utläsa hur mycket priset vid i övrigt oförändrade förhållanden komme att stiga respektive falla om konsumenterna med avseende på en viss vara skulle konfronteras med en så stor minskning respektive ökning av försörjningen, som eljest skulle hänfört sig till en viss angiven minskning respektive ökning av inkomsterna. Om det sålunda beträffande viss förnödenhet får lov att ske en övergång från en konsumtionsstandard, som hänfört sig till ett visst inkomstläge, till en konsumtionsstandard, 178

som hänfört sig till ett a procent lägre inkomstläge, kommer denna övergång vid oförändrade preferenser att åtföljas av en stegring av priset på varan med b procent.6 En allmän dragning uppåt av priselasticiteterna kommer att medföra en viss sänkning av b under det att en allmän dragning nedåt av priselasticiteterna kommer att medföra en viss höjning av b. Eftersom b beträffande den vara det gäller utgör ett mått på prisreaktionen inför en övergång från en konsumtionsstandard, som hänfört sig till ett visst inkomstläge till en konsumtionsstandard, som hänfört sig till ett annat och i detta fall lägre inkomstläge, synes det rimligt att förutsätta att en allmän förskjutning av b-värdena för olika varor kan återspegla en ändrad värdering från konsumenternas sida av det utbyte, som de kunna erhålla av sina marginella utgifter för olika ändamål vid detta lägre inkomstläge i förhållande till det utbyte, som de kunna erhålla av sina marginella utgifter för olika ändamål vid utgångslägets inkomstposition. En allmän stegring av b-värdena skulle sålunda kunna återspegla en ökad uppskattning av den konsumtion som hänför sig till något lägre skikt av de individuella inkomsterna i förhållande till den konsumtion som hänför sig till de översta skikten (vilket annorlunda uttryckt måste innebära en minskad uppskattning av de översta skikten av de individuella inkomsterna i förhållande till de något lägre). En allmän sänkning av b-värdena skulle däremot kunna tyda på en ökad uppskattning av de översta skikten av de individuella inkomsterna och av ökade inkomster i förhållande till något lägre skikt av de individuella inkomsterna. Det kan rimligen göras sannolikt att inkomsttagarnas relativa uppskattning av olika skikt av deras inkomst- och konsumtionsstandard är en av de faktorer som påverka förhållandet mellan pris- och inkomstelasticiteterna för olika varor. Ju mindre markant angelägenheten tilltar av den konsumtion, som hänför sig till allt lägre skikt av de individuella inkomsterna, desto större kunna de förändringar av konsumtionens sammansättning väntas bli, som utlösas av ändrade prisrelatio6 Om inkomstelasticiteten för den ifrågavarande förnödenheten är lika med priselasticiteten, kommer a att vara lika med b, dvs. den procentuella prisstegringen kommer att vara lika stor som den procentuella inkomstminskning, som vid oförändrad prisnivå och oförändrade prisrelationer skulle medfört en lika stor konsumtionsnedgång. — Att pris- och inkomstelasticiteterna generellt skola vara lika med varandra är tänkbart endast under mycket speciella antaganden. En i detta hänseende allmängiltig överensstämmelse måste vid närmare eftersinnande förutsätta, att den genomsnittliga priselasticiteten för övriga varor betraktade som en vara skall vara lika med i, oavsett om priselasticiteten för den vara som inte betraktas som »övrig» är större än i, lika med i, eller mindre än i. Även om detta inte skulle visa sig logiskt orimligt så strider det åtminstone mot varje krav på att utgiftssumman skall vara oberoende av de prisförändringar som inträffa. Sålunda skulle exempelvis en prisstegring på en lågelastisk vara resultera i en utgiftsstegring, under det att en prisstegring på en högelastisk vara skulle resultera i en utgiftsminskning. Bibehålies kravet på utgiftssummans oberoende av inträffade prisförändringar, synes någon generell och fullkomlig överensstämmelse mellan inkomst- och priselasticiteter inte vara möjlig annat än under den speciella förutsättningen att alla priselasticiteter äro lika med i. I övrigt torde Törnquists normalfall representera den närmaste generella överensstämmelse mellan pris- och inkomstelasticiteter som överhuvudtaget är tänkbar.

U9

ner, jämfört med de förskjutningar i konsumtionens sammansättning, som äro betingade av förändringar av inkomsternas storlek. Ju mera markant angelägenheten tilltar av den konsumtion, som hänför sig till allt lägre skikt av de individuella inkomsterna, desto mindre bli de prisbestämda förändringarna av konsumtionens sammansättning i förhållande till de inkomstbestämda. I det föregående har uppmärksamheten riktats mot faktorer av annat slag vilka — sannolikt i dominerande utsträckning — öva inflytande på relationerna mellan pris- och inkomstelasticiteter. Härvid gjordes gällande att nyttigheter med hög inkomstelasticitet i allmänhet vore åtminstone i någon mån komplementära till en förhållandevis hög konsumtionsstandard, vilket i och för sig gåve anledning att antaga att de skulle ha högre inkomstelasticitet än priselasticitet, under det att nyttigheter med låg priselasticitet vanligen — om än inte i lika stor utsträckning — vore komplementära till en förhållandevis låg konsumtionsstandard vore det dock med hänsyn till de faktorer, som blivit berörda i de närmast priselasticitet än inkomstelasticitet. Vid en tillräckligt hög uppskattning från inkomsttagarnas sida av de översta skikten av deras inkomst- och konsumtionsstandard, vore det dock med hänsyn till de faktorer, som blivit berörda i de närmast föregående avsnitten, tänkbart att priselasticiteten skulle kunna bli högre än inkomstelasticiteten även för sådana varor, som i viss mån äro komplementära till en hög konsumtionsstandard, liksom det vid en tillräckligt hög uppskattning från inkomsttagarnas sida av något lägre skikt av deras inkomst- och konsumtionsstandard vore tänkbart, att priselasticiteten skulle kunna bli lägre än inkomstelasticiteten även för sådana varor som i viss mån äro komplementära till en låg konsumtionsstandard. Under sådana förhållanden förefaller det inte möjligt att på teoretiska överväganden grunda något mera bestämt omdöme rörande de sannolika relationerna mellan pris- och inkomstelasticiteterna för olika varor. Det återstår att utröna om de empiriska undersökningar som företagits av pris- och inkomstelasticiteterna för olika varor peka på något regelbundet samband. Med utgångspunkt från amerikanskt material har Stone utfört parallella beräkningar av inkomst- och realpriselasticiteterna för ett tämligen betydande antal varor. 7 I dessa beräkningar framträder synbarligen en tendens till överensstämmelse mellan inkomst- och realpriselasticiteterna, vilken bl. a. yttrar sig däruti, att de beräknade realpriselasticiteterna i 26 fall av 46 ligger innanför 3 gånger medelfelsgränsen för de beräknade inkomstelasticiteterna.8 Undantagen från denna tendens äro dock allt7

Realpriselasticiteten utgör ett mått på den efterfrågeförändring, som inträder när priset på en viss vara ökar eller minskar vid oförändrad genomsnittlig prisnivå. Vanlig priselasticitet utgör ett mått på den efterfrågeförändring som inträder när priset på en viss vara ökar eller minskar vid oförändrade priser på övriga varor. I den mån den vanliga priselasticiteten som i sig rymmer ett inslag av inkomstelasticitet avviker från inkomstelasticiteten för en viss vara, har man anledning förmoda att avvikelsen mellan realpriselasticiteten och inkomstelasticiteten är än mera markant. 8

R. Stone, The Role of Measurement in Economics, Cambridge 1951. 180

för många och alltför markanta för att man i det enskilda fallet av inkomstelasticiteten a priori skall kunna dra några synnerligen bestämda slutsatser angående priselasticiteten. Med avseende på bostadsefterfrågan synes det därför inte möjligt att avge ett mera preciserat omdöme än att det finns vissa skäl att vänta sig att priselasticiteten inte skall alltför mycket avvika från inkomstelasticiteten, utan att det dock därför kan anses uteslutet att skillnaden mellan dessa bägge elasticiteter i själva verket är betydande. En speciell del av bostadsefterfrågan, nämligen yngre ogifta personers efterfrågan efter egna lägenheter, kan i tämligen hög grad antagas vara komplementär till en förhållandevis hög konsumtionsstandard, vilket i och för sig ger anledning att förmoda att priselasticiteten i detta fall är lägre än inkomstelasticiteten. Skulle priset på den närmaste substitutionsfaktom, nämligen uthyrningsrum, hålla sig oförändrat vore detta en omständighet som verkade i motsatt riktning, dvs. till att göra priselasticiteten på separata lägenheter hög i förhållande till inkomstelasticiteten.

K A P I T E L VI

INVESTERINGSUTVECKLINGEN I KONJUNKTURSAMMANHANG

i. Konjunkturkänsligheten inom svensk investeringsverksamhet En undersökning av konjunkturkänsligheten hos investeringsverksamheten i Sverige synes osökt kunna inriktas speciellt på frågan om vilka delar av investeringsverksamheten som visat sig vara särskilt konjunkturkänsliga. Inte minst ur arbetsmarknadspolitiska synpunkter måste det vara angeläget att veta vilka investeringsområden som i särskilt hög grad äro utsatta för konjunkturfluktuationer, lika väl som det ur mera allmänt konjunkturpolitiska synpunkter måste vara av värde att känna till vilka delar av investeringsverksamheten som i speciellt hög grad kunna tänkas utöva en instabiliserande inverkan på ekonomien i övrigt. Efter ett avsnitt angående konjunkturkänsligheten inom investeringsverksamheten i dess helhet kommer framställningen därför närmast att ägnas åt en jämförande studie av konjunkturkänsligheten inom olika investeringsområden. Konjunkturkänsligheten hos investeringarna kommer i detta sammanhang att uppfattas som liktydig med deras benägenhet att förete cykliskt återkommande avvikelser såväl uppåt som nedåt från den utjämnade trendlinje som blir representativ för deras utveckling på längre sikt. Beteckningen kommer däremot inte att i det följande anses tillämplig i fråga om eventuella tendenser hos investeringarna att hålla sig antingen ovan- eller nedanför den utvecklingslinje som kan tänkas vara förenlig med en fortskridande allmän ekonomisk balans. Investeringsberäkningarna i »National Income of Sweden» äro de enda statistiska serier som stå till buds för att för någon längre period tillbaka i tiden belysa konjunkturkänsligheten hos den totala investeringsverksamheten i Sverige.1 I princip avse dessa beräkningar endast investeringar i fast realkapital. Med hänsyn till den produktionsstatistiska beräkningsmetoden torde det likväl få förutsättas att de erhållna värdena kommit att påverkas av vissa lagerförändringar. 1 Lindahl, E., Dahlgren, E. och Kock, K., National Income of Sweden 1861—1930. London 1937. Diagram 2 har sammanställts på grundval av den reviderade version av dessa beräkningar som framlagts av O. Lindahl i Some Results oj an Investigation of the Gross Domestic Product of Sweden for the Period 1861 to 1951. I manuskript.

Trots en ofta påtalad osäkerhet i beräkningsresultaten synas dessa ge tillräckligt starka utslag för att man skall kunna dra åtminstone vissa slutsatser rörande konjunkturkänsligheten hos investeringsverksamheten. Sålunda framgår det tydligt att konjunkturutslagen varit förhållandevis kraftigare inom investeringsverksamheten än för nationalprodukten i dess helhet. Investeringarnas procentuella andel av nationalprodukten har nämligen undergått typiska konjunkturvariationer med höga värden vid högkonjunktur och låga värden vid lågkonjunktur. (Se diagram 2 s. 72, där investeringar även innefatta underhåll.) Den höga konjunkturkänsligheten hos investeringsverksamheten bevisar, i och för sig, ingenting om dess roll i konjunktursammanhangen. Lundberg har i sina undersökningar av konjunkturkänsligheten hos det svenska näringslivet kommit till det resultatet att det i första hand varit utifrån kommande konjunkturimpulser, förmedlade genom förändringar i utrikeshandeln, som framkallat konjunkturrörelserna inom mellankrigstidens interna ekonomi, vilka fått särskilt markanta uttryck på investeringsområdet.2 Någon systematisk undersökning av motsvarande konjunktursammanhang under tiden före 1914 föreligger ännu inte, men av allt att döma ha de avgörande konjunkturimpulserna även under denna tid kommit utifrån. I den analys av kapitalrörelser och konjunkturer, som ingår i »National Income of Sweden», anför Karin Kock flera exempel på att konjunkturomslagen inom utrikeshandeln gjort sig gällande tidigare än inom investeringsverksamheten. Den svenska ekonomien synes alltså ha saknat »egna» konjunktursvängningar åtminstone såtillvida som det varit impulser utifrån som i huvudsak bestämt tiden för de inhemska konjunkturrörelserna, vilka främst kommit till uttryck inom investeringsverksamheten. En annan fråga är om de inhemska konjunkturrörelserna helt och hållet skola betraktas som betingade reflexer av de utifrån kommande konjunkturimpulserna, eller om det inom Sverige därjämte funnits självständigt cykliska krafter, vilkas utslag faktiskt blivit synkroniserade med de internationella konjunkturrörelserna men eljest skulle ha gjort sig gällande, även om den svenska ekonomien varit avstängd från alla konjunkturimpulser utifrån. Konjunkturkänsligheten

inom den allmänna sektorns investeringar under mellankrigstiden

Såvitt man kan bedöma med ledning av det uppgiftsmaterial, som står till buds främst beträffande mellankrigsperioden, är konjunkturkänsligheten i hög grad varierande inom olika investeringsområden. En allmän regel synes vara, att konjunkturkänsligheten varit förhållandevis låg inom den allmänna sektorn och förhållandevis hög inom företagssektorn. 2

E. Lundberg, »Det svenska näringslivets konjunkturkänslighet», Meddelanden från Konjunkturinstitutet. Ser. B:; samt Konjunkturer och ekonomisk politik, Stockholm 1953, kapitel 3.

Diagram 6. Bostadsproduktionen

1913—*954-

1000-M É>0

looo-rc

l%0

I9*)5

1955 Bostadsbyggandet inom stadssamhällen, vilket legat på en förhållandevis låg nivå under det första världskriget och tiden närmast därefter (med ett minimiläge under högkonjunkturåret 1920) led inte något ytterligare avbräck under depressionen i början på 1920-talet, utan tvärtom, det ökade faktiskt under år 1921 och bibehöll därefter oförändrad omfattning under 1922. 1923 vidtog en uppgång som i stort fortsatte fram t. o. m. år 1939 med avbrott dels för de utpräglade högkonjunkturåren 1929 och 1936—1937, då tillväxten i stort sett upphörde, samt dels för åren 1931—1934, då en direkt tillbakagång gjorde sig gällande. Denna måste dock betecknas som förhållandevis begränsad i synnerhet om man bortser från det av arbetskonflikt påverkade byggnadsåret 1933, då bostadstillskottet inom stadssamhällena var drygt 40 procent lägre än under år 1930. 1934 års produktion, som därnäst representerade bottenläget, låg omkring 20 procent lägre än 1930 års, men var trots detta lika stort som 1929 års bostadstillskott. Tillbakagången var betydande men framstår knappast som överväldigande, ens om man betänker att bostadsbyggandet inom stadssamhällena i runt tal fyrdubblades mellan 1923 och 1939. Inom landet i dess helhet synes bostadsbyggandet under 3o-talsdepressionen procentuellt sett ha gått tillbaka något mindre än inom stadssamhällena.3 Utan att här ingå på någon analys av förutsättningarna för bostadsbyggandets utveckling under mellankrigstiden kan man konstatera, att bostadsproduktionen 3 De anförda uppgifterna angående bostadsbyggandet äro sammanställda ur socialstyrelsens respektive bostadsstyrelsens byggnadsstatistik samt 1945 års bostadsräkning.

under de förhållanden som då rådde inte visade några synnerligen utpräglade reaktioner inför de konjunkturimpulser av depressiv natur, som påverkade densamma. Under 30-talsdepressionen var det en minskning av bostadsefterfrågans tillväxt i samband med avtagande inflyttning och sjunkande giftermålsfrekvens, som framkallade en nedgång i det faktiska bostadstillskottet. Den byggnadskostnadsstegring om cirka 20 procent som inträffade från hösten 1936 till hösten 1937 medförde visserligen att uttagna byggnadslov inom de större städerna sjönk med närmare 13 procent mellan 1936 och 1937, men det faktiska lägenhetstillskottet förblev oförändrat. Betydligt starkare återverkningar på bostadsbyggandet blev det som bekant år 1940 till följd av en ungefärligen lika stark kostnadsstegring i förening med räntehöjning och ovissa framtidsutsikter. Den offentliga investeringsverksamhetens konjunkturbeteende synes under mellankrigstiden ha tagit något olika uttryck inom skilda grenar av densamma. Ur denna synpunkt finns det anledning att som särskilda huvudkomponenter uppmärksamma investeringsverksamheten inom de statliga affärsverken, inom vägväsendet samt inom kommunerna. Eftersom föreställningen om att den offentliga investeringsverksamheten borde spela en aktiv roll i konjunkturpolitiken började göra sig gällande speciellt under 1930-talet, har det också sitt särskilda intresse att undersöka om de offentliga investeringarnas ställning i konjunkturförloppet gestaltat sig väsentligt annorlunda under sistnämnda årtionde än under 1920-talet. Vad beträffar de statliga affärsverkens investeringar under 1930-talet visar det sig att dessa fortsatte att expandera ännu under år 1931 för att därefter ligga på en oförändrad nivå fram t. o. m. år 1935. Under högkonjunkturåren i slutet av 1930-talet ökade sedan de statliga affärsverkens årliga investeringsutgifter med cirka 50 procent. Även om man alltså på detta område kunde undgå en investeringsminskning under depressionen, var det tydligen långt ifrån att man lyckades genomföra en motkonjunktur, som skulle ha inneburit fortsatt expansion av de statliga affärsverkens investeringar under depressionen och minskning av dessa under högkonjunkturen. Än mindre överensstämmelse med detta ideal visade investeringsverksamheten inom kommunala affärsverk samt övrig kommunal verksamhet. Ifrågavarande investeringar fortsatte visserligen att utvidgas under 1931, men därefter gingo de tillbaka under åren 1932—1934 för att sedan åter stiga med högkonjunkturen. Under depressionen i början på 1920-talet voro konjunkturreaktionerna inom de statliga affärsverkens och kommunernas investeringsverksamhet mera likartade än under 3o-talskrisen. I bägge fallen fortsatte utgifterna för byggnadsinvesteringar att stiga under år 1921, men gingo tillbaka under år 1922 och i än högre grad under 1923. Eftersom 1921 åtminstone ur arbetskraftssynpunkt svarade för den djupaste depressionen skulle man till äventyrs kunna hävda att dessa grenar av den offentliga investeringsverksamheten tack vare sina försenade konjunkturreaktioner faktiskt verkat som en motkonjunktur i början av 1920-talet. 185

123 132 94 68 86 97 65 73

33 41 45 49 47 55 60

154 178 138 125 131 137 135 117 123 135 156

rt

O

^

rt

&

t» 5J

•a se ra c u

1+2 >

rt t;

J4 C i-, -g fl» H

"^ c

60 oj

c J,

> C

1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930

77 69 93

45 49 32 18 18 19 18 15 17 21

55 66 72 87

1930 I93I 1932 1933 1934 1935 1936 1937

130 150 149 145 152 152

O"* 16 28 43 57 78 72

85 89 98 99 94 99 110 106

Primärkommunernas anskaffning av fastighet samt nyanläggningar

Cl 60

Kommunal byggnads- o anläggning investering

cg s_

Vägdistrikte investering utgifter

--fl . b

Övriga statli byggnadsarbeten

C A

Affärsverkei byggnader c anläggnings

a 3 H

1920—1937.

Vägdistrikte investering utgifter

Tabell ij. Offentliga investeringsutgifter

127 142 130

110 III 134

»35 174

Uppgifterna för perioden 1920—1930 som i princip endast avse investeringar i byggnader och anläggningar ha sammanställts ur »National Income of Sweden». För perioden 1930—1937 ha uppgifter angående de statliga investeringsutgifterna sammanställts av Einar Dahlgren. Bland övriga statliga byggnadsarbeten respektive investeringar inbegripas även statliga arbetslöshetsarbeten på vägarna. I affärsverkens byggnader och anläggningar 1920—1930 ingå endast arbeten vid S.J., vattenfallsverket och telegrafverket.

För en medveten konjunkturpolitik hade det väl knappast varit något önskemål att inskränka investeringsutgifterna redan under 1922, som alltjämt hade karaktären av lågkonjunkturår. Med hänsyn till den starka nedgången i byggnadskostnaderna förefaller det emellertid som om investeringsvolymen under 1922 skulle ha varit lika stor som under 1921 eller kanske något större. Troligen har det snarare berott på kostnadsutvecklingen än på någon medveten planering att investeringsvolymen kunde hållas så väl uppe under 1922. Återstående offentliga investeringar utgjordes i huvudsak av statliga investeringar (inklusive arbetslöshetsarbeten av olika slag) utanför affärsverken samt av staten i hög grad beroende investeringar inom det allmänna vägväsendet. För denna grupp av investeringar gick utvecklingen under såväl 1920- som 1930talets kriser klart i motsatt riktning mot den allmänna konjunkturen. Härvid är dock att märka att de för 20-talet anförda uppgifterna endast avse byggnadsinvesteringar och följaktligen inte inbegripa den militära materielanskaffningen. Ifrågavarande byggnads- och anläggningsvolym blev alltnog mer än fördubblad från 1920 till 1922 och gick därefter tillbaka väsentligt för att sedan ånyo börja stiga först mot slutet av 1920-talet. 186

Under 1930-talet undergingo investeringsutgifterna inom denna del av den offentliga hushållningen en tämligen jämn stegring med sammanlagt cirka 70 procent räknat från 1930 till 1934. Någon beaktansvärd inskränkning av dessa investeringsutgifter inträdde först under åren 1936 och 1937. Ett område där investeringsverksamheten särskilt under 1920-talet företedde kraftiga konjunkturfluktuationer var elkraftförsörjningen. Det finns under sådana omständigheter anledning att ägna konjunkturrörelserna inom utbyggnadsverksamheten på detta område ytterligare uppmärksamhet, ehuru en avsevärd del av ifrågavarande investeringar fallit inom statliga och kommunala affärsverk och såtillvida berörts redan i det föregående. Den starka konjunkturkänslighet som kännetecknade kraftutbyggnaderna på 1920-talet var väl att märka inte begränsad till de privata verken utan kom även till synes inom statens vattenfallsverk och de kommunala elverksanläggningarna. Dessa synas jämte hamnbyggnaderna ha utgjort den mest konjunkturkänsliga delen av den kommunala investeringsverksamheten. Vad speciellt gäller elektrifieringsarbetena på landsbygden kommo dessa att i synnerligen hög grad bli koncentrerade till åren 1918—1920. Med tillgänglig statistik finnas vissa möjligheter att belysa hur avsättningsförhållandena för elektrisk kraft inverkat på utbyggnadstakten för kraftanläggningar. I diagram 7 har som indikator på avsättningsförhållandena använts en index för förhållandet mellan å ena sidan energi, nyttiggjord för andra ändamål än uppvärmning av elektriska ångpannor 4 samt å andra sidan installerad generatoreffekt. Som mått på utbyggnadstakten har använts ett löpande 3-årsmedeltal för procentuella nytillskottet av installerad generatoreffekt. Diagrammet synes tydligt visa att mera markanta förskjutningar i avsättningsförhållandena med viss eftersläpning fått återverkan på utbyggnadstakten. Fram t. o. m. början av 1930talet kan man sålunda i kurvan för nytillkommen generatoreffekt med två års eftersläpning finna en tämligen god återspegling av avsättningskonjunkturen. Den häftiga tillbakagången i kraftverksbyggandet i början på 1920-talet kan tveklöst förklaras av en enastående försämring av avsättningsförhållandena. Även den successiva förbättringen av avsättningskonjunkturen i slutet av 1920-talet och den därefter ånyo inträdande försämringen i början av 1930-talet har satt tydliga om också mindre markanta spår i utbyggnadskurvan. Däremot förefaller det vid första påseende som om utbyggnadskurvan inte alls skulle ha blivit påverkad av konjunkturuppgången under 1930-talet. Förklaringen härtill kan ha varit att en del utbyggnader, som vid oförändrad inriktning av kraftexploateringen skulle ha blivit färdiga i så god tid att utbyggnadskurvan kommit att ligga förhållandevis högt under slutet av 1930-talet och de allra första åren av 1940talet, i stället fått sitt färdigställande successivt förskjutet som följd av den över4 För åren 1916—1920 har i stället fått användas sammankedjade värden för total alstrad energi. Uppgifterna angående kraftverkens kapacitetstillväxt och avsättningsförhållanden härröra från industristatistiken.

Diagram 7. Kapacitetsutnyttjande

Wo,

och utbyggnadstakt I9I5—I953-

!*?

m

'v

inom

kraftindustrien

'950

^

kTillskoJt i generalbrefJeUt / N /

T I

1920 I

I

I

\

S2X.

\ l 1 1 I 1 I I I I

I

/

I I I I9M0

1930 V _UL

1 1 1 1 11

gång till mera tidskrävande utbyggnadsprojekt som tog sin början under 1930talet. Det är emellertid frestande att i den höga frekvensen av färdigställda utbyggnader 1943—1944 se en återverkan av den goda avsättningskonjunkturen under slutet av 1930-talet, liksom det även är frestande att i den låga frekvensen av färdigställda utbyggnader 1946—1947 se en än mera fördröjd återverkan av den dåliga avsättningskonjunkturen under åren 1940—1941I och med att utbyggnadstiderna förlängts till 5 år och mera, är det numera möjligt att ganska kraftiga växlingar i frekvensen av påbörjade respektive färdigställda kraftverksanläggningar kunna förekomma utan att därför nödvändigtvis medföra några betydande fluktuationer i värdet av vad som årligen lägges ned i mer eller mindre långt framskridna anläggningsarbeten. Av det föregående har framgått att investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn under mellankrigstiden i stort sett haft förhållandevis små konjunkturutslag. I vissa fall har investeringsutvecklingen till synes varit opåverkad av den allmänna konjunkturutvecklingen eller rent av gått i motsatt riktning mot denna. Vid sidan av kraftverksbyggandet med dess särskilt under 1920-talet kraftiga konjunkturfluktuationer synes konjunkturkänsligheten ha varit störst inom bostadsbyggandet, där tillbakagången under 1930-talsdepressionen dock inte var större än cirka 20 procent (frånsett konfliktåret 1933). •188

Konjunkturkänsligbeten

inom företagssektorns investeringar under mellankrigstiden

Som mått på investeringsutvecklingens konjunkturkänslighet inom företagssektorn kommer i det följande företrädesvis att anföras den procentuella nedgång i investeringsverksamheten som inträffat under lågkonjunkturen räknat från den nivå som uppnåddes under närmast föregående högkonjunktur. Det innebär inte att konjunkturutslag i uppåtgående riktning i och för sig anses böra tillmätas mindre betydelse än nedåtriktade konjunkturutslag utan endast att konjunkturbakslagens procentuella omfattning i ovan angiven bemärkelse anses kunna användas som ett tillnärmelsevis representativt mått på konjunkturkänslighetens totala yttringar i såväl uppåt- som nedåtgående riktning. Inom företagssektorns olika investeringsområden ha konjunkturfluktuationerna genomgående varit kraftigare än inom den allmänna sektorn. Vad beträffar 1920-talet finns det dock endast synnerligen begränsade möjligheter att belysa konjunkturutslagen inom företagens investeringsverksamhet. För byggnadsinvesteringarna finnas inga direkta uppgifter att tillgå från tiden före 1925. Teoretiskt finns det möjligheter att konstruera ett värde för byggnadsinvesteringarna inom företagssektorn på så sätt att man från det produktionsstatistiskt beräknade totalvärdet för byggnads- och anläggningsverksamheten i dess helhet drar värdet av direkt kända byggnadsinvesteringar inom den allmänna sektorn. Den sålunda beräknade restposten (som bl. a. även kommer att innefatta bostadsbyggande utanför stadssamhällena) måste emellertid bli mycket osäker. Om såväl byggnadssom maskininvesteringar gäller att volymutvecklingen måste vara särskilt vansklig att bedöma med hänsyn till de kraftiga men otillräckligt kända pris- och kostnadsförändringarna i början av 1920-talet. De i och för sig osäkra uppskattningar som kunnat göras tyda emellertid på att byggnadsinvesteringarna inom företagssektorn volymmässigt minskade mycket starkt under depressionen i början av 1920-talet, medan däremot maskininvesteringarna åtminstone för industriens del visserligen gingo tillbaka starkt i värde, men som det förefaller, förhållandevis måttligt i volym. För 1930-talet finns det något gynnsammare förutsättningar att studera industriinvesteringarnas konjunkturbeteende än i fråga om 1920-talet. För industriens maskininvesteringar blev år 1930 en övre vändpunkt. Under 1931 och 1932 försiggick därefter en värdemässig tillbakagång om drygt 40 procent (enligt produktionsstatistisk beräkning). 5 Den volymmässiga minskningen var inte fullt så stor — sannolikt uppgick den till drygt 30 procent. Fullbordade industrilokaler i stadssamhällena fortsatte enligt socialstyrelsens byggnadsstatistik att öka, under 1931 under det att den efterföljande tillbakagången fortskred ännu 1933. Denna eftersläpning i förhållande till den allmänna konjunkturutvecklingen förefaller inte oförklarlig med hänsyn till byggnads5

Meddelanden från Konjunkturinstitutet. Ser. A:i, s. 55. 189

Diagram 8. Fullbordade fabriks- och verkstadslokaler inom städer och stadsliknande samhällen 1928—1948.

ttiS

1930 I93J I9JH 1936 1938 l%0 I9W

IWt

l%l

tidernas längd men kan eljest tänkas ha berott på att slutavsyning med åtföljande statistikrapportering skett senare än lokalerna faktiskt blivit färdigställda. Minskningen i byggnadsvolym under depressionen uppgick till nära 50 procent och var alltså kraftigare än den nedgång, som drabbade maskininvesteringarna. Byggnadskonflikten under år 1933 kan emellertid ha bidragit till denna förhållandevis starka tillbakagång i industriens byggnadsinvesteringar. Inom andra delar av företagssektorn synes investeringarnas konjunkturkänslighet snarast ha varit större än inom industrien. Fullbordade affärs-, kontors- och lagerlokaler, som kunna användas som ett mått på handelns byggnadsinvesteringar, uppnådde i stadssamhällena ett maximivärde redan år 1929. Den minskning som därefter försiggick fram till 1933 uppgick enligt socialstyrelsens byggnadsstatistik till drygt 70 procent. Även i detta fall kan det starka utslaget till någon del tänkas bero på 1933 års byggnadskonflikt. För jordbruket finnas vissa produktionsstatistiska beräkningar att tillgå beträffande dess investeringar i maskiner och redskap under 1930-talet.6 Enligt dessa Diagram 9. Fullbordade kontors- och butikslokaler inom städer och stadsliknande samhällen 1928—1948.

IttS

1930 1932. 1954 1931) 1938 \%0 \%% l9Vt

l%b

l%i

S. Holmström, »Jordbrukets kostnader för avskrivning och underhåll av maskiner och redskap», SOU 1950:29, Bilaga C, s. 185 o. 195. 190

Diagram 10. Investeringar

inom Sveriges handelsflotta

1000 ton

1918—19551000 ton

I9&0

I9»i0

beräkningar minskade värdet av ifrågavarande investeringar med nära 50 procent räknat från 1929 till 1932, under det att volymen kan antas ha sjunkit med cirka 40 procent. 30-talsdepressionen medförde alltså en förhållandevis starkare tillbakagång inom jordbrukets maskininvesteringar än inom industriens. Hög konjunkturkänslighet kännetecknar investeringsverksamheten också inom de grenar av transportväsendet som huvudsakligen uppbäres av privata företag, nämligen sjöfarten och lastbilstrafiken. Om man för handelsflottans del låter begreppet bruttoinvesteringar innefatta nytillkomna fartyg med avdrag för sådana som övergått till utländsk ägo, kan man finna att reaktionen inför försämrade konjunkturer i vissa fall varit så stark, att bruttoinvesteringarna antagit negativa värden. Sålunda var handelsflottans överlåtelser av fartyg till utländsk ägo såväl under 1921 som under vart och ett av åren 1932—1936 i bruttoton räknat av större omfattning än dess tillskott av nytillkomna fartyg. Värdemässigt synas de till utlandet överlåtna fartygen enligt mera osäkra beräkningar ha överträffat de nytillkomna under åren 1921, 1932 och 1934. Eftersom försäljning till utlandet av äldre tonnage — i den mån det överhuvudtaget funnits förutsätt191

Diagram II.

Anskaffning

av lastbilar

1924—1953. 1000 tal

1000 M

13-

\%II 10 9 8 7 6 5 h 3 :FSorondring ov be »Fender regisJVerodc lasJbil

% _ ov I

1 I

I

I

I

1 I

I

P

\nn ningar härför 7 — kunnat ske utan alltför tidskrävande förberedelser, är det i och för sig inte särdeles uppseendeväckande att saldot mellan nytillkomna fartyg och till utlandet överlåtna sådana kunnat undergå snabba och häftiga växlingar. Desto mera beaktansvärt blir under sådana förhållanden att även tillskottet av nytillkomna fartyg undergått konjunkturfluktuationer, som måste betecknas som utomordentligt starka. Det får anses belysande att bruttotonnaget av nytillkomna fartyg sjönk till mindre än en femtedel från 1928 till 1932, samtidigt som värdet för motsvarande fartyg beräknas ha sjunkit i ännu högre grad. Däremot hann 1921 års kris inte medföra större tillbakagång i bruttotonnaget av nytillkomna fartyg än med knappt yp procent i förhållande till föregående års högkonjunkturnivå. Den värdemässiga tillbakagången var av kända skäl betydligt större — eller i det närmaste lika med två tredjedelar.8 Investeringsutvecklingen inom lastbilstrafiken kan belysas med hjälp av registreringsstatistiken. Av denna framgår att antalet nyregistrerade lastbilar och 7 En förutsättning för att försäljning av äldre tonnage i större utsträckning skall kunna ske till utlandet får antas vara att det där finns större möjligheter att finna lönande sysselsättning för tonnaget. Att så förhåller sig kan i sin tur sammanhänga med mera speciella konjunkturer, såsom synes ha varit fallet år 1921, då svenskt tonnage i betydande omfattning överfördes under tysk flagg för att nedbringa driftskostnaderna. Emellertid synes det genomgående vara karakteristiskt för den svenska handelsflottans arbetsvillkor, att det lönar sig bättre att till utlandet sälja tonnage som börjat bli omodernt, än att behålla det ända till dess att det är moget för utrangering. En konjunkturförsämring kan få sådana återverkningar på driftsekonomien, att förhållandevis många fartyg bli mogna för försäljning till utlandet. 8

Anförda uppgifter angående fartygsanskaffningen ha hämtats ur sjöfartsstatistiken. 192

Diagram 12. Importen

av tyngre verktygsmaskiner

1912—1953.

lon

lon

aooo

1919. I9K 1916 1918 19J0 mX ftiH I92fc 19*1 1930 1932 I93i< 193b 1938 19*0 I9W I91* \%b l%& 1950 I95ä

bussar från 1930 till 1933 minskade med 60 procent. Åtminstone vad beträffar 30-talskrisen måste alltså känsligheten för depressiva impulser inom detta investeringsområde betecknas som tämligen utpräglad. Det får anses ovisst om konjunkturfluktuationerna inom den s. k. yrkesmässiga lastbilstrafikens fordonsanskaffning varit lika starka som inom den totala lastbilsanskaffningen, vilken till betydande del sker för industriens och handelns räkning. Det är nämligen inte uteslutet att fluktuationerna varit särskilt starka inom industriens och handelns lastbilsanskaffning, som endast utgör en mindre och sannolikt också speciellt konjunkturkänslig del av industriens och handelns samlade investeringsverksamhet. Det mest lysande exempel, som kan anföras på högt uppdriven konjunkturkänslighet inom en speciell del av någon näringsgrens — i detta fall verkstadsindustriens — investeringar, torde vara anskaffningen av tyngre verktygsmaskiner (vägande mer än 10 000 kilo per styck). I fråga om sådana maskiner (arborrverk, radialborrmaskiner, långfräsmaskiner, grövre hyvlar m. fl. typer) har den inhemska produktionen genomgående varit obetydlig i förhållande till importen. Importsiffrorna, som kunna följas sedan lång tid tillbaka, böra följaktligen ge en god approximation på den totala anskaffningen. Såsom framgår av diagram 12 har importen av dylika maskiner haft en konjunkturkänslighet, som inte kan betecknas som annorlunda än våldsam. Som ett exempel på de häftiga kastningarna 193 *3

må anföras att importvolymen minskade med mer än 90 procent räknat från ett maximivärde för år 1930 till ett minimivärde för år 1933. 9 Konjunkturkänsligheten

inom efterkrigstidens

investeringsutveckling

Efterkrigstidens investeringsutveckling har nära nog genomgående kommit att präglas av högkonjunkturförhållanden och det är följaktligen inte heller att vänta att några mera markanta konjunkturrörelser skulle kunna spåras inom investeringsutvecklingen under denna tid. Härtill kommer att byggnads- och anläggningsverksamheten varit underkastad administrativ reglering, varför de förändringar som faktiskt förekommit inom denna del av investeringsverksamheten inte utan vidare kunna tolkas som konjunkturbestämda. Under sådana förhållanden få serier av planstatistisk karaktär (såsom exempelvis över inkomna ansökningar om byggnadstillstånd) ökat värde som konjunkturindikatorer, eftersom de som regel ge kraftigare och tydligare utslag för förändringar i konjunkturläget och dessutom äro mera oberoende av de administrativa kontrollernas inflytande än vad som i allmänhet är fallet beträffande serier över den faktiska investeringsutvecklingen. Även dylika serier ha dock under efterkrigstiden kunnat användas som konjunkturindikatorer vad gäller vissa speciellt konjunkturkänsliga typer av utrustningsinvesteringar. Vid ett försök till analys av konjunkturrörelserna inom efterkrigstidens investeringsutveckling finns det särskilda skäl att i hög grad inrikta uppmärksamheten på de små ansatser till konjunkturbakslag som faktiskt förekommit. Efterkrigstidens ekonomiska utveckling har, i den mån särskilda kontrollåtgärder ej medfört avbrott, i stort sett varit präglad av en fortskridande investeringsexpansion. Det har varit svårt att urskilja några konjunkturtoppar inom denna investeringsutveckling, vilket åtminstone delvis kan tänkas sammanhänga med befintliga kontroller samt med bristen på outnyttjade resurser. I avsaknad av markerade konjunkturtoppar få de i och för sig tämligen obetydliga konjunktursvackor som kunna spåras ökat intresse som vittnesbörd om ett cykliskt inslag i den faktiska konjunkturutvecklingen. Inom den allmänna sektorn har det varit särskilt svårt att under de förhållanden som varit rådande under efterkrigstiden spåra några konjunkturrörelser inom investeringsutvecklingen. Vad beträffar bostadsbyggandet ha vissa konjunkturbestämda variationer i byggnadsviljan dock gjort sig gällande, vilka sannolikt varit mest markanta i fråga om egnahemsbyggandet. Statistiken över inkomna ansökningar om byggnadstillstånd visar att det såväl 1948 som 1951 skedde en värdemässig nedgång i fråga om samtliga ansökningar för bostadsändamål. Räknat från 1947 till 1948 utgjorde minskningen 23 procent, medan den från 1950 till 1951 inte uppgick till mer än 12 procent, varvid är att märka, att det sam9

Den förhållandevis moderata importvolymen 1937—1939 a n s e s vittna om svårigheten att anskaffa tyngre verktygsmaskiner under 30-talets rustningskonjunktur.

tidigt skedde en kraftig stegring av byggnadskostnaderna. Om de kunnat angivas i en oförändrad kostnadsnivå, skulle ansökningsbeloppen därför troligen ha sjunkit betydligt kraftigare än 12 procent. 10 Såväl 1948 som 1951 kan tillbakagången i tillståndsansökningarna delvis ha utgjort en bieffekt av samtidiga skärpningar i restriktiviteten i byggnadstillståndsgivningen. Härigenom kan det i åtskilliga fall ha kommit att framstå som lönlöst att ingiva tilltänkta ansökningar om byggnadstillstånd. I fråga om enfamiljshusen synes tillbakagången emellertid ha varit alltför markant för att i huvudsak kunna förklaras på detta sätt. 11 Det får antagas att det varit konjunkturavmattningen år 1948 respektive kostnadsstegringen 1951 som verkat återhållande på byggnadsviljan när det gäller egna hem.12 För företagssektorns del kan man inom efterkrigstidens investeringsutveckling urskilja en låt vara inte särdeles markerad konjunkturrörelse med en konjunkturtopp 1947 och därefter en konjunkturavmattning, som nådde sitt bottenläge 1949. I samband med Koreakrisen inträffade en ny överkonjunktur, som kulminerade under 1951 och efterföljdes av en ny konjunkturavmattning, som övervanns under loppet av 1953. I statistiken över inkomna ansökningar om byggnadstillstånd för industriändamål framträda dessa konjunkturrörelser tämligen klart. I diagram 13 återgivna tolvmånadersvärden för inkomna industriansökningar synas ha uppnått en toppnivå under första hälften av 1947 och föllo därefter tämligen brant till ett bottenläge under senare delen av 1948 och början av 1949.13 En ny uppgång är märkbar från augusti 1949 och har därefter fortgått till februari 1951. 10

I lägenheter räknad utgjorde nedgången i själva verket 18 procent. " T y v ä r r finns det inte några särskilda uppgifter tillgängliga om inströmningen av tillståndsansökningar avseende enfamiljshus. Däremot är det möjligt att påvisa att tillbakagången ifråga om ingivna ansökningar varit synnerligen kraftig utanför dåvarande kvotorter, där enfamiljshusen utgjort det dominerande inslaget inom nybyggnadsverksamheten. Det är sålunda bekant, att under perioden juli 1947—juni 1948 inte inkommo ansökningar om mera än cirka 14 000 bostadslägenheter från icke-kvotarter att jämföra med en tillståndigivning under juli 1946—juni 1947 om sammanlagt cirka 23 500 lägenheter. År 1950 avsågo motsvarande ansökningar 17 500 lägenheter och minskade därefter till 12 200 lägenheter 1951. 12 Det förekom visserligen byggnadskostnadsstegringar även från 1947 till 1948 men i en helt annan och mindre skala än från 1950 till 1951. Från 1/7 1947 till 1/7 1948 uppgick kostnadsstegringen till cirka 4 procent men från 1/7 1950 till 1/7 19JI till drygt 30 procent. 13

Tillståndsansökningar för rena industriändamål kunna inte obehindrat följas månadsvis före 1947, eftersom de dessförinnan i redovisningen sammanfördes med ansökningar för kraftoch elverk samt med sådana för industriens personalbostäder. För kraftverksansökningarna föreligger dock en särredovisning för var och en av månaderna augusti—december 1946 och juli— december 1945 samt för hela åren 1945 och 1946. Personalbostädernas andel av samtliga ansökningar torde månad för månad ha hållit sig tämligen konstant och sålunda kunna uppskattas med någorlunda tillförlitlighet, vilket däremot inte synes vara fallet beträffande kraftverksansökningarna, som från månad till månad brukat undergå våldsamma kastningar. Kumulerade tolvmånadersvärden för inkomna tillståndsansökningar för rena industriändamål ha under sådana förhållanden med någorlunda säkerhet kunnat rekonstrueras för tiden juli—december 1946 och juli—december 1947, men däremot inte för första halvåret 1947. Tydligt är emellertid, att dessa tolvmånadersvärden kulminerade just under första halvåret 1947.

Diagram IJ. Inkomna ansökningar om byggnadstillstånd för industriändamål 1946—1955. Kumulerade 12-månadersvärden. MilUr

Mitj-kr

t%*>

mT

mt

Industriens faktiska investeringsutgifter som stigit brant under åren 1946 och 1947 gingo inte tillbaka under 1948 och 1949, men utgiftsexpansionen kom nästan att avstanna. Industriens investeringsvolym höll sig praktiskt taget på oförändrad nivå från 1947 till 1949. Konjunkturdämpningen 1948—1949 kom även till uttryck i de till kommerskollegium redovisade investeringsplanerna, visserligen inte på så sätt att de planerade investeringsutgifterna visade någon tendens att underskrida vad som beräknades ha blivit nedlagt på investeringar under föregående år, men väl så till vida att det försiggick en kraftig reducering i de planerade investeringsutgifternas övervikt i förhållande till föregående års faktiska investeringsutgifter. Inom verkstadsindustriens investeringar i tyngre verktygsmaskiner synes det av importsiffrorna att döma ha skett en faktisk tillbakagång under 1948 och 1949. Den synnerligen konjunkturkänsliga importen av dylika maskiner minskade nämligen under loppet av 1948 och 1949 med närmare 60 procent i förhållande till den högt uppdrivna rekordvolymen 1947.14 14 Nedgången torde inte kunna uppfattas som en effekt av de successivt verkande importrestriktionerna. Dessa torde inte under året 1949 ha haft någon inverkan på den totala importen av verktygsmaskiner, låt vara att en viss förskjutning av importen av verktygsmaskiner bort från dollarområdet framtvingades genom de ifrågavarande importrestriktionerna.

Även inom näringslivets transportinvesteringar medförde konjunkturdämpningen 1948—1949 en faktisk tillbakagång. Registreringen av nya lastbilar, som likaledes varit av rekordmässig omfattning under 1947, hade 1949 kommit ned på en 40 procent lägre nivå än under 1947. Sistnämnda år utgjorde en konjunkturtopp också vad beträffar bruttotonnaget av nytillkomna fartyg. Tillskottet av dylika fartyg minskade därefter med 60 procent under loppet av 1948 och 1949.15 Konjunkturdämpningen 1952—1953 medförde förhållandevis klara utslag inom industriens investeringsverksamhet, men synes inte ha framkallat något avbrott av expansionen inom näringslivets investeringar i övrigt. Industriens faktiska investeringsutgifter minskade sålunda under 1952 och 1953 med cirka 15 procent, medan investeringsvolymen enligt mera osäkra beräkningar skulle ha börjat sjunka redan under 1951. Eftersom den faktiska kostnadsstegringen, särskilt vad beträffar maskininvesteringarna, kan ha släpat efter avsevärt i förhållande till indexnoteringarna, är det likväl osäkert om industriens investeringsvolym verkligen minskade under 1951. Säkert är däremot att det inte kan ha skett någon betydande ökning under 1951 av volymen av industriens investeringar i fast realkapital. En sådan ökning försiggick under 1950, medan det under 1951 i främsta rummet torde ha varit lagerinvesteringar som medfört ökad belastning på industriens finansiella resurser. Konjunkturdämpningen kom även till uttryck i de till kommerskollegium redovisade investeringsplanerna, vilka för 1952 och 1953 pekade på en minskning i förhållande till föregående års faktiska investeringsutgifter. Vad beträffar inkomna tillståndsansökningar för industribyggnader, försiggick en tämligen markant nedgång i deras kumulerade tolvmånadersvärden under loppet av 1952 och början av 1953. Ett nytt bottenläge för denna serie uppnåddes i april 1953. Lagerinvesteringarnas betydelse Konjunkturrörelserna inom en — särskilt vad gäller företagssektorn — mycket viktig del av investeringsverksamheten, nämligen lagerinvesteringarna, finns det för Sveriges del endast begränsade möjligheter att belysa. De föreställningar, som vi under sådana omständigheter kunna göra oss om lagerinvesteringarnas tänkbara roll i den svenska konjunkturutvecklingen, måste i stor utsträckning komma att påverkas av resultaten från utländska och i främsta rummet amerikanska undersökningar. Det har visat sig att lagerinvesteringarna otvivelaktigt utgjort det mest instabila inslaget inom den amerikanska realkapitalbildningen. Absolut sett ha de undergått större konjunkturförskjutningar än den sammanlag15 Med hänsyn till de svenska varvens långa leveranstider är det närmast förvånande att den konjunkturdämpning, som otvivelaktigt gjorde sig gällande inom sjöfarten, hann komma till uttryck i en så kraftig tillbakagång i fartygsanskaffningen som faktiskt skedde. Förklaringen härtill torde delvis vara att finna i det förhållandet att en stor del (mer än hälften) av den nedgång i tonnagetillskottet som försiggick från 1947 till 1949 hänförde sig till minskade fartygsförvärv från utlandet.

*97

da fasta realkapitalbildningen. 16 Detta resultat synes emellertid vara betingat av de förhållandevis korta konjunkturcyklar, varmed man funnit anledning att arbeta inom amerikansk konjunkturforskning. Bortser man från de kortare och mindre konjunktur vågorna och arbetar med längre konjunkturcyklar om 8 å 10 år, minska lagerinvesteringarnas konjunkturrörelser i betydelse i jämförelse med den fasta realkapitalbildningens. Om de svenska lagerinvesteringarnas konjunkturkänslighet veta vi föga, men det finns med hänsyn tagen till de amerikanska undersökningsresultaten all anledning att förmoda att den varit avsevärd. Det kan tagas för givet att lagerförskjutningar vissa år varit av större omfattning än de förändringar, som inträffat inom investeringsverksamheten i övrigt. Under 1920—1921 års kris, liksom även under Korea-krisen, ha lagerförskjutningar med all säkerhet spelat en mycket viktig roll i den svenska konjunkturutvecklingen. I fråga om det företagsbestånd som omfattas av vinststatistiken torde det finnas vissa möjligheter att med utgångspunkt från denna statistik belysa omfattningen av de årliga förändringar som alltsedan 1950 inträffat i den faktiska lagerhållningen. Härför erfordras emellertid en särskild sammanställning av tidigare för ändamålet outnyttjade primäruppgifter. Arbete härmed pågår för närvarande inom konjunkturinstitutet. I avvaktan på resultaten av dessa undersökningar angående lagervolymens förändringar må hänvisas till framställningen på s. 220, som berör utvecklingen av företagens investeringar inklusive förändringar av deras bokförda lagervärden. Innebörden av planseriernas starkare

konjunkturkänsligbet

Av det föregående har framgått att investeringarnas konjunkturkänslighet som regel är större inom företagssektorn än inom den allmänna sektorn. Konjunkturkänsligheten har i allmänhet inte kommit till lika påtagliga uttryck under den hittills förflutna efterkrigstiden som dessförinnan under mellankrigstiden. Under efterkrigstiden ha serier, som återspegla investeringsplanernas utveckling haft större konjunkturvariationer än serier, som belysa den faktiska utvecklingen av motsvarande investeringar. Det sistnämnda förhållandet skulle kunna tolkas — och har faktiskt tolkats — på så sätt att planserierna i dessa fall ge en bild av den faktiska utveckling som skulle ha förverkligats, därest inte överfull sysselsättning och överfullt kapacitetsutnyttjande hindrat de latenta konjunkturrörelserna att komma till öppet uttryck. De faktiska investeringarna ha inte kunnat avvika alltför mycket från en hög trendlinje, eftersom det vid återkommande perioder av intensifierade konjunkturer inte funnits några större möjligheter att öka investeringsvolymen; vid konjunkturavmattning ha sådana investeringsprojekt som inte kunnat genomföras under föregående överkonjunktur i viss mån bidragit till att förhindra någon mera avsevärd tillbakagång i investeringsvolymen. 16

M. Abramovitz, Inventories and Business Cycles, New York 1950.

Diagram 14. Beviljade byggnadslov samt fullbordade lokaler för industriella och kommersiella ändamål i större städer aren 1928—1942. T.,...,, ,»,*

Tusen

m

900 800 700 faOO 500 *i00 300 200 100 U t

n?

193*

\9ih

i93fc

mÖ

iWfc

Vill man pröva denna tolkning, är det rimligt att undersöka om planserierna redan under mellankrigstiden voro mera konjunkturkänsliga än motsvarande serier för den faktiska investeringsutvecklingen. Det råder inget överflöd på lämpligt jämförelsematerial från mellankrigstiden. Vad som kunnat sammanställas är i främsta rummet en serie över (till byggnadslov) beviljade och en serie över fullbordade lokaler för kommersiella och industriella ändamål inom städer med över 10 000 invånare under perioden 1928—1942. Det visar sig att serien över beviljade lokaler har större amplitud än serien över fullbordade sådana. Men skillnaden är som framgår av diagram 14 tämligen moderat. Det kunde under sådana förhållanden ligga nära till hands att dra den slutsatsen, att den faktiska investeringsutvecklingen, därest inte den intermittenta överbeläggningen utgjort hinder, under efterkrigstiden skulle ha fått en amplitud som blivit föga mindre än den som har kommit till uttryck i sådana planserier som inkomna ansökningar om byggnadstillstånd för industriändamål eller inkomna beställningar på verkstadsprodukter. Det är emellertid sannolikt att en sådan slutledning skulle vara ägnad att inge en överdriven föreställning om den potentiella konjunkturkänsligheten inom efterkrigstidens investeringsutveckling. Det kan nämligen tänkas att överbeläggningen inte blott haft en utjämnande inverkan på den faktiska investeringsutvecklingen, den kan också ha bidragit till att accentuera fluktuationerna inom de omtalade planserierna. Vid intensifierad konjunktur kan svårigheten att erhålla leverans respektive tillstånd påskynda — och härigenom bidra till att öka — inströmningen av ansökningar respektive beställningar. Vid konjunkturavmattning bör tillvaron av utlagda beställningar och ingivna ansökningar, som kvarstå från föregående överkonjunktur, vara ägnad att minska utläggningen av nya beställningar respektive utlämnandet av nya ansökningar. 199

2. Investeringsutvecklingens bestämningsfaktorer i konjunkturförloppet I anslutning till den redogörelse för konjunkturkänsligheten inom investeringsverksamheten under mellan- och efterkrigstiden som lämnats i det föregående inställer sig frågan om det inte finns möjlighet att driva analysen ett steg längre och klargöra vilka faktorer som speciellt på kort sikt varit bestämmande för investeringsverksamhetens utveckling och därmed också för dess konjunkturfluktuationer. Nu kan det från början förutskickas att någon säker och uttömmande bestämning av dessa faktorer inte är möjlig — i vart fall inte inom ramen för denna undersökning. Vad som däremot låter sig göra är att uppställa olika modellscheman, som visa hur investeringsförändringar utlösas av andra förändringar inom det ekonomiska systemet samt med vilken styrka detta sker. Genom att jämföra med den faktiska utvecklingen kan man därefter undersöka i vad mån ett uppställt modellschema kan göra anspåk på att vara realistiskt. God överensstämmelse med den faktiska utvecklingen utgör visserligen inte i och för sig något tillräckligt bevis för att just de faktorer som medtagits i modellschemat och inga andra verkligen äro de bestämmande, men det bör dock vara möjligt att av en sådan överensstämmelse dra vissa slutsatser om arten av de samband som kunna tänkas råda. Accelerationsteorien såsom förklaring av

investeringsutvecklingen

En typisk schematisk förklaring av den förhållandevis betydande instabiliteten inom investeringsutvecklingen utgör den s. k. accelerationsprincipen enligt vilken behovet av investeringar utgör en funktion av produktionens tillväxt. Då tillväxten av produktionen undergår starkare växlingar än produktionen själv, skulle härav följa att också intensiteten i utbyggnadsbehoven komme att variera starkare än produktionen. Accelerationsprincipen kan uppfattas som en tillämpning av rent tekniska samband. Varje förändring av produktionen för med sig en förändring av den produktionskapacitet som är avsolut erforderlig härför. Om inga som helst reserver i fråga om kapacitet eller lager förekomma, eller ens tillåtas förekomma, är det sålunda uppenbart att varje förändring av produktion och förbrukning måste föregås av en utbyggnad (eller eventuellt inskränkning) av produktionsapparaten. Denna utbyggnad — dvs. investeringsverksamheten — måste stå i en bestämd relation till produktionens tillväxt. I denna utformning skulle accelerationsprincipen med förhållandevis små modifikationer vara tillämplig på utvecklingen av produktion och investeringar under långa perioder, då förändringar av kapacitetsreserver och lagerställning bli av underordnad betydelse i förhållande till kapacitetsbehovens tillväxt. När man vill använda accelerationsprincipen som förklaring till investeringsverksamhetens 200

förändringar på kort sikt och därmed också till dess konjunkturkänslighet, måste man emellertid som Svennilson påpekat 17 lägga in väsentligt mera i denna princip än de tekniska samband som anförts i det föregående. Tillvaron av kapacitetsoch lagerreserver medför att tillväxten av produktion och investeringar på kort sikt blir i mera obestämd grad beroende av nya utbyggnader, samtidigt som investeringsbesluten måste bli av mer eller mindre subjektiv karaktär som ett uttryck för företagarnas planer och påverkade av deras förväntningar. Accelerationsprincipen brukar under sådana förutsättningar ges innebörden av ett speciellt reaktionsschema hos företagens investeringsplaner vid förändringar i produktion och efterfrågan. Det förutsattes vanligen att förändringar i produktion och efterfrågan under en period föranleda en motsvarande kapacitetsförändring under närmast efterföljande period. 18 Enligt denna version av accelerationsprincipen skulle det endast kunna förekomma förhållandevis begränsade variationer i kapacitetsutnyttjandet. Den under varje period tillgängliga kapaciteten skulle nämligen vara bestämd med hänsyn till produktionen under närmast föregående period, varför avsteg från normalt kapacitetsutnyttjande skulle förekomma endast och just i den utsträckning som produktionen under den aktuella perioden avvek från produktionen under föregående period.19 Så länge produktionens tillväxthastighet befinner sig i stigande eller dess tillbakagång sker i avtagande hastighet, skulle omfattningen av outnyttjad (reserv-) kapacitet fortsätta att minska, medan den däremot skulle stiga, så länge produktionens tillväxthastighet befinner sig i avtagande eller dess tillbakagång sker i tilltagande hastighet. Investeringsverksamheten skulle sålunda enligt denna teori vara utpräglat känslig för förändringar i kapacitetsutnyttjandet. Genom att mäta hur stor känsligheten faktiskt varit i detta hänseende borde man i sådana fall där en mera direkt prövning inte kan ifrågakomma ha möjlighet att erhålla ett slags indikator på den grad av anpassning som förelegat mellan investeringsverksamhetens faktiska utveckling och den utveckling av densamma som skulle ha inneburit fullkomlig överensstämmelse med den anförda versionen av accelerationsprincipen. Det är — på ett viktigt undantag när — svårt att finna sådana data som stå i god överensstämmelse med den angivna versionen av accelerationsprincipen. De sparsamma uppgifter angående kapitalutvecklingen som stått att uppbringa 17

I. Svennilson, Ekonomisk

planering, Uppsala 1938 s. 5—6.

18 Men lika gärna förutsattes exempelvis att en förändring av efterfrågan under period 1 utlöser en förändring av produktionen under period 2, som i sin tur föranleder en förändring av kapaciteten under period 3 eller eventuellt redan under period 2. 19 Skulle accelerationsprincipen ges den innebörden att efterfrågan under en given period bestämmer såväl produktion som kapacitet under närmast efterföljande period, vore variationer i kapacitetsutnyttjandet överhuvudtaget uteslutna.

vittna eljest genomgående om en sämre anpassning mellan kapacitet och produktion än vad teorien i sådan utformning skulle förutsätta. 20 Trots denna ofullkomliga överensstämmelse mellan teori och fakta kunde det tänkas att accelerationsprincipen »djupast» sett vore realistisk. Den närmast refererade versionen skulle endast behöva vara felaktig såtillvida att den inte beaktar att investeringar och i än högre grad desinvesteringar (dvs. förslitning) äro så tidskrävande processer, att det inte rimligen kan förutsättas att produktionskapaciteten under en given period som regel skall hinna anpassas till produktion och efterfrågan under närmast föregående period. Om dessa omständigheter beaktas skulle vad som återstår av sakinnehållet i den anförda versionen av accelerationsprincipen närmast vara en föreställning om att de investeringsbeslut, som fattas under varje särskild period, genomgående ta sikte på att uppnå en kapacitet, som är normal i förhållande till den produktion som förekommit just under perioden. Frågan är emellertid i vad mån dagens produktion och efterfrågan verkligen blir normerande för investeringsbesluten. Exempelvis kan det vid dåliga konjunkturer och dåligt kapacitetsutnyttjande finnas anledning att räkna med bättre efterfrågan i framtiden och i viss mån inrätta investeringsbesluten därefter, likaväl som det vid goda konjunkturer kan vara befogat att låta eventualiteten av en framtida minskning av efterfrågan få något inflytande på investeringsbesluten. Det finns skäl att antaga, att det råder en viss olikhet mellan företagssektorn och den allmänna sektorn just vad beträffar investeringsbeslutens beroende av den för ögonblicket aktuella efterfrågesituationen. Inom den allmänna sektorn är stabiliteten i efterfrågan jämförelsevis stor21, vilket bidrar till att skapa förtroende för den aktuella efterfrågesituationen, minskar behovet av reservkapacitet samt gör det möjligt att hålla förhållandevis låga priser. Just den omständigheten att efterfrågan kan betraktas som förhållandevis stabil och reservkapaciteten i genomsnitt kan hållas tämligen låg, kan emellertid tänkas ha fått den inverkan att de konjunkturutslag, som likväl inträffat i efterfrågeutvecklingen, fått ett förhållandevis starkt inflytande på investeringsdispositionerna inom den allmänna sektorn. Inom företagssektorn, där man har att räkna med en mera instabil efterfrågeutveckling, vore det naturligt om man inte i lika hög grad läte sina kapacitetsdispositioner ta sikte på den för tillfället aktuella efterfrågesituationen utan mera inriktade dessa efter en tänkt normal efterfrågeutveckling, varom föreställningar20 I uppsatsen »Statistical Evidence on the Acceleration Principle», Economica 1938, har Tinbergen prövat accelerationsteoriens tillämplighet med avseende på järnvägar, spinnerier, sjöfart och allmän ekonomisk aktivitet, varvid han med eventuellt undantag för järnvägarnas anskaffning av rullande materiel kommit fram till i huvudsak negativt resultat. Det synes böra understrykas att någon speciell prövning av accelerationsteoriens tillämplighet på bostadsförsörjningens område inte ingick i undersökningen. 21 Även om efterfrågan på elektrisk kraft torde vara något mera konjunkturkänslig än bostadsefterfrågan, är risken för icke konjunkturbestämda efterfrågebortfall i bägge fallen att betrakta som minimal. Järnvägarnas godstrafik utgör emellertid en gren av den offentliga affärsverksamheten, som är utsatt för väsentligt starkare konjunkturfluktuationer än elkraftförbrukningen.

na troligen skifta i olika konjunkturlägen, men inte nödvändigtvis i lika hög grad som den aktuella efterfrågan. För industriens del är det exempelvis lätt att visa, att investeringsverksamheten vid försämrat kapacitetsutnyttjande vidmakthållits i en utsträckning, som vore förvånande, om man genomgående inriktat sig på att hålla kapaciteten normal i förhållande till den aktuella efterfrågan. I det följande skall accelerationsprincipen närmast prövas på bostadsproduktionen och kraftverksbyggandet, vilka utvalts såsom representativa för investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn. I fråga om bostäderna är det under mellankrigstiden endast för Stockholm som uppgifter finnas att tillgå om outnyttjad kapacitet dvs. outhyrda lägenheter. Eftersom det för Stockholms del även föreligger årsuppgifter om rivningarna har man i detta fall möjligheter att år från år följa bostadsefterfrågans tillväxt. 22 Accelerationsprincipens giltighet kan alltså i detta fall prövas genom en enkel jämförelse mellan utvecklingen av bostadsproduktionen och utvecklingen av bostadsefterfrågans tillväxt. Den period som skall studeras omfattar åren 1928—1941 och kännetecknas med undantag för det sista året av någorlunda normala förhållanden på bostadsmarknaden. På byggnadsarbetsmarknaden förekom däremot under perioden en allvarlig störning i form av en storkonflikt, som pågick under större delen av 1933 och fram till mitten av februari 1934. Hur bostadsproduktionen skulle ha reagerat under depressionen, ifall det inte inträffat någon konflikt, är uppenbarligen omöjligt att avgöra. Konflikten har troligen fört med sig en extra reducering av bostadstillskottet under åren 1933 och 1934 men sannolikt också bidragit till ett exceptionellt stort bostadstillskott under 1935. Antalet påbörjade bostadslägenheter har av allt att döma blivit lägre under 1933 och högre under 1934 än som skulle ha blivit fallet, om konflikten inte inträffat. Om man under sådana förhållanden rekonstruerar serierna över bostadsproduktionens utveckling på så sätt att man för vart och ett av åren 1933—1935 sätter in ett genomsnittsvärde för under dessa tre år inflyttningsfärdiga lägenheter och för vart och ett av åren 1933 och 1934 ett genomsnittsvärde för under dessa två år påbörjade bostadslägenheter, synes det uteslutet att man skall få en överdriven bild av konjunkturkänsligheten sådan som denna skulle ha kommit till uttryck inom bostadsproduktionen om det inte inträffat någon konflikt. Det huvudintryck som förmedlas av diagrammen 15 och 16, där de rekonstruerade serierna finnas återgivna tillsammans med serien för bostadsefterfrågans tillväxt, blir att anslutningen till denna serie är påfallande god såväl för kurvan över påbörjade lägenheter som med någon eftersläpning även för kurvan över inflyttningsfärdiga sådana.23 Kring konjunkturtopparna visa kurvorna för bostadspro22 Uppgifter angående bostadsbyggande och lägenhetsreserv i Stockholm ha erhållits ur Statistisk årsbok för Stockholms stad respektive Statistisk månadsskrift för Stockholms stad. 23 Som mått på bostadsproduktionen har således valts serien över inflyttningsfärdiga lägenheter och inte den som avser »fullbordade» sådana. »Påbörjade» lägenheter ha erhållits genom att för varje år ta antalet inflyttningsfärdiga lägenheter - antalet lägenheter pågående vid årets början +

Diagram 15. Bostadsefterfrågans tillväxt samt påbörjade lägenheter i Stockholm 1927—1941-

\m

19*9

1935 I93T

1939 I9HI

duktionen någon tendens att överdriva utslaget hos serien för bostadsefterfrågans tillväxt. 24 Med hänsyn till byggnadskonflikten är det omöjligt att på grundval av det här framlagda materialet avgöra om något sådant överdrivet utslag skulle eller inte skulle ha förekommit under »normala» lågkonjunkturer. 25 Oaktat osäkerheten i detta speciella hänseende kan man konstatera att överensstämmelsen i utveckling mellan bostadsefterfrågans tillväxt och bostadsproduktionen i stort sett varit nära nog så god som man kunnat vänta sig, ifall bostadsproduktionen verkligen varit bestämd av de faktorer som accelerationsprincipen anger. Härantalet lägenheter pågående vid årets slut. Vad som sålunda framkommit är noga taget en serie över påbörjade - avbrutna + återupptagna bostadsbyggen. Bostadsefterfrågans tillväxt har beräknats enligt följande formel: Inflyttningsfärdiga lägenheter + ombyggda eller ändrade sådana - rivna lägenheter -(+) ökningen (minskningen) av reserven av outhyrda lägenheter. 24 Alf Johansson sammanfattade 1939 sin uppfattning ifråga om byggnadskrisen i början av 1930-talet på följande sätt: »Det kan ifrågasättas, om icke vid det enda betydande bakslag, som bostadsbyggandet rönt under efterkrigstiden, åren 1932—1933 (för Stockholm 1933—1934), impulser från efterfrågesidan voro avgörande (jämte variationer i rivningarna och den eftersläpning i förhållande till efterfrågans växlingar, som bostadsproduktionen gärna visar och som tar sig uttryck i variationer i bostadsreserven), under det att förskjutningarna under den allmänna depressionens tryck i konstellationen av räntabilitetsbestämmande faktorer voro av relativt ringa betydelse.» I en fotnot göres gällande att variationerna i bostadsreserven (och i rivningarna) »i allmänhet verka därhän, att bruttoproduktionskurvan s. a. s. något överdriver efterfrågans växlingar». Tyvärr lämnas ingen speciell dokumentering för sistnämnda påstående. »Det framtida bostadsbehovet i städerna», Ekonomisk Tidskrift 1939, s. 103—104. 25

Bostadsproduktionens sammanbrott 1940—1941 synes inte rimligen kunna uppfattas som ett utslag av en normal lågkonjunktur. Följande faktorer synas främst ha bidragit till den kraftiga nedgången: 1) En stark tillbakagång i bostadsefterfrågans tillväxt. 2) En kraftig kostnadsstegring. 3) En betydande räntestegring. 4) Materialsvårigheter. 204

Diagram 16. Bostadsefterfrågans tillväxt samt inflyttnings lägenheter i Stockholm 1927—19411000

färdiga

1000 fal

11 10 9 S 7

b 5 *i

%

I Ä

I

I 1927

I

I

1929 I

1931 I

I

1 I

1935 I

I

1937 I

I L

19^1

med göres inte gällande att byggnadsinitiativen i huvudsak blivit bestämda med direkt hänsyn till storleken av efterfrågans tillväxt. Det synes skäligt att förutsätta att växlingarna i reserven av outhyrda lägenheter utövat ett avsevärt inflytande på byggnadsinitiativen, men dessa måste rimligtvis också ha blivit påverkade av räntabilitetsutsikterna vilka i sin tur få antagas ha blivit influerade av hyres- och byggnadskostnadsnivåerna samt ränteläget. Hyresnivåns förändringar måste i någon mån ha inverkat på bostadsefterfrågans tillväxt. En teoretisk möjlighet vore att bostadstillskottet i huvudsak bestämdes av faktorer som vore förhållandevis oberoende av bostadsefterfrågans utveckling samt att det på kort sikt snarare vore bostadstillskottet som genom hyresutvecklingen inverkade på bostadsefterfrågans tillväxt än denna som påverkade bostadstillskottet. I princip finns det uppenbarligen anledning att räkna med ett ömsesidigt och simultant samband men av allt att döma måste bostadstillskottet i alldeles övervägande grad betraktas som den beroende variabeln. Den hyresutveckling som förekommit under den ifrågavarande perioden har nämligen inte varit sådan att den kan förklara växlingarna från år till år i bostadsefterfrågans tillväxt. Även i fråga om kraftverkens investeringar har ett försök gjorts att pröva accelerationsprincipen genom en jämförelse mellan utvecklingen av förbrukningens tillväxt och kapacitetens. Med tanke på de långa byggnadstiderna och de av allt att döma betydande slumpvariationerna i de årliga kapacitetstillskotten har det förefallit motiverat att såväl i fråga om förbrukningen som kapaciteten (dvs. den installerade generatoreffekten) arbeta med löpande treårsmedeltal för den 205

Diagram iy. Energiförbrukningens tillväxt samt kapacitetstillskott inom kraftindustrien. Treårsmedeltal 1915—1953-

procentuella tillväxten. 20 Det visar sig att utvecklingen av kraftverkens utbyggnader — om av en slump eller ej må lämnas därhän — omkring 1920 legat tämligen väl i linje med vad som varit att vänta, ifall accelerationsprincipen ägt obegränsad giltighet. Den häftiga nedgång i kapacitetstillskotten, som inträffade efter 1921 (i den utjämnade serien efter 1920), finge enligt en sådan tolkning uppfattas som en reaktion inför den obetydligt häftigare nedgång av förbrukningens tillväxt, som kännetecknar åren 1917—1921. Alltsedan mitten av 1920-talet ha kapacitetstillskottens konjunkturfluktuationer emellertid genomgående varit avsevärt mycket mindre än variationerna i förbrukningens tillväxt. Accelerationsprincipen i renodlad form kan alltså inte ha ägt giltighet sedan denna tid. Såsom tidigare framhållits (på s. 187 med anknytning till diagram 7) synes det visserligen ännu fram till mitten av 1930-talet vara möjligt att spåra ett tämligen otvetydigt samband mellan förändringar i utbyggnadstakten och i graden av kapacitetsutnyttjande, men reaktionerna inför förändringar i sistnämnda avseende ha ingalunda haft den styrka som kunnat förväntas, om accelerationsprincipen varit tillämplig i den standardversion som återgivits i det föregående. Redan med hänsyn till vissa tekniska omständigheter synes det väl förklarligt att kraftverksbyggandet inte kunnat utveckla sig i perfekt anslutning till någon enkel accelerationsmodell. Kraftverksanläggningarna ha i jämförelse med bostadshusen kännetecknats av långa och varierande byggnadstider, vilket i och för 20

Som mått på förbrukningen har i den mån så varit möjligt (dvs. fr. o. m. 1921) använts total nyttiggjord energi med avdrag för förbrukning i elektriska ångpannor. För tidigare år har förbrukningen uppskattats med ledning av uppgifter om totalt alstrad energi.

sig bör ha bidragit till att det samband som kan ha förelegat mellan kapacitetens och efterfrågans tillväxt inte kommit till lika klart uttryck som när det gäller bostäderna. Den omständigheten att kraftförbrukningens tillväxt, till skillnad från bostadsefterfrågans, understundom varit negativ bör likaså ha varit ägnad att försämra överensstämmelsen mellan efterfrågans utveckling och kapacitetens. Men avvikelsen från accelerationsmodellen har sannolikt också en mera principiell innebörd. Kraftverkens utbyggnader måste numera planeras med sikte på den efterfrågan som kommer att föreligga cirka fem år framåt i tiden och det kan starkt ifrågasättas om verkligen planläggarnas föreställningar om efterfrågans omfattning fem år framåt i tiden äro underkastade lika kraftiga konjunkturfluktuationer som den faktiska efterfrågan.27 Under lågkonjunkturen i början av 1930-talet kunde det i varje fall konstateras att kraftverksinvesteringarnas känslighet inför inträffade förändringar i kapacitetsutnyttjandet inte var särdeles utpräglad. Medan en tillväxt i kraftförbrukningen om cirka 570 miljoner kwh år 1929 förbyttes i en minskning om cirka 175 miljoner kwh år 1932, sjönk kapacitetstillskottet (dvs. ökningen i generatoreffekten) endast med 43 procent räknat från 1930 till 1932. Räknat i absoluta tal torde 1932 års kapacitetstillskott ha representerat en årskapacitet som var cirka 140 miljoner kwh lägre än 1929 års. Om man i stället tar fasta på förändringen i löpande treårsmedeltal för kapacitetstillskotten, erhåller man en maximal nedgång om 32 procent från 1930 till J933För industriens del är det betydligt svårare att jämföra utvecklingen av investeringar och kapacitetsutnyttjande, men vissa överslagsberäkningar torde dock vara möjliga särskilt med avseende på konjunkturnedgången i början av 1930-talet. Från 1930 till 1932 beräknas industriens produktionsvolym ha minskat med 13 procent. Med tanke på produktionskapacitetens fortsatta tillväxt särskilt under år 1931 torde den genomsnittliga graden av produktionsutnyttjande under 1932 ha varit 15 å 20 procent lägre än under år 1930. Industriens investeringsvolym kan under 30-talsdepressionen beräknas ha sjunkit med 30 å 40 procent. Under förutsättning av en normal årlig utrangering ej överstigande 2 procent av den befintliga kapaciteten 28 kan en sådan minskning av bruttoinvesteringarnas omfattning inte rimligen ha medfört större avsaktning av utbyggnadstakten än att den totala produktionskapacitetens tillväxt sjunkit från cirka 5 procent till cirka 2 27 Erfarenheten har ju visat att efterfrågan på elektrisk kraft utvecklas med en viss trendmässig expansionstakt. Föreställningen om den framtida utvecklingstakten påverkas sannolikt av den aktuella konjunktursituationen. I och för sig är det inte uteslutet att denna påverkan skulle kunna vara så kraftig att den uppskattade kraftförbrukningen fem år framåt i tiden kommer att undergå större konjunkturvariationer än den faktiska efterfrågan. Här förutsattes dock att det finns större skäl att anta motsatsen. 28 Med tanke på industrikapitalets progressiva åldersfördelning torde det vara orealistiskt att normalt räkna med en högre utrangeringsfrekvens.

procent per år.29 Nedgången i årlig kapacitetstillväxt synes alltså inte ha motsvarat mera än en femtedel av tillskottet i fråga om outnyttjad kapacitet. I fråga om kraftverken vet man med så gott som fullständig säkerhet att utbyggnaderna avpassas med sikte på den framtida efterfrågan. Det förefaller vidare sannolikt att föreställningarna om den framtida efterfrågeutvecklingen inte äro underkastade lika starka konjunkturfluktuationer som den faktiska efterfrågan. Det är inte uteslutet att det förhåller sig på liknande sätt med industrien och dess investeringar. Förklaringen till att industrien trots ett med drygt 20 procent försämrat kapacitetsutnyttjande bibehöll en väsentlig investeringsvolym under 30talsdepressionen finge antas vara att företagarna inom olika branscher trots de aktuella avsättningssvårigheterna framhärdade i en optimistisk bedömning av efterfrågans utveckling på något längre sikt. Det måste dock rimligen förutsättas att grunden för en bedömning av den framtida efterfrågeutvecklingen inom många industribranscher är betydligt mera osäker än när det gäller kraftindustrien och det finns följaktligen skäl att förmoda att investeringsbesluten inom sådana branscher som regel stå under mindre starkt inflytande av klart utformade framtidsföreställningar än vad som kan vara fallet inom kraftindustrien. Vid en obestämt optimistisk syn på den framtida efterfrågeutvecklingen vore det inte förvånande om det i många fall vid sidan av lönsamheten vore självfinansieringsmöjligheterna som bleve bestämmande för investeringsutgifternas omfattning. Det kan i själva verket anföras åtskilliga skäl som göra det sannolikt att utvecklingen av företagens självfinansieringsmöjligheter utövar ett dominerande inflytande på utvecklingen av deras investeringar. I all synnerhet lagerinvesteringarna synas emellertid på kort sikt kunna utveckla sig tämligen oberoende av självfinansieringsmöjligheterna. Självfinansieringsmöjligheternas

inflytande ur teoretiska

synpunkter

Den omständigheten att företagssparandet bevisligen utgör en mycket betydande komponent i finansieringen av företagens realkapitalbildning gör det i och för sig motiverat att vänta sig ett visst samband mellan utvecklingen av å ena sidan företagens självfinansieringsmöjligheter samt å den andra sidan deras investeringsutgifter. I den mån den höga självfinansieringsgraden kan betraktas som någonting mera än en tillfällighet, bör det emellertid vara möjligt att närmare 29 För inom industrien installerad drivkraft sjönk emellertid tillväxten från cirka 5 procent år 1930 till praktiskt taget o år 1932. I den mån utvecklingen av installerad drivkraft kan användas som ett mått på kapacitetstillväxten skulle denna alltså ha avstannat år 1932. Om den förhållandevis måttliga investeringsminskningen verkligen haft en så kraftig inverkan på kapacitetens nettotillväxt, torde detta få förklaras därav att utrangeringen av industriens äldre anläggningar i själva verket blivit påskyndad under depressionen. Vid ett försök att verifiera accelerationsteorien är det emellertid kapacitetstillväxten vid normal utrangering som är av intresse, eftersom teorien avser att förklara de konjunkturväxlingar som förekomma inom investeringsverksamheten och inte de konjunkturväxlingar som till äventyrs känneteckna utrangeringen av äldre anläggningar.

förklara varför företagen i så stor utsträckning blivit hänvisade till självfinansiering eller eljest frivilligt valt denna finansieringsform. Det gäller sålunda att söka utröna vilka faktorer som kunna göra företagen obenägna att anlita främmande kapital för utbyggnaden av sin rörelse samt vilka faktorer som kunna göra dem benägna att låta tillgängliga egna medel bli använda för investeringar inom företagen. Två huvudfaktorer av sådan innebörd torde omedelbart kunna angivas. Den ena är företagens och långivarnas värdering av de risker som äro förknippade med investeringar inom företagen, den andra är den särskilda beskattningen av företagsinkomster. Med hänsyn till företagens riskbetonade verksamhet äro tänkbara långivare som regel ovilliga att överhuvudtaget bevilja krediter utöver ramen för vad som betraktas som fullgod säkerhet, vilket ur företagens egen synpunkt framstår som en påtaglig begränsning av kreditmöjligheterna. Det kan vidare förutsättas att företagens egen riskvärdering är sådan att de, även om lånemöjligheter stå till buds, likväl äro mera obenägna att företa en viss investering, ifall den måste bestridas genom lån än ifall den kan finansieras med egna medel. I sådana fall, där företagen uttömt sina möjligheter att enbart genom upplåning anskaffa medel utifrån för fortsatt utbyggnad av sin verksamhet, återstår utvägen att genom nyemission av aktier förbättra kapitalförsörjningen. Riskvärderingen hos ifrågakommande aktietecknare är sådan att den avkastning, som normalt kan ställas i utsikt, måste vara avsevärt högre än vad som kan erhållas genom sådana mindre riskbetonade placeringar som eljest stå till buds. Men hänsyn till företagsbeskattningen måste företagen ställa betydligt högre krav på avkastning före skatt än vad de kunna ställa i utsikt att efter skatt dela ut till aktietecknarna.30 De anförda omständigheterna synas vara ägnade att minska företagens benägenhet att företa sådana investeringar som måste finansieras med medel som få lov att anskaffas utom företagen. I den mån dylika finansieringsformer likväl anlitas, såsom obestridligen förekommer i viss utsträckning, torde det vid lånefinansiering kunna förutsättas att den avkastning, som företagen anse sig kunna normalt påräkna, måste vara väsentligt högre än lånekostnaderna. Med avseende på sådana investeringsprojekt, vilka förutom genom upplåning även till en del få lov att finansieras genom aktieteckning, torde företagens minimikrav på avkastningen kunna bli ännu högre än i sådana fall, där tillräckliga medel kunna anskaffas enbart genom upplåning. Så länge yttre finansiering av företagens investeringsverksamhet överhuvudtaget förekommer i någon beaktansvärd omfattning, finns det sålunda anledning att förmoda att den förväntade genomsnittsavkastningen före skatt ligger avsevärt högre än vid riskfria finansiella investeringar utanför företagen. Under sådana förhållanden kan det förutsättas att investeringar inom företagen utgöra den mest lockande placeringen av företagens egna disponibla medel. Med hänsyn till att fö30 Skatternas inverkan på räntabilitetskravet för olika slags investeringar har mera ingående behandlats i kapitel 6 av Arvidssons arbete för penningvärdeundersökningen.

209 H

retagens riskvärdering torde vara mera neutral vad beträffar sådana investeringar som de finansierar med egna medel än i fråga om övriga investeringar, torde underlägsenheten i fråga om avkastningsutsikter för riskfria placeringar utanför företagen vara alltför stor för att sådan placering skulle kunna utöva någon egentlig lockelse vad gäller företagens egna medel, i all synnerhet som placering av dylika medel utom företagen inte åtnjuter någon favorisering i beskattningshänseende. För utomstående medel är däremot i enlighet med vad som tidigare påpekats placering utom företag ur beskattningssynpunkt klart favoriserad framför sådan placering inom företag som sker genom aktieteckning. Bortsett från ett visst behov av likvida reserver torde företagen under sådana omständigheter sakna anledning att annat än tillfälligtvis placera egna medel i förhållandevis riskfria finansiella tillgångar utom företagen. Däremot kan det finnas starka motiv att använda egna företagsmedel till att betala igen tidigare upptagna lån, ifall dessa äro av sådan omfattning att de ha en starkt ogynnsam inverkan på riskvärderingen av sådana investeringsprojekt som eljest kunnat finansieras med de disponibla medlen. Med hänsyn till det motstånd som torde få lov att övervinnas i och för mera stadigvarande överföring av kapitalmedel till eller från företagen, kan man skäligen förvänta sig en ganska hög grad av överensstämmelse mellan utvecklingen av företagens självfinansieringsmöjligheter och utvecklingen av deras investeringsutgifter. Denna överensstämmelse kan inte förmodas vara fullständig, låt vara att vissa i denna undersökning redovisade modellförlopp ansetts kunna baseras på ett dylikt antagande. Vad som maximalt torde kunna förutsättas med anspråk på realism är snarare att det under loppet av en enhetsperiod av viss minimilängd — troligen inte understigande 3 å 4 år — sker en anpassning av företagens totala investeringsutgifter så att dessa komma att motsvara ett visst givet procenttal av det företagssparande som ägt rum under denna enhetsperiod, förslagsvis mellan 110 och 130 procent av ifrågavarande företags sparande. 31 31

Steindl har i sitt tidigare omnämnda arbete Maturity and Stagnation in American Capitalism gjort gällande att företagen sträva efter att hålla en viss jämviktsrelation mellan eget och främmande kapital, »the gearing ratio». Iakttages en viss jämviktsrelation mellan företagssparande och företagsinvesteringar, kan detta under speciella förutsättningar vara liktydigt med att det också upprätthålles en viss fast jämviktsrelation mellan eget och främmande kapital, men det torde vara lätt att inse att så inte under alla omständigheter behöver vara fallet. T y även om så skulle förhålla sig, att inte blott intern finansiering utan även finansiering genom aktieteckning svarade för en konstant andel av kapitalökningen, skulle förhållandet mellan eget och främmande kapital kunna förskjutas, om kapitalökningen i detta hänseende vore av annan sammansättning än kapitalbeståndet. I och för sig kan det finnas goda skäl att antaga att det snarare är beträffande sitt totala kapitalbestånd än beträffande sin kapitalökning som företagen inrikta sig på att upprätthålla en viss jämviktsrelation mellan eget och främmande kapital, låt vara att skillnaden inte behöver vara praktiskt betydelsefull. Steindl ägnar för sin del inte någon som helst uppmärksamhet åt den fundamentala olikhet som föreligger mellan företagssektorn och den allmänna sektorn ifråga om det förhållande som normalt råder mellan eget och främmande kapital. 210

O m en dylik anpassning av investeringsutgifterna kan påräknas under loppet av en enhetsperiod, blir det möjligt att härav dra slutsatser beträffande vissa andra faktorers inverkan på investeringsutvecklingen. Förskjutningar i kostnadsnivån för investeringar komma uppenbarligen inte att inverka på investeringsutgifternas omfattning men väl på investeringsvolymens. Företagens efterfrågan på investeringsvaror skulle med andra ord kännetecknas av en normal priselasticitet. Ändringar av företagsbeskattningen skulle komma att påverka investeringsutgifterna i samma mån som de inverka på företagssparandet och på samma sätt skulle det förhålla sig med ränteförändringar och deras inverkan på företagens investeringsutgifter. Det sistnämnda skulle innebära att omfattningen av de kapitaltillskott som tillföras företagen utifrån märkligt nog skulle vara oberoende av förhållandet mellan å ena sidan räntenivån och å andra sidan avkastningsutsikterna för ifrågakommande investeringsprojekt inom företagssektorn. Arvidsson har i sitt arbete för penningvärdeundersökningen närmare utrett hurusom en icke neutral (negativ) riskvärdering av avkastningsutsikterna för riskbetonade investeringsprojekt kunde förmodas vara ägnad att begränsa ränteförändringars inverkan på företagens investeringsbeslut32. I det föregående har framhållits att företagens riskvärdering sannolikt vore mera neutral i fråga om sådana investeringar som finansieras med egna medel än i fråga om sådana investeringar som finansieras med upplånade medel. Riskvärderingen torde även kunna uppfattas som en funktion av nettoskuldsättningen, vilket alltså skulle innebära att riskerna i samband med ett visst investeringsprojekt komme att värderas allt mera oneutralt ju större nettoskuldsättning i förhållande till egna tillgångar som erfordras i och för genomförandet av projektet. Det är vidare tänkbart att denna förskjutning av riskvärderingen i negativ riktning inträder mycket plötsligt i och med att nettoskuldsättningen överskrider en viss jämviktsrelation i förhållande till de egna tillgångarna. För en sådan företeelse kunde det vara berättigat att använda beteckningen »riskvall». 33 Avkastningsutsikterna för investeringsprojekt, som kunna finansieras innanför en dylik »riskvall», torde med hänsyn till den förhållandevis neutrala riskvärderingen te sig så gynnsamma, att de komma att genomföras oberoende av ränteläget, så länge räntan inte pressas upp på en mycket hög nivå. Sådana investeringsprojekt som inte kunna finansieras innanför »riskvallen» torde, med hänsyn till den härav följande starkt negativa riskvärde32 Rörande detta spörsmål hänvisas till kapitel 6 av Arvidsons undersökning samt däri anförd litteratur. 33 Föreställningen om att det är den »tilltagande risken» som utgör den faktor som begränsar omfattningen av företagens investeringar har kommit till uttryck i M. Kaleckis arbete Essays in the Theory oj Economic Fluctuations, London 1939, s. 95—106. N . Kaldor synes i uppsatsen »Capital Intensity and the Trade Cycle», Economica 1939, ha framställt en plötsligt inträdande stegring av kreditkostnaderna såsom det främsta hindret för en obegränsad expansion av företagens investeringar. Med Hawtreys formulering skulle företagen enligt Kaldor efter att ha utnyttjat sitt kreditutrymme konfronteras med någonting som i mycket hög grad liknade en »vertikal vall» — en »kreditvall» således. Se R. G. Hawtrey, »The Trade Cycle and Capital Intensity», Economica

1940.

ringen, te sig så ofördelaktiga, att de inte komma att realiseras, ens om räntan sänkes till en mycket låg nivå.34 Självfinansieringsmöjligheternas

inflytande i empirisk belysning

Vad sedan beträffar utsikterna att verifiera tesen om självfinansieringsmöjligheternas dominerande inflytande över företagens investeringsutveckling, må inledningsvis framhållas att någon absolut bindande bevisning inte kan anses förebringad ens i det fall, att man lyckas påvisa en slående överensstämmelse i utvecklingen av företagsinvesteringar och företagssparande. Det kan nämligen inte anses uteslutet, utan torde fastmer vara tämligen sannolikt, att företagens investeringsutgifter även påverkas av andra faktorer som till sin utveckling äro korrelerade med företagssparandet såsom exempelvis nationalprodukten och lönsamheten av företagens rörelse. Av hittills utförda försök att med ekonometriska undersökningsmetoder (multipel korrelationsanalys) fastställa sambandet mellan investeringar och andra strategiska faktorer i konjunkturförloppet, ha de undersökningsresultat som redovisas av Tinbergen blivit särskilt uppmärksammade. 35 I Arvidssons delstudie ha dessa undersökningar blivit föremål för en tämligen ingående granskning. Av den redogörelse som lämnas framgår att de av Tinbergen erhållna regressionskoefficienterna indicera ett tydligt samband mellan å ena sidan företagsvinster och å andra sidan (av tackjärnsförbrukningen representerade) företagsinvesteringar. Det torde vara en allmänt utbredd uppfattning att Tinbergens undersökning skulle ha visat att räntan haft ett mycket obetydligt inflytande på företagsinvesteringarnas utveckling. Själv säger sig Tinbergen ha funnit att räntan spelat en rent sekundär roll i jämförelse med vinsten. Såsom Arvidsson påpekat är detta såtillvida riktigt, som endast en ringa del av investeringsfaktorns trendavvikelser kunnat sättas i samband med de ränteförändringar av begränsad omfattning, vilka faktiskt förekommit inom de av Tinbergen undersökta utvecklingsförloppen. Däremot kunna de erhållna regressionskoefficienterna för räntefaktorn inte utan 34 Möjligheterna till finansiering genom aktieteckning torde emellertid öppna om inte en bräcka i, så åtminstone en avsats på »riskvallen». Med hänsyn till företagsbeskattningen och aktietecknarnas riskvärdering, måste ett investeringsprojekt som helt eller delvis finansieras genom aktieteckning ge en hög avkastning, om inte dess genomförande skall medföra en försämring av utdelningsmöjligheterna för det förut befintliga aktiekapitalet. Eftersom denna eventualitet torde vara oangenäm för företagens ledning, är det rimligt att antaga att företagens egen riskvärdering i dylika fall är starkt negativ, varigenom marknadsräntans inflytande på investeringskalkylerna torde komma att reduceras ytterligare utöver vad som redan följer därav att aktietecknarnas oneutrala riskvärdering i och för sig torde vara ägnad att begränsa marknadsräntans inverkan på emissionskurserna. Härtill kommer att de flesta företag torde ha anledning att besinna att utrymmet för nyteckningar är begränsat oavsett emissionskurserna. Slutsatsen synes bli att förändringar av marknadsräntan inte helt och hållet torde kunna frånkännas en viss inverkan på utvecklingen av sådana investeringar som finansieras genom aktieteckning, men detta inflytande kan förmodas vara tämligen begränsat. 35

J. Tinbergen, Statistical Testing oj Business Cycles Theories, Vol. I o. II, Geneve 1939. 212

vidare betecknas som obetydliga. De utvisa nämligen att till sin absoluta omfattning ungefärligen likvärdiga investeringsförskjutningar kunnat sättas i samband med ränteförändringar av storleksordningen 0,10 procent till 0,05 procent och med förskjutningar av vinstfaktorn om 1 procent. Såsom Arvidsson understrukit, ha Tinbergens undersökningar således ingalunda givit vid handen att räntans potentiella betydelse för investeringsutvecklingen skulle ha varit ringa. För den som av olika skäl kommit till den slutsatsen att även den potentiella betydelsen av ränteförändringar om 1 å 2 procent skulle vara förhållandevis ringa, blir problemet i stället att förklara hur regressionskoefficienten för ränteförändringar i Tinbergens material kunnat bli så stor som den faktiskt blivit. Det bör omedelbart understrykas, att det inte utan vidare kan tagas för givet att regressionskoefficienten för ränteförändringar skulle ha blivit densamma, ifall det verkligen förekommit betydande ränteförändringar i Tinbergens material. Vad beträffar de i och för sig tämligen obetydliga investeringsförändringar som enligt Tinbergen kunnat sättas i samband med faktiskt inträffade ränteförändringar, kan det emellertid ifrågasättas om det inte snarare varit vissa med ränteförändringarna korrelerade faktorer än ränteförändringarna själva som utlöst de ifrågavarande investeringsförändringarna. Det förefaller troligt att inträffade räntestegringar varit korrelerade med ökad kreditrestriktivitet och inträffade räntesänkningar med minskad kreditrestriktivitet. Dylika förändringar i fråga om graden av kreditrestriktivitet böra rimligen ha utövat en viss inverkan på investeringsutvecklingen. Det kan vidare finnas skäl att förutsätta att inträffade räntestegringar varit korrelerade med avtagande företagslikviditet, liksom inträffade räntesänkningar med tilltagande företagslikviditet. Om företagen, i enlighet med den huvudtes som blivit framlagd i det föregående, inrikta sig på att vidmakthålla en viss balansrelation mellan företagssparande och företagsinvesteringar, kommer en ökning av företagslikviditeten normalt att utlösa en viss tendens till ökade investeringsutgifter, liksom en minskning av företagslikviditeten normalt kommer att utlösa en tendens till minskade investeringsutgifter. Det synes under sådana omständigheter försvarligt att fästa större avseende vid resultaten av direkta intervjuundersökningar rörande räntans inflytande på investeringsbesluten än vid de samband mellan ränteförändringar och förändringar av företagens investeringsvolym som kunnat erhållas genom multipel korrelationsanalys av tillgängliga tidsserier. I Arvidssons delstudie kommer en mera ingående redovisning att lämnas för resultaten av en omfattande intervjuundersökning rörande industriföretagens reaktioner med avseende på sina investeringsdispositioner under 1955, dvs. vid ett tillfälle då det faktiskt förekommit avsevärda ränteförändringar. 36 Det visar sig att räntestegringen haft en skäligen obetydlig inverkan på investeringsdispositionerna för år 1955, såtillvida som den begränsning av de planerade investerings36 En redogörelse för denna intervjuundersökning har även lämnats i Ekonomisk n:r 1.

213 Tidskrift

1956,

Diagram 18. Bruttosparande och bruttoutgifter för investeringar lagerförändringar inom amerikanska bolag 1929—1954-

inklusive

utgifterna som uppgivits vara orsakad av räntestegringen endast uppgår till cirka 1 å 2 procent av totalt planerade investeringsutgifter. Såväl kreditrestriktioner som investeringsavgift uppges var för sig ha haft väsentligt kraftigare inverkan på företagens investeringsdispositioner. Även om den inträffade räntestegringens fullständiga inverkan på företagens investeringsdispositioner med all sannolikhet inte hunnit göra sig gällande redan under 1955, synas resultaten av denna intervjuundersökning ägnade att bestyrka den uppfattningen att även förhållandevis kraftiga räntevariationer ha en jämförelsevis ringa inverkan på företagens investeringsutveckling. För att härefter återgå till frågan om självfinansieringsmöjligheternas inflytande på företagens investeringsdispositioner må erinras om att Tinbergens förut omnämnda undersökningar påvisat ett tydligt samband mellan utvecklingen av företagsvinst och investeringar. Härvid är emellertid att märka att de vinstdata som Tinbergen utnyttjat snarare ge ett mått på räntabiliteten än på företagssparandet. Tackjärnsförbrukningen, som i dessa undersökningar fått representera investeringsfaktorn, måste rimligtvis utgöra en tämligen ofullkomlig indikator på företagens investeringsvolym. Sammanhängande serier över företagens sparande och investering, vilka gå tillbaka över mellankrigstiden, lär det inte vara möjligt att uppdriva annat än för Förenta staterna. På grundval av de nationalräken214

Diagram 19. Bruttosparande och bruttoutgifter för investeringar i fast realkapital inom amerikanska bolag 1929—1954MiWder äotU-

Miljarder dofta

skapsuppgifter som finnas tillgängliga i publicerat skick, har det för övrigt inte ens beträffande Förenta staterna varit möjligt att utan speciellt beräkningsarbete sammanställa dylika serier. I diagram 18 och 19 åsyftas alltnog en jämförelse mellan utvecklingen av de amerikanska bolagens (corporations) sparande och investeringar under perioden 1929—1953 sådana som dessa poster årsvis kunnat beräknas på grundval av de nationalinkomstuppgifter som blivit framlagda av Department of Commerce (Office of Business Economics).37 37 I Survey oj Current Business, January 1955 återfinnes en av Edward F. Denison signerad artikel »Saving in the National Economy». I denna artikel meddelas en sammanställning över corporations totala bruttosparande och bruttoinvestering under var och en av perioderna 1929— 1941, 1942—1945 och 1946—1953. Ur de löpande nationalinkomstuppgifter som sammanställas av Office of Business Economics finnes däremot inte någon möjlighet att direkt utläsa några årssiffror för corporate gross savings och corporate gross investments. Varken den i bruttosparandet ingående deprecieringsposten eller de mest betydelsefulla investeringsposterna redovisas nämligen uppdelade på corporations och personer eller personliga företag. I en särskild sammanställning som ingår i Denisons artikel (Table 4) redovisas emellertid de deprecierings- och investeringsposter som för vart och ett av åren 1946—1953 äro att hänföra till personer och personliga företag. Med utgångspunkt från denna sammanställning ha de deprecierings- och investeringsposter som äro att hänföra till corporations genom enkel subtraktion kunnat framdragas ur de reguljärt redovisade nationalräkenskapsuppgifterna. Det visar sig att de andelar av ifrågavarande deprecierings- och investeringsposter som tillkommit corporations visserligen inte varit fullständigt konstanta under hela perioden, men avvikelserna ha inte heller varit synnerligen betydande. Utgår man från de genomsnittsvärden för perioden i dess helhet, vilka gälla med avseende på corporations andelar av de olika posterna, samt låter dessa värden gälla för varje särskilt år

Diagram 18 avser att belysa sambandet mellan bolagens totala bruttosparande och deras totala bruttoinvestering inklusive lagerinvestering. Perioden 1929— 1935 var överensstämmelsen i utvecklingsgång för dessa båda faktorer minst sagt slående. Åren 1936—1938 kännetecknades emellertid investeringsutvecklingen av en tämligen markerad konjunkturrörelse, vilken så gott som helt saknade motsvarighet vad beträffar bruttosparandet. Under efterkrigstiden har utvecklingen av bruttoinvesteringarna vid flera tillfällen företett dylika konjunkturbestämda avvikelser från bruttosparandets mera stabila utvecklingsgång. Sådana ha bl. a. förekommit åren 1946, 1949, 1951 och 1954. Om man i stället tar fasta på utvecklingen av bolagens bruttoinvesteringar exklusive lager, framträder såsom diagram 19 utvisar en i stort sett mycket god överensstämmelse med bruttosparandets utveckling. Visserligen blir anslutningen till bruttosparandet under depressionsåren i början av 1930-talet inte lika frappant som när lagerinvesteringarna inkluderades, men i gengäld försvinner det mesta av de i förhållande till bruttosparandet oberoende konjunkturrörelserna inom investeringsutvecklingen under tiden efter 1935 (dock med undantag för krigsåren 1942—1945). Av företagssparandets utveckling oberoende konjunkturbakslag kunna visserligen alltjämt skönjas på investeringskurvan — närmare bestämt för åren 1938, 1949 och 1954 — men dessa äro av förhållandevis begränsad omfattning. 38 Sammanfattningsvis har alltså utvecklingen av de amerikanska bolagens investeringar under perioden 1929—1935 inberäknat lagerinvesteringar företett en slående överensstämmelse med utvecklingen av bolagens bruttosparande. Under tiden 1935—1954 har överensstämmelsen i utvecklingsgången varit god vad gäller bolagens bruttosparande och deras investeringar i fast realkapital. Däremot ha bolagens investeringar inklusive lagerförändringar under denna tid haft en från deras bruttosparande tämligen avvikande utvecklingsgång, i synnerhet på kort som ingår i perioden, erhåller man i själva verket en serie som med godtagbar approximation ansluter sig till de uppgifter som kunnat framräknas ur det av Denison redovisade materialet. Motsvarande beräkningsmetod har under sädana omständigheter ansetts tillämplig för perioderna 1929—1941 och 1942—1945. »8 Om man i motsats till vad som här skett låter företagssparandet inbegripa sådana i företagens egen bokföring redovisade vinster och förluster som uppkommit genom prisförskjutningar på inneliggande lager, framträda likartade konjunkturbakslag 1938, 1949 och 1954 även i den »förklarande» kurvan för företagens bruttosparande. Ehuru ett sådant sparandebegrepp uppenbarligen ger ett sämre mått på självfinansieringsmöjligheterna, vore det ändå tänkbart att det 1 vissa sammanhang vore relevant med avseende på företag med fasta finansieringsnormer. Om dessa normer ha den innebörden att det rörliga realkapitalet dvs. lagerhållningen helt eller till betydande del kan lånefinansieras, medan däremot det fasta realkapitalet helt får finansieras med egna medel, kan en värdeförlust på inneliggande lånefinansierade lager få den verkan att låneskulderna inte längre i önskvärd utsträckning kunna balanseras av rörliga tillgångar. Under sådana omständigheter vore det inte oförklarligt om företagens investeringar i fast realkapital visade sig känsliga för värdeförluster på inneliggande lager. 216

sikt. Lagerinvesteringarna ha under perioden 1935—1954 svarat för det mesta av konjunkturfluktuationerna inom de amerikanska bolagens investeringsverksamhet. Svenska uppgiftskällor

med avseende på inflytande

självfinansieringsmöjligbeternas

För Sveriges del är det uppgiftsmaterial som kan användas för att belysa utvecklingen av de inbördes relationerna mellan företagssparande och företagsinvesteringar mera ofullständigt än det som står till buds för USA:s del. Det är först i och med tillkomsten av statistiska centralbyråns vinststatistik, som det fr. o. m. år 1950 finns möjlighet att direkt och årsvis jämföra förhållandet mellan investeringar och sparande inom ett större antal företag. Utvecklingen av de inbördes relationerna mellan företagssparande och företagsinvesteringar är i stort sett okänd vad mellankrigstiden beträffar. Av vad som överhuvudtaget är känt rörande företagslikviditetens utveckling under denna tid finns det ingenting som med bestämdhet tyder på att de cykliska variationerna inom företagens investeringar varit starkare än inom företagssparandet. I fråga om större industriföretag är det bekant att summan av bank- och obligationsskulder under såväl 1920- som 1930-talen minskade under goda eller eljest uppåtgående konjunkturer men ökade under konjunkturförsämringen 1929—1931, medan man snarast kunnat vänta motsatsen, ifall företagens investeringar varit mera konjunkturkänsliga än deras sparande. 39 Det är emellertid omöjligt att dra några bestämda slutsatser beträffande den komparativa konjunkturkänsligheten, så länge man saknar närmare uppgifter angående utvecklingen av företagens likvida tillgångar och inte har bildat sig någon uppfattning om storleken av de medel som tillförts företagen genom aktieteckning. Vad sedan gäller efterkrigstiden har i det föregående framhållits hurusom bruttosparandet under perioden 1945—1951 kunnat uppskattas till ett belopp motsvarande cirka 75 procent av företagens investeringsutgifter under ifrågavarande tid. Jämförelsen baserades på de beräkningar som blivit redovisade i kapitel IV och innefattade även sådant företagssparande och sådana investeringar som hänförde sig till personliga företag. Resultatet av denna jämförelse strider i och för sig inte mot antagandet att det skulle föreligga en för enhetsperioder om förslagsvis 3 till 4 år framträdande tendens hos företagens totala investeringsutgifter att hålla sig på en viss jämviktsnivå i förhållande till företagssparandet, ej vä39 Ifråga om industribolag med aktiekapital överstigande 500000 kronor har östlind i »Industrien och Affärsbankerna», Småskrifter utgivna av Bankernas Statistiska Byrå, Stockholm 1943, anfört följande uppgifter angående omfattningen av deras bankkrediter och obligationsskulder. Siffrorna över bankkrediterna grunda sig på undersökningar som utförts av bankoch fondinspektionen. 31 december 1921 1922 1923 1924 1929 1931 1940 Bankkrediter, milj. kr 1730 1 414 1229 1 180 897 1054 742 Obligationsskulder, milj. kr 801 828 888 862 938 998 y66

sentligt överstigande 130 procent av dettas bruttoomfattning. Därmed har dock inte framförts något bevis för att så verkligen skulle vara fallet. Under hela perioden 1945 till 1951 var byggnadsverksamheten underkastad regleringar. Under sådana omständigheter kan det finnas anledning att fråga sig om inte saldot mellan investeringsutgifter och företagssparande skulle ha blivit väsentligt större, om inte byggnadsregleringen utgjort hinder. Det synes svårt att bestrida att företagens investeringar i byggnader och anläggningar hållits tillbaka genom denna reglering, vilket bl. a. kommit till uttryck i en markant nedgång i den andel av företagens investeringsutgifter, som avsett byggnader och anläggningar. Däremot är i hög grad diskutabelt om regleringen haft någon återhållande effekt på företagens totala investeringsutgifter. Frågan torde i viss mån kunna belysas genom en jämförelse mellan företagens planerade och faktiska investeringsutgifter. I kommerskollegii investeringsstatistik kan den av företagen planerade investeringsförändringen avläsas såsom en procentuell avvikelse mellan de för nästföljande år planerade investeringsutgifterna och de investeringsutgifter, som av samma företag40 samtidigt (dvs. på hösten) preliminärt beräknas för innevarande år. Som mått på den faktiska investeringsförändringen kan i första hand användas den procentuella förskjutningen från det ena året till det andra av de för samtliga företag i efterhand slutgiltigt redovisade investeringsutgifterna, önskar man erhålla en så vitt möjligt rättvisande jämförelse med den planerade investeringsförändringen i ovan angiven bemärkelse, förefaller det dock rimligare att mäta förändringen mellan å ena sidan de preliminärt beräknade investeringsutgifterna under det första året och å andra sidan de slutgiltigt redovisade investeringsutgifterna under det efterföljande året med tillägg (avdrag) för de belopp, varmed de slutgiltigt redovisade investeringsutgifterna under det första året överträffat (underskridit) de för samma år preliminärt beräknade investeringsutgifterna. I sådana fall, där de slutgiltigt redovisade investeringsutgifterna varit större än de preliminärt beräknade, synes avvikelsen nämligen väsentligen kunna förklaras därutav, att vissa investeringsutgifter, som på hösten förutsågos komma att verkställas först under det efterföljande året, i själva verket kommit att bestridas redan före årsskiftet.41 Följande sammanställning ger möjlighet till en jämförelse mellan den i genomsnitt från det ena året till det andra planerade procentuella investeringsförändringen samt den sedermera registrerade faktiska investeringsförändringen i ovan angiven korrigerade bemärkelse. Det visar sig sålunda att de faktiska investeringsutgifterna en gång — närmare bestämt 1946 — blivit väsentligt lägre än de planerade. I övrigt ha de faktiska 40

Uppgifter om investeringsplanerna för nästföljande år bruka inte lämnas av samtliga före-

tag. 41 Till en mindre del brukar avvikelsen bero på att den slutgiltiga redovisningen omfattar en del i statistiken nytillkomna företag, som inte ingått i den preliminära redovisningen.

2l8

Från -, » „ » » „ » »

Planerad investeringsförändring Procent

»Faktisk» investeringsförändring Procent

1945 till 1946 1946 „ 1947 947 11 I94 8 1948 „ 1949 J 949 » 195° J 950 n I 9 5 1 I95I „ 1952 1952 „ 1953

+94,3 + 56,9 +19,4 + 9,1 + 17,0 + 3°,° +24,0 — 5.8

4- 54,1 + 48,8 +18,2 +24,6 + 42,1 -r 51,4 +27,3 — 4,i

*953

+7-2

+ 29,1

J

»1 1954

investeringsutgifterna inte vid något tillfälle i markant grad underskridit de planerade. Sammanställningen ger inte något direkt belägg för att byggnadsregleringen verkligen haft en återhållande inverkan på industriens totala investeringsutgifter. Att investeringsutgifternas tillväxt under 1946 blev så mycket mindre än vad som hade planerats, torde i långt mindre grad ha berott på svårigheter att erhålla byggnadstillstånd än på det förhållandet, att såväl verkstads- som byggnadsindustrierna det året blevo överlastade med arbetsuppgifter. Såväl 1949 och 1950 som 1954 blevo de faktiska investeringarna avsevärt större än de planerade — så vitt man kan bedöma inte blott värdemässigt utan även volymmässigt. Även om byggnadsregleringen i någon mån kan ha påverkat de redovisade investeringsplanerna, torde den omständigheten att den faktiska investeringsökningen i åtskilliga fall blivit större än den planerade kunna anföras som ett indicium på att byggnadsregleringens återhållande verkan inte haft något avgörande inflytande på investeringsutgifternas totala omfattning. Det framgår också att de investeringsplaner som redovisats på ett års sikt inte varit mera bindande än att de i avsevärd mån kunnat modifieras vid ändrade konjunkturer. Så vitt man kan bedöma av de anförda uppgifterna ur investeringsstatistiken, synes det inte nödvändigt att förutsätta att industriföretagens investeringsutgifter under perioden 1945 —19 51 i avsaknad av en byggnadsreglering skulle ha blivit väsentligt större än som faktiskt skedde. Snarare finns det anledning att antaga att så inte skulle ha blivit fallet. Efterkrigstidens ekonomiska utveckling har emellertid visat att det på kort sikt kan förekomma avsevärda variationer i självfinansieringsgraden inom näringslivet i dess helhet. Beträffande ett antal industriföretag finns det möjlighet att studera dessa växlingar på grundval av vinststatistiken för åren 1950—1954. 42 Inom 42 En sammanställning av industriföretagens bruttosparande och investeringsutgifter under åren 1950—1951 på grundval av vinststatistikens primäruppgifter företogs ursprungligen av B. Hellström som även räknade fram kvotkvartiler för relationen mellan investeringar i fasta anläggningar och sparande inom de särskilda företagen under åren 1950 och 1951. Se »Industrins bruttosparande och bruttoinvesteringar 1950—51», Meddelanden från Konjunkturinstitutet, Serie A:22, bilaga 1. Sedermera har S. Tidefelt sammanställt motsvarande kvotkvartiler för relationen mellan samtliga investeringsutgifter inklusive lagerförändringar och bruttosparande inom de särskilda företagen under åren 1950—1953. Den fortsatta bearbetningen av materialet med sikte på fastställandet av den »interna» finansieringens omfattning har följt riktlinjer, som uppdragits av E. Dahmén och E. Höök.

samtliga de 689 företag utanför kraftindustrien för vilka uppgifter till vinststatistiken ingivits för vart och ett av åren 1950—1954 kan sålunda konstateras att det sammanlagda värdet av totala investeringar inklusive lagerinvesteringar år 1950 uppgått till 81 procent av det sammanlagda bruttosparandet, men år 1951 till 127 procent och år 1952 till 125 procent, år 1953 endast till 34 procent samt år 1954 till 92 procent av motsvarande sparbelopp. Förekomsten av dylika variationer i självfinansieringsgraden behöver dock inte i och för sig göra det nödvändigt att förkasta hypotesen att företagen skulle vara inriktade på att etablera en viss jämviktsrelation mellan investeringsutgifter och sparande. Det måste ju rimligen antagas att det tar tid, innan företagen hinna anpassa sina investeringsutgifter till konjunkturbestämda variationer i vinster och företagssparande. Följaktligen är det inte heller överraskande att ett begynnande konjunktur uppsving för med sig en förbättring av företagens likviditet med hög självfinansieringsgrad (såsom skedde 1950 och 1953) eller att en begynnande konjunkturavmattning för med sig en försämring av företagens likviditet med låg självfinansieringsgrad (såsom skedde 1952). Det må tilläggas att värdet av företagens investeringar i fast realkapital stått i en avsevärt mera stabil relation till bruttosparandet än värdet av samtliga investeringar inklusive lagerförändringar. Sålunda motsvarade utgifterna för investeringar i fast realkapital år 1950 yy procent, år 1951 86 procent, år 1952 likaledes 86 procent, år 1953 75 procent samt år 1954 83 procent av de ifrågavarande företagens bruttosparande. En jämförelse med de ovan anförda uppgifterna angående utvecklingen från år till år av förhållandet mellan totala investeringar inklusive lagerinvesteringar och sammanlagt bruttosparande torde ge en viss föreställning om lagerförändringarnas dynamiska roll i investeringsutvecklingen. Härvid är dock att märka att det med utgångspunkt från den bearbetning av vinststatistiken, som det funnits tillfälle att utnyttja, inte varit möjligt att erhålla någon exakt kunskap om de faktiska lagerförändringarna utan endast om förändringarna av de bokförda lagervärdena. Det förefaller inte uteslutet att variationer i företagens benägenhet att aktivera sina kontrakt kunna ha bidragit till att förstora de förskjutningar av de totalt bokförda lagervärdena som inträffat från år till år. Relationen mellan investeringar inklusive lagerförändringar och bruttosparande har under perioden 1950—1954 varierat tämligen avsevärt inom olika industrigrupper. Lägst i förhållande till bruttosparandet voro investeringsutgifterna inom gruppen malmbrytning och metallindustri, där de i genomsnitt för perioden motsvarat 75 procent av företagens bruttosparande. Om man bortser dels från kraftverken med deras speciella finansieringsförhållanden, dels även från den särskilda gruppen »andra kombinerade företag» (än bruksföretag) representerades de motsatta ytterligheterna av grupperna livsmedelsindustri och textilindustri, vilkas investeringsutgifter för åren 1950—1954 uppgingo till ett belopp motsvarande 127 procent respektive 121 procent av bruttosparandet. För samtliga industrigrupper 220

Tabell 18. Relationen mellan sammanlagda investeringsutgifter (inklusive lagerförändringar) och brutto spar ande inom olika branscher under perioden

Malmbrytning och metallindustri (exklusive skeppsvarv) Skeppsvarv Jord- och stenindustri Skogs-, pappers- och massaindustrier Grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Bruksföretag Andra kombinerade företag Samtliga ovanstående Kraftverk

utom kraftverk belöpte sig utgifterna för investeringar inklusive förändringar av bokförda lagervärden till i genomsnitt 92 procent av bruttosparandet, samtidigt som utgifterna för investeringar enbart i fast realkapital i genomsnitt motsvarade 81 procent av bruttosparandet. I den mån företagen faktiskt varit inriktade på att etablera ett visst jämviktsförhållande mellan sina investeringar och sitt bruttosparande skulle man kunna tänka sig två olika förklaringar till att relationerna mellan investeringar och bruttosparande under ifrågavarande period gestaltat sig så olika inom skilda industrigrupper. Liksom det kan tagas för givet att finansieringsnormerna för kraftverk äro annorlunda än för övriga industrigrupper, är det tillika tänkbart att finansieringsnormerna variera även bland dessa övriga industrigrupper bl. a. med hänsyn till olikheten i fråga om kreditmöjligheter och riskbedömning. Det är vidare möjligt att 5 år är en alltför kort period för att anpassningen mellan investeringsutgifter och bruttosparande skall hinna komma till uttryck för de olika industrigruppernas del. Det finns vissa skäl att förutsätta att motsvarande anpassning tar ännu längre tid att komma till uttryck inom de individuella företagen än inom de olika industrigrupperna. Det finns särskild anledning att taga fasta på dessa skäl, när det visar sig att spridningen vad gäller kvoten mellan investeringsutgifter och bruttosparande varit avsevärt större för individuella företag än för olika industrigrupper. Detta framgår måhända bäst därav att skillnaden mellan övre och nedre kvartilvärdet för individuella företag inom samtliga industrigrupper varit större än skillnaden mellan de mest extrema genomsnittsvärdena för skilda industrigrupper. Om man utgår från en modell där samtliga företag äro inriktade på att etablera en viss gemensam jämviktsrelation mellan sina investeringsutgifter och sitt 221

bruttosparande, men denna jämviktsrelation kommer till uttryck först inom loppet av en tämligen lång enhetsperiod exempelvis av i o-års längd, finns det två olika skäl varför man för kortare perioder kan vänta sig en avsevärd spridning mellan olika företag vad gäller kvoten mellan deras investeringsutgifter och bruttosparande. Det ena skälet ligger däruti att olika företag kunna förmodas koncentrera sina investeringsutgifter till olika delar av en sådan lång enhetsperiod, medan det andra skälet hänför sig till den omständigheten att företag, som nyligen fått se sin vinstutveckling och därmed sina självfinansieringsmöjligheter förskjutas i gynnsam riktning, med hänsyn till investeringsprojektens tidskrävande karaktär kunna förmodas ha lägre investeringsutgifter i förhållande till sitt bruttosparande än företag, som nyligen fått se sin vinstutveckling förskjutas i ogynnsam riktning. I genomsnittstalen för industrigrupper bör den slumpmässiga koncentrationen av de individuella företagens investeringsutgifter till viss del av den långa enhetsperioden i avsevärd mån ha blivit utjämnad, medan däremot den ojämnhet i förhållandet mellan investeringsutgifter och bruttosparande, vilken sammanhänger med olika tendenser i vinstutvecklingen, i betydande utsträckning kan förmodas komma till uttryck även i genomsnittstalen för industrigrupper. För kortare perioder kan således en avsevärd spridning av de olika industrigruppernas och i än högre grad av de individuella företagens kvoter mellan investeringsutgifter och bruttosparande tänkas förekomma även i det fall att de individuella företagen för längre enhetsperioder äro inriktade på att etablera en viss gemensam jämviktsrelation mellan sina investeringsutgifter och sitt bruttosparande. I den mån det verkligen föreligger en strävan hos de individuella företagen att under loppet av en relativt lång period om inte etablera en gemensam jämviktsrelation mellan investeringsutgifter och bruttosparande så åtminstone förverkliga individuella jämviktsrelationer av förhållandevis begränsad spridning, borde emellertid detta förhållande komma till synes däruti att spridningen mellan de särskilda företagens kvottal för förhållandet mellan sparande och investeringar skulle komma att minska, allteftersom undersökningsperioden förlängdes. Tillsvidare finns det endast möjlighet att följa utvecklingen av dessa kvottal under perioden 1950—1952. För samtliga de 770 företag inom olika industrigrupper, kraftverken inbegripna, för vilka uppgifter inkommit beträffande vart och ett av dessa tre år, ha följande kvartil- och medianvärden framkommit för kvoten mellan investeringsutgifter (inklusive lagerförändringar) och bruttosparande. Första kvartilen 1950 1951 1952 1950—51 1950—52

.. ..

0,28 0,65 —0,06 0,67 0,66 222

Medianen

Tredje kvartilen

0,85 1,51 0,73 1,27 1,10

1,82 3,67 2,14 2,36 1,92

Det har sålunda förelegat en påtaglig tendens till sammanträngning av kvottalen mellan investeringsutgifter och bruttosparande i och med att de enstaka åren sammanslagits till längre undersökningsperioder. Trots detta måste skillnaden mellan kvottalens övre och nedre kvartiler för hela perioden 1950—1952 betecknas som högst avsevärd. För åren 1950—1954 finns det möjlighet att med en annan metod belysa hur sambandet mellan investeringsutgifter och bruttosparande hos de särskilda företagen kommer till klarare uttryck vad gäller perioden i dess helhet än vad beträffar de särskilda år som ingå i densamma. För de 689 företag utom kraftverken som det varit möjligt att följa under hela undersökningsperioden har en hopsummering skett av dels de sammanlagda investeringsutgifterna och det sammanlagda bruttosparandet under vart och ett av åren 1950—1954, dels även av de belopp som de särskilda företagen såväl sparat som investerat under vart och ett av dessa år. Den sistnämnda posten den s. k. »interna» finansieringen har varje år varit lägre än såväl de totala investeringsutgifterna som det totala bruttosparandet. Detta innebär att det varje år för de särskilda företagens del förekommit betydande både sparande- och investeringsöverskott. Under förutsättning att det varje år varit samma företag som haft investeringsöverskott och samma företag som haft sparande-överskott, skulle det ha varit möjligt att genom summering av de interna finansieringsbeloppen under vart och ett av de särskilda åren komma fram till den sammanlagda interna finansieringen under hela perioden 1950—1954. En sådan hopsummering skulle ha givit till resultat att under ifrågavarande period, då de totala investeringsutgifterna inklusive lagerförändring i genomsnitt motsvarade 92 procent av de undersökta företagens sammanlagda bruttosparande, skulle 58 procent av dessa investeringsutgifter ha blivit internt finansierade, under det att 5 3 procent av bruttosparandet skulle ha blivit bundet genom interna investeringar. Den verkliga omfattningen av de belopp som de särskilda företagen såväl sparat som investerat under perioden 1950—1954 motsvarade emellertid 80 procent av deras totala investeringsutgifter och 73 procent av deras totala bruttosparande. Det förefaller troligt att dessa tal kunna komma att stiga ytterligare i samma mån som undersökningsperioden förlänges. Det synes för övrigt sannolikt att den interna finansieringen under perioden 1950—1954 skulle ha tett sig något mera omfattande ifall man vid behandlingen av materialet slagit samman vissa separat redovisade koncernföretag. Sammanfattningsvis kunna de anförda uppgifterna ingalunda anses oförenliga med antagandet om att det föreligger en strävan hos de individuella företagen att under loppet av en relativt lång enhetsperiod av förslagsvis cirka 10 års längd förverkliga individuella jämviktsrelationer mellan investeringsutgifter och bruttosparande, vilka med förhållandevis begränsad spridning gruppera sig kring ett genomsnittsvärde, där kvoten mellan investeringsutgifter och bruttosparande ligger nära 1. 223

Tabell 19. Investeringsutgifter och sparande inom 689 industriföretag 1950—1954Miljoner kronor Investeringar inklusive lagerförändringar (I) 1950 195* W* 1953 1 954 S:a ovanstående 1950—1954

Bruttosparande (S)

Intern finansiering

980,1 I 695,8 1 598,2 460,1 1 360,2

1 213,7 1 333,o 1 279.3

653,6 959,7

6 094,4 6 094,4

(F)

i,479.2

767,2 229,1 939,2

0,67 o,57 0,48 0,50 0,69

0,72 0,60 0,17 0,63

6658,5 6658,5

3 458,8 4 876,8

0,58 0,80

°,53 o,73

» 353,3

o,54

0,81 1,27 1,25 o,34 0,92 0,92 0,92

Vissa tolkningsfrågor En förhållandevis god överensstämmelse mellan sparande och investering för industrien i dess helhet behöver inte med nödvändighet förutsätta att de särskilda företagen skulle vara besjälade av någon strävan att på längre eller kortare sikt balansera sitt sparande och sina investeringar. Om exempelvis kreditmarknaden varit så organiserad respektive penningpolitiken så utövad, att summan av upplåning och medelsuttag hos vissa företag (dvs. hos dem som investera mera än de spara) under varje period måste överensstämma med summan av insättningar och återbetalningar från övriga företag (dvs. från dem som spara mera än de investera), så synes det uppenbart att man för näringslivet i dess helhet skulle kunnat konstatera en utomordentlig balans mellan sparande och investering, även om de särskilda företagen inte haft någon speciell strävan att upprätthålla sådan balans på längre eller kortare sikt. Visserligen är det lätt att visa att kreditmarknaden inte är så organiserad att man kan räkna med automatisk balans mellan sparande och investering för företagssektorn i dess helhet, men det torde vara förhastat att därav draga den slutsatsen att kraftiga ökningar av företagens skuldsaldo inte skulle röna något som helst motstånd från kreditväsendets sida. I den mån det upprätthålles ett visst bestämt jämviktsförhållande mellan de särskilda företagens sparande och investeringar synes det knappast med fog kunna göras gällande att det föreligger ett enkelriktat kausalsamband i den bemärkelsen att det är sparandets omfattning som blir bestämmande för investeringarnas. Det kan ju tänkas att det — om än i begränsad utsträckning — förhåller sig på det sättet att det är behovet av att investera och att finansiera investeringarna som blir bestämmande för företagssparandets omfattning, antingen detta inflytande i främsta rummet gör sig gällande vid vinstdispositionerna eller vid prissättningen (med återverkan på det totala vinstbeloppet). På kort sikt torde alltnog det in224

flytande som utövas i denna riktning knappast hinna framträda i mera avsevärd utsträckning. Omfattningen av företagens investeringar får emellertid antagas utöva en viss inverkan på företagssparandet även såtillvida som de egna investeringsutgifterna utgöra en av de faktorer som influera på företagsvinsternas och därmed också på företagssparandets utveckling. Det finns dock anledning att förutsätta att det är ett förhållandevis begränsat inflytande som utvecklingen av företagens investeringsutgifter på detta sätt utövar på utvecklingen av företagssparandet. Dessa frågor skola närmare beröras i det följande. Tidigare har framhållits hurusom förutsättningen om en generell jämviktsrelation mellan företagens sparande och investeringsutgifter, vars giltighet tankes vara oberoende av inträffade kostnadsförskjutningar, måste implicera ett antagande om att företagens efterfrågan på investeringsvaror skulle vara normalelastisk. Det torde inte vara någon ovanlig föreställning att denna efterfrågan i själva verket är mer än normalelastisk. Såsom tidigare framhållits synes bostadsbyggandet av allt att döma vara starkt känsligt för mera avsevärda kostnadsförändringar. Vad beträffar företagens investeringar är det dock svårt att finna några exempel på att kraftiga kostnadsstegringar haft en så återhållande effekt att företagens utgifter för investeringar i fast realkapital minskat i förhållandet till företagssparandet. 43 Det är likaledes svårt att finna några tydliga exempel på den motsatta avvikelsen att kraftiga kostnadsstegringar haft en i så hög grad uppdrivande inverkan på företagens investeringsutgifter att dessa ökat i förhållande till företagssparandet. Sammanfattningsvis synes det uppgiftsmaterial av i första hand amerikanskt men i någon mån också av svenskt ursprung, vilket kunnat redovisas i det föregående, tyda på att det i stort sett även på förhållandevis kort sikt föreligger en tämligen stark överensstämmelse mellan utvecklingen av företagens sammanlagda utgifter för investeringar i fast realkapital och deras sammanlagda företagssparande. Detta betyder inte att man kan räkna med fullständig överensstämmelse i utvecklingsgången för dessa båda faktorer, utan på sin höjd att de mest väsent43 Lundberg har i Konjunkturer och ekonomisk politik antytt möjligheten av att den kraftiga stegringen i byggnadskostnaderna under hösten 1936 haft en bromsande inverkan på investeringar av typen industribyggnader. Vad som ligger till grund för denna antydan är det anmärkningsvärda faktum att färdigställda industri- och verkstadslokaler enligt socialstyrelsens statistik i golvyta räknat minskade med drygt 20 procent från 1936 till 1937. I vad mån denna tillbakagång verkligen kan uppfattas som en reaktion inför kostnadsstegringen synes likväl ovisst med hänsyn till att beviljade byggnadslov för industrilokaler emellan dessa bägge år ökade högst väsentligt just inom de större städerna, dit man kan spåra hela det tillbakafall som förekom ifråga om färdigställda lokaler. I själva verket framträder en ökning om 12 procent i det redovisade tillskottet av färdigställda industrilokaler, om man undantar de 6 stora städer för vilka det även finns statistik över beviljade byggnadslov. Inom dessa 6 städer minskade färdigställda industrilokaler från 1936 till 1937 med 64 procent, samtidigt som beviljade industrilokaler ökade med 75 procent.

225 >5

liga dragen i konjunkturutvecklingen av företagens investeringsutgifter ha en motsvarighet i företagssparandets konjunkturutveckling. Vidare är att märka att man inte heller kan draga den slutsatsen att den överensstämmelse som faktiskt kunnat konstateras mellan utvecklingen av företagens sparande och investeringar till alla delar måste vara orsakad därav att företagssparandets utveckling utövar ett bestämmande inflytande på investeringsutvecklingen. Troligen har det även funnits andra faktorer som verkat i sådan riktning att företagens investeringsverksamhet fått ungefär den konjunkturkänslighet som också visat sig känneteckna företagssparandet. För lagerinvesteringar har utvecklingsgången, så vitt man kan döma av amerikanska erfarenheter, på kort sikt företett påfallande brist på överensstämmelse med företagssparandet.

3. Investeringsfluktuationernas återverkningar på utvecklingen av nationalprodukten i övrigt I anslutning till frågan om de faktorer som varit bestämmande för investeringsutvecklingen är det naturligt att också ägna någon uppmärksamhet åt spörsmålet om hur investeringsverksamheten och dess förändringar på kort sikt återverkat på utvecklingen av nationalprodukten i övrigt. Såsom tidigare framhållits i inledningsavsnittet föreligger en tämligen allmänt accepterad teori, enligt vilken förändringar i investeringsverksamhetens omfattning ha en tendens att medföra förändringar i samma riktning inom nationalprodukten i övrigt. Dessa föreställningar ha systematiserats i multiplikatorteorien, vilken understundom t. o. m. har givits den uttolkningen att det skulle råda en konstant relation mellan förändringar i investeringsverksamhetens omfattning och därav föranledda förändringar av nationalproduktens storlek. Sambandet mellan investerings för ändringar samt förändringar av nationalprodukten i övrigt Om man för Sveriges del vill göra ett försök att på empirisk grund pröva frågan om investeringsförändringarnas återverkan på utvecklingen av nationalprodukten i övrigt, finns det för tiden före 1938 i stort sett endast uppgifter angående den totala investeringsverksamheten att tillgå. Man blir sålunda tvungen att utgå från en totalserie, som förutom offentliga investeringar innefattar såväl företagsinvesteringar som andra privata investeringar med i viss mån skiljaktiga återverkningar på utvecklingen av nationalprodukten i övrigt. Användbara uppgifter angående lagerinvesteringarnas utveckling under för- och mellankrigstiden stå överhuvudtaget inte att uppbringa. Skall man för ett land av Sveriges typ söka belysa investeringsförändringarnas återverkningar på nationalprodukten i övrigt, är det uppenbarligen omöjligt att 226

bortse från utrikeshandeln som en faktor av betydelse i sammanhanget. Vill man erhålla ett mått på den totala bruttokapitalbildningen i samhället måste det beräknade värdet av bruttoinvesteringarna kompletteras med bytesbalansens saldo. I inledningskapitlet har visserligen påpekats hurusom det ur åtskilliga synpunkter måste betecknas som otillfredsställande att analysera utrikeshandelns återverkningar på den totala nationalproduktens omfattning enbart med utgångspunkt från inträffade förändringar i bytesbalansens saldo. Detta hindrar dock inte att en jämförelse mellan utvecklingen av bruttokapitalbildning i angiven bemärkelse och konsumtion bör kunna leda till slutsatser som äro av betydelse, när det gäller att bedöma investeringsverksamhetens inverkan på utvecklingen av nationalprodukten i övrigt. Vad som det på detta sätt finns möjlighet att belysa är sambandet mellan bruttosparande, konsumtion och nationalprodukt. Det samband som i enlighet med multiplikatorteorien bör råda mellan nationalinkomst och sparande bör vara sådant att en konjunkturbestämd förändring i viss riktning av nationalinkomsten kan förknippas med förändringar i samma riktning av såväl sparande som konsumtion. Om det däremot skulle visa sig att konjunkturförändringar i nationalinkomstens omfattning i sin helhet bruka vara lokaliserade endera till sparandet eller till konsumtionen, eller om till äventyrs konjunkturutslagen i fråga om sparande och konsumtion skulle ha en övervägande benägenhet att gå i motsatt riktning mot varandra, vore det tydligt att man hade att räkna med sparandefunktioner av annat slag än vad som förutsattes i multiplikatorteorien. Från denna utgångspunkt har det sitt givna intresse att söka fastställa i vad mån bruttokapitalbildningen och nationalprodukten i övrigt för Sveriges del företett någon överensstämmelse i sina konjunkturförändringar. På grundval av »National Income of Sweden» (i den reviderade version som utarbetats av Olof Lindahl) finns det möjlighet att från 1861 och framåt jämföra utvecklingen av å ena sidan sammanlagda värdet av inhemska bruttoinvesteringar och bytesbalansens saldo 44 samt å andra sidan värdet av nationalinkomsten i övrigt. 45 I diagram 20 återges i logaritmisk skala utvecklingen av dessa serier under perioden 1918—1939. Vid ett studium av detta diagram kan man omedelbart finna att de tämligen kraftiga bakslag, som drabbade bruttokapitalbildningen (i bemärkelsen investeringar + bytesbalansens saldo) under depressionerna i början av 1930- och 1920-talen, verkligen åtföljdes av tydliga bakslag också inom utvecklingen av nationalprodukten i övrigt. I fråga om tiden före första världskriget eller närmare bestämt perioden 1865—1914 kan man däremot 44 Det saldo som sålunda kan erhållas avser dock inte bytesbalansen i vanlig bemärkelse, eftersom kapitaltjänster (räntor och utdelningar) inte ingå i de transaktioner som blivit medtagna i beräkningen. Vad som framkommit är alltså saldot mellan export och import av varor och tjänster (andra än kapitaltjänster). — I bruttoinvesteringarna ingår även underhåll. 45 O. Lindahl, Some Results of an Investigation the Period 1861 to 1951. I manuskript.

of the Gross Domestic Product of Sweden for

Diagram 20. Konsumtion och bruttokapitalbildning i Sverige 1919—1939Miljarder kronor \l 10 9 8 7

Miljarder kronor \% L

s \\

\

[ j W -,^»^'

" ^ •(onsumfion ^

S

-*-** y* ^

5 S

10 9 8 7 6 5

Bruttokapital-

bildning

19*5

^

inte vid första påseende spåra någon avsevärd samvariation mellan kortsiktsförskjutningar inom bruttokapitalbildningen och inom nationalprodukten i övrigt. En närmare undersökning visar också att det faktiskt varit något ovanligare att dessa bägge huvudkomponenter från det ena året till det andra utvecklat sig i samma riktning än att de gått åt motsatt håll. Om man i stället för de absoluta förskjutningarna tar fasta på trendavvikelserna blir utslaget något annorlunda, utan att helhetsintrycket därför blir väsentligt olika.46 Till något annorlunda resultat kommer man däremot, om man i stället utgår från den arbetshypotesen att bruttokapitalbildningens återverkningar på nationalprodukten i övrigt under den tidigare delen av den betraktade perioden (fram till omkring sekelskiftet) gjort sig gällande först med ett års eftersläpning och i överensstämmelse med denna hypotes förskjuter kurvan över konsumtionens årliga förändringar ett år framåt i tiden i förhållande till kurvan över bruttokapitalbildningens förändringar. Med en sådan förskjutning kan man nämligen åt46

I fråga om trendavvikelserna förekommer nämligen samma utvecklingsriktning i 25 fall av 49 mot för de absoluta förskjutningarnas del endast 24 fall av 49. 228

Diagram 21. Årliga förändringar av konsumtion och bildning i Sverige 1865—1914-

bruttokapital-

Mili.lt

A: Båda kurvorna återgivna i enlighet med tidsskalan. B: Kurvan för bruttokapitalbildning förskjuten ett år framåt i tiden. Vänster sidskala avser i såväl A som B konsumtion, höger skala bruttokapitalbildning.

minstone vad beträffar perioden 1866—1891 påvisa en påtaglig samvariation mellan de bägge komponenternas trendavvikelser, vilket för övrigt också visar sig möjligt för perioden 1900—1914, men i detta fall utan tidsförskjutning, eller riktigare uttryckt, i detta senare fall är det bruttokapitalbildningen som visar en ansats till eftersläpning i förhållande till konsumtionen. Det är emellertid värt att observera att överensstämmelsen i utvecklingsgången näppeligen och i varje fall inte genomgående varit av en så regelbunden karaktär som vore förenligt med föreställningen om en någorlunda stabil multiplikator. 229

Under den period som kunnat överblickas har det inträffat en avsevärd förändring i relationerna mellan konjunkturutslagens absoluta storlek inom å ena sidan bruttokapitalbildningen och å den andra konsumtionen. På 1870-talet utgjorde bruttokapitalbildningen en väsentligt mindre andel av nationalprodukten än vid tiden för den senaste stora depressionen på 1930-talet. Även om kapitalbildningens procentuella förändringar i konjunkturförloppet kunde bli av samma storleksordning som 60 år senare, voro dessa konjunkturutslag avsevärt mindre i förhållande till nationalproduktens och konsumtionens omfattning. De återverkningar, som bruttokapitalbildningens förändringar synas ha framkallat inom konsumtionen, blevo likaledes små i förhållande till nationalprodukten, men samtidigt stora i jämförelse med de utlösande impulserna. Under depressionen på 1930-talet var exempelvis bortfallet av konsumtionsutgifter i absoluta tal inte mera än halvannan gång så stort som den tillbakagång som drabbade bruttokapitalbildningen, under det att bakslaget för konsumtionen under den depression som inträffade i mitten på 1870-talet varit ungefär 4 gånger så stort som för bruttokapitalbildningen. 47 De anförda uppgifterna skulle kunna uppfattas som indicier på att den marginella sparkvoten blivit betydligt högre i 30-talsfallet än i 70-talsfallet. Det skulle i och för sig inte vara någonting uppseendeväckande, om det skett en stegring av den marginella sparkvoten i samband med den ökning av den genomsnittliga sparkvoten (dvs. av bruttokapitalbildningens andel av nationalprodukten) som synes ha inträffat under perioden 1870—1930. En ur principiella synpunkter mera anmärkningsvärd olikhet mot förhållandena under senare perioder innebär den eftersläpning, som för 1870- och 1880talens del kunde konstateras i fråga om konsumtionens konjunkturrörelser i jämförelse med bruttokapitalbildningens. Det är svårt att avgöra vad som kan ha varit anledningen till denna eftersläpning, vilket är så mycket mera att beklaga som ett klarläggande av denna fråga skulle kunna vara av värde, när det gäller att bedöma vilka kausala relationer som kunna ha förelegat mellan bruttokapitalbildningens konjunkturrörelser och konsumtionens. En tänkbar möjlighet är att det i själva verket inte varit konsumtionen utan endast konsumtionsvaruproduktionen och importen, som släpat efter i förhållande till investeringsverksamheten. Det skulle med andra ord innebära att eftersläpningen skulle kunna återföras på den obekanta faktorn lagerinvesteringar. En väsentlig konsekvens av eftersläpningen i konsumtionens eller riktigare uttryckt konsumtionsvaruproduktionens konjunkturrörelser är värd att särskilt understryka; nämligen att den totala nationalproduktens utveckling härigenom blivit jämnare än om det vid i övrigt oförändrade förutsättningar rått större parallellism mellan utvecklingen av bruttokapitalbildning och konsumtion. Å andra sidan skulle det kunna tänkas att fasförskjutningen mellan bruttokapitalbildningens och konsumtionens utveckling 47 I bägge fallen måste man reservera sig för möjligheten av att relationerna mellan investerings- och konsumtionsförändringar skulle ha tett sig annorlunda, om man kunnat ta hänsyn till okända förskjutningar i lagerhållningen.

så att säga berett utrymme för större konjunkturfluktuationer inom den ena eller inom var och en av dessa bägge huvudkomponenter av nationalprodukten. Den kausala innebörden av sambandet mellan investerings för ändringar och förändringar av nationalprodukten i övrigt När investeringsverksamheten uppfattas som en speciellt aktiv faktor i konjunkturförloppet ligger bakom denna uppfattning föreställningen om att de betydande konjunkturfluktuationer, som förekomma inom denna del av nationalprodukten, inte blott äro att i och för sig betrakta som ett tillskott till de konjunkturfluktuationer i övrigt som nationalprodukten totalt sett kan vara underkastad, utan att de dessutom genom instabiliserande inflytande på återstående delar av nationalprodukten utgöra den väsentliga orsaken till dessa i övrigt förekommande konjunkturfluktuationer. Ingendera av dessa bägge egenskaper, som man ansett sig kunna tillskriva investeringsverksamhetens konjunkturrörelser, är emellertid i och för sig självklar. Den omständigheten att det förekommer betydande konjunkturfluktuationer inom en viss del av nationalprodukten — i detta fall investeringsverksamheten — bevisar i och för sig inte att ifrågavarande konjunkturrörelser äro så starkt knutna till denna speciella del av nationalprodukten, att dessa fluktuationer skulle bortfalla, om man orealistiskt nog tänkte sig att ifrågavarande komponent av nationalprodukten upplöstes i intet, eller att de (absolut sett) skulle bli väsentligt mindre, om komponenten minskade i omfattning. Resonemanget torde kunna ges mera av konkretion, om det tillsvidare inriktas på ett mindre allomfattande stadium genom att man i stället låter det gälla frågan om hur fluktuationerna inom någon delkomponent av nationalprodukten i sin tur påverkas av förekomsten av någon speciellt instabil underkomponent. Här anmäler sig i första hand frågan om hur den totala konsumtionens konjunkturrörelser kunna tänkas vara påverkade av förekomsten av varaktiga konsumtionsvaror, varav inköpen erfarenhetsmässigt äro speciellt instabila. Det finns vissa skäl som talar för att tillkomsten av en särskild marknad för varaktiga konsumtionsvaror medfört en »ny» instabilitet hos konsumtionen i dess helhet, men det är inte nödvändigt att det alls förhåller sig på det sättet och det är framför allt inte sannolikt att man får ett rättvisande mått på de varaktiga konsumtionsvarornas instabiliserande inverkan på den totala konsumtionen enbart genom att fastställa det överskott i fråga om konjunkturkänslighet i förhållande till övriga konsumtionsutgifter, som kännetecknar anskaffningen av varaktiga konsumtionsvaror. Det torde i större eller mindre utsträckning ha förhållit sig så, att sådan konjunkturkänslighet hos de totala konsumtionsutgifterna, som förelegat oberoende av konsumtionens sammansättning, i särskilt hög grad blivit förlagd just till anskaffningen av varaktiga konsumtionsvaror, därför att det för konsumenternas del legat närmast till hands att låta denna anskaffning utgöra en buffert mellan 231

fluktuationerna i deras totala konsumtionsutgifter och en så vitt möjligt stabiliserad anskaffning av icke varaktiga konsumtionsvaror. Ett i princip likartat spörsmål gäller den inverkan som verkstadsföretagens totala investeringar kunna röna av tvånget att även bedriva en viss anskaffning av tunga verktygsmaskiner, vilken som tidigare framhållits kännetecknas av våldsamma konjunkturfluktuationer. Det finns anledning förmoda att den högt uppdrivna konjunkturkänsligheten hos detta slags anskaffning till avsevärd del kan förklaras av att det passat verkstadsföretagen att dit förlägga en förhållandevis stor del av konjunkturfluktuationerna inom deras totala investeringsverksamhet. En delkomponent av nationalinkomsten, vars konjunkturfluktuationer överträffar genomsnittet, utgör otvivelaktigt sparandet. Det råder knappast någon tvekan om att dessa fluktuationer i övervägande grad äro av buffertkaraktär, dvs. föranledda av en benägenhet hos inkomsttagarna att hålla konsumtionen mera stabil än de totala inkomsterna. Om nu sparandets omfattning varit bestämmande för investeringarnas, skulle man kunnat göra gällande att även investeringsverksamhetens konjunkturfluktuationer i övervägande grad varit av buffertkaraktär. I den mån utvecklingen av företagens investeringar bestämts av företagssparandets utveckling, som i sin tur blivit bestämd av den allmänna konjunkturutvecklingen, måste slutsatsen bli att företagsinvesteringarna haft en passiv roll i konjunkturförloppet. Det synes visserligen uppenbart att denna karakteristik inte utan vidare är tillämplig å företagens lagerinvesteringar,48 men till den del företagens investeringsutgifter i övrigt kunna uppfattas som en automatisk inkomstdisposition från företagens sida, finns det inte anledning att i högre grad, än vad som gäller beträffande utvecklingen av vilka andra utgifter som helst, tillskriva utvecklingen av dessa investeringsutgifter några speciella återverkningar på utvecklingen av nationalprodukten i övrigt. Visserligen råder det inte någon fullständig överensstämmelse i utvecklingen av företagens sparande och deras investeringar i den bemärkelsen att investeringsutgifterna för varje period skulle vara lika med ioo procent av outdelad vinst, men denna brist på överensstämmelse behövde ju inte anses vara mera anmärkningsvärd än det förhållandet att inkomsttagarnas konsumtionsutgifter inte under varje period äro lika med exakt 90 procent eller 95 procent av deras disponibla inkomster eller vilket annat procenttal som nu råkar vara det normala. Det förtjänar emellertid än en gång upprepas att en i efterhand konstaterad överensstämmelse i utvecklingen av företagens sammanlagda sparande och investeringar inte i och för sig utgör något bevis för att företagssparandets utveckling varit bestämmande för företagsinvesteringarnas, lika litet som en i efterhand konstaterad överensstämmelse mellan utvecklingen av den allmänna sektorns in48 Därmed är inte uteslutet att lagerinvesteringarnas roll i konjunkturförloppet ur andra synpunkter skulle kunna betecknas som lika passiv som den roll som tillkommer företagens investeringar i fast realkapital. Vad som göres gällande är endast att lagerinvesteringarnas utveckling inte i samma utsträckning som utvecklingen av företagens investeringar i fast realkapital kan uppfattas såsom bestämd av företagssparandets utveckling.

vesteringar och utvecklingen av annat sparande än företagens utgör något bevis för att det är utvecklingen av sistnämnda sparande, som är bestämmande för utvecklingen av de allmänna investeringarna49. A priori kan man inte utesluta möjligheten av att det i stället är företagsinvesteringarnas utveckling, som är bestämmande för företagssparandets utveckling, eller att det åtminstone föreligger ett ömsesidigt samband. Om utvecklingen av företagens investeringar bestämdes av andra faktorer än företagssparandets utveckling (dessa andra faktorer kunna lämpligen sammanfattas under benämningen »konjunkturutvecklingen») och om vidare inverkan av dessa andra faktorer inte på förhand vore korrelerad med företagssparandets inverkan 50 , så kunde man likväl tänka sig att det i efterhand på relativt kort sikt kunde uppstå överensstämmelse mellan företagens sammanlagda sparande och investeringar på följande olika sätt: i) Företagen anpassa sitt sparande till sina investeringar genom att vid behov öka eller minska sina utdelningar. Det torde utan vidare vara klart att denna anpassningsmöjlighet inte kan förslå långt, i varje fall inte på kort sikt, som det här är fråga om. Såvitt man kan bedöma ha företagen en naturlig benägenhet att hålla uppe sina utdelningar under lågkonjunktur (dvs. att hålla dem höga i förhållande till vinsterna) och att hålla igen på utdelningarna under högkonjunktur (dvs. att hålla dem låga i förhållande till vinsterna). Denna strävan måste vara ägnad att accentuera konjunkturväxlingarna inom företagssparandet och skulle sålunda kunna tänkas medverka till en bättre anpassning mellan företagssparandets utveckling och investeringarnas, endast under förutsättning att det funnits en tendens hos företagens investeringar att vara större än företagssparandet under högkonjunktur och mindre än företagssparandet under lågkonjunktur. 2) Företagen anpassa sitt sparande till sina investeringar genom att vid behov minska eller öka sina lönesatser. Det behöver väl inte särskilt understrykas att en sådan anpassningsmetod, om den skall kunna bedrivas med någon mera avsevärd effektivitet på kort sikt, måste förutsätta ett beteende från arbetsmarknadens parter, som inte hör till det vanliga. Man torde alltnog kunna utgå ifrån att företagens motstånd mot lönestegringskrav liksom i förekommande fall deras strävan att sänka lönerna är starkast under dåliga konjunkturer och svagast under goda konjunkturer. Företagens inställning till lönesättningen bör alltså medverka till att vinster och företagssparande i någon mån hållas uppe under dåliga konjunkturer och i någon mån hållas tillbaka under goda konjunkturer. För att denna inställning samtidigt skall kunna bidra till en bättre anpassning mellan företagssparandets utveckling och företagsinvesteringarnas, måste det förutsättas att det eljest förelegat en tendens 49 Om transaktionerna med utlandet hållas i balans, måste överensstämmelse i det senare avseendet föreligga, så länge det råder överensstämmelse i det förra. 50 Såväl lönsamheten som företagarnas förväntningar angående de framtida kapacitetsbehoven torde vara faktorer, vilkas utveckling är nära korrelerad med företagssparandets utveckling.

hos företagens investeringar att vara större än företagssparandet under lågkonjunktur och mindre än detta under högkonjunktur. 3) Företagen anpassa sitt sparande till sina investeringar genom att vid behov öka eller minska sina vinster medelst härför lämpade justeringar av priserna. För att en sådan anpassningsmetod skall kunna ifrågakomma, måste företagen ha vissa möjligheter att manipulera priser och vinster efter egna önskningar, vilket såtillvida innebär att det måste föreligga en avsevärd monopolism i prisbildningen. Denna monopolistiska makt över prisbildningen skulle företagen utnyttja för att öka sina vinster, när investeringarna tenderade att bli större än företagssparandet, och för att minska sina vinster, när investeringarna tenderade att bli mindre än företagssparandet. Erfarenheten tyder på att prisutvecklingen inom branscher med monopolistisk prisbildning är mera »stel» än inom branscher med förhållandevis fri prisbildning. Dvs. de monopolistiska branschernas priser äro inte lika konjunkturkänsliga som mera konkurrensbetonade branschers. Med rimliga antaganden angående efterfrågeelasticiteterna blir slutsatsen, att de monopolistiska branscherna härigenom fått en mera stabil vinstutveckling än de konkurrensbetonade branschernas. Det monopolistiska inflytandet synes alltså ha varit ägnat att hålla vinsterna uppe under lågkonjunktur och att minska den relativa vinstförbättringen under högkonjunktur. Skall detta inflytande samtidigt ha gått i den riktningen att företagssparandet härigenom blivit bättre anpassat till investeringsutvecklingen, måste man även i detta fall förutsätta att företagsinvesteringarna eljest haft en tendens att vara större än företagssparandet under lågkonjunktur och att vara mindre än företagssparandet under högkonjunktur. Av dessa tänkbara anpassningsrörelser gå verkningarna av den, som anförts under 1), på kort sikt i motsatt riktning mot verkningarna av dem, som anförts under 2) och 3). Vad som framför allt bör understrykas är att det väsentligen måste ha varit andra motiv än önskan att anpassa företagssparandet till företagens investeringar, som drivit företagen till att inta den attityd som de gjort. Huruvida de därigenom efter summering av plus- och minusposter på kort sikt kunna anses ha bidragit till bättre eller till sämre anpassning mellan utvecklingen av företagens sparande och investeringar är ovisst. Det förefaller dock avgjort osannolikt att dylika anpassningsrörelser i mera avsevärd grad kunna bidraga till ökad överensstämmelse på kort sikt mellan utvecklingen av företagens sammanlagda sparande och investeringar. Utöver de tre olika vägar som diskuterats i det föregående skulle det kunna tänkas att en anpassning av företagssparandets utveckling till investeringarnas skulle kunna försiggå på ett i princip helt annorlunda sätt, nämligen enligt följande: 4) Företagens sparande anpassas automatiskt till deras investeringar, därför att förhållandena äro sådana att varje ökning (eller sänkning) av företagens investe234

ringsutgifter medför en lika stor ökning (eller minskning) av företagens inkomster. Det är lätt att visa att en sådan effekt kan uppkomma endast under den förutsättningen att den marginella utgiftsbenägenheten för subjekt utanför företagssektorn är lika med i 51 . Man torde kunna ta för givet att denna förutsättning mera sällan brukar vara uppfylld på kort sikt, möjligen med undantag för sådana situationer där det råder ett utpräglat inflationstryck. Detta utesluter inte att en viss, men ofullständig tendens till anpassning även under normala förhållanden kan göra sig gällande i denna riktning, dvs. som följd av det förhållandet att en ökning av företagens investeringsutgifter i och för sig är en faktor som gynnsamt inverkar på företagens vinster. Ett avgörande argument för att anpassningen huvudsakligen sker i omvänd riktning — dvs. att det snarare än motsatsen gäller att det är företagssparandets utveckling som är bestämmande för företagsinvesteringarnas — synes ligga i den omständigheten att utvecklingen av företagens investeringar av allt att döma släpar efter i förhållande till utvecklingen av företagssparandet. Det är denna eftersläpning som brukar ge sig till känna i form av likviditetsförbättring hos företagen vid konjunkturomslag uppåt och likviditetsförsämring vid konjunkturomslag nedåt. 52

4. Företagsvinsternas utveckling i konjunkturförloppet Accepterar man den slutsatsen att företagssparandets utveckling i avsevärd mån varit bestämmande för utvecklingen av företagens investeringar, blir det en betydelsefull uppgift i en sammanhängande konjunkturanalys att söka förklara fluktuationerna i företagssparandets utveckling. Man torde härvid kunna utgå från det antagandet att företagssparandets utveckling på kort sikt är så nära bestämt av företagsvinsternas utveckling att uppgiften till väsentlig del är löst, om man 51 Om man tar hänsyn till förekomsten av en offentlig sektor, måste man således anta att det offentliga har en benägenhet att öka sina utgifter i samma takt som dess inkomster stiga, eller också att en eventuell eftersläpning i detta avseende kompenseras av att inkomsttagarnas marginella utgiftsbenägenhet är större än 1. 52

Det kan möjligen ha sitt intresse att fastslå det förhållandet att om företagsinvesteringarnas utveckling, enligt ovan förkastade hypoteser, varit bestämmande för företagssparandets utveckling, så skulle utvecklingen av dessa investeringar också ha sina specifika återverkningar på konsumtionens utveckling. Enligt alternativ 1 och 2 ovan skulle konjunkturfluktuationer inom företagens investeringsverksamhet komma att framkalla fluktuationer i motsatt riktning inom konsumtionens såväl värde- som volymutveckling. Enligt alternativet 3 skulle konsumtionens volymutveckling komma att påverkas i motsatt riktning, medan värdeutvecklingen antingen skulle komma att påverkas i samma riktning eller möjligen inte skulle komma att påverkas alls. Ifråga om alternativet 4 gäller att konsumtionens värdeutveckling skulle komma att påverkas i samma riktning. Sak samma skulle även gälla volymutvecklingen, ifall det funnes tillräcklig tillgång på outnyttjade produktionsfaktorer, något som dock synes strida mot de allmänna förutsättningarna i detta fall. Vid full sysselsättning förefaller det mest sannolikt, att fluktuationer i utvecklingen av företagens investeringsutgifter skulle komma att framkalla fluktuationer i motsatt riktning inom konsumtionsvolymens utveckling. 235

lyckas förklara fluktuationerna i företagens vinstutveckling. Det förutsattes att företagens vinster utgöra en funktion av företagens totala omsättning samt att utvecklingen av denna omsättning tills vidare kan betraktas som given. Frågan blir då hur denna vinstfunktion kan tänkas vara beskaffad. Som en första arbetshypotes kan man lämpligen utgå från de allmänt omfattande prisbildningsteorier, enligt vilka företagen i vinstmaximerande syfte sträva efter att hålla gränskostnader och gränsintäkter lika. Dessa teorier äro i huvudsak upplagda från statiska förutsättningar, vilket givetvis inte hindrar att det kan vara av intresse att undersöka vad deras tillämpning kan komma att innebära med avseende på en marknad, där efterfrågan och kapacitetsutnyttjande växlar starkt med konjunkturerna. Vinstutvecklingens

gestaltning i anslutning till gängse prisbildningsmodeller

I första hand förutsattes att det råder fullkomlig konkurrens, vilket definitionsmässigt betyder att priserna alltid sättas lika med gränskostnaderna. Vid konjunkturbetingade växlingar i efterfrågan måste man under sådana förhållanden räkna med vissa konjunkturvariationer i priserna även för den händelse att faktorkostnaderna skulle hålla sig oförändrade. Omfattningen av dessa variationer blir beroende av gränskostnadskurvornas lutning inom de särskilda företagen och av deras inbördes läge inom de olika företagen. Samma faktorer bli även avgörande för de förskjutningar som under konjunkturförloppet inträffa i förhållandet mellan genomsnittskostnader och gränskostnader och därmed också i vinstmarginalerna (vilka i varje särskilt fall skola vara lika med skillnaden mellan å ena sidan priset och därmed sammanfallande gränskostnad samt å andra sidan genomsnittskostnaden). Vid läroboksmässig behandling av sambanden mellan priser och kostnader brukar som regel förutsättas dels att kostnaderna variera i tämligen hög grad inom olika företag, dels även att marginalkostnadskurvorna inom de särskilda företagen (när kapaciteten utnyttjas utöver ett visst minimum) ha en moderat positiv lutning, dvs. varken kunna betecknas som flacka eller branta. Under sådana förutsättningar kan en måttlig efterfrågeminskning antagas medföra en avsevärd men knappast katastrofal sänkning av priser och vinstmarginaler. Ett fåtal företag som tidigare nätt och jämnt kunnat hålla sina rörliga kostnader lägre än priset komma helt och hållet att lägga ned sin produktion. Den produktionsminskning som framkallas av efterfrågans nedgång kommer att i övrigt fördelas mellan de återstående företagen. Emellertid finns det mycket som tyder på att de individuella företagens marginalkostnadskurvor i stor utsträckning äro synnerligen flacka för att inte säga horisontella intill närheten av fullt kapacitetsutnyttjande, där de stiga synnerligen brant eller i vissa fall t. o. m. nästan vertikalt. 53 Samtidigt finns det säkra belägg för 53

Se exempelvis J. S. Bain, »Price and Production Policies», A Survey Economics, Philadelphia o. Toronto 1948, s. 140 och där anförd litteratur. 23é

of

Contemporary

att kostnadsnivån, eller i varje fall de rörliga kostnadernas nivå, är högst olika inom olika företag.54 Under sådana omständigheter kommer produktionsminskningen vid en nedgång i efterfrågan att nästan helt och hållet koncentreras till ett antal företag med jämförelsevis höga rörliga kostnader. Dessa företag få lägga ned driften, medan övriga företag, vilkas rörliga kostnader understiga det nya priset, fortsätta sin produktion i så gott som oförändrad omfattning. Vid en konjunkturförbättring återupptas successivt driften vid sådana företag som fått slå igen under föregående lågkonjunktur. Om man överger förutsättningen om en fullkomlig marknad och i stället räknar med mer eller mindre starka monopolistiska inslag i prisbildningen, är det inte längre nödvändigt att tänka sig att de ökningar respektive minskningar av den totala produktionen, som föranledas av efterfrågeförändringar på kort sikt, till övervägande del komma att förläggas till de ur kostnadssynpunkt marginella företagen, medan produktionen inom sådana företag som arbeta med något lägre rörliga kostnader fortgår nära nog oberörd av konjunkturväxlingarna. Under förutsättning av monopolistisk prisbildning är det nämligen tänkbart att de ur kostnadssynpunkt bäst ställda företagen komma att hålla sina priser mera stabila än de skulle ha gjort i det tänkta frikonkurrensalternativet, med påföljd att även de bli berörda av sådana växlingar i produktionen som föranledas av konjunkturfluktuationer i den totala efterfrågan som riktas mot branschen. I stället för en klar uppdelning mellan vad som i analogi med arbetsmarknadens förhållanden skall kunna kallas fullt sysselsatta respektive arbetslösa företag, kan det vid lågkonjunktur bli normalt med mer eller mindre partiell sysselsättning av företagen. Så länge man utan närmare modifikationer fasthåller vid den föreställningen att varje särskilt företag agerar på sådant sätt att det råder paritet mellan gränskostnader och gränsintäkter, skulle man även under monopolistiska prisbildningsförhållanden kunna vänta sig betydande konjunkturvariationer i priser och vinstmarginaler. För att gränsintäkten skall bli lika med gränskostnaden, måste priset under monopolistiska förhållanden sättas så att efterfrågans priselasticitet vid p detta pris är lika med , där p betecknar priset och m gränskostnaden. Tills p—m ° vidare förutsattes att den allmänna kostnadsnivån är konstant samt att gränskostnads»kurvan» kan uttryckas som en rät horisontell linje, varav följer att m är lika med en konstant 55 . Sker under sådana omständigheter en förändring i efterfrågan, skall priset ändras i den mån, men också endast i den mån, som efterfrå54 Om gränskostnadskurvan är i det närmaste horisontell kan man förutsätta att genomsnittlig rörlig kostnad och gränskostnad som regel äro nära sammanfallande. 55

Under sådana förutsättningar kommer p—m att sammanfalla med den (genomsnittliga)

bruttomarginalen och uttrycket

P

att bli liktydigt med kvoten mellan pris och brutto-

p—m marginal.

gans priselasticitet vid dittillsvarande pris samtidigt har undergått någon förändring. I det följande skall påvisas att ifall en konjunkturbestämd ökning eller minskning av efterfrågan inom en bransch av monopolistisk företagsstruktur medför vad som fortsättningsvis kommer att benämnas en prisskaleförskjutning i de efterfrågekurvor som gälla för vart och ett av de olika företagen inom branschen, så kommer priselasticiteten under i och för sig mycket plausibla antaganden rörande efterfrågekurvornas lutningsförhållanden att förändras vid det gamla priset och på sådant sätt att priset vid en efterfrågeökning får ökas och vid en efterfrågeminskning sänkas för att nå ett läge, där efterfrågans priselasticitet ånyo blir lika med

. Så långt dessa förutsättningar kunna anses giltiga, har man sålep—m des anledning att räkna med konjunkturbestämda variationer i företagens priser och vinstmarginaler, även om dessa variationer komma att bli mindre än de skulle ha blivit på en fullkomlig marknad, vilket bl. a. tar sig det uttrycket att sådana företag vars kostnadsläge till äventyrs tillåtit detta, inte komma att sänka sina priser så kraftigt vid minskad efterfrågan (eller för den delen höja dem så kraftigt vid ökad efterfrågan) att deras omsättning bibehålles oförändrad. Produktionens anpassning efter tillfälliga förändringar i efterfrågan blir således inte helt förlagd till de marginella företagen. Giltigheten av de slutsatser som redovisats i föregående stycke är, såsom det har framhållits, beroende av vissa allmänna förutsättningar, däribland främst denna att konjunkturbestämda efterfrågeförändringar verkligen medföra prisskaleförskjutningar i respektive efterfrågekurvor. Som utgångspunkt har valts det förenklande antagandet att alla i sammanhanget ifrågakommande förskjutningar i efterfrågekurvorna äro av sådan karaktär att de kunna beskrivas enbart som skalförskjutningar. Det förutsattes sålunda att det alltid är möjligt att genom förändringar antingen av skalan i endera axeln eller också av skalorna i bägge axlarna neutralisera varje förskjutning av en given efterfrågekurva, så att den grafiska bilden av densamma synbarligen framstår såsom oförändrad. Om nu efterfrågekurvans förändring varit av sådan karaktär att den grafiskt kan neutraliseras enbart genom en förskjutning av kvantitetsskalan, kommer priset vid given marginalkostnad att förbli oförändrat, eftersom efterfrågeelasticiteten vid detta prisläge alltjämt måste vara densamma. Det kan finnas goda skäl att anta att en trendmässig tillväxt av efterfrågan i normala fall kan beskrivas som en ren kvantitetsskaleförskjutning. T y om så inte varit förhållandet skulle man under i övrigt mycket plausibla förutsättningar kunna komma till det resultatet att en trendmässig tillväxt av den efterfrågan, varav ett individuellt företag inom en monopolistisk bransch har känning, måste vid konstant kostnadsläge framkalla höjda bruttomarginaler och priser, vilket är ett utvecklingsalternativ som man åtminstone har svårt att a priori betrakta som ett normalfall. Däremot skulle 238

Diagram 22. Prisskale för skjutning och

kvantitetsskaleförskjutning.

A

kvantitet 0

kvantitet

900 B

kvantitet Q A: Prissskaleförskjutning;

kvantitet

B: Kvantitetsskaleförskjutning D = Efterfrågan MR = Marginalintäkter MC = Marginalkostnader

det kunna ifrågasättas om inte en konjunkturbestämd efterfrågeförändring har karaktären jämväl av en prisskaleförskjutning, således att en sådan efterfrågeökning är liktydig med en sammankrympning av såväl kvantitets- som prisskalan, medan en efterfrågeminskning är liktydig med en uttänjning av såväl pris- som kvantitetsskalan 56 . Innebörden av ett sådant antagande skulle bl. a. vara den att det vid en av konjunkturen högt uppdriven efterfrågan är en förhållandevis stor del av denna efterfrågan som kommer att kvarstå vid relativt höga priser, medan det vid en av konjunkturen starkt dämpad efterfrågan är en förhållandevis liten del av denna efterfrågan som kommer att kvarstå vid relativt höga priser. 60

Om efterfråge» kurvan» framställes som en sluttande rät linje, kan det vid fasta axelskalor ligga närmast till hands att uppfatta en konjunkturbestämd efterfrågeökning som en parallell förskjutning till höger av efterfrågekurvan och en konjunkturbestämd efterfrågeminskning som en parallell förskjutning till vänster. Det torde vara lätt att inse att sådana efterfrågeförskjutningar utgöra särskilda specialfall bland alla de förskjutningar som kunna uppfattas som liktydiga med en samtidig förändring av de bägge axelskalorna. 239

Godtages tills vidare denna hypotes om att konjunkturbestämda efterfrågeförändringar som regel äro av sådan karaktär att det krävs en prisskaleförskjutning57, för att neutralisera deras inverkan på respektive efterfrågekurvors grafiska utseende, så återstår att precisera vilka förutsättningar i övrigt rörande efterfrågekurvornas lutningsförhållanden som måste vara uppfyllda, för att man vid konstanta kostnader skall kunna påräkna att priserna i konjunkturförloppet utvecklas i samma riktning som efterfrågan. Det skall visa sig att det antagande som härvidlag erfordras är att efterfrågans priselasticitet inom de gränser som äro av betydelse successivt avtar vid fallande pris och stigande omsättning. Det enda man a priori kan sluta sig till beträffande efterfrågekurvornas lutningsförhållanden är emellertid att om någon prisbestämmande skärpningspunkt överhuvudtaget skall vara möjlig mellan gränsintäktskurvan och den förutsatta horisontella gränskostnadskurvan, så måste gränsintäktskurvan vara fallande räknat från vänster till höger och vid själva skärningspunkten ha ett positivt värde. För att så skall vara fallet måste efterfrågekurvans lutning vara sådan att priselasticiteten till vänster om skärningspunkten mellan gränsintäkts- och gränskostnadskurvorna överstiger i. I övrigt gäller om priselasticiteten i de betydelsefulla delar av efterfrågekurvans sträckning, som äro belägna på ömse sidor om denna skärningspunkt, att den vid fallande pris och stigande omsättning kan tänkas vara endera avtagande, konstant eller tilltagande. I det sistnämnda fallet gäller dock att efterfrågans priselasticitet inte får tilltaga snabbare än att gränsintäktskurvan likväl blir fallande. Vid prisskaleförskjutningar hos efterfrågekurvorna är det såsom tidigare förutskickats endast i det fall att priselasticiteten (vid fallande pris och stigande omsättning) är avtagande, som man vid konstant kostnadsläge får prisreaktioner i samma riktning som efterfrågeförändringen. Om efterfrågan stiger och prisskalan som följd härav tryckes ihop, kommer nämligen den i realiteten konstanta och vågräta gränskostnadskurvan att pressas ned i förhållande till den skenbarligen oförändrade gränsintäktskurvan, så att skärningspunkten mellan dessa bägge kurvor kommer att infalla under någon punkt längre ned på efterfrågekurvan, där elasticiteten i detta fall är lägre än i utgångsläget och priset följaktligen blir högre. Om efterfrågan sjunker, kommer gränskostnadskurvan däremot skenbarligen att lyftas upp i förhållande till gränsintäktskurvan, så att skärningspunkten kommer att infalla vid en högre priselasticitet och resultatet blir en prissänkning.58 57

Samt att det tillika är tillräckligt med en sådan förskjutning i kombination med en kvantitetsskaleförskjutning för att uppnå en neutralisering i angiven bemärkelse. 58 Det är lätt att visa att prisförändringarna i dessa fall komma att åtföljas av förändringar i samma riktning av den omsatta volymen, såvida inte förskjutningen av efterfrågekurvan är av sådan karaktär att man för att neutralisera densamma får ändra kvantitetsskalan i motsatt riktning mot prisskalan. Under denna mycket speciella förutsättning är det däremot tänkbart att den omsatta volymen hos det individuella företaget förblir oförändrad, samtidigt som priset varierar.

I det fall att efterfrågekurvan kännetecknas av en konstant priselasticitet, är det lätt att inse att en prisskaleförskjutning hos efterfrågekurvan inte alls kommer att medföra någon prisändring. Skulle priselasticiteten vara tilltagande komma prisförskjutningarna att gå i motsatt riktning mot efterfrågeförändringarna59 i sådana fall där dessa framkalla prisskaleförskjutningar hos efterfrågekurvorna. Vid läroboksmässig behandling av teorier rörande monopolistisk prisbildning brukar ett antagande om avtagande priselasticitet utgöra en mer eller mindre implicit förutsättning, vilken bl. a. tillåter att man i förenklande syfte konstruerar efterfrågekurvan som en rät linje. I själva verket finns det också ganska starka skäl som tala för att det måste vara en mycket vanlig företeelse att priselasticiteten är avtagande för företag inom branscher av monopolistisk struktur. Vid rimliga värden för bruttomarginalens andel i priset kräver teorien en tämligen hög priselasticitet. Gör ett företag inom en sådan bransch ett försök att genom prissänkningar utvidga sina avsättningsmöjligheter, kan man knappast vänta sig annat än att efterfrågans priselasticitet kommer att avta för att successivt närma sig eller kanske rentav underskrida värdet i. Förutsättningen om en avtagande priselasticitet får alltså antagas vara tämligen allmänt uppfylld, även om man inte kan bortse från eventualiteten av att en inom vida gränser konstant priselasticitet i efterfrågekurvan är en företeelse som i viss utsträckning kan tänkas förekomma i något mellanstadium mellan fullkomlig konkurrens, kännetecknad av en oändlig priselasticitet hos efterfrågan, och sådana marknadsformer som för de särskilda företagens del kännetecknas av en avtagande priselasticitet hos efterfrågan. Som plausibel synes man även kunna beteckna den andra grundläggande förutsättningen för att det skall uppkomma cykliska prisvariationer som gå i samma riktning som efterfrågans förändringar, nämligen att efterfrågekurvorna undergå sådana konjunkturförskjutningar som det vid stigande konjunkturer krävs en sammantryckning och vid fallande konjunkturer en uttänjning av prisskalan för att neutralisera. Innebörden av denna förutsättning blir att efterfrågans elasticitet vid ett givet pris är lägre vid goda konjunkturer än vid dåliga — om nämligen efterfrågekurvan, som ävenledes förutsattes, har den egenskapen att efterfrågans elasticitet avtar vid fallande pris och stigande omsättning. Då man likväl trott sig finna att företagens prissättning vid konstant kostnadsläge företett en påfallande okänslighet inför inträffade efterfrågeförändringar, ha forskare med bibehållen marginalistisk syn på prisbildningens funktionssätt kunnat ange åtminstone två förklaringsgrunder härtill. Man har sålunda fäst uppmärksamheten vid den tröghet som av institutionella skäl måste känneteckna alla beslut om ändrade priser på monopolistiska marknader. Vidare har man understrukit vikten av företagens begränsade orienteringsmöjligheter. Endast beträf59

Dvs. ökad efterfrågan kommer vid oförändrade kostnader att föranleda en prissänkning, medan minskad efterfrågan kommer att föranleda en prishöjning. 241 16

fande en punkt på var och en av de efterfrågekurvor som gälla för deras produkter besitta företagen säker kännedom — nämligen beträffande den punkt som avser faktiskt efterfrågan vid gällande pris. Under sådana omständigheter anses det inte förvånande, om företagen känna sig i hög grad osäkra huruvida en inträffad konjunkturbestämd efterfrågeförändring verkligen varit av sådan karaktär att den inneburit att det gamla priset blivit mindre optimalt än det förut varit. 60 En annan uppfattning av

vinstutvecklingen

Det finns starka skäl att förmoda att föregående analys av prisutvecklingen inom monopolistiska branscher till hela sin uppläggning är starkt orealistisk. Det kan i själva verket ifrågasättas om priserna på monopolistiska marknader i nämnvärd grad påverkas av kortsiktiga efterfrågeförändringar med åtföljande förskjutningar av priselasticiteten, så länge det överhuvudtaget är fråga om variationer av någorlunda måttlig styrka. Det saknas inte heller företrädare för en starkt kritisk syn på de traditionella monopolpristeoriernas användbarhet för konjunkturanalys. I sitt tidigare anförda arbete »Maturity and Stagnation in American Capitalism» har J. Steindl med ovanlig klarhet förfäktat den ståndpunkten att monopolföretagens prissättning väsentligen påverkas av mera långsiktiga överväganden. Vid konjunkturförsämring kan en eventuell ökning av efterfrågeelasticiteten61 inte föranleda ett rent monopolföretag (dvs. ett företag som är ensamt inom sin bransch) att sänka sina priser, eftersom efterfrågans priselasticitet, även om den stiger något, ändå på kort sikt får antas vara så låg att det inte lönar sig att företaga några prissänkningar. Under sådana förhållanden måste det i utgångsläget ha rått en efterfrågeelasticitet, som på kort sikt varit väsentligt lägre än vad den skulle ha varit för att priset enligt gängse monopolteorier skulle ha kunnat framstå som optimalt 62 . Frågar man efter anledningen till att företaget inte långt tidigare har pressat upp sina priser så kraftigt att marginalintäkten blivit positiv (vilket förutsätter en efterfrågeelasticitet större än i) och lika med marginalkost00 Dessa synpunkter ha framförts av östlind i »Prisstabiliserande egenskaper hos en säljares efterfrågeföreställningar», Ekonomisk Tidskrift 1943. Uppsatsen har i väsentliga hänseenden tjänat som utgångspunkt för den föregående framställningen. 61 Mera exakt uttryckt, en sådan förskjutning av efterfrågekurvan som för att grafiskt neutraliseras kräver en uttänjning av skalan på prisaxeln. 62 Som ett exempel kan nämnas att efterfrågeelasticiteten för stål i Förenta staterna har beräknats till värden mellan 0,3 och 0,4, under det att teorien skulle ha krävt att efterfrågeelasticiteten för varje särskilt företag vid gällande priser skulle ha uppgått till något sådant som 3 (vilket svarar mot en bruttomarginal uppgående till en tredjedel av priset). Stålmarknaden i Förenta staterna behärskas visserligen inte av ett enda företag, men förhållandena äro sådana, att man torde kunna förutsätta att de särskilda företagen på kort sikt inte anse sig kunna räkna med en flera gånger högre priselasticitet än den som gäller för branschen i dess helhet. De anförda uppgifterna angående efterfrågeelasticiteten för stål vilka härröra från en undersökning som utförts av U. S. Steel Corporation ha återgivits av Steindl a. a. s. 15.

nåden, så blir svaret att det kunnat anföras två vägande skäl mot en sådan prissättning. För det första skulle efterfrågans priselasticitet troligen visa sig vara större på lång sikt än på kort, varför man kan förutsätta att en markant prisstegring med tiden skulle få den verkan att en avsevärd efterfrågan vrides över mot andra varor och tjänster. För det andra skulle ett högt pris med åtföljande hög vinstmarginal innebära en ökad risk för att företaget skulle på så sätt förlora en del av sin marknad, att något nytt företag etablerade sig i branschen. (Detta nyetableringshot skulle man för övrigt, om man så ville, kunna uppfatta som ett slags priselasticitet på lång sikt hos efterfrågan.) Inom en flerföretagsbransch av monopolistisk struktur torde man kunna förutsätta att det eller de företag som äro prisledare (utöva »priceleadership») ha fullt klart för sig, att priselasticiteten för deras egen del inte kan vara väsentligt större än för branschen i dess helhet 63 . Skulle något särskilt företag överväga att som ett led i en mera konjunkturanpassad prispolitik sänka sina priser vid en konjunkturförsämring, skulle det troligen hållas tillbaka av risken att övriga företag inom branschen skulle följa med i prissänkningen, i vilket fall efterfrågeelasticiteten skulle visa sig alltför liten för att det skulle löna sig att sänka priset. Å andra sidan skulle företaget vid en god avsättningskonjunktur komma att finna att efterfrågans elasticitet vid en prishöjning skulle visa sig alltför stor för att det skulle löna sig att höja priset med hänsyn till att flertalet övriga företag för sin del skulle underlåta att höja priserna med tanke på återverkningarna härav på lång sikt.64 Emellertid återstår i viss mån att förklara varför inte företagen med tanke på nyetableringshotet skulle föredraga att sänka sina priser i ett sådant läge, där en konjunkturbestämd efterfrågeökning medför ökad avsättning och lönsamhet inom branschen, i stället för att såsom allmänt förutsattes hålla oförändrade priser. Det visar sig härvid att prisernas trögrörlighet vid konjunkturbestämda efterfrågeförändringar i viss mån utgör sin egen förklaring. Med hänsyn till svårigheten att ånyo höja priserna i ett försämrat konjunkturläge kommer en prissänkning som försiggår i samband med en konjunkturbestämd efterfrågeökning såväl av etablerade företag inom branschen som av eventuella nyetableringsspekulanter att uppfattas som en försämring av branschens lönsamhet i genomsnitt för goda och dåliga konjunkturer, på samma sätt som en prishöjning i motsvarande läge kommer att uppfattas som en förbättring av branschens genomsnittliga lönsamhet med tanke på den ringa sannolikheten av att priserna i ett försämrat konjunkturläge komma att undergå någon kompensatorisk prissänkning.65 63

För en priskartell bör bedömningen av efterfrågans priselasticitet i princip vara densamma som för ett ensamt monopolföretag. 64 Denna företeelse att efterfrågans priselasticitet är låg vid en prissänkning men hög vid en prishöjning, brukar i den teoretiska litteraturen även beskrivas på så sätt att det särskilda företaget har att räkna med en bockad (kinked) efterfrågekurva. 65 I sådana fall där en efterfrågeökning väntas bli bestående behöver en samtidig prissänkning självfallet inte uppfattas som en försämring av lönsamheten.

I det föregående har anförts olika skäl för att priserna inom monopolistiska branscher skulle vara tämligen okänsliga inför konjunktur bestämda efterfrågeförändringar, så länge kostnadsläget är oförändrat. Frågan blir sedan hur prissättningen kommer att påverkas av förskjutningar i kostnadsläget. I den mån de etablerade företagens prispolitik är inriktad på att inte göra sina branscher alltför attraktiva för nystartande av företag, kan man vänta sig att en sänkning av den allmänna kostnadsnivån inom en bransch kommer att medföra en sänkning av priserna på branschens produkter, under det att en stegring av kostnadsnivån kommer att medföra en höjning av priserna, eftersom en viss prisstegring i detta fall kan äga rum utan att branschens attraktivitet därigenom ökas. Förutsatt att inträffade förändringar i företagens rörliga kostnader sålunda slå igenom i priserna på deras produkter, blir det ett särskilt spörsmål att bedöma om (och i vad mån) dessa prisförändringar komma att ske på ett sådant sätt att bruttomarginalerna (räknade i kronor och ören per producerad enhet) komma att utvecklas i samma riktning som de rörliga kostnaderna. Om företagen vore inställda på att inte låta förändringar i kostnadsnivån för investeringar få några återverkningar på branschernas attraktivitet ur nyetableringssynpunkt, så kunde man närmast vänta sig att de (under förutsättning av konstant produktionsvolym) skulle låta summan av nettovinst och avskrivningar variera i takt med kostnadsnivån för sådana investeringar som skulle erfordras för nya anläggningar inom branschen. I den mån utvecklingen av investeringskostnader och driftskostnader vore överensstämmande, skulle inträffade kostnadsförskjutningar alltså inte vara ägnade att medföra någon större förändring i bruttomarginalernas andel av respektive pris. Man torde med vissa undantag kunna förutsätta att olikheten i fråga om utvecklingsgång för dessa bägge kostnadskategorier under ett typiskt konjunkturförlopp inte är tillräckligt betydande för att man av den anledningen skulle behöva räkna med några systematiska konjunkturförskjutningar i fråga om bruttomarginalernas andel av omsättningen för exempelvis industrien i dess helhet. Då sådana variationer inte heller av andra skäl befunnits sannolika, skulle slutsatsen bli att det inte finns någon särskild anledning att a priori vänta sig systematiska konjunkturförskjutningar vad beträffar bruttovinsternas andel av omsättningen. Föregående argumentering för att konjunkturbestämda fluktuationer i efterfrågeutvecklingen inte skulle ha någon systematisk inverkan på bruttomarginalernas andel av omsättningen inom monopolistiska branscher skulle i huvudsak kunna karakteriseras som en variant av den s. k. full cost principle. Man har velat göra gällande att av en sådan prisbildningsteori även måste följa den slutsatsen att det i en given situation inte skulle kunna förekomma några större olikheter i fråga om lönsamheten inom skilda branscher. I den mån det alls förekommer olikheter i fråga om bruttomarginalernas andel av förädlingsvärdet borde dessa enligt en sådan uppfattning i huvudsak kunna förklaras av olikheter i produktionens kapitalintensitet. Av vissa undersökningar att döma skulle emellertid 244

olikheterna i fråga om vinstmarginaler inte vara av sådan karaktär att de väsentligen kunna förklaras på detta sätt.66 Härav följer inte nödvändigtvis att de teoretiska förklaringar skulle vara oriktiga, som i det föregående ha lämnats till bruttomarginalernas ringa känslighet för konjunkturbestämda efterfrågeförändringar. I och för sig är det inte uteslutet att vinstmarginalerna kunna vara på en gång okänsliga för sådana efterfrågeförändringar som uppfattas som övergående konjunkturfenomen och känsliga för sådana efterfrågeförändringar, som uppfattas såsom mera bestående och sålunda inverka på företagens investeringsplanering på längre sikt. Man har i själva verket goda skäl att vänta sig högre vinstmarginaler inom sådana industrier, vars produkter på längre sikt äro föremål för en snabbt växande efterfrågan än inom sådana industrier, vars produkter på längre sikt äro föremål för en långsamt växande eller rentav stagnerande efterfrågan. Inom en industri med snabbt växande efterfrågan kunna de etablerade företagen med förhållandevis stort jämnmod bära den konsekvensen av höga vinster att de uppmuntra till nyetablering, eftersom utrymmet på den framtida marknaden ändå kan bedömas som tillräckligt. Eftersom de etablerade företagen varken ha möjlighet eller vilja att i obegränsad utsträckning basera sin^expansion på främmande kapital, är det f. ö. inte heller uteslutet att deras utsikter att behålla största möjliga del av en snabbt växande marknad bäst främjas därigenom att de ta ut förhållandevis höga vinster, som ge tillfälle till ett kraftigt företagssparande och en snabb utbyggnad av kapaciteten. Slutligen må framhållas att vissa olikheter i fråga om lönsamheten inom skilda branscher även torde kunna förklaras därav att kapitalbehovet för själva nyetableringsprocessen är i hög grad skiftande. Det förefaller naturligt att priskonkurrensen blir intensivare inom sådana branscher, där kapitalbehovet i samband med nyetablering är litet, än inom sådana branscher, där detta kapitalbehov är förhållandevis stort. D e uppgifter, som stå till buds beträffande utvecklingen av kostnader och intäkter inom amerikansk industri under mellankrigstiden tyda i själva verket på en u t p r ä g l a d okänslighet inför inträffande konjunkturförändringar hos b r u t t o marginalernas andel av omsättningen. O m man bortser från det förhållandet att det faktiskt förekom en tillfällig nedgång i bruttomarginalernas andel av omsättningen under depressionsåret 1921 kan man i övrigt inte spåra något k o n junktursamband i de förändringar i fråga om denna andel som under mellankrigsperioden k u n n a t registreras för den amerikanska industrien i dess helhet. 6 7 I n t r y c k e t blir inte stort annorlunda o m man även granskar utvecklingen inom särskilda industrigrupper eller industrier. H u r lönekostnadernas andel av förädlingsvärdet utvecklat sig inom olika industrier finns det möjlighet att studera genom en sammanställning som Steindl utfört närmast i syfte att belysa vinstutvecklingen på längre sikt. 68 I detta material framträder visserligen en för in06 Denna uppfattning företrädes exempelvis av L. Rostas i Productivity, Prices and Distribution in Selected British Industries, Cambridge 1948. 07 På grundval av Statistical Abstract of the United States har M. Kalecki i Studies in Economic Dynamics, London 1942, s. 23, sammanställt en serie över utvecklingen av »The Percentage Gross Margin in the U.S.A. Manufacturing Industry». »The Gross Margin» sättes härvid lika med avsaluvärde minskat med arbetarlöner och råvarukostnader, vilket bl. a. innebär att kostnaden för tjänstemannalöner ingår i »The Gross Margin». 68 J. Steindl, Maturity and Stagnation in American Capitalism, Oxford 1952, s. 69—106.

dustrien i dess helhet icke märkbar tillfällig nedgång i löneandelen under högkonjunkturåret 1929 inom textil-, trävaru-, kol- och petroleum- samt järn-, ståloch metallindustrierna, men för perioden i övrigt kan man inte ens i fråga om dessa industrier spåra någon systematisk konjunkturreaktion i löneandelens utveckling. Det har sitt särskilda intresse att konstatera att systematiska konjunkturförändringar i lönekostnadernas andel av förädlingsvärdet inte äro lättare att påvisa inom konkurrensbetonade industrier än inom sådana industrier som anses vara förhållandevis monopolistiska. Om det således inte synes innebära någon mera allvarligt felaktig beskrivning av erfarenheterna från mellankrigstidens ekonomiska utveckling i Förenta staterna att bruttomarginalens andel av omsättningen förhållit sig tämligen oberoende av konjunkturläget, så får man härav inte utan vidare dra den slutsatsen att denna beskrivning passar lika bra på förhållandena i andra länder såsom exempelvis Sverige. Beträffande bruttomarginalernas utveckling under mellankrigstiden inom svensk industri vet man föga, men med hänsyn till det kraftiga inslaget av priskänsliga exportvaror sådana som järnmalm och pappersmassa kan det åtminstone finnas anledning att misstänka att vinstandelen visat sig mera konjunkturkänslig inom svensk industri än inom amerikansk. Även om man utgår från sådana fall där bruttomarginalernas andel av omsättningen håller sig tämligen konstant i olika konjunkturskeden, finns det anledning att förutsätta att åtminstone företagssparandet som regel är underkastat förhållandevis kraftigare konjunkturfluktuationer än företagens produktion och omsättning. Eftersom vissa fasta eller trögrörliga kostnader skola bestridas ur bruttomarginalerna, är det inte svårt att förklara att en nedgång i företagens omsättning kan medföra en förhållandevis mycket starkare minskning av de återstående vinstelement ur vilka företagssparandet finansieras. Som exempel på dylika fasta eller trögrörliga kostnader som belasta företagens rörelse må i främsta rummet nämnas skuldräntor och tjänstemannalöner, i vissa fall även utdelningar. Bland de kostnader som få bestridas ur bruttomarginalerna släpa vissa efter i förhållande till omsättningen. Inte minst gäller detta i fråga om skatter och utdelningar. Dessa kostnadselement öka i vikt vid vikande omsättning och minska i betydelse vid stigande omsättning. Eftersläpningar kunna sålunda bidraga till att accentuera de cykliska variationerna i vad som skulle kunna benämnas det disponibla företagssparandet. I den mån utvecklingen av företagens investeringar kan anses bestämd av företagssparandets utveckling, är det således inte svårt att förklara varför konjunkturfluktuationerna blivit förhållandevis starkare inom företagens investeringsverksamhet än inom deras produktion om omsättning.

Elasticiteten i prisbildnings systemet och vinstjör ändringar nas återverkningar på investeringsutvecklingen Man kan ställa frågan i vad mån konjunkturfluktuationerna inom investeringsverksamhet och sysselsättning skulle ha gestaltat sig annorlunda, om bruttomarginalerna varit mera konjunkturkänsliga. Vid bedömningen av denna fråga synes lämpligen såsom utgångspunkt kunna väljas det antagandet att det är möjligt att som något givet i konjunkturförloppet betrakta utvecklingen av den efterfrågan som utifrån (dvs. från andra än företagen själva) riktas mot företagssektorn.69 Under sådana förutsättningar är det tydligt, att en mera elastisk prissättning med förhållandevis höga marginaler vid högt uppdriven efterfrågan och förhållandevis låga marginaler vid svag efterfrågan måste få en utjämnande inverkan på utvecklingen av den volym varor och tjänster som kan avsättas utanför företagssektorn. En jämnare utveckling skulle även kunna påräknas vad beträffar sysselsättningen av sådan arbetskraft som erfordras för framställningen av dessa varor och tjänster. I stället skulle utvecklingen med all sannolikhet bli ojämnare i fråga om den sysselsättning som sker för företagens egna behov (dvs. för investeringar inom företagen), medan utvecklingen av den totala sysselsättningen inom företagen måhända inte alls skulle komma att bli berörd. T y i samma mån som företagen uppnå en jämnare avsättning av varor och tjänster utanför företagssektorn, innebär detta att deras kostnader för framställningen av dessa varor och tjänster likaså bli jämnare fördelade; dessa kostnader bli med andra ord högre under dåliga konjunkturer och lägre under goda konjunkturer. Vid oförändrad grad av ojämnhet i utvecklingen av de intäkter som härröra utifrån, måste detta bidraga till en accentuering av konjunkturkänsligheten hos företagsvinster och företagssparande och följaktligen även hos företagens investeringsutgifter.70 Vad som främst skulle kunna ifrågasättas i detta sammanhang är själva den grundläggande förutsättningen att man i händelse av större konjunkturkänslighet hos företagens marginaler skulle kunna räkna med en lika stark överensstämmelse mellan företagssparandets och företagsinvesteringarnas konjunkturutveckling som ifall vinstmarginalerna varit mera trögrörliga. Denna förutsättning äger emellertid en betydande inre sannolikhet. Det kan nämligen förmodas att det föreligger ett samband mellan företagens benägenhet att inte låta sin prissättning påverkas av vad som bedömes såsom tillfälliga konjunkturfluktuationer i efterfrågeutveck69

Denna efterfrågan tankes alltså i varje situation vara given till sitt belopp oberoende av vilka priser som gälla för företagssektorns produkter. Ifrågavarande efterfrågan tankes med andra ord vara normalelastisk. 70 För utvecklingen av den sysselsättning som baseras på företagens egna investeringar skulle det vara skäligen likgiltigt vilken prispolitik som tillämpades av sådana företag som producerade investeringsvaror åt andra företag. Ju högre priser dessa företag skulle hålla i ett depressionsläge, desto mindre skulle investeringsvolymen bli hos deras kunder, men desto större skulle deras egen investeringsvolym bli (under förutsättning att bägge kategorier i varje fall balanserade investeringsutgifter och företagssparande).

lingen och deras obenägenhet att i varje läge basera sina kapacitetsdispositioner (dvs. sina investeringsbeslut) på den för tillfället aktuella efterfrågesituationen. I samma mån som vinstmarginalerna bleve mera känsliga för konjunkturbestämda efterfrågeförändringar, kunde man rimligen vänta sig att kapacitetsdispositionerna i ökad grad bleve baserade på den för tillfället aktuella efterfrågesituationen. Utvecklingen av såväl vinster (och därmed företagssparande) som investeringar skulle förmodligen ge starkare utslag för graden av kapacitetsutnyttjande inom respektive branscher, men det finns knappast någon särskild anledning att anta att överensstämmelsen i utvecklingsgång mellan företagssparande och företagsinvesteringar skulle komma att bli väsentligt sämre.71 Sjöfarten synes f. ö. utgöra ett gott exempel på en sådan bransch där såväl vinster som investeringar bruka undergå häftiga konjunkturfluktuationer, vilka stå i nära samband med växlingarna i kapacitetsutnyttjandet. Det föreligger vissa undersökningar, som tyda på att priserna inom monopolistiska branscher varit mera okänsliga för konjunkturbestämda efterfrågeförändringar än inom mera konkurrensbetonade branscher72, men det bör å andra sidan även framhållas att den okänslighet som kunnat förmärkas hos bruttomarginalerna ingalunda synes ha varit begränsad till branscher av utpräglat monopolistisk karaktär. Utan omfattande empiriska undersökningar lär det inte vara möjligt att avgöra huruvida denna okänslighet varit ägnad att medföra en uppressning av vinstmarginalerna i genomsnitt för goda och dåliga konjunkturer eller om den i huvudsak endast inneburit en stabilisering av vinstmarginalerna. Att verkningarna uteslutande skulle ha gått i prisuppdrivande riktning förefaller dock inte sannolikt. Vetskapen om att vinstmarginalerna (närmare bestämt bruttomarginalens andel av priset) någorlunda kunnat vidmakthållas under dåliga konjunkturer bör ha motverkat obenägenheten mot investeringar under mera tillfredsställande konjunkturer. Det bör under sådana förhållanden ha funnits större förutsättningar att genomföra erforderliga kapacitetsutvidgningar, innan flaskhalsarna drivit upp prisnivån i höjden. Den jämförelsevis stela prissättningen må speciellt under dåliga konjunkturer ha motverkat en eljest tänkbar koncentration av produktionen till de företag som haft de lägsta rörliga kostnaderna och optimalt 71

Ifall priser och vinstmarginaler skulle bli så konjunkturkänsliga, att företagssparandet, räknat brutto, bleve negativt under dåliga konjunkturer (vilket åtminstone för någon tid vore tänkbart utan att vederbörande företag därför lade ned driften), förefaller det sannolikt att överensstämmelsen i utvecklingsgång mellan företagssparande och företagsinvesteringar skulle komma att i hög grad försvagas, men absolut ofrånkomligt är detta inte, eftersom företagen ha vissa möjligheter att genom lageravveckling låta även sina bruttoinvesteringar bli negativa. Skulle emellertid en tänkt förändring av prisbildningens funktionssätt få sådana verkningar, att företagen under dåliga konjunkturer tvingades att minska sitt sparande mera än de hade möjlighet att minska sina investeringar, skulle följden härav kunna bli att den totala sysselsättningen åtminstone tillsvidare komme att hållas bättre uppe under depressionen. 72 Se exempelvis Organiserad samverkan inom svenskt näringsliv, betänkande avgivet av 1936 års näringsorganisationssakkunniga, SOU 1940:35, s. 163—167.

kapacitetsutnyttjande kan delvis som följd härav även bland de mera effektiva företagen ha blivit en sällsynthet annat än under särskilt goda konjunkturer. Dessa omständigheter ha s. a. s. utgjort debetsidan av det förhållandet att det funnits reservkapacitet att taga i anspråk till förhållandevis låga kostnader. 73

5. En konjunkturmodell I tidigare avsnitt har visats att företagsinvesteringarnas konjunkturfluktuationer i stor utsträckning kunna anses passivt bestämda av motsvarande fluktuationer i företagssparandets utveckling, varav man även kunnat dra den slutsatsen att det till denna del saknats anledning att tillskriva utvecklingen av ifrågavarande investeringsutgifter några speciella återverkningar på konjunkturutvecklingen av nationalprodukten i övrigt. I det följande renodlas företagssektorns konjunkturbeteende därhän att det tankes föreligga fullständig överensstämmelse mellan utvecklingen av företagssparande och företagsinvesteringar. Eftersom utvecklingen av investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn väsentligen bestämmes av andra faktorer än utvecklingen av det sparande, som kan utnyttjas för sådana investeringar (dvs. annat sparande än företagssparande), finns det däremot ingen anledning att frånkänna den allmänna investeringsverksamheten en aktiv roll i konjunkturförloppet och ett inflytande på konjunkturutvecklingen av nationalprodukten i övrigt. För ett land av Sveriges typ gäller visserligen att det väsentligen är impulser utifrån som påverka såväl de faktorer som äro bestämmande för företagsinvesteringarnas utveckling (nämligen i första hand företagsvinsterna) som de faktorer som äro bestämmande för de allmänna investeringarnas utveckling (varibland främst inflyttningen till tätorterna och den allmänna inkomstutvecklingen). Mellan konjunkturförskjutningarna inom den allmänna investeringsverksamheten och motsvarande förändringar inom företagens investeringar i fast realkapital skulle emellertid kunna tänkas föreligga den väsentliga skillnaden att de förra men ej de senare skulle på kort sikt utöva ytterligare återverkningar på utvecklingen av nationalprodukten i övrigt. Vissa av de resultat som framkommit ur det föregående ha i det följande inarbetats i en konjunkturmodell för en isolerad ekonomi. Modellen är avsedd att visa på vad sätt konjunkturrörelser kunna försiggå i en sådan ekonomi under den speciella förutsättningen att den allmänna investeringsverksamheten har en aktiv roll i förloppet, medan företagens investeringsverksamhet kännetecknas av passiva fluktuationer. 73 I den mån gränskostnadskurvan hos ett särskilt företag går horisontellt intill närheten av fullt kapacitetsutnyttjande, torde det vara lätt att inse att det för detta särskilda företag inte finns någon möjlighet att på en gång åtnjuta optimalt kapacitetsutnyttjande och disponera över någon beaktansvärd kapacitetsreserv. Skillnaden kommer nämligen att vara obetydlig mellan maximalt kapacitetsutnyttjande och optimalt sådant (vilket hänför sig till den produktionsvolym, som ger lägsta möjliga genomsnitt av fasta och rörliga kostnader per producerad enhet).

Modellen är väsentligen baserad på två olika investeringsfunktioner, en för den allmänna investeringsverksamheten och en för företagens investeringar, samt på två skilda funktioner som bestämma det personliga sparandet respektive företagssparandet, nämligen en konsumtionsfunktion och en kostnadsfunktion. Något offentligt sparande förekommer inte i modellen. Den allmänna investeringsfunktionen har anknytning till accelerationsprincipen, vilken i det föregående befunnits äga förhållandevis stor tillämplighet på bostadsproduktionens konjunkturutveckling under mellankrigstiden. Företagens investeringar sammanfalla under varje period med och bestämmas av deras sparande. Konsumtionsfunktionen är så beskaffad att den marginella konsumtionsbenägenheten genomgående är lägre än den genomsnittliga som på lång sikt vidmakthålles på en tämligen konstant nivå. Kostnadsfunktionen blir bestämmande för utvecklingen av företagssparandet, då detta förutsattes vara lika med skillnaden mellan företagens intäkter och sådana kostnader som föranleda utbetalningar från företagen. De rörliga kostnaderna rankas utgöra en konstant andel av företagens intäkter, men de övriga kostnader som föranleda utbetalningar från företagen antagas vara av mera trögrörlig natur. Kostnadsfunktionen har under dylika förutsättningar erhållit sådan utformning att företagssparandets andel i företagens intäkter är stigande under uppåtgående konjunkturer och fallande under nedåtgående konjunkturer. I modellen användes följande symboler: E = personliga inkomster Ea = personliga inkomster som härröra ur allmänna sektorn = kostnadsutbetalningar från denna sektor Ef = personliga inkomster som härröra ur företagssektorn = kostnadsutbetalningar från denna sektor C = (personlig) konsumtion Ca = konsumtion av produkter frambringade inom den allmänna sektorn Cf = konsumtion av produkter frambringade inom företagssektorn l = investeringar la = investeringar inom den allmänna sektorn If = investeringar inom företagssektorn S = sparande Sp = personligt sparande Sf = företagssparande R = intäkter Ra= intäkter för den allmänna sektorn Rf = intäkter för företagen 250

Systemet kännetecknas sålunda av följande identiteter: E r E a + Ef C =E-Sp Cf = C - Ca Sf = Rf - Ef I övrigt gälla följande grundläggande E a r Ra Ra= Ca Rf = Cf + la + If

förutsättningar:

Vidare gäller enligt ovan följande enkla samband: If =Sf Som jämviktsvillkor för varje period gäller att Sp skall vara lika med la. Sådan jämvikt uppnås under varje period. Enhetsperioden antas vara lika med den tid som förflyter mellan varje förändring av la. De värden som redovisas i den numeriska uppställningen i tabell 20 avse förhållandena under en till slutet av varje enhetsperiod förlagd delperiod, under vilken de personliga inkomsterna antagit ett sådant värde att det i enlighet med den antagna konsumtionsfunktionen framkommer ett Sp = la. Den inkomstexpansion som förekommer i modellen antages kunna ske vid konstant prisnivå. Tillstånd av överfull sysselsättning tänkas aldrig bli aktualiserade inom modellen. Vid slutet av varje enhetsperiod råder sålunda jämvikt på kort sikt. Men la kan vid slutet av perioden undergå förändringar som rubba jämvikten. Den nya jämvikt som uppnås i slutet av nästa period bestäms bl. a. av konsumtionsfunktionen. I utgångsläget utgör C 90 procent och Sp 10 procent av E. I fortsättningen gäller tillsvidare att - = — och —= = —. Detta innebär att den +AE 3 —AE 3 personliga marginella sparkvoten vid inkomstexpansion är lika med — och Ia:s 3 multiplikator följaktligen lika med 3. Däremot går vid kontraktion — av varje inkomstminskning ut över sparandet och Ia:s multiplikator i nedåtgående riktning blir följaktligen bara lika med 1V2. Med dylika konsumtionsfunktioner kan sparkvoten på lång sikt bibehållas konstant endast under förutsättning att det råder ett visst bestämt förhållande mellan omfattningen av de inkomstförskjutningar som hänföra sig till uppsvingsrespektive nedgångsperioderna. Systemet tankes emellertid verka självreglerande i detta hänseende, såtillvida som den marginella konsumtionskvoten under efterföljande uppsving justeras nedåt i samma mån som den genomsnittliga sparkvoten -=5- vid det cykliska förloppets nedre vändpunkt understiger 0,10, liksom det även 251

blir en viss justering av konsumtionsfunktionen under efterföljande nedgångsfas i samma mån som sparkvoten -=j- vid förloppets övre vändpunkt avviker från 0,125. Från och med den första vändpunkten i förloppet gäller sålunda att det

,

,..

a prion givna värdet ror

AC

....

.

.

,

hojes 1 samma proportion som den genom-

snittliga sparkvoten vid den övre vändpunkten överstiger 0,125 och sänkes i samma proportion som den genomsnittliga sparkvoten vid denna vändpunkt understiger 0,125, under det att det a priori givna värdet för ^ sänkes i samma proportion som den genomsnittliga sparkvoten vid den nedre vändpunkten understiger 0,10 och höjes i samma proportion som den genomsnittliga sparkvoten vid denna vändpunkt överstiger 0,1 o.74 Med dessa modifikationer av den ursprungligen angivna konsumtionsfunktionen skall det visa sig att den genomsnittliga sparkvoten i modellförloppet kommer att utveckla sig kring en på lång sikt tämligen konstant medelnivå om vid pass 0,12 med variationer inom värdena 0,08 och 0,15 vid respektive nedre och övre vändpunkterna i det cykliska förloppet. Investeringsfunktionen är sålunda utformad att la kommer att fluktuera kring ett genomsnittsvärde av 0,12 E. Utvecklingen av la bestämmes av Ca som utgöres av två skilda komponenter med olika utvecklingsgång Ca I respektive Ca II. Ca I som i utgångsläget utgör hälften av Ca tankes behärskad av en i förhållande till systemet exogen framstegstrend och ökar sålunda med 2 procent från period till period. 75 Beträffande utvecklingen av Ca II gäller genomgående att

r / \

V-i

= —• 10

la tankes likaledes bestå av två komponenter la I och la II. Den förstnämnda komponenten är synnerligen stabil. Den har helt enkelt satts lika med Ca I, vilket alltså innebär att den växer med 2 procent per period. Såsom systemet i övrigt är konstruerat, är det den angivna utvecklingsgången hos Ca I och la I som be74 F. Modigliani och J. Duesenberry synas oberoende av varandra ha konstruerat en i huvudsak sammanfallande konsumtionsfunktion av sådan innebörd att den genomsnitliga sparkvoten på lång sikt kan vidmakthållas på konstant nivå, fastän den margiella sparkvoten är avsevärt högre än den genomsnittliga. Se F. Modigliani, »Fluctuations in the Saving-Income Ratio: A Problem in Economic Forecasting», Studies in Income and Wealth, Vol. 11, National Bureau of Economic Research, New York 1949. Konsumtionsfunktionen som utarbetats med ledning av empiriska undersökningar är så beskaffad att den marginella sparkvoten är avsevärt högre än den genomsnittliga, så länge nationalinkomsten befinner sig nedanför sitt hitillsvarande maximivärde. Vid en inkomstexpansion som för nationalinkomsten över dess tidigare maximivärde tankes däremot marginell och genomsnittlig sparkvot i det närmaste sammanfalla. Den marginella sparkvoten skulle följaktligen undergå en plötslig reduktion i och med att nationalinkomsten uppnådde och överträffade sitt tidigare maximivärde. Då en sådan förutsättning dels förefaller orealistisk, dels även, sådan som modellen i övrigt är konstruerad, skulle införa en i hög grad explosiv faktor i expansionsförloppen, har det inte förefallit befogat att inarbeta en konsumtionsfunktion av Modigliani-typ i denna konjunkturmodell. 75

Dvs. C a l n + l = 1,02 Ca I n . 252

stämmer den framstegstrend och den grad av stabilitet som kännetecknar modellförloppet. I ett cykliskt modellförlopp av det slag varom här är fråga, vilket bl. a. kommer att kännetecknas av att den genomsnittliga sparkvoten på lång sikt är konstant, att accelerationskvoten på lång sikt är konstant och oberoende av utvecklingen av övriga faktorer i modellen samt att den andel av de totala inkomsterna som anslås till efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter likaledes är opåverkbar av modellens utveckling i övrigt, synes en utvecklingstrend kunna anbringas på tre olika sätt. För det första kan man tänka sig att investeringsverksamheten i viss utsträckning behärskas av en exogen utvecklingstrend, den andra möjligheten är att konsumtionsutvecklingen i dess helhet behärskas av en sådan trend, medan den tredje möjligheten synes vara att speciellt konsumtionen av kapitalkrävande nyttigheter i större eller mindre utsträckning behärskas av en exogen utvecklingstrend. Den utvecklingstrend som förekommer i denna modell kan det vara befogat att uppfatta som ett resultat av en kombination av den förstnämnda och den sistnämnda av dessa möjligheter. la I skulle visserligen i sin helhet kunna tänkas accelerationsmässigt härledd ur tillväxten av Ca I, men detta skulle såsom modellen i övrigt är uppbyggd förutsätta ett värde på accelerationskvoten som vore så betydande som 51, vilket kan förefalla orimligt högt, såvida inte enhetsperioden tankes utgöra en utomordentligt kort tidrymd. Det är därför skäligt att i väsentlig mån uppfatta den trendmässiga tillväxten av la I såsom autonom i förhållande till Ca I. Den utvecklingstrend som sålunda behärskar Ca I och la I skulle eventuellt kunna tolkas som en eftersläpningseffekt av den inkomstexpansion som på lång sikt kännetecknat en tidigare utveckling. En av rent demografiska faktorer betingad utvecklingstrend för efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter samt för investeringsverksamheten skulle kunna uppfattas som ett specialfall av en sådan eftersläpning. Det förefaller inte uteslutet att dylika eftersläpningseffekter kunna ha varit av betydelse för utvecklingstrenden i sådana cykliska förlopp som förekommit i verkligheten, ehuru man givetvis av skäl som tidigare blivit berörda i kapitel II bör akta sig att dra den slutsatsen att de villkor som kunna uppställas för ett trendmässigt framåtskridande inom modellen också skulle gälla för ett trendmässigt framåtskridande i verkligheten. Man kan exempelvis inte utesluta möjligheten av att ett trendmässigt framåtskridande skulle kunna frambringas utan exogena impulser inom ett av cykliska fluktuationer kännetecknat system, där sådana faktorer som accelerationskvoten och den andel av inkomsterna som inriktas på efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter låta sig påverkas av den ekonomiska utvecklingen i övrigt. Om la I sålunda blivit utformad som en stabil komponent är la II en desto mera instabil komponent. Dess värde fastställes enligt accelerationsprincipen så*J3

ledes, att la II under varje period i absoluta tal är 10 gånger så stor som förändringen av Ca II från nästföregående period till den föregående.76 Förloppets utveckling bestäms i huvudsak av det sätt varpå la och Sp spela mot varandra. Företagssektorn har en mera passiv roll. Under varje period måste ur företagssektorn alstras så mycket personliga inkomster (Ef) att dessa tillsammans med de personliga inkomster, som härröra ur den allmänna sektorn (Ea = Ca), bilda den summa personliga inkomster (E) som enligt den antagna konsumtionsfunktionen ger ett Sp = la. De personliga inkomster som bildas ur företagssektorn ha antagits vara identiska med samma sektors löpande kostnader. Hur stora företagens intäkter måste vara för att de ur deras verksamhet härrörande personliga inkomsterna skola få det sökta värdet kan beräknas med ledning av kostnadsfunktioner, som antas gälla för företagen. Företagens kostnader antas bestå av två komponenter Ef I och Ef II, vilka i utgångsläget vardera uppgå till 40 procent av företagens intäkter (Rf). Ef I följer Rf och utgör alltid samma multipel härav dvs. 40 procent. Ef II däremot ökar vid stigande Rf i absoluta tal endast tredjedelen så mycket som Ef I och håller sig vid fallande Rf konstant. 77 Ef II representerar alltså en trögrörligare del av företagens löpande kostnader. Vid förloppets nedre vändpunkter komma Ef I och Ef II ungefärligen att överensstämma med varandra, vilket även måste innebära att deras sammanlagda andel av Rf i stort sett blivit densamma som i utgångsläget dvs. 80 procent. Även med avseende på kostnadsfunktionen har systemet självreglerande egenskaper, vilka ta sig det uttrycket att det ursprungliga värdet för

—^7 reduceras med

en tjugofemtedel för varje procent som Ef II vid förloppets nedre vändpunkt överstiger Ef I. Sedan man med hjälp av kostnadsfunktionerna erhållit det sökta värdet på Rf, kan If fastställas som en residual, eftersom Rf = Cf + la + If och Cf samt la äro givna. Den som eventuellt inte omedelbart fattar att det finns ett bestämt jämviktsvärde på If bör inse detta, om han betänker att varje ökning eller minskning av If innebär en förändring också av Rf, som i sin tur medför en förändring av Ef78 och sålunda även av E och till följd därav också av Sp. Varje förskjutning av If från sitt jämviktsvärde innebär sålunda även ett avsteg från jämviktsläget Sp = la. Företagsinvesteringar (If) och därmed sammanfallande företagssparande (Sf) ha sålunda fått en passiv roll i modellen. De starka fluktuationerna i företagssparandet äro betingade av den antagna kostnadsfunktionen. Svängningarna i pas78

Dvs. la Un+ 2 = 10 (Ca II n + i — Ca II n ) Ef I = 0,4 (Rf + A Rf) Ef II = 0,4 [Rf + 1/3 (+ ARf) + O (- ARf)] 78 Men i samma mån som Rf skulle kunna varieras vid konstant Ef, försvunne det bestämda jämviktsläget för If. 77

Diagram 23. Grafisk illustration till en

konjunkturmodell.

Index

Index

380 560 3*0 3*0 300 280 U0 220 200 180 160 1*0 120 100 I

*

i

10 II

12 13 I*

15 16

siva If ha procentuellt något större amplitud än fluktuationerna i aktiva la, men absolut sett äro de förra ungefär dubbelt så stora. Modellens pedagogiska uppgift har ju främst varit att visa att företagsinvesteringarna under vissa bestämda förutsättningar kunna ha en rent passiv roll i konjunkturutvecklingen, även om deras konjunkturfluktuationer äro lika starka eller rentav starkare än de allmänna investeringarnas. Tabell 20. Ett cykliskt Period 0 1 2

3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

E

Sp

C

Ca I

Call

1 000 1 021 1 054 1 084 1 084 1 056 1 045 1 069

100 107 118 128 128 IIO 103

100 102 104 106 108 IIO

100 101,4 103,6 105,6 105,6 104,6 104,2 105,8 110,1 116,0

la I

modellförlopp. la II

Cf

Rf

Ef I

Ef II

If

1 000 1 033,0 1 087,0

413,2

404,4 411,6 418,1 418,1 418,1 418,1 422,8

200 215,4 240,6

(99-5)

1 134 1 223

in 133 163

914 936 956 956 946 942 958 1 001 1 060

"5 117 120 122 124 127 129 132

1 276 181 1095 1 244 159 1 085 1 184 117 1 067 1 175 in 1 064 1 227 129 1 098 169 i 174 135 1343

"9.5 118,5 116,7 116,4 119,8 127,4

100 102 104 106 108 IIO

"3 "5 "7 120 122 124 127 129 132

+ 5 + 14 + 22 + 20 0 —10

— 4 + 16 + 43 + 59 + 35 —10 — 18

— 3 + 34

710,6 728,4 744,4 742,4 73i,4 724,8 737,2 773,9 824,0

853,5 842,5 823,3 818,6 846,2 911,6

434,8 1 135,8 454,3 1 130.8 452,3 1 058,3 423.3 1 024,3 409.7 1 063,5 425,4 1 176,5 47o,6 1 330,8 532,3 1 422,3 568,9 1 339,8 535,9 1 186,8 474,7 1 160,0 464.0 1 245,5 498,2 1 443,3 577,3

436,3 454,7 465,6 465,6 465,6 465,6 477,o 503,3

263,4 260,4 216.9

196,5 215,3 269,8 343,8 387,8 338,3 246,5 230,4 270,3

362,7

KAPITEL VII

SLUTSATSER

BETRÄFFANDE

INVESTERINGSPOLITIKEN

Inom ramen för en allmän ekonomisk politik som syftar till att vidmakthålla full sysselsättning och stabil prisnivå kan det vara befogat att skilja mellan två huvuduppgifter för investeringspolitiken. Den ena blir att skapa förutsättningar för balans på lång sikt, i den bemärkelsen att det inte skall finnas någon genomgående tendens hos investeringsverksamheten att bli vare sig större eller mindre än vad som motsvarar det sparande som kan framkomma under full sysselsättning och stabil prisnivå. Investeringspolitikens andra huvuduppgift blir att motverka sådana cykliskt återkommande tendenser till avmattning respektive intensifiering av investeringskonjunkturen som under alla förhållanden torde vara att påräkna. A. I N V E S T E R I N G S P O L I T I K E N I N F Ö R D E T LÅNGSIKTIGA

BALANSPROBLEMET

Efterkrigstidens ekonomiska utveckling har i stort sett präglats av brist på balans mellan sparande och investeringar, såtillvida som det funnits en övervägande benägenhet att söka driva fram en större investeringsverksamhet än det funnits utrymme för vid full sysselsättning och stabil prisnivå. Enligt den uppfattning som framförts i det föregående, har det inom företagssektorn varit självfinansieringsmöjligheternas omfattning som haft ett avgörande inflytande på investeringsinitiativen, medan den faktor som framförallt verkat pådrivande på investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn varit en otillfredsställd efterfrågan på sådana kapitalkrävande nyttigheter som frambringas inom denna sektor. Så länge det överhuvudtaget föreligger en otillfredsställd efterfrågan på nyttigheter av detta slag, kommer också ett tryck att göra sig gällande att söka driva fram en större investeringsverksamhet än det totalt sett finns utrymme för — oavsett vilka åtgärder som till äventyrs vidtagas för att begränsa investeringsverksamheten inom företagssektorn eller vilka åtgärder som i övrigt vidtagas för att öka utrymmet för investeringar inom den allmänna sektorn. 256

Teoretiskt vore det visserligen inte uteslutet att man trots detta tryck skulle kunna förhindra att investeringsverksamheten överskrede sitt utrymme i angiven bemärkelse. T y otvivelaktigt finns medel av olika slag, varigenom investeringsverksamheten skulle kunna hållas nere på en nivå som i övrigt är förenlig med balans, även om det härvid uppstår eller redan förut råder överskottsefterfrågan på sådana nyttigheter som kapitalföremålen äro avsedda att frambringa. Emellertid kan det av lättfattliga skäl visa sig svårt att under sådana omständigheter utnyttja de restriktiva medel som stå till buds. Erfarenheten torde sålunda ha visat att det inte i längden varit möjligt att hålla balans mellan investeringsverksamhet och sparande under trycket av en otillfredsställd efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter av det slag som frambringas inom den allmänna sektorn. Den otillfredsställda efterfrågan på dylika nyttigheter har i viss mån kommit att verka som ett slags garanti för att den totala efterfrågan skall bli tillräcklig och mer än tillräcklig för att full sysselsättning skall kunna vidmakthållas, oavsett hur pris- och kostnadsutvecklingen gestaltar sig. Eftersom det förelegat ett starkt tvång att till det yttersta pressa alla tillgängliga resurser för att förbättra försörjningen med kapitalkrävande nyttigheter, är det knappast förvånande att det uppkommit en övervägande tendens till pris- och kostnadsstegringar. Det har gjorts gällande att svårigheten att behärska pris- och kostnadsutvecklingen har en tillräcklig grund redan i det allmänt accepterade kravet att full sysselsättning skall utgöra ett huvudmål för den ekonomiska politiken. Detta krav uppfattas härvid såsom liktydigt med ett tvång att utnyttja alla tillgängliga resurser, oavsett vilka följderna bli med avseende på pris- och kostnadsutvecklingen. I den mån åtgärder som vidtagits i stabiliseringssyfte fått lov att avskrivas eller mildras, innan syftet blivit uppnått, har det dock inte i första hand varit sysselsättningssvårigheter som framtvungit reträtten, utan det har snarare varit omsorgen om den allmänna sektorns försörjning med kapitalkrävande nyttigheter, främst omsorgen om bostadsförsörjningen. Slutsatsen blir sålunda att ett återställande av balansen mellan tillgång och efterfrågan på dylika nyttigheter utgör en första förutsättning för att det överhuvudtaget skall kunna bli möjligt att på längre sikt vidmakthålla en stabil prisnivå. Det är givetvis tänkbart att det ändå inte skulle visa sig möjligt att vidmakthålla prisstabiliteten vid en efterfrågan som totalt sett är tillräcklig i och för upprätthållandet av full sysselsättning. Något försök har dock hittills inte gjorts eller kunnat göras — i varje fall inte i Sverige — att vid balans mellan tillgång och efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter av det slag som frambringas inom den allmänna sektorn förena full sysselsättning och stabilt penningvärde. De olika slag av åtgärder som skulle kunna vidtagas för att inom den allmänna sektorn återställa balansen mellan tillgång och efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter ha mera ingående blivit diskuterade i kapitel V. En särskild grupp av åtgärder omfattade sådana, vilkas direkta verkan i huvudsak vore begränsad till 257 17

den allmänna sektorn eller som i varje fall inte hade direkt inverkan på investeringsverksamhet och sparande utanför denna sektor. Till denna kategori av åtgärder hänfördes dels sådana, vilka kunna beräknas medföra en ökning av det personliga och offentliga sparande som vid given inkomstutveckling kan ställas till den allmänna sektorns disposition, utan att det samtidigt skall behöva ske någon väsentlig minskning av det sparande som kan disponeras för företagens behov; dels även sådana åtgärder som äro ägnade att minska den efterfrågan som vid given inkomstutveckling riktas mot den allmänna sektorn. En annan typ av åtgärder ta sikte på att förbättra den allmänna sektorns kapitalförsörjning på företagssektorns bekostnad. En sådan omläggning av investeringsinriktningen kan vid låsta relationer mellan priserna på nyttigheter från företagssektorn och från den allmänna sektorn förmodas vara ägnad att retardera nationalproduktens »reala» tillväxt, vilket emellertid utgör ett förhållande som inte nödvändigtvis behöver förvärra balansrubbningen. En långsammare utveckling av de personliga realinkomsterna kan i stället under vissa omständigheter göra det lättare att balansera tillgång och efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter av det slag som frambringas inom den allmänna sektorn. Härav följer f. ö. att det skulle finnas teoretiska möjligheter att påverka den allmänna sektorns balansbetingelser i gynnsam riktning utan varje som helst åtgärd ägnad att befrämja investeringsverksamheten inom denna sektor, enbart genom sådana mot företagssektorn riktade ingripanden som äro ägnade att resultera i en långsammare utveckling av de personliga realinkomsterna. I ett läge där det föreligger en betydande otillfredsställd efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter från den allmänna sektorn, kan man bland åtgärder av de olika slag som ovan blivit angivna särskilja en metod som åtminstone teoretiskt kan medföra ett snabbt återställande av balansen mellan tillgång och efterfrågan på dylika nyttigheter, nämligen en höjning av realpriserna. Ett av de skäl som bruka anföras mot en sådan metod att återställa balansen mellan efterfrågan och tillgång på kapitalkrävande nyttigheter från den allmänna sektorn är att det härigenom skulle kunna uppkomma en avsevärd inkomstomfördelning till bl. a. löntagarnas nackdel. Denna inkomstomfördelning skulle i och för sig kunna undvikas, om realprisstegringen toges ut i form av en accis, varav intäkterna användas till att subventionera nyttigheter av annat slag. För att få en mera konkret föreställning om innebörden av en sådan åtgärd kan man tänka sig att den tar formen av en hyresskatt, vars avkastning användes till att subventionera jordbruksprodukter.

B. INVESTERINGSPOLITIKEN UNDER SKIFTANDE KONJUNKTURER i. Konjunkturutjämningsfrågan med avseende på den allmänna sektorns investeringar Den andra huvuduppgiften för investeringspolitiken, nämligen att motverka cykliskt återkommande tendenser till avmattning respektive intensifiering av investeringskonjunkturen, torde för den allmänna sektorns del i väsentlig mån kunna uppfattas som ett problem om kapacitetsreservernas lämpliga omfattning. Särskilt på bostadsförsörjningens område samt inom affärsverken råder ett nära samband mellan utbyggnadsbehoven och de anspråk som allmänheten och näringslivet ställa på kapitalkrävande tjänster av det slag som frambringas vid ifrågavarande anläggningar. Under sådana konjunkturfaser, då dessa anspråk växa i särskilt snabb takt, bli möjligheterna att begränsa anläggningsverksamheten eller att ens bibehålla konstant utbyggnadstakt beroende av vilka outnyttjade kapacitetsresurser som finnas att tillgå. Under perioder av konjunkturavmattning, då efterfrågan på kapitalkrävande tjänster av detta slag växer förhållandevis långsamt, måste en bibehållen utbyggnadstakt förutsätta en utökning av kapacitetsreserverna. Såvitt man kan döma av erfarenheterna från mellankrigstiden, måste det i hög grad bli beroende av konjunkturutslagens långvarighet och styrka i vad mån det kan komma att finnas förutsättningar att inom den allmänna sektorn variera investeringsverksamheten omvänt mot konjunkturerna eller att ens hålla en av konjunkturinflytelser oberoende utbyggnadstakt. Vid en mera avsevärd konjunkturförsämring finns det sålunda anledning att räkna med ökade svårigheter när det gäller att vidmakthålla en oavbruten expansion inom affärsverkens investeringsverksamhet. Det är svårt att bedöma hur bostadsproduktionen, som numera i betydande utsträckning bedrives i kommunal regi, skulle komma att reagera inför en mera avsevärd konjunkturförsämring, som inträffade sedan balansen mellan efterfrågan och tillgång blivit återställd på bostadsmarknaden. Under de förhållanden som voro rådande under mellankrigstiden kännetecknades emellertid bostadsproduktionen av en avgjort större konjunkturkänslighet än den som kom till uttryck inom affärsverkens investeringsverksamhet. Beträffande vissa typer av investeringar på dessa områden — särskilt må nämnas saneringsarbeten för bostädernas del och rationaliseringsinvesteringar för affärsverkens — synes gälla att de inte omedelbart få någon mera avsevärd inverkan på kapaciteten. I fråga om dylika investeringar torde det finnas något större möjligheter än eljest att variera anläggningsverksamheten omvänt mot konjunkturerna. I övrigt synas förutsättningarna för en sådan investeringspolitik inom den allmänna sektorn vara mera gynnsamma vad beträffar anläggningar utanför affärs259 17*

verken och bostadsförsörjningen. Sålunda må erinras om att vägväsendet på 1930talet svarade för ett praktiskt betydelsefullt exempel på omvänd konjunkturrörlighet inom anläggningsverksamheten. Av skäl som närmare skola beröras i det följande torde det emellertid även under gynnsamma förutsättningar vara orealistiskt att sätta ett högre mål för den allmänna sektorns medverkan i en konjunkturutjämnande investeringspolitik än att investeringsverksamheten inom denna sektor totalt sett skulle kunna få ett sådant förlopp som i någon begränsad utsträckning vore ägnat att motväga de konjunkturutslag som torde vara svårfrånkomliga inom företagens investeringsverksamhet. Bland olika tänkbara metoder att inverka på utvecklingen av den allmänna sektorns investeringar i konjunkturförloppet vore en möjlighet att söka påverka den efterfrågan som vid given inkomstutveckling riktas mot kapitalkrävande nyttigheter av det slag som de tilltänkta utbyggnaderna äro avsedda att frambringa. För exempelvis bostadsförsörjningens del skulle detta innebära att man genom att i olika konjunkturskeden stimulera eller begränsa bostadsefterfrågan skulle bidraga till en önskvärd utveckling av bostadsproduktionen i konjunkturförloppet. Med hänsyn till den i all synnerhet på kort sikt begränsade efterfrågeelasticiteten för nyttigheter av detta slag, skulle det emellertid behövas kraftiga incitament för att uppnå någon beaktansvärd inverkan på efterfrågeutvecklingen och det förefaller i hög grad tveksamt om så genomgripande åtgärder verkligen med erforderlig smidighet skulle kunna anpassas efter skiftningarna i konjunkturutvecklingen. Saknas förutsättningar att på kort sikt inverka på efterfrågeutvecklingen för kapitalkrävande nyttigheter, bli möjligheterna att påverka investeringsutvecklingen i konjunkturförloppet, i enlighet med vad som tidigare framhållits, i desto högre grad beroende av att det finns tillgång till variabla kapacitetsreserver. Den allmänna sektorns investeringar, vilka det i detta sammanhang gäller att på lämpligt sätt påverka i konjunkturförloppet, omfatta i huvudsak den statliga investeringsverksamheten, olika grenar av kommunal investeringsverksamhet samt egnahemsbyggande och annan privat bostadsproduktion. Det torde inte nödvändigtvis behöva förutsättas att det enbart är från de statliga investeringssubjektens sida som det föreligger ett självständigt intresse att låta konjunkturpolitiska synpunkter inverka på valet av tidpunkt för olika ifrågakommande investeringsutgifter. Genom långsiktig investeringsplanering samt upprättande av investeringsreserver kunna även kommunala myndigheter underlätta uppgiften att hålla investeringsverksamheten vid makt under lågkonjunktur. Det torde emellertid få förutsättas att dessa självständiga kommunala insatser få lov att underbyggas genom särskilda statliga åtgärder. Därmed kvarstår frågan om de medel som från statlig sida kunna anlitas för att påverka kommunala investeringar och privat bostadsbyggande i konjunkturutjämnande riktning. Med hänsyn till investeringsverksamhetens sammansättning inom den allmänna sektorn skulle tillståndstvång för byggnads- och anläggningsarbeten i och för sig 260

kunna utgöra en tämligen effektiv regleringsmetod, så länge regleringsuppgiften har en begränsande innebörd. Lyckas man under normala konjunkturförhållanden upprätthålla balans mellan efterfrågan och tillgång på kapitalkrävande nyttigheter — vilket i det föregående framhållits som en förutsättning för att stabilt penningvärde skulle kunna vidmakthållas på längre sikt — synes emellertid härav följa att det åtminstone inte under perioder av konjunkturavmattning kan råda sådana förhållanden, att det skulle vara möjligt att vidmakthålla investeringsverksamheten på en ur sysselsättningssynpunkt önskvärd nivå enbart genom tillräcklig frikostighet med byggnadstillstånd. Oavsett vilka principiella eller praktiska synpunkter som i övrigt må anläggas på byggnadsregleringen, är det med angivna förutsättningar endast under vissa skeden av konjunkturförloppet som denna reglering kan fylla någon funktion som investeringspolitiskt hjälpmedel. Samma omdöme måste i huvudsak vara tillämpligt även beträffande en kontingentering av kreditgivningen för ifrågavarande ändamål såsom medel att påverka investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn. Under perioder av konjunkturavmattning torde det komma att erfordras stimulerande åtgärder av olika slag för att hålla investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn uppe på önskvärd nivå. Vad som härvidlag synes kunna if rågakomma är dels en övergång till lättare kreditvillkor för ifrågavarande ändamål, vilken skulle kunna ta formen av räntesänkning, höjning av belåningsgränserna med åtföljande minskning av kraven på självfinansiering samt förlängning av amorteringsperioderna; dels även en utökning och förstärkning av befintliga investeringssubventioner. Under sådana skeden av konjunkturförloppet som kännetecknas av en särskilt snabb tillväxt av efterfrågan på kapitalkrävande nyttigheter skulle åtgärder av motsatt innebörd kunna anlitas för att påverka investeringsverksamheten i återhållande riktning. Emellertid komma dylika åtgärder med all sannolikhet att möta opposition från inflytelserika grupper i samhället, varför det också kan synas ovisst om de kunna utnyttjas med tillräcklig verkningsgrad. Det närmaste alternativet skulle innebära att man vid behov av investeringsbegränsande åtgärder i huvudsak finge lita till kvantitativa restriktioner av exempelvis byggnadsregleringens typ. I sådana konjunkturskeden där det gäller att påverka exempelvis egnahemsbyggandet och den kommunala investeringsverksamheten i återhållande riktning lär dock ett effektivt utnyttjande av dylika regleringsåtgärder inte heller kunna undgå att föranleda åtskilligt missnöje.

2. Konjunkturutjämningsfrågan med avseende på företagens investeringar Inom företagssektorn föreligger inte ett lika påtagligt samband som inom den allmänna sektorn mellan utbyggnadsbehoven och tillväxten av de anspråk som allmänheten och näringslivet ställa på försörjningen med sådana varor och tjänster som frambringas inom ifrågavarande sektor. Med hänsyn tagen dels till pris261

bildningens funktionssätt, dels även till det internationella handelsutbytets större betydelse när det gäller sådana varor och tjänster som frambringas inom företagssektorn, synas förutsättningarna där inte vara lika gynnsamma som inom den allmänna sektorn för att det skall uppkomma sådan otillfredsställd efterfrågan som kommer utbyggnadsbehoven att framstå som särskilt trängande. Om dessa synpunkter vore de enda som krävde beaktande, skulle det kunna förefalla som om det funnes större förutsättningar att motverka en investeringsexpansion inom företagssektorn än inom den allmänna sektorn i sådana lägen där det vore av behovet påkallat att påverka investeringsverksamheten i återhållande riktning. Inte desto mindre bruka möjligheterna att utjämna konjunkturrörelserna inom företagens investeringsverksamhet i många eller kanske i de flesta fall bedömas såsom mindre gynnsamma än när det gäller den allmänna sektorns investeringar. Ett av skälen härtill är just den omständigheten att de ekonomiska förhållandena inom företagssektorn i jämförelsevis hög grad stå under inflytande av internationella faktorer. Om det av denna och andra orsaker inte förefaller möjligt att uppnå en tillfredsställande konjunkturutjämning av företagens investeringar, synes en stabilisering av den totala investeringsverksamheten kunna uppnås endast därigenom att investeringsverksamheten utanför företagssektorn bringas att variera i omvänt förhållande till konjunkturerna. Oavsett svårigheten att förverkliga en sådan omvänd konjunkturvariation inom den allmänna sektorns investeringsverksamhet, finns det särskild anledning att beakta att en utökning av bostadsbyggande och offentlig investeringsverksamhet inte utgör någon lämplig ersättning för en konjunkturbestämd nedgång i företagens investeringar. Dessa utgöras till större del av maskiner och andra verkstadsprodukter än av byggnads- och anläggningsarbeten, dessutom äro även företagens lagerinvesteringar värda beaktande. Investeringsverksamheten utanför företagssektorn utgöres däremot till största delen av byggnads- och anläggningsarbeten och det torde få förutsättas att varje mera betydande utvidgning av denna investeringsverksamhet främst måste komma att avse dylika arbeten. Om en mera betydande tillbakagång i företagens investeringsverksamhet till fullo skall kunna kompenseras genom investeringsökningar på andra områden, måste det sålunda finnas möjligheter att utvidga den totala byggnads- och anläggningsverksamheten utöver dess normala omfattning, varvid arbetskraft tillfälligt finge överföras dit främst från verkstadsindustrien. Men en sådan tillfällig utökning av byggnads- och anläggningsverksamheten skulle sannolikt visa sig vansklig att genomföra ur åtskilliga synpunkter. Den omständigheten att företagens investeringsverksamhet i så betydande utsträckning tar en speciell produktionsfaktor i anspråk — nämligen verkstadsindustrien — torde för övrigt utgöra ett av de starkaste skälen till att en utjämning av konjunkturrörelserna inom företagens investeringsverksamhet i och för sig måste framstå som någonting eftersträvansvärt. Med hänsyn till det förhållandevis begränsade inslaget av byggnads- och anläggningsarbeten inom företagens investeringar synes det uppenbart att en kon262

troll över företagens byggnadsinvesteringar inte kan utgöra något särdeles verksamt investeringspolitiskt medel ens i sådana konjunkturskeden där det gäller att oåverka investeringsverksamheten i återhållande riktning. I den mån det skulle visa sig möjligt att genom dylika kontrollåtgärder uppnå en viss konjunkturutjämning av företagens byggnadsinvesteringar, är det för övrigt risk för att denna utjämning delvis skulle komma att ske till priset av en ökad konjunkturkänslighet hos företagens maskinanskaffning. T y om företagen under högkonjunkturen hindras från att bygga så mycket som de skulle önska, är det tänkbart att de i stället genomföra större maskinanskaffningar än de eljest skulle ha gjort med påföljd att behovet av ytterligare maskininvesteringar sedermera kan komma att minskas under den konjunkturavmattning som följer högkonjunkturen i spåren. Tydligen måste uppgiften att påverka företagens investeringar i konjunkturutjämnande riktning med hänsyn till byggnadsregleringens ringa brukbarhet för detta ändamål huvudsakligen ombesörjas med andra medel, främst penning- och finanspolitiska. I det föregående har gjorts gällande att det i konjunkturförloppet synes föreligga ett nära samband mellan utvecklingen av företagens sparande och utvecklingen av deras utgifter för investeringar i fast realkapital. Om detta samband vore av orubblig natur, finge uppgiften att utjämna konjunkturrörelserna inom ifrågavarande investeringsverksamhet i huvudsak ta sikte på en stabilisering av företagssparandet. En sådan stabilisering skulle delvis kunna ske på indirekt väg som en andrahandseffekt av sådana åtgärder som primärt syfta till att stabilisera investeringsverksamheten inom den allmänna sektorn samt nationalprodukten men finge i övrigt ombesörjas med mera direkta medel, varmed i detta sammanhang skulle avses sådana åtgärder som vid en viss given konjunkturrörlighet hos företagens bruttovinster vore ägnade att medverka till en jämnare utveckling av företagssparandet. Med finanspolitiska medel skulle en sådan utjämning kunna befrämjas genom en konjunkturvarierad företagsbeskattning. Konjunkturvarierade investeringsacciser utgöra därjämte ett medel, varigenom en viss utjämning av företagsinvesteringarnas volymmässiga utveckling skulle kunna uppnås vid given konjunkturrörlighet hos företagssparandet. Det saknas emellertid anledning att förutsätta att sambandet mellan företagssparandets och företagsinvesteringarnas konjunkturrörelser skulle vara så orubbligt att det inte skulle finns några möjligheter att påverka utvecklingen av företagens investeringsutgifter i konjunkturutjämnande riktning genom sådana åtgärder som sakna direkt inverkan på företagssparandets utveckling. I det föregående ha finansieringsmöjligheternas inflytande blivit framhävt med särskild styrka, men det torde knappast därför vara rimligt att helt bortse från möjligheten att lönsamhetsutsikterna utöva ett självständigt inflytande på omfattningen av företagens investeringsutgifter. Det är exempelvis tänkbart att en investeringsaccis genom sina återverkningar på lönsamhetsutsikterna för ifrågakommande investeringsprojekt kan komma att inverka inte blott på investeringsvolymens omfattning utan även på investeringsutgifternas. Det torde vidare böra understrykas att 263

finansieringsmöjligheter och företagssparande inte äro identiska begrepp — i all synnerhet inte på kort sikt. Så länge det överhuvudtaget förekommer företag som befinna sig i en kreditberoende ställning, bör det finnas möjligheter att genom kreditrestriktiva åtgärder utöva ett återhållande inflytande på företagens investeringsutgifter i sådana konjunkturskeden, då detta är av behovet påkallat. I det föregående har framhållits att lagerinvesteringarnas utveckling i konjunkturförloppet synes vara kännetecknad av betydligt större oberoende i förhållande till företagssparandet än vad som gäller beträffande utvecklingen av företagens övriga investeringsutgifter. Med tanke på omfattningen av fluktuationerna i lagerhållningen framstår det som en särskilt betydelsefull undersökningsuppgift att närmare söka utröna vilka faktorer som inverka på lagerinvesteringarnas utveckling och hur det till äventyrs skulle vara möjligt att påverka denna i koniunkturutjämnande riktning. Kreditpolitikens möjligheter att verka i sådan riktning torde härvid förtjäna särskilt beaktande.

LITTERATURFÖRTECKNING

Abramovitz, M., Inventories

and Business Cycles, New York 1950.

Artie, R., Svenskt distributionsväsende,

Stockholm 1952.

Bain, J. S., »Price and Production Policies», A Survey of Contemporary Philadelphia o. Toronto 1948.

Economics,

Burroughs, R. J., »The Agricultural Segment of the National Balance Sheet», National Bureau of Economic Research. Conference on Research in Income and Wealth. Studies in Income and Wealth. Vol. 12, New York 1950. Central Statistical Office, National

Income and Expenditure

19s5> London 1955.

Creamer, D., »Capital and Output Trends in Manufacturing Industries, 1880—1948», National Bureau of Economic Research. Occasional Paper 41, New York 1954. Denison, E. F., »Saving in the National Economy», Survey January 1955.

of Current

Business,

Dickson, H., »Sannolika verkningar i vissa hänseenden av hyresregleringens avveckling», Hyresregleringens avveckling m. m. (Hyresregleringskommitténs betänkande IV.) SOU 195s: 35, Bilaga A. Domar, E. D., »Depreciation, Replacement and Growth», Economic Journal 1953. Douglas, P., »Are there Laws of Production?», American Economic Review

1948.

Duesenberry, J. S., Income, Saving and the Theory of Consumer Behavior, Cambridge, Massachusetts 1949. Economic Commission for Europe, »Motive Power in European Industry», Bulletin for Europe. Vol. 3, No. 1.

Economic

Fabricant, S., The Output of Manufacturing Industries 1899—1937, New York 1940. (National Bureau of Economic Research. General Series 39.) Hansen, Alvin, Fiscal Policy and Business Cycles, New York 1941. Hansen, Bent, Finanspolitikens SOU 1955: 25.

ekonomiska

— A Study in the Theory of Inflation,

teori. (Penningvärdeundersökningen

II.)

London (tr. Uppsala) 1951.

Harrod, R. F., Towards a Dynamic Economics, London 1948. — The Trade Cycle, Oxford 1936. Hawtrey, R. G., »The Trade Cycle and Capital Intensity», Economica Heller, W. H., »The Anatomy of Investment Decisions», Harvard 1951.

1940.

Business

Review

Hellström, B., »Industrins bruttosparande och bruttoinvesteringar 1950—51», Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie A: 22, bilaga 1. 265

Hicks, J. K., A Contribution

to the Theory of the Trade Cycle, Oxford 1950.

Holmström, S., »Jordbrukets kostnader för avskrivning och underhåll av maskiner och redskap», Betänkande angående arbets- och kapitalkostnaderna i jordbrukskalkylen avgivet av tillkallade sakkunniga. SOU 1950: 29, bilaga C. 1949 års investeringskommitté, Betänkande kontroller

inom investeringspolitiken.

angående generella metoder

och

fysiska

tidskrift

1939.

SOU 1953:6.

Johansson, Alf, »Det framtida bostadsbehovet i städerna», Ekonomisk Kaldor, N., »Capital Intensity and the Trade Cycle», Economica

1939.

Kalecki, M., Essays in the Theory of Economic Fluctuations, London 1939. — Studies in Economic Dynamics, London 1942. Kuznets, S., »Long Term Changes in the National Income of the United States of America since 1870», International Association for Research in Income and Wealth. Income and Wealth Series II, Cambridge 1952. — National Product since 1869, New York 1946. (National Bureau of Economic Research. General Series 46.) — »Proportion of Capital Formation to National Product», American Economic Review 1952. Lindahl, E., Dahlgren, E., Kock, K., National Income of Sweden 1861—1930, London (tr. Stockholm) 1937. Lindahl, O., Some Results of an Investigation of the Gross Domestic Product of Sweden for the Period 1861—1951. I manuskript. Lundberg, E., »Den ekonomiska expansionens stabilitet», Ekonomisk — Konjunkturer och ekonomisk politik, Stockholm 1953.

tidskrift

19so.

— Studies in the Theory of Economic Expansion, London (tr. Stockholm) 1937. — Det svenska näringslivets konjunkturkänslighet, Stockholm 1945. (Meddelanden från konjunkturinstitutet, Serie B: 5.) McGraw-Hill Publishing Company, »Business Needs for New Plants and Equipment *949—I9S3>>» McGraw-Hill's Department of Economics Surveys. Meinander, N., »Kapitalbildningens finansieringskällor», Ekonomiska skrift 19 J J . Metelius, B., Utlandstransaktionerna sökningen I.) SOU 1955: 13.

och den svenska ekonomin.

samfundets

tid-

(Penningvärdeunder-

Modigliani, F., »Fluctuations in the Saving Income Ratio: A Problem in Economic Forecasting», National Bureau of Economic Research. Conference on Research in Income and Wealth. Studies in Income and Wealth, Vol. 11, New York 1949. Myrdal, G., »Konjunktur och offentlig hushållning. PM angående verkningarna på den ekonomiska konjunkturutvecklingen i Sverige av olika åtgärder inom den offentliga hushållningens område.» Bilaga III till 1933 års statsverksproposition. Nassimbene, R., and Wooden, D. G., »Growth of Business Capital Equipment 1929— 1953», Survey of Current Business, December 1954. 1936 års näringsorganisationssakkunniga, Organiserad samverkan inom svenskt liv. SOU 1940: 3J. 266

närings-

Ohlin, B., »Professor Lindahl om dynamisk teori», Ekonomisk Rostas, L., Productivity, bridge 1948.

Prices and Distribution

tidskrift

1941.

in Selected British Industries,

Cam-

Rydorff, S., Bostadsefterfrågan — med hänsyn till hushållens inkomster och sammansättning. Stencil utgiven av Industriens Utredningsinstitut, Stockholm 1955. Sambergs, Å., »Lantbrukets kreditmarknad 1945 —1952», Meddelanden brukets Utredningsinstitut 18—53.

från

Jord-

Samuelson, P., »Interactions between the Multiplier Analysis and the Principle of Acceleration», The Review of Economic Statistics 1959. Smith, D. T., and Butters, J. K., Taxable and Business Income, New York 1949. (National Bureau of Economic Research. Fiscal Studies 2.) Steindl, J., Maturity

and Stagnation

in American Capitalism,

Oxford 1952.

Stone, R., The Role of Measurement in Economics, Cambridge 19s 1. Svennilson, I., Ekonomisk planering, Uppsala 1938. — »Den ekonomiska tillväxtens problem», Ekonomisk tidskrift 1954. — Growth and Stagnation in the European Economy, Geneve 1954. — »Industriarbetets växande avkastning i belysning av svenska erfarenheter», Studier i ekonomi och historia, tillägnade Eli F. Heckscher, Uppsala 1944. Svenska Telegrambyrån, Sveriges ekonomi. Struktur och utvecklingstendenser. betad i samråd med byråchefen Erik Westerlind, Kungl. Finansdepartementet, 1953. (Svenska Telegrambyråns skriftserie 2.)

UtarLund

Tinbergen, J., »Statistical Evidence on the Acceleration Principle», Economica 1938. — Statistical Testing of Business Cycles Theories. Vol. I o. II, Geneve 1939. Tsiang, S. C , The Variations of Real Wages and Profit Margins in Relation Trade Cycle, London 1947.

to the

Törnquist, L., Recension av Worlds undersökning angående efterfrågan på jordbruksprodukter, Ekonomisk tidskrift 1941. Wold, H., Demand Analysis. A Study in Econometrics, Stockholm 1952. — Efterfrågan på jordbruksprodukter och dess känslighet för pris- och ändringar. SOU 1940: 16. Åkerman, G., Om den industriella rationaliseringen och dess verkningar. hetsutredningens betänkande I. Bilagor Bd 2.) SOU 1931:42.

inkomstför(Arbetslös-

östlind, A., »Industrien och affärsbankerna», Småskrifter utgivna av Bankernas Statistiska Byrå, Stockholm 1943. — »Prisstabiliserande egenskaper hos en säljares efterfrågeföreställningar», Ekonomisk tidskrift 1943. — Det privata näringslivets dynamik, Stockholm 1946. — »Sysselsättningsproblemet vid monopolistisk prispolitik», Ekonomisk tidskrift 1952. I texten förekommer ytterligare ett antal hänvisningar till opublicerade arbeten av G. Arvidsson, R. Bentzel och L. Fastbom. Vidare har bl. a. utnyttjats publikationerna Aktieägarens uppslagsbok och Svenska aktiebolag, konjunkturinstitutets rapporter samt den officiella ekonomiska statistiken.

KUNGL. BIBL - 8 MAJ 1956 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningamas nummer i den kronologiska förteckningen.)

A l l m ä n lagstiftning.

Rättsskipning.

Fast e g e n d o m . Jordbruk m e d binäringar.

Fångvård.

Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd at växtförädlingen m.m. [41

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsförfattning. A l l g l i n statsförvaltning.

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Städemas donationsjord. [7] Statens o c h kommunernas f i n a n s v i s e n .

Kommunikationsvägen.

Förenklad statsbidragsgivning. [8]

Standardtariffer för detalj distribution av elektrisk kraft. [5]

Politi.

N a t i o n a l e k o n o m i o c h socialpolitik.

Bank-, kredit- o c h

Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag i Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10]

penningvasen.

Försäkringsvasen.

Kyrkoväscn. Undervisningsväsen. A n d l i g o d l i n g i övrigt.

Restaurering av Uppsala domkyrka. [3]

Hälso- och

sjukvård.

Förs vars väsen.

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t . Allmänt näringsväsen. Frågan o m fortsatt L K A B . [9]

samarbete

mellan

staten och T G O

i

Ivar Högströms Boktryckeri AB • Stockholm 1956