Lagberedningens förslag till jordabalk m. m

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

SO UTENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960:26

Justitiedepartementet

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL

JORDABALK M.M. in MOTIV TILL LAGEN OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN M.M.

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

1. Folktandvården. Idun. 189 8.1. 2. Högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område. Almqvist & Wiksell, Uppsala. XII + 508 s. Jo. 3. Grusexploateringen 1 Sverige. Idun. 85 s. J o . 4. Fastighetsbeskattningen. Marcus. 179 s. Fi. 5. Förslag till namnlag. Idun. 362 s. J u . 6. Studiekostnader vid beskattningen. Idun. 211 s. Fi. 7. Redogflraransvaret och anmärkningsprocessen. Kihlström. 146 s. Fi. 8. Preliminär nationalbudget för år 1960. Marcus. V + 121 s Fi. 9. De ekonomiska villkoren för en huvudmannaskapsreform inom mentalsjukvården. Idun. 173 s. I. 10. Statstjänstemäns förhandlingsrätt Idun. 105 s. C. 11. översyn av lagen om försäkringsrörelse. Idun. 509 s.H. 12. Krigsmaktens högsta ledning. Beckman 235 s. Fö. 13. Individuella differenser och skoldifferentiering. Victor Petterson. 127 s. E. 14. CP-Vården. Idun 175 8 I. 15. Kursplaneundersökningar i matematik och modersmålet Idun. 530 s. E. 16. Bankllkvlditet och kredit prioritering Idun. 245 s. Fi. 17. Forskning och högre utbildning på skogsbrukets område. Idun 207 s. J o . 18. Reviderad nationalbudget för år 1960. Marcus. V + 98 s. Fi. 19. Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden. Idun. 138 s. J u . 20. Allmänna yrkesinspektionen. Idun. 135 s. S. 21. Medicinska äktenskapshinder. Idun. 140 s. J u . 22. Bohuslän. Idun. 326 s. S. 23. Besparingar inom försvaret. Idun. 245 s. Fö. 24. Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. I. Lagtext. Norstedt & Söner. 260 s. J u . 25. Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. II. Motiv till balken. Norstedt & Söner. 816 s. J u . 26. Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. III. Motiv till lagen om införande av nya jordabalken m. m. Norstedt & Söner. 270+ 32+ 314 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebo stäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet. J o . - jor bruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1960: 26

Justitiedepartementet

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL

JORDABALK M. M. in MOTIV TILL LAGEN OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN M. M.

STOCKHOLM 1960 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

[

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Motiv till förslag till Lag om införande av nya jordabalken 5 Allmänna bostämmelser 7 Särskilda övergångsbestämmelser med avseende å 1—3 kap. nya jordabalken 36 Särskilda övergångsbestämmelser med avseende å 4—26 kap. nya jordabalken 42 Om förfarandet i inskrivningsärende 94 Slutbestämmelse 97 Lag om ändring i giftermålsbalken 97 Lag angående ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken 103 Lag om ändrad lydelse av 15 kap. 15 § föräldrabalken 104 Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar 106 Lag om ändring i ärvdabalken 108 Lag med vissa bestämmelser om förvärv i särskilda fall av område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet 113 Lag om ändring i jordförvärvslagen den 3 juni 1955 ..,[ 114 Lag om ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom 115 Lag angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§ lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag Hg Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom H6 Lag angående ändring i lagen den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord 116 Lag angående ändring i lagen den 27 juni 1957 om f i s k e a r r e n d e n . . . . . . . . 117 Lag angående ändring i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område 118 Lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 om expropriation 121 Lag om ändring i vattenlagen 125 Lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 130 Lag angående ändrad lydelse av 5 och 12 §§ lagen den 18 april 1952 om häradsallmänningar 130 Lag angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna 131 Lag om ändring i handelsbalken 131 Lag om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom 151 Lag om ändring i utsökningslagen 153 Lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område 201 Lag om ändring i konkurslagen den 13 maj 1921 202 Lag om upphävande av 14 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken ....... 204 Lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december 194 6 204

4 Lag angående ändring i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m 205 Lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet 207 Lag om sammanläggning av fastigheter å landet 220 Om förutsättningar för sammanläggning och dess verkan 222 Om förfarandet i sammanläggningsärende 227 Lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad 245 Lag angående upphävande av 18 § lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera 259 Lag angående ändrad lydelse av 6 och 10 §§ lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län 259 Lag angående ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 4 juni 1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län 261 Lag om ändrad lydelse av 39 § byggnadslagen den 30 juni 1947 262

Förkortningar Bilagor 1. Kammarkollegiets skrivelse den 31 mars 1959 till lagberedningen m. m. 2. Lagberedningens förslag till jordabalk I (SOU 1947: 38)

5 Förslaget till lag om införande av nya jordabalken De bestämmelser som skola reglera övergången till den nya balkens stadganden måste oundgängligen bli tämligen vidlyftiga. Med hänsyn härtill och till vad som är vedertaget vid promulgerandet av större lagverk böra bestämmelserna meddelas i en särskild promulgationslag. En motsvarande form för övergångsbestämmelsernas framläggande förordades f. ö. i LBs år 1909 avgivna förslag till ny jordabalkslagstiftning. Vissa promulgationslagar innehålla en uttrycklig principförklaring i fråga om den nya lagstiftningens tillämplighet på äldre rättsförhållanden (jfr 1 § andra st. promulgationslagen till NJL och 5 § promulgationslagen till VL). I LBs förslag till promulgationslag av år 1909 möter icke någon motsvarande deklaration. Uppenbarligen utgår emellertid också sistnämnda lagförslag från en principiell grundsats, nämligen att de nya reglerna normalt äga giltighet endast beträffande sådana förhållanden som uppkommit efter reglernas ikraftträdande. Denna norm är sålunda den underförstådda förutsättningen för ett antal stadganden, som med avseende på speciella avsnitt av 1909 års jordabalksförslag föreskriva, att de nya reglerna skola gälla också för äldre rättsförhållanden (jfr exempelvis 7—9 §§ och 13 §). Grundsatsen att äldre rättsförhållanden i allmänhet regleras av äldre lag avser egentligen den materiella regleringen. P å det processuella området är en annan regel allmänt omfattad. Enligt denna skall ett processuellt förfarande, även om det rör äldre förhållanden, följa de nya reglerna, såvida det utspelas sedan dessa trätt i kraft. Ifrågavarande processuella övergångsnorm får beträffande jordabalkslagstiftningen sin betydelse vad angår stadgandena om inskrivningsförfarandet. Att 1909 års promulgationslagsförslag härvidlag accepterat herörda grundsats framgår av att lagförslaget föreskriver, att inskrivningsförfarande, som inletts under äldre rätts bestånd men avgöres först efter de nya reglernas ikraftträdande, skall följa sistn ä m n d a regler (19 §). De övergångsprinciper som uppbära 1909 års förslag till promulgationslag torde i stort sett förtjäna anslutning i förevarande förslag. Beträffande de materiella reglerna synes det emellertid påkallat att i övergångshänseende göra åtskillnad mellan sådana regler som avse rättsförhållanden av mera statisk karaktär och övriga stadganden. Till den förra kategorien hänföres här innehållet i nya JBs 1—3 kap. Där upptagna bestämmelser om begreppet fastighet och fastighets gränser, om tillbehör till fastighet samt om rättsförhållanden mellan grannar äro i själva verket av den art, att de uppenbarligen skola äga generell giltighet och alltså tillämpas även på äldre rättsförhållanden. Också i de nu angivna kapitlen i balken finnas dock regler, som icke lämpligen böra få retroaktiv verkan, åtminstone icke utan vidare. I det väsentliga bör emellertid beträffande hithörande regler prin-

6 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

cipen vara, att de skola äga retroaktiv verkan; sagda princip har kommit till uttryck i 14 § PromL. I fråga om den materiella regleringen i övrigt, d. v. s. närmast den i 4— 26 kap. inrymda, torde däremot grundsatsen om nya reglers begränsning till att gälla enbart nya rättsförhållanden böra inskrivas i PromL såsom den i allmänhet giltiga normen. En övergångsregel av denna innebörd har därför intagits i lagen, se 19 §. Givetvis äro åtskilliga undantag från ifrågavarande grundsats motiverade; den närmare regleringen av dessa kommer som framgår att bilda huvudparten av innehållet i PromL. Vad slutligen angår de väsentligen formellt inriktade inskrivningsreglerna i 27—33 kap. nya JB har den berörda processuellträttsligt vedertagna övergångsprincipen de facto accepterats. Visserligen utsäges i 52 § PromL, att inskrivningsförfarande skall följa de äldre reglerna, om det inletts före nya JBs ikraftträdande. Men de undantag som uppställas härvidlag komma att innebära, att även förfarande som inletts före de nya reglernas ikraftträdande skall, i den mån det utspelas därefter, beträffande själva den yttre proceduren väsentligen följa den nya ordningen. Härmed har också den redaktionella indelningen av PromL till stor del blivit antydd. Utöver de nu omnämnda avsnitt som direkt hänföra sig till 1—3, 4—26 resp. 27—33 kap. i nya JB inbegriper PromL vissa inledande stadganden under rubriken »Allmänna bestämmelser». Här möta grundbestämmelsen om tidpunkten för nya JBs ikraftträdande (1 §), uppräkningen av de författningar som upphävas genom den nya balken (2 §), samt vidare vissa andra bestämmelser av mera allmän syftning (3 §). I detta inledande avsnitt ha emellertid också upptagits ett antal mera speciella föreskrifter, nämligen sådana som sammanhänga med att åtskilliga f. n. förekommande rättsinstitut bringas att upphöra i och med nya JBs ikraftträdande. Detta förhållande föranleder vissa awecklingsregler. Bland reglerna av förevarande slag återfinnas exempelvis sådana som röra legala lösningsrätter av äldre ursprung, den särskilda förmånsställning, som tillkommit fordran å ogulden köpeskilling och vissa andra därmed likställda rättigheter, samt urminnes hävd. Främst bland hithörande regler ha upptagits de som ansluta sig till stadganden i JB, och den inbördes ordningen har bestämts av motsvarande ordningsföljd hos ifrågavarande stadganden. Sålunda möta i detta hänseende först övergångsbestämmelserna rörande lösningsrätterna (4—7 §§), varpå följa bestämmelser om ogulden köpeskillings förmånsrätt (8 §), om urminnes hävd (9 §) och om JBs fortsatta tilllämpning på stadgad åborätt eller annan av kronan upplåten nyttjanderätt som ej omfattats av NJL (10 §). Därefter ha upptagits övergångsregler, vilka anknyta till annan upphävd lagstiftning än JB. Ordningen h a r därvid bestämts av tidsföljden mellan de författningar till vilka reglerna hänföra sig. Här återfinnes till en början ett stadgande som delvis bevarar den likställighet med fast egendom, vilken genom 5 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra förlänats vissa äldre begränsade sakrätter (11 §). Därefter följa stadganden om vad alltjämt skall

LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

behålla giltighet av innehållet i promulgationslagen till NJL (12 §) samt slutligen en övergångsföreskrift anknytande till upphävandet av lagarna den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten samt den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet (13 §). I LBs betänkande av år 1909 uttalades 1 att vissa ämnen, vilka gjorts till föremål för rättslig reglering i JB, icke vore av beskaffenhet att vid upprättandet av en ny jordabalk böra upptagas i denna. Av sådan art vore enligt LB de i 4 kap. 7 och 8 §§, 10 kap. 1 § samt 14 kap. JB intagna stadgandena. Motsvarande stadganden upptogos därför ej i 1909 års förslag till ny jordabalk utan överfördes i stället till det av LB framlagda förslaget till promulgationslag (3—5 §§ i sistnämnda förslag). Sedermera ha bestämmelserna i 4 kap. 7 och 8 §§ JB upphävts genom promulgationslagen till 1924 års förmynderskapslag samt innehållet i 14 kap. JB genom promulgationslagen till RB. Vad angår innehållet i 10 kap. 1 § JB har en däremot svarande regel upptagits i ett av beredningen utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 27 § avtalslagen. Härom får hänvisas till nämnda förslag jämte därvid anförda motiv. 2 Allmänna bestämmelser 1 §• Paragrafen innehåller grundbestämmelsen om nya JBs ikraftträdande. Efter mönster av 1 § i promulgationslagen till RB utsäger paragrafen tilllika, att det skall vara Kungl. Maj :t obetaget att redan före nya JBs ikraftträdande meddela och låta träda i tillämpning bestämmelser i enlighet med vad i nya balken och PromL är stadgat. Härvid åsyftas det i vissa fall föreliggande behovet att i förväg vidtaga särskilda organisatoriska anstalter. Som exempel må åberopas att reglerna om laga köpevittnen i 4 kap. 3 § nya JB bl. a. innebära, att ett antal av underrätt förordnade köpevittnen skola stå till förfogande; härav skapas ett behov av att möjliggöra för underrätterna att före balkens ikraftträdande utfärda dylika förordnanden. I detta liksom i andra tänkbara fall är alltså fråga om bestämmelser, som erfordras för övergången till nya balken. Kungl. Maj :ts befogenhet att utöver PromL meddela övergångsbestämmelser är fastslagen i 55 § P r o m L (jfr 29 § i promulgationslagen till RB), och av förevarande lagrum utvisas alltså att sådana bestämmelser kunna bringas i kraft redan före nya balkens ikraftträdande.

2§. Uppräkningen av författningar, som upphävas i och med nya JBs ikraftträdande, är i betydande utsträckning densamma som i motsvarande stad1 2

LB I I I s. 280 f. Jfr 1947 års bet. s. 156.

8 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

gande i 1909 års förslag (2 §). Med avseende å tiden efter år 1909 h a r dock givetvis en komplettering måst ske. Även bortsett härifrån förekomma vissa olikheter i jämförelse med förteckningen i 1909 års förslag. Dessa anmärkas här nedan. Liksom enligt 1909 års förslag har upphävandet av JB icke gjorts helt undantagslöst. I 1909 års förslag var JBs upphävande emellertid försett med allenast ett enda uttryckligt förbehåll; modifikationen i fråga utgjordes av en hänvisning till stadgandet om att innehållet i 16 kap. och i vissa kvarstående rester av 17 kap. JB alltjämt skulle bevara sin giltighet å nyttjanderätt som ej avsåges med den nya balken (6 § i 1909 års förslag till promulgationslag). Sistnämnda stadgande har i förevarande förslag sin motsvarighet i 10 §, och en därmed jämförbar bestämmelse upptages i PromLs 4 §, som låter stadens inlösningsrätt enligt 4 kap. 6 § JB kvarstå även efter nya JBs ikraftträdande. Skulle 1909 års förslag få stå som förebild i detta avseende, skulle väl sålunda undantagen från JBs upphävande inskränkas till en hänvisning till PromLs 4 och 10 §§. Fråga är dock om icke en så begränsad hänvisning skulle kunna framstå som missledande. I själva verket torde nämligen få erkännas att JB och därå stödda föreskrifter i långt vidare utsträckning än som bleve klarlagt av sagda hänvisning skulle komma att bevara sin giltighet. Här åsyftas den omständigheten att de gamla reglerna — såväl enligt PromL som enligt 1909 års övergångsbestämmelser — skola efter den nya balkens ikraftträdande fortfarande vara i övervägande utsträckning normerande i fråga om äldre rättsförhållanden och rättsförvärv. Detta har berörts redan i det föregående och framgår såvitt angår nu föreliggande promulgationslagsförslag av regeln i 19 §, som i det väsentliga utesluter nya JBs tillämplighet å dylika äldre rättsförhållanden och rättsförvärv samt i stället förklarar äldre lag vara giltig i dessa fall. Vissa andra lagrum i PromL utsäga direkt — i avseenden vari nya JB ej tillhandahåller motsvarigheter till de äldre reglerna — att JB resp. därtill anknutna stadganden alltjämt skola tillämpas; så är fallet med de i 5, 7, 8 och 9 §§ PromL intagna bestämmelserna. Visserligen är i samtliga dessa sammanhang fråga om fortsatt tillämpning av JB enbart under en övergångstid, d. v. s. så länge de i hägnet av äldre rätt uppkomna rättsförhållandena alltjämt bestå. Tydligt är dock att så kan bli fallet under en ansenlig tid framåt. Vad nu sagts om fortsatt tillämpning av JB är även att iakttaga i fråga om vissa andra författningar, som i förevarande paragraf angivas som upphävda. I detta sammanhang må framhållas att lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra i vissa hänseenden skall tillämpas även efter ikraftträdandet av nya JB (se 11, 16 och 17 §§ PromL). Motsvarande förhållande gäller ock lagen den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten samt lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet (se 13 § P r o m L ) . Vid modifierandet av upphävandeförklaringen i förevarande paragraf synes det därför vara lämpligt att välja en

2 §

formulering, som inbegriper även nämnda lagar. Beredningen har därvid valt det uttrycket att de i paragrafen angivna lagarna upphävas »med den begränsning här nedan stadgas». Enligt 1909 års promulgationslagsförslag skulle införandet av den då aktuella nya jordabalkslagstiftningen föranleda ett upphävande av 2 kap. 1 § BB i vad lagrummet stadgade förbud mot uppförande av byggnad inom visst avstånd från grannes tomt. Motsvarande upphävandeföreskrift har icke medtagits i PromL. Anledningen härtill är, att beredningen icke ansett det höra till dess uppgifter att ingå på en prövning av de regler om byggande vilka innefattas i BB. Ett par av författningarna i uppräkningen, upptagna även i 1909 års förslag, röra frälseräntorna, nämligen förordningen den 10 april 1810 angående lagfart med förpantad fast egendom, när pantägaren ej är till namn eller vistelseort bekant, samt om frälseräntas förvärvande och lagfart därå ävensom förordningen den 21 mars 1835 angående hembud av frälseränta till den, som skatte jorden äger, när frälseräntan säljes utom börd. Som kommer att närmare redovisas vid 11 § kunna frälseräntorna numera betraktas som helt avvecklade. Genom att de bestämmelser i förordningen den 10 april 1810 vilka angå frälseränta bringas att upphöra blir förordningen i sin helhet upphävd. I sin återstod förlorade den sin giltighet genom bestämmelserna i förordningen den 16 juni 1875 angående ändring av gällande stadganden om lagfart å fast pant. I uppräkningen torde böra medtagas förordningen den 1 maj 1810 angående förbud att, vid köp eller skifte av fastighet, förbehålla sig att egendomen framdeles återvinna. Beträffande denna förordning kan visserligen åberopas att den strängt taget utgör ett till formen osjälvständigt tillägg till 1 kap. 2 § JB och därmed skulle kunna anses upphävd redan i och med JBs upphävande; ett uttryckligt omnämnande av förordningen torde dock k u n n a försvaras med att det undanröjer varje tvekan härvidlag. Det må framhållas att det rättsförhållande, som förbudet i förordningen avser, i nya JB har närmare reglerats genom bestämmelserna i 4 kap. 4 § angående villkor för köp 1 och att förbudet icke är helt förenligt med sagda bestämmelser. Genom förordningen den 6 februari 1849 angående skyldighet att låta inteckna vid köp eller skifte av fast egendom gjort förbehåll att få densamma återlösa ålades den som menade sig vara berättigad att tillgodonjuta förbehåll, vilket avsågs i 1810 års förordning men tillkommit före dennas ikraftträdande, att före 1850 års slut söka inteckning av förbehållet i den försålda eller bortskiftade egendomen och att sedermera låta förnya inteckningen i laga ordning. I 1909 års promulgationslagsförslag föreskrevs att sådan inteckning alltjämt skulle vara gällande, om den efter nya jordabalkens ikraftträdande förnyades inom tio år från det förnyelse senast skett. 2 Uti nuvarande övergångssituation torde emellertid ett motsva1 Jfr 4 kap. 3 § i 1909 års jordabalksförslag samt LB II s. 160 ff. ävensom 1947 års bet. s. 2168 ff. 18 § i 1909 års promulgationslagsförslag samt LB II s. 407 f.

10 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

rande krav på förnyelse icke vara motiverat. Det må erinras om att den allm ä n n a förnyelseskyldigheten i fråga om inteckning avskaffats genom lagen den 15 juni 1934 angående upphävande av gällande bestämmelser om förnyelse av inteckning; av lagen torde ha följt att jämväl dittillsvarande förnyelseskyldighet enligt 1849 års förordning bortfallit. 1 Inteckning, som tillkommit med stöd av förordningen, synes sålunda gälla utan något förnyelsevillkor. Med hänsyn till att 1849 års förordning alltså n u m e r a redan spelat ut sin roll synes ett formligt upphävande av förordningen icke vara påkallat. I och med att de i förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom upptagna stadgandena om gåva upphävas upphör förordningens återstående giltighet. 2 Till övriga delar upphävdes förordningens innehåll genom tillkomsten av ArvsL och delvis redan genom bestämmelserna i förordningen den 22 december 1863 angående upphävande av rättigheten att börda fastighet å landet. JB upptog ursprungligen ett flertal legala lösningsrätter, nämligen i främsta rummet den betydelsefulla bördsrätten enligt 5 kap., vidare den lösningsrätt som enligt 4 kap. 5 § skulle tillkomma kronan till skattejord och innehavare av frälseränta till den räntepliktiga fastigheten, ytterligare viderboendes och nabos lösningsrätt enligt 7 kap. samt slutligen markägares (vanligen stad) rätt att jämlikt 4 kap. 6 § lösa till sig byggnad å ofri tomt för att därigenom bringa den enskildes besittningsrätt till tomten att upphöra. Av nu angivna lösningsrätter har bördsrätten avskaffats, i fråga om stadsfastigheter genom förordningen den 21 december 1857 angående upphävande av bördsrätten i stad samt ändring i stadgandena om viderboendes och nabos lösningsrätt, såvitt gäller jord på landet genom förut omnämnda förordning den 22 december 1863 angående upphävande av rättigheten att börda fastighet å landet. Kronans lösningsrätt till skattejord enligt 4 kap. 5 § upphävdes redan genom förordningen den 21 februari 1789 om kronohemm a n s försäljande till skatte samt de förmåner och villkor varunder skattehemman hädanefter skola innehavas. Den med rätten till frälseränta förenade lösningsrätten enligt samma lagrum har numera förlorat all betydelse i och med frälseräntornas avveckling. Kvar stå däremot viderboendes och nabos lösningsrätt samt lösningsrätten till ofri tomt. 3 Till följd av JBs upphävande skulle jämväl dessa sistnämnda lösningsrätter av äldre natur komm a att helt försvinna. Såsom ytterligare kommer att beröras vid 4 § föreslås emellertid att lösningsrätten till ofri tomt skall jämlikt särskilt stadgande i PromL bibehållas. JBs regler om de legala lösningsrätterna kompletteras av bestämmelser i särskilda författningar. Vad angår lösningsrätter, som ej avskaffats redan genom tidigare lagstiftning, möta dylika kompletterande bestämmelser bl. a. i förordningen den 16 j u n i 1875 angående upphörande av hembudsskyldighet. Med hänsyn till det föreslagna fortbe1 Jfr N J A II 1934 s. 250 f. I 2 Se 1947 års bet. s. 247. s Se Undén II: 1 s. 146 ff.

2 §

ståndet av lösningsrätten till ofri tomt kommer sistnämnda förordning likväl att äga viss fortsatt betydelse, nämligen i vad den inskränkt innebörden av 4 kap. 6 § JB till att avse allenast en lösningsrätt och ej därjämte, såsom ursprungligen följde av lagrummet, en hembudsskyldighet för köparen av tomten. Härom får hänvisas till 4 § PromL. I vad förordningen innefattar bestämmelser om tidsfristen för lösningsanspråkets framförande får den däremot icke motsvarande fortsatta giltighet enligt PromL; i detta hänseende föreslås beträffande fall, då överlåtelsen skett efter nya JBs ikraftträdande, att vissa regler i den nya balken beträffande förköpsrätts utövande skola tillämpas även beträffande det fortsatta utövandet av lösningsrätt till ofri tomt enligt 4 kap. 6 § JB (se 6 § första st. P r o m L ) . Alltjämt gällande kompletterande lösningsrättsbestämmelser förekomma, utöver vad nu nämnts, i omförmälda förordning den 21 december 1857 angående upphävande av bördsrätten i stad samt ändring i stadgandena om viderboendes och nabos lösningsrätt. Förordningen innehåller sålunda föreskrifter om att lösningsrätt till försåld fastighet för viderboende och nabo ej må äga rum i de fall då säljare och köpare ha skyldskap med varandra inom bördslederna. I motiven till 1909 års promulgationslagsförslag uttalades att n u berörda föreskrifter i 1857 års förordning helt vilade på JBs stadganden om viderboende- och naborätten och att de således komme att förfalla av sig självt genom viderboende- och naborättens upphörande. 1 Detta påstående synes vara riktigt. Ej heller i PromL synes därför nu behandlade rest av 1857 års förordning böra bli föremål för uttrycklig upphävandeförklaring. För fullständighetens skull må i detta sammanhang jämväl nämnas förordningen den 29 juli 1812 om ändring i 7 kap. jordabalken angående nabos rätt till lösen av försålt hus eller tomt i staden, varigenom genomfördes en direkt ändring av innehållet i 7 kap. 1 § JB. Att sistnämnda förordning förfaller i och med JBs upphävande är utan vidare givet. Lika litet som i 1909 års promulgationslagsförslag har därför i PromL skett ett omnämnande av förordningen. Vissa särskilda lösningsrätter, som tillkommo kyrkorna eller församlingarna, omförmälas i 16 § av resolutionen på prästerskapets besvär den 10 mars 1719, i 6 § av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 och i 7 § av resolutionen på prästerskapets besvär den 23 december 1747. I 1719 års resolution hette det, att »gårdar, ägor, stommar och små lägenheter, som kyrkor och prästebord eller skolor och hospital äro tillslagna» och som äro »kyrkorna förutan högsta nödtorft eller nytta samt utan Kungl. Maj:ts vetskap eller tillåtelse egenvilligt frånköpta, förbytta eller på varjehanda annat sätt olagligen avhända», må »i förmåga av privilegierna och kyrkolagens 26 kap. §§ 5 och 6 igenlösas . . .». Enligt 1723 års privilegier skulle, där »de små kyrkan tillhöriga och henne närbelägna hemman, som av kapellaner och klockare blivit brukade och ännu brukas», blivit frånköpta från kyrkan, församlingen k u n n a lösa denna jord från köparen. Uti 1747 års resolution förklarades att »stommar och mensalier», som varit anslagna till präste1

LB III s. 278.

12 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

ståndets underhåll men blivit försålda till skatte, skulle få inlösas av kyrkorna eller församlingarna, när jorden i fråga komme att säljas utom börd. Beträffande den sist angivna lösningsrätten uttalades i LBs betänkande å r 19091 att det syntes tvivelaktigt, huruvida den fortfarande kunde anses äga gällande kraft. Lösningsrätten torde nämligen ha upphört på samma gång kronan år 1789 frånträdde sin lösningsrätt enligt 4 kap. 5 § JB. I varje fall saknade lösningsrätten numera all betydelse, framhöll LB, som ansåg sig icke böra ifrågasätta dess uttryckliga upphävande, enär rätten finge betraktas vara av privilegienatur och eftersom ett formellt upphävande av densamma därför skulle vara förenat med en hinderlig omgång för ikraftträdandet av det då framlagda jordabalksförslaget. Sist antydda skäl mot ett uttryckligt upphävande skulle väl, om det har berättigande, äga avseende beträffande samtliga de här redovisade kyrkliga lösningsrätterna. En direkt upphävandeförklaring synes emellertid obehövlig, då lösningsrätterna i fråga i vår tid sedan länge torde ha förlorat all praktisk betydelse. övergångsbestämmelser, som sammanhänga med äldre legala lösningsrätters upphävande, upptagas i 5—7 §§ PromL. Vad angår förordningen den 16 juni 1875 angående ändring av gällande stadganden om lagfart å fast pant torde denna numera h a spelat ut sin roll och torde icke behöva uttryckligen upphävas. 2 Stadgandena i 1881 års förordning om tjuguårig hävd ha sin motsvarighet i nya JBs 23 kap. För vissa fall torde emellertid övergångsbestämmelser vara på sin plats. Sådana ha i förslaget upptagits i 45 §. Regleringen i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra har till största delen överförts till nya JBs 2 kap. Viss överarbetning av de hittillsvarande bestämmelserna har emellertid därvid företagits. De övergångsbestämmelser som föranletts av ändringarna återfinnas i 16 och 17 §§ PromL. Till 5 § i 1895 års lag saknas varje motsvarighet i själva den nya balken. Såvitt angår samtliga i nämnda lagrum angivna sakrätter utom frälseränta har dock rättigheternas på lagrummet stödda likställighet med fast egendom bevarats genom ett stadgande i PromL. Detta är upptaget i 11 §. 1909 års förslag till promulgationslag upptog i förteckningen över upphävda författningar lagen den 26 maj 1899 om vad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns. Nämnda lag upphävdes vid tillkomsten av FBL, till vars första kapitel bestämmelserna i 1899 års lag överfördes. 3 Beträffande upphävandet av NJL må redan i förevarande sammanhang hänvisas till 12 § PromL. Lagen den 14 juni 1907 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt är numera ersatt av lagen den 5 j u n i 1953 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt, även den upptagen i förteckningen över författningar som föreslås bli upphävda. 1

LB III s. 279. * Se LB II s. 577 ff. 3 Se 1947 års bet. s. 142 ff.

2 §

13 Lagarna den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten samt den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet ha samband med den nuvarande förekomsten av gemensamma inteckningar. Genom att nya JB för framtiden förhindrar ett gemensamt inteckningsansvar förlora de båda lagarna sin funktion och ha därför upptagits bland de upphävda författningarna. Dock ha •de övergångsvis tillagts viss betydelse under den tid ansvarsgemenskapen mellan hittillsvarande gemensamt intecknade fastigheter alltjämt får bestå efter nya JBs ikraftträdande. Härom får hänvisas till 13 § PromL. I fråga om övriga i förteckningen upptagna författningar m å endast anmärkas att lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser behandlas närmare i motiven till 15 §. Framhållas må att nya JB icke avses komma att ersätta bestämmelserna i lagen den 4 j u n i 1926 om upplåtelse under åborätt av viss jord (se 11 kap. 25 §). Såväl ifrågavarande lag som kungörelsen den 17 december 1926 med tillämpningsföreskrifter till densamma avses följaktligen komma att få äga fortsatt giltighet. Till sist bör i detta sammanhang betonas att beredningen icke funnit det vara påkallat med regler, som uttryckligen angiva, att upphävandet av lagstiftning, vartill knyta sig övergångsbestämmelser, icke skall innebära ett upphävande jämväl av övergångsbestämmelserna (jfr 2 § sista st. i promulgationslagen till F B ) . Beredningen anser det ligga i sakens natur, att bestämmelser, som verkligen ha till uppgift att överbrygga övergången mellan äldre lag och ny lag — vare sig dylika övergångsbestämmelser hänföra sig till ett nytt lagverk eller till ändringar i en tidigare utfärdad lag — icke skola få sin giltighet annullerad därför att den lagstiftning, till vilken de ansluta sig, i sinom tid upphäves. Här åsyftade bestämmelser av egentlig övergångskaraktär k u n n a sägas ha tillagts en engångsfunktion som de under alla förhållanden måste ha att fullfölja. Att lagstiftaren skulle i efterhand ingripa rubbande härvidlag bör icke gärna ifrågasättas. Vad nu anförts har emellertid icke avseende på sådana i vissa promulgationslagar inrymda stadganden, som egentligen ej äro av övergångsbestämmelses beskaffenhet utan strängt taget h a en icke tidsbegränsad uppgift att fylla; i fråga om stadganden av sist angivna slag kräves uppenbarligen särskilt uttalande för det fall att de avses skola erhålla fortsatt tillämpning (jfr 12 § P r o m L ) . 3 §.

P å åtskilliga ställen i lag eller författning i övrigt finnas hänvisningar till bestämmelser, som genom nya JBs införande ersatts av stadganden i denna. Framför allt torde det därvid vara fråga om hänvisningar till äldre bestämmelser angående inskrivningsväsendet. I syfte att undvika eljest icke påkallade ändringar i författningsställen, som på dylikt sätt hänföra sig till upphävda bestämmelser, ha i förevarande paragraf upptagits regler, som anpassa hänvisningarna till de nya bestämmelser som trätt i de äldres

14 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

plats. De allmänna bestämmelserna härom upptagas i första stycket (jfr 3 § första st. i 1909 års promulgationslagsförslag). De speciella reglerna i andra och tredje styckena sammanhänga därmed att avkomsträtten icke längre kvarstår som ett särskilt institut utan ersattes av ränterätt och födoråd samt att inskrivning av annan begränsad sakrätt än panträtt enligt terminologien i nya JB ej betecknas såsom inteckning (jfr 3 § tredje st. i 1909 års förslag). Till 1909 års förslag (3 § andra st.) hade därjämte från 22 § L F överförts stadgandet att, där enligt lag eller författning något rättsförhållande vore beroende av att uppbud skett, lagfart skulle medföra samma verkan. Efter ikraftträdandet av nya JB torde emellertid ej längre kvarstå någon författningsbestämmelse som talar om uppbud. Skulle i något fall, där övergångsvis äldre rätt skall beaktas, dylik rätt begagna termen uppbud, torde tillräcklig ledning erhållas från den allmänna anpassningsbestämmelsen i förevarande paragrafs första stycke.

4§. Vid 2 § har konstaterats att av de äldre legala lösningsrätterna endast viderboendes och nabos lösningsrätt samt lösningsrätten till byggnad å ofri tomt ännu icke helt försvunnit redan under nuvarande jordabalks bestånd. Eftersom förslaget till ny jordabalk icke upptager motsvarande rättsinstitut, skulle också de nu nämnda lösningsrätterna bringas att upphöra vid ett antagande av förslaget i den mån icke PromL genom särskilda bestämmelser möjliggjorde lösningsrätternas fortsatta utövande. Berättigad anledning att meddela dylika bestämmelser i fråga om viderboendes och nabos lösningsrätt kan ej anses föreligga. Såvitt angår lösningsrätten till byggnad å ofri tomt torde läget däremot få anses vara ett annat. Såsom objekt för denna lösningsrätt lär egentligen böra betraktas icke byggnaden som sådan utan själva besittningsrätten till tomten. Härvidlag må hänvisas till vad som antecknas vid 11 § i förevarande förslag, där begreppet ofri tomt behandlas närmare. Som framgår i angivna sammanhang tillhör besittningsrätten till ofri tomt de speciella begränsade sakrätter vilka med stöd av 5 § i 1895 års lag angående vad till fast egendom är ett hänföra betraktas som sådan egendom. Förslaget till ny jordabalk har ingen motsvarighet till nämnda stadgande i 1895 års lag, men enligt 11 § PromL skall i fråga om de flesta av hithörande sakrätter, däribland rätten till ofri tomt, den enligt 1895 års lag uppkomna likställigheten med fast egendom få bestå så länge rättigheten fortbestår. På grund härav h a r jämväl den till ofri tomt anknutna lösningsrätten för markägaren ansetts böra bevaras, och i förevarande paragraf (första p.) har därför stadgats att vad 4 kap. 6 § JB innehåller skall, i vad lösningsrätt är grundad å hembudsskyldighet varom talats i lagrummet, alltjämt äga tillämpning, ehuru sådan skyldighet ej längre föreligger (jfr i sistnämnda hänseende vad som beträffande förordningen den 16 juni 1875 ang. upphörande av hembudsskyldighet anmärkts vid 2 § här ovan).

4 §

15 Enligt gällande rätt anses det ankomma på staden att, när talan om lösningsrättens utövande anhängiggjorts, enligt 13 § LF ombesörja anteckning därom i lagfartsprotokollet (se motiven till 11 § P r o m L ) . I förevarande lagr u m (andra p.) har upptagits stadgande om att framdeles beträffande dylik talan skola gälla de allmänna föreskrifterna i 33 kap. 3 § nya JB angående domstolens skyldighet att själv anmäla talans väckande till inskrivningsdomaren och om dennes åliggande att i anledning härav verkställa anteckning i grundboken. 5 och 6 §§. Som framgår av lagtexten innebär 5 § att, om överlåtelse, som enligt äldre lag skulle ha grundat lösningsrätt av annat slag än som avhandlas i 4 §, ägt rum före nya JBs ikraftträdande, den lösningsberättigade skall vara bibehållen vid lösningsrätten även efter den nya lagstiftningens ikraftträdande (jfr 11 § i 1909 års förslag). I den mån 5 § alls får någon praktisk betydelse kommer den att avse utövandet av viderboendes eller nabos lösningsrätt (jfr motiven vid 2 och 4 §§ här ovan). För den som med stöd av 5 § PromL väckt talan om lösningsrätt synes alltjämt böra gälla den skyldighet att låta anteckna talan i fastighetsboken varom stadgas i 13 § LF (jfr 33 kap. 3 § nya JB enligt vilket lagrum anteckning om jämförbar talan föranstaltas av domstolen). Stadgande härom har upptagits i 5 §. Enligt förordningen den 16 juni 1875 angående upphörande av hembudsskyldighet skulle den lösningsberättigade instämma talan om lösningsrätten i stad inom sex månader och på landet senast till det allmänna tingssammanträde som först hålles inom tingslaget efter natt och år sedan lagfart beviljades å det fång som föranlett lösningsanspråket. I 5 kap. 14 § nya JB stadgas med avseende på tid för väckande av talan om förköpsrätt att den förköpsberättigade, om köparen eller säljaren anmäler köpet för honom, har att väcka talan redan inom en månad från det sådan anmälan skedde. Bestämmelserna i 5 kap. 14 § nya JB synas lämpligen, då överlåtelsen sker efter nya JBs ikraftträdande, kunna göras tillämpliga också på de fall av lösningsrätts utövande vilka avses i 4 § PromL. Härigenom kommer också i dessa fall den gentemot vilken anspråk på lösningsrätt kan göras gällande att på ett tidigt stadium k u n n a förskaffa sig trygghet mot annans företrädesrätt till den egendom som är underkastad lösningsrätt. 1 I 6 § första stycket har därför med avseende på nu omförmälda lösningsrättsfall hänvisats till de preklusionsregler, som upptagas i 5 kap. 14 § nya JB. Har lösningsrätt enligt 4 § PromL konstituerats redan genom överlåtelse, som skett före nya JBs ikraftträdande, synes det däremot rimligt att beträffande tiden för lösningsrättens utövande alltjämt skall gälla vad som är föreskrivet i 1875 års förordning. Ett stadgande därom har upptagits i 6 § andra stycket. Stadgandet avser ock tiden för utövande av lösningsrätt enligt 5 §.

1 Se de allm. motiven till 25 kap. nya JB.

16 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

7 §• Det har redan vid 2 § framhållits att de med rätten till frälseränta förenade lösningsrätterna enligt 4 kap. 5 § JB redan försvunnit i och med att frälseräntorna numera kunna betraktas som helt avvecklade. Till vissa av hithörande lösningsrätter voro emellertid i sin tur a n k n u t n a en särskild avgiftsrätt för den lösningsberättigade. Oaktat själva lösningsrätterna få anses avskaffade i och med frälseränteawecklingen, skulle denna likväl enligt direkt lagstadgande icke inverka på omförmälda avgiftsrätter. 1 Närmare bestämt är här fråga om de s. k. rekognitionsavgifter vilka med stöd av speciella bestämmelser ansetts vara tillförsäkrade stiftelsen Danviks hospital ävensom Lunds domkyrka. Spörsmålet om dessa rekognitionsavgifter och deras fortsatta respekterande synes böra skänkas viss uppmärksamhet i förevarande övergångssituation. Här skola till en början meddelas vissa räitshistoriska data rörande avgifterna i fråga. Danviks hospital innehar sedan gammalt ett antal h e m m a n och lägenheter, vilka av hospitalet besuttits under frälsemannar ätt och i jordeboken kommit att upptagas som frälsejord. Med begagnande av den rätt att till skatte försälja bl. a. hospitalshemman som medgavs i kungl. brevet den 19 september 1723 har hospitalet avyttrat en del av sin jord. Vid dessa försäljningar förbehölls allmänt hospitalet rätt till hembud och lösen, när det skatteköpta hemmanet såldes utom börd. I skatteköpebreven brukade också föreskrivas skyldighet för senare köpare av det till skatte försålda hemmanet att till hospitalet erlägga viss avgift för den händelse hospitalet icke ville begagna sig av sin lösningsrätt. På begäran av direktionen över hospitalet fastställdes denna rekognitionsavgift genom kungl. brev den 21 juli 1813 till tre procent av köpeskillingen. Genom kungörelsen den 17 maj 1861 angående försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter föreskrevs därpå att sådana hemman, om städje- och besittningsrätten funnes ostridig, finge försäljas till skatte på villkor bl. a. att köparnas skyldighet att hembjuda köpen ävensom hospitalets rätt till åtnjutande av rekognitionsavgift enligt 1813 års brev bibehölles samt att hospitalets frälsemannarätt till hemman och lägenheter kvarstode, så att hospitalet skulle äga den hemmanet eller lägenheten åvilande räntan. I skrivelse till direktionen över hospitalet den 21 april 1933 har Kungl. Maj:t sedan förklarat hinder ej möta för direktionen att medgiva ägarna av sådana fastigheter vid vilkas försäljning hospitalet äger att uppbära rekognitionsavgift rätt att för framtiden avlösa denna avgiftsplikt enligt vissa särskilda villkor. Slutligen må nämnas att enligt kungörelsen den 12 december 1941 med vissa förändrade bestämmelser angående försäljning till skatte av de Danviks hospital tillhöriga, med ständig städje- och besittningsrätt upplåtna hemman och lägenheter där försäljning äger r u m efter utgången av år 1941 stadgandet i 1861 års kungörelse, att hospitalets frälsemannarätt skulle kvarstå, i följd varav hospitalet alltjämt skulle äga åtnjuta frälseräntan, icke skulle vinna tillämpning. Medan redan uppkom1

20 § lagen 8/11 1912 om avlösning av vissa frälseräntor.

7 §

men rätt till frälseränta avvecklats genom de allmänna lagreglerna om frälseräntornas avskaffande, följde alltså av sistnämnda bestämmelse att framdeles icke kunde tillskapas någon ny rätt till frälseränta; i modern tid har över huvud taget ny frälseränterätt kunnat uppkomma endast för Danviks hospital. 1 Däremot meddelade 1941 års kungörelse icke någon inskränkning i hospitalets rätt till rekognitionsavgift. Beträffande den Lunds domkyrka tillkommande lösningsrätten hade redan på 1730-talet förordnats att skatterättigheten å en del av domkyrkans hemman finge försäljas till åborna. I kungl. brev den 30 april 1766 föreskrevs sedan att domkyrkohemmanen finge försäljas till skatte- eller besittningsrätt under villkor, att åborna jämte skatteköpeavgift skulle utgiva vissa avgifter. Uti brev till kammarkollegiet den 27 augusti 1817 förklarade Kungl. Maj :t därefter, att domkyrkans lösningsrätt till ifrågavarande hemman icke borde eftergivas utan begagnas antingen till skatterättighetens inlösen eller till en viss erkänsla för löserättens avsägelse såsom skedde vid Dan viks hospital. I nytt brev till kammarkollegiet den 26 oktober 1827 förklarade Kungl. Maj :t ytterligare att vid de tillfällen då Lunds domkyrkoråd icke själv inlöste dess till försäljning ledigblivna domkyrkoskattehemman utom börd domkyrkorådet icke ägde att av vederbörande äska högre avgift än en procent av köpeskillingen. Genom en förordning den 18 juni 1937 ha vissa av de till Lunds domkyrka utgående avgifterna bringats att upphöra, däribland domkyrkans rätt till s. k. städjeavgift vid åboombytena å domkyrkan förut tillhöriga fastigheter. Såsom jämväl framgår av den proposition som ligger till grund för förordningen 2 berör denna icke de här behandlade rekognitionsavgif terna. 3 I motiven till 1909 års promulgationslagsförslag utsädes att, eftersom ifrågavarande rekognitionsavgifter vore en ekvivalent för lösningsrätten och lösningsrätten finge anses vara grundad på de i 4 kap. 5 § JB stadgade bestämmelserna, hospitalet och domkyrkan, om ej annat föreskreves, automatiskt skulle mista avgifterna genom upphävandet av sagda lagrum. Ett sådant resultat betecknades som stridande mot billighet. 4 Ett särskilt övergångsstadgande föreslogs därför till bevarande av hospitalets resp. domkyrkans framtida rätt till avgifterna (10 § i 1909 års promulgationslagsförslag). Visserligen är numera läget i viss mån ett annat genom att till följd av förut omförmälda lagstadgande i samband med frälseränteawecklingen uttryckligen förklarats att denna icke skulle inverka å hospitalets eller domkyrkans rätt till rekognitionsavgif terna; i så måtto h a avgiftsrättigheterna otvivelaktigt fått sin självständighet i förhållande till de med frälseräntorna förbundna lösningsrätterna dokumenterad. Likväl synes kunna göras gällande att avgiftsrättigheterna liksom lösningsrätterna ytterst grunda sig på innehållet i 4 kap. 5 § JB samt att upphävandet av sagda lagrum skulle — trots om1

Se prop. 122/1937 s. 16. Prop. 234/1937 s. 5. 3 Fylligare uppgifter rörande de Lunds domkyrka tillkommande rekognitionsavgifterna än som här redovisats finnas i LB I I I s. 283 ff. 4 LB I I I s. 286. 2—600777 III 2

18 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

nämnda i samband med frälseränteavvecklingen meddelade stadgande — innebära ett annullerande av avgiftsrättigheternas fortbestånd. Med hänsyn härtill har beredningen ansett, att ett övergångsstadgande motsvarande det i 1909 års förslag upptagna bör inrymmas i PromL. Stadgandet har fått sin plats i förevarande paragraf. 8 §• Enligt 11 kap. 2 § JB har fordran å ogulden köpeskilling viss företrädesställning. Denna innebär, att under viss tid efter den å köpet meddelade lagfarten — närmare bestämt under tre månader om den försålda egendomen ligger i stad och om den ligger på landet under tiden intill det ting som infaller näst efter sex månader efter lagfarten — egendomen är belastad med en tyst förmånsrätt, vilken medför rätt till betalning ur egendomen »framför andra köparens borgenärer». Dock är förmånsrätten beroende av att inteckning sökes före utgången av angivna tidrymder. Sker detta, övergår förmånsrätten på inteckningen. Trots ordalydelsen i lagstadgandet gäller förmånsrätten ej allenast i förhållande till »andra köparens borgenärer» utan även mot den till vilken köparen överlåter egendomen liksom mot den till vilken köparen upplåtit nyttjanderätt eller annan därmed likställd rättighet. Den tysta förmånsrätten för ogulden köpeskilling har sin motsvarighet i fråga om annan rättighet som förbehållits vid egendomens överlåtelse eller eljest skall äga bestånd mot nye ägaren. Bestämmelserna härom äro meddelade beträffande nyttjanderätt i 48 och 49 §§ IF samt i fråga om andra rättigheter dels i vissa till dessa författningsrum hänvisade paragrafer i IF (54 § och 56 § 1 mom.), dels i 58 § 2 mom. samt 58 a § 1 och 2 mom. IF. överlåter ägare, som är bunden av sådan rättighet, egendomen till annan består rättigheten även mot den nye ägaren, ehuru den eljest ej skulle vara gällande mot honom, under förutsättning att inskrivning för rättigheten sökes inom de i 11 kap. 2 § JB angivna tidrymderna, räknat från det den ägare som är bunden av rättigheten erhållit lagfart å sitt fång. Särskild rättighet, som sålunda är gällande mot ny ägare, åtnjuter i förhållande till dennes borgenärer samma företräde som tillkommer fordran å ogulden köpeskilling. Beredningen i dess nuvarande sammansättning har i enlighet med den ståndpunkt som intogs i 1947 års jordabalksförslag 1 ansett de förmånsrätter, som nyss redovisats, icke böra medgivas jämväl i en ny jordabalkslagstiftning; härom må hänvisas till motiven till 24 kap. nya JB. Bestämmelser, motsvarande dem i l l kap. 2 § JB och därtill anknytande föreskrifter i IF, ha följaktligen ej upptagits i nya JB. Ett visst företräde har dock i beredningens förslag tillerkänts köpeskillingsfordran framför annan fordran, för vilken säkerhet utfästs i egendomen. Och vad angår annan rättighet än panträtt följer av beredningens förslag till allmänna regler angående företrädesordningen mellan rättsförvärv, vilka ej avse panträtt, att dylik rät1

Se 1947 års bet. s. 223 ff.

8 §

tighet, där den enligt nuvarande stadganden skulle ha åtnjutit förmånsställning i likhet med ogulden köpeskilling, även efter ett genomförande av den föreslagna nya lagstiftningen kan i viss utsträckning hävda sig gentemot konkurrerande rättsförvärv (jfr 24 kap. 8 och 9 §§ nya J B ) . Eftersom emellertid institutet ogulden köpeskillings förmånsrätt icke erhållit någon ekvivalent motsvarighet i nya JB, torde en övergångsbestämmelse som, där egendom överlåtits före nya JBs ikraftträdande, bevarar vederbörande vid den förmånsrätt som skulle ha förelegat i kraft av äldre lag icke kunna undvaras. En sådan övergångsbestämmelse har införts i förevarande paragrafs första stycke. Den innebär, att 11 kap. 2 § JB och IFs stadganden om ifrågavarande förmånsrätt bibehålla sin fulla giltighet med avseende å fall, där överlåtelsen ägt rum under äldre rätts bestånd. Härav följer bl. a. att hittillsvarande tidsfrister för inteckningsansökningen alltjämt skola gälla i de situationer som omfattas av övergångsbestämmelsen. Såsom beredningen närmare utvecklat i motiven till 24 kap. nya JB (under rubriken »Förhållandet till äldre lagstiftning») framträder det otillfredsställande med nuvarande regler om ogulden köpeskilling icke minst däri, att förmånsrätten enligt praxis övergår å den inteckning som på vederbörligt sätt sökts inom den i 11 kap. 2 § JB angivna tidrymden, även om inteckningens förmånskaraktär ej antecknats i inteckningsbeslutet. Med beredningens ståndpunkt att förmånsrätt, som före nya JBs ikraftträdande tillkommit rättighetshavare enligt 11 kap. 2 § JB, bör bevaras uppkommer spörsmålet huruvida ej därvid bör knytas det förbehållet, såvitt angår fordringsinteckning, att inteckningshavarens påstående om den speciella förmånsrättsställningen skall inom viss tidsfrist efter nya JBs ikraftträdande antecknas i fastighetsboken; iakttoges ej detta skulle förmånsrätten ej gälla. Beredningen har dock — såsom likaledes anförts i nyssnämnda sammanhang — ansett, att en sådan preklusionsföljd skulle i alltför hög grad äventyra köpeskillingsborgenärens redan vunna rättigheter. Med hänsyn härtill har beredningen icke velat förorda en dylik lösning. Däremot har beredningen icke ansett hinder möta mot ett anteckningskrav av angivet slag såvitt angår sådan inteckning för ogulden köpeskilling som på grund av äldre överlåtelse beviljas först efter nya JBs ikraftträdande. Beträffande sistnämnda fall har därför i 46 § tredje stycket PromL stadgats att därå skall gälla bestämmelsen i 24 kap. 9 § tredje stycket nya JB, enligt vilken företräde för ogulden köpeskillingsfordran skall tillkomma inteckningen allenast om företrädet anmärkts i beslut, varigenom inteckningen beviljas. I förevarande paragrafs andra stycke har upptagits en regel, enligt vilken vad i första stycket är stadgat angående fortbeståndet av rätt enligt 11 kap. 2 § JB icke skall gälla fordran, varför inteckning sökes först sedan tio år förflutit från nya JBs ikraftträdande. Sagda preklusionsregel har tämligen ingående behandlats i motiven till 24 kap. nya JB, varför beredningen i detta sammanhang kan inskränka sig till att hänvisa till angivna motiv. Beträffande den därstädes omförmälda särskilda möjligheten för

20 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

fordringsägaren att söka inteckning å egen lagfart får hänvisas till vad som anföres vid 52 och 53 §§ PromL. Köpeskillingsinteckningens särskilda förmånsrätt regleras i gällande rätt icke bara i 11 kap. 2 § JB utan jämväl i 17 kap. 9 § 1 mom. HB. Möjligen skulle kunna anses att förmånsrätten är uttömmande angiven redan i 11 kap. 2 § JB. Sedan där fastslagits att själva köpeskillingsfordringen har förmånsrätt framför »andra köparens borgenärer», heter det att förmånsrätten går förlorad, om inteckning till säkerhet för fordringen ej sokes under lagaståndstiden. Omvänt innebär ju detta, att en under lagaståndstiden sökt inteckning är bärare av den speciella förmånsrätt som redan förut varit förenad med fordringen. I HBs regler angående förmånsrättsordningen upptogs ursprungligen uti ett särskilt moment i 17 kap. 9 § — 5 mom. — en direkt hänvisning till den i 11 kap. 2 § J B fastställda förmånsrätten för ogulden köpeskillingsfordran. Däremot omnämndes sagda speciella förmånsställning ej i samma lagrums 1 mom., som annars reglerade förmånsrättsordningen inteckningar emellan. Genom lagändring år 1912 borttogs 5 mom. i lagrummet, enär hänvisningen till 11 kap. 2 § JB ansågs obehövlig. Däremot ansågs att i 1 mom. borde angivas hurusom den omständigheten att meddelad inteckning avsåge ogulden köpeskilling föranledde rubbning av de allmänna reglerna angående inteckningars inbördes företräde. I 1 mom. intogs därför en erinran härom. 1 Lagändringen torde kunna karakteriseras så, att den allmänna hänvisningen till reglerna i 11 kap. 2 § JB, vilka ju icke beröra förmånsrätten enbart för inteckningar, ersattes med en i sitt speciella sammanhang insatt erinran om vad nyssnämnda lagrum i JB föranledde i fråga om det inbördes företrädet mellan olika inteckningar. Det torde med hänsyn härtill alltjämt k u n n a hävdas att grundregeln beträffande här behandlade speciella förmånsrätt återfinnes i 11 kap. 2 § JB också i vad förmånsrätten är anknuten till inteckning. Följaktligen synes det riktigast att den förordade övergångsbestämmelsen även såvitt den rör inteckning för panträtt upptages inom ramen för de övergångsregler som ansluta sig till 11 kap. 2 § JB, d. v. s. i förevarande paragraf. Enär förmånsrätten kommit till uttryck jämväl i 17 kap. 9 § HB, torde emellertid i samband med därstädes till följd av nya JBs genomförande vidtagna jämkningar böra upptagas en liknande övergångsbestämmelse som i förevarande paragraf. 9 §• I JB återfinnas bestämmelser om urminnes hävd dels i 15 kap., dels i 12 kap. 4 §. Enligt 15 kap. 1 § är det urminnes hävd »där man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid okvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat haver, att ingen minnes, eller av sanna sago vet, h u r u hans förfäder, eller fångesmän först därtill komne äro». I 15 kap. 2 § stadgas att urminnes hävd ej gäller »i en by och tegskifte . . . utan njute var sin del 1

Se NJA II 1912 s. 280.

9 §

efter öre och örtug, aln och stångtal, eller som det i varje landsort brukligt är». Ytterligare inskränkes tillämpningen av urminnes hävd genom innehållet i 15 kap. 3 §, enligt vilken sådan hävd ej skall gälla »uti öppen skog och mark, byar emellan, utan rå och rör eller annan bolstada skillnad». Som framgår av ordalydelsen i 15 kap. 1 § JB kan urminnes hävd åberopas ej blott beträffande förhandenvaron av äganderätt utan jämväl till förmån för beståndet av rättighet. Av förarbetena till 1734 års lag har ansetts framgå att härmed åsyftats allenast servitutsliknande rättigheter och ej andra begränsade sakrätter. I 12 kap. 4 § JB talas om urminnes hävd till »utholmar, fisken och fiskeskär». Härav synes kunna utläsas att urminnes hävd kan åberopas även i fråga om rätt till fiske. En ingående rättshistorisk undersökning kring institutet urminnes hävd har redovisats i LBs år 1909 avgivna betänkande. 1 Tillämpningsområdet för de skilda stadgandena om urminnes hävd och innebörden av dylik hävd har dessutom berörts i beredningens motiv till 23 kap. nya JB. I nämnda sammanhang har beredningen jämväl som sin mening uttalat, att bestämmelser om urminnes hävd icke böra upptagas i en ny jordabalk, samt utvecklat skälen för denna ståndpunkt. Härvid har beredningen anslutit sig till ett av LB fällt omdöme, att det vore föga förenligt med de anspråk på reda och klarhet, som måste uppställas i rättsförhållanden rörande fast egendom, att lita till ett rättsinstitut av denna obestämda natur. 2 Beträffande urminnes hävd till rättighet har beredningen särskilt uttalat, att ett bibehållande av urminnes hävden härvidlag icke torde stå i överensstämmelse med nu gällande grundsatser i fråga om det sakrättsliga skyddet för upplåtelse av begränsad sakrätt i fast egendom. Såväl 1909 års LB som beredningen har uttalat, att den rätt någon enligt äldre lag redan ägde på grund av urminnes hävd givetvis icke finge rubbas. 3 Detta har fastslagits i första stycket av förevarande paragraf i PromL; motsvarande stadgande i 1909 års promulgationslagsförslag fanns upptaget uti förslagets 27 § första stycket. Då urminnes hävd föreligger redan före nya JBs ikraftträdande, bör det vara i den hävdandes intresse att så snart som möjligt förskaffa sig bevisning därom. Han tillförsäkrar sig på så sätt förbättrade förutsättningar att med invändning om den urminnes hävden bemöta en ev. vindikationstalan, som framställes i en framtid så avlägsen, att förhållandena före JBs ikraftträdande skulle vara svåra eller omöjliga att klarlägga utan tillgång till i förtid upptagen bevisning. För bevisupptagning i förtid lämnar RB möjlighet genom stadgandena i balkens 41 kap. om bevisning till framtida säkerhet. Utvägen att i förtid säkerställa bevisning angående förekomsten av urminnes hävd anvisades också i LBs betänkande av år 1909.4 För att icke, i händelse denna väg anlitades, den sålunda upptagna bevisningen skulle råka i glömska, hade det därvid ansetts böra medgivas att anteckning om 1

LB III s. 288 ff. LB III s. 289. Se LB I I I s. 300. 4 LB III s. 303 f. 2

22 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

bevisningen för visst fall, nämligen när fråga vore om urminnes hävd till servitut och när vittnesbevisning härom upptagits inom tio år efter den nya balkens ikraftträdande, verkställdes i fastighetsboken. Regeln härom infördes i 1909 års promulgationslagsförslag såsom ett andra stycke i 27 §. En motsvarande föreskrift synes böra medtagas i förevarande förslag, men det torde ej finnas anledning att begränsa densamma på sätt som skett i 1909 års förslag. Föreskriften, som följaktligen erhållit allmän syftning på förtida bevisning angående urminnes hävd och som ej heller reser förbehållet att bevisningen skall vara upptagen inom viss tidsfrist, återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf. 10 §. I 1 § uti promulgationslagen till NJL stadgades att NJL i princip ej skulle tillämpas å nyttjanderätt, som upplåtits före den 1 januari 1908. Enligt 2 § samma promulgationslag skulle NJLs bestämmelser ej heller avse upplåtelse under stadgad åborätt. I 3 § hette det därefter bl. a. att 16 kap. JB med dess stadganden om städsel, lega och fardag ävensom 1, 2 och 5 §§ i 17 kap. JB om avråd och avradsdag å landet och hushyra i staden upphävdes såvitt dessa lagrum avsåge nyttjanderätt, vara NJL ägde tillämpning. Beträffande stadgad åborätt samt annan nyttjanderätt, som upplåtits före 1908 och vara NJL icke genom särskilt stadgande var tillämplig, skulle alltså angivna avsnitt i JB fortfarande gälla. På motsvarande sätt föreskrevs i 1909 års förslag till promulgationslag att den nya balkens regler om nyttjanderätt ej skulle avse upplåtelse under stadgad åborätt (6 § första st.). I anslutning därtill förklarades också att vad som stadgades i 16 kap. samt 17 kap. 1, 2 och 5 §§ JB fortfarande skulle äga tillämpning på nyttjanderätt, som ej avsåges i den nya balken (6 § andra st.). Enär 1909 års förslag uppenbarligen utgick från att den nya balkens nyttj anderättsregler, vilka överensstämde med NJLs, i princip ej skulle ha giltighet beträffande nyttjanderätt upplåten före år 1908, synes det sistnämnda stadgandet i promulgationslagsförslaget avse icke bara stadgad åborätt utan, liksom 3 § i promulgationslagen till NJL, äldre nyttjanderättsupplåtelser över huvud taget. Vid tiden för nya JBs ikraftträdande torde man endast i begränsad utsträckning behöva räkna med kvarvarande äldre nyttjanderättsupplåtelser vid sidan av stadgad åborätt. Sagda förhållande sammanhänger med den tidsbegränsning av nyttjanderättsupplåtelser vilken sedan länge varit stadgad i svensk rätt. Den första begränsningsregeln gällde lega av avlingejord å landet och infördes genom förordningen den 13 juni 1800 på vad sätt med städsel och lego av jord på landet hädanefter förhållas bör. Regeln innebar, att avlingejord ej fick utlegas för längre tid än 50 år. Genom förordningen den 22 december 1863 angående ändring i gällande föreskrifter om lega av arvejord gjordes begränsningsregeln i fråga tillämplig också på lega av arvejord. För stads vidkommande bestämdes i förordningen den 21 december 1857 angående inteckning av avtal om nyttjanderätt till fas-

10 §

tighet i stad att den för lega av jord å landet stadgade maximitiden skulle äga giltighet; dock skulle upplåtelse av nyttjanderätt till »hus eller gård» i stad eller till del därav eller till jord, som hörde till tomt, ej få avse längre tid än tio år. Nu återgivna bestämmelser om maximitid för nyttjanderättsupplåtelser sammanfördes därefter, utan att ändring vidtogs, i förordningen den 16 juni 1875 angående tiden för nyttjanderättsavtals bestånd. För skogsavverkningsupplåtelser meddelades sedermera skärpta särregler om upplåteisetidens längd. 1 Med hänsyn till de författningsbestämmelser rörande upplåtelsetiden vilka nu redovisats torde i fråga om nyttjanderätter av ordinär beskaffenhet kunna konstateras att inga dylika av äldre datum än 1908 alltjämt kunna finnas kvar vid tiden för nya JBs ikraftträdande; här bortses därvid från sådana upplåtelser vara NJL genom särskilda stadganden gjorts tillämplig. Vissa besittningsrätter, som falla under begreppet nyttjanderätt i vidare mening, ha emellertid icke varit underkastade de redovisade tidsbegränsningsreglerna. Härvid åsyftas icke endast stadgad åborätt utan jämväl vissa andra ständiga eller s. k. perpetuella besittningsrätter av såväl äldre som yngre ursprung. Bland de äldre ständiga besittningsrätterna märkas bl. a. besittningsrätterna till ofri tomt, till grund för vattenverk samt till självständiga fisken (se 11 § PromL). Dessa intaga genom sin likställighet med fast egendom en särställning och kunna i detta sammanhang lämnas åsido. Också i övrigt kvarleva dock alltjämt vissa äldre ständiga besittningsrätter; regelmässigt torde dessa vara upplåtna av kronan. De nyttjanderätter på obegränsad tid som instiftats i senare lagstiftning — vid sidan av NJL — utgöras av åborätt enligt 1926 års lag, bostadsrätt enligt lagen den 25 april 1930 om bostadsrättsföreningar, vågrätt enligt lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar samt för alltid upplåten nyttjanderätt till gravplats enligt lagen den 24 mars 1916.2 Samtliga nu omnämnda ständiga besittningsrätter av yngre ursprung undantagas i 11 kap. 25 § nya JB från tillämpningen av balkens stadganden och torde sålunda icke behöva beaktas inom ramen för övergångsspörsmålen vid nya JBs ikraftträdande. En fortsatt tillämpning av 16 kap. samt 17 kap. 1, 2 och 5 §§ JB synes med hänsyn till det anförda icke kunna komma i fråga annat än beträffande stadgad åborätt och antydda äldre besittningsrätter av perpetuell natur. I och för sig synes det f. ö. vara en i viss m å n tveksam fråga huruvida nämnda besittningsrätter f. n. äro att anse såsom inbegripna under JBs regler. 3 I allmänhet bestämmes väl upplåtelsens karaktär uttömmande av innehållet i upplåtelsehandlingen, men uteslutas bör dock icke att reglerna i JB ibland kunna sägas fungera som supplement till upplåtelsehandlingens föreskrifter. Åberopade lagrum i JB böra därför i princip tilläggas fortsatt giltighet även såvitt rör omförmälda besittningsrätter. Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i förevarande paragraf, vari det heter att lagrum1 2 3

Se Undén II: 2 s. 181 ff. Se Undén II: 2 s. 205. Jfr NJA 1930 notis A. 223.

24 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

men i fråga alltjämt skola äga tillämpning — förutom å stadgad åborätt å annan, av kronan upplåten nyttjanderätt, som ej omfattats av NJL. 11 §• Lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra har i sin 5 § bestämmelser, genom vilka vissa äldre sakrättstyper räknas såsom fast egendom. Sålunda stadgar lagrummet, att såsom fast egendom skall anses byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten, att den ej må av ägaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att lösen för byggnaden ges, vattenverk å annans grund i förening med sådan rätt till grunden, att den ej må av ägaren återtagas, så länge verket uppehälles, i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad, samt frälseränta. Vad först angår s. k. ofri tomt ha sedan medeltiden i städerna förekommit upplåtelser av ärftlig och till tiden obestämd besittningsrätt till tomt. Sådan tomt har för dess innehavare varit att betrakta såsom »ofri grund» eller »ofri tomt». Jorden har upplåtits av staden, under ett tidigt skede i vissa fall även av kyrkliga stiftelser. Enligt praxis och föreskrifter för vissa städer har innehavaren av jorden såsom lega för besittningsrätten haft att i regel erlägga s. k. tomtören. Innehavarens rätt att belasta tomten med inteckning ansågs ursprungligen tveksam. Genom bestämmelsen i 1895 års lag står det numera fullt klart, att ifrågavarande besittningsrätt är likställd med äganderätt bl. a. i inskrivningshänseende. Begreppet ofri tomt hänför sig, såsom framgår av beteckningen, till tomtmark, d. v. s. byggnadsplats. Som tomt torde man härvid böra anse icke bara byggnadsplats, som ursprungligen upplåtits i anslutning till den egentliga stadsbebyggelsen, utan även andra områden, som de facto använts och behandlats som tomt. 1 I promulgationslagen till NJL meddelades förbud mot vidare upplåtelser av ofria tomter efter NJLs ikraftträdande (5 §). Uti 1909 års förslag till ny jordabalk, som upptog en motsvarighet till stadgandena i 5 § uti 1895 års lag — bl. a. bevarades alltså härigenom redan uppkommen ständig besittningsrätt till ofri tomt — betecknades denna rätt såsom »ständig besittningsrätt till jord och grund i stad (ofri tomt)» (se 1 kap. 7 §). Förutom en väsentlig förenkling av beteckningssättet önskade man därmed ernå jämväl ett klarläggande av att det vore besittningsrätten till marken, ej byggnaden, som vore likställd med äganderätt ävensom ett utmärkande av att det hävdvunna uttrycket ofri tomt hänförde sig också till upplåtelser av mark, som ej låge inom det till tomter indelade stadsområdet. 2 Oaktat LBs förslag icke upphöjdes till lag, förefaller rättspraxis likväl ha accepterat dess innebörd i förevarande avseende. Lagfarten synes sålunda numera uttryckligen anknytas till själva besittningsrätten till tomten, icke till därå belägna hus eller andra byggnader. 3 I ett särskilt sammanhang har t. o. m. lagstiftningen anpassat sig efter det av LB förordade betraktelse1 2 8

Se härom LB III s. 113, Prawitz, Tomter och stadsägor s. 29 samt Undén II: 1 s. 150. LB I I I s. 113. NJA 1924 s. 243; se även Prawitz a. a. s. 26.

11 §

sättet. I 3 kap. 8 § FBL, varest ofri tomt likställes med fri tomt såsom sammanläggningskomponent, talas nämligen om tomt eller annan mark »under sådan besittningsrätt, som enligt lag är att hänföra till fast egendom». Även bortsett från den terminologiska frågan är sistnämnda stadgande givetvis av väsentligt intresse; genom detsamma är ofri tomts allmänna position i paritet med fast egendom ytterligare befäst. Innebörden av den besittningsrätt varmed tomt upplåts bestämdes i äldre tid av vad som avtalades vid första upplåtandet av tomten eller av vad som vid sagda tid fanns föreskrivet i stadgar för den stad varom fråga var. I regel voro upplåtelsevillkoren desamma, nämligen att tomten skulle bebyggas vid äventyr av besittningsrättens förlust, att tomtören skulle erläggas och att tomten vid överlåtelse skulle hembjudas staden; denna skulle därvid beredas tillfälle att bringa besittningsrätten till upphörande genom att inlösa de på tomten uppförda byggnaderna. Om staden icke utövade ifrågavarande lösningsrätt, skulle förvärvaren av besittningsrätten ha att till staden erlägga s. k. erkänsla (gårdaköpsavgift). 1 Att stadens lösningsrätt så småningom blev stadgad i lag har berörts vid 2 och 4 §§ PromL och behandlas ytterligare här nedan. I vissa städer har såsom en särskild avgift vid överlåtelse av besittningsrätt till ofri tomt utgått 1/30 av köpesumman (trettiondepenningsavgift) .2 Den m a r k som städerna uppläto såsom ofria tomter bestod i stor utsträckning av jord vilken genom donationer från kronans sida ställts till städernas förfogande. Beträffande donationsjorden meddelades ofta i själva donationsbrevet eller på annat sätt föreskrifter om jordens begagnande. I flera fall stadgades i sådant hänseende att marken skulle stanna i stadens ägo. En generellt verkande bestämmelse härom lämnades i resolutionen på städernas besvär den 13 juli 1719 punkt 21, vari det hette att donationsjord aldrig skulle få »evärdligen abalieneras, varken till borgare eller främmande». När upplåtelser av besittningsrätt till tomt skedde med avseende å donationsjord, som ej fick avhändas, kan man tala om tomter, som voro ofria i dubbel mening, nämligen icke blott för tomtinnehavaren i förhållande till staden utan även för staden i förhållande till kronan. Att ofria tomter belägna å donationsjord intaga en särställning, då fråga uppkommer om friköp, följer av det redan anförda och kommer att ytterligare belysas i den fortsatta framställningen. 3 Som redan nämnts stadgades från äldsta tid vid upplåtelse av ofri tomt regelmässigt att tomten vid överlåtelse av besittningsrätten skulle hembjudas staden, som då skulle kunna ta tomten åter och lösa de därå uppförda byggnaderna. I och med tillkomsten av 1734 års lag blev lösningsrätten lagfäst. Sålunda föreskrevs i 4 kap. 6 § JB att, om man köpte det som var byggt å annans jord och grund i staden, man skulle det till jordägaren lagligen hembjuda. Bestämmelsen inbegrep med sin vidsträckta avfattning även annan 1

Prawitz a. a. s. 26 f., LB I s. 355, Undén II: 1 s. 172 f. LB I s. 360 f. 3 LB I s. 358 och 364, Prawitz a. a. s. 15 ff. 2

LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

2G

mark än de av staden upplåtna ofria tomterna men hade sin väsentliga betydelse med avseende å dessa. 1 Själva hembudsskyldigheten avskaffades genom förordningen den 16 juni 1875 angående upphörande av hembudsskyldighet; initiativet till lösningsrättens utövande har alltså därefter ankommit på den lösningsberättigade. Det må nämnas, att i 1909 års jordabalksförslag möjligheten att inlösa ofri tomt bibehölls; bestämmelserna därom anknötos till förslagets övriga regler om lösningsrätts utövande (se 6 kap. 20 §). I fråga om villkoren och sättet för lösningsrättens utövande kunna vissa bestämmelser ha träffats redan vid tomtupplåtelsen; dessa torde i så fall böra vara i första hand normerande. 2 Angående tidsfristen för lösningsrättens begagnande gälla dock de legala föreskrifter som meddelades i nyssnämnda förordning av år 1875. Vad förordningen stadgade i sagda hänseende anknöt till det lagfartsförfarande som efter hand blivit vanligt vid överlåtelse av besittningsrätt till ofri tomt, åtminstone om tomten var bebyggd. Brukligt hade därvid blivit att överlåtelsen skedde genom ett ordinärt köpebrev som, därest staden icke begagnade sin lösningsrätt, bekräftades av stadens borgmästare och råd medelst ett fastebrev. 3 Sedvänjan att bevilja uppbud och fasta å besittningsrätt i stad erhöll f. ö. direkt bekräftelse genom 1 § LF, som i sin ursprungliga lydelse stadgade, att lagfart skulle sökas å sådana på ofri grund i stad uppförda hus eller byggnader varifrån ägaren ej fick skiljas, så länge han erlade tomtören eller utan att lösen för byggnaderna gavs. I den samtidigt utfärdade förordningen angående upphörande av hembudsskyldighet föreskrevs mot bakgrunden av detta nu obligatoriska lagfartsförfarande att talan om stadens lösningsrätt till den ofria tomten skulle instämmas inom sex månader från det lagfart beviljats å överlåtelsen av besittningsrätten. Instämmes ej talan inom den sålunda uppställda tidsfristen, kan besittningsrätten icke angripas före nästa överlåtelse. Möjligen skulle kunna ifrågasättas huruvida detta äger sin giltighet också där vid tomtupplåtelsen gjorts förbehåll om att staden skulle få återtaga tomten, när den behövdes för nå-' got stadens behov. Emellertid har rättsutvecklingen ansetts gå i den riktningen att sådant förbehåll ej vidare behöver respekteras. 4 Lösningsrätt till ofri tomt inträder — som framgår av ordalydelsen i 4 kap. 6 § JR — endast i anledning av försäljning, ej vid andra fång. Lösningsrätten får utövas också då försäljning sker inom bördsleder. 5 Vid konkurrens med andra lösningsrätter synes i övrigt, med stöd av 7 kap. 6 § JB, gälla att lösningsrätt till ofri tomt går före nabos och viderboendes lösningsrätt. 6 Beträffande ofri tomt, vilken gått i köp tillsammans med område som är fritt, anses staden icke vara skyldig att lösa mera än den ofria delen. 7 Har 1

Jfr Undén II: 1 s. 173. Undén a. a. s. 150. LB I s. 362 f., Prawitz a. a. s. 25 f. 4 Prawitz a. a. s. 28. 5 Undén II: 1 s. 150; Prawitz a. a. s. 29. 8 LB I I I s. 228; Undén II: 1 s. 150. 7 LB I I I s. 231 och N J A 1894 s. 134; jfr Prawitz a. a. s. 28. 2

11 §

regelrätt sammanläggning kommit till stånd mellan den ofria tomten eller del därav samt fri tomtmark — att sådan sammanläggning är tillåten enligt FBL beröres närmare i fortsättningen — lär det knappast kunna anses möjligt att staden därefter skulle få begagna sin lösningsrätt till den i sammanläggningen ingående ofria tomten eller tomtdelen; att utöva lösningsrätten under dylika förhållanden skulle innebära att sammanläggningsåtgärden bringades att återgå. Lösningsrätt torde föreligga också i fråga om överlåten ideell andel i ofri tomt. Att staden mottagit erkänslaavgift synes ej hindra lösningsrättens utövande. 1 Sedan staden väckt talan om lösningsrättens begagnande, skall den enligt 13 § LF låta verkställa anteckning härom i lagfartsprotokollet. Staden anses ej vara skyldig att nedsätta löseskillingen, och dess lösningsrätt torde ej gå förlorad genom dröjsmål med erläggandet. 2 Att löseskillingen icke behöver nedsättas förklaras av att trots lösenförfarandet de begränsade sakrätterna i den ofria tomten torde stå kvar på samma sätt som skulle ha blivit fallet om besittningsrätten gått i frivillig överlåtelse. 3 Själva besittningsrätten till ofri tomt torde ursprungligen icke ha betraktats som annat än lös egendom. Detsamma var också fallet med de byggnader som tomtinnehavarna uppförde. 4 Såsom nämnts i det föregående kom emellertid så småningom vid överlåtelse av ofri tomt, i varje fall bebyggd sådan, att användas ett förfarande, som nära överensstämde med föreskrifterna om fastighetsköp, d. v. s. köpebrev utfärdades och laga fasta meddelades. Vanligt var dock att, när sådant lagfarande ägde rum, i lagfartsprotokollet eller lagfartsbeslutet angavs att tomten var ofri och tillhörde staden. Motsvarande upplysning kunde ock vara intagen i själva överlåtelsehandlingen eller i instrument över tomtmätning, vilket företeddes i lagfartsärendet. Likväl kunde det ibland förekomma, att dylik uppgift icke alls lämnades vare sig i överlåtelsehandlingen eller i annat instrument eller beslut som avsåg den överlåtna tomten. Bruket att bevilja fasta å besittningsrätt till ofri tomt bekräftades, som framgått, genom L F i dess ursprungliga lydelse. Stadgandet härom i L F ersattes i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra av bestämmelsen att såsom fast egendom skall anses byggnad å ofri tomt i stad i förening med sådan rätt till tomten att den ej må av ägaren återtagas, så länge tomtören erläggas eller utan att lösen för byggnaden ges (5 §). Beträffande städernas donations jordar har i den föregående framställningen omnämnts resolutionen den 13 juli 1719, enligt vilken stad aldrig fick evärdligen avhända sig dylik mark. Förbudet i fråga riktade sig icke mot den jord som städerna förvärvat på annat sätt än genom donationer från staten — sådan m a r k brukar kallas odaljord — men eftersom den uppfattningen här och var hävdades att all jord i städerna borde uppfattas som donationsjord, kom i motsvarande omfattning avhändelseförbudet att de 1

Prawitz a. a. s. 29 med där anförda rättsfall. Prawitz a. a. s. 29. Se LB III s. 232 och Holmbäck, Begränsade sakrätter s. 12 f. 4 Prawitz a. a. s. 25.

28 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

facto tilläggas giltighet även rörande odaljorden. Sedan liberala tänkesätt i början av 1800-talet allmänt berett utrymme för större frihet vid marköverlåtelse, har det betraktats som fullt klart att det för donations jorden uppställda avhändelseförbudet icke längre kunde anses gälla odaljorden. Städerna ha således full frihet att försälja mark av denna natur, och friköp av ofri tomt belägen å sådan mark möter följaktligen icke hinder ur förevarande synpunkt. Friköp synas också ha kommit till stånd i icke obetydlig utsträckning. 1 Utvecklingen tenderar mot samma frihet vad angår donations jorden. Under 1800-talets lopp medgav Kungl. Maj :t i åtskilliga fall efter ansökan från stad, att donationsjord fick överlåtas med full äganderätt. 2 Sedan kammarkollegiet i särskilt betänkande den 30 december 1897 redovisat en fullständig utredning angående donations jordarna i riket och deras användning, förklarade sig Kungl. Maj :t i brev den 27 januari 1899 fortsättningsvis vilja upptaga till prövning de ansökningar som från städerna kunde inkomma vare sig angående tillstånd att till enskilda av donationsjorden upplåta tomter eller tomtdelar inom stadsplanen eller om medgivande att till enskilda föryttra donationsjord utom stadsplanen i sådana undantagsfall då av särskilda skäl upplåtelsen kunde visas vara av det gagn för staden att donationsändamålet kunde anses bli uppfyllt genom upplåtelsen. Principerna i sagda brev äro alltjämt normerande vid Kungl. Maj :ts ställningstagande till frågor om avhändelse av donations jord. Under de allra senaste åren har spörsmålet om fullständig frihet att försälja donationsmark vunnit direkt aktualitet. År 1950 uppdrog Kungl. Maj :t åt särskild sakkunnig att verkställa en förutsättningslös utredning angående avskaffande av den fortlöpande kontrollen beträffande städernas donationsjord. Utredningen (benämnd donations jordsutredningen) redovisades i ett betänkande den 20 januari 1956 (SOU 1956: 7), vari föreslogs särskild lagstiftning av innebörd att beträffande donations jorden skulle — även i de fall då detta icke följde av bestämmelserna i donationsurkund — så anses såsom hade jorden tillfallit staden med äganderätt och rätt för staden att utan särskilt bemyndigande avhända sig densamma. Betänkandet har ännu ej föranlett lagstiftningsåtgärd. Närmast torde avvaktas resultatet av 1955 års stadsutredning; jämväl denna berör städernas donationsjord. Det totala beståndet av ofria tomter torde i äldre tid ha varit ganska ansenligt. Numera är de ofria tomternas antal emellertid kraftigt nedbringat. Härtill ha i viss mån flera omständigheter medverkat. Ovan har framhållits att städerna alltifrån början av 1800-talet haft sin rätt att medgiva friköp av ofria tomter å odaljord helt respekterad samt att Kungl. Maj :t under samma tidsskede i princip icke lagt hinder i vägen för motsvarande friköp å donationsjorden. De lösenbelopp städerna betingat sig vid friköpen ha mestadels varit jämförelsevis blygsamma; lösenbeloppen ha bestämts genom 1 2

Se Prawitz a. a. s. 16 f. och LB I s. 366. LB I s. 367.

11 §

kapitalisering av de årliga tomtörena, varvid i regel ett mycket moderat procenttal begagnats som grund för kapitaliseringsberäkningen. Avvecklingen av de ofria tomterna genom formliga friköp av nyss angivet slag har i många fall kompletterats genom att städerna — i synnerhet där tomtöresbeloppen varit särskilt blygsamma — utan vidare beviljat framtida befrielse från tomtörenas utgivande. Såvitt fråga varit om donationsmark har dylik avskrivningsåtgärd dock i samma mån som ordinärt friköp genom lösen krävt Kungl. Maj:ts tillstånd i varje särskilt fall. Också på annan väg ha de ofria tomterna kommit att förvandlas till fria, nämligen genom tjuguårig hävd. Bakgrunden härtill har varit att, såsom antytts i det föregående, uppgift om tomtens karaktär av ofri icke alltid kommit att inflyta i överlåtelsehandlingen eller i lagfartsprotokollet eller eljest kommit att anmärkas i samband med lagfarts beviljande. Härigenom ha förutsättningar skapats för att ofri tomt kunnat förvärvas av någon som i god tro betraktade tomten som fri sådan. Enligt 1881 års förordning om tjuguårig hävd kan äganderätt vinnas genom att man i god tro åtkommer fast egendom och efter beviljad lagfart innehar den i tjugu år. Såsom lagfart godtages enligt förordningen icke en laga fasta med stöd av äldre bestämmelser utan allenast lagfart, som beviljats jämlikt LF. Dock tillmätes samma verkan åt en inskrivning av äldre fasta enligt 22 § LF, varvid tjuguårstiden räknas från inskrivningen och icke från fastan. Till hävdetiden hänföres icke tid, som förflutit före hävdeförordningens ikraftträdande den 1 januari 1882; äganderättsförvärv genom tjuguårig hävd kunde därför icke tänkas ske förrän tidigast den 1 januari 1902. Beträffande några städer synes ha inträffat att sistnämnda tidpunkt passerade utan att dessförinnan åtgärder vidtagits för att i förekommande fall hävden av ofria tomter bleve avbruten. Följaktligen torde i viss utsträckning ha förekommit att ofri tomtmark genom dess lagfarande övergått till att bli fri grund. 1 Även om alltså på skilda vägar de ofria tomternas antal starkt reducerats, har utvecklingen dock icke lett till att rättsinstitutet i fråga numera skulle ha endast historiskt intresse. Vad angår donationsjorden synas, enligt vad som uttalades i donations jordsutredningens betänkande, ofria tomter alltjämt kunna finnas i 10—15 städer; det tillägges dock i betänkandet att de uppgifter donations jordsutredningen införskaffat härom ha i flera fall lämnats med reservationer. 2 Tveksamheten vid uppgiftslämnandet torde föranledas av det ovan antydda förhållandet att en tomts karaktär av fri eller ofri ibland icke låter sig fastställa utan en närmare utredning. Beträffande antalet ofria tomter å odaljorden synas icke ens stå till buds sådana approximativt hållna besked som nyss återgivits i fråga om donationsjorden. Möjligen skulle kunna förmodas att ofria tomter å odal jorden finnas kvar i ungefärligen samma utsträckning som ofria tomter å donationsjorden, såvida icke den enklare proceduren för friköp av tomt å odal jord får anses motivera antagandet att 1 2

Prawitz a. a. s. 39 f. SOU 1956: 7 s. 27.

LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

de ofria tomterna å sistnämnda jord avvecklats i särskilt stor omfattning. Därest man söker bedöma läget utan att företaga en direkt undersökning av de lokala förhållandena, torde mot bakgrunden av det anförda böra dras den generella slutsatsen att det nuvarande beståndet av ofria tomter visserligen är tämligen ringa i jämförelse med den tidigare förekomsten men att sådana tomter likväl finnas kvar i ej alldeles obetydlig utsträckning. Som redan nämnts upptogs i 1909 års jordabalksförslag (1 kap. 7 §) en motsvarighet till 5 § i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. Däremot fanns dylik motsvarighet ej i 1947 års jordabalksförslag; de äldre sakrättstyper — däribland den ständiga besittningsrätten till ofri tomt — som genom omförmälda lagrum i 1895 års lag inräknats under begreppet fast egendom förutsattes, enligt vad som uttalades i motiven, skola behandlas i övergångsbestämmelserna till den nya balken. 1 Det vill närmast framgå som att därmed avsågs att rättigheternas hittillsvarande likställighet med fast egendom skulle efter den nya balkens ikraftträdande fortbestå endast under viss övergångstid. Vad nu beträffar den ständiga besittningsrätten till ofri tomt har, som utvisats, dess inordnande under de för fast egendom gällande reglerna betingats av speciella rättshistoriska förhållanden. Av skilda skäl, främst systematiska, må det medgivas vara ett reformönskemål att ifrågavarande besittningsrätt föres utanför fastighetsbegreppet. I och för sig kan självfallet en dylik lösning övervägas. För beredningen har det emellertid tett sig som ett ofrånkomligt villkor att en förändring av angiven beskaffenhet icke gärna får genomföras, om densamma skulle kunna riskeras vara förbunden med rättsförluster för innehavaren av besittningsrätten eller rättsägare i denna. I det föregående ha lämnats vissa antydningar angående nuvarande förekomst av besittningsrätter till ofri tomt. Det kan förmodas att dessa alltjämt bestående besittningsrätter i avsevärd utsträckning äro belastade av fordringsinteckningar; de ofria tomterna ha i det allmänna betraktelsesättet kommit att framstå som helt vanliga tomter, och innehavarens möjlighet att begagna tomten som pantobjekt har efter hand tett sig nära nog självklar. Att utan vidare låta besittningsrätten mista karaktären av fast egendom i och med nya JBs ikraftträdande kan uppenbarligen icke komma i fråga. Även om en sådan reform mildrades genom uppställandet av en rymlig övergångstid, skulle dock knappast kunna undvikas att den föranledde en försämring åtminstone av rättsläget för besittningsrättens innehavare. Till motverkande härav skulle väl kunna tänkas en anordning, enligt vilken besittningsrättens innehavare tillförsäkrades en i förhållande till staden ovillkorlig befogenhet att påkalla friköp av tomten, varigenom alltså möjligheten att även fortsättningsvis begagna tomten såsom inteckningsobjekt skulle tryggas. De med reformen förenade olägenheterna bleve emellertid icke helt undanröjda genom friköpsbefogenheten. Som torde ha framgått av den föregående framställningen råder i många fall oklarhet 1

1947 års bet. s. 85.

11 §

om huruvida en tomt är fri eller ofri. Följaktligen skulle kunna befaras att övergångsfristen, innan besittningsrätten förlorade sin position av fast egendom, förlöpte utan att vare sig innehavaren av besittningsrätten utnyttjade friköpsbefogenheten eller ev. inteckningshavare förskaffade sig betalning ur rättigheten. Beredningen har på här anförda skäl funnit sig böra avstå från att framlägga förslag om att den säregna form av fast egendom som besittningsrätten till ofri tomt utgör skulle utmönstras. En förklaring om att besittningsrätten i fråga skall äga karaktären av fast egendom bör dock icke intagas i själva balken; eftersom denna besittningsrätt icke vidare kan upplåtas, berör en dylik förklaring uppenbarligen allenast de i äldre tid tillkomna, alltjämt kvarlevande besittningsrätterna och hör därför hemma i PromL. Den möter i förevarande paragraf, som allmänt tar ställning till frågan om de uti 5 § i 1895 års lag angivna sakrätternas fortsatta position av fast egendom. Vad nu tills vidare speciellt angår besittningsrätterna till ofri tomt är alltså tydligt att likställighetsförklaringen i förevarande paragraf förlorar sin funktion, när i en framtid samtliga nu existerande besittningsrätter upphört. En form för att bringa dem till upphörande är att staden begagnar den rätt till inlösen som under gällande rätts bestånd grundas å 4 kap. 6 § JB och efter nya JBs ikraftträdande må utövas enligt 4 § PromL. Såsom beredningen antytt redan i motiven till 26 kap. nya JB står emellertid också ett annat förfarande till buds för avskaffande av den dubbla äganderätt som besittningsrättens karaktär av fast egendom innebär, nämligen besittningsrättens sammanläggning med den grund vara den vilar. Enligt beredningens mening bör framdeles även i fråga om besittningsrätt till ofri tomt gälla att sammanläggning, vari besittningsrätten ingår, över huvud taget ej skall få äga rum annat än om däri inbegripes jämväl grunden; härom får hänvisas till vad som stadgas övergångsvis i beredningens förslag till ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet (jfr 2 § andra st. SmlL). Nuvarande möjlighet enligt 3 kap. 8 § FBL att låta ofri tomt ingå i sammanläggningsåtgärd, som ej samtidigt berör grunden, föreslås alltså skola upphävas. Beredningen övergår härefter till de i 5 § i 1895 års lag upptagna vattenverken och fiskerierna. Vad till en början angår de förstnämnda föreskrevs i 10 kap. 2 § i 1734 års giftermålsbalk bl. a. att såsom fast egendom i giftorättshänseende skulle behandlas »vattenverk evad de å egen eller annans grund byggde äro». Med detta stadgande lär endast ha åsyftats vattenverk varmed sådan rätt till grunden vore förenad, att ägaren till verket ej finge skiljas från grunden så länge verket uppehölles. Dylika vattenverk förekomma såväl på landet som inom stads område. De ha upptagits i jordeboken, om de funnits av ålder och alltjämt uppehållits. 1 När bestämmelsen om dessa vattenverks hänförande till fast egendom från 1895 års lag upptogs i 1909 års förslag till ny jordabalk användes i analogi med förslagets beteckning å ofri tomt uttryckssättet »besittningsrätt till grund för vattenverk, där grunden ej må 1

Se Undén II: 1 s. 9 f. och 16.

32 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

återtagas av ägaren så länge verket uppehälles». Väl har något uttryckligt förbud mot tillkomsten av nya besittningsrätter till vattenverk av fast egendoms natur ej meddelats i lagstiftningen, men någon rättslig möjlighet att numera tillskapa dylika torde ej föreligga. 1 De i 1895 års lag avsedda fiskerättigheterna bruka benämnas »självständiga fiskerier» eller »jordeboksfisken». Utmärkande för dessa är som framgår av bestämningen i lagrummet, att de varken äro förenade med äganderätten till vattnet (grunden) eller utgöra tillbehör till annan jordegendom än den vartill vattnet hör. Redan under 1600-talet förordnades att rätt till fiske kunde i jordeboken skattläggas såsom självständig lägenhet. Härav följde att de i olika hänseenden kommo att behandlas enligt reglerna för fast egendom. Bestämmelser om jordeboksfisken möta också i andra författningar än i 1895 års lag; se 3 och 5 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt till fiske, vilka lagrum tala bl. a. om fiskerätt stödd på skattläggning, samt stadgandet om skifte av jordeboksfiske i 20 kap. 8 § JDL. Numera kunna självständiga fiskerier av här behandlad beskaffenhet ej uppkomma. 2 En annan sak är att fiskerätt givetvis kan medfölja såsom moment i äganderätten vid överlåtelse av vattenområde eller såsom tillbehör vid överlåtelse av m a r k intill vattenområdet. Enbart fiskerätt kan förvärvas endast såsom nyttjanderätt eller servitut. 3 För beredningen har det framstått som ett önskemål att erhålla tillgång till något så när preciserade uppgifter angående den nuvarande förekomsten av hithörande vattenverk och fiskerier. I skrivelse till kammarkollegiet har beredningen därför hemställt, att kollegiet måtte efter undersökning i 1870 års jordeböcker tillhandahålla beredningen en förteckning över samtliga de vattenverk och fiskerier dessa böcker upptaga. Kollegiet, som tillmötesgått denna begäran, har redovisat resultatet av undersökningen i skrivelse den 31 mars 1959, till vilken fogats ett av kollegiets arkivkontor avgivet memorial med därtill hörande, länsvis upprättade förteckningar över vattenverk och jordeboksfiskerier. Skrivelsen och memorialet ha intagits i detta betänkande såsom bilaga (Bil. 1). Kollegiets utredning ger vid handen, att jordeböckerna upptaga vattenverk och fiskerier till ett tämligen betydande antal, närmare bestämt 397 vattenverk och 864 fiskerier. En allmän reservation har dock gjorts för ev. felaktigheter i de överlämnade förteckningarnas innehåll, främst betingade av svårigheten i åtskilliga fall att avgöra huruvida visst vattenverk eller fiskeri skolat medtagas eller ej. Vidare har framhållits att förteckningarna ej inbegripa Kopparbergs län och Hamra kapellag i Los socken av Gävleborgs län; sagda områden omfattades icke av 1870 års jordeböcker. Beträffande fiskerierna har ytterligare anmärkts att fiskerier som ev. finnas upptagna i de s. k. jordavsöndringsförteckningarna — dessa böra i ock för sig betraktas såsom delar av jordeböckerna — icke medtagits i förteckningarna. » Se LB III s. 114. 2 Se NJA 1915 s. 571. , • m , 3 Se Undén II: 1 s. 9 f.; en översikt över kronans jordeboksfisken lämnades av fiskevattensutredningen i dess år 1939 avgivna bet., SOU 1939:28, s. 178 f.

11 §

33 I anslutning till dessa påpekanden från kollegiets sida vill beredningen i detta sammanhang erinra om att i fråga om vattenverken dessas upptagande i jordeböckerna icke utgör en förutsättning för karaktären av fast egendom. Siffran 397 representerar alltså icke hela kretsen av vattenverk med dylik position; härvid är att beakta icke minst att jordeböckerna, såsom också kollegiet understrukit, aldrig omfattat de äldre städernas jord med å denna ev. belägna vattenverk. 1 Såväl beträffande vattenverken som rörande fiskerierna angivas i förteckningarna — förutom namnet å verket resp. fisket — beskaffenheten och jordnaturen. Anteckningarna om beskaffenheten kunna ge en viss vägledning om storleksgraden och därmed i någon mån även värdet å vattenverket; givetvis måste dock därvid tas i beaktande att användningen av verket, om det över huvud taget numera består, kan ha förändrats avsevärt under den tid som gått sedan jordeböckerna blevo upplagda. Vid studium av anteckningarna om jordnaturen framgår beträffande både vattenverk och fiskerier att alla kategorier i detta hänseende äro företrädda. Fråga är således om kronoegendom, allmän och enskild, frälseegendom samt egendom av skattenatur, därvid en viss dominans för sistnämnda kategori kan konstateras. Vad speciellt rör fiskerierna kan beträffande flera med viss grad av sannolikhet slutas att de representera icke obetydliga värden (vissa lax- och ålfisken). Kollegiets utredning kan alltså allmänt sägas ha påvisat, att ifrågavarande besittningsrätter till vattenverk och fiskerier delvis äro oklara redan i vad angår rättigheternas förekomst och deras nuvarande ekonomiska betydelse. Oklarheten är emellertid ännu mera påfallande såvitt gäller deras rättsliga innehåll och — framför allt beträffande fiskerierna — deras anknytning till fastighetsindelningens enheter. Slutligen måste jämväl betygas att spörsmålet i vilken utsträckning dessa besittningsrätter häfta för sekundära belastningar icke kan klarläggas utan en undersökning, som skulle bli så vidlyftig och tidsödande att den svårligen läte sig tänka inom ramen för de åt beredningen anförtrodda arbetsuppgifterna. Med hänsyn till den ev. förefintligheten av oinskrivna sakrätter är tydligt att en dylik undersökning, om den åsyftade en fullständig kartläggning av belastningsläget, icke skulle kunna begränsas till enbart en granskning av fastighetsböckerna. Inskränktes däremot inventeringen till att avse allenast panträtterna, skulle naturligtvis sistnämnda granskning vara till fyllest. Också en sådan granskning skulle dock vara förenad med ansenlig omgång. F. ö. kan framhållas att det skulle vara tveksamt, huruvida granskningsresultatet verkligen borde tilläggas innebörden av ett utslagsgivande besked angående ifrågavarande besittningsrätters betydelse såsom pantobjekt; även om besittningsrätten alltjämt är ointecknad, kan den självfallet för innehavaren äga sitt värde såsom ett potentiellt kreditunderlag. Mot bakgrunden av här antydda osäkerhet i fråga om den rättsliga och 1 Se beträffande 176 ff.

3—600777

III

frågan

om vattenverk Grefberg i Minnesskrift

ägnad 1734 års lag II s.

34 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

ekonomiska betydelse som i dagens läge bör tillmätas besittningsrätterna till vattenverk och fiskerier kan uppenbarligen icke utan vidare påstås att dessa besittningsrätter numera skulle ha spelat ut sin roll i nämnda hänseenden. Det är naturligt att denna slutsats manar till försiktighet, när beredningen står inför frågeställningen, huruvida besittningsrätterna böra betagas sin hittillsvarande karaktär av fast egendom. Liksom beträffande besittningsrätten till ofri tomt kan visserligen också i förevarande spörsmål hävdas att ett dylikt steg skulle medföra vissa systematiska fördelar. Men härutöver synes lika litet som beträffande besittningsrätten till ofri tomt kunna åberopas något bestämt rättsligt intresse av reformens genomförande. Det förtjänar nämnas att riksdagen i ett särskilt sammanhang avvisat tanken på en avlösning av de självständiga jordeboksfiskena efter förebild av motsvarande avlösning av frälseräntorna (jfr därom här ned a n ) ; härvid anfördes att ett dylikt avlösningsförfarande skulle erbjuda helt andra svårigheter än som varit förbundna med frälseräntornas avvecklande. 1 Tilläggas må att beredningen här icke ingår i prövning av huruvida utav allmänna sociala eller ekonomiska grunder skäl k u n n a förefinnas för ett upphävande av den sakrättsliga ställning besittningsrätterna till vattenverk och fiskerier hittills åtnjutit. Hithörande bedömanden torde icke ankomma på beredningen utan skulle väl, om de äro motiverade, böra upptagas i särskild ordning, över huvud taget torde kunna uttalas att en rubbning av ifrågavarande besittningsrätters nuvarande status icke lämpligen bör komina till stånd annat än som resultat av en för sagda ändamål speciellt tillsatt utredning. Beredningen har således beträffande besittningsrätterna till vattenverk och fiskerier funnit sig böra intaga samma ståndpunkt som i fråga om besittningsrätterna till ofria tomter, d. v. s. rättigheterna i fråga ha genom PromL fortsättningsvis tillförsäkrats den karaktär av fast egendom som de i*, n. innehava. Av den föregående framställningen utvisas att icke heller besittningsrätter till vattenverk och fiskerier numera k u n n a tillskapas och att fråga följaktligen är allenast om redan uppkomna rättigheter. PromLs sålunda uppställda regel om besittningsrätterna till ofria tomter, vattenverk och fiskerier återfinnes i förevarande paragraf. Frälseräntorna ha varit av två olika slag, skattefrälseräntor och frälseskatteräntor. De förra, som ägde offentligrättslig karaktär, uppkommo i och med att kronan till någon enskild överlät sin rätt till de från ett skattehemm a n utgående grundskatterna. De privaträttsliga frälseskatteräntorna åter h a vanligen tillskapats på så sätt, att ägare av frälsehemman avhänt sig äganderätten till hemmanet med förbehåll om rätt att för sig och sina efterkommande åtnjuta viss ränta av hemmanet. Redan i slutet av 1800-talet vidtogos inledande lagstiftningsåtgärder för frälseräntornas avveckling. Genom förordningen den 11 september 1885 angående inlösen av skattefrälseräntor, kronotionde, som innehaves under enskild äganderätt, samt arbets- eller hoveriskyldighet till skattesåld kronoegendom bereddes sålunda ägaren av skattefräl1

Se tredje LUs av riksdagen godkända uti. 10/1953 s. 4.

11 §

seränta möjlighet att påkalla räntans avlösning från statsverkets sida. Bestämmelserna i förordningen stodo i samband med den påbörjade avskrivningen av grundskatterna. Lagstiftningsingripandet för skattefrälseräntornas avvecklande fullföljdes sedermera genom lagen den 12 april 1935 om inlösen av vissa frälseräntor, vari stadgades att skattefrälseränta skulle inlösas för statsverkets räkning, om så påkallades före den 1 januari 1940 av antingen statsverket eller ränteägaren, samt genom lagen samma dag om upphörande av vissa frälseräntor, varigenom bestämdes att skattefrälseränta, beträffande vilken icke före den 1 januari 1940 framställts begäran om inlösen, skulle upphöra fr. o. m. nämnda dag. Det första steget mot avlösning av frälseskatteräntorna togs genom lagen den 8 november 1912 om avlösning av vissa frälseräntor. Lagen medgav, att frälseskatteränta finge avlösas mot ersättning i penningar, om antingen räntans ägare eller ägaren av den räntepliktiga fastigheten det begärde. Enligt den samma dag utfärdade lagen om sammanläggning av frälseränta med den fastighet varav räntan utgår kunde en frälseskatteränta, som vore i fastighetsägarens hand och därför ej vore möjlig att avlösa, bringas att upphöra genom räntans sammanläggning med fastigheten. Det definitiva ingripandet mot frälseskatteräntorna följde år 1937. Lagarna den 11 juni 1937 angående ändring i vissa delar av 1912 års avlösningslag samt om upphörande av vissa frälseräntor inneburo bl. a. dels rätt även för staten att påkalla avlösning av frälseskatteränta, dels upphörande av räntor, vilkas avlösning ej påkallats före den 1 januari 1942, dels ock omedelbart upphörande av räntor, som vore förenade med jorden och icke intecknade. Skulle alltjämt kunna tänkas att frälseränta i undantagsfall icke blivit slutgiltigt avvecklad, skulle detta bero på att ärende angående inlösning eller avlösning, som anhängiggjorts före år 1940 resp. före år 1942, till följd av tvist ännu icke avgjorts. Dylika undantagsfall torde emellertid vid detta laget vara ytterst fåtaliga. Redan år 1947 uttalade sålunda riksdagens revisorer, att de då ännu icke inlösta eller avlösta frälseräntorna enligt vad revisorerna inhämtat vore så få, att det endast torde dröja en kortare tid, innan de helt försvunnit. 1 Med hänsyn till det sagda torde det vid tiden för det föreslagna ikraftträdandet av nya JB icke längre finnas anledning att räkna med existensen av frälseräntor. Beredningen har följaktligen icke behandlat frälseräntorna i PromL. 12 §. Av innehållet i promulgationslagen till NJL synes endast 5 § med dess förbud mot vidare upplåtelser av s. k. ofria tomter behöva överföras till PromL (se här ovan vid 11 §). Förbudet har upptagits i förevarande paragraf (jfr 7 § andra st. i 1909 års förslag till promulgationslag). NJL har vid flera tillfällen varit föremål för ändringar. Till vissa av ändringarna ha funnits fogade särskilda övergångsbestämmelser. Dylika möta 1 Biksdagens revisorers berättelse om den år 1947 av dem verkställda granskning s 14G" jfr prop. 3/1954 s. 13.

36 LAG OM I N F Ö R A N D E AV NYA

JORDABALKEN

närmare bestämt i lagarna den 22 juni 1939 (nr 364) och den 22 december 1943 (nr 883) angående ändring i vissa delar av lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i lagen den 12 april 1946 (nr 148) angående ändrad lydelse av 2 kap. 49 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom samt i lagen den 5 juni 1953 (nr 415) angående ändring i lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Samtliga dessa övergångsbestämmelser innefatta stadganden, enligt vilka vissa lagregler, som upphävts i sin tidigare gällande avfatlning, alltjämt skulle äga tillämpning å äldre nyttjanderättsavtal. Även utan uttrycklig föreskrift i PromL torde väl framgå att övergångsstadgandena bevara fortsatt giltighet i den mån ifrågavarande äldre nyttjanderättsavtal fortfarande bestå (jfr vad här ovan anmärkts vid 2 §). 13 §. Vid 2 § har antytts att de genom sagda lagrum upphävda lagarna den 18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamfastigheten samt den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet fått bibehålla viss giltighet under den övergångstid efter nya JBs ikraftträdande varunder hittillsvarande gemensamma inteckningar alltjämt få kvarstå. De närmare reglerna därom meddelas i 31 § andra stycket PromL. Det har ansetts, att den sålunda förordade modifikationen av berörda båda lagars omedelbara upphävande bör komma till uttryck redan inom ramen för PromLs allmänna bestämmelser. I detta syfte har i förevarande paragraf upptagits en hänvisning till innehållet i 31 § andra stycket.

Särskilda övergångsbestämmelser med avseende å 1—3 kap. nya jordabalken 14 §. Paragrafen upptager det i inledningen behandlade stadgandet om att 1—3 kap. nya JB i princip skola tillämpas jämväl på äldre rättsförhållanden (jfr beträffande 3 kap:s tillbakaverkande kraft 8 § i 1909 års förslag till promulgationslag). Undantagen från denna princip framgå av 15—18 §§. 15 §. Lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser har på det område vara den äger giltighet fastslagit grundsatsen att förhållandena på marken skola tillerkännas vitsord framför andra uppgifter rörande en gräns. Bestämmelserna i lagen avse gränser tillkomna vid lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före lagens ikraftträdande den 1 januari 1933. Om tvist rörande sträckningen av dylik gräns ej yppats inom tio år efter lagens ikraftträdande, skall den sträckning som i laga ordning blivit utmärkt på marken anses som den rätta, oaktat den ej överensstämmer med förrättningskartan och därtill hörande

15 §

handlingar. Genom ändring av 21 kap. 47 § JDL i samband med tillkomsten av 1932 års lag om ägogränser har principen om vitsord åt sträckningen på marken kommit att omfatta också gränser, som tillkommit genom lantmäteriförrättning efter årsskiftet 1932/33. Principen gäller i viss utsträckning även beträffande gräns i stadssamhällen. Detta sammanhänger med att före ikraftträdandet av FBL skifte, hemmansklyvning, ägoutbyte och utbrytning av servitut å stadsmark skedde genom lantmäteriförrättning, varav alltså utan vidare följer att gräns som tillskapades i dylikt sammanhang inbegreps under 1932 års lag; efter ikraftträdandet av FBL sker motsvarande fastighetsbildning genom s. k. mätningsförrättning. Att märka är även att 6 kap. FBL, vilket kapitel rör skifte, ägoutbyte och servitutsutbrytning, allmänt hänvisar till JDLs bestämmelser om motsvarande institut. Härigenom är alltså innehållet i 21 kap. 47 § JDL tillämpligt på sådan gräns i stad som tillkommit vid skifte, ägoutbyte och servitutsutbrytning. I följande fall är principen om vitsord åt sträckningen på marken däremot icke gällande beträffande gräns i stad, nämligen a) då fråga är om gräns som tillkommit genom laga skifte, ägoutbyte eller utbrytning av servitut under tiden från FBLs ikraftträdande den 1 januari 1918 intill ikraftträdandet av den förändrade lydelsen av 21 kap. 47 § JDL den 1 januari 1933 (gränsen har ej tillkommit vid lantmäteriförrättning), b) i fråga om gräns som tillkommit vid avstyckning enligt 5 kap. FBL (ej lantmäteriförrättning; 5 kap. hänvisar ej till JDLs regler) samt c) beträffande tomtgräns (ej lantmäteriförrättning; ej hänvisning till JDL). Grundsatsen att gränsen skall ha den sträckning som i laga ordning utmärkts på marken har av beredningen bedömts vara av sådan vikt att den borde komma till direkt uttryck i nya JB. Den har upptagits i 1 kap. 3 §. Därvid har emellertid principen i fråga gjorts tillämplig på varje gräns i stad eller annat stadssamhälle. 1 Denna utvidgning av principens giltighet för med sig behovet av övergångsbestämmelser för de kategorier av gränser i stad vilka enligt vad nyss redovisats icke redan f. n. inbegripas under principen. Det synes nämligen vara klart, att man beträffande ifrågavarande gränser i stad lika litet som vid principens införande beträffande övriga gränser genom 1932 års lag kan underlåta att medgiva en tidsfrist, varunder anmärkningar mot de förefintliga gränssträckningarna på marken må avgivas. De övergångsbestämmelser som uppställas i detta syfte böra lämpligen utformas i stort efter mönster av innehållet i 1932 års lag. Att bestämmelserna härigenom bli rätt vidlyftiga torde icke kunna undvikas. Reglerna i fråga ha upptagits i förevarande paragraf. Motsvarighet till stadgandet i 2 § första stycket 1932 års lag synes ej erforderlig. Som framgått av 2 § i förevarande förslag avses 1932 års lag bli upphävd i och med ikraftträdandet av nya JB. Då tvist enligt nämnda lag, vilken yppats inom den föreskrivna tioårstiden 1933—1942, numera torde ha blivit slutgiltigt avgjord, har något övergångsstadgande ej ansetts erforderligt. 1

Se 1947 års bet. s. 61 ff.

38 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

Såsom parallellstadganden till 1 kap. 3 § nya JB av liknande innebörd som nuvarande regler i 21 kap. 47 § JDL föreslås nya bestämmelser i FBL. I detta avseende får hänvisas till förslaget om ändring i sistnämnda lag. 16 §. De i 2 kap. 2 § nya JB inrymda reglerna om vad som är att anse såsom tillbehör till byggnad och därigenom såsom fast egendom uppvisa vissa olikheter i jämiörelse med nuvarande regler på detta område. Av särskild betydelse äro de förändringar som föreslås beträffande tillbehör till fabriksbyggnad. Som nämligen framhållits i motiven till nämnda lagrum 1 representera de maskiner och andra redskap vilka komma i fråga såsom tillbehör till fabriksbyggnader utöver de vanliga tillbehören till byggnader ofta avsevärda kapitalvärden, och den gränsdragning som i detta hänseende kommer till stånd mellan fast och lös egendom får därför viktiga konsekvenser. Framför allt bör beaktas att vad som har tillbehörskaraktär omfattas av vederbörande fastighets inteckningar, medan inventarier, som hänföras till lös egendom, kunna vara föremål för förlagsinteckning. Gällande specialregler om tillbehör till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad finnas i 3 § andra stycket lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra. Reglerna innebära, att till sådan byggnad höra dels varje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag, dels kraftledningar med därtill hörande inrättningar, dock med undantag av sådana ledningar som från det allmänna ledningssystemet överföra kraft till särskild maskin, som ej är att hänföra till fast egendom. Nya JRs motsvarande bestämning av det särskilda begreppet fabrikstillbehör har kraftigt inskränkt detta begrepp. Enligt 2 kap. 2 § första stycket skola sålunda såsom tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig verksamhet räknas maskiner och dylik utrustning allenast om maskinernas och utrustningens användning ej är begränsad till viss industri. Såsom exempel å tillbehör som avses med nämnda stadgande upptager lagrummet i sitt andra stycke under punkt 5 kraftmaskinerier med tillhörande ledningar, kylsystem och fläktmaskiner. Den föreslagna inskränkningen av kategorien tillbehör till fabriksbyggnad torde icke böra genomföras utan att viss hänsyn tas till de bestående inteckningsförhållandena beträffande dylik byggnad. Det lär följaktligen vara nödvändigt att meddela övergångsbestämmelser, vilka i fråga om sådan inteckning för fordran som beviljats eller sökts före nya JBs ikraftträdande under viss tidsfrist garantera, att panträttens anknytning till nuvarande bestämning av ifrågavarande tillbehörsbegrepp bevaras. Dylika övergångsbestämmelser ha upptagits i förevarande paragraf. Uppmärksammas bör att reglerna icke avse avkomsträttsinteckning. Dylik inteckning torde otvivelaktigt vara av underordnat intresse, när fråga är om industrifastighet, och har därför icke ansetts behöva inbegripas i förevarande regelsammanhang. 1

Se 1947 års bet. s. 97.

16 §

39 Paragrafens första stycke utsäger att, om betalning sökes för sådan äldre inteckning inom tio år från nya JBs ikraftträdande, skola i stället för de i 2 kap. 2 § nya JB upptagna stadgandena om vad som är att räkna som tillbehör till fabriksbyggnad äldre lag äga tillämpning beträffande fastigheten. Detsamma skall enligt första stycket iakttagas, om betalning sökes för fordran med bättre rätt än inteckning, d. v. s. fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB; huruvida sistnämnda fordran tillkommit före eller efter nya JBs ikraftträdande är likgiltigt. En komplementregel, som på nu angivet sätt inbegriper utsökning för sistnämnda slags fordran under övergångsbestämmelsen, är uppenbarligen nödvändig för att, när dylik utsökning äger rum, trygga efterföljande äldre inteckningar. Självklart är att, vare sig utsökningen sker till förmån för äldre inteckning eller för fordran med bättre rätt än inteckning, även efterföljande inteckningar, som beviljats eller sökts efter den nya balkens ikraftträdande, komma i åtnjutande av den med stöd av äldre lag tillämpade tillbehörsbestämningen. En särskild regel har måst uppställas för den situationen att den äldre inteckningen icke är förfallen till betalning inom angivna tidsfrist av tio år. Denna regel möter i paragrafens andra stycke och innebär att borgenären för sådant fall tillägges en extraordinär rätt att söka betalning ur fastigheten, sedan åtta år av tidsfristen förflutit. Som speciell förutsättning för dylik utsökningsmöjlighet föreskrives att inteckningens värde skulle till följd av de nya tillbehörsbestämmelserna komma att väsentligt minskas. Det bör i sammanhanget påpekas att, där inteckningen lämnats som säkerhet för särskild fordringshandling, inteckningen icke är att anse såsom förfallen, innan även fordran förfallit (jfr 8 kap. 13 § nya JB och 26 § 7 P r o m L ) . Övergångsbestämmelserna i första stycket äro ägnade att säkerställa äldre inteckning, i första hand när denna själv är utsökningsfordran eller utsökning sker till förmån för fordran med bättre rätt än inteckningen; i båda fallen är borgenären enligt de därom meddelade reglerna i UL berättigad till kontant betalning ur köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen. Motsvarande rätt till kontant betalning har enligt den speciella regeln i 117 § 2 mom. UL den borgenär vars fordran ligger före utsökningsfordringen och sålunda ligger inom lägsta budet men förfaller till betalning sist å dagen för sammanträdet för köpeskillingens fördelning, såframt han inom viss tid framställer yrkande därom. Beredningen har ansett det nödvändigt att genom särskilt stadgande, upptaget i förevarande paragrafs tredje stycke, göra regeln i 117 § 2 mom. UL om rätt till kontant betalning allmänt tillämplig å äldre inteckning i fabriksfastighet, när exekutiv försäljning sker till förmån för fordran, som på grund av beviljad eller sökt inteckning eller eljest uppkommit i fastigheten efter nya JBs ikraftträdande. Utan en dylik anordning bleve nämligen följden, att äldre inteckning, när försäljningen skedde till förmån för efterföljande fordran utan att därvid enligt förevarande paragrafs första stycke den tidigare tillbehörsbestämningen tillämpades, komme att kvarstå i fastigheten och fortsättnings-

LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

vis vara knuten till fastighetens enligt de nya reglerna bestämda värdeinnehåll. Det må tilläggas, att en liknande övergångsanordning icke erfordras, när försäljningen sker till förmån för inteckning, som tillkommit före nya JBs ikraftträdande. Att framförliggande äldre inteckning faller inom lägsta budet och således ej enligt ULs regler i allmänhet berättigar till kontant betalning ur köpeskillingen medför i ett dylikt läge icke någon ofrånkomlig rättsförlust för inteckningshavaren. Vid försäljningen har nämligen i sådant fall den äldre tillbehörsbestämningen tillämpats i enlighet med förevarande paragrafs första stycke, och inteckningshavaren har sedermera alltid möjlighet att genom en av honom själv påkallad utsökning erhålla betalning ur fastigheten med den äldre tillbehörsbestämningen tillämpad. Skulle inteckningshavaren av särskild anledning finna sig böra avstå från att förskaffa sig betalning ur fastigheten, medan enligt övergångsreglerna i förevarande lagrum den äldre tillbehörsbestämningen alltjämt skall vara normerande, finnes i vissa fall en möjlighet att i någon m å n gardera sig mot de risker som må vara förbundna med den inträdande förträngningen av tillbehörskretsen. Här avses utvägen att medelst förlagsinteckning vinna ett visst substitut för den inteckningssäkerhet i fast egendom som gått förlorad. Huruvida denna utväg står till buds i det enskilda fallet får uppenbarligen bli beroende av överenskommelse mellan fordringsägaren och gäldenären. Värdet av antydda pantsubstitut bör dock icke överskattas, enär en förlagsinteckning under alla förhållanden representerar en jämförelsevis underordnad säkerhetstillgång. Framhållas må att bredningen mot nu angivna bakgrund icke ansett sig böra överväga en övergångskonstruktion, enligt vilken tillämpligheten av berörda nya stadganden i 2 kap. 2 § nya JB å äldre rättsförhållanden skulle vara avhängig av att egendom, som icke längre omfattades av fastighetsinteckningen, i stället skulle genom utfästelse av förlagsinteckning ställas till fortsatt förfogande såsom säkerhet. 17 §. I 4 § i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra återfinnes en bestämmelse, enligt vilken såsom tillbehör till fast egendom ej skall räknas föremål, vartill någon annan än fastighetsägaren har äganderätt på mot envar gällande grund. Längre tillbaka har tvekan rått om bestämmelsens betydelse för den situation då fastighet tillförts föremål, som inköpts på kredit under förbehåll från säljarens sida om att äganderätten till föremålet kvarstode hos honom, intill dess full betalning skett. I rättspraxis har sedermera fastslagits att dylikt förbehåll ej k a n göras gällande mot ny ägare av fastigheten men däremot i förhållande till den ursprunglige avtalsslutande fastighetsägaren. 1 Enligt beredningens mening tala skälen för att förbehållet frånkänts verkan mot ny fastighetsägare också för att det borde sakna giltighet mot den avtalsslutande fastighetsägaren. 2 Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i 2 kap. 7 § nya JB. Emellertid sy1 2

Se 1947 års bet. s. 110 f. 1947 års bet. s. 115.

17 §

nes den föreslagna ändringen, som kan vara av väsentlig innebörd i det enskilda fallet, icke böra avse äganderättsförbehåll, som tillkommit före nya JBs ikraftträdande. Förevarande paragraf utsäger därför beträffande äldre äganderättsförbehåll, att de även i fortsättningen skola kunna göras gällande mot förvärvaren av föremålet i fråga. 18 §. 3 kap. 2 § nya JB uppställer regeln att fast egendom ej må nyttjas på sådant sätt att granne utsattes för buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt utöver vad i orten är eller kan påräknas bli vanligt, med mindre besväret ändock bör tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden eller till dess ringa betydelse. Regeln modifieras av två stadganden, som ansluta sig till densamma. För det första kan enligt 3 kap. 3 § meddelas tillstånd att använda fast egendom på sätt som kan medföra störningar av i 2 § angiven beskaffenhet. Denna dispensmöjlighet kan vara av särskilt intresse för industriell anläggning. Har dispens beviljats föreligger varken skyldighet att upphöra med den störande användningen eller förpliktelse att vidtaga andra förebyggande åtgärder än sådana som kunna genomföras utan oskälig kostnad. För det andra kan utevaron av invändningar mot störande användning av fast egendom under vissa förutsättningar medföra att användningen får fortsätta. Härom stadgas i 3 kap. 4 §, där det heter att, om störningar yppas från fast anläggning, för vilken dispens enligt 3 § ej meddelats, och om störningarna pågått tre år i följd utan att därå väckts talan, skall så länge störningarna icke tilltaga i omfattning liksom i dispensfallet gälla att det icke föreligger skyldighet att vare sig upphöra med den störande användningen eller vidtaga andra förebyggande åtgärder än sådana som äro mindre kostnadskrävande. En ytterligare modifikation av regeln i 2 § synes vara påfordrad i vad avser regelns giltighet beträffande sådan störande användning av fast egendom som förekommer redan vid tiden för nya JBs ikraftträdande. Härvidlag torde i första hand lämpligen böra bestämmas att sådan användning av fast egendom får fortbedrivas under ett år från nya JBs ikraftträdande utan annan förpliktelse enligt 2 § än att förebyggande åtgärder, som kunna vidtagas utan oskälig kostnad, skola komma till stånd. Genom en sådan övergångsbestämmelse beredes exempelvis möjlighet för att driften vid industriell anläggning, medförande störningar mot vilka ingripande enligt gällande rättspraxis icke eller endast med tvekan ansetts kunna ske men vilka skulle omfattas av förbudet i 3 kap. 2 § nya JB, opåtalat får fortsätta medan dispens enligt 3 § utverkas. Har dispens sökts före respitårets utgång men frågan därom ännu ej hunnit bli avgjord, bör intill så skett likaledes gälla att den störande användningen får fortgå på villkor som ovan angivits. Ett övergångsstadgande av denna innebörd har intagits i första stycket av förevarande paragraf. Också innehållet i 3 kap. 4 § nya JB torde föranleda en särbestämmelse

42 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

med avseende på anläggning, som funnits redan före nya JBs ikraftträdande. Beträffande sådan kan den i paragrafen omförmälda treårstiden icke rimligen räknas.från tidigare dag än den då de nya bestämmelserna träda i kraft. Infördes icke en dylik föreskrift, skulle regeln i 2 § uppenbarligen komma att förlora sin verkan i fråga om flertalet fasta anläggningar från tiden före nya JBs ikraftträdande. Nu berörda föreskrift återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf. Särskilda övergångsbestämmelser med avseende å 4—26 kap. nya jordabalken 19 §. Innehållet i första stycket har berörts uti inledningen till förevarande motiv. — Principregelns innebörd är uppenbarligen, att ett under äldre rätts bestånd grundat rättsförhållande icke skall efter nya JBs ikraftträdande vara fortsättningsvis reglerat av den nya balkens bestämmelser rörande samma slags rättsförhållanden. Med hänsyn härtill torde utan vidare följa att regeln egentligen icke erbjuder något intresse beträffande sådana avsnitt i den nya balken vilka röra institut utan motsvarighet i äldre rätt. Det sagda gäller t. ex. innehållet i 5 kap. såvitt det rör avtalad förköpsrätt och i 21 kap. 11 § nya JB samt vidare bestämmelserna i den nya balkens 22 och 26 kap. Att regeln icke gjort uttryckliga undantag för nu avsedda avsnitt i nya JB får naturligtvis icke tolkas som att dessa icke skulle k u n n a skänkas tillämpning å fast egendom, som vore förvärvad före balkens ikr at trädande eller besvärad av rättighet som uppkommit före ikraftträdandet. Den betydelse i övergångshänseende vilken tillägges rättsförhållandets tillkomst nödvändiggör en bestämning av vad som i olika fall skall anses vara tidpunkten för tillkomsten. Bestämningsregeln upptages i andra stycket och anknyter till redan vedertagna betraktelsesätt. Beträffande samtliga rättighetsförvärv utom förvärv av panträtt — alltså i fråga om såväl överlåtelse av fast egendom som alla slags upplåtelser däri — blir själva förvärvstidpunkten avgörande. Vad angår panträtt åter vila både nuvarande rätt och nya JB i princip på uppfattningen att rättigheten konstitueras först i och med att inteckning beviljas (se motiven till 8 kap. 1 § nya J B ) . Denna princip utesluter dock icke, att vissa betydelsefulla rättsverkningar förbindas redan med inteckningsansökan, exempelvis i företrädeshänseende. Jämväl när det gäller att i övergångssammanhanget avgöra huruvida viss panträtt bör anses ha tillkommit före nya JBs ikraftträdande, torde ansökningstidpunkten böra vara den relevanta. Däremot kan någon betydelse uppenbarligen icke tillmätas den tidpunkt då panträttsutfästelsen äger rum. Beredningens nu redovisade ståndpunkt har kommit till uttryck i stadgandets avfattning. Att ståndpunkten i fråga dock icke rör panträtt, som avser ogulden köpeskilling enligt 8 § PromL, är uppenbart men hav

19 §

direkt understrukits i regelformuleringen. Panträtten för ogulden köpeskilling är — såsom betonats i motiven till det sistnämnda lagrummet — att anse såsom grundad i och med den överlåtelse vartill köpeskillingsfordran hänför sig. Eftersom denna överlåtelse måste ligga i tiden före nya JBs ikraftträdande, är följaktligen inteckning, som i enlighet med föreskrifterna i 8 § PromL inom där angiven tioårsfrist sökes för köpeskillingsfordran, alltid att betrakta såsom en äldre inteckning; dylik inteckning är med hänsyn härtill underkastad äldre lag i den mån ej annat följer av PromLs regler rörande äldre panträttsinteckningar. 20 §. I motiven till 4 kap. 7 § nya JB har beredningen på anförda skäl framhållit att bestämmelserna i nämnda lagrum icke böra äga tillämpning i fråga om överlåtelse av m a r k som sker i överensstämmelse med fastställd stadsplan eller tomtindelning. Med hänsyn till den samtidigt pågående revisionen av FBL, vid vilken ett för land och stad enhetligt jorddelningsinstitut kan väntas bli infört, har frågan om sagda undantag från vad som annars skolat följa av angivna lagrum i nya JB ansetts vara ett övergångsspörsmål. Undantagsregeln har därför upptagits i PromL och möter i förevarande paragrafs första stycke. Eftersom överlåtelsevillkoren i 4 kap. 7 § nya JB icke skola gälla beträffande här ifrågavarande överlåtelser, vilket alltså innebär att dessa utan vidare äro giltiga, ehuru utbrytning ej kommer till stånd, följer därav att de med överlåtelserna avsedda områdena inbegripas under vissa i nya JB upptagna stadganden om att rättigheter, som i princip icke kunna belasta annat än registerfastighet, det oaktat må upplåtas eller utfästas i överlåtet område; sådana stadganden finnas i 5 kap. 3 § andra stycket, 8 kap. 2 § andra stycket, 9 kap. 2 § samt 10 kap. 2 § första stycket. Sedan lagfart meddelats å dylikt överlåtet område, kan även inskrivning av upplåtelsen resp. utfästelsen beviljas. I anslutning till vad beredningen uttalat i motiven till 8 kap. 2 § synes emellertid böra iakttagas att inskrivning av upplåtelse eller utfästelse av rättighet icke må tillåtas i område, som överlåtits i enlighet med fastställd tomtindelning. Beträffande panträttsinteckning är denna ståndpunkt — såsom framgår i nyss åberopade sammanhang -— redan nu accepterad. Vad som motiverar en restriktiv hållning härvidlag är att en inskrivning av rättighetsupplåtelse eller panträttsutfästelse i område, som överlåtits i enlighet med fastställd tomtindelning, skulle vara ägnad att försvåra den sammanläggningsåtgärd, som i vissa fall förutsattes skola följa på områdesöverlåtelsen. Medan eftergivandet av villkorsbestämmelserna i 4 kap. 7 § nya JB åsyftar att bevara de lättnader i fråga om fastighetsbildningen vilka FBL vill åstadkomma med de i lagens 1 kap. meddelade bestämmelserna, skulle följaktligen en frihet att erhålla inskrivning i område, som överlåtits i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, kunna motverka fastighetsbildningens genomförande. Med hänsyn till vad nu utvecklats har

44 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

i förevarande paragrafs första stycke inrymts ett komplementstadgande enligt vilket, oavsett vad i nya JB är medgivet i fråga om inskrivning i område, inskrivning ej må ske i område, som sist sagts. Om fastighet, från vilken sker områdesförvärv enligt förevarande paragrafs första stycke, ingår i en registrerad bruksenhet, uppkommer ett särskilt spörsmål som rör den överlåtna markens avskiljande från bruksenheten. I 26 kap. 16 § nya JB ha uppställts vissa förutsättningar för att avskiljande skall få ske. I fråga om område av fastighet skall enligt andra stycket i nämnda lagrum frågan om avskiljande prövas i samband med laga delning av fastigheten; ansökan om laga delning anses innefatta begäran om avskiljande och därest delningen kommer till stånd, skall området därmed anses ha avskilts från bruksenheten. Enär i förevarande fall det överlåtna området är att anse såsom genom fastställelsen å stadsplanen eller tomtindelningen avstyckat först då lagfart sökes, synes prövningen av avskilj andefrågan böra verkställas av inskrivningsdomaren vid lagfartsansökans upptagande till prövning; lagfartsansökan bör i analogi med det nyss nämnda anses innefatta begäran om avskiljande. Avskiljande av ett tomtområde torde endast i undantagsfall möta hinder i bestämmelserna i 26 kap. 16 §. Skulle emellertid befinnas att avskiljande icke kan beviljas, bör detta medföra att förvärvet är ogiltigt på samma sätt som, då fråga är om avskiljande i förening med formlig avstyckning och mot avskiljandet möter hinder, avstyckningen vägras och förvärvet därmed enligt 4 kap. 7 § nya JB blir ogiltigt. Lagfartsansökan bör alltså avvisas, varav även följer att någon avstyckande verkan ej kommer till stånd. För detta mera osannolika fall står dock utvägen öppen att begära tvångsinlösning av området enligt 46 § BL; för sådan uppställas inga hinder i 26 kap. nya JB (se 17 § andra st.), låt vara att tvångsinlösen ev. medför att bruksenheten icke längre kan bestå och därför måste upplösas (26 kap. 23 §). Skulle det hinder som inskrivningsdomaren funnit möta mot avskiljande bestå i att bruksenheten är besvärad av tomträtt, som icke genom ändringsavtal inskränkts till återstoden av bruksenheten (26 kap. 16 § första st.), medför tvångsinlösningen att tomträtten bortfaller i det inlösta området mot ersättning till tomträttshavaren. I enlighet med vad nu sagts har i förevarande paragrafs andra stycke stadgats att, om den fastighet varifrån överlåtelsen skett ingår i bruksenhet, förvärvet skall vara beroende av att avskiljande äger r u m enligt 26 kap. 16 § nya JB och att vad i paragrafens andra stycke sägs om laga delning skall avse lagfartsansökans upptagande till prövning av inskrivningsdomaren. I paragrafens tredje stycke har upptagits en föreskrift, enligt vilken, om fastigheten besväras av tomträtt, överlåtelse, som avses i paragrafens första stycke, skall vara beroende av att tomträtten inskränkes till det överlåtna området eller till återstoden av fastigheten. Vad gäller motiveringen för stadgandet må hänvisas till vad beredningen utvecklat vid 17 kap. 21 § nya JB angående nödvändigheten av att alltid bibehålla kongruens mellan tomträttsobjekt och fastighetsindelningsenhet.

45 21 och 22 §§. Med dessa båda paragrafer inledas de bestämmelser som avse behandlingen av bestående sämjelotter. Bestämmelser i samma ämne meddelas ock i 30, 31, 35, 48 och 54 §§ PromL. Först må erinras om att beredningen med åtskilliga bestämmelser i sitt förslag åsyftar att strängt upprätthålla sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och äganderätten till jorden. Huvudreglerna, avseende överlåtelse av äganderätt, återfinnas i 4 kap. 7—9 samt 28 och 31 §§ nya J B ; på samma grundsatser som dessa paragrafer vila ett flertal stadganden i 26 kap. nya JB. Äganderättsförvärv annorledes än genom överlåtelse behandlas efter motsvarande riktlinjer i förslagen till lagar om ändring i GB och ÄB samt till lag med vissa bestämmelser om förvärv i särskilda fall av område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet. Till nu antydda regelsystem kunna ock i en vidare mening föras bestämmelser vilka omedelbart angå föremålet för eller utövningen av vissa begränsade rättigheter till fast egendom men som uppbäras av enahanda syfte att förhindra att registerfastighet till skilda områden kommer på olika händer. I detta hänseende må hänvisas till 5 kap. 3, 13 och 27 §§, 6 kap. 1, 4, 8 och 9 §§, 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 2 § nya JB ävensom till 17 kap. 6 § HB i dess lydelse enligt framlagt förslag till lag om ändring i HB och till den av beredningen föreslagna lagen om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom. I betydande omfattning råder emellertid f. n. oöverensstämmelse mellan den officiella fastighetsindelningen och äganderättsförhållandena, i det att registerfastigheter helt eller delvis äro till skilda områden uppdelade mellan olika ägare. Denna företeelse, som må benämnas »privat jorddelning», torde inledningsvis få göras till föremål för en mera allmän översikt. Privat jorddelning förekommer i skilda former. 1 Den vanligaste och mest uppmärksammade brukar benämnas sämjedelning. 2 Därmed är att förstå en privat delningsuppgörelse varigenom för viss ideell andel i fast egendom utlägges visst område på marken. En form av privat jorddelning vilken icke brukar inbegripas under egentlig sämjedelning är s. k. privat ägostyckning. Härmed förstås en överlåtelse av visst område av fastighet, varvid området tillika angivits motsvara viss kvotdel av fastigheten. En närbesläktad form är den som omnämndes i 3 § av den numera upphävda lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring, nämligen att överlåtelse skett av visst område att ägas såsom hemmansdel. Slutligen må nämnas de rena områdesförvärven, vanligen tillkomna genom överlåtelse. De privata jorddelningarna kunna ock indelas efter tidpunkten för tillkomsten; sålunda dras i lagstiftningen en betydelsefull gräns vid JDLs 1 Se i ämnet bl. a. Bodhe, Fastighetsindelningen särskilt s. 277 ff., Holmbäck i Festskrift tillägnad Thore Engströmer (Uppsala 1943) s. 45 ff., Prawitz i Svensk Lantmäteritidskrift 1953 s. 255 ff. samt NJA II 1952 s. 542 ff. och 1954 s. 80 ff. 2 Se ang. begreppet sämjedelning NJA II 1952 s. 545 samt 1954 s. 81 och 90, Holmbäck a. a. s. 57 ff. Jfr ock Rodhe a. a. s. 279.

46 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

ikraftträdande den 1 januari 1928. Att avgöra när sämjedelning skett är ej sällan vanskligt, främst därför att den privata delningsuppgörelsen icke är bunden vid viss form. Ofta saknas helt kartor och andra handlingar rörande överenskommelsen. 1 Privat jorddelning är en vanlig företeelse i stora delar av landet. Allmännast förekommande är sämjedelning inom en registerfastighet. I det övervägande antalet fall har sådan sämjedelning omfattat all fastighetens mark. Partiell sämjedelning av denna typ torde, då till fastigheten hör inrösningsjord, regelmässigt ha omfattat denna jord och endast i sällsynta fall vara begränsad till avrösningsjorden. Sämjedelning av m a r k gemensam för flera fastigheter förekommer mera allmänt blott på vissa orter. Än mindre vanlig är gemensam sämjedelning av flera registerfastigheter. Efter JDLs ikraftträdande ha sämjedelningar skett blott i obetydlig utsträckning, frånsett Kopparbergs och Värmlands län. Privat ägostyckning har tidigare, särskilt före år 1897, ägt rum i betydande utsträckning men har starkt avtagit efter JDLs ikraftträdande. Frekvensen av privat jorddelning genom områdesöverlåtelse i andra fall har uppgivits vara ringa. 2 Av särskild betydelse i förevarande sammanhang är att privat jorddelning i äldre tid varit en fullt laglig delningsform samt att, i den mån inställningen mot sådan jorddelning förändrats och blivit mera avvisande såsom följd av lantmäteriväsendets utbyggnad och en mera restriktiv jorddelningslagstiftning, man dock icke till garanterande av förbuden mot för långt gående jorddelning inskridit mot privat jorddelning med sanktioner av civilrättslig art. Sådana sanktioner ha funnits från slutet av 1600-talet till början av 1800-talet av innebörd att olaglig avsöndring icke medförde förvärv av äganderätt; de ha emellertid icke — frånsett ett undantag med lokal begränsning som strax skall beröras — erhållit motsvarighet i senare tid. Det är genom restriktioner av inskrivningsrättslig och jorddelningsrättslig art som lagstiftaren hittills sökt hålla de privata jorddelningarna tillbaka. 3 Väsentligt är sålunda att den överflyttning av äganderätten som den privata jorddelningen innebär blir gällande, civilrättsligt sett. 4 Varken samäganderättslagen 5 eller, då sämjedelning avsett samfälld mark, bysamfällighetslagen 6 äger tillämpning i förhållandet mellan lottägarna, ej heller anses dessa såsom bolagsmän. Delningen gäller mot ny ägare 7 , också vid förvärv som sker å exekutiv auktion. Delningen kan gå åter efter överens1

Rodhe a. a. s. 279. Holmbäck a. a. s. 50. 8 Rodhe a. a. s. 276 f., Holmbäck a. a. s. 4 9 ' Se ock det vttrande av.' antmäteristYrelsen som är återgivet i NJA 1952 s. 231 ff. * Jfr särskilt Holmbäck a. a. s. 51 f. Gemensam sämjedelning av flera fastigheter kan dock föranleda komplicerade förhållanden även i rent privaträttsligt hänseende, se NJA II 1954 s. 96, 98 f. och 104. 5 N J A 1940 s. 82 och 1952 s. 228. • Bysamfällighetslagen är emellertid tillämplig på mark, samfälld för flera sämjelotter; se 1 § i lagen samt NJA II 1922 s. 199. 7 N J A 1893 s. 325 samt de i övrigt av Prawitz a. a. s. 257 not 1 anförda rättsfallen. 2

21 OCH 22 §§

kommelse eller i följd av konfusion och kan när som helst efter överenskommelse jämkas. 1 Däremot kan den icke mot delägares bestridande rubbas annat än genom laga skifte. 2 Från vad nu sagts gäller numera ett undantag. Enligt en lag den 21 mars 1952 (nr 95), som trätt i kraft den 27 i samma månad, skall sämjedelning av jord inom vissa angivna delar av Kopparbergs län vara utan verkan; med sämjedelning av jord skall jämställas sämjedelning av vad till jorden lagligen hör. I ett övergångsstadgande har fastslagits att lagen icke äger tillämpning å sämjedelning som skett före lagens ikraftträdande. Innebörden av denna lagstiftning förklarade föredragande departementschefen vara bl. a. att sämjedelningen icke komme att medföra en upplösning av den samäganderätt som bestått före sämjedelningen; äganderätten till den ideella andelen i fastigheten skulle sålunda ej komma att ersättas med äganderätt till den vid sämjedelningen utlagda lotten. 3 De inskrivningsrättsliga restriktionerna träffa allenast sådan privat jorddelning som sker genom områdesöverlåtelse. I samband med införandet av 1896 års lag om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring upptogos i 6 § LF vissa nya bestämmelser, vilka numera — i princip oförändrade — återfinnas i 3 mom. av nämnda lagrum. 4 Innebörden är att så snart fråga är om överlåtelse av visst till gränserna bestämt område, som ej ingår i tomtindelning, för lagfart kräves att området blivit utbrutet till självständig fastighet. En motsvarande bestämmelse, avseende område av tomt, tillkom i samband med 1899 års lag angående förändring av tomts område. Den återfinnes i 9 § andra stycket LF och innehåller i sin nu gällande lydelse att lagfart ej må beviljas, med mindre området enligt fastställd stadsplan eller tomtindelning skall frångå tomten. Lagfartshindret medför hinder mot inskrivning. Förvärvaren kan ej heller vinna hävd å sitt fång. Dessa restriktioner äro praktiskt sett mycket ingripande. Häri torde man ha att söka förklaringen till att privat jorddelning genom områdesförvärv är ovanlig och, då den förekommit, ofta gått åter. 5 Vid sämjedelning är förhållandet ett annat. Dylik privat jorddelning anknyter till ett andelsförvärv antingen direkt så att uppdelningen kommer till stånd i samband med förvärvet eller indirekt därigenom att andelsägarna senare träffa en fristående överenskommelse om uppdelning. Hinder för andelsförvärvaren att erhålla lagfart föreligger ej. Lagfaren andel kan för sig intecknas. 6 Förvärv av viss till gränserna bestämd ägovidd skulle rätteligen, oavsett att området angivits motsvara viss andel i fastigheten, i fråga om förutsättningarna för lagfarts beviljande vara underkastat de nyssnämnda restriktiva 1

Jfr emellertid Holmbäck i Svensk Lantmäteritidskrift 1943 s. 306 not 2. \™JA }9?J ,S' 5 1 0 ' A n g " u t t a l a n d e t s innebörd m. m. se Rodhe a. a. s. 280; jfr Prawitz a. a s. 8270 och Holmbäck a. a. s. 55. NJA II 1952 s. 543. 4 Se Prawitz a. a. s. 266 samt Undén, LF s. 46 ff. 8 Holmbäck a. a. s. 50. 6 Olivecrona, IF s. 22 f. Se ock Prawitz a. a. s. 273 ff.

LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

bestämmelserna i 6 § LF. Såsom fastighetsbildningssakkunniga anfört i en den 12 oktober 1951 avgiven promemoria med förslag till lag angående ändring i JDL m. m. 1 kunde emellertid gränsen mellan en privat ägostyckning och en sämjedelning ofta vara flytande. Stundom låge väl skillnaden endast däri att, medan kontrahenterna i ena fallet först enats om en delning på marken och därefter skrivit köpehandlingen, de i det andra fallet först skrivit köpehandlingen och därefter sämjedelat fastigheten. Vid jordöverlåtelser av förstnämnda slag hade, enligt vad från olika håll omvittnats, ofta så tillgått att i köpekontrakt angivits såväl det ägoområde försäljningen avsåge som det därå beräknade skattetalet medan däremot i köpebrevet endast skattetalet angivits. Då vid sökande av lagfart endast köpebrevet företetts, hade lagfart meddelats å skattetalet utan angivande av att försäljningen gällde visst område. 2 Till följd härav ställde det sig numera i många fall svårt att avgöra, huruvida i verkligheten arealöverlåtelse eller andelsöverlåtelse förelåge. I jorddelningsrättsligt hänseende gäller beträffande annan privat jorddelning än sämjedelning att den väsentligen lämnas utan beaktande. 3 Sämjedelning har däremot i nämnda hänseende betydelsefulla rättsverkningar men är icke i allo likställd med laga delning; avsevärt större hänsyn tas till sämjedelningar som skett före JDLs ikraftträdande den 1 januari 1928 än till senare sämjedelningar. 4 Av särskild vikt är att endast om sämjedelningen ägt rum före år 1928 innehavet kan komma att vara delningsgrund vid laga skifte (9 kap. 3 § J D L ) . Gränsbestämning enligt 7 kap. JDL i fråga om en sämjevis tillskapad gräns anses kunna och böra ske i samband med att från sämjelott avstyckas område intill gränsen men anses eljest icke vara tillåten 5 ; i fall då gränsbestämning är utesluten får tvist om gränsens sträckning bedömas av allmän domstol. 6 Däremot kan givetvis gränsbestämning avse gräns mellan den sämjedelade fastigheten och annan fastighet; därvid anses å den förra sidan samtliga sämjelottsägare såsom sakägare. 7 Motsvarande gäller i fråga om ägoutbyte. 8 Sämjelott kan icke ingå i sammanläggning utan samband med jorddelning. 9 Möjligheterna att återställa sambandet mellan den officiella fastighetsindelningen och den äganderättsliga indelningen ha länge tilldragit sig upp1

Stencilerad. Se s. 98 och 102. Jfr ock Rodhe a. a. s. 290 ff. och s. 296. Jfr Prawitz a. a. s. 266. Jfr dock 9 kap. 2 § tredje st. och 13 kap. 11 § sista st. JDL. Anmärkas må ock att man vid tillämpningen av 19 kap. 1 § andra st. J D L nödgats under sämjedelning inbegripa även privat ägostyckning (NJA II 1954 s. 87). * Se t. ex. 1 kap. 1, 8 och 20 §§, 5 kap. 4 §, 9 kap. 3 §, 10 kap. 4 och 5 §§, 13 kap. 3 § och 11 § första st., 14 kap. och 19 kap. 1 § J D L , 15, 24 och 26 §§ lag 17/6 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län, 7 § lag 25/4 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m., 18 § EnsL samt 13 § lag 22/6 1921 om ströängars indragande till kronan. 5 NJA 1935 s. 18 med hänvisningar. « NJA 1914 s. 421, Rodhe a. a. s. 281. 1 N J A 1931 s. 141, 1935 s. 190. 8 NJA 1931 s. 141. 9 Holmbäck a. a. s. 52, SOU 1944:46 s. 279, Henkow—von Schultz s. 206 f. Jfr NJA 1933 s. 673 och 1934 s. 215. 2

21 OCH 22 §§

märksamhet. Dessa möjligheter ha i senare tid vidgats genom särskild därpå inriktad lagstiftning. I detta ämne må först anmärkas att problemet naturligen uppstår och fixeras i samma mån som den officiella fastighetsindelningen vid sin tillkomst icke låter då redan bestående sämjelotter vinna erkännande som självständiga fastigheter. I nämnda hänseende ha den för landet gällande författningen (förordn. 13/6 1908 ang. jordregister) och motsvarande författningar för stad (7 kap. FBL, förordn. 12/5 1917 med närmare föreskrifter om fastighetsregister för stad) kommit att gå skilda vägar. Enligt jordregisterförordningen (§ 7 mom. 2) skulle lotter, vari jordeboksenhet blivit delad, upptagas såsom särskilda fastigheter, såvida delningen skett genom lantmäteriförrättning som fastställts eller, där fastställelse ej ifrågakomme, vunnit laga kraft. Sämjelotterna registrerades alltså ej. 1 Då åter fastighetsregister upplagts enligt FBL (se 7 kap. 9 § med däri efter lagens tillkomst vidtagna ändringar), har i största utsträckning den äganderättsliga indelningen lagts till grund; sämjedelning som skett efter ingången av år 1928 har dock genom uttryckligt undantagsstadgande, som infördes år 1930, uteslutits från beaktande. 2 Uppläggande av fastighetsregister enligt de för stad gällande bestämmelserna innebar, såsom framgått av vad nyss sagts, en form för »legalisering» av sämjedelningar och arealförvärv. Sämjedelning kan understundom legaliseras genom laga skifte; möjligheterna därtill äro dock icke stora eftersom den fastighet som uppdelades genom sämjedelningen måste i likhet med annan fastighet uppfylla de i JDL uppställda materiella villkoren för nyskifte samt innehavet endast under särskilda förutsättningar utgör delningsgrund."5 En metod som någon gång kommit till användning innebär att genom överlåtelse pro forma den sämjedelade fastigheten överförts i en ägares hand och att genom samtidigt därmed utfärdade köpehandlingar denne i sin tur sålt tillbaka de områden som ingått i de tidigare sämjelotterna. För tillämpning av denna metod kräves emellertid, utöver enighet och samverkan mellan alla berörda, att avstyckning av områdena icke möter jordpolitiska hinder. 4 Sämjedelning som skett före år 1928 kan slutligen legaliseras i det speciella fall som avses i 7 § lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. För legalisering av privat ägostyckning som ägt rum före år 1928 är enligt 13 § promulgationslagen till JDL möjligt att alltjämt använda det äldre ägostyckningsinstitutet; den omständigheten att redan i överlåtelseavtalet visst skattetal angivits och att lagfart beviljats å skattetalet anses icke utgöra hinder mot ägostyckning. 5 I särskilda fall kan en genom privat ägostyckning tillkommen lägenhet omedelbart registreras såsom avsöndring (se anvisningarna till det vid jordregisterförordningen fogade form. F ) . 6 I övrigt kunna arealförvärv allt efter omständig1

Prawitz a. a. s. 267. Jfr Svensk Lantmäteritidskrift 1920 s. 99 ff. samt Rodhe a. a. s. 288 f. Rodhe a. a. s. 90 f., 284 och 289 samt NJA II 1954 s. 86 och 98. Rodhe a. a. s. 286 ff., N J A II 1954 s. 85. 4 N J A II 1954 s. 85. Jfr Rodhe a. a. s. 292. > NJA II 1954 s. 85 f. ö SFS 1908: 74 s. 102. Jfr Rodhe a. a. s. 207 och 291. 2

4—600777

III

50 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

heterna legaliseras genom ägostyckning, avsöndring eller avstyckning (13 och 14 §§ promulgationslagen till J D L ) . Då nu antydda så att säga normala legaliseringsmöjligheter befunnos otillräckliga, särskilt med hänsyn till den pågående verksamheten för jordbrukets yttre rationalisering, antogs på grundvalen av ett utav fastighetsbildningssakkunniga i ovannämnda promemoria av år 1951 framlagt förslag lagen den 17 april 1953 om verkan som laga skifte av sämjedelning in. m. Under förarbetena anfördes att spörsmålet, huru man genom lämpliga lagregler skulle kunna hindra privata jorddelningar, inginge i beredningens lagstiftningsuppdrag. Problemet huru dualismen mellan den allmänna civilrätten och den speciella fastighetsbildningslagstiftningen skulle avvecklas beträffande redan skedda privata jordelningar fölle inom ramen för fastighetsbildningssakkunnigas uppdrag. Behov förelåge att, i avvaktan på en ny jordabalk samt på en allmän reform av jorddelningslagstiftningen och fastighetsregisterväsendet, genom en provisorisk lösning av frågan om sämjedelningarna undanröja de mest påtagliga olägenheterna av desamma. 1 I överensstämmelse med denna utgångspunkt upptogs ej i 1953 års lag legaliseringsproblemet i hela dess vidd. Lagen är sålunda icke tillämplig på andra privata jorddelningar än sådana som kommit till stånd före den 1 januari 1928 (1 § första st.). 2 Såsom huvudanledning till denna begränsning anförde de sakkunniga i fråga om sämjedelningarna att medan åt dylika delningar, som skett före angivna tidpunkt, tillerkänts så väsentliga rättsverkningar även i fastighetsbildningshänseende att det närmast framstode som en inkonsekvens att upprätthålla en skillnad mellan dessa äldre sämjedelningar och officiella jorddelningar, det spörsmål som hänförde sig till de nyare sämjedelningarna vore avsevärt mera svårlöst; mest förenligt med jorddelningslagstiftningens ståndpunkt till dessa delningar vore sålunda att icke tillerkänna dem fastighetsbildande verkan. Vid en provisorisk lösning måste man acceptera den gränsdragning, vilken sålunda i viss mån redan skett i lagstiftningen, och lämna nyare delningar utanför. Då såsom ovan anförts vid uppläggande av fastighetsregister enligt FBL de genom privat delning före år 1928 tillkomna ägolotterna upptagas såsom särskilda fastigheter, har 1953 års lag vidare begränsats till mark som redovisas i jordregistret (1 § första st.). 3 Också i andra hänseenden än de nu nämnda har lagen begränsad räckvidd. 4 Alla arter av privat jorddelning omfattas ej av lagen utan denna avser endast vissa, låt vara de allmännast förekommande, former av sämjedelning och därjämte privata ägostyckningar (1 § tredje st.). 5 Sämjedelning inom en registerfastighet faller i allmänhet under lagen. Är sådan delning partiell och hör till fastigheten egentlig inrösningsjord, förutsattes emellertid för legalisering att nämnda jord 1

NJA II 1954 s. 87; se ock s. 90. Ang. innebörden härav, då sämjedelning jämkats, se NJA II 1954 s. 96, 99 ff. NJA II 1954 s. 98. J Ang. vissa i det följande ej nämnda undantag se 9 § i 1953 års lag. 5 NJA II 1954 s. 92 och 98. 2

21 OCH 22 §§

ingått i delningen (1 § andra st.). Sämjedelning som endast avser samfälld mark är undantagen från lagens tillämpning (2 § andra p.). 2 För att gemensam sämjedelning av flera registerfastigheter skall kunna legaliseras uppställer lagen villkoret att envar delägare inom varje fastighet erhållit ägor som väsentligen motsvara hans andel i fastigheten (2 § första p.). 3 Det kräves att samtliga delägare skola vara ense om delningens innehåll och önska legalisering (1 § första st.). Å andra sidan ställes legaliseringen icke i beroende av någon prövning ur jordpolitisk eller planpolitisk synpunkt. 4 Hänsyn till inieckningshavare tas e j ; man har ej ansett sig behöva räkna med möjligheten att deras rätt skulle sättas i fara utan fastmer kunde legalisering antagas vara till gagn för fastighetskrediten. 5 Frågan om legalisering upptages på ansökan av delägare vid lantmäteriförrättning (3 §). Legalisering sker genom förklaring att delningen äger verkan som fastställt laga skifte (1 § första st.); däri ligger bl. a. att de sämjevis tillskapade gränserna få anses vara i laga ordning bestämda jämväl i den mening som avses i 7 kap. JDL. 6 I sitt yttrande över fastighetsbildningssakkunnigas promemoria av år 1951 anförde beredningen att det på åtskilliga punkter komme till synes att lösningen endast vore partiell och provisorisk. Spörsmålet om behandlingen av de redan skedda privata jorddelningarna bleve icke till någon del slutgiltigt löst utan sämjedelningar och arealförvärv av alla kategorier komme att kvarstå i stort antal och alltjämt utgöra ett problem för lagstiftaren. Man torde emellertid icke ha annan utväg än att i största utsträckning godtaga dessa äldre privata jorddelningar. Visserligen skulle därigenom de jordpolitiska synpunkter eftersättas vilka särskilt i den senaste jorddelningslagstiftningen blivit alltmer framträdande, men man kunde icke gärna underlåta att beakta att de förvärv som legat till grund för delningarna vore giltiga enligt gällande civilrättsliga regler. Föredragande departementschefen anförde att frågan hur man skulle komina till rätta med de problem som de genom privat delning redan tillkomna ägolotterna skapade — en fråga som ankomme på lastighetsbildningssakkunniga att lösa — icke kunde prövas i hela sin vidd förrän i samband med det åt beredningen uppdragna spörsmålet om förhindrande av sådana avtal som innebure uppdelning av en fastighet och som ej åtföljdes av en delning i fastighetsbildningslagstiftningens ordning. I annat sammanhang yttrade vidare departementschefen att på längre sikt måste det ur både allmän och enskild synpunkt vara till fördel att sämjedelningarna bragtes ur världen. 7 1

NJA II 1954 s. 96 (de sakkunniga), 99 (dep.ch.), 103 f. (lagrådet). NJA II 1954 s. 96, 99 och 104. NJA II 1954 s. 95 f., 98 f. och 104. 4 NJA II 1954 s. 88. 5 NJA II 1954 s. 88. Jfr Hypoteksombudsmännens förhandlingar 1938 s. 1059 ff. och 1940 s. 1229 f., Rodhe a. a. s. 289 f., 291 not 7 och 331, Palmgren i Svensk Sparbankstidskrift 1943 s. 284 f., Holmbäck i Svensk Lantmäteritidskrift 1943 s. 306 f. not 2, N J A II 1954 s. 104 (lagrådet) samt Prawitz a. a. s. 273 ff. 6 NJA II 1954 s. 92 f., 97 och 101. 7 NJA II 1954 s. 90 och 94. 2

52 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

Av vad sålunda yttrats torde framgå att i anslutning till nya JBs genomförande föreligger ett behov av en legaliseringslag av definitiv karaktär. Såsom i skilda sammanhang uttalats ankommer det icke på beredningen att framlägga förslag till en sådan lag. Denna uppgift torde n u m e r a åvila 1954 års fastighetsbildningskommitté. I detta läge har beredningen ansett mest lämpligt att inrikta sig på en provisorisk lösning av de problem som äro förbundna med de bestående privata jorddelningarna, visserligen utgående från att legaliseringsfrågan i en nära framtid kommer att upptagas till lösning genom lagstiftning men utan att anknyta till någon sådan lagstiftning. En särskild anledning att i samband med nya JB upptaga detta problem föreligger däri — såsom beredningen anfört i de allmänna motiven till 8 kap. nya JB (i avdelningen »Gemensamma inteckningar») — att enligt nya balken förvärv av ideell andel av fastighet väl skall k u n n a särskilt lagfaras men att en sådan andel icke skall k u n n a för sig intecknas, innan utbrytning i laga ordning ägt rum. Såsom erinrats skall detta förbud mot inteckning komma att omfatta även ett område, vilket lagfarits som ideell andel men genom sämjedelning blivit avskilt från stamfastigheten. För att en sämjedelningslott i detta fall skall k u n n a tillerkännas en särställning i förhållande till andra andelsförvärv erfordras tydligen att sämjelottsfallén särskiljas från övriga förvärv av ideell andel. Med den utgångspunkt som i det föregående angivits har för beredningen det problemet trätt i förgrunden att träffa sådana anordningar att, i avbidan på legaliseringen, redan gjorda rättsliga förfoganden över sämjelotter tills vidare äga bestånd och att innehavare av sådana lotter även efter nya balkens ikraftträdande skola k u n n a rättsligen utnyttja egendomen på huvudsakligen samma sätt som tidigare. Tydligt är att de rena arealförvärven därvid kunna lämnas utan beaktande. Till följd av de inskrivningsrättsliga restriktioner vilka sedan slutet av förra århundradet varit gällande i fråga om sålunda förvärvade områden äro sådana rättsliga förfoganden över dessa som förutsätta inskrivning omöjliggjorda. Varje lättnad i dessa restriktioner skulle vara oförenlig med grunderna för nya J B . De ifrågavarande anordningarna lära följaktligen få begränsas till egentliga sämjelotter samt därmed jämställda ägolotter, tillkomna genom privat ägostyckning. Anordningarna måste tydligen bygga på att myndighet vid prövning fastslagit att egendomen har karaktären av sämjelott. Otvivelaktigt skulle dock vara mindre lämpligt om redan gjorda förfoganden över sämjelotter finge bestå och nya ske i sådana fall då en legalisering ej kommer att vara möjlig. Överväganden h u r långt den blivande legaliseringslagstiftningen kan komma att sträcka sig äro självfallet synnerligen vanskliga; vissa hållpunkter kunna emellertid hämtas från 1953 års provisoriska legaliseringslag och dess förarbeten. Beredningen finner sig böra utgå från att begränsningen till delningar som ägt r u m före den 1 januari 1928 icke kan upprätthållas i en definitiv lag. Ä andra sidan är visst att åt sämjedelning som ägt rum efter nya JBs ikraftträdande icke under några förhållanden kan tilläggas rättsverkan. Likaså måste bortses från sämjedel-

21 OCH 22 §§

ning som enligt den särskilda för vissa delar av Kopparbergs län gällande lagen av den 21 mars 1952 är utan verkan. Till förekommande av missbruk kan från legalisering komma att uteslutas sämjedelning som ägt r u m under senaste tid, t. ex. efter den tidpunkt då förevarande betänkande framlades; i förevarande sammanhang torde likväl hänsyn därtill ej kunna tas. En följd av att i princip beaktas också sämjedelningar som skett efter ingången av år 1928 är att den provisoriska lagens begränsning till fastigheter upptagna i jordregistret ej torde kunna vidhållas; som förut framhållits skall nämligen vid fastighetsregistrets förande hänsyn tas till sämjelott som uppkommit före 1928 men ej till därefter uppkommen sämjelott. Av naturliga skäl lär dock ej sämjedelning av fastighet som utgör tomt k u n n a få legaliseras. 1 Nyssnämnda provisoriska lag utesluter från legalisering vissa mera sällan förekommande former av egentlig sämjedelning; försiktigtvis bör antagas att dessa begränsningar komma att kvarstå. Förevarande bestämmelser vila på att fastighetsandels karaktär av sämjelott skall kunna fastslås i ett förfarande som är förlagt till inskrivningsdomaren och utmynnar i en anteckning i fastighetsboken att andelen utgör sämjelott. De allmänna materiella förutsättningarna för att sådan anteckning må ske innefattas i det i 21 § första stycket första punkten inledningsvis uppställda villkoret att före nya balkens ikraftträdande för andelar av fastighet ha genom sämjedelning utlagts skilda områden. I samma punkt har uttryckligen uppställts det i och för sig uppenbara kravet att sämjedelningen alltjämt skall äga bestånd 2 ; att sämjedelningen icke må efter anteckningens verkställande rubbas genom privata dispositioner framgår indirekt av 23 §. I överensstämmelse med det förut sagda modifieras angivna materiella förutsättningar i inskränkande riktning genom bestämmelserna i 22 § andra stycket. Där göras sålunda vissa undantag från huvudregeln i 21 § att sämjedelning må föranleda anteckning. De i 22 § andra stycket första och andra punkterna givna undantagsreglerna ha sin motsvarighet i 1 § andra stycket resp. 2 § första punkten i 1953 års lag. Undantag har vidare gjorts i fråga om fastighet som utgör tomt (tredje p u n k t e n ) . Såsom ovan anmärkts kan givetvis anteckning ej föranledas av sämjedelning som enligt lagen den 21 mars 1952 om ogiltighet av sämjedelning av jord inom vissa delar av Kopparbergs län är utan verkan (jfr kung. samma dag ang. anmälan om sämjedelning av jord inom vissa delar av samma l ä n ) ; uttrycklig regel härom har dock ej ansetts behöva uppställas. 3 Andra stycket i 21 § med dess förklaring, att med sämjedelning skall jämställas uppdelning som skett genom att viss till gränserna bestämd ägovidd av fastighet överlåtits och tillika avtalats att ägovidden motsvarar viss andel i fastigheten (privat ägostyckning), är en parallell till 1 § tredje stycket av 1953 års lag. Beredningen övergår härefter till frågan om antecknings rättsverkan. Med förevarande anordningar åsyftas dels att äldre belastningar a sämjelott vilka 1 H1' £ § f örsla s t - andra p. i 1953 års lag samt NJA II 1954 s. 109 och 110. 2 Jfr NJA II 1954 s. 101. 3 N J A II 1952 s. 546 f.

54 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

eljest skulle falla bort eller till sin innebörd förändras — härom får hänvisas till 30 och 35 §§ PromL och därvid anförda motiv — skola stå kvar med bibehållna rättsverkningar, dels ock att sämjelotten skall kunna bli föremål för nya inskrivningar i väsentligen samma omfattning som enligt äldre rätt varit fallet. En konsekvens av att sämjelott erkännes såsom vid nya balkens tillämpning likställd med fastighet torde vara att den återstående andelen av registerfastigheten, därest den utgör en enda sämjelott och icke flera, utan vidare måste kunna vinna samma erkännande som inskrivningsobjekt. Dessa rättsverkningar av antecknings beviljande kunna sammanfattas så, att, om anteckningen beviljas, den skall vid tillämpning av vad i nya JB är stadgat om laga delning äga samma verkan som delningen; en bestämmelse med detta innehåll har upptagits i 21 § första stycket andra punkten. I så måtto har anteckningen samma innebörd som en legalisering. Den sträcker emellertid icke sina verkningar till fastighetsbildningen. Vid överlåtelse av sämjelott, sedan anteckning skett, kommer lagfarten att liksom tidigare avse en viss kvotdel av fastigheten, dock med hänvisning till vad som följer av anteckningen. I fastighetsbildningshänseende torde få förutsättas att det genom anteckningens beviljande tillkomna avgörandet accepteras i den blivande definitiva legaliseringsprövningen. Beträffande behandlingen vid fastighetsdelning av fordringsinteckning, som enligt äldre rätt belastar fastigheten, följer av 26 § 10 PromL med dess hänvisning till 8 kap. 17 § nya JB att inteckning, för vilken fastigheten ej häftar gemensamt med annan fast egendom, skall uppdelas i anslutning till fastighetsdelningen; då inteckningen tillika belastar annan fast egendom, skall sådan uppdelning däremot icke ske i anslutning till fastighetsdelningen, men efter utgången av viss tidsfrist kommer enligt 31 § PromL ansvarsgemenskapen mellan de fastigheter, vara inteckningen vilar, att avvecklas, likaledes genom uppdelning. Vad nu sagts om fastighetsdelning blir till följd av regeln om sämjedelningsantecknings rättsverkan att tillämpa även beträffande dylik anteckning. De belastningar varom då är fråga äro uppenbarligen sådana som vid tiden för anteckningen häfta vid registerfastigheten. Sedan sämjedelningsanteckning ägt rum, kan icke någon ny inteckning tillkomma i registerfastigheten som sådan. Angående fordran i registerfastigheten med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB eller därtill anslutande författning får hänvisas till 17 kap. 6 § sista stycket HB i lydelse enligt samtidigt framlagt förslag till lag om ändring i HB och övergångsbestämmelserna till samma lag ävensom till den föreslagna lagen om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom. Frågan om anteckningens rättsverkan såvitt angår sådan fordringsinteckning, som belastar sämjelotten vid nya JBs ikraftträdande, regleras i 30 § PromL och utvecklas närmare i motiven till nämnda lagrum. Sedan anteckning ägt rum, kan den sämjedelade fastigheten uppenbarligen icke göras till föremål för gemensam inskrivning i annan utsträckning än

21 OCH 22 §§

där nya JB tillåter att flera fastigheter äro objekt för en och samma rättighet. Å andra sidan må framhållas att hinder för att den genom sämjedelning uppdelade fastigheten i sin helhet belastas med inskrivning icke möter, innan anteckning kommit till stånd. I sådant fall måste ägarna av sämjelotterna enligt nya JB betraktas såsom delägare på grund av samäganderätt (se 8 kap. 3 §). Att m ä r k a är i detta fall att en inskrivning i hela fastigheten måste uppfattas som ett eftergivande av sämjelottsinnehavarens intresse av sämjedelningens fortsatta respekterande. Har exempelvis fordringsinteckning sökts på grund av pantbrev, som avser hela fastigheten, får alltså anses att ägare av ideell andel icke sedermera kan påkalla anteckning som här avses. Vad härefter angår den särskilda sämjelotten får konstateras att, sedan anteckning skett, möjlighet föreligger att låta sämjelotten bli föremål för inskrivningar i fullt ut samma utsträckning som fastighet; anteckningen skall såsom ovan angivits äga samma verkan som enligt nya balken fastighetens delning medför. Intill dess anteckning ägt rum, får däremot sämjelotten icke alls betraktas som självständigt objekt för nyinskrivningar. Genom att undantagslöst upprätthålla kravet att inskrivning ej må ske, med mindre anteckning föreligger, vinner m a n att förr eller senare fråga om anteckning blir aktuell beträffande de allra flesta sämjelotter (jfr 54 § P r o m L ) . Framhållas bör att den anteckning som förutsattes för ny inskrivning i sämjelott icke är bunden vid ansökan inom viss tid. Det kan därför väl inträffa att, när anteckningen göres, äldre inteckning för panträtt i sämjelotten upphört att gälla (se 30 § P r o m L ) . Bland de materiella villkoren för antecknings beviljande har icke upptagits något uttryckligt krav på att andelen är lagfaren såsom sådan. Emellertid följer indirekt ett dylikt krav av de förevarande bestämmelsernas konstruktion. Behörighet att söka anteckning skall, i överensstämmelse med vad som gäller om behörigheten att söka laga skifte eller legalisering enligt 1953 års lag, tillkomma allenast ägaren, ej exempelvis inteckningshavare eller avkomsttagare eller den till vilken rättighet i sämjelotten blivit utfäst eller upplåten. Här såsom eljest i motsvarande till inskrivningsväsendet hänförliga förhållanden får med ägare förstås ej den verklige ägaren utan den lagfarne. 1 Tydligt är att också en lagfart efter nya balkens ikraftträdande legitimerar ägaren. Det i 1953 års lag uppställda kravet att samtliga delägare i fastigheten äro ense om sämjedelningens innehåll och önska legalisering har självfallet icke erhållit någon motsvarighet i nu föreslagna bestämmelser. Ansökan om anteckning skall som n ä m n t s göras av sämjelottsägaren; i ansökningsärendet har dock sökanden att förebringa sådan utredning som kräves för bifall till ansökan 2 , d. v. s. han bör i första hand visa att ägaren av den eller de övriga andelar som ingått i sämjedelningen medgivit åtgärden eller att genom laga kraftägande dom blivit avgjort att sämjedelningen skall län1 2

Jfr NJA II 1912 s. 235. Jfr NJA 1939 s. 297.

56 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

da till efterrättelse (se 22 § första st. i förslaget). Ansökan skall göras hos inskrivningsdomaren och ger upphov till ett inskrivningsärende (27 kap. 1 § nya J B ) . Följaktligen komma att gälla de i 27 kap. nya JB meddelade föreskrifterna angående sådana ärenden (se t. ex. 4 § andra st., 6 § första och tredje st. samt 11, 15 och 16 §§). I fråga om ansökans form har, med avvikelse från vad som stadgats i 27 kap. 11 § första stycket första punkten nya JB, ansetts att ansökan städse bör ske skriftligen (se därom 21 § första p. i förslaget). Har ägare av fastighetsandel sökt anteckning, skola enligt vad nyss framgått ägare av den eller de övriga andelar som ingått i sämjedelningen beredas tillfälle att yttra sig i ärendet, såframt icke medgivande från vederbörandes sida till anteckningsåtgärden redan föreligger. Finnes sökandens rätt tvistig, må — enligt vad i 27 kap. 16 § nya JB är stadgat — föreläggande meddelas honom att inom viss tid väcka talan vid domstol. Tvist k a n föranledas av påstående från annan delägares sida att sämjedelning över huvud ej förekommit eller, i motsatt fall, att den varit tidsbegränsad eller eljest ej haft definitiv karaktär 1 eller åsyftat allenast delning till brukningen 2 eller gått åter eller såsom företagen efter nya balkens ikraftträdande är ogiltig. Då anteckning icke innefattar något avgörande i fråga om gränserna mellan sämjelotterna, kan däremot sökandens rätt icke anses tvistig blott därför att de skilda sämjelotternas ägare icke äro ense om gränserna. Medgivande från ägaren av den eller de övriga andelar som ingått i sämjedelningen är icke under alla betingelser till fyllest för bifall till ansökan. Förhandenvaron av de materiella förutsättningarna för anteckning måste fastmer objektivt konstateras. Delägarnas sammanstämmande uppgifter att sämjedelning ägt rum före nya balkens ikraftträdande kunna alltså icke av inskrivningsdomaren godtagas såsom grund för anteckning, med mindre uppgifterna vinna stöd av omständigheterna. 23 §. Såsom anförts vid 21 och 22 §§ anses sämjedelning kunna gå åter efter överenskommelse eller i följd av konfusion och likaså kunna när som helst efter överenskommelse jämkas. En anteckning om andels egenskap av sämjelott medför visserligen icke någon officiell fastighetsbildning, men det oaktat kan, med hänsyn till anteckningens förut behandlade inskrivningsrättsliga verkningar, icke gärna komma i fråga att sämjedelningen skulle få gå åter eller eljest rubbas annorledes än i den ordning som är eller blir stadgad om fastighetsbildning. Att ny fastighetsbildning — likaväl som den förändrar på ordinär väg uppkommen fastighetsindelning — skall kunna få rubba fastighetsindelning, som vunnit visst erkännande genom sämjedelningsanteckning, synes uppenbart. Förevarande paragraf befattar sig egentligen icke härmed utan tar sikte på den mera speciella frågan om antecknad 1 Se fastighetsbildningssakkunnigas PM 12/10 1951 s. 98 samt Prawitz a. a. s. 257 och Rodhe a. a. s. 280 vid not 3. 2 NJA II 1952 s. 545 f. Jfr NJA 1940 s. 82 och 1952 s. 228.

23 §

sämjedelnings respekterande vid en efterföljande laga delning. Utifrån utgångspunkten, att den antecknade sämjedelningen skall vid en dylik delning respekteras i samma mån som tidigare laga delning, utsäger paragrafens första punkt att sämjedelningen dock icke skall hindra, att sämjelotten med bibehållet markinnehav blir föremål för avstyckning; sådan avstyckning kan ju sägas utgöra en form av definitiv legalisering av sämjedelningen. Huruvida en motsvarande legalisering skall kunna tänkas bli genomförd medelst ett laga skifte behandlas icke i stadgandet; beredningen är dock närmast av den meningen att så bör få ske. En förutsättning härför vore emellertid, att innehavet allmänt godtoges som delningsgrund beträffande antecknad sämjelott (jfr 9 kap. 3 § J D L ) ; prövningen av om detta är möjligt ankommer emellertid icke på beredningen, och hithörande spörsmål beträffande laga skifte ha följaktligen lämnats utanför regleringen i paragrafen. — I anslutning till det i första punkten upptagna stadgandet rörande avstyckning har i andra punkten föreskrivits att sämjedelningsanteckning ej må återkallas i vidare mån än såvitt avser den i första punkten angivna situationen. 24 §. I förevarande paragraf meddelas vissa särskilda bestämmelser om köp och byte av sämjelott efter nya balkens ikraftträdande. Bestämmelserna avse sämjelott beträffande vilken ännu icke skett anteckning enligt 21 §. Angående köp av fastighetsandel skall i allmänhet gälla att, om i köpehandlingen bestämts att andelen skall utbrytas, köpet är beroende av att i viss ordning laga delning kommer till stånd. Har åter bestämmelse om utbrytning ej upptagits i köpehandlingen, skall köparen anses innehava fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna; sämjedelning skall vara utan verkan. Vad nu sagts skall ock gälla om byte och gåva av fastighetsandel (4 kap. 8, 28 och 31 §•§ nya J B ) . Bestämmelserna i förevarande paragraf vila på antagandet att redan nu den som förvärvar en sämjelott i allmänhet fäster avgörande vikt vid att föremålet för förvärvet har nämnda k a r a k t ä r ; sedan nya balken trätt i kraft, torde förvärvarens intresse i lika mån vara knutet till att han kommer att k u n n a rättsligen förfoga över egendomen. Hänvisades vid köp eller byte förvärvaren att söka rent avtalsmässigt tillgodose sitt intresse, skulle, oavsett att överlåtaren icke hade något att erinra, hinder kunna möta däri att förvärvets fullbordan eller bestånd enligt 4 kap. 4 § första stycket eller 28 § nya JB ej må göras beroende av villkor under mer än två år från förvärvshandlingens dag. Vad sålunda föreskrivits skall emellertid ej utgöra hinder att uppställa villkor, som har sin grund i särskilt stadgande (4 kap. 4 § andra st. nya J B ) . Ett sådant stadgande har meddelats i förevarande paragraf, innehållande att i köp- eller byteshandling rörande andel av fastighet, som utgör sämjelott, må upptagas bestämmelse att överlåtelsen skall vara beroende av att anteckning, som avses i 21 §, kommer till stånd rörande andelen eller denna utbrytes genom laga delning. Till undvikande av att frågan om överlåtelsens giltighet skulle k u n n a hållas öppen

58 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

under obestämd tid torde en preskriptionsregel efter förebild av 4 kap. 7 och 8 §•§ nya JB vara motiverad; en sådan har här intagits. Laga skifte må sökas allenast av delägare (1 kap. 9 § J D L ) . Den som överlåtit sin sämjelott är ej längre delägare i fastigheten. Bl. a. av denna anledning har i paragrafen ytterligare föreskrivits att anteckning må påkallas såväl av säljaren som av köparen. I fråga om gåva torde icke finnas bärande anledning att införa regler motsvarande dem som nu förordats beträffande köp och byte. 25 §. Såsom anmärkts vid 7 kap. nya JB avser det ämne som behandlas i sagda kapitel regleringen av förhållandet mellan den som efter klander återvinner egendom och hans motpart i klanderprocessen; däremot innehåller kapitlet icke några bestämmelser om klanderprocessen som sådan. Vad till en början gäller själva klanderförutsättningarna torde utan vidare vara tydligt att nya JB härvidlag icke gärna kan tilläggas tillbakaverkande kraft å rättsförhållanden, som uppkommit före den nya balkens ikraftträdande. Här kommer alltså huvudprincipen i 19 § PromL att oinskränkt råda. En klanderprocess, som väckes efter nya JBs ikraftträdande men grundas å dessförinnan konstituerade betingelser, skall följaktligen avdömas enligt äldre lag. Det nu sagda har sin påtagliga betydelse icke minst med hänsyn till att nya JB kommer att medföra en avsevärd inskränkning av utrymmet för klandertalan; detta sammanhänger med det vidsträckta erkännandet av godtrosförvärv enligt den tillämnade grundsatsen om fastighetsbokens publica fides. 1 Såvitt rör regleringen av relationerna mellan den som vunnit sin klandertalan och den som tappat i tvisten synes däremot icke vara nödvändigt att ta motsvarande ståndpunkt till övergångsspörsmålen. De bestämmelser på detta område vilka upptagits i 7 kap. nya JB vila ytterst på den låt vara knapphändiga regleringen i 11 kap. JB och kunna i det väsentliga karakteriseras såsom ett fullständigare utförande och fixerande av äldre rätt i ämnet. Det måste betraktas som en fördel, om de mera uttömmande och konkreta reglerna i den nya balken finge tjäna som vägledning även när fråga är om en situation, där själva klandret grundats å förhållanden före nya JBs ikraftträdande och därför avgjorts i enlighet med äldre lag. Med hänsyn till det nu anförda har beredningen funnit motiverat att beträffande 7 kap. nya JB frångå huvudprincipen om den nya balkens ogiltighet i fråga om äldre rättsförhållanden. Ett visst förbehåll måste dock uppställas rörande kapitlets retroaktiva verkan så till vida som stadgandena böra vinna tillämpning allenast om den klandertalan varom fråga är blivit väckt efter nya JBs ikraftträdande. En övergångsbestämmelse, som utformats på sätt här angivits, har upptagits i förevarande paragraf. 1

Se 1947 års bet. s. 286.

59 26 §.

I 26—32 §§ upptagas övergångsbestämmelser till reglerna i nya JBs kapitel om panträtten, 8 kap. Den i 19 § PromL stadgade principen att de nya reglerna, om annat ej föreskrives, icke skola äga tillbakaverkande kraft skulle beträffande panträtt, som är grundad å inteckningsansökan före nya JBs ikraftträdande, innebära, att panträtten icke vore underkastad de nya reglerna. Såvitt rör panträtt inställer sig emellertid spörsmålet, om icke de nya reglerna i ganska vidsträckt omfattning böra vinna tillämpning å äldre rättsförhållanden, något som i så fall skulle föranleda att berörda allmänna principregel finge vidkännas betydande undantag. Vid övervägandet av detta spörsmål anmäla sig i viss mån motstående synpunkter. I flera avseenden innefatta de nya reglerna otvivelaktigt förändringar av gällande rätt. Det skulle å ena sidan kunna hävdas, att dessa förändringar under inga omständigheter finge påverka de äldre panträttsförhållandena. Å andra sidan synes kunna åberopas att det vore en otillfredsställande ordning att låta skilda regelsystem komma att gälla vid sidan av varandra på ett så centralt rättsområde som panträttens. Präglades näihligen promulgationsbestämmelserna av inställningen, att äldre rättsförhållanden borde hållas helt intakta, skulle detta ofrånkomligen medföra, att nuvarande panträttsregler i betydande utsträckning skulle under avsevärd tid framåt komma att bibehålla sin tillämplighet. Uppenbarligen skulle härav k u n n a alstras osäkerhet om vilka regler en panträtt vore underkastad i det enskilda fallet, och detta kunde i sin t u r vara ägnat att inom kreditlivet inverka menligt på den allmänna tilliten till panträttshandlingarna. Vidare må framhållas att ett rigoröst fasthållande vid gällande bestämmelser i fråga om redan uppkomna panträtter faktiskt skulle i väsentliga hänseenden ställa den åsyftade reformen av panträttsregleringen på framtiden. Exempelvis skulle ett så angeläget reformönskemål som avskaffandet av det gemensamma inteckningsansvaret och den därav betingade speciella cxekutionsformen icke låta sig förverkliga i nuvarande läge. Såsom ock vitsordats av den rådgivande nämnden får det betraktas som en berättigad strävan att i största möjliga utsträckning söka föra in de redan uppkomna panträttsförhållandena under de nya reglerna. För att en sådan åtgärd ej skall behöva medföra rättsförlust för den enskilde erfordras dock uppenbarligen vissa anordningar och korrektiv. Tydligt är att de nya reglerna i vissa avseenden icke k u n n a erhålla verkan på de äldre panträtterna. I vad den nya balken reser ändrade krav på panträttshandlingens rent formella struktur kunna dessa krav icke eller endast med största varsamhet få tillämpning på inteckningshandlingar, som redan ligga till grund för sökt eller beviljad panträtt. Nya lagregler, vilka av denna anledning ej alls ansetts böra gälla beträffande äldre panträtter, äro de i 8 kap. 1 § och 4 § tredje stycket nya JB upptagna föreskrifterna om pantbrev och bevittnande av namnunderskrift å dylikt. Av likartade skäl ha de äldre panträtterna ej heller underkastats de i 8 kap. 4 § första och andra

60 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

styckena intagna reglerna om att förskrivningen i pantbrevet skall avse visst kapitalbelopp och sålunda ej varor, att förfallotid om sådan skall iakttagas måste angivas, att om panträtten avser ogulden köpeskilling detta skall utsägas i pantbrevet samt att pantbrevet ej får upptaga villkor varav panträttens inträde eller bestånd skulle vara beroende. Också 8 kap. 5 § meddelar en föreskrift angående panträttshandfmgens yttre form, och stadgandet som sådant kan därför ej tillerkännas retroaktivitet, men den realprincip stadgandet ger uttryck åt har ansetts k u n n a efter hand tilläggas verkan jämväl beträffande äldre panträttshandlingar (se härom 27 § P r o m L ) . — Det må i sammanhanget tillfogas, att ej heller innehållet i 8 kap. 7 §, som avser den situationen att fastighet är avträdd till konkurs när däri sökes inteckning, ansetts böra förlänas retroaktiv verkan; likaså kan här nämnas att 8 kap. 26 § med dess regler om pantbrev, som utfärdats av myndighet, samt 8 kap. 27 § med dess hänvisning till vad om panträtt i järnväg är särskilt stadgat torde sakna intresse beträffande redan tillkomna panträtter och följaktligen icke medtagits bland reglerna med tillbakaverkande kraft. I några hänseenden har det befunnits såväl möjligt som påkallat att låta de nya reglerna bli tillämpliga å äldre panträtter efter förloppet av viss övergångstid, varunder de äldre rättsförhållandena gradvis k u n n a anpassas efter den nya lagstiftningen. Detta gäller reglerna i 8 kap. 2 och 3 §•§ (se 30—32 §§ PromL) samt, såsom redan nämnts, 5 §. De övergångsföreskrifter som efter viss tidsfrist efter nya JBs ikraftträdande göra nu uppräknade lagrum tillämpliga å de äldre panträtterna kommenteras närmare i sina resp. sammanhang. Beträffande återstående lagrum i 8 kap. nya JB utom 6 § första stycket och 23 § utsäges i förevarande paragraf att de skola i huvudsak vinna tilllämpning å äldre panträtter redan från tiden för nya JBs ikraftträdande; i 28 och 29 §§ PromL upptages motsvarande regel angående innehållet i 8 kap. 6 § första stycket och 23 §. Nu avsedda paragrafer med retroaktiv verkan utgöras dels av sådana stadganden som i sak uppvisa väsentlig överensstämmelse med föreskrifter i gällande rätt, dels av hänvisningar till bestämmelser på annat håll vilka redan gälla eller vilka överensstämma med gällande rätt, dels ock av stadganden som innefatta vissa sakliga nyheter. Till den första kategorien höra bestämmelserna i 8 kap. 8 § första stycket (motsvarande 60 § I F ) , 9 § (18 § 1 mom. I F ) , 14 § (31 §\ IF), 16 § första stycket (25 § första och andra st. I F ) , 18 § (16 § SmlL), 20 § (23 och del av 24 § 2 mom. I F ) , 21 § första och andra styckena (24 § 1 mom. I F ) , 22 § första stycket första ledet (återstoden av 24 § 2 mom. I F ) , 24 § första och andra styckena (28 och 30 §§ IF) samt 25 § (29 § I F ) . Ej heller bestämmelserna i 10 § första och andra styckena, 11 § samt 13 § första stycket torde avvika från vad som f. n. gäller. Till frågan om 8 § andra stycket kommer beredningen i det följande. — Hänvisningsstadganden av ovan berört slag upptagas i 8 kap. 15 §, 21 § tredje stycket, 22 § andra stycket, 23 § och 24 § tredje stycket.

26 §

61 Stadganden med vissa sakliga nyheter i förhållande till gällande rätt, slutligen, återfinnas i 8 kap. 6 §, 12 §, 13 § andra stycket, 16 § andra stycket, 17 och 19 §§, 22 § första stycket andra ledet samt 23 §. Beredningens förslag, att dessa stadganden i princip skola skänkas omedelbar giltighet beträffande äldre panträtter, liksom de modifikationer av denna ståndpunkt som påfordras, föranleda vissa närmare kommentarer vilka nu följa; beträffande 8 kap. 6 § första stycket och 23 § får hänvisas till vad som anföres vid 28 och 29 §•§ PromL. Vad först angår bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket medgiver denna, att fastighetsägaren, om h a n innehar pantbrevet, därå gör anteckning angående vissa förhållanden som äro av betydelse för rätten att göra pantbrevet gällande. Angående betydelsen av här ifrågavarande anteckning må hänvisas till motiven till 8 kap. nya JB. Föreskriften i 6 § andra stycket får ses mot bakgrunden av att pantbreven skola enligt nya JB kategoriskt utgöra innehavarpapper. Såsom redan nämnts och som närmare framgår av 27 § PromL avses denna ordning så småningom — i allt fall efter utgången av en generellt bestämd övergångstid — bli tillämplig också på de äldre inteckningshandlingarna. Med hänsyn härtill får nu omförmälda m ö j lighet att verkställa anteckning efter hand samma betydelse för de äldre panträtterna som för de nytillkomna. Emellertid torde bestämmelsen i 8 kap. 6 § andra stycket böra vinna giltighet å äldre panträtter redan från nya JBs ikraftträdande. Redan f. n. utgöras fordringsinteckningshandlingarna i övervägande utsträckning av innehavarpapper. Därtill kommer att flertalet återstående inteckningshandlingar äro orderpapper och att anteckningsmöjligheten skulle ha en viss funktion att fylla även beträffande dessa. F. ö. är att m ä r k a att jämväl 8 kap. 12 § med dess föreskrift om att pantbrev, som av fastighetsägaren lämnats såsom säkerhet för fordran, må överlåtas allenast i samband med denna fordran avses enligt beredningens förslag skola bli tillämplig på äldre panträtt redan från tidpunkten för nya JBs ikraftträdande. Förbudet mot separat överlåtelse av själva panträtten förutsätter för sin fulla effekt, att anteckning kunnat verkställas med stöd av 6 § andra stycket. Att sagda lagrum sålunda skall ha omedelbar retroaktiv verkan utsäges under 1 i förevarande paragraf i PromL. Beträffande inteckningshandling, som gäller såsom ställd allenast till viss man, k a n anteckningsmöjligheten uppenbarligen icke ha någon reell betydelse; dylik inteckningshandling inbegripes följaktligen icke under övergångsregeln. Med inteckningshandling, vilken gäller såsom ställd till viss man, avses icke handling, som saknar förbehåll enligt 11 § tredje stycket SkL (s. k. rectaklausul); utan sådant förbehåll är nämligen jämväl en till viss man ställd inteckningshandling att anse såsom orderpapper. Enligt 60 § IF är en inteckning ogiltig, om den meddelats sedan fastigheten kommit ur rätte ägarens hand och denne genom klander återvunnit fastigheten från dess innehavare. Motsvarande bestämmelse har som redan angivits blivit inskriven i 8 kap. 8 § första stycket nya JB. Av grunderna för 60 § IF har allmänt ansetts följa att den där meddelade regeln omfat-

62 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

tar även det fall att på talan av överlåtaren överlåtelsen gått åter eller blivit hävd. I nya JB har uttryckligen uttalats att regeln i 8 § första stycket avser även nyssnämnda situationer. Uttalandet, som återfinnes i 8 § andra stycket första ledet, tar emellertid sikte icke endast på dessa situationer utan även på det fallet att förvärvet återgår på talan av förvärvaren. Hur 60 § IF f. n. än må tolkas i detta hänseende torde några betänkligheter icke möta mot att även i övergångshänseende tillämpa denna princip. Vid gåvoöverlåtelse av fast egendom kan enligt gällande rätt, i motsats till vad fallet är vid köp, genom varje slags förbehåll bestämmas att egendomen under visst villkor skall återgå till givaren. Att villkor om gåvans återgång upptagits i gåvobrevet medför med hänsyn härtill icke hinder för lagfart på gåvotagarens fång. Beredningen har ansett det vara påkallat med viss inskränkning i möjligheten att förbinda gåva av fast egendom med villkor. Sålunda bör, enligt beredningens mening, gentemot tredje man endast ett villkor av kortare varaktighet äga giltighet. Modifikationen har i nya JB kommit till uttryck främst i 4 kap. 30 § första stycket, varav framgår att sådant villkor angående gåvas fullbordande eller bestånd som är gällande för viss tid utöver två år eller för obestämd tid ej skall kunna åberopas mot tredje man, vilken efter överlåtelse före återgångstalans väckande förvärvat egendomen. Härmed korresponderar bestämmelsen i 8 kap. 8 § andra stycket andra ledet. Bestämmelsen är ett undantag från regeln om verkan i inteckningshänseende av återgång eller hävande utav äganderättsförvärv och utsäger att, när gåva på talan av givaren återgår till denne på grund av villkor avseende viss tid utöver två år eller obestämd tid, panträtt för vilken inteckning meddelats före talans väckande dock skall äga bestånd. Huruvida gällande rätt innebär att av gåvotagaren utfäst panträtt skall förfalla eller fortbestå, då gåva återgår till följd av resolutivt villkor, har varit föremål för delade meningar. 1 De bestämmelser i ämnet som upptogos i 1909 års jordabalksförslag (5 kap. 11 § andra st.) gingo närmare bestämt ut på, bl. a., att därest egendom som skulle gå åter vore besvärad av inteckning, vilken tillkommit på grund av gåvotagarens utfästelse, inteckningen skulle vara gällande, där den ej blivit sökt först efter det talan om återgång instämts. Denna ståndpunkt har ock godtagits i doktrinen; även i rättspraxis synas ha förekommit avgöranden i denna riktning. 2 Under sådana förhållanden skulle den i 8 § andra stycket andra ledet inrymda nya regeln icke vara ägnad att försämra gåvogivarens ställning och således ej i dennes intresse behöva föranleda ett modifierande över^ångsstadgande. Möjligen skulle däremot kunna göras gällande att regeln mot bakgrunden av nyss tecknade innebörd av gällande rätt skulle inverka försämrande på inteckningshavarens rätt för de fall då det resolutiva villkoret avsåge en tidrymd av högst två år. Vilken ståndpunkt nuvarande rättspraxis intager i detta spörsmål synes vara ovisst. Någon anledning att på. 1 2

LB II s. 210 f. Se Lamm, Inteckning s. 30 f. samt NJA 1884 s. 206.

26 §

grund härav icke tillämpa de av beredningen förordade reglerna retroaktivt torde dock icke föreligga. Bestämmelsen om att 8 kap. 8 § första och andra styckena nya JB skola tillämpas även å äldre inteckningar finnes under 2 i förevarande paragraf i PromL. I motiven till 8 kap. 8 § nya JB har beredningen befattat sig med ett speciellt spörsmål, sammanhängande med byte. Som där utvecklats är innebörden av nya JB — närmare bestämt av en regel i 4 kap. 28 § — att om fastighet, som gått i byte mot annan fastighet, frånvinnes förvärvaren genom vindikationstalan, förvärvaren dock icke må återtaga den egendom han gav i byte utan i stället får finna sig i att bli gottgjord i penningar. Gällande rätt intager en annan ståndpunkt; sålunda skall i det nyss angivna fallet enligt 11 kap. 4 § JB gälla att förvärvaren äger återbekomma sin fastighet, såvida icke byteskontrahenten i sin tur överlåtit den. Har fastigheten före återlämnandet belastats med inteckningar på grund av utfästelser av byteskontrahenten, skola dessa inteckningar emellertid äga bestånd; verkan såsom enligt 60 § IF inträder alltså icke. För att bevara inteckningshavarnas rättsställning oförkränkt har det varit nödvändigt att till övergångsregeln under punkt 2 i förevarande paragraf i PromL foga ett förbehåll, vari utsäges att vad i 8 kap. 8 § andra stycket är stadgat om verkan av att äganderättsförvärvet häves på talan av överlåtaren icke skall avse sådant fall av hävning varom fråga må uppkomma vid tillämpning av 11 kap. 4 § äldre jordabalken. Såsom ytterligare omnämnes i motiven till 28 § PromL vid behandlingen av den övergångsföreskrift som hänför sig till 8 kap. 6 § första stycket nya JB har panträtten i den nya balken lösgjorts från sitt hittillsvarande beroende av fordran. Trots denna förändring kommer panträtten självfallet i dominerande utsträckning att få funktionen att tjäna som säkerhet just för skuldfordringar. Icke minst när det bakomliggande lättsförhållandet utgöres av en fordran har fastighetsägaren ett väsentligt intresse i att trygga sin rätt till framtida invändningar, grundade på detta rättsförhållande. Fastighetsägarens möjligheter i detta avseende skulle i viss mån kringskäras efter ett genomförande av nya JBs tvingande regler om att pantbrevet skall vara ställt till innehavaren och att det skall vara bärare enbart av panträtlen, ej tillika av fordringsrätten. Denna verkan h a r nya JB sökt neutralisera genom särskilda föreskrifter till fastighetsägarens skydd. Redan i det föregående ha här berörts de i 8 kap. 6 § andra stycket införda reglerna rörande anteckning å pantbrev, exempelvis om att detta avser visst skuldförhållande. Samma syfte men speciell inriktning på de situationer, då det bakomliggande rättsförhållandet utgöres av en fordran, ha bestämmelserna i 8 kap. 12 §, enligt vilka ett pantbrev som av fastighetsägaren lämnats såsom säkerhet för fordran må, även om annat avtalats, överlåtas eller pantsättas allenast i samband med denna fordran, dock att pantbrevet må utmätas för fordringen så ock, när gäldenären är försatt i konkurs, försäljas enligt vad därom är stadgat i KL. Vidare föreskrives i paragrafen att över-

64 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

låtelse eller pantsättning, som ägt r u m i strid med vad sålunda utsagts, skall vara utan verkan, såframt ej den som mottog pantbrevet eller annan till vilken det sedermera överläts eller pantsattes därvid var i god tro. Att 8 kap. 12 § bör äga oinskränkt tillämpning å de äldre panträtterna, när dessa över lag övergått till att bli innehavarpapper, är naturligt. Härvidlag må erinras om att efter nya JBs ikraftträdande det torde bli sällsynt att i ett vanligt skuldfordringsförhållande utgiva äldre inteckningshandling såsom bärare av själva fordringsrätten (jfr 28 § PromL) — även med avseende å äldre inteckning gör sig därmed gällande den praxis att i fordringsförhållanden använda dubbla handlingar, vilken förutsattes för en tillämpning av 8 kap. 12 §. Karaktären av löpande skuldebrev hos de äldre inteckningarna över lag inträder däremot först efter utgången av viss frist efter nya JBs ikraftträdande (27 § P r o m L ) . Dock böra bestämmelserna i 8 kap. 12 § få giltighet å de äldre panträtterna redan från den nya balkens ikraftträdande. Med hänsyn till bestämmelsernas ovan berörda ändamål är likväl uppenbart att anledning till deras omedelbara tillämpande icke finnes i andra fall än då inteckningshandlingen är ett innehavar- eller orderpapper, som lämnats som säkerhet för fordran, grundad å särskilt skuldebrev eller annan handling vid sidan av inteckningshandlingen. Under orderpapper inbegripes givetvis även i detta sammanhang en till viss man ställd inteckningshandling, som ej är försedd med förbehåll enligt 11 § tredje stycket SkL. Beredningen har stannat för att med nu angivna begränsning skänka 8 kap. 12 § omedelbar retroaktiv verkan. Bestämmelsen härom möter i punkt 6 i förevarande lagrum i PromL. I 8 kap. 13 § första stycket nya JB utsäges att, ehuru förfallotid är inne för pantbrev, vilket fastighetsägaren lämnat som säkerhet för fordran, borgenären ej må kräva betalning på grund av pantbrevet, innan även fordringen förfallit; ej heller m å dessförinnan fastighetsägaren infria pantbrevet. Bestämmelserna torde återspegla den ståndpunkt som omfattas av redan gällande rätt. I en närstående fråga har hittills viss tvekan gjort sig förspord. Frågan rör betydelsen av växling i äganderätten å fastighetsägarens sida utan att nye ägaren samtidigt övertagit betalningsansvaret för borgenärens fordran. Den meningen har på sina håll hävdats att förfallodagen för fordringen skall iakttagas även av den nye ägaren. Beredningen har emellertid ansett sig k u n n a konstatera, att avgörande för den nye ägarens ställning är i det nu åsyftade fallet allenast pantbrevet med den förfallotid som där föreskrives (se specialmotiveringen till 8 kap. nya J B ) . I syfte att motverka den olägenhet som k a n vara förenad härmed har beredningen i 8 kap. 13 § andra stycket upptagit särskilda föreskrifter. Enligt dessa kan borgenären beträffande fordran, som är grundad å skuldebrev, låta i grundbok införa anteckning om skuldebrevets förfallotid. Sedan dylik anteckning verkställts, är densamma i fråga om förfallotiden gällande mot ev. ny ägare av fastigheten, även om denne ej är betalningsskyldig för omslagsreversen. Det synes ej föreligga anledning att utesluta äldre panträtter från tillämpningen av bestämmelserna i 8 kap. 13 § andra stycket. Dessa un-

26 §

danröja, som framgått, en olägenhet som vidlåder också nuvarande rätt. I förevarande paragraf i PromL har därför 8 kap. 13 § i sin helhet upptagits bland de lagrum som skola tillämpas jämväl å äldre panträtter; se punkt 7. En förutsättning för tillämpningen av ifrågavarande stadganden i nya JB å äldre panträtter är uppenbarligen, att inteckningshandlingen av fastighetsägaren lämnats såsom säkerhet för särskild fordringshandling. Beträffande 8 kap. 13 § första stycket må denna fordringshandling utgöras av skuldebrev eller handling av annat slag; såvitt rör andra stycket kan däremot icke komma i fråga annan särskild fordringshandling än skuldebrev. Nu nämnda förutsättning har kommit till uttryck jämväl i PromL. I 8 kap. 16 § upptager nya JB regler angående ägarpant, en term som fått ersätta den nu allmänt begagnade beteckningen ägarhypotek. Det har redan framhållits, att reglerna i paragrafens första stycke i sak överensstämma med innehållet i 25 § första och andra styckena IF. Att 25 § IF i motsats till 8 kap. 16 § nya JB karakteriserar ägarhypoteket som en rätt, vilken inträder, då fastigheten utmätningsvis säljes, bör ej föranleda uppfattningen, att på denna punkt skulle föreligga en olikhet mellan gällande rätt och nya JB. Som beredningen i annat sammanhang betonat (se specialmotiveringen till 8 kap. nya JB) får nämligen av ordalagen i 25 § IF icke dras den slutsatsen att ägarhypoteket skulle uppkomma först vid den exekutiva försäljningen. Direkta avvikelser från gällande rätt representera däremot reglerna i 8 kap. 16 § andra stycket, som behandla det fall att enbart viss del av panträtten tillkommer fastighetsägaren som ägarpant. Dessa regler ge uttryck för det nya betraktelsesättet att vid uppkomsten av ägarpant, som ej avser hela panträtten, denna uppdelas i två skikt, det ena motsvarande den ännu icke guldna delen av panträttens kapitalbelopp jämte ränta å denna del och det andra skiktet motsvarande återstoden av panträttens kapitalbelopp (se specialmotiveringen till 8 kap. nya J B ) . Av denna gränsdragning mellan den panthavaren tillkommande delen av panten och ägarpanten följer att ett överhypotek, vare sig det är från början existerande eller senare uppkommet, till hela sin ursprungliga storlek är undandraget panthavaren. Panthavaren skall sålunda vara betagen sin hittillsvarande möjlighet att för ev. ränteanspråk håJla sig till överhypoteket. Detta kommer till såväl huvudstol som därå belöpande ränta att ligga utanför panthavarens räckvidd. I och för sig synas betänkligheter ej behöva möta mot att även på de redan uppkomna panträtterna applicera denna nya syn på vad som skall stå till panthavarens förfogande. I enlighet härmed skulle också för de äldre panträtternas vidkommande den del av det intecknade beloppet som motsvaras av borgenärens fordran, jämte ränta å denna del om ränta finnes utfäst i inteckningshandlingen, vara att anse som en fristående panträtt. För framdeles upplupen skuldfordringsränta skulle borgenären alltså ha att gottgöra sig ur inteckningsräntan å n ä m n d a fristående pant. Härvid bör dock beaktas att förekomsten av inteckningshandlingar, i vilka ränta ej utfästs, påkallar en bestämmelse till inteckningshavarens skydd. En dylik bestämmelse är f. ö. erforderlig även med tanke på skuldfordrangsränta, som är av sådan storlek 5—600777

III

66 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

att den ej täckes av utfäst inteckningsränta; särskilt med avseende på situationer, då förfallen skuldfordringsränta ej erlagts och det kumulerade räntekravet representerar betydande belopp, är det av vikt att trygga borgenären mot rättsförluster till följd av de nya reglernas tillämpande på äldre panträtter. Lämpligen torde en skyddsbestämmelse av här åsyftat slag böra gå ut på att reglerna angående ägarpant till viss del av panträtt och angående dylik ägarpants utbrytning icke skola få föranleda, att såsom ägarpant betraktas sådan del av panträttens kapitalbelopp som erfordras för täckande av skuldfordringsränta, vilken upplupit inom viss tidsgräns. En modifikationsbestämmelse av nu angiven beskaffenhet har intagits i det stadgande som ger 8 kap. 16 § retroaktiv verkan; se punkt 9 i förevarande paragraf. Nyss antydda tidsgräns har därvid ansetts böra sättas vid utgången av femte året efter nya JBs ikraftträdande. De må framhållas, att genom denna övergångsanordning borgenären f. ö. beredes ett rådrum att med gäldenären ingå överenskommelse, enligt vilken överhypoteket uttryckligen pantsättes såsom ytterligare säkerhet till förmån för fordringen. Stadganden om uppdelning av panträtt gällande i fastighet, som blir föremål för delning, meddelas i 8 kap. 17 § nya JB. Enligt 8 kap. 19 § skola stadgandena tillämpas också då från panträttsbelastad fastighet sker avstyckning av område i och för sammanläggning. Stadgandena äro ett av uttrycken för den av nya JB omfattade principen att en och samma panträtt ej får gälla i mer än en fastighet. Principen möter redan i 8 kap. 3 §, som förhindrar att panträtt vid sin tillblivelse kommer att gälla i flera fastigheter. Givetvis kan ej 8 kap. 3 § utan vidare få avseende å äldre panträttsförhållanden. Har äldre panträtt meddelats i mer än en fastighet, skall dock som redan antytts principen, att endast en enda fastighet kan utgöra objekt för panträtten, efter viss övergångstid vinna tillämpning (se härom närmare 31 § PromL). Beträffande stadgandena i 8 kap. 17 § förefinnes däremot i huvudsak icke något hinder för att de omedelbart få komma att tillämpas också på äldre panträtter. För det fall att den fastighet som avses med delningen är gemensamt intecknad med annan fast egendom — så kan beträffande inteckning, som sökts före nya balkens ikraftträdande enligt 31 § PromL alltjämt vara fallet under nyss omförmälda övergångstid — skulle emellertid värdet av en isolerad inteckningsuppdelning mellan stamfastiglieten och den nybildade fastigheten kunna ifrågasättas. Resultatet av en dylik uppdelning skulle nämligen icke gärna kunna få bli, att den nybildade fastigheten obetingat frigjordes från det subsidiäransvar som till följd av den gemensamma inteckningen i den odelade fastigheten vilade å denna. En separat inteckningsuppdelning mellan stamfastigheten och den nybildade fastigheten skulle följaktligen i dessa fall i allmänhet icke leda till att den nybildade fastigheten fortsättningsvis hade att svara enbart för särinteckningar. Med hänsyn härtill har beredningen ansett övervägande skäl tala för att ett undantag uppställes beträffande inteckning, som jämväl belastar annan fast egendom. I övrigt ha stadgandena i 8 kap. 17 och 19 §§ gjorts

26 §

tillämpliga å de äldre panträtterna redan från tiden för nya JBs ikraftträdande; se punkterna 10 och 11 i förevarande paragraf i PromL. I 24 § 2 mom. IF äro uppräknade åtskilliga fall, i vilka panträttens bestånd är beroende av huruvida och i vilken utsträckning betalning utfallit å intecknad fordran vid fördelning av medel. Ett av dessa fall — det som avser fördelning av medel vilka enligt föreskrifterna i UL skola fördelas mellan rättsägarna i fastigheten ehuru försäljning av denna ej ägt rum — är i nya JB behandlat i 8 kap. 20 § andra stycket. Övriga hithörande fall avses med bestämmelserna i 8 kap. 22 § första stycket. Som en grundregel fastslås där att panträtten är utan verkan till belopp som vid fördelningen utfaller å densamma. Denna grundregel är vad angår IFs område 1 av obetingad giltighet; att panthavaren till förmån för annan panthavare eller för fastighetsägaren avstår från att lyfta det utfallande beloppet är enligt rättspraxis utan betydelse för panträttens upphörande. Härvidlag innefattar nya JB en ändring. Grundregeln modifieras nämligen i nya JB av ett i 8 kap. 22 § första stycket andra ledet upptaget komplementstadgande enligt vilket, om panthavare innan fördelningen ägt rum avstått från sin rätt till betalning, panträtten skall gälla till oförändrat belopp (se närmare specialmotiveringen till 8 kap. nya J B ) . Nya JB, vars regler ju förhindra vidare uppkomst av gemensamt inteckningsansvar, har ej behövt befatta sig med hur sistnämnda stadgande skulle verka i en situation, då den fastighet vari panträtt enligt stadgandet finge kvarstå vore gemensamt intecknad med annan fast egendom. Vid överväganden om huruvida stadgandet bör få gälla beträffande äldre panträttsförhållanden är det däremot ofrånkomligt att beakta stadgandets konsekvenser med avseende på de gemensamt intecknade fastigheterna. Det synes knappast kunna undvikas att i fall, då panthavare avstode från att lyfta betalning som blivit tillgänglig för fördelning mellan rättsägarna i en fastighet, övriga med denna fastighet gemensamt intecknade fastigheter alltj ä m t skulle vara bibehållna vid sin förpliktelse att fullt ut stå ansvaret för brist som framdeles ev. skulle kunna yppa sig vid exekutiv försäljning av den fastighet, vari panträtten fått kvarstå. 2 Samma följdverkningar inträda visserligen redan enligt gällande rätt, när panthavare med stöd av lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal, får bibehålla sin fulla panträtt i den brandskadade fastigheten, oaktat han haft möjlighet att lyfta betalning för panten ur brandförsäkringsbeloppet. Ej heller i nämnda fall inträffar någon förändring i den ansvarighet som åvilar fastigheter gemensamt intecknade med den vari panthavaren avstått från att mottaga betalning för panträtten. Förhållandena i brandskadesammanhanget äro emellertid i viss mån säregna. Sålunda kan det sägas vara underförstått, att brandskadeersättningen i den utsträckning den ej tas i anspråk av rättsägarna skall an1

1 Jfr NJA 1958 s. 467. Jfr NJA II 1927 s. 559 ff.

68 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

vändas för att uppbringa fastighetsvärdet till dess nivå före branden. Övriga samintecknade fastigheters fortsatta fulla ansvarighet för den panträtt som kunnat helt eller delvis avlösas genom brandskadeersättningsmedlen men på panthavarens önskan fått kvarstå orubbad behöver därför i allmänhet ej innebära egentlig våda ur fastighetsägarens synpunkt. Läget skulle bli ett annat i de fall av ersättningsfördelning som avses i 8 kap. 22 § första stycket. Skulle panthavare i dylika fall få med bibehållen panträtt avstå från betalning ur fastighet, samintecknad med andra fastigheter, kunde ägarna av dessa senare fastigheter ha anledning befara ev. framtida förluster. Med hänsyn till det nu anförda skulle måhända kunna ifrågasättas att låta medgivande från ägarna till och rättsägare i övriga samintecknade fastigheter bli en förutsättning för att innehavare av panträtt i samintecknad fastighet skulle få behålla sin panträtt orubbad, trots att han vid fördelningen kunnat lyfta betalning. Mest tillfredsställande synes emellertid vara att göra här behandlade stadgande i 8 kap. 22 § första stycket andra ledet tillämpligt å äldre panträtt endast försåvitt den fastighet, vari panträtten gäller, ej häftar för denna tillsammans med annan fast egendom. Ett förbehåll av denna innebörd har därför intagits i punkt 12 i förevarande paragraf i PromL, vilken punkt behandlar giltigheten av 8 kap. 20—22 §§ å de äldre panträtterna. 27 §. Inteckningshandlingen kan enligt gällande rätt, liksom skuldebrev i allmänhet, vara ställd antingen till innehavaren, till viss man eller order eller Lill viss man, dock att av 11 § SkL följer att även till viss m a n ställda inteckningshandlingar i princip behandlas som orderpapper. Nya J B åter har intagit ståndpunkten, att pantbreven alltid skola vara innehavarpapper. Regeln härom meddelas i 8 kap. 5 §, som stadgar uttryckligt förbud mot att utfärda pantbrev till viss man eller order eller till viss man. Vill man undvika, att olika typer av pantbrev användas vid sidan av varandra efter den nya balkens införande, är det givetvis av intresse att normen i nyssnämnda lagrum vinner giltighet också på de äldre panträttshandlingarna. Det önskvärda i att så sker understrykes av att de nya panträttsreglerna i betydelsefulla avseenden fått sin uppbyggnad utifrån grundsatsen, att panträttshandlingen är ett innehavarpapper. Grundsatsens genomförande beträffande de äldre panträtterna underlättar därför i väsentlig mån strävandena att i största möjliga utsträckning inordna dessa panträtter under nya JB. Att redan från och med nya JBs ikraftträdande över lag behandla de äldre inteckningshandlingarna som innehavarpapper synes väl icke möjligt, men däremot torde det låta sig göra att efter en viss övergångstid genomföra en dylik generell omställning. Här må anmärkas att den förändring en retroaktiv verkan i detta fall innebär måste anses vara av mindre ingripande beskaffenhet än den jämförbara tillbakaverkande reformen vid SkLs införande (se 10 § promulgationslagen till SkL). I sistnämnda sammanhang tillades de äldre inteckningshandlingar som voro ställda till viss m a n ka-

27 §

raktären av innehavarpapper i visst hänseende — nämligen i fråga om rätten att göra inteckningen gällande i egendomen — såframt ej å inteckningshandlingen tecknats förbehåll att den ej skulle vara löpande. I förevarande läge däremot innebär förändringen i huvudsak endast att till innehavarpapper förvandlas vad som hitintills varit orderpapper. Stommen i förevarande övergångsanordning synes alltså kunna utgöras av bestämmelser om en viss övergångstid, vid vars utgång samtliga äldre inteckningshandlingar skola för framtiden betraktas såsom ställda till innehavaren. Dylika bestämmelser synas dock icke böra få utesluta, att redan före övergångstidens slut förändringen skulle få genomföras i det enskilda fallet på initiativ av fastighetsägaren eller med dennes medgivande. Stadganden som möjliggöra en sådan ordning upptagas i förevarande paragrafs första stycke, vari föreskrives att, om äldre inteckningshandling är ställd till viss man eller till viss man eller order, fastighetsägaren, såframt han innehar handlingen, eller med dennes samtycke borgenären hos inskrivningsdomaren äger söka, att handlingen i stället skall lyda å innehavaren. I vad regeln avser det fallet att det är borgenären som gör dylik framställning är regeln skriven med inriktning på den normala situationen, att den personliga betalningsskyldighet som alltjämt må vara förenad med inteckningshandlingen (jfr 28 § PromL) vilar enbart å den lagfarne fastighetsägaren. Som synes av lagtexten erfordras medgivande allenast av denne; samtycke från tidigare fastighetsägare, som ev. står personligt ansvar för fordringen, kräves ej. I de säkerligen fåtaliga fall, då en tidigare fastighetsägare, som fortfarande är underkastad personligt betalningsansvar för förskrivningen i inteckningshandlingen, skulle lida rättsförlust till följd av att utan hans samtycke sagda förskrivning kommit att lyda å innehavaren genom borgenärens efter medgivande av den nuvarande fastighetsägaren vidtagna åtgärd enligt förevarande regel, får det anses att vederbörande har möjlighet att hålla sig skadeslös genom att med stöd av allmänna rättsgrundsatser regressvis vända sig mot den aktuelle fastighetsägaren med skadeståndskrav. — Såsom framgår av lagtexten skall, om ansökan beviljas, anteckning därom intagas i grundbok och bevis tecknas å handlingen. Bestämmelserna om rättsförändringens generella inträdande efter förloppet av en övergångstid finnas i paragrafens andra stycke, övergångstiden har ansetts böra bestämmas till tio år, en tidsfrist som möjligen skulle kunna synas vara väl lång men som har fördelen att sammanfalla med den i vissa andra sammanhang begagnade. Skulle inteckningen icke vara förfallen till betalning inom tioårstiden, äger fastighetsägaren till undvikande av ev. rättsförluster ändå en möjlighet att infria fordringen, medan inteckningshandlingen alltjämt bibehåller sin förutvarande rättsliga k a r a k t ä r ; denna extraordinära betalningsbefogenhet står honom till buds, sedan åtta år av övergångstiden förflutit (jfr 16 § andra st., 30 § första st. och 32 § andra st. P r o m L ) . I paragrafens tredje stycke har intagits en uttrycklig erinran om att, sedan inteckningshandlingens rättsliga karaktär förändrats i enlighet med vad

70 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

därom stadgas i paragrafens första och andra stycken, vid tillämpning av 26 § 1 och 6 PromL inteckningshandlingen är att anse såsom lydande å innehavaren; i nämnda punkter av 26 § gjorda förbehåll för inteckningshandlingar, som ha det enkla skuldebrevets karaktär, gälla följaktligen icke längre under sådana förhållanden. 28 §. I sin nuvarande gestaltning har panträtten karaktären av ett accessorium till en fordran, för vilken personlig betalningsskyldighet åvilar gäldenären. Sådan panträtten framträder i nya JB har den lösgjorts från detta sitt beroende av en fordran. Regeln att pantbrevet fortsättningsvis ej har annan uppgift än att vara bärare av panträtten och att det alltså ej får innehålla förskrivning om personligt betalningsansvar har inskrivits i 8 kap. 6 § första stycket. Såsom närmare utvecklats i de allmänna motiven till 8 kap. är ifrågavarande förändring av grundläggande betydelse för panträttens juridiska natur. I nämnda sammanhang har ock framhållits vikten av att de äldre panträtterna snarast möjligt bringas i överensstämmelse med vad sålunda skulle gälla beträffande de nytillkomna. Därvid har beredningen erinrat om att i de fall då omslagsrevers utfärdats den å inteckningsreversen grundade personliga betalningsskyldigheten redan f. n. förlorat reell funktion. I enlighet med sagda uttalande har beredningen i övergångshänseende ansett hinder icke föreligga mot att redan fr. o. m. nya JBs ikraftträdande göra principen i 8 kap. 6 § första stycket tillämplig å de äldre inteckningshandlingar vilka av fastighetsägaren äro lämnade som säkerhet för fordran, grundad å särskilt skuldebrev eller annan handling vid sidan av inteckningshandlingen (jfr 26 § 6, 7 och 13 P r o m L ) . Beträffande dylika inteckningshandlingar föreskrives följaktligen i förevarande paragraf i PromL att de icke längre skola anses innefatta förskrivning om personligt betalningsansvar. Däremot skola alltså sådana äldre inteckningshandlingar vilka icke utlämnats som säkerhet för omslagsrevers eller annan fordringshandling vid sidan av inteckningshandlingen fortfarande anses vara bärare av en personlig fordran. Att inteckningsreversen bibehåller sin karaktär av personlig förskrivning är av särskild betydelse, då inteckningen lämnats till annan långivare än kreditinrättning eller, som LB uttryckte det, »från man till man.» Beredningen har övervägt att beträffande nu berörda inteckningshandlingår stadga en övergångstid, efter vars förlopp även i detta fall skulle gälla att inteckningshandlingens betydelse vore begränsad till att enbart angiva pantutfästelsens omfattning. Även om anordningen med en dylik övergångstid förbundes med rätt till speciell uppsägning i händelse den å inteckningshandlingen grundade personliga fordringen icke förfölle till betalning under övergångstiden, torde dock icke med full säkerhet k u n n a hävdas att rättsförluster därmed skulle bli alldeles uteslutna. Med hänsyn härtill har beredningen funnit sig böra helt avstå från att förläna principen i 8 kap. 6 § första stycket verkan på äldre inteckningshandlingar av sist behandlade kategori. Som framgår av lagtexten tar stadgandet i förevarande paragraf i PromL

sikte icke endast på sådana äldre inteckningshandlingar som redan vid tiden för nya JBs ikraftträdande voro utlämnade som säkerhet för fristående fordringar utan även på äldre inteckningar vilka vid sagda tidpunkt funnos i fastighetsägarens besittning men sedermera utlämnats såsom säkerhet för tordran i enlighet med vad nyss sagts. Självfallet är att inteckningshandling, som en gång mist sin funktion av personlig förskrivning, icke kan återvinna denna, när den inlöses av fastighetsägaren. Mot bakgrunden av vad nu betonats angående paragrafens räckvidd torde det framstå som uppenbart, att den efter hand kommer att erhålla verkan i fråga om de allra flesta äldre inteckningshandlingar. Att inteckningshandlingar, som icke utlämnats såsom säkerhet för fristående fordringar, få bevara sin hittillsvarande status blir alltså med tiden av ringa betydelse. 29 §. I fråga om ändring i pantbrevs ränta eller förfallotid, utbyte av pantbrev samt panträtts upphörande genom dödning av inteckning hänvisar 8 kap. 23 i? nya JB till vad därom stadgas i balkens 30 kap. De åsyftade bestämmelserna upptagas i sistnämnda kapitels 10 § (räntehöjning), 11 § (ändring av förfallotid), 12—15 §§ (utbyte av pantbrev) samt 20 § (dödning). Föreskrifterna om utbyte och dödning torde icke kunna sägas innefatta egentliga nyheter på det materiella planet. Beträffande möjligheten till ändring av förfallotiden saknas emellertid uttrycklig regel i gällande rätt, och frågan huruvida dylik möjlighet f. n. föreligger är därför tveksam (se beredningens motiv till 30 kap.). Såvitt gäller bestämmelsen i 30 kap. 10 § angående räntehöjning är däremot tydligt att densamma grundar en befogenhet för fastighetsägaren, som icke står denne till buds enligt gällande rätt. Dessutom är att beakta att sagda bestämmelse i 30 kap. 10 §, vilken rör pantbrevets ränta, skulle om den förlänades giltighet å äldre inteckningshandlingar innefatta en räntehöjning jämväl beträffande den personliga fordran gentemot tredje man som ev. vore grundad å själva inteckningshandlingen. En dylik effekt av en retroaktiv regel i detta hänseende vore icke motiverad. Med hänsyn härtill har beredningen funnit sig böra inskränka tillämpligheten av 8 kap. 23 § å de äldre inteckningarna till att avse hänvisningarna till 30 kap:s stadganden om utbyte av pantbrev samt panträtts upphörande genom dödning. 1 En i enlighet härmed utformad övergångsregel upptages i förevarande paragraf i PromL. 30 §.

Nuvarande rätt lägger icke generella hinder i vägen för uppkomsten av särinteckning uti ideell andel av fastighet. Den situation vari dylik särinteckning mestadels möter är den då flera samfällt, envar till viss lott, äga en fastighet. Det står då varje delägare fritt att belasta sin andel med inteckningar, gällande endast i denna. Som närmare utvecklats i de allmänna motiven till 8 kap. nya JB medför sagda frihet till särinteckning av de olika 1

Jfr 23 § i 1909 års promulgationslagsförslag samt LB II s. 410 f.

72 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

andelarna, att inteckning meddelad i hela fastigheten måste behandlas såsom gemensam inteckning, något som också är direkt fastslaget i IF (37 § 1 mom.). Ett bibehållande av det gemensamma inteckningsansvar som sålunda föranledes av möjligheten till särinteckning av ideell andel har icke varit förenligt med beredningens allmänna inställning till de gemensamma inteckningarna. Även oberoende härav har beredningen anfört vägande skäl mot den nuvarande ordningen att tillåta inteckning i andel. I nya JB — 8 kap. 2 § — har därför fastslagits att panträtt ej må utfästas i ideell andel av fastighet. I övergångshänseende torde det stå klart att, så länge särinteckningar i andelar alltjämt kvarstå, ett totalt avskaffande av systemet med gemensamma inteckningar icke låter sig genomföra. Som beredningen betonat i omförmälda sammanhang synes det därför vara ofrånkomligt att avveckla redan uppkomna särinteckningar i andel. En i och för sig tänkbar utväg vore — anfördes det — att särinteckningen genom överenskommelse mellan rättsägarna bleve förvandlad till en i hela fastigheten gällande inteckning. Denna möjlighet stode dock endast i undantagsfall till buds. Nödvändigt vore därför att uppställa en övergångsregel enligt vilken, om särinteckningen fortfarande funnes kvar efter förloppet av viss anståndstid, inteckningen förf olle. Kombinerad härmed borde finnas en bestämmelse, som tillerkände borgenären en extraordinär rätt till uppsägning av inteckningen under anstånd stiden, oberoende av den för inteckningsreversen gällande förfallotiden. Övergångsföreskrifter av angivna innebörd ha upptagits i första stycket av förevarande paragraf i PromL. Även härvidlag har anståndstiden bestämts till tio år och den extraordinära uppsägningsrätten tillåtits inträda två år före anståndstidens utgång (jfr 16 § andra st., 27 § andra st. och 32 § andra st. P r o m L ) . Underförstått är att anståndstiden normalt skall utnyttjas av andelsägaren till att utlösa särinteckningen. Ibland skulle möjligen också finnas förutsättningar för att inteckningen bringas att gälla i hela fastigheten. Inteckningen skulle då ej vidare beröras av föreskrifterna i förevarande paragraf. Av 19 § andra stycket PromL framgår att inteckning för fordran å ogulden köpeskilling ej, liksom panträtt i övrigt, skall anses ha uppstått först då inteckningen sökes; beträffande inteckning för ogulden köpeskillingsfordran anses panträtten konstituerad i och med själva fordringens uppkomst, alltså vid köpet. Avser köpeskillingsfordringen en överlåtelse, som ägt r u m före nya JBs ikraftträdande — är med andra ord fråga om en fordran enligt 8 § PromL — skall med hänsyn till den allmänna normen i 19 § första stycket PromL inteckning, som meddelas för köpeskillingsfordringen, anses som äldre inteckning även om inteckningsansökan gjorts först efter nya JBs ikraftträdande. Här behandlade övergångsföreskrifter i förevarande paragraf i PromL kunna följaktligen icke ta sikte enbart på inteckning för fordran, som beviljats eller sökts före nya JBs ikraftträdan-

30 §

de, utan måste jämväl inbegripa inteckning enligt 8 § PromL, vilken sökts först efter ikraftträdandet. Bestämmelserna i första stycket röra icke enbart separat inteckning i andel; såsom direkt framgår av lagtextens avfattning äro de tillämpliga j ä m väl å inteckning, som förutom andelen besvärar fastighet. Även gemensam inteckning av sistnämnda slag upphör alltså med anståndstidens utgång. Som utvisas av 31 § PromL föreslås beträffande de gemensamma inteckningar som icke belasta annan fast egendom än två eller flera registerfastigheter att ansvarsgemenskapen skall upplösas genom att inteckningen vid utgången av en övergångstid — också den bestämd till tio år efter nya JBs ikraftträdande — uppdelas mellan fastigheterna enligt reglerna i 8 kap. 17 § nya JB. Förfarandet innebär alltså en förvandling från gemensam inteckning till särinteckningar, vilka få kvarstå i resp. fastigheter. I och för sig kunde det ha legat nära till hands att låta regleringen i 31 § PromL inbegripa även gemensam inteckning, som utöver fastighet eller fastigheter belastar fastighetsandel. Emellertid skulle en sådan ordning icke ha kunnat få innebära, att fastighetsandelen skulle efter övergångstidens slut häfta för den särinteckning som vid uppdelningen egentligen skolat falla å andelen. Med tanke härpå skulle man ha nödgats föreskriva antingen att den gemensamma inteckningen före uppdelningen reducerades med vad som vid uppdelningen skolat läggas å andelen eller också att andelens inteckningsansvar skulle övervältras å övrig gemensamt intecknad fast egendom. Det sistnämnda alternativet skulle i allmänhet bli obilligt för ägarna av den fasta egendom vars belastning ökades. Att å andra sidan i enlighet med det förstnämnda alternativet låta den gemensamma inteckningen upphöra i andelen utan att en däremot svarande ökning av ansvaret för övrig fast egendom inträdde skulle väl i regel få till konsekvens, att borgenären föredroge att före övergångstidens utgång avveckla den gemensamma inteckningen genom att söka betalning för denna; enligt 32 § andra stycket PromL står en sådan möjlighet honom alltid till buds. Mot dylik bakgrund torde det vara lämpligast att, på sätt beredningen nu förordar, genom en generellt verkande regel låta gemensamma inteckningar, som beröra fastighetsandel, upphöra. I sammanhanget bör emellertid beaktas att inteckningshavaren kan i ett läge som det här uppmärksammade rädda inteckningens fortbestånd genom att låta döda inteckningen i vad den berör fastighetsandelen. Dylik dödning, som där erforderliga förutsättningar äro för handen kan ske med förbehåll, varigenom inteckningshavaren tillförsäkras rätt att för hela inteckningsbeloppet hålla sig till den återstående fasta egendomen (s. k. relax), må påkallas med stöd av äldre inteckningsregler ^33 § I F ) . Dessa regler äro tillämpliga på äldre gemensamma inteckningar även efter nya JBs ikraftträdande. Andra stycket av förevarande paragraf meddelar undantagsstadganden, som hänföra sig till sådana fall då andel i själva verket utgör en genom sämjedelning utbruten lott av fastigheten. Såsom närmare utvisas av 21 § PromL och i anslutning därtill anförda motiv beredes ägaren av dylik an-

74 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

del möjlighet att hos inskrivningsdomaren utverka anteckning om att andelen är en sämjelott; sker sådan anteckning, äger den samma verkan som enligt nya JB fastighetsdelning medför. Innehållet i förevarande paragrafs andra stycke anknyter till 21 § PromL. Av första punkten framgår till en början att särskilda rättsverkningar äro förbundna med sådan ansökan om sämjedelningsanteckning som inkommit innan åtta år förflutit efter nya JBs ikraftträdande; så länge dylikt ansökningsärende är anhängigt, skall nämligen vad i förevarande paragrafs första stycke är föreskrivet om inteckningens upphörande och borgenärens rätt till betalning icke äga tillämpning. Resulterar ansökningen i att sämjedelningsanteckning kommer till stånd, är andelen — i enlighet med regeln i 21 § PromL — att betrakta såsom en genom laga delning utbruten fastighet; därav följer utan vidare att inteckningen får kvarstå i andelen. Skulle åter ansökan om sämjedelningsanteckningen avslås och vinner avslagsbeslutet laga kraft först efter åttaårstidens utgång, erfordras särskilda regler till borgenärens tryggande. Dessa regler äro upptagna i andra punkten och innebära, att inteckningen i så fall må kvarstå en mer eller mindre lång tid efter tioårsfristens utgång, närmare bestämt till dess två år gått efter det att beslutet i anteckningsärendet vunnit laga kraft. Under denna tvåårstid äger borgenären samma extraordinära rätt att söka betalning för inteckningen som stadgats i första styckets andra punkt. Att omförmälda tidsgräns för ansökan om sämjedelningsanteckning satts vid åtta år efter nya balkens ikraftträdande sammanhänger uppenbarligen just med bestämmelsen att, när allenast två år återstå av tioårsfristen, inteckningshavaren normalt äger att söka betalning för sin fordran, oavsett huruvida denna är förfallen eller ej. Visserligen gäller som sagt att ett vid åttaårstidens utgång anhängigt ansökningsärende tills vidare ajournerar nämnda extraordinära rätt till betalning, men har vid åttaårstidens utgång ansökan ännu ej skett, skall inteckningshavaren icke behöva finna sig i att ett sedermera väckt ansökningsärende betager honom hans omförmälda rätt. För att ansökningsärendets väckande skall kunna utlösa effekten att åtminstone uppskjuta borgenärens möjlighet att söka betalning har därför preklusionstiden åtta år måst föreskrivas. Något hinder för att ansökan om sämjedelningsanteckning göres först efter utgången av åttaårstiden föreligger icke i och för sig. Dylik ansökan k a n mycket väl tänkas resultera i ett före tioårsfristens utgång lagakraftvunnet beslut om sämjedelningsanteckning; inträffar detta, kommer uppenbarligen icke i fråga att låta inteckningen upphöra. Men ett så sent anil ängiggj ort ansökningsärende föranleder icke att inteckningshavaren blir betagen sin extraordinära rätt att söka betalning; därest vid tioårsfristens utgång anteckningsärendet ännu icke är avgjort genom lagakraftvunnet beslut, skall utan avbidan härpå beslut om inteckningens upphörande komma till stånd. Däri ligga alltså effektskillnaderna mellan ansökan, som skett före nu ifrågavarande tidsgräns, och en senare gjord ansökan. I och för sig hade kunnat ifrågasättas om icke motsvarande verkningar

30 §

som paragrafen tillagt ansökan om sämjedelningsanteckning kunnat förbindas jämväl med framställning om laga delning eller legalisering med stöd av 1953 års lag (se här ovan vid 21 och 22 §§). Emellertid ligger det i sakens natur att laga delning och legaliseringsförfarande enligt sistnämnda lag regelmässigt utgöra en betydligt mera vidlyftig och tidsödande procedur än handläggningen av ett anteckningsärende. Ett avbidande av att laga delning resp. legaliseringsförfarande slutförts skulle följaktligen i allmänhet kunna väntas innebära ett betydligt mera långvarigt uppehållande av frågan om inteckningens upphörande än som blir konsekvensen av förevarande regler rörande anteckningsärendes inverkan å dylik fråga. Vad speciellt angår laga delning må f. ö. invändas att sådan icke förutsätter en dessförinnan föreliggande sämjedelning; de anordningar beredningen förordar i förevarande paragraf åsyfta, som framgått, icke något annat än att bevara fortbeståndet av inteckningar, som hänföra sig till vad som reellt betraktat utgör redan självständiga fastigheter, och böra icke kunna utnyttjas för att möjliggöra ett uppskjutande av inteckningens upphörande i andra fall. Slutligen kan erinras om att den som vill åstadkomma laga delning eller legalisering har ett väl tilltaget tidsutrymme för att tillgodose detta sitt intresse; är laga delningen eller legaliseringen genomförd före tioårsfristens utgång, blir uppenbarligen ej fråga om att inteckningen skall upphöra, och är resp. åtgärd slutförd redan före åttaårstidens förlopp, inträder ej heller den rätt till extraordinär uppsägning för borgenären som stadgas i paragrafen. I tredje stycket meddelas anvisningar om det förfarande som skall gälla beträffande intecknings upphörande enligt denna paragraf. Där framgår för det första att sådant ärende ex officio skall upptagas av inskrivningsdomaren vid utgången av den för varje särskilt fall relevanta anståndstiden. Ordinärt är ju denna tio år, men har före åttaårstidens utgång skett ansökan om anteckning och är anteckningsärendet ännu anhängigt, skall inskrivningsdomaren som ovan utvecklats avvakta utgången av den förlängda anståndstid som för sådant fall kan följa av andra stycket. Tydligt är att inskrivningsdomaren jämväl måste avvakta resultatet av den utsökningsåtgärd borgenären har påkallat; även detta har kommit till uttryck i lagtexten. Av innehållet i tredje stycket märkes vidare bestämmelsen att fastighetsägaren och, om borgenären är känd, jämväl denne skola höras angående inteckningens upphörande. Ytterligare må nämnas föreskriften att, då ärendet upptages, anteckning därom skall ske i grundbok. 31 och 32 §§. Uti de allmänna motiven till nya JBs panträttsregler har beredningen som sin mening anfört, att en reform, som ginge ut på att avskaffa systemet med gemensamt inteckningsansvar, med nödvändighet måste rikta sig även mot de redan uppkomna gemensamma inteckningarna. I nämnda sammanhang har beredningen också i stora drag angivit hur avvecklingen av dessa inteckningar lämpligen borde försiggå. Så uttalas att efter förloppet

76 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

av viss ej alltför snävt utmätt tid från den nya balkens ikraftträdande det gemensamma inteckningsansvar som då åvilade två eller flera fastigheter skulle upphöra och övergå till ett delat ansvar. Syftet med en sådan avvecklingstid vore att rättsägarna därunder skulle på frivillighetens väg ordna inteckningsförhållandena till överensstämmelse med de nya reglerna. Särskilt komme härvid i beaktande möjligheterna att bilda bruksenheter och att åstadkomma sammanläggningar. För det fåtal fall då vid avvecklingstidens utgång gemensamma inteckningar kvarstode finge en uppdelning av ansvaret ske genom myndighets försorg. Härvid borde de av beredningen i fråga om ansvarsfördelningen vid fastighetsdelning föreslagna reglerna, d. v. s. de i 8 kap. 17 § nya JB intagna, i huvudsak tillämpas. Övergångsregler, som utarbetats i enlighet med sålunda gjorda principuttalanden, ha upptagits i förevarande båda paragrafer i PromL. Uppmärksammas bör att dessa behandla enbart sådana gemensamma inteckningar som äro meddelade endast i två eller flera registerfastigheter. Inbegripes ideell fastighetsandel under ansvarsgemenskapen, är 30 § PromL exklusivt tillämplig; härom får hänvisas till vad som anmärkts i motiven till sistnämnda paragraf. Såsom uttryckligen utsäges i 31 § tredje stycket skall dock som registerfastighet betraktas fastighetsandel, beträffande vilken skett anteckning om att andelen utgör sämjelott; att den gemensamma inteckningen omfattar dylik andel förhindrar sålunda icke en tillämpning utav avvecklingsreglerna i förevarande båda paragrafer. — Beträffande inteckning för ogulden köpeskilling får likaledes åberopas vad som anmärkts i anslutning till 30 § PromL. Av de i förevarande båda lagrum upptagna avvecklingsreglerna möter den grundläggande i 31 § första stycket, där det stadgas att, sedan tio år förflutit efter nya JBs ikraftträdande, den gemensamma inteckningen skall uppdelas å de särskilda fastigheterna enligt de i 8 kap. 17 § nya JB meddelade bestämmelserna. Som framgår har awecklingsfristens längd utmätts i anslutning till motsvarande tidsbestämning i 30 § PromL. Att när fristen är ute inteckningsansvaret skall uppdelas enligt omförmälda lagrum i nya JB innebär i första hand, att panträtten skall med tillämpning av 8 kap. 17 § första stycket uppdelas efter värdeförhållandet mellan de belastade fastigheterna. I andra hand kan uppdelningen jämlikt föreskrifterna i 8 kap. 17 § andra stycket genomföras efter annan grund eller ock bestämmas att en av fastigheterna skall svara för hela panträtten. Angående de närmare förutsättningarna för ett dylikt mera fritt uppdelningsresultat får i huvudsak hänvisas till lagtexten i 8 kap. 17 §; här må dock erinras om att tillämpningen av 8 kap. 17 § andra stycket är beroende av vissa medgivanden från berörda rättsägares sida. — I detta sammanhang må vidare nämnas att det stadgande i 30 § första stycket PromL som tillerkänner borgenären en extraordinär uppsägningsrätt under tvåårstiden före avvecklingsfristens utgång har en direkt parallell i förevarande hänseende; regeln därom finnes upptagen i 32 § andra stycket. De normer för uppdelningen av det gemensamma inteckningsansvaret

31 OCH 32 §

vilka nu redovisats äro i främsta rummet avsedda för inteckningsobjekt med primärt ansvar för inteckningen. Är inteckningen gällande jämväl i fastighet, som endast står i subsidiärt ansvar för inteckningen, ter sig spörsmålet om åvägabringandet av en rimlig ansvarsuppdelning i viss mån mera komplicerat. Effekten av de ovan behandlade uppdelningsreglerna är, som framgått, just att det subsidiärt solidariska ansvaret upphör; kvar står endast det till visst belopp fixerade primäransvaret. Skulle denna effekt få göra sig gällande också med avseende på de fastigheter vilka belastas endast av subsidiäransvar, skulle vid tioårsfristens utgång dessa fastigheter strängt taget befrias från sitt ansvar för den gemensamma inteckningen (jfr härom de allmänna motiven till 8 kap. nya J B ) . Uppenbarligen skulle emellertid en sådan konsekvens i många fall vara högst otillfredsställande. Också beträffande de enbart subsidiärt ansvariga fastigheterna måste uppdelningen därför i princip utgå från att den i 31 § första stycket meddelade hänvisningen till uppdelningsnormerna i 8 kap. 17 § skall gälla, d. v. s. från att också nu ifrågavarande fastigheters ansvar skall omvandlas till ett visst fixerat primäransvar. Å andra sidan synes det vara nödvändigt att uppställa en särskild regel om inteckningsuppdelningens verkställande när uppdelningen berör en enbart subsidiärt ansvarig fastighet. Denna specialregel finnes inrymd i 31 § andra stycket och begränsar primäransvaret i förhållande till vad som annars skolat följa av uppdelningsnormen i 8 kap. 17 § första stycket. Härom föreskrives att, om med hänsyn till inteckningens läge skäligen k a n antagas att vid exekutiv auktion inteckningen skulle jämlikt de i IF stadgade grunderna ha helt eller delvis utgått utan att brist behövt överföras till den enbart subsidiärt ansvariga fastigheten, denna skall vid bestämmandet av ansvaret enligt 8 kap. 17 § första stycket vara i motsvarande mån befriad från ansvar och detta ansvar vara fördelat å de övriga fastigheterna. De överväganden som förutsättas för tillämpningen av nu angivna regel måste så att säga föregripa utfallet av en exekutiv försäljning för inteckningens utsökande (jfr 51 § PromL med motiv). Det bör alltid beaktas, att specialregeln utgör en till förmån för den enbart subsidiärt ansvariga fastigheten uppställd modifikation av vad som annars skolat gälla; specialregeln kan med andra ord icke åberopas för ett utvidgande av den belastning å sagda fastighet vilken skulle ha följt av den i 8 kap. 17 § första stycket innefattade principen om en uppdelning efter värdeförhållandet. Tydligt är att ett resultat, motsvarande det som kan inträda enligt nu behandlade specialregel, i och för sig skulle kunna uppnås också vid en direkt tillämpning av 8 kap. 17 § andra stycket. Avvikelsen ligger emellertid i att den enbart subsidiärt besvärade fastigheten må helt eller delvis befrias från inteckningsansvaret utan att därför förutsattes medgivande från ägare av fastighet, vilkens ansvar ökas genom åtgärden. Redan gällande rätt bereder möjlighet för en begränsning eller avveckling av det subsidiärt solidariska inteckningsansvar som till följd av avstyckning eller avsöndring k a n åvila fastighet. Reglerna rörande en sådan begränsning eller avveckling äro upptagna i lagen den 18 oktober 1907 an-

78 LAG OM I N F Ö R A N D E AV NYA

JORDABALKEN

gående ryttare-, soldat- och båtsmanstorps befriande i vissa fall från ansvar tor inteckningar i stamfastigheten samt i lagen den 29 maj 1931 om avstyckat eller avsöndrat områdes befriande från ansvar för inteckning i stamfastighet. Beredningen har icke velat utesluta tillämpningen av angivna lagar under den övergångstid efter nya JBs ikraftträdande varunder gemensamma inteckningar alltjämt få kvarstå. Denna ståndpunkt har kommit till uttryck i en särskild bestämmelse i 31 § andra stycket PromL, som utsäger att, om enligt någondera av omförmälda båda lagar ärende väckts före utgången av övergångstiden, en prövning enligt förevarande paragrafer i PromL icke må upptagas, med mindre lagakraftvunnet avgörande föreligger i nyssnämnda ärende. Övergångsregeln i fråga åsyftar att bevara avstyckad eller avsöndrad lägenhet vid de fördelar som en tillämpning av angivna lagar kan innebära. I 13 § PromL har uttryckligen erinrats om att 1907 och 1931 års Jagar, vilka i princip blivit upphävda genom den allmänna deklarationen i 2 § PromL, i enlighet med vad nu sagts ha övergångsvis tillagts viss fortsatt giltighet. Liksom ärende om intecknings upphörande enligt vad därom stadgats i 30 § tredje stycket är ärende om uppdelning av gemensam inteckning ankommande på inskrivningsdomarens officialprövning. Föreskrift härom återfinnes i 32 § första stycket. Ärendet skall upptagas så snart den i 31 § för varje särskilt fall angivna tidsfristen utlupit samt den utsökningsåtgärd som borgenären i behörig tid må ha påkallat blivit i laga ordning slutförd. Att sagda tidsfrist ofta kan bli längre än den ordinärt gällande tioårstiden torde ha framgått dels av vad här ovan anmärkts om skyldigheten att avbida lagakraftvunnet avgörande i ärende enligt 1907 och 1931 års lagar, dels av vad som nämnts om att fastighetsandel, beträffande vilken skett anteckning om att densamma utgör sämjelott, skall vid uppdelning av gemensam inteckning betraktas såsom fastighet. Av sistnämnda förhållande följer bl. a. att, om ansökan angående sämjedelningsanteckning skett inom den i 30 § andra stycket angivna tiden (åtta år efter nya balkens ikraftträdande) men vid tioårsfristens utgång anteckningsärendet ännu icke är avgjort genom lagakraftagande beslut, även uppdelningsärendet måste anstå. Härom ha närmare regler meddelats i 31 § tredje stycket. I vissa fall kan — såsom framgår av lagtexten — ett särskilt anstånd följa av att borgenären äger göra gällande en extraordinär rätt att söka betalning för inteckningen. Det må till sist anmärkas att 32 § första stycket föreskriver att, då uppdelningsärende upptages av inskrivningsdomaren, anteckning därom skall ske i grundbok. 33—36 §§. Enligt 54 § första stycket IF skall vad i förordningen är stadgat om nyttjanderätt ock gälla i fråga om rätt till avkomst eller annan förmån, som åt någon upplåtes att utgå av fast egendom. Av denna likställighet med nyttjanderätt följer i första hand att avkomsträtten som sådan blir rättsligt konstituerad redan genom upplåtelsen; inskrivning av rättigheten har så till vida

33—36 §§

endast till funktion att trygga rättighetens bestånd (jfr 39 § I F ) . I ett särskilt hänseende har inskrivningen emellertid en rättsskapande betydelse. Stadgandena därom återfinnas i 54 § andra stycket IF och innebära, att innehavare av avkomsträtt, för vilken inskrivning meddelats, äger att i den ordning UL bestämmer ur den fasta egendomen utbekomma förmån i penningar eller varor, som är upplupen och innestår ogulden, samt, där egendomen säljes utan förbehåll om rättighetens bestånd, ur köpeskillingen njuta ersättning motsvarande uppskattade värdet av de förmåner i penningar eller varor som tillkomma honom. I sistnämnda avseende utgör alltså avkomsträtten, när inskrivning väl meddelats, en betalningsrätt i den fasta egendomen. Under IFs begrepp avkomsträtt ha i själva verket inbegripits sinsemellan ganska olikartade rättigheter. Som närmare utvecklats i beredningens allmänna motiv till 9 kap. nya JB är vanligast fråga om födoråds- och undantagsrättigheter; regelmässigt omfatta dessa icke blott penningar eller varor utan även andra förmåner, t. ex. vissa tjänsteprestationer. Dock ha IFs bestämmelser om avkomsträtt tillämpats också på upplåtelser av fortlöpande eller periodiskt återkommande prestationer i enbart penningar eller varor. I nya JB har i viss anslutning till ett ursprungligen av LB väckt förslag rätten till penningränta ur fast egendom avskilts till ett särskilt rättsinstitut, som benämnts ränterätt och regleras i den nya balkens 9 kap., medan övriga hittillsvarande avkomsträttsupplåtelser delvis fått en motsvarighet i rättighet stypen födoråd, som avser att tillförsäkra rättighetshavaren försörjning från egendomen och behandlas i den nya balkens 10 kap. I så måtto tillhandahåller nya JB icke något substitut för vissa av de under 54 § IF inbegripna rättighetstyperna som upplåtelse av förnödenheter eller arbetsprestation eller annan tjänstbarhet kan ifrågakomma allenast som ett moment i födoråd; vidare märkes att varken ränterätts- eller födorådsreglerna bereda grundval för en upplåtelse utav avgäldsrätt till förmån för fast egendom. Av vad sist anförts torde framgå att de befintliga avkomsträtterna knappast skulle k u n n a föras in under nya JBs bestämmelser angående ränterätt och födoråd; att utan vidare förläna dessa bestämmelser tillbakaverkande giltighet å avkomsträttsupplåtelserna får därför anses vara ogörligt. Ett sådant konstaterande behöver emellertid icke utesluta, att vissa av de principer vilka kommit till uttryck i nya JBs reglering av ränterätten och födorådet kunna genom särskilt avpassade övergångsföreskrifter tilläggas en motsvarande effekt i fråga om kvarstående avkomsträtter. I viss utsträckning synes en dylik retroaktiv verkan vara oundgängligt påkallad. Här åsyftas t. ex. nödvändigheten av att även beträffande avkomsträtterna genomföra grundsatserna, att ideell fastighetsandel ej skall kunna för sig häfta för betalningsförpliktelse samt att sådan ej heller skall kunna gemensamt belasta flera fastigheter. Ett av de angelägnaste reformändamålen vid jordabalksrevisionen — att avskaffa det gemensamma betalningsansvaret och därmed förenade olägenheter i de exekutiva sammanhangen — skulle uppenbarligen

80 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

delvis förfelas, om avkomsträtterna under hela den tid de alltjämt komme att kvarstå finge vara oberörda av angivna grundsatser. De övergångsföreskrifter som sålunda i vissa hänseenden funnits erforderliga ha upptagits i förevarande paragrafer i PromL. Innehållet i 33 § första stycket anknyter till reglerna i 8 kap. 8 § nya JB angående beståndet av panträtt, som grundats å medgivande av annan än rätte fastighetsägaren. Till sagda regler hänvisas såväl i 9 kap. 2 § i fråga om ränterätt som i 10 kap. 2 § beträffande födoråd. Såsom framgår av 26 § 2 PromL ha reglerna i 8 kap. 8 § gjorts tillämpliga å äldre panträtter, oaktat de möjligen kunna anses innefatta vissa avvikelser från gällande rätt; härom får beredningen hänföra sig till vad som anförts i motiven till 26 §. Det får anses rimligt, att avkomsträtterna i nu ifrågavarande avseende behandlas på samma sätt som panträtterna (jfr 39 § P r o m L ) . Detta är också innebörden av 33 § första stycket. I syfte att förebygga uppkomsten av gemensamt betalningsansvar, när fastighet som besväras av ränterätt blir föremål för delning, stadgar 9 kap. 2 § nya JB att vad i 8 kap. 17 och 19 §§ föreskrives om uppdelning av panträtt vid fastighetsdelning skall äga motsvarande tillämpning å ränterätten; av jämförliga grunder skall beträffande sistnämnda rättighet gälla även vad i 8 kap. 18 och 19 §§ föreskrives om att, då intecknad fastighet eller område eller andel därav ingår i sammanläggning, panträtten skall omfatta hela den nybildade fastigheten. Sagda hänvisningar i 9 kap. 2 § skola enligt vad som utsäges i 33 § andra stycket PromL äga giltighet jämväl i fråga om avkomsträtt, för vilken fastigheten ej häftar gemensamt med annan fast egendom (ang. sistnämnda begränsning se vad som ovan anmärkts i anslutning till 26 § 10 P r o m L ) . Ett förbehåll göres dock med avseende å sådan avkomsträtt som rör någons försörjning från egendomen och alltså motsvarar det föreslagna särskilda rättsinstitutet födoråd. Så skola beträffande avkomsträtt av dylik beskaffenhet i stället tillämpas de i 10 kap. 19—21 §§ nya JB upptagna reglerna om vad fastighetsdelning och sammanläggning föranleda i fråga om födoråd. Sagda regler äro i princip självständigt utformade och utgöras sålunda icke, såsom motsvarande ränterättsbestämmelser, av en direkthänvisning till 8 kap. 17—19 §§. Detta sammanhänger med födorådets i förhållande till panträtten och ränterätten särpräglade natur. Härvidlag må n ä m n a s dels att en uppdelning av ett födoråd mellan flera fastigheter av praktiska skäl vore olämplig, dels att ingenting hindrar att ett och samma födoråd belastar flera fastigheter; att födorådet samtidigt gäller i flera fastigheter konstituerar nämligen icke något gemensamt ekonomiskt ansvar fastigheterna emellan. Utifrån dessa utgångspunkter föreskrives i 10 kap. 19 § att, därest fastighet, vari inskrivning för födoråd är beviljad eller sökt, blir föremål för delning, födorådet skall, om det lämpligen k a n ske, förenas med en av de nya fastigheterna eller ock ansvaret för födorådet fördelas å de nya fastigheterna eller några av dem; båda alternativen innebära alltså att födorådet bevaras såsom en enda rättighet. Tillåta emellertid icke omständigheterna att någotdera för-

33—36 §§

faringssättet användes, skall födorådet utbytas mot ränterätt, som då i sin tur enligt 9 kap. 2 § jämförd med 8 kap. 17 § uppdelas å de nybildade fastigheterna. När ifrågavarande födorådsregler nu tillagts verkan å avkomsträtt av födoråds beskaffenhet, har möjligheten att förvandla rättigheten till ränterätt uteslutits; att underkasta avkomsträttshavaren förpliktelse att finna sig i ett ev. utbyte av dylikt slag har ansetts skola innefatta ett alltför betydande ingrepp i den ursprungliga upplåtelsen. Stadgandet i 10 kap. 20 §, som efter mönster av 8 kap. 18 § fastslår att, om födorådsbesvärad fastighet sammanlägges med annan fastighet, födorådet skall omfatta den nybildade fastigheten, har utan reservation kunnat appliceras på avkomsträtt av här åsyftad beskaffenhet. Vad slutligen angår 10 kap. 21 § hänvisar sagda lagrum i fråga om område och andel till reglerna i 10 kap. 19 och 20 §§; hänvisningen till 19 § gäller för avkomsträttens del givetvis icke i vad sagda paragraf talar om födoråds utbyte mot ränterätt. Såsom nämnts i det föregående är avkomsträtten i vad den ej går ut på en betalningsrätt i fastigheten icke för sin tillkomst beroende av inskrivning. Eftersom avkomsträtten som sådan alltså tillskapas genom själva upplåtelsen, är det för rättighetens respekterande i övergångshänseende principiellt likgiltigt, huruvida inskrivning för rättigheten blivit beviljad eller sökt före nya JBs ikraftträdande; se därom 19 § andra stycket PromL. I enlighet med PromLs ordinära ståndpunkt, att under äldre rätts bestånd gjorda rättighetsförvärv även fortsättningsvis skola lyda äldre regler, kommer vidare att gälla att avkomsträtt, som upplåtits före den nya balkens ikraftträdande, får under obegränsad tid framåt bli föremål för inskrivning med stöd av IF. Såvitt rör verkan av dylik inskrivning är det emellertid nödvändigt med en modifikation av vad som skulle följa av IF. Här åsyftas det förhållandet att avkomsträtten i och med inskrivningen skulle kunna komma att jämlikt 54 § andra stycket IF innefatta ett nytt rättsligt moment — en betalningsrätt i den fasta egendomen — samt att denna betalningsrätt skulle k u n n a häfta vid andel av fastighet eller vid två eller flera fastigheter gemensamt och följaktligen stå i motsatsställning till de grundsatser vara nya JB vilar. Som strax kommer att ytterligare beröras meddelar PromL stadganden (35 och 36 §§), som beträffande med avkomsträtt förenad rätt till betalning ur fast egendom hänvisa till de förut i fråga om panträtt i fastighetsandel och i flera fastigheter gemensamt uppställda avvecklingsreglerna (30—32 §•§ P r o m L ) ; innebörden av denna reglering är i huvudsak att efter utgången av en frist om tio år efter nya JBs ikraftträdande betalningsrätt, som häftar vid fastighetsandel, skall upphöra och ansvarsgemenskapen för en i flera fastigheter uppkommen betalningsrätt skall hävas genom betalningsrättens uppdelning mellan fastigheterna. Med hänsyn härtill kan efter tioårsfristens utgång uppenbarligen icke tillåtas att inskrivning av avkomsträtten skulle få grunda en betalningsrätt i fastighetsandel eller i flera fastigheter gemensamt. Av skäl som nu angivits har beredningen funnit det lämpligast med en regel, enligt vilken möjligheten att medelst avkomsträttsinskrivning tillskapa en betal6—600777

III

82 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

ningsrätt i fast egendom blir allmänt prekluderad vid utgången av viss tid efter nya JBs ikraftträdande. Preklusionen skall alltså drabba varje avkomsträtt, som skulle kunna grunda betalningsrätt i fast egendom, ej enbart avkomsträtt i fastighetsandel eller i flera fastigheter gemensamt. Den tidsgräns efter vilken inskrivningen icke bör få ge upphov till betalningsrätt i här angivna objekt torde lämpligen kunna sättas vid tio år efter balkens ikraftträdande (jfr 8 § andra st. P r o m L ) . En i enlighet med dessa överväganden utformad regel har upptagits i 34 § PromL. Vad till sist beträffar nyss omnämnda hänvisningsstadganden i 35 och 36 §§ må i det väsentliga åberopas de vid 30—32 §§ anförda motiven. Vissa beträffande avkomsträttens behandling i hithörande avseenden speciellt uppställda förbehåll böra likväl här framhållas. Hänvisningarna till 30—32 §§ avse icke annat än rätten att ur den intecknade egendomen utbekomma förm å n ; allenast i denna del framtvingas alltså ett upphörande av rättigheten resp. en uppdelning av densamma. I lagtexten är vidare intagen en uttrycklig erinran om att för bestämmelsernas tillämplighet förutsattes att inskrivningen av avkomsträtten är beviljad eller sökt innan tio år förflutit efter nya JBs ikraftträdande; är inskrivningen tillkommen senare, följer av 34 § att den aldrig kommit att grunda någon betalningsrätt i egendomen. Ytterligare klargöres i nu ifrågavarande hänvisningsbestämmelser att vad 30 och 32 §§ utsäga angående borgenärs extraordinära rätt till betalningsuppsägning skall för avkomsträttens vidkommande avse ännu icke förfallna förmåner i penningar och varor. Såvitt slutligen särskilt rör avkomsträtt i två eller flera fastigheter gemensamt stadgas i 36 § andra punkten att, när rättigheten avser någons försörjning (födoråd), därå även skall tillämpas 33 § PromL. Nyss har betonats att avkomsträtten som sådan icke är underkastad uppdelningstvång; detta hänför sig endast till rätten att utbekomma förmån ur den fasta egendomen. Vad härutöver utsäges i 36 § andra punkten med dess hänvisning till 33 § PromL, som i sin tur beträffande födoråd hänvisar till 10 kap. 19 § nya JB, är följande. Även om födorådet icke skulle omfatta andra moment än ersättning, varmed är förenad rätt till betalning ur egendomen, föranleder ej uppdelningen att rättigheten som sådan splittras. Rätten till betalning ur den fasta egendomen uppdelas visserligen å de olika fastigheterna — den solidariska ansvarsgemenskapen fastigheterna emellan häves alltså — men födorådet, d. v. s. ersättningsrätten i sig, är likväl alltjämt att betrakta som en odelad rättighet. Att uppmärksamma är emellertid att hänvisningen till 33 § PromL med dess vidarehänvisning till 10 kap. 19 § nya JB möjliggör, att födorådet i stället för att som sådant bibehållas såsom en rättighet uti samtliga fastigheter antingen förenas med allenast en av fastigheterna eller ock bestämmes att fortsättningsvis besvära två eller flera men ej alla de berörda fastigheterna. I sistnämnda fall måste betalningsansvaret fördelas mellan de belastade fastigheterna liksom då enligt den först antydda möjligheten 'födorådet skall kvarstå uti samtliga fastigheter.

83 37 §.

Förevarande övergångsregel har haft som mönster en i 1 § andra stycket promulgationslagen till NJL intagen bestämmelse, enligt vilken under motsvarande betingelser NJL gjordes tillämplig å arrende- eller hyresavtal, som slutits före NJLs ikraftträdande den 1 januari 1908. Såsom framhölls av LB i motiven till sistnämnda stadgande torde det, med hänsyn till att kontrahenterna äga när som helst uppsäga avtalet, vara i sin ordning att, där efter den nya lagstiftningens ikraftträdande uppsägning ej sker till första möjliga fardag, den nya lagstiftningen från samma dag kommer att tillämpas å rättsförhållandet. 1 Uppmärksammas bör att, om ett före nya JBs ikraftträdande ingånget arrende- eller hyresavtal efter ikraftträdandet får upplåtelsetiden förlängd genom överenskommelse, denna gäller som ny upplåtelse även i vad den icke avviker från det tidigare avtalet; se därom 11 kap. 6 § första stycket andra punkten nya JB. Tydligt är alltså att även på dylik väg åtskilliga äldre arrende- och hyresförhållanden komma att föras in under de nya reglerna. 38 §. I l l kap. 11 § nya JB föreskrives att, därest icke någon av de i närmast föregående paragrafer i kapitlet angivna grunderna för beståndet av särskild rättighet (inskrivning, förbehåll, i vissa fall besittning) föreligger, upplåtelsen icke till följd av vad i l l kap. är stadgat skall vara gällande mot den till vilken ägaren överlåtit fastigheten. Sagda regel kompletteras emellertid av en bestämmelse, enligt vilken jämväl det förhållandet att nye ägaren vid överlåtelsen ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen må åberopas som grund för rättighetens bestånd. Såsom närmare belyses i beredningens motiv till omförmälda lagrum i nya JB intager gällande rätt i motsats till förslaget den ståndpunkten att ond tro icke föranleder bundenhet för ny ägare; så till vida har emellertid denna ståndpunkt modifierats i rättstillämpningen som domstolarna i åtskilliga tveksamma gränsfall ansett, att ett muntligt förbehåll om rättighetens fortsatta respekterande varit för handen. I och med att nya JB utesluter begagnandet av muntliga förbehåll har det till undvikande av att hittillsvarande rättsskyddsmöjligheter begränsas framstått som nödvändigt att uttryckligen erkänna ond tro såsom en grund för särskild rättighets bestånd mot ny ägare. Otvivelaktigt göra sig motsvarande synpunkter gällande i övergångssammanhanget. Har rättighet av den typ som i nya JB betecknas såsom särskild rättighet upplåtits före balkens ikraftträdande och överlåtes fastigheten efter ikraftträdandet, bli de nya reglerna utan vidare gällande å överlåtelsen. Detta innebär bl. a., att varje förbehåll måste göras skriftligen i själva köpehandlingen (se 4 kap. 1 § första st. och 11 kap. 8 § första st. nya J B ) . Till förebyggande av att rättighetshavarens ställning försämras i rela1

Se LB I s. 269.

84 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

tion till vad som nu gäller synes följaktligen motiverat att ifrågavarande regel i 11 kap. 11 § angående verkan av ond tro tillägges giltighet även beträffande särskild rättighet som tillkommit före den nya balkens ikraftträdande (alltså nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft). Så har skett genom den i förevarande paragraf i PromL upptagna övergångsregeln. 39 §. Såsom framgår av 26 § 2 PromL skola reglerna i 8 kap. 8 § nya JB angående panträtt, som utfästs av annan än rätte ägaren, ha verkan jämväl å de äldre panträtterna. Genom 33 § första stycket PromL ha reglerna tillagts motsvarande retroaktiva verkan beträffande äldre avkomsträtter. Enligt 11 kap. 21 § nya JB är vad i 8 kap. 8 § stadgas med viss jämkning tillämpligt i fråga om särskild rättighet. Det får anses naturligt, att innehållet i l l kap. 21 § förlänas retroaktiv giltighet beträffande särskild rättighet av äldre ursprung (nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft) på samma sätt som 8 kap. 8 § tillagts tillbakaverkande kraft å äldre panträtter och avkomsträtter. Ett stadgande av sådan innebörd upptages därför i förevarande paragraf i PromL. Beträffande överensstämmelsen mellan gällande rätt i hithörande avseenden — se härom 60 § IF som rör inteckning i gemen, icke endast panträtt — samt nya JBs regler på området må hänvisas till vad som anförts i motiven till 26 § PromL. Det processuella stadgandet i 11 kap. 26 § nya JB synes lämpligen böra gälla även i fråga om äldre särskild rättighet. Också härom föreskrives i förevarande paragraf. 40 §.

I fråga om tomträttsinstitutet föregreps jordabalksrevisionen av 1953 års ändringar i NJL. Så gott som helt oförändrade ha de genom 1953 års reform på detta område tillskapade reglerna upptagits i nya JB. Dennas tomträttskapitel föranleder i så måtto självfallet inga övergångsproblem. I vissa smärre sammanhang ha emellertid jämkningar skett av 1953 års regler vid deras infogande i balken; närmast ha dylika jämkningar betingats av behovet att anpassa reglerna efter balkens allmänna system. Ett par av jämkningarna synas obehindrat kunna få tillämpning också på tomträtt, som upplåtits enligt 1953 års regler. Vad nu antytts om lämpligheten av retroaktiv verkan gäller i främsta rummet vissa deklarationer om tomträttens likställighet med fast egendom, vilka i nya JB erhållit en mera generell syftning än i NJLs utformning. Avsedda likställighetsförklaringar finnas i 17 kap. 7 och 26 §§ nya JB. I förevarande paragraf i PromL utsäges därför att angivna båda lagrum i nya JB skola gälla även tomträtt, som upplåtits enligt 1953 års regler. Samma tillbakaverkande kraft har skänkts dels innehållet i 17 kap. 21 §, vilket i sak icke torde representera någon förändring av vad som i praktiken iakttages redan nu, dels ock den processuella regeln i 17 kap. 25 §. I förhållande till motsvarande bestämmelse i NJL innefattar det sistnämnda lagrummet de förändringarna att anmälningsskyldigheten hänföres

40 §

till stämningsansökans inkommande samt till doms lagakraftvinnande; f. n. skall anmälan ske, när stämning utfärdats eller dom meddelats. Bestämmelsen i 17 kap. 26 § har ansetts utan olägenhet kunna tilläggas tillbakaverkande kraft även å tomträtt, som upplåtits enligt den före 1953 års regler gällande lagstiftningen; detta har kommit till direkt uttryck i övergångsregeln. 41 §. Hänvisningen i 18 kap. nya JB till likställighetsförklaringarna i 17 kap. 7 och 26 §§ bör gälla även vattenfallsrätt, som upplåtits före den nya balkens ikraftträdande. Denna tillbakaverkande giltighet har fastslagits i förevarande paragraf i PromL. Beträffande vattcnfallsrätt kan liksom beträffande tomträtt förekomma löseskilling i anledning av rättighetens upphörande; såvitt rör vattenfallsrätt kan f. ö. även annan ersättning därvid aktualiseras. I motiven till 18 kap. nya JB har framhållits att gällande rätts regler angående förfarandet vid ersättningens bestämmande och utgivande icke äro desamma som nuvarande och föreslagna tomträttsregler i ämnet. Så innebära gällande vattenfallsrättsregler icke utan vidare att, om ersättningsrätt är avtalad för den händelse vattenfallsrätten upphör, fastighetsägaren (kronan) har att nedsätta ersättningsbeloppet. Ej heller innefatta gällande regler något obligatoriskt krav på att löseskillingens storlek skall bestämmas av domstol. Såsom framgår av motiven till 18 kap. har beredningen ansett, att det med hänsyn till tredje mans betalningsanspråk är mest betryggande att även vad angår vattenfallsrätt löseskilling och därmed jämförbar ersättning alltid fastställas av domstol efter officialprövning samt att skyldigheten att nedsätta löseskilling och annan ersättning bör göras kategorisk. Till följd härav hänvisar 18 kap. — med viss modifikation — till de i 17 kap. inrymda reglerna om talan angående löseskillingens bestämmande och om nedsättning (se 18 kap. 4 § första st. med hänvisningarna till 17 kap. 23 och 24 §§ ävensom 18 kap. 4 § andra st.). Jämväl nu ifrågavarande bestämmelser i 18 kap. torde lämpligen böra tilläggas retroaktiv verkan å de äldre vattenfallsrättsupplåtelserna. Så har skett genom regeln i förevarande paragraf i PromL. 42 §.

1 1 9 kap. 4 § nya JB stadgas att servitut ej må upplåtas i eller till förmån för fastighet inom område, där stadsplan eller byggnadsplan genomförts, om servitutet avser ändamål som omfattas av planen; avser servitut, som upplåtits innan sådan plan genomförts, ändamål som omfattas av planen, skall servitutet med planens genomförande ej längre vara gällande. Stadgandena ha — som framgår av motiven till lagrummet — föranletts av önskemålet att undvika konflikter mellan servituten och den offentligrättsliga tätbebyggelseplaneringen. Skall detta syfte nås, torde det vara oundvikligt att även med avseende å servitut, som tillkommit före nya JBs ikraftträdande, ge samhällets planeringsåtgärder det företräde varom är fråga i 19 kap. 4 §. Ge-

86 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

nom förevarande paragraf i PromL h a r denna beredningens ståndpunkt kommit till uttryck. Däri föreskrives i första punkten att, om äldre servitut är upplåtet i eller till förmån för fastighet inom område, där stadsplan eller byggnadsplan vid upplåtelsen var eller sedermera blev genomförd, och servitutet avser ändamål, som omfattas av planen, servitutet skall i och med nya balkens ikraftträdande eller, om planen då ännu icke var genomförd, med planens genomförande ej längre vara gällande. Vad som menas med att servitutet avser ändamål, som omfattas av planen, har beredningen berört i nyssnämnda motiv. Även begreppet »genomförande» av planen h a r där behandlats. När ett efter nya JBs ikraftträdande upplåtet servitut enligt balkens 19 kap. 4 § (andra p.) förlorar sin giltighet i och med att stadsplan eller byggnadsplan genomföres, berättigas ej servitutshavaren att i anledning härav erhålla någon gottgörelse av den tjänande fastighetens ägare. Som skäl härför har beredningen vid 19 kap. 4 § anfört, att ifrågavarande verkan av lagr u m m e t är en med själva servitutsrätten redan från dess tillkomst förbunden legal inskränkning. Med avseende på äldre servitut, vilka förlora sin giltighet till följd av övergångsregeln i förevarande paragraf, kan motsvarande argument mot ersättning visserligen icke andragas. Även i nu åsyftade sammanhang tala dock vissa skäl mot att servitutshavaren skulle tillerkännas ersättning. Så må främst åberopas att tillämpningen av övergångsregeln i likhet med tillämpningen av 19 kap. 4 § nya JB förutsätter, att den plan som gör servitutet ogiltigt verkligen utgör en fullgod ekvivalent till servitutet. Under sagda förutsättning kan hävdas att den inträdande ogiltigheten av servitutet icke åsamkar servitutshavaren någon skada annat än möjligen så till vida att den nyttighet som tillföres honom genom den i enlighet med planen träffade offentligrättsliga anordningen (exempelvis vatten) blir honom dyrare än den motsvarande nyttighet som han tidigare förskaffade sig med stöd av servitutet. Även om sistnämnda läge är för handen, är det likväl ett i hög grad tveksamt spörsmål, huruvida denna kostnadsökning bör genom ersättningsskyldighet för den tjänande fastighetens ägare drabba denne. I princip måste nog gälla att denna fråga skall besvaras nekande. Helt må dock icke uteslutas eventualiteten av fall, vari den omständigheten att servitutet blir ogiltigt föranleder en påtagbar vinning för den tjänande fastighetens ägare och i vilka det kan framstå som rimligt att denne får med ett högst mot vinningen svarande belopp bidraga till servitutshavarens gottgörande; en betingelse för viss ersättningsplikt i en dylik situation skulle väl vara att servitutshavaren erlagt ett engångsvederlag för servitutsförmånen. Närmast med tanke på nu antydda fall har beredningen i förevarande paragraf inrymt ett stadgande, enligt vilket servitutshavaren, om och i den mån det finnes skäligt, skall vara berättigad att av den tjänande fastighetens ägare erhålla ersättning för skada och förlust genom servitutets upphörande (andra p.). En preklusionsregel uppställes dock som framtvingar talans väckande inom två år från balkens ikraftträdande eller, om giltigheten av servitutet upphört först vid senare tidpunkt, inom två år

42 §

från det utövningen av servitutet upphörde; härom hänvisas till tredje och fjärde punkterna i paragrafen. 43 §. Beträffande servituten må anses föreligga en särskild anledning att i viss utsträckning söka bringa de äldre upplåtelserna under de nya reglernas giltighet. Härvid åsyftas det förhållandet att de äldre servitutsupplåtelserna mestadels äro tidsobegränsade och följaktligen k u n n a väntas fortbestå under mycket lång framtid. I den mån de skola lyda äldre lag blir konsekvensen, att de äldre lagbestämmelserna under en avsevärd tid framåt komma att tillämpas vid sidan av de nya. Långvarig förekomst av dubbla regelsystem måste självfallet betecknas som otillfredsställande; ur denna synpunkt är det därför angeläget att överväga, huruvida icke de nya servitutsreglerna i vissa hänseenden skulle utan olägenhet kunna reglera jämväl de äldre upplåtelserna. Av innehållet i nya JBs servitutskapitel är det närmast de i 17—25 §§ upptagna reglerna om servituts upphörande, avlösning och förflyttning som synas böra beaktas vid dylika överväganden. Motsvarande institut finnas redan enligt ServL — en översiktlig redogörelse rörande nu ifrågavarande rättsregler i ServL och nya JB har lämnats i de allmänna motiven till 19 kap. i den nya balken — och de föreslagna bestämmelserna på hithörande områden vila i huvudsak på samma grundvalar som den nuvarande regleringen. Såvitt rör förflyttningsinstitutet är i princip endast fråga om vissa jämkningar av ServLs regler; beträffande servituts upphörande och avlösning ha därutöver företagits vissa kompletteringar, vilka dock i stort sett ej k u n n a sägas medföra hinder mot bestämmelsernas applicerande på de äldre servituten. Som helhet torde förändringarna på ifrågavarande områden få karakteriseras som att regleringen blivit mera ändamålsenlig och avpassad efter praktiska krav. Av de ovan angivna lagrummen i 19 kap. nya JB — 17—25 §§ — synas dock 21 och 23 §•§ kunna utelämnas i den övergångsregel som skulle ge regleringen retroaktiv verkan. Innehållet i 21 § är nämligen så helt betingat av det nya vederlagsinstitutet, att det icke lämpligen kan tilläggas giltighet beträffande äldre upplåtelser, och vad angår 23 § innefattar den däri intagna hänvisningen till fastighetsbildniingslagstiftningen icke annat än sådant som ändå gäller också för de äldre servitutens del. Å andra sidan torde beträffande dessa kunna få gälla jämväl den näraliggande bestämmelsen i 19 kap. 26 §, som rör delgivning i rättegång, ej allenast i mål rörande servituts upphörande, avlösning eller förflyttning utan i varje slags mål eller ärende angående servitut. I enlighet med det anförda stadgas i förevarande paragraf i PromL att bestämmelserna i 19 kap. 17—20, 22 och 24—26 §§ nya JB skola äga tilllämpning jämväl å servitut, som upplåtits före nya balkens ikraftträdande. Regeln är dock icke förbehållslös. Sålunda har ett undantag måst uppställas beträffande skogsfångs- och mulbetesservitut; rörande dessa skola äldre lags materiella regler i vissa avseenden alltjämt gälla. Undantaget sammanhänger

88 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

med att ServL i några sammanhang meddelar särregler beträffande skogsfångs- och mulbetesservitut. Närmare bestämt avser denna särbehandling följande förhållanden. Dels äro ServLs regler om förflyttning av servitut utbyggda med speciella föreskrifter som gälla enbart skogsfångs- och mulbetesservituten (5 § andra st.), dels upppställas vid sidan av förflyttningsreglerna bestämmelser som i fråga om dessa servitut möjliggöra begränsning av området för servitutets utövande (4 § andra st.) eller viss förändring av själva servitutsföremålet (5 a §) och dels, slutligen, reser ServL beträffande vissa servitut av hithörande beskaffenhet särskilda villkor för servitutets upphörande till följd av medgivande från den härskande fastighetens ägare (7 a §). Eftersom nya JB förbjuder framtida upplåtelse av dylika servitut (se 19 kap. 3 § andra st.), innehåller balken icke några motsvarigheter till nu nämnda särregler i ServL. Så länge de äldre skogsfångs- och mulbetesservituten bestå, böra dessa emellertid fortfarande vara underkastade ifrågavarande specialbehandling. I den undantagsbestämmelse som fogats till fÖrevarande övergångsregel stadgas därför att rörande skogsfångs- och mulbetesservituten äldre lags regler i fråga om begränsning, förflyttning, förändring och upphörande till följd av medgivande från den härskande fastighetens ägare alltjämt skola gälla. Undantagsregeln föranleder, att i stället för 19 kap. 17 § nya JB angående servituts upphörande genom avstående från den berättigades sida 7 a § ServL kan vara att tillämpa samt vidare att i stället för de i 19 kap. 20 § upptagna reglerna angående förflyttning de i 5 § ServL inrymda bestämmelserna skola gälla. Dessutom kan alltså komma i fråga att genomföra sådan begränsning och förändring som avses i 4 § resp. 5 a § ServL och varom nya JB helt saknar regler. Däremot skall även å skogsfångs- och mulbetesservituten utan inskränkning gälla vad i 19 kap. 18 och 19 §§ nya JB föreskrives om upphörande och avlösning. Ej heller beträffande regelinnehållet i 19 kap. 22 och 24—26 §§ skapar undantagsbestämmelsen någon inskränkning av övergångsregeln. Allmänt må framhållas att den retroaktiva giltigheten av 19 kap. 25 § nya JB, enligt vilket lagrum mål angående servituts upphörande, avlösning eller förflyttning skall upptagas av ägodelningsrätt, uppenbarligen icke innebär att vid tiden för den nya balkens ikraftträdande redan anhängiggjorda mål av dylikt slag skola överflyttas till ägodelningsrätten. 44 §. Angående de skäl å vilka dessa bestämmelser grundas hänvisas till de allmänna motiven till 20 kap. nya J B ; bestämmelserna avse ett ersättande av sådant före nya balken ingånget avtal varigenom delägare i samfällt strömfall medgivit annan att tillgodogöra sig delägarens andel i strömfallet. I allmänhet har ett sådant avtal formen av servitut; i flera fall torde det även ha inskrivits som servitut. Enligt nu gällande lagstiftning är ett dylikt avtal icke sakrättsligt gällande; däremot må det åberopas enligt allmänna avtalsrättsliga grundsatser. Syftet med utbytet är att avtalet för framtiden skall erhålla den sakrättsliga

44 §

verkan som är förenad med rättighet i fast egendom enligt nya balken. Såsom grund för sådant utbyte torde vara nödvändigt att avtalet inskrives samt att det därvid hänföres till den rättighetstyp som enligt nya balken fyller motsvarande ändamål eller med andra ord det i 20 kap. nya JB upptagna institutet rätt till andel i samfällt strömfall. Av allmänna inskrivningsrättsliga regler torde i detta fall endast k u n n a ifrågakomma skriftligt avtal. Då ett sådant avtal enligt hittills gällande lag icke har någon sakrättslig verkan, kan därvid icke tas hänsyn till att avtalet före ikraftträdandet av nya balken blivit inskrivet. Den nya inskrivningen skapar alltså, oberoende av äldre inskrivning, en ny rättighet vilken helt regleras av nya balken. Härav följer ock att den äldre inskrivningen icke såsom sådan är av någon betydelse för frågan, huruvida avtalet alltjämt skall avtalsrättsligt sett anses bindande för en efterföljande delägare, som ej själv vid överlåtelse eller eljest åtagit sig dylikt ansvar; den nya inskrivningens företräde har ej något samband med den äldre inskrivningen. Förslaget reglerar ej heller frågan om den äldre inskrivningen skall bestå, sedan ny inskrivning erhållits. I allmänhet bör den äldre inskrivningen dödas; genom överenskommelse torde icke vara uteslutet att den nya inskrivningen kan efter den äldres dödning och genom nedsättning av mellanliggande inskrivningar behålla samma företräde som den äldre inskrivningen. Sedan den nya inskrivningen beviljats, är därmed rättigheten att anse som sakrätt med samma ställning som eljest tillkommer den i 20 kap. nya JB behandlade rättigheten. I detta sammanhang uppkomma särskilda spörsmål angående tillämpningen av vissa bestämmelser i 20 kap. nya JB. Ett sådant avser den tid inom vilken rättigheten skall göras gällande genom ansökan till vattendomstolen. Enligt 20 kap. 4 § nya JB skall upplåtelse, som där avses, vara förenad med förbehåll om viss tid, högst femtio år, inom vilken rättighetshavaren har att enligt VL söka medgivande till strömfallets tillgodogörande. Enligt beredningens mening bör motsvarande bestämmelse, liksom den därtill anslutande i 5 § angående påföljden, gälla även nu ifrågavarande upplåtelser. Som lämplig tidpunkt för tidsfristens beräkning förordar beredningen nya JBs ikraftträdande. En särskild anledning till val av denna tidpunkt ligger däri, å ena sidan, att den nya rättigheten först då kan inskrivas samt, å den andra, att tidpunkten bör vara oberoende av när den nya inskrivningen sökes. En annan tillämpningsfråga avser den undersökning som enligt 20 kap. 3 § nya JB i visst fall skall verkställas i samband med upplåtelsen. Därest ej sådan undersökning ägt rum redan i samband med avtalets ingående, erfordras även i detta fall viss komplettering. Härom ha regler upptagits i andra stycket av förevarande paragraf i PromL. 45 och 46 §§. Beträffande vartdera av 23 och 24 kap. nya JB har i de allmänna motiven (under den särskilda rubriken »Förhållandet till äldre lagstiftning») utvecklats i vilken mån de i resp. kapitel upptagna reglerna bör tilläggas verkan å äldre rättsförhållanden. De i förevarande båda paragrafer i PromL

90 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

inrymda övergångsbestämmelserna ha utformats i direkt anslutning till vad som anförts i angivna sammanhang. Beredningen finner det därför tillräckligt att härstädes åberopa nämnda motivuttalanden. 47 §.

Motiveringen för övergångsregeln i paragrafens första stycke, som avser 25 kap. 1—10 §§ nya JB, har lämnats i särskilt avsnitt vid sagda kapitel (under rubriken »Förhållandet till äldre lagstiftning»). Beredningen får här hänvisa till ifrågavarande motivuttalanden. Vad angår bestämmelserna i 25 kap. 12—14 §§ nya JB torde få anses att dessa utan olägenhet kunna skänkas oinskränkt giltighet också såvitt äldre rättsförhållanden skulle beröras. Denna beredningens ståndpunkt har kommit till uttryck i regeln i förevarande paragrafs andra stycke. 48 §.

I 11 § PromL föreskrives att vad i 5 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra finnes stadgat om byggnad å ofri tomt i stad, vattenverk å annans grund samt i jordeboken upptaget fiskeri fortfarande skall gälla; innebörden är att, där ständig besittningsrätt till dylikt objekt alltjämt lever kvar efter balkens ikraftträdande — upplåtelse av ny besittningsrätt av detta slag är sedan länge utesluten — besittningsrätten skall så länge den består få behålla sin hittillsvarande karaktär av fast egendom. Vid 11 § PromL har framhållits att ifrågavarande besittningsrätter, liksom f. n. är fallet, skola få ingå i sammanläggning; enligt de sammanläggningsregler som föreslås av beredningen skall det dock över lag vara ett villkor att i sammanläggningen inbegripes jämväl den grund vara besittningsrätten vilar (se även övergångsbestämmelserna till beredningens förslag till ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet samt till lag om ändring i FBL). Tanken att nu omförmälda besittningsrätter skulle utan vidare få ingå i bruksenhet har beredningen måst avfärda; godtoges besittningsrätterna också i detta hänseende såsom fullt likvärda med ordinära fastigheter skulle vissa komplikationer knappast kunna undvikas. Däremot skulle naturligtvis k u n n a övervägas att i fråga om bruksenhetsbildande behandla besittningsrätterna på samma sätt som vid sammanläggning, d. v. s. låta dem innefattas i bruksenheten såvida däri inbegripes jämväl grunden. Emellertid torde icke ens en på så sätt betingad möjlighet för besittningsrätterna att ingå i bruksenhet vara motiverad. Såsom anförts i anslutning till 11 § PromL får det betraktas som ett önskemål att den speciella art av fast egendom som ifrågavarande besittningsrätter företräda så småningom avvecklas. Detta kan ske genom rättighetens sammanläggning med grunden; en motsvarande konfusion mellan rättighet och grund skulle icke åstadkommas genom att rättighet finge ingå i bruksenhet. Någon anledning att av samma skäl som vid sammanläggning möjliggöra besittningsrätternas inbegripande föreligger alltså icke såvitt angår bruksenhetsbildande. I förevarande paragraf i PromL (första p.) stadgas därför kategoriskt att besitt-

48 §

ningsrätt av här behandlade beskaffenhet icke skall vid bildande av bruksenhet anses som fastighet; med hänsyn till rekvisiten för bruksenhetsbildande följer därav att besittningsrätten icke kan utgöra komponent i bruksenhet. Eftersom endast fastigheter må sammanföras till bruksenhet, är fastighetsandel redan på grund av reglerna i själva balken utesluten från möjlighet att ingå i sådan. Vad som formellt framstår som en ideell fastighetsandel är likväl — såsom närmare berörts i anslutning till 21 och 22 §§ PromL — i realiteten ofta ett genom sämjedelning utbrutet område på marken. Sämjelotterna ha i gällande rätt uti flera hänseenden behandlats såsom jämställda med registerfastigheter. Måhända skulle härå kunna grundas föreställningen, att sämjelott utan vidare finge i likhet med fastighet ingå i bruksenhet. Detta är dock icke avsikten. Förevarande paragraf innehåller i sin andra punkt ett stadgande till klarläggande härav. Har anteckning om att andelen är en sämjelott ägt rum enligt vad därom föreskrives i 21 § PromL, skall andelen emellertid såvitt rör nya JB anses vara utbruten genom laga delning. Under sådana förhållanden möter icke hinder för andelens inbegripande i bruksenhet. Även detta utvisas av övergångsstadgandets avfattning. 49 §. Som framgått av 31 § PromL uppställes en tioårsfrist efter nya JBs ikraftträdande, varunder gemensamma fordringsinteckningar alltjämt få kvarstå som sådana. Motsvarande gäller enligt 36 § PromL beträffande avkomsträttsinteckningar, vilka häfta vid två eller flera fastigheter gemensamt. I motiven här ovan till 31 och 32 §§ har anförts att syftet med ifrågavarande tioårsfrist vore att rättsägarna därunder skulle på frivillighetens väg ordna inteckningsförhållandena till överensstämmelse med de nya reglerna; såsom medel härför komme särskilt i beaktande möjligheterna att åstadkomma sammanläggning och att bilda bruksenhet. I förevarande paragraf upptagas föreskrifter, som hänföra sig till det sistnämnda alternativet. Utnyttjas detta med positivt resultat, d. v. s. kommer bruksenhet till stånd på framställning därom, blir konsekvensen, att tioårsfristens utgång icke leder till sådan uppdelning av den gemensamma fordringsinteckningen eller avkomsträttsinteckningen som annars skulle ha följt. E n självfallen förutsättning för ett begagnande av den möjlighet paragrafen erbjuder är att den gemensamma inteckningen endast omfattar fastigheter, vilka äro i en och samme ägares hand. Bruksenhet får nämligen över huvud taget icke bildas, med mindre de däri ingående fastighetskomponenterna uppfylla sagda villkor. Angående förfarandet vid bruksenhetsbildandet hänvisar första punkten i paragrafen till de ordinära reglerna därom i 26 kap. nya JB. Med avseende å den inskrivningsreglering som ingår såsom ett moment i bildandeproceduren äro dock vissa särregler att iakttaga; dessa äro intagna i 50 och 51 §§ PromL och kommenteras i anslutning till sagda paragrafer.

92 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

Av andra punkten i förevarande lagrum framgår till en början att ansökan om bildande av bruksenhet skall göras innan åtta år förflutit av den tioåriga avvecklingsfristen. Denna uppfordran till fastighetsägaren överensstämmer med föreskriften i 30 § andra stycket PromL om att ägare av ideell fastighetsandel, då han under åberopande av andelens karaktär av sämjelott vill avvärja att däri meddelad inteckning upphör efter utgången av tio år efter nya balkens ikraftträdande, har att inom åtta år efter ikraftträdandet påkalla anteckning om sämjedclningen enligt bestämmelserna i 21 § PromL. Tidsgränsen vid åtta år står i båda fallen i samband med bestämmelsen att, när allenast två år återstå av tioårsfristen, inteckningshavaren äger att söka betalning för sin fordran, oavsett huruvida denna är förfallen eller ej (se 30 § första st. andra p. och 32 § andra st. P r o m L ) ; härutinnan får i övrigt hänvisas till vad som anförts vid 30 § PromL. I och för sig föreligger icke något hinder för att ansökan om bruksenhets bildande göres efter utgången av åttaårstiden. Dylik ansökan kan mycket väl leda till ett redan före tioårsfristens utgång lagakraftvunnet beslut om bruksenhets bildande; inträffar detta, blir självfallet någon uppdelning icke aktuell. Men ansökningsärendet medför icke, att borgenären går förlustig sin extraordinära rätt att söka betalning; därest vid tioårstidens utgång ärendet ännu icke är avgjort, skall utan avbidan härpå uppdelning av inteckningen komma till stånd. Även i detta hänseende framträder parallellen med förhållandena vid ansökan om sämjedelningsanteckning; ånyo må hänvisas till motiven vid 30 § PromL. Tredje och fjärde punkterna i förevarande paragraf anknyta till de allmänna föreskrifterna i 32 § PromL om inskrivningsdomarens skyldighet att företaga uppdelningsärende så snart den i 31 § PromL för varje särskilt fall angivna tidsfristen utlupit. Genom innehållet i förevarande paragraf har till de härvidlag i 31 § reglerade situationerna lagts ytterligare ett speciellt läge att beakta. Avslås ansökan om bruksenhets bildande, som i vederbörlig ordning skett före åttaårstidens utgång, m å — som nu framgår av fjärde punkten — den gemensamma inteckningen kvarstå ytterligare två år, varunder borgenären skall kunna utöva sin så att säga ajournerade rätt alt söka betalning för sin fordran, oaktat denna ej är förfallen. En förutsättning är emellertid, att den ordinära förfallodagen ej infallit inom tioårsfristen. Regelkonstruktionen är härvidlag i sak densamma som i 30 § andra stycket andra punkten och 31 § tredje stycket andra punkten PromL. 50 och 51 §§. Nya JBs regler om bruksenhets bildande innebära bl. a., att rättighet, som besvärar fastighet vilken skall ingå i bruksenheten, efter dennas tillkomst anknytes till bruksenheten som sådan. Spörsmålet vilket inbördes företräde dylika rättigheter, om de äro flera, skola åtnjuta i bruksenheten kräver såvitt rör inskrivna rättigheter en speciell prövning inom ramen för bildandeproceduren; normerna för h u r denna prövning skall utfalla möta i 26 kap. 7—12 §§ nya JB. Uti det närmast föregående lagrummet i kapitlet,

50 OCH 51 §§

6 §, angives konkret i vilka situationer nu omförmälda undersökning är ofrånkomlig. Så är förhållandet, om två eller flera av fastigheterna äro besvärade av rättighet, för vilken inskrivning är beviljad eller sökt, eller någon av fastigheterna är sålunda besvärad och tillika annan fastighet finnes häfta för fordran, som ur fastigheten utgår med förmånsrätt framför fordran på grund av inskrivning. Av bestämmelserna i 26 kap. följer att fordran å ogulden köpeskilling kan i sammanhanget beaktas endast försåvitt inteckning för fordringen sökts före det att ärendet om bruksenhetens bildande företages till avgörande; en konsekvens härav är i sin tur, att dylikt ärende icke kan avgöras före utgången av lagaståndstid enligt 11 kap. 2 § JB i de fall sistnämnda lagrum alltjämt måste enligt övergångsregeln i 8 § PromL tillmätas beaktande. Bestämmelserna i 26 kap. 6 § nya JB räkna lika litet som övriga regler i nya balken med förekomsten av gemensamma inteckningar. Emellertid kommer paragrafen till följd av övergångsregeln i 49 § första punkten PromL att i fall, som där avses, vinna tillämpning även å dylika inteckningar. Tydligt är att i sådana fall behovet av att på grundval av rättigheternas läge i de skilda fastigheterna fastställa deras företrädesställning i bruksenheten icke alltid gör sig gällande i samma mån, varför kravet på undersökning, som avses i paragrafen, i dessa fall delvis kan eftergivas. Därest samtliga de i den planerade bruksenheten ingående fastigheterna uteslutande besväras av en enda gemensam inteckning, erfordras uppenbarligen ingen prövning av det blivande företrädet i bruksenheten. Detsamma måste gälla, när visserligen fråga är om flera inteckningar i varje fastighet men dessa gemensamt besvära samtliga fastigheter i samma inbördes ordning. En bestämmelse, som med avseende på nu nämnda fall av paragrafens tillämpning uttryckligen befriar från undersökningsplikten, har upptagits i 50 § PromL. Skulle åter någondera av de nyss antydda situationerna icke vara för handen — d. v. s. är icke enbart fråga om en enda i samtliga fastigheter gällande inteckning eller om flera i dessa fasligheter uti samma inbördes ordning gällande inteckningar — skall undersökning som avses i 26 kap. 6—12 §§ nya JB äga rum. Existensen av den eller de gemensamma inteckningarna är därvid ägnad att något komplicera förfarandet. Vissa särbestämmelser ha därför måst uppställas med avseende på de gemensamma inteckningarnas behandling vid undersökningen i fråga; bestämmelserna meddelas i 51 § PromL. Paragrafen anknyter till vissa grundläggande riktlinjer för undersökningens bedrivande, närmare bestämt reglerna att varje rättighet skall i bruksenheten erhålla sådant företräde att rättigheten »med beaktande av dess läge i den särskilda fastigheten» kan antagas komma i åtnjutande av väsentligen lika god säkerhet som tidigare (26 kap. 8 § första st.) samt att rättighetens läge i den särskilda fastigheten skall fastställas med hänsyn till vilken och hur stor del av fastighetens värde rättigheten tar i anspråk (26 kap. 9 § första st.). Vad angår en gemensam inteckning är sistnämnda föreskrift icke utan vidare möjlig att iakttaga; h u r stor del av den särskilda fastighetens värde

94 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

dylik inteckning tar i anspråk är nämligen icke i sig givet. Till följd av de olika fastigheternas subsidiära solidariska ansvar för inteckningen skulle kunna tänkas att hela inteckningsansvaret komme att i ett exekutivt läge bli uttaget ur en enda av fastigheterna. Finge vid undersökningen hänsynstagandet till en sådan eventualitet föranleda, att beträffande envar av de olika fastigheterna inteckningen beräknades ta i anspråk ett värde motsvarande inteckningens hela kapitalbelopp, skulle svårbemästrade olägenheter inställa sig. Beredningen har därför funnit sig böra förorda följande lösning av hithörande spörsmål. Vid undersökningen skall direkt beräknas till vilket belopp inteckningen med hänsyn till sitt läge i varje fastighet och andra omständigheter skäligen kan anses vid tiden för undersökningen belöpa å fastigheten. Bestämningen i fråga skall med andra ord söka föregripa utfallet av inteckningens utsökande. Den skall ske jämlikt de i IF stadgade grunderna. Visserligen innebära dessa i första hand, att ansvarigheten skall vila å envar av fastigheterna efter det inbördes värdeförhållandet mellan dem, men uppenbarligen bereder hänvisningen till IF utrymme för att prövningen skall få resultera i en rubbning av nämnda ansvarighetsfördelning på samma sätt som kan bli fallet vid exekutiv försäljning. Nu redovisade huvudstadgande upptages i första punkten i 51 §. I paragrafens återstod meddelas komplementstadganden. Först föreskrives härvidlag i andra punkten att vid omförmälda beräkning de olika fastigheternas värden skola upptagas i enlighet med den i 26 kap. 9 § (andra st.) angivna grunden. Enligt denna skall, med den jämkning som må föranledas av ändrade förhållanden, det gällande taxeringsvärdet vara avgörande eller, om fastigheten är taxerad gemensamt med annan fastighet, den del därav som anses belöpa å fastigheten; är taxeringsvärde ej åsätt, gälle det efter uppskattning fastställda värdet. Uti tredje punkten av 51 § förklaras vidare att, därest med hänsyn till inteckningens läge skäligen kan antagas att inteckningen vid exekutiv auktion komme att utgå utan att brist i någon fastighet skulle föreligga, inteckningen skall anses belöpa å varje fastighet i förhållande till fastigheternas inbördes värden; är inteckningen gällande i fastighet, vilken enligt äldre Jag svarar allenast för så stor del aV det intecknade beloppet, som icke kan utgå ur köpeskilling för stamfastigheten, skall inteckningen anses belöpa å förstnämnda fastighet endast i den mån brist skulle antagas ha behövt överföras å denna (jfr avfattningen av regeln i 31 § andra st. första p. PromL). Egentligen är detta stadgande blott en erinran om vad som kan bli konsekvensen av huvudprincipen i paragrafens första punkt. Om förfarandet i inskrivningsärende 52 och 53 §§. Redan i inledningen till förevarande motiv har uttalats att beträffande själva inskrivningsproceduren beredningens ställningstagande till övergångsfrågorna i praktiken ansluter sig till vad som torde vara allmänt vedertaget rörande nya processuella regiers tillämplighet, nämligen att de nya reglerna

52 OCH 53 §§

skola tillämpas i den mån förfarandet utspelas efter deras ikraftträdande, oavsett att ärendet angår äldre rättsförhållanden. I nyssnämnda sammanhang har också angivits att enahanda ståndpunkt intogs i 1909 års promulgationslagsförslag (19 §), vari föreskrevs att vid nya balkens ikraftträdande redan anhängiggjort ärende skulle fortsättningsvis behandlas enligt de nya reglerna. Därmed avsågs den formella behandlingen; den materiella rätten att erhålla påkallad inskrivningsåtgärd skulle bedömas enligt äldre lag. PromL reglerar uti sin 52 § övergångsspörsmålen beträffande inskrivningsärende, som väckts före nya JBs ikraftträdande. Av första, stycket framgår att dylikt inskrivningsärende, om det vid nya balkens ikraftträdande ännu icke blivit slutligt avgjort, alltjämt skall handläggas enligt äldre lag. Regeln är samtidigt ett uttryck för inställningen att ärende, som väckts först efter ikraftträdandetidpunkten, skall följa de nya förfarandebestämmelserna. Att ett före ikraftträdandet väckt ärende, även i den mån det handlägges därefter, skall lyda under de äldre procedurbestämmelserna avviker visserligen från den nyss omförmälda övergångsföreskriften i 1909 års promulgationslagsförslag. Till följd av den undantagsregel som meddelas i andra stycket första punkten av 52 § blir avvikelsen emellertid i praktiken av ringa betydelse. Enligt undantagsregeln skall nämligen å ärendet tillämpas vad som stadgas i 27 kap. 15—22 §§ samt 33 kap. 1 och 2 §§ nya JB. Detta innebär, att beträffande ärendets fortsatta handläggning skall gälla vad nya balken föreskriver angående bl. a. uppskov, rättsägares hörande, hänvisning till rättegång, ex-officio-upptagande av ärende vari vilandeförklaring meddelats, underrättelse om avslagsbeslut samt överklagande ävensom anteckning i grundbok om överklagandet och högre rätts slutliga beslut i anledning därav. Utöver vad som följer av nu angivna undantagsregel bör beaktas att vissa organisatoriska regler, utan att detta ansetts behöva komma till direkt uttryck i PromL, måste erhålla generell tillämpning beträffande processföreteelser, som förekomma efter nya balkens ikraftträdande; det sagda gäller t. ex. reglerna om tid för inskrivningsdag och om grundboks förande. Vad nu anförts torde ge vid handen, att även enligt PromLs övergångsbestämmelser själva den yttre processuella handläggning av äldre inskrivningsärende, vilken försiggår efter de nya reglernas ikraftträdande, i väsentlig utsträckning kommer att förrättas enligt de nya procedurreglerna. Såvitt däremot angår de förfarandebestämmelser i nya balken vilka icke utgöra självständiga anvisningar om den yttre proceduren utan stå i nära samband med och avspegla materiellträttsliga regier i balkens tidigare avsnitt — här avses närmast åtskilliga bestämmelser i nya JBs 28—31 kap. — finnas frånsett ett speciellt sammanhang, som strax skall beröras, icke något undantag från den i 52 § första stycket angivna regeln om att inskrivningsärende, som vid nya balkens ikraftträdande ej är slutbehandlat, även fortsättningsvis skall handläggas enligt äldre lag. Nyss antydda specialsammanhang avser 46 § tredje stycket PromL med dess hänvisning till 24 kap. 9 § nya JB. Hänvisningen i fråga innebär, att vad sagda lagrum i nya balken

96 LAG OM INFÖRANDE AV NYA JORDABALKEN

stadgar om anmärkning i beslut såsom villkor för företräde, som tillkommer panträtt för ogulden köpeskilling, skall, såframt beslutet om inteckningens beviljande meddelas efter nya balkens ikraftträdande, avse även det företräde som enligt de i äldre lag meddelade reglerna inteckning för ogulden köpeskilling skall åtnjuta. Att inteckningsärendet blivit väckt före nya balkens ikraftträdande skall härvid, såsom framgår av övergångsregelns avfattning, icke vara av någon betydelse. En uttrycklig erinran om detta särskilda fall av nya balkens inverkan å inskrivningsärende, som väckes före ikraftträdandet men slutbehandlas först därefter, har upptagits i 52 § andra stycket andra punkten. Såsom redan framhållits följer motsättningsvis av principen i 52 § första stycket att de inskrivningsärenden, vilka blivit anhängiggjorda först efter nya balkens ikraftträdande, äro underkastade de nya förfarandebestämmelserna. Detta är bakgrunden till regeln i 53 §, som enbart rör dylika ärenden. Den utsäger att, om ärendet avser rättsförhållande, som tillkommit före nya JBs ikraftträdande, vid tillämpning av de nya förfarandebestämmelserna skall iakttagas vad i PromLs materiellträttsliga avsnitt är stadgat om giltighet av äldre lag å rättsförhållandet. Regeln i 53 § innebär alltså en viktigmodifikation av grundsatsen, att nya JBs förfarandebestämmelser skola gälla i ärende, som väckes efter nya balkens ikraftträdande; i den mån förfarandebestämmelserna, på sätt berörts, stå i samband med och utgöra reflexer av nya materiella regler, skola de icke äga tillämpning i ärende, där sistnämnda regler ej bestämma avgörandet i sak. I stället bli då motsvarande förfaranderegler i äldre lag — närmast IF — att tillämpa. Som exempel må nämnas att partiell dödning av gemensam inteckning med förbehåll om inteckningshavarens rätt att för hela inteckningsbeloppets utfående hålla sig till den egendom, vari inteckningen fortfarande skall gälla (relax), uppenbarligen skall följa bestämmelserna i 33 § IF. Såsom ytterligare exempel kan framhållas att den som enligt äldre lag har före nya JBs ikraftträdande erhållit en rätt till tvångsinteckning — för ogulden köpeskilling eller av annan grund — har att för inteckningsrättens utkrävande begagna sig av de i IF meddelade föreskrifterna. Å andra sidan bör den modifikation som stadgandet i 53 § skapar icke skänkas en onödigt vittgående räckvidd. Därest de nya förfarandebestämmelserna framstå såsom i och för sig självständiga regler utan ofrånkomligt beroende av materiellträttsliga regler i nya JB, kunna de givetvis erhålla verkan även å sådana efter nya balkens ikraftträdande väckta ärenden vilka avse äldre rättsförhållanden och vara äldre materiell rätt skall äga giltighet. Exempelvis skall också i ärende rörande ogulden köpeskilling enligt 8 § PromL borgenären ha möjlighet att enligt 30 kap. 2 § 5 nya JB söka inteckning på grundval av egen lagfart; och vidare skola reglerna i 31 kap. 1 § andra och tredje styckena om lagfartsansökans verkan i vissa fall såsom tillika ansökan om inskrivning av rättighet ävensom angående fastighetsägarens rätt att söka inskrivning av särskild rättighet, som han upplåtit i fastigheten, kunna få utnyttjas jämväl i ärenden om rättsförhållanden vara äldre materiella regler skola tillämpas.

97 54 §.

Beträffande detta lagrum får i huvudsak hänvisas till vad här ovan anförts vid 21 och 22 §§. Såsom stadgas i 21 § medför anteckning, varom där är fråga, samma verkan som enligt nya JB är förenad med fastighetens laga delning. De i förevarande paragraf i PromL åsyftade stadgandena angående inskrivningens beroende av laga delning återfinnas uti 30 kap. 7 § andra stycket samt 31 kap. 4 § nya JB. Slutbestämmelse 55 §. Rörande denna paragraf får hänvisas till vad som anmärkts vid 1 § PromL.

Förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken Till förekommande av irreguljär fastighetsbildning genom areal- och andelsöverlåtelser ha i 4 kap. nya JB meddelats vissa grundläggande bestämmelser av indispositiv karaktär. Dessa innebära i fråga om köp, byte eller gåva av visst område, vare sig det är ämnat att avskiljas från fastigheten eller överlåtelsen avser fastighet med undantag av område, att överlåtelsen är beroende av att inom sex månader från överlåtelsehandlingens dag göres ansökan om laga delning på grund av överlåtelsen samt att i anledning av ansökan som rätteligen skett laga delning kommer till stånd (4 kap. 7, 28 och 31 §§ nya J B ) . Beträffande överlåtelser som avse andel i fastighet göres åtskillnad mellan fall då i överlåtelsehandlingen bestämts att andelen skall utbrytas genom laga delning och fall då ej i handlingen upptagits bestämmelse av sådant innehåll (4 kap. 8, 28 och 31 §§ nya J B ) . De förra fallen likställas med arealöverlåtelserna; i fråga om de senare fallen stadgas att förvärvaren skall anses innehava fastigheten under samäganderätt med den eller de andra delägarna. Närmast med avseende å sistnämnda fall föreskrives tillika att sämjedelning är utan verkan. Ett särskilt slag av andelsöverlåtelse avser andel i mark, som är samfälld för flera fastigheter; därom stadgas att sådan andel ej må för sig överlåtas, med mindre andelen registrerats såsom särskild fastighet (4 kap. 9, 28 och 31 §§ nya J B ) . Såsom berörts i motiven till PromL kunna till nu antydda regelsystem, utöver vissa liknande regler i 26 kap. nya JB, ock föras ett antal bestämmelser vilka omedelbart angå föremålet för eller utövningen av vissa begränsade rättigheter till fast egendom men som uppbäras av enahanda syfte att förhindra att registerfastighet till skilda områden kommer på olika händer. Skall det syfte helt nås som nu anförda bestämmelser tjäna, måste emellertid förhindras att irreguljära fastigheter uppkomma genom förvärv av andra slag än sådana som behandlats inom ramen för nya JB. De förvärvstyper vilka ur nämnda synpunkt behöva regleras torde utgöra dels på fa7—600777^111

98 FÖLJDÄNDRINGAR

milje- och successionsrättens område förvärv på grund av giftorätt, arv eller testamente dels vissa associationsrättsliga förvärv (skifte, apport). I 1947 års betänkande upptogs förevarande fråga i samband med behandlingen av andelsförvärven och därpå grundade sämjedelningar. I betänkandet uttalades sålunda bl. a. att ett särskilt problem vore att söka hindra sämjedelning som följd av att fastighet tillfallit flera genom arv eller testamente; beredningen hölle före att även i dessa fall en lösning vore tänkbar efter de linjer som angivits beträffande överlåtelser. 1 I sådant hänseende skulle enligt 1947 års förslag — varifrån det nu framlagda förslaget i viss mån skiljer sig — gälla att andelsöverlåtelse vore beroende av att andelen bleve utbruten genom laga delning, såframt ej fastigheten skulle innehavas odelad under samäganderätt eller i enkelt bolag. 2 Om ideella andelar i en fastighet vid arvskifte tillagts arvingarna eller testamentstagarna, skulle delägarna ha att välja mellan att begära utbrytning av andelarna genom laga delning och att gemensamt behålla fastigheten under samäganderätt eller i bolagsförhållande. Därest vid arvskiftet särskilda områden på marken tillagts delägarna, syntes vissa skäl tala för att giltigheten av ett dylikt skifte gjordes beroende av att områdena bleve utbrutna genom legal jorddelning. Även genom bodelning kunna enligt gällande rätt areal- och andelsförvärv ske. 3 Vad angår förvärven av andel i fastighet, vilka i detta sammanhang lära vara de vanligast förekommande, torde enligt beredningens mening i den nya lagstiftningen av samma skäl som vid motsvarande förvärv genom överlåtelse åtskillnad böra göras mellan förvärv med bestämmelse att andelen skall utbrytas och förvärv utan sådan bestämmelse. Någon tvekan lär ej kunna råda därom att bodelningsförvärv av andel utan utbrytningsklausul böra behandlas lika som motsvarande överlåtelseförvärv. Makarna — resp. när make är död efterlevande maken och övriga delägare i dödsboet — skola således i detta fall anses innehava fastigheten under samäganderätt och sämjedelning skall vara utan verkan vare sig den sker i samband med förvärvet eller genom en senare fristående överenskommelse. I fråga om andelsförvärv med bestämmelse om utbrytning samt arealförvärv skulle en lösning efter samma linjer som vid köp innebära att förvärvet vore beroende av att inom viss tid från bodelningshandlingens dag gjordes ansökan om laga delning på grund av bodelningen samt att i anledning av ansökan som rätteligen skett laga delning komme till stånd. Emellertid är i förevarande fall också en annan lösning tänkbar, i princip innebärande att makarna hänvisas att först låta önskad utbrytning äga rum och därefter göra bodelning. En sådan ordning skulle framtvingas av ett förbud mot att vid bodelning tillägga make område av fastighet eller fastighetsandel med bestämmelse om andelens utbrytning. Dylikt framskjutande 1

2 3

1947 å r s b e t . s. 183.

•

,

>

...

.

Se 4 kap. 8 § första st. samt 28 och 31 §§ i 1947 års förslag ävensom bet. s. 182 f. Jfr Rodhe, Fastighetsindelningen s. 320 n o t 7.

GIFTERMÅLSBALKEN

av den rättshandling varigenom äganderättsförvärvet sker är av naturliga skäl uteslutet när fråga är om de vanligaste typerna av överlåtelseförvärv, nämligen köp och byte, och har därför ej heller kommit under diskussion vid gåva. Mot sist angivna alternativa lösning skulle kunna resas den principiella invändningen att jorddelningsinstituten i viss utsträckning anknyta till ett föregående äganderättsligt förvärv. Mest obeskuret gäller detta i fråga om laga skifte (se 1 kap. 8 § J D L ) . Om viss fastighet i sin helhet tillhör ena maken men avses vid bodelning skola delas mellan makarna, är en förhandsuppdelning å marken efter kvotdelar genom laga skifte icke möjlig. Däremot kan uppdelningen i detta fall ske genom avstyckning; sådan jorddelning skall visserligen, då område överlåtits, ske i anslutning till överlåtelsen men är icke bunden vid förutsättningen att någon överlåtelse ägt rum (se bl. a. 19 kap. 1, 6, 14 och 15 §§ J D L ) . Slutligen m å erinras att fastställd tomtindelning praktiskt sett innebär att jorddelningen är det primära ofch att äganderättsförvärven måste anpassas därefter. Med hänsyn till det sålunda anförda finner beredningen att ur jorddelningsrättslig synpunkt icke kan anses möta hinder mot den lösningen att jorddelning föregår bodelning. I fråga om den ovan antydda lösning som ansluter till reglerna i 4 kap. nya JB är särskilt att m ä r k a att verkan av att laga delning ej komme till stånd på grund av bodelningen i många fall ej skulle inskränka sig till att områdes- eller andelsförvärvet förf olle och bodelningen följaktligen bleve ogiltig till den del den avsåge området eller den andel som skolat utbrytas. Ofta finge man r ä k n a med en vidare ogiltighetsverkan därför att grunden ryckts undan för andra delar av bodelningen. I vad mån denna i det uppkomna läget vore gällande mellan makarna kunde vara svårbedömt; härav kunde föranledas tvister. Med hänsyn till vad nu sagts kan antagas att makarna, när fördelningen av den lösa egendomen ansåges böra vara beroende av hur den fasta egendomen uppdelades, ej sällan skulle finna lämpligt att först göra en partiell bodelning, avseende allenast den fasta egendomens uppdelning på områden eller andelar med bestämmelse om andelarnas utbrytning, samt uppskjuta bodelningen i övrigt i avbidan på utgången av frågan om utbrytning. Ett sådant förfaringssätt skulle emellertid i realiteten innebära att makarna funnit den ordning, som avses med ovan angivna alternativa lösning, innebära påtagliga fördelar. En liknande tankegång har kommit till uttryck i det av fastighetsbildningssakkunniga den 1 september 1944 avgivna betänkandet med förslag till lag om ändring i vissa delar av JDL m. m. De sakkunniga framhöllo där 1 beträffande arvskifte, varigenom en eller flera fastigheter uppdelas till skilda områden å olika bodelägare, det lämpliga i att, sedan förslag till arvskifte upprättats och godkänts av bodelägarna, dessa gemensamt sökte avstyckning i enlighet med den tilltänkta fastighetsdelningen och sålunda före det definitiva arvskiftet finge utrönt, huruvida hinder mot avstyckningen mötte. 1

SOU 1944: 46 s. 162 f.

100 FÖLJDÄNDRINGAR

Det k a n enligt beredningens mening icke antagas, att genom tvånget att genomföra utbrytning innan bodelning sker något väsentligt intresse för makarna eller endera av dem skulle åsidosättas. Något hinder för m a k a r n a skulle nämligen icke föreligga att, när de så önskade, göra en partiell bodelning, avseende annan dem tillhörig egendom än den ifrågavarande fasta. Det vore tvärtom naturligt att så skedde i den mån fördelningen av egendomen vore oberoende av uppdelningen av nämnda fasta egendom. Beredningen har på de nu anförda grunderna kommit till den uppfattningen att make vid bodelning i princip ej bör få tilläggas område av fastighet eller andel i fastighet med bestämmelse att andelen skall utbrytas. Sker det ändock, m i s t e följden bli att bodelningen i den delen är ogiltig. Uppenbarligen måste förbudet gälla ej blott då m a k a r n a själva överenskomma om bodelningen utan även då vid oenighet mellan dem skiftesman har att bestämma om delningen. Bestämmelser av sålunda angiven innebörd torde emellertid böra så begränsas att därunder icke komma fall då redan det förvärv från makarnas eller enderas sida, på grund varav egendomen ingår i delningen, är för sin giltighet beroende av att utbrytning kommer till stånd, samt ytterligare fastighetsdelning icke är tillämnad. Ha makarna eller endera förvärvat ett område eller en andel med bestämmelse om andelens utbrytning, synes hinder icke böra uppställas mot att området eller andelen i sin helhet utlägges på endera makens lott eller till ideella andelar, utan bestämmelse om utbrytning, fördelas mellan dem; området eller andelen behandlas alltså i dessa fall såsom en fastighet. Förbudet bör med andra ord avse allenast att genom själva bodelningen uppdela den fasta egendomen i strid med bestående fastighetsindelning. Tydligt torde ock vara att fastighetsandel, som enligt därom gjord anteckning i fastighetsboken utgör sämjelott, skall behandlas såsom en fastighet; i detta ämne m å hänvisas till 21 § PromL med därtill hörande motiv. Något praktiskt behov synes ej föreligga att i detta sammanhang meddela någon speciell bestämmelse om förvärv av andel i samfälld mark. Därförutan torde av grunderna för nu ifrågavarande regler samt vid en jämförelse med 4 kap. 9 § nya JB framgå att sådan andel ej vid bodelning må för sig tilläggas make, med mindre andelen registrerats såsom särskild fastighet, samt att, om det ändock skett, bodelningen i den delen är ogiltig. De föreslagna bestämmelserna ha upptagits i en ny paragraf, betecknad 13 a §, i GBs bodelningskapitel. I första stycket har stadgats att vid bodelning make ej må tilläggas område av fastighet, vilken i sin helhet tillhör makarna eller en av dem, och ej heller andel i sådan fastighet med bestämmelse att andelen skall utbrytas genom laga delning av fastigheten; sker det, skall bodelningen i den delen vara ogiltig. I andra stycket har föreskrivits att, om vid bodelning fastighet till skilda andelar delats mellan makarna utan att bestämmelse om utbrytning meddelats i bodelningshandlingen, m a k a r n a skola anses innehava fastigheten under samäganderätt. Till denna föreskrift är fogad bestämmelsen att sämjedelning skall vara utan verkan. I analogi med motsvarande regel i 4 kap. 8 § första stycket nya J B avser

GIFTERMÅLSBALKEN

sistnämnda bestämmelse ej blott sämjedelning som sker i anslutning till en efter lagens ikraftträdande verkställd bodelning — vare sig i direkt anslutning till denna eller genom en senare fristående överenskommelse — utan även en sämjedelning som efter lagens ikraftträdande äger rum i anslutning till en före nämnda tidpunkt gjord bodelning. Efter lagens ikraftträdande skall sämjedelning alltså ej i något fall kunna lagligen ske. Vidare erfordras vissa bestämmelser i fråga om registrerad bruksenhet. I likhet med flertalet bestämmelser i nya JB skola de inledningsvis anmärkta bestämmelserna i dess 4 kap., sedan bruksenhet registrerats, i stället för att avse särskild fastighet äga tillämpning å bruksenheten såsom vore den en enda fastighet (26 kap. 14 § första st.). Denna grundläggande regel är emellertid underkastad vissa modifikationer. Ehuru bruksenhet väl kan vara föremål för samäganderätt, kan andel i bruksenhet ej utbrytas; i överensstämmelse härmed är förbud meddelat mot överlåtelse av sådan andel med utbrytningsklausul (26 kap. 15 §). Särskild i bruksenheten ingående fastighet kan däremot utbrytas ur bruksenheten; för sådan utbrytning användes beteckningen avskiljande (26 kap. 16 § första st.). Överlåtelse av sådan fastighet är beroende av att den avskiljes. Enligt en uttrycklig regel skall nämligen, vid tillämpning i fråga om bruksenhet av bl. a. vad 4 kap. 7, 28 eller 31 § nya JB innehåller om laga delning, såsom område av fastighet anses även fastighet, som ingår i bruksenhet; för sådant fall skall vad där sagts om laga delning avse fastighetens avskiljande från bruksenheten (26 kap. 18 §). Också område av särskild fastighet samt andel däri som överlåtes med bestämmelse om utbrytning kan bli föremål för avskiljande från bruksenheten; i detta fall anses laga delning av fastigheten innefatta avskiljande från bruksenheten (26 kap. 16 § andra st.). Överlåtelse, utan bestämmelse om utbrytning, av andel i särskild fastighet, som ingår i bruksenhet, saknar giltighet (26 kap. 16 § tredje st.). Ovannämnda stadgande om bruksenhets principiella likställande med fastighet avser emellertid endast tillämpningen av vissa angivna kapitel i nya J B ; för likställande i andra fall fordras särskild föreskrift (26 kap. 14 § andra st.). En dylik föreskrift är tydligen påkallad i förevarande sammanhang. Också i fråga om bruksenhet bör naturligen gälla att avsedd uppdelning av enheten på marken skall äga rum innan uppdelning av äganderätten genom bodelning företages. De regler som med hänsyn härtill funnits påkallade ha upptagits i paragrafens tredje stycke. De innebära — för det fall att bruksenhet i sin helhet tillhör m a k a r n a eller en av dem — att make må tilläggas hela bruksenheten eller andel däri utan bestämmelse om utbrytning ur bruksenheten eller ock vad som avskilts från bruksenheten men däremot ej hel i bruksenheten alltjämt ingående fastighet eller område av sådan fastighet eller andel däri vare sig med eller utan utbrytningsklausul, ej heller andel i bruksenheten med bestämmelse om utbrytning. Enligt 13 kap. 13 § första stycket GB är vid lotternas utläggning make berättigad att bekomma fastighet, som tillhör hans giftorättsgods, under villkor, då egendomen i värde överstiger vad på hans lott belöper, att han läm-

102 FÖLJDÄNDRINGAR

nar penningar till fyllnad av andra makens lott. Skulle fastigheten ingå i en till giftorättsgodset hörande bruksenhet (jfr 26 kap. 2 § första st. nya JB) och vill maken bekomma ej hela bruksenheten utan blott fastigheten i fråga, är på grund av de nya reglerna i 13 a § tydligt att fastigheten först måste avskiljas från bruksenheten. F r å n reglerna i 4 kap. 7, 28 och 31 §§ nya JB angående områdesöverlåtelses beroende av laga delning ha i 20 § PromL gjorts vissa undantag. Dessa avse område, som överlåtits i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, ävensom del av tomt, som överlåtits i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan. Såsom närmare framgår av motiven till anförda stadgande i PromL äro undantagen betingade av reglerna i 1 kap. FBL om stadsplans och tomtindelnings avstyckande verkan, när lagfart sökes, och möjliggjorda av bestämmelserna i 28 kap. nya JB om förvärvarens skyldighet att inom viss kortare tid söka lagfart. I princip äro alltså n ä m n d a områdesöverlåtelser omedelbart giltiga. Såvitt angår förvärv avseende område av fastighet, vilken ingår i registrerad bruksenhet, har likväl måst stadgas att förvärvet skall vara beroende av att avskiljande från bruksenheten äger r u m enligt 26 kap. 16 § nya JB. F r å n systematisk synpunkt framstår det som önskvärt att väsentligen motsvarande undantag kunna göras från det i förevarande lag stadgade förbudet att vid bodelning tillägga make område av fastighet. I detta sammanhang torde dock k u n n a bortses från ny stadsplans avstyckande verkan. 1 För sådana undantagsregler kunna ock anföras praktiska skäl; därförutan skulle makarna, för att genomföra fastighetsdelningen före bodelningen, i många fall vara tvungna att göra en överlåtelse utan annat syfte än att därigenom aktualisera tomtindelningens avstyckande verkan. Det bör likväl beaktas att, då makarnas förmögenhetsförhållanden äro att bedöma enligt nya GB, make enligt 28 kap. 1 § andra stycket nya J B icke är skyldig att söka lagfart å bodelningsförvärv av fast egendom, med mindre egendomen förut tillhört andra maken, samt att det på grund av ensidigheten hos den avstyckning som åstadkommes genom administrativ tomtindelning 2 icke i alla lägen är till fyllest att den andra av makarna söker lagfart. Då emellertid den nyssnämnda regeln i 28 kap. 1 § nya JB icke utesluter att lagfart sökes och meddelas, har nyss angivna förhållande icke ansetts böra hindra upptagande av ett stadgande i förevarande lag, enligt vilket område av angivet slag m å vid bodelning tilläggas make. I överensstämmelse med lagens allmänna grunder torde stadgandet likväl få begränsas till fall då fastigheten vartill området hör ej ingår i registrerad bruksenhet. Stadgandet i fråga har upptagits såsom övergångsbestämmelse till lagen. Naturligen böra de regler som nu föreslås till upptagande i GB vinna tilllämpning också i fråga om äktenskap, i vilka förmögenhetsförhållandena äro att bedöma enligt ÄGB. Den föreslagna lagen innehåller en övergångsbestämmelse därom. 1 2

Jfr Prawitz, Tomter och stadsägor s. 138. Se därom Prawitz, Tomter och stadsägor s. 132 ff.

103 Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 § 6 mom. lagen den 11 juni 1920 om införande av nya giftermålsbalken I 9 kap. 2 § första stycket ÄGB stadgas bl. a. att mannen ej skall ha m a k t att sälja, skifta, bortgiva eller med inteckning för gäld belasta hustruns enskilda fasta egendom, som av honom förvaltas, utan att han har hennes frivilliga ja och underskrift i tvenne gode mäns närvaro, ej heller att utan sådant samtycke sluta avtal, varigenom å egendomen lägges servitut, eller upplåta rätt till avkomst av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka skog därå. I det följande innehåller lagrummet ock bl. a. bestämmelser angående nyttjanderätt som mannen eljest upplåtit till fastighet varom där är sagt. Beträffande m a k a r som ingått äktenskap före den 1 januari 1921 skola enligt 5 § i promulgationslagen till GB de anförda bestämmelserna alltjämt tillämpas. Ett tillägg till dessa har gjorts genom föreskriften i 5 § 6 mom. andra punkten, enligt vilken, då h u s t r u n enskilt tillhörig egendom av beskaffenhet som avses i 6 kap. 5 § GB — vissa lösören — står under mannens förvaltning, reglerna i 5 och 6 §§ nämnda kapitel skola vara tillämpliga därå. Vidare ha de i 6 kap. 4—6 §§ GB stadgade inskränkningarna i makes rätt att förfoga över giftorättsgods av vissa slag genom föreskrift i 5 § 6 mom. första punkten av promulgationslagen till GB gjorts tillämpliga beträffande äldre äktenskap å samfälld egendom av motsvarande beskaffenhet. I fråga om bestämmelserna i 9 kap. 2 § första stycket ÄGB m å först erinras att de icke gälla h u s t r u n enskilt tillhörig tomträtt som förvaltas av mannen. Detta förhållande måste i viss mån betecknas som en inkonsekvens i betraktande av att, om i det av mannen förvaltade samfällda boet ingår tomträtt, mannen icke äger utan hustruns samtycke avhända sig eller med inteckning för gäld belasta tomträtten. Detta spörsmål torde emellertid icke ankomma på beredningen. Vad angår hustruns av mannen förvaltade enskilda fasta egendom är f. n., såsom framgått av redogörelsen här ovan, mannens förvaltningsrätt underkastad inskränkningar vilka avse ej allenast avhändelse av egendomen och dess belastande med inteckning för gäld utan även upplåtelse däri av nyttjanderätt, servitut och avkomsträtt. Upplåtelse av återköpsrätt eller rätt till elektrisk kraft omnämnes däremot ej. Upplåtelse av återköpsrätt k a n ifrågakomma blott så, att egendomen förvärvas under förbehåll om återköpsrätt; med hänsyn till frågans ringa praktiska betydelse torde anledning ej föreligga att på denna punkt göra någon ändring. Avkomsträtt motsvaras i nya JB av ränterätt och födoråd. Med lagrummets innehåll och grunder torde närmast överensstämma att inskränkningarna få avse också de nya rättighetstyper som behandlas i nya J B ; tydligen bör då något undantag ej göras för rätt till elektrisk kraft. Bestämmelser av nu angivna innebörd ha upptagits i 5 § 6 mom. av promulgationslagen till GB.

104 FÖLJDÄNDRINGAR

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 kap. 15 § föräldra balken I 15 kap. 15 § första stycket FB stadgas att förmyndare ej må utan överförmyndarens samtycke sluta avtal, varigenom å den omyndiges fasta egendom lägges servitut, eller upplåta rätt till avkomst av egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behov avverka skog, ej heller annan nyttjanderätt, med mindre den avser viss tid, ej överstigande fem år. Enligt tredje stycket i paragrafen skola dessa bestämmelser icke äga tillämpning i fråga om förening som träffas vid laga skifte, ägostyckning eller avstyckning. Bestämmelser angående förmyndarens rätt att överlåta eller med inteckning för gäld belasta den omyndiges egendom återfinnas i 15 kap. 16 § FB. Sist anförda bestämmelser avse ej blott fast egendom utan även tomträtt. Vad sålunda är stadgat i fråga om förmyndare och omyndigs egendom skall enligt 18 kap. 8 § FB gälla med avseende å god man och egendom som skall förvaltas av god man. Före ikraftträdandet den 1 januari 1954 av 1953 års lagstiftning om tomträtt m. m. kunde tomträtt intecknas endast för fordran. Tomträtt kunde emellertid belastas med nyttjanderätt, t. ex. för hyra, och med rätt till elektrisk kraft, däremot ej med servitut. Den väsentliga principiella likställighet mellan tomträtt och fast egendom som åvägabragtes genom 1953 års lagstiftning och nu befästes genom de framlagda förslagen torde böra föranleda att förmyndare med avseende å upplåtelse av begränsad sakrätt i omyndigs tomträtt är underkastad samma inskränkningar som i fråga om omyndigs fasta egendom. Härför erfordras ändring av 15 kap. 15 § FB. Även i övrigt äro vissa ändringar påkallade i sist anförda lagrum. Där omnämnas f. n. upplåtelser av nyttjanderätt, avkomsträtt och servitut men ej upplåtelse av återköpsrätt eller rätt till elektrisk kraft. Någon anledning att upptaga återköpsrätt finnes ej. I tomträtt kan återköpsrätt ej upplåtas. Upplåtelse av återköpsrätt i fast egendom kan ifrågakomma allenast i samband med att sådan egendom förvärvas av den omyndige. För sådant förvärv erfordras enligt 15 kap. 5 § FB städse samtycke av överförmyndaren; naturligen har denne att vägra sådant samtycke, om ett för det ifrågasatta förvärvet uppställt förbehåll om återköpsrätt skulle befinnas stridande mot den omyndiges intressen. 1 Avkomsträtt motsvaras i jordabalksförslaget av ränterätt och födoråd. Med det ifrågavarande lagrummets innehåll och grunder torde närmast överensstämma att samma inskränkningar som beträffande servitut få gälla i fråga om de nya rättighetstyper som behandlas i nya JB. Tydligen bör då något undantag ej längre göras för rätt till elektrisk kraft. De föreslagna reglerna torde icke behöva medföra en betungande omgång, särskilt med hänsyn till att överförmyndaren kan meddela ett tillstånd av mer eller mindre generell natur, då ett sådant kan anses vara påkallat av omständigheterna och kan ges utan våda för den omyndige. 2 1 2

Se N J A I I 1924 s. 400 och 440. NJA II 1924 s. 439 f.

FÖRÄLDRABALKEN

105 I överensstämmelse med vad nu anförts har första stycket i 15 kap. 15 § FB ändrats. De ovan återgivna bestämmelserna i tredje stycket av sist nämnda paragraf avse dels vissa servitut, s. k. jorddelningsservitut, dels vissa avkomsträtter, nämligen ersättningar som vid skifte bestämmas i fråga om odling, vanhävd, minskad avkastning och ståndskog. 1 Servitutet är i nya JB upptaget bland de s. k. särskilda rättigheterna, och i 19 kap. av balken, i vilket meddelas de särskilda bestämmelserna om servitut, är i 27 § stadgat att dessa bestämmelser icke skola gälla om servitut som tillkommit vid förrättning av jorddelningsmyndighet, även om det grundar sig å förening eller annan överenskommelse. Om, såsom beredningen föreslår, i det nu ifrågavarande lagrummets första stycke termen servitut ersattes av det mera omfattande uttrycket särskild rättighet, står till följd av stadgandet i 19 kap. 27 § nya JB klart att jorddelningsservitut icke omfattas av bestämmelserna i nämnda stycke. Tydligt är ock att vad som enligt beredningens förslag skall träda i stället för uttrycket rätt till avkomst av egendom, nämligen ränterätt och födoråd, ej inbegriper något slag av skifteslikvid. Beredningen föreslår därför att tredje stycket i 15 kap. 15 § FB får utgå såsom överflödigt. De föreslagna ändringarna påverka innehållet i 9 kap. 5 §, 10 kap. 6 § och 18 kap. 8 § FB. Bland förmyndares allmänna plikter ingick tidigare att tillse att inteckning, vilken den omyndige innehade såsom säkerhet eller eljest, vederbörligen förnyades. 2 I 2 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar stadgades skyldighet för bank, där enligt förmynderskapslagen värdehandlingar blivit för omyndigs räkning nedsatta i öppet förvar, att ombesörja förnyelse av inteckning. Såsom följd av förnyelsepliktens borttagande från och med år 1935 utbyttes denna bankens skyldighet mot skyldighet att för den omyndiges räkning göra anmälan om innehavet av inteckningen. 3 Huruvida motsvarande skyldighet kan, med avseende å pantbrev som ej är nedsatt, anses ingå i förmyndarens allmänna vårdnadsplikt är i avsaknad av särskilt lagbud osäkert; till jämförelse må anmärkas att skyldighet att föranstalta om anteckning i aktiebok är särskilt stadgad såväl för förmyndare (15 kap. 7 § andra st. FB) som för banken (2 § första st. under 1 i ovannämnda 1924 års lag). Då anteckning om innehav vinner ökad betydelse vid ett genomförande av beredningens förslag bl. a. om uppdelning av panträtt efter fastighetsdelning samt om inskrivningsregiering i samband med sammanläggning och bildande av bruksenhet, kunde ifrågasättas att genom ändring i FB ålägga förmyndare att ombesörja innehavsanteckning. Motsvarande anordning skulle kunna diskuteras beträffande anteckning som sägs i 8 kap. 13 § nya JB. Beredningen har dock icke funnit tillräckliga skäl föreligga till ändring av FB i sådant avseende. Däremot 1 2 3

NJA II 1924 s. 444 f. Jfr NJA II 1924 s. 397. NJA II 1934 s. 269.

106 FÖLJDÄNDRINGAR

föreslår beredningen att banks skyldighet att ombesörja anteckning om innehav utsträckes till anteckning som sägs i 8 kap. 13 § nya J B ; i denna fråga hänvisas till samtidigt framlagt förslag om ändrad lydelse av 2 § i 1924 års lag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 27 juni 1924 om vård av omyndigs värdehandlingar Enligt FB skola i allmänhet omyndigs värdehandlingar finnas i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank (15 kap. 8 § F B ) ; motsvarande skall iakttagas i fråga om värdehandlingar tillhöriga den för vilken god man förordnats (18 kap. 8 § F B ) . Bestämmelser om vården av dessa värdehandlingar och särskilt angående de förpliktelser som i sådant hänseende åvila banken äro meddelade i 1924 års lag om vård av omyndigs värdehandlingar. Beträffande intecknat skuldebrev gäller sålunda ovillkorlig skyldighet för banken bl. a. att mottaga frivilligt erlagd betalning av förfallna räntor och kapitalbelopp, att vid utebliven betalning verkställa enskilt krav hos gäldenären, att vidtaga laga åtgärder för fordrans vidmakthållande, att ombesörja anteckning om innehav av inteckningshandlingen samt att lämna överförmyndaren, förmyndaren och gode mannen vissa underrättelser (1 §,2 § första st. under 6, 9—11 och 13 samt 15 §). I vissa andra fall är bankens skyldighet att skrida till åtgärd beroende av framställning från förmyndarens eller gode mannens sida eller av överförmyndarens samtycke. I 8 kap. 13 § nya JB är stadgat bl. a. att, ehuru förfallotid är inne för pantbrev, vilket fastighetsägaren lämnat som säkerhet för fordran, fastighetsägaren ej må infria pantbrevet innan även fordran förfallit. Denna inskränkning i fastighetsägarens rätt att infria pantbrevet må, om fordran grundas å skuldebrev, antecknas i grundbok. Dylik anteckning medför den verkan att inskränkningen blir gällande mot ny ägare, även om denne ej övertagit betalningsskyldigheten för fordringen. Vad sålunda stadgats om panträtt i fast egendom skall även gälla panträtt i tomträtt eller vattenfallsrätt (17 kap. 7 § och 18 kap. 4 § nya J B ) . Att anteckning sker i förekommande fall är ofta till nytta men aldrig till skada för borgenären. De formella förutsättningarna för erhållande av sådan anteckning inskränka sig till att pantbrevet jämte skuldebrevet ingives till inskrivningsdomaren (30 kap. 11 § andra st. och 23 § nya J B ) . Av nu anförda skäl torde banken böra åläggas ovillkorlig skyldighet att ombesörja ifrågavarande anteckning. Bestämmelse därom har upptagits i 2 § första stycket under 11 av 1924 års lag. Enligt 26 § 7 PromL skola bestämmelserna i 8 kap. 13 § nya JB tillämpas även i fråga om fordringsinteckning som sökts före nya balkens ikraftträdande. Att omslagsreversen är utfärdad före ikraftträdandet saknar i detta sammanhang betydelse. Anteckning bör följaktligen göras också beträffande inteckningshandling som vid ikraftträdandet av förevarande lag redan ligger i öppet förvar hos banken såsom säkerhet för fordran enligt skuldebrev,

LAGEN OM VÅRD AV OMYNDIGS VÄRDEHANDLINGAR

förutsatt att det var fastighetsägaren som lämnade säkerheten. Särskild övergångsbestämmelse därom torde icke vara erforderlig. Såsom ovan anmärkts är banken enligt 1924 års lag (2 § första st. under 10) skyldig att utan anmaning vidtaga laga åtgärder för fordrans vidmakthållande. Sedan en i detta sammanhang ursprungligen meddelad föreskrift om ovillkorlig skyldighet för banken att ombesörja förnyelse av inteckning upphävts såsom följd av förnyelsepliktens borttagande, avser stadgandet i nuvarande lydelse att banken med avseende å ev. personligt betalningsansvar har att vidtaga nödiga åtgärder för såväl avbrytande av preskription som förhindrande av preklusion till följd av kallelse å okända borgenärer. I detta hänseende är att m ä r k a dels att enligt 8 kap. 6 § nya JB utfästelse av panträtt ej medför personligt betalningsansvar och att pantbrev ej får innehålla förskrivning om sådant ansvar och dels att enligt 28 § PromL, om inteckning som beviljats eller sökts före nya JBs ikraftträdande av fastighetsägaren lämnats som säkerhet för fordran vilken grundar sig å särskilt skuldebrev eller annan handling vid sidan av inteckningshandlingen, denna ej längre skall anses innefatta förskrivning om personligt betalningsansvar. Borgenär som till säkerhet för fordran eller eljest innehar fordringsinteckning, sökt eller beviljad före ikraftträdandet av nya JB, är i vissa fall till följd av bestämmelser i PromL hänvisad att för tillgodoseende av sin rätt söka betalning för inteckningen inom viss tid efter ikraftträdandet. Det nu sagda avser dels inteckning i andel av fastighet (30 § PromL) och dels gemensam inteckning (31 och 32 §§ PromL, se ock 49 § samma lag). Dylik åtgärd är ej att anse som åtgärd för fordrans vidmakthållande varom sägs i nyss omförmälda stadgande i 1924 års lag. Banken är först efter framställning av förmyndaren pliktig att verkställa uppsägning (2 § första st. under 6), och skyldighet för banken att söka exekution, exempelvis genom lagsökning, föreligger blott efter särskilt åtagande. 1 Beredningen, som förutsätter att överförmyndarna och förmyndarna komma att uppmärksamma vad i anledning av den nya jordabalkslagstiftningens ikraftträdande är att särskilt iakttaga till förekommande av rättsförlust för omyndiga och med dem likställda, ifrågasätter för sin del icke att ålägga banken några uppgifter i dessa hänseenden. Slutligen anmärkes att bestämmelsen i 27 § andra stycket andra punkten PromL — enligt vilket lagrum borgenär efter viss tids förlopp äger få .intecknat skuldebrev, ställt till viss man eller till viss man eller order, försett med påskrift att handlingen i stället skall lyda å innehavaren ävensom anteckning därom gjord i grundbok — icke ansetts böra föranleda någon föreskrift i 1924 års lag. 1

NJA II 1924 s. 568.

FÖLJDÄNDRINGAR

108 Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken I motiven till förslaget till lag om ändring i GB har beredningen inledningsvis erinrat om de bestämmelser vilka till förekommande av irreguljär fastighetsbildning genom areal- och andelsöverlåtelser upptagits i nya JB, särskilt i dess 4 kap. (7—9, 28 och 31 §§), samt framhållit att — om det syfte skall helt nås som dessa bestämmelser tjäna — det måste förhindras att irreguljära fastigheter uppkomma genom förvärv av andra slag än sådana som behandlats inom ramen för nya JB. Till de förvärvstyper vilka ur nämnda synpunkt behöva regleras höra, såsom beredningen vidare anförde, förvärv på grund av arv eller testamente. Denna fråga hade i 1947 års betänkande upptagits i samband med behandlingen av andelsförvärven och därpå grundade sämjedelningar. 1 I fråga om testamentariska förvärv är enligt 11 kap. 10 § ÄB att skilja mellan legat och universellt testamentariskt förordnande. Universell testamentstagare är delägare i boet efter testator (18 kap. 1 § ÄB); finnas flera bodelägare, förvärvar han äganderätt till särskild i kvarlåtenskapen ingående tillgång först i och med arvskiftet. Vad angår legat kan testamentet innehålla uttrycklig förklaring eller tolkningsvis få så förstås att legatet skall fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare (se 22 kap. 2 § ÄB); i detta fall får legatarien ett anspråk av obligatorisk karaktär mot den sålunda förpliktade men icke någon rätt i det oskiftade dödsboet. Om emellertid icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet, skall enligt en i 11 kap. 2 § ÄB upptagen tolkningsregel legat utgå av oskifto och ej räknas å viss lott. Till följd härav kommer normalt den egendom legatet avser att vid testators död direkt tillfalla legatarien (s. k. vindikationslegat). I förevarande sammanhang är ej anledning att behandla andra än sådana sakrättsligt omedelbart verksamma legat. I de nyss åberopade motiven till föreslagen ändring i GB, avseende förvärv på grund av giftorätt, har beredningen även anfört att — av samma skäl som vid förvärv genom överlåtelse — åtskillnad borde göras mellan å ena sidan arealförvärv och förvärv av andel med bestämmelse om dennas utbrytning samt å andra sidan andelsförvärv utan sådan bestämmelse. Förvärv av sistnämnda art borde behandlas lika som motsvarande överlåtelseförvärv (4 kap. 8 § första st. nya J B ) . Makarna skulle alltså i detta fall anses innehava fastigheten under samäganderätt och sämjedelning skulle vara utan verkan (13 kap. 13 a § andra st. GB). Vad åter angår arealförvärv och förvärv av andel med bestämmelse om dennas utbrytning har beredningen funnit övervägande skäl tala för en lösning, innebärande att erforderlig fastighetsdelning skall föregå bodelningsförvärvet. I enlighet härmed har beredningen föreslagit förbud mot att vid bodelning tillägga make område 1

1947 års bet. s. 182 f.

ARVDABALKEN

eller andel med bestämmelse om andelens utbrytning (13 kap. 13 a § första st. GB). Också då genom legat andel förvärvas utan bestämmelse om dess utbrytning bör tydligen förvärvaren anses som samägare med den eller de övriga andelsägarna och vara förhindrad att med dem sämjedela fastigheten. Bestämmelser därom ha upptagits i en ny paragraf i 12 kap. ÄB, betecknad 13 §. Legat av område eller av andel med utbrytningsklausul lära ej svara mot något mera framträdande praktiskt behov. Att helt förbjuda tillkomsten av sådana förordnanden synes likväl icke böra komma i fråga. Även med ett dylikt förbud skulle den eventualiteten i allt fall kräva särskilt övervägande att testator lagligen förordnat om äganderätten till en i hans ägo varande fastighet, som emellertid sedermera ingått i en bruksenhet och av denna anledning vid testators död är att likställa med ett område (jfr 26 kap. 18 § nya J B ) . Om alltså legat av område eller av andel med utbrytningsklausul betraktas som ett i princip giltigt förordnande, bör i överensstämmelse med vad som skall gälla om köp det testamentariska förvärvet vara beroende av att inom viss tid göres ansökan om laga delning på grund av legatet samt att i anledning av ansökan som rätteligen skett laga delning kommer till stånd. Bestämmelser därom meddelas i 12 kap. 12 § ÄB, vilken paragraf är ny. Angående den närmare utformningen, som erfordrar vissa överväganden särskilt i fråga om fristen för sökande av laga delning, hänvisas till specialmotiveringen. I anslutning till reglerna i 12 kap. 12 och 13 §§ ÄB erfordras speciella bestämmelser i fråga om registrerad bruksenhet. Dessa ha upptagits i ännu en ny paragraf i samma kapitel, betecknad 14 §. Bestämmelser angående arvskifte, svarande mot dem som föreslagits i fråga om bodelning, ha upptagits i 23 kap. 3 § ÄB. Vid de särskilda paragraferna får beredningen anföra följande.

12 KAP. 12 §. Här givna bestämmelser angående områdesförvärv och motsvarande andelsförvärv avse allenast område av fastighet, vilken i sin helhet ingår i dödsboet efter testator, eller andel i sådan fastighet. En liknande begränsning återfinnes i förslaget till 13 kap. 13 a § första stycket GB; beredningen åberopar vad därom uttalats i motiven. Angående de förevarande bestämmelserna i allmänhet må här hänvisas till motiven till 4 kap. 7 § nya JB, i vilket lagrum väsentligen överensstämmande regler äro givna. En likformig reglering är givetvis önskvärd av praktiska och systematiska skäl och har i detta fall möjliggjorts av att bered-

110 FÖLJDÄNDRINGAR

ningen ansett sig kunna förutsätta att de stadganden som gälla jorddelning i anledning av överlåtelseförvärv väsentligen skola vinna analogisk tillämpning med avseende å här ifrågavarande förvärv. Vissa specialbestämmelser om rätten att söka jorddelning ha emellertid funnits påkallade; beredningen återkommer till denna fråga. Skulle testator i livstiden själv ha sökt laga delning och delning också ha kommit till stånd före hans död, får genom testamentstolkning i vanlig ordning avgöras, huruvida legatet avser viss vid förvärvet bestående fastighet. Skulle detta befinnas vara fallet, är legatet naturligen omedelbart giltigt och fråga om tillämpning av förevarande bestämmelser uppkommer då ej. Är åter vid testators död av honom väckt fråga om laga delning alltjämt beroende på prövning kan, i överensstämmelse med vad beredningen vid 4 kap. 7 § nya JB uttalat angående det fall att ägaren före en tilltänkt områdesöverlåtelse begärt avstyckning av området, legatet icke vinna giltighet till följd av den omständigheten i och för sig att ansökan leder till laga delning och detta ej ens för det fall att i testamentstolkningsväg skulle kunna fastslås att legatet avser en genom delningen bildad fastighet. För att legatet skall vinna giltighet måste krävas att inom stadgad tid göres ansökan att delningen skall äga rum på grund av legatet samt att delningen kommer till stånd i anledning av denna ansökan. Sådan ansökan som nu sagts torde kunna göras ej blott av testamentstagaren utan ock av dödsboet, vilket i det anhängiga delningsärendet inträtt i den dödes ställe. Då emellertid testamentet näppeligen kan åberopas och läggas till grund för delningen, med mindre det blivit ståndande, men det måste undvikas att delningen slutföres innan det blivit klart, huruvida förordnandet från successionsrättslig synpunkt skall äga bestånd, torde vara naturligt att, på anmälan om förhållandet, delningsfrågan får tills vidare vila. I detta sammanhang kan särskilt erinras om legataries möjlighet att få dödsboet avträtt till förvaltning av boutredningsman där det prövas nödigt för legatets verkställande (19 kap. 1 § ÄB). Har testator ej före sin död väckt fråga om laga delning, måste ankomma i första hand på testamentstagaren att inom viss tid göra ansökan om delning på grund av legatet. Såsom allmän förutsättning för hans behörighet att väcka fråga om delning måste uppenbarligen gälla att testamentet blivit ståndande. En speciell förutsättning hänför sig till det fall att testamentstagaren skall njuta rätt först efter annan; av naturliga skäl måste då tillika krävas att den föregående testamentstagarens rätt upphört (jfr 14 kap. 1 § andra st. ÄB). Utgångspunkten för den frist som skall iakttagas i fråga om sökande av laga delning är vid köp dagen för köpehandlingen. Med hänsyn till vad nyss sagts om tidpunkten, efter vilken testamentstagaren kan söka laga delning, bör den för honom gällande fristen icke börja löpa dessförinnan. Härtill bör tillika krävas att legatet utgivits; först därigenom kan legatarien anses ha för sin del godkänt legatet. Angående innebörden av kravet att legatet skall ha utgivits får beredningen hänvisa till sina uttalanden i m o -

ARVDABALKEN, 12 KAP. 12 §

tiven till 28 kap. 3 och 12 §§ nya JB. Den föreslagna regeln lämpar sig ock för det fall att legatariens rätt i testamentet gjorts beroende av villkor eller lidsbestämmelse. 1 Fristens längd är enligt förslaget densamma som vid köp eller sex månader. Dess slutpunkt kommer i allmänhet att infalla senare än den dag då lagfartstiden utlöper; denna tid utgör nämligen tre månader från det testamentet blivit ståndande, legatet utgivits och bouppteckningen registrerats (28 kap. 3 § tredje st. nya J B ) . I samband med lagfartsansökan kommer alltså regelmässigt legatarien att — i likhet med en köpare — bli underrättad om sin skyldighet att söka laga delning. Då område av fastighet eller andel som skall utbrytas tillagts någon såsom legat, tillkommer återstående område eller andel antingen tills vidare dödsboet eller ock annan såsom legat. Det är tydligt att också den vilken återstoden av fastigheten sålunda tillkommer kan för egen del söka laga delning. Har ansökan av dödsboet gjorts före utgången av den för legatarie stadgade fristen, synes ansökan böra räknas denne till godo (jfr 14 kap. 8 § andra st. BB). Beträffande sådan ansökan må emellertid anmärkas att bifall därtill icke föranleder att legatet blir giltigt, med mindre ansökan grundats å det testamentariska förvärvet. Beredningen har bl. a. vid 4 kap. 7 och 8 §§ nya JB behandlat den situation som uppstår då laga delning, som påkallats i anledning av överlåtelse, ej kan tillåtas, med mindre sammanläggning, resp. avskiljande från eller upptagande i bruksenhet, kommer till stånd. I nämnda sammanhang h a r ock lämnats en redogörelse för de i sådant hänseende föreslagna reglerna. En motsvarande situation kan tänkas inträffa också då ansökan om laga delning grundats å legat. Det torde kunna förutsättas att de för överlåtelsefallen givna reglerna därvid i stort sett skola vinna analogisk tillämpning. Med hänsyn till den benefika karaktären av legatariens förvärv är dock tydligt att dödsboet till vinnande av laga delning icke kan mot legatariens vilja genomdriva en sammanläggning å dennes sida. Påföljden av att ansökan ej göres enligt vad därom stadgats eller att, ehuru ansökan rätteligen skett, laga delning ej kommer till stånd är att legatet ej kan göras gällande med avseende å den ifrågavarande fasta egendomen. Situationen överensstämmer nära med den då testamentariskt förordnande avser viss egendom och denna ej finnes i kvarlåtenskapen. För detta fall har i 11 kap. 4 § ÄB givits den tolkningsregeln att förordnandet skall vara utan verkan; denna regel skall dock, enligt 1 § i samma kapitel, lända till efterrättelse allenast såvitt icke med hänsyn till förordnandets syfte och övriga omständigheter annat får anses följa av förordnandet. I motiven till förstnämnda lagrum uttalades att en omsorgsfull testamentstolkning i åtskilliga fall kunde öppna möjlighet att i en eller annan form verKställa ett förordnande om viss egendom, oaktat denna icke funnes i kvarlåtenskapen; bl. a. kunde det stundom finnas bäst överensstämma med testators avsikter att viss annan egendom eller kontant vederlag till1

Se därom NJA II 1933 s. 495 och 500.

142 FÖLJDÄNDRINGAR

fölle testamentstagaren. I det stora flertalet fall talade emellertid övervägande skäl för att förordnandet lämnades utan verkan och i enlighet därmed hade tolkningsregeln avfattats. 1 Det lär kunna antagas att i fall varom här är fråga en tolkning av testamentet ofta skall leda till att legatarien tillerkännes annan egendom eller kontant vederlag för den med förordnandet avsedda egendomen, åtminstone om legatarien iakttagit vad på honom ankommit för att göra legatet verksamt. 13 §. Denna paragraf har behandlats i den allmänna motiveringen. Till innehåll och avfattning ansluter den sig till 4 kap. 8 § första stycket nya JB och 13 kap. 13 a § andra stycket GB. Legatarien är ej delägare i dödsboet; det i 19 § andra stycket samäganderättslagen meddelade undantagsstadgandet är därför ej tillämpligt å honom. Bestämmelsen att sämjedelning är utan verkan avser — i analogi med motsvarande regel i 4 kap. 8 § första stycket nya JB — ej blott sämjedelning i anslutning till legat vara förevarande lag äger tillämpning utan även en sämjedelning som efter lagens ikraftträdande äger rum i anslutning till äldre testamentariskt förvärv. Förslagets ståndpunkt är att sämjedelning icke i något fall lagiigen skall kunna ske efter ikraftträdandet. Något praktiskt behov synes ej heller i detta sammanhang föreligga att meddela en speciell regel om legat avseende andel i samfälld mark. Av grunderna för de föreslagna ändringarna i ÄB samt vid en jämförelse med 4 kap. 9 § nya JB torde framgå att sådan andel ej för sig kan med laga verkan vara föremål för legat, med mindre andelen registrerats såsom särskild fastighet. 14 §. I anslutning till 12 och 13 §§ meddelas i förevarande paragraf erforderliga bestämmelser angående tillämpningen i fråga om registrerad bruksenhet av vad som stadgats om fastighet. I motiven till 13 kap. 13 a § tredje stycket GB har redogjorts för de i 26 kap. nya JB upptagna allmänna regler om bruksenhet vilka i sammanhanget äro av betydelse; till denna redogörelse må här hänvisas. Av densamma framgår bl. a. att andel i bruksenhet ej k a n utbrytas, varmed överensstämmer att överlåtelse av sådan andel med utbrytningsklausul icke är tillåten (26 kap. 15 § nya JB). Vidare är föreskrivet att överlåtelse, utan bestämmelse om utbrytning, av andel i särskild fastighet, som ingår i bruksenhet, saknar giltighet (26 kap. 16 § tredje st. nya J B ) . De angivna förbuden mot överlåtelse böra tydligen erhålla motsvarighet i fråga om legat; bestämmelser av sådant innehåll ha upptagits i förevarande paragrafs första stycke. Stadgandena i andra stycket motsvara 13 kap. 13 a § tredje stycket GB i tillämpliga delar. 1

NJA II 1930 s. 248 f.

ÄRVDABALKEN

23 KAP.

3§. Förevarande paragraf innehåller f. n. vissa kortfattade regler om delningens verkställande vid arvskifte. Sålunda stadgas bl. a. att envar delägare vid skiftet äger njuta lott i varje slag av egendom men att vad ej lämpligen kan delas eller skiljas såvitt möjligt bör läggas å en lott. I motiven har uttalats att nu angivna, till ledning för delägarna lämnade stadgande angående delningen kan av dem eftersättas, om de äro ense att på annat sätt verkställa delningen. 1 Arvskifte får lika litet som bodelning ge upphov till irreguljär fastighetsbildning. Bestämmelser i ämnet ha upptagits i tre nya stycken i förevarande paragraf; de ansluta sig helt till motsvarande bodelningsregler i 13 kap. 13 a § GB och äro liksom dessa tvingande. Beredningen åberopar sina uttalanden i motiven till sistnämnda lagrum. övergångsbestämmelserna Vad i andra och tredje styckena föreskrives torde överensstämma med allmänna rättsgrundsatser i fråga om övergången till ny lag men har i tydlighetens intresse ansetts böra utsägas. Beträffande de nya reglerna i 23 kap. 3 § om arvskifte ha övergångsbestämmelser meddelats allenast med avseende å de speciella frågor som avses i tredje och femte styckena. Vad angår nämnda regler i övrigt torde utan särskild föreskrift vara klart att de äga tillämpning så snart skiftet äger r u m efter det att förevarande lag trätt i kraft, även om dödsfallet inträffat dessförinnan. De i fjärde och femte styckena givna bestämmelserna ansluta sig till motsvarande regler i 20 § PromL samt i lagen om ändring i GB.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om förvärv i särskilda fall av område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet I motiven till förslaget till lag om ändring i GB har beredningen inledningsvis erinrat om de bestämmelser vilka till förekommande av irreguljär fastighetsbildning genom areal- och andelsöverlåtelser upptagits i nya JB, särskilt i dess 4 kap., samt framhållit att — om det syfte skall helt nås som dessa bestämmelser tjäna — det måste förhindras att irreguljära fastigheter uppkomma genom förvärv av andra slag än sådana som behandlats inom ramen för nya JB. Av denna anledning har beredningen föreslagit vissa nya bestämmelser såväl i GB som i ÄB. Den grundsats som i omförmälda lagbud kommit till uttryck torde av principiella skäl, om än det praktiska behovet därav är föga framträdande, böra genomföras över hela 1

NJA II 1933 s. 533.

8—600777

III

114 FÖLJDÄNDRINGAR

rättsområdet. De erforderliga bestämmelserna ha upptagits i förevarande särskilda lag. P å bolags- och föreningsrättens område förekomma vissa särskilda slag av förvärv som skulle kunna avse område eller andel av fastighet. Hit höra förvärv på grund av tillskott (apport) vid bildande av bolag eller förening eller efter bolagets eller föreningens bildande samt vidare förvärv genom skifte vid upplösning av bolag eller förening. Däremot torde områdes- eller andelsförvärv varom här är fråga icke kunna ske genom fusion. Även i fråga om andra liknande sammanslutningar, t. ex. vissa tvångssamfälligheter ävensom samfällighet enligt 22 kap. nya JB, torde vad nyss sagts om skifte böra gälla. Lagen med därtill hörande övergångsbestämmelser har avfattats i anslutning till vad beredningen föreslagit i fråga om förvärv genom bodelning och arvskifte. Förslaget till lag om ändring i jordförvärvslagen den 3 juni 1955 Jordförvärvslagen gäller t. o. m. den 30 juni 1962. Med tanke på en ev. förlängning av giltighetstiden föreslår beredningen följande ändringar i lagen. 7 och 8 §§. I 8 § andra stycket stadgas f. n. att, då fråga om rätt att förvärva egendom enligt lagen ännu ej är avgjord, skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § LF. I 28 kap. 14 § andra stycket nya JB stadgas generellt att, då förvärv enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd, ansökan om lagfart ej må bifallas, med mindre sådant tillstånd visats föreligga; ansökan skall förklaras vilande för hindrets undanröjande (28 kap. 10 §). Med hänsyn till detta stadgande skulle 8 § andra stycket i förevarande lag strängt taget kunna utgå, men för att understryka att ett enligt 7 § första stycket meddelat villkorligt förvärvstillstånd icke är tillräckligt för lagfart, innan ännu villkoret uppfyllts, har stadgandet fått kvarstå, därvid dock hänvisningen till LF utbytts mot en hänvisning till 28 kap. 14 § andra stycket nya JB. I 7 § andra stycket föreskrives f. n. att, om giltigheten av förvärvstillstånd är beroende av att fånget leder till sammanläggning samt ansökan om lagfart skett och förklarats vilande endast i avbidan på fastighetsbildningens genomförande, sammanläggning icke må hindras av att lagfarten ej beviljats. I motiven till bestämmelsen 1 anfördes att densamma tillkommit för att undanröja den konflikt som eljest skulle råda mellan å ena sidan SmlL och FBL, vilka som villkor för sammanläggning i regel kräva att sökanden erhållit lagfart å de i sammanläggningen ingående fastigheterna, samt å andra sidan nyssnämnda bestämmelse i 8 § andra stycket förevarande lag. 1

Se NJA II 1956 s. 33.

JORDFÖRVÄRVSLAGEN, 7 OCH 8 §§

115 Enär, såsom framgår av vad nyss nämnts, i den situation som avses i 7 § andra stycket lagfartsansökan enligt nya JB är vilande ej i avbidan pä fastighetsbildningens genomförande utan i avbidan på att tillståndet blir ovillkorligt gällande, har stadgandet ändrats så att däri utsäges att vad som icke skall utgöra hinder för sammanläggning är lagfartshinder av det i 8 § andra stycket avsedda slaget. 10 §. Sista stycket har ändrats till att avse förköpsrätt över huvud taget, ej endast arrendators förköpsrätt. Härom får beredningen hänvisa till motiven till 5 kap. 9 § nya JB. 12 §. Denna paragraf behandlar det fall att egendom, som å exekutiv auktion inropats av någon vilken ej erhållit tillstånd att behålla egendomen, skall enligt länsstyrelsens förordnande säljas å offentlig auktion. Av lagrummet framgår att den nya auktionen i fråga om beståndet av rättigheter i egendomen har samma verkan som en exekutiv försäljning av egendomen skulle ha haft om denna varit utmätt för fordran med bästa rätt. Lägsta budet skall i detta fall placeras omedelbart efter kostnaderna för förfarandet. 1 För det fall att egendomen utgör område eller andel av fastighet eller bruksenhet skulle den nu gällande regeln kunna leda till att fordran eller rättighet som besvärar hela fastigheten eller bruksenheten fölle bort i den försålda egendomen men kvarstode i återstoden av fastigheten eller bruksenheten. Såsom angivits vid förslaget till lag om ändring i HB kan med beredningens inställning till frågan om gemensamt inteckningsansvar ett sådant resultat av en exekutiv försäljning icke godtagas. I det nu avsedda fallet, liksom vid formlig exekutiv försäljning av område eller andel, måste belastningar i hela fastigheten eller bruksenheten lämnas orubbade. För detta ändamål har bestämmelsen kompletterats med föreskrift att, då fråga är om område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet, egendomen skall anses utmätt för fordran med bästa förmånsrätt efter fordran eller rättighet som besvärar hela fastigheten eller bruksenheten.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 6 och 8 § § lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom 6 §. I sista stycket av denna paragraf i dess nuvarande lydelse stadgas att, om frågan angående bolags, förenings eller stiftelses rätt att förvärva fast egendom ännu ej är avgjord, skall beträffande lagfart anses möta sådant hinder som avses i 10 § LF. 1

Jfr N J A I I 1952 s. 32, 36.

116 FÖLJDÄNDRINGAR

Enligt 28 kap. 14 § andra stycket nya JB må, då förvärv enligt lag är beroende av domstols eller annan myndighets tillstånd, ansökan om lagfart ej bifallas, med mindre sådant tillstånd visats föreligga; ansökan skall förklaras vilande för hindrets undanröjande (28 kap. 10 §). I motiven till förstnämnda lagrum framhålles att, ehuru i 1925 års lag benämningen tillstånd icke användes i fråga om beslut enligt 3 § i lagen, sådant beslut likväl är att vid tillämpningen av 28 kap. 14 § nya JB likställa med tillstånd. Med anledning härav har sista stycket i paragrafen fått utgå. 8 §• För det fall att försäljning å offentlig auktion enligt denna paragraf avser område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet h a r i paragrafen gjorts ett tillägg, rörande vilket hänvisas till motiven till den av beredningen föreslagna ändringen i 12 § jordförvärvslagen, varjämte paragrafen i visst hänseende jämkats till överensstämmelse med sistnämnda lagrum.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 7 §§ lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag De ändringar som vidtagits i 1916 års lag motsvara dem som företagits i lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. Beredningen får hänvisa till motiven till sistnämnda ändringar. Vad där sägs om beslut enligt 3 § i 1925 års lag äger tillämpning även å beslut enligt 4 § i 1916 års lag. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i fråga om fast egendom I ifrågavarande lagrum har, för det fall att där avhandlad försäljning avser område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet, införts ett nytt stadgande. Ändringen motsvarar den, som beredningen vidtagit i 12 § jordförvärvslagen. Beredningen hänvisar till motiven till sistnämnda ändring. , Förslaget till lag angående ändring i lagen] den 12 april 1946 med särskilda bestämmelser om arrende av viss kommunal jord De ändringar som vidtagits i förevarande lag bestå i att hänvisningarna till stadganden i NJL ersatts med hänvisningar till motsvarande bestämmelser i nya JB, varjämte fullföljdsreglerna i 4 § sista stycket ändrats till överensstämmelse med motsvarande stadganden i 14 kap. 23 § nya JB.

117 Förslaget till lag angående ändring i lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden Vid fiskearrendelagens antagande förutsattes — bl. a. med hänsyn till de i lagen talrikt förekommande hänvisningarna till skilda stadganden i NJL — att den nya jordabalkslagstiftningen skulle komma att föranleda vissa jämkningar. 1 Förevarande lagförslag innefattar väsentligen en anpassning av hänvisningarna till det läge som inträtt sedan NJL infogats i nya JB. Ändringar av denna art ha gjorts i 1 § första stycket, 3 § andra stycket, 4 § andra och tredje styckena, 5 §, 8 § andra stvcket, 11 § andra stycket samt 14 och 16 §§. I 4 § tredje stycket hänvisas f. n. till bl. a. 2 kap. 67 och 69 §§ NJL, vilka båda lagrum, såvitt de över huvud erfordrat motsvarighet i nya JB, däri motsvaras av 14 kap. 21 § (se motiven till sistnämnda l a g r u m ) . Emellertid ha i jordabalksförslaget bestämmelserna i 14 kap. 23 §, vilka motsvara 2 kap. 68 § tredje stycket NJL och i sådan egenskap icke skulle äga tillämpning för bestämmelserna om brytande av optionsrätt och vad därmed har samband, utvidgats att avse jämväl arrendenämnds beslut i ärende som omförmäles i 14 kap. 21 § första stycket (tidigare 2 kap. 67 § första stycket N J L ) ; härom hänvisas till motiven till 14 kap. 22 och 23 §§ nya JB. Hänvisningen i 16 § till vad i 14 kap. 23 § nya JB är stadgat om besvär över arrendenämndens beslut kommer följaktligen att äga betydelse också för den reglering som innefattas i 4 § tredje stycket förevarande lag. Den i 11 § andra stycket f. n. upptagna hänvisningen till 2 kap. 29 § NJL skall enligt förslaget ersättas av hänvisning till 12 kap. 29 § nya JB. Såsom angivits i motiven till sistnämnda lagrum ha till detta överförts vissa bestämmelser som tidigare meddelats i 133 § UL. Såsom vidare a n m ä r k t s vid 12 kap. 40 § nya JB upptager jordabalksförslaget icke någon motsvarighet till bestämmelserna i 2 kap. 40 § NJL angående verkställighet av domstols dom, varigenom arrendator förklarats skyldig att avflytta utan hinder av att domen icke äger laga kraft; i detta ämne innehålla nämligen BB och UL allmänna stadganden. Den hänvisning till sistnämnda lagrum som f. n. är upptagen i 14 § av förevarande lag har därför icke fått någon motsvarighet; i överensstämmelse därmed har paragrafens text även i övrigt jämkats. I 2 § första stycket fiskearrendelagen är f. n. stadgat bl. a. dels att upplåtelseavtalet skall upprättas skriftligen dels att ändring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan. På grund av 6 § första stycket i 11 kap. nya JB, till vilket kapitel 1 § i förevarande lag innehåller en allmän hänvisning, är det sistnämnda av anförda båda stadganden överflödigt och har därför uteslutits (jfr 12 kap. 1 § nya JB med motiv). Slutligen ha bestämmelserna i 4 § undergått vissa ytterligare jämkningar, 1

N J A II 1957 s. 218 f.

118 FÖLJDÄNDRINGAR

föranledda av beredningens i motiven till 11 kap. 6 § nya JB utvecklade och vid avfattningen av 11 kap. 3 § samt 14 kap. uttryckta mening att optionsrätt innefattar en rätt icke till nytt arrende utan till förlängning av det ursprungliga arrendet.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 18 juni 1925 om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område Enligt gällande rätt utövar inlösen enligt ifrågavarande lag — EnsL — icke inverkan å andra rättigheter som besvära det inlösta området än fordringsinteckning och rätt till avkomst eller annan förmån. Innehavare av sådan rättighet samt innehavare av ointecknad fordran för ogulden köpeskilling erhåller ersättning ur den löseskilling som bestämts i inlösningsärendet; ersättningen nedsättes hos länsstyrelsen och fördelas enligt reglerna för köpeskillingsfördelning i UL. Beträffande inteckning för fordran ges reglerna om inlösningens verkan i 24 § 1 och 2 mom. IF och innebära att det inlösta området blir fritt från inteckningar samt att i återstoden av fastigheten inteckningarna, i den mån vid fördelningen betalning utfaller å huvudstolen, bli utan verkan till motsvarande belopp. I 13 § sista stycket EnsL h a r i fråga om det inlösta områdets befriande från ansvar intagits en erinran om bestämmelserna i 24 § 1 mom. IF. Vad angår rätt till avkomst eller annan förmån finnes den materiella regeln om inlösningens inverkan i fråga om det inlösta området i 13 § sista stycket EnsL. Den innehåller att området övergår till nye ägaren fritt från sådan rätt; motsvarighet till den i 24 § 2 mom. IF för fordringsinteckning meddelade bestämmelsen saknas däremot för detta fall. För andra rättigheter i fastigheten än fordringsinteckning eller ointecknad fordran för ogulden köpeskilling eller rätt till avkomst eller annan förmån utgår icke någon ersättning i anledning av inlösningen och i den mån de besvärat det inlösta området kvarstå de oförändrade däri, vilket framgår indirekt av att EnsL icke innehåller något stadgande om deras bortfallande; IF innehåller i detta hänseende ingen självständig regel (jfr avfattningen av 45 § sista st., vartill hänvisas i 55 § andra st., 58 § 1 mom. tredje st. och 58 a § 1 mom. andra st.). Angående EnsLs principiella inställning till frågan om inlösens inverkan på rättigheter innehålla förarbetena endast att inskrivningar för rätt till avkomst eller annan förmån likställts med fordringsinteckningar men att det knappast synts vara behövligt att låta lägenheten frigöras från inskrivningar för nyttjanderätt eller servitutsrätt (d. v. s. de övriga slag av inskrivning som då förekommo). 1 I beredningens förslag till jordabalk har beträffande panträtt och ränterätt meddelats bestämmelser (8 kap. 21 och 22 §§ samt 9 kap. 11 och 12 §§) 1

Se N J A II 1918 s. 635.

ENSITTARLAGEN

om inverkan av expropriation och annat sådant tvångsförvärv. I sak innebära dessa bestämmelser väsentligen samma reglering som f. n. beträffande fordringsinteckning ges i 24 § 1 och 2 mom. IF. Bänterätten har alltså härvidlag jämställts med panträtten (jfr härom motiven till 9 kap. 7 och 12 §§ nya JB); såvitt angår inlösen enligt EnsL överensstämmer denna reglering med gällande rätt. Beträffande övriga rättigheter h a r i förslaget ' 5 kap. 25 §, 6 kap. 11 §, 10 kap. 24 § och 11 kap. 22 §) allenast hänvisats till vad i ämnet finnes särskilt stadgat. För beredningen, som i nya JB upptagit åtskilliga rättigheter till vilka motsvarighet f. n. icke finnes, uppkommer i detta sammanhang frågan h u r u vid ensittarinlösen skall förfaras med andra rättigheter i fastigheten än panträtt och ränterätt. De rättigheter som i EnsL och IF sammanfattas under benämningen rätt till avkomst eller annan förmån motsvaras i nya JB av ränterätt och födoråd. Beträffande födoråd har beredningen, av skäl som framgår av motiven till 10 kap. 7 §, ansett att vid expropriation och andra tvångsförvärv, som medföra rättighetens upphörande, ersättning till rättighetshavaren i allmänhet icke skall utgå ur löseskillingen för marken utan bestämmas särskilt på talan av rättighetshavaren, som alltså skall vara sakägare i målet. Om denna princip genomfördes även i fråga om inlösen enligt EnsL, skulle detta innebära att födorådstagaren borde liksom vid expropriation ha ställning som sakägare med rätt att vid förrättningen framställa yrkande om särskild ersättning. Vidare skulle reglerna i 14 § EnsL om löseskillingens fördelning behöva utformas efter mönster av motsvarande bestämmelser i 57 § ExL med möjlighet att enligt särskilda regler minska födorådstagarens ersättning till förmån för bättre liggande fordringar. Uppenbarligen skulle härigenom inlösningsförfarandet i hög grad kompliceras, vilket skulle strida mot vad man åsyftat vid ensittarlagstiftningens tillkomst. 1 Såsom beredningen anfört i motiven till 10 kap. 7 § nya J B anser beredningen ej heller en sådan anordning nödvändig utan föreslår att på denna punkt nuvarande regler bibehållas. Även födorådstagaren skall alltså såsom f. n. tillerkännas ersättning ur löseskillingen. Beträffande slutligen andra rättigheter än panträtt, ränterätt och födoråd anser beredningen, såvitt avser återköpsrätt och särskilda rättigheter, att anledning icke föreligger att göra ändring i den nuvarande principen att rättigheterna icke påverkas av inlösningen. Principen bör enligt beredningens mening gälla även i fråga om de nya typer av särskilda rättigheter varom bestämmelser meddelats i nya JB. I detta sammanhang må dock erinras om att i de fall då inlösen är förenad med jorddelning delningen kan medföra att särskild rättighet icke längre besvärar det inlösta området (11 kap. 23 §, 19 kap. 13 §, 20 kap. 9 § samt 21 kap. 2, 6 och 11 §§). Såsom beredningen tidigare påpekat (se t. ex. motiven till 11 kap. 23 § nya JB) torde vid den nu pågående översynen av jorddelningslagstiftningen kunna övervägas att införa bestämmelser om att vid jorddelning skall prövas frågan 1

Se NJA II 1918 s. 608, 629.

120 FÖLJDÄNDRINGAR

om ansvaret för rättigheter av denna typ, som besvära den odelade fastigheten; sådana bestämmelser böra i så fall gälla även då inlösen enligt EnsL är förenad med delning av fastighet. Vad åter angår den i nya JB upptagna nya rättighetstypen avtalad förköpsrätt anser beredningen att ensittarinlösen bör medföra att det inlösta området befrias från en sådan rättighet. Av denna rättighets natur torde följa att i detta fall rättighetens upphörande i området icke bör vara förenat med rätt till ersättning för förköpsrättens innehavare. Denne bör emellertid kallas till förrättningen och alltså vid denna intaga ställning såsom sakägare. I enlighet med det nu sagda ha vissa ändringar företagits i EnsL. I 6 § sista stycket har det nuvarande stadgandet om kallelse å innehavare av fordran eller rätt till avkomst eller annan förmån, för vilken marken häftar på grund av sökt eller beviljad inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § JB ändrats till att avse kallelse å innehavare av avtalad förköpsrätt eller panträtt, ränterätt eller födoråd, varav marken besväras på grund av sökt eller beviljad inskrivning. Det må här tilläggas att, i den mån i jorddelningslagstiftningen införas bestämmelser om att vid jorddelning skall upptagas frågan om de nybildade fastigheternas ansvar för rättigheter, häremot svarande bestämmelser om kallelse å rättighetshavare bli nödvändiga och att en sådan reglering bör gälla även i fråga om inlösen enligt EnsL. I 13 § sista stycket har stadgandet i första punkten om inlösningens inverkan på rättighet ändrats till att avse födoråd och avtalad förköpsrätt, under det att hänvisningen i andra punkten utvidgats till att avse panträtt och ränterätt och fått avse bestämmelserna i nya JB om områdets befriande från dessa rättigheter. Slutligen ha vissa ändringar företagits i 14 §. EnsL. Det nuvarande stadgandet i andra stycket första punkten om fördelning av nedsatta medel genom länsstyrelsens försorg har jämkats till att avse det fall att fastigheten häftar för panträtt, ränterätt eller födoråd enligt vad i 6 § sista stycket sägs. Till detta stadgande har fogats föreskrift om förfarandet, då likvid utfaller å kapitalbeloppet av ränterätt och i följd därav räntans belopp skall jämkas (jfr 9 kap. 13 § nya J B ) ; härom må hänvisas till de motsvarande bestämmelser som införts i bl. a. 143 och 174 §§ UL samt 57 § ExL. Återstående bestämmelser i 14 § andra stycket ha fått bilda ett nytt tredje stycke. I nuvarande femte stycket, vilket i förslaget utgör sjätte stycket, har vad nu stadgas om likvid som utfaller å intecknings huvudstol ändrats till att avse likvid som utfaller å kapitalbeloppet av panträtt eller ränterätt. Beträffande det fall att ensittarinlösen är förenad med delning av fastighet, som ingår i registrerad bruksenhet, må här vidare anföras följande. Enligt 26 kap. 17 § andra stycket nya JB skall vad som löses med inlösens fullbordan anses ha avskilts från bruksenheten. Angående meddelande till vederbörande inskrivningsdomare om avskiljande genom vanlig avstyckning upptagas i beredningens förslag till ändring i JDL och FBL särskilda regler (21 kap. 44 § JDL och 5 kap. 14 § FBL). I fråga om ensittarinlösen ha de

ENSITTARLAGEN

underrättelseregler som framgå av 18 § EnsL ansetts vara till fyllest även då inlösen berör bruksenhet. Enligt övergångsbestämmelserna skall beträffande rätt till avkomst eller annan förmån, som upplåtits före nya lagens ikraftträdande, äldre lag alltjämt äga tillämpning. Detta sammanhänger med att enligt 19 § PromL sådan äldre rättighet i allmänhet icke är underkastad nya JBs regler om ränterätt och födoråd; såsom framgår av 53 § PromL skall rättigheten även efter nya JBs ikraftträdande inskrivas såsom avkomsträtt. Här må dock erinras om den inskränkning i fråga om inskrivnings rättsverkan varom stadgas i 34 § PromL och som på grund av den i 14 § EnsL lämnade hänvisningen till de exekutiva fördelningsreglerna tydligen är att iakttaga även i fråga om rätt till betalning vid ensittarinlösen. Vidare har i övergångsbestämmelserna upptagits en regel, innebärande att den ställning, som fordran eller avkomsträtt med ogulden köpeskillings karaktär f. n. har enligt EnsL, bevaras i överensstämmelse med stadgandet i 8 § PromL.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 12 maj 191 7 om expropriation Såsom i motiven till 9 kap. 7 och 12 §§ nya JB framhållits föreslår beredningen att ränterätten skall intaga en annan ställning än den nuvarande avkomsträtten bl. a. därutinnan att vid expropriation räntetagaren enligt förslaget icke som enligt gällande rätt skall vara sakägare utan jämställas med panthavare. För ränterätten skall alltså icke såsom för »särskild r ä t t som i avseende å fastigheten tillkommer sakägare» verkställas värdeuppskattning och bestämmas särskild ersättning (jfr 30 och 31 §§ ExL) utan räntetagaren skall liksom en panthavare erhålla ersättning ur löseskillingen och viss annan ersättning (jfr 57 § ExL). Härav följer naturligen att vid uppskattningen av fastighetens värde hänsyn icke tas till den belastning r ä n terätten utgör (30 § E x L ) . Av 9 kap. 12 § nya JB följer vidare att, då vid expropriation egendomen tas i besittning före expropriationens fullbordande eller expropriationen avser allenast en del av fastigheten eller avser tillskapande av nyttjanderätt eller servitut samt vid ersättningens fördelning betalning utfaller å kapitalbeloppet av ränterätt, ränterätten skall vara utan verkan till motsvarande belopp, dock att, om räntetagaren innan fördelning ägt rum avstått från sin rätt till betalning, hans ränterätt skall gälla till oförändrat belopp. I fråga om denna verkan av expropriation har ränterätten alltså underkastats samma bestämmelser som panträtten (jfr 8 kap. 22 § första st.). Enligt 9 kap. 13 § skall, då ränterätt på grund av bl. a. den nyssnämnda regeln i 12 § skall vara utan verkan till allenast en del av sitt kapitalbelopp, räntans belopp därefter jämkas. De nu n ä m n d a reglerna i 9 kap. nya JB föranleda vissa ändringar i ExL. I 24 § har enligt förevarande förslag den nuvarande bestämmelsen om

122 FÖLJDÄNDRINGAR

att vad i lagen stadgas om sakägare ej skall gälla innehavare av fordran för vilken inteckning i fastigheten är sökt eller beviljad eller fastigheten häftar jämlikt 11 kap. 2 § JB ändrats till att avse innehavare av fordran enligt pantbrev eller räntebrev, för vilket inskrivning i fastigheten är sökt eller beviljad. Att stadgandet om fordran jämlikt 11 kap. 2 § JB icke h a r någon motsvarighet i förslaget beror på att någon tyst förmånsrätt för ogulden köpeskilling icke finnes enligt nya JB. Bänterättens likställighet med panträtt i fråga om sättet för ersättningens bestämmande har vidare medfört ändringar i 35, 48 och 57 §§ ExL; där ha båda dessa rättighetstyper betecknats såsom fordringar som avses i 24 §. Till 57 § andra stycket om fördelning av nedsatta medel har gjorts ett tilllägg avseende det fall att likvid utfallit å kapitalbeloppet av ränterätt. Liksom för motsvarande fall vid fördelning av medel i anledning av vissa exekutiva åtgärder har föreskrivits att beslut om jämkning av räntans belopp enligt 9 kap. 13 § nya JB skall meddelas vid fördelningen och intagas i fördelningslängden (jfr härom motiven till sistnämnda lagrum och till ändringar bl. a. i 143 och 174 §§ UL). Också i 58 § andra stycket och 59 § första stycket har ränterätten jämställts med panträtt. Enligt 30 § första stycket ExL skall vid expropriation av fastighet expropriationsdomstolen uppskatta ej mindre fastighetens värde än även värdet av all särskild rätt som i avseende å fastigheten tillkommer sakägare och ej jämlikt utfästelse av den exproprierande lämnas orubbad. Uttrycket »särskild rätt», som förekommer på flera ställen i ExL, bibehålles enligt beredningens förslag, men det må påpekas — vilket också framgår av sammanhanget — att därmed givetvis icke avses detsamma som »särskild rättighet» i nya JB. En hänsyftning på att exproprianten kan medgiva att rättighet, som eljest skulle falla bort, kvarstår i fastigheten återkommer i 49 § andra stycket, varest stadgas att, då expropriationen fullbordats, den exproprierade fastigheten skall övergå till nye ägaren fri från all särskild rätt som innehavaren jämlikt 2 § tredje stycket är pliktig avstå, dock att fastigheten fortfarande skall häfta för särskild rätt som tillkommer sakägare och som jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad. Enligt 45 § tredje stycket, 54 § första stycket, 55 § andra stycket, 58 § 1 mom. tredje stycket och 58 a § 1 mom. andra stycket IF jämförda med 24 § 1 mom. IF skall, då anmälan till inskrivningsdomaren inkommit om expropriation, anteckningske i inteckningsprotokoliet om att den exproprierade egendomen ej vidare häftar för rättighet av ifrågavarande slag »som på grund av egendomens avträdande skall upphöra att gälla». De citerade orden avse bl. a. det förhållande att rättighet kan kvarstå på grund av expropriantens utfästelse. 1 Av vad nu sagts torde framgå att meningen varit att utfästelse om rättighets kvarstående skall för att ha angiven verkan äga rum i expropriationsmålet. Åtminstone synes detta fullt klart för det fall att rättighetshavaren över huvud taget begär ersättning; lämnas ej utfästelse i målet, skall nämligen i sådant fall ersättning fastställas. En annan sak är att lagstiftaren 1

Se N J A II 1918 s. 237 och 348.

EXPROPRIATIONSLAGEN

synes ha lämnat oreglerad frågan hur inskrivningsdomaren skall erhålla underrättelse om att utfästelse givits. 1 Beredningen har ansett erforderligt att i lagtexten uttryckligen angives att utfästelse skall för att medföra rättighetens kvarstående ske i expropriationsmålet. Detta har skett genom att i 49 § andra stycket orden »som jämlikt utfästelse av nye ägaren lämnas orubbad» utbytts mot »som på grund av utfästelse jämlikt 30 § lämnas orubbad». För att säkerställa att inskrivningsdomaren blir underrättad om utfästelsen har vidare i 36 § intagits ett nytt andra stycke av innehåll att, om i expropriationsmålet beträffande inskriven rättighet gjorts utfästelse som i 30 § avses, underrättelse därom skall genom domstolens försorg tillställas inskrivningsdomaren, då domen vunnit laga kraft. Stadgande om inskrivningsdomarens anteckningsskyldighet i ifrågavarande fall återfinnes i 33 kap. 5 § nya JB. Av lagrummet följer att inskrivningsdomaren icke omedelbart skall göra anteckning på grund av domstolens underrättelse; denna skall emellertid beaktas, då anteckning om expropriationen äger rum i anledning av länsstyrelsens anmälan jämlikt 58 § ExL. De ändringar som vidtagits i 23 § och 58 § första stycket ExL äro av rent formell natur. Utöver vad tidigare nämnts har 58 § andra stycket ändrats på det sätt att det nuvarande stadgandet däri om anmälan i visst fall till inskrivningsdomaren angående expropriation av en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter utbytts mot ett stadgande om sådan anmälan, då en i en registrerad bruksenhet ingående fastighet exproprieras. Expropriation av en del av en bruksenhet medför enligt 26 kap. 17 § andra stycket nya JB att denna del anses ha avskilts från bruksenheten. Angående verkan å panträtter och ränterätter i bruksenheten gälla jämlikt 26 kap. 14 § första stycket de allmänna reglerna i 8 kap. 21 och 22 §§ samt 9 kap. 11 och 12 §§ nya JB. Enär emellertid bruksenhet icke är att vid tillämpning av ExL betrakta såsom en fastigjiet (26 kap. 14 § andra st.), erfordras för att i det avsedda fallet anteckning i fastighetsboken skall kunna ske om expropriationens inverkan å panträtter och ränterätter en bestämmelse om anmälningsskyldighet även vid expropriation av fastighet som ingår i bruksenhet. I beredningens år 1947 avgivna betänkande förordas i ett speciellt hänseende en ändring i ExL. Under kapitlet om fastighet och dess gränser stadgas i 1947 års förslag bl. a. att om gräns blivit fastställd eller eljest lagligen bestämd, den sträckning som i laga ordning utmärkts på marken skall lända till efterrättelse, ändå att den ej överensstämmer med förrättningskartan och därtill hörande handlingar (1 kap. 6 §). Vidare stadgas i nämnda förslag att gräns som tillkommit genom tvångsinlösen av jord skall ha den sträckning som varit avsedd vid förvärvet; därest tillräcklig upplysning härom ej kan vinnas, skall hävden äga vitsord (1 kap. 7 §). I motiven till sistnämnda stadgande 2 erinras att enligt 1939 års lag om ändring i ExL grän1 Jfr Justitiedepartementets anvisningar för uppläggande av nva fastighetsböcker för landet I (Stockholm 1937) s. 31. 2 1947 års bet. s. 64 f.

124 FÖLJDÄNDRINGAR

sen mellan område som exproprieras och återstoden av fastigheten tydligt och varaktigt skall utmärkas på marken av lantmätare eller mätningsman (numera 26 § ExL). Börande sådan gräns skulle därför — anföres vidare i betänkandet — kunna uppkomma en fråga huruvida kartan eller den på marken utlagda gränsen vid bristande överensstämmelse skulle tjäna som bevis om förvärvets omfattning. Det syntes önskvärt att principen om gränsutmärkningens vitsord vunne beaktande för kommande tvångsförvärvs del. Detta syntes lämpligen kunna ske genom stadgande i ExL av innebörd att tvångsförvärvet skall anses ha omfattat det område som utmärkts på marken. I samband därmed borde tillses att gränsutmärkningen på marken kunde bli föremål för prövning, antingen vid handläggningen inför rätten eller också efter särskild klagan inom viss tid. Samma mening uttalas om den gränsutmärkning som enligt VL skall äga rum mellan tvångsinlöst område och återstoden av fastigheten (10 kap. 25 och 66 §§ samt 11 kap. 44 § VL). Enligt beredningens nu framlagda förslag till ny jordabalk skall i princip samma skillnad som enligt 1947 års förslag bestå mellan gräns som är lagligen bestämd, å ena, samt ej lagligen bestämd gräns å andra sidan (se 1 kap. 3 och 4 §§ nya J B ) . Beträffande gräns av sistnämnda slag ges en särskild bestämmelse om gräns som tillkommit genom expropriation eller annat sådant tvångsförvärv. Emellertid finner beredningen i sin nuvarande sammansättning betänkligheter möta mot att, såsom tanken var i 1947 års betänkande, låta lantmätarens eller mätningsmannens utmärkning av gränsen i expropriationsärendet få karaktär av lagligt bestämmande i den mening som avses i 1 kap. nya JB. Under expropriationsmålets gång är det nämligen ovisst om expropriationen över huvud taget kommer till stånd och det synes mindre lämpligt att i detta läge upptaga frågan om gränsutmärkningens överensstämmelse med expropriationsbeslutet till behandling och avgörande. Lämpligare torde vara att den genom fullbordad expropriation uppkomna gränsen betraktas såsom — trots gränsutmärkningen — icke lagligen bestämd. Beredningen har därför avstått från att i nu ifrågavarande hänseende vidtaga ändring i ExL. Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft samma dag som nya JB. Vad i 24, 35, 48, 57 och 59 §•§ ExL i dessa lagrums nuvarande lydelse sägs om fordran för ogulden köpeskilling, varför fastigheten häftar enligt 11 kap. 2 § JB, bör emellertid även efter lagändringen äga tillämpning i den mån jämlikt 8 § PromL förmånsrätten består efter nya JBs ikraftträdande. Även i fråga om rätt till avkomst eller annan förmån, som upplåtits före ändringslagens ikraftträdande, böra nuvarande regler i ExL gälla. Sådan äldre rättighet är nämligen enligt 19 § PromL i allmänhet icke underkastad nya JBs regler om ränterätt och födoråd; av 53 § PromL framgår att rättigheten även framdeles skall inskrivas såsom avkomsträtt. Angående den inskränkning i fråga om inskrivnings rättsverkan varom stadgas i 34 § PromL torde vad beredningen yttrat vid övergångsbestämmelserna till den

EXPROPRIATIONSLAGEN

föreslagna lagen om ändring i EnsL äga motsvarande giltighet i förevarande fall. Reglerna i 58 § andra stycket ExL om anmälan till inskrivningsdomaren, då betalning utfaller å huvudstolen av inteckning, omfatta såsom tidigare nämnts f. n. även det fall att en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter exproprieras. Jämlikt PromL kan även efter nya JBs ikraftträdande sådant gemensamt inteckningsansvar bestå under en övergångstid (se 31 §). Då detta är förhållandet, regleras frågan om expropriationens inverkan å gemensamma inteckningar såsom nu av bestämmelserna i IF (se 26 § 12 PromL). Följaktligen bör även det nyssnämnda stadgandet om anmälan till inskrivningsdomaren, då av gemensamt intecknade fastigheter någon exproprieras, äga fortsatt giltighet i detta fall. Övergångsbestämmelserna ha utformats i enlighet med vad ovan sagts.

Förslaget till lag om ändring i vattenlagen De ändringar i VL som behandlas i förevarande förslag ha föranletts dels, vad angår 2 kap. 7 § och 9 kap. 13 §, av den av beredningen föreslagna och i 20 kap. nya JB upptagna särskilda rättigheten rätt till andel i samfällt strömfall och dels, såvitt de avse övriga lagrum, av den lagstiftning som enligt nämnda balk skall gälla beträffande rättigheter i fast egendom. I fråga om sistnämnda ändringar ansluter sig förslaget väsentligen till ändringar, som beredningen förordat i vissa andra motsvarande lagar, särskilt ExL. Såsom anmärkts i motiven till de av beredningen föreslagna ändringarna i ExL anser beredningen icke lämpligt att i VL vidtaga en ändring som ifrågasatts i 1947 års betänkande 1 och som berör frågan om karaktären av den gränsutmärkning som skall äga r u m mellan tvångsinlöst område av fastighet och återstoden därav (jfr 10 kap. 25 och 66 §§ samt 11 kap. 44 § VL).

2 KAP. 7 §•

Enligt 20 kap. 1 § nya JB skall upplåtelse av sådan rätt till andel i samfällt strömfall varom n ä m n d a kapitel stadgar medföra rätt för dess innehavare att mot det vederlag och på de övriga villkor som må vara avtalade tillgodogöra sig vattnet i strömfallet, i vad det belöper å delägare, som upplåtit rättigheten, samt att utöva den rätt att lösa strömfallet som enligt VL må tillkomma delägaren. Såsom framgår av motiven till nämnda kapitel äro 1

Se 1947 års bet. s. 64 f.

126 FÖLJDÄNDRINGAR

bestämmelserna avsedda att ersätta den i förevarande paragraf i VL nu upptagna bestämmelsen om medgivande av delägare såsom grund för inlösen. Denna bestämmelse torde alltså böra upphävas och ersättas av en hänvisning till 20 kap. 1 § nya JB.

4 KAP. 6 §• I 2 mom. andra stycket av denna paragraf har uttrycket »intecknad fordran» utbytts mot »fordran enligt pantbrev eller räntebrev, för vilket inskrivning sökts eller beviljats». Angående anledningen härtill hänvisas till vad beredningen anför nedan under 9 kap. 9 §.

9 KAP. 9 §. Den ändring som föreslås i denna paragraf avser det förhållandet att enligt nya JB ränterätt kominer att, i motsats till den nuvarande avkomsträtten, i fråga om ersättning enligt förevarande paragraf intaga samma ställning som panträtten. Vad åter angår födoråd, vilket även härleder sig från den nuvarande avkomsträtten, kominer, såsom framgår av 52 § här nedan, ställningen att bli densamma som f. n. I detta sammanhang hänvisar beredningen till vad som yttras vid motsvarande ändring i ExL. Såsom följd av att den tysta förmånsrätt för fordran som grundar sig å 11 kap. 2 § J B ej är bibehållen i nya JB, har stadgandet därom icke upptagits i paragrafen. 13 §. I första stycket av denna paragraf har stadgandet om ersättning vid lösen av samfällt strömfall ändrats. Medan f. n. bestämmelsen avser andel i fallet, tillhörig annan än den lösande, skall den enligt förslaget ha avseende å annan andel i fallet än sådan, varöver den lösande såsom delägare råder. Även andel, till vilken den lösande innehar rättighet enligt 20 kap. nya JB, undantages alltså från tillämpningen av ifrågavarande stadgande. 18 §. Förevarande lagrum avser upplåtelse av rättighet till kraftbelopp som enligt 17 § utgår såsom ersättning för förlorad vattenkraft; upplåtelsen är till tiden begränsad till femtio år enligt vad som är i allmänhet stadgat beträffande nyttjanderätt till fast egendom å landet. I detta hänseende gälla alltså icke de bestämmelser som enligt 1920 års E1L reglera beståndet av

VATTENLAGEN, 9 KAP. 1 8 §

rätt till elektrisk kraft; denna rätt är f. n. icke tidsbegränsad. Anledningen till sistnämnda ståndpunkt var, såsom närmare utvecklats i motiven till 21 kap. nya JB, att en sådan tidsbegränsning skulle kunna medföra hinder för att vid bebyggande av strömfall, som tillhörde flera ägare, någon eller några skulle till den eller de övriga upplåta sina falldelar för all framtid mot förbindelse att erhålla viss elektrisk kraft. Enligt jordabalksförslaget skall upplåtelse av rätt till elektrisk kraft i allmänhet vara tidsbegränsad med undantag dock för det fall att upplåtelsen sker till förmån för fastighet eller viss annan egendom (21 kap. 2 och 3 §§). Till stöd för tidsbegränsning av upplåtelse av ersättningskraft anfördes vid VLs tillkomst att tidsbegränsningen ansåges nödvändig för att undvika att med upplåtelsen skulle kunna ernås samma syfte som genom avyttring av själva rättigheten. 1 Enligt beredningens mening måste det anses som en avgjord fördel att de upplåtelser varom här är fråga regleras genom samma bestämmelser. Ägaren av den fastighet med vilken kraften enligt 17 § är förenad synes härvid böra äga samma ställning som andra kraftägare. Av denna likställighet följer enligt beredningens förslag att upplåtelsen i allmänhet kommer att vara tidsbegränsad samt att upplåtelse utan tidsbegränsning endast är tillåten beträffande upplåtelse, som sker till förmån för fastighet eller viss annan egendom. En bestämmelse härom bör alltså ersätta det nuvarande stadgandet. Vad angår paragrafens avfattning har i övrigt vidtagits den jämkningen att föremålet för upplåtelse angivits vara ej den rättighet, som avses i 17 §, utan det kraftbelopp som enligt sistnämnda lagrum skall utgå; sistnämnda rättighet och upplåtelsen av kraftbeloppet äro rättsligt sett helt oberoende av varandra. 52 §. De i denna paragraf meddelade bestämmelserna avse sådana fall då innehavare av vissa rättigheter ha att i vattenmålet bevaka sina anspråk på ersättning. Rätt härtill skall tillkomma alla sådana rättigheter som besvära den fasta egendomen, med undantag av de enligt beredningens förslag i 9 § i detta kapitel omnämnda panträtt och ränterätt. På denna p u n k t överensstämmer paragrafen med motsvarande bestämmelser i beredningens förslag till ändring i ExL. En skillnad i förhållande till ExL är emellertid att i VL ansetts böra närmare angivas de rättigheter varom i detta fall sålunda är fråga. Med hänsyn till den förändrade ställning som nya JB intager i fråga om dessa rättigheter samt deras beteckning och innebörd erfordras i nuvarande uppräkning viss ändring. Till en början är i detta fall att beakta de nya rättigheter som tillkomma enligt nya JB, nämligen avtalad förköpsrätt, rätt till viss med elektrisk kraft jämställd nyttighet, rätt till andel i samfällt strömfall samt samfällighetsrätt liksom den rätt till vederlag som enligt nya JB må förenas med vissa rättigheter. I ett fall har rättighetens beteckning och innebörd blivit en annan såsom, i stället för rätt till avkomst eller annan förmån, rätt till födoråd. De bestämmelser som sålunda 1

Se NJA II 1919 s. 274.

128 FÖLJDÄNDRINGAR

påkallas ha upptagits i paragrafens första stycke. Härvid har såsom en samlingsbeteckning för de rättigheter som enligt nya JB inbegripas i särskild rättighet använts uttrycket »nyttjanderätt eller annan särskild rättighet, varom förmäles i jordabalken». 53 och 54 §§. De rättigheter vilka avses i 53 § och 54 § första stycket äro där betecknade som sådan »särskild rätt» till egendomen, som i 52 § sägs. Uttrycket har, till förebyggande av förväxling med den i 52 § av beredningen använda termen »särskild rättighet», ansetts böra jämkas till »sådan rättighet till egendomen, varom i 52 § förmäles». I andra stycket av 54 § har, i anledning av vad beredningen förordat vid 9 § detta kapitel, upptagits den ändringen att orden »inteckning för fordran eller kan jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken i ägarens hand häfta för ogulden köpeskilling» utbytts mot »fordran enligt pantbrev eller räntebrev, för vilket inskrivning i fastigheten är sökt eller beviljad». I övrigt har med hänsyn till ändringen i första stycket avfattningen jämkats. 58 §. I andra stycket har upptagits en jämkning, motsvarande den som skett i 53 § och 54 § första stycket. 69 §. På sätt som förordats vid 54 § har i andra stycket av förevarande paragraf viss jämkning ägt rum. I överensstämmelse med vad som skett i tidigare paragrafer har nämligen ränterätt jämställts med panträtt samt uppräkningen av de övriga rättigheter varom här är fråga ersatts av en hänvisning till 52 §. Dessutom har till andra stycket fogats ett nytt stadgande avseende det fall att likvid utfallit å kapitalbeloppet av ränterätt och i anledning därav jämlikt 9 kap. 13 § nya JB räntans belopp skall jämkas. Härom må hänvisas till vad som yttrats angående ett liknande stadgande i 57 § ExL. Såsom framhållits i motiven till 8 kap. 22 § nya JB har regeln i tredje stycket av förevarande paragraf att utbetalning av nedsatta medel under viss förutsättning må ske till fastighetsägaren eller till den vilken ersättningen eljest tillerkänts ansetts böra utgå. Den motsvaras nämligen i beredningens förslag av 8 kap. 22 § och 9 kap. 12 § nya JB. Enligt 26 § 12 PromL skall bestämmelsen i 8 kap. 22 § gälla även i fråga om panträtt, för vilken inteckning sökts före nya JBs ikraftträdande, dock allenast i vad fastigheten ej häftar gemensamt med annan fast egendom. Sistnämnda inskränkning torde vad angår VL innebära en förändring i förhållande till gällande rätt. Någon övergångsbestämmelse med anledning härav har dock icke ansetts erforderlig. 71 §. Bestämmelserna i första stycket avse den anmälningsskyldighet som åligger länsstyrelsen, sedan för den lösta egendomen genom lagakraftvunnet ut-

VATTENLAGEN, 9 KAP. 71 §

slag bestämd ersättning blivit nedsatt samt egendomen avträdd. En förutsättning för anmälningsskyldigheten är att egendomen är »intecknad». Med uttrycket torde förstås ej blott inteckning för fordran utan även inskrivning av annan rättighet. Då »inteckning» enligt nya JB betecknar allenast inskrivning av panträtt, har jämkning av lydelsen ägt rum. I andra stycket behandlas bl. a. det fall att del av fastighet blivit avträdd och vid fördelning av ersättning likvid utfaller å inteckningens huvudstol; i detta fall åligger länsstyrelsen att därom, sedan fördelningen blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan och tillika insända fördelningslängden. Enligt 58 § ExL gäller motsvarande anmälningsskyldighet även för det fall då egendomen tillträdes före expropriationens fullbordande och nedsättning enligt 38 § ägt rum. 1 Då motsvarande förhållande kan äga rum även enligt 11 kap. 67 § VL (jfr 9 kap. 54 och 57 §§, 58 § tredje st. samt 67 §), bör tydligen anmälningsskyldigheten regleras på samma sätt som i ExL. Med hänsyn härtill har i andra stycket upptagits en bestämmelse, varigenom den där angivna anmälningsskyldigheten skall omfatta även det fall att egendomen avträtts innan ersättning blivit slutligen bestämd. I andra stycket har vidare det nuvarande stadgandet om anmälan då en eller flera av gemensamt intecknade fastigheter blivit avträdda utbytts mot en regel om anmälan då fastighet, som ingår i registrerad bruksenhet, avträtts. Härom hänvisas till vad som yttrats angående motsvarande ändring i 58 § ExL. I övrigt ha i andra stycket liksom i tredje stycket vissa jämkningar ägt rum. 72 §.

I denna paragraf ha upptagits samma jämkningar som förordats i 71 § första stycket. 73 §.

Ändringen i denna paragraf överensstämmer med motsvarande jämkning i 9 §. Enligt 19 § PromL bevarar ett sådant medgivande varom f. n. stadgas i 2 kap. 7 § VL sin giltighet även efter nya JBs ikraftträdande; medgivandet kan även, enligt 44 § PromL, under vissa betingelser inskrivas såsom upplåtelse av rätt till andel i samfällt strömfall enligt 20 kap. nya JB. Till följd härav erfordras icke i nu förevarande lag någon övergångsbestämmelse med anledning av ändringen i 2 kap. 7 §. En erinran om vad PromL i detta hänseende innehåller har dock intagits bland övergångsbestämmelserna. Vissa av de övriga föreslagna ändringarna ha emellertid föranlett övergångsstadganden, rörande vilka beredningen får hänvisa till vad som yttrats vid motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om ändring i ExL. 1

Se Holmbäck, Begränsade sakrätter s. 303 f.

9 — i 600777

III

130 FÖLJDÄNDRINGAR

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 Genom utmålsläggning och lösen enligt gruvlagen förvärvar gruvinnehavaren ej äganderätt till den inlösta marken och följaktligen har inlösningen ej någon fastighetsbildande verkan; utmålsläggningen innebär däremot tvångsförvärv av en rättighet till marken, nämligen rätt att för gruvdriften disponera densamma. 1 Inlösningen medför ej i och för sig att det inlösta området befrias från andra rättigheter som besvära den fastighet till vilken marken hör. Bestämmelserna om sådan verkan av tvångsförvärv av äganderätt i 24 § 1 mom. IF och därtill hänvisande senare paragrafer i IF gälla icke inlösen enligt gruvlagen. Ur löseskilling och viss annan ersättning utgår enligt gällande rätt efter nedsättning och fördelning ersättning till innehavare av fordringsinteckning (43 § gruvlagen); i den mån betalning utfaller å intecknings huvudstol blir inteckningen enligt 24 § 2 mom. IF utan verkan. Innehavare av nyttjanderätt, rätt till avkomst eller annan förmån, servitut eller elektrisk kraft eller av återköpsrätt erhåller jämlikt 36 § tredje stycket gruvlagen särskild ersättning, om till följd av utmålsläggningen hans rättighet går förlorad eller lider intrång; här avses tydligen den rent faktiska inverkan i fråga om rättighetens utövning som tillkomsten av gruvägarens rättighet medför. Såsom framgår av motiven till 9 kap. nya JB och till de av beredningen föreslagna ändringarna i ExL skall enligt beredningens förslag ränterätten intaga samma ställning som panträtten i fråga om ersättning vid tvångsförvärv och inverkan av att ersättning utfaller å rättighetens kapitalbelopp. Härav föranledda ändringar ha vidtagits i 42—44 §§ gruvlagen. De motsvaras av ändringar i ExL, till vilka här må hänvisas. Uppräkningen i 21 § 1 mom., 24 § samt 36 § tredje stycket av rättigheter, för vilka under angivna förutsättningar särskild ersättning skall bestämmas, har anpassats efter terminologien i nya J B ; de avsedda rättigheterna äro avtalad förköpsrätt samt återköpsrätt, födoråd och särskild rättighet. I 37 § har en formell jämkning vidtagits. Beträffande de föreslagna övergångsstadgandena får beredningen hänvisa till motsvarande bestämmelser i förslaget till lag om ändring i ExL.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 12 § § lagen den 18 april 1952 om häradsallmänningar Såsom en följd av den i 5 § första punkten lagen om häradsallmänningar upptagna bestämmelsen, att häradsallmänning skall bibehållas oförminskad, är i andra punkten av samma paragraf bl. a. föreskrivet att sådan allmänning ej må belastas med inteckning. Då förbudet mot inteckning torde omfatta inskrivning av alla i IF omförmälda begränsade sakrätter 2 har det 1 Digman, Svensk gruvrätt (Stockholm 1953) s. 225. » Se Olivecrona, I F s. 24, jfr prop. 10/1932 s. 133.

LAGEN OM HÄRADSALLMÄNNINGAR

— i samband med övriga ändringar i förevarande lag — ansetts böra lämpligen ändras till förbud mot inteckning eller annan inskrivning (jfr 3 § tredje st. P r o m L ) . De föreslagna ändringarna i 12 § under 6) äro föranledda av dels att den av beredningen föreslagna nya rältighetstypen avtalad förköpsrätt ansetts böra liksom återköpsrätt utgöra hinder mot införlivning, dels att rätt till avkomst eller annan förmån enligt nya JB skall ersättas av instituten ränterätt och födoråd och dels att beredningen ej föreslår någon motsvarighet till de tysta förmånsrätterna enligt 11 kap. 2 § JB och därtill hänvisande lagrum i IF. Ändringen under 7) i samma paragraf, innebärande att »nyttjande- eller servitutsrätt» utbytes mot »särskild rättighet», är en följd av de nya rättighetstyper beredningen upptagit i förslaget till ny JB. Med hänsyn till att de rättigheter som avses under 7) blott äro sådana som hindra tillämpande av planmässig skogshushållning eller eljest strida mot det med införlivningen avsedda syftet torde denna utvidgning icke komma att verka tyngande. 1 Den föreslagna lagen torde böra träda i kraft samma dag som nya JB. Vad i 12 § under 6) i detta lagrums nuvarande lydelse sägs om fordran, varför marken häftar enligt 11 kap. 2 § JB, bör emellertid även efter lagändringen äga tillämpning i den mån jämlikt 8 § PromL förmånsrätten består efter nya JBs ikraftträdande. Även i fråga om rätt till avkomst eller annan förmån, som upplåtits före ändringslagens ikraftträdande, böra nuvarande regler i sagda lagrum gälla (se 19 och 53 §§ PromL).

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 5 och 11 §§ lagen den 18 april 1952 om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna De ändringar som vidtagits i förevarande lag om allmänningsskogar motsvara i alla hänseenden de föreslagna ändringarna i lagen om häradsallmänningar. Beredningen kan därför inskränka sig till att hänvisa till vad som uttalats i samband med sistnämnda ändringsförslag.

Förslaget till lag om ändring i handelsbalken 10 KAP. 2 §• I 8 kap. 12 § nya JB stadgas att, om pantbrev av fastighetsägaren lämnats som säkerhet för fordran, borgenären äger, även om annat avtalats, överlåta eller pantsätta pantbrevet allenast i samband med denna fordran; pantbrevet m å dock utmätas för borgenärens fordran och må vidare försäljas i gäldenärens konkurs. 1

Jfr ang. rätt till elektrisk kraft NJA II 1932 s. 295.

132 FÖLJDÄNDRINGAR

Den angivna bestämmelsen innebär bl. a. en inskränkning i panthavarens nuvarande befogenheter att, då huvudfordran ej infrias, realisera panten. De möjligheter som enligt beredningens förslag härvid skola stå panthavaren till buds äro — bortsett från realisation under konkurs — utsökning ur fastigheten och utmätning av pantbrevet. Däremot skall panthavaren icke äga försälja pantbrevet enligt vad i allmänhet gäller i fråga om lös pant. Beglerna i förevarande lagrum om sådan pantförsäljning skola alltså icke äga tillämpning å i fast egendom intecknat pantbrev som av fastighetsägaren lämnats som säkerhet för fordran; ej heller skall rätt till pantförsäljning kunna grundas å överenskommelse mellan pantsättare och panthavare. Att fastighetsägaren kan genom anteckning å pantbrevet skydda sig mot överträdelse av försäljningsförbudet framgår av 8 kap. 6 och 12 §§ nya JB. Bestämmelse om ovannämnda undantag från reglerna i denna paragraf har upptagits som ett nytt andra stycke. Såsom framgår av 8 kap. 12 § nya JB och motiven därtill skall förbudet mot överlåtelse av pantbrevet utan samband med huvudfordran icke gälla, då pantsättningen skett av annan än fastighetsägaren. Enär bestämmelserna i 8 kap. 6 och 12 §§ nya JB äro tillämpliga även å panträtt i tomträtt och vattenfallsrätt, h a r förevarande stadgande utsträckts till sådan panträtt (jfr 17 kap. 26 §). 6 §•

Såsom ett nytt andra stycke har i denna paragraf upptagits en erinran om förbudet i 8 kap. 12 § nya JB mot återpantsättning av pantbrev som lämnats som säkerhet för fordran.

17 KAP. Förevarande kapitel av HB innehåller bestämmelser om företrädesordningen mellan skilda borgenärer, som konkurrera om betalning vid utsökning eller konkurs. I beredningens förslag till JB finnas i 24 kap. regler om det företräde mellan olika rättsförvärv till fast egendom — överlåtelse, utfästelse av panträtt samt upplåtelse av avtalad förköpsrätt, återköpsrätt, ränterätt, födoråd och särskild rättighet — som inskrivning medför. Bestämmelserna äro tillämpliga även beträffande rättsförvärv till tomträtt och vattenfallsrätt. I vissa delar ersätta reglerna i 24 kap. de nuvarande bestämmelserna i 17 kap. HB; motsvarande stadganden böra alltså uteslutas därifrån. Detta är förhållandet med bestämmelserna om förmånsrätt i tomträtt eller vattenfallsrätt för fordringsinteckning eller fordran på grund av inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån (17 kap. 6 § andra st.) samt om det inbördes företrädet i fast egendom mellan flera fordringsinteckningar (17 kap. 9 § 1 mom. andra p.) eller inteckningar för rätt till avkomst eller annan förmån (17 kap. 9 § 2 mom.). Även härutöver erfordras vissa ändringar i 17 kap. Delvis äro dessa av formell natur, föranledda

HANDELSBALKEN, 17 KAP.

av den i jordabalksförslaget antagna terminologien, men delvis också av saklig innebörd. Sistnämnda sakliga ändringar avse — förutom det nytilllagda sista stycket i 6 § — förhållandena vid utmätning av allenast område eller andel av fastighet eller av andel i tomträtt eller vattenfallsrätt samt vid utmätning av hel fastighet, tomträtt eller vattenfallsrätt, som till olika delar äges av skilda personer. Därvid har med andel eller område avfastighet likställts andel eller område av bruksenhet; härom hänvisas till motiven till den av beredningen föreslagna 222 § UL. Frågan om utmätning i dessa fall och därmed sammanhängande spörsmål påkalla ock särskilda regler i nya JB och i UL. Då det ansetts vara en fördel att hela detta problemkomplex behandlas i ett sammanhang och då de grundläggande reglerna härom höra hemma i 17 kap. HB, lämnar beredningen nu i det följande en fullständig redogörelse för sina synpunkter och förslag i hela det ifrågavarande ämnet. Utan särskilt stadgande torde vara tydligt att i förslaget termen fast egendom omfattar även registrerad bruksenhet. I förslaget till jordabalk har beredningen intagit den ståndpunkten att flera fastigheter, vilka ej ingå i bruksenhet, icke skola kunna vara gemensamt ansvariga för rättigheter, som innebära rätt till betalning ur fastighet. Denna princip ger upphov till särskilda problem för det fall att andel i fastighet eller ej utbrutet område av fastighet blir föremål för exekution annorledes än tillsammans med återstoden av fastigheten. En exekutiv försäljning av enbart andel eller område bör nämligen icke få leda till att rättigheter, som utfästs eller upplåtits i hela fastigheten, upphöra att gälla i den försålda delen men kvarstå i återstoden. Följden av ett sådant bortfall bleve nämligen att vid en eventuell framtida exekution i hela fastigheten skilda delar av denna skulle vara olika belastade, något som skulle nödvändiggöra att vid fastighetens försäljning delarna behandlades som skilda fastigheter, vilka vore gemensamt ansvariga för sådana betalningsrättigheter som gällde i alla delarna. Liknande spörsmål uppkomma i fråga om tomträtt och vattenfallsrätt. Den omständigheten att gäldenärens förvärv av område av fastighet och av andel i fastighet med bestämmelse om utbrytning är villkorligt och till sitt bestånd beroende av att utbrytning sker påkallar ock särskild uppmärksamhet i fråga om exekution. Enligt gällande rätt kan andel i fastighet fritt förvärvas och lagfaras. Även ett område av en fastighet kan förvärvas särskilt för sig; för beståndet av förvärvet är det icke i och för sig en betingelse att utbrytning sker. Den som förvärvat ett område kan söka lagfart å sitt fång, men lagfart beviljas icke förrän utbrytning skett; i avbidan härå må ansökningen förklaras vilande. Andel och område, som särskilt förvärvats, kan bli föremål för upplåtelse av rättighet, som icke skall gälla även i återstoden av fastigheten. Vad angår andel, som ej skall utbrytas, torde detta enligt sakens natur gälla endast sådana rättigheter som icke äro lokaliserade å marken, d. v. s. panträtt för fordran och sådan avkomsträtt som icke innebär rätt till nyttjande; se härom motiven till 11 kap. 5 § nya JB. Dylika rättig-

134 FÖLJDÄNDRINGAR

heter kunna ock inskrivas i andelen. Enligt 37 § 1 mom. IF äro bestämmelserna i denna förordning om gemensamt inteckningsansvar tillämpliga där flera samfällt, envar till viss lott, äro ägare av intecknad egendom; stadgandet gäller enligt 54 § tredje stycket IF även i fråga om inskrivning för avkomsträtt. Beträffande icke utbrutet område gäller som huvudregel att däri kunna upplåtas rättigheter i samma utsträckning som sådant är möjligt beträffande hel fastighet. Innan utbrytning skett och lagfart meddelats å förvärvet k a n emellertid inskrivning för rättigheten icke beviljas; inskrivningsansökan, som göres dessförinnan, må förklaras vilande i avbidan på att lagfart erhålles. Enligt gällande rätt kan område eller andel, som särskilt förvärvats, bli föremål för exekution såväl tillsammans med återstoden av fastigheten som enbart för sig. Sålunda kunna fordringar, som häfta vid hela fastigheten, sökas ut ur denna oberoende av det särskilda förvärvet av området eller andelen. För annan överlåtarens gäld kan ock hela fastigheten utmätas, förutsatt att förvärvaren av området eller andelen icke sökt lagfart å sitt förvärv före utmätningen eller inom viss tid efter denna (82 § UL). En förutsättning för att område eller andel av fastighet skall k u n n a enbart för sig göras till föremål för exekution torde vara att området eller andelen genom laga fång äganderättsligt skilts från återstoden av fastigheten. Beträffande lagsökning är att märka, att endast beviljad inteckning kan föranleda fordrans fastställande till betalning. 1 Enär inteckning icke kan vara beviljad särskilt i ett icke utbrutet område, kan alltså betalningsfastställelse ej äga r u m i enbart sådant område, vilket däremot kan ske beträffande andel, som intecknats särskilt. Såväl område som andel kan dock utmätas för gäld som är exigibel. Är gäldenären på grund av annat förvärv ägare till jämväl återstoden av fastigheten, måste dock i detta fall utsökning av gäld, som icke häftar vid enbart området eller andelen, avse hela fastigheten. Utmätning, som sker för annan fordran än intecknad sådan, grundar förmånsrätt till betalning i den utmätta egendomen enligt 17 kap. 9 § HB såsom om inteckning för fordran vore beviljad den dag utmätningen skedde, dock att, om inteckning för fordran sökes samma dag utmätningen sker, utmätningen har företräde; inträffar konkurs inom viss tid efter utmätningen, äger förmånsrätt för utmätningen ej rum. Nu nämnda stadgande avser såväl utmätning av hel fastighet som utmätning av område eller andel. Försäljning av fast egendom i exekutiv ordning kan ske på begäran av — förutom borgenär — konkursförvaltare (70 § KL). Av den sistnämnde påkallad försäljning kan avse enbart område eller andel av fastighet, om i konkursboet ingår sådan fastighetsdel men ej återstoden av fastigheten. Utsökning i enbart andel av fastighet torde enligt gällande rätt böra verkställas ej såsom utsökning i lös egendom utan enligt reglerna för utsökning i fast egendom; detta synes följa av den omständigheten att andel kan 1

Trygger 2 uppl. s. 29.

HANDELSBALKEN, 17 KAP.

överlåtas, lagfaras och intecknas för sig. 1 Detsamma torde gälla utsökning i enbart ett icke utbrutet område. 2 Även om gäldenärens förvärv av andelen eller området gjorts beroende av suspensivt villkor, t. ex. att köpeskillingen senast å viss dag skall vara betald eller att utbrytning skall ske, torde de för fast egendom gällande reglerna för utsökning böra tillämpas. Det andra alternativet, att i sådana fall anse utmätningen avse rättighet i fast egendom och alltså använda de för lös egendom gällande exekutionsreglerna, har icke vunnit anslutning i rättspraxis. 3 Om andel eller område, som förvärvats av annan person än ägaren till återstoden av fastigheten, tillsammans med denna återstod häftar för fordringsinteckning, torde utsökning för denna i allmänhet komma att avse hela fastigheten. Då inteckningen sökes ut i hela fastigheten, komma i vissa fall ULs regler om försäljning av flera gemensamt intecknade fastigheter i tillämpning. Enligt 121 § UL skall vid försäljning av gemensamt intecknade fastigheter varje fastighet först utropas för sig, om någon av fastigheterna häftar för särskild fordran eller rättighet, som skall vid försäljningen iakttagas, eller kommit i särskild ägares hand; denna regel äger tillämpning även å fastighetsandel som är i särskild ägares hand (37 § 1 mom. IF) och tillämpas även beträffande ej utbrutet område i vilket inteckning sökts. 4 Efter särutropen skall under viss förutsättning gemensamt utrop företagas. Om enligt dessa regler alla delar av en fastighet säljas vid gemensamt utrop, tillfaller fastigheten odelad inroparen; det förvärv av andel eller område som givit upphov till fastighetens tidigare uppdelning mellan skilda ägare k a n ej längre föranleda laga delning av fastigheten. Huruvida efter den exekutiva auktionen eventuella särbelastningar kvarstå i någon eller några av delarna beror på utfallet av auktionen. Beträffande tomträtt äro i förevarande hänseende förhållandena enligt gällande rätt delvis andra än i fråga om fast egendom. Tomträtt må icke upplåtas i område eller andel av fastighet eller i flera fastigheter gemensamt (4 kap. 2 § NJL) och tomträtt må ej uppdelas på särskilda områden av den fastighet i vilken den upplåtits (4 kap. 9 § samma lag). Däremot k a n tomträtt liksom fastighet vara föremål för samäganderätt mellan två eller flera personer, vilka inneha var sin andel i rättigheten (20 § samäganderättslagen). Sådan ideell andel kan överlåtas för sig och fånget inskrivas. Enligt den ursprungliga lydelsen av NJLs 4 kap. kunde tomträtt intecknas allenast för fordran. Genom 1953 års ändringar i tomträttslagstiftningen öppnades möjlighet att upplåta och inteckna även andra rättigheter i tomträtt. Enligt 1 § lagen den 5 juni 1953 om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt äga nämligen bestämmelserna i IF angående inteckning i fast egendom i allmänhet tillämpning i fråga om inteckning i tomträtt. Härifrån gäller dock bl. a. det undantag att inteckning ej må meddelas i flera tomträtter 1 Hassler s. 131; jfr Winroth, Svensk civilrätt II (Malmö 1901) s. 114 och Undén II: 1 s. 166. - Olivecrona, Förfarandet s. 90; jfr N J A 1904 s. 272. 3 NJA 1948 s. 444 och Hassler s. 130 not 23. 4 Olivecrona, Förfarandet s. 90; jfr N J A 1904 s. 272.

136 FÖLJDÄNDRINGAR

gemensamt eller i andel av tomträtt (2 § första st. i 1953 års inteckningslag). I fråga om exekution i tomträtt skall vad som i UL, lagsökningslagen och KL stadgas angående fast egendom och inteckning däri äga motsvarande tillämpning (4 kap. 27 § N J L ) . Till följd av de materiella reglerna om tomträtt och inteckning däri äro emellertid bestämmelserna om exekution i del av fastighet ej i allo tillämpliga beträffande tomträtt. Enär som nämnts tomträtt icke kan uppdelas å skilda områden av fastighet, saknas i fråga om tomträtt motsvarighet till exekution i område. Andel i tomträtt, som genom särskilt förvärv äganderättsligt skilts från annan andel, kan emellertid särskilt för sig bli föremål för exekution i anledning av andelsägarens gäld. I överensstämmelse med den förut nämnda regeln att inteckning icke må meddelas i andel i tomträtt har — såvitt gäller fordringsinteckning — stadgats att panträtt, som genom inteckning i tomträtt vinnes, ej särskilt må göras gällande i andel i tomträtten (2 § andra st. i 1953 års inteckningslag). Sistnämnda bestämmelse innebär 1 att utmätning av andel i tomträtt icke berör fordringsinteckningar i tomträtten, en princip som alltså kan härledas ur regeln i 2 § andra stycket 1953 års lag men f. ö. icke kommit till uttryck i lagtext. Den omständigheten att inteckning i tomträtt för fordran alltid måste lämnas oberörd av realisationen, då andel i tomträtt utmätts, innebär med andra ord att inteckningen äger företräde framför dylik utmätning. Detta faktiska företräde har gjorts till ett rättsligt sådant genom att i företrädesordningen i 17 kap. HB inteckning i tomträtt tillagts förmånsrätt enligt 6 §, under det att utmätningen åtnjuter förmånsrätt enligt 8 §; härvid har skillnad ej gjorts mellan utmätning avtomträtten i dess helhet och utmätning av blott en andel däri. På samma sätt åtnjuter den, som i tomträtt har inteckning för avkomst eller annan förmån, för vad han enligt lag är berättigad att utbekomma ur tomträtten förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB; har utmätning av tomträtten skett före eller å den dag inteckningen sökes, har dock i detta fall utmätningen företräde framför den särskilda betalningsrätten. Såsom en följd av fordringsintecknings obetingade företräde framför utmätning har stadgats att, om det upplyses att tomträtten eller andel däri tagits i mät före den dag inteckning för fordran söktes eller ock samma dag ansökningen gjordes och det ej visas att utmätningen upphört att gälla, ansökningen skall avslås (5 § i 1953 års lag). Vad åter angår nyttjanderätt samt rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller elektrisk kraft har sådan rättighet, om inteckning därför sökts i tomträtten före eller å den dag utmätningen skedde, i fråga om sitt bestånd företräde framför utmätningssökandens fordran, såvida ej denna skall utgå ur tomträtten med bättre förmånsrätt än utmätning medför (6 § i 1953 års lag). Något förbud mot inskrivning av nu ifrågavarande slag av rättigheter i utmätt tomträtt har ej stadgats; behov av sådant förbud har nämligen ansetts ej föreligga. 2 Om hel tomträtt, som till olika andelar innehaves av skilda personer, säljes å exe1 LB I s. 295; Skarstedt m. fl., N J L s. 239 och N J A II 1953 s. 435. • NJA II 1953 s. 435.

HANDELSBALKEN, 17 KAP.

kutiv auktion, torde de förut nämnda reglerna i 121 § UL om särutrop icke vara tillämpliga; detta synes följa av principen att inteckning ej får falla bort i andel av tomträtt. I motiven till 1953 års lag anföres att 6 § endast avser det fall att tomträtten i sin helhet blivit utmätt. Då enligt 2 § i lagen inteckning ej får särskilt göras gällande i andel i tomträtt, måste — anföres det vidare — exekutiv försäljning av utmätt andel i tomträtt alltid ske med förbehåll om beståndet av samtliga i tomträtten intecknade rättigheter. Beträffande sistnämnda uttalande må här anmärkas att försäljning under förbehåll om beståndet av alla intecknade rättigheter torde överensstämma med det allmänna syftet inom tomträttslagstiftningen att förhindra uppkomsten av särbelastning i andel, även om det åberopade stadgandet i 2 § av 1953 års lag synes omedelbart åsyfta allenast förbehåll av panträttsinteckningar. Att alla i tomträtten inskrivna rättigheter stå kvar oberoende av den exekutiva försäljningen av andelen har Ock antagits inom doktrinen. 1 Vad nu sagts om tomträtt gäller i huvudsak även beträffande vattenfallsrätt. En avvikelse är att upplåtelse av vattenfallsrätt icke behöver avse en hel registerfastighet; det är själva vattenfallet jämte utmål, vare sig det utgör en eller flera registerfastigheter eller område av en eller flera sådana fastigheter, som upplåtes. Även beträffande vattenfallsrätt gäller emellertid att rättigheten utgör en enhet som icke får uppdelas å olika områden på marken. En annan skiljaktighet är att samäganderättslagen icke är tilllämplig i fråga om vattenfallsrätt; givetvis kan dock vattenfallsrätt tillkomma flera personer, envar till viss andel, och sådan andel torde kunna utmätas för sig. Beredningen övergår härefter till behandlingen av de frågor som uppkomma i anledning av förslaget till ny jordabalk. Vad angår andel och område av fastighet innefattar nämnda förslag regler, som i vissa avseenden avvika från de nu gällande. Förvärv av andel utan bestämmelse om utbrytning (ideell andel) är icke underkastat några särskilda restriktioner; beträffande förvärvet och fångets lagfarande äro samma bestämmelser tillämpliga som gälla i fråga om hel registerfastighet. Förvärv av andel med bestämmelse om utbrytning eller av område av fastighet är däremot villkorligt och för sin giltighet beroende av att utbrytning kommer till stånd; sökes ej utbrytning inom viss tid från förvärvet eller kommer på grund av ansökan, som rätteligen skett, ej utbrytning till stånd, är förvärvet ogiltigt. Det sagda gäller förvärv genom köp, byte och gåva samt på grund av testamente (4 kap. 7, 8, 28 och 31 §§ nya JB samt förslaget till lag om ändring i ÄB). Beträffande förvärv på grund av bodelning eller skifte samt i associationsrättsliga sammanhang är avskiljande från fastighet av andel med bestämmelse om utbrytning eller av område över huvud taget icke tillåtet (förslagen till lagar om ändring i GB och ÄB samt förslaget till lag med vissa bestämmelser om förvärv i särskilda fall av område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet). Å fång, som en1

Jfr Hassler s. 131 not 31.

X38

FÖLJDÄNDRINGAR

ligt vad nu sagts är villkorligt, kan lagfart sökas, men ansökningen förklaras vilande i avbidan på att frågan om utbrytning klarlagts. Enligt nya JB kan andel, som förvärvats utan bestämmelse om utbrytning, icke särskilt belastas med avtalad förköpsrätt, återköpsrätt, panträtt, ränterätt eller födoråd (5 kap. 3 §, 6 kap. 4 §, 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 2 §). Beträffande särskilda rättigheter har i förslaget stadgats förbud mot upplåtelse i andel av fastighet (11 kap. 5 §). Sistnämnda förbud gäller ock upplåtelse av rättighet i andel av äga som är samfälld för flera fastigheter. I detta fall omfattar förbudet emellertid ej upplåtelse av särskild fastighets andel i samfällt strömfall (se 20 kap.). I andel, som förvärvats med bestämmelse om utbrytning, och i särskilt förvärvat område kan enligt förslaget utfästas panträtt och upplåtas förköpsrätt, återköpsrätt, ränterätt eller födoråd (5 kap. 3 §, 6 kap. 1 och 4 §§, 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 2 §). Inskrivning av rättigheten kan ock sökas, men ansökan k a n icke bifallas, med mindre utbrytning kommer till stånd och lagfart erhålles. Även i återstoden av fastigheten kunna rättigheter utfästas och upplåtas i samma utsträckning som nyss nämnts, dock att för upplåtelse av återköpsrätt förutsattes överlåtelse. Även i detta fall kräves för meddelande av inskrivning att utbrytning skett. Om förvärv av andel eller område blir ogiltigt till följd av att utbrytning ej sker, bli även utfästelser och upplåtelser i området eller andelen ogiltiga. Däremot drabbas icke, såvitt angår panträtt, ränterätt och födoråd, utfästelser och upplåtelser, som överlåtaren gjort i återstoden av fastigheten, av ogiltighetsverkan. Beträffande tomträtt och vattenfallsrätt ansluter sig jordabalksförslaget i de delar varom nu är fråga i allt väsentligt till gällande rätt. Beredningen kan alltså i denna del hänvisa till vad därom redan anförts. Liksom enligt gällande rätt kan överlåtelse av andel av tomträtt eller vattenfallsrätt med bestämmelse om utbrytning eller av område av sådan rättighet icke förek o m m a (17 kap. 9 § och 18 kap. 4 §). Anledningen till att i förslaget utfästelse och upplåtelse av rättighet i sådan andel i fast egendom som ej skall utbrytas förbjudits är framför allt att en ojämn belastning av skilda andelar skulle vid exekutiv försäljning av hela fastigheten nödvändiggöra att andelarna — såsom enligt nu gällande rätt — behandlades som skilda fastigheter, vilka vore gemensamt ansvariga för sådana betalningsrättigheter som gällde i hela fastigheten. På detta sätt skulle en form av gemensamt betalningsansvar mellan flera andelar i samma fastighet uppkomma. Beredningens jordabalksförslag innebär emellertid att något gemensamt ansvar icke vidare skall kunna uppkomma vare sig beträffande hela fastigheter eller i fråga om andelar av fastigheter. Detsamma gäller enligt förslaget beträffande tomträtt och vattenfallsrätt, rörande vilka rättigheter principen ju är antagen redan i gällande rätt. Vad angår förköpsrätt, återköpsrätt och särskild rättighet föreligga jämväl andra skäl mot alt medgiva upplåtelse i andel. Härom må hänvisas till vad beredningen anfört vid 5 kap. 3 § samt 11 kap. 5 § nya JB.

HANDELSBALKEN, 17 KAP.

139 Samma skäl som alltså föranlett de angivna förbuden enligt förslaget att i andel av fastighet, tomträtt och vattenfallsrätt tillskapa rättigheter genom utfästelse eller upplåtelse leda uppenbarligen till att rättighet i hel faslighet ej bör kunna vid exekutiv försäljning av andel falla bort i denna. Beträffande område av fastighet samt andel av fastighet, som förvärvats med bestämmelse om utbrytning, gäller enligt förslaget att, då utbrytning kommit till stånd, panträtt, ränterätt och födoråd, som besvärar den ursprungliga fastigheten, skall uppdelas på de nya fastigheterna; därefter kan alltså intet gemensamt betalningsansvar förefinnas mellan delar av den ursprungliga fastigheten. För det fall att utbrytning av någon anledning ej kominer till stånd har såsom nämnts genom de föreslagna reglerna sörjts för att rättigheter, som under det frågan om utbrytning varit svävande utfästs eller upplåtits i någon av delarna, ej kvarstå såsom separata belastningar i fastighetsdel. Det kan emellertid inträffa att, innan det blivit avgjort om utbrytning kominer att verkställas eller ej, någon av delarna blir föremål för exekution särskilt för sig. Ej heller i detta fall av delexekution bör en rättighet, som besvärar hela fastigheten, k u n n a falla bort i den exekutivt försålda delen. Såsom framgår av det förut nämnda har i gällande rätt problemet att vid exekutiv försäljning av andel i tomträtt eller vattenfallsrätt hindra att rättighet, som besvärar hela tomträtten eller vattenfallsrätten, faller bort i andelen lösts på olika sätt för olika rättigheter. Panträtt i tomträtt eller vattenfallsrätt har enligt förmånsreglerna erhållit ställning framför utmätning av tomträtten eller vattenfallsrätten, vare sig utmätningen avser denna i dess helhet eller blott en andel däri. Vad angår inteckning för avkomsträtt har den rätt till betalning som tillkommer avkomsträttens innehavare erhållit företräde framför utmätning, såvida inteckningen sökts före den dag då utmätning skett. I fråga om sitt bestånd åter har avkomsträtt liksom även nyttjanderätt, servitut och rätt till elektrisk kraft behandlats olika allteftersom utmätningen avser hela tomträtten eller vattenfallsrätten eller den avser andel däri. I det förra fallet ha ifrågavarande rättigheter, om inteckning sökts senast å utmätningsdagen, företräde framför utmätningen. Vid andelsutmätning åter stå rättigheterna, om de äro intecknade i tomträtten eller vattenfallsrätten, alltid kvar oberoende av den exekutiva försäljningen; förbehåll om deras bestånd är i detta fall obligatoriskt. Enligt beredningens jordabalksförslag skall vad i HB eller särskild författning är föreskrivet om förmånsrätt i fast egendom för fordran — och därmed också den förmånsrätt som på grund av utmätning tillkommer fordran —• gälla i fråga om fordran i tomträtt och vattenfallsrätt och likaså skola bestämmelserna i UL, lagsökningslagen och KL angående fast egendom och rättighet däri äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt och vattenfallsrätt (17 kap. 26 § och 18 kap. 4 §). I följd härav bör en sådan lösning av förevarande problem väljas som lämpar sig för såväl fast egendom som tomträtt och vattenfallsrätt. Att härvid helt efterbilda det nuvarande regelsystemet i fråga om tomträtt och vattenfallsrätt har ansetts ej böra komma

140 FÖLJDÄNDRINGAR

i fråga, enär därigenom beträffande fast egendom avvikelserna från gällande rätt bleve alltför stora. Särskilt skulle en anordning, enligt vilken panträtt alltid skulle ha prioritet framför utmätning, även om utmätningen avsåge hel fastighet, ha till följd att förbud mot inteckning för panträtt i utmätt fastighet generellt måste införas, något som skulle vara olämpligt och helt bryta med fastighetspanträttens traditionella ställning i förhållande till utmätning. Enligt beredningens mening böra vid exekution i hel fastighet, tomträtt eller vattenfallsrätt de nuvarande förmånsrättsreglerna i 17 kap. HB angående fast egendom gälla i sak oförändrade, i den mån de icke enligt vad inledningsvis anförts ersättas av bestämmelser i 24 kap. nya JB. Förmånsrättsbestämmelser, som avvika härifrån, böra uteslutande avse utmätning av område eller andel av fastighet och göras tillämpliga å utmätning av andel i tomträtt eller vattenfallsrätt. Beredningen övergår nu till att behandla frågan om exekution i enbart område eller andel av fastighet. Såsom framgår av det föregående likställas härvid med fastighet tomträtt och vattenfallsrätt. Enär, såsom förut nämnts, i enlighet med nu gällande lagstiftning om tomträtt och vattenfallsrätt exekutiv försäljning av andel i sådan rätt icke rubbar beståndet av rättigheter som inskrivits i hela tomträtten eller vattenfallsrätten, har den meningen gjorts gällande att andel i tomträtt eller vattenfallsrätt borde utmätas som rättighet, icke som fast egendom. 1 Utmätning och även försäljning skulle alltså verkställas enligt reglerna för lös egendom. Utan att ingå på frågan huruvida nämnda mening är riktig för den gällande rättens vidkommande anser beredningen att tillvägagångssättet i varje fall ej bör tillämpas i fråga om område eller andel av fastighet och följaktligen — efter ett genomförande av jordabalksförslaget — ej heller beträffande andel i tomträtt eller vattenfallsrätt. Som skäl för denna uppfattning kan framhållas bl. a. att det synes oundgängligt att den s. k. täckningsprincipen och reglerna om lägsta budet gälla vid försäljning av område eller andel av fastighet och att i fråga om den utmätta egendomens värdering, om plats för auktionen och om kungörande av denna reglerna i UL angående utmätning av fast egendom böra iakttagas. Vidare bör uppenbarligen auktionsförrättaren utfärda köpebrev till inroparen. 2 Enligt beredningens mening bör vid exekution i enbart område eller andel av fastighet syftet att hindra bortfall i den exekutivt försålda delen av belastningar, som gälla i hela fastigheten, tillgodoses genom sådana förmånsrättsregler att dylika belastningar alltid gå före exekutionsfordringen. Såsom tidigare framhållits kan utsökning i detta fall icke ske för fordran som har förmånsrätt på grund av inskrivning; inskrivning kan nämligen icke vara beviljad i enbart ett område eller en andel. Däremot torde det vara tänkbart att i enbart område eller andel k a n finnas fordran av det slag som avses i 17 kap. 6 § och därtill anslutande författningar; vidare kan ut1

Hassler s. 131 not 31. - Jfr uttalande av J R Walin i NJA 1948 s. 444.

HANDELSBALKEN, 17 KAP.

sökning ske genom utmätning för en oprioriterad fordran, som må göras gällande mot ägaren. Dessa fordringar böra därför, vid utsökning som avser enbart område eller andel, ha förmånsrätt först efter rättigheter, som besvära hela fastigheten. Av det nu sagda följer att även en fordran som äger förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § kommer att vid utsökningen gälla först efter rättigheter som besvära hela fastigheten och detta ej allenast då sådan fordran utsökes utan även eljest vid utsökning i andelen eller området. Härvid må framhållas att sådan fordran i andelen eller området bibehåller sin företrädesställning i förhållande till andra rättigheter som må göras gällande allenast i andelen eller området samt att försäljning alltså icke kan, då utsökning sker för annan fordran, komina till stånd med mindre fordran enligt 17 kap. 6 § erhåller full täckning. Stadganden av nu angiven innebörd ha upptagits i 17 kap. 6 och 9 §§. Till frågan om försäljning under konkurs återkommer beredningen i det följande. På grund av de sålunda föreslagna förmånsrättsreglerna komma vid utmätning av enbart område eller andel belastningar i hela fastigheten att kvarstå oberoende av den exekutiva försäljningen. Det kunde ifrågasättas, att värdet av dessa belastningar i den mån de hänföra sig till området eller andelen skulle vid den exekutiva auktionen närmare angivas. Uppenbart är att en dylik uppgift är av betydelse allenast för det fall att förvärvet av området eller andelen blir ståndande. Vad angår sådana belastningar — såsom panträtt — vilka i samband med utbrytning skola uppdelas å de olika nybildade fastigheterna synes ej heller kunna närmare beräknas till vilken omfattning de komma att besvära området eller andelen. Någon avräkning från köpeskillingen för panträtter, som besvära hela fastigheten (jfr 117 § UL) kan tydligen icke heller förekomma. Det synes emellertid lämpligt att auktionsförrättaren före utropet lämnar underrättelse om fordran eller rättighet i hela fastigheten, som skall gälla oberoende av försäljningen, såframt de för auktionsförrättaren tillgängliga handlingarna innehålla upplysning därom. Med ledning av denna underrättelse och övriga omständigheter ha spekulanterna att beräkna värdet av området eller andelen med hänsyn till bl. a. att belastningarna i hela fastigheten kvarstå oförändrade. I denna del har alltså borgenärsförteckningen icke någon uppgift att fylla. I överensstämmelse härmed bör vid exekutiv försäljning av område och andel — även andel som ej skall utbrytas — fordran eller rättighet, som besvärar hela fastigheten, icke upptagas i borgenärsförteckningen. Emellertid bör i förteckningen a n m ä r k a s att sådan fordran eller rättighet alltjämt gäller oberoende av försäljningen. Föreskrifter i nu nämnda hänseenden ha av beredningen upptagits i 107 och 119 §§ UL. Den omständigheten att fordringar som besvära hela fastigheten ej upptagas i borgenärsförteckningen innebär bl. a. att betalning för dem icke i något fall skall utgå ur köpeskillingen (jfr 117 § U L ) . I borgenärsförteckningen komma alltså att upptagas endast belastningar i enbart området eller andelen i fråga. Beträffande villkoren för deras upptagande i förteckningen böra de allmänna reglerna i 107 § UL gälla. Frågan huruvida med hänsyn till reglerna om lägsta budet försäljning

142 FÖLJDÄNDRINGAR

kommer till stånd samt om, då försäljning sker, särbelastningarna komma att kvarstå efter den exekutiva försäljningen kommer att avgöras enligt de allmänna bestämmelserna i UL och nya JB. I 118 § UL stadgas f. n. att om angående rättsägares inbördes företräde eller lägsta budet eller andra villkor för exekutiv försäljning mellan dem, vilkas rätt är i fråga, annorlunda överenskommes än i 5 kap. UL är stadgat eller om, i fall där annans rätt ej är i fråga, någon rättsägare påyrkat andra villkor för försäljningen än de tidigare i lagen angivna, borgenärsförteckningen skall upprättas i överensstämmelse därmed. Med »andra villkor» torde åsyftas bestämmelser om vilka belopp som skola innestå i egendomen och vilka som skola gäldas kontant. 1 Paragrafen torde icke lämna utrymme för att vid exekutiv försäljning varom nu är fråga på grund av överenskommelse eller yrkande i borgenärsförteckningen i strid med 107 § upptages fordran eller rättighet som besvärar hela fastigheten. Såsom tidigare nämnts kan försäljning av fast egendom i den ordning UL bestämmer åstadkommas även genom att konkursförvaltare framställer begäran därom beträffande egendom som ingår i konkursboet. I detta fall anses försäljningen ske till gäldande av oprioriterade fordringar i konkursen, såvida icke borgenär, som i konkursen bevakat prioriterad fordran, framställer begäran om s. k. anslutning, d. v. s. att försäljningen skall ske till gäldande av hans fordran (114 § UL). I enlighet med den förut angivna principen att vid försäljning av område eller andel fordringar och rättigheter som besvära hela fastigheten skola kvarstå oberoende av försäljningen och därför ej heller skola upptagas i borgenärsförteckningen bör yrkande om anslutning till försäljningen av enbart området eller andelen icke få framställas av borgenär, för vars fordran hela fastigheten häftar. För att anslutning skall få ske bör såsom villkor uppställas att exekutionen utvidgas till att avse hela fastigheten. Härom hänvisas till vad som yttras vid förslaget till ändring av 114 § UL. Då exekutiv försäljning sker av område eller av andel, som gäldenären förvärvat med bestämmelse om utbrytning, blir inroparens förvärv villkorligt på samma sätt som gäldenärens och alltså i fråga om sitt bestånd beroende av att utbrytning äger rum. Inroparen har att vidtaga åtgärder för att få utbrytning till stånd eller fullfölja en redan av gäldenären gjord ansökan om delning. Verkställes delning, blir inroparens förvärv ståndande. Kommer däremot utbrytning icke till stånd, blir såväl gäldenärens som inroparens förvärv ogiltigt. Området eller andelen återgår då till gäldenärens fångesman. Angående de anspråk som i anledning av köpets återgång kunna framställas å ena eller andra sidan gälla allmänna regler. De särskilda förmånsrättsregler i fråga om utmätning av område och andel av fastighet som beredningen enligt det förut sagda föreslår innebära alltså att rättighet, som besvärar hela fastigheten, erhåller förmånsrätt framför sådan utmätning. Denna ståndpunkt kräver uppenbarligen att ett visst skydd för utmätningsborgenärens rätt anordnas. Enligt den nu gällan1

Se Almén, PM s. 186; jfr Olivecrona, Förfarandet s. 54 ff., 86.

HANDELSBALKEN, 17 KAP.

de lagstiftningen beträffande tomträtt skall, såsom tidigare nämnts, ansökan om inteckning i tomträtt för fordran avslås, om det upplyses att tomträtten eller andel däri tagits i mät före den dag ansökningen göres eller ock samma dag. Enligt beredningens mening bör liknande ovillkorligt inskrivningsförbud gälla för nu förevarande fall och avse, förutom inteckning för panträtt, även inskrivning av förköpsrätt, återköpsrätt, ränterätt eller födoråd, vilka rättigheter alla såsom sakrätter komma till stånd genom inskrivning. Beredningen har funnit lämpligt att, efter mönster av nyssnämnda bestämmelse om tomträtt, utforma nu ifrågavarande regler såsom formella bestämmelser i nya JBs inskrivningsavdelning om att ansökan i vissa fall omedelbart skall avslås. Beträffande den tidpunkt då utmätning senast skall ha verkställts för att utgöra inskrivningshinder är det till en början givet att utmätning som skett före den dag då inskrivningsansökan göres alltid bör utgöra hinder mot inskrivning. För det fall att utmätningen äger r u m samma dag som ansökan sker, d. v. s. å inskrivningsdag (jfr 27 kap. 12 § nya J B ) , komina olika regler att gälla för panträtt och övriga ifrågavarande rättigheter. Principen härvidlag bör helt naturligt vara att utmätning av område eller andel icke skall genom inskrivningsförbudet erhålla en förmånligare ställning än utmätning av hel fastighet. I överensstämmelse härmed bör ansökan om inteckning i hela fastigheten för panträtt avslås, om område eller andel av fastigheten tagits i mät före den dag inteckningen sökes eller, då ansökan ej avser ogulden köpeskilling, samma dag ansökan göres. Enär utmätning av hel fastighet enligt förslaget (17 kap. 9 § HB och 24 kap. 9 § nya JB) alltid har förmånsrätt efter andra i fastigheten inskrivna rättigheter än panträtt, då inskrivningen sökts samma dag utmätningen verkställts, bör utmätning av område eller andel icke hindra en samma dag gjord ansökan om inskrivning i hela fastigheten av förköpsrätt, återköpsrätt, ränterätt eller födoråd. — Nu ifrågavarande inskrivningsregler ha upptagits i 30 kap. 2 § 9 och 31 kap. 2 § 9 i nya JB. I fråga om särskilda rättigheter skulle det uppenbarligen icke vara tillräckligt att förbjuda inskrivning i fastighet, varav område eller andel utmätts. Särskild rättighet kominer till stånd redan genom upplåtelsen, oberoende av inskrivning, och ett förbud borde därför avse själva upplåtelsen. Emellertid anser beredningen att ett ovillkorligt sådant förbud icke bör införas. Upplåtelse av dylika rättigheter är nämligen ofta nödvändig för en ekonomiskt riktig fastighetsförvaltning och ligger i så fall även i utmätningsborgenärens intresse. Då det emellertid icke är uteslutet att utmätningsgäldenären kan vilja till skada för borgenären försöka åstadkomma en belastning, som skulle gå med förmånsrätt före utmätningen, och därför medverka till upplåtelse av en särskild rättighet i hela fastigheten, synes en särskild möjlighet böra öppnas för borgenären att efter ansökan få förbud häremot meddelat. Behov härav föreligger endast, då gäldenärens del av fastigheten utgöres av en rent ideell andel. I detta fall kunna gäldenären och ägaren till återstående andel gemensamt såsom samägare upplåta en sär-

144 FÖLJDÄNDRINGAR

skild rättighet som besvärar hela fastigheten. Om däremot gäldenärens del av fastigheten består av ett område eller av andel, som förvärvats med bestämmelse om utbrytning, k a n på grund av att särskild rättighet alltid är lokaliserad å marken gemensam upplåtelse av särskild rättighet, som besvärar hela fastigheten, icke ske. Upplåtelse som göres av ägare till område besvärar blott ifrågavarande område; upplåtelse i andel av fastighet är som tidigare nämnts icke tillåten. I enlighet med det anförda föreslår beredningen att i UL upptages ett stadgande av innehåll att, då utmätning avser allenast andel av fastighet, överexekutor m å på borgenärens begäran meddela gäldenären förbud att, så länge utmätningen består, i vad angår andelen upplåta särskild rättighet som avser hela fastigheten. Bestämmelsen torde lämpligen böra införas i 81 §, som innehåller föreskrifter om inskränkning av gäldenärens rådighet över utmätt fast egendom. Har förbud meddelats, bör uppenbarligen ansökan om inskrivning av rättighet, som upplåtits i strid med förbudet, avslås; detta sker i så fall med stöd av bestämmelsen i 31 kap. 2 § 3 nya JB. I redogörelsen här ovan för gällande rätt har omnämnts bestämmelsen i 82 § UL om företrädet mellan utmätning av fast egendom och gäldenärens frivilliga överlåtelse av egendomen. I denna bestämmelse föreslår beredningen ingen saklig ändring. Beträffande område och andel, som förvärvats särskilt, innebär detta bl. a. att sådan fastighetsdel kan trots förvärvet i vissa fall tas i anspråk för annan gäld än förvärvarens. Sålunda kan, oavsett huruvida förvärvaren sökt lagfart eller icke, området eller andelen tillsammans med återstoden av fastigheten utmätas eller bli föremål för betalningsfastställelse för sådan gäld som på grund av inskrivning eller eljest häftar vid fastigheten. Och vidare kan området eller andelen, om förvärvaren underlåter att inom viss tid söka lagfart, utmätas även för överlåtarens personliga gäld; om överlåtaren alltjämt är ägare till återstoden av fastigheten, kommer utmätningen i detta fall att omfatta hela fastigheten. Då enligt gällande rätt intecknad gäld sökes ut ur fastighet som till skilda andelar eller områden är i olika ägares hand torde, såsom tidigare nämnts, åtminstone i vissa fall de olika fastighetsdelarna vid den exekutiva försäljningen behandlas såsom skilda fastigheter enligt reglerna om försäljning av gemensamt intecknade fastigheter. Enligt beredningens förslag skall emellertid vid exekution i hel registerfastighet denna alltid betraktas som en enhet; särutrop av olika områden eller andelar skola icke förekomma. Någon anledning att av hänsyn till förefintliga särintressen i olika delar av fastigheten behandla delarna som skilda fastigheter förefinnes nämligen ej enligt förslaget. Är fastigheten uppdelad i rent ideella andelar med skilda ägare, äges den av samtliga delägare under samäganderätt. I en ideell andel kan, som förut nämnts, enligt förslaget icke ha utfästs eller upplåtits någon separat belastning, varför ej heller några särintressen av denna art finnas. Vad angår överlåtet område och andel, som förvärvats med bestämmelse om utbrytning, är att m ä r k a att det särskilda förvärvet därav är på grund av

HANDELSBALKEN, 17 KAP.

lagens stadgande villkorligt och i fråga om sin giltighet beroende av att utbrytning sökes och verkställes i laga ordning. Genom den exekutiva försäljningen av fastigheten förfaller detta villkorliga förvärv och utbrytning kan således icke längre ske på grund därav. Som förut nämnts bli därmed också alla panträtter och andra rättigheter, som förvärvaren av området eller andelen utfäst eller upplåtit däri, ogiltiga. Ej heller i detta fall har man därför att ta hänsyn till några särintressen i den särskilt förvärvade fastighetsdelen. Fastigheten skall i samtliga nu nämnda fall säljas i ett utrop. Härom får beredningen närmare hänvisa till förslaget till ändring i UL (121 §). Den omständigheten att rättigheter, som utlästs eller upplåtits i överlåtet område och för utbrytning avsedd andel, bli ogiltiga genom den exekutiva försäljningen av hela fastigheten bör uppenbarligen föranleda att sådana rättigheter icke upptagas i borgenärsförteckningen för fastigheten. Givetvis innebär icke detta att de, för den händelse försäljning av någon anledning icke skulle komma till stånd, äro utan verkan; det är icke utsökningsfordringens fastställande till betalning eller utmätningsförfarandet utan först en genomförd exekutiv försäljning som medför att ifrågavarande belastningar upphöra. Panträtter och andra rättigheter, som utfästs eller upplåtits i den del av fastigheten som ej omfattats av det särskilda förvärvet, böra däremot upptagas i borgenärsförteckningen för fastigheten; genomföres den exekutiva försäljningen, komma nämligen, på sätt tidigare angivits, vissa av dem att besvära hela fastigheten. I anslutning till vad nu anförts synas bestämmelserna i 107 § 1 mom. under l:o, 3:o och 4:o UL i beredningens förslag om upprättande av borgenärsförteckning böra kompletteras med ett stadgande av innehåll att, om efter det särskilt förvärv skett av område av fastighet eller av andel i fastighet med bestämmelse om utbrytning, i den förvärvade egendomen utfästs panträtt eller upplåtits annan rättighet samt fastigheten i sin helhet skall försäljas till gäldande av fordran, som besvärar hela fastigheten, sådan panträtt eller rättighet icke skall upptagas i borgenärsförteckningen men att däri skall anmärkas att, för den händelse försäljning kommer till stånd, dylik panträtt eller rättighet ej längre är gällande. Såsom framgår av det av beredningen föreslagna tillägget till 17 kap. 6 § första stycket bibehåller däremot vid utsökning i hela fastigheten sådan fordran som avses i n ä m n d a lagrum sin förmånsrätt framför annan fordran och kommer att till objekt erhålla hela fastigheten. Den skall alltså enligt 107 § 1 mom. 2:o UL upptagas i borgenärsförteckningen såsom besvärande hela fastigheten. 1 De nu förordade bestämmelserna ha upptagits dels i förevarande förslag till ändringar i 17 kap. HB, dels ock i förslagen till ny jordabalk och till lag om ändring i UL, till vilka sistnämnda båda förslag i övrigt hänvisas. ' Jfr 26 kap. 5 § nya J B samt Undén II: 2 s. 281. 10—600777

III

146 FÖLJDÄNDRINGAR

6 §• I enlighet med vad som nämnts i den allmänna motiveringen till förevarande kapitel har nuvarande andra stycket i denna paragraf fått utgå. Nuvarande första stycket har uppdelats i två stycken, av vilka det första behandlar förmånsrätt i fast egendom och det andra förmånsrätt i viss lös egendom. I det nya första stycket äro de två första punkterna oförändrade. Här må anmärkas att efter en år 1953 genomförd ändring av skattelagstiftningen särskild fastighetsskatt icke längre utgår. Ändringen ansågs emellertid icke böra föranleda att bestämmelserna om förmånsrätt för fastighetsskatt utmönstrades ur förevarande lagrum förrän vid en framtida tidpunkt, då bevakning i konkurs av fordran å påförd fastighetsskatt icke längre kunde ifrågakomma. 1 Beredningen har ansett sig icke ha anledning att ingå på frågan om ändring av lagrummet i nu nämnt hänseende. I det nya första stycket har som avslutande bestämmelse intagits stadgande om att, därest fordran som i detta stycke namnes avser allenast område eller andel av fastighet eller av bruksenhet, den skall vid utsökning, som ej omfattar även återstoden av fastigheten eller bruksenheten, äga förmånsrätt först efter fordran eller rättighet, som besvärar hela fastigheten eller bruksenheten. Angående sistnämnda stadgande får beredningen hänvisa till vad som anförts i de allmänna motiven. Om fastighet som enligt förevarande paragraf häftar för fordran delas, uppkommer fråga huruvida ansvaret för fordran uppdelas mellan de nya fastigheterna och, om så sker, efter vilka grunder fördelningen äger rum. I gällande rätt finnas endast för vissa fall uttryckliga bestämmelser härom. Ett sådant stadgande utgör 19 kap. 24 § JDL, som behandlar det fall, att fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, häftar för »tionde, ränta eller ann a n sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § JB åtnjutes». Här avses tydligen bl. a. alla i fast egendom förefintliga panträtter med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB eller med lika rätt. I paragrafen stadgas att, om i sådant fall det avstyckade området ensamt eller tillsammans med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat utgör mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, i fråga om det avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. IF är stadgat om avsöndrad lägenhets ansvar för intecknad gäld skall äga motsvarande tillämpning; dock skall beträffande ansvar för åliggande jämlikt lagen om enskilda vägar gälla vad därom finnes särskilt stadgat. Konsekvensen av denna reglering har ansetts vara att avstyckat område, som med hänsyn till ägovidden icke omfattas av bestämmelsen, är fritt från ansvar för ifrågavarande belastningar. 2 Ett annat dylikt stadgande är 5 kap. 16 § 1 2

Se prop. 186/1953 s. 88 f. Jfr NJA II 1940 s. 453; Undén II: 2 s. 279 f.

HANDELSBALKEN, 17 KAP. 6 §

147 FBL, som innehåller regler om det ansvar för motsvarande åligganden som åvilar område, vilket avstyckats enligt samma kapitel; i detta fall skall, där annat ej följer av vad som föreskrivits i lagen om enskilda vägar, i fråga om det avstyckade områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. IF är stadgat om avsöndrad lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock ej där stamfastigheten och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand. Slutligen kan nämnas att i 18 § lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning m. m. hänvisas till de nämnda stadgandena i JDL och FBL. Angående ansvarsfördelningen efter fastighetsdelning genom laga skifte saknas lagbestämmelser. 1 Då enligt beredningens förslag till ny jordabalk motsvarighet till de i 32 och 37 §§ IF meddelade bestämmelserna om ansvarets fördelning mellan gemensamt intecknade fastigheter icke skall gälla, kunna vid ett genomförande av förslaget ovannämnda stadganden i JDL och FBL icke kvarstå. Det syfte som ligger bakom avskaffandet av det gemensamma ansvaret för konventionell panträtt kräver uppenbarligen att gemensam ansvarighet ej heller uppkommer för sådana fordringar som ha förmånsrätt i fast egendom enligt 17 kap. 6 § HB. Såsom beredningen framhållit i motiven till 8 kap. 17 § nya JB bör även i fråga om sådana omedelbart på grund av lag gällande panträtter tillämpas den grundsats som upptagits i sistnämnda lagrum. Detta innebär att vid delning av fastighet, vilken häftar för fordran som i detta sammanhang åsyftas, fordran skall uppdelas å de nya fastigheterna efter värdeförhållandet mellan dem. Däremot synes i detta fall, med hänsyn till panträttens legala karaktär, icke finnas utrymme för tillämpning av regeln i 8 kap. 17 § andra stycket nya JB om överenskommelse mellan sakägare. De legala panträtterna enligt 17 kap. 6 § HB antecknas icke i grundbok; de avse ej omedelbart någon kapitalskuld utan belopp som i viss ordning uttaxerats eller eljest förfallit till betalning. Någon utav inskrivningsdomare verkställd uppdelning av dem (jfr 30 kap. 14 § nya JB) kan därför icke komma i fråga. I överensstämmelse med vad nu sagts har i förevarande paragraf, såsom ett nytt sista stycke, upptagits bestämmelse om att, då fastighet vilken häftar för fordran som avses i lagrummet delas, ansvaret skall anses uppdelat mellan de nya fastigheterna enligt de i 8 kap. 17 § första stycket nya JB angivna grunderna. I fråga om bruksenhet motsvaras laga delning av instituten avskiljande, uppdelning och upplösning. På grund härav har nyssnämnda bestämmelse erhållit motsvarande tillämpning vid sådana förändringar av bruksenhet. Tydligt är att, då utsökning sker, det åligger vederbörande exekutiva myndighet att verkställa den närmare fördelningen, såframt ej denna tidigare bestämts i rättegång mellan parterna. I allmänhet torde för en sådan fördelning vägledning kunna hämtas från inskrivningsdomarens uppdelning av ansvaret för inskrivna rättigheter. Beträffande uppdelning av ansvarigheten för fordran med förmånsrätt en1

Jfr Undén II: 2 s. 280.

148 FÖLJDÄNDRINGAR

ligt författning, som hänvisar till 17 kap. 6 § HB, får beredningen åberopa vad därom yttras vid förslaget till lag om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom. 9 §•

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen ha i detta lagrum bibehållits i sak oförändrade stadgandena i nuvarande 1 mom. första punkten och i 2 mom. om den ställning i förmånsrättsordningen som tillkommer fordringsinteckning och fordran på grund av inteckning för avkomst eller annan förmån. Dessa stadganden ha sammanförts till ett nytt 1 mom.; i överensstämmelse med terminologien i jordabalksförslaget benämnas dessa rättigheter med samlingsbeteckningen fordran på grund av panträtt, ränterätt eller födoråd, som inskrivits i egendomen. I det nya 2 mom. ha upptagits bestämmelser om den förmånsrätt som utmätning medför. Härom stadgas, i överensstämmelse med gällande rätt, att utmätningsborgenären, där icke utmätningen upphäves eller går åter eller konkurs inträffar inom viss tid, äger förmånsrätt som om för hans fordran inteckning för panträtt blivit beviljad den dag utmätningen skedde. Såsom framhållits i de allmänna motiven till 24 kap. har alltså icke skett någon rubbning i gällande rätts ståndpunkt till denna fråga. Såsom tidigare erinrats ha i 24 kap. nya JB upptagits fullständiga regler om det inbördes företrädet mellan flera fordringar på grund av intecknad panträtt eller ränterätt eller födoråd; de nuvarande bestämmelserna i detta ämne ha alltså borttagits ur 9 § och ersatts med en hänvisning till 24 kap. nya JB. Utmätningens likställighet med panträtt har ansetts böra medföra att utmätning i konkurrens med andra rättigheter, som på grund av utfästelse eller upplåtelse må göras gällande i fastigheten, följer reglerna i 24 kap. nya JB om det företräde som för motsvarande fall tillkommer intecknad panträtt. Härunder inbegripes alltså även utmätningens förhållande till andr a begränsade sakrätter än panträtt. Lika litet som f. n. har dock särskild företrädesrätt tillagts utmätning på den grund att den utsökta fordran avser ogulden köpeskilling. I 9 § finnes f. n. en specialregel för det fall att inteckning för panträtt sökes å samma dag som utmätning sker; utmätningen äger då företräde framför panträtten. Även denna regel har bibehållits. Från sistnämnda regel har dock undantag gjorts för panträtt som utfästs för ogulden köpeskilling. Såsom framgår av 24 kap. 9 § nya JB skall, då inteckning för flera panträtter sökes samma dag, panträtt som avser ogulden köpeskilling ha företräde framför annan panträtt, som utfästs av köparen eller senare ägare; samma företräde synes böra tillkomma panträtt, som gäller ogulden köpeskilling, i förhållande till utmätning. De bestämmelser för vilka nu redogjorts h a upptagits i 3 mom. av förslaget. Som slutstadgande i 3 mom. har upptagits bestämmelse om att, där utmätning avser allenast område eller andel av fastighet eller av bruksenhet, den fordran för vilken utmätning ägt r u m skall gälla först efter fordran eller rättighet som besvärar hela fastigheten eller bruksenheten. Angående

HANDELSBALKEN, 17 KAP. 9 §

denna bestämmelse hänvisas till den allmänna motiveringen till förevarande kapitel. Övergångsbestämmelserna Att förevarande lag, som är föranledd av nya JB, bör träda i kraft samtidigt med balken torde vara tydligt. Vissa modifikationer med hänsyn till äldre rättsförhållanden äro dock nödvändiga. I princip skola rättsförhållanden som uppkommit före lagens ikraftträdande icke rubbas genom denna. Ändringarna i 10 kap. bero på de inskränkningar i rätten att överlåta eller pantsätta inteckningshandling (pantbrev) som införts genom nya JB. Enligt 26 § 6 PromL skola emellertid de nya regierna härom vara tillämpliga i fråga om äldre inteckning, som ej gäller såsom ställd allenast till viss man, om inteckningen av fastighetsägaren lämnats som säkerhet för fordran, vilken grundar sig å särskilt skuldebrev eller annan handling vid sidan av inteckningshandlingen. En mot detta stadgande svarande övergångsbestämmelse erfordras alltså beträffande nyssnämnda ändringar i 10 kap. En av de nya principerna i 17 kap. avser den förmånsställning för fordran i område eller andel efter fordran eller annan rättighet i hela fastigheten, som framgår av stadgandena i 6 § första stycket sista punkten och 9 § 3 mom. sista punkten i förslaget. Beträffande en fordran med förmånsrätt enligt 6 §, som uppkommit före lagens ikraftträdande, eller en fordran, vilken erhållit förmånsrätt enligt 9 § på grund av utmätning före samma tidpunkt, måste den äldre förmånsrätten bevaras, oavsett lagändringen. Vid utsökning av sådan fordran i området eller andelen resp. exekutiv försäljning av det utmätta området eller den u t m ä t t a andelen komma — på grund av de av beredningen föreslagna övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i UL — nu gällande regler om gemensamt ansvarande fastigheter att tillämpas för den händelse hela fastigheten är besvärad av inteckning. E n ä r emellertid förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § åtnjutes blott för fordran som ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen samt utmätning vanligen ej består under någon längre tid, kommer detta förhållande ej att fortfara längre än enligt PromL äldre gemensamma inteckningar k u n n a bestå. Förhållandena efter exekutionen äro att bedöma på samma sätt som om denna ägt r u m före nya JBs ikraftträdande; bl. a. skall, då fordringsinteckning eller avkomsträtt upphört i andel, inteckningen eller rätten till betalning på grund av avkomsträtten efter viss tid upphöra även i återstående andel (jfr 30 och 35 §§ P r o m L ) . Med avseende å nyssnämnda regler i 17 kap. 6 § första stycket sista punkten och 9 § 3 mom. sista punkten äro vidare att beakta de bestämmelser om äldre sämjedelningar som upptagits i PromL. Enligt 21 § sistn ä m n d a lag kan hos inskrivningsdomaren begäras att i fastighetsboken skall antecknas att andel av fastighet utgör sämjelott; beviljas anteckningen, äger den samma verkan som enligt nya JB eller PromL fastighetens laga delning medför. En sådan anteckning bör även medföra att, såvitt gäller 17

150 FÖLJDÄNDRINGAR

kap. HB, andelen betraktas som en fastighet. De ifrågavarande stadgandena i 6 och 9 §•§ böra därför icke tillämpas å andelen och vad i 6 § sista stycket stadgas om uppdelning av ansvar vid fastighetsdelning bör äga tillämpning å den fastighet som sålunda sämjedelats. Begeln i 17 kap. 6 § sista stycket om verkan av fastighetsdelning avser delning, som äger rum efter ändringslagens ikraftträdande. I fråga om delning som ägt rum tidigare ha, såsom anmärkts ovan i motiven, hittills gällt vissa bestämmelser i jorddelningslagarna; dessa avse dock endast delning genom avstyckning enligt 19 kap. JDL och 5 kap. FBL. 1 Enligt bestämmelserna i JDL k u n n a avstyckade fastigheter vara helt befriade från ansvarighet enligt 17 kap. 6 §. E n befrielse, som enligt hittills gällande regler vunnits, bör uppenbarligen bestå även för framtiden och omfatta även belopp som förfalla till betalning efter ändringslagens ikraftträdande. I den mån emellertid en tidigare fastighetsdelning icke inneburit befrielse för någon av de nybildade fastigheterna bör enligt beredningens mening principen i 6 § sista stycket äga tillämpning, såvitt avser belopp som förfalla till betalning efter lagens ikraftträdande. Beträffande tidigare förfallna belopp bör däremot den ansvarighet som före lagens ikraftträdande uppkommit alltjämt bestå orubbad. Detta innebär att i dessa fall ett gemensamt ansvar åvilar de genom delningen bildade fastigheterna; för vissa avstyckade fastigheter kommer ansvarigheten att vara uteslutande subsidiär enligt reglerna i 37 § 3 mom. IF. Såsom tidigare n ä m n t s kommer emellertid gemensamheten i ansvar att avvecklas inom relativt kort tid efter lagens ikraftträdande. Utöver vad nyss sagts har i 17 kap. 9 § vidtagits en saklig ändring av beskaffenhet att påkalla särskilt övergångsstadgande i förevarande lag. Ändringen avser att — i samband med att den hittillsvarande regeln om företrädesordningen mellan flera inskrivningar för fordran eller avkomsträtt ersatts med en allmän hänvisning till företrädesreglerna i 24 kap. nya JB — bestämmelserna i sistnämnda kapitel med viss modifikation gjorts tilllämpliga även å förhållandet mellan utmätning samt panträtt eller annan rättighet. Beträffande tillämpningen av 24 kap. nya JB å förhållandet mellan inskrivna förvärv, som tillkommit före nya JBs ikraftträdande, meddelas bestämmelser i 46 § PromL. Av särskilt intresse i detta sammanhang är sistnämnda lagrums hänvisning till innehållet i 8 § samma lag, varigenom äldre fordran å ogulden köpeskilling under vissa förutsättningar tillförsäkrats sin hittillsvarande prioritet i förhållande till inskrivna rättigheter. Uppenbarligen böra bestämmelserna i 8 § PromL tilläggas motsvarande verkan, när fråga är om förhållandet mellan fordran å ogulden köpeskilling samt utmätningsfordran. Detta har kommit till direkt uttryck genom den i sjätte stycket upptagna övergångsbestämmelsen. 1

Jfr Undén II: 2 s. 280 not 85.

151 Förslaget till lag om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom Enligt bestämmelser i särskilda författningar åtnjuta vissa fordringar samma förmånsrätt i fast egendom som tillkommer de i 17 kap. 6 § HB omnämnda fordringarna. De avsedda författningarna äro bl. a. lagen den 14 juni 1929 om kronans förmånsrätt för avdikningslån, lagen den 18 juni 1926 om säkerhet för utbekommande av vissa ersättningar i anledning av laga skifte eller annan jorddelningsförrättning, lagen den 2 juni 1933 om säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om ägofred, lagen den 3 september 1939 om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar och lagen den 18 april 1952 angående säkerhet för utbekommande av viss ersättning enligt lagen om sammanföring av samfälld vägmark med angränsande fastighet m. m. I motiven till förslaget till lag om ändring i HB har beredningen vid 17 kap. 6 § behandlat frågan om uppdelning i anledning av fastighetsdelning av ansvaret för fordran med förmånsrätt enligt nämnda lagrum. I samband därmed har redogörelse lämnats för de bestämmelser som f. n. finnas i 19 kap. 24 § JDL och 5 kap. 16 § FBL för det fall att avstyckning äger r u m från fastighet, som häftar för fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB eller lika rätt, varjämte omnämnts att särskilda bestämmelser gälla enligt lagen om enskilda vägar men att i övrigt regler saknas om laga delnings inverkan å ansvaret för ifrågavarande fordringar. Den ofullständiga regleringen i gällande rätt av nu nämnda frågor har påtalats i olika sammanhang. Här må nämnas att riksdagen i skrivelse den 9 maj 1936, nr 218, till Kungl. Maj :t hemställt om utredning angående möjligheterna att, sedan fastighet, vara återbetalningsskyldighet för avdikningslån vilar, blivit delad, åstadkomma uppdelning å delfastigheterna av ansvarigheten för lånet. 1 Enligt förslaget till lag om ändring i HB skall i 17 kap. 6 § nämnda balk intagas ett stadgande om att, då fastighet, vilken häftar för fordran som avses i lagrummet, delas, ansvaret skall anses uppdelat mellan de nya fastigheterna enligt de i 8 kap. 17 § första stycket nya JB angivna grunderna. Anledningen till att detta stadgande införts är att gemensam ansvarighet för fordringar enligt 17 kap. 6 § HB icke bör få föreligga mellan skilda fastigheter, lika litet som flera fastigheter skola kunna svara gemensamt för intecknad panträtt. Ej heller de fordringar varom nu är fråga böra få grunda gemensam ansvarighet. Följaktligen måste vid fastighetsdelning en uppdelning av ansvarigheten ske. Angående grunderna för en sådan uppdelning skulle det ligga nära till hands att anknyta dessa grunder till dem som tidigare ev. tillämpats i fråga om fördelningen mellan särskilda fastigheter. Då det gäller en för viss fastighet redan fastställd betalningsskyldighet torde dock mot en sådan metod ur principiell synpunkt kunna framstäl1

Se andra LUs uti. 40/1936.

152 FÖLJDÄNDRINGAR

las vissa invändningar. Huvudsynpunkten vid uppdelningen måste liksom i fråga om intecknad panträtt vara att fordringsägarens säkerhet icke genom delningen försämras. Denna uppfattning ligger ock till grund för gällande lagstiftning, som jämställer ifrågavarande rättigheter med intecknade panträtter. En konsekvens härav är enligt beredningens förslag att betalningsskyldigheten bör omfatta de nybildade fastigheterna och dem emellan, liksom är fallet med intecknad panträtt, fördelas efter deras inbördes värdeförhållande. Till stöd för den för panträtt gällande fördelningsregeln torde ock tala starka praktiska skäl. En fördelning efter t. ex. den båtnad av företaget som kommit eller i framtiden kan beräknas komma envar av de nybildade fastigheterna till godo skulle i varje fall i vissa situationer icke kunna genomföras utan ett omständligt förfarande med anlitande av särskild expertis. I överensstämmelse med vad nu sagts har i förevarande lagförslag stadgats att regeln i 17 kap. 6 § HB om uppdelning av ansvaret för fordran som där avses skall — med det undantag som nedan angives — äga motsvarande tillämpning i fråga om fordran som enligt särskilt stadgande har samma förmånsrätt som fordran enligt 17 kap. 6 § HB. I de fall då fordringar, som avses i förslaget, äro antecknade i grundbok bör uppdelningen verkställas av inskrivningsdomaren enligt vad om intecknad panträtt är stadgat i nya JB (30 kap. 14 § ) ; bestämmelse härom har upptagits i förslaget. Såsom redan antytts gälla enligt lagen om enskilda vägar särskilda regler om ansvarighetsfördelning; dessa avse det fall att vägsamfällighet bildats. För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svara de i vägsamfälligheten ingående fastigheterna — i den m å n ansvarighet över huvud taget åligger dem — efter åsatta andelstal; uppkommer brist hos någon fastighet, fördelas bristen mellan de övriga efter nyssnämnda beräkningsgrund (59 §). I lagen meddelas ock bestämmelser om ansvarsfördelning i anledning därav att någon av fastigheterna delas. I sådant fall skola de skyldigheter som åvila denna fastighet hänföras till den eller de nya fastigheterna (67 §) och — vad angår ansvarigheten för samfällighetens gäld — de nybildade fastigheterna sinsemellan ta del i betalningsansvaret efter taxeringsvärdena eller särskilt åsatta värden men svara subsidiärt solidariskt för brist, som uppkommer i någon av dem (68 och 69 §§). De fordringar för vilka förmånsrätt åtnjutes enligt ovannämnda lag den 3 september 1939 äro vägsamfällighets eller vägförenings fordringar för oguldna, i laga ordning å fast egendom uttaxerade bidrag till samfällighetens eller föreningens utgifter; härvid gälla dock vissa inskränkningar. I motiven till 1939 års lagstiftning om enskilda vägar framhölls nödvändigheten ur olika synpunkter av att vägsamfällighets bidragsfordringar vore så säkerställda att möjligheten att någon medlem bruste åt betalningen praktiskt taget kunde anses utesluten. 1 Därvid anfördes bl. a. att, om sådan förmånsrätt icke funnes, ett subsidiärt solidariskt ansvar för samfällighetens gäld kunde innebära orättvisa och obillighet mot de väghållningsskyldiga, 1

Se NJA II 1940 s. 440; jfr s. 475.

LAG OM UPPDELNING I VISSA FALL AV ANSVARET FÖR FORDRINGAR ETC. 1 5 3

som nödgades betala mer än vad å dem efter andelstalen belöpte, samt komma i strid med de principer på vilka tvångsdelaktigheten enligt lagen grundades. Lösningen av problemet hade man därför sökt främst i införandet av förmånsrätt för bidragsfordringarna i själva de väghållningsskyldiga egendomarna. Där rätt till betalning framför intecknad fordran förelågc, syntes frågan om solidariskt ansvar för samfällighetens gäld kunna anses ha förlorat sin praktiska betydelse. Enligt de nu nämnda reglerna föreligger alltså inom en vägsamfällighet en solidaritet i fråga om ansvaret de skilda fastigheterna emellan. Denna solidaritet är emellertid endast subsidiär och innebär icke att fastigheterna äro på det sätt gemensamt ansvariga att de — såsom enligt gällande rätt är fallet med gemensamt intecknade fastigheter — kunna göras till föremål för gemensam utsökning. 1 Motsvarighet saknas i detta fall till bestämmelserna i IF om rätt att på en gång utsöka gemensam inteckning i såväl primärt som subsidiärt ansvarande fastighet samt om indragningsrätt, då utsökning sker för annan gäld än gemensam. Den omständigheten att ifrågavarande legala panträtt omfattar endast i laga^ ordning uttaxerade bidrag innebär att ansvaret redan blivit uppdelat mellan de skilda fastigheterna inbördes; en sådan uppdelning skall äga r u m även då en fastighet delats (63 och 68 §§ väglagen). P å grund av vad nu anförts erfordras icke i nu förevarande lag någon bestämmelse om fördelning av ansvaret för fordringar enligt väglagen; i förslaget har därför föreskrivits att angående ansvar för åliggande enligt lagen om enskilda vägar skall gälla vad därom är särskilt stadgat.

Beträffande övergångsbestämmelserna får beredningen hänvisa till vad som anförts vid motsvarande stadganden angående införande av lagen om ändring i HB.

Förslaget till lag om ändring i utsökningslagen Det förslag till ny jordabalk som beredningen framlägger innehåller i flera avseenden nyheter och ändringar i förhållande till gällande rätt av sådan art att de kräva omarbetning av de exekutionsrättsliga reglerna. I synnerhet gäller detta den föreslagna regleringen av instituten panträtt, ränterätt och födoråd, vilka innebära rätt till betalning ur fast egendom. Ett avskaffande enligt förslaget av det gemensamma inteckningsansvaret medför att bestämmelserna i UL om försäljning av gemensamt intecknade fastigheter böra utgå. I deras ställe träda särskilda föreskrifter om utsökning i bruksenhet. Bland andra föreslagna ändringar i fråga om panträtten, efter vilka exekutionsreglerna måste anpassas, kunna nämnas panträttens definitiva frigörande från personligt betalningsansvar och regler till stärkande av ägar1

Jfr Olivecrona, IF s. 67 och 76 f.

FÖLJDÄNDRINGAR

pantens ställning. Även de nya bestämmelserna om villkor vid köp, byte, gåva och legat av fast egendom och därav föranledda inskrivningsrättsliga regler äro bland de mera betydelsefulla i detta sammanhang. Beredningen har funnit sig böra i huvudsak begränsa sin översyn av UL till att omfatta rena följdändringar. I några fall, såsom beträffande möjligheterna att vid exekutiv försäljning av fast egendom bevara andra rättigheter i egendomen än fordringsrätter (123 § UL), ha dock även eljest nya regler ansetts böra införas. I formellt hänseende ha inga andra förändringar vidtagits än som direkt påkallats av de materiella ändringarna. Särskilt må nämnas att beredningen icke ingått på frågan om och i vad mån de vidtagna ändringarna rörande utsökning i fast egendom böra föranleda motsvarande ändringar i fråga om utsökning i fartyg och luftfartyg. De nuvarande bestämmelserna om utsökning i fartyg ansluta sig till de principer för fastighetsexekution som gällde före de år 1912 vidtagna ändringarna i UL. Att de ej omfattades av nämnda ändringar utgör för beredningen en särskild anledning att nu lämna dem utanför förslaget. Då beredningen på sätt nu nämnts inskränkt sin översyn av UL, har beredningen utgått ifrån att denna lag inom kort kommer att göras till föremål för en allmän revision. Vid utsökning i bruksenhet skola enligt förslaget i viktiga avseenden tilllämpas särbestämmelser, skilda från de allmänna reglerna i UL om fastighetsexekution; i andra hänseenden skola de sistnämnda tillämpas även i detta fall. De särskilda reglerna beröra frågorna om de exekutiva myndigheterna (1 kap.) samt om utmätning (4 kap.), försäljning av utmätt egendom (5 kap.), redovisning och fördelning av influtna medel (6 kap.) och tvångsförvaltning (7 kap.). Samtliga bestämmelser om utsökning i bruksenhet ha i stället för att inpassas i respektive kapitel sammanförts till ett nytt 12 kap. Anledningen härtill har varit en strävan att vinna större överskådlighet rörande dessa särskilda stadganden. 51, 62 och 63 §§. Enligt nya JB utgöras de betalningsrätter för vilka fast egendom på grund av inskrivning kan häfta av panträtt, ränterätt och födoråd; inskrivning av panträtt benämnes i förslaget »inteckning». I enlighet härmed har i 51 § termen »intecknad fordran» utbytts mot »fordran på grund av inteckning eller annan inskrivning» samt i 62 och 63 §§ benämningen »inteckning» ersatts med »inteckning eller annan inskrivning». Den av beredningen sålunda föreslagna formuleringen ansluter nära till den avfattning som av LB valdes i förevarande och liknande fall. 1 Det må påpekas att uttrycket »fordran» användes för att beteckna även sådant belopp för vilket fastigheten svarar, ehuru personlig betalningsskyldighet ej åvilar fastighetsägaren eller annan. 71 och 74 §§. I dessa lagrum, som bl. a. behandla frågan om utmätning av icke utbruten ägarpant, d. v. s. fastighetsägaren tillkommande andel i en intecknad pant1

Se LB II s. 78.

UTSÖKNINGSLAGEN, 7 1 OCH 7 4 §§

rätt, ha vissa formella jämkningar vidtagits, föranledda av terminologien i 8 kap. nya JB. En panträtt som i sin helhet tillkommer fastighetsägaren utmätes såsom annan fordran, grundad å skriftlig handling (75 §). Förevarande lagrum avse det fall att pantbrevet av annan person än utmätningssökanden innehas såsom pant till säkerhet för fordran eller annan förbindelse. Att även panthavaren skall liksom f. n. är fallet kunna låta utmäta pantbrevet framgår av 8 kap. 12 § nya JB. Också en sådan utmätning sker enligt reglerna för utmätning av skriftligt fordringsbevis. 77 a §. I denna paragraf h a vidtagits formella jämkningar motsvarande dem i 51, 62 och 63 §§. 79 §. Den i lagrummets 1 mom. förekommande uppräkningen av den fasta egendomen besvärande rättigheter rörande vilka utmätningsmannen skall avfordra gäldenären handlingar har anpassats efter systemet i jordabalksförslaget. Vidare h a r i sista punkten av nämnda moment uttrycket »egendomar» utbytts mot »fastigheter». 1 Det nuvarande sista momentet, som har avseende å gemensamt inteckningsansvar, har fått utgå. 81 §. Beredningens förslag till lag om ändring i HB innebär bl. a. den omläggning av förmånsrättssystemet att, då utmätning avser allenast område eller andel av fastighet, utmätningsfordringen alltid kommer att i företrädeshänseende gå efter fordran eller rättighet sorn besvärar hela fastigheten (17 kap. 9 §). För att säkerställa utmätningssökanden mot uppkomsten av nya sådana sakrätter i hela fastigheten ha i 30 kap. 2 § och 31 kap. 2 § nya JB föreslagits vissa inskrivningsförbud. Härjämte har ansetts böra införas en möjlighet för utmätningssökanden att hos överexekutor utverka förbud för gäldenären att i vad angår utmätt fastighetsandel upplåta särskild rättighet som besvärar hela fastigheten. Sistnämnda förbud har upptagits i förevarande paragraf; där har ock stadgats att överexekutor genast skall underrätta inskrivningsdomaren om meddelat förbud för anteckning i grundbok. Angående det tillägg till paragrafen som sålunda gjorts får beredningen i övrigt hänvisa till de allmänna motiven vid 17 kap. i förslaget till lag om ändring i HB. 82 §.

Detta lagrum behandlar bl. a. företrädesordningen mellan utmätning avläst egendom eller icke utbruten ägarpant å ena sidan samt överlåtelse av egendomen eller ägarpanten å andra sidan. Såsom i allmänna motiven till 1

Jfr Hassler s. 217.

156 FÖLJDÄNDRINGAR

24 kap. nya JB anförts föreslår beredningen inga sakliga ändringar härutinnan. Paragrafen har emellertid på några punkter undergått formell omarbetning. 85, 86, 87 och 88 c §§. I dessa lagrum ha gjorts smärre redaktionella jämkningar, vilka motsvara ändringar som omnämnts ovan vid 51, 62 och 63 §§ samt 79 §. 91 §. Enligt 8 kap. 12 § förslaget till jordabalk äger borgenär, som av fastighetsägaren fått pantbrev till sig överlämnat såsom säkerhet för fordran, överlåta pantbrevet endast i samband med denna fordran. Denna regel avser att förebygga att borgenärens krav på grund av pantbrevet kommer att överstiga den fordran för vilken pantbrevet utgör säkerhet. Bestämmelsen gäller emellertid icke för det fall att pantbrevet utmätes för borgenärens fordran. Såsom skäl för att den redan nu förefintliga möjligheten för en panthavare att låta utmäta pantbrevet bibehållits har angivits att ett förbud mot en sådan realisationsform skulle strida mot allmänna exekutionsrättsliga regler. Genom utmätningen och den därpå följande exekutiva försäljningen av pantbrevet upphör dettas samband med den fordran för vilken pantbrevet lämnats som säkerhet; inroparen kan göra pantbrevet gällande oberoende av denna. Mot den risk som sålunda föreligger att en fastighetsägaren tillkommande ej utbruten ägarpant går förlorad bör fastighetsägaren uppenbarligen skyddas genom att tilllfälle beredes honom att deltaga i budgivningen och han bör för detta ändamål underrättas om den exekutiva auktionen. 1 I allmänhet är fastighetsägaren utmätningsgäldenär; h a n erhåller som sådan underrättelse enligt 1 mom. i förevarande paragraf, där så kan ske. 2 Utmätningsgäldenären kan emellertid vara någon annan än fastighetsägaren, t. ex. då en tidigare fastighetsägare kvarstår som personlig gäldenär; även i detta fall kan en ägarpant tillkomma den aktuella fastighetsägaren och denne bör därför alltid underrättas om auktionen. Bestämmelse om sådan underrättelse har upptagits i 1 mom. av förevarande paragraf. Uppenbarligen är det icke tillräckligt att underrätta den senast lagfarne ägaren, om det är känt att annan därefter förvärvat egendomen. I 2 mom. av paragrafen meddelas vissa bestämmelser för det fall att gäldenären tillkommande rätt till andel i inteckning i fast egendom eller i luftfartyg eller därtill hörande reservdelar blivit utmätt. I bestämmelserna, såvitt de angå luftfartyg och reservdelar, föreslås inga sakliga ändringar. Vad angår fast egendom har i förslaget — med vissa av terminologien i nya JB föranledda jämkningar — stadganden som motsvara nuvarande första punkten bibehållits i sak oförändrade. Då sålunda föreskrivits att vid utmätning av ej utbruten ägarpant denna skall utbrytas, »där laga hinder 1 2

Se allmänna motiven till 8 kap. nya J B . Ang. betydelsen i UL av uttrycket »gäldenär», se Almén, PM s. 92.

UTSÖKNINGSLAGEN, 91 §

däremot icke möter», avses bl. a. det hinder mot utbrytning som stadgas i 30 kap. 17 § nya JB och består i att fastighetsägarens rätt till ägarpant är tvistig. Det nuvarande stadgandet i andra punkten av momentet om påskrift å inteckningshandling att gäldenären frikallas från personlig ansvarighet har, såvitt gäller fast egendom, borttagits. Sistnämnda ändring sammanhänger med att enligt nya JB pantbrev icke må innehålla förskrivning om personligt betalningsansvar. Angående viss annan påskrift som enligt förslaget utmätningsmannen skall göra å pantbrev, vilket säljes, hänvisas till 91 a §. 91 a §. Såsom vid 71 och 74 §§ anmärkts kan pantbrev utmätas såväl om det innehaves av fastighetsägaren, i vars hand panträtten då utgör ägarpant, som om det innehaves av borgenär. I sistnämnda fall är det dock endast panthavaren själv som kan få pantbrevet utmätt. Annan borgenär är i detta fall hänvisad till utmätning av eventuell ägarpant; denna skall enligt 91 § 2 mom., om laga hinder däremot icke möter, utbrytas genom inteckning av särskilt pantbrev. Enligt 8 kap. 6 § andra stycket nya JB må fastighetsägaren å pantbrev, som han innehar, anteckna att det endast gäller i hans hand eller avser visst skuldförhållande. Uppenbarligen gäller emellertid icke ett sådant förbehåll gentemot den som å exekutiv auktion inropat ett utmätt pantbrev. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf upptagits stadgande om att, där försäljning sker av utmätt pantbrev vara finnes anteckning av angivet slag, utmätningsmannen skall, innan handlingen utlämnas till köparen, påteckna densamma förklaring att den tidigare anteckningen upphäves. 98, 100, 101 och 106 §§. Angående de jämkningar i avfattningen som vidtagits hänvisas till vad som anförts vid 51, 62 och 63 §§. 107 §. I detta lagrum som avser allenast utsökning i fast egendom ges regler om vilka i fastighet gällande anspråk, som skola upptagas i borgenärsförteckningen. Uppräkningen i paragrafens 1 mom. av dylika anspråk upptager f. n. först fordran, varför utmätning skett. Därnäst angives under l:o) fordran, varför egendomen på grund av inteckning eller enligt 11 kap. 2 § JB häftar, såvida fordringen finnes upptagen i gravationsbevis eller annan handling, som är tillgänglig för auktionsförrättaren, eller ock anmälts hos honom. Enligt beredningens förslag till jordabalk skall någon »tyst» panträtt för ogulden köpeskilling motsvarande den nuvarande rättigheten enligt 11 kap. 2 § JB icke finnas; för att en sådan fordran skall gravera fastigheten krävs att den intecknats däri. Köpeskillingsfordringar äro alltså inbegripna i ford-

158 FÖLJDÄNDRINGAR

ran enligt intecknat pantbrev. Angående deras särskilda förmånsrätt hänvisas till 24 kap. 9 § nya JB. Under uttrycket »fordran, varför egendomen på grund av inteckning häftar» falla icke blott intecknade panträtter utan även fordringar på förfallna förmåner i penningar eller varor i anledning av intecknad rätt till avkomst eller annan förmån. 1 Sådana förfallna förmåner anses alltså i 107 § som fordringar, under det att själva rätten till avkomst eller annan förmån i fråga om sitt bestånd betraktas som en rättighet enligt p u n k t 3:o) i uppräkningen; rättigheten upptages i borgenärsförteckningen u t a n värde (111 §). I beredningens förslag till jordabalk motsvaras den nuvarande rätten till avkomst eller annan förmån av ränterätt och rätt till födoråd. Båda dessa rättigheter äro för sin uppkomst beroende av inskrivning (9 kap. 1 § och 10 kap. 1 § nya J B ) . Bättigheterna innebära att vid utsökning skola i mån av tillgång och i enlighet med företrädesordningen ur fastigheten utgå förfallna förmåner — ränta resp. förmån i förnödenheter och bidrag i penningar — vilka alltjämt utestå, dock ej för längre tid tillbaka än de senaste två åren före utmätningsdagen, samt dessutom — för den händelse dylik rättighet uppoffras vid auktionen — ett belopp motsvarande kapitaliserade värdet av rättigheten i vad den avser framtida fullgörelse. Såsom motsvarighet till de fordringar som angivas i den nuvarande punkten l:o) har beredningen upptagit fordran enligt intecknat pantbrev, fordran å upplupen, ogulden ränta enligt inskrivet räntebrev samt fordran å uppskattade värdet av förfallna, alltjämt innestående förnödenheter och bidrag i penningar på grund av inskrivet födoråd, allt såvida den utmätta egendomen häftar för fordringen samt denna framgår av de för auktionsförrättaren tillgängliga handlingarna eller anmälts hos honom. Anmälan kan i detta fall tänkas avse en så nyligen gjord inskrivning, att den ej framgår av gravationsbeviset. Det må anmärkas att såväl ränta å pantbrevs kapitalbelopp som förfallen ränterätts- eller födorådsförmån enligt 112 § oberoende av bevakning upptages för ett år men att den kan upptagas för längre tid, högst två år, därest fordran härå anmäles och styrkes. Legala panträtter med förmånsrätt framför fordran på grund av inskrivning upptagas i förslaget liksom i paragrafens nuvarande lydelse under punkt 2:o) i l mom. och i 3 mom. Beträffande de fordringar som åtnjuta förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB eller till detta lagrum hänvisande författning äro vid uppgörande av borgenärsförteckning att m ä r k a de stadganden som av beredningen föreslås skola upptagas dels i ett nytt sista stycke i 17 kap. 6 § HB och dels i en särskild lag om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom. Dessa stadganden gå ut på att vid delning av fastighet ansvaret för fordringar som avses i nämnda stadganden uppdelas mellan de nybildade fastigheterna enligt samma princip som gäller för avtalad panträtt samt att, då fråga är om i grundbok antecknad fordran, uppdelningen skall verkställas av inskrivningsdomaren så snart delningen ägt rum. I den mån icke uppdelningen skall verk1

Se Almén, PM s. 98; Hassler s. 258.

UTSÖKNINGSLAGEN, 107 §

ställas av inskrivningsdomaren — vilket i så fall framgår av gravationsbeviset — måste tydligen i förekommande fall uppdelningen göras av auktionsförrättaren såsom grundval för borgenärsförteckningens upprättande. Enligt punkt 3:o) i nuvarande lydelse av 1 mom. skola följande rättigheter upptagas i borgenärsförteckningen, nämligen nyttjanderätt, återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån samt vissa servitutsrätter, såframt rättigheten är intecknad eller grundar sig å skriftlig handling som blivit av rättsägaren ingiven till auktionsförrättaren eller eljest är tillgänglig för denne. I beredningens förevarande förslag angivas de rättigheter — andra än fordringar — som skola upptagas i borgenärsförteckningen under två skilda punkter, 3:o) och 4:o). Den förra avser avtalad förköpsrätt samt återköpsrätt, ränterätt och födoråd; gemensamt för dessa rättigheter är att de komma till stånd genom inskrivning och att alltså inskrivning i fastigheten utgör förutsättning för att sådan rättighet skall antecknas i borgenärsförteckningen. P u n k t 4:o) behandlar nyttjanderätt och andra s. k. särskilda rättigheter till fast egendom (11 kap. ny J B ) . Sådan rättighet är för sin tillkomst icke beroende av inskrivning; den skall upptagas i borgenärsförteckningen om den är inskriven eller grundar sig å skriftlig handling, som rättsägaren ingivit till auktionsförrättaren eller som eljest är tillgänglig för denne. Liksom f. n. göres undantag för servitut, som är av beskaffenhet att skola,oansett egendomens försäljning äga bestånd. — I punkterna 3:o) och 4:o) avses de ifrågavarande rättigheterna i vad de för framtiden besvära den fasta egendomen. I 9 kap. 9 § förslaget till jordabalk stadgas rätt för räntetagare att, om fastigheten till följd av vanvård eller naturhändelse eller annan orsak så försämras att ränterättens värde väsentligt minskas, ur fastigheten söka betalning för hela sin fordran på grund av räntebrevet. Enligt 10 § första stycket samma kapitel förfaller ränterätten vid försäljning i anledning av sådan utsökning. För födoråd äro motsvarande regler meddelade i 10 kap. 9 och 22 §§ nya JB. Den fordran som i sådant fall utsökes ur fastigheten utgöres av dels ev. förfallna räntor eller fordringar och dels kapitaliserade värdet av ränterätten eller födorådet i vad avser det framtida fullgörandet. Tydligt är att vid utsökning av detta slag blott den utsökta fordran, ej därjämte ränterätten eller födorådet såsom rättighet, skall upptagas i borgenärsförteckningen. I två nya moment i slutet av paragrafen föreslår beredningen vissa särskilda bestämmelser, som gälla utsökning i område eller andel av fastighet eller i fastighet, från vilken förvärv av område eller andel tidigare skett. Börande motiven till dessa stadganden hänvisas till framställningen vid förslaget.till lag om ändring i HB (17 kap.). 109 §. Paragrafen har undergått formell jämkning, rörande vilken hänvisas till vad som yttrats vid 51, 62 och 63 §§.

160 FÖLJDÄNDRINGAR

no §• Andra momentet av detta lagrum i dess nuvarande lydelse meddelar regler om kapitalisering av ränta eller annan dylik fordran som ej är till kapitalet bestämd. Här avses endast sådan ränta eller fordran för vilken fast egendom häftar på grund av fordringsinteckning. 1 Värdet av ränterätt, som är inskriven i den för avkomsträtt stadgade ordningen, upptages jämlikt 111 § icke i borgenärsförteckningen; angående beräkning av värdet då rättigheten gått förlorad vid auktionen meddelas bestämmelser i 149 §. Enligt beredningens förslag till jordabalk skall pantbrev alltid innehålla förskrivning om betalning av visst kapitalbelopp; härjämte kan ränta utfästas. Då alltså panträtt icke kan avse enbart ränta och frågan om kapitalisering av ränterätt avses skola liksom nu regleras av 149 §, har 2 mom. av 110 § fått utgå. 111 §• Uppräkningen i lagrummets 1 mom. av rättigheter, vilka skola upptagas i borgenärsförteckningen utan värde, har anpassats till jordabalksförslaget. 112 §. I lagrummet ha vissa jämkningar vidtagits för att anpassa stadgandet efter förslaget till jordabalk. Beträffande ränterätt och födoråd har i enlighet med nämnda förslag angivits att de förmåner för gången tid vilka skola upptagas i borgenärsförteckningen utgöras av ränta, förmån i förnödenheter och bidrag i penningar. I gällande rätt motsvaras dessa prestationer av förmåner i penningar eller varor. Efter vilken norm förmåner i varor skola uppskattas vid upprättandet av borgenärsförteckningen är f. n. ej angivet. Däremot är i 149 § stadgat att, då kapitalvärdet beräknas av rättighet som uppoffrats vid den exekutiva försäljningen, förmåner i varor skola uppskattas efter ortens pris. Samma beräkningsgrund bör uppenbarligen tillämpas i nu förevarande fall. Stadgande härom har fogats till paragrafens 2 mom. 114 §. I detta lagrum meddelas vissa bestämmelser om exekutiv försäljning av konkursbos fasta egendom. Sådan försäljning kan enligt 70 § KL begäras av konkursförvaltaren. I förevarande paragraf stadgas f. n. dels att borgenär, som i konkursen bevakat fordran av visst slag, har s. k. anslutningsrätt, d. v. s. kan yrka att försäljningen i stället sker till gäldande av hans fordran, och dels att om yrkande om anslutning ej framställes försäljningen ej får ske till förfång för de i borgenärsförteckningen upptagna rättsägarna. Sistnämnda stadgande innebär att vid exekutiv auktion, som sker på begäran av konkursförvaltare, försäljningen — om anslutning ej begäres — anses äga rum för de oprioriterade borgenärernas räkning, varför samtliga 1

Se N J A II 1912 s. 130 f.

UTSÖKNINGSLAGEN, 1 1 4 §

i borgenärsförteckningen upptagna fordringar falla inom lägsta budet och försäljningen sker under ovillkorligt förbehåll om beståndet av alla andra i borgenärsförteckningen upptagna rättigheter. 1 Om emellertid anslutning begäres av behörig borgenär, anses dennes fordran såsom exekutionsfordran, vilket medför att lägsta budet placeras närmast före denna fordran och alltså sänkes. Anledningen till att denna rätt till anslutning införts är att borgenären endast om försäljningen skett till gäldande av hans fordran kan i förekommande fall styrka att fordran ej kunnat utgå ur fastigheten, vilket utgör förutsättning för att han skall kunna bevaka bristen såsom fordran i konkursen (17 kap. 15 och 16 §§ HB). Enligt gällande rätt är den borgenär berättigad att yrka anslutning som i konkursen bevakat fordran, varför egendomen häftar enligt 17 kap. 9 § HB eller 11 kap. 2 § JB eller som skall ur egendomen utgå med förmånsrätt framför intecknad fordran. Enär enligt beredningens förslag till jordabalk någon tyst förmånsrätt för ogulden köpeskilling icke skall finnas, har i förslaget till ändring av förevarande paragraf angivits att anslutningsrätt tillkommer borgenär, som i konkursen bevakat fordran, varför egendomen häftar enligt 17 kap. 9 § HB eller som skall ur egendomen utgå med förmånsrätt framför fordran på grund av inskrivning. Att märka är att endast borgenär, som äger personlig fordran mot gäldenären, har befogenhet att begära anslutning; detta framgår av kravet på att fordran skall vara bevakad i konkursen. 2 Då det icke enligt nya JB är tillåtet att i pantbrev utfästa personligt betalningsansvar, kommer en panthavare icke att kunna begära anslutning, om han icke har personlig fordran på grund av omslagsrevers eller av annan särskild orsak. Avfattningen av 17 kap. 16 § HB liksom av förevarande lagrum åsyftar närmast den personliga fordran som förskrivits i inteckningshandlingen. Stadgandenas tillämpning torde dock redan nu omfatta sådana fall då den personliga fordran grundar sig å omslagsrevers. Någon ändring av lagrummens avfattning i denna del torde alltså icke vara nödvändig. I motiven till lagen om ändring i HB har beredningen vid 17 kap. framhållit nödvändigheten av att exekutiv försäljning av allenast område eller andel av fastighet icke rubbar beståndet av rättighet som gäller i hela fastigheten. Genom de förmånsrättsregler som beredningen föreslår har sörjts för att i ett sådant fall de i hela fastigheten gällande rättigheterna erhålla företräde framför exekutionsfordran, som äger förmånsrätt på grund av utmätning (17 kap. 9 § HB) eller enligt 17 kap. 6 § HB; på grund härav falla sådana rättigheter inom lägsta budet och bestå därför oberoende av auktionen. Enligt 107 § UL i beredningens förslag skall sådan rättighet ej upptagas i borgenärsförteckningen utan däri blott anmärkas att dylik rättighet gäller oberoende av försäljningen. En konsekvens av denna ståndpunkt är att borgenärens anslutning icke kan begränsas till en del av fastigheten; även i detta fall skulle uppkomma ett gemensamt in1

Se Olivecrona, Förfarandet s. 179. - NJA II 1912 s. 135; Almén, PM s. 129, 133; Lamm, Inteckning s. 71; Olivecrona, Förfarandet s. 180. 11—600777

III

162 FÖLJDÄNDRINGAR

teckningsansvar för de olika delarna. Emellertid skulle en anslutning icke möta betänkligheter ur ifrågavarande synpunkt, om exekutionen utvidgades till att avse hela fastigheten. En sådan utvidgning skulle innebära att återstoden av fastigheten på yrkande av borgenären indroges i exekutionen. En befogenhet till dylik indragning finnes i gällande rätt, i det att enligt 35 § IF innehavaren av gemensam inteckning i flera egendomar är berättigad att, då någon av dem skall på begäran av annan än inteckningshavaren särskilt säljas i den ordning UL bestämmer, för utrönande huruvida sådan brist kan uppstå som bör falla egendomen till last äska försäljning jämväl av de övriga egendomarna eller någon av dem utan hinder därav att intecknade beloppet ej är förfallet till betalning. Den som vill framställa sådant yrkande har att inom den tid som i 106 § UL är föreskriven för anmälan av fordran eller rättighet, som skall vid auktionen iakttagas, framställa sitt yrkande genom lagsökning i den ordning 1 och 2 §§ lagsökningslagen bestämma och till auktionsförrättaren ingiva bevis att yrkandet framställts. Den nu nämnda befogenheten tillkommer inteckningshavaren även då fastigheten försäljes under konkurs. 1 Ett stadgande att i det fall som avses i nu förevarande paragraf anslutning får yrkas under förutsättning att jämväl återstoden av fastigheten indrages skulle alltså anknyta till befogenheter som redan enligt gällande rätt tillkomma en inteckningshavare. Beredningen föreslår att i 114 § intages ett dylikt stadgande; liksom f. n. bör indragning äga rum genom lagsökning och anmälan om indragningen göras hos auktionsförrättaren inom tid som sägs i 106 §. Den nuvarande bestämmelsen i förevarande lagrum att, om anslutning ej yrkas, försäljningen ej må ske till förfång för de i borgenärsförteckningen upptagna rättsägarna har i förslaget upptagits i ett 2 mom. av paragrafen och till avfattningen jämkats i förtydligande syfte. Sålunda har direkt utsagts att under den angivna förutsättningen de i borgenärsförteckningen upptagna fordringarna skola omfattas av lägsta budet och att i borgenärsförteckningen upptagna rättigheter, som icke äro fordringar, skola förbehållas. Härjämte har införts stadgande om att förbehåll skall ske även eljest av rättighet som avses i 107 § 1 mom. under 4:o), ändå att den ej grundar sig å skriftlig upplåtelse, såframt den före auktionen uppgivits av konkursförvaltaren. Beträffande sistnämnda stadgande får beredningen hänvisa till de allmänna motiven till 24 kap. nya JB. 115 och 116 §§. Dessa paragrafer, som röra försäljning av gemensamt intecknade fastigheter, föreslås helt upphävda. 117 §. I denna paragraf ha vissa formella jämkningar vidtagits i anledning av den nya terminologien i förslaget till jordabalk. Dessutom har vad i 1 mom. 1

Se Almén, Ant. till 16 kap. s. 248 ff.

UTSÖKNINGSLAGEN, 1 1 7 §

i dess nuvarande lydelse stadgas om gemensamt inteckningsansvar bort tagits. 119 §. Till denna paragraf föreslås ett tillägg som upptagits i ett nytt 2 mom. Börande detta tillägg hänvisas till vad som yttrats i de allmänna motiven till ändringar i 17 kap. HB. 121 §. I denna paragraf meddelas f. n. bestämmelser om förfarandet vid exekutiv försäljning av flera gemensamt intecknade fastigheter. Enligt beredningens förslag kan en rättighet, som medför rätt till betalning ur fast egendom (panträtt, ränterätt eller födoråd), icke inskrivas såsom gemensam för flera självständiga fastigheter och icke heller efter delning av fastighet, vari den inskrivits, kvarstå såsom gemensam för delfastigheterna. Även legala panträtter med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB eller författning som hänvisar till detta lagrum skola enligt förslaget vid delning av fastighet uppdelas på de nybildade fastigheterna (17 kap. 6 § sista st. HB samt lagen om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom). Man torde ej heller i detta sammanhang behöva räkna med att sådan panträtt uppkommer i flera fastigheter gemensamt. På grund av vad nu anförts torde icke längre erfordras stadganden för det i förevarande lagrum avsedda fallet. Angående exekutiv försäljning av bruksenhet hänvisas till det av beredningen föreslagna nya 12 kap. UL. Att flera fastigheter säljas å samma auktion kan enligt gällande rätt förekomma icke endast då fastigheterna äro gemensamt intecknade utan även då de blivit utmätta för samma fordran, vare sig oprioriterad eller med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB eller därtill anslutande författning, samt då försäljning sker under konkurs. Om försäljning av flera icke gemensamt intecknade fastigheter innehåller UL inga regler. Sålunda saknas stadgande om gemensamt utrop av fastigheterna. Härav måste dras den slutsatsen att fastigheterna, åtminstone i första hand, skola utropas var för sig. Den omständigheten att UL å andra sidan icke stadgar förbud mot gemensamt utrop har ansetts möjliggöra att under vissa förhållanden efter särutropen även gemensamt utrop sker. 1 Bl. a. torde med tillämpning av 118 § UL överenskommelse om sådan försäljning kunna träffas. 2 Kan ej överenskommelse träffas, medgives dock i rättspraxis gemensamt utrop även i vissa andra fall, då ett gemensamt utrop kan antagas leda till ett bättre ekonomiskt resultat. Då sålunda såväl särutrop som gemensamt utrop förekomma, tillämpas analogivis bestämmelserna i förevarande lagrum. Enligt beredningens förslag till ny jordabalk må ej i samma pantbrev panträtt utfästas i flera fastigheter (8 kap. 3 § nya J B ) . Syftet med detta stadgande är att förhindra uppkomsten av gemensamt inteckningsansvar 1 2

Se Trygger 1 uppl. s. 327 f.; Olivecrona, Förfarandet s. 68, 88, 101; Hassler s. 267 f. Olivecrona a. a. s. 86; Hassler s. 268.

FÖLJDÄNDRINGAR

mellan fastigheterna och därav föranledd samtidig exekution i alla fastigheterna. Det ekonomiska intresse som f. n. ligger till grund för gemensam inteckning har beredningen ansett böra tillgodoses genom sammanläggning och bildande av bruksenhet. Med de nu angivna principiella utgångspunkterna för beredningens förslag skulle det icke överensstämma om vid utmätning av flera fastigheter det försäljningssätt kunde tillämpas som man avskaffat i fråga om utsökning för panträtt. Enär som nämnts den nuvarande tillämpningen av 121 § vid försäljning av flera utmätta fastigheter icke grundar sig å uttryckligt stadgande i lag utan å en analogisk tolkning av lagrummet skulle ett upphävande av det nuvarande stadgandet i 121 § helt undanrycka grundvalen för det ifrågavarande försäljnings; ättet. Följden härav skulle väl bli att gemensamt utmätta fastigheter alltid skulle utropas var för sig och att gemensamt utrop icke i något fall skulle förekomma. Det kan emellertid enligt beredningens mening ifrågasättas om i alla situationer ett sådant försälj ningssätt skulle vara det mest ändamålsenliga. Det system som enligt paragrafens nuvarande lydelse skall iakttagas vid försäljning av gemensamt intecknade fastigheter torde kunna betecknas såsom resultatet av en avvägning mellan å ena sidan innehavarens av den gemensamma inteckningen intresse att kunna genom gemensamt utrop utfå fastigheternas gemensamma värde och å andra sidan •— då särintressen förefinnas i någon eller några av fastigheterna — en särintressents behov av att kunna skydda sitt intresse genom att vid särutrop av den ifrågavarande fastigheten inropa denna utan att nödgas inköpa hela fastighetskomplexet. 1 Härvid har ock särskild hänsyn tagits till .det intresse ägaren av flera fastigheter kan ha av att genom gemensamt utrop av fastigheterna bästa möjliga ekonomiska resultat av försäljningen vinnes. Med beredningens ståndpunkt till frågan om det gemensamma inteckningsansvaret saknas varje anledning att i förevarande sammanhang tillägga panthavares intresse någon betydelse; enär hans panträtt icke omfattar mer än en fastighet, har han icke något befogat anspråk på att — då annan borgenär vinner utmätning av denna fastighet jämte ytterligare fastigheter i samma persons ägo — gemensamt utrop av fastigheterna skall äga rum. I allmänhet torde detsamma gälla om fastighetsägarens och utmätningssökandens befogenhet att påyrka gemensamt utrop. Med hänsyn till vad nyss sagts om de medel — sammanläggning och bildande av bruksenhet — som enligt beredningens förslag normalt skola begagnas för att i kreditsyfte utnyttja det mervärde ett fastighetskomplex äger utöver sammanlagda värdet av delfastigheterna bör ägaren av flera fastigheter eller innehavare av oprioriterad fordran i allmänhet icke ha befogenhet att få gemensam försäljning till stånd. Än mindre bör han ha rätt att påyrka såväl särutrop som gemensamt utrop för att sålunda spekulera i vilket försälj ningssätt som blir det för honom gynnsammaste. På grund av vad nu anförts har beredningen i 1 mom. av förevarande paragraf såsom huvudregel upptagit ett positivt stadgande att, om flera fastigheter utmätts för samma fordran, för vilken ej någon av 1

Jfr Olivecrona a. a . s . 63 ff.

UTSÖKNINGSLAGEN, 1 2 1 §

fastigheterna eljest häftar, varje fastighet skall för sig till försäljning utropas. Emellertid kan icke bortses från situationer då flera fastigheter ligga i sambruk eller eljest nyttjas gemensamt och endast tillsammans kunna vinna en ekonomiskt förnuftig användning men trots detta sammanläggning eller bruksenhetsbildning icke kommit till stånd. Vid utmätning må enligt 78 § ej ett från annat så söndras att det som över är varder för ägaren onyttigt. Detta intresse torde i allmänhet föreligga för såväl gäldenären som utmätningssökanden. Om i det antagna fallet utmätning av alla fastigheterna skett, synes det vara bäst förenligt med den princip för vilken sistnämnda stadgande är ett uttryck att fastigheterna säljas gemensamt i ett utrop. Befogenhet att påkalla sådant utrop synes böra tillkomma såväl fastighetsägaren som utmätningssökanden. Begäran härom måste givetvi; framställas före auktionen. Prövar auktionsförrättaren, då dylik begäran framställts, att den angivna förutsättningen är för handen, d. v. s. att fastigheterna ligga i sambruk eller eljest nyttjas gemensamt, skola särutrop icke äga rum utan blott gemensamt utrop ske. Bestämmelse av nu angiven innebörd har av beredningen upptagits som ett undantagsstadgande i 1 mom. Givetvis kan detta stadgande icke väntas få större tillämpning; det torde komma att bli mycket sällsynt att en fastighetsägare icke genom att föranstalta om sammanläggning eller bildande av bruksenhet redan utnyttjat ett eventuellt mervärde hos ett fastighetskomplex, då exekutiva åtgärder vidtagas mot honom. Den nu sist angivna regeln synes icke behöva medföra att förfarandet på ett tyngande sätt kompliceras. Särskilt är att märka att särutrop icke skola föregå det gemensamma utropet. Vad angår borgenärsförleckningen synes lämpligen en gemensam sådan kunna upprättas. Härigenom vinnes att utmätningsfordringen icke behöver uppdelas på de olika fastigheterna; en sådan uppdelning skulle icke ha någon praktisk uppgift att fylla, emedan fastigheterna svara primärt solidariskt för denna fordran. I borgenärsförteckningen upptagas först — utan att den inbördes ordningsföljden behöver angivas — alla fordringar och andra rättigheter, som i de skilda fastigheterna gå före utmätningsfordringen. Det gemensamma lägsta budet kommer att oinfatta samtliga dessa framför utmätningssökandens fordran liggande fordringar (ävensom kostnaderna för förfarandet). Utmätningsfordringen upptages i förteckningen såsom gemensam för fastigheterna. Panträtter och andra rättigheter, som ev. finnas i fastigheterna med läge efter sistnämnda fordran, få i borgenärsförteckningen icke sammanföras utan upptagas särskilt utan angivande av någon inbördes ordning mellan rättigheter i olika fastigheter men med anmärkning om i vilken fastighet rättigheten gäller. Om vid det gemensamma utropet icke bjudes så högt belopp att det lämnar tillgång till gäldande av hela exekutionsfordringen, kan fråga uppkomma om tillämpning av 123 § UL. Finnas i borgenärsförteckningen rättigheter efter sistnämnda fordran, måste utrop ske utan förbehåll om beståndet av sådana rättigheter i den mån det erfordras för att

166 FÖLJDÄNDRINGAR

fordran skall bli täckt. Enär som nämnts fastigheterna äro primärt solidariskt ansvariga för utmätningsfordran, ha innehavarna av sådana rättigheter icke anspråk på att — såvitt avser rättigheter i skilda fastigheter — dessa skola uppoffras i någon viss ordning. Lämpligen synas i detta fall rättigheterna böra uppoffras i samma ordning som om de alla gällt i en och samma fastighet. 1 Om vad som bjudes vid det gemensamma utropet lämnar överskott utöver full täckning för exekutionsfordringen, kan i vissa fall bli erforderligt att uppdela detta överskott på de särskilda fastigheterna. Detta inträffar endast för det helt visst sällsynta fallet att i någon av fastigheterna finnes intecknad panträtt eller annan inskriven fordran som gäller efter utmätningsfordringen. Uppdelningen, i de fall då sådan erfordras, synes böra ske i förhållande till fastigheternas av utmätningsmannen åsatta värden. Av skäl som nyss antytts anser sig beredningen icke böra ingå på de olika situationer som därvid äro tänkbara. Särskilda lagregler torde erfordras endast såvitt avser bestämmandet av lägsta budet och grunden för uppdelning av överskott. Stadganden härom ha upptagits i 2 mom. av paragrafen. I sista momentet av paragrafen har beredningen upptagit ett stadgande om sättet för försäljning av utmätt fastighet som är samfälld för flera delägare eller från vilken skett överlåtelse av område eller av andel med bestämmelse om utbrytning; sådan fastighet skall, oaktat särintressen förefinnas på grund av nämnda omständigheter, utropas i sin helhet. Angående detta stadgande får beredningen hänvisa till de allmänna motiven till de föreslagna ändringarna i 17 kap. HB. De i denna paragraf meddelade bestämmelserna avse icke exekutiv försäljning av fast egendom som tillhör konkursbo. Om i ett konkursbo ingå flera fastigheter, kan vid avyttring, vare sig denna sker under hand eller i exekutiv ordning, konkursboet efter gottfinnande sälja fastigheterna tillsammans eller var för sig. Avgörandet i denna fråga tillkommer uteslutande konkursboet. Något hinder för gemensam försäljning i exekutiv ordning möter i detta fall desto mindre som den exekutiva försäljningen icke rubbar beståndet av fordringar eller rättigheter som upptagits i borgenärsförteckningen (114 §). Situationen blir givetvis en annan, om anslutning äger r u m enligt bestämmelserna i 114 §. En fastighet beträffande vilken så skett kan icke säljas gemensamt med annan. Några särskilda bestämmelser angående konkursboets försäljning torde icke behöva meddelas. 122 §. Lagrummet som uteslutande behandlar frågor rörande gemensamt intecknade fastigheter föreslås skola upphävas. 123 §. Jämlikt 113 § skall i borgenärsförteckningen antecknas att den exekutiva försäljningen sker under förbehåll om beståndet av rättighet, som enligt 1

Jfr Olivecrona, Förfarandet s. 114.

UTSÖKNINGSLAGEN, 1 2 3 §

förteckningen faller inom lägsta budet. Vidare innehåller 114 § en bestämmelse angående förbehåll i visst fall om beståndet av rättigheter som upptagits i borgenärsförteckningen; detta stadgande kan sägas utgöra en specialbestämmelse rörande tillämpningen av 113 §. Beträffande behandlingen vid exekutiv försäljning av rättigheter utom lägsta budet meddelas bestämmelser i förevarande paragraf. Den stadgar i sin nuvarande lydelse att egendomen först utropas med förbehåll om rättighetens bestånd samt — om ur den då bjudna köpeskillingen borgenär, som äger bättre rätt, ej kan erhålla full gottgörelse och ej samtycker till att vid utropet må förbliva eller vad för honom ur köpeskillingen brister genast erlägges av rättighetshavaren — ånyo utropas utan förbehåll om rättighetens bestånd. Om vid det andra utropet köpeskillingen stiger högre, blir detta utrop gällande; i annat fall skall det första utropet stå fast. Det nuvarande stadgandet har i huvudsak kvarstått oförändrat sedan ULs tillkomst. I lagen upptogs det efter förebild av 2 § första stycket förordningen den 16 juni 1875 angående sättet för utmätt fast egendoms försäljning i vissa fall. 1 Sistnämnda stadgande utgjorde i sin tur endast en omskrivande förklaring till 52 § IF i detta lagrums ursprungliga lydelse. 2 I motiven till IF och nyssnämnda förordning anförde lagbyrån bl. a. följande. 3 Den i 51 § IF givna regeln att företrädet mellan särskilda inteckningar för fordran och för nyttjanderätt tillkomme den inteckning som tidigast sökts borde utan att i väsentlig mån rubbas kunna i ett hänseende underkastas en modifikation till fördel för nyttjanderätten. En verklig kollision mellan inlecknad pant- och nyttjanderätt uppkomme först då den intecknade egendomen ginge till exekutiv försäljning. Visade det sig därvid att köpeskillingen försloge till fulla gäldandet av penninginteckning, som hade företräde framför nyttjanderätten, utövade detta företräde ej någon inverkan på nyttjanderättens bestånd. Vore åter köpeskillingen otillräcklig, måste denna företrädesrätt, strängt tillämpad, föranleda till att i nämnda fall nyttjanderätten ovillkorligen borde upphöra. En sådan stränghet vore dock icke påkallad av rättvisa i de fall där nyttjanderättens bestånd icke verkade till förfång för den äldre penninginteckningen. Den intecknade nyttjanderätten kunde och borde alltså lämnas orubbad, om dess innehavare vid försäljningen fyllde den brist som i köpeskillingen uppstått för penninginteckningen, vilken således om än icke omedelbart ur egendomen bleve till fullo gulden. Om nyttj anderättens tillvaro icke heller nedtryckte köpeskillingen under det belopp som skulle kunna till fördel för penninginteckningen erhållas, därest köparen finge emottaga egendomen fri från nyttjanderätten, och denna således icke till förfång för penninginteckningen inverkade på egendomens värde, funnes icke heller något skäl att låta nyttjanderätten upphöra. — Det vore uppenbart att om fordringsägare, till vars fördel utrop utan förbehåll om nyttj anderättens bestånd skulle ske, eftergåve sin rätt därtill och förklarade 1 2 3

NJA II 1877 nr 3 s. 75. Nordling, De nye lagfarts- och intekningslagarne (Stockholm 1877) s. 265. Holm, Nya lagfarts- och inteckningslagarne (Stockholm 1875) s. 53 f., 67 f.

168 FÖLJDÄNDRINGAR

sig nöjd med det först skedda utropet, all fråga om det senare utropet förfölle. I LBs förslag till ändringar i UL hade föreslagits en ändring i förevarande paragraf, föranledd av en samtidigt föreslagen ändring beträffande ränterättens ställning i företrädesordningen. 1 En inskriven rätt till ränta skulle nämligen ha lika rätt som en samma dag meddelad fordringsinteckning. Om vid utrop av fastigheten med förbehåll om ränterättens bestånd inteckningshavaren ej kunde ur köpeskillingen erhålla full betalning, bleve han därför berättigad att påkalla nytt utrop utan förbehåll om rättighetens bestånd. Men då i sistnämnda fall det skadestånd som tillkomme räntetagaren utginge med samma rätt som inteckningshavarens fordran, kunde det inträffa att, även om köpeskillingen vid det senare utropet stege högre, inteckningshavaren likväl ej finge större belopp av köpeskillingen. Med tanke på detta fall hade i förslaget stadgats att frågan, huruvida utrop med eller utrop utan förbehåll om beståndet av rättighet skulle gälla, vore beroende av — ej om vid det senare utropet köpeskillingen stege högre — utan av om den vid detta utrop bjudna köpeskillingen lämnade större tillgång till borgenärens förnöjande. — LBs förslag i dessa delar genomfördes aldrig. Då enligt beredningens förslag ränterätt i fråga om sitt bestånd aldrig kan åtnjuta lika rätt som panträtt, kan enligt detta förslag den av LB förutsatta situationen icke uppkomma (jfr 24 kap. 9 §). Likställighet med panträtt kan enligt beredningens förslag inträda allenast i fråga om belopp som räntetagaren äger utfå ur fastigheten (24 kap. 12 §). Enligt 123 § i dess nuvarande lydelse kommer, om vid utropet utan förbehåll om rättighetens bestånd köpeskillingen stiger utöver vad som bjudits vid det första utropet, rättigheten att förfalla. Detta gäller även om rättighetens innehavare skulle erbjuda sig att betala skillnaden mellan de två buden. Mot sistnämnda förhållande har viss kritik riktats. 2 Sålunda har Almén, bl. a. i samband med tillkomsten av 1912 års ändringar i UL, gjort gällande att det vore en obillighet mot rättighetens innehavare att han ginge sin rätt förlustig, såvida han icke vore villig att erlägga hela det kanske betydande belopp som bruste för borgenärer med bättre rätt, ehuru köpeskillingen vid utrop utan förbehåll kanske endast steg en obetydlighet. För borgenärerna borde det enligt Alméns uppfattning vara likgiltigt, om det ytterligare belopp som skulle tillkomma dem genom utrop utan förbehåll i stället tillhandahölles dem av rättighetens innehavare. Bättighetshavaren borde kunna trygga sin rätt genom kontant betalning av endast skillnaden mellan buden. En princip sådan som den av Almén förordade gäller enligt finsk rätt. 3 — Enligt dansk och norsk rätt finnes icke någon möjlighet för rättighetshavare att genom att fylla brist förhindra rättighetens bortfallande. Gentemot Almén har av Karl Olivecrona invänts att dennes kritik av 123 § 1

LB II s. 481 f. Almén, Om auktion II (Uppsala 1900) s. 199 not 1 samt PM s. 208 f. Jfr Bergman, Servitut i modernt rättsliv (Lund 1926) s. 218 ff. 3 Finska UL 5 kap. 38 §. 2

UTSÖKNINGSLAGEN, 1 2 3 §

vore oberättigad. 1 Besonemanget har härvid varit följande. Almén förutsatte att skillnaden mellan buden verkligen vore en tillförlitlig mätare av rättighetens ekonomiska betydelse, en förutsättning som dock vore oriktig. Bättighetens innehavare kunde själv pressa upp det bud som avgåves vid utrop med förbehåll om rättighetens bestånd och därigenom minska skillnaden mellan buden. Denna möjlighet skulle visserligen icke bli till skada för borgenärerna, om det stadgades att det första budet bleve bestående, därest rättighetshavaren såsom utfyllnad av köpeskillingen erlade skillnaden mellan buden. Konsekvensen av en sådan anordning bleve emellertid troligen i regel den, att rättighetshavaren för att skydda sin rättighet själv finge köpa in fastigheten för det belopp som en bättre prioriterad inteckningshavare vore villig att bjuda vid utrop utan förbehåll om rättighetens bestånd. Sannolikt skulle därför möjligheten för rättighetshavaren att skydda sin rätt genom att ersätta skillnaden mellan buden icke spela någon större praktisk roll. Han skulle emellertid gå miste om en mycket väsentlig fördel som den nu gällande regeln medförde. Denna hade sin egentliga betydelse därutinnan, att den gåve rättighetshavaren ett vapen i händerna mot inteckningshavare med sämre prioritet. En sådan inteckningshavare kunde, om han vore besluten att skydda sin inteckning, icke utan avsevärd risk tillåta att, då fastigheten utropades med förbehåll om rättighetens bestånd, någon annan än han själv stannade för budet, innan alla fordringar framför rättigheten blivit täckta. Om så skedde, riskerade han nämligen att rättighetshavaren erlade vad som bruste för de bättre prioriterade fordringsägarna, varefter intet vidare utrop komme till stånd. Enligt beredningens mening kan mot det nuvarande systemet framför allt riktas den anmärkningen att rättighetshavarens möjlighet att genom tillskott rädda sin rättighet får begagnas endast på ett så tidigt stadium av proceduren att det då ännu icke är känt vilken belastning på fastigheten spekulanterna anse rättigheten utgöra. Om rättighetshavaren vill begagna sin möjlighet, tvingas han att betala ett belopp, som — därest ett andra utrop hade kommit till stånd — måhända visat sig helt obehövligt eller för högt i förhållande till belastningens ekonomiska betydelse. Om sålunda, såsom med nuvarande regler ofta torde vara fallet, budgivningen vid det första utropet endast är formell och uppenbarligen stannar vid ett belopp som väsentligt understiger fastighetens värde även med rättigheten belastande denna, torde i allmänhet det tillskott som rättighetshavaren har att erlägga för att skydda sin rättighet väsentligt överstiga rättighetens värde, ett förhållande som givetvis måste avhålla honom från att göra något försök i denna riktning. En borgenär har berättigat anspråk på att icke i något avseende behöva vidkännas minskning av sin rätt på grund av en rättighet med sämre förmånsläge. Däremot kan han icke kräva att det under alla omständigheter skall utgöra en förutsättning för rättighetens bestånd att fordringen kan till fullo utgå ur fastigheten. Denna innebörd av företrädesordningen i för1

Olivecrona, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom (Uppsala 1933) s. 103 ff.

170 FÖLJDÄNDRINGAR

hållandet mellan fordran och annan rättighet har i 24 kap. 2 § av beredningens förslag till jordabalk uttryckts så, att företrädet för ett förvärv framför annat innebär att det andra förvärvet må göras gällande allenast om och i den mån det kan ske utan förfång för det förvärv som har företräde. Ett liknande betraktelsesätt ligger till grund för de nuvarande reglerna om ersättning vid expropriation. Vid fördelning av expropriationsersättning skall fordringsägare, vars fordran har företräde framför en rättighet, som förminskar fastighetens värde, i den mån det tarvas för fulla gäldandet av hans fordran erhålla betalning såsom om fastigheten icke vore besvärad av rättigheten, och skall ersättning för rättigheten i motsvarande mån minskas. Hänsynen till fordringsägare synes icke kräva mer såsom förutsättning för att en rättighet med sämre prioritet skall bevaras vid exekutiv försäljning än att för fastigheten skall utgå ett belopp motsvarande dess värde utan belastning av rättigheten. Detta värde framgår, med den noggrannhet som över huvud taget kan uppnås vid exekutiv försäljning, av det högsta bud som avgives vid utrop utan förbehåll om rättighetens bestånd. För fordringsägarna måste det vara utan betydelse, om detta belopp erhålles enbart såsom köpeskilling eller därjämte i form av tillskott från rättighetshavaren. En regel enligt vilken det första utropet skall gälla, därest rättighetshavaren gäldar skillnaden mellan buden i den mån så erfordras för att borgenärer med bättre rätt skola erhålla full gottgörelse, synes följaktligen icke kunna lända borgenärerna till förfång. För rättighetshavaren skulle en dylik regel komma att innebära en förbättring i många fall. Vad han kunde få betala för att rädda sin rättighet skulle aldrig kunna överstiga men väl understiga vad han enligt nu gällande bestämmelse kan nödgas utgiva. Och han skulle icke såsom nu behöva träffa sitt avgörande utan att veta huruvida och i vad mån ett kontant tillskott från honom verkligen vore ekonomiskt nödvändigt för att bevara rättigheten. Beredningen ansluter sig alltså i stort sett till det av Almén framförda alternativet. Såsom ovan nämnts har kritiken mot Alméns förslag särskilt betonat en indirekt verkan till rättighetshavarens fördel, som den nuvarande regeln stundom kan ha. Denna regel gör nämligen innehavare av fordringar med sämre förmånsläge än rättigheten benägna att bjuda vid utrop med förbehåll om rättighetens bestånd. Härigenom ökas utsikterna att fordringar med bättre rätt än rättigheten bli gottgjorda genom vad som bjudes. Denna fördel synes emellertid vara så osäker och obestämd, att hänsyn till densamma icke bör hindra genomförandet av en eljest önskvärd reform. Även om i vissa fall situationen kan vara sådan som Olivecrona angivit, torde dock i detta sammanhang böra beaktas att den förutsättning varifrån denna uppfattning utgår är att rättigheten är inskriven, något som — särskilt beträffande arrende- och hyresrätter — i allmänhet icke torde vara förhållandet. För de fall då rättigheten åtnjuter sämre rätt än fordringar i fastigheten erbjuder alltså det nu gällande systemet icke något företräde framför

UTSÖKNINGSLAGEN, 1 2 3

det av beredningen föreslagna. I detta sammanhang framträder påtagligt fördelen av de av beredningen föreslagna reglerna; tillskottets storlek är icke beroende av det tillfälliga förhållandet till vilket belopp fordringsägarnas anspråk uppgå utan framgår omedelbart av skillnaden mellan buden. Att även med beredningens system det ligger i rättighetshavarens intresse att, för att minska skillnaden mellan buden, deltaga i budgivningen synes icke kunna betraktas som en olägenhet. Det av beredningen sålunda förordade systemet underlättar den reglering av frågan om rättighetshavares rätt till ersättning för erlagt tillskott varom bestämmelse är meddelad i 11 kap. 14 § nya JB. Likaså är det av betydelse för bevarande av nyttjanderätter i fastighet, som bildats genom sammanläggning, eller i bruksenhet. För det fall att den utmätta fastigheten är besvärad av flera rättigheter av ifrågavarande slag stadgas i 2 mom. i dess nu gällande lydelse att vid utropandet skall iakttagas det företräde som tillkommer dem i förhållande till varandra, så att rättighet som har företräde framför annan skall vika först efter denna. Denna regel innebär att det icke är möjligt att uppoffra en bättre prioriterad rättighet och låta en sämre prioriterad stå kvar, även om det vid särskilda utrop skulle visa sig att uppoffrandet av enbart den sistnämnda icke höjde budet. Det följande utropet skall alltså ske utan förbehåll om beståndet av någondera rättigheten. 1 Därest den sämre prioriterade rättighetshavaren genom tillskott till köpeskillingen räddar beståndet av sin egen rättighet, kommer han därmed att skydda alla rättigheter med bättre förmånsläge än hans egen. Även den nu angivna regeln finner beredningen vara mindre rationell. Av beredningens förslag om tillskottets begränsning till mellanskillnaden följer att för varje rättighet ett andra utrop blir obligatoriskt, så snart ej vid utrop med förbehåll om rättighetens bestånd alla framförvarande fordringar bli täckta. Av tillskottets begränsning till mellanskillnaden följer vidare att ett av rättighetshavaren gjort tillskott är av omedelbar betydelse endast för beståndet av hans egen rättighet och ej som nu, då tillskottet skall avse hela den oguldna fordran, för beståndet av andra rättigheter, låt vara att en betalning, som erlägges av denne rättighetshavare, indirekt kommer andra rättighetshavare till godo och av denna anledning ev. kan ha den verkan att även andra rättigheter komma att bestå. En sämre prioriterad rättighet kan följaktligen komma att bestå och en bättre prioriterad att falla bort. Så till vida bör emellertid företrädesordningen iakttagas, att prövningen huruvida en rättighet skall stå kvar eller ej alltid företages för sämre prioriterad rättighet tidigare än för bättre prioriterad. Vid prövning beträffande en rättighet huruvida bud, som avgivits vid utrop med förbehåll om rättighetens bestånd, täcker framförvarande fordringar bör uppenbarligen den bjudna köpeskillingen ökas med belopp som rättighetshavare före sagda prövning inbetalat för att rädda sin rättighet. Verkningarna av den av beredningen föreslagna regeln må belysas med 1

Se Olivecrona, Förfarandet s. 108 f.

172 FÖLJDÄNDRINGAR

följande exempel. Det antages att i borgenärsförteckningen äro upptagna en intecknad panträtt å 30 000 kr. med bästa rätt och därefter i ordning en rätt till grustäkt, en panträtt å 10 000 kr. samt en skogsavverkningsrätt och en arrenderätt. Från räntekrav, avkastning och kostnader bortses. Panträtten å 30 000 kr. utgör exekutionsfordran. Fastigheten utropas till en början med förbehåll om beståndet av rätten till grustäkt, skogsavverkningsrätten och arrenderätten. Härvid bjudes 30 000 kr. Enär icke alla fordringar med företrädesrätt framför arrenderätten täckas av detta bud, utropas fastigheten ånyo, denna gång utan förbehåll för arrenderätten men med förbehåll om de andra rättigheterna. Budet stiger nu till 35 000 kr. För att rädda sin arrenderätt måste arrendatorn erlägga skillnaden mellan buden, d. v. s. 5 000 kr. Han antages göra detta. Härigenom har det vid första utropet avgivna budet segrat över budet vid det andra utropet och det är avgjort att arrenderätten skall förbehållas. De hittills gjorda utropen ba lett till en summa av 30 000 -|- 5 000 = 35 000 kr. Detta belopp förslår emellertid ej till att täcka de fordringar som ha bättre rätt än skogsavverkningsrätten. Fastigheten utropas därför ånyo, nu utan förbehåll om skog avverkningsrätten men med förbehåll om rätten till grustäkt och arrenderätten. Buden stanna vid 42 000 kr. Detta belopp skall jämföras med budet vid det första utropet, 30 000 kr. Skillnaden mellan buden utgör alltså 12 000 kr. Då emellertid fordringarna överstiga budet å 30 000 kr. med allenast 10 000 kr. samt 5 000 kr. erlagts av arrenderättens innehavare, erfordras ej mer än 5 000 kr. för att de framför skogsavverkningsrätten liggande fordringarna skola erhålla full betalning. Vad innehavaren av skog avverkningsrätten har att erlägga för att hans rättighet skall bibehållas utgör därför 5 000 kr. Han erlägger emellertid icke detta belopp. Härmed är avgjort att skogsavverkningsrätten icke skall förbehållas. Enär täckning erhållits för den panträtt som har förmånsrätt framför rätten till grustäkt, erfordras ej fler utrop. Fastigheten är såld för 42 000 kr. med förbehåll om beståndet av rättigheterna till grustäkt och arrende. Till fördelning finnas 42 000 4- 5 000 = = 47 000 kr. Här uppkommer alltså ett överskott för gäldenären å 7 000 kr. Mot detta svarar emellertid personlig skadeståndsskyldighet för honom gentemot dels arrendatorn för dennes tillskott å 5 000 kr. och dels innehavaren av skogsawerkningsrätten för förlusten av denna rättighet. Om det anförda exemplet förändras sålunda, att den panträtt som ej utgör exekutionsfordran uppgår till 30 000 kr., kommer vid oförändrade utrop och bud att för innehavaren av denna panträtt uppstå en slutlig brist å 13 000 kr.; detta förhållande inverkar dock icke på arrenderättens bestånd eller på storleken av arrendatorns tillskott. Med det angivna resultatet kan jämföras vad som skulle följa av en tilllämpning av de nu gällande regierna. Därvid skulle efter det första utropet, vilket givit bud å 30 000 kr., arrendatorn ställas inför valet att omedelbart tillskjuta 10 000 kr. eller i det förändrade exemplet 30 000 kr. för att rädda sin rättighet eller ta risken av att arrenderätten bortfölle vid nästa utrop. Om han erlade nämnda belopp, skulle budet å 30 000 kr. bli antaget och

UTSÖKNINGSLAGEN, 1 2 3 §

fasligheten såld med förbehåll om beståndet av alla rättigheterna. O in han däremot ej erlade tillskottet, skulle fastigheten utropas utan förbehåll om arrenderätten men med förbehåll om rätten till grustäkt och skogsavverkningsrätten. Om budet nu stege till 35 000 kr., skulle detta innebära alt arrenderätten vore uppoffrad. I detta läge skulle arrendatorn alltså icke kunna rädda arrenderätten genom tillskott. Enär sistnämnda summa (35 000 kr.) icke försloge till full täckning av gälden, skulle nu innehavaren av skogsavverkningsrätten ha att, om han ville undvika utrop utan förbehåll om denna rättighets bestånd, betala 5 000 kr. eller i det förändrade exemplet 25 000 kr. Om han ej gjorde detta, skulle auktionen fortgå med utrop vid vilket endast rätten till grustäkt förbehölles. Om nu budet stege till 42 000 kr., skulle detta bud antagas. Fastigheten skulle vara såld för 42 000 kr. med förbehåll för allenast rätten till grustäkt. Såsom ett nytt sista moment har i förevarande lagrum intagits stadgande därom, att försäljning av fast egendom, som besväras av inskriven tomträtt eller vattenfallsrätt, alltid skall ske under förbehåll om tomträttens eller vattenfallsrättens bestånd. Denna fråga har beredningen tidigare behandlat i de allmänna motiven till 17 kap. nya JB. Någon motsvarande bestämmelse finnes f. n. icke. Emellertid är det enligt gällande rätt, liksom enligt förslaget, en förutsättning för inskrivning av tomträtt eller vattenfallsrätt att fastigheten icke är besvärad av sökt eller beviljad inskrivning för rättighet; ej heller får fastigheten vara utmätt (2 och 17 §§ lagen om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt samt av fång till sådan rätt ävensom 29 kap. 2 och 9 §§ nya J B ) . I allmänhet kommer därför den inskrivna tomträtten eller vattenfallsrätten att vid exekutiv försäljning ligga inom lägsta budet och följaktligen förbehållas enligt stadgandet i 113 §. Så är emellertid icke händelsen, därest utmätningsfordringen är sådan, att den har förmånsrätt framför fordran som grundas å inskrivning. I ett sådant fall skulle följaktligen tomträtten eller vattenfallsrätten med alla däri utfästa och upplåtna rättigheter kunna falla bort vid auktionen, vilket uppenbarligen vore ytterst otillfredsställande. Genom ifrågavarande stadgande förhindras ett sådant resultat. Man torde icke behöva räkna med att bestämmelsen kan lända borgenären till förfång. 125 §. Detta lagrum har i formellt hänseende anpassats efter terminologien i förslaget till jordabalk. 131 §. I 2 mom. av denna paragraf stadgas f. n. att om inroparen fått avräkna fordran, varför egendomen på grund av inteckning häftar, auktionsförrättaren därom skall göra anteckning å inteckningshandlingen, där denna är tillgänglig för honom. Detta stadgande infördes i texten på hemställan av lagrådet i samband med 1912 års ändringar i UL. 1 Såsom motiv anfördes 1

Se NJA II 1912 s. 218 f.

174 FÖLJDÄNDRINGAR

att, om än vid den exekutiva försäljningen själva inteckningsrätten lämnades orubbad, försäljningen likväl kunde öva inverkan på den personliga fordringsrätt som kunde vara förenad med inteckningshandlingen. Enligt 30 § IF gällde nämligen att, om borgenär ägt ta betalning ur köpeskillingen men läte intecknat belopp som kunnat gäldas ur köpeskillingen kvarstå i egendomen, den som personligen svarade för fordringen bleve fri från ansvarighet för beloppet. Därest inteckningshandlingen icke försåges med anteckning, som gåve vid handen i vad m å n den personliga ansvarigheten upphört, kunde rättsförlust lätteligen tillskyndas godtroende tredje man som blivit innehavare av handlingen. Det anförda bygger uppenbarligen på att regeln i 30 § IF om det personliga betalningsansvarets upphörande gäller även gentemot godtroende innehavare av inteckningshandlingen. I 8 kap. 24 § nya JB ha upptagits bestämmelser motsvarande stadgandet i 30 § I F . Mellan sistnämnda lagrum och det av beredningen föreslagna stadgandet föreligger emellertid den skillnaden att medan enligt gällande rätt gäldenärens befrielse från personligt betalningsansvar är oberoende av borgenärens goda tro, enligt beredningens förslag vid löpande förskrivning borgenären är bibehållen vid sin fordringsrätt, såvitt han är i god tro. Det ligger alltså i gäldenärens intresse att till förhindrande av uppkomsten av god tro anteckning om förhållandet sker å fordringshandlingen. Emellertid bör denna anteckning om möjligt göras å omslagsreversen. Enligt förslaget kommer nämligen pantbrev ej att innefatta förskrivning om personligt betalningsansvar; uttryckligt förbud häremot stadgas i 8 kap. 6 §. Såsom anm ä r k t s i motiven till 8 kap. 24 § nya JB bör därför anteckningen göras a den handling vari det personliga betalningsansvaret är utfäst, vanligen en omslagsrevers. Skulle hinder möta mot anteckning å omslagsrevers, bör anteckning i stället ske å pantbrevet; att detta företes torde böra vara en förutsättning för att avräkning skall kunna medgivas. 3 Med hänsyn till att enligt 8 kap. 12 § nya JB, då pantbrev utgör säkerhet för fordran, pantbrevet i allmänhet kan överlåtas endast i samband med denna fordran samt till att omslagsrevers vanligen hänvisar till pantbrevet kommer i de flesta fal! även en anteckning å pantbrevet att vara till fyllest. 133 §. I detta lagrum regleras f. n. åtskilliga frågor angående köparens tillträde av fastigheten och förhållandet mellan honom och innehavare av vissa rättigheter i fastigheten, nämligen arrende, hyra och rätt till elektrisk kraft. Begieringen ansluter nära till motsvarande bestämmelser i NJL och 1920 års E1L angående frivillig överlåtelse. Då nu sistnämnda bestämmelser enligt beredningens förslag ersättas med stadganden i nya JB — delvis avseende alla slag av särskilda rättigheter — föranledas härav Aissa ändringar i förevarande lagrum. I 1 mom. av paragrafen i dess nuvarande lydelse meddelas bl. a. regler om uppsägning av arrendator eller hyresgäst, vars rätt ej bibehållits vid den 1

Jfr Olivecrona, Förfarandet s. 139.

UTSÖKNINGSLAGEN, 133 §

exekutiva försäljningen, samt om lid för avträde efter sådan uppsägning. Bestämmelser om uppsägning i anledning av exekutiv försäljning ha emellertid meddelats i nya JB, såväl beträffande arrende (12 kap. 29 § första st. och 15 kap. 3 §) och hyra (16 kap. 28 §) som i fråga om rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet (21 kap. 10 och 11 §§); om tid för avträde efter uppsägning, respektive tid då avtalet skall i anledning av uppsägning upphöra att gälla ges ock regier i nya JB (12 kap. 39 § andra st., 15 kap. 1 §, 16 kap. 37 § sista st. och 21 kap. 10 och 11 §§). På grund härav ha de ifrågavarande bestämmelserna uteslutits ur 1 mom. I stället har i 4 mom. av paragrafen erinrats om nämnda i nya JB meddelade stadganden. De i paragrafens 2 och 3 mom. meddelade bestämmelserna avse i sin nu gällande lydelse förhållandet mellan köparen, å ena, samt innehavare av rätt till arrende, hyra eller elektrisk kraft, å andra sidan. Dessa bestämmelser tillkommo i samband med och ansluta sig nära till motsvarande regler i NJL och 1920 års E1L för fall av frivillig överlåtelse (2 kap. 30, 31 och 70 §§ samt 3 kap. 28 § NJL ävensom 18 och 19 §§ 1920 års E1L); endast i vissa hänseenden föreligga skiljaktigheter. 1 Ifrågavarande stadganden i NJL och 1920 års E1L motsvaras i nya JB av bestämmelser i 11 kap. 15 §. Enär stadgandena, vilka alltså utgöra förebilder till bestämmelserna i 2 och 3 mom., vid överföringen till nya JB undergått vissa ändringar, ha motsvarande förändringar nu vidtagits här. Mest betydelsefullt är härvid att bestämmelserna, liksom 11 kap. 15 § nya JB, gjorts tillämpliga å alla slag av särskilda rättigheter. Vidare ha i bestämmelserna om rätt för rättighetshavare att avräkna fordran hos förre ägaren eller åberopa betalning eller annan uppgörelse med denne vissa jämkningar vidtagits i överensstämmelse med vad som skett vid avfattandet av det däremot svarande stadgandet i l l kap. 15 § nya JB. Beträffande samtliga nu nämnda ändringar hänvisas till vad som anförts vid sistnämnda lagrum. I nuvarande 4 mom. meddelas bestämmelser dels om verkan av att i avtal om arrende, hyra eller rätt till elektrisk kraft, som skall gälla mot köparen, gjorts ändring eller tillägg, varom förbehåll icke gjorts vid försäljningen, och dels om rätt för legotagare eller innehavare av rätt till elektrisk kraft att, där köparen skulle brista i avtalets fullgörande, hålla sig till förre ägaren; i båda dessa hänseenden skall vad som är stadgat om frivillig överlåtelse äga motsvarande tillämpning. De stadganden som avses med nämnda hänvisning äro i fråga om giltigheten av ändrings- eller tillläggsavtal upptagna i 2 kap. 29 och 70 §§ samt 3 kap. 28 § NJL ävensom i 17 § 1920 års E1L. Dessa lagrum motsvaras i nya JB av stadganden i 12 kap. 29 § angående jordbruksarrende, 15 kap. 4 § angående lägenhetsarrende, 16 kap. 28 § angående hyra samt 21 kap. 10 och 11 §§ angående rätt till elektrisk kraft eller annan sådan nyttighet; samtliga dessa stadganden gälla uttryckligen även i fråga om exekutiv försäljning. I 4 mom. av beredningens förslag till förevarande paragraf har erinrats om att bestämmelser i ämnet sålunda meddelats i nya JB. 1

Se NJA II 1908 nr 5 s. 231 f.; jfr NJA II 1920 s. 637 f.

176 FÖLJDÄNDRINGAR

I fråga om befogenhet för rättighetshavare att, om nye ägaren skulle brista i avtalets fullgörande, hålla sig till förre ägaren avses med förutnämnda hänvisning i nuvarande 4 mom. stadganden i 2 kap. 31 och 70 §§ samt 3 kap. 28 § NJL ävensom 19 § 1920 års E1L. I nya JB motsvaras dessa stadganden av en i 11 kap. 15 § intagen bestämmelse, som avser särskilda rättigheter av alla slag. I 3 mom. av beredningens förslag har föreskrivits att vad i ifrågavarande hänseende stadgats i nya JB i fråga om frivillig överlåtelse skall äga motsvarande tillämpning beträffande exekutiv försäljning. 143 §. I 2 mom. av denna paragraf meddelas vissa bestämmelser om fördelning av medel, som vid utsökning i fast egendom finnas att tillgå, ehuru försäljning ej ägt rum. I fråga om rätten för utmätningssökanden att erhålla betalning har beredningen i anslutning till stadgandet i 10 kap. 9 § nya JB — vilket saknar motsvarighet i gällande rätt — föreslagit en inskränkning för det fall att utsökning skett jämlikt nämnda lagrum av fordran på grund av inskriven rätt till födoråd. Enligt sistnämnda lagrum äger födorådstagare, därest fastigheten till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak så försämras att födorådets värde väsentligt minskas, att ur fastigheten söka betalning för hela födorådet. Utsökningen avser i detta fall födorådets kapitaliserade värde; härjämte kan utsökas värdet av förfallna, ej utgjorda förmåner i förnödenheter och bidrag i penningar. Emellertid kan värdet av födorådet såvitt avser framtida fullgörelse uttagas ur fastigheten allenast vid dennas försäljning i exekutiv ordning. Av skäl som angivas vid 10 kap. 22 § nya JB kan däremot vid sådan fördelning varom i 2 mom. i förevarande paragraf är fråga födorådstagare erhålla betalning blott för förfallna förmåner, i följd varav födorådet som sådant kvarstår oförändrat efter fördelningen (jfr ock 172 § i förevarande förslag). Även en räntetagare äger — jämlikt 9 kap. 9 § nya JB — att om värdet av hans rättighet väsentligt minskas till följd av fastighetens vanvård eller liknande omständigheter ur fastigheten söka betalning för hela sin fordran. Denna fordran kan, i motsats till födorådstagarens motsvarande anspråk, göras gällande även vid fördelning av medel, som äro att tillgå ehuru försäljning ej kommit till stånd. Om verkan av att betalning i sådant fall erhålles meddelas bestämmelser i 9 kap. 10 § andra stycket och 13 § nya JB. I den mån vid fördelningen likvid utfaller å själva ränterätten — således ej endast å förfallna räntebelopp — blir ränterätten utan verkan och vid partiellt upphörande skall räntans belopp för framtiden jämkas. Beslut härom bör meddelas av den som verkställer fördelningen; beslutet bör intagas i fördelningslängden. Föreskrift härom har upptagits i ett nytt 3 mom av lagrummet. 149 och 151 §§. I dessa paragrafer ha allenast smärre jämkningar vidtagits. Att den i 149 § intagna hänvisningen till nya JB innefattar en ändring i sak framgår av 10 kap. 7 § samma balk.

UTSOKNINGSLAGEN

161 §. I detta lagruin meddelas f. n. bestämmelse om att anteckning skall göras å inteckningshandling om att likvid utfallit å intecknad fordran. Bestämmelsen tillkom, liksom det nuvarande stadgandet i 131 § 2 mom. att anteckning skall ske om avräkning av intecknad fordran, på hemställan av lagrådet i samband med 1912 års ändringar i UL. 1 I nu förevarande hänseende anmärkte lagrådet att, då ur köpeskillingen gäldades intecknat belopp, för vilket fastigheten efter försäljningen icke vidare häftade, det uppenbarligen under alla omständigheter borde åligga auktionsförrättaren att å fordringshandlingen anteckna den skedda likviden. Vidare påpekade lagrådet, såsom anmärkts vid 131 § här ovan, att även om vid den exekutiva försäljningen själva inteckningsrätten lämnades orubbad, försäljningen dock kunde öva inverkan på den personliga fordringsrätt som kunde vara förenad med inteckningshandlingen. Om sådant fall vore för handen att för inteckning, som fölle inom lägsta budet, kontant likvid utginge ur köpeskillingen och inteckningen fortfarande vore gällande, bleve tydligen den som personligen svarade för fordringen fri från ansvarighet för beloppet. För att förebygga rättsförlust för förvärvare av handlingen borde denna förses med påskrift, utvisande huru med den personliga betalningsskyldigheten förhölle sig. Om en panträtt enligt borgenärsförteckningen faller utom lägsta budet, medför fastighetens exekutiva försäljning att panträtten upphör utom såvitt avser belopp som täckes av den bjudna köpeskillingen men får avräknas å denna. Uppenbarligen bör därför den omständigheten att betalning utfallit å en sådan panträtt liksom f. n. antecknas å pantbrevet. I det andra av lagrådet nämnda fallet, d. v. s. att — i enlighet med 117 § UL — betalning utfaller å panträtt som ligger inom lägsta budet, inverkar betalningen ej å själva panträtten men väl å den personliga betalningsskyldighet som må föreligga. Av skäl som anförts vid 131 § bör, då panträtten sålunda utgör säkerhet för fordran, anteckning om betalningen göras å omslagsrevers eller annan handling som är bärare av det personliga betalningsansvaret. Endast om sådan handling icke är tillgänglig vid fördelningen, bör anteckningen verkställas å pantbrevet, vilket alltid måste företes då beloppet lyftes; då en dylik anteckning icke berör panträtten som sådan, synes den lämpligen böra innehålla att betalningen avser den fordran för vilken pantbrevet må utgöra säkerhet. I överensstämmelse med vad nu anförts ha bestämmelserna i 1 mom. avfattats. Har vid fördelning av medel, som finnas att tillgå ehuru försäljning ej ägt rum, likvid utfallit å kapitalbeloppet av ränterätt samt i anledning därav jämlikt 143 § 3 mom. beslut meddelats om jämkning av räntans framtida belopp, bör uppenbarligen anteckning härom ske å räntebrevet. I ett nytt 2 mom. av paragrafen har stadgats att anteckning om varje betalning å fordran på grund av räntebrev skall verkställas å räntebrevet samt att anteckningen i förekommande fall skall innehåll upplysning om beslut som nyss sagts. 1

Se NJA II 1912 s. 218 f.

12—6007 7 7

III

178 FÖLJDÄNDRINGAR

Några motsvarande bestämmelser ha däremot ej ansetts böra meddelas beträffande födorådet, vilket i allmänhet icke grundar sig å särskild handling. 168 §. Den uppgiftsskyldighet, som stadgas i 1 mom. av denna paragraf, avser enligt den nuvarande lydelsen bl. a. det förhållandet att försäljning skett utan förbehåll om beståndet av inskriven rättighet; den avser alltså icke oinskrivna rättigheter som upptagits i borgenärsförteckningen. Enligt beredningens mening bör å andra sidan bestämmelsen icke begränsas till rättighet som finnes upptagen i borgenärsförteckningen. Sålunda bör uppgift lämnas även om att vid utsökning jämlikt 9 kap. 9 § eller 10 kap. 9 § nya JB ränterätt eller födoråd upphört (9 kap. 10 § och 10 kap. 22 §). Enligt beredningens förslag till ny lydelse av 107 § skall i vissa fall panträtt eller annan rättighet i område eller andel av fastighet icke upptagas i borgenärsförteckningen utan där blott anmärkas att, för den händelse försäljning kominer till stånd, panträtten eller rättigheten ej längre är gällande. På grund av vad sålunda anförts har stadgandets avfattning i vad angår uppgiftsskyldigheten ändrats sålunda, att denna skall avse såväl inskriven förköpsrätt, återköpsrätt, ränterätt, rätt till födoråd eller särskild rättighet, som upptagits i borgenärsförteckningen, som ock ränterätt eller födoråd, som vid utsökning enligt 9 kap. 9 § eller 10 kap. 9 § nya JB upphört, ävensom inskriven panträtt eller rättighet vilken enligt 107 § sista momentet i vissa fall ej skall upptagas i borgenärsförteckningen men där föranleda anmärkning att, för den händelse försäljning kommer till stånd, panträtten eller rättigheten ej längre skall vara gällande. I paragrafens 2 mom. har tillagts en bestämmelse av innebörd att, då vid fördelning av medel beslut jämlikt 143 § 3 mom. meddelats om jämkning av räntebelopp, anmälan härom skall göras hos inskrivningsdomaren och att därvid fördelningslängden — vari beslutet skall finnas intaget — skall insändas. I övrigt ha vissa formella ändringar vidtagits i paragrafen. 170 §. Beträffande den ändring som vidtagits i 5 mom. av denna paragraf hänvisas till vad som anförts vid 133 §. 171 §. Ändringen i detta lagrum är väsentligen av formell natur. 172 §. Lagrummet har underkastats redaktionell jämkning, därvid i viss mån en återgång skett till den lydelse som föreslogs av LB. 1 Till första punkten i den föreslagna avfattningen må anmärkas att rätten att erhålla betalning 1

Se N J A II 1912 s. 178 f.

UTSÖKNINGSLAGEN, 1 7 2 §

ur behållningen även beträffande ränterätt och födoråd är begränsad till räntor och andra årligen upplöpande belopp; ej heller i detta fall kan kapitalbeloppet utgå ur fastigheten, med mindre beloppet utsökts av rättighetshavaren (jfr 9 kap. 9 § och 10 kap. 9 § nya J B ) . Ett tillägg har ock påkallats av det av LB icke reglerade förhållandet att utmätningssökandens fordran avser kapitalbeloppet av födoråd. I andra punkten har sålunda födorådstagarens rätt att i egenskap av utmätningssökande erhålla betalning ur den vid tvångsförvaltning uppkomna behållningen begränsats på samma sätt som skett i fråga om likvid enligt 143 § 2 mom. 174 §. I sista momentet av denna paragraf har tillagts ett stadgande, varigenom bestämmelsen i 143 § 3 mom. får motsvarande tillämpning i fråga om fördelning av behållning, som uppkommer vid tvångsförvaltning. Att beslut om jämkning av räntebelopp, som avses i nämnda lagrum, skall antecknas å räntebrev följer av den allmänna hänvisningen i 3 mom. första punkten till reglerna angående köpeskillingsfördelning. 175 §. Anmälan som avses i detta lagrum bör göras i de fall då likvid utfaller å kapitalbeloppet av inskriven fordran, vilket har till följd att fordran upphör till motsvarande belopp. Inskriven fordran, varom här kan vara fråga, är allenast panträtt och ränterätt. Å kapitalbeloppet av födoråd kan likvid icke utfalla till följd av tvångsförvaltning; detta följer av 172 §. Förevarande paragraf har ändrats i enlighet med vad nu sagts. 178 §. I denna paragraf meddelas bestämmelser om att tvångsförvaltning i vissa fall skall upphöra. I 1 mom. stadgas härom bl. a. att, sedan utmätningssökandens fordran blivit till fullo gulden, utmätningen skall gå åter och egendomen återställas till gäldenären. Enligt beredningens förslag till ändring av 172 § äger födorådstagare, som sökt betalning jämlikt 10 kap. 9 § nya JB och begärt tvångsförvaltning, icke genom tvångsförvaltningen erhålla betalning för kapitalvärdet av födorådet utan endast för förfallna förmåner i förnödenheter och bidrag i penningar. Då full betalning utgått för den del av hans fordran, som sålunda kan gäldas genom tvångsförvaltningen, bör denna tydligen upphöra och egendomen återlämnas till gäldenären, men enär hela utmätningssökandens fordran ej är gulden, bör utmätningen alltjämt gälla. Denna har nu sin betydelse genom möjligheten att vid exekutiv försäljning uttaga fordran å födorådets kapitalvärde. Emellertid bör i dylikt fall utmätningen icke få kvarstå under obegränsad tid. Det bör fordras att utmätningssökanden inom en relativt kort tid, förslagsvis en månad, efter det betalningen utfallit (jfr 173 och 174 §§) begär egendomens försäljning; iakttager han icke detta, bör utmätningen förfalla. Vad nu sagts har föranlett ändringar i 1 mom.

180 FÖLJDÄNDRINGAR

I 3 mom. lämnas regler om den redovisning för tvångsförvaltning som skall avgivas efter det förvaltningen upphört. Då enligt gällande rätt upphörande av tvångsförvaltning är förenad med utmätningens upphörande, kommer f. n. redovisningen alltid att lämnas till gäldenären (jfr 177 §). Enligt beredningens förslag kan det emellertid, som tidigare nämnts, inträffa att utmätningen består, oaktat egendomen återlämnats till gäldenären. Om i sådant fall utmätningssökanden med stöd av 81 § yrkat att avråd, hyra eller ränta skall uppbäras av utmätningsmannen eller av syssloman (1 mom.) eller att syssloman skall förordnas att omhändertaga och förvalta egendomen (2 mom.), bör uppenbarligen redovisningen ej lämnas till gäldenären utan till utmätningsmannen eller sysslomannen. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande moment. 198 §. I 1 mom. av detta lagrum har nuvarande sista punkten, vilken avser gemensamt intecknade fastigheter, fått utgå.

12 KAP. 222 §.

I motiven till 26 kap. nya JB har beredningen framhållit att syftet med införandet av institutet registrerad bruksenhet är att tillgodose de intressen som f. n. uppbära den gemensamma inteckningen. Bruksenhetens ändamål är att utgöra underlag för kredit. I överensstämmelse härmed står att, sedan bruksenhet bildats, sådan i någon av de i bruksenheten ingående fastigheterna gällande rättighet som innefattar rätt att kräva betalning ur egendomen i fortsättningen icke endast är sakrättsligt anknuten till bruksenheten i stället för till fastigheten utan även har bruksenheten, icke fastigheten, till materiellt underlag (26 kap. 5 §). De rättigheter som i detta sammanhang avses äro konventionell panträtt samt ränterätt och födoråd. Dessa betalningsrätter, vilka alltså omfatta hela bruksenheten, böra givetvis ock utsökas ur denna i dess helhet. Detta är lika naturligt som att en dylik betalningsrätt, vilken omfattar en hel registerfastighet, måste sökas ut ur hela fastigheten och ej får göras gällande i enbart ett område av denna. 1 Detsamma är fallet med fordringar vilka enligt 17 kap. 6 § HB eller vad eljest är stadgat gälla med förmånsrätt i fast egendom framför fordran på grund av inskrivning. Även dessa panträtter omfatta hela bruksenheten (26 kap. 5 §). Beträffande oprioriterad gäld som åvilar ägaren av bruksenhet uppkommer frågan om sådan bör få sökas ut ur enbart någon av delfastigheterna. Enligt beredningens mening bör utsökningen även i detta fall avse bruks1

Se motiven till de föreslagna ändringarna i 17 kap. H B .

UTSÖKNINGSLAGEN, 2 2 2 §

enheten som sådan. Skälet härtill är att utsökning i blott en delfastighet med nödvändighet skulle leda till sprängning av bruksenheten, ett resultat som det givetvis är angeläget att söka förhindra. Att sålunda vid utsökning i bruksenheten, vare sig fråga är om prioriterad eller oprioriterad gäld, bör eftersträvas att hålla bruksenheten samman innebär dock, såsom framhållits i de allmänna motiven till 26 kap., ej att enhetens bestånd under alla förhållanden skall bevaras. Vid exekutiv auktion å bruksenhet bör emellertid alltid försök göras att försälja bruksenheten som sådan med förbehåll om enhetens bestånd. Av det nu sagda följer att av bestämmelserna i UL de som behandla utmätning (4 kap.), utmätt egendoms försäljning (5 kap.) samt redovisning och fördelning av medel som till följd av utmätning influtit (6 kap.) böra avse bruksenhet som sådan i stället för fastighet som ingår i bruksenhet. Särskilt bör anmärkas att även 114 §, vilken icke omedelbart avser utsökning för fordran, bör äga tillämpning å bruksenhet som sådan. Vidare böra reglerna angående tvångsförvaltning (7 kap.), för vilkas tillämpning utmätning utgör förutsättning, avse bruksenhet som sådan. De nu angivna reglerna kunna emellertid icke oförändrade tillämpas vid utsökning i bruksenhet; modifierande och kompletterande regler ges i förevarande kapitel. De former av utsökning varom bestämmelser meddelas i 8 kap. UL avse icke omedelbart uttagande av betalning för fordran. Tillämpningen av dessa bestämmelser beträffande särskild i bruksenheten ingående fastighet eller del av sådan berör därför icke bruksenhetens bestånd. Hinder synes därför icke böra uppställas mot att tillämpa dessa bestämmelser beträffande särskild i bruksenheten ingående fastighet. Å andra sidan synes det av praktiska skäl böra medgivas att bestämmelserna få, om sökanden det begär, tillämpas även beträffande bruksenhet som sådan; en sådan möjlighet får särskild betydelse genom att de enhetliga forumregler beträffande utsökning i bruksenhet som beredningen föreslår bli tillämpliga i dylika fall. I enlighet med vad nu anförts har i förevarande paragraf upptagits stadgande om att, sedan bruksenhet registrerats, den skall vid tillämpning av bestämmelserna i föregående kapitel om utsökning för fordran i fast egendom och sådan egendoms försäljning i exekutiv ordning anses som en enda fastighet dock med iakttagande av vad i 12 kap. är föreskrivet. Särskilt stadgande om tillämpningen av bestämmelserna i 8 kap. synes icke erforderligt, enär de lagrum däri som här komma i fråga avse fast egendom över huvud taget, alltså även bruksenhet som sådan. Enligt beredningens förslag skola i 81, 107, 114, 119 och 121 §§ UL införas vissa bestämmelser som angå område eller andel av fastighet. Dessa bestämmelser komma i enlighet med förevarande paragraf att vid tillämpning i fråga om bruksenhet avse område eller andel av denna. Såsom område av bruksenhet komina därvid i betraktande såväl särskild fastighet, som ingår i bruksenheten, som ock område och andel av sådan fastighet, andel dock endast om den överlåtits med bestämmelse om utbrytning; enligt 26 kap.

182 FÖLJDÄNDRINGAR

16 § nya JB får nämligen överlåtelse utan bestämmelse om utbrytning ej äga r u m av andel i särskild fastighet, som ingår i bruksenhet. Vad angår andel i bruksenhet kan endast rent ideell sådan finnas; överlåtelse med bestämmelse om utbrytning av andel i bruksenhet är enligt 26 kap. 15 § förbjuden. 223 §.

Enär i bruksenhet kunna ingå fastigheter, som äro belägna inom skilda administrativa områden, uppkommer vid utsökning i enheten som sådan frågan vilka exekutiva myndigheter som skola ha att handlägga ärendet. I 1 kap. UL meddelas bestämmelser om de myndigheter — överexekutor och utmätningsman — som ha befattning med utsökningsmål. Uttryckliga regler om dessa myndigheters lokala kompetens saknas emellertid i lagen. I praxis ha dock vissa principer härom utbildats. 1 En ledande synpunkt är att såväl överexekutor som utmätningsman är begränsad till sitt tjänstgöringsområde. Utmätning av ett fastighetskomplex, som är beläget inom skilda utmätningsmäns områden, sökes alltså hos dem alla; envar utmätningsman utmäter de inom hans område liggande fastigheterna. På motsvarande sätt torde ett ärende om t. ex. anordnande av tvångsförvaltning av ett fastighetskomplex, som är beläget inom flera överexekutorers områden, handläggas av envar av dem beträffande fastigheter inom myndighetens område. För det fall att en och samma fastighet är belägen inom skilda utmätningsmäns områden har den meningen gjorts gällande, att den utmätningsman inom vars område huvudgården eller, om sådan ej finnes, den högst taxerade delen av fastigheten ligger skulle vara behörig att utmäta hela fastigheten. 2 Utmätningsman, som är behörig att företaga viss utsökningsåtgärd, äger emellertid för delgivning av underrättelse, anmaning eller förbud anlita utmätningsmannen i den ort där delgivningen skall ske (se 9 § kung. 14/12 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m.). I 98 § UL finnes ett stadgande om plats för exekutiv fastighetsauktion, vilket har viss betydelse för bedömande av överexekutors lokala kompetens. I sista momentet av lagrummet föreskrives bl. a. att om fastigheter inom särskilda överexekutorers områden skola gå i en försäljning, auktionen skall förrättas där huvudgården eller, om sådan ej finnes, den till allmän bevillning högst uppskattade fastigheten är belägen. Stadgandets karaktär av undantagsbestämmelse för ett speciellt fall antyder att huvudregeln är den häv förut angivna. Det har antagits att stadgandet äger motsvarande tillämpning vid försäljning av blott en fastighet, som är belägen inom skilda överexekutorers områden. 3 I 26 kap. av förslaget till jordabalk har beredningen upptagit vissa forumbestämmelser som angå bruksenhet. Sålunda skall fråga om bildande av bruksenhet genom registrering upptagas av inskrivningsdomaren vid den 1 2 8

Hassler s. 25 ff.; Olivecrona, Utsökning s. 25. Hassler s. 29. Hassler s. 27 f.

UTSÖKNINGSLAGEN, 2 2 3 §

inskrivningsavdelning inom vars område de ifrågavarande fastigheterna äro belägna eller, om dessa ligga inom skilda inskrivningsavdelningars områden, efter sökandens val av inskrivningsdomaren vid någon av dessa avdelningar eller vid inskrivningsavdelningen vid Stockholms rådhusrätt (27 §). Sedan registrering sålunda skett vid viss inskrivningsavdelning, skall den kvarbliva där, om den ej genom särskilt beslut överflyttas till annan avdelning (28 §). Begistreringen är avgörande för frågorna om inskrivningsforum (32 kap. 1 §) och om allmänt processuellt fastighetsforum i mål angående bruksenheten såsom sådan (26 kap. 25 §). I sistnämnda hänseende stadgas i förslaget, att vid tillämpning av vad i BB är föreskrivet om laga domstol i tvist angående fast egendom skall, om tvisten avser bruksenhet som sådan, så anses som om bruksenheten vore belägen inom området för den inskrivningsavdelning där bruksenheten är registrerad. För det fall att inom nämnda inskrivningsområde finnas två eller flera underrätter stadgas vidare att den av dessa underrätter skall vara behörig inom vars domkrets de inom inskrivningsområdet liggande fastigheterna helt eller till större delen äro belägna; har på grund av vad nu sagts viss underrätt upptagit tvisten, må fråga om rättens behörighet icke väckas i högre rätt. Beredningen har funnit det naturligt att även reglerna om behörig utsökningsmyndighet för bruksenheten anknyta till bruksenhetens registrering vid viss inskrivningsavdelning. Härför tala samma skäl som motiverat nyssnämnda av beredningen föreslagna regel om processuellt fastighetsforum. Beredningen hänvisar härom till vad som yttrats vid 26 kap. 25 § nya JB. I fråga om överexekutors lokala kompetens bör därför bruksenhet, om i denna ingå fastigheter inom två eller flera inskrivningsområden, anses vara belägen inom området för den inskrivningsavdelning där den är registrerad. Enligt jordabalksförslaget (27 kap. 3 §) skall i varje domsaga och stad med rådhusrätt finnas en inskrivningsavdelning; för del av domsaga må emellertid enligt Kungl. Maj :ts förordnande inrättas särskild inskrivningsavdelning. 1 Av 1 § UL följer att överexekutor är för landet länsstyrelse, var inom sitt län, i Stockholm överståthållarämbetet, i annan stad med magistrat denna eller, där Kungl. Maj :t så förordnar, viss ledamot av magistraten samt i stad utan magistrat länsstyrelsen eller den Kungl. Maj:t därtill förordnar. För domsaga eller sådan del av domsaga som har egen inskrivningsavdelning kan alltså finnas mer än en överexekutor. I sådana fall bör i likhet med vad som gäller enligt 26 kap. 25 § andra stycket nya JB den överexekutor vara behörig, inom vars tjänstgöringsområde de inom inskrivningsområdet liggande fastigheterna helt eller till större delen äro belägna samt, om på grund härav viss överexekutor upptagit målet, fråga om hans behörighet icke därefter få väckas. Vad härefter angår frågan om behörig utmätningsman bör först erinras om att enligt 2 § UL utmätningsman är å landet landsfiskal, var inom sitt tjänstgöringsområde, i magistratsstad stadsfogde och i fögderistad lands1 F. n. finnes endast en sådan särskild inskrivningsavdelning, nämligen staden Filipstad inom Östersysslets domsaga.

184 FÖLJDÄNDRINGAR

fiskal eller stadsfogde. 1 Om i stad, för vilken ej länsstyrelsen är överexekutor, erfordras mer än en stadsfogde, bestämmer Kungl. Maj :t deras antal och omfånget av värderas befattning. Sådana bestämmelser om arbetsfördelningen mellan stadsfogdar i samma stad avse icke deras lokala utan deras sakliga kompetens. 2 Vidare äger enligt 3 § UL länsstyrelse att för bestämt fall eller inom visst område förordna lämplig person att på eget ansvar i landsfiskals ställe vara utmätningsman. Om alla de i bruksenheten ingående fastigheterna ligga inom en och samma utmätningsmans tjänstgöringsområde, bör naturligen denne utmätningsman vara behörig att upptaga utsökningsmål som angår bruksenheten. Detta fall torde bli tämligen vanligt. På grund av de förutnämnda reglerna om överexekutors kompetens kommer i det nu avsedda fallet den behörige utmätningsmannen alltid att vara en utmätningsman som redan enligt de allmänna bestämmelserna i UL är underställd den behörige överexekutorn. Då åter fastigheterna icke äro på detta sätt samlade inom ett utmätningsmannadistrikt, synes det böra bero av omständigheterna i det särskilda fallet vilken utmätningsman som behörigheten skall tillkomma. Att för detta fall införa en generell lagregel, som avgjorde kompetensfrågan efter fastigheternas belägenhet på liknande sätt som i fråga om överexekutors behörighet, låter sig nämligen enligt beredningens mening knappast göra; en sådan bestämmelse skulle i många fall skapa osäkerhet och dess tillämpning skulle för utmätningsmannen vara onödigt betungande. Det synes lämpligare att i sådant fall överexekutor för varje särskilt utsökningsmål anvisar en utmätningsman. I de fall då utsökningsmålet skall anhängiggöras omedelbart hos överexekutor, t. ex. vid försäljning på grund av lagsökningsutslag, medför ett sådant förfarande icke någon tidsutdräkt. I vissa andra fall, t. ex. vid utmätning, kommer visserligen, om utmätningen avser bruksenhet, förfarandet att leda till någon omgång. Denna uppväges i varje fall av att ett klart och definitivt besked snabbt erhålles. Uppenbarligen är det endast den beträffande bruksenheten behörige överexekutorn som sålunda skall äga anvisa utmätningsman; då begäran härom riktas till viss överexekutor, har han att i första hand pröva sin egen kompetens. Huruvida och i vilken omfattning överexekutor vid valet av utmätningsman skall äga gå utöver kretsen av de honom enligt allmänna regler underställda utmätningsmännen är en fråga som lämpligen synes kunna lösas i instruktionsväg. Uppenbart är emellertid att den anvisade utmätningsmannen i varje fall är underställd den behörige överexekutorn i det ifrågavarande utsökningsmålet. Såsom tidigare nämnts kan enligt 3 § UL i vissa fall särskild utmätningsman förordnas. Enär utsökningsmål som angår bruksenhet kan vara av mycket stor omfattning, torde behov av att i ifrågavarande sammanhang kunna meddela dylikt förordnande föreligga; möjligheten härtill synes 1 För staden Enköping, där länsstyrelsen är överexekutor, är magistraten utmätningsman; anordningen grundas å övergångsstadgandet i 23 § promulgationslagen till UL. 2 Se bestämmelser för Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg intagna i Svensk lagsamling, avd. Exekutionsrätt s. 92—95.

UTSÖKNINGSLAGEN, 2 2 3 §

emellertid böra inskränkas till de fall då utsökningsmålet är av synnerlig omfattning. Om rätt för utmätningsman att i utsökningsmål som angår bruksenhet påkalla biträde av utmätningsman å annan ort stadgas i nästfoljande paragraf. De i lagrummet meddelade särskilda bestämmelserna om behörig överexekutor och utmätningsman avse endast de utsökningsåtgärder som skola vidtagas med själva bruksenheten. Med åtgärd som avser bruksenheten som sådan är att likställa åtgärd som riktar sig mot ägaren av allenast ideell andel av bruksenheten. Skulle däremot åtgärden avse å tredje man överlåtet område av bruksenheten, böra allmänna ko.mpetensregler tillämpas. Ej heller inbegripa de föreslagna reglerna utsökning som avser annan gäldenärens egendom än den nu nämnda. I sistnämnda avseende komma alltjämt de allmänna kompetensbestämmelserna att gälla. Utmätning för gäld, vilken icke häftar vid bruksenhet, sökes alltså hos utmätningsman inom vars tjänstgöringsområde gäldenären har utmätningsbar egendom. Denne har att med iakttagande av bl. a. föreskrifterna i 4 kap. om utmätningsordningen (62 och 63 §§ m. fl.) företaga ärendet. Föreligger skäl att utmäta fast egendom, skall han alltså låta utmätningen omfatta även sådan, dock att utmätningsmannen icke utan att enligt förevarande paragraf vara behörig äger utmäta bruksenhet. Skulle utmätningsmannen sakna kompetens att utmäta bruksenhet, som gäldenären äger, och ej heller erhålla behörighet därtill genom överexekutors förordnande, får utmätning av bruksenheten, om det är nödvändigt för att fordran skall bli täckt, sökas hos den utmätningsman som behörigheten tillkommer. Utmätningen av den övriga egendomen rubbas icke av att bruksenheten sålunda utmätes. 224 §.

På grund av bestämmelserna i 223 § kan vid utsökning i bruksenhet den situationen föreligga att av de i bruksenheten ingående fastigheterna vissa eller till och med alla ligga utanför överexekutors allmänna tjänstgöringsområde. Att bruksenheten ej alls har någon lokal anknytning till överexekutors tjänstgöringsområde kan vara fallet, då bruksenheten är registrerad vid Stockholms rådhusrätt. Såsom framgår av 223 § sista momentet kan en utmätningsman ha att ta befattning ined fastigheter som ligga utanför hans ordinarie tjänstgöringsområde. Bland de åtgärder som därvid kunna komma i fråga må nämnas beskrivning och värdering av utmätt fast egendom (79 § ) ; enligt den föreslagna nya 225 § skall vid utmätning av bruksenhet särskild beskrivning upprättas för varje fastighet och i regel värde åsättas såväl bruksenheten som envar av fastigheterna. Även t. ex. omhändertagande av avkastning av utmätt fast egendom enligt 81 § 1 mom. kan kräva att åtgärd vidtages utanför utmätningsmannens tjänstgöringsområde. Den som enligt 223 § är behörig utmätningsman beträffande bruksenheten är givetvis därmed också kompetent att verkställa sådana åtgärder även utanför sitt vanliga tjänstgöringsområde. Uppenbarligen skulle det dock vara alltför

186 FÖLJDÄNDRINGAR

betungande för en utmätningsman att i dessa och andra liknande fall alltid själv nödgas vidtaga åtgärden. Han bör därför tillerkännas rätt att påkalla biträde av utmätningsmannen å den ort där åtgärden skall vidtagas. Såsom vid 223 § anmärkts finnes redan enligt gällande rätt en befogenhet för utmätningsman att för delgivning av underrättelse, anmaning eller förbud med person, som uppehåller sig utom utmätningsmannens tjänsteområde, anlita utmätningsmannen i den ort där delgivningen skall ske (9 § kung. 14/12 1917 om landsfiskals och stadsfogdes dagbok i utsökningsmål m. m . ) . Denna befogenhet bör enligt beredningens mening utvidgas till att avse biträde för vidtagande å annan ort av alla slag av åtgärder i utsökningsmål som avser bruksenhet som sådan. Ett stadgande av denna omfattning synes ha sin rätta plats i själva UL. Förslag härom har upptagits i förevarande paragraf. Däremot synes behov icke förefinnas av att införa en liknande befogenhet för överexekutor. 225 §. Denna paragraf reglerar tillämpningen beträffande bruksenhet av bestämmelserna i 79 § om beskrivning och värdering av utmätt fast egendom. De här givna särskilda föreskrifterna motiveras av att enligt 228 § exekutiv försäljning av bruksenhet kan komma att äga r u m i särutrop. Det är med hänsyn till denna möjlighet nödvändigt att varje delfastighet är för sig beskriven och värderad till ledning för spekulanterna vid auktionen. Värderingen bör i detta fall avse fastighetens värde oberoende av dess samband med bruksenheten. Då emellertid enligt 228 § försäljning i särutrop icke kan äga rum, om bruksenheten är besvärad av inskriven tomträtt, ha i sådant fall särskilda värden ansetts icke behöva åsättas delfastigheterna. Att värde dessutom skall åsättas bruksenheten som sådan står i överensstämmelse med principerna i 79 och 222 §§. 226 §.

I 98 § ges regler om plats för auktion å fast egendom. Dessa äro olika för land och stad; till landet räknas enligt 1 § 2 mom. fögderistad där länsstyrelsen är överexekutor. Å landet äger gäldenären bestämma om auktionen skall hållas å landskansliet eller å tingsställe i orten. Med orten avses här tydligen det tingslag inom vilket fastigheten ligger. 1 Om gäldenären uppgiver annat ställe i orten, kan auktionen i stället hållas där, såvida överexekutor finner det lämpligt. Om gäldenären icke uppgivit auktionsställe, bestämmer överexekutor var auktionen skall hållas. I stad, vartill är att hänföra allenast magistratsstad och fögderistad, där ej länsstyrelse är överexekutor, skall auktionen förrättas å överexekutors ämbetsrum eller annat ställe, där auktioner i staden gemenligen hållas. Slutligen stadgas att, om fastigheter inom särskilda överexekutorers områden gå i en försäljning, auktio1

Jfr Hassler s. 253.

UTSÖKNINGSLAGEN, 226 §

nen skall förrättas där huvudgården är eller, om sådan ej finnes, den högst taxerade fastigheten är belägen samt att, om detta är å landet, auktionen skall hållas å landskansliet. Enär i en och samma bruksenhet kunna ingå fastigheter inom skilda administrativa områden, erfordras tydligen vissa specialbestämmelser rörande platsen för auktion å sådan enhet. Härvid är att märka det av beredningen föreslagna stadgandet i 223 § som reglerar frågan om överexekutors behörighet. Enligt detta stadgande skall i fråga om behörigheten för överexekutor bruksenhet anses belägen inom området för den inskrivningsavdelning där den är registrerad; om för inskrivningsområdet finnas flera överexekutorer, skall den av dem vara behörig inom vars tjänstgöringsområde de inom inskrivningsområdet liggande fastigheterna helt eller till större delen äro belägna. Enligt dessa regler kan det icke ifrågakomma att mer än en överexekutor är behörig utsökningsmyndighet för en och samma bruksenhet; tillämpning av det i 98 § 3 mom. givna stadgandet om kompetensfördelningen för det fall att fastigheter äro belägna inom skilda överexekutorers områden blir alltså i detta fall icke aktuell. Vad angår frågan på vilken plats inom den behörige överexekutorns tjänstgöringsområde som auktion å bruksenheten skall förrättas, anser beredningen lämpligast att de principer som kommit till uttryck i övriga bestämmelser i 98 § få gälla även i detta fall. För att möjliggöra tillämpning av dessa regler föreslår beredningen ett stadgande om att bruksenheten därvid skall anses belägen inom den enligt 223 § behörige överexekutorns tjänstgöringsområde. Härav torde följa att, då länsstyrelse är behörig överexekutor, de för landet meddelade bestämmelserna skola äga tillämpning samt att, då annan än länsstyrelse är överexekutor, reglerna om auktion i stad skola gälla. I 2 mom. ha lämnats vissa bestämmelser angående kungörande av exekutiv auktion m. m. såvitt angår bruksenhet. Dessa bestämmelser komplettera reglerna i 101, 105, 127, 142 och 173 §§. I dessa fall har den faktiska belägenheten av de i bruksenheten ingående fastigheterna ansetts vara av den betydelse att kungörande på sätt i paragraferna stadgas bör ske särskilt inom varje län, tingslag eller stad där i bruksenheten ingående fast egendom är belägen. 227 §.

I denna paragraf meddelas vissa särskilda bestämmelser angående upprättande av borgenärsförteckning för exekutiv försäljning av bruksenhet. Såsom vid 228 § närmare angives skola vid exekutiv auktion å en utmätt bruksenhet de i denna ingående fastigheterna kunna försäljas antingen i gemensamt utrop med förbehåll om bruksenhetens bestånd eller, utan sådant förbehåll, i särutrop avseende de särskilda fastigheterna eller ev. grupper av dessa fastigheter (229 §). Vid auktionen skall alltid först ske gemensamt utrop och därefter, under vissa betingelser, särutrop äga rum. Överstiger sammanräknade beloppet av de vid särutropen bjudna köpeskilling-

188 FÖLJDÄNDRINGAR

arna vad som bjudits vid det gemensamma utropet, skola särutropen äga företräde; i annat fall gäller det gemensamma utropet före särutropen. För att en verkligt rättvisande jämförelse skall kunna göras mellan det bud som avgivits vid det gemensamma utropet och sammanräknade buden vid särutropen är det givetvis nödvändigt att båda slagen av utrop ske med samma belastningar åvilande fastigheterna. Enligt förslaget skola ock det gemensamma utrop och den serie särutrop som jämförelsen skall avse äga rum med bibehållande i fastigheterna av samtliga belastningar, som äro upptagna i borgenärsförteckningen; först sedan avgjorts om försäljningen skall ske i gemensamt utrop eller i särutrop, skall tillämpning kunna förekomma av reglerna i 123 § om utrop utan förbehåll om beståndet av vissa rättigheter. Härutinnan avviker förslaget från vad som f. n. gäller vid försäljning av gemensamt intecknade fastigheter (121 och 123 §§). x Enligt 228 § skola vid det första gemensamma utropet och den första serien särutrop avtalad förköpsrätt, återköpsrätt och särskild rättighet förbehållas, ändå att rättigheten icke faller inom lägsta budet (jfr 113 §). Beträffande ränterätt och födoräd, vilka rättigheter även avses i 123 §, föreligga vid exekutiv försäljning av bruksenhet särskilda omständigheter som motivera undantag från vad som gäller vid sådan försäljning av fastighet. Vid 26 kap. 24 § nya JB har beredningen framhållit att den omständigheten, att ränterätt och födoråd icke kunna gemensamt besvära flera fastigheter, ansetts böra medföra att vid försäljning av bruksenhet i särutrop ränterätt eller födoråd, som besvärat bruksenheten, upphör att gälla, varvid rättighetshavaren hänvisas till utlösen av rättigheten. Vad nu sagts innebär att vid särutropen försäljningen sker utan förbehåll om beståndet av ränterätt eller födoråd i bruksenheten. Följaktligen kan, om jämförelsen mellan buden skall bli rättvisande, sådant förbehåll ej heller ske vid det gemensamma utropet. I stället för rättigheten bör därför i borgenärsförteckningen såsom fordran upptagas det kapitaliserade värdet av rättigheten, vilket rättighetshavaren jämlikt 9 kap. 7 § resp. 10 kap. 7 § nya JB är berättigad att i mån av tillgång utfå ur egendomen för den händelse rättigheten uppoffras. Den omständigheten alt nu ifrågavarande rättigheter vid bruksenhetens försäljning i särutrop ovillkorligen skola upphöra gör det naturligt att i detta fall upptaga rättigheten till dess kapitaliserade värde redan i borgenärsförteckningen i stället för, såsom sker vid försäljning av faslighet, då sådan rättighet uppoffrats, först i fördelningslängden (149 § UL). Den fordran som alltså i borgenärsförteckningen representerar rättigheten bör i förteckningen upptagas med samma förmånsläge som tillkommer rättigheten. Upptagandet av ifrågavarande fordringar i borgenärsförteckningen påverkar givetvis lägsta budet, om fordringarna gå före utsökningsfordringen. Följden av att i borgenärsförteckningen upptages icke själva rättigheten ulan en fordran, motsvarande dess kapitaliserade värde, blir att såväl vid gemensamt utrop som vid särutrop försäljningen kommer att äga rum utan förbehåll om rättighetens bestånd. Enligt reglerna i 9 kap. 10 § och 10 kap. 22 § nya JB 1

Jfr Olivecrona, Förfarandet s. 101.

UTSÖKNINGSLAGEN, 2 2 7 §

skulle ett sådant försäljningssätt medföra att rättigheten upphörde. Såsom framhållits i motiven till 26 kap. 24 § nya JB föreligga emellertid vid försäljning av bruksenhet i gemensamt utrop och alltså med förbehåll om bruksenhelens bestånd ej de skäl som vid särutrop motivera en obligatorisk utlösen även av ränterätt eller födoråd vars i borgenärsförteckningen upptagna kapitaliserade värde helt täckes av köpeskillingen. Den omständigheten att köpeskillingen förslår till att täcka rättighetens värde måste antagas innebära att försäljningen skulle kunnat genomföras med förbehåll om rättighetens bestånd utan att borgenärer med bättre rätt lidit men därav (123 §). I enlighet med detta betraktelsesätt har i 26 kap. 24 § nya JB stadgats att, då bruksenhet säljes med förbehåll om bruksenhetens bestånd, ränterätt eller födoråd skall utan hinder av bestämmelserna i 9 kap. 10 § och 10 kap.. 22 § samma balk alltjämt kvarstå i bruksenheten, såframt rättigheten till hela det i borgenärsförteckningen åsatta värdet täckes av köpeskillingen. Om resultatet av den exekutiva försäljningen blir att ränterätten eller födorådet icke skall bestå, skall rättighetshavaren erhålla ersättning ur köpeskillingen — så långt denna förslår — med det i borgenärsförteckningen upptagna värdet. Vid likviden är emellertid att märka den särskilda bestämmelsen i 24 kap. 12 § 3 nya JB, enligt vilken rättighetshavarens anspråk på betalning i visst hänseende har sämre förmånsläge än som tillkommer rättigheten såsom sådan. Enligt de nu angivna reglerna kommer alltså vid exekutiv försäljning av bruksenhet en ränterätt eller ett födoråd att i viss mån behandlas på samma sätt som en panträtt. Bl. a. kommer, vid försäljning med förbehåll om bruksenhetens bestånd, rättighetshavaren att, om han vill rädda sin rättighet, liksom en panträttshavare vara hänvisad till att genom eget bud höja köpeskillingen så att rättighetens värde täckes. Det bör anmärkas att det i allmänhet endast är vid exekutiv försäljning av bruksenheten som utdelning erhålles för det med stöd av förevarande paragraf upptagna kapitaliserade värdet av ränterätt eller födoråd. Sålunda kan utdelning därför endast i undantagsfall vinnas vid fördelning av avkastningen för utmätt men icke försåld bruksenhet (143 § 2 mom.) eller för bruksenhet som satts under tvångsförvaltning (172 §). Härutinnan gälla vanliga regler, vilka innebära att innehavare av födoråd aldrig och innehavare av ränterätt endast då han med stöd av 9 kap. 9 § nya JB är utmätningssökande är berättigad till utdelning för rättighetens kapitalvärde. Härom hänvisas till motiven vid 143 och 172 §§. I enlighet med det sagda ha i förevarande paragraf meddelats bestämmelser om upptagande i borgenärsförteckningen av kapitaliserade värdet av ränterätt eller födoråd. Att härutöver kunna upptagas fordringar för förfallna förmåner på grund av ränterätlen eller födorådet följer av de allmänna bestämmelserna i 107 §. Beträffande kapitaliseringen har hänvisning skett till 9 kap. 7 § och 10 kap. 7 § nya JB, varjämte föreskrivits att vid beräkningen av kapitalvärdet 149 § skall äga tillämpning. Av sistnämnda lagrum följer att värdet skall avse tidpunkten för köpeskillingsfördelningen. I para-

190 FÖLJDÄNDRINGAR

grafen har vidare föreskrivits att i borgenärsförteckningen skall anmärkas att ränterätt eller födoråd, vars kapitaliserade värde sålunda upptagits i förteckningen, skall vid försäljning av bruksenheten i gemensamt utrop under vissa förhållanden bestå, trots att förbehåll om dess bestånd icke gjorts vid försäljningen. Genom att borgenärsförteckningen uppläses innan utrop sker (119 §) kommer anteckningen att tjäna spekulanterna till vägledning, Enligt 113 och 117 §§ skola i borgenärsförteckningen lämnas vissa uppgifter angående lägsta budet och om sättet för köpeskillingens gäldande. I sista momentet av förevarande paragraf har stadgats att vid tillämpningen av vad sålunda föreskrivits de särskilda bestämmelser som meddelas i 230 och 231 §§ skola iakttagas. 228 §. I den år 1944 inom beredningen upprättade promemoria om skydd för särintressen vid inskrivningsreglering som omnämnts vid behandlingen av 26 kap. i förslaget till ny JB var utgångspunkten i fråga om exekution i bruksenhet att enheten skulle bevaras även vid exekutiv försäljning. Vid auktionen skulle bruksenheten alltid utropas som en enhet. För beredningen i dess nuvarande sammansättning har det emellertid framstått som bäst förenligt med allmänna exekutiva principer att enheten icke bevaras på bekostnad av exekutionssökanden och övriga borgenärer. Även ägarens intresse bör härvid beaktas. Såsom tidigare i olika sammanhang påpekats är syftet med införandet av institutet registrerad bruksenhet väsentligen att skapa en ersättning för den gemensamma inteckningen. Bildandet av en bruksenhet tillgodoser på ett annat sätt behovet för ägaren av ett fastighetskomplex att i kredithänseende utnyttja det mervärde som komplexet äger utöver sammanlagda värdet av de i komplexet ingående särskilda fastigheterna. Bruksenhetens tillkomst vilar alltså på antagandet att enheten har ett sådant mervärde, icke endast i den aktuelle ägarens hand utan även på längre sikt, så att enheten lämpar sig som underlag för den regelmässigt långfristiga fastighetskrediten. I regel torde det, också då det blir fråga om att ur bruksenheten söka u t fordran för vilken densamma häftar, komma att visa sig att bruksenheten sammanhållen såsom sådan representerar ett högre värde än om den skulle splittras på skilda ägare. Man kan dock icke bortse ifrån att förhållandet understundom kan vara det motsatta eller att alltså en försäljning i särutrop å delar av bruksenheten ger ett bättre ekonomiskt resultat än en försäljning av hela bruksenheten i ett utrop. Ett sådant utfall av försäljningen kan bero på att bildandet av bruksenheten grundade sig på en felspekulation eller på att förhållandena ändrats efter det bruksenheten kommit till stånd. Särskilt beträffande mycket stora bruksenheter torde det ibland komma att visa sig att kretsen av spekulanter på den odelade enheten är mycket snäv. Det är uppenbart att i en sådan situation risk uppstår för utmätningssökanden och andra rättsägare i egendomen med sämre rätt än denne, däribland egendomens ägare. Det är möjligt att i en sådan situation en försälj-

UTSÖKNINGSLAGEN, 2 2 8 §

ning av de i bruksenheten ingående fastigheterna var för sig eller fördelade i lämpliga grupper skulle kunna ge en högre sammanlagd köpeskilling. Det är då ett allmänt intresse att en uppdelning av bruksenheten kominer till stånd. I gällande rätt meddelas bestämmelser om utrop av flera gemensamt intecknade fastigheter i 121 § UL. Lagrummet avser det fall att någon av fastigheterna häftar för — utöver den eller de gemensamma inteckningarna — särskild fordran eller rättighet, som skall vid försäljningen iakttagas, eller kommit i särskild ägares hand. I sådant fall, då alltså i någon eller i flera av fastigheterna förekommer särintresse, skall till en början varje fastighet utropas för sig. Därefter skall i vissa närmare angivna fall gemensamt utrop äga rum av samtliga fastigheter. Avgörande för om särutropen eller det gemensamma utropet skall antagas är vad som bjudes vid de olika utropen, överstiger den vid det gemensamma utropet bjudna köpeskillingen summan av vad som bjudits vid särutropen, skall det gemensamma utropet äga företräde; i motsatt fall skall vid särutropen förbliva. Med hänsyn till att i de fall som nu nämnts särintressen förekomma sker likviden särskilt för varje fastighet; ha fastigheterna sålts vid gemensamt utrop, uppdelas därför köpeskillingen mellan fastigheterna. För det fall att flera gemensamt intecknade fastigheter, i vilka icke finnes något särintresse av förut angivet slag, skola säljas meddelas icke några uttryckliga bestämmelser i UL angående utropssättet. Det nämnda stadgandet i 121 § torde emellertid vila på den uppfattningen att, då särintressen icke finnas, fastigheterna skola utropas gemensamt. 1 Så sker ock i tillämpningen; hela fastighetskomplexet behandlas som en enda fastighet. 2 Huruvida dessutom på begäran av sakägare särutrop skola äga rum torde vara ovisst. Inom rättslitteraturen har emellertid framhållits att berättigat intresse av att begära sådan försäljning kan föreligga å såväl ägarens som rättighetshavarnas sida. 3 Vid exekutiv försäljning av bruksenhet synes man i första hand böra göra försök att bibehålla bruksenheten som sådan. Såsom redan framhållits torde ett gemensamt utbud i regel kunna väntas ge det bästa ekonomiska resultatet; ej heller förekomma fordringsrätter som ej omfatta hela bruksenheten. Enligt beredningens mening böra därför de i bruksenheten ingående fastigheterna till en början utropas gemensamt med förbehåll om enhetens bestånd. Därefter böra, om det begäres av ägaren eller av borgenär vars rätt är därav beroende, särutrop äga rum. Om det efter dessa utrop visar sig att sammanräknade beloppet av de vid särutropen bjudna köpeskillingarna icke överstiger vad som bjudits vid det gemensamma utropet, bör det gemensamma utropet äga företräde; detta motiveras jämväl av önskemålet att bruksenheten om möjligt bevaras. Enligt 123 § skall exekutiv försäljning av fast egendom, som besväras 1

Jfr Olivecrona, Förfarandet s. 89 och där anmärkt litteratur. Olivecrona a. a. s. 63. 3 Se Lamm, Inteckning s. 178 ff.; jfr Trygger 1 uppl. s. 327 f. 3

192 FÖLJDÄNDRINGAR

av inskriven tomträtt, alltid ske under förbehåll om tomträttens bestånd. Emellertid får enligt 17 kap. 2 § nya JB tomträtt icke upplåtas i flera fastigheter gemensamt; en sådan i flera fastigheter gällande belastning skulle uppkomma, därest en av tomträtt besvärad bruksenhet såldes i särutrop Med hänsyn härtill böra särutrop icke få företagas vid försäljning av bruksenhet, vari gäller inskriven tomträtt. I fråga om vattenfallsrätt stadgas i förslaget intet dylikt förbud mot gemensam upplåtelse. Ehuru även vattenfallsrätt ovillkorligen skall förbehållas vid exekutiv försäljning (123 §), möter därför icke med hänsyn till denna rättighet hinder mot särutrop. Enär i det fall som avses i 114 § 2 mom. i beredningens förslag samtliga i borgenärsförteckningen upptagna fordringar och rättigheter skola bestå oberoende av den exekutiva försäljningen, böra särutrop i sådant fall icke förekomma; försäljning i särutrop medför nämligen bl. a. att panträtter i bruksenheten upphöra att gälla (26 kap. 24 § nya J B ; jfr 231 § här nedan). Enär samtliga de fordringar varom är fråga belasta bruksenheten som sådan, erfordras icke för likviden att efter försäljningen, vare sig den sker i gemensamt utrop eller i särutrop, en uppdelning sker av köpeskillingen å de särskilda fastigheterna. Något behov av särskilda borgenärsförteckningar föreligger därför icke i någotdera fallet. Även vid försäljning i särutrop betraktas de bjudna köpeskillingarna som en enhet, ur vilken utdelningsberättigade borgenärer erhålla betalning. Detta är ock naturligt med hänsyn till att fordringarnas materiella underlag är bruksenheten som sådan. Det nu sagda innebär ock att vid särutrop frågan huruvida lägsta budet uppnåtts bedömes med hänsyn till sammanlagda beloppet av de för de skilda fastigheterna bjudna köpeskillingarna. Enligt 123 § skall i vissa fall vid exekutiv försäljning utrop ske utan förbehåll om beståndet av i borgenärsförteckningen upptagen rättighet; principen är härvid att beståndet av en rättighet icke får lända en bättre prioriterad borgenär till men. Såsom nyss nämnts äro tomträtt och vattenfallsrätt undantagna från dessa bestämmelser. Vad angår andra rättigheter kan emellertid principiellt försäljningen ske antingen med eller utan förbehåll om sådan rättighets bestånd. Såsom vid 227 § anmärkts har beredningen funnit att det för att möjliggöra en rättvisande jämförelse mellan det gemensamma utropet och särutropen är nödvändigt att de bud som sålunda skola jämföras ske under samma förutsättningar i ifrågavarande hänseende. Först sedan jämförelsen utvisat om försäljningen skall ske genom gemensamt utrop eller särutrop, kunna reglerna i 123 § tillämpas. I princip kunna två metoder tänkas för att göra det första gemensamma utropet och den första serien särutrop jämförbara; de kunna alla företagas antingen utan förbehåll för någon av ifrågavarande rättigheter eller ock med förbehåll för samtliga rättigheterna. Ett avgörande skäl mot den förra utvägen är att de bud vara jämförelsen i så fall skulle grundas skulle bli helt fiktiva; efter jämförelsen finge alltid nya utrop, vid vilka rättigheterna förbehölles, försökas. Det lämpligaste synes därför vara att, i anslutning till vad redan nu skall iakttagas, vid de första utropen förbehåll göres om beståndet av alla i borgenärsförteckningen

UTSÖKNINGSLAGEN, 2 2 8 §

upptagna rättigheter. Såsom vid 227 § angivits skall i borgenärsförteckningen ränterätt eller födoråd icke upptagas som rättighet utan som fordr a n ; de rättigheter för vilka förbehåll skall göras äro därför avtalad förköpsrätt, återköpsrätt och särskild rättighet. Beträffande förbehållandet av rättigheter uppkomma vissa problem. Att en rättighet besvärar en bruksenhet innebär att rättigheten är sakrättsligt anknuten till bruksenheten; däri ligger emellertid icke att bruksenheten i sin helhet utgör materiellt underlag för rättigheten. Vad angår avtalad förköpsrätt och återköpsrätt följer av bestämmelserna i 5, 6 och 26 kap. nya JB att sådan rättighet alltid materiellt omfattar hela den bruksenhet till vilken den är sakrättsligt anknuten. I fråga om särskild rättighet kan emellertid förhållandet vara ett annat. I allmänhet är den, oberoende av fastighetsindelningen, lokaliserad till visst område å marken. Det är givet att det vid en exekutiv försäljning i vissa fall kan råda tvekan huruvida bruksenheten i sin helhet eller allenast viss del av denna omfattas av en särskild rättighet. Ett motsvarande förhållande kan redan nu föreligga vid försäljning av fastighet. Frågan får särskild betydelse, då de i en bruksenhet ingående delfastigheterna skola utropas var för sig eller i grupper (jfr 229 §). Vad angår själva utropsordningen uppkommer för sådant fall spörsmålet om prövningen, huruvida en rättighet skall bestå eller icke, på något sätt kan begränsas till att avse de fastigheter som materiellt omfattas av rättigheten; följden av en sådan begränsning vore bl. a. att antalet erforderliga utrop bleve mindre genom att rent fiktiva utrop ej skulle behöva företagas. I samband med den beskrivning och värdering av varje delfastighet som det åligger utmätningsmannen att verkställa (jfr 225 §) måste helt naturligt en viss hänsyn tas till vilka belastningar som åvila fastigheten i fråga. Åtminstone är detta fallet, då sådana belastningar kunna antagas inverka på fastighetens värde. Något avgörande inflytande i fråga om utropssättet k a n emellertid ej tilläggas en sådan undersökning; därtill äro svårigheterna att erhålla tillförlitliga uppgifter och riskerna för misstag och förbiseenden alltför stora. Än mindre kan det åläggas auktionsförrättaren att utreda dessa frågor. En annan utväg vore att redan vid den första serien särutrop låta förbehåll om rättigheten i resp. fastighet bero av yrkande från rättighetshavaren. Mot ett sådant förfaringssätt kan emellertid invändas att pariteten mellan det gemensamma utropet och särutropen därigenom skulle k u n n a rubbas; det skulle ock enligt beredningens mening innebära att alltför stora krav ställdes på rättighetshavarna. Vad nu sagts medför att vid den första serien särutrop samtliga ifrågavarande rättigheter böra förbehållas vid vart och ett av särutropen. Innebörden härav är att m a n vid dessa utrop över huvud taget icke ingår på frågan om rättigheternas materiella omfattning. Beredningen har även övervägt huruvida i stället utropen utan förbehåll om beståndet av viss rättighet kunde begränsas till fastigheter som omfattades av denna rättighet. Bättigheten skulle då, om den vore inskriven, formellt kvarstå i övriga fastigheter men dessa skulle genom ett enkelt för13—600777

III

194 FÖLJDÄNDRINGAR

farande senare kunna befrias från inskrivningen i fråga. En sådan begränsning kunde vinnas genom stadgande att utrop utan förbehåll skulle företagas först på yrkande av borgenär vars rätt vore därav beroende och icke såsom enligt 123 § oberoende av sådant yrkande. I yrkandet skulle då angivas vilka fastigheter som utropen skulle avse. Det synes emellertid ovisst om en sådan anordning skulle medföra den åsyftade vinsten; det kan tänkas att yrkande ofta skulle för säkerhets skull framställas beträffande alla fastigheterna. Dessutom skulle med detta system risk föreligga att i vissa lägen borgenärerna i sina yrkanden frånginge företrädesordningen mellan rättigheterna, så att de framställde yrkande beträffande en bättre prioriterad rättighet men däremot icke beträffande en sämre. För att förhindra att en rättighetshavare sålunda gynnades på en annans bekostnad skulle erfordras att även den senare tillerkändes rätt att framställa yrkande som nyss sagts. Att en rättighetshavare på detta sätt hänvisades till att vid auktionen själv bevaka sina intressen skulle emellertid lätt k u n n a leda till rättsförlust och även komplicera förfarandet. Av nu anförda skäl har beredningen funnit lämpligast att även vid särutrop bestämmelserna i 123 § om uppoffrande av rättigheter skola tillämpas oberoende av om yrkande därom framställes samt att, då utrop skall ske u t a n förbehåll om beståndet av viss rättighet, samtliga fastigheter eller fastighetsgrupper skola var för sig utbjudas utan förbehåll om rättighetens bestånd. Först när hela serien särutrop utan förbehåll för rättigheten ägt rum, företages den i 123 § avsedda jämförelsen mellan buden. Enär utrop u t a n förbehåll om rättighets bestånd kan rubba utrop med förbehåll endast om det ger högre bud än det senare, kommer vad rättighetshavaren har att tillskjuta för att rädda sin rättighet att utgöra den sammanlagda ökning som vid den senare serien särutrop uppkommer genom ettvart av de nya utrop vid vilka köpeskillingen överstiger vad som bjudits vid det förra utropet. Detta belopp skall erläggas efter det sista utropet i den senare serien; genom att betala detta tillskott bevarar han rättigheten till fullo. Om beloppet icke erlägges, bestämmes för varje fastighet vilket av utropen som enligt regeln i 123 § har företräde. Det nu angivna försäljningssättet innebär alltså att åt spekulanterna överlåtes att bedöma i vad mån förbehållandet av en rättighet inverkar på en viss fastighets värde. I allmänhet torde borgenärsförteckningen med tillhörande handlingar lämna erforderlig vägledning. För det fall att så icke är förhållandet har den intresserade att själv söka skaffa sig upplysningar om rättigheternas materiella omfattning. Tydligen kommer det att kunna inträffa att en fastighet säljes med förbehåll om beståndet av en rättighet som icke omfattar fastigheten i fråga. Är rättigheten inskriven, kommer i så fall inskrivningen att oberoende av försäljningen kvarstå i fastigheten, ehuru den saknar materiellt underlag. Inskrivningen bör då kunna dödas efter ansökan av fastighetsägaren. Härom hänvisas till vad beredningen yttrar vid 31 kap. 10 § nya JB. Till belysning av de nämnda reglerna må här anföras följande exempel.

UTSÖKNINGSLAGEN, 228 §

195 I en bruksenhet, som består av fastigheterna A, B och C, gäller med bästa rätt en panträtt å 200 000 kr. och därefter i ordning en panträtt å 100 000 kr., ett födoråd, en inskriven skogsavverkningsrätt, en panträtt å 20 000 kr., en inskriven rätt till grustäkt och ett inskrivet servitut. Det antages att skogsavverkningsrätten materiellt omfattar alla tre fastigheterna, under det att rätten till grustäkt omfattar endast A och servitutet endast C. Bruksenheten skall säljas å exekutiv auktion till gäldande av panträtten å 100 000 kr. Här bortses från räntekrav, ej utgjorda födorådsförmåner, avkastning och kostnader för förfarandet. Det uppgöres endast en borgenärsförteckning för hela bruksenheten; i denna upptages ej födorådet såsom rättighet u t a n i stället en fordran uppgående till dettas kapitaliserade värde, 65 000 kr., med anmärkning som föreskrives i 227 §. Det första utropet avser hela bruksenheten och sker med förbehåll om bruksenhetens bestånd och tillika med förbehåll om beståndet av skogsavverkningsrätten, rätten till grustäkt och servitutet. Härvid bjudes 300 000 kr. vilket innebär att lägsta budet redan är uppnått. På begäran av innehavaren av panträtten å 20 000 kr. ske härefter — utan förbehåll om bruksenhetens bestånd — särutrop av fastigheterna A, B och C, varvid vart och ett av utropen sker med förbehåll om beståndet av skogsavverkningsrätten, rätten till grustäkt och servitutet. Vid dessa utrop bjudes för A 130 000 kr., för B 100 000 kr. och för C 100 000 kr. Enär sammanlagda beloppen av de vid särutropen bjudna köpeskillingarna (330 000 kr.) överstiger vad som bjudits vid det gemensamma utropet, är avgjort att försäljningen skall ske genom särutrop. Denna första serie särutrop lämnar emellertid icke alls tillgång till täckande av panträtten å 20 000 kr. och täcker endast delvis födorådstagarens fordran. På grund härav skola nu fastigheterna var för sig utropas ånyo, därvid förbehåll skall göras om beståndet av skogsavverkningsrätten och rätten till grustäkt men däremot icke servitutet. Vid de nya utropen bjudes för A 130 000 kr., för B av någon anledning blott 90 000 kr. och för C 110 000 kr. Endast för C har alltså budet stigit utöver vad som förut bjudits, medan för A och B de tidigare buden kvarstå, ökningen i C utgör 10 000 kr. och det är detta belopp som servitutets innehavare har att betala, om han vill rädda sin rättighet. Han erlägger emellertid icke beloppet, vilket innebär att servitutet är uppoffrat i C; däremot kvarstår det alltjämt formellt i A och B. De bud som tills vidare gälla äro för A 130 000 kr., för B 100 000 kr. och för C 110 000 kr. Fortfarande finnes alltså brist för fordringsägare med bättre rätt än grustäkten. Försök skall därför göras att sälja fastigheterna utan förbehåll för denna rättighet. Utrop sker nu av A och B var för sig med förbehåll för skogsavverkningsrätten och servitutet och av C med förbehåll för blott skogsawerkningsrätten; i ingen av fastigheterna förbehålles rätten till grustäkt. Buden uppgå nu till 145 000 kr. för A, 100 000 kr. för B och 110 000 kr. för C. Ökning i förhållande till hittills gällande bud har följaktligen uppkommit endast för A. För B kvarstår alltjämt det första budet med förbehåll för samtliga rättigheter och för C det andra budet med förbehåll för alla rättigheter utom servitutet. Innehavaren av rätten till grustäkt erlägger till auktionsförrättaren ett belopp motsva-

196 FÖLJDÄNDRINGAR

rande ökningen i A eller alltså 15 000 kr. och åstadkommer därigenom att utropet av A med förbehåll för nämnda rättighet får företräde framför det sista utropet; hans rätt till grustäkt skall alltså förbehållas även i A. Genom tillskottet å 15 000 kr. har det belopp som auktionen hittills inbringat stigit till 355 000 kr. För att om möjligt täcka den brist å 10 000 kr. som alltjämt förefinnes för födorådstagaren utropas fastigheterna ånyo. Härvid förbehålles icke skogsavverkningsrätten men däremot i A och B rätten till grustäkt och servitutet och i G rätten till grustäkt. Buden uppgå nu till för A 135 000 kr., för B 105 000 kr. och för G 115 000 kr. ökningen utgör alltså för fastigheterna tillsammans 15 000 kr. Enär emellertid den brist som skall täckas ej uppgår till mer än 10 000 kr., är det sistnämnda belopp som skall tillskjutas av skogsavverkningsrättens innehavare för att rättigheten skall bevaras. Han erlägger beloppet och därmed äro utropen avslutade. Fastigheterna äro sålda, A och B genom första utropen för resp. 130 000 kr. och 100 000 kr. samt C genom andra utropet för 110 000 kr. Skogsavverkningsrätten och rätten till grustäkt bestå i alla tre fastigheterna, under det att servitutet upphört i C men formellt kvarstår i A och B. Härjämte har födorådet upphört; dess innehavare erhåller i detta fall full ersättning för rättighetens kapitaliserade värde. Till fördelning finnas dels köpeskillingarna å tillhopa 340 000 kr. och dels de belopp å 15 000 kr. och 10 000 kr. som tillskjutits av innehavarna av grustäkten och skogsavverkningsrätten. Särskilt är att märka att utropen utan förbehåll för skogsavverkningsrätten icke upphöra efter det genom buden å A och B bristen för födorådstagaren täckts. Serien fullbordas trots detta genom utrop av C; hade innehavaren av skogsavverkningsrätten icke betalat det erforderliga tillskottet, skulle rättigheten ha upphört i samtliga fastigheterna. De särskilda bestämmelser om utropssättet för vilka nu redogjorts ha upptagits i förevarande paragraf. 229 §. I vissa fall skulle den exekutiva auktionen kunna tänkas ge bättre ekonomiskt resultat om, när särutrop skola företagas, två eller flera fastigheter finge utropas gemensamt som en särskild grupp. Befogenhet att — mot stadgandet i 228 § — besluta om försäljning gruppvis torde icke tillkomma rättsägarna enligt 118 §. I förevarande paragraf öppnas emellertid möjlighet därtill. Med hänsyn till nödvändigheten av ett snabbt och definitivt avgörande av denna fråga har uppställts krav på enighet mellan alla de rättsägare vilkas rätt är beroende av försäljningen. Till denna grupp kunna höra såväl borgenärer som innehavare av andra rättigheter ävensom gäldenären. Fråga om gruppindelning bör uppenbarligen för att vinna beaktande väckas innan särutropen tagit sin början. Har yrkande om gruppindelning framställts först under auktionen, bör auktionsförrättaren ha att lämna nödigt rådrum för förhandling därom. När gruppindelning befinnes ändamålsenlig, äro ofta förutsättningar för

UTSÖKNINGSLAGEN, 2 2 9 §

handen att av fastigheterna i gruppen bilda en ny bruksenhet. Oavsett att fastigheterna sålts som en grupp äro de i inroparens hand självständiga fastigheter. Vill han att de skola utgöra en bruksenhet, har han att i vanlig ordning göra ansökan därom. 230 §.

Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas till framställningen vid 228 §. 231 §. Då bruksenhet säljes i särutrop, d. v. s. utan förbehåll om bruksenhetens bestånd, upphör bruksenheten. Stadgande härom har meddelats i 26 kap. 24 § nya JB, vilket lagrum även innehåller bestämmelse som innebär att i sådant fall panträtt i bruksenheten helt upphör att gälla. Såsom vid 227 § angivits skola vid bruksenhets försäljning i särutrop ränterätt och födoråd, som besvärat bruksenheten, upphöra att gälla. Då således vid försäljning som nu avses någon avräkning enligt 117 § UL för intecknad gäld icke skall ske samt avräkning ej heller ifrågakommer för de fordringar som avses i 227 §, har i 1 mom. av förevarande paragraf stadgats att om bruksenhet säljes i särutrop, köpeskillingen i sin helhet skall gäldas i reda penningar. Till jämförelse må anmärkas att enligt gällande rätt vid försäljning av gemensamt intecknade fastigheter kontant likvid måste erläggas i stor utsträckning. Enligt 117 § skola nämligen gemensamma inteckningar i allmänhet betalas kontant. Mot den nackdel för köparen som kravet på kontant betalning innebär svarar fördelen av att den inropade fastigheten blir fri från betalningsrätter (jfr 26 kap. 24 § nya JB samt nuvarande 116 § 2 mom. UL). Beträffande det i 2 mom. av paragrafen upptagna stadgandet hänvisas till framställningen vid 227 §. Anledningen till att här föreskrivits ovillkorlig avräkning för fordran, som enligt 227 § skall upptagas i borgenärsförteckningen i stället för ränterätt eller födoråd, då försäljningen sker med förbehåll om bruksenhetens bestånd och fordringen helt täckes av köpeskillingen, är att i sådant fall rättigheten skall kvarstå i bruksenheten (26 kap. 24 § nya JB). Någon rätt för rättighetshavaren att i detta fall välja mellan att ta full betalning och att låta rättigheten kvarstå finnes alltså icke enligt förslaget. Begeln om ovillkorlig avräkning gäller även för den händelse att beträffande inskrivning för rättigheten sådant fall är för handen som i 109 § UL sägs. Ej heller i detta fall skall den mot rättigheten svarande fordringen betalas kontant (jfr 117 §) utan den skall avräknas och rättigheten kvarstå med samma ev. brist i fråga om inskrivningen som tidigare. Med hänsyn till innehållet i 118 § har i 3 mom. av förevarande lagrum stadgats att överenskommelse som strider mot bestämmelserna i 1 och 2 mom. skall vara utan verkan. 232 §. Enligt 130 § är köp å exekutiv auktion ogillt, om den del av köpeskillingen som enligt borgenärsförteckningen bör utgå i reda penningar ej betalas i

X98

FÖLJDÄNDRINGAR

föreskriven ordning. Då enligt gällande rätt flera gemensamt intecknade fastigheter säljas i särskilda utrop, torde den omständigheten att inroparen även av fastigheterna icke fullgör sin betalningsskyldighet ej medföra att även köpen av de övriga fastigheterna bli ogiltiga. 1 Samma princip torde böra gälla i fråga om delfastigheter i bruksenhet vilka sålts i särutrop. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. övergångsbestämmelserna Förevarande lag, som bör träda i kraft samma dag som nya JB och lagen om ändring i HB, måste i åtskilliga hänseenden förses med övergångsbestämmelser som ta sikte på rättsförhållanden vilka uppkommit före nämnda dag. Med hänsyn till lagändringarnas karaktär och till de särskilda övergångsbestämmelserna har beredningen funnit det möjligt att såsom en allmän princip låta ändringslagen bli tillämplig å exekutiva åtgärder som vidtagas efter lagens ikraftträdande, även om det exekutiva förfarandet vari de ingå inletts före ikraftträdandet. Vad nu sagts bör gälla även de nya reglerna i 123 §; beredningen har ansett sig icke böra ta hänsyn till de beräkningar, grundade på förfarandet enligt den nuvarande lydelsen av detta lagrum, som exekutionssökanden ev. gjort. Av väsentligen formell karaktär äro ändringarna i 51, 62, 63, 71, 74, 77 a, 82, 85, 86, 88c, 98, 100, 101, 106, 109, 125, 151 och 171 §§. 1

mom.

De ändringar som vidtagits beträffande 79, 115—117, 121, 122 och 198 §§ sammanhänga med att enligt nya JB gemensamt inteckningsansvar icke skall förekomma. Enligt 30, 31, 35 och 36 §§ PromL kan dock sådant ansvar övergångsvis äga bestånd under en begränsad tid och likaså kan enligt övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i HB och till den föreslagna nya lagen om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom en gemensamhet bestå i fråga om fordringar med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB eller därtill anslutande författningar. I den mån sålunda fastigheter eller fastighetsandelar alltjämt k u n n a häfta gemensamt för fordran måste de nuvarande reglerna om exekution i gemensamt intecknade fastigheter vara tillämpliga. I detta sammanhang må anmärkas att enligt 19 § PromL de för vissa av de exekutiva bestämmelserna grundläggande stadgandena i IF även äro att tillämpa i dessa fall. 2 mom. Enligt 8 § PromL kan innehavare av fordran eller annan rättighet, som enligt gällande rätt åtnjuter ogulden köpeskillings ställning, vara bevarad vid sin förmånsrätt även efter nya JBs ikraftträdande. Med avseende å sådana fall bör UL i dess äldre lydelse alltjämt tillämpas. Den nuvarande rättighets1

NJA 1892 s. 344; Olivecrona, Förfarandet s. 141 och där anmärkt litteratur.

UTSÖKNINGSLAGEN

typen rätt till avkomst eller annan förmån motsvaras i nya JB av ränterätt och födoråd. Avkomsträtt, som upplåtits före nya JBs ikraftträdande, består jämlikt 19 § PromL alltjämt som sådan och kan även fortsättningsvis inskrivas. Även med avseende å sådan avkomsträtt böra de nuvarande reglerna i UL tillämpas. F r å n vad sist sagts bör dock undantag göras i fråga om 123 §. Såsom inledningsvis anförts bör denna paragraf efter ändringslagens ikraftträdande städse tillämpas i sin nya lydelse, alltså även i fråga om äldre avkomsträtter; se härom vidare vid 8 mom. nedan. 3 mom. Enligt 21 § PromL kan i fastighetsbok antecknas att andel av fastighet utgör sämjelott; anteckningen skall vid tillämpning av vad i nya JB är stadgat om laga delning äga samma verkan som delningen. Även vid tillämpning av UL bör sådan anteckning medföra att andelen och återstoden av fastigheten betraktas såsom skilda fastigheter. Bl. a. innebär detta att de nya bestämmelserna i 107 § 4 och 5 mom. icke bli tillämpliga i sådant fall. 4 mom. En av de ändringar som vidtagits i 91 § består i att det nuvarande stadgandet i 2 mom. om anteckning i visst fall å exekutivt försåld inteckningshandling att gäldenären frikallas från personligt gäldsansvar inskränkts till att avse andra handlingar än dem som intecknats i fast egendom. Anledningen härtill är att enligt nya JB pantbrev icke kan innehålla förskrivning om personligt betalningsansvar. Enligt 28 § PromL skall, om inteckning, som beviljats eller sökts före nya JBs ikraftträdande, av fastighetsägaren lämnats som säkerhet för fordran, vilken grundar sig å särskilt skuldebrev eller annan handling vid sidan av inteckningshandlingen, sistnämnda handling ej längre anses innefatta förskrivning om personligt betalningsansvar. Är sådant fall ej för handen, består däremot — enligt 19 § PromL — även efter balkens ikraftträdande det personliga betalningsansvar som må finnas innefattat i en äldre inteckningshandling. Därest, såsom alltså är möjligt, en äldre inteckningshandling alltjämt innefattar sådan förskrivning, bör i fråga om anteckningsskyldighet gälla vad därom stadgas i 91 § i dess äldre lydelse. 5 mom. Beglerna i 107 § 1 mom. om upptagande av fordringar och rättigheter i borgenärsförteckningen ha i beredningens förslag anpassats efter nya JB. För vissa äldre fordringar och rättigheter h a enligt vad här ovan vid 2 mom. nämnts övergångsstadganden införts enligt vilka 107 § 1 mom. i dess äldre lydelse alltjämt är tillämplig. Nämnda fordringar och rättigheter äro de som åtnjuta ogulden köpeskillings rätt samt avkomsträtter. För ytterligare en grupp böra nu ifrågavarande äldre regler alltjämt gälla, nämligen beträffande andra fordringar och rättigheter, vilka uppkommit före nya JBs ikraftträdande (se 19 § P r o m L ) .

200 FÖLJDÄNDRINGAR

Det föreslagna nya stadgandet i 4 mom. av 107 § är betingat av att enligt beredningens förslag fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB som gäller allenast område eller andel av fastighet vid utsökning, som ej omfattar även återstoden av fastigheten, går med förmånsrätt efter fordran eller rättighet som besvärar hela fastigheten samt att enligt 17 kap. 9 § HB fordran för vilken utmätning skett i allenast område eller andel likaledes har förmånsrätt först efter en belastning i hela fastigheten. Enligt tredje stycket i övergångsbestämmelserna till ändringarna i HB skall emellertid vad nu sagts icke gälla fordran enligt 17 kap. 6 § som uppkommit före ändringslagens ikraftträdande eller fordran för vilken utmätning skett före samm a tidpunkt utan skall sådan fordran äga den förmånsrätt som tillkommit fordringen enligt äldre lag. Sådana äldre rättigheter kunna alltså i dylika fall gå med förmånsrätt framför fordringar eller rättigheter som besvära hela fastigheten. Detsamma kan övergångsvis vara fallet med fordringar som enligt äldre lag intecknats i andel av fastigheten; se härom 30 § PromL. På grund av vad nu anförts bör 4 mom. i 107 § icke gälla, då utsökning sker för fordran som avses i tredje stycket av övergångsbestämmelserna till lagen om ändring i HB eller som enligt äldre lag, jämförd med 30 § PromL, är intecknad i andel av fastighet. Att i detta sammanhang icke namnes fordran, för vilken enligt äldre lag inteckning sökts i område av fastighet, beror på att sådan fordran icke med bevarande av sin förmånsrätt på grund av inteckningsansökan kan vara utsökningsfordran. Stadgandet i 5 mom. av 107 § i beredningens förslag har föranletts av att enligt nya JB sådant förvärv av område eller andel av fastighet vara kan grundas utfästelse eller upplåtelse av rättighet är villkorligt och att därför, då hela fastigheten säljes exekutivt, nämnda förvärv och därmed även utfästelsen eller upplåtelsen förfaller. På grund av regeln i 19 § PromL bör emellertid ifrågavarande stadgande icke gälla, då förvärvet av området eller andelen ägt rum före nya JBs ikraftträdande. De förhållanden som ovan behandlats i samband med 107 § 4 och 5 mom. kunna ge upphov till att hittillsvarande exekutiva regler vid gemensamt inteckningsansvar komma i tillämpning, dock i allmänhet endast under en begränsad tid efter nya JBs ikraftträdande. 6 mom. Det nuvarande 2 mom. av 110 §, vilket enligt beredningens förslag skall utgå, avser kapitalisering av ränta eller annan dylik fordran för vilken fast egendom häftar på grund av fordringsinteckning. Med hänsyn till innehållet i 19 § PromL bör stadgandet alltjämt gälla i fråga om fordran, för vilken inteckning sökts före nya JBs ikraftträdande. 7 mom. Vid 5 mom. ovan har nämnts att det nya stadgandet i 107 § 4 mom. i vissa fall ej skall gälla. Då så är fallet bör ej heller den därtill anknytande föreskriften i det ny tillagda 2 mom. av 119 § äga tillämpning.

UTSÖKNINGSLAGEN

8 mom. Såsom ovan vid 2 mom. anförts böra de nya reglerna i 123 § äga tillämpning även å rätt till avkomst eller annan förmån, som upplåtits före ändringslagens ikraftträdande; stadgande härom har upptagits under detta moment. 9 mom. Såsom ovan vid 4 mom. angivits kan på grund av stadgandet i 19 § PromL en äldre inteckningshandling även efter nya JBs ikraftträdande innefatta förskrivning om personligt betalningsansvar; härifrån göres dock för flertalet fall undantag i 28 § PromL. På grund härav böra, då i fall som avses i 131 § köparen fått avräkna fordran, varför egendomen häftar enligt inteckning före nya JBs ikraftträdande, eller då betalning som avses i 161 § utfallit å sådan fordran, nuvarande regler i 131 och 161 §§ om anteckning å inteckningshandlingen alltjämt gälla, dock icke där enligt 28 § PromL denna handling icke kan vara bärare av personligt betalningsansvar. 10 mom. Med hänsyn till bestämmelsen i 19 § PromL böra 133 och 170 §§ i sin nuvarande lydelse fortfarande äga tillämpning i fråga om rättighet som upplåtits före nya JBs ikraftträdande. Härifrån bör dock undantag äga rum för arrende- eller hyresavtal som enligt 37 § PromL är underkastat nya JBs regler. 11 mom. Den föreslagna nya 227 § 1 mom. bör givetvis erhålla motsvarande tillämpning i fråga om rätt till avkomst eller annan förmån, som upplåtits före nya JBs ikraftträdande. En förutsättning härför måste dock vara att rättigheten medför rätt till betalning ur egendomen (se 54 § IF, jfr 34 och 35 §§ P r o m L ) . Bättighetens kapitalvärde måste tydligen uppskattas enligt äldre lag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 11 juni 1915 om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område För fullmakt kräves enligt svensk rätt i allmänhet icke viss form. Ett u n dantag härifrån utgör emellertid stadgandet i 10 kap. 1 § JB, enligt vilket lagrum ingen må sälja, förbyta eller förpanta annan mans jord, hus eller tomt utan dennes öppna brev och fullmakt därtill; »sker annorledes» fortsätter stadgandet »vare ogillt, ändå att uppbud och stånd där å kommit» (jfr ock kungl. förklaringen 17/12 1818). I 1909 års jordabalksförslag hade ett motsvarande stadgande intagits i 4 § promulgationslagen till den nya jordabalken. Vid avtalslagens tillkomst fick stadgandet i 10 kap. 1 § J B kvarstå oförändrat; en erinran därom intogs i 27 § andra stycket första punkten avtalslagen. 1 1

Jfr NJA II 1915 s. 231.

202 FÖLJDÄNDRINGAR

Enligt praxis behöver fullmakt, varom nu är fråga, ej vara bevittnad. 1 I 1947 års betänkande behandlas frågan om fullmakt att sälja fast egendom under de allmänna motiven till 4 kap. 2 Såsom beredningens mening framföres att de skärpta formkrav å köpehandling som uppställas i förslaget icke böra utvidgas till att omfatta även försäljningsfullmakt; den nuvarande bestämmelsen i 10 kap. 1 § JB om skriftlig form för fullmakt att sälja någons fasta egendom borde emellertid upptagas i 27 § avtalslagen. Beredningen i sin nuvarande sammansättning delar denna uppfattning. Givetvis bör liksom nu även fullmakt att byta eller förpanta fast egendom vara skriftlig. Hänvisningen i 27 § andra stycket första punkten har därför utbytts mot stadgande att fullmakt att sälja, byta eller förpanta fast egendom skall vara skriftlig. Att fullmakten skall företes vid lagfartsansökan framgår av 28 kap. 8 § nya JB.

Förslaget till lag om ändring i konkurslagen den 13 maj 1921 4 §. Beredningens omredigering av 17 kap. 6 § HB har föranlett den formella ändringen att hänvisningen i förevarande paragraf till nämnda lagrum fått avse dess andra stycke i stället för såsom nu första stycket. 21 och 54 §§. Enligt 21 § i dess nuvarande lydelse skall, om den i anledning av konkurs upprättade bouppteckningen utvisar att fast egendom finnes i boet, så snart ske kan å inskrivningsdag anteckning om konkursen göras i inteckningsprotokollet samt i intecknings- eller fastighetsboken. Om egendomen ligger inom annan rätts domvärjo, skall för verkställande av sådan anteckning konkursdomaren ofördröjligen till inskrivningsdomaren i den ort där egendomen ligger insända bevis om konkursen jämte utdrag ur bouppteckningen. Enligt dessa regler k a n det dröja avsevärd tid efter beslutet om egendomsavträde innan anteckning om konkursen inflyter i fastighetsboken. Konkursbouppteckning upprättas — i fall då ej gäldenären själv gjort ansökan om konkurs och därvid företett bouppteckning (8 §) — av interimsförvaltaren och skall i regel tillställas konkursdomaren inom en vecka från beslutet om egendomsavträde, men lagen förutsätter att hinder däremot k a n möta; i så fall skall bouppteckning ingivas »så snart ske kan» (54 §). — Till jämförelse kan nämnas att, då utmätning skett av fast egendom, utmätningsmannen genast skall insända bevis därom till inskrivningsdomaren (85 § UL). Såsom utvecklats i de allmänna motiven till 24 kap. nya JB är en anteckning om konkurs icke av rättsbildande karaktär men av stor betydelse i Se N J A 1920 s. 536. Se 1947 års bet. s. 155 f.

KONKURSLAGEN, 2 1 OCH 5 4 §§

för rättssäkerheten. Här kan erinras om stadgandena i 8 kap. 7 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 2 §, enligt vilka utfästelse av panträtt samt upplåtelse av ränterätt och födoråd i allmänhet ej må göras gällande, om fastigheten avträtts till konkurs senast samma dag inskrivning sökes samt utfästelsen eller upplåtelsen gjorts av konkursgäldenären. Vidare må nämnas att förmånsrätt för utmätning icke äger rum, om konkurs inträffar inom viss tid efter utmätningen (17 kap. 9 § HB). För att möjliggöra snabbare anteckning i detta fall har i 54 § till stadgandet om skyldighet för förvaltaren att ingiva bouppteckning fogats en bestämmelse av innebörd att, om i boet finnes fast egendom, skall u t a n avbidan på utgången av tid för bouppteckningens ingivande uppgift därom ofördröj ligen tillställas konkursdomaren för anmälan till inskrivningsdomaren; bestämmelsen har gjorts tillämplig också på vissa fartyg och luftfartyg m. m. I anslutning härtill har 21 § tredje stycket ändrats sålunda att, om av bouppteckningen eller av nyssnämnda särskilda uppgift framgår att fast egendom finnes i boet, konkursdomaren skall ofördröj ligen till inskrivningsdomaren göra skriftlig anmälan om konkursen samt därvid foga utdrag av bouppteckning, om sådan är att tillgå. Av 27 kap. 6 § nya JB framgår att inskrivningsdomaren omedelbart skall göra anteckning om anmälan. 71 §. De ändringar som vidtagits i sista stycket av denna paragraf motsvara dem som ägt rum i 91 § 2 mom. UL. 71 a § Börande detta stadgande hänvisas till motsvarande bestämmelse i 91 a § UL samt motiven därtill. 73 §.

Andra stycket har jämkats formellt för att vinna överensstämmelse med motsvarande stadgande i 71 § 2 mom. UL. 74 §.

Enligt bestämmelserna i denna paragraf äro bl. a. de i 91 § UL intagna reglerna om kungörande av exekutiv försäljning av lös egendom tillämpliga å konkursförsäljning av sådan egendom. I beredningens förslag till ändring i UL har i 91 § 1 mom. såsom en tredje p u n k t intagits stadgande att, då auktionen avser i fast egendom intecknat pantbrev, även personlig underrättelse till fastighetsägaren skall ske; bestämmelsen avser det fall att fastighetsägaren icke tillika är utsökningsgäldenär och såsom sådan erhåller underrättelse enligt 1 mom. andra punkten. Avsikten med stadgandet är att, om utmätningsgäldenären är någon annan än fastighetsägaren, t. ex. en tidigare fastighetsägare som behållit det personliga betalningsansvaret, även den aktuelle fastighetsägaren skall underrättas om auktionen för att få till-

204 FÖLJDÄNDRINGAR

fälle att bevaka en honom ev. tillkommande ägarpant. En motsvarande regel bör uppenbarligen gälla för det fall att ett pantbrev, som intecknats i fast egendom vilken ej hör till konkursboet, skall säljas av förvaltaren eller borgenär (jfr 73 §). Bestämmelse härom har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Övergångsbestämmelserna Förevarande ändringslag, som bör träda i kraft samma dag som nya JB, synes i princip kunna bli tillämplig även å sådana konkurser, i vilka konkursansökning gjorts och ev. beslut om egendomsavträde meddelats före ikraftträdandet. Har sålunda i en vid ikraftträdandet anhängig konkurs förvaltaren ännu icke tillställt konkursdomaren bouppteckning och ingår i konkursboet fast egendom, skall förvaltaren ofördröjligen tillställa konkursdomaren sådan uppgift varom förmäles i 54 § i dess nya lydelse. Från den angivna principen om lagens omedelbara tillämplighet synes undantag böra göras för visst fall beträffande den skyldighet för förvaltaren att enligt 71 § förse inteckningshandling med särskild påskrift. Om anledningen härtill hänvisas till motsvarande övergångsbestämmelse till 91 § 2 mom. UL.

Förslaget till lag om upphävande av 14 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken I 14 kap. 5 § andra stycket BB lämnas f. n. en erinran om vad som angående väckande av talan mot tredje man i samband med klander av fång till fast egendom är särskilt stadgat. Denna erinran avser det nuvarande stadgandet i 11 kap. 1 § JB om skyldighet för svarande i klanderprocess att i klandermålet instämma sin fångesman. Såsom framgår av motiven vid kapitelrubriken till 7 kap. nya JB anser beredningen att denna skyldighet icke bör bibehållas. 1 Genom förevarande lag upphäves 14 kap. 5 § andra stycket BB.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 13 §§ lagsökningslagen den 20 december 1946 1 §• I andra stycket av denna paragraf stadgas f. n. att borgenär som för sin fordran har inteckning i bl. a. fast egendom äger genom lagsökning söka betalning ur den intecknade egendomen. Lagsökning på grund av denna bestämmelse kan anställas såväl av den, som omedelbart belånat en ford2

Se ock 1947 års bet. s. 216 f.

LAGSÖKNINGSLAGEN, 1 §

ringsinteckningshandling, som av den, vilken har en sådan handling såsom säkerhet för omslagsrevers. 1 Med inteckning avses ej blott inteckning för fordran utan även inteckning för rätt till avkomst eller annan förmån. 2 Däremot avser stadgandet icke fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB. 3 Även efter genomförandet av beredningens jordabalksförslag kommer uttrycket »borgenär som för sin fordran har inteckning» att syfta på ej blott <ien, som för personlig fordran enligt omslagsrevers eller annan handling h a r pantbrev som säkerhet, utan även den, som endast har fordran mot fastigheten på grund av intecknat pantbrev; här liksom i UL användes beteckningen fordran i denna vidare bemärkelse (jfr motiven till 51, 62 och 63 §§ UL i beredningens förslag). I förslaget till jordabalk avses med »inteckning» endast inskrivning av panträtt; beträffande övriga rättigheter användes termen »inskrivning». I enlighet härmed har, för att utmärka att förevarande stadgande omfattar även fordran på grund av inskrivning för ränterätt och födoråd — vilka rättigheter utgöra nya JBs motsvarigheter till den nuvarande avkomsträtten — avfattningen, såvitt gäller fast egendom, ändrats till att avse »inteckning eller annan inskrivning». De fordringar på grund av ränterätt eller födoråd, som kunna sökas ut lagsökningsvägen, torde uteslutande avse förfallna förmåner, alltså upplupen, ogulden ränta enligt räntebrev samt uppskattade värdet av förfallna och alltjämt innestående förmåner i förnödenheter och bidrag i penningar på grund av födoråd. Däremot torde lagsökningsprocessen på grund av sin skriftliga natur icke lämpa sig för utsökning av ränteoch födorådstagares fordran enligt 9 kap. 9 § och 10 kap. 9 § nya JB i anledning av fastighetens vanvård och liknande omständigheter. 13 §. Den ändring som vidtagits i denna paragraf är uteslutande redaktionell och föranledd av samma skäl som ändringen i 1 §. Den motsvarar den ändring som år 1912 gjordes i 28 § UL. 4

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. De bestämmelser i 1920 års E1L som innefattas i avdelningen om »särskilda bestämmelser angående avtal om rätt till elektrisk kraft» ha i jordabalksförlaget ersatts med stadganden i 11 och 21 kap. Med anledning härav föreslås nu att nämnda avdelning (14—23 §§ jämte därtill hörande underrubrik) skall utgå ur lagen. I samband härmed föreslås att lagens rubrik ändras samt att den i 37 § förekommande hänvisningen till 15 § uteslutes. 1

Se Almén, PM s. 30. Undén 11:2 s. 277. Se Trygger, 2 uppl. s. 29 noten. 4 Se Almén, PM s. 32. 2

206 FÖLJDÄNDRINGAR

I 2 § 1920 års lag ges ett stadgande som berör frågan om tillbehör till fast egendom i vissa fall. Finnes å fastighet elektrisk station, som tillhör ägaren av fastigheten, skall enligt första stycket i n ä m n d a paragraf ägaren tillhörig, med stationen förbunden ledning, jämväl såvitt den framgår över annan fastighets område, anses höra till den fastighet å vilken den elektriska anläggningen är belägen, därest ledningen i enlighet med föreskrifterna i lagen registreras å nämnda station (huvudstation). Enligt paragrafens andra stycke skall bestämmelsen äga motsvarande tillämpning i fråga om till ledningen ansluten understation jämte därifrån utgående ledningar och till desamma anslutna understationer och ledningar, i den mån de tillhöra ägaren av huvudstationen. Enligt 2 kap. 1 § nya JB höra till fastighet bl. a. byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk anbragta anläggningar utanför fastigheten, vilka äro uppförda med stöd av servitut eller samfällighetsrätt; bland anläggningar komma här i betraktande ledningar av olika slag. Såsom framgår av de i detta betänkande intagna motiven till stadgandet innebär detta en utvidgning av tillbehörsbegreppet i förhållande till vad som vid tillkomsten av 1920 års EIL ansågs vara gällande rätt. Enligt uttalanden under förarbetena till lagen kunde kraftledning till den del den framginge utanför den fastighet, vara kraftstationen låge, ej på grund av allmänna regler vara tillbehör till samma fastighet; regeln i 2 § 1920 års lag ansågs alltså vara exklusiv i detta hänseende. Beredningens jordabalksförslag innebär emellertid att en ledning, som av ägaren till stationsfastigheten med stöd av servitut eller samfällighetsrätt är uppförd å annan fastighet, är tillbehör till förstnämnda fastighet. På grund härav har tillämpningsområdet för 2 § inskränkts till att avse fall, då ledningen ej enligt vad som är stadgat i nya JB utgör tillbehör till kraftstationsfastigheten. Angående tomträtts- och vattenfallsrätts likställande med fastighet i förevarande hänseende må hänvisas till 36 § i 1920 års EIL ävensom 17 kap. 7 § och 9 § andra stycket samt 18 kap. 4 § nya JB. Den nya lagen bör träda i kraft samtidigt med nya JB. Enligt beredningens mening bör, vad angår registrering, den nu föreslagna lydelsen gälla även för det fall att rätten till ledning tillkommit före lagens ikraftträdande men dessförinnan registrering ännu icke skett (jfr 2 kap. 1 § tredje st. nya JB samt 14 § P r o m L ) . Har vid lagens ikraftträdande registrering redan ägt rum, ligger det i sakens natur att de äldre bestämmelserna om registreringens rättsverkan alltjämt skola tillämpas. En uttrycklig bestämmelse härom h a r upptagits i övergångsstadgandet. — Att de äldre bestämmelserna i 14—23 §§ 1920 års EIL skola gälla i fråga om äldre upplåtelser av elektrisk kraft framgår av 19 § PromL.

207 Förslaget till lag angående ändring i lagen om delning av jord å landet Det ankommer icke på beredningen att närmare ingå på frågan om ny lagstiftning angående fastighetsbildning; denna fråga utredes av 1954 års fastighetsbildningskommitté. Emellertid har beredningen vid sitt arbete på den nya jordabalken funnit att vissa däri givna stadganden äga sådant samband med fastighetsbildningen att de påkalla ändringar i nu gällande lagstiftning å detta område. Då kommittén ännu icke framlagt något förslag till ny sådan lagstiftning, torde beredningen ha att anknyta nämnda reglering till den nu gällande fastighetsbildningslagstiftningen. I direktiven för beredningens arbete anmärktes den bristande överensstämmelse som föreligger mellan å ena sidan överlåtelseavtals rättsverkningar och å andra sidan de normer för fastighetsbildningen vilka med hänsyn till allmänna intressen uppställts inom jorddelningslagstiftningen. Såsom närmare framgår av 4 kap. 7 och 8 samt 28 och 31 §§ i jordabalksförslaget, där regler i detta ämne upptagits, skall överlåtelse av visst område eller av andel i fastighet med bestämmelse, att andelen skall utbrytas genom laga delning, vara beroende av att inom viss tid från överlåtelsehandlingens dag göres ansökan om laga delning — d. v. s. avstyckning resp. laga skifte — på grund av överlåtelsen samt att i anledning av ansökan som rätteligen skett laga delning kommer till stånd. Enligt 19 kap. 6 § JDL skall rätt att påkalla avstyckningsförrättning tillkomma fastighetens ägare samt, då ägo vidd som skall avstyckas blivit överlåten till annan, jämväl denne. Beträffande laga skifte återfinnas bestämmelserna i ämnet i 1 kap. 9 § JDL, enligt vilket lagrum skiftesvitsord tillkommer varje delägare. Beredningen har icke ansett sig h a anledning att frångå gällande bestämmelser i detta avseende. I förtydligande syfte har dock viss jämkning skett i 19 kap. 6 §. Vad angår initiativrätten till laga delning hänvisar beredningen i övrigt till sina uttalanden i motiven till 4 kap. 7 § nya JB. I detta sammanhang har emellertid frågan om initiativrätten till sammanläggning gjorts till föremål för vissa överväganden. Beredningen återkommer i det följande till denna fråga. En grupp av ändringar i JDL har föranletts av det nya institutet registrerad bruksenhet och den befattning som jorddelningsmyndighet enligt 26 kap. 16—21 §§ nya JB i vissa fall h a r att ta med ärenden angående avskiljande från och upptagande i bruksenhet. I förslaget återfinnas nu berörda ändringar i 4 kap. 3 §, 19 kap. 16 § samt 21 kap. 42—44 §§. En annan grupp av ändringar avser delning av fastighet, som besväras av tomträtt. Bedan f. n. torde få anses gälla — ehuru direkta bestämmelser saknas — att sådan fastighet icke må delas, med mindre området för tomträtten i anslutning till delningen inskränkes till en av de nya fastigheterna (jfr 4 kap. 2 §, 9 § första st. och 21 § N J L ) . Till principens lagfästande föreslås vissa nya regler i 4 kap. 3 §, 19 kap. 16 § samt 21 kap. 42 och 43 §§ JDL. Också hithörande frågor behandlas närmare i det följande.

208 FÖLJDÄNDRINGAR

Till sist må anmärkas att beredningen föreslår att 19 kap. 24 § JDL skall upphöra att gälla. Detta förslag ansluter sig till den ändring som beredningen förordat i fråga om förmånsrätter enligt 17 kap. 6 § HB eller därtill anslutande författning. Beredningen hänvisar till sina uttalanden vid förslagen till lag om ändring i HB samt lag om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom. Vad angår initiativrätten till sammanläggning gäller f. n. enligt 10 § SmlL att initiativrätten tillkommer allenast ägaren av de områden som skola sammanläggas. Innebörden av denna bestämmelse är att, då område som skall avstyckas överlåtits, rätt att påkalla sammanläggning tillkommer allenast områdets förvärvare och ej överlåtaren; är det restfastigheten som skall sammanläggas, saknar å andra sidan förvärvaren initiativrätt. Nämnda bestämmelse avviker från vad för motsvarande fall föreskrivits i 19 kap. 6 § JDL i fråga om initiativrätten till avstyckning; såsom redan nämnts tillkommer enligt detta lagrum rätt att påkalla avstyckning såväl fastighetens ägare som, då ägovidd som skall avstyckas blivit överlåten till annan, jämväl förvärvaren. Den närmast till hands liggande konsekvensen av sistnämnda bestämmelse skulle vara att, då sammanläggning utgör en förutsättning för avstyckning, även initiativet till sammanläggning skulle regleras på enahanda sätt. Grunden till den ståndpunkt som lagstiftningen i denna del intagit torde ligga i det förhållandet att, enär sammanläggning endast k a n komma till stånd mellan fastigheter eller fastighetsdelar som tillhöra samme ägare (1 § SmlL), även initiativrätten till sammanläggning ansetts böra vara i motsvarande mån begränsad. Lagstiftningens ståndpunkt till detta spörsmål erhåller ökad betydelse mot bakgrunden av de bestämmelser angående överlåtelses ogiltighet som upptagits i 4 kap. nya JB. I allmänhet torde, då förvärvet avser ett visst område, av omständigheterna vid förvärvet framgå, om området är avsett att framdeles utgöra särskild fastighet eller ingå i sammanläggning. Huruvida det ena eller andra av dessa syften kan förverkligas, torde däremot ej sällan kunna framstå som mera ovisst. Å båda sidor knyter sig i allmänhet det huvudsakliga intresset till överlåtelsens genomförande; huru förvärvaren framdeles förfogar över den förvärvade styckningsdelen har ur rättslig synpunkt icke någon betydelse för överlåtaren. Däremot kan det å förvärvarens sida ha ingått som ett väsentligt motiv för förvärvet att styckningsdelen skulle k u n n a bilda en särskild fastighet eller alternativt komplettera en honom redan tillhörig fastighet. Denna hans avsikt k a n ha kommit till tydligt uttryck i överlåtelsehandlingen; den kan ock, såsom redan antytts, framgå av omständigheterna vid överlåtelsen. I sådana fall måste tydligen överlåtaren vara bunden av vad sålunda avtalats eller eljest förutsatts vid förvärvet. Det bör icke stå överlåtaren öppet att vidtaga någon disposition i strid häremot men å andra sidan bör det ej föreligga något hinder för honom att genom eget initiativ i överensstämmelse med överlåtelsen bringa denna till stånd. Skulle överlåtelse-

JORDDELNINGSLAGEN

handlingen eller omständigheterna vid överlåtelsen icke ge någon visshet i den nu berörda frågan, bör det väl tillkomma förvärvaren att välja formen för avstyckningen, förutsatt att denna låter sig genomföra. Skulle denna förutsättning brista, ligger det däremot i överlåtarens intresse att bringa förvärvet till stånd och alltså välja en annan avstyckningsform. Detta intresse synes vara så starkt och välgrundat att det bör tillgodoses, även om en sådan avstyckning skulle komma i strid med förvärvarens avsikter. Vill förvärvaren skydda sig mot en sådan konsekvens, bör han i överlåtelsehandlingen göra förbehåll därom. Motsvarande synpunkter k u n n a anläggas då sammanläggningskravet hänför sig till ej området utan restfastigheten ävensom då förvärvet avser stamfastigheten med undantag av visst område, vare sig den ena eller a n d r a styckningsdelen skall ingå i sammanläggning. Enligt beredningens förslag har med överlåtelse av område jämställts överlåtelse av andel med bestämmelse att andelen skall utbrytas (4 kap. 8 § nya J B ) . Gällande lagstiftning, som icke känner denna konstruktion, saknar helt naturligt särskild reglering av initiativrätten i detta fall. Även vid den sistnämnda överlåtelseformen föreligger emellertid samma intresse för överlåtaren som vid områdesöverlåtelse att bringa förvärvet till stånd. Samma regler böra alltså i tillämpliga delar gälla i fråga om båda dessa överlåtelseformer. De bestämmelser angående initiativrätten som sålunda äro påkallade torde enligt det sagda böra avse såväl laga skifte som avstyckning. Med hänsyn härtill synes lämpligt att de i första hand upptagas i 3 kap. 14 § J D L ; i detta lagrum återfinnas redan nu bestämmelser om sammanläggning vid laga skifte. I 19 kap. 6 § torde böra intagas en hänvisning till det sålunda i 3 kap. 14 § införda stadgandet (jfr 19 kap. 5 §). Innebörden av den regel som beredningen sålunda föreslår är att i fråga om andel, som överlåtits med bestämmelse om utbrytning, initiativrätt skall, då utbrytningen förutsätter sammanläggning, tillkomma envar av delägarna i fastigheten, den vars ägolott ej skall ingå i sammanläggningen dock allenast såframt ej annat avtalats vid överlåtelsen eller framgår av omständigheterna vid denna. Angående formen för väckande av fråga om sammanläggning förete de beträffande laga skifte gällande bestämmelserna betydande avvikelser från motsvarande bestämmelser i fråga om avstyckning. Vid laga skifte förutsattes i första hand en anmälan av delägaren att han vill göra framställning om sammanläggning och, för det fall att sådan anmälan gjorts, ett lantmätarens föreläggande om viss tid inom vilken framställning angående sammanläggning skall göras; med skiftets fortgång, i vad det är beroende på sammanläggningen, skall då anstå, till dess frågan om sammanläggningen slutligen avgjorts, såvida ej skiftet därav oskäligt uppehälles (3 kap. 14 § JDL). Framställning om sammanläggning skall vid laga skifte alltid ske genom ansökan till ägodelningsdomaren enligt huvudregeln i 10 § SmlL. 14—600777

III

210 FÖLJDÄNDRINGAR

Innebörden av ifrågavarande bestämmelser torde vara följande. 1 Därest fristen utgått utan att ansökan om sammanläggning gjorts, torde skiftesförrättningen omedelbart k u n n a återupptagas. Då föreläggandet icke i lagen förenats med särskild påföljd, synes grund icke föreligga att en efter fristens utgång gjord ansökan i och för sig skulle kunna lämnas utan avseende. Den tid varunder förrättningen m å anstå i anledning av väckt fråga om sammanläggning är emellertid generellt begränsad av stadgandet att skiftet icke får oskäligt uppehållas. Kan redan på förhand förutses att sammanläggningsärendets slutförande skulle kräva längre tid, synes denna omständighet väl icke inverka på frågan om föreläggande skall meddelas eller ej men någon skyldighet för lantmätaren att avvakta tiden för sammanläggningsärendets slutförande torde ej heller i detta fall föreligga. Är tillåtligheten av skiftet beroende av att sammanläggning äger rum, har han emellertid att vid tillståndet fästa villkor om sammanläggningen; vidtagna skiftesåtgärder ha då verkställts under förutsättning att villkoret kommer att uppfyllas. Enligt 4 kap. 3 § andra stycket skall i nu angivna fall enahanda villkor uppställas då ett av lantmätaren meddelat föreläggande över huvud taget icke blivit fullgjort. Fastställelse å skiftet kan, då ett sådant villkor uppställts, icke i något fall meddelas innan sammanläggningen ägt r u m och villkoret alltså blivit fullgjort. Vad angår sammanläggning i samband med avstyckning finnas icke några föreskrifter om befogenhet för förrättningsmännen att, för det fall att avstyckning förutsätter sammanläggning, meddela föreläggande om viss tid inom vilken framställning om sammanläggning skall göras. Den i 19 kap. 5 § meddelade hänvisningen till bestämmelserna i 3 kap. torde icke åsyfta en sådan befogenhet. Däremot erfordras enligt 10 § SmlL i nu angivna fall icke någon särskild ansökan. Det är tillräckligt att ägaren vid förrättningen muntligen eller skriftligen anhållit om sammanläggning. Bakgrunden till denna undantagsbestämmelse i fråga om avstyckning var att ansökan om sammanläggning kunde ankomma på annan ån den som sökt avstyckningen; därest vederbörande ej gitte begära sammanläggning, bleve ärendet liggande hos ägodelningsdomaren i ofullbordat skick. Genom bestämmelsen vunnos ökade möjligheter att få till stånd ansökan om sammanläggning från vederbörande ägare. Beredningen anser sig icke äga anledning att i detta sammanhang ingå på frågan, huruvida nämnda skiljaktigheter mellan laga skifte och avstyckning böra för framtiden bibehållas, utan utgår i stort sett från den gällande lagstiftningens ställning till dessa spörsmål. För att denna lagstiftningens ståndpunkt skall komma till tydligare uttryck har dock beredningen ansett vissa huvudsakligen formella jämkningar böra vidtagas i lagrummens avfattning. Sålunda har i 3 kap. 14 § tredje stycket JDL uttrycket »förelägge lantmätaren honom viss tid, inom vilken framställningen skall göras» utbytts mot »förelägge lantmätaren honom viss tid inom vilken ansökan om sammanläggning skall göras hos ägodelningsdomaren». 1

Jfr NJA II 1940 s. 569 ff.

JORDDELNINGSLAGEN

211 Då såsom redan framhållits innehållet i 10 § SmlL, i vad det må avse behörighet att göra framställning om sammanläggning, med vissa ändringar upptagits redan i 3 kap. 14 § fjärde stycket JDL och i fråga om avstyckning hänvisats till nämnda bestämmelse (se 19 kap. 6 § tredje st. andra p . ) , fyller ur denna synpunkt 10 § SmlL icke längre någon uppgift. Vad sistnämnda lagrum innehåller om att en vid avstyckningsförrättningen gjord anhållan om sammanläggning under vissa betingelser ersätter en formlig ansökan motsvaras av stadgande i 19 kap. 6 § tredje stycket JDL. Detta stadgande, som avser samtliga fall då fråga om sammanläggning uppkommer i samband med avstyckning, kompletteras av regeln i 13 § andra stycket i beredningens förslag till sammanläggningslag; fråga om sammanläggning i samband med avstyckning må enligt sistnämnda lagrum ej väckas i annan ordning. I detta hänseende innebär förslaget en avvikelse från motsvarande bestämmelse i SmlL. Ur olika synpunkter är det emellertid önskvärt att redan under avstyckningsförrättningen visshet vinnes i frågan huruvida vederbörande sakägare är villig att ta initiativ till sammanläggning. En sådan visshet förutsätter att anhållan om sammanläggning äger rum redan under förrättningen och att en sådan anhållan, som bör äga samma verkan som formlig ansökan, skall vara den enda formen för framställning om sammanläggning i detta fall. För de fall då sammanläggning utgör en förutsättning för avstyckning måste uppenbarligen en sådan behörighetsregel som den nyssnämnda kompletteras med vissa bestämmelser till skydd för sökanden. I detta syfte erfordras att initiativberättigad sakägare vid förrättningen erhåller del av förrättningsmännens uppfattning, att sammanläggning erfordras, och att skäligt rådrum beredes honom samt att han underrättas om den påföljd som kan vara förknippad med uraktlåtenhet att redan vid förrättningen göra framställning om sammanläggning. Genom en sådan anordning tillgodoses ock på ett verksammare sätt de önskemål som legat till grund för nyssnämnda undantagsbestämmelse i 10 § SmlL. De bestämmelser som beredningen från denna utgångspunkt föreslår ha upptagits i 19 kap. 16 a § JDL. Deras huvudsakliga innebörd är att, om förrättningsmännens utredning ger vid handen, att avstyckningen är beroende på sammanläggning, och framställning därom ej redan skett, vederbörande sakägare skall vid sammanträde underrättas om förutsättningen för avstyckningen och få tillfälle att hos förrättningsmännen göra framställning om sammanläggningen. Göres ej framställningen genast vid sammanträdet, skola förrättningsmännen förelägga sakägaren viss tid inom vilken den skall ha skett; under tiden skall med avgivande av utlåtande som avses i 19 kap. 16 § JDL anstå. Påföljden av att föreläggandet ej iakttages och att ej heller efter tidens utgång men före utlåtandets avgivande framställning göres om sammanläggningen är att i utlåtandet förklaras att avstyckningen ej må komma till stånd; underrättelse om sagda äventyr skall intagas i föreläggandet. Såsom antytts i det föregående kan en jorddelning på skilda sätt beröra en registrerad bruksenhet. Sålunda framgår av 26 kap. 16 § andra stycket

212 FÖLJDÄNDRINGAR

nya JB att i samband med avstyckning eller utbrytning från fastighet, som ingår i bruksenhet, även skall prövas frågan huruvida områdets eller andelens avskiljande från bruksenheten må tillåtas enligt de bestämmelser som äro därom meddelade i nyssnämnda lagrum. Vidare kan fråga om sammanläggning vara beroende av att den del av bruksenheten som skall ingå i sammanläggningen må avskiljas från bruksenheten eller att den nybildade fastigheten må upptagas i bruksenheten; de närmare bestämmelserna härom äro meddelade i 26 kap. 21 § andra stycket nya JB. I detta sammanhang inställer sig frågan på vilket stadium den prövning som sålunda skall tillkomma jorddelning&myndighet bör äga rum. Enligt beredningens mening tala övervägande skäl för att denna, liksom f. n. är förhållandet i fråga om sammanläggning även då den förekommer i samband med utbrytning eller avstyckning, tillägges ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten. Den ståndpunkt som beredningen sålunda intagit har kommit till uttryck i bestämmelserna i 4 kap. 3 § andra stycket i fråga om utbrytning och i 19 kap. 16 § fjärde stycket beträffande avstyckning, varjämte i 21 kap. 43 § andra stycket meddelats bestämmelser av innebörd att den prövning varom nu är fråga i första hand ankommer på ägodelningsdomaren. Att vid denna prövning de i 26 kap. nya JB meddelade bestämmelserna skola iakttagas ligger i sakens natur. För det fall då enligt 26 kap. 16 § andra stycket utbrytning eller avstyckning tillika skall anses innefatta avskiljande har dock en särskild erinran härom ansetts böra upptagas (21 kap. 42 § sista st. och 43 § andra st.). Angående handläggningen av de med 26 kap. nya JB sammanhängande frågor, som sålunda skulle ankomma på ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt, komma att gälla samma bestämmelser som beträffande jorddelningsfrågor i allmänhet. I detta hänseende må särskilt hänvisas till föreskrifterna i 21 kap. 29 § JDL angående inhämtande av yttrande från sakkunnig samt särskilt sammanträde med sakägarna samt i 31 § lantmäteriinstruktionen. En viss ledning torde ock kunna hämtas av motsvarande bestämmelser i 26 kap. nya JB om registreringsmyndighets handläggning av dylika ärenden. Den jordpolitiska prövning som sker i själva delningsfrågan torde i allmänhet utgöra en god bakgrund också för bedömande av de materiella betingelserna för avskiljande. Från de regler som i motsvarande fall gälla i fråga om registreringsärende föreligger emellertid en avvikelse så till vida att i sistnämnda ärenden som sakägare anses envar vars rätt beröres av den tillämnade åtgärden, medan för JDLs allmänna läggning och uppbyggnad är främmande att innehavare av annan rättighet än servitut intager ställning av sakägare. Vad angår fråga om avskiljande i samband med laga delning torde dock denna avvikelse vara av mindre betydelse. Avskiljandet innefattar icke i och för sig någon uppdelning av ansvaret för inskrivna rättigheter och ej heller torde i fråga om åtgärdens tillåtlighet behov av medverkan från dessa sakägare kunna väntas föreligga. Beredningen har alltså ansett särskilda bestämmelser i det nu behandlade ämnet icke böra upptagas i JDL.

JORDDELNINGSLAGEN

213 Såsom inledningsvis antytts uppkomma särskilda problem, då den fastighet som skall undergå delning är besvärad av tomträtt. Upplåtelse avtomträtt skall alltid avse en särskild fastighet; tomträtt må ej upplåtas i område eller andel av fastighet eller i flera fastigheter gemensamt (4 kap. 2 § NJL, motsvarande 17 kap. 2 § nya J B ) . Tomträtt får ej heller uppdelas på särskilda områden av den fastighet i vilken den upplåtits (4 kap. 9 § första st. NJL, motsvarande 17 kap. 9 § första st. nya J B ) . Tomträtten skall alltså, både vid sin uppkomst och under sitt fortbestånd, till sitt objekt sammanfalla med en bestående fastighet; att registrerad bruksenhet härvid skall likställas med fastighet framgår av 26 kap. 14 § första stycket nya JB. Konsekvenserna härav framträda i skilda sammanhang. I 17 kap. 21 § nya JB meddelas de materiella bestämmelserna för det fall att, sedan tomträtten upplåtits, mellan fastighetsägaren och tomträttshavaren slutits avtal om utvidgning eller inskränkning av det område tomträtten avser. Angående sådant avtal stadgas bl. a. att det icke gäller mot den som har rättighet i tomträtten, med mindre inskrivning för avtalet är sökt, samt att avtalet skall vara beroende av att sammanläggning resp. laga delning äger rum. De inskrivningsrättsliga bestämmelserna återfinnas i 29 kap. 7 § nya JB. Ansökan om inskrivning av ändringsavtalet må över huvud ej upptagas, med mindre alla erforderliga medgivanden från rättsägare i tomträtten föreligga. Angående inskrivningen i övrigt gälla samma regler som för inskrivning av tomträttsupplåtelse. Vilandeförklaring av ansökan kan således under angivna betingelser förekomma; i sådant hänseende är särskilt stadgat att, om ändringsavtalet är beroende av att sammanläggning eller laga delning äger rum, ansökan ej må bifallas, innan nämnda villkor uppfyllts. Också i det omvända fallet att frågan primärt gäller sammanläggning eller laga delning av tomträttsbelastad fastighet föreligger emellertid ett motsvarande beroendeförhållande. Enligt vad beredningen uttalat vid 17 kap. 21 § nya JB bör uppenbarligen såsom villkor för sammanläggning och laga delning gälla att den i nämnda lagrum stadgade förutsättningen för utvidgnings- resp. inskränkningsavtalets bestånd mot innehavare av rättighet i tomträtten föreligger. För genomförande av sammanläggning eller laga delning måste följaktligen krävas att det mellan fastighetsägaren och tomträttshavaren slutits ett avtal om utvidgning resp. inskränkning av området för tomträtten samt att, om ifrågavarande ändring av fastighetsindelningen kominer till stånd, alla förutsättningar för ändringsavtalets inskrivning äro för handen. Angående sammanläggning komma bestämmelser av nu antytt innehåll att upptagas i förslaget till ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet (9 §; se ock 3 kap. 3 § andra st. och 4 kap. 4 § andra st. FBL enligt beredningens förslag). Nämnda bestämmelser innefatta hänvisning till 26 kap. 3 § nya JB, varest i fråga om ett med sammanläggning i förevarande hänseende analogt fall, nämligen bildande av registrerad bruksenhet, är föreskrivet bl. a. att fastighet, vari tomträtt är upplåten, ej må ingå i b r u k s -

FÖLJDÄNDRINGAR

enhet, med mindre tomträtten utvidgas att avse hela bruksenheten (se ock, angående sammanförande av bruksenheter eller upptagande i bruksenhet av fastighet utom bruksenheten, bestämmelserna i 26 kap. 19 och 21 §§ nya J B ) . I JDL lär på motsvarande sätt böra regleras spörsmålet om laga skiftes och avstycknings beroende av att tomträtten anpassas till sålunda ifrågasatt ändring av fastighetsindelningen. Denna anpassning måste i förevarande fall innebära att området för tomträtten inskränkes till en av de nya fastigheterna resp. vid avstyckning till endera styckningsdelen. Analoga situationer uppkomma, då fråga är om avskiljande från registrerad bruksenhet eller om uppdelning eller upplösning av bruksenhet; angående sådan åtgärds beroende av en anpassning av tomträtten ha bestämmelser meddelats i 26 kap. 16 § första och andra styckena, 21 § andra stycket, 22 § andra stycket och 23 § andra stycket nya JB (jfr ock 228 § UL). Huvudstadgandet i ämnet har i JDL upptagits i det nya sista stycket i 21 kap. 42 §, vartill ock hänvisas i samma kapitel 43 § andra stycket; av sistnämnda lagrum framgår att fastställelseprövningen ansetts i första hand böra ankomma på ägodelningsdomaren. Kompletterande stadganden återfinnas i 4 kap. 3 § andra stycket angående laga skifte och 19 kap. 16 § fjärde stycket beträffande avstyckning; innebörden är att det utlåtande som meddelas vid förrättningen skall innehålla en erinran om delningens beroende av att området för tomträtten inskränkes. I vissa sammanhang ges i JDL skilda regler beroende av huruvida överlåtelse skett eller ej. Såsom exempel må anföras 19 kap. 6, 7, 9, 14 och 15 §§; vidare kan anmärkas regeln i 1 kap. 9 § (jfr 3 kap. 10 §) om andelsägares skiftesvitsord i fråga om sådant skifteslag som avses i 1 kap. 8 § första stycket. I förarbetena till sistnämnda lagrum har uttalats att, om till förvärv fordras t. ex. tillstånd enligt 1916 års inskränkningslag, skiftesvitsord ej bör äga r u m , med mindre tillstånd till förvärvet erhållits. 1 Till nu gällande ogiltighetsgrunder som sålunda böra beaktas vid förrättningen äro efter nya JBs ikraftträdande även att hänföra de i 4 kap. 7 och 8 §•§ upptagna. Skulle tiden för påkallande av sådan delning som där avses redan ha gått till ända, bör en på överlåtelsen grundad ansökan om laga delning uppenbart föranleda beslut att förrättningen icke kan äga r u m (3 kap. 10 § J D L ) . Är det säljaren som gjort ansökningen och vidhålles denna, måste ärendet utan hänsyn till överlåtelsen behandlas såsom avstyckning från en stamfastighetens ägare helt tillhörig fastighet. Förrättningsmannens undersökningsplikt i nyssnämnda hänseende torde innefattas i föreskriften att undersökning skall ske huruvida den eller de som framställt yrkande om skiftet äga behörighet därtill. Med hänsyn härtill och då anledningarna till ett överlåtelseavtals ogiltighet k u n n a vara skiftande, har icke ansetts lämpligt att i lagens text ge någon direkt erinran om betydelsen av angivna ogiltighetsregler; det 1

NJA II 1926 s. 292.

JORDDELNINGSLAGEN

är emellertid av vikt att dessa beaktas i varje jorddelningsärende, där en överlåtelse åberopas. Angående vissa föreslagna ändringar vill beredningen vid de särskilda kapitlen och lagrummen anföra följande.

3 KAP. 14 §. De ändringar som föreslås i detta lagrum innebära dels att i tredje stycket orden »framställningen skall göras» utbytas mot »ansökan om sammanläggning skall göras hos ägodelningsdomaren», dels ock att i paragrafen mellan dess nuvarande tredje och fjärde stycken inskjutes ett nytt stycke, vari avhandlas rätten att ta initiativ till sammanläggning som utgör förutsättning för laga skifte, i följd varav det förutvarande fjärde stycket blir det femte. Den i tredje stycket upptagna ändringen har skett i förtydligande syfte. Med »framställning» som där omnämnes åsyftas sådan formlig ansökan som göres hos ägodelningsdomaren. Det har ansetts lämpligt att detta förhållande kommer till klart uttryck i lagtexten. Angående övriga föreslagna ändringar hänvisas till den allmänna motiveringen.

4 KAP. 3 §.

Ändringarna i detta lagrum hänföra sig till andra stycket, som bl. a. kompletterats med bestämmelser angående vissa fall då utbrytning angår fastighet inom bruksenhet. Det första fallet är då utbrytning sker utan samband med sammanläggning. I detta fall meddelas icke något uttryckligt beslut om avskiljande utan detta innefattas i utbrytningsbeslutet. Då emellertid fråga om avskiljande icke kan prövas av förrättningsmännen utan först av ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten, måste tydligen vid förrättningsmännens utlåtande fogas en erinran om att utbrytning är beroende av sådan prövning. Det andra fallet avser utbrytning i samband med sammanläggning. En motsvarande situation föreligger även här, dock med den skillnaden att ett uttryckligt förordnande om avskiljande resp. upptagande skall meddelas. Dessutom har den jämkningen vidtagits att »framställning» även här utbytts mot »ansökan». De nämnda stadgandena förutsätta uppenbarligen att förrättningsmännen städse göra sig underrättade om huruvida fastighet varom är fråga ingår i bruksenhet eller ej. I andra stycket har vidare upptagits det i de allmänna motiven omnämnda stadgandet om skifte å fastighet, som besväras av tomträtt.

216 FÖLJDÄNDRINGAR

19 KAP. 6 §• I första stycket har upptagits bestämmelse att ansökan om avstyckning skall göras skriftligen hos lantmätaren. Vad sålunda skall gälla framgår väl redan av den i 5 § av förevarande kapitel upptagna hänvisningen till 2 kap. (3 §) men har med hänsyn till innehållet i de nya bestämmelserna i tredje stycket ansetts böra direkt utsägas. Andra stycket motsvarar lagrummets nuvarande innehåll med visst förtydligande. Detta avser det förhållandet att den nuvarande avfattningen enligt ordalagen endast inbegriper överlåtelse av det område som skall avstyckas och ej återstoden av stamfastigheten. Jämkningen ansluter sig till motsvarande lydelse av 4 kap. 7 § nya JB. Någon saklig avvikelse från gällande rätt torde jämkningen icke innebära. I tredje styckets första punkt ha meddelats bestämmelser om formen för framställning om sammanläggning i samband med avstyckning samt rörande den myndighet till vilken sådan framställning skall göras. I viss m å n ha härvid de nu gällande, i de allmänna motiven berörda reglerna i 10 § första stycket SmlL tjänat som mönster. Den väsentliga skillnaden är att enligt förslaget, såsom ock framgår av den förut närmare behandlade 16 a § i förevarande kapitel ävensom av 13 § andra stycket i förslaget till ny sammanläggningslag, sådan framställning måste göras redan i samband med avstyckningsförrättningen; i sammanläggningsärendet skall framställningen gälla såsom ansökan. Ofta ter det sig naturligt att göra framställning som nu sagts redan i ansökan om avstyckningen; denna utväg anvisas uttryckligen i lagrummet. 1 På grund av vad i paragrafens första stycke föreskrivits skall framställningen då ha skriftlig form och vara ställd till lantmätaren. Under förrättningens fortgång kan framställningen göras hos förrättningsmännen vare sig skriftligen eller muntligen, i sistnämnda form dock allenast vid sammanträde eftersom den för att bevaras måste inflyta i förrättningsprotokollet. I tredje styckets andra punkt har hänvisats till bestämmelserna i 3 kap. 14 § fjärde stycket angående rätten att ta initiativ till sammanläggning. 16 §. Ändringarna i denna paragraf hänföra sig till fjärde stycket, som är nytt. Angående innebörden av detsamma hänvisas till vad beredningen anfört i motiven till 4 kap. 3 § samt i de allmänna motiven. 16a§. Angående innebörden av ifrågavarande lagrum hänvisas till vad beredningen anfört i den allmänna motiveringen. Beträffande påföljden av att ett meddelat föreläggande ej iakttagits inne1

Se N J A II 1952 s. 161 (lagrådet).

JORDDELNINGSLAGEN, 19 KAP. 16 a §

håller lagrummet den bestämmelsen att i utlåtandet skall förklaras att avstyckningen ej må komma till stånd. Ett sådant utlåtande skall enligt 17 § underställas ägodelningsrättens prövning, om sakägare det yrkar eller förrättningsmännen så finna erforderligt. I den prövning som sålunda åligger ägodelningsrätten ingår även frågan huruvida laglig grund för föreläggandet är för handen. Den omständigheten att vederbörande sakägare till efterkommande av föreläggande gjort framställning om sammanläggning bör icke betaga honom befogenheten att påkalla prövning huruvida föreläggandet varit sakligt grundat.

21 KAP. 42 §. I 26 kap. 16 § andra stycket nya JB hänvisas till vad i första stycket av samma lagrum stadgats; hänvisningen avser ej blott möjligheten över huvud taget av avskiljande utan ock de materiella förutsättningarna därför. Emellertid meddelas, såsom ovan anförts, i hithörande fall icke något uttryckligt förordnande om avskiljande utan delningsåtgärden anses innefatta avskiljande. Det har därför funnits lämpligt att uttryckligen stadga att angivna materiella förutsättningar för avskiljande skola vara för handen för att delningen skall vara tillåten. Ett stadgande av detta innehåll har upptagits i ett nytt sjätte stycke av förevarande paragraf. Till sin k a r a k t ä r ansluter sig det nya stadgandet nära till bestämmelserna i femte stycket angående sammanläggning såsom villkor för avstyckning. I sjätte stycket har vidare upptagits det i de allmänna motiven nämnda stadgandet om förutsättningen för meddelande av fastställelse, då den fastighet som skiftas eller från vilken avstyckning sker är besvärad av tomträtt. 43 §.

I sak innefatta de i andra stycket gjorda ändringarna intet annat än att, i överensstämmelse med vad som anförts i den allmänna motiveringen, från överlantmätarens behörighet att företaga fastställelseprövningen undantagits också förrättning som helt eller delvis är av beskaffenhet som sägs i det nya sjätte stycket av 42 §, ävensom att beträffande sådan förrättning föreskrivits tillämpning av reglerna i sistnämnda stycke. Övriga ändringar ha endast redaktionell karaktär. 44 §.

I denna paragraf har upptagits ett nytt andra stycke avseende det fall då laga delning berör fastighet inom bruksenhet. De sålunda tillagda reglerna föreskriva viss skyldighet för fastställelsemyndigheten att till inskrivningsdomare översända avskrift av lagakraftvunnet fastställelsebeslut. Här som eljest avses med fastställelsemyndighet såväl överlantmätaren som ägodelningsdomaren resp. ägodelningsrätten.

218 FÖLJDÄNDRINGAR

I sammanhanget bör härvid erinras om att överlantmätaren redan enligt gällande rätt i egenskap av jordregisterförare enligt § 28 mom. 3 jordregisterförordningen har viss närbesläktad uppgiftsskyldighet; sedan genom laga delning tillkommen fastighet införts i jordregistret, skall han därom översända uppgift till domhavanden i orten. Dylik uppgift har domhavanden naturligen att, där han ej själv är inskrivningsdomare i domsagan, omedelbart vidarebefordra till denne. Ingår fastighet varom fråga är i bruksenhet, torde ofta komma att inträffa att bruksenheten är registrerad vid annan inskrivningsavdelning än domsagans; i dylikt fall torde få ankomma på inskrivningsdomaren i orten att i sin tur vidarebefordra uppgiften till inskrivningsdomaren vid den andra inskrivningsavdelningen. Tydligt är emellertid att, när bruksenhet beröres av delningen, de ifrågavarande uppgifterna från jordregisterförarens sida icke äro till fyllest; eftersom det icke är avsett att jordregistret skall belastas med anteckningar om bruksenhetsförhållandena, komma uppgifterna från jordregisterföraren icke att innefatta besked om de förändringar i sagda förhållanden vilka eventuellt äro förbundna med delningen. I första hand framstår det som påkallat att alla delningsbeslut, som innefatta avskiljande från bruksenheten, tillställas inskrivningsdomaren och härvidlag synes man icke kunna begränsa sig till inskrivningsdomaren vid den inskrivningsavdelning där bruksenheten är registrerad. Jämväl inskrivningsdomaren i orten äger givetvis intresse av att erhålla kännedom om avskiljandet. Också när fråga är om delning som ej är förbunden med avskiljande torde få anses motiverat att fastställelsemyndigheten ålägges att översända avskrift av beslutet till inskrivningsdomaren vid den inskrivningsavdelning där bruksenheten är registrerad. Denne bör nämligen skyndsammast få vetskap om de genom delningen inträffade förändringarna i bruksenhetens sammansättning. Däremot torde inskrivningsdomaren i orten för detta fall knappast vara betjänt av underrättelse i motsvarande ordning; h a n torde utan olägenhet kunna avvakta omförmälda besked från jordregisterföraren. I överensstämmelse med vad nu sagts har andra stycket avfattats.

I 21 kap. 47 § JDL behandlas frågan om rättelse i fastställd jorddelningsförrättning av fel, som förelupit i mätning eller uträkning eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen. Såvitt avser fel vid utmärkande av ägogräns infördes rättelseinstitutet genom en år 1932 vidtagen ändring av paragrafen. Ändringen sammanhängde med tillkomsten av lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser. I 1932 års lag avses ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning, vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande. Enligt lagen skall en sådan gräns — sedan den i lagen angivna tidsfristen utlupit utan att klander å gränsdragningen blivit väckt •— för framtiden anses som den rätta, ändå att den ej överensstämmer med förrättningskartan och därtill hörande handlingar (1 §). Skulle efter det gränsen å marken sålunda blivit lag-

JORDDELNINGSLAGEN

ligen gällande gränsbestämning sökas, måste för denna gränsbestämning sträckningen av gränsen å marken vara utslagsgivande; förrättningskartan och handlingarna äro därvid utan betydelse. I 1947 års betänkande anfördes att reglerna om förfarandet vid gränsbestämning borde kompletteras med ett mot 21 kap. 47 § JDL svarande stadgande, att inom viss tid rättelse må sökas i en felaktig gränsutmärkning å marken. 1 Enligt det betraktelsesätt som anlägges av beredningen i dess nuvarande sammansättning erfordras icke en dylik komplettering av reglerna i 1 kap. 3 § nya JB angående sträckningen av gräns, som blivit lagligen bestämd. Den ägogräns vartill en gränsbestämningsförrättning hänför sig är — när gränsen är å marken utmärkt och tillkommen vid en lagligen gällande fastighetsbildande förrättning — en sådan gräns å marken som enligt 1 kap. 3 § nya JB skall iakttagas vid den i samband med gränsbestämningsförrättningen gjorda utstakningen (jfr 1 kap. 5 § nya J B ) . Det nu sagda gäller ock de fall då 1932 års lag om äldre ägogränser icke ägde tilllämpning, t. ex. i fråga om gräns mellan rågrannar. Uppenbarligen har vad här anförts sin giltighet jämväl beträffande ägogräns, som uppkommit efter utgången av år 1932 och där gränsen enligt den i 21 kap. 47 § JDL uttryckta principen likaledes skall utgöras av den å marken verkställda utstakningen. Eftersom fråga om gränsens sträckning å marken utgör själva föremålet för förrättningen, skulle det enligt beredningens mening vara oegentligt att — utöver den allmänna fullfölj dsrätten — skapa ett särskilt rättsmedel för fullföljden i denna fråga. 2 Huruvida ett sådant rättsmedel må av förhållandena anses påkallat tillhör i varje fall ett ämne, som ej ankommer på beredningen att reglera. Övergångsbestämmelserna I den mån icke särskilda bestämmelser meddelas angående övergången från äldre till ny lag angående jorddelning följer av allmänna regler å ena sidan att den nya lagen skall från ikraftträdandet i den äldre lagens ställe tillämpas också i ärende, som anhängiggjorts före nämnda tidpunkt men då ännu icke slutligen avgjorts, och å andra sidan att den nya lagen icke har någon retroaktiv verkan. Med denna utgångspunkt ha de ändringar som äro av allenast formell karaktär (3 kap. 14 § tredje st., 4 kap. 3 § andra st. andra p. samt 19 kap. 6 § första och andra st. ävensom reglerna i 3 kap. 14 § fjärde st. och 19 kap. 6 § tredje st. andra p. i vad därigenom rätt att söka sammanläggning tillerkänts ägare av mark, som skall ingå i sammanläggningen) eller avse frågor angående bruksenhet eller tomträtt (4 kap. 3 § andra st. tredje, fjärde och femte p., 19 kap. 16 § fjärde st., 21 kap. 42 § sjätte st., 21 kap. 43 § andra st. samt 21 kap. 44 § andra st.) icke föranlett några särskilda övergångsbestämmelser. 1 2

Se 1947 års bet. s. 62. Jfr prop. 4/1932 s. 8.

220 FÖLJDÄNDRINGAR

Vad angår upphävandet av 19 kap. 24 § följer av allmänna grundsatser att lagrummet, vars bestämmelser ha rent materiell natur, icke längre äger tillämpning, då fastställelsen å avstyckningen vunnit laga kraft efter den nya lagens ikraftträdande, men att beträffande tidigare avstyckat områdes ansvar för belastningar, som avses i det upphävda lagrummet, fortfarande kommer att gälla vad där varit föreskrivet i den mån icke annat följer av särskilt stadgande (se därom övergångsbestämmelserna till de föreslagna lagarna om ändring i HB samt om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom). De nya regler, enligt vilka framställning om sammanläggning i samband med avstyckning skall göras i avstyckningsärendet (se 19 kap. 6 § tredje st. första p. samt 16 a §), kräva för sin tillämpning att detta ärende alltjämt befinner sig på förrättningsstadiet och att förrättningen ej fortskridit så långt att utlåtande som avses i 19 kap. 16 § redan hunnit meddelas. I enlighet härmed har andra stycket i övergångsbestämmelserna avfattats. Bätt att ta initiativ till sammanläggning skall enligt förslaget (se 3 kap. 14 § fjärde st. och 19 kap. 6 § tredje st. andra p.) i vissa fall efter överlåtelse av andel eller område tillkomma ägaren av annan ägolott eller styckningsdel än den som skall ingå i sammanläggningen. En förutsättning härför är emellertid att ej annat avtalats vid överlåtelsen eller framgår av omständigheterna vid denna. Med hänsyn till denna förutsättning kunna ifrågavarande bestämmelser — även om jorddelningsärendet anhängiggjorts efter nya lagens ikraftträdande — ej få vinna tillämpning, med mindre överlåtelsen skett efter ikraftträdandet. Stadgande härom har upptagits i tredje stycket av övergångsbestämmelserna.

Förslaget till lag om sammanläggning av fastigheter å landet Såsom inledningsvis anförts i motiven till förslaget till lag angående ändring i JDL innefattas frågan om ny lagstiftning angående fastighetsbildning icke under beredningens uppdrag utan behandlas av 1954 års fastighetsbildningskommitté. Emellertid ankommer på beredningen att i anslutning till förslaget till ny jordabalk påvisa de ändringar i gällande lagstiftning vilka måste vidtagas såsom en konsekvens av nämnda förslags antagande. Dessa ändringar äro, såvitt angår SmlL, av mera ingripande natur än som är fallet inom JDLs område. Sålunda är det följdriktigt att, när tillåtligheten av bruksenhets bildande ansetts i princip böra vara oberoende av gravationsförhållandena, frågan om tillåtligheten av sammanläggning i motsvarande mån frigöres från dess nuvarande beroende av angivna förhållanden. 1 Vid utformningen av reglerna angående de materiella förutsättningarna i övrigt för bildande av bruksenhet ha i betydande utsträckning SmlLs bestämmelser tjänat som förebild. Vidare må erinras om att i vissa fall fråga om avskiljande från eller upptagande i bruksenhet skall; 1

Jfr prop. 232/1947 s. 229.

SAMMANLAGGNINGSLAGEN

prövas i sammanläggningsärende. Det ter sig därför önskvärt att vid regleringen av sammanläggningsinstitutet kunna falla tillbaka på bestämmelserna i 26 kap. nya JB och hänvisa till dessa; det sagda äger tillämpning också i fråga om förfarandet i ärende om sammanläggning. Med hänsyn till omfattningen av de erforderliga ändringarna samt lämpligheten av att också i fråga om bestämmelsernas gruppering ansluta till regleringen av bruksenhetsinstitutet har beredningen funnit sig böra framlägga förslag till en helt ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet. Helt naturligt har beredningen vid utformningen av nämnda förslag icke ingått på frågor, vilka böra bero av överväganden från fastighetsbildningskommitténs sida. I viss anslutning till uppställningen av 26 kap. nya JB meddelas i föreliggande förslag under skilda underrubriker dels bestämmelser (1—12 §§) av väsentligen materiellt innehåll och dels bestämmelser (13—29 §§) om förfarandet i sammanläggningsärende. SmlLs bestämmelser av väsentligen materiellt innehåll återfinnas i 1— 8 §§, 13 §, 14 § första, andra, tredje och femte styckena samt 16—18 §§ av nämnda lag. Med vissa smärre undantag ha dessa bestämmelser erhållit motsvarighet i det avsnitt av den föreslagna lagen som handlar om förutsättningarna för sammanläggning och dess verkan. Undantagen avse bl. a. 2 § andra stycket (se vid 2 § i förslaget) och 14 § första stycket (se vid 9 § i förslaget). Vidare saknas motsvarighet till bestämmelsen i 14 § femte stycket angående fordran och annan rättighet som utan inteckning åtnjuter skydd enligt 11 kap. 2 § J B ; denna tysta förmånsrätt är icke upptagen i jordabalksförslaget. Slutligen har såsom överflödigt uteslutits stadgandet i 18 § SmlL att, om någon av de sammanlagda fastigheterna har andel i samfällighet eller annan särskild rättighet eller förmån, som ej tillkommer övriga fastigheter, sammanläggningen ej för den nybildade fastigheten medför vidsträcktare rätt därutinnan än som förut tillkommit förstnämnda fastighet. Beträffande behandlingen av sammanläggningsärenden hos ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten utgår beredningen i allt väsentligt från nuvarande ordning. Angående ägodelningsdomarens behandling av sådant ärende finnas bestämmelser i SmlL i 10 § första stycket angående ansökan samt andra stycket jämfört med tredje angående sökandens skyldighet att förebringa utredning, i 11 § första stycket angående utlåtande av överlantmätaren, andra stycket angående yttrande från förrättningslantmätare samt tredje stycket angående föreläggande för sökanden att komplettera ansökan, i 12 § angående yttrande av inskrivningsdomaren, i 14 § fjärde stycket angående upprättande av förslag till förmånsordning samt sammanträde med sakägarna och kallelser till sådant sammanträde, i 15 § angående den slutliga prövningen, innefattande förordnande om sammanläggning samt eventuellt tillika fastställelse å därav beroende avstyckning och fastställelse å förslag till förmånsordning, ävensom angående ägodelningsdomarens skyldighet att föra protokoll över ärenden, som handläggas av honom, och att teckna bevis om sammanläggningen å företedd karta samt i 19 § angående vissa underrättelser till överlantmätare och inskrivningsdomare.

222 FÖLJDÄNDRINGAR

Såsom framgår av 15 § första stycket SmlL skall i vissa fall ärendet av ägodelningsdomaren hänskjutas till ägodelningsrättens prövning. Angående förfarandet hos ägodelningsdomaren och ägodelningsrätten skola, enligt hänvisning i 15 § sista stycket SmlL, bestämmelserna i 21 kap. avdelningen D i JDL i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Jämväl bestämmelsen i 21 kap. 1 § tredje stycket JDL med dess allmänna hänvisning till BB torde emellertid äga tillämpning i sammanläggningsärende. 1 Ovan berörda regler ha väsentligen erhållit sin motsvarighet i det föreliggande förslaget. Vad särskilt angår förfarandet inför ägodelningsdomaren har dock beredningen ansett vissa kompletteringar vara påkallade. Dessa avse i första hand den ordning i vilken fråga om sammanläggning skall väckas samt ansökans innehåll; härom hänvisas till vad beredningen yttrar vid 13—15 §§ i förslaget. Någon uttrycklig bestämmelse om ägodelningsdomarens befogenhet att självmant föranstalta om utredning i de ärenden som avgöras av honom är icke upptagen i SmlL. En sådan bestämmelse har ansetts påkallad; den har upptagits i 18 § första stycket. Även i övrigt ha vissa jämkningar i SmlLs bestämmelser ansetts böra ske, särskilt med hänsyn till den ur inskrivningsrättslig synpunkt väsentligt förändrade karaktären av dessa ärenden. Vad angår sammanläggningsärendes behandling inför ägodelningsrätten har den nu gällande ordningen ansetts i allt väsentligt böra bibehållas med de jämkningar som enligt det ovan anförda föreslagits i fråga om förfarandet inför ägodelningsdomaren. Vid de särskilda paragraferna vill beredningen anföra följande. Om förutsättningar för sammanläggning och dess verkan 1 §• Paragrafen motsvarar helt 1 § SmlL. I andra stycket har, till vinnande av överensstämmelse med terminologien i nya JB (4 kap. 7 § m. fl.), »fastighetsdel» utbytts mot »område av fastighet». Av sammanhanget framgår att härvid med område är att förstå allenast det område som kommer att utgöra avstyckningen, däremot ej återstoden av stamfastigheten; med avseende å denna återstod, som enligt nya JB också utgör område av fastighet, äga bestämmelserna i första stycket liksom för närvarande direkt tilllämpning. 2 SmlL innehåller i 3, 6 och 14 §§ undantag från 1 § andra stycket. Undantagen från reglerna i andra stycket av förevarande lagrum återfinnas i 3, 6, 9 och 11 §§, varjämte bland de i 13 § och följande paragrafer upptagna reglerna om förfarandet åtskilliga äga tillämpning endast å sammanläggning, vari ingår område eller andel av fastighet. 2 §.

Denna paragraf motsvarar med mindre jämkning 2 § första stycket SmlL. Bestämmelserna i andra stycket av sistnämnda lagrum ha erhållit sin motsvarighet i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen. 1 2

Se Henkow—von Schultz s. 250. Henkow—von Schultz s. 202.

SAMMANLAGGNINGSLAGEN

3 §. Paragrafen motsvarar 3 § SmlL. Avfattningen är allenast så till vida jämkad att »fastighetsdel» utbytts mot »område»; angående denna jämkning hänvisas till vad som anförts vid 1 §.x 4 §.

Paragrafen motsvarar 4 § SmlL. Det må anmärkas att ordet »område», som inleder paragrafen, här har en annan och vidare innebörd än eljest. Det åsyftar nämligen ej allenast områden, som enligt fastställd tomtindelning ingå i tomt, utan över huvud taget all mark som ingår i tomtindelning, alltså även hel tomt. Då stadgandets innebörd icke kan missförstås, har det icke synts påkallat att utbyta »område» mot annat lämpligt uttryck. 5 §.

Här meddelade bestämmelser ha sin motsvarighet i 5 § SmlL. I nämnda lagrum stadgas vidare förbud mot sammanläggning, om fastigheterna icke innehavas med samma rätt. Förslagets ståndpunkt är densamma, vilket framgår av den i 9 § upptagna hänvisningen till 26 kap. 2 § första stycket nya JB. 6 och 7 §§. Paragraferna motsvara 6 och 7 §§ SmlL. 8 §• I denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande rätt, regleras frågan om inverkan å sammanläggnings tillåtlighet av den omständigheten att enligt 14 kap. 11 § nya JB |med arrende är förenad förköpsrätt för arrendatorn. I sådant hänseende stadgas att fastigheten ej må ingå i sammanläggning, med mindre arrendenämnden lämnat medgivande därtill. Angivna fråga har behandlats i motiven till 26 kap. 2 § nya JB och beredningen får hänvisa till sina där gjorda uttalanden. Den grundläggande förutsättningen för lagrummets tillämplighet är att fastigheten helt eller delvis är upplåten på jordbruksarrende. Är denna förutsättning för handen, påkallas en undersökning, huruvida arrendet är förenat med förköpsrätt. Härför fordras i första hand att arrendet är ett socialt arrende enligt 14 kap. 1 § nya JB och, om detta är fallet, att arrendet gäller för viss tid (14 kap. 5 §) samt att arrendet ej är sådant som avses i 2 § första stycket samma kapitel. Även om förköpsrätt ej på nu n ä m n d grund är utesluten, kan förutsättning för dess förhandenvaro saknas till följd av att arrendatorn enligt 14 kap. 6 § lämnat jordägaren meddelande om att han ej vill begagna sig av optionsrätten eller att arrendatorn i fall som avses i 7 § samma kapitel icke inom föreskriven tid väckt talan om a t t 1

Se Henkow—von Schultz s. 206.

224 FÖLJDÄNDRINGAR

vara bibehållen vid optionsrätten; såsom framgår av 11 § är förköpsrätten beroende av att arrendatorn är bibehållen vid sin optionsrätt. Stadgandet i förevarande paragraf avser även det fall att allenast område av fastighet skall ingå i sammanläggning, dock givetvis endast under förutsättning att sagda område omfattas av arrenderätten. I motsatt fall kvarstår efter områdets avstyckning förköpsrätten i stamfastigheten. De allmänna förutsättningarna för förhandenvaro av förköpsrätt som nu berörts torde böra prövas av ägodelningsdomaren. Däremot synes ägodelningsdomaren icke böra ta ståndpunkt till frågor av vilka förköpsrättens utövning i det särskilda fallet k a n vara beroende, såsom huruvida arrendatorn äger den i 5 kap. 28 § nya JB föreskrivna majoriteten. Förhållanden av denna art torde lämpligen böra göras till föremål för överväganden avarrendenämnden. Står det klart att majoritet redan med hänsyn till föreliggande förhållanden är helt utesluten, saknas uppenbarligen anledning att vägra medgivande. Beträffande arrendenämnd och dess granskning av arrendeavtal m. m. ar stadgat i 14 kap. 3 § samt 20—23 §§ nya JB. I fråga om ärende angående sådant medgivande som avses i förevarande paragraf har däri föreskrivits att bestämmelserna i 22 och 23 §§ n ä m n d a kapitel skola i tillämpliga delar gälla. De bestämmelser till vilka sålunda hänvisats avse dispensprövningen och fullföljden av talan. Genom hänvisningen till 22 § framhålles att nämnden vid sitt avgörande, huruvida medgivande skall lämnas, har att söka ledning i de angivna dispensskälen; uppenbart äger bestämmelsen om förbehåll i arrendeavtalet icke någon tillämpning. Det ankommer på sökanden att begära arrendenämndens medgivande. Angående förfarandet, då sökanden härutinnan försummar sig, meddelas bestämmelser i 18 § tredje stycket och 21 § andra stycket i förslaget. 9 §• I första styckets första punkt har föreskrivits att bestämmelserna i 26 kap. 2—4 §§ nya JB om hinder för fastighets ingående i bruksenhet skola äga motsvarande tillämpning i fråga om sammanläggning av fastigheter. Hänvisningen till 2 § motsvarar, i vad den avser första stycket av nämnda lagrum, en i 5 § SmlL upptagen bestämmelse samt, i vad lagrummets andra stycke avses, de nuvarande bestämmelserna i 8 § tredje stycket SmlL. I sistnämnda avseende innebär hänvisningen vissa ändringar i förhållande till gällande rätt; i denna fråga får beredningen åberopa sina uttalanden vid 26 kap. 2 § nya JB. Den till stadgandena i 3 § samma kapitel lämnade hänvisningen saknar direkt motsvarighet i SmlL; beredningen erinrar om vad den anfört vid dessa stadganden. Hänvisningen till 4 § i angivna kapitel motsvaras, i vad den avser lagrummets första stycke, av huvudregeln angående krav på beviljad lagfart i 14 § första stycket första punkten SmlL. Till sagda huvudregel är i samma punkt knuten en undantagsregel, gällande det fall a t t fastighet förvärvats genom tidigare, ej lagfartspliktigt fång. Denna un-

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 9 §

dantagsregel, som överensstämmer med stadgandet i 8 § LF, återfinnes ej i förslaget (jfr 28 kap. 15 § nya J B ) . I 14 § första stycket andra punkten SmlL är stadgat att, såvitt avser fastighetsdel som avstyckas för sammanläggning, kravet på beviljad lagfart skall gälla beträffande stamfastigheten; har fastighetsdelen överlåtits för sammanläggning, fordras i stället för beviljad lagfart att sökanden gjort ansökan om lagfart, vilken förklarats vilande endast i avbidan på avstyckningens fastställande. Detta stadgande har i förslaget erhållit sin motsvarighet i första stycket andra punkten av förevarande paragraf. Vissa jämkningar ha dock skett. Sålunda har stadgandets första led ansetts kunna utgå. Då överlåtelse ej skett, måste nämligen lagfarten på stamfastigheten anses gälla även dess särskilda delar, och i det fall att överlåtelse ägt rum framgår kravet på beviljad lagfart för överlåtaren av att mot förvärvarens lagfartsansökan ej får ha mött annat hinder än att laga delning ej ännu skett. I övrigt har stadgandet på det sätt jämkats att, i överensstämmelse med ståndpunkten i 4 kap. 8 § andra stycket nya JB, med överlåtelse av område för sammanläggning jämställts överlåtelse för sådant ändamål av andel med bestämmelse om utbrytning. I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits en hänvisning till de särskilda bestämmelser som enligt 26 kap. 21 § nya JB skola gälla i fråga om tillåtligheten av sammanläggning som berör bruksenhet. Enligt nämnda lagrum må särskild fastighet som ingår i bruksenhet icke under några förhållanden sammanläggas med fastighet utom bruksenheten. Avser däremot sammanläggningen å någondera eller båda sidorna område av fastighet eller andel däri, må den under viss förutsättning äga rum. Den differentiering mellan fastighet, å ena, samt område eller andel av fastighet, å andra sidan, som ägt r u m i 26 kap. 21 § rubbas uppenbarligen icke av den allmänna likställighet dem emellan varom stadgas i 1 § andra stycket av förevarande lag. 10 §. I överensstämmelse med dispositionen av bestämmelserna i 26 kap. nya JB behandlas redan i förevarande paragraf frågan om verkan av sammanläggning å rättigheter i de fastigheter som ingå i sammanläggningen. Motsvarande regler återfinnas i SmlL i 16 § första stycket och 17 §. Innehållet i förevarande paragrafs första stycke, som avser rättighetens sakrättsliga anknytning, sluter sig direkt till vad som enligt 26 kap. 5 § första stycket nya JB skall i sådant avseende gälla vid bruksenhets bildande. Andra och tredje styckena i paragrafen gälla frågan om rättighetens materiella objekt. Även härutinnan skall i sak väsentligen råda överensstämmelse med bruksenhetsreglerna. Mot andra stycket svarar sålunda 26 kap. 5 § andra stycket andra punkten nya JB och mot tredje stycket den första punkten i sistnämnda lagrum. Den skillnaden består emellertid att vid sammanläggning ej blott, såsom vid bildande av bruksenhet, avtalad förköpsrätt (5 kap. 12 § första st. nya J B ) , återköpsrätt (6 kap. 4 §), panträtt (8 kap. 18 och 19 §§), ränterätt 15—600777

III

226 FÖLJDÄNDRINGAR

(9 kap. 2 §) och födoråd (10 kap. 20 och 21 §§) utan också arrendators legala förköpsrätt (5 kap. 27 §) få utvidgat materiellt objekt; denna fråga har beredningen behandlat vid 26 kap. 2 och 5 §§ nya JB. Förevarande paragraf har sin räckvidd begränsad till rättigheter i de fastigheter som ingå i sammanläggningen. Icke ens inom detta område angives uttömmande verkan av sammanläggning; såväl i nya JB som i andra lagar och författningar finnas, utöver vad här erinras om, bestämmelser i detta ämne. Vidare återfinnas i lagstiftningen regler angående verkan av att fastighet, till vars förmån viss rättighet gäller, ingår i sammanläggning. Exempel på det nu sagda utgöra 5 kap. 12 § andra stycket, 19 kap. 15 och 16 §§, 21 kap. 2 och 11 §§ och 22 kap. 12 §, allt nya JB, ävensom 67 och 68 §§ lagen om enskilda vägar. Nämnas må ock att i 26 kap. 20 § nya JB meddelats vissa bestämmelser angående sammanläggnings inverkan å bruksenhets sammansättning eller fortsatta bestånd. 11 §• Genom de i första stycket av denna paragraf upptagna stadgandena göras de materiella bestämmelserna om inskrivningsreglering vid bildande av bruksenhet i allo tillämpliga vid sammanläggning; de ersätta motsvarande regler i 14 § SmlL. Angående nämnda bestämmelsers motivering och närmare innebörd får beredningen hänvisa till sina uttalanden vid 26 kap. 6—12 §§ nya JB. Stadgandet i första punkten ansluter sig omedelbart till motsvarande bestämmelse i 26 kap. 6 § och avser den inskrivningsreglering som erfordras för sammanläggning av de särskilda fastigheterna. Andra punkten hänför sig till det fallet att den nybildade fastigheten skall upptagas i bruksenhet (se 26 kap. 21 § andra st. jämfört med 19 §). Även härvid skola, på grund av hänvisning i sistnämnda lagrum, bestämmelserna i 26 kap. 6 § gälla. I båda de nu angivna fallen skall, enligt tredje punkten, inskrivningsregleringen ske på grundval av bestämmelserna i 26 kap. 7—12 §§. I allmänhet skall enligt nya JB gälla att frågor om uppdelning av panträtt, ränterätt eller födoråd såsom följd av jorddelning skola upptagas först i efterhand och såsom särskilt ärende (8 kap. 17 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 19 § nya J B ) . Det undantaget är emellertid stadgat att fråga som nyss nämnts skall, när den uppkommer som följd av delning för sammanläggning, prövas i ärendet om sammanläggningen (8 kap. 19 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 21 § nya J B ) ; skälen för denna ståndpunkt har beredningen utvecklat vid 8 kap. 18 och 19 §§. Vad angår bruksenhet är att beakta att denna anses som en fastighet (26 kap. 14 § nya JB) samt att särskild fastighet inom bruksenheten är i fråga om dess avskiljande att anse som ett område (26 kap. 18 § nya J B ) . Beredningen hänvisar till sina uttalanden vid sistnämnda paragraf. I andra stycket av förevarande paragraf har upptagits en erinran om nu anförda undantagsbestämmelser. Uppdelningen utgör tydligen en förutsättning för att inskrivningsreglering skall kunna äga rum. Vad angår det fallet att den nybildade fastigheten skall upptagas i bruksenheten torde beträffande gången av prövningen, såvitt angår gravations-

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 11 §

förhållandena, böra framhållas följande. Beträffande fastighet eller fastighetsdel inom bruksenheten sker först en uppdelning mellan denna och bruksenheten i övrigt. På motsvarande sätt förfares, då en fastighetsdel utom bruksenheten skall sammanläggas. På grundval av de sålunda erhållna resultaten verkställes inskrivningsreglering med avseende å den nybildade fastigheten, varefter en ny inskrivningsreglering sker mellan denna och återstoden av bruksenheten på samma sätt som då en helt utomliggande fastighet upptages i bruksenheten. Förfarandet torde emellertid k u n n a väsentligen förenklas genom medgivande av rättsägare i bruksenheten. Ett sådant medgivande torde kunna innebära att den del av bruksenheten som skall sammanläggas skall anses som gravationsfri; inskrivningsreglering kan då omedelbart ske mellan återstoden av bruksenheten och den nybildade fastigheten. En sådan överenskommelse torde icke beröra rättsägare i den utomliggande fastigheten eller fastighetsdelen. 12 §. Den likformighet i regleringen vilken genomförts i fråga om instituten bildande av bruksenhet och sammanläggning torde följdriktigt böra utsträckas också till de frågor vilka behandlats i 26 kap. 13 § nya JB (jfr 16 § andra st. SmlL). I detta syfte har i förevarande lagrum upptagits föreskrift om motsvarande tillämpning av omförmälda bestämmelser i nya JB. Om förfarandet i sammanläggningsärende 13 §. F. n. uppställes icke krav på någon särskild form för ansökan om sammanläggning. Sådan ansökan behöver alltså icke ske skriftligen. Ansökan skall enligt 10 § första stycket första punkten SmlL göras hos ägodelningsdomaren i den domsaga där fastigheterna äro belägna. Framställning, som till sin rättsverkan är likställd med ansökan, kan emellertid, då sammanläggningen utgör förutsättning för fastställelse å avstyckningsförrättning, enligt första stycket andra punkten i nämnda paragraf göras i form av anhållan hos förrättningsmännen. Oavsett den frihet i val av form för ansökan hos ägodelningsdomaren, som f. n. råder, torde emellertid skriftlig form n ä r a nog undantagslöst komma till användning. Sådan form tjänar intresset av reda och säkerhet. Vad angår ansökan om laga skifte och avstyckning är ock redan f. n. skriftlig form föreskriven (2 kap. 3 § och 19 kap. 5 § J D L ; se även beredningens förslag till ändring av 19 kap. 6 § samma lag). Ansökan om bildande av bruksenhet skall enligt beredningens förslag, bl. a. med hänsyn till omfattningen av sökandens uppgiftsskyldighet, göras skriftligen (26 kap. 31 § nya J B ) . Beredningen har på grund av vad nu anförts förordat att ansökan om sammanläggning skall ha skriftlig form. För det fall att fråga om sammanläggning väckes vid avstyckningsförrättning har beredningen emellertid berett sökanden en mot nu gällande ordning svarande lättnad genom att

228 FÖLJDÄNDRINGAR

fråga om sammanläggning m å väckas redan i ansökan om avstyckningen eller genom muntlig eller skriftlig framställning till förrättningsmännen. Beredningen bibehåller alltså den i SmlL genomförda skillnaden mellan formlig ansökan och framställning i annan ordning. I olikhet med gällande rätt innebär emellertid beredningens förslag att, då sammanläggning skall äga rum i samband med avstyckning, fråga om sammanläggning må väckas vid avstyckningsförrättningen ej blott då sammanläggningen utgör nödvändig förutsättning för avstyckningen utan även eljest samt vidare att nämnda fråga ovillkorligen skall väckas genom framställning vid förrättningen; i sammanläggningsärendet gäller sådan framställning såsom ansökan. Angående det behandlade ämnet får beredningen hänvisa till de allmänna motiven till förslaget om ändring i JDL. Begeln att fastigheternas faktiska belägenhet inom viss domsaga är avgörande för ägodelningsdomarens behörighet att upptaga och handlägga sammanläggningsärende har i förslaget bibehållits utan undantag. Det förhållandet att fastigheterna eller någon eller några av dem ingå i bruksenhet, vilken är registrerad vid annan inskrivningsavdelning än domsagans, är i detta fall utan betydelse (se 26 kap. 14 § andra st. nya J B ) . I överensstämmelse med vad här ovan anförts äro bestämmelserna i första och andra styckena av förevarande paragraf avfattade. Utan särskilt stadgande är tydligt att rätt att väcka fråga om sammanläggning tillkommer ägaren av de fastigheter, områden eller andelar som skola ingå i sammanläggningen. Enligt beredningens förslag skall emellertid i vissa fall, då laga skifte eller avstyckning grundar sig å överlåtelse, initiativrätt tillkomma även ägarens medkontrahent. Bestämmelser härom ha upptagits i 3 kap. 14 § fjärde stycket och 19 kap. 6 § tredje stycket JDL. En erinran om dessa bestämmelser återfinnes i tredje stycket av förevarande paragraf. 14 §.

I förevarande paragraf meddelas närmare bestämmelser angående ansökan hos ägodelningsdomaren. Bestämmelserna ha icke kunnat utsträckas till sådan framställning om sammanläggning som göres vid avstyckningsförrättning och gäller såsom ansökan (13 § andra s t . ) ; på en dylik framställning, vilken kan ske muntligen, kan ej ställas annat krav än att därav tydligt framgår vad som skall sammanläggas. Däremot äga här meddelade bestämmelser tillämpning på ansökan även då denna härrör sig från annan än ägaren. Angående komplettering av ansökan eller framställning stadgas i nästfoljande paragraf. De i första stycket givna bestämmelserna om ansökans innehåll ansluta sig till vad för motsvarande fall stadgats i 26 kap. 31 § andra stycket nya J B ; beredningen får hänvisa till sina uttalanden vid nämnda lagrum. Det må anmärkas att ansökan ej behöver innefatta någon närmare utveckling av de jordpolitiska skäl som sökanden anser tala för den begärda sammanläggningen eller ens ett angivande av dessa skäl; den sökta åtgärdens moti-

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 14 §

vering kommer under bedömande i särskild ordning (se 7 och 17 §§ i förslaget). Såsom framgår av stadgandena i 26 kap. 21 § nya JB, till vilka en hänvisning meddelats härovan i 9 § andra stycket, må i vissa fall, då sammanläggning skulle beröra bruksenhet, åtgärden ej äga rum, med mindre samtidigt förordnas om avskiljande från eller upptagande i bruksenheten. Enligt beredningens förslag upptages denna fråga först i sammanläggningsärendet (jfr 4 kap. 3 § andra st. och 19 kap. 16 § sista st. J D L ) . En förutsättning härför är att sökanden i sammanläggningsärendet meddelar sin ståndpunkt till denna fråga. Detta bör lämpligen ske redan i ansökan. Då enligt en i 26 kap. 21 § andra stycket nya JB upptagen regel den som må väcka fråga om sammanläggning också i här avsedda fall äger påkalla avskiljande eller upptagande, synes på sökanden k u n n a ställas kravet att han meddelar sin ståndpunkt redan i ansökan. Bestämmelser i ämnet, tillika med en erinran om nyssnämnda regel angående initiativrätten, ha upptagits i förevarande paragrafs första stycke. De i detta lagrum upptagna bestämmelserna avse allenast ansökan som sker omedelbart hos ägodelningsdomaren; för det vanliga fallet att fråga om sammanläggning väckes vid avstyckningsförrättning meddelas bestämmelser i nästf oljande paragraf. Stadgandet i andra stycket motsvaras av en bestämmelse i 26 kap. 31 § andra stycket nya JB. 15 §. Med sammanläggningsförfarandets nuvarande gestaltning ha icke erfordrats några allmänna regler angående komplettering av ofullständig ansök a n ; de föreskrifter som ges avse utredningen under ärendets fortsatta behandling, närmast den utredning som erfordras för bedömande av frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt (10 § andra st. samt 11 § första och tredje st. SmlL). De bestämmelser i 21 kap. 29 § JDL, till vilka hänvisas i 15 § sista stycket SmlL, avse ägodelningsdomarens åtgärder för förberedande av huvudförhandling inför ägodelningsrätten. Sedan nu beredningen i första stycket av 14 § meddelat föreskrifter om ansökans innehåll, uppkommer fråga angående förfarandet, då ansökan i sådant hänseende är bristfällig. En likartad fråga uppstår till följd av att enligt 13 § andra stycket framställning som vid avstyckningsförrättning göres om sammanläggning ersätter ansökan och gäller såsom sådan; på en dylik framställning kan, enligt vad ovan anförts, endast ställas det kravet att den tydligt ger vid handen vad det är som skall sammanläggas. Motsvarande spörsmål i fråga om bruksenhet har i 26 kap. nya JB lösts genom den i 35 § nämnda kapitel upptagna hänvisningen till vad om domstolsärenden är i lag stadgat (se 3 § ÄrL). De i detta sammanhang erforderliga bestämmelserna ha upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I anslutning till den sålunda meddelade bestämmelsen om avvisande av ofullständig ansökan ges i paragrafens andra stycke en allmän regel om omedelbart avvisande av ansökan, som finnes uppenbarligen icke kunna

230 FÖLJDÄNDRINGAR

upptagas till prövning. Befogenhet att i motsvarande fall meddela a w i s ningsbeslut torde f. n. tillkomma ägodelningsdomaren i följd av den i 15 § sista stycket SmlL upptagna hänvisningen till bl. a. 21 kap. 29 § JDL. Att det också enligt förslaget är ägodelningsdomaren som meddelar sådant beslut framgår av 21 §. 16 §. I SmlL meddelas åtskilliga bestämmelser angående underrättelser till inskrivningsdomaren och därav föranledda anteckningar i grundbok. I förstnämnda ämne gäller att ägodelningsdomaren skall, så snart ansökan om sammanläggning inkommit, därom lämna inskrivningsdomaren meddelande; sedan ärendet avgjorts, skall han ock ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren om beslutet (19 § andra st. SmlL). Börande av hovrätten eller HD meddelat beslut skall motsvarande underrättelse meddelas genom hovrättens eller HDs försorg (21 § tredje st. SmlL). Underrättelse om beslut skall lämnas utan avbidan på att beslutet vinner laga kraft. Särskild underrättelse att beslut vunnit laga kraft förekommer ej. Inskrivningsdomarens anteckningsskyldighet är enligt nu gällande lydelse av SmlL (20 §) knuten till mottagandet av underrättelse om beslut, varigenom ansökan bifallits. Så snart ske kan skall då å inskrivningsdag göras anteckning i fastighetsboken om sammanläggningen och om de förändringar i fråga om intecknings sakrättsliga underlag eller dess förmånsläge vilka följa av sammanläggningen. Liksom underrättelsen ske anteckningarna u t a n avbidan på beslutets lagakraftvinnande; ändras beslutet i högre rätt, sker ny anteckning, som upphäver den gamla. 1 Ursprungligen var i SmlL föreskrivet att anteckning skulle göras om ansökan samt om beslutet däröver, i sistn ä m n d a fall alltså utan begränsning till beslut som innefattade bifall till ansökan. I dessa avseenden upphävdes anteckningsskyldigheten år 1947 under motivering att anteckningen ofta toge ganska stort utrymme i anspråk. 2 I detta sammanhang erinrade föredragande departementschefen att underrättelseskyldigheten dock kvarstode samt att det enligt 12 § SmlL ålåge inskrivningsdomaren att lämna ägodelningsdomaren meddelanden om inträdda förändringar i inskrivningshänseende. Bibehållandet av skyldigheten att underrätta inskrivningsdomaren om ansökan torde ha föranletts av att inskrivningsdomaren ansetts böra äga möjlighet att avråda från inskrivningsåtgärder vilka kunde försvåra eller rent av äventyra sammanläggningen. 3 I fråga om underrättelseskyldigheten ansluter sig förslaget n ä r a till gällande rätt. Bestämmelserna om ägodelningsdomarens skyldighet att lämna underrättelse om inkommen ansökan ha upptagits i förevarande paragrafs första stycke. De avvika från motsvarande bestämmelser i 19 § SmlL blott däri att underrättelse ej behöver ske då ansökan omedelbart avvisas (jfr 1

Henkow—von Schultz s. 256. N J A II 1948 s. 71. 3 Se prop. 232/1947 s. 265 f. och Henkow — von Schultz s. 255. 2

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 16 §

26 kap. 31 § sista st. nya J B ) . Med anledning av att enligt förslaget kan inträffa att fastighet, som skall ingå i sammanläggningen, tillhör bruksenhet, registrerad vid annan inskrivningsavdelning än domsagans, skall enligt förslaget också inskrivningsdomaren vid den inskrivningsavdelningen få underrättelse. Av regeln i 13 § andra stycket i förslaget att, då sammanläggning skall äga r u m i samband med avstyckning, vid delningsförrättningen gjord framställning om sammanläggning gäller såsom ansökan framgår att skyldigheten att underrätta om ansökan i detta fall skall fullgöras så snart förrättningsakten inkommit till ägodelningsdomaren (21 kap. 42 och 43 §§ J D L ) . övriga mot SmlLs regler svarande bestämmelser om underrättelseskyldighet återfinnas i förslaget i 25 § fjärde stycket (ägodelningsdomares och ägodelningsrätts beslut) och i 26 § fjärde stycket (hovrätts och HDs beslut). Ny är föreskriften i 28 § första stycket angående inskrivningsdomarens underrättande om att besvär ej i laga ordning anförts mot ägodelningsdomares, ägodelningsrätts eller hovrätts slutliga beslut. Vad härefter angår anteckningsskyldigheten innebär beredningens förslag vissa avvikelser från de i SmlL meddelade bestämmelserna. De publicitetsintressen som anteckningsskyldigheten avser att tillgodose torde i främsta rummet hänföra sig till förfarandets inledande. Vad angår ärende om bildande av bruksenhet är ock föreslaget att anteckning om ansökan skall göras i grundbok (26 kap. 31 § sista st. nya J B ) . Beredningen föreslår därför återinförande av skyldigheten för inskrivningsdomare att, efter mottagandet av underrättelse om ansökan, göra anteckning om ansökan i grundbok; en föreskrift härom är upptagen i första stycket av förevarande paragraf. Med denna utgångspunkt samt med hänsyn till innehållet i förslagets 12 § och till intresset av att anteckningsskyldigheten så långt möjligt begränsas anser beredningen att någon ytterligare anteckning ej behöver göras förrän lagakraftägande beslut föreligger. Sådan anteckningsskyldighet bör emellertid ej, såsom enligt SmlL, begränsas till fall då ansökan bifallits utan bör gälla oavsett beslutets innehåll. Med de nu förordade reglerna ernås också överensstämmelse med anteckningsskyldighetens omfattning i vissa jämförliga fall, t. ex. vid äganderättstvist (13 och 16 §§ L F ) . Då beredningen vidare anser att förslaget ej bör innehålla närmare bestämmelser om grundbokens förande utan att detta ämne lämpligen bör i ett sammanhang regleras i särskild ordning, skall enligt förslaget gälla att sist omförmälda anteckning skall innehålla allenast uppgift om dagen för beslutet samt huruvida ansökan bifallits eller avslagits. I överensstämmelse med vad nu anförts ha bestämmelserna i 25 § fjärde stycket, 26 § fjärde stycket och 28 § första stycket avfattats. Enligt 12 § SmlL skall ägodelningsdomaren, under förutsättning, bl. a., att han icke själv är inskrivningsdomare i domsagan, med överlämnande av handlingarna i ärendet inhämta yttrande av denne, huruvida ur inskrivningssynpunkt hinder för den sökta sammanläggningen föreligger. Har efter yttrandets avgivande men innan inskrivningsdomaren fått underrättelse en-

232 FÖLJDÄNDRINGAR

ligt 19 § SmlL om ärendets utgång förändring inträffat i något av de förhållanden varom han haft att yttra sig, åligger honom att så fort ske k a n underrätta ägodelningsdomaren om den inträffade förändringen. De nu återgivna bestämmelserna kunna icke anses betaga ägodelningsdomaren möjlighet att, ehuru h a n icke är inskrivningsdomare, själv gå till grundboken och göra erforderlig undersökning; den föreskrivna remissen till inskrivningsdomaren kan då såsom ändamålslös underlåtas. 1 Ett sådant förfarande torde allmänt praktiseras. Med hänsyn härtill kunna lämpligen bestämmelserna i detta ämne innefatta att inskrivningsdomaren i domsagan endast om och i den mån ägodelningsdomaren det begär skall tillhandagå med uppgift om vad grundboken innehåller angående fastigheterna och inträffade förändringar däri så ock i övrigt lämna de upplysningar som påkallas. Såsom förut nämnts kan sammanläggning avse fastighet vilken, ehuru liggande inom domsagan, ingår i bruksenhet tillhörande annan inskrivningsavdelning än domsagans. Uppenbarligen åligger det i sådant fall inskrivningsdomaren vid den inskrivningsavdelningen att lämna motsvarande biträde. Ägodelningsdomaren har då att i samband med översändande av sin anmälan enligt första stycket eller så snart det eljest finnes lämpligt framställa anmodan därom. Det ligger i sakens natur att uppgifterna i detta fall skola meddelas skriftligen (jfr 26 kap. 33 § nya J B ) . Angående handlingars tillhandahållande i sammanläggningsärende hänvisas i 21 § SmlL till bestämmelserna i 21 kap. JDL. De bestämmelser som i detta sammanhang åsyftas äro dels 55 §, som avser handlingars tillhandahållande i samband med besvärstalan mot ägodelningsdomares eller ägodelningsrätts beslut, och dels 63 §, vari meddelas motsvarande stadganden i fråga om fullföljd av talan mot hovrätts beslut. Lagrummen anknyta till föreskrifterna i 16 kap. 2 § samt 19 kap. 21 § JDL angående tillhandahållande av förrättningshandlingar och äro väsentligen betingade av det fullföljdssystem som gäller i fråga om jorddelningsmål. Angående handlingars tillhandahållande under sammanläggningsärendets behandling finnas några särskilda föreskrifter icke meddelade. Med hänsyn till dessa ärendens nuvarande struktur och lokala begränsning torde något behov av dylika föreskrifter ej heller ha gjort sig gällande. Visserligen kommer i detta hänseende en viss förskjutning att enligt beredningens förslag äga rum, särskilt beträffande frågor som sammanhänga med inskrivningsregleringen. Behovet av handlingarnas tillhandahållande under ärendets behandling torde dock icke vara att likställa med motsvarande fall i fråga om registreringsärende (jfr 26 kap. 32 § nya J B ) . De erforderliga upplysningarna torde i detta fall utan väsentlig omgång kunna erhållas genom hänvändelse till ägodelningsdomarens kansli och sakägares allmänna rätt att ta del av handlingar som där förvaras. Någon betydelse i fråga om fullföljdsförfärandet skulle ej heller k u n n a tilläggas en bestämmelse i ämnet; i detta hänseende bör alltjämt gälla det i JDL reglerade förfarandet. 1

Henkow—von Schultz s. 228.

SAMMANLAGGNINGSLAGEN

17 §. I 10 § andra stycket SmlL stadgas, i anslutning till första styckets bestämmelser om ansökan, att det åligger sökanden att förebringa sådan av lantmätare verkställd utredning som erfordras för bedömande av frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt och icke annorledes är tillgänglig. 1 Med slutorden åsyftas närmast regeln i 19 kap. 16 § JDL att, då fråga är om avstyckning av m a r k för sammanläggning eller under villkor att stamfastigheten ingår i sammanläggning, den utredning som förrättningsmännen ha att verkställa skall avse jämväl sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt; angående denna regel ä r en erinran gjord i 10 § tredje stycket SmlL. Vidare må erinras om att ägodelningsdomaren enligt 11 § första stycket SmlL skall inhämta utlåtande av överlantmätaren, där denne ej förut yttrat sig angående sammanläggningen; finner överlantmätaren att i ärendet ej föreligger utredning som det enligt 10 § SmlL åligger sökanden att förebringa och avhjälpes ej bristen efter hänvändelse till sökanden, har överlantmätaren att göra anmälan därom hos ägodelningsdomaren. Mot nu angivna regelsystem synes enligt beredningens mening k u n n a riktas den invändningen att sökandens utredningsskyldighet, varom stadgats i anslutning till reglerna om ansökan, är beroende av om erforderlig utredning annorledes är tillgänglig. Sådan utredning skall alltid äga rum, då sammanläggningen sker i samband med avstyckning. Vid sammanläggning i samband med laga skifte torde ej sällan den enligt 4 kap. 2 § JDL verkställda utredningen ge erforderligt underlag för ett bedömande av frågan om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt. 2 Särskilt då ansökan avser enbart hela registerfastigheter kan inträffa att de handlingar och kartor vartill överlantmätaren äger tillgång ge honom det nödiga underlaget. 3 Av det sagda framgår att först överlantmätaren har möjlighet att avgöra behovet av utredning genom sökandens försorg. Härav synes följa att sökandens skyldighet att förebringa utredning bör inträda först efter hänvändelse till honom från överlantmätarens sida. I överensstämmelse med vad nu sagts har första stycket i förevarande paragraf avfattats. I sak motsvara bestämmelserna 10 § andra stycket och 11 § första stycket SmlL. Andra och tredje styckena i paragrafen motsvara 11 § andra och tredje styckena SmlL. Vad angår den i 10 § tredje stycket SmlL upptagna hänvisningen till 19 kap. 16 § JDL torde, med hänsyn till avfattningen av förevarande lagrums första stycke, denna hänvisning vara överflödig. 4 Den har alltså icke erhållit någon motsvarighet i förslaget. 1

Se N J A II 1940 s. 582 f. SOU 1944: 46 s. 285, Henkow — von Schultz s. 213 och 226. Jfr NJA II1940 s. 584 (lagrådet) 3 Henkow—von Schultz s. 224 samt 225 f. * 4 Jfr SOU 1944: 46 s. 285; Henkow—von Schultz s. 224 2

234 FÖLJDÄNDRINGAR

18 §. Angående den ägodelningsdomaren genom första stycket i förevarande paragraf tillagda allmänna befogenheten att självmant föranstalta om utredning hänvisar beredningen till sina uttalanden i den allmänna motiveringen samt vid 26 kap. 34 § första stycket nya JB. Bestämmelserna i paragrafens andra stycke motsvara väsentligen reglerna i 26 kap. 34 § andra stycket nya JB. De äro föranledda av stadgandena i 21 § andra stycket i nämnda kapitel. Kommerskollegiet såsom företrädare för industrin och lantbruksstyrelsen såsom företrädare för jordbruket intaga — i överensstämmelse med 26 kap. 44 § nya JB — så till vida en särställning att en självständig rätt till fullföljd av talan i vissa fall tillagts dem (26 § tredje st. i förslaget). Enligt 8 § skall i vissa fall erfordras medgivande till sammanläggningen av arrendenämnden. Det ankommer på sökanden att göra framställning om nämndens medgivande. Skulle sökanden ej ha begärt sådant medgivande, synes ägodelningsdomaren böra meddela föreläggande för honom vid påföljd, om föreläggandet icke fullgöres, att ärendet ändock företages till avgörande. Föreskrift härom har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf. 19 §. Angående bestämmelserna i denna paragraf hänvisar beredningen till sina uttalanden vid motsvarande regler i 26 kap. 35 och 36 §§ nya JB. Vad angår påföljden för utevaro från förhandling eller underlåtenhet att inkomma med skriftligt yttrande bör också i ärende om sammanläggning liksom för motsvarande fall i den allmänna processen gälla att utevaron eller underlåtenheten icke hindrar handläggningens fortgång och ärendets avgörande. En särskild bestämmelse härom har upptagits i första stycket (jfr 21 kap. 30 § J D L ) . Däremot har ej meddelats någon föreskrift om föreläggande för sökanden att komma tillstädes eller avgiva yttrande vid påföljd att ansökan eljest förfaller (jfr 26 kap. 35 § andra st. nya J B ) . En bestämmelse av denna innebörd torde icke överensstämma med jorddelningsprocessens allmänna natur. I överensstämmelse med 26 kap. 35 § första stycket nya JB innehåller första stycket av förevarande paragraf regeln att, om ansökan upptages, ägodelningsdomaren skall lämna sakägare, vars rätt är i fråga, tillfälle att y t t r a sig över ansökan. Tydligt är att denna regel avser enskilda sakägare; myndigheter som ha sig ålagt att bevaka det allmännas rätt få yttra sig i annan ordning (se bl. a. 4 kap. 3 §, 19 kap. 16 § samt 21 kap. 51 och 52 §§ J D L ävensom 17 och 18 §§ i förslaget samt 31 § lantmäteriinstruktionen). Enskilda sakägare i sammanläggningsärende äro enligt förslaget, förutom sökanden samt ägare som icke är sökande (jfr 13 § tredje st.), innehavare av fordran eller annan rättighet i fastighet eller bruksenhet, som ärendet angår (se 14 och 15 §§). Sakägarbegreppet har motsvarande omfattning i ärende om bildande av bruksenhet. Emellertid må erinras om en betydelse-

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 19 §

full skillnad, avseende spörsmålet i vilka fall sakägarens rätt kan anses vara i fråga. I ärende om bildande av bruksenhet anses rättighetshavarnas rätt vara berörd ej blott av den inskrivningsreglering som i samband med enhetens bildande skall äga rum, utan även av frågan huruvida de allmänna, primära förutsättningarna för enhetens bildande äro för handen. Förhållandet är ett annat i sammanläggningsärende. Bättighetshavare äro — bortsett från servitutshavare — icke sakägare enligt JDL; i överensstämmelse härmed måste vad angår sammanläggningsärende anses att, ehuru rättighetshavarna i en vidare mening äro sakägare, deras rätt icke beröres av själva sammanläggningen utan först av den eller de inskrivningsregleringar och uppdelningsåtgärder som ske i och för sammanläggningens genomförande. Är emellertid sammanläggningen förbunden med avskiljande från eller upptagande i bruksenhet, måste enligt det nyss sagda anses att frågan om förutsättningarna för sådan åtgärd i allo rör rättighetshavarnas rätt. En följd av att förevarande förslag, såsom anmärkts vid 16 §, icke innehåller några regler om handlingars tillhandahållande är att uti förslaget saknas motsvarighet till vad 26 kap. 36 § nya JB stadgar därom att kungörelsen skall innehålla erinran om var densamma jämte handlingarna äro att tillgå för granskning. I detta sammanhang måste ock beaktas den begränsning av sakägarkretsen som föreligger beträffande de jorddelningsrättsliga frågorna. Med hänsyn härtill torde kungörelseförfarandet liksom f. n. erhålla sin väsentliga betydelse för den inskrivningsrättsliga regleringen. För sådant fall böra uppenbarligen meddelanden, som skola avsändas med posten, tillställas allenast rättsägare som kan beröras av regleringen. Såsom redan framhållits kunna emellertid, då fråga är om avskiljande från eller upptagande i bruksenhet, förhållandena gestalta sig annorlunda. Av förevarande paragrafs placering och innehåll framgår att den icke äger tillämpning i fråga om ägodelningsrättens sammanträden (22 §) och ej heller i fullföljdsförfärandet (26 § första st.). 20 och 21 §§. I förevarande paragrafer behandlas frågan om ordningen för sammanläggningsärendes företagande till prövning, därunder inbegripet spörsmålet på vilken myndighet denna prövning skall ankomma. Nu gällande bestämmelser i dessa ämnen återfinnas huvudsakligen i 12 och 15 §§ SmlL. Av vad i förstnämnda paragraf är föreskrivet framgår att ägodelningsdomaren i första hand har att undersöka, huruvida för bifall till ansökan möter hinder i något av de hänseenden varom stadgats i de föregående paragraferna, samt att, om detta är fallet, han åtminstone t. v. icke skall göra någon undersökning av gravationsförhållandena och deras inverkan på möjligheten av sammanläggning. Möter däremot för förordnande om sammanläggning ej hinder som nyss sagts, skall ägodelningsdomaren, i händelse h a n icke också är inskrivningsdomare i domsagan, inhämta yttrande av denne, hu-

236 FÖLJDÄNDRINGAR

ruvida med hänsyn till gravationsförhållandena hinder för den sökta sammanläggningen föreligger; yttrandets innehåll kan föranleda ägodelningsdomaren att, eventuellt efter förhandling med sakägarna, upprätta förslag till förmånsordning och inhämta, huruvida sakägarna vilja godkänna detta förslag (14 § SmlL). I vissa särskilt angivna fall skall ägodelningsdomaren hänskjuta ärendet till ägodelningsrättens prövning, nämligen då sökanden icke fullgjort föreläggande varom sägs i SmlL eller då ägodelningsdomaren finner laga hinder möta för bifall till ansökan eller då överlantmätaren eller lantbruksnämnden framställt erinran mot den sökta sammanläggningen. Föreligger ej fall som nu sagts, skall ägodelningsdomaren meddela förordnande om sammanläggningen. Av det anförda framgår att kompetensfördelningen mellan ägodelningsdomare och ägodelningsrätt i första hand bestämmes av grundsatsen att ägodelningsdomaren icke på materiella grunder skall äga avslå en ansökan; denna grundsats upprätthålles, även om hindret för bifall skulle hänföra sig allenast till gravationsförhållandena. I andra hand ligger till grund för kompetensfördelningen den synpunkten att det skall ankomma på ägodelningsrätten att träffa avgörandet i sådana fall då, med hänsyn till erinran av överlantmätaren eller lantbruksnämnden, det råder tvekan huruvida de jordpolitiska förutsättningarna för sammanläggningen äro för handen. En motsvarande tvekan angående betydelsen av gravationsförhållandena kan, i betraktande av att de nuvarande reglerna härom äro enkla och entydiga (14 § SmlL), f. n. icke gärna avse annat än tillämpningen av regeln att kravet i vissa fall på inteckningshavares medgivande till sammanläggningen icke gäller om denna är väsentligen utan betydelse för hans säkerhet. Den efter sådana grunder bestämda kompetensfördelningen har ansetts medföra den särskilda fördelen att fullföljdsrätten vore begränsad till sådana beslut om fastställelse eller sammanläggning som meddelats av ägodelningsrätt eller hovrätt (se 21 kap. 51 § JDL och 21 § SmlL). 1 Ärenden om sammanläggning få enligt föreliggande förslag en i viss mån förändrad karaktär, främst därutinnan att det i avsevärt vidgad utsträckning blir möjligt att mot rättighetshavares bestridande, efter uppdelning och inskrivningsreglering, förordna om sammanläggning. Med utgångspunkt från den nu gällande ordningen skulle detta förhållande h a till följd att under ägodelningsrättens prövning komme att falla frågor om inskrivningsreglering av komplicerad natur. En dylik uppgift är för ägodelningsrätten främmande; såsom anförts vid 19 § äro rättighetshavarna i allmänhet icke sakägare enligt JDL. Att i dessa frågor låta dem vid ägodelningsrätten utföra talan skulle ock bli starkt betungande både för domstolsorganisationen och för de enskilda vilkas rätt vore i fråga, utan att några motsvarande fördelar skulle kunna vinnas. På grund av vad sålunda anförts anser beredningen övervägande skäl tala för att de uppgifter som äga samband med inskrivningsregleringen förbehållas ägodelningsdomaren samt att allenast 1

NJA II 1950 s. 432 f. och 440 f.

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 2 0 OCH 2 1 §§

frågor av jordpolitisk natur skola kunna föranleda ärendets hänskjutande till ägodelningsrätten. I detta sammanhang inställer sig emellertid spörsmålet om ägodelningsrättens kompetens i sådana fall då en fråga av jordpolitisk natur givit anledning till ärendets hänskjutande till ägodelningsrätten och därvid dessutom förekomma frågor som eljest skulle ankomma på ägodelningsdomaren. Enligt SmlL torde i sådana fall ägodelningsrättens avgörande skola avse ärendet i dess helhet; detta är också nödvändigt för att bevara målets enhet särskilt vid fullföljd av talan. Även i dessa fall torde dock, åtminstone vad angår inskrivningsförhållandena, ägodelningsrättens handläggning i sådan del vara av mera formell natur. Förslaget till förmånsordning upprättas av ägodelningsdomaren och tillhandahålles, om det av sakägarna godkänts, vid ägodelningsrättens sammanträde. Ägodelningsrättens befattning inskränker sig i detta fall till förslagets fastställande (15 § tredje st. SmlL). Beredningen har ansett ifrågavarande fall kräva särskilda regler. Dessa innebära å ena sidan att det alltjämt skall ankomma på ägodelningsrätten att slutligt och i ett sammanhang avgöra ärendet, å den andra att handläggningen av gravationsförhållandena skall ankomma på ägodelningsdomaren och att således för nu behandlade fall rättighetshavarna ej komma att utföra sin talan vid ägodelningsrätten. Avgörandet i denna del kommer alltså att innefattas i det yttrande som ägodelningsdomaren upprättat till det sammanträde inför ägodelningsrätten, varvid sammanläggningsärendet avgöres. Genom de sålunda föreslagna reglerna vinnes en nära anslutning till den motsvarande reglering av inskrivningsförhållandena som förslaget åsyftar vid delning och vid bildande av bruksenhet. Beredningens förslag innebär, såvitt, angår inskrivningsrättsliga åtgärder, ett avsteg från den nu gällande grundsatsen att ägodelningsdomaren icke äger att självständigt meddela ett avslagsbeslut. Den ståndpunkt som gällande lagstiftning härutinnan intager sammanhänger emellertid med den egentliga jorddelningslagstiftningen och äger icke något organiskt samband med avgöranden av inskrivningsrättslig natur. Vad angår den gällande lagstiftningens ståndpunkt i övrigt har denna i allt väsentligt bibehållits. Bestämmelserna om kompetensfördelningen äro meddelade i 21 §. I överensstämmelse med gällande rätt har såsom anledning till hänskjutande upptagits att ägodelningsdomaren finner enligt 20 § laga hinder möta mot bifall till ansökan eller att överlantmätaren eller lantbruksnämnden framställt erinran mot den sökta sammanläggningen. Såsom en konsekvens av beredningens ståndpunkt uteslutas i detta sammanhang hinder som må föreligga enligt 11 §. Det har varit föremål för en viss tvekan, huruvida sammanläggningsfrågan skall behandlas av ägodelningsrätten i fall då väl icke sammanläggningen men avstyckningen är tvistig. 1 En föreskrift härom var upptagen i fastighetsbildningssakkunnigas år 1944 framlagda förslag till sammanlägg1

Henkow—von Schultz s. 247 med där meddelade hänvisningar samt s. 168.

238 FÖLJDÄNDRINGAR 1

ningslag. Då sammanläggningen och avstyckningen i detta fall äro inbördes beroende av varandra, torde vara tydligt att dessa frågor måste avgöras i ett sammanhang samt att — i den mån undantagsbestämmelsen i 21 § tredje stycket ej är tillämplig — ärendet skall företagas till fullständig handläggning av ägodelningsrätten. 2 Beredningen har med hänsyn härtill icke ansett uttrycklig föreskrift i ämnet påkallad. Bland de frågor som skola föranleda hänskjutande till ägodelningsrätten upptages i SmlL även tillämpning av föreläggande varom bestämmelse meddelats i lagen. Denna anordning bibehålles i princip i förslaget. Uppenbart är emellertid att i detta hänseende skillnad bör göras mellan förelägganden som äro av helt formell natur, t. ex. komplettering av ansökningshandlingarna (15 § i förslaget), samt förelägganden av annan art; i förstnämnda fall har underlåtenhet att efterkomma föreläggandet till följd ärendets avvisande. Av processuell natur är ock föreläggande som avses i 19 §. De förelägganden som härefter återstå äro de som behandlas i 17 § tredje stycket och 18 § tredje stycket av förslaget. Med hänsyn till den sakliga innebörden av de frågor till vilka dessa förelägganden anknyta bibehåller förslaget för sistnämnda båda fall ärendets hänskjutande till ägodelningsrätten. Nära de jordpolitiska villkoren stå de materiella förutsättningarna för sådant avskiljande från eller upptagande i bruksenhet som i vissa fall erfordras för sammanläggningens genomförande. I analogi med vad som gäller i fråga om hinder av jordpolitisk art har avgörandet ansetts böra tillkomma ägodelningsrätten, då ägodelningsdomaren finner ifrågavarande förutsättningar brista och alltså laga hinder möta mot bifall till ansökan. Härmed har likställts det fallet då myndighet som avses i 18 § andra stycket avstyrkt åtgärd som nyss sagts. Liksom enligt gällande lagstiftning tillkommer prövningsrätten i sammanläggningsärende ägodelningsdomaren i alla de fall då ärendet ej skall hänskjutas till ägodelningsrätten. Såsom redan framhållits skall enligt SmlL ett sådant hänskjutande alltid ske då ägodelningsdomaren finner hinder möta mot bifall till ansökan. Enligt beredningens förslag är denna regel underkastad den begränsningen att ägodelningsdomaren äger att även avslå ansökan om sammanläggning på grund av hinder som avses i l l §. Av denna anledning har det mot 15 § första stycket sista punkten SmlL svarande stadgandet i 21 § andra stycket sista punkten ändrats så att ärendet i de fall då det ej skall hänskjutas till ägodelningsrätten ankommer på ägodelningsdomarens prövning. Att de i 15 § omförmälda avvisningsanledningarna alltid ankomma på ägodelningsdomarens prövning torde vara uppenbart. Slutligen må vad angår 20 § framhållas att de däri upptagna bestämmelserna i huvudsak överensstämma med det nuvarande stadgandet i 12 § SmlL. Förutsättningarna för deras tillämpning äro emellertid i viss mån 1 2

SOU 1944: 46 s. 36 (15 §) och s. 287. Se 21 kap. 42 och 43 §§ J D L samt 15 § andra st. SmlL ävensom NJA II 1927 s. 59 f.

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 2 0 OCH 2 1 §§

förändrade. Därest ägodelningsdomaren funnit hinder möta mot sammanläggningen enligt de i lagrummet angivna paragraferna, skall liksom tidigare ärendet hänskjutas till ägodelningsrätten. Skulle denna anse sig icke k u n n a biträda ägodelningsdomarens ståndpunkt, har den, för att lämna ägodelningsdomaren tillfälle till handläggning av frågan om inskrivningsreglering, att låta med ärendets vidare behandling anstå samt att, sedan ägodelningsdomaren upprättat yttrande i denna del av ärendet, i ett sammanhang upptaga ärendet till slutlig prövning enligt bestämmelserna i 21 § tredje stycket. Av sistnämnda bestämmelser följer att ägodelningsdomarens ståndpunkt i fråga om inskrivningsregleringen skall lända till efterrättelse. 22 §.

I förevarande paragraf har upptagits en bestämmelse som svarar mot vad som nu stadgas i 15 § sista stycket SmlL. En viss jämkning har skett, i det att hänvisningen begränsats till att avse förfarandet hos ägodelningsrätten. Härunder innefattas givetvis ägodelningsdomarens åtgärder för förberedande av huvudförhandling inför ägodelningsrätten. I övrigt torde det nuvarande stadgandet vad angår ägodelningsdomaren icke innefatta något utöver befogenhet för denne att med stöd av 21 kap. 29 § första stycket J D L meddela avvisningsbeslut. Då ägodelningsdomaren enligt 15 § i förslaget äger motsvarande befogenhet, torde oavsett nyssnämnda jämkning förslaget i sak ha alldeles samma innebörd som SmlL. 23 §.

I förevarande paragraf meddelas vissa särskilda bestämmelser angående vad beslut, varigenom ansökan om sammanläggning bifalles, skall innehålla utöver själva förordnandet om sammanläggning. Motsvarande bestämmelser i SmlL återfinnas i 15 § andra och tredje styckena. Bestämmelserna i första styckets första punkt, vilka äga tillämpning i fråga om varje förordnande om sammanläggning, hänföra sig till inskrivningsförhållandena. De innefatta en hänvisning till reglerna i 26 kap. 39 § första stycket nya J B ; beredningen åberopar i denna del sina uttalanden vid sistnämnda lagrum. Då för sammanläggningen företagits uppdelning av panträtt, ränterätt eller födoråd (se 11 §), är tydligen för bedömandet av sammanläggningens inverkan å inskrivningsförhållandena i den eller de fastighetsdelar som icke ingå i sammanläggningen av nöden att i beslutet angives, h u r u uppdelningen ägt rum. Bestämmelse härom har upptagits i andra punkten av första stycket. Förhållandena gestalta sig i viss mån annorlunda, då den nybildade fastigheten skall upptagas i bruksenhet. Vad angår en utom bruksenheten liggande fastighetsdel som skall ingå i sammanläggningen kvarstår väl även i detta fall behovet av att redovisa uppdelningen. Beträffande åter fastighet eller fastighetsdel inom bruksenheten har tydligen uppdelningen icke någon självständig betydelse. Efter den nybildade fastighetens upptagande kvar-

240 FÖLJDÄNDRINGAR

stå ej några särbelastningar i de särskilda delarna av bruksenheten. Av denna anledning ha i andra stycket upptagits vissa undantagsregler, innebärande att, då förordnande meddelas om den nybildade fastighetens upptagande i bruksenhet, allenast belastningarna å bruksenheten behöva anmärkas i beslutet samt att det ej är erforderligt att däri angives h u r u uppdelning skett av rättigheter i bruksenheten. I tredje stycket har upptagits den erinran SmlL innehåller i 15 § andra stycket. Härtill har fogats en av bestämmelserna i 26 kap. 21 § andra stycket nya JB påkallad erinran. 24 §.

Bestämmelserna i förevarande paragraf överensstämma väsentligen med vad för motsvarande fall stadgats i 26 kap. 42 § nya J B ; beredningen hänvisar i första hand till sina uttalanden vid sistnämnda paragraf. Av reglerna i 21 § tredje stycket följer att vid ägodelningsrätts handläggning av sammanläggningsärende domstolen i förekommande fall icke har att ingå i prövning, hur erforderliga uppdelningar och inskrivningsregleringar skola göras, och alltså ej heller har att höra rättighetshavarna i sådan del av målet utan allenast att däri såsom sitt eget upptaga ägodelningsdomarens yttrande. Det oaktat skola rättighetshavarna självfallet äga föra talan mot ägodelningsrättens slutliga beslut i vad det avser nämnda inskrivningsrättsliga åtgärder. Av denna anledning har beredningen funnit mindre lämpligt att ägodelningsrätten skulle äga avkunna slutligt beslut vid sammanträde (17 kap. 9 och 12 §§ B B ) ; föreskriften att beslutet skall meddelas genom dess tillhandahållande å kansliet har därför gjorts tillämplig också å ägodelningsrätt. 25 §. Enligt 17 kap. 9 § BB skall underrättelse om bl. a. tiden för doms meddelande, när avgörandet sker efter huvudförhandling eller vid sammanträde för muntlig förberedelse, ges vid förhandlingen samt, då mål eljest avgöres utan huvudförhandling, avsändas till parterna senast samma dag som domen meddelas. Vad sålunda är stadgat om dom skall enligt 12 § samma kapitel äga motsvarande tillämpning i fråga om slutligt beslut. Särskilda bestämmelser om underrättelse som nu sagts ha av beredningen upptagits i 26 kap. 43 § första stycket nya JB för där avsedda registreringsärenden. I första stycket av förevarande paragraf ha upptagits regler, svarande mot anförda bestämmelser. Vid avfattningen av reglerna har iakttagits att enligt 24 § beslutet städse är att tillgå å ägodelningsdomarens kansli. Andra stycket i paragrafen utgör en motsvarighet till 26 kap. 43 § andra stycket nya JB. Ej heller i det här meddelade stadgandet göres åtskillnad mellan bifalls- och avslagsbeslut eller mellan beslut som uteslutande avse den ena eller den andra myndighetens verksamhetsområde. De i paragrafens tredje stycke upptagna bestämmelserna motsvara vad som stadgats i 19 § första stycket SmlL. Angående underrättelsen ha be-

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 2 5 §

st äm mel ser meddelats i administrativ ordning (se 4 § andra st. kung. 25/11 1927 med vissa bestämmelser i anledning av JDL m. m.) Enligt dessa bestämmelser skall underrättelsen lämnas genom att avskrift av beslutet tillställes öveiiantmätaren. Vad angår innehållet i paragrafens fjärde stycke hänvisas till vad beredningen anfört vid 16 §. Såsom där erinrats skall någon anteckning i grundbok icke omedelbart föranledas av beslutet. Angående den i 15 § fjärde stycket SmlL stadgade skyldigheten att teckna bevis om sammanläggning å företedd karta hänvisas till 28 § tredje stycket i detta förslag. 26 §.

I första och andra styckena av denna paragraf ha upptagits bestämmelserna i 21 § första och andra styckena SmlL. Föreskrifterna i tredje stycket motsvara vad som stadgats i 26 kap. 44 § andra stycket nya JB. Under hänvisning till sina uttalanden vid sistnämnda lagrum vill beredningen särskilt framhålla att här stadgad fullföljdsrätt kan avse även beslut som meddelats av ägodelningsdomaren. I 21 § tredje stycket SmlL är föreskrivet att rörande av hovrätten eller HD meddelat beslut i sammanläggningsärende underrättelser i enlighet med bestämmelserna i 19 § SmlL skola meddelas genom hovrättens eller HDs försorg. Nämnda bestämmelser avse överlantmätarens och inskrivningsdomarens underrättande, Motsvarande bestämmelser ha givits i 25 § tredje och fjärde styckena i detta förslag. Ägodelningsdomares och ägodelningsrätts underrättelseskyldighet är i förslaget utsträckt till sakägare (25 § första st.) samt till kommerskollegiet och lantbruksstyrelsen (25 § andra st.). Även i dessa hänseenden bör enahanda skyldighet åvila hovrätt. Om HDs beslut böra genom dess försorg i förekommande fall nämnda myndigheter underrättas; däremot saknas anledning till sakägarnas underrättande. Bestämmelser av nu angivet innehåll ha givits i förevarande paragrafs fjärde stycke. 27 §.

I 12 § har föreskrivits att bestämmelserna i 26 kap. 13 § nya JB skola äga motsvarande tillämpning i fråga om sammanläggning. Denna föreskrift innebär att förordnande om sammanläggning ej träder i tillämpning förrän förordnandet vunnit laga kraft. Av nämnda föreskrift föranledas de i denna paragraf upptagna bestämmelserna, vilka helt överensstämma med vad för motsvarande fall stadgats i 26 kap. 46 § nya JB. Beredningen hänvisar till vad den yttrat vid sistnämnda lagrum. 28 §. Om ansökan i sammanläggningsärende erhåller vederbörande inskrivningsdomare underrättelse enligt 16 §. Angående slutligt beslut, som meddelats i sådant ärende, underrättas han enligt 25 § fjärde stycket och 26 § 16—600777

III

242 FÖLJDÄNDRINGAR

fjärde stycket. I första stycket av förevarande paragraf ha upptagits be stämmelser om de underrättelser som påkallas av att talan ej i laga ordning fullföljts mot ägodelningsdomares, ägodelningsrätts eller hovrätts slutliga beslut. Dessa bestämmelser svara mot vad som stadgats i 26 kap. 47 § första stycket nya JB. Beträffande senare ledet av första stycket i förevarande paragraf hänvisas till vad beredningen anfört vid 16 §. Angående andra stycket i förevarande paragraf åberopar beredningen vad den yttrat vid motsvarande stadgande i 26 kap. 47 § andra stycket nya JB. Enligt 15 § fjärde stycket SmlL skall angående meddelat förordnande om sammanläggning bevis tecknas å karta som må ha företetts i ärendet. Detta stadgande kompletteras av vissa föreskrifter i 4 § kung. den 25 november 1927 med vissa bestämmelser i anledning av JDL m. m., innehållande att beviset skall utfärdas av ägodelningsdomaren så snart beslutet om sammanläggning vunnit laga kraft ävensom att, där sammanläggningen utgör villkor för avstyckning som samtidigt fastställts, bevis om sammanläggningen skall tecknas jämväl å kartan till avstyckningsförrättningen. I anslutning till nu anförda regler har paragrafens tredje stycke avfattats. 29 §. SmlL innehåller ej några bestämmelser om kostnader i sammanläggningsärende. Vid lagrådsbehandlingen av det förslag som ledde till 1947 års ändringar i SmlL uttalade emellertid två ledamöter av lagrådet vid 14 § fjärde stycket att där omförmäld kungörelse torde böra bekostas av sökanden. 1 Departementschefen ingick ej på denna fråga, över huvud taget har vid SmlLs tillkomst frågan om kostnader i sammanläggningsärende icke vidare uppmärksammats. Vad angår kostnaden för själva förfarandet bör, såsom framhållits vid 26 kap. 48 § nya JB, denna kostnad liksom domstolskostnader i allmänhet uppenbarligen principiellt åvila det allmänna. Från denna huvudregel har dock, vad angår registreringsärenden, beredningen ansett vissa undantag vara påkallade. Enligt nyssnämnda lagrum i nya JB har sålunda sökanden att erlägga kostnaden för sådana kungörelser samt avskrifter av ansökningseller besvärshandlingarna varom registreringsmyndighet eller domstol haft att föranstalta. Med hänsyn till förfarandets likartade karaktär och uppgift torde samma grundsats i allt väsentligt böra gälla även i sammanläggningsärenden. I vissa hänseenden föreligga dock skiljaktigheter. Såsom anförts vid 16 § innehåller förslaget icke några särskilda bestämmelser om handlingars tillhandahållande i sammanläggningsärende utöver dem som följa av den i 26 § första stycket i fråga om fullfölj dsförfärandet meddelade hänvisningen till 21 kap. JDL; motsvarighet saknas alltså till 26 kap. 32 § nya JB. En konsekvens härav är att i 14 § av förslaget icke återfinnes någon föreskrift, svarande mot regeln i 26 kap. 31 § tredje stycket nya JB om sökandes skyldighet att tillhandahålla registreringsmyndigheten styrkta avskrifter av ansökningshandlingarna. Om skyldighet för den 1

NJA II 1948 s. 67 och 68.

SAMMANLÄGGNINGSLAGEN, 2 9 §

som fullföljer talan mot beslut i sammanläggningsärende att vid besvären foga styrkt avskrift av besvärsinlagan samt angående därmed förenad kostnadsfråga hänvisas i 26 § första stycket i förslaget till bestämmelserna i 21 kap. 54 och 61 §§ JDL. Kungörelse som föranleder särskild kostnad torde i sammanläggningsärende kunna förekomma endast i fall som avses i 19 § andra stycket i förslaget. En särskild anledning att ålägga sökanden ersättningsskyldighet i detta hänseende torde vara att kungörelseförfarande lär komina till användning endast i särskilda fall och att det därför skulle vara oegentligt att inräkna en sådan kostnad i de allmänna kostnaderna. Sökanden har också i sin hand att genom en omsorgsfull förberedelse av de tvistiga frågorna göra kungörelseförfarande överflödigt. Även ur denna synpunkt torde alltså kostnaden för kungörelsen lämpligen böra åvila sökanden. Bestämmelserna i ämnet, upptagna i första stycket, ha avfattats efter förebild av motsvarande bestämmelser i 26 kap. 48 § nya JB. I paragrafens andra stycke behandlas frågan om sökandens ersättningsskyldighet för sakägares kostnad i sammanläggningsärende. Motsvarande bestämmelser upptagas i 26 kap. 49 § nya JB. Såsom anförts i motiven till n ä m n d a lagrum har sökandens ersättningsskyldighet ansetts vara en konsekvens av förfarandets karaktär. Vad angår sammanläggningsärenden föreligger emellertid den skillnaden från förfarandet i registreringsärenden att i förstnämnda ärenden rättighetshavaren i regel äger föra talan allenast såvitt angår gravationsförhållandena i de berörda fastigheterna (se motiven vid 19 §). Att SmlL icke innehåller någon föreskrift om sakägares rätt till ersättning torde få antagas sammanhänga därmed att en rubbning av rättighetshavares rätt i dessa fall i regel förutsätter hans medgivande. Med hänsyn till den förändrade ställning som rättighetshavaren i detta hänseende kommer att intaga enligt förslaget framträder med större styrka behovet av en sådan rätt till ersättning. Övergångsbestämmelserna I den mån icke särskilda bestämmelser meddelas angående övergången från äldre till ny lag om sammanläggning följer av allmänna regler å ena sidan att den nya lagen skall från ikraftträdandet i den äldre lagens ställe tillämpas också i ärende, som anhängiggjorts före nämnda tidpunkt men då ännu icke slutligen avgjorts, och å andra sidan att den nya lagen icke har någon retroaktiv verkan. Vid behandlingen av hithörande spörsmål torde först böra såsom en särskild grupp avskiljas de ärenden som vid nya lagens ikraftträdande visserligen icke äro genom lagakraftvunnet beslut slutligen avgjorda men som dock redan avgjorts av ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt. Olägenheterna av en ordning, innebärande att dessa ärenden fortsättningsvis skulle handläggas och prövas jämlikt nya lagen, ligga i öppen dag. Vad angår övriga vid nya lagens ikraftträdande anhängiga sammanläggningsärenden, vilka alltså ej avgjorts i första instans, är i förevarande hänseende av betydelse att nya lagen endast på en punkt, nämligen genom det i 8 §

244 FÖLJDÄNDRINGAR

stadgade kravet på arrendenämndens medgivande i vissa fall, har strängare villkor för sammanläggning än den äldre lagen men i vissa hänseenden avsevärt vidgar möjligheterna till sådan åtgärd. På grund härav synes den nya lagen, med undantag för nämnda 8 § och därtill anslutande 18 § tredje stycket, böra erhålla omedelbar tillämpning å de nu ifrågavarande ärendena. De särskilda bestämmelser som enligt det nu sagda erfordras angående övergången ha efter föreskrifterna i första och andra styckena om nya lagens ikraftträdande och SmlLs upphävande — upptagits i ett tredje stycke. I fråga om ärenden som vid nya lagens ikraftträdande ännu icke avgjorts i första instans följer av ovannämnda allmänna regler bl. a. att, eftersom före angivna tidpunkt enligt 10 § första stycket SmlL rätteligen väckts fråga om sammanläggning, bestämmelserna i 13 § nya lagen ej skola tillämpas. Ehuru naturligen ej heller föreskrifterna i 14 § nya lagen om ansökans innehåll äga tillämpning, lär ägodelningsdomaren vara oförhindrad att med stöd av 15 § första stycket nya lagen förelägga sökanden att lämna sådana uppgifter om rättighetshavare som sägs i 14 § nya lagen; tillgång till dessa uppgifter erfordras nämligen för ärendets fortsatta behandling enligt nya lagen. Av 16 § nya lagen torde följa att inskrivningsdomaren har att vid nya lagens ikraftträdande göra anteckning i grundbok om ansökan, varom han enligt 19 § SmlL tidigare blivit underrättad, samt att i fortsättningen med avseende å anteckningsskyldigheten tillämpa den nya lagen. Även nya lagens bestämmelser om kostnaderna i ärendet bli tillämpliga. I fråga om sammanläggning i samband med avstyckning gäller f. n. (10 § SmlL) att, om sammanläggning är en förutsättning för avstyckningen, sammanläggning kan begäras vid avstyckningsförrättningen eller ock ansökan därom göras hos ägodelningsdomaren. Utgör sammanläggning icke förutsättning för avstyckning, skall ansökan städse göras hos ägodelningsdomaren. Enligt 13 § andra stycket i föreliggande förslag måste i båda de nu angivna fallen framställning om sammanläggning göras redan vid avstyckningsförrättningen; väckes fråga om sammanläggning först hos ägodelningsdomaren, blir ansökan avvisad. Till förebyggande av att härigenom skall uppstå rättsförlust föreslår beredningen vissa ändringar i 19 kap. JDL (se 6 § tredje st. första p. och 16 a §). Enligt andra stycket i övergångsbestämmelserna till nämnda ändringar skola de icke lända till efterföljd, då i avstyckningsärendet utlåtande meddelats före ändringslagens ikraftträdande. Under enahanda förutsättning bör ej heller tillämpas vad i 13 § andra stycket i förevarande lag är stadgat om förbud mot ansökans upptagande. Däremot skola, om vid förrättningen skett anhållan som sägs i 10 § första stycket andra punkten SmlL, bestämmelserna i 13 § andra stycket nya lagen tillämpas i vad de innefatta att sådan anhållan skall gälla såsom ansökan. Angående femte stycket i övergångsbestämmelserna hänvisas till stadgandena i 2 § andra stycket SmlL samt till 11 § PromL och vad beredningen anfört vid sistnämnda lagrum. Vad slutligen beträffar de två sista styckena i övergångsbestämmelserna må allenast hänvisas till beredningens motiv till PromL.

245 Förslaget till lag angående ändring i lagen om fastighetsbildning i stad I likhet med JDL och SmlL m. fl. lagar faller FBL inom ramen för det utredningsuppdrag som lämnats 1954 års fastighetsbildningskommitté. Även i fråga om FBL har emellertid beredningen att påvisa vilka ändringar som böra följa av jordabalksförslagets antagande; på andra spörsmål rörande nämnda lagstiftning ingår beredningen ej. Vad angår 1 kap. FBL — avseende stadsplans och tomtindelnings inverkan på fastighetsindelningen — inskränka sig föreslagna ändringar till en specialregel i fråga om fastighet som besväras av tomträtt. I motiven till föreslagna ändringar i JDL har beredningen närmare utvecklat nödvändigheten av att, då laga delning skall övergå tomträttsbelastad fastighet, delningsåtgärden göres beroende av att området för tomträtten inskränkes till en enda av de nya fastigheterna. Härpå vilar den ifrågavarande regeln, vilken upptagits i en ny paragraf, betecknad 4 §. Den berör stadsplans och tomtindelnings avstyckande verkan allenast i vad denna verkan utlöses genom lagfartsansökan. Motsvarande regler i fråga om sammanläggning till tomt resp. tomts införande i tomtboken ha upptagits i 3 kap. 3 § andra stycket och 7 kap. 3 § tredje stycket. — I övrigt må till 1 kap. anmärkas att frågan i vad mån de i kapitlet reglerade förhållandena inverka på giltigheten av överlåtelse av fast egendom samt vissa familje-, successions- och associationsrättsliga förfoganden över sådan egendom, behandlats i PromL, i lagarna om ändring i GB och ÄB samt i lagen med vissa bestämmelser om förvärv i särskilda fall av område eller andel av fastighet eller registrerad bruksenhet. Angående uppdelning av panträtt, ränterätt eller födoråd såsom följd av ändrad fastighetsindelning hänvisas till vad beredningen i dessa ämnen yttrat vid jordabalksförslaget, särskilt i motiven till 8 kap. 17 § samt 18 och 19 §§ nya JB (se ock, angående uppdelning i andra fall, 17 kap. 6 § sista st. HB enligt beredningens förslag ävensom lagen om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom). I 2 kap. FBL — om tomtmätning och gränsbestämning — föreslås ej ändring i vidare mån än att i 10 § upptagits vissa av bestämmelserna i 1 kap. 3 § nya JB föranledda regler om möjlighet att vinna rättelse i felaktig utmärkning å marken av tomtgräns, som bestämts i sammanhang med tomtmätning. Enligt 2 kap. 13 § FBL få de nya reglerna tillämpning även då fråga om bestämmande av tomtgräns eljest förekommer eller då annan ägogräns än tomtgräns bestämmes enligt föreskrifterna i kapitlet. De i 3 och 4 kap. FBL upptagna reglerna om sammanläggning av områden, som enligt fastställd tomtindelning utgöra tomt, resp. av stadsägor och av vissa områden som redovisas i jordregister ha fullständigt omarbetats; förslag framlägges om helt ny lydelse av båda dessa kapitel. Liksom de nuvarande reglerna, ehuru formellt fristående från SmlL, i sak uppvisa en långtgående överensstämmelse med nämnda lag, ansluta sig de nya reglerna sakligt sett nära till de bestämmelser som innefattas i beredningens förslag till ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet. Lika litet

246 FÖLJDÄNDRINGAR

som f. n. är dock överensstämmelsen, även frånsett ofrånkomliga skiljaktigheter, fullständig. Också enligt beredningens här framlagda förslag saknar sålunda hela det för landsbygden utbildade institutet kombination av jorddelning och sammanläggning motsvarighet i 4 kap. FBL liksom vidare för sammanläggning enligt nämnda kapitel fortfarande icke uppställas jordpolitiska villkor i egentlig mening. I föreliggande förslag har emellertid anknytningen till sammanläggningsreglerna för Jandet kommit till uttryck ej blott i sak utan även i formellt avseende. Det torde nämligen vara avsett att FBL skall uppgå i en för land och stad gemensam ny fastighetsbildningslag. Av denna anledning har beredningen funnit lämpligt att, med avvikelse från nu använda systematik, direkt anknyta till den föreslagna nya sammanläggningslagen för landet genom att i betydande utsträckning hänvisa till denna. Ändringarna i 5 kap. FBL — om avstyckning av område, som ej ingår i tomtindelning — överensstämma väsentligen med vad beredningen för motsvarande fall föreslagit beträffande JDL. Då såsom redan nämnts delning enligt FBL icke förekommer i samband med sammanläggning, äro emellertid ifrågavarande ändringar mindre omfattande än ändringarna i JDL. Enligt förslaget skola de f. n. i 5 kap. 16 § FBL upptagna bestämmelserna angående ansvaret för vissa speciella gravationer, i likhet med motsvarande regler i 19 kap. 24 § JDL, upphöra att gälla. Enligt förslaget kommer lagrummet att innehålla lrya bestämmelser i ett helt annat, i fråga om 2 kap. FBL redan berört ämne, nämligen om möjlighet att vinna rättelse i felaktig utmärkning å marken av ägogräns. I 6 kap. FBL, som handlar om laga skifte och om ägodelningsrätt i stad, är i 1 § första stycket angående laga skifte stadgat att, där ej annat är i det följande särskilt föreskrivet, gällande bestämmelser om laga skifte av jord å landet i tillämpliga delar skola lända till efterrättelse. Följaktligen bli bl. a. bestämmelserna i 4 kap. 3 andra stycket tredje och femte punkterna samt i 21 kap. 42 § sjätte stycket, 43 § andra stycket, 44 § andra stycket och 47 § andra stycket JDL i lydelse enligt beredningens förslag till lag angående ändring i JDL gällande jämväl inom tillämpningsområdet för 6 kap. FBL. De särskilda föreskrifterna i sistnämnda kapitel torde icke behöva undergå någon ändring. Beglerna i 7 kap. FBL om fastighetsregister för stad ha icke funnits påkalla annan ändring än att till 7 kap. 3 ^ tredje stycket fogats en bestämmelse med samma syfte som den vilken upptagits i 1 kap. 4 §. Angående förslaget vill beredningen i övrigt vid de särskilda kapitlen och lagrummen anföra följande; hänvisning till nya JB eller JDL eller till den nya lagen om sammanläggning av fastigheter å landet innefattar tillika i förekommande fall att beredningen åberopar sina vid angiven lag gjorda uttalanden.

FASTIGHETSRILDNINGSLAGEN

1 KAP. 4§Bestämmelserna i förevarande paragraf utgöra närmast en motsvarighet till de regler som upptagits i 21 kap. 42 § sjätte stycket andra punkten JDL men förete i förhållande till dessa vissa avvikelser, betingade av att de skola infogas i FBLs system. Detta kännetecknas, såvitt nu är i fråga, av att avstyckande verkan tillkommer fastställelse av stadsplan eller tomtindelning i förening med ansökan om lagfart å del av tomt, som enligt stadsplanen skall uteslutas ur tomtindelning, eller å sådan del av fastighet som genom tomtindelningen blivit utlagd till tomt eller tomtdel. 1 Förslagets innebörd är att, när den odelade fastigheten är besvärad av tomträtt, för inträdet av stadsplanens eller tomtindelningens avstyckande verkan skall krävas ej blott, såsom i allmänhet, att lagfart är sökt utan ock att området för tomträtten i och med att laga delning kommer till stånd är inskränkt antingen till den fastighetsdel vara lagfarten sökts eller till återstående del av fastigheten (se härom 17 kap. 21 § och 29 kap. 7 § nya J B ; jfr ock 27 kap. 17 § tredje st.). Enligt en i PromL upptagen bestämmelse skall vad i 4 kap. 7, 28 och 31 §§ nya JB är stadgat angående områdesförvärvs beroende av laga delning icke äga tillämpning i fråga om område, som överlåtits i överensstämmelse med fastställd tomtindelning, eller del av tomt, som överlåtits i överensstämmelse med fastställd ny stadsplan. Denna huvudregel är emellertid modifierad bl. a. på det sätt att, om fastigheten är besvärad av tomträtt, förvärvet är beroende av att tomträtten inskränkes till det förvärvade området eller till återstoden av fastigheten. Avtal om dylik förändring av området för tomträtten är i sin tur beroende av laga delning. Följaktligen kommer ansökan om lagfart å områdesförvärvet icke att kunna beviljas, innan stadsplanens eller tomtindelningens avstyckande verkan inträtt enligt förevarande paragraf och därmed tomträtten definitivt anpassats till den ändrade fastighetsindelningen. Är lagfart redan tidigare sökt, när inskrivning sökes för ändringsavtalet rörande tomträtten, föreligger ur nu förevarande synpunkt icke hinder för omedelbart bifall till sistnämnda ansökan; samtidigt kan lagfartsansökan företagas ånyo och lagfart därvid beviljas. 2 KAP. 10 §. Den i 1 kap. 3 § nya JB fastslagna principen om gränsutmärknings vitsord gäller även beträffande tomtgräns. De härav föranledda nya reglerna om möjlighet att vinna rättelse i felaktig utmärkning å marken av tomtgräns, som bestämts i sammanhang med tomtmätning (jfr 13 § i förevarande kap.), 1 Se angående tomtbildning inom tomträttsområde Fastighetsregisterkommissionens meddelanden X X I I s. 13 ff.

248 FÖLJDÄNDRINGAR

ha upptagits i ett nytt sista stycke. Beglerna ansluta nära till motsvarande bestämmelser i 21 kap. 47—49 §§ JDL. Beredningen hänvisar till motiven till 1 kap. 3 § nya JB samt 14 och 15 §§ PromL. I vissa hänseenden avvika de nu föreslagna reglerna från bestämmelserna i JDL. Något fastställelseförfarande förekommer ej enligt 2 kap. FBL. Det har därför stadgats att det särskilda rättelseinstitutet må anlitas, så snart den ordinarie tiden för anförande av besvär över utlåtandet gått till ända. Enär karta rörande tomtmätning icke obligatoriskt skall utlämnas (tredje st. i förevarande paragraf), har i detta fall till utgångspunkt för den ettårstid inom vilken rättelse skall sökas valts förrättningens avslutande.

3 KAP. 1 §• Denna paragraf överensstämmer helt med 1 § första punkten i FBLs förevarande kapitel. 2 §•

I första stycket av förevarande paragraf har, efter förebild av 1 § första stycket nya sammanläggningslagen, upptagits en bestämmelse, innefattande förbud mot sammanläggning, om ej tomtområdena äro i en ägares hand. Bestämmelsen utgör endast skenbart en nyhet; reglerna att tomtens ägare är behörig att söka sammanläggning (2 § första st. i FBL) samt att sammanläggning ej må medgivas utan så är att sökanden vunnit lagfart å de särskilda områdena (3 § första st. i FBL) förutsätta att tomtområdena äro i en ägares hand. Andra stycket i paragrafen motsvarar 1 § andra punkten i FBL. 3 §•

Förslaget till ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet innehåller i 2—8 §§ bestämmelser om förutsättningar för sammanläggning, vilka i fråga om sammanläggning inom torntindelat område i stad antingen äro uppfyllda genom fastställelsen å tomtindelningen eller ock hänföra sig till förhållanden, som torde sakna motsvarighet. Vad särskilt angår den i 8 § nämnda lag meddelade bestämmelsen att fastighet — resp. därmed enligt 1 § andra stycket likställt område •— som helt eller delvis är upplåten på jordbruksarrende ej må, om förköpsrätt enligt 14 kap. 11 § nya JB finnes vara förenad med arrendet, ingå i sammanläggning, med mindre arrendenämnden lämnat medgivande därtill, vill beredningen anföra följande. Uteslutet är väl ej att i utkanten av en stads tomtindelade område eller i ort å landet, varest finnes tomtindelning såsom i stad (9 § i FBL), tomtområde kan vara upplåtet på jordbruksarrende och förköpsrätt vara förenad med arrendet. I dylikt fall lär väl med tomtens bildande vanligen få

FASTIGHETSBILDNINGSLAGEN, 3 KAP. 3 §

anstå till dess arrendeförhållandet i denna del upphört. Undantagsvis kan dock sammanläggning till tomt komma att sökas dessförinnan. Med hänsyn till det allmänna intresset av att tomtindelningen snabbt genomföres synes ej möjligt att för bifall till ansökan också i detta fall uppställa krav på arrendenämndens medgivande. Förutsatt att arrendatorn icke genom sammanläggningen går förlustig sin majoritet (5 kap. 28 § nya J B ) , lär han ock vara bäst betjänt av att förköpsrätten omfattar hela tomten (5 kap. 12 § första st. och 27 § nya J B ) . I 9 § första stycket nya sammanläggningslagen är såsom huvudregel stadgat att bestämmelserna i 26 kap. 2—4 §§ nya JB om hinder för fastighets ingående i bruksenhet skola äga motsvarande tillämpning i fråga om sammanläggning av fastigheter å landet. Frågan i vad mån samma regel bör uppställas för sammanläggning enligt förevarande kapitel skall nu behandlas. I 26 kap. 2 § nya JB är i första stycket stadgat att i bruksenhet ej må ingå fastighet som innehaves med annan rätt än den eller de övriga. Ett motsvarande stadgande finnes i 5 § SmlL men ej i 3 kap. FBL; fastmer är i FBL förutsatt att tomt kan bildas av fria och ofria delar (8 §) eller av områden, vilka innehavas dels med äganderätt och dels såsom fideikommiss. 1 Såsom framgår av 5 § i förevarande kapitel föreslår beredningen härutinnan den förändringen att sådan besittningsrätt till tomt eller annan mark som enligt PromL alltjämt har karaktären av fast egendom skall få ingå i sammanläggning allenast om jämväl själva marken ingår däri. Ehuru beredningen anser den gällande rättens ståndpunkt i övrigt i detta ämne otillfredsställande och ägnad att leda till komplikationer, ej minst i fall då sammanläggningssökande som är gift innehar skilda tomtområden med olika rätt (jfr 7 § lag 17/6 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län), har beredningen emellertid icke funnit sig böra föreslå någon ändring; frågan torde böra ankomma på närmare överväganden av fastighetsbildningskommittén. I 26 kap. 2 § nya JB stadgas vidare i andra stycket första punkten att fastighet, som är föremål för avtalad förköpsrätt eller för återköpsrätt, ej må ingå i bruksenhet utan medgivande av rättighetens innehavare. Enligt 3 § sjätte stycket i FBL gäller f. n. att, om område som skall med annat sammanläggas är föremål för återköpsrätt, sammanläggning ej må äga r u m utan medgivande av återköpsrättens innehavare. Hinder att utsträcka denna regel till den nya rättighetstypen avtalad förköpsrätt kan ej anses föreligga. Enligt 26 kap. 2 § andra stycket andra punkten nya JB erfordras vederbörandes medgivande även i fråga om fastighet vilken eljest någon genom avtal eller annan rättshandling tillförsäkrats villkorlig eller ovillkorlig rätt att återtaga eller lösa. Vad angår SmlL lär före ikraftträdandet av 1947 års lagstiftning ett motsvarande hinder för sammanläggning åtminstone i vissa fall ha varit att härleda ur förbudet mot sammanläggning av fastigheter som 1

NJA II 1918 s. 441; se även Prawitz, Tomter och stadsägor s. 28.

250 FÖLJDÄNDRINGAR

icke innehades med samma rätt; genom nämnda lagstiftning tillkommo uttryckliga regler i ämnet i 8 § tredje stycket andra punkten SmlL. 1 Såsom ovan anförts hindras sammanläggning av tomtområden f. n. ej av att de innehavas med olika rätt. När, i samband med 1947 års ändringar i SmlL, FBL undergick därav betingade ändringar 2 , fingo de nya reglerna i 8 § tredje stycket SmlL ej någon motsvarighet i FBL. Av det anförda framgår att den i 9 § nya sammanläggningslagen upptagna hänvisningen till 26 kap. 2 § nya JB icke bör erhålla motsvarighet i 3 kap. FBL annat än såvitt angår kravet på medgivande från innehavare av avtalad förköpsrätt och av återköpsrätt. En bestämmelse av nu nämnt innehåll har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. I 26 kap. 3 § nya JB meddelas för där avsett fall bestämmelser rörande inverkan av tomträtt eller vattenfallsrätt. Fastighet som besväras av dylik rättighet får ej ingå i bruksenhet, såframt i någon av de övriga fastigheterna förekommer rättighet som enligt vad därom är stadgat skulle utgöra hinder för inskrivning i fastigheten av tomträtten eller vattenfallsrätten. I fråga om fastighet, vari tomträtt är upplåten, skall tillika gälla att den ej må ingå i bruksenhet, med mindre tomträtten utvidgas att avse hela bruksenheten; vad för sådant fall är stadgat om sammanläggning (jfr 17 kap. 21 § nya JB) skall avse bruksenhetens bildande. I vad dessa bestämmelser avse tomträtt tillgodose de två skilda krav, nämligen dels att tomträtten skall ha till objekt en enda hel fastighet eller därmed likställd bruksenhet (jfr 17 kap. 2 § och 9 § första st. nya JB) dels ock att tomträtten i sitt nya objekt skall såsom inskrivning äga sådant företräde som reglerna i 29 kap. 2 § 4 nya JB ha till uppgift att garantera (jfr 29 kap. 7 § tredje st., 30 kap. 2 § 4 och 31 kap. 2 § 4 nya J B ) . I fråga om vattenfallsrätt har endast det sistnämnda av dessa båda krav behövt tillgodoses (29 kap. 9 §, 30 kap. 2 § 4 och 31 kap. 2 § 4 nya J B ) . Såsom beredningen uttalat vid 26 kap. 3 § nya JB ha icke i den nuvarande SmlL upptagits några särskilda bestämmelser om de villkor under vilka fastighet som besväras av tomträtt eller vattenfallsrätt må ingå i sammanläggning; med hänsyn till de grunder vara tomträtten och vattenfallsrätten redan enligt gällande lagstiftning äro uppbyggda måste dock förutsättas att anförda synpunkter böra iakttagas vid tillämpningen av SmlL. Bestämmelser i ämnet ha ock, såsom nämnts, upptagits i den nya sammanläggningslagen. Då de krav, som därigenom tillgodoses, även för FBLs del måste anses oeftergivliga, har i andra stycket av nu ifrågavarande paragraf upptagits en hänvisning till 26 kap. 3 § nya JB. I paragrafens andra stycke är vidare föreskrift meddelad om motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 26 kap. 4 § nya JB, avseende krav på lagfart ävensom på frihet från klander och vad därmed jämställts. Denna föreskrift överensstämmer i allt väsentligt med vad som f. n. är stadgat i 3 § första stycket resp. 2 § tredje stycket i förevarande kapitel av FBL. I 9 § första stycket andra punkten av nya sammanläggningslagen har för vissa fall 1 2

NJA II 1948 s. 54, Henkow—von Schultz s. 209. Prop. 232/1947 s. 269.

FASTIGHETSBILDNINGSLAGEN, 3 KAP. 3 §

av sammanläggning å landet gjorts undantag från kravet på beviljad lagfart. Dessa undantag äga icke någon tillämpning i fråga om sammanläggning av tomtområden. I 9 § andra stycket nya sammanläggningslagen regleras genom hänvisning till 26 kap. 21 § nya JB vissa frågor som sammanhänga med institutet registrerad bruk senhet. Denna reglering avser den situation då ett eller flera men ej alla sammanläggningsobjekten ingå i en bruksenhet (jfr 26 kap. 20 § första st. nya J B ) . Härvid skiljes mellan två olika fall. Utgöras komponenterna alla av hela fastigheter, är sammanläggning icke tillåten (26 kap. 21 § första st. nya J B ) . Avser sammanläggningen å någondera eller båda sidorna område av fastighet eller andel däri, må sammanläggning äga rum, såframt i samband med sammanläggningen den del av bruksenheten som skall ingå i sammanläggningen avskiljes från bruksenheten eller ock den nybildade fastigheten upptages i bruksenheten; huruvida sådant avskiljande eller upptagande må ske prövas enligt närmare angivna grunder i sammanläggningsärendet (26 kap. 21 § andra st. nya J B ) . I fråga om sammanläggning till tomt är intetdera fallet uteslutet. Märkas bör att i förevarande sammanhang ett särskilt lagfaret och därmed avstyckat tomtområde utanför bruksenheten bör behandlas som område, ej som fastighet. Oavsett att laga delning ägt r u m och föranlett uppdelning av sådana förefintliga belastningar å den odelade fastigheten som innefatta betalningsrätt, utgör nämligen tomtområdet ej fastighet i den meningen att det skulle kunna självständigt — d. v. s. utan samband med sammanläggning — upptagas i bruksenhet. På grund av vad nu anförts har i tredje stycket av förevarande paragraf upptagits samma hänvisning till 26 kap. 21 § nya JB som i nya sammanläggningslagen. Den i tredje stycket av sistnämnda lagrum förekommande undantagsregeln saknar emellertid här betydelse och har därför uteslutits från hänvisningen. 4 §•

I överensstämmelse med vad beredningen inledningsvis yttrat om lagförslagets systematik ha i förevarande paragraf upptagits åtskilliga hänvisningar till den nya sammanläggningslagen. Hänvisningen till 10 § i den nya sammanläggningslagen ersätter 4 § första stycket och 5 § i FBL. Lika litet som 18 § SmlL ansetts behöva erhålla motsvarighet i den nya sammanläggningslagen upptager förevarande förslag något stadgande som svarar mot 6 § i FBL. Genom hänvisningen till 11 § i nya sammanläggningslagen ersättas bestämmelserna i 3 § andra och tredje styckena FBL. Femte stycket i nuvarande 3 §, vilket handlar om rättighet med ogulden köpeskillings ställning, saknar motsvarighet i nya lagen; se härom övergångsbestämmelserna. Nu gällande regler om verkan, beträffande möjligheten att sammanlägga tomtområden, av belastningar å de särskilda områdena avse icke fordran med förmånsrätt enligt 17 kap. 6 § HB eller därtill anslutande författning. Däremot skola enligt 4 kap. FBL vid där avsedd sammanläggning beaktas järn-

252 FÖLJDÄNDRINGAR

väl vissa belastningar av nyss angiven art (se 3 §). Såväl 3 kap. som 4 kap. FBL innehålla bestämmelser enligt vilka sammanläggning medför att dylik belastning kommer att omfatta hela den nybildade fastigheten (3 kap. 5 § och 4 kap. 2 § andra st.). I frågan, huruvida icke hänsyn till nu nämnda bördor borde tas vid förening av skilda tomtområden till en enhet, anförde fastighetsregisterkommittén att den trott detta icke vara oundgängligen nödigt. 1 Utom det att de bestämmelser som för ändamålet skulle erfordras säkerligen skulle bli mycket invecklade samt ytterligare öka svårigheterna vid en i och för sig önskvärd sammanläggning, syntes nämligen, med hänsyn till den goda förmånsrätt varmed fordringar på grund av ansvarighet för dylika onera utginge, det enligt kommitténs mening kunna antagas att kollision mellan flera sådana skulle bli ytterligt sällsynt och att redan vidtagande av exekutiv åtgärd för prestationernas utbekommande endast undantagsvis skulle behöva ifrågakomma i avseende å tomt eller del därav. Vad angår sammanläggning av områden som ej ingå i tomtindelning (4 kap. FBL) yppades under förarbetena till FBL skilda meningar om behovet av regler i ämnet; lagen kom att innefatta dylika regler ehuru begränsade till sådana belastningar som antogos kunna röra sig om större belopp. 2 Enligt 26 kap. nya JB skänkes beaktande åt varje fordran som ur fastighet varom är fråga utgår med förmånsrätt framför fordran på grund av inskrivning. Den inskrivningsreglering som enligt samma förslag skall äga rum vid bruksenhets bildande är till sin konstruktion dock sådan att enligt beredningens mening fordran med angiven förmånsrätt endast mera sällan kommer att utgöra hinder för bruksenhetens tillkomst. I sitt förslag till ny sammanläggningslag har beredningen upptagit samma system oförändrat. Avsevärda fördelar synas vara förbundna med att systemet utsträckes till all sammanläggning. Olägenhet av någon betydelse kan icke antagas uppkomma därigenom. Av nu anförda skäl har beredningen upptagit sammanläggningslagens reglering oförändrad. Vidare hänvisas i förevarande paragraf också till stadgandet i 12 § nya sammanläggningslagen. Till detta äger FBL f. n. icke motsvarighet i vidare mån än som framgår av 3 kap. 4 § andra stycket. Hänvisningen till 13 § första stycket nya sammanläggningslagen modifieras av den under 1 upptagna särskilda föreskriften att ansökan skall göras hos ägodelningsdomaren i staden. Bestämmelsen att ansökan skall ske skriftligen är ny men torde överensstämma med vad i allmänhet tillämpats. I övrigt ansluta sig bestämmelserna till vad som stadgats i 2 § första stycket första ledet i FBL; att det är tomtens ägare som är behörig att göra ansökan har ej ansetts erforderligt att angiva. Vad angår innehållet i ansökan samt komplettering av ofullständig ansökan m. m. skola enligt meddelad hänvisning bestämmelserna i 14 och 15 §•§ nya sammanläggningslagen äga motsvarande tillämpning. I först1 2

NJA II 1918 s. 437. NJA II 1918 s. 448 ff.

FASTIGHETSBILDNINGSLAGEN, 3 KAP. 4 §

nämnda ämne finnes i FBL f. n. allenast den i 2 § första stycket senare ledet givna särskilda förskriften om ingivande av karta med protokoll rörande tomtmätning. Denna föreskrift är till komplettering av hänvisningsstadgandet intagen under 1 i förevarande paragraf. Enligt en därtill anslutande, också under 1 upptagen särskild bestämmelse, som ersätter 2 § andra stycket i FBL, skola föreskrifterna om ansökans komplettering äga tillämpning också i fråga om nämnda tomtmätningshandlingar. Hänvisningen till 16 § nya sammanläggningslagen motsvarar, vad angår den i första stycket stadgade underrättelseskyldigheten, regeln i 7 § första stycket första ledet i FBL samt innefattar i fråga om anteckningsskyldigheten samma avvikelse från vad f. n. gäller (se 7 § andra st. i FBL) som motsvarande bestämmelse i sammanläggningslagen. FBL innehåller icke några uttryckliga regler svarande mot bestämmelserna i 16 § andra stycket nya sammanläggningslagen. Den genom 18 § första stycket nya sammanläggningslagen stadgade befogenheten för ägodelningsdomaren att självmant föranstalta om utredning har ansetts böra gälla även vid sammanläggning enligt förevarande kapitel i FBL. Likaså har hänvisning funnits påkallad till andra stycket i nämnda lagrum, varemot dess tredje stycke ej skall äga tillämpning vid sammanläggning till tomt. Hänvisningarna till 19 och 20 §§ nya sammanläggningslagen äga f. n. motsvarighet i FBL allenast såvitt framgår av 3 § fjärde stycket andra och tredje punkterna. Angående innebörden av hänvisningen till 20 § har i förevarande paragraf under 2 upptagits ett särskilt stadgande. Enligt 3 § sjunde stycket i FBL skall ägodelningsdomaren, om han finner laga hinder mot bifall till ansökan icke möta, meddela förordnande om sammanläggningen; eljest skall han hänskjuta ärendet till ägodelningsrättens prövning. I fråga om kompetensfördelningen mellan ägodelningsdomare och ägodelningsrätt har beredningen genom att upptaga hänvisning till 21 § nya sammanläggningslagen intagit samma ståndpunkt som i förslaget till nämnda lag. Bl. a. innebär detta att laga hinder mot bifall till ansökan skall föranleda ärendets hänskjutande till ägodelningsrätten allenast då hindret hänför sig till 1—3 §§ i förevarande kapitel. Finnes inskrivningsreglering ej kunna genomföras, är ägodelningsdomaren behörig att meddela avslagsbeslut. Angående den mot en bestämmelse i 3 § sista stycket i FBL svarande hänvisningen till 22 § nya sammanläggningslagen åberopar beredningen sina uttalanden vid sistnämnda lagrum. Med hänsyn till vad den däri meddelade hänvisningen till JDL får anses innebära 1 har lika litet här som i förslaget till sammanläggningslag ansetts erforderligt att i lagtexten utsäga, såsom skett genom 3 § näst sista stycket i FBL, att ägodelningsdomaren skall föra protokoll över de av honom handlagda sammanläggningsärendena. Hänvisningen till 23 § nya sammanläggningslagen ersätter stadgandena 1

Se Henkow—von Schultz s. 250.

254 FÖLJDÄNDRINGAR

i 3 § fjärde stycket första punkten och åttonde stycket i FBL. Vidare hänvisas till 24 § angående sättet för slutligt besluts meddelande och till 25 § angående underrättelser om sådant beslut. Vad tredje stycket i sistnämnda paragraf innehåller om underrättelse till överlantmätaren ersattes emellertid, enligt särskild föreskrift i förevarande paragraf under 3, av en mot 7 § tredje stycket i FBL svarande regel om underrättelse till byggnadsnämnd och fastighetsregisterförare. Denna underrättelseskyldighet är f. n. begränsad till beslut som innefatta bifall till ansökan. Genom att denna begränsning fått utgå i förslaget ha reglerna om högre rätts underrättelseskyldighet kunnat förenklas. Hänvisningen till 25 § fjärde stycket nya sammanläggningslagen ersätter 7 § första stycket senare ledet i FBL. Hänvisningen till 26 § första stycket nya sammanläggningslagen jämförd med det särskilda stadgandet i förevarande paragraf under 4 motsvarar vad som i ämnet är stadgat i 3 § sista stycket i FBL. Därjämte har upptagits hänvisning också till tredje och fjärde styckena i nämnda 26 § men ej till andra stycket som här är otillämpligt. Fjärde stycket äger motsvarighet i 7 § sista stycket i FBL. Slutligen har hänvisats också till 27 §, 28 § första och andra styckena samt 29 § nya sammanläggningslagen. Motsvarighet i FBL till dessa bestämmelser finnes f. n. allenast såvitt angår 28 § första stycket, som ersätter 7 § andra stycket första punkten i FBL. Andra punkten i sistnämnda lagrum har såsom avseende fastighetsbokens förande icke erhållit någon motsvarighet i förslaget (jfr 27 kap. 2 § sista st. nya J B ) . 5 §• I 8 § i förevarande kapitel av FBL är f. n. stadgat att vad i kapitlet sägs om ägare av mark eller tomt ock skall gälla om den som innehar tomt eller annan mark under sådan besittningsrätt som enligt lag är att hänföra till fast egendom (se ock 2 kap. 12 § och 5 kap. 23 § FBL). Bestämmelsen torde åsyfta ofri grund i stad ävensom mark som utgör grund för vattenverk och som innehaves med sådan rätt att den ej må av ägaren återtagas så länge verket uppehälles. 1 Besittningsrätter av nu nämnda slag utgöra fast egendom enligt 5 § i 1895 års lag angående vad till fast egendom är att hänföra. Denna karaktär behålla de enligt stadgande i 11 § PromL. I förevarande kapitel av FBL omnämnes f. n. ej möjligheten av sammanläggning av besittningsrätten med själva grunden; dylik sammanläggning synes ej vara tillåten. 2 I överensstämmelse med vad beredningen anfört vid 26 kap. 2 § nya J B samt vid nyssnämnda stadgande i PromL har emellertid i detta förslag såsom förutsättning för besittningsrättens likställande med egentlig fastighet vid sammanläggning till tomt upptagits att i sammanläggningen ingår jämväl den fastighet till vilken marken hör. 6 §. Paragrafen motsvarar 9 § i FBL. 1 NJA II 1918 s. 404, 433 och 445 (jfr LB III s. 113). ' Jfr Prawitz. Tomter och stadsägor s. 168 not 1 samt Henkow—von Schultz s. 205.

FASTIGHETSBILDNINGSLAGEN

4 KAP. 1 §• Bestämmelser, motsvarande de i denna paragraf meddelade, återfinnas i 1 § första stycket av förevarande kapitel i FBL. 2 §•

De i förevarande paragraf meddelade bestämmelserna ha upptagits, regeln i första stycket från 1 § första stycket i FBL, regeln i andra stycket från 1 § andra stycket andra punkten i FBL samt reglerna i tredje stycket från 1 § andra stycket första punkten samt 3 b § i FBL. 1 3 §•

Denna paragraf, vilken saknar motsvarighet i FBL, är likalydande med 8 § nya sammanläggningslagen. 4 §. Första stycket i förevarande paragraf motsvaras i FBL av en bestämmelse i 1 § andra stycket första punkten (jfr 26 kap. 2 § första st. nya JB samt 9 § första st. nya sammanläggningslagen). Andra stycket i paragrafen motsvaras i FBL vad angår hänvisningen till bestämmelserna i 3 kap. 3 § första stycket av den f. n. i 4 kap. 2 § andra stycket upptagna hänvisningen till regeln i 3 kap. 3 § sjätte stycket beträffande återköpsrätt. Den i andra stycket vidare meddelade hänvisningen till 3 kap. 3 § andra stycket innebär, såvitt därigenom föreskrivits motsvarande tillämpning av bestämmelserna i 26 kap. 3 § nya JB, en nyhet; i denna del åberopar beredningen sina uttalanden vid 3 kap. 3 § andra stycket. I vad sistnämnda hänvisning innefattar att bestämmelserna i 26 kap. 4 § nya JB skola tillämpas ersätter den de f. n. i 4 kap. 2 § andra stycket meddelade hänvisningarna till 3 kap. 3 § första stycket resp. 2 § tredje stycket. Sammanläggning enligt förevarande kapitel i FBL kan, såsom antytts i den allmänna motiveringen, avse allenast hela stadsägor eller andra fastigheter (se 1 § första st., 3 a § första st. och 4 § första st.). Beträffande sådan sammanläggning kan följaktligen icke förekomma tillämpning av de i 26 kap. 21 § andra stycket nya JB meddelade bestämmelserna om sammanläggning som angår bruksenhet (jfr 3 kap. 3 § tredje st. i detta förslag). Däremot måste iakttagas stadgandet i 26 kap. 21 § första stycket nya JB att särskild fastighet som ingår i bruksenhet ej må sammanläggas med fastighet utom bruksenheten. En hänvisning till sistnämnda stadgande erfordras alltså; den har upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf. 5 §• Begeln i denna paragraf är ny. Den föranledes av vad som stadgats i 3 § och överensstämmer med föreskrifterna i 18 § tredje stycket nya sammanläggningslagen. 1

Ang. 3 b § se NJA II 1950 s. 466 (lagrådet).

256 FÖLJDÄNDRINGAR

6 §. Bestämmelserna i denna paragraf motsvara vad som f. n. är stadgat i 2 och 3 §§ i förevarande kapitel av FBL med undantag av de i andra stycket av nämnda 2 § upptagna hänvisningarna till 3 kap. 2 § tredje stycket samt 3 § första och sjätte styckena; dessa hänvisningar äro redan ersatta genom bestämmelser i 4 § andra stycket i förevarande kapitel. Såsom framgår av övriga omförmälda, nu gällande stadganden råder en långtgående överensstämmelse mellan reglerna för sammanläggning till tomt och reglerna för sammanläggning enligt förevarande kapitel. Därav betingas hänvisningar i denna paragraf till nya sammanläggningslagen i alldeles samma omfattning som i 3 kap. 4 § i förslaget. Vissa smärre avvikelser finnas dock f. n. Dessa framträda i förslagets under särskilda punkter upptagna föreskrifter om vad som skall iakttagas vid tillämpningen av hänvisningsreglerna. Första punkten uppvisar i förhållande till motsvarande punkt i 3 kap. 4 § den avvikelsen att sökanden vid ansökan skall foga, i stället för tomtmätningshandlingar, utdrag av fastighetsregistret, upptagande de fastigheter varom är fråga (se 2 § första stycket i FBL). Begeln i tredje punkten överensstämmer med vad som för motsvarande fall stadgas i 21 § andra stycket nya sammanläggningslagen (se 18 § tredje st. samma lag). Bestämmelserna i fjärde punkten ansluta sig till vad nu gäller (se den i 4 kap. 2 § andra st. upptagna hänvisningen till 3 kap. 7 §). I fråga om innehållet i andra och femte punkterna slutligen råder överensstämmelse med de föreslagna reglerna i 3 kap. 4 § (se p. 2 och p. 4). 7 §• Förevarande paragraf motsvarar 3 a § i FBL. Andra styckets första punkt har — i överensstämmelse med vad som iakttagits i 3 kap. 4 § 1 samt förevarande kapitel 6 § 1 — försetts med ett tillägg, innefattande att föreskrifterna i 15 § sammanläggningslagen om komplettering av ofullständig ansökan skola äga tillämpning. 8 §• Denna paragraf är likalydande med 4 § i FBL.

5 KAP. 2 §. Andra stycket i denna paragraf har ändrats i överensstämmelse med vad beredningen föreslagit i fråga om 19 kap. 6 § första och andra styckena JDL. Ändringen har förtydligande karaktär; i sak äro bestämmelserna oförändrade. Såsom i den allmänna motiveringen erinrats känner FBL ej institutet kombination av jorddelning och sammanläggning. De föreslagna bestämmelserna i 19 kap. 6 § tredje stycket JDL sakna därför motsvarighet i FBL.

FASTIGHETSBILDNINGSLAGEN, 5 KAP.

9 och 10 §§. I 19 kap. 16 § J D L skola enligt beredningens förslag i ett nytt fjärde stycke införas bestämmelser, enligt vilka i utlåtandet om tillstånd till ifrågasatt avstyckning i särskilda fall skall upptagas erinran av visst innehåll. Sålunda skall bl. a., då fråga är om avstyckning som enligt 26 kap. 16 § andra stycket nya JB innefattar avskiljande från bruksenhet, i utlåtandet erinras att avstyckningen är beroende av att avskiljande må äga rum. Vidare gäller att, om den fastighet som skall delas är besvärad av tomträtt, i enahanda ordning skall göras erinran att fastställelse å avstyckningen ej må meddelas, med mindre området för tomträtten inskränkes till endera styckningsdelen. Motsvarande bestämmelser erfordras i fråga om avstyckning enligt FBL. Tillstånd till avstyckning enligt förevarande kapitel i FBL meddelas emellertid — i motsats till vad förhållandet är i 19 kap. JDL (se 16—18 §§) — icke som särskilt beslut i utlåtandes form under förrättningen. De erforderliga bestämmelserna avse därför erinran som skall göras i samband med att tillstånd meddelas till avstyckningen och ha upptagits i ett nytt sista stycke i vardera av 9 och 10 §§. 14 §. Liksom föreslagits i fråga om avstyckning enligt JDL torde fråga om tilllåtligheten av avskiljande från bruksenhet böra upptagas först vid fastställelseprövningen. Är den fastighet som skall delas besvärad av tomträtt, skall ock vid prövningen iakttagas att för fastställelse kräves anpassning av området för tomträtten till den fastighetsindelning som följer av fastställelsen. På grund av vad nu anförts har första stycket i förevarande paragraf kompletterats med bestämmelser svarande mot dem beredningen upptagit i ett nytt, sjätte stycke av 21 kap. 42 § JDL samt, genom hänvisning till sistnämnda lagrum, i 43 § andra stycket i samma kapitel. I den allmänna motiveringen till förslaget till lag angående ändring i JDL har beredningen framhållit att för handläggningen av de med 26 kap. nya JB sammanhängande frågor, vilka skulle ankomma på ägodelningsdomare eller ägodelningsrätt, kommer att gälla samma bestämmelser som beträffande jorddelningsfrågor i allmänhet. I detta hänseende har beredningen särskilt hänvisat bl. a. till reglerna i 21 kap. 29 § JDL angående inhämtande av yttrande från sakkunnig samt särskilt sammanträde med sakägarna ävensom vidare uttalat att viss ledning torde kunna hämtas av motsvarande bestämmelser i 26 kap. nya JB om registreringsmyndighets handläggning av dylika ärenden. Enahanda grundsatser torde böra gälla då i samband med fastställelseprövning enligt förevarande kapitel i FBL magistrat har att pröva fråga om avskiljande från bruksenhet. FBL innehåller emellertid ej annan närmare föreskrift om handläggningen av fastställelseärende än den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna, vilken avser inhämtande av yttrande från byggnadsnämnden. Denna föreskrift har därför i förslaget — efter förebild av nyss anförda regler i 21 kap. 29 § JDL — kompletterats med ett stadgande enligt vilket i här avsedda fall magistraten må, om det 17—600777

III

258 FÖLJDÄNDRINGAR

finnes erforderligt, inhämta yttrande också från annan sakkunnig än byggnadsnämnden eller hålla särskilt sammanträde med sakägarna. Angående frågan vilka som intaga ställning av sakägare hänvisar beredningen till sina uttalanden vid JDL. I tredje stycket av förevarande paragraf är f. n. stadgat att angående meddelad fastställelse bevis skall tecknas å konceptkartan. I administrativ ordning (kung. 10/12 1943) är föreskrivet bl. a. att myndighet, som meddelat fastställelse å avstyckning enligt 5 kap. FBL, omedelbart skall underrätta inskrivningsdomaren därom ävensom att beviset å konceptkartan skall av myndigheten åtecknas så snart beslutet om fastställelsen vunnit laga kraft. Avfattningen av det nuvarande stadgandet i tredje stycket har jämkats i överensstämmelse med sistnämnda föreskrift och vad för motsvarande fall är stadgat i 21 kap. 44 § första stycket JDL. Fastställelsemyndighetens allmänna skyldighet att, utan avbidan å fastställelsebeslutets lagakraftvinnande, underrätta inskrivningsdomaren har icke reglerats i förslaget utan torde alltjämt böra vila på administrativ föreskrift. Däremot ha i tredje stycket upptagits vissa speciella föreskrifter angående inskrivningsdomares underrättande, motsvarande dem beredningen upptagit i 21 kap. 44 § andra stycket JDL. Av sammanhanget torde framgå att dessa föreskrifter skola iakttagas först när fastställelsebeslutet vunnit laga kraft. 15 §. I denna paragraf föreslagen ändring är en följd av beredningens förslag vid 14 § första och andra styckena. 16 §. Såsom beredningen anfört i den allmänna motiveringen till förevarande förslag innefattar detta att de nuvarande bestämmelserna i denna paragraf upphöra att gälla och ersättas av bestämmelser om möjlighet att vinna rättelse i felaktig utmärkning å marken av ägogräns. Börande sistnämnda bestämmelser får beredningen hänvisa till motiven till den av beredningen föreslagna ändringen i 2 kap. 10 § FBL samt motiven till 1 kap. 3 § nya JB ävensom 14 och 15 §§ PromL. Särskilt må erinras om att enligt 5 kap. 14 § fjärde stycket FBL utlämnande av karta är obligatoriskt och sker först efter det att förrättningen blivit genom laga kraft ägande beslut fastställd.

7 KAP. 3 §. Såsom framgår av 1 kap. 2 och 3 §§ FBL genomföres administrativ tomtindelning i vissa fall genom tomtens införande i tomtboken. I förevarande paragraf är stadgat om sådant införande. Den föreslagna ändringen har — liksom de nya reglerna i 1 kap. 4 § — till syfte att, när den bestående fastigheten är besvärad av tomträtt, en ändring i fastighetsindelningen icke

FASTIGHETSBILDNINGSLAGEN, 7 KAP. 3 §

skall komma till stånd, om den icke åtföljes av en anpassning av tomträttsobjektet till den nya indelningen. Avstyckande verkan tillkommer fastställd stadsplan endast i fråga om del av tomt, som enligt planen skall uteslutas ur tomtindelning, och inträder då lagfart sökes å tomtdelen eller denna skall utan föregången lagfart avföras ur tomtboken (1 kap. 1 §). x Är ifrågavarande verkan principiellt knuten till lagfartsansökan, bli de nya bestämmelserna i 1 kap. 4 § tillämpliga när tomten besväras av tomträtt. Angående tomtdelens avförande ur tomtboken äro i administrativ ordning bestämmelser meddelade i 13 § fastighetsregisterförordningen (se emellertid ock 7 kap. 10 § 5 F B L ) ; tomtdelen skall efter omständigheterna överföras till stadsägoboken eller till bihang C till fastighetsregistret, i visst fall dock först sedan lagfart sökts å området. I den mån det finnes erforderligt torde i samma ordning få regleras frågan huru det skall förfaras om tomten besväras av tomträtt. Övergångsbestämmelserna I denna del ansluter sig förslaget nära till vad beredningen därutinnan för motsvarande fall föreslagit i fråga om lagen angående ändring i JDL och den nya sammanläggningslagen. Förslaget till lag angående upphävande av 18 § lagen den 25 april 1930 om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera I 18 § av 1930 års lag om delning av fastighet vid ändring i rikets indelning med mera meddelas bestämmelser om sådana rättigheter i styckningsfastigheten som avses i nuvarande 5 kap. 16 § FBL eller 19 kap. 24 § JDL. Enligt beredningens förslag skola sistnämnda båda paragrafer upphävas och ersättas av nya bestämmelser i 17 kap. 6 § sista stycket HB samt i den föreslagna lagen om uppdelning i vissa fall av ansvaret för fordringar med förmånsrätt i fast egendom. Enär de nya bestämmelserna avse alla fall av laga delning, bör även nu ifrågavarande paragraf upphävas, vilket föreslås i förevarande lag. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 6 och 10 § § lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län Den ändring som föreslås i 6 § av förevarande lag — den s. k. dalalagen — är uteslutande av formell natur och sammanhänger med att i nya JB termen »inteckning» har en annan innebörd än i gällande rätt samt att enligt beredningens förslag någon tyst panträtt för ogulden köpeskilling icke skall förekomma. 1

Se NJA II 1922 s. 66 f. samt Prawitz, Tomter och stadsägor s. 137 ff.

260 FÖLJDÄNDRINGAR

De särskilda bestämmelser om delning av jord å landet som enligt dalalagen gälla inom vissa delar av Kopparbergs län avse bl. a. sammanläggning i samband med laga skifte (7—11 §§) eller avstyckning (25 §). Med anledning av att enligt beredningens förslag SmlL skall upphävas och ersättas av en ny lag om sammanläggning av fastigheter å landet erfordras vissa jämkningar i dalalagens sammanläggningsregler. Enligt 7 och 8 §§ av dalalagen eftergivas eller modifieras några av de i SmlL stadgade materiella villkoren för sammanläggning, nämligen dels, såvitt avser makars egendom, kravet att fastigheterna skola vara i en ägares hand och innehavas med samma rätt, dels de i 6 och 7 §§ SmlL angivna kraven på sammanläggningens lämplighet ur jordpolitisk synpunkt, dels slutligen lagfartskravet. I beredningens förslag till ny sammanläggningslag upptagas härutinnan samma materiella villkor för sammanläggning som i SmlL; dalalagens angivna undantagsbestämmelser bli därför alltjämt nödvändiga. Förslaget till ny sammanläggningslag innefattar endast på en punkt, nämligen genom det i 8 § upptagna kravet på arrendenämndens medgivande i vissa fall, strängare villkor för sammanläggning än SmlL. Beredningen har ej funnit anledning att för dalalagens del föreslå att sist angivna villkor icke skall tillämpas; det kan förutsättas att arrendenämnden icke skall förhindra en eljest önskvärd sammanläggning. I nu behandlade delar torde alltså någon ändring i dalalagen ej vara påkallad. Enligt beredningens förslag till ny sammanläggningslag förutsattes för sammanläggning att ansökan eller däremot svarande framställning göres av behörig person. Sökanden är vidare skyldig att i ärendet förebringa viss utredning vid äventyr att ansökan ej upptages eller att den avslås. Enligt dalalagen erfordras däremot icke för sammanläggning att ansökan eller framställning göres; tvärtom kan sammanläggning komma till stånd även mot ägarens bestridande, förutsatt dock att han finnes uppenbart sakna fog för sin ståndpunkt. Detta förhållande nödvändiggör vissa bestämmelser om hur den erforderliga utredningen skall införskaffas i ärendet. I 10 § dalalagen i dess nuvarande lydelse har å ägodelningsdomaren lagts skyldighet att, sedan förrättningsmännens yttrande jämte övriga handlingar inkommit, införskaffa utlåtande från överlantmätaren och den ytterligare utredning, vartill omständigheterna må föranleda. Även enligt beredningens mening bör det ankomma på ägodelningsdomaren att införskaffa den utredning som är av nöden. Med hänsyn till de utförliga bestämmelser härom som ges i förslaget till ny sammanläggningslag bör emellertid stadgandet i 10 § utbyggas något. Sålunda torde särskilt böra nämnas att utredning som enligt 14 § första stycket första och andra punkterna (uppgifter om berörda fastigheter och bruksenheter samt om kända rättighetshavare), 17 § (utredning om sammanläggningens lämplighet ur fastighetsbildningssynpunkt; jfr dock 8 § 1 dalalagen) samt 18 § tredje stycket (medgivande av arrendenämnd) sammanläggningslagen åligger sökande skall i förevarande fall ankomma på ägodelningsdomaren. Beträffande sammanläggning som, på sätt i 26 kap. 21 § andra stycket nya JB angives, angår bruksenhet skall enligt

DALALAGEN

14 § första stycket tredje punkten förslaget till sammanläggningslag sökanden i sin ansökan meddela huruvida den del av bruksenheten som skall ingå i sammanläggningen skall avskiljas från bruksenheten eller om den nybildade fastigheten skall upptagas i bruksenheten. I dalalagen torde böra föreskrivas att ägodelningsdomaren skall anmoda fastighetsägaren att inkomma med yttrande om sin inställning i detta hänseende, vid äventyr att ärendet ändock avgöres. I andra stycket av 10 § dalalagen stadgas att, om skifte inställes, dessförinnan meddelat beslut om sammanläggning skall förfalla; dessutom meddelas bestämmelser om anteckning i fastighetsbok m. m. Stadgandet har ändrats till att avse ej endast beslut om sammanläggning utan beslut över huvud taget i sammanläggningsärende. Härigenom klargöres bättre att även beslut som sammanhänga med inskrivningsregleringen skola förfalla; rörande sådana beslut meddelas bestämmelser i 23 § förslaget till ny sammanläggningslag. I 5 och 6 samt 8—10 kap. nya JB ävensom i 10 § förslaget till ny sammanläggningslag meddelas åtskilliga bestämmelser om den automatiska verkan sammanläggning utövar å rättigheter i de olika fastigheterna. Även sådana verkningar böra givetvis förfalla i och med att beslutet om sammanläggning förfaller; uttrycklig bestämmelse därom har upptagits i 10 § andra stycket dalalagen. — Av skäl som angåvos vid dalalagens tillkomst 1 torde man knappast behöva räkna med att, efter det under skifte en sammanläggning ägt rum men innan skiftet fastställts några inskrivningsärenden, som angå den sammanlagda fastigheten, skola förekomma. Bestämmelser för de olika fall som skulle kunna tänkas uppkomma, om efter inskrivningsreglering och sammanläggning företoges t. ex. dödningsåtgärd eller postposition samt sammanläggningen därefter förfölle, ha därför ansetts kunna undvaras. Att emellertid en ny inteckning, som till äventyrs tillkommit i den sammanlagda fastigheten, måste uppdelas, då sammanläggningen går åter, torde vara tydligt.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 7 §§ lagen den 4 juni 1943 med särskilda bestämmelser om äganderättsutredning och sammanläggning av fastigheter inom vissa byar i Kopparbergs län De ändringar som vidtagits i förevarande lag motsvara fullständigt dem som gjorts i 1932 års lag med särskilda bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs län. Beredningen hänvisar till vad som yttrats angående sistnämnda ändringar. 1

Se prop. 5/1932 s. 73.

262 FÖLJDÄNDRINGAR

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 39 § byggnadslagen den 30 juni 1947 I denna paragraf meddelas f. n. bestämmelser om det fall att inom tomtindelat område å en tomt uppförts byggnad i sådant läge att den skjuter in på grannes tomt eller på gata eller annan allmän plats. Huvudregeln är här att husägaren har rätt att under vissa förutsättningar ha huset kvarstående å den intagna marken. För det intrång granne lider av sådan byggnad skall ersättning utgå, om ej grannen hellre vill avstå tomtdelen mot lösen. Från nu nämnda bestämmelser göres undantag för trappa som skjuter över gatulinjen. Börande sådan trappa stadgas i stället att länsstyrelsen äger medgiva att trappan må kvarstå under viss tid eller tills vidare; ersättnings- och inlösningsbestämmelser meddelas ej för detta fall. De nu nämnda reglerna utgöra paragrafens första stycke. I andra stycket meddelas en forumbestämmelse för tvist om ersättning eller lösen; sådan tvist skall prövas av expropriationsdomstolen. Slutligen stadgas i paragrafens tredje stycke att i fråga om byggnad, som avses i första stycket, vad i 34, 38 och 158 §§ BL är föreskrivet ej skall medföra hinder mot ändring som efter vad Kungl. Maj:t därom stadgat är att hänföra till nybyggnad; sådan ändring må dock ej vidtagas, med mindre ägaren av den intagna marken medgiver det. Såväl stadgandets avfattning som dess tillkomsthistoria 1 synes ge vid handen att ej heller detta stadgande avser trappa som skjuter över gatulinjen. I 3 kap. 11 § nya JB har beredningen upptagit en generell regel — gällande även utom tomtindelat område — angående byggnad som skjuter in på grannes mark. Bestämmelsen motsvarar den nyssnämnda huvudregeln i 39 § BL om rätt att ha byggnaden kvarstående å den intagna marken och om rätt för markägaren till ersättning för intrånget. Paragrafen gäller emellertid ej trappa som skjuter över gatulinje; rörande sådan trappa hänvisas till vad som är särskilt stadgat därom. Med anledning härav ha ur förevarande paragraf borttagits huvudregeln i första stycket ävensom andra stycket. Kvar stå alltså dels en bestämmelse om att, då trappa från tomt skjuter över gatulinjen, länsstyrelsen äger medgiva att den må kvarstå på gatumarken under viss tid eller tills vidare, dels ock det nuvarande stadgandet om ändring som är att hänföra till nybyggnad. 1

265.

Se 1 kap. 10—13 §§ 1917 års fastighetsbildningslag (SFS 1917: 269) samt NJA II 1931 s.

263 FÖRKORTNINGAR Lagar AL ArvsL BB BL BoutrL EnsL ExL FB FBL FörL GB HB IF JB JDL KL KöpL LF NJL PreskrF RB RF Rp ServL SkL SL SmlL TestL UL VL ÄB ÄGB ÄrL 1902 års EIL 1920 års EIL

— aktiebolagslagen = lag 8/6 1928 om arv = byggningabalken = byggnadslagen = lag 9/6 1933 om boutredning och arvskifte = ensittarlagen = expropriationslagen = föräldrabalken — lagen om fastighetsbildning i stad = lagen om ekonomiska föreningar = giftermålsbalken = handelsbalken = inteckningsförordningen = 1734 års jordabalk = jorddelningslagen = konkurslagen = köplagen = lagfartsförordningen = nyttjanderättslagen = preskriptionsförordningen = rättegångsbalken = regeringsformen = lagen om införande av nya rättegångsbalken = servitutslagen = skuldebrevslagen = strafflagen = lagen om sammanläggning av fastigheter å landet = lag 25/4 1930 om testamente = utsökningslagen = vattenlagen = ärvdabalken = äldre giftermålsbalken — lagen om handläggning av domstolsärenden = lag 27/6 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar — lag 22/6 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om r ä t t till elektrisk kraft m. m. Lagförslag

Äldre LB

= lagberedningens år 1847 avgivna betänkande med förslag till giftermålsbalk, ärfdabalk, jordabalk och byggningabalk.

264 NLB

= nya lagberedningens år 1879 avgivna betänkande med förslag till förordning angående tioårig och tjuguårig hävd m. m. samt samma lagberednings år 1892 avgivna betänkande med förslag till lag angående vad till fast egendom är a t t hänföra. LB I — lagberedningens år 1905 avgivna betänkande med förslag till jordabalk I. LB II = lagberedningens år 1907 avgivna betänkande med förslag till jordabalk II. LB III = lagberedningens år 1909 avgivna betänkande med förslag till jordabalk I I I . 1909 års jordabalksförslag = själva det i L B I I I upptagna förslaget till jordabalk. 1947 års bet. = lagberedningens år 1947 avgivna betänkande med förslag till jordabalk I. 1947 års förslag = själva det i 1947 års betänkande upptagna förslaget till jordabalk. nya JB = beredningens i detta betänkande framlagda förslag till jordabalk. PromL = beredningens i detta betänkande framlagda förslag till lag om införande av nya J B . Litteratur — tidskrifter Backmans lagsamling — Ny lag-samling, H. 1—8. Utg. af J. H. Backman. Örebro 1831—1860. — H. 9—10. Fortsättning utg. af Carl E. Backman. Stockholm 1874—78. Hypoteksombudsmännens förhandlingar = Förhandlingar förda inom Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution. JA = Juridiskt Arkif. Utg. af Carl Schmidt. Bd 1—34. Christianstad 1830—1862. Naumann = Tidskrift för lagstiftning, lagskipning och förvaltning. 1864—1888. Stockholm. NJA = N y t t juridiskt arkiv. Avd. I. NJA II = N y t t juridiskt arkiv. Avd. II. SFS = Svensk författningssamling. SOU = Statens offentliga utredningar. SvJT = Svensk Juristtidning. TfR = Tidsskrift for Rettsvitenskap. UfR = Ugeskrift for Retsvcesen. Litteratur i övrigt Almén, Ant. till kap = Anteckningar för föredragning i lagrådet av 1909 års jordabalksförslag (maskinskrift; meddelade sidhänvisningar hänföra sig till beredningens exemplar). Almén, Köplagen I och II = Almén, Om köp och byte av lös egendom. Kommentar till lagen den 20 juni 1905. Tredje delvis omarb. uppl ombesörjd av R. Eklund. Stockholm 1934. Almén, PM = Promemoria vid föredragning i lagrådet av 1912 års ändringar i utsökningslagen. Stockholm 1927. Grefberg, F B L = Grefberg, Lagen om fastighetsbildning i stad. Andra uppl. Stockholm 1926. Hassler = Hassler, Utsökningsrätt. Stockholm 1952. Holmbäck, Begränsade sakrätter = Holmbäck, Begränsade sakrätter till fast egendom vid expropriation, lösen enligt vattenlagen, återköp m. m. Uppsala 1925. Holmbäck, Ägarehypoteket = Holmbäck, Ägarehypoteket i fast egendom enligt svensk rätt. Uppsala 1927.

265 Henkow — von Schultz = Henkow och von Schultz, Avstyckning och sammanläggning beträffande fastigheter å landet. Gällande bestämmelser jämte förklaringar. Stockholm 1948. Lamm, Inteckning = L a m m , Inteckning för fordran i fast egendom, Föreläsningar. Uppsala 1918. Olivecrona, Förfarandet = Olivecrona, Förfarandet vid exekutiv försäljning av fast egendom. Andra rev. uppl. Malmö 1941. Olivecrona, I F = Olivecrona, Inteckningsförordningen. Femte uppl. Lund 1959. Olivecrona, Utsökning = Olivecrona, Utsökning. Andra uppl. Lund 1955. Prawitz, Tomter och stadsägor = Prawitz, Tomter och stadsägor. Andra uppl. Stockholm 1954. Rodhe, Fastighetsindelningen = Rodhe, Om fastighetsindelningen och dess betydelse. Uppsala 1941. Rodhe, Gränsbestämning = Rodhe, Gränsbestämning och äganderättstvist. Lund 1944. Rodhe, Obligationsrätt = Rodhe, Obligationsrätt. Stockholm 1956. (Institutet för rättsvetenskaplig forskning. 11.) Skarstedt m. fl., Arrendelagstiftningen = Skarstedt, Ekberg och Anderberg, Kommentarer till arrendelagstiftningen av år 1943. Andra uppl. Stockholm 1946. Skarstedt m. fl., N J L = Skarstedt och Ekberg, Lagen om nyttjanderätt till fast egendom av den 14 juni 1907 m. fl. författningar. Med förklarande anm:ar. Tredje uppl. Stockholm 1941. Slrahl = Strahl, F y r a expropriationsrättsliga uppsatser. Uppsala 1926. Trygger 1 uppl. = Trygger, Kommentar till utsökningslagen. Uppsala 1904. Trygger 2 uppl = Trygger, Kommentar till utsökningslagen. Andra uppl. Uppsala 1916. Undén, L F = Undén, Kommentar till lagfartsförordningen. Femte genomsedda uppl. Uppsala 1959. Undén I = Undén, Svensk sakrätt. I. Lös egendom. Tredje genomsedda uppl. Lund 1955. Undén II: 1 = Undén, Svensk sakrätt. II. Fast egendom. Avd. 1. Tredje genomsedda uppl. Lund 1951. Undén II: 2 = Undén, Svensk sakrätt. II. Fast egendom. Avd. 2. Tredje genomsedda uppl. Malmö 1958.

LB Beredningen HD LU

— lagberedningen före upptagandet 1941 av jordabalksrevisionen. = lagberedningen efter upptagandet 1941 av jordabalksrevisionen. = högsta domstolen. — lagutskott.

BILAGOR

1 BILAGA

1 Till Lagberedningen. I skrivelse till Kungl. kammarkollegiet den 14 november 1958 har lagberedningen på anförda skäl hemställt att kollegiet måtte efter undersökning i jordeböckerna tillhandahålla beredningen en förteckning över samtliga de vattenverk och självständiga fiskerier dessa böcker upptaga. Kammarkollegiet h a r i anledning av denna begäran låtit sitt arkivkontor genomgå kollegiets exemplar av de jordeböcker, som upprättats enligt kungörelsen SFS 1870: 10. Av arkivkontoret den 26 mars 1959 avgivet memorial med därtill hörande, länsvis upprättade förteckningar över vattenverk och jordeboksfiskerier — upptagande tillhopa 397 verk och 864 fiskerier — överlämnas härmed. P å sätt anmärkes i arkivmemorialet omfatta förteckningarna ej Kopparbergs län. Angående jordeboksförhållandena i fråga om detta län får kollegiet hänvisa till Dalautredningens betänkande, SOU 1931: 19, s. 49, 50, 53 och 75—77. Icke heller Hamra kapellag i Los socken av Gävleborgs län omfattas av förteckningarna (jfr samma bet. s. 80). I arkivmemorialet reserverar arkivet sig — under framhållande av den pålagda uppgiftens omfattning och svårigheten i åtskilliga fall att avgöra, huruvida visst vattenverk eller fiskeri skolat medtagas eller ej — för eventuella felaktigheter i förteckningarna. Kammarkollegiet vill understryka betydelsen av denna reservation. Något rättsligt vitsord får självfallet icke givas åt de lämnade uppgifterna. Härutöver vill kollegiet göra några anmärkningar till förteckningarna. Vattenverk. Såsom framgår av 1870 års kungörelse upptogos vattenverk i de jämlikt sagda författning upprättade jordeböckerna under rubriken »Verk och Inrättningar». Under samma rubrik redovisades även vissa jordeboksenheter, som icke utgjorde vattenverk, exempelvis väderkvarnar. Flertalet enheter under denna rubrik utgjorde dock vattenverk. I de överlämnade förteckningarna återgivas under rubriken »Beskaffenhet» den upplysning om visst verk som lämnas i jordeboken jämlikt 10 mom. b) sagda kungörelse. Däremot ha i förteckningarna ej återgivits de uppgifter, som jämlikt 15 mom. k) upptagits i jordebokens anteckningskolumn; för många vattenverk saknas varje anteckning i denna kolumn och förekommande anteckningar synas icke vara präglade av enhetlighet i fråga om innehåll eller form. Det är sannolikt att i förteckningarna kommit att medtagas enstaka under »verk och inrättningar» redovisade enheter, vilka rätteligen icke äro vattenverk (se exempelvis förteckningen för Gotlands län). I Gustaf Grefbergs uppsats i minnesskrift ägnad 1734 års lag, II s. 176 —198, »Något om vattenverk och fastighetsregistrering» visas, hurusom överensstämmelse ej förelåg mellan beståndet av vattenverk i jordeböckerna och tillämpningsområdet för bestämmelsen om vattenverk i 5 § lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra. Under den korta tid, som jordeböckerna efter publiceringen av sagda uppsats ännu fördes, uppnåddes självfallet ej heller dylik överensstämmelse. I detta sammanhang torde också få erinras om uppsatsen »Till frågan om vattenverk å an-

2 nans grund» av Olof Håkansson i Svensk lantmäteritidskrift 1936 s. 121— 149. Jordeböckerna ha aldrig omfattat de gamla städernas jord eller i dem belägna »verk och inrättningar». Fiskerier. Enligt kungörelsen 1936:356 föres kronans jordebok alltjämt såvitt angår fiskeri, som omförmäles i 5 § av 1895 års lag. Med den allmänna reservation för möjliga felaktigheter i förteckningarna, som kollegiet gjort i inledningen till denna skrivelse, böra förteckningarna vara fullständiga. Dock vill kollegiet erinra om att enligt kollegiets cirkulär den 20 mars 1874, SFS nr 21 s. 3, jordavsöndringsförteckningarna böra betraktas såsom delar av jordeboken. Utan att här ingå på frågan om den rättsliga beskaffenheten av lagfarna avsöndringar, vilka omfatta fiskerätt men ej vatten och grund, får kollegiet anmärka, att kollegiet icke funnit skäl att i anledning av lagberedningens skrivelse genomgå jordavsöndringsförteckningrna. En genomgång av dessa hade knappast varit möjlig inom rimlig tid. Liksom i fråga om vattenverk lämnas i förteckningarna uppgift om varje fiskeris »beskaffenhet» men ej uppgift om vad som i jordeboken må vara upptaget i anteckningskolumnen. Beträffande flertalet fiskerier förekommer i sagda kolumn antingen intet eller en så allmän upplysning som t. ex. »beläget i Mälaren», »beläget i Dalälven». I 5 § av 1895 års lag talas om »i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad». Denna formulering giver kollegiet anledning påpeka att till vissa jordeboksfiskerier höra markområden. Detta är exempelvis fallet med vissa »strömmingsfisken» i Stockholms skärgård, exempelvis »fiskeriet» Huvudskär. (Om sistnämnda fiskerier se uppsatsen »Hamnefiskena i Stockholms skärgård» av Gunnar Prawitz i Svensk lantmäteritidskrift 1949 s. 18—37.) Stockholm den 31 mars 1959. BOLF DAHLGBEN Åke

Bohman

3 Memorial Diinr 2392 år 1958. I anledning av kammarkollegiets remiss den 17 november 1958 angående i jordeboken upptagna vattenverk och fiskerier får kollegiets arkiv med remissaktens återställande överlämna länsvis upprättade förteckningar över dylika vattenverk och fiskerier. Enligt nämnda förteckningar utgör antalet vattenverk respektive fiskerier i de olika länen Stockholms län 3 Uppsala » 4 Södermanlands » 7 Östergötlands » 28 Jönköpings » 19 Kronobergs » 10 Kalmar » 15 Gotlands » 3 Blekinge » 3 Kristianstads » 16 Malmöhus » 2 Hallands » — Göteborgs o. Bohus » 12 Älvsborgs » 136 Skaraborgs » 99 Värmlands » 10 Örebro » 6 Västmanlands » 15 Gävleborgs » 5 Västernoniands » 1 Jämtlands » — Västerbottens » 2 Norrbottens » 1 eller tillhopa 397 vattenverk och 864 fiskerier.

resp. 25 » 3 » 15 » 49 » 7 » 7 » 15 » 2 » 89 » 186 » 20 6 » » » » » » » » » »

3 22 15 5 3 3 74 102 22 148 43

Vad Kopparbergs län beträffar redovisas — som synes — icke något vattenverk eller fiskeri i förteckningen. För sagda län — med undantag av Västerbergslags fögderi — ha jordeböcker upprättats senast år 1825. Då nämnda jordeböcker huvudsakligen redovisa äldre förhållanden ha deras uppgifter lämnats åsido i detta sammanhang. I 1882 års jordebok för Västerbergslags fögderi, omfattande Grangärde, Ludvika, Norrbärke, Söderbärke och Malingsbo socknar, förekommer ej något vattenverk eller fiskeri. Med hänsyn till uppgiftens omfattning och med beaktande av svårigheten i åtskilliga fall att avgöra, huruvida visst vattenverk eller fiskeri skall medtagas eller ej, får arkivet reservera sig för eventuella felaktigheter i förteckningarna. Stockholm och kammarkollegiets arkiv den 26 mars 1959. GUNNAB KJELLBEBG

4 Vattenverk Socken Stockholms lån Almunge Bro Väddö

Uppsala län Tillinge Bred Litslena Södermanlands län Tuna Tunaberg Svärta Kloster (Eskilstuna) Åker Forss

Östergötlands län Kisa

Sid. i jb 244 269 401

1 vattenkvarn

fr.

1 kvarn kvarn o. såg 1 vattenkvarn

sk. fr. sk.

sk. fr. sk. sk.

2473 2507 2260

Åker nr 2 Åker nr 1 Hyndevad nr 2

1 krutbruk 1 pappersbruk 1 kvarn med 4 par stenar

kr. a sk. sk.

129 Falklyckan nr 2 Strömsborg nr 1 Odenfors nr 2

1 kvarn o. såg 1 kvarn 1 kvarn m. 4 par stenar 1 kvarn o. såg 1 kvarn 1 vattenverk 1 mjölkvarn

sk. sk. sk.

1178 1216 2157 2185

Normlösa

1 kvarn sk. 1 sk. » bruk o. järnmanu- sk. fakturverk

1 mj ölkvarn 1 kvarn 1 mjölkvarn 1 kvarn

Rappestad Leberg Drothem Skönberga

Häradshammar

Jordnatur

Fada nr 2 Nävekvarn nr 1 Norshammar nr 2 Fors nr 1

627 Krokek

Beskaffenhet

52 103 764 2238

Vreta Kloster

» »

Hagby nr 2 Utål nr 3 Ortala nr 14

252 o. Nykvarn nr 1 303 Bred nr 1 388 Strömsberg nr 3 395 Skolsta nr 4 589

»

Mogata Risinge Skedevi Kvillinge (Norrköping)

Verkets namn

Forsa nr 9 Tomta nr 3 Hammarspången nr 1 Fullerstad nr 4 Strö Gamla nr 1 » Hälla nr 8 2292 Finspång nr 4 2812 Skärfors nr 4 2931 Mela nr 2 3060 Mässingsbruket med Lax- eller 3143 Kvarnholmen kallas Holmen 31441/:, Dragskvarn nr 10 » Dragskvarn nr 16 Svintuna nr 2 3386 Skottsätter nr 2 » Rippetorp av Gåsetorp nr 4 3718 Gulltorp nr 2 3722 Tolebo Södra nr 1 4544

fr. sk. fr. sk. sk. » sk. 1 vattenverk järn o. styckebruk kr. e 1 mjölkvarn sk. 1 såg sk. kr. e 1 kvarn

sk. sk. 1 såg sk. sk. » 1 vattenm j ölkvarn . sk. fr. » 1 kvarn sk.

»

Sid. i jb

Socken

4599 4600 4600

(Mjölby)

» » » »

» » 4895

Ödeshög

» 5031

Strå Jönköpings län Svarttorp

» » Lekeryd

73 Barkeryd

139 159

» i>

Mulseryd Lommaryd Linnerås Höreda Mellby Björkö

308 309 654 841 1141 1462 1498 1507

Rydaholm Kävsjö

2846 3020

Kronobergs län Älmeboda S. Sandsjö Tingsås

287 374 445

Barnarp

»

»

»

Hälleberga

611a

»

»

Lenhovda Ekeberga

708 728

» »

» »

Kalmar län Gärdseruiu Gamleby Målilla Yirserum Ryssby

201 456 1012 1084 1614

»

»

Mönsterås Vissefjärda

1778 1978

»

»

18—600777

III

Verkets namn

Beskaffenhet

Mjölby Norra nr 30 Mjölby Äle nr 31 Mjölby kloster nr 32 Mjölby Måne nr 33 Mjölby Hålan nr 34 Holkaberg nr 2 Åby nr 11 Mjölna nr 2

1 kvarn

Ramsjöholm nr 2 Strömsholm nr 2 Strömsholm nr 3 Viskvarnen nr 3 Viskvarnen nr 4 Ryssby nr 3 Boarp nr 2 Sjöafall nr 2 Hyltena nr 2 Mobro nr 1 Bosarp nr 5 Lillekulla nr 2 Kvarnarp Munkakvarn nr 1 Värne nr 1 Bodaskägle nr 2 Nömme nr 2 Skaftarp nr 6 Hillerstorp nr 6

1 vattenverk

» 1 kvarn

» » 1 såg 1 kvarn 1 mjölkvarn

» » » » 1 mjölkvarn

» kvarn o. såg 1 vattenverk

» » kvarn o. såg 1 tullkvarn

» » » » » »

Stenvärmsholm nr 2 Tattamåla Storegård nr 3 Sävsjömåla nr 1 Tingsryd nr 5 Norrbäck nr 2 Orrefors nr 1 Forsa nr 1 Dåvedshult nr 4 » nr 5 Kosta glasbruk nr 1

1 tullkvarn 2 tullmjölkvarnar 1 kvarn kvarn o. såg 1 vattenverk

Tores torp nr 3 Rödja nr 4 Sävshult nr 2 Mörtefors nr 1 Brogården nr 2 Böle nr 8 Mönsterås nr 125 Förlängsö nr 2 Kyrkeby nr 3

1 mjölkvarn 1 kvarn 1 kvarn

» » » »

» kvarn o. såg 1 såg 1 kvarn

» »

Jordnatur sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

fr. fr. fr. fr. fr. kr. e sk. sk. sk. sk. sk. sk. fr. sk. fr. sk. sk. fr. kr. e

sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. fr. sk. sk. sk. fr. fr. fr. sk. sk.

6 Socken Söderåkra

Sid. i jb

Verkets namn

Beskaffenhet

Jordnatur

Hagby Mortorp Madesjö

1990 2058 2182 2209 2310

»

»

Söderåkra nr 5 Åd nr 3 Lovers nr 1 Runtorp nr 5 Gummemåla nr 2 Ramsjömåla nr 1

778 828

Lummelunds bruk nr 1 Tjelldervik nr 1

Bunge

918 Fårösund nr 1

Blekinge län Lösen Jämshög Ysane

296 1143 1229

Lyckeby nr 27 Lyckåsa nr 1 Pukavik nr 2

kvarn 1 kvarn 1 kvarn

kr. a sk. sk.

Kristianstads län Stenestad Sönnarslöv Önnestad Stoby

647 714 6 342

Klövamöllan nr 1 Klippan nr 1 Torremölla nr 1 Allgutstorpsmölla nr 6

sk. kr. e. kr. a fr.

Vittsjö Södra Mellby

545 1375

1 kvarn 1 pappersbruk 1 tullmjölkvarn 1 d:o med 3 par stenar 1 tullmjölkvarn 1 tullkvarn

kr. a sk. sk. » 1 husbehovskvarn fr. 1 tullkvarn sk. sk. > ) 1 odalkvarn sk. sk. » 1 tullkvarn fr. 1 odalkvarn kr. a. 1 tullkvarn kr. •A, sk. »

sk. sk.

»

Gotlands län Lummelund Boge

1 kvarn

» 1 tullkvarn 1 kvarn 1 mjölkvarn

»

1 skeppshamn o. kalkbruk

kr. a. sk. sk. sk. sk. sk.

sk. sk. sk.

»

»

Vemmerlöv Hörup Onslunda

1065 416 423 713

Vittsjö nr 4 Esperöd nr 2 Nybromölla nr 1 Öremölla nr 1 Hallamölla nr 4 Tjörnerödsmölla nr 2 Baskemölla nr 2 » nr 9 Ramnakulla Lilla nr 2 Hörup nr 11 Örum nr 29 Onslunda nr 63

Malmöhus län Tolånga Frenninge

1763 1919

Kobergsmölla nr 1 Frenninge nr 17

1 kvarn

Jordal Västra nr 4 Håle nr 4 Frukvarn nr 1 Klåvebro nr 1 Munkedal nr 2 » nr 3 Möe nr 2 Skälleröd nr 2

1 vattenkvarn sk. 1 kvarn sk. 1 vattenmjölkvarn kr. a. 3 vattensågar kr. a. 1 tullkvarn sk. 1 såg sk. 1 kvarn sk. 1 sågfors sk.

» Andrarum Eljaröd

» 1453 1470

»

»

Gladsax

»

Göteborgs och Bohus län Jörlanda 663 Ljung 829 Foss 1434

» » » » »

» 1450 1451

» »

»

Socken

Sid. i jb

Håby

»

»

Tanum

»

1859 1864

Älvsborgs län Tunhem

»

»

(Trollhättan) i

» » » » » »

142 142 144

» » » 145

»

Vassända-Naglum

» »

» »

Nödinge Bergum Herrljunga

625 760 808

»

»

Tarsled Fölene Eggvena Kullings-Skövde Landa

823 848 853 896 937

»

»

Siene Horla Alingsås Rödene Hemsjö Hudene

976 991 1143 1156 1216 1278 1310

» » » » » » » Hällestad Skölvene

» Hov Norra Säm Källunga

» » Broddarp

» » 1311

» 1316

» 1334 1347 1349 1367 1381 1390

» 1401 1432

Verkets namn

Beskaffenhet

Ekenäs nr 2 Torp nr 4 Trättelanda nr 2 Hud nr 2

3 sågar 2 sågar 1 kvarnfors

Lärka nr 1 Såga nr 1 ö n a n nr 1 Trollhätte Bolags sågar nris 1 och 2 Allmänskvarn nr 1 Grevsågen Lilla och Malöga nr 1 Grevön nr 1 Kavle och Stora Håjum nr 1 Larsson, Anders och Måns nr 1 Mellomsta nr 1 Öna nr 2 » nr 3 )> nr 4 Nödinge nr 9 Bergum nr 11 Vreta Hovmansg. nr 7 Herrljunga Vesterg. nr 4 Bosgården nr 2 Fölene Brog. nr 4 Eggvena kvarn nr 17 Hjultorp nr 4 Åby, Stora och Landa Lilla nr 2 Åby Lilla nr 2 Spångakvarn nr 1 Hönö nr 1 Lindas nr 2 Källafors nr 1 Torska nr 1 Hudene stom nr 9 Hudene österg. nr 2 » Millomgård nr 4 » Västergård nr 6 Jonstorp Berget nr 2 Stenunga Asplagården nr 10 Boatorp nr 5 Holmen nr 1 Tåstorp nr 2 Vimle Skattegården nr 3 » Västergården nr 6 Lystorp nr 2 Sverkelstorp nr 2 Hårdakvarnen nr 1 Källunga Biskopsgård ar 3 Kullakvarnen nr 1 Broddarp nr 4

1 kvarn

»

» 1 såg 1 kvarn 1 såg

» 1 kvarn

» 1 såg 2 tullkvarnar 1 såg 1 tullkvarn

» 1 kvarn

» 1 tullkvarn

» » » o

» » » 1 tullkvarn 1 kvarn

1 tullkvarn

» » » » » » 1 mjölkvarn 1 tullkvarn

» i>

» » » » »

Jordnatur sk. sk. kr. a. kr. e.

sk. sk. kr. a. kr. e. sk. sk. sk. kr. sk. sk. fr. fr. fr. kr. e. sk. sk. sk. fr. fr. sk. fr. fr. fr. sk. sk. sk. sk. fr. kr. a. sk. sk. sk. sk. sk. fr. fr. fr. sk. fr. sk. fr. kr. e. kr. e. sk. sk.

8 Socken Od Alb o ga

Malla

» Nårunga Nårunga Ljur

» Kvinnestad Toarp Äspered Varnum Södra Ving

» » Fritsla Kinnarumma Örby Kinna Öxabäck Älekulla Karl Gustaf Sätila

» » Hyssna Haj om Bollebygd

» Björketorp Fristad Torpa Åsarp

» Kölaby

Sid. i jb 1483 1503 1522 1523 1546 1550 1578a 1582 1607 1648 1709 1811 1817 1853

» 2027 2067 2149 2170 2208 2219 2305 2433 2433 2437 2469 2510 2628 2640 2650 2726 2781 2914 2915 2930

»

»

Sexdrega Gällstad

3540 3665 3693 3802

» Dalstorp

» » Tranemo Bolstad

» Grinstad Erikstad Brålanda Or

» » »

» 3809 3901 3993 4003 4024 4078 4187 4253

» » »

Verkets namn Ljunga nr 2 Korte nr 2 Attorp nr 2 Stålarp nr 2 Nårunga Prästakvarnen nr 6 Nårunga Grevakvarnen nr 7 Lj urskvarn nr 1 Långared nr 4 Äne Bossgården nr 7 Taryd nr 3 Sjötorp nr 2 Kvarnagården nr 2 Tolkaström nr 1 Stampen nr 1 Folkabro nr 1 Fritsla nr 9 Häggårda nr 2 Granne nr 1 Stämmcmad nr 2 Brokvarn nr 3 Alshult nr 2 Strömma nr 3 Bosgården nr 3 Strömma nr 2 Härsnäs nr 2 Olofsred nr 2 Nödinge Storeg. nr 5 Hestra Grönkullen nr 5 Forsa nr 3 Buarås nr 2 Ljunga nr 1 Ryssnäs nr 2 Ekeberga nr 2 öjelunda Fingerkvarnen nr 5 Kölaby Brokvarnen nr 7 Häljakvarnen nr 2 Buttorp nr 3 Prästekvarn nr 1 Intorp och Möllebo nr 2 Oset nr 2 Gunnarsbo nr 2 Borrarp Stockakvarnen nr 2 Björsdamm nr 1 Åsebro nr 1 Bön nr 2 Rud nr 2 Mellankvarnen nr 1 Östebyn nr 2 Anolfsbol nr 2 Bön nr 2 E d nr 2 Forsebol nr 2

Beskaffenhet 1 mjölkvarn 1 kvarn

» » » 1 tullkvarn kvarn och såg 1 kvarn 1 tullkvarn 1 kvarn 1 såg 1 tullkvarn 1 kvarn 1 tullkvarn 1 kvarn 1 såg 3 kvarnströmmar 1 vattenverk 1 kvarn 1 såg 1 såg och kvarn 2 kvarnar 1 såg och kvarn

» 1 såg 1 kvarn

» » » » »

1 kvarn

» » » » » » » » 1 vattenverk 1 kvarn

» » » » » » » » 2 kvarnar 2 kvarnar o. 1 såg

Socken

Sid. i jb

Ör

> ) » > ) > )

» » 4255 i

Skållerud

» Holm

» »

4304 4310 4326 4327

)>

Färgelanda Ödeborg Högsäter

4426 4450 4484

» »

»

Rölanda Ed

» i)

Nössemark Ärtemark

» » »

4485 4581 4637 4638 4640 4673 4754

» »

Steneby

4755 4779

»

»

Bäck Tisselskog

4817 4830

»

»

Laxarby

»

»

Mo Åmål

4897 4954

» »

»

» »

»

Tösse

4957 4976

»

»

Skaraborgs län Ullevad Enåsa Frödsberg Tidavad

» Locketorp Undenäs

» » »

67 150 235 773

» 885 1142 1143 1155

»

Verkets namn Gunvarbyn nr 2 Kroken Norra nr 3 Åsen nr 2 Åsunde nr 2 Örnäs Södra nr 3 Mölnerud nr 2 Upperud Norra nr 4 Ingribyn nr 2 » nr 4 » nr 5 Dyrtorp nr 2 Rådanefors nr 1 Edstena Norre nr 3 Tångelanda Östre nr 3 Öxnäs Norre nr 3 Hökesäter nr 3 Rävmarken nr 2 Skalltorp nr 2 Strand nr 3 Nolby nr 2 Näsbo nr 2 Tegane nr 2 Tegane o. Näsbo nr 3 Årbol nr 2 Baldersnäs nr 2 Taxviken nr 2 Vättungen nr 2 Henneviken nr 2 Henneviken nr 3 Bodane nr 2 Galthögen nr 2 Låbyn nr 2 Låbyfors Berga Stora nr 3 Berga Stora Nedre nr 4 Berga Lilla med Kasenberg och Fernerud nr 5 Korsbyn nr 2 Finnserud nr 2 Hannebol nr 2 Hängelsrud Trilleholm nr 9 Enåsa nr 1 Levsäng nr 3 Tidavad Norrkvarn nr 13 » Sörkvarn nr 14 Vassklämman nr 1 Granviken nr 2 Sättra nr 3 Edet nr 2 » nr 3

Beskaffenhet

Jo na

1 kvarn och 1 såg 2 kvarnar 1 kvarn 2 kvarnar o. 1 såg 1 kvarn 1 kvarn

1 såg 1 kvarn 2 kvarnar 2 kvarnar

sk. sk. sk. sk. sk. sk. fr. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. fr. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. fr. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

2 kvarnar 1 kvarn 2 kvarnar 1 kvarn

sk. fr. sk. sk.

1 tullkvarn 1 kvarn 1 tullkvarn

sk. fr. sk. sk. sk. fr. kr. sk. fr. fr.

» » » » » » 2 kvarnar 1 kvarn

» » » » » » » » 1 såg 1 kvarn

» » » » 1 såg 1 kvarn

*

)> » 1 kvarn 1 sågkvarn 1 tullkvarn 1 kvarn 1 såg

10 Socken Mo Vad Skövde

» » » »

Sid. i jb 1353 1362 1413 1429 1428 1433

»

Forsby Våmb Varola

» Kyrkefalla

» » » » Grevbäck Hjo

» Torbjörnstorp Hornborga Sjogerstad Rådene Slöta

»

1524 1557 1581 o 1654 1655 1663

» » 1697 1777 1788 1859 1935 2115 2128 2223

»

Åsle Dimbo Agnetorp Fröjered

» »

2294 2384 2428 2455 2468

»

Fridene Korsberga Daretorp

» Brandstorp Sandhem Utvängstorp

» »

2483 2504 2540 2544 2594 2708 2742

»

Härja Nykyrka

2747 2782 2799

»

»

Bjurbäck

» »

» »

Vättak Valstad

»

» »

Saleby Vinköl

3123 3248

Beskaffenhet

Verkets namn Mo Söderkvarn nr 4 Vad Södra nr 7 Segerstorp nr 4 Görgebro eller Kronokvarn nr 2 Väskan nr 1 Gudmundstorp nr 2 Amundtorp nr 2 Hasslumsbro nr 1 Prästakvarn nr 1 Törnestorp nr 2 » nr 3 Fröstorp nr 4 Pökan nr 2 Ruder Nolgården nr 3 Tibro eller Tidaberg nr 2 » » » nr 3 Ekhammar nr 4 Hammarskvarn nr 1 Grebban nr 2 Backabo nr 11 Båltorp nr 1 Åsa kvarn nr 1 Herrekvarn nr 1 Backekvarn nr 1 Millomkvarn nr 1 Fårdala nr 2 Herrekvarn nr 29 Lidan nr 2 Prästbolet nr 2 Fröjered nr 4 Olovstorp nr 2 Fridened nr 7 Kisaströmmen eller Karstorp nr 2 Kvistegården nr 2 Betebrona nr 2 Hälde nr 1 Broslätt och Vrångevad nr 1 Hallaströmmen nr 1 Öjeforsen Norra nr 1 » Södra nr 1 Herrekvarn nr 1 Nykyrkan nr 1 Åsbo eller Ersered nr 2 Bjurbäck nr 2 Näs nr 2 » nr 3 Gimmened nr 3 Grunnevad nr 2 Valstad Gärdegården nr 2 Stocken nr 1 Blombacka nr 2

1 kvarn

» 1 tullkvarn

» » » » » 1 kvarn 1 tullkvarn 1 grovbladig såg 1 såg 1 tullkvarn 1 grovbladig såg 1 tullkvarn 1 grovbladig såg 1 grovbladig såg 1 tullkvarn

» » » » 2 tullkvarnar 1 tullkvarn

» 1 kvarn 1 kvarn 1 tullkvarn

» 1 kvarn

» »

1 tullkvarn 1 vattenverk

»

1 kvarn och såg 1 tullkvarn

» » » » 1 såg

»

1 sågkvarn 1 tullkvarn 1 sågkvarn 1 såg 1 mjölkvarn

» 1 tullkvarn 1 såg

Jordnatur fr. sk. sk. sk. sk. fr. fr. fr. kr. e. sk. sk. sk. sk. fr. fr. fr. fr. sk. sk. sk. sk. fr. sk. fr. fr. fr. fr. sk. kr. a. sk. sk. sk. fr. sk. fr. sk. sk. sk. sk. fr. sk. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr.

Socken Vinköl Marum

» Eds vara

» Skallmeja

Sid. ijb 3248 3254 3266 3336 3337 3384

»

»

Grums

» » »

» » »

Härlunda Floby Värnhem Öglunda Bolum Häggum

3450 3604 3737 3766 3818 3835 3859

» »

» »

»

Åsaka Önum Främmestad Bjärby Sparlösa Larv Travad Uvered

Bredsäter

3929 4122 4227 4266 4289 4459 4516 4647 4648 4654 4948 4991 5023 5042 5239 5310 5323 5347k

Värmlands län (Munkfors)

» » Broby Husaby Ova Norra Härene Vättlösa Forshem

Fullösa

» » Nedre Ullerud Nor

»

» 901 935 1033

»

Borgvik

i

1110 1330 1906

Boda Sillerud

Verkets namn Blombacka nr 3 Marum Hospitalskvarn nr 12 Horshaga nr 1 Hov nr 2 Knutsa nr 1 Hule nr 3 Staka nr 1 Kålltorp Lilla nr 3 » Stora nr 4 » » nr 5 » » nr 6 Forsen nr 2 Vist nr 2 Hammaren nr 1 Kärr nr 4 Bolum nr 19 Björsjökvarn nr 1 Häggum nr 20 » nr 21 Kvarnslätten nr 2 Balltorp nr 5 Möllentorp nr 2 Böljefors nr 2 Brättefors Ulvstorp nr 6 Borga Millomkvarn Brokvarn nr 1 Uvered Stommen nr 14 Holmen eller Närefors nr 1 Brokvarn nr 2 Broby nr 1 Husaby nr 6 Mariedal nr 2 Skofteby nr 1 Åsbotorp nr 2 Korpare nr 1 Snika nr 1 Svaneberg nr 3

Ransäters övre hammare nr 1 Ransäters mellanhammare nr 1 Ransäters nedre hammare nr 1 Övre Dömle nr 1 Edsvalla övre hammare nr 1 D:o nedre hammare nr 2 Borgviks norra och södra hammare nr 1 Arnäs nr 2 Rinnforsen nr 1 Norane nr 2

Beskaffenh 1 kvarn

» 1 tullkvarn 1 kvarn

» 1 kvarn 1 tullkvarn

» » » 1 såg 1 kvarn 1 tullkvarn

» 1 kvarn 1 tullkvarn

» 1 tullkvarn

» » 1 kvarn 1 tullkvarn 1 kvarn 1 tullkvarn

» » » i

» » 1 tullkvarn

» » » » 1 kvarn 1 tullkvarn 1 kvarn

1 järnverk

» » » » » » 1 mjölkvarn 1 järnbruk 1 mjölkvarn

12 Socken

Sid. i jb

Örebro län Kil

»

»

Skagershult Hammar Nora Ljusnarsberg

1385 1657 1802 2571

ästmanlands län Bro Köping Arboga stad Skultuna V Huddunge

637 767 933 1349 1757

»

»

Ramnäs

495 496 2000 2036 2150

» Möklinta

» Sevalla

»

»

Simtuna

» »

2215 2225 2356

Gävleborgs län Valbo Ovanåker

751 68

Verkets namn

Beskaffenhet

Klockhammar nr 1 » nr 2 Hasselfors nr 1 Forssa Stora nr 2 Gyttorp nr 4 Eliefors nr 1

1 mjölkvarn 1 såg 1 järnbruk 1 vattenverk 1 kvarn 1 vattenverk

Ekeby nr 2 Kallstena nr 2 Hjälmare slussverk nr 1 Skultuna nr 1 Huddungeby nr 6 Sillbo nr 3 Bäckhammars bruk Ramnäs bruk Forsbo nr 2 Valsätra nr 7 Bispebo nr 2 Väsby nr 4 Vad södra nr 7 Strömsnäs nr 4 Kylsta nr 5

1 kvarn

* 1 slussverk 1 mässingsbruk 1 kvarn och så

» 1 järnbruk

» 1 vattenverk

» 1 kvarn

» i)

kvarn och såg 1 såg

»

»

Forssa Hassela

1712 2138a

Borgkvarn eller Burghart nr 1 Ullungskvarn nr 1 Viksjökvarn nr 1 Hamre nr 9 Kölfors nr 1

248 Västerhångsta nr 8

1 kvarnlägenhet

1551 »

Brännfors nr 1 Ytterstfors nr 1

sågverk vattenverk

1987 Kengis järnverk

Västernorrlands Torp Västerbottens Byske

Norrbottens Pajala

1 hammare 1 kvarn

» vattenverk

»

län

län

län

Fiskerier Stockholms Gräsö Vätö Singö Blidö

län 88 333 464 120 127

Norrsten nr 1 Håkanskär Gåssten, Måssten o. Roten nr 1 Svenska högarna nr 1 Dyngskär nr 1

1 fiske 1 fiske 1 fiske 1 strömmingsf. d:o

13 Socken Blidö

Sid. i jb 127

2:ne fisken 1 ålfiske 1 laxfiske

kr. e. sk. kr. a.

200 407

Ålberga nr 2 Idbäcken nr 1

1 fiske

sk. sk.

566 671 742 975 1749 1894 2123 2260

Juresta nr 4 Sibbostäk nr 1 Nor nr 3 Mölna nr 3 Sibro nr 2 Björsund Flättorp nr 2 Hyndevad o. Kjälbyvik nr 1

1 ålfiske 1 abborrfiske 1 ålfiske

2288 2301 2321 2473 2870

Torshälla nr 1 Strukorna nr 1 Vittjeviken nr 1 Forsa nr 2 Vad nr 1

sk. fr. kr. e. fr. » fr. » 1 katsefiske fr. 1 katse- o. ålfiske fr. 1 ålfiske o. sk. 1 katsefiske 1 laxfiske sk. 1 not- o. 1 nätfiske fr. fr. 1 ålfiske kr. a. fr. »

665 675 1216 1730 2110

R å b y nr 4

1 ålfiske

kr. a.

Kungskvarn nr 2 Hammarboda nr 3 Yispolefisket nr 1

» 1 ström 1 fiske

sk. sk. kr. e

österhaninee

235 6

» » » 61

» Ösmo

164 Utö Torö

»

i)

Åker Frustuna Östergötlands län Ljung Leberg Åt vid Drothem

sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. fr. fr. fr. fr. fr. kr. a.

Munga nr 13 Fyllinge nr 1 Älvkarleby nr 2

»

Södermanlands län Kila Nikolai (Nyköp. stad) Ludgo Bälinge Svärta Trosa-Vagnhärad Årdala Jäder Ärila Fors (Eskilstuna stad) (Torshälla stad) Gillberga

d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o d:o

1858 1861 2192

i)

Möja

Älvkarleby

Jordnatur

»

Uppsala län Söderfors

Beskaffenhet

Fredlarna nr 1 Gillöga nr 1 Kallskär nr 1 Roder nr 1 Skarv nr 1 Brand nr 1 Grönskär nr 1 Horssten nr 1 Ormskär nr 1 Rödkobbarna nr 1 Borgen nr 1 Bytta nr 1 Hallskär nr 1 Norsten nr 1 Huvudskär Sadelöga nr 2 Gunnarsstenarna nr 1 Viksten Mällsten nr 1 Öja nr 2

» » » » Djurö

Fiskets namn

»

14 Socken Skönberga Tjällmo Risinge

Sid. i jb 2185 2783 2870

» » »

i

» » » » » » » » » » »

» » » 2872

» » »

Regna Skedevid

» »

2873 2881 2930 2931

»

(Norrköping)

»

»

3059 3096 3123 3162 Kimstad 3184 Kullerstad 3204 » Borg (Norrköping) 3212 3221 » 3556 Ö. Ny 3564 Rönö 3660 Konungsund 3779 Ö. Husby

Kvillinge

» »

»

Verkets namn Bresätter Kulla nr 2 Flasbjörke nr 2 Hälla nr 2 Lundby nr 4 Lundby nr 5 Lundby nr 6 Lotorp nr 2 Ramstorp nr 3 Skäftesfall nr 2 Tvartorp nr 2 Övertorp nr 2 Össby nr 5 Össby nr 6 Össby nr 7 Börstorp Braxnäs nr 2 Hävla nr 2 Skärfors nr 3 Fiskeby nr 6 Fiskeby nr 7 Hjälmarsö nr 2 Hammaren nr 2 Ågelsjö nr 3 Forsby nr 2 Skärblacka nr 1 Skärblacka nr 2 Skrubben nr 1 Eneby nr 12 Fisket nr 1 Kronuddsfisket nr 1 Svintuna nr 1 Kungslotten nr 1

» » » »

5383 5389

Nykyrka

5418 Tuna nr 7 Kolvik nr 2 Börshult Norra nr 2 Slottsgraven nr 1 Jungfrun nr 1 Pålgrundet nr 1 Motala nr 11 Motala Kungsfiske nr 26 Hårstorp nr 3 Motala Abelstorp nr 19 Motala Abelstorp nr 20 Resjön nr 1

önköpings län Ljungarum Bankeryd (Gränna)

197 236 492

Tokarp nr 5 Sjöåkra nr 2 Nyarp nr 3

Kvarsebo Ekeby (Vadstena) örberga Nässja (Motala)

3827 3851 4003 5014 5043 5069 5344

» »

Beskaffenhet 1 mjärdstånd fiske 1 ålfiske

»

1 fiske 0

» 1 ålfiske 1 fiske

»

1 ålfiske

» 1 fiske

» i

» » » 1 ålfiske

» 2 ålfisken 1 ålfiske 1 fiske

» 1 ålfiske

»> » » i

1 fiske vinternotsfiske i Bråviken 1 idfiske 1 strömm.fiske 1 laxfiske 1 fiske t,

» 1 ålfiske

» 1 fiske 1 ålfiske fiske

1 laxfiske

» 1 fiske

Jordnatur sk. sk. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. kr. e. sk. sk. sk. fr. fr. kr. e. sk. fr. sk. kr. e. fr. sk. fr. fr. sk. sk. kr. a. sk. kr. e. fr. kr. a. kr. a. kr. a. kr. a. kr. a. sk. fr. fr. sk.

sk. sk. sk.

15 Socken Mellby Skirö Näshult

Sid. i jb

Fiskets namn

Beskaffenhet

Jordnarur

Värne nr 2 Salje nr 1 Åsgärde nr 1 Kullebo nr 2

1 ålfiske

»

1498 1918 1950 1971

Kronobergs län Älmeboda Väckelsång Tingsås Urshult

286 415 445 1100

Ålavärmen nr 1 Vänebol nr 2 Ödevärmen nr 1 Älmehult nr 3

1 ålfiske

»

»

Havb altan nr 1

»

»

1142 1189

Midingsbråte nr 2 Blidingsholm nr 4

» »

264 Ekö nr 1

292 616

sk. sk. kr. e. kr. e. sk. kr. e.

fr. sk.

Almundsryd Kalmar län Ed och Loftahammar

»

» » »

» » »

1 fiske

(Borgholm)

2904 Flatvarp nr 1 1 fiskeskär Bussvik nr 1 notvarp Källsvik och Kalvholmsfjärden nr 1 2 notvarp Boskär nr 1 1 fiske Blackelid nr 5 1 ålfiske Alstran nr 1 1 ålevirke Malghult nr 1 1 lanefiske Ängen nr 2 6 notvarp 11 ålbroar Göljebro nr 1 1 ålfiske Skällenäs nr 5 » Kroksmåla nr 2 1 fiske Torp nr 15 1 fiske örebovik nr 1 o Kolstad och Borgholm nr 12 1 ålfiske

Gotlands län Väskinde östergarn

748 124

Själsö fiskeri nr 1 östergarn nr 1

Blekinge län Kristianopel

11 Kristianopel nr 5 Stavsnäs nr 3 Bredavik nr 2 Broms nr 2 Kristianopel nr 4 Djupehamn nr 2 Espenäs nr 2 » nr 4 » nr 6 Juvansträte nr 2 Korpahall Yttre nr

Misterhult

» » Viiterum Kråksmåla (Oskarshamn) Söderåkra

» 632 1084 1309 1831 2057

» »

2058 Oskar Boda

2216 2462

»

» »

»

» 13

» » 14

» » 15

» »

1 fiske

ålfiske ålbro ålfiske

fr. fr. sk. sk.

sk. sk. sk. kr. e. och sk. kr. e. och sk. sk. fr.

sk. fr. sk. sk. fr. sk. fr. fr. sk.

kr. kr. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

Socken

Sid. i jb

Kristianopel

* »

» »

i)

» )> » » » » » » » » » » »

» » 18

» » 19

» » 20

» » 21

»

Torhamn

» » » » » » » » » » » » » » » » » » »

> ) »

i>

» i>

o Hasslö Listerby Hällaryd Mörrum

» » » Ysane

» )>

» > ) 73

» » 74

» » 75

» 76

» » 77

» » 78

» » 79 508 546 951 1051 1051 1052 1085 1211

» 1212

Fiskets namn Krogsnäs nr 2 Långöra nr 1 Möllehall nr 2 Oisäng nr 2 » nr 5 » nr 7 » nr 8 »> nr 10 Ramshult nr 2 Stavsnäs nr 2 Stubbemåla nr 2 Södrakvarnsbro nr 1 Trollcboda nr 2 i) nr 4 » nr 6 » nr 8 Undervattningsgrundet nr 1 Attanäsa nr 2 Björkenäsa nr 3 » nr 5 Bredäng nr 2 » nr 4 Gropehall ell. Saltsten nr 1 Gullholm nr 2 Konungshamn nr 2 » nr 4 Korsaskär nr 1 Långenabba nr 2 Måsekåra nr 1 Orranäs nr 3 » nr 5 Sandhamn nr 2 » nr 6 Svanhalla nr 4 » nr 6 » nr 8 » nr 10 » nr 13 Torhamn nr 4 » nr 6, 8 Truseryd nr 2 Bollö nr 1 Torholm nr 9 Persgärde nr 2 Mörrum nr 25 Hästaryd nr 6 Mörrum nr 26 Ekeberg nr 2 Nojje nr 27 Pukavik nr 3 N o n e nr 24

Beskaffenhet 1 ålfiske

» i

» » » » » » » » » » » i

» » » » » » » '» » » » » » > ) » » » » » » » » » » > ) > » o o 1 laxfiske

» > ) » 1 fiske

» 1 ålfiske

Jordnatur sk. sk. sk. kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. c. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. e. sk. kr. c. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. e. sk. kr. e. kr. a. kr. e. sk. sk. kr. a, kr. a, sk.

17 Socken Ysane » » Mjällby » » » » » » » » » » » » » » » » i

» » » » » » Kristianstads län Ljungby Åhus » » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

Sid. i jb 1213 )> 1229 1242 » 1243 » » 1244 » » 1245 » » 1246 » » » 1247 1247 1299 » » 1300 » » 1310

Fiskets namn Norje nr 25 » nr 26 Glipaskärvet Hosaby nr 27 » nr 28 » nr 29 » nr 30 » nr 31 » nr 32 » nr 33 Hörby nr 24 Löverby nr 21 » nr 24 » nr 25 » nr 26 » . nr 27 » nr 28 » nr 29 Mjällby nr 15 Nogersund nr 1 Hosaby eller Kungsören nr 34 Hosaby nr 35 » nr 36 Hydde nr 1 Mjällby nr 16 » nr 17 » nr 18

143 Vanneberga nr 6 543V, Åhus nr 181 » » nr 182 » » nr 183 544 » nr 184 » » nr 185 » » nr 186 » » nr 187 » » nr 188 545 » nr 189 603 Yngsj ö nr 17 » » nr 18 » » nr 218 » » nr 22 604 nr 23 » » nr 24 » » nr 25 » 605 nr 26 » » nr 27 » » nr 28 » 606 nr 29 »> » nr 30

Beskaffenhet 1 ålfiske » )> 1 fiske 1 ålfiske o » » » » * 1 fiske !> » 1 ålfiske i>

» » 1 fiske 1 fiske 1 ålfiske » » » » i>

»

1 sälskytteri 1 åldrätt » » »

r »» » » » » 2 1 /, åldrätter 1 åldrätt » » » » » » » »

Jordnatur sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. fr.

kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. a. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

18 Socken

Sid. i jb

Åhus

606 607

» » »

» » » » 608

» » » » » » » » » 609

» » » Magiehem i

1122 1123

» 1124 1129

» 1130 1147 1148

» i

» » 1150

» t 1151

» » 1152

» » 1153

» » 1154

» » 1155

»

Fiskets namn Yngsjö nr 31 » nr 32 i nr 33 i nr 34 » nr 35 » nr 36 i nr 37 »> nr 38—48 » nr 49 » nr 50 » nr 51 » nr 52 Åhus nr 173 » nr 174 i nr 175 i nr 176 i nr 177 » nr 178 » nr 179 i nr 180 Magiehem nr 15 i nr 16 » nr 19 örseröd nr 14 Juleboda nr 6 Magiehem nr 18 Vä nr 1 Juleboda nr 9 Magiehem nr 14 » nr 17 » nr 18 » nr 20 » nr 21 Olseröd nr 18 » nr 19 t nr 20 i nr 21 » nr 22 » nr 23 i nr 25 » nr 26 Vä eller Korsör nr 2 Vä nr 3 » nr 4 » nr 5 » nr 6 » nr 7 » nr 8 » nr 9 » nr 10 Yngsjö nr 1

Beskaffenhet 1 åldrätt

11 åldrätter 1 åldrätt

1 öradefiske 1 åldrätt

3 åldrätter 1 åldrätt

2 åldrätter 1 åldrätt

1 drätt

Socken

Sid. i jb

Ravlunda

» » )> 1278

» )> > ) » » » 1279

Södra Mellby

» » » » » » 1374 1381 1382

» Vitaby

» i>

» » Rörum

1544 1545

» » 1546

» » 1547

» Borrby

61 62

» 66

» 67 86

» )> » i>

» 87

Fiskets namn Anders Larsdrätten nr 1 Barkadrätten nr 1 Björndrätten nr 1 Bökedrätten nr 1 Dunkelsdrätten nr 1 Elvakärrsdrätten norra nr 1 Halladrätten nr 1 Höstedrätten nr 1 Lovdalsdrätten nr 1 Oredrätten nr 1 Rovedrätten nr 1 Skadedrätten nr 1 Truedsdrätt nr 1 Trulsadrätten nr 1 Vedalen nr 1 Veste Larsdrätten nr 1 Ådrätten nr 1 Skepparp nr 16 Kvassan, Karrekan och Esperödssättet Kivikssättet nr 1 Skinneboda nr 1 Titutsättet nr 1 Bosadrätt nr 1 Kalmaredrätt nr 1 Vitemöllasättet nr 1 Olof Lars drätt nr 1 Torup nr 9 Blackedrätten Bryggedrätten Häradsuddsrätten Vik eller Ådrätten nr 8 Vik nr 10 » nr 11 » nr 12 Viksättet nr 1 Ålstensdrätten eller Fiskestidrätten nr 9 Boställsdrätten nr 1 Mellandrätten nr 1 Skillingedrätten nr 1 Fläskadrätten nr 1 Kyrkodrätten nr 1 Persdrejlen nr 1 Kylsdrätten nr 2 » nr 3 » nr 4 Persdrejlen nr 2 Sandby nr 39 » nr 40 » nr 41

Beskaffenhet 1 åldrätt

» » » » » » » » » » » i)

» » >. » 1 laxörefiske 3 åldrätter 1 åldrätt

» » » » » » 10 åldrätter 1 åldrätt

» » »> » » » » 1 ålfiske

» » » » » » 1 åldrätt

» » 1 ålfiske

» » »

Jordnatur fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. sk. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. fr. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. a. kr. a. kr. a. kr. a. kr. a. kr. a. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

20 Socken Borrby

» » Hovby Ingelstorp Valleberga

» o

» » i

» » Löderup

» » » » »

Sid. i jb 87

1 ålfiske

»

» »

Sandby nr 42 » nr 43 » nr 44 88 224Vi Kylsdrätten nr 1 Rena nr 1 244 287 Jularedrätten nr 1

» » 306

» » » » 357

» 363

» 388

» 389

t>

» » » » » » » » » » »

» 390

» 391

» 392

» 393

» 394

» 395

i)

»

»

Simris

» » »

» 784

Nöbbelöv

» » »

» » »

Gladsax

829 831 832 833

»

» (Simrishamn) Gladsax

» » » »

Beskaffenhet

Fiskets namn

» » 834

»

Ramnekulla nr 1 Toppenhult nr 1 Bachufvudsdrätt nr 1 Baffadrätten nr 1 Djupaskärsdrätten nr 1 Hosätteret nr 1 Kvedradrätten nr 1 Hottadrejeln nr 1 Små Mälarne nr 1 Hottadrejeln nr 2 Västra Kanten nr 1 Löderup nr 39 » nr 40 » nr 41 » nr 42 » nr 43 » nr 44 » nr 45 » nr 46 » nr 47 » nr 48 » nr 49 » nr 50 » nr 51 » nr 52 » nr 53 Vigrasättet nr 1 Hårhallssättet nr 1 Kroksättet nr 1 Pålsingebod nr 1 Stengårdssättet nr 1 Björneboda nr 1 Brantevik nr 1 Hammarsättet nr 3 Pantaredrätten nr 1 Baskemölla nr 12 » nr 13 Simrishamns notedrätter nr 1 Vik nr 3 » nr 4 » nr 5 » nr 6 » nr 9

1 åldrätt 1 ålfiske

» » » i)

» » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » 1 åldrätt

» » .» 1 ålfiske

» » 1 åldrätt /, tobisdrätt 1 tobisdrätt 12 st. tobisdrätt er 1 tobisdrätt

l

» » » »

21 Socken

Sid. i jb

Gladsax

831 835

Fiskets namn

Beskaffenhet

Vik nr 11 » nr 12 »> nr 13 » i) » nr 14 » nr 15 836 » nr 16 » 855 Baskemöllesätteret nr 1 Simrishamns bod nr 1 856 Gladsax Rasmus nr 1 » 856 1 /, Järresta Sven nr 1 Knäckedrätten nr 1 » 857 Kroksätteret nr 1 »> Oderbäckssätteret nr 1 Tjörnedalasätteret nr 1 858 Vårhallen nr 1 »

1 tobisdrätt

Reng

1 ålfiske

»

»

» » » » » » (Simrishamn) Gladsax

» » » » » » Malmöhus

» » » > ) » 1 åldrätt 1 ålfiske 1 tobisdrätt

» 1 åldrätt

» » » »

Jordnatur kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

län

» » Stora Hammar Maglarp

» 438 450 734

»

»

» » » »

735 V:a Nöbbelöv Ö:a Torp Lilla Beddinge Skivarp

» » » » Glumslöv Hallands län (Laholm) Slättåkra (Falkenberg) Gällared Ås Älvsåker

» » »

Kempinge nr 16 » nr 23 » nr 24 » nr 25 Hammar Stora nr 23 Maglarp nr 42 » nr 43 » nr 50 » nr 51 » nr 52 » nr 53 Hårsadrätten nr 1 Torp Östra nr 22 Beddinge Lilla Fiskläge nr 52 Abbekås nr 32

805 1150 1245 1395 o. 1410 » nr 33 1395 1420 Abbekås Fiskläge nr 34 » » nr 35 » » » nr 36 » 3256 Ålabodarne nr 1 107 780 907 1141 1409 2288

Göteborgs- och Bohus län 13 Mölndal Foss 1450 Håby 1476

» » 4 ålfisken 1 sälskytteri 1 ålfiske

» » » » » » » 1 laxfiske 1 ålfiske 1 laxfiske 1 ålfiske 1 laxfiske

» 1 ålfiske

sk. kr. e. och sk sk. sk. kr. e. sk. kr. e. och sk, kr. e. kr. e. sk. sk. sk. kr. e. sk. sk. kr. e. fr. fr. fr. sk.

Medjet Mared nr 2 Falkenbergs laxfiske nr 1 Haxered nr 3 Åsbro laxfiske nr 1 Grisebo nr 2

1 laxfiske

1 ålfiske 1 laxfiske 2 ålfisken

kr. e. kr. e. kr. e. kr. a. kr. a. kr. e.

Mölndal nr 5 Örekil nr 1 Torp nr 3

1 ålfiske 1 laxfiske 1 ålfiske

kr. e. sk. sk.

»

22 Socken Älvsborgs län Tunhem

» Väne-Ryr Nödinge Lundby

»

Sid. i jb 17 38 222 629 656

»

Skallsjö Alingsås Hemsjö Varnum Södra Ving

» Seglora Kinna Älekulla Gunnarsjö Haj om Bollebygd Töllsjö Åsarp Dalstorp Skållerud Skaraborgs lån Utby Fors

700 1142 1213 1795 1818 1853 1994 2153 2228 2254 2514 2594 2696 3657 3802 4310

38 140 147 403 1168 1107 2576 2594

Fiskets namn

Rånnumsbro nr 1 Sjöboda nr 2 Risån nr 1 Relsbo nr 2 Stannum nr 7 Vättlefjäll nr 1 Tollered nr 3 Färgefors nr 1 Solvedens ålfiske nr 1 Annehall nr 1 Nordkvarnen övre nr 2 Tolkaström nr 2 Upptröst nr 2 Stämmemad nr 3 Anabäckshult, Lillegården nr 3 Flyhult nr 2 Gunnared nr 2 Flässjum Nedreg. nr 6 Gantarås nr 2 Ås nr 2 Oset nr 1 Upperud nr 3

Gustav Adolf Forshem Tådene Norra Kedum

2602 2649 2658 5301 4698 4727

Bromyr nr 2 Djurön nr 1 Kalvö nr 1 Gullspång nr 3 Mällboön nr 1 Lindön nr 4 Rörsjön nr 1 Djupe- eller Skultedalen nr 1 Svedudden nr 2 Suttran nr 1 Domnån nr 1 Starbäck nr 4 Tegelladan nr 2 Tådened nr 6 Kjedum nr 2

Värmlands län Stora Kil Ransäter Nedre Ullerud Hammarö Grava

818 901 935 959 1015

Kronofisket nr 1 Munkfors nr 1 Deje nr 1 Fiskevik nr 2 Skived nr 1

1637 1638 2088

Röknen Lilla nr 1 Röknen Stora nr 1 Bo och Björkborns fiske

» Amnehärad Tived Karlsborg Brandstorp

» » Habo

»

Örebro lån Hammar

» Karlskoga

»

Beskaffenhet

1 laxfiske

» 1 ålfiske

» » » » » 1 fiske

» 1 ålfiske

» » » » » » » > ) » » 1 laxfiske

1 fiske

» » » » » 1 notfiske

» » 1 laxfiske

» » 1 fiske 1 notfiske

» fiske laxfiske

» fiske laxfiske

1 fiske

» 1 laxfiske

Jordnatur kr. a. kr. a. sk. sk. sk. kr. e. fr. sk. sk. sk. kr. e. fr. kr. e. kr. c. sk. kr. e. fr. kr. e. sk. sk. sk. fr.

fr. sk. fr. sk. fr. kr. a. kr. e. sk. sk. sk. sk. kr. a. sk. sk. sk.

fr. fr. fr. kr. e. fr.

sk. sk. fr.

Sid. i jb

Socken Västmanlands Kolbäck

Fiskets namn

Strömsholm nr 6

Arboga Möklinta

893 2000

Hojen nr 2 Sundsbacka nr 1

Gävleborgs lån Ockelbo

552 Hamrångc

» Hille

» » » Valbo

» Skog Hanebo Bollnäs Alfta

» » Ovanåker

» Söderala

» » » » » » » » » » » 9

» » » » » » > » Norrala Enånger

» Njutånger

»

Jordnatur

lane, nät, lax. o. ryssjefisken 1 laxfiske 1 fiske

kr. a.

1 ålfiske 2 fiskerier 1 sikfiske

sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. a. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. kr. e.

lån 398

»

Beskaffenhet

Fallåsen nr 3 Ulvsta och Källsjö nr 10 Hagsta nr 11 591 Åbyn nr 20 » Hålön nr 1 668 Klubben och Gållsgrund nr 2 » Sätra, Stig och Testebo nr 1 » 668b Åbyggeby nr 8 Forsbacka nr 2 750 Gävle stads laxfiske 751 Kalhararna nr 1 769 Hallens ålhus nr 1 890 Flugbo nr 1 1012 Sidskog och Rosneån nr 1 1115 1115Vä Storfisket nr 1 » Tunabäck nr 1 Allmeå nr 1 68 » Fullsbäcken och Våsbäcken nr 1 Ljusnefisket nr 1 1213 Färjhusnäbben nr 1 1216 Glav nr 1 » Håret nr 1 1217 Hovden nr 1 » Körset nr 1 » Knipan nr 1 1218 Knösslan nr 1 » Ljusnebyn nr 1 » Långfisket nr 1 1219 Nattvarpet nr 1 » Renskallavarpet nr 1 » Sannarne, Skallgårdssundet och 1220 Enskär nr 1 Söderhamnsström nr 1 » Vrångsprång nr 1 » Åsbolagnet nr 1 1221 Åsbovarpet nr 1 » Bergvik nr 1 1286 Bergvikkaret nr 1 » Braskviken nr 1 » Myskje eller Skatgården nr 1 1287 Båtströmmingsfisket nr 1 1404 Böle ålkar nr 1 1500 Långvind nr 7 » Iggesund nr 9 1504 Nianån nr 1 »

»

» 1 strömmingsfiske

» 1 sikfiske 1 ålfiske

» 1 fiske 1 sälfiske 1 ålfiske

» » » 1 laxfiske 1 ålfiske

» 1 laxfiske

» » » » » » » i

» » » 1 sälfiske 1 ålfiske 1 laxfiske

» » » » » » 1 strömmingsfiske 1 ålfiske

» 1 lax- och ålfiske 1 fiske

sk. sk.

kr. e. kr. e. kr. e. kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. e. kr. e.

24 Socken

Sid. i jb

Fiskets namn

Njutånger Idenor

1505 1600

Öränge nr 5 Delånger nr 1 » nr 2 Böleströmmen nr 1 Arno Stakegård nr 2 Hornslandet nr 1 Syltsjöbäcken nr 1 Ström nr 1 Jättsholmarne nr 1 Vade nr 10 Svågan nr 1 » nr 2 Klubbo nr 4 Tennhuset nr 1 Skriksvik nr 7 Hellsjö nr 1 Galvaström nr 1 Iste nr 7 Ljusne nr 1 Öjungsån nr 1 Bäckebo nr 6 Gråströmmen och OvanLostersjön nr 1 Forsnäset nr 1 Höjebo eller Hy b o nr 1 Skytthuset nr 1 Äggbäck nr 1 Enskog nr 1 Lafors nr 1 Nio fiskevatten nr 1 Yg nr 11

»

»

Forssa Rogsta

1711 1746

» »

»

Harmånger Jättendal Bergsjö Bjuråker

1811 1831 1922 2089 2176

»

»

Delsbo Los Järvsö

2454 2738 2786 2951 3027 3028

» Arbrå

» » »

» »

Ljusdal

»

»

» »

2599 2600 2654

Färila

» » » » » Väslernorrlands Njurunda

» 2732

» > ) » 68 69

» Tuna

70 112

» »

»

Attmar Stöde Torp

147 188 249

i>

»

»

Borgsjö Haverö

287 307

»

»

Sättna

381 382

Holm

1 ålfiske 1 sikfiske 1 ålfiske

» 1 laxfiske 1 sälfiske 1 ålfiske 1 lax- och ålfiske 1 sälfiske 1 ålfiske

» 1 laxfiske 1 ålfiske

» » » » » 1 laxfiske 1 ålfiske

» » 1 laxfiske 1 ålfiske

» » »

1 laxfiske 1 småfiske 1 ålfiske

Jordnatur kr. e kr. e kr. e sk. kr. a kr. a sk. kr. e sk. sk. kr. e kr. e sk. kr. e kr. e sk. sk. sk. sk. sk. kr. e kr. e sk. sk. kr. c kr. e sk. sk. sk. sk.

län

»

» »

Beskaffenhet

» 474

Armsjön nr 2 Böle och Västbo nr 1 Kvissle stakagård nr 4 Skottsund stakagård nr 5 Stångeå nr 1 Matfors bruks laxfiske nr 1 Matforsen Östra nr 1 Nyforsholmen nr 1 Östansjö nr 4 Böle nr 2 Getrå nr 1 Gimeå nr 1 Ensillre ålhus nr 1 Ljungaälven nr 1 Viken nr 3 Rösås nr 1 Rösås nr 2 Rösås nr 3 Kjörbergsfors ålhus nr 1

1 ålfiske 1 laxfiske

» » 1 ålfiske 1 laxfiske

» » 1 ålfiske

» » » » » sikfiske lax- o. sikvarp sikfiske si kvarp ålfiske

sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

25 Socken Alnö Timrå

Sid. i jb 524 594

»

»

Ljustorp

»

638 682 802 845 998 999

Tynderö Säbrå Stigsjö Högsjö

»

1000 Torsåker

» »

1048 1049

»

Överlännäs

1215 1216

»

Sånga Nora

» »

1217 1238 1243 1317 1318 1319

1320 1321 1322

» » » »

» 1323

»

Sollefteå

» » » » » » » » »

»

Ed

» 1446

» 1447

» 1448

» 1471

Beskaffenhet

Jordnatur

Röön nr 1 strömm.fiske Faxören nr 1 1 laxfiske Mograv nr 1 lax- o. sikvarp Fuskc nr 4 laxfiske Lagforsån nr 1 1 ålfiske Ljustorpsån nr 1 laxfiske Rövikshamn nr 1 strömm.fiske Helgumsån nr 1 ålfiske Älgsjö nr 3 » Fårhällans laxstakagård nr 1 laxfiske Nordansjö flottnät nr 1 » Veda färjbryggas stakagård nr 1 » Åbordsnäsets stakagård nr 1 » Åbordsuddens stakagård nr 1 » Björneds, Kärvsta o. Hamra varpet » Tanums notvarp nr 1 » Björneds varpet nr 1 » Holmsvarpet nr 1 » Holmsholmen nr 1 » Korvsta o. Kläpp nr 1 » Lännesholmen nr 1 » Storön nr 1 » Gårdnäs nr 5 » Storö nr 1 1 strömm.fiske Alderrevelshällan nr 1 1 laxfiske Granholmens stakagård nr 1 » Grubbestens stakagård nr 1 » Hakaredsuddens stakagård nr 1 »> Hanabergets o. Taskhällans » flottled nr 1 Hol och Råssvik nr 1 » Hornöholmens flottnät nr 1 » Lillholmsuddens stakagård nr 1 » Slottholmsuddens stakagård nr 1 » Slottholmsuddens stakagård nr 2 1 laxfiske Sjöbodhällans stakagård nr 1 » Sandöuddens stakagård nr 1 » Svensudden, Kistberget » o. Mörkret nr 1 » Bergsörens notvarp nr 1 Björkängs notvarp nr 1 » Rämsle o. Bergörens notvarp nr 1 » Rämsle färjestads notvarp nr 1 » Rämsle nr 5 1 nejonögonfiske Skärvsta notvarp nr 1 1 laxfiske Tväråns nya forsbyggnad » Västra Granvågs notvarp » Västra Granvågs 2:dra tenled » Östra Granvågs 2:dra tenled » Edsörens notvarp nr 1 » Högörens notvarp nr 1 »

kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. kr. e. fr. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

Fiskets namn

sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

26 Beskaffenhet

Sid. i jb

Fiskets namn

Ed

»

Sandörens notvarp nr 1 Tväråns notvarp nr 1 ö n s strandnot nr 1 Önsörens notvarp nr 1 Östanbäcks strandnot nr 1 österåsörens strandnot nr 1 Bjur sta notvarp nr 1 Grönvalls notvarp nr 1 Kjälls notvarp nr 1 Helleforsen 2:ne tenled Långsele kronofors 2:ne tenled Nässeuddens notvarp nr 1 Tvärån 1 tenled Hovens notvarp nr 1 Mokrokens forsbyggnad nr 1 Myre laxtina o. notvarp nr 1 Norrtanflo forsbyggnad nr 1 Omnäs notvarp nr 1 Sörtanflo forsbyggnad nr 1 Tängsta laxtina o. notvarp nr 1 Vignäs notvarp nr 1 Brådö kronofors Forsören nr 1 Holaforsen nr 3 Kilaforsens tenled nr 1 Näsåkers notvarp nr 1 Storedsuddens nätfiske nr 1 Åkvisslands tenled nr 1 Krånge forsbyggnad nr 1 Gnäggsundet nr 1 Docksta nr 8 Moälven nr 1 Sillviken nr 2 Gideån nr 1

1 laxfiske

» » »

Granvattnet nr 1 Backnor nr 1 Brehungen och Strängen nr 1 Rönningsjön och Ån nr 1 Gruvelströmmen nr 1 Valen nr 1 Stenvattnet nr 1 Granvattnet nr 1 Finnvattnet nr 2 Lilla Börtnen, Buran, Tjernån och ån mellan Lilla och Stora Börtnen Flåsjön nr 1 Yttergårken nr 1 Storån och Åsatjernorna nr 1 Anjansjön nr 1

1 småfiske 1 sikfiske 1 småfiske

Socken

» 1474

»

»

Multrå

1493 1494

» »

»

Långsele

» 1521

» Resele

»

» »

» »

»

» » »

Ådalsliden

» » » » » » Ramsele Nordingrå Vibyggerå Mo Arnäs Grundsunda Jämtlands län Hammerdal Revsund Bodsjö Sundsjö Föllinge

»

1616 1617

» » 1618

» » 1719 1961 2065 2492 2610 2676

86 110 122 136 301 322c

»

Hotagen Hammerdal Ström Åsarne

363 391 545

Oviken Åre Kall

614 739 765

»

» » » » » » i>

» » » » » » » » » » » » i

» » » » » » » » 1 strömm.fiske 1 laxfiske

» 1 strömm.fiske 1 nejonögonfiske

Jordnatur sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. k. sk. sk.

» » » » » » »

sk. sk. sk. sk. kr. a sk. sk. sk. sk. sk.

» » » »

sk. sk. sk. sk.

27 Socken Kall

Sid. i jb 765

»

»

Offerdal Alsen

813 841

»

»

Mattmar Aspås Ytterhogdal

856 909 1163

Västerbottens län Nordmaling

» » »

» 89

» »

••>

Umeå

» »

» »

» »

8 175

» » » » » » » » » » » » » » » » Vännäs Sävar Bygdeå Burträsk

» » » » » >> o

* > •

» 176

» » 177

» » 178

» » 179

» 180

» » 181 550 643 953 1174

» » » 1175

» » » 1176

»

Fiskets namn

Beskaffenhet

Backsjön nr 1 och några notställen 1 småfiske tvärs över sjöviken Bergsjön och Talltjern nr 1 Kjälapannsjön nr 1 Djup sjön halva nr 1 Ytterå fiske nr 1 Fiske i Damån nr 1 Gysen nr 1 Fåssjö nr 9 1 ålfiske

Fälings- eller Fälikslandet nr 1 Långroudden nr 1 Lövgrundet nr 1 Öre älv Lögdeå nr 9 Klabböle o. Faltinskolan nr 1 Norrfors o. Spökfallet nr 1 Sörfors nr 11

1 laxfiske

Lövön nr 2 Alhällan, Nyckelören o. Alderudden nr 1 Baggböle nr 5 Brännland nr 11 Gåshällan nr 1 Vitskär nr 1 Inbäcken nr 1 Klockargärdet nr 1 Kåddisören nr 1 Långvarpet nr 1 Nyhus Idun nr 1 Näckbyggningen nr 1 Prästbordet nr 1 Röbäck nr 32 Umeå stads fiske nr 1 Vapplan nr 1 Vapplan nr 2 Ön nr 9 Fällforsen nr 2 Bj uren nr 1 Käringskär nr 1 Bodbyn nr 17 Bygdeträsk nr 14 Bygdsiljum nr 12 Gammelbyn nr 21 Lispträsk nr 1 Ljusvattnet nr 13 Lubboträsk nr 5 Mjödvattnet nr 15 Renbergsvattnet nr 10 Villvattnet nr 23

1 småfiske 1 laxfiske

» » » » » » »

» » * » » » » » » » » » » »

Jordnatur sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk.

sk. sk. sk. sk. fr.' kr. a kr. a. 71/87 kr. a. 16/8 7 sk. kr. e. sk.

sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. 1 strömmingsfiske sk. 1 laxfiske sk. sk. » » sk. 1 strömmingsfiske sk. 1 fiske sk. sk. » » sk. sk. » sk. » sk. » sk. » » sk. sk. » sk. »

28 Socken Bureå

» »

Sid. i jb 1426 1428

»

i

» > ) » » » » » »

» » » 1430

» 1431

»

Skellefteå

» » » » » » » » » » » » » » )> » » » » » » » » » » » » » » » » » » )> Byske

» » » »

1438 1426 1427

» » » 1428

» 1430

)> 1431

» 1432

» i>

» 1433

» » » 1434 i>

» » 1435 i>

» » 1436

» » » 1437

» » » 1442 1547

» 1548

»

Beskaffenhet

Verkets namn Bergfors Södra nr 3 Bureå nr 10 » nr 11 » nr 12 Burvik nr 9 » nr 10 » nr 11 Bäck nr 12 Falmark nr 21 Hjåggböle nr 10 Holmsvattnet nr 3 Yttervik nr 9 Bergsbyn nr 10 Bergsbyn nr 11 Bjurvattnet nr 4 Bodan nr 4 Bomansfors nr 1 Boviken nr 5 Boviken nr 6 Böle nr 13 Degerbyn nr 8 Gummark nr 9 Hedensbyn nr 16 Innerursvik nr 4 Innervik nr 20 Klockarträsk nr 1 Klutmark nr 11 Krångselet nr 1 Kågeträsk nr 6 Käringgrubban nr 1 Lund nr 7 Medle nr 13 Myckle nr 10 Ragvaldsträsk nr 11 Sillskatan nr 1 Skråmträsk nr 10 Sneckhamn nr 1 Sneckhamn nr 2 Storkåge nr 25 Storkåge nr 26 Sunnanå nr 6 Tuvan nr 4 Varuträsk nr 5 Ytterursvik nr 7 » nr S » nr 9 » nr 10 Byske nr 11 Avan nr 4 » nr 5 Byske eller Byskeörn nr 12 » nr 13

1 laxfiske

» 1 notfiske 1 sälfiske 1 laxfiske 1 notfiske 1 sälfiske 1 notfiske

» » » 1 laxfiske

» 1 notfiske

» » 1 laxfiske

» 1 notfiske 1 laxfiske

» 1 notfiske 1 laxfiske 1 notfiske

» » 1 laxfiske 1 notfiske

» » 1 laxfiske

» i)

1 1 1 1 1 1 1 1

notfiskc laxfiske notfiske laxfiske sälfiske laxfiske notfiske laxfiske

1 1 1 1

notfiskc laxfiske notfiske sälfiske

»

» 1 laxfiske

»

1 notfiske 1 laxfiske 1 notfiske

Socken

Sid. i jb

Fiskets namn

Byske

1548 Byske nr 14 Drängsmark nr 17 Frostkåge nr 16 Fällfors nr 5 » nr 6, Vit- o. Fällforsarna Kinnbäck nr 4 » nr 5 » nr 6 Ostvik nr 13 Stensjön nr 4 Tame nr 6 » nr 7 Åbyn nr 7 » nr 8 Gädd- och Gissträsken nr 1 Bastuträsk nr 4 Bjurträsk nr 2 Långträsk nr 5 Mens- o. Bastuträsken nr 1 Norsjö nr 22 Raggselet nr 1 Storträsk nr 1 Degerträsk nr 2 Granbergsträsk nr 2 Stavaträsk nr 3 Storträsk nr 2 Storvattuträsk nr 1 Ullbergsträsk nr 3 Åselet nr 4 Avan nr 4 Bissjön nr 7 Bjurön nr 5 Blacke nr 6 Broträsk nr 4 Broänge nr 3 Böle nr 4 Fjälbyn nr 12 Fällan nr 2 Gammelbyn nr 3 Gärde nr 8 Lövsele nr 8 Kåsböle nr 7 Mångbyn nr 6 Nolbyn nr 8 Noret nr 4 Risböle nr 4 Selet nr 7 Svarttjärn nr 5 Uttersjön nr 8 Vallen nr 10

» 1549

» » i>

» » > ) 1551

» » » Norsjö

1581 1663

> ) 1664

» o

» Jörn

1665 1765

» » i)

1766 i)

» Lövånger

» » > 1862

» > ) >> 1863

>> > ) » 1864 i>

)> > ) 1865

»> » t

1S66

Beskaffenhet 1 sälfiske 1 notfiskc

» 1 1 1 1 1 1 1

laxfiske notfiske laxfiske notfiske sälfiske notfiske laxfiske

1 1 1 1

sälfiske laxfiske notfiske notfiske

»

» > ) > • » » » » » » » » » 9

» » » » » » » » )) » 9 9

» 9 9

» » )) » » 9 9

30 Socken

Sid. i jb

Lövånger

»

»

Nysätra

>

»

i

)> »

» »

Norrbottens län Piteå

»

l

» » »

» 9

Nederluleå 9

» (Luleå stad) överluleå

» »

488 642

» » 680 782

»

» » »

783 Jokkmokk Råneå Tore

857 1018 1026b

» »

»

» »

9 Nederkalix

» » * » Överkalix Nedertorneå

» » » » » » Karl Gustav Övert orneå

»

» 1182 9 9

1198 1431 1441 1502 1503

» 9

1504 1509 1592 1837

»

»

Pajala

»

»

Beskaffenhel ;

Fiskets namn Vebomark nr 23 Önnesmark nr 8 Grimsmark nr 7 Gumboda nr 17 Klintsjön nr 9 Skäran nr 8 Ånäset nr 5

1 notfiske

Fällforsen nr 1 Jävreholmen och Medlerstön nr 1 Hemmingsmark nr 11 Långnäs nr 19 Mjöön nr 1 Jävre Sandön nr 2 Småskär och Innanvarpen Sandön nr 4 Sunderbyn nr 49 Svartö nr 1 Laxholmen nr 1 Hedforsen nr 1 Linbäcken, Hållskatan o. Grubban nr 1 Midören, Stranda o. Hedören nr 1 Kvavaträsk nr 1 Svartlå nr 5 Nilkerims Selet Båtöarne o. Båtöklippan nr 1 Bred-, Ren- o. Getskären nr 1 Berghamn o. Likskäret nr 1 Landet o. Länningen nr 1 Fjärdskär nr 1 Hallsön nr 1 Hällön nr 1 Neupolaforsen nr 1 Repskärsören nr 1 Kengisfors nr 1 Torne älvs regala laxfiske, andel i Penno grund Byskär nr 1 Enskär nr 1 Lilla Hamnskär nr 1 Sandskär nr 1 Selkäkrunni nr 1 Torne älvs regala laxfiske, andel i D:o d:o Alainen-Koski, Korpi-Koski m. fl. nr 1 Sompaisenniska nr 1 Juckasvuopio nr 1 Torne älvs regala laxfiske, andel i

laxfiske sälfiske notfiske sikfiske laxfiske

» » » » 9

»

» sälfiske 1 laxfiske

» 9 i)

» » 9

1 notfiske 1 laxfiske 1 fiske 1 sikfiske 1 laxfiske fiske

» » » » » 9

1 laxfiske fiske 1 laxfiske

» » » » » fiske 9

laxfiske

» 1 notfiske laxfiske

Jordnatur sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. a. kr. a, sk. sk. sk. sk. kr. e. sk. sk. sk. kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. kr. e. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. a. kr. a. sk. sk. sk. sk. sk. sk. kr. a. kr. a. sk. sk. kr. a. kr. a.

31 Socken Pajala

Sid. i jb 986 9 9

Fiskets namn Kengisfors nr 1 Nivå nr 1 Putaauranda nr 1

Beskaffenhet 1 laxfiske 9 9

Jordnatur sk. sk. sk.

BILAGA

2 STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1947:38 Justitiedepartementet

LAGBEREDNINGENS FÖRSLAG TILL

JORDABALK

STOCKHOLM 1947 KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER 462817

Till

KONUNGEN.

Genom beslut den 21 mars 1941 bestämde Kungl. Maj :t, att lagberedningen skulle övergå till behandling av frågan om revision av jordabalken. I samband härmed förordnades universitetskanslern östen Undén att från och med

4 den 1 april 1941 vara ordförande i beredningen. Av beredningens tidigare ledamöter kvarstod hovrättsrådet, numera häradshövdingen Einar Anderberg. Vidare förordnades hovrättsassessorn, numera hovrättsrådet Herved af Trolle att från och med den 1 april 1941 vara sekreterare i beredningen. Sedermera förordnades hovrättsrådet Herman Zetterberg och af Trolle, den sistnämnde med bibehållande av sin sekreterarbefattning, att från och med den 1 januari 1944 vara ledamöter i beredningen. Sedan Undén och Zetterberg den 31 juli 1945 inträtt i statsrådet, har beredningens arbete fortsatts av de båda andra ledamöterna. Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande har chefen för justitiedepartementet den 17 mars 1945 utsett följande personer att lämna beredningen råd i frågor av betydelse för jordabalksrevisionen, nämligen ledamöterna av riksdagens andra kammare hemmansägaren Abel Andersson, lantbrukaren Per Johnsson, civilingenjören Martin Ljungberg, förre banarbetaren C. P. Olsson och hemmansägaren Oscar Werner ävensom advokaterna Nils Köhler och Jochum Sjöwall samt bankombudsmannen Axel Åström. Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande har vidare beredningen efter samråd med chefen för justitiedepartementet tillkallat byråchefen i lantmäteristyrelsen Gunnar Palm och professorn Knut Rodhe att såsom sakkunniga biträda beredningen i frågor om fastighets gränser och docenten Seve Ljungman att såsom sakkunnig biträda i frågor om grannelagsrätt. Tillika har på grund av nämnda bemyndigande kammarrättsrådet Erik Stern tillkallats att yttra sig över de skatterättsliga spörsmål, som k u n n a ha samband med j ordabalksrevisionen. Inom nära nog hela området för en ny jordabalk har inom beredningen en bearbetning av de föreliggande frågorna ägt rum. Beredningens arbete har emellertid fördröjts genom att ledamöterna i stor utsträckning nödgats ställa sin arbetskraft till förfogande för andra arbetsuppgifter inom statsförvaltningen. På sätt framgår av de lämnade årsredogörelserna har särskilt en av ledamöterna, häradshövdingen Anderberg, i följd av speciella lagstiftningsuppdrag och på grund av sitt domarämbete under större delen av den förflutna tiden varit borta från beredningens arbete. Sedan ordföranden Undén och ledamoten Zetterberg inträtt i statsrådet utan att någon ny arbetskraft tillförts beredningen, minskades självfallet i hög grad möjligheterna för revisionsarbetets snara slutförande. Med hänsyn främst till denna förändring i läget har det inom beredningen ansetts lämpligt, att vissa delar av det tillämnade jordabalksförslaget — nämligen de kapitel vilka systematiskt böra placeras i början av jordabalken — sammanföras i ett särskilt betänkande. Beredningen har ock efter hemställan bemyndigats att avlämna ett betänkande, omfattande lagtext och motiv till vissa kapitel av jordabalksförslaget. Publicerandet av ett dylikt betänkande har ansetts vara till fördel för fortsatt bedömande av jordabalksrevisionen genom den möjlighet till offentlig diskussion som härigenom yppas. Vid sammanträden med den rådgivande nämnden h a samtliga till delbe-

5 tänkandet hörande lagtexter genomgåtts och överläggningar ägt rum med nämnden. Palm, Rodhe och Ljungman ha lämnat beredningen visst biträde vid behandlingen av frågor, som omfattas av deras sakkunniguppdrag. Av Stern ha utarbetats två promemorior med anmärkningar ur skatterättslig synpunkt till beredningens förslag. Vid förslagets utarbetande har hänsyn tagits till följande av Kungl. Maj:t eller justitiedepartementet till beredningen överlämnade framställningar: 1) vattenfallsstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 mars 1931 angående åtgärder till underlättande för vattenfallsintressent att förvärva vattenrätt; 2) skrivelse från föreningen Bromma trädgårdar u. p. a. till justitiedepartementet den 24 mars 1936 angående framläggande av förslag till ny jordabalk; 3) lantmäteristyrelsens skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 februari 1938 angående fullföljande av ägogränslagstiftningen såvitt avser ägogränser i vatten; samt 4) lantmäteristyrelsens skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 maj 1938 angående åvägabringande av nödigt samband mellan jorddelningslagstiftningen och de civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egendom m. m. Beredningen har nedan nämnda dagar avgivit underdånigt utlåtande i följande frågor: 1) den 19 december 1944 över ett av fastighetsbildningssakkunniga avgivet betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet samt lag om sammanläggning av fastigheter å landet m. m.; och 2) den 10 december 1945 över ett av stadsplaneutredningen avlämnat förslag till byggnadslag m. m. Sedan beredningen nu slutfört arbetet med delbetänkandet, får beredningen härmed i underdånighet avlämna detta betänkande, vilket innehåller av motiv åtföljda förslag till följande kapitel i den tillämnade jordabalken: 1 kap. Om fastighet och dess gränser. 2 kap. Om tillbehör till fastighet. 3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar. 4 kap. Om köp, byte och gåva. 5 kap. Om förköpsrätt. 6 kap. Om återköpsrätt. 7 kap. Om verkan av klander. Vid betänkandet är såsom bilaga fogat utkast till lag om grannelagskoncession jämte motiv. I en under lagarbetets förberedelse utarbetad promemoria har Anderberg företagit en preliminär undersökning av frågan om fastighetsköpets begreppsliga konstruktion och därvid kommit till vissa slutsatser, som ej kunna förenas med det av beredningen framlagda förslaget, såvitt angår bestämmelserna om köpets form och om villkorliga köp. Efter beredningens ställ20—600777

III

6 ningstagande till nämnda fråga har Anderberg, utan att för egen del frångå de i promemorian skisserade riktlinjerna, medverkat vid utformningen av förslaget i berörda del på grundval av de av beredningen valda principerna. Underdånigst ÖSTEN UNDÉN

EINAR ANDERBERG

HERMAN ZETTERBERG

Stockholm den 12 juni 1947.

HERVED AF TROLLE

LAGFÖRSLAG.

Förslag till

Jordabalk. 1 KAP. Om fastighet och dess gränser. 1 §• Fast egendom är jord med vad därtill hör. 2 §• Av fast egendom bildas särskilda fastigheter enligt vad därom finnes stadgat. Den fasta egendomens indelning i fastigheter framgår av fastighetsregistrel (jordregister och fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna). 3 §. Till fastigheterna hänföres i havet a) allt vatten inom trehundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva; b) allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av sådant slutet vattenområde; samt c) annat vatten, såvida det helt omgives av vatten som ovan sagts. Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola vattendjup och strandlinjer bestämmas efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd. 4 §•

Vad i 3 § första stycket stadgats om fastigheternas utsträckning i havet skall äga motsvarande tillämpning i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vattendjup och strandlinjer skola härvid bestämmas efter ett vattenstånd, i Vänern av 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern av 2,97

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren av 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön av 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering. 5 §• Finnes rågång, vars sträckning ej blivit fastställd eller eljest lagligen bestämd och ej heller godtagits vid skifte vartill rågrannarna behörigen kallats, gälle de rå och rör eller andra märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen. Samma lag vare i fråga om annan av ålder bestående gräns. 6 §•

Har gräns blivit fastställd eller eljest lagligen bestämd, skall den sträckning som i laga ordning utmärkts pä marken lända till efterrättelse, ändå att den ej överensstämmer med förrättningskartan och därtill hörande handlingar. Finnes gränsens sträckning ej vara utmärkt på marken eller kan ej utrönas var utmärkning skett, äge karta och handlingar vitsord. Vad i första stycket föreskrivits skall äga motsvarande tillämpning i fråga om gräns, som godtagits vid skifte vartill rågrannarna behörigen kallats. 7 §•

Gräns, som tillkommit genom överlåtelse eller tvångsinlösen av jord, skall hava den sträckning som varit avsedd vid förvärvet. Kan tillräcklig upplysning härom ej vinnas, äge hävden vitsord. 8 §• Tillhör vattenområdes strand skilda byar, skall området, där ej annat visas, anses delat mellan byarna. 9 §• Vattenområde å mark, som av ålder varit stadsjord, skall ej anses tillagt den fastighet stranden tillhör, med mindre säker upplysning vinnes att så skett. 10 §. Har skifte ägt rum och kan det ej utredas huru vattenområde därvid behandlats, skall området anses delat mellan de ägolotter som ligga vid stranden. 11 §. Har fastighet, som innefattar strand, bildats genom jordavsöndring, skall avsöndringen, där ej annat framgår av omständigheterna, anses hava inbegripit det utanför stranden liggande vattenområdet, såframt detta tillhört stamfastigheten.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

12 §. Gräns i vatten, som ej kan fastställas med ledning av 5—7 §§, skall anses hava sådan sträckning att till varje fastighet hänföres den del av vattenområdet, som är närmast dess strand; dock att för mindre holme eller skär något vatten ej skall tillkomma fasligheten. Har stranden förskjutits, skall vid gränsens bestämmande strandens tidigare läge, i den mån det kan utrönas, vara avgörande. Sträckning av gräns skall bedömas efter normalt medelvattenstånd, dock att i fråga om gräns, som hädanefter tillkommer i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, sträckningen skall bedömas efter vattenstånd som i 4 § sägs. Utan hinder av vad i första stycket stadgas skall vid gränsbestämning företagas den jämkning, som prövas rättvis och ändamålsenlig med hänsyn till hävden, naturförhållandena och andra omständigheter. 13 §. Har strandfastighet genom strandens förskjutning blivit skild från vattnet, må fastighetens ägare, såframt icke det torrlagda områdets ägare därigenom lider men av någon betydelse, nyttja detta ävensom härför njuta strandägares rätt enligt 1 kap. 3 § vattenlagen.

2 KAP. Om tillbehör till fastighet. 1 §• Till fastighet höra: därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader; för stadigvarande bruk i jorden eller därovan anbragta ledningar och andra anläggningar; stängsel, som uppförts på fastighetens mark eller vid dess ägogräns, ävensom hässjor; på rot stående träd och andra växter; naturlig gödsel; samt byggnader, stängsel och andra för stadigvarande bruk anbragta anläggningar utanför fastigheten, vilka uppförts med stöd av servitut och äro avsedda uteslutande för tillgodogörandet av en fastigheten tillkommande servitutsförmån. Om vad som skall anses höra till fastighet, vara finnes elektrisk station eller järnväg, gäller härutöver vad särskilt är stadgat. 2 §.

Till byggnad hör sådant varmed byggnaden blivit försedd, vare sig fast inredning eller annat, såvida det är ägnat till stadigvarande bruk för bygg-

\2

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

nåden eller viss lägenhet däri. Såsom tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig verksamhet skola likväl maskiner och dylik utrustning räknas allenast om deras användning ej är begränsad till viss industri eller verksamhetsgren. I enlighet med vad ovan sagts skola till byggnad företrädesvis hänföras: fasta avbalkningar, hissar, ledstänger, ledningar för vatten, värme, ljus och annat med därtill hörande kranar, kontakter och annan dylik utrustning, pannor och element till värmeledning, kaminer, kakelugnar, korkmattor, innanfönster, markiser, brandredskap, luftskyddsmateriel och nycklar samt vad särskilt angår 1. bostäder: badkar och andra sanitetsanläggningar, spisar, värme- och kylskåp samt tvätt- och mangelmaskiner; 2. butikslokaler: hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar; 3. samlingslokaler: estrader och för sådana lokaler avsedda sittplatsanordningar ; 4. ladugårdar: spiltor, krubbor, kättar och anläggningar för maskinmjölkning; samt 5. fabriker och andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig verksamhet: kraftmaskinerier med tillhörande ledningar, kylsystem och fläktmaskiner. 3 §•

Reservdel eller dubblett till föremål, som avses i 2 §, skall ej utgöra tillbehör till fastigheten. 4 §•

Har föremål, som avses i 1 eller 2 §, tillförts fastigheten av nyttjanderätts^ havare eller annan, skall föremålet ej utgöra tillbehör till fastigheten, med mindre det förvärvats av ägaren till denna eller enligt lag skall kvarbliva därå. 5 §• Byggnader, stängsel och andra anläggningar på område, som besväras av inskriven tomträtt eller vattenfallsrätt eller innehaves enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord, så ock anläggningar för gruva, där mineralfyndigheten är av den art som kan utgöra föremål för inmutningsrätt eller koncession, skola ej utgöra tillbehör till fastigheten, ändå att de tillhöra fastighetens ägare. 6 §•

överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fastighet, vare ej gällande mot tredje man utan att föremålet så skiljes från fastigheten, att det ej längre är att anse som tillbehör till denna. 7 §•

Där föremål överlåtes under villkor att överlåtaren skall äga rätt att återtaga detsamma, om förvärvaren åsidosätter vad honom åligger, eller att

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

äganderätten därtill skall förbliva hos överlåtaren intill dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts, må villkoret ej göras gällande, om föremålet tillföres fastigheten på sådant sätt att det blir tillbehör till denna.

3 KAP. Om rättsförhållanden mellan grannar. 1 §• Envar som äger fastighet vare pliktig att vid dess nyttjande taga skälig hänsyn till granne. Brister någon härutinnan, vare han underkastad vite och skyldighet att ersätta skada. 2 §•

Nyttjas fastigheten på sådant sätt att grannen utsattes för buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt utöver vad i orten är eller kan påräknas bliva vanligt, och finnes ej besväret ändock böra tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden eller till dess ringa betydelse, må den skyldige vid vite åläggas att vidtaga åtgärder till störningarnas förebyggande eller minskande eller att inställa den störande verksamheten. Om förorening av vatten stadgas i vattenlagen. 3 §.

För industriell anläggning eller annan användning av fastigheten, som kan medföra störningar för grannen av beskaffenhet varom i 2 § sägs, må tillstånd sökas enligt vad därom är särskilt stadgat. Har tillstånd meddelats, äge grannen icke, så länge därvid föreskrivna villkor följas, påfordra att användningen upphör eller att andra förebyggande åtgärder vidtagas än sådana som kunna genomföras utan oskälig kostnad. 4 §•

Yppas störningar från fast anläggning, för vilken tillstånd ej meddelats, men ha dessa pågått tre år i följd utan att därå väckts talan, äge granne icke påfordra mera än i 3 § sägs, med mindre störningarna tilltagit i omfattning. 5 §• I fall som avses i 2 § skall, ändå att tillstånd meddelats enligt 3 §, ersättning givas för skada, dock att ersättning för personligt men skall utgå endast för tid efter det grannen anmärkt på förhållandet. Har tillstånd meddelats eller äger 4 § tillämpning, må ersättning utdömas for framtida skada å fastighet, där skadans omfattning kan på förhand be-

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

räknas. Sådan ersättning må bestämmas att utgå på en gång eller med visst årligt belopp. Då ersättningen bestämts till visst årligt belopp, må detta jämkas efter ty skäligt prövas, när väsentligen ändrade förhållanden det påkalla. 6 §• Ersättning, som enligt 5 § andra stycket utgår på en gång för framtida skada, skall nedsättas hos länsstyrelsen, och gälle om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad i lagen om expropriation är stadgat; dock att beloppet må utan hinder av vad nu sagts utbetalas direkt till grannen, där det är väsentligen utan betydelse för annan rättsägare i hans fastighet. Har utan dylik nedsättning belopp utbetalats till grannen, vare den ersättningsskyldige ansvarig för skada i följd härav. 7 §•

Tränga rötter eller grenar in på grannens område och lider denne därav olägenhet, må grannen borttaga dem; dock att tillfälle dessförinnan bör givas ägaren att själv utföra sådan åtgärd, om den kan befaras medföra märklig skada på trädet. 8 §. Vill någon på sin mark utföra grävning eller annat sådant arbete, åligger det honom att vidtaga den skyddsåtgärd, som kan förutses vara erforderlig till förekommande av skada på grannens mark. Underlåter han det, m å han vid vite tillhållas att vidtaga åtgärden eller att inställa arbetet; give ock ersättning för skada, som förorsakats genom försummelsen. Finnes kostnaden för skyddsåtgärd uppenbarligen överstiga beloppet av skada, som den avser att förebygga, må skyddsåtgärd underlåtas; give dock ersättning för skadan. På begäran skall, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställas betryggande säkerhet för ersättningen, innan arbetet påbörjas. Är byggnad på grannens fastighet genom vårdslöshet vid uppförandet eller genom bristande underhåll av den beskaffenhet att därav påkallas särskild åtgärd till förekommande av skada, oaktat arbetet icke sträckes nedanför vanligt källardjup, skall åtgärden bekostas av grannen. 9 §. Är grävning eller annat sådant arbete av mer än vanligt ingripande beskaffenhet eller eljest av den natur att det medför särskild risk för omgivningen, skall uppkommen skada ersättas, ändå att någon försumlighet icke visas föreligga. 10 §. Åtgärd till förekommande av skada genom grävning eller annat sådant arbete må vidtagas på annans mark, om så erfordras för att undvika oskälig kostnad eller annan synnerlig olägenhet.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

15 För skada och intrång, som vållas genom åtgärden, skall ersättning lämnas, såvida icke ägaren av den fastighet, där åtgärden vidtages, är skyldig att bekosta denna. På begäran skall, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställas betryggande säkerhet för ersättningen, innan åtgärden påbörjas. 11 §• Har byggnad uppförts i sådant läge att den skjuter in på grannes mark och skulle byggnadens rivande eller förändring medföra märklig kostnad eller olägenhet för ägaren, vare denne ej skyldig att avträda den intagna marken, förrän byggnaden rives eller brinner ned, utan så är att den, som uppfört byggnaden, gjort inkräktningen med avsikt eller därvid handlat med grov vårdslöshet och, om fastigheten övergått till ny ägare, denne ägde kännedom därom vid förvärvet av fastigheten. För det intrång, som grannen lider av byggnaden, skall han bekomma ersättning, där han icke hellre vill avstå den intagna marken mot lösen. Om trappa, som skjuter över gatulinje, gälle vad särskilt är stadgat.

4 KAP. Om köp, byte och gåva. Om köpets form. 1 §• Köp av fast egendom skall slutas skriftligen. Köpevillkor, som ej intagits i köpehandlingen, vare utan verkan. Säljaren och köparen skola samtidigt underskriva köpehandlingen eller vidkännas sin underskrift därå i närvaro av två vittnen, ett av dem behörigt laga köpevittne. Vittnena skola bestyrka köpehandlingen med sina namn. Upprättas särskilt köpebrev till bevis om att köpeskillingen guldits eller att annat villkor uppfyllts, skall vad i denna paragraf stadgas ej äga tillämpning därå. 2 §•

Säljes fast egendom genom statlig myndighet, vare köpehandlingens bevittnande ej erforderligt. 3 §•

Såsom laga köpevittne må anlitas distriktslantmätare, häradsskrivare, landsfiskal, stadsfiskal, stadsfogde, notarius publicus, advokat och föreståndare för bankaktiebolags notariatavdelning samt, om köpet slutes utomlands, den tjänsteman vid svensk beskickning eller svenskt konsulat som för sådant ändamål utses. Underrätt förordne ock, till erforderligt antal, inom domkretsen bosatta personer, som äro förtrogna med fastighetsförhållandena i trakten, att tillhandagå såsom laga köpevittnen vid köp av fast egendom, helt eller delvis

4 kap. Om köp, byte och gåva.

belägen inom domkretsen. Finnes den som förordnats till köpevittne icke längre lämplig härtill, må han av rätten entledigas. Närmare föreskrifter rörande laga köpevittnes åligganden och rätt till ersättning meddelas av Konungen. Om villkorligt köp. 4 §•

Vid köp må fånget ej göras beroende av villkor under mer än två år från köpehandlingens dag. Har längre tid avtalats, vare köpet ogiltigt; är ej tid utsatt, skall den anses utgöra två år. Vad i första stycket stadgas skall ej äga tillämpning på förbehåll, varigenom fånget göres beroende av köpeskillingens erläggande, ej heller utgöra hinder att uppställa villkor, som har sin grund i särskilt stadgande. 5 §• Föreskrives i köpehandlingen, att särskilt köpebrev skall utfärdas, vare så ansett, som om köpeskillingens erläggande gjorts till villkor för överlåtelsen. 6 §.

Är enligt köpehandlingen överlåtelsen beroende av villkor och utfärdas särskilt köpebrev, skall köparens rätt ej vidare bero av villkoret, där det icke upptagits i köpebrevet. 7 §•

Säljes visst till gränserna angivet område, skall överlåtelsen vara beroende av att området genom laga delning skiljes från den fastighet, vartill det hör. 8 §•

Avser köp andel i fastighet, skall överlåtelsen vara beroende av att andelen utbrytes genom laga delning, såframt ej fastigheten skall innehavas odelad under samäganderätt eller i enkelt bolag. Andel i strömfall, vilket utgör särskild fastighet, må överlåtas oberoende av delningsåtgärd. 9 §• Andel i mark som är samfälld för flera fastigheter må ej för sig överlatas utan så är att andelen registrerats såsom särskild fastighet. Om säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser. 10 §. Avkastning, som fastigheten frambringar före den dag, då tillträde skall ske, tillkomme säljaren. Ej må han annorledes än till husbehov nyttja skog

4 kap. Om köp, byte och gåva.

eller torvmosse, som hör till fastigheten, ej heller avhända denna annat, som icke är att hänföra till dess vanliga avkastning. Arrende, hyra och annan inkomst av fastigheten, som belöper på tiden före tillträdesdagen, tillkomme säljaren. Skatter och andra avgifter, som utgå för fastigheten och belöpa på tiden från och med tillträdesdagen, skall köparen vidkännas. 11 §• Säljaren stånde faran för att fastigheten av våda skadas eller försämras medan den ännu är i hans besittning; dock skall faran övergå på köparen, där fastigheten ej tillträdes i rätt tid till följd av dröjsmål å dennes sida. Har fastigheten skadats eller försämrats på grund av händelse, för vilken säljaren står faran, äge köparen rätt till avdrag å köpeskillingen. Han må ock häva köpet, såframt ej skadan är av allenast ringa betydelse; instämme dock sin talan därom inom ett år från det tillträdet skedde eller vare hävningsrätten förlustig. 12 §. Har fastigheten efter köpets slutande försämrats genom säljarens vanvård eller vållande, njute köparen avdrag å köpeskillingen ävensom ersättning för skada; äge ock häva köpet. Ej må dock köpet hävas, om skadan är av allenast ringa betydelse, utan så är att säljaren förfarit svikligen. Vill köparen häva köpet, skall han instämma sin talan inom ett år från det tillträdet skedde. Försittes denna tid, vare han hävningsrätten förlustig, där ej svikligt förfarande ligger säljaren till last. 13 §.

Vägrar säljaren utan skäl att i rätt tid avträda fastigheten, vare köparen berättigad till skadestånd. Han äge ock häva köpet, där ej dröjsmålet är av allenast ringa betydelse. 14 §. Undandrager sig säljaren utan skäl att utfärda köpebrev, där sådant betingats vid köpet, eller att fullgöra annat, som på honom ankommer för att bereda köparen möjlighet till lagfart, vare lag som i 13 § sägs. 15 §. Där i annat fall än i 14 § sägs lagfart hindras av omständighet, som ej beror av köparen och ej var för honom känd när köpet slöts, äge han häva köpet enligt föreskrifterna i 12 § samt utfå ersättning för skada; dock att den frist, inom vilken talan om köpets hävande skall instämmas, räknas från det tiden för sökande av lagfart gått till ända eller, om lagfart sökts inom nämnda tid, från det beslutet i lagfartsärendet vunnit laga kraft.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

16 §. Är fastighetens ägovidd i dess helhet eller i visst ägoslag mindre än i köpehandlingen blivit köparen tillförsäkrat eller är fastigheten i annat avseende icke sådan som säljaren däri utfäst, njute köparen avdrag å köpeskillingen ävensom ersättning för skada. Köparen må ock häva köpet såsom i 12 § sägs. Samma lag vare där eljest i fastigheten yppas fel eller brist, som köparen, oavsett att bestämmelse därom ej intagits i köpehandlingen, med hänsyn till den avtalade köpeskillingen och omständigheterna i övrigt icke rimligen bort räkna med; dock att ersättning för skada Utgår endast om säljaren ägt eller bort äga kännedom om felet eller bristen. 17 §. Finnes fastigheten på grund av inteckning häfta för högre belopp än vid köpet förutsattes, må köparen avräkna vad av sådan anledning kan komma att uttagas ur fastigheten. Är ej så mycket av köpeskillingen oguldet och erlägger icke säljaren skillnaden inom en månad efter tillsägelse, äge köparen häva köpet och erhålla skadestånd. 18 §. Finnes fastigheten, utan att sådant förutsattes vid köpet, vara besvärad av annan begränsad rätt än i 17 § avses, njute köparen, om han var i god tro när köpet slöts, avdrag å köpeskillingen ävensom ersättning för skada; han må ock häva köpet efter ty i 12 § sägs. Samma lag vare, där annan än säljaren ägde byggnad eller något, som eljest enligt lag skulle höra till fastigheten, och köparen var i god tro vid köpslutet. Vad sålunda stadgats gälle ock, där köparen till följd av offentlig myndighets beslut icke förvärvat den rådighet över fastigheten som han vid köpet haft skäl att förutsätta. 19 §. Säljaren åligger att till köparen överlämna de fastigheten rörande kartor och andra handlingar, vilka äro i hans ägo, eller, där de angå jämväl annan egendom, på anfordran hålla dem köparen till banda. 20 §.

Vid köp stånde säljaren hemul och skall han förty, om fastigheten tillhörde annan, betala köpeskillingen åter ävensom, där köparen var i god tro, gälda skadestånd. Där blott en del av fastigheten frångår köparen, äge denne, om han var i god tro, häva köpet i dess helhet såsom i 12 § sägs; dock att talan härom skall instämmas inom ett år från det egendomen frångick honom.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

21 §.

Förmår säljaren ej gälda vad enligt 20 § åligger honom, äge köparen söka säljarens fångesmän, en efter annan, i den mån de äro pliktiga till hemul. 22 §.

Är köpeskillingen icke till fullo erlagd, när klander instämmes, äge köparen innehålla oguldet belopp, till dess säljaren ställer betryggande säkerhet för vad han kan kännas skyldig att utgiva, om klandret bifalles. 23 §.

Mister köparen fastigheten på grund av annans bättre rätt vid tvesalu, skall vad i 20 § stadgats äga motsvarande tillämpning; dock att i fall, som avses i 20 § andra stycket, talan skall instämmas inom den i 15 § angivna tiden. 24 §.

Varder enligt förbehåll i köpehandlingen köpet hävt på grund av utebliven betalning av köpeskillingen, är säljaren berättigad till skadestånd. I fråga om säljarens rätt till ränta på köpeskillingen skola de i 9 kap. 10 § handelsbalken stadgade grunderna äga tillämpning. 25 §. Är överlåtelsen enligt köpehandlingen beroende av köpeskillingens riktiga erläggande och har köparen efter köpets avslutande blivit försatt i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförhandling utan konkurs eller vid utmätning funnits sakna tillgång att betala sin gäld eller, om han är köpman, inställt sina betalningar eller eljest funnits vara på sådant obestånd, att han måste antagas icke kunna rätteligen erlägga köpeskillingen, äge säljaren häva köpet, där ej utan oskäligt uppehåll efter anmaning köpeskillingens gäldande tryggas genom ställande av erforderlig säkerhet' Haves köpet, vare säljaren jämväl berättigad till skadestånd. 26 §.

Finnes, när köp häves, fastigheten vara besvärad av inteckning, som tillkommit på grund av köparens utfästelse, äge säljaren till sin säkerhet innehålla så mycket av köpeskillingen, som motsvarar vad av sådan anledning kan komma att utgå ur fastigheten; räcker ej härtill vad säljaren uppburit, må köparen påkalla köpets hävande endast såvida han till säljaren erlägger skillnaden. Har köparen upplåtit annan rätt till fastigheten, som väsentligen minskar dess värde eller dess användbarhet i säljarens hand, eller har fastigheten

4 kap. Om köp, byte och gåva.

genom köparens åtgärd eller vållande väsentligen försämrats eller minskats i värde, må talan om köpets hävande icke mot säljarens bestridande bifallas. 27 §.

Har talan väckts om hävande eller återgång av köp, äge köparen utan säljarens medgivande söka inteckning i den köpta fastigheten till säkerhet för köpeskillingens återbärande. Föres talan om hävande eller återgång av köp, som avser del av fastighet, eller återgår sådant köp på grund av vad i 7 eller 8 § är stadgat, m å inteckningen sökas i den fastighet, till vilken området eller andelen hör. Inteckning för belopp, som tilldömts köparen, må ej sökas senare än tre månader från det domen vann laga kraft eller, om fastigheten ej var lagfaren för säljaren, från det lagfart meddelades för honom. Om byte. 28 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om köp gälle ock i tillämpliga delar om byte. Då fastighet, som gått i byte mot annan fastighet, finnes hava vid bytet tillhört annan än överlåtaren eller frångår förvärvaren i följd av omständighet, som avses i 23 §, må han dock icke återtaga den egendom han gav i byte utan i stället undfå ersättning i penningar. Om gåva. 29 §. Gåva av fast egendom skall ske genom gåvobrev, som undertecknas av givare och gåvotagare; och skall härvid vad i 1 § första och andra styckena och 2 § är stadgat äga motsvarande tillämpning. 30 §.

Är gåva beroende av villkor gällande under mer än två år från gåvobrevets dag och har gåvotagaren överlåtit fastigheten till annan, innan talan om återgång blivit instämd, äge givaren ingen talan mot nye ägaren utan söke i stället att av gåvotagaren utfå gåvans värde. Om gåva till förmån för ofödda gälle vad särskilt är stadgat. 31 §. Bestämmelserna i 7—9 §§ äga tillämpning jämväl på gåva. 32 §. Är vid återgång av gåva fastigheten besvärad av inteckning, tillkommen på grund av gåvotagarens medgivande, eller av inskrivning för någon av

5 kap. Om förköpsrätt.

honom upplåten rättighet, vare inteckningen eller inskrivningen gällande; och söke givaren för sin förlust ersättning av gåvotagaren.

5 KAP. Om förköpsrätt. Allmänna bestämmelser. 1 §• Förköpsrätt till fast egendom innebär befogenhet att, när egendomen säljes, inlösa densamma till det pris köparen utfäst. 2 §. Har förköpsrättens innehavare icke utövat sin rätt n ä r tillfälle därtill på grund av egendomens försäljning erbjudit sig, äge han likväl vid en senare försäljning göra förköpsrätten gällande. 3 §.

Förköpsrätt må ej, ändå att annat avtalats, göras gällande, där köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon, ej heller där viss lott i egendomen säljes till någon som förut var delägare i densamma. Sker försäljningen i den ordning utsökningslagen bestämmer, må förköpsrätt ej utövas. 4 §.

Säljes hela den egendom som är underkastad förköpsrätt, må rättens utövande ej begränsas till en del av egendomen, med mindre sådan del är självständig brukningsenhet och tillika utgör särskild fastighet. Ingår i köpet allenast del av egendomen, må rätten göras gällande till denna del. 5 §. Tillkommer förköpsrätt flera gemensamt och vill någon av dem ej deltaga i inlösningen, vare det ej till hinder för de övriga att utöva rätten. 6 §•

Den som vill utöva förköpsrätt åligge att instämma köparen till domstol. Vid stämningens utfärdande skall genom rättens föranstaltande göras anteckning därom i fastighetsboken. Ej må utan köparens medgivande talan om förköp återkallas i annat fall än i 17 § avses. 21—600777

III

o kap. Om förköpsrätt.

7 §• Anmäler köparen, med överlämnande av köpehandlingen i bestyrkt avskrift, sitt fång för den vilken förköpsrätten tillkommer, åligger det denne vid påföljd av talans förlust att inom en månad från det anmälan skedde instämma sin talan. 8 §.

Föres talan om förköp, åligge käranden att, såsom i 48 § utsökningslagen sägs, hos överexekutor ställa säkerhet för vad han skall utgiva i lösen ävensom för den ersättning han kan bliva skyldig att gälda köparen. Visas ej under förberedelsen i målet, att säkerhet blivit rätteligen ställd, vare käromålet förfallet, där köparen så yrkar innan förberedelsen avslutats. 9 §• Ingår i köpet egendom som ej skall lösas och är ej särskild köpeskilling utsatt därför eller visar käranden att det utsatta beloppet understiger vad å den egendom må anses belöpa av sammanlagda köpeskillingen, prove rätten h u r köpeskillingen skäligen bör fördelas. 10 §. Det åligger den som vill utöva förköpsrätt, vid äventyr att förköpet förfaller, att senast å den i domen utsatta betalningsdagen till köparen eller, i den mån dennes betalningsskyldighet ej blivit fullgjord, till säljaren utgiva köpeskillingen för den fastighet som skall lösas, med avdrag för intecknad gäld som därå enligt köpeavtalet skolat avräknas. Därjämte skall den förköpsberättigade inom tid som i första stycket sägs ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget så ock nödig kostnad, som köparen må hava nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning. Å de belopp, som den förköpsberättigade jämlikt denna paragraf har att utgiva, skall han gälda ränta efter sex procent från den utsatta dagen. 11 §• Bifalles talan om förköpsrätt, skall rätten fastställa vad käranden enligt 10 § har att betala ävensom utsätta dag då egendomen skall av käranden tillträdas och betalning erläggas. 12 §.

När tvist om förköp blivit avgjord genom dom som äger laga kraft, skall genom rättens föranstaltande göras anteckning därom i fastighetsboken. 13 §. Går egendom som är underkastad förköpsrätt i byte, äge den, vilken rättigheten tillkommer, inlösa egendomen efter dess värde vid den tid då bytesavtalet slöts; och skall därvid vad i detta kap. stadgas med avseende å förköpsrätt vid försäljning äga motsvarande tillämpning.

5 kap. Om förköpsrätt.

23 Särskilda bestämmelser om avtalad förköpsrätt.

14 §. Avtal om upplåtelse av förköpsrätt skall upprättas skriftligen och inskrivas såsom i kap. stadgas. Om meddelad inskrivning dödas eller eljest upphör att gälla, vare förköpsrätten förfallen. Ändring i avtalet vare utan verkan, om den ej avfattats skriftligen och blivit antecknad i fastighetsboken. 15 §.

Förköpsrätt som tillförsäkrats annan än kronan eller kommun vare icke gällande utöver femtio år från det rättigheten blev inskriven. 16 §. Har förköpsrätt tillförsäkrats ägare av viss fastighet, vare förköpsrätten oskiljaktigt förenad med äganderätten till denna. I annat fall än i första stycket sägs må förköpsrätt ej överlåtas. 17 §. Har egendom som är underkastad förköpsrätt gått i ett köp med annan fast egendom, som ej kan utan olägenhet skiljas från den förra, eller ingå i köpet kreatur, redskap eller andra för egendomens bruk avsedda lösören, vare den som vill utöva förköpsrätten pliktig att lösa jämväl vad sålunda ingått i köpet, såframt köparen framställer yrkande därom under förberedelsen i målet. Vill käranden, när sådant yrkande framställts, hellre återkalla sin talan, vare det honom öppet; dock skall i sådant fall talan återkallas inom tid som rätten utsätter. Särskilda bestämmelser om förköpsrätt grundad i arrendeavtal.

18 §. Är arrenderätt jämlikt kap. §i förenad med förköpsrätt, äge arrendatorn utöva förköpsrätten, när försäljning sker av fastighet, som sammanfaller med det arrenderade området eller vars odlade jord till större delen ingår i arrendet. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning, där allenast del av fastigheten säljes. 19 §. Förköpsrätt må ej utövas, där egendomen säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder. 20 §.

Har jordägaren bjudit arrendatorn att förvärva egendomen och har arrendatorn icke inom tre månader därefter antagit hembudet, må förköpsrätten 1

Nuvarande 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen.

6 kap. Om återköpsrätt. j

ej göras gällande under ett år efter hembudet, där ej försäljning sker på villkor, som för jordägaren äro mindre fördelaktiga än de som gällt för hembudet. 21 §. Ej vare avsägelse av förköpsrätt bindande för arrendatorn med mindre han tagit del av köpehandlingen. 22 §.

Finnes egendomen, när arrendatorn vill lösa densamma, vara besvärad av inteckning, som tillkommit på grund av köparens utfästelse och ej tagits i beräkning vid köpet, äge arrendatorn från köpeskillingen avräkna vad av sådan anledning kan komma att uttagas ur egendomen. 23 §.

A den av rätten enligt 11 § utsatta betalningsdagen skall arrendeavtalet upphöra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo. Betalningsdag varom nu är sagt må ej utsättas tidigare än tre månader från domens dag. Är enligt köpeavtalet köparens rätt till fastigheten beroende av att köpeskilling erlägges å viss dag, infallande efter det talan om förköp blivit instämd men före den i domen utsatta betalningsdagen, må säljaren, oaktat köparen ej rätteligen erlägger köpeskillingen, ej häva köpet, där arrendatorn fullgör den honom i domen ålagda betalningsskyldigheten.

6 KAP. Om återköpsrätt. 1 §• Vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan eller kommun eller eljest är i allmän ägo, stånde säljaren fritt att i köpehandlingen, i samband med villkor om skyldighet för fastighetens innehavare att använda densamma för visst ändamål eller underlåta viss användning, göra förbehåll om rätt för säljaren att köpa fastigheten åter efter värdering enligt vad här nedan stadgas. Sökes ej inskrivning av återköp sr ätten såsom i kap. stadgas inom en månad efter det lagfart meddelades å köparens fång eller upphör meddelad inskrivning att gälla, vare förbehållet om återköpsrätt förfallet. 2 §.

Förbehåll om återköpsrätt må göras för obestämd tid eller för viss tid. Återköpsrätt kan övergå endast å sådan ny innehavare som själv äger betinga sig återköpsrätt.

G kap. Om återköpsrätt.

25 Varder fastigheten utan förbehåll om återköpsrättens bestånd försåld i den ordning utsökningslagen bestämmer, vare rätten förfallen. 3 §.

I samband med återköpsrätt avtalat villkor angående fastighetens användning vare, i den m å n återköpsrätten beror av villkoret, gällande för samma tid som denna, även om avtalet annorlunda bestämmer. Där ägaren av fastigheten med återköpsrättens innehavare träffat avtal, varigenom villkoret ändrats, samt avtalet, med iakttagande av vad i kap. § stadgas, blivit antecknat i fastighetsboken, gälle sedan villkoret, sådant det genom avtalet ändrats, såsom vore det avtalat i samband med återköpsrättens stiftande. 4 §•

Varder till följd av ändrade förhållanden, som icke äro att hänföra till fastighetens ägare eller bero av denne, det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens användning för ägaren oskäligt betungande, må på hans yrkande domstol, ändå att annat förbehåll skett, förordna att återköpsrätten skall avlösas. Kan ej överenskommelse träffas om löseskillingens belopp, skall detta bestämmas av tre ojäviga skiljemän, bland vilka en utses av vardera parten och de sålunda utsedda tillkalla den tredje. Tredskas någondera parten att utse skiljeman, eller kunna de utsedda ej förena sig om valet av den tredje, äge domaren eller utmätningsmannen i orten att förordna om valet. Den som ej nöjes med vad de flesta skiljemännen säga, äger att draga tvisten under rättens prövning, så framt h a n instämmer sin talan inom tre månader från det skiljemännens beslut tillställdes honom; och skall i beslutet lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde har att iakttaga för tvistens dragande under rättens prövning. 5 §• Återköpsrätt m å utövas, 1) om det i samband med återköpsrätten avtalade villkoret angående fastighetens användning varder åsidosatt och vad i sådant hänseende förekommit icke finnes vara av ringa betydenhet; 2) om fastigheten vanvårdas, så att ändamål, för vilket den enligt villkoret skall användas, uppenbarligen äventyras; 3) om fastigheten på grund av ändrade förhållanden befinnes uppenbart olämplig att användas enligt villkoret; 4) om fastighetens ägare enligt 4 § instämt talan om återköpsrättens avlösning och rättighetens innehavare gör densamma gällande, innan det visat sig, huruvida stämningen leder till avlösning, eller, där talan bifallits, tre månader förflutit från det utslaget vann laga kraft; 5) om fastighetens ägare skriftligen hembjudit fastigheten eller del därav till återköp enligt detta kap. och rättighetens innehavare gör densamma gällande inom tre månader från det hembudet skedde; eller

6 kap. Om återköpsrätt.

6) om, utan att sådant hembud ägt rum eller sedan mera än två år förflutit från det hembudet skedde, fastigheten helt eller delvis överlåtes å någon, som ej äger lott i fastigheten och ej är ägarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock ägarens syskon, samt rättighetens innehavare gör densamma gällande inom tre månader från det lagfart söktes å nye ägarens fång. Har villkor angående fastighetens användning åsidosatts eller vanvård ägt rum, men sker rättelse, innan talan om återköp anhängiggjorts, må ej förhållandet sedermera kunna åberopas såsom grund för återköp. Göres återköpsrätt gällande till flera fastigheter, skall frågan, huruvida återköp må äga rum, bedömas särskilt för varje fastighet. Avser hembud eller överlåtelse, varom under 5 och 6 sagts, allenast visst område av fastighet, vilket därifrån kan avskiljas såsom särskild fastighet, m å återköpsrätt på grund av vad där stadgats göras gällande endast beträffande samma område. 6 §•

Innefattar förbehåll om återköpsrätt, att sådan rätt skall kunna utövas i annat fall eller under annan betingelse än i 5 § är nämnt, vare köpeavtalet ogiltigt. Samma lag vare, där förbehåll om återköpsrätt avser allenast del av fastighet som ingår i köpet. Återköpsrätt må ej i vidare mån än av 5 § framgår utövas allenast beträffande del av fastighet. 7 §•

Den som vill göra gällande återköpsrätt har att instämma talan mot den som senast erhållit lagfart å fastigheten eller dennes efterträdare i äganderätten. Vid stämningens utfärdande skall genom rättens föranstaltande göras anteckning därom i fastighetsboken. Invänder svaranden att fastigheten frångått honom före stämningens delgivning eller varder detta eljest för rätten kunnigt, skall i stället nye ägaren stämmas. Kommer nye ägaren, utan att vara stämd, tillstädes såsom part i målet, gälle dock den ågångna stämningen. Återköparen må ej återkalla sin talan utan motpartens medgivande. Parts utevaro utgöre ej hinder för målets handläggning och avgörande. 8 §• Sker återköp utan att ny ägare, som före stämningens delgivning förvärvat fastigheten, varit part i målet, vare så ansett som överginge genom återköpet fastigheten från svaranden i målet, och vike den förstnämndes fång för återköparens. I fall varom nu sagts njute den som får vika skadestånd av svaranden, där denne icke i målet givit tillkänna, att fastigheten frångått honom före stämningens delgivning. överlåtelse av fastigheten som äger rum efter stämningens delgivning vare ogiltig, om återköp kommer till stånd.

6 kap. Om återköpsrätt.

27 Varder efter målets anhängiggörande men innan återköparen förvärva! fastigheten denna försåld i den ordning utsökningslagen bestämmer, vare frågan om återköp på den ågångna stämningen förfallen och beslut, som i fråga om sådant återköp meddelats, utan verkan. Angående anstånd med försäljning, varom nu sagts, stadgas i utsökningslagen. 9 §• Rätten give så snart ske kan och i varje fall före tillsättande av återköpsnämnd, varom nedan sägs, särskild dom i frågan, huruvida återköp må äga rum. Tillstädjes återköp, må, där ej rätten samma dag skiljer sig från målet, över domen föras särskild talan; sker det ej, stånde domen fast. Fullföljes talan, vile under tiden målet. 10 §. Där återköp enligt denna lag skall äga rum, vare överenskommelse om löseskillingens belopp eller om ränta därå så ock om tid och ordning för betalningsskyldighetens fullgörande utan verkan. Ej heller må före rättegångens anhängiggörande avtal träffas om rätt för återköparen till skadestånd på grund av återköp. 11 §• För fastigheten skall vid återköpet erläggas en i penningar på en gång utgående löseskilling motsvarande fastighetens fulla värde, sådant det befinnes under antagande dels att varje ägare av fastigheten är bunden av återköpsrätten och det i samband därmed avtalade villkoret angående fastighetens användning och dels att fastigheten i övrigt icke besväras av andra rättigheter än dem, som vid försäljning av fastigheten i den ordning utsökningslagen bestämmer äga företräde framför återköpsrätten eller ock äro av försäljningen oberoende. Har efter stämningens delgivning kostnad nedlagts å fastigheten i uppenbar avsikt att höja löseskillingen, må genom sådan kostnad åstadkommen ökning av fastighetens värde icke tagas i beräkning vid löseskillingens bestämmande. Å löseskillingen skall gäldas ränta efter sex procent från förfallodagen. 12 §. Löseskillingen skall, ändå att annorlunda avtalats, bestämmas genom värdering enligt 11 § av en för sådant ändamål inför rätten tillsatt återköpsnämnd. Rätten tillställe nämnden protokoll och övriga handlingar i målet. 13 §. I fråga om val av återköpsnämnd och dennas sammansättning, om kallelse till sammanträde, om jäv och anmärkning mot ledamots behörighet, om

6 kap. Om återköpsrätt.

ledamots utevaro, om nämndens beslutförhet och förfarandet inför nämnden ävensom angående omröstning samt avfattande och översändande av protokoll och beslut skall i tillämpliga delar gälla vad om expropriationsnämnd är stadgat. Löseskillingen må ej bestämmas lägre än vad återköparen erbjudit eller högre än fastighetens ägare begärt; dock må ej löseskillingen till förfång för den, som jämte ägaren har del däri, sättas lägre än till det belopp, vartill den uppgår beräknad enligt 11 §. 14 §. Har löseskilling av återköpsnämnden bestämts till lägre belopp än återköparen erbjudit, vidtage rätten i sin dom jämkning till det belopp som erbjudits. Eljest må rätten ej göra ändring i uppskattningen. Finner rätten, att nämnden vid bestämmande av löseskilling gått utöver vad fastighetens ägare yrkat, meddele rätten därom besked. Där nämnden ej förfarit i enlighet med lag eller ny uppskattning erfordras på grund av mellankommande naturhändelse eller annan förändring av fastigheten, äge rätten återförvisa ärendet till nämnden. 15 §. Rätten fastställe i sin dom löseskillingen och den ränta som därå skall utgå; utsatte ock viss dag efter det domen vunnit laga kraft, å vilken återköparen skall tillträda fastigheten och löseskillingen senast skall nedsättas hos Konungens befallningshavande. 16 §. Då domen vunnit laga kraft och löseskillingen blivit nedsatt hos Konungens befallningshavande, övergår fastigheten till återköparen, fri från andra fordringar och inteckningar än dem, som äga företräde framför återköpsrätten. Om återköpets inverkan på beståndet av annan rätt till fastigheten stadgas i kap. 17 §. Då löseskilling nedsättes hos Konungens befallningshavande, äge avdrag rum för gäld, därför fastigheten även i återköparens hand skall häfta. Vid nedsättning ingive återköparen gravationsbevis rörande fastigheten, domen samt bevis att den vunnit laga kraft. Försummas det, åligger Konungens befallningshavande att genast på återköparens bekostnad anskaffa nämnda handlingar. Löseskillingen varde av Konungens befallningshavande ofördröj ligen insatt i bankinrättning för att där innestå mot ränta. 18 §. Konungens befallningshavande utbetale löseskillingen jämte därå upplupen ränta till den som är därtill berättigad.

6 kap. Om återköpsrätt.

29 Skall i anledning av återköpet fordran, inteckning eller avkomsträtt upphöra att gälla i fastigheten, äge i fråga om löseskillingen samt därå efter förfallodagen upplupen ränta stadgandena om fördelning hos överexekutor av köpeskilling för utmätningsvis såld fast egendom motsvarande tillämpning. Har vid löseskillingens bestämmande nämnden gått utöver det belopp förre ägaren yrkat, skall överskottet, där det ej erfordras för tillgodoseende av andra rättsägares anspråk, återställas till återköparen. Samma lag vare i den mån överskott, som skulle tillkomma förre ägaren, uppstår och h a n till återköparen häftar för ogulden köpeskilling. Har löseskillingen före förfallodagen insatts i bankinrättning, skall ränta som belöper å tiden före nämnda dag tillfalla återköparen. Sammanträde för fördelningen skall hållas så snart ske kan. Kallelse till sammanträdet skall genom Konungens befallningshavandes försorg med posten sändas till förre ägaren samt övriga kända rättsägare. Är någon rättsägare okänd, skall kungörelse om sammanträdet minst fjorton dagar förut införas i allmänna tidningarna och tidning inom orten. 19 §. Då nedsättning av löseskillingen skett och bevis tillika inkommit att domen vunnit laga kraft, skall Konungens befallningshavande därom ofördröjligen göra anmälan till inskrivningsdomaren. 20 §.

Finnes å fastighet som återköpes arrendator eller hyresgäst, vars rätt ej äger bestånd mot återköparen, åligger det denne, där h a n ej vill låta nyttjanderättshavaren kvarsitta, att inom en månad efter tillträdesdagen uppsäga arrende- eller hyresavtalet vid äventyr att detta eljest varder gällande. Sedan återköparen tillträtt egendomen, äge h a n uppbära därefter förfallande arrende, hyra samt avgift för rätt till elektrisk kraft och i övrigt utöva de rättigheter som på grund av arrende- eller hyresavtal eller avtal om elektrisk kraft tillkomma ägaren; svare ock, där avtalet skall gälla mot honom, i förre ägarens ställe till de jordägaren åliggande förpliktelser vilka skola fullgöras efter sagda tid. Ej må rättshavaren å avgift som förfaller till betalning mer än ett år eller vid hyra och avtal om elektrisk kraft mer än sex månader efter det h a n erhöll kunskap om stämning i återköpsmålet, avräkna vad han må ha att fordra av förre ägaren, ej heller gälle i fråga om sådan avgift betalning som av honom erlagts till förre ägaren eller annan uppgörelse som med denne träffats. Fordran varav rättshavaren blivit innehavare eller uppgörelse som träffats efter det han fick kunskap om stämningen må ej åberopas mot återköparen. Har i arrende- eller hyresavtal eller avtal om rätt till elektrisk kraft skett ändring eller tillägg, som icke var gällande mot återköparen, då han tidigare ägde fastigheten, vare återköparen berättigad att vägra godkännande av ändringen eller tillägget; give dock sin vägran till känna inom en månad

7 kap. Om verkan av klander.

efter det han underrättades om ändringen eller tillägget eller gälle det mot honom såsom hade han det godkänt. Sker sådant tillkännagivande, äge arrendatorn, hyresgästen eller innehavaren av rätten till elektrisk kraft därefter tid av en månad att uppsäga avtalet; och skall, vad angår rätt till elektrisk kraft, avtalet genast upphöra att gälla. 21 §. Ordförande och ledamöter i återköpsnämnd äge rätt till ersättning enligt samma grunder som gälla för ordförande och ledamöter i expropriationsnämnd. Återköpare vare skyldig att gälda kostnaden för löseskillingens fördelning. Beträffande övriga med återköpsförfarandet förenade kostnader, så ock kostnaderna i mål varom i 4 § sägs, skilje rätten mellan parterna efter ty för varje fall prövas skäligt.

7 KAP. Om verkan av klander. 1 §• Varder fast egendom efter klander återvunnen, skall den i tvisten tappande utgiva avkastning, som fallit efter det han vann kunskap att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämningen blev honom delgiven, dock mot gottgörelse för vad han fått påkosta för avkastningens vinnande och för egendomens underhåll under samma tid. Har den tappande vållat, att avkastningen kommit att understiga vad skäligen bort vinnas av egendomen, gälde han ersättning härför. 2 §•

Har egendomen skadats eller minskats i värde till följd av åtgärd eller vållande av den tappande vare denne skyldig gälda skadestånd. 3 §.

Den, som vinner egendomen, vare skyldig att ersätta den tappande nödig kostnad, som denne nedlagt därå utöver vad som erfordrats för egendomens underhåll under den tid han innehaft den. Nyttig kostnad varde ock ersatt, där den ej gjorts å tid som i 1 § sägs, dock högst till belopp varmed egendomens värde finnes vara förhöjt genom den nedlagda kostnaden. 4 §•

Vill den vinnande framställa anspråk på avkastning eller på ersättning enligt 1 eller 2 § eller vill den tappande kräva ersättning enligt 3 §, instämme sin talan inom två år från det egendomen avträddes till den vinnande.

7 kap. Om verkan av klander.

31 Försittes denna tid, vare rätt till talan förlorad. Är talan inom föreskriven tid instämd av endera, äge den andre dock rätt till kvittning för fordran, som ej blivit sålunda bevakad. 5 §• Har den tappande påkostat egendomen något som ej är för denna nödigt och som kan därifrån skiljas, må han, där han ej fordrar ersättning enligt 3 §, hembjuda det den vinnande till inlösen. Vill den vinnande ej lösa eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes förklarat sig villig därtill och ställt betryggande säkerhet för löseskillingens gäldande där sådan äskats vid hembudet, äge den tappande bortföra vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i dess förra skick. Bortföres det icke inom tre månader från det egendomen avträddes, tillfälle det den vinnande utan lösen. ö n s k a r den vinnande lösa men kan ej överenskommelse träffas om vad i lösen bör utgå, skall frågan därom avgöras genom skiljemän i den ordning som stadgas i 6 kap. 4 §. 6 §.

Ej må något av vad den tappande enligt 5 § äger skilja från egendomen mot den vinnandes bestridande bortföras, innan den tappande ställt betryggande säkerhet för vad det enligt 1 eller 2 § m å åligga honom att utgiva eller, där beloppet blivit bestämt, innan detsamma guldits. 7 §.

Vad i detta kapitel är stadgat om klander skall äga motsvarande tillämpning, när fast egendom överlåtits till tvenne och tvist dem emellan yppas om bättre rätt till egendomen.

MOTIV.

Inledning. Den jordabalk, som förekom i 1734 års lag, innefattade det huvudsakliga i det system av regler som hade avseende å rättsförhållanden i fast egendom. Av de till antalet 18 kapitlen upptog det första vissa allmänna bestämmelser om laga fång. I andra och tredje kapitlen avhandlades begreppet arvejord och möjligheten att byta sådan jord mot annan jord. Fjärde kapitlet upptog bestämmelserna om lagfart och vissa andra stadganden i anslutning härtill. I femte, sjätte och sjunde kapitlen reglerades de lösningsrätter — bördsrätt samt viderboende- och naborätt — vilka under dåtida förhållanden spelade en framträdande roll. Åttonde kapitlet upptog bestämmelser om gåva, i främsta rummet angående möjligheten att bortgiva jord av olika kategorier. Reglerna om pantsättning av jord hade sin plats i nionde kapitlet. Härefter följde i tionde kapitlet bestämmelser om fullmakt och i elfte kapitlet om klander i jordafång och om hemul. I tolfte och trettonde kapitlen behandlades frågor angående rågångar och i fjortonde kapitlet gåvos regler om ägotvist och laga syn i samband därmed. Femtonde kapitlet handlade om urminnes hävd, och i sextonde samt sjuttonde kapitlen funnos bestämmelser rörande landbolega samt hushyra i stad. Slutligen upptog adertonde kapitlet vissa stadganden om den »som jord, hus, skog, vatten eller vattenverk av annan med våld tager». Genom den rättsutveckling, som ägt rum efter jordabalkens tillkomst, har det mesta av dess innehåll antingen helt bortfallit eller ersatts av andra bestämmelser i särskilda lagar. Ett markant steg i denna utveckling var särskilt bördsrättens avskaffande genom förordningarna den 21 december 1857 och den 22 december 1863. Med denna reform blev sjätte kapitlet helt upphävt, varjämte av stadgandena i tredje och femte kapitlen en del formligen upphörde att gälla medan andra förlorade sin betydelse. Genom förordningen den 21 december 1857 angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom upphävdes åttonde kapitlet. Jordabalken berördes härefter i vidsträckt omfattning av 1875 års lagstiftning angående lagfart och inteckning. Härigenom bortföllo åtskilliga stadganden särskilt i fjärde och nionde kapitlen; den i sistnämnda kapitel reglerade införselpanträtten hade för övrigt redan tidigare, i samband med utvecklingen av det i rättegångsbalken upptagna inteckningsinstitutet, förlorat sin praktiska betydelse. På jordabalkens innehåll har självfallet vidare inverkat den skifteslagstiftning, som särskilt från och med enskiftets införande i början av 1800-talet medfört en betydelsefull omdaning av jordförhållandena. Vissa stadganden i tolfte kapitlet ävensom hela trettonde kapitlet blevo formligen upphävda genom promulgationslagen till nu gällande jorddelningslag. Sextonde kapitlet och delar av sjuttonde kapitlet blevo år 1907 upphävda, såvitt

36 Inledning.

de avse nyttjanderätt varom stadgas i 1907 års lag om nyttjanderätt till fast egendom, och återstoden av sjuttonde kapitlet upphävdes genom samtidigt vidtagna ändringar i handelsbalkens stadganden om förmånsrätt. Slutligen må nämnas, att fjortonde kapitlet upphävts genom lagen om införande av nya rättegångsbalken. Utöver vad nu nämnts ha under tidernas lopp åtskilliga lagar tillkommit, vilka genom sin grundläggande betydelse eller genom själva beskaffenheten av de reglerade frågorna äro att hänföra till den allmänna jordrättens område. Ett framträdande drag i rättsutvecklingen är den strävan till mera noggrann fixering av jordäganderättens föremål, som i och med den moderna fastighetskreditens uppsving blivit nödvändig. I främsta r u m m e t må erinras om den gränsdragning mellan fast och lös egendom, som åvägabragts genom lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra. För kreditväsendet har denna lag en särskild betydelse därigenom, att den fastslår gränsen mellan vad som är föremål för fastighetsinteckning och för förlagsinteckning. Av icke mindre vikt är den avgränsning som måst göras mellan de äganderättsobjekt, d. v. s. jordområden, till vilka rättigheterna i fast egendom hänföra sig. Den indelning av jorden i särskilda enheter eller fastigheter, som tidigare redovisats i den närmast för beskattningsändamål upprättade jordeboken, har med fastighetskreditens utveckling förlorat sin användbarhet. I stället för detta äldre, kamerala redovisningssystem, vari en identifiering av de särskilda äganderättsobjekten endast ofullständigt kunde ernås med hjälp av skattetalsbeteckningarna och fastebrevens dateringar, har numera trätt en lantmäteriteknisk registrering, återgivande den indelning av själva markytan, som framkommit såsom resultat av skiften och andra förrättningar. Den i skilda etapper särskilt under åren 1908 och 1917 genomförda lagstiftning, varigenom nämnda registrering tillskapats, innefattar en detaljreglering som väsentligen faller inom speciallagstiftningens område. Med fastighetsregistreringen sammanhänger nära inskrivningsväsendet, som år 1932 blev föremål för ingripande teknisk reformering. Med utvecklingen har jämväl tillkommit reglering på vissa områden, där skriven lag tidigare saknats, ävensom en viss nydaning av rättsinstitut. Här må erinras om 1881 års förordning om tjuguårig hävd samt om 1907 års lag om servitut. Rättsliga nydaningar äro bland annat tomträtten och vattenfallsrätten, reglerade i 4 kap. nyttjanderättslagen, ävensom den år 1924 införda återköpsrätten. Av jordrättslig karaktär äro även den mot utlänningars förvärv av svenska naturtillgångar riktade särskilda lagen av den 30 maj 1916 samt lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och stiftelse att förvärva fast egendom. I detta sammanhang må emellertid framhållas att inom jordrätten alltjämt finnas betydelsefulla ämnen, vilka ännu icke blivit föremål för någon fullständig behandling i lag. Saknaden av positiv reglering framträder särskilt starkt i fråga om köp, byte och gåva av fast egendom samt beträffande grannelagsrätten. Av det anförda framgår att behovet av en allmän lagrevision på jorda-

Inledning.

balkens område med tiden blivit alltmer kännbart. Sedan början av det föregående seklet ha också gjorts åtskilliga försök att ersätta jordabalken i 1734 års lag med en ny balk innefattande den allmänna jordrättens viktigare regler. Äldst av dessa jordabalksförslag är det, som år 1818 framlades av den s. k. lagkommittén och vid vilket 1734 års lag i fråga om form och indelning fått tjäna såsom förebild. I det förslag till allmän civillag, som år 1826 avlämnades av lagkommittén, inrymdes ävenledes en jordabalk, vars elva kapitel upptogo de viktigaste jordrättsliga lagbestämmelserna. På detta förslag byggdes vidare av den år 1841 tillsatta lagberedning — äldre lagberedningen — vilken i slutet av år 1847 avlämnade förslag till giftermåls-, ärvda-, jorda- och byggningabalk. Ehuru intet av de nu nämnda jordabalksförslagen ledde till lagstiftning, ha de dock samtliga varit av stor betydelse för den utveckling som ägt r u m i den praktiska rättstillämpningen. Arbetet på en revision av jordabalken återupptogs 1903 av den då tillsatta lagberedningen. Denna framlade år 1909 ett förslag, som innefattade en fullständig, ny jordabalk. I förslaget upptogos bestämmelser om fast egendom och dess tillbehör, om ägogränser, om rättsförhållandet mellan grannar, om köp och byte, om gåva, om förköpsrätt och om klander. Vidare behandlades olika slag av nyttjanderätt ävensom servitut och rätt till undantag. Härjämte reglerades inskrivningsväsendet. De i förslaget upptagna bestämmelserna om nyttjanderätt hade redan tidigare framlagts i ett delbetänkande och lett till 1907 års lagstiftning om nyttjanderätt. I övrigt har förslaget föranlett en år 1912 genomförd partiell reform av lagstiftningen om inteckning och exekutiv försäljning av fast egendom. Återstående delar av förslaget ha vilat i avvaktan på inrättandet av fastighetsregister och den tekniska revisionen av inskrivningsväsendet. Sedan de vidlyftiga förberedelserna för nya fastighetsböcker blivit slutförda och själva uppläggandet av dessa böcker kommit i full gång, ansågs tidpunkten vara inne att skrida till erforderlig överarbetning av jordabalksförslaget. I direktiven härför erinras om att lagen om nyttjanderätt till fast egendom, vilken vid sin tillkomst var avsedd att införlivas i en ny jordabalk, vid skilda tillfällen undergått förändringar, vilka tillkommit efter förarbete av särskilda kommittéer. Kapitlen om arrende och hyra hade i denna ordning redan blivit föremål för en revision. Vid sådant förhållande skulle det beredningen lämnade uppdraget ej innefatta en omarbetning av arrendeoch hyreslagstiftningen. Med särskilt avseende å ett av de centrala rättsinstituten, fastighetsköpet, påtalas i direktiven den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan köpeavtalets rättsverkningar och å andra sidan de normer för fastighetsbildningen, vilka med hänsyn till allmänna intressen uppställts inom jorddelningslagstiftningen. Att köp av ett jordområde medförde giltigt äganderättsförvärv, oaktat området icke vore sådant att detsamma kunde godkännas såsom fastighet och fånget lagfaras, innebure en oegentlighet. Svårigheter av liknande slag framträdde beträffande sådana jordandelsköp, där förvärvsobjektet icke vore bestämt såsom viss kvotdel av en fastighet. Det syntes 22—600777

III

38 Inledning.

önskvärt, att i samband med jordabalksrevisionen de praktiska olägenheterna av antydda motsättning i möjligaste mån bringades att upphöra. Vid 1932 års inskrivningsreform förutsattes, att tillkomsten av de nya fastighetsböckerna skulle göra det möjligt att åt inskrivningen i fastighetsboken förläna en starkare rättsverkan. Denna fråga bör enligt direktiven övervägas vid en omarbetning av lagfarts- och inteckningsbestämmelserna. Även andra spörsmål inom inskrivningsväsendet krävde en förnyad prövning med hänsyn tagen till vunnen erfarenhet eller lagstiftningens utveckling efter jordabalksförslagets utarbetande. Bland annat borde undersökas huruvida de komplicerade bestämmelserna om gemensamma inteckningar kunde förenklas utan skada för fastighetskrediten. I förevarande betänkande har beredningen framlagt förslag till lösning av den i direktiven särskilt berörda frågan om förhållandet mellan köpeavtalets rättsverkan och fastighetsbildningens normer. Beredningen, som under sitt arbete jämväl undersökt övriga i direktiven angivna spörsmål, har fattat ståndpunkt i dessa ämnen och har på skilda ställen i förslaget utgått från vad sålunda preliminärt blivit bestämt.

39 Förslag till jordabalk. 1 KAP. Om fastighet och dess gränser. I detta kapitel preciseras två för rättsreglerna inom jordabalkens område grundläggande begrepp, nämligen fast egendom och fastighet. Fast egendom säges vara jord med vad därtill hör. Av 2 kap. i beredningens förslag framgår närmare vad som skall anses höra till jorden. Den fasta egendomen är officiellt indelad i särskilda enheter, som benämnas fastigheter. Ändamålet härmed är främst att individualisera objekten för de rättigheter, som hänföra sig till jorden. Dessa enheter redovisas i fastighetsregistren, som utgöras av jordregister och fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna. Vid uppläggandet av jordregistret förelågo på landsbygden två olika system för jordens indelning i fastigheter. I jordeboken fanns redovisad en för beskattningsändamål tillkommen indelning av jorden i hemman och självständiga lägenheter, den kamerala indelningen. Vidare fanns det en indelning i skifteslag, vilka under tidernas lopp uppdelats i ägolotter genom skiften, hemmansklyvningar och ägostyckningar. Dessa båda system hade dock det samband med varandra att ett sådant skifteslag i regel bestod av en eller flera jordeboksenheter. I registret gjordes ett upplägg för varje jordeboksenhet. Inom upplägget antecknades såsom särskild fastighet varje ägolott, som innehöll m a r k av jordeboksenheten. En ägolott, innehållande m a r k av flera jordeboksenheter, betraktades såsom sammansatt av lika många fastigheter. P å upplägget infördes vidare såsom fastighet varje från skifteslag eller ägolott avsöndrad lägenhet. De i registret sålunda upptagna fastigheterna kunna förändras genom delning eller sammanläggning, på sätt stadgas framför allt i jorddelningslagen och lagen om sammanläggning av fastigheter å landet. Alla härigenom nytillkomna fastigheter upptagas i registret. Detta skall följaktligen innehålla en fullständig redovisning av fastigheterna på landet. Emellertid finnas alltjämt fastigheter som ej blivit registrerade, ett förhållande som framför allt beror på att en mängd avsöndrade lägenheter icke blivit föremål för fastställelse eller lagfart. I städerna kunde m a n vid fastighetsregistreringen icke i samma utsträckning anknyta till någon redan befintlig indelning. Endast i begränsad omfattning hade städernas jord varit föremål för lantmäteriförrättningar. Ej heller fanns det en konsekvent genomförd indelning, som motsvarade den kamerala indelningen på landsbygden. För vissa delar av städerna kunde m a n visserligen, om än med svårigheter, utgå från en bestående indelning

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

i tomter. Inom det icke tomtindelade området nödgades m a n däremot tillskapa en indelning, för vilken den ledande synpunkten varit att varje område, som utgjorde enhetligt ägande- dch panträttsobjekt, skulle upptagas såsom fastighet, s. k. stadsäga. F r å n den i registret angivna indelningen utgå fastighetsbildningslagens regler om delning och sammanläggning av fastigheter. Fastighetsbegreppets anknytning till historiskt betingade förhållanden har nödvändiggjort ett invecklat system av regler angående fastigheternas redovisning. Det låter sig därför knappast göra att inom jordabalkens ram ange under vilka förutsättningar ett område är att betrakta såsom fastighet i juridisk-teknisk mening. I förslaget har vid sådant förhållande allenast upptagits en erinran om fastighetsregistren. Ehuru sålunda principerna för fastighetsindelningen icke kunnat inrymmas i jordabalken, har beredningen dock funnit påkallat att — såsom skett i 1734 års lag och 1909 års förslag — regler upptagas i jordabalken om fastigheternas omfattning och gränser. Väl förekomma sådana regler redan i jorddelningslagen, fastighetsbildningslagen och andra författningar. Enligt beredningens mening böra emellertid i jordabalken inflyta vissa allmänna normer i detta ämne, medan föreskrifter om förfarandet vid bestämning av fastighets omfattning och gränser såsom hittills böra meddelas i specialförfattning. Fastighetsindelningen har betydelse icke endast för rättigheternas individualisering; den lämpar sig även såsom underlag för den jordpolitiska kontrollen över jordens fördelning i ekonomiska enheter. E n fastighet utgör i de flesta fall tillika en brukningsenhet. Sambandet mellan fastigheter och brukningsenheter upprätthålles också i viss utsträckning genom kontrollen över jorddelningen. Delning av en fastighet kan vägras med hänsyn till att brukningsenhetens uppdelning skulle framstå såsom olämplig i ekonomiskt hänseende. Emellertid råder långt ifrån någon full överensstämmelse mellan den rättsliga fastighetsindelningen och jordens fördelning på brukningsenheter. Något principiellt förbud att förena flera fastigheter till en enda brukningsenhet förefinnes ej, liksom det ej heller möter hinder för en jordägare att exempelvis upplåta delar av sin fastighet till nyttjanderättshavare och därigenom föranleda en fastighets uppdelning i flera brukningsenheter. En fastighet kan ock ha på marken uppdelats mellan flera ägare utan användning av de legala formerna för jorddelning. Sammanslagning av flera brukningsenheter torde i våra dagar framstå såsom ett viktigt medel att rationalisera jordbruket. Dylik sammanslagning gör det i sin tur önskvärt att möjligheten att sammanlägga fastigheter underlättas. Frågan härom faller utanför jordabalkens ram. Beredningen torde dock i annat sammanhang komma att föreslå vissa anordningar, som kunna bli av betydelse för förverkligandet av detta önskemål. 1 Möjligheten att ge1 Jfr inom beredningen upprättade promemorior i Hypoteksombudsmännens förhandlingar s. 1411 ff.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

nom långvariga nyttjanderättsupplåtelser kringgå jorddelningskontrollen h a r hittills icke tilldragit sig större uppmärksamhet. Beredningen anser sig icke ha anledning att taga ståndpunkt till frågan, huruvida kontrollen behöver skärpas genom ett ingripande på denna punkt. Den jordpolitiska kontrollen över jorddelningen är att anse såsom misslyckad i den m å n en fastighet trots förvägrad laga delning likväl på marken uppdelas mellan flera ägare. Redan i äldre tid var samhällets jordpolitik inriktad på att uppställa restriktiva regler om delning i legala former av fastigheter, samtidigt som bestämmelser gåvos i syfte att motarbeta uppkomsten av sämjedelningar. Denna tendens i lagstiftningen har under senare tid återkommit med förnyad styrka. Dock har det ingalunda lyckats lagstiftaren att förebygga ett kringgående av meddelade bestämmelser genom faktiska uppdelningar av jorden, som stått i strid med de rättsligen godkända delningarna. De enskilda jordägarna ha icke saknat möjligheter att skapa brukningsenheter, som icke skulle godkännas vid en delning i legala former. Detta får anses vara en avsevärd brist i lagstiftningen. Medan de rättsliga enheterna bildas i överensstämmelse med den jordpolitiska åskådning, som uppbär den vid varje tid gällande lagstiftningen om jorddelning, kan en privat och okontrollerad delning uppenbarligen leda till att lagstiftningens jordpolitiska syften i stor utsträckning förfelas. Möjligheten att en fastighet på marken uppdelas mellan flera ägare sammanhänger med den verkan som lagstiftningen tillerkänner en överlåtelse av ett visst område av en fastighet eller en sämjedelning mellan ägare till ideella andelar av fastigheten. Problemet härom har senast blivit belyst i det av fastighetsbildningssakkunniga år 1944 avgivna betänkandet. 1 Beredningen föreslår i kapitlet om köp och ämnar i kapitlet om lagfart upptaga bestämmelser, som innebära att fastighetsindelningen tillerkännes ökad betydelse i olika hänseenden. Dessa bestämmelser torde vara ägnade att försvåra en delning av brukningsenheter i strid med fastighetsindelningen. Det nu anförda avser främst jord på landet. För stadsplanelagda områden gälla bestämmelserna i 17 och 18 §§ stadsplanelagen om förbud mot nybyggnad inom byggnadskvarter, innan tomtindelning skett och rättsligen genomförts. Motsvarande stadganden ha upptagits i 37 och 38 §§ i det genom proposition till 1947 års riksdag framlagda förslaget till byggnadslag. Kontrollen är alltså här strängare och inriktad direkt på indelningen i brukningsenheter. Förevarande kapitel, som i övrigt motsvarar 2 kap. i 1909 års förslag, avses även skola ersätta 12 kap. jordabalken i 1734 års lag. Åtskilliga bestämmelser däri h a emellertid redan upphävts. Sålunda h a 1 och 2 §§, vilka handlade om gränsmärkens beskaffenhet, upphört att gälla genom lagen den 5 j u n i 1917 om ändrad lydelse av 52 och 104 §§ skiftesstadgan. Denna lag hänvisade frågor om gränsmärkens beskaffenhet och utmärkande av 1

SOU 1944: 46 s. 50 ff.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

ägogränser att avgöras i administrativ ordning; de nu gällande föreskrifterna i ämnet återfinnas i mätningsförordningen den 17 december 1920. Genom promulgationslagen till jorddelningslagen ha vidare 5 och 6 §§ blivit upphävda. Av dessa innehöll 5 § en regel av innebörd att administrativ gräns icke inverkade på ägogräns. I 6 § behandlades de fall, då rågång mellan byar ej funnes i skog och betesmark eller då flera byar låge inom samma rågång. Sistnämnda paragraf har ansetts ersatt genom de allmänna stadgandena om delningsgrund vid skifte. Det i 7 § förekommande stadgandet att grannar skola uppgå rågång åtminstone vart tredje år saknade motsvarighet i 1909 års förslag. Även beredningen finner att ett dylikt stadgande, om det skall anses behövligt, icke bör ha sin plats i jordabalken. I 1734 års lag funnos bestämmelser allenast om en typ av gränser, nämligen rågångar. Gränser inom by — vad som numera betecknas såsom skifteslinjer — ansågos länge vara av underordnad betydelse; bydelägarnas rätt till det på marken utlagda området tedde sig mera såsom en tillfällig nyttjanderätt i byns samfälliga m a r k än såsom äganderätt till en fastighet i nutida mening. Vid 1800-talets slut hade man emellertid i rättspraxis börjat tillämpa de för rågångar givna reglerna även på gränser inom by. Denna historiska utveckling förklarar, att kapitlet om ägogränser i 1909 års förslag och jämväl reglerna om gränsbestämning i jorddelningslagen kännetecknas av att rågångarna skjutits i förgrunden på ett sätt som numera icke motsvarar de faktiska förhållandena. Även i ett annat avseende har 1909 års förslag till följd av utvecklingen kommit att te sig i viss mån föråldrat. En rågångstvist ansågs ännu vid denna tid vara en angelägenhet som rörde alla hemmansdelar i byarna på ömse sidor om rågången. Denna uppfattning har påverkat utformningen av åtskilliga bestämmelser i förslaget. Numera anses i en rågångstvist blott de fastigheter ha del, som ligga invid rågången. Reglerna om skifteslinjer i 1909 års förslag togo framför allt sikte på gränser tillkomna vid skifte av hel by, medan gränser tillkomna vid sekundära delningar sattes i andra hand. Även i detta hänseende saknas numera anledning att göra någon skillnad. Vid en reglering av hithörande frågor bör därför åt stadgandena ges en avfattning, som bättre motsvarar det faktiska läget. 1 §• I anslutning till gällande lag bestämmes begreppet fast egendom i denna paragraf såsom jord med vad därtill hör. Fast egendom definierades i 1 kap. 1 § av 1909 års förslag såsom jord och grund med vad därtill hör. Med grund avsågs härvid förmodligen vattentäckt jordyta. Denna distinktion mellan jord och grund är dock knappast vedertagen, och den har icke upptagits i jorddelningslagen, som med jord betecknar även vattentäckt område. 2 §.

I inledningen till detta kapitel har beredningen framhållit, att någon uttömmande definition på begreppet fastighet icke kan införas i jordabalken. Här

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

k a n alltså endast göras en hänvisning till de bestämmelser, som finnas angående fastighetsbildningen (huvudsakligen lagen om delning av jord å landet, lagen om sammanläggning av fastigheter å landet och lagen om fastighetsbildning i stad). I paragrafen har vidare upptagits en erinran om den redovisning av fastigheterna, som förekommer i fastighetsregistret; under denna beteckning sammanfattas jordregister och fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelserna. 1 3 §• Enligt hävdvunnen uppfattning finnes i havet en yttre gräns för det vattenområde, som är under enskild äganderätt. I 1766 års fiskeristadga upptogs under 2 kap. 6 § såsom huvudregel, att »vid öppna havsstranden eller där ingen skärgård är, såsom ock utom skären, får jord- och strandägaren ej sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten vidare, än dess landgrund räcker, som vid stranden ligger och därifrån utlöper». Avfattningen av denna regel ger närmast vid handen, att icke blott fiskerättszonen utan strandägarens vattenområde över huvud skulle bestämmas av landgrundets utsträckning, en tolkning som vinner stöd av stadgans förarbeten. 2 Begreppet landgrund var emellertid så obestämt, att önskemål så småningom framfördes om ett förtydligande härav. I skrivelse den 26 maj 1841 begärde riksdagen, att »betydelsen av landgrund, som vid stranden ligger och därifrån utlöper samt den därpå vilande enskilda fiskerätten» måtte noggrant och efter en antagen princip fastställas. Det kunde lämpligen anges ett visst avstånd från stranden, inom vilket strandägarens enskilda rätt skulle gälla, »på det sätt att, där vattnet invid stranden äger ett visst bestämt djup, avståndet räknas ifrån själva stranden, och där landgrunden ifrån stranden utlöper, d. v. s. vattnet icke har invid stranden det bestämda djupet, gränsen för den enskilda fiskerättigheten räknas till samma avstånd ifrån det ställe, där sådant djup vidtager.». Det »antal alnar eller famnar ifrån stranden», som lämpligen kunde stadgas såsom gräns för strandägarens enskilda fiskerätt, ävensom det djup, varifrån avståndet skulle mätas, borde bestämmas efter sakkunniga personers hörande och sig företeende förhållanden. Ännu en framställning i ämnet gjordes av riksdagen i skrivelse den 22 april 1845. I denna skrivelse anhöll riksdagen bland annat, att en närmare bestämmelse måtte lämnas om den i 2 kap. 6 § fiskeristadgan omförmälda »yttre gränsen för strandägares rättighet till fiske och vatten». I nämnda paragraf borde inflyta »en närmare bestämmelse om yttre gränsen för strandägares fiskevatten eller till vad djup eller, i vissa fall, avstånd från stranden utåt sjön landgrund må räknas». I 1852 års fiskeristadga, som utfärdades i administrativ ordning, bibehölls under 2 § den äldre stadgans regel att vid öppna havsstranden och utomskärs strandägaren ej finge sträcka sin enskilda rättighet till fiskevatten vi1 2

Jfr 3 § lagen den 3 juni 1932 om uppläggande av nya fastighetsböcker för landet. Se D a h l b e r g , Om strandeganderätten (1897) s. 57 ff.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

dare »än dess landgrund räcker». Såsom subsidiär regel upptog paragrafen följande bestämmelser: »Är ej lagligen bestämt, h u r u långt sådan landgrund i havet sig sträcker, då må under strandäganderätten inbegripas allt det vatten, som finnes till och med etthundra famnar från det ställe invid stranden, där stadigt djup av en famn vidtager; strandägare dock icke förment att lagligen göra anspråk på det större område i fiskevattnet, vartill han kan anse sig befogad.» Med den subsidiära regeln torde ha avsetts att, i anslutning till riksdagens skrivelser, meddela en tolkning av den äldre föga praktikabla regeln. Man synes ha anknutit till en i viss utsträckning gängse uppfattning om hur landgrundsregeln borde uppfattas; 1 dock ge förarbetena till stadgan ingen upplysning om varifrån måtten hämtats. I nu gällande lag den 27 juni 1896 om rätt till fiske har den tidigare landgrundsregeln helt bortfallit och den subsidiära bestämmelsen i 1852 års stadga upptagits såsom huvudregel, varvid famnmåtten utbytts mot metermått och en mindre jämkning skett till strandägarens förmån för undvikande av bråktal. Enligt 2 § fiskerättslagen omfattar, där ej annorledes är lagligen bestämt, strandägarens enskilda fiskerätt vid öppna havsstranden och utom skären allt det vatten, som finnes till och med etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager. Den kommitté, som utarbetade förslaget till denna lag, ansåg att ordet landgrund borde undvikas i lagtexten. Kommittén anförde, att detta uttryck i det allmänna språkbruket liksom i den äldre lagstiftningen allenast utmärkte det utanför en strand belägna grunda vattenområdet, vars omfång naturligtvis ej kunde bestämmas genom en allmän regel. Medan 1766 års fiskeristadga enligt det förut anförda torde ha åsyftat en bestämning av såväl strandägarens fiskerättszon som hans äganderätt till vattenområde, ha senare författningar endast behandlat fiskerätten. Den i 1852 års fiskeristadga givna regeln om landgrundets utsträckning har sålunda omedelbart tagit sikte endast på fiskerätten. Även stadgandet i 1896 års lag om rätt till fiske avser allenast att fastställa området för strandägarens enskilda fiskevatten. Under sådana förhållanden har icke rörande ägogräns i öppna havet givits någon senare uttrycklig bestämmelse än regeln om landgrund i 1766 års fiskeristadga. 2 Enligt 1909 års förslag skulle i jordabalken upptagas en regel, enligt vilken strandägares område i vattnet vid öppna havsstranden och utom skären sammanfölle med fiskerättszonen. I motiven uttalades, att den fiskerätt, som tillkomme strandägaren, måste anses vila på hans rätt till själva vattenområdet, varför det syntes berättigat att vid bestämmande av sistnämnda rätt utgå från antagandet, att denna i regel vore på enahanda sätt begränsad som fiske1

Jfr 1841 års riksdagsskrivelse (nr 344) och ett i SOU 1925: 19 s. 89 återgivet uttalande av statsrådet Fåhrseus. 2 Se U n d é n , Om strandägares vattenrätt vid öppna havet (i Festskrift för Thore Engströmer, 1943) s. 206 ff. Annorlunda R o d h e , Gränsbestämning och äganderättstvist (1944) s. 107 f. — Jfr D a h l b e r g a. a. s. 65 ff.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

rätten. 1 I överensstämmelse med denna uppfattning infördes i 5 § den bestämmelsen, att vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens område i vattnet sträckte sig etthundraåttio meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtoge. Till 1921 års riksdag framlades en proposition (nr 70) med förslag till lag om ägogränser m. m. Detta förslag överensstämde med 1909 års förslag i fråga om strandägares vattenområde vid öppna havsstranden och utom skären, dock att regeln härom skulle liksom motsvarande stadgande i fiskerättslagen gälla endast såframt ej annorledes vore lagligen bestämt. 2 Propositionen, som närmast var föranledd av behovet att erhålla klara regler om strandvattnets avgränsning mot allmänt vatten i de stora sjöarna, blev emellertid avslagen. Orsak härtill torde ha varit farhågor att en lagstiftning om strandfastigheternas avgränsning från allmänt vattenområde skulle föregripa bestämmandet av den rätt till fiske, som skulle tillkomma annan än strandägaren. År 1928 tillkallades sakkunniga för ny utredning av frågan om ägogränser. 3 I det av dessa utredningsmän, de s. k. ägogränssakkunniga, den 29 juni 1929 avgivna betänkandet upptogs samma norm för begränsning av strandäganderätten som i 1921 års proposition. Regeln skulle emellertid enligt förslaget äga tillämpning även inom skären vid kusterna av Kristianstads, Malmöhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län. Ej heller ägogränssakkunnigas förslag ledde till lagstiftning. Sedermera vidtog en fristående utredning om fiskerätten vid rikets havskuster. Ett betänkande i ämnet avlämnades år 1924,4 varefter åren 1928, 1930 och 1932 vissa ändringar gjordes i fiskerättslagen. Genom dessa ändringar har strandägarens enskilda fiskerätt — under bibehållande av den grundläggande regeln i 2 § — blivit inskränkt utmed delar av rikets havskuster. Vid Skånes västra kust med undantag för Barkåkra socken, Ängelholms stad och Strövelstorps socken återstår över huvud icke någon ensamrätt till fiske för strandägare. Den 8 oktober 1943 h a r chefen för jordbruksdepartementet tillkallat sakkunniga för att verkställa utredning och avge förslag till lagstiftning angående rätt till fiske m. m. Denna utredning begärdes av riksdagen i skrivelse den 22 oktober 1942 (nr 260) med anledning av en därom väckt motion. I jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande över motionen framhölls, att begreppet »inomskärs» i 2 § fiskerättslagen torde behöva förtydligas. Detsamma gällde de i denna paragraf upptagna bestämmelserna om gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten vid havsstränderna. Enligt direktiven för de sakkunniga, som antagit benämningen fiskerättskommittén, 1

I I I s. 135. Se lagrådets yttrande, prop. s. 31 f. De sakkunniga voro byråchefen J. Hamrin och hovrättsrådet P. von Ehrenheim. Deras betänkande föreligger ej tryckt. Förslaget har i huvudsak utarbetats av byråchefen Hamrin och är åtföljt av särskilt yttrande av hovrättsrådet von Ehrenheim. 4 SOU 1925: 19 och 20. Utredningen utfördes av kammarrådet A. W. Dufwa enligt kammarkollegiets uppdrag. 2

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

skall utredningsarbetet, i den mån så finnes lämpligt, bedrivas i samråd med beredningen. Den nu gällande 180-metersregeln för gränsdragningen mellan enskilt och fritt fiskevatten vid öppna havet och utom skären har givit upphov till ett flertal vanskliga tolkningsfrågor och är, oavsett dessa, ofta svår att i praktiken tillämpa. I fiskerättskommitténs förslag kommer utsträckningen av det enskilda fiskevattnet att bestämmas efter regler, som äro utformade på ett helt annat sätt än den nuvarande, ehuru någon väsentlig ändring av gränsens läge i stort sett icke är åsyftad. Enligt förslaget skall i saltsjön till enskilt fiskevatten räknas allt vatten inom trehundra meter från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Härjämte skall till enskilt fiskevatten hänföras allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av sådant slutet vattenområde. Till enskilt fiskevatten skall ock räknas vatten, som vid tillämpning av dessa regler kommer att helt omges av enskilt fiskevatten. De nu i fiskerättslagen förekommande uttrycken »inomskärs» och »utom skären» komma således icke att bibehållas. I den m å n intrång genom de föreslagna bestämmelserna sker i strandägare nu tillkommande fiskerätt skall i viss ordning ersättning utgå. Den i 1909 års förslag upptagna regeln om gränsen för strandägarens vattenområde vid öppna havet och utom skären torde sedermera ganska allmänt ha ansetts återge gällande rätt. 1 Gränsen betraktas såsom rörlig, d. v. s. den är underkastad förskjutning vid varaktiga förändringar av strandlinjen och vattendjupet. 2 Strandäganderättens utsträckning i havet har praktisk betydelse även i andra hänseenden än beträffande rätt till fiske. En strandägare har rätt att jaga inom det honom tillhöriga vattenområdet. Vidare föreligger en rätt för honom att uppföra större brygga eller andra mera betydande anläggningar i vattnet. Rätt att vid stranden ha mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad tillkommer däremot i princip strandägare oberoende av äganderätten till vattenområdet. I övrigt kan strandägarens dispositionsrätt innebära rätt att utnyttja vattenområdet som timmermagasin; han äger vidare taga i besittning mark, som genom landhöjning torrlägges inom området och att genom invallning själv åstadkomma en torrläggning. Härutöver har omfattningen av strandägarens vattenområde huvudsakligen betydelse i fråga om rätt till sten-, tång- och vasstäkt samt äganderätten till 1 Jfr t. ex. lantmäteristyrelsens uttalanden om gällande r ä t t i N J A 1933 s. 490. Jfr ock ägodelningsrättens utslag i målet. — Se även dåvarande statsrådet Ekebergs yttrande i riksdagsdebatten om 1921 års prop, med förslag till lag om ägogränser, F K prot. nr 19 s. 38 ff. 2 N J A 1933 s. 490.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

skär. Beträffande sådana former av vattenområdets nyttjande som badning eller färdande med båt har man att räkna med en alle mans rätt. Om gränsen för strandägarens ägovälde i havet icke förlägges väsentligt n ä r m a r e stranden än som följer av 180-metersregeln, blir det för rätten att bygga i vatten och att göra invallning av underordnad betydelse var gränsen dragés för det enskilda vattenområdet. Denna synpunkt har också giltighet beträffande rätten till sten-, tång- och vasstäkt. Vad beträffar spörsmålet om gränsen skall vara fast eller rörlig anser beredningen, att den nu rådande uppfattningen, att gränsen skall betraktas såsom rörlig är den mest naturliga. Veterligen har tidigare icke från något håll ifrågasatts, att exempelvis strandägarna utmed Bottniska vikens kuster, där landhöjningen är betydande, skulle få sitt vattenområde förminskat allt efter som nya områden torrlades, med resultat att de till sist skulle bli alldeles utestängda från havet. Frågan har emellertid vunnit en viss aktualitet genom att kammarkollegium i vissa fall såsom särskilda fastigheter i jordeboken uppfört vattenområden, vilka icke äro underkastade enskild äganderätt. Detta förfaringssätt — om vilket får anmärkas att det senare frångåtts genom att kammarkollegium förordnat om berörda vattenområdens avförande ur jordeboken — måste ytterst grunda sig på antagandet, att en verklig fastighetsgräns finnes utanför strandlinjen och att området utanför denna gräns är en kronan tillhörig fast egendom. En sådan uppfattning torde vara för svensk rättsåskådning främmande. Den skulle ock föranleda gagnlösa tvister mellan de enskilda strandägarna och kronan. Beredningen finner därför lämpligt att den enskilda strandäganderätten i de vatten, som ej i sin helhet äro underkastade strandinnehavarnas äganderätt, får anses sträcka sig från den verkliga strandlinjen, oavsett de förskjutningar som denna må ha undergått i följd av landhöjning, invallning eller andra dylika ej tillfälliga omständigheter. Enligt beredningens förslag skall alltså gränsen mellan enskilt och allm ä n t vattenområde vara rörlig. Då den motsatta regeln om fast gräns i enskilt vattenområde kommit till uttryck genom särskild bestämmelse i 12 §, torde frånvaron av sådant stadgande i förevarande paragraf tillräckligt tydligt ange den sålunda intagna ståndpunkten. Av detta ställningstagande följer, att den närmare gränsdragningen i allmänhet saknar betydelse också för rätten att taga i besittning mark, som torrlagts genom landhöjningen. Vad angår magasinering av timmer torde visserligen förekomma att jämväl vattenområde utanför 180-metersgränsen disponeras för sådant ändamål. Någon anledning att av hänsyn härtill utvidga området för strandäganderätten torde emellertid knappast föreligga, över huvud torde det icke k u n n a anses påkallat att förlägga gränsen för enskilt vattenområde i annat läge än gränsen för enskilt fiskevatten. En gräns för enskilt vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för enskilt fiskevatten, torde i regel få så ringa aktualitet att den näppeligen komme att leva i kustbefolkningens medvetande. Beredningen anser sig därför böra förorda,

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

att gränsen för enskilt vattenområde skall sammanfalla med gränsen för enskilt fiskevatten i det läge, som fiskerättskommittén ä m n a r föreslå. Av gränsens rörlighet följer, att dess sträckning icke kan för all framtid fastslås genom dom eller gränsbestämning. I rättspraxis har fastighets gräns mot öppna havet förklarats över huvud icke k u n n a bestämmas i den ordning, som avses i 7 kap. jorddelningslagen. 1 I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 februari 1938 om fullföljande av ägogränslagstiftningen såvitt avser ägogränser i vatten har lantmäteristyrelsen anfört, att frågan om bestämmande av fastighets gräns mot allmänt vatten kommit i ett mycket egendomligt läge genom den ståndpunkt, som sålunda intagits i rättpraxis. Enligt jorddelningslagen skulle vattenområde, som gränsade mot allmänt vatten, ingå i laga skifte och avstyckning. Denna lag anvisade emellertid icke något medel att bestämma gränsen mot det allmänna vattnet. En gränsbestämning vore — åtminstone vad anginge skifte — som regel ofrånkomlig med hänsyn till att området måste arealberäknas och i vissa fall graderas. De regler om gränsdragning mellan enskilt och allmänt vattenområde, som upptagits i förevarande paragraf, ha karaktären av tvingande lagbud och kunna således icke med bindande verkan frångås genom enskilda dispositioner. Härav torde följa, att man ej heller genom en lantmäteriförrättning kan fastslå annan sträckning av denna gräns än som omedelbart följer av lagen. Av principen att gränsen är rörlig följer vidare att den icke rätteligen bör kunna bli föremål för gränsbestämning i vanlig ordning. Vad nu sagts motsäger visserligen icke att det vid skifte eller annan lantmäteriförrättning kan uppkomma ett behov av att fastställa gränsens läge vid själva förrättningstillfället. I den mån särskild reglering erfordras beträffande förfarandet härvid torde denna böra meddelas inom jorddelningslagstiftningen. Enligt vad beredningen inhämtat torde ett förslag till sådan reglering komma att framläggas i anslutning till fiskerättskommitténs arbete. Den i 2 § fiskerättslagen upptagna regeln om gränsen mellan enskilt och allmänt vattenområde i saltsjön innehåller icke någon bestämmelse om det vattenstånd, som skall vara avgörande för gränsens sträckning. Däremot finnes en bestämmelse om vattenstånd i lagens 14 §, som ålägger fiskerättsägare att i älv, ström, å eller sund, där fisken har sitt drev, lämna en sjättedel av bredden i djupaste vattnet vid vanligast förekommande lågt vattenstånd fri från vissa fiskeredskap. I rättspraxis har detta vattenstånd ansetts böra tagas till utgångspunkt även vid gränsdragningen mellan enskilt och allmänt fiskevatten i saltsjön. 2 Även 1909 års förslag saknade ett uttryckligt stadgande om det vattenstånd, från vilket man hade att utgå vid bestämmandet av strandägares vat1 2

N J A 1933 s. 490. NJA 1937 s. 193.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

tenområde i havet. Någon föreskrift härom inflöt ej heller i 1921 års proposition eller i ägogränssakkunnigas förslag. Frågan om vilket vattenstånd som borde tagas till utgångspunkt vid gränsdragning i vatten uppmärksammades emellertid av ägogränssakkunniga. P å de sakkunnigas begäran avgav statens meteorologisk-hydrografiska anstalt den 29 januari 1929 ett utlåtande i ämnet. Enligt detta utlåtande borde det normala medelvattenståndet vara avgörande för gränsens sträckning i vatten vid rikets kuster. I de sakkunnigas betänkande anfördes i enlighet härmed, att övervägande skäl talade för att detta vattenstånd toges till utgångspunkt vid bestämmande av enskilt vattenområde i havet. Emellertid finge man räkna med att förhållandena i det särskilda fallet kunde vara av säregen natur, som påkallade avvikelser från en sådan regel. Försiktigheten syntes därför bjuda att icke i lagen införa någon bestämmelse i ämnet utan överlämna frågans lösning åt praxis. Redan med tanke på nödvändigheten att erhålla en fast utgångspunkt vid avgörandet av tvister om sträckningen av gräns i vattnet är det enligt beredningens mening önskligt att i lag bestämmes det vattenstånd, vartill hänsyn skall tagas vid bedömande av vad som är att anse som enskilt eller allmänt vatten. Av särskild vikt är också, att enhetliga bestämmelser följas vid kartläggning för jorddelningsändamål. Det sätt, varpå skiftes- och andra lantmäterikartor upptaga gränserna i vatten kan för framtiden bli av avgörande betydelse ej blott i uppkommande gränstvister utan jämväl i andra rättsfrågor. I fråga om det vattenstånd, som bör vara bestämmande för omfattningen av enskilt vattenområde i havet, må till en början anmärkas att det i 14 § fiskerättslagen använda uttrycket »vanligast förekommande lågt vattenstånd» icke har någon inom hydrologien vedertagen innebörd. Inom denna vetenskap talar m a n dels om medelvattenstånd dels om lågvattenstånd. Medelvattenståndet under ett år utgör medeltalet av samtliga dag för dag under året observerade vattenstånd, medan lågvattenståndet är årets lägsta vattenstånd. Med normalt medelvattenstånd avses genomsnittet av medelvattenstånden under ett så stort antal år som möjligt, och normalt lågvattenstånd utgör medeltalet av lågvattenstånden likaledes under största möjliga antal år. 1 Det normala lågvattenståndet förekommer ej varje år utan uppnås eller understiges ungefär vart annat år. »Vanligast förekommande lågt vattenstånd» måste alltså vara högre än normalt lågvattenstånd men lägre än normalt medelvattenstånd. På vilken punkt däremellan det ligger kan emellertid vara föremål för delade meningar. I sitt ovannämnda utlåtande anförde statens meteorologisk-hydrografiska anstalt bland annat följande. Lågvattenståndet vid kusten vore i huvudsak förorsakat av vinddrivning och samtidiga ändringar av barometerståndet, och detsamma vore därför av synnerligen tillfällig och lokal natur och kunde vara betydligt olika vid närbelägna platser, beroende på olikheter i 1 Vid bestämmandet av normalt medelvattenstånd och normalt lågvattenstånd sker en korrigering av de erhållna värdena med hänsyn till landhöjningen.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

grund- och vindförhållanden. Höjdskillnaden mellan normalt medelvattenstånd och normalt lågvattenstånd vid mareograf stationerna varierade mellan i r u n d a tal 0,4 meter och 1,0 meter. En på uppmätningar grundad bestämning av det normala lågvattenståndet för konstaterande av gränsens läge syntes med hänsyn till därmed förenade kostnader och tidsutdräkt knappast kunna komma i fråga. Ej heller torde det vara möjligt att för större sträckor aV kusten fastställa genomsnittliga lågvattenstånd utan att avvikelserna på flera punkter bleve rätt betydande. Anstalten ansåge därför, att det normala medelvattenståndet, som för varje punkt kunde u t a n nämnvärd svårighet och tidsutdräkt med tillfredsställande noggrannhet fastställas, vore den lämpligaste utgångspunkten för bestämmandet av gräns i vatten vid rikets kuster. Medelvattenytan bestämdes lättast med ledning av observationerna vid mareografstationerna på så sätt, att vattenståndet under några lugna dagar i följd observerades några gånger om dagen på en tillfälligt uppsatt skala eller med utgående från någon fast p u n k t ; observationerna jämfördes med de samtidiga vattenstånden vid de närmast liggande mareografstationerna, beträffande vilka vattenstånds höjdläge i förhållande till medelvattenståndet vid samma eller viss bestämd annan tidpunkt uppgifter kunde erhållas från anstalten. Därigenom erhölles höjdläget i förhållande till medelvattenståndet av skalans nollpunkt och av de fixpunkter i förhållande till vilka denna avvägts, respektive höjdläget av den fixpunkt från vilken observationerna skett, och med utgående från dessa kunde sedan höjdläget av medelvattenståndet vid förrättningsplatsen när som helst erhållas. På beredningens begäran har Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut — såsom anstalten numera benämnes — den 6 mars 1947 ånyo yttrat sig i frågan. Härvid har institutet förklarat sig icke ha något att invända mot att normalt medelvattenstånd skall vara avgörande för gränsens sträckning. De skäl, som av meteorologisk-hydrografiska anstalten anförts för att man i fråga om rikets kuster bör utgå från normalt medelvattenstånd, synas övertygande. För denna ståndpunkt kan även åberopas, att sjökorten numera återge förhållandena vid normalt medelvattenstånd och att det — särskilt med hänsyn till den betydelse som enligt beredningens förslag tillkommer strandlinjen och den stranden följande djupkurvan av 3 meter — är önskvärt att den ifrågavarande gränsdragningen bygger på samma vattenstånd som sjökorten. Till samma resultat har fiskerättskommittén kommit beträffande avgränsningen av enskilt fiskevatten i saltsjön. I förevarande paragraf har följaktligen upptagits en föreskrift, att vid tilllämpning av vad där stadgats vattendjup och strandlinjer skola bestämmas efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd. 4§. Gränsdragning mellan enskilt och allmänt vattenområde är av betydelse icke blott beträffande havet utan även i fråga om vissa insjöar.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

51 Enligt lagen om rätt till fiske har strandägaren vid öppna havet i princip fiskerätt inom en zon sträckande sig 180 meter från en linje, dragen genom de punkter där stadigt djup av två meter vidtager. Angående denna regels uppkomst och räckvidd hänvisas till vad förut anförts. Vad beträffar insjöar finnes visserligen icke något motsvarande uttryckligt stadgande vare sig för strandägares vattenområde över huvud eller för hans fiskevatten. Lagen om rätt till fiske utgår emellertid från att i vissa sjöar ett vattenområde k a n ligga utom de enskilda byarnas ägovälden. I 6 § stadgas nämligen, att i de delar av större insjöar, till vilka strandäganderätten icke sträcker sig och där ej heller eljest enskilt fiske är kronan förbehållet eller annan tillhörigt, om fisket skall gälla vad i 1 § sägs om fiske i öppna havet. Hänvisningen innebär, att i sådant vatten fiske i allmänhet må bedrivas av varje svensk medborgare. Det lämnas dock öppet i vilka större sjöar allmänt vattenområde finnes och var gränsen för detta går. Under förarbetena till 12 kap. 4 § jordabalken i 1734 års lag hade ifrågasatts en regel om allmänningsfiske i sjöar. I 1695 års förslag till jordabalk föreskrevs sålunda: »Ligger by vid sjöända, då äger han så mycket i sjö, som hans bolstad och rågång å bägge sidor medgiver allt intill dess djupaste vattnet vidtager; det äger för alla dem som kring sjön bo allmänningsfiske vara.» På grund av erinringar i remissyttranden ändrades i 1697 års förslag till jordabalk regeln därhän, att den angavs gälla endast för by som låge »vid ändan eller på sidan vid stora sjöar». Sedermera utgick emellertid hela stadgandet om allmänningsfiske, »emedan sådant kan förorsaka många tvister, och kommer det intet alltid an på djupaste vattnet, utan är bäst att gammal vana och andra goda skäl vid sådana tillfällen gälla». 1 Även under förarbetena till 1766 års fiskeristadga var frågan om allmänningsfiske i stora sjöar på tal. 2 Någon bestämmelse därom inflöt dock icke i denna stadga. Däremot upptogs i 1852 års fiskeristadga en regel, som nära överensstämde med 6 § i nu gällande lag om rätt till fiske. I motiven till 1909 års förslag meddelades, att man genom inhämtande av upplysningar från skilda delar av landet sökt vinna närmare kännedom om rådande rättsuppfattning i hithörande stycken, därvid uppmärksamheten i främsta rummet varit fästad på fiske. Av de inkomna yttrandena framginge, att i de öppna delarna av Vänern, Vättern och Storsjön i Jämtland envar ansåges äga rätt till fiske på längre avstånd från stränderna, medan däremot beträffande Mälaren o'ch Hjälmaren enahanda rätt ansåges förefinnas allenast beträffande vissa av de öppna delarna av dessa två sjöar. I fråga om övriga större insjöar gåve de inkomna svaren icke tillräckligt stöd för antagande av en dylik inskränkning i strandäganderätten. 3 Enligt 6 § i 1909 års förslag skulle det i förslaget upptagna stadgandet om utsträckningen av strandägares område vid öppna havsstranden gälla även 1 2 8

S j ö g r e n , Förarbetena till Sveriges rikes lag, I I I s. 230. SOU 1937: 10 s. 24 f. I I I s. 140 f.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

beträffande de öppna delarna av Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland, dock att, där dittills strandägare varit rådande över större del av sjön, h a n skulle därvid bibehållas. Strandägarens enskilda vattenområde skulle alltså, när ej annat visades, omfatta allt vatten som funnes till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtoge. Vidare föreslogs, att yttergränsen för det strandägarna tillkommande området i dessa sjöar skulle bestämmas genom särskilda förrättningar. Förslaget innebar, att en bestämd regel till ledning för dessa förrättningar uppställdes endast såtillvida som det strandägaren tillkommande vattenområdet i intet fall kunde inskränkas mera än till det område, som tillkomme strandägare vid öppna havet. Beträffande andra större sjöar föreslogs icke någon inskränkning i strandäganderättens utsträckning. Samma ståndpunkt intogs i 1921 års proposition och i ägogränssakkunnigas förslag. Frågan om fiskerätten i de stora sjöarna blev sedermera föremål för en omfattande undersökning av de s. k. insjöfiskesakkunniga, vilka i sitt år 1937 avgivna betänkande framlade ett förslag till lag om rätt till fiske i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. 1 I fråga om Mälaren kommo de sakkunniga till den slutsatsen, att sjön i dess helhet kunde betraktas såsom enskilt fiskevatten, och till stöd härför åberopades vad som blivit upplyst om lantmäteriförhållandena och fiskepraxis samt om strandägarnas och yrkesfiskarnas önskemål. En utredning av lantmäteriförhållandena hade klarlagt, att Mälarens vatten intagits i lantmäteriförrättningar i så stor omfattning att inrättande av frivatten skulle betyda en väsentlig rubbning av vad i detta hänseende bestämts. 2 I yttrande över förslaget har lantmäteristyrelsen förklarat sig anse detta vara i sak riktigt. Beträffande Vänern och Hjälmaren skulle enligt de sakkunnigas förslag gränsen för enskilt fiskevatten upptagas på kartbilagor till lagen. P å dessa kartor hade gränsen dragits på grundval av 180-metersregeln, dock med undantag för vissa vikar, sund och skärgårdar, vilka till följd av sedvanerättsliga förhållanden ansågos böra falla helt under enskild fiskerätt. I Vättern skulle 180-metersregeln gälla direkt; från det fria fisket undantogos dock Motalaviken innanför en viss linje och skärgården utanför Askersund. Gränsen för enskilt fiskevatten i Storsjön skulle, sedan de stora vikarna innanför vissa gränslinjer avskurits såsom enskilda, löpa 200 meter från stranden. Enligt motiven skulle detta avstånd i betraktande av djupförhållandena vid Storsjöns stränder ungefärligen motsvara det avstånd, som erhölles med tilllämpning av 180-metersregeln. Av praktiska skäl hade det funnits lämpligt att ange avståndet på detta sätt. 3 De sakkunniga gåvo emellertid åt 180-metersregeln i skilda hänseenden en snäv tolkning, vars riktighet blivit starkt 1

SOU 1937: 10 och 11. Utredningsmän voro hovrättsrådet S. Lindby och fiskeriintendenten M. F . T. Freidenfelt. 2 SOU 1937: 10 s. 378. 3 SOU 1937: 10 s. 84 f. och 473.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

ifrågasatt. 1 Förslaget blev ej genomfört. Man fann det vanskligt att lösa fiskerättsfrågan utan samband med lagstiftning om strandäganderätten vid de stora sjöarna. På fiskerättskommittén ankommer även att behandla frågan om fiskerätten i de stora sjöarna. Enligt vad beredningen inhämtat har kommittén funnit sig k u n n a förorda samma allmänna regel för omfattningen av enskilt fiskevatten i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland som för omfattningen av enskilt fiskevatten i saltsjön. F r å n denna grundläggande regel, vars tillämpning i allmänhet torde leda till ungefärligen samma resultat som 180-metersregeln, lärer kommittén komma att föreslå undantag för vissa områden, övriga sjöar skola enligt förslaget i sin helhet utgöra enskilt fiskevatten.

Angående utsträckningen av enskilt vattenområde i de stora sjöarna har såsom förut framhållits ingen bestämd regel givits i lag. Ej heller synes den i saltsjön tillämpade »landgrundsregeln» i allmänhet ha åberopats såsom gällande i sjöarna. I anslutning till 1909 års förslag torde under de senare decennierna den uppfattningen blivit alltmer vanlig att enskilt vattenområde sträcker sig 180 meter från det ställe där stadigt djup av två meter vidtager, såframt ej särskilda grunder för annan utsträckning av området kunna åberopas. Detta lärer sålunda gälla i fråga om Vänern, Vättern och delar av Hjälmaren. I Mälaren torde däremot allt vatten vara att betrakta såsom enskilt, och i Storsjön i Jämtland synes 180-metersregeln knappast ha vunnit beaktande. 2 Även i fråga om de stora sjöarna torde vara lämpligt att bestämma strandäganderättens utsträckning i anslutning till fiskerättskommitténs förslag om fastställande av fiskerättszonen. Något hinder föreligger väl icke att begränsa enskilt vattenområde snävare än enskilt fiskevatten. Den praktiska betydelsen härav skulle emellertid ofta bli så ringa, att en enhetlig reglering framstår såsom den mest naturliga. I beredningens förslag har därför omfattningen av enskilt vattenområde i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland angivits i överensstämmelse med vad fiskerättskommittén ämnar föreslå i fråga om fiskerättszonen i dessa sjöar. Dock h a r beredningen icke ansett erforderligt att följa kommittén även beträffande de speciella undantagsbestämmelser, som kommittén kan väntas föreslå för vissa områden. I övriga sjöar skall allt vatten betraktas såsom enskilt. Beträffande det vattenstånd, som bör vara avgörande för gränsens läge, upptogs icke någon bestämmelse i 1909 års förslag eller i 1921 års propo1 SOU 1937: 10 s. 68 ff.; H e s s 1 e, Den enskilda^strandäganderättens begränsning7vid kusten och D a h r, Den enskilda strandäganderättens begränsning i de stora sjöarna (tryckta i Lantbruksveckan 1944). 2 Jfr uppgifter i SOU 1937: 10 s. 53 ff. 23— 600777 III

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

sition. I sitt till ägogränssakkunniga avgivna utlåtande anförde statens meteorologisk-hydrografiska anstalt, att det normala medelvattenståndet lämpligen kunde läggas till grund för bestämmandet av gränsens sträckning. Av de sakkunniga uttalades emellertid olika meningar i frågan. Byråchefen Hamrin anslöt sig sålunda till anstaltens uppfattning men ansåg icke tillrådligt att upptaga något uttryckligt stadgande i ämnet. Hovrättsrådet von Ehrenheim ifrågasatte, huruvida det icke vore lämpligare att välja det normala isfria lågvattenståndet till utgångspunkt, enär detta vattenstånd läte sig lättare bestämmas. I insjöfiskesakkunnigas förslag reglerades frågan om vilket vattenstånd som skulle vara bestämmande för gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten i de stora sjöarna. De sakkunniga framlade icke någon enhetlig lösning av denna fråga. I motiven anfördes bland annat följande. För Vänern och Hjälmaren hade det för de sakkunniga — med hänsyn till den föreslagna formen för frivattensgränsens bestämmande i dessa sjöar, nämligen gränsens inläggande på karta — varit praktiskt nödvändigt att såsom utgångspunkt taga de vattenstånd, från vilka man utgått vid upprättandet av sjökorten. För de två andra frivattenssjöarna, Vättern och Storsjön, hade icke med hänsyn till de sakkunnigas förslag i övrigt förelegat samma nödvändighet att anknyta till det officiella kartmaterialet, för Vättern sjökortet och för Storsjön de av generalstaben utgivna topografiska kartorna; det hade emellertid synts vara praktiskt fördelaktigt att göra detta. Med den antagna utgångspunkten hade de sakkunniga för Vänern och Vättern kommit fram till lågvattenssiffror samt för Hjälmaren och Storsjön räknat med medelvattenssiffror. 1 I remissyttranden över insjöfiskesakkunnigas förslag ifrågasattes, huruvida icke frivattensgränsen i de nämnda sjöarna — liksom i saltsjön — borde göras rörlig, så att gränsens läge påverkades av förändringar i de topografiska förhållandena. Fiskerättskommittén har funnit, att gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten bör jämkas vid varaktiga förändringar i vattenståndet. F r å n kommitténs sida har framhållits såsom angeläget, att gränsen skall k u n n a vid varje tidpunkt lätt bestämmas och att strandägaren även vid minskande vattenstånd erhåller en tillräckligt bred strandvattenszon. Även enligt beredningens mening bör gränsen för enskilt vattenområde i de nämnda fyra sjöarna, liksom motsvarande gräns i havet, vara rörlig. Gränsens läge skall alltså påverkas av en fortgående förändring av strandlinjen och vattendjupet. I fråga om dessa sjöar torde väl landhöjningen sakna praktisk betydelse, men strandlinjen och vattendjupet kunna på sina håll röna inverkan exempelvis av uppgrundning och uppslamning. Även sådana förändringar, som åstadkommits på konstlad väg, böra av praktiska skäl kunna påverka gränsens sträckning. Om vattenståndet varaktigt för1

SOU 1937: 10 s. 74.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

ändrats, t. ex. genom en sjöreglering, bör gränsen sålunda förskjutas och icke bibehållas i sitt läge före regleringen. Den utredning, som verkställts inom fiskerättskommittén, har givit vid handen att m a n i fråga om de stora sjöarna icke lämpligen kan för bestämmande av gränsens läge godtaga en så enkel lösning som att endast hänvisa till det normala medelvattenståndet. F r å n kommitténs sida har anförts, att redan de naturliga säsongvariationerna vore betydliga. Därtill komme, att dessa sjöar varit föremål för reglering. För allmänheten skulle det följaktligen ställa sig vanskligt att säkert bedöma vilket vattenstånd som borde anses som medelvattenstånd. Ej heller syntes det lämpligt att utgå från vattenståndsförhållandena under isfri tid. I de nämnda sjöarna vore fisket under is ofta av väl så stor betydelse som fisket å öppet vatten, och under avsevärd del av året kunde tvekan råda, huurvida de vore att anse såsom isfria eller ej. Mest ändamålsenligt torde därför vara att beträffande envar av dessa sjöar hänföra det för gränsens sträckning normerande vattenståndet till ett fast jämförelseplan vid sjön. Härvid ha beredningen och fiskerättskommittén ansett det av praktiska skäl påkallat att, i den mån sjökort finnas, anknyta till de vattenstånd som ligga till grund för dessa. Sjökort äro upprättade för Vänern, Vättern och Hjälmaren. I anslutning till dessa sjökort blir gränsen mot allmänt vatten att bestämma efter ett vattenstånd, i Vänern av 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern av 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala och i Hjälmaren av 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen. Dessa vattenstånd motsvara för Hjälmaren ungefär medelvattenståndet samt för Vänern och Vättern ett vattenstånd några tiotal centimeter därunder. I fråga om Storsjön saknas sjökort. Gränsen torde i denna sjö lämpligen böra bestämmas med hänsyn till det vattenstånd, som efter sjöns nyligen genomförda reglering kan anses motsvara medelvattenståndet. Detta beräknas komma att ligga vid en höjd av 292,45 meter över nollplanet i det för sjöns reglering använda höjdsystemet. Mot valet av dessa vattenstånd har Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut ej haft något att erinra i sitt till beredningen avgivna yttrande. Därest vattenstånden i de stora sjöarna framdeles skulle komma att väsentligt ändras till följd av sjöregleringar, bör enligt det tidigare anförda gränsen jämkas med hänsyn till de nya vattenstånden. En ändring bör alltså i sådan händelse vidtagas i bestämmelserna om vattenstånd i förevarande paragraf, liksom i motsvarande stadganden i en ny fiskelag. 5§. I förevarande paragraf har upptagits den regel, som 12 kap. 3 § jordabalken i 1734 års lag innehåller angående rätta sträckningen av en icke fastställd rågång. I fråga om sådan rågång gälla de rå och rör eller andra mär-

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

ken, som av ålder ansetts utvisa gränsen. Med sin nuvarande avfattning hänför sig regeln till det fall, att rå och rör icke »med dom gillade äro». Den saknar emellertid tillämpning icke blott då rågångens sträckning fastställts genom dom; sträckningen kan även annorledes vara på ett bindande sätt avgjord. I nära överensstämmelse med motsvarande stadgande i 2 kap. 3 § i 1909 års förslag avser förevarande paragraf rågång, vars sträckning icke blivit fastställd eller eljest lagligen bestämd och ej heller godtagits vid skifte vartill rågrannarna behörigen kallats. För den närmare innebörden härav redogöres i motiven till 6 §, som behandlar sålunda bestämda eller godtagna gränser. Enligt 2 kap. 3 § i 1909 års förslag förutsattes för regelns tillämpning att tvist uppstått om gränsen. Detta sammanhängde med att enligt skiftesstadgorna rågång kunde bestämmas endast genom förening eller genom dom efter tvist. Då rågrannarna träffade förening, torde de ha ägt oinskränkt dispositionsrätt över en icke lagligen bestämd rågång, och regeln kunde därför gälla blott i fall av tvist. Efter jorddelningslagens tillkomst är förhållandet annorlunda. Om tvist ej yppas men förening är utesluten, t. ex. därför att sakägare är frånvarande, ha förrättningsmännen att pröva rågångens rätta sträckning och ge beslut härom. Detta beslut bör grundas på den ifrågavarande regeln. I fråga om förening är regeln behövlig för bedömande, huruvida rågrannarna överskridit sin dispositionsrätt, där sådan föreligger. Att gränsen är föremål för tvist skall följaktligen icke uppställas såsom villkor för regelns användning. Den här upptagna normen för bestämmande av gränsens sträckning skall gälla även i andra fall, då en fastighetsgräns tillkommit så långt tillbaka i tiden att närmare kännedom saknas rörande omständigheterna därvid. Den skall följaktligen kunna tillämpas i fråga om gräns för en av ålder bestående tomt i stad eller för en stadsäga, som registrerats på grundval av en sedan gammalt föreliggande uppdelning av jorden. För sträckningen av en sådan gräns har registrets innehåll icke ansetts avgörande. Gränsens sträckning skall, såvida den icke blivit avgjord genom dom eller i annan ordning, bedömas med ledning av sådana märken som av ålder ansetts utvisa gränsen. Är det känt att fastigheten bildats genom överlåtelse, skola reglerna i 7 § komina till användning. Den genom 12 kap. 3 § jordabalken i 1734 års lag införda regeln för bestämmande av en icke fastställd rågång står i motsättning till ett äldre, vid lagens tillkomst relativt nyligen passerat rättstillstånd, under vilket en rågång kunde förskjutas genom urminnes hävd. Regeln medför väl icke något hinder för ett byalag att åberopa urminnes hävd till ett område utanför byns rå och rör, men den innebär att detta område icke därigenom kommer att avskiljas från det angränsande skifteslaget. Rågången förblir alltså orubbad i det läge, som den dittills haft. 1 1

Se A 1 m q u i s t, Det processuella förfarandet vid ägotvist (1923) s. 225 f.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

57 Om ägaren av en fastighet invid rågång visar urminnes hävd till ett område på andra sidan rågången, anses detta område höra till fastigheten. Det är alltså möjligt att ändra fastighetens omfattning genom bevisning om urminnes hävd. En rågång, som på detta sätt kommer att ligga inom en fastighet, upphör emellertid icke därmed att vara skifteslagsgräns. I beredningens förslag kommer det nuvarande institutet urminnes hävd icke att upptagas. Emellertid ämnar beredningen föreslå att med den nya jordabalken införlivas ett slags motsvarighet härtill. Femtio års ostörd och oklandrad besittning skall kunna grundlägga äganderättsförvärv genom hävd. Sådan hävd skall k u n n a åberopas även i strid med rå och rör och andra legala gränser. Det torde icke vara påkallat att i förevarande kapitel intaga någon erinran om den inverkan, som hävden sålunda kan få på omfattningen av en fastighet. 6§. Denna paragraf behandlar varje slag av gräns, vars sträckning kan anses vara behörigen bestämd. Till gränser, som blivit på ett bindande sätt bestämda, äro naturligtvis i första r u m m e t att hänföra sådana som varit föremål för fastställelse. Detta är fallet med gräns, vars sträckning avgjorts genom dom av domstol eller synerätt. Detsamma gäller gräns, vars sträckning bestämts i samband med storskifte genom en av domstol fastställd förlikning i råskillnadstvist (62 § i 1783 års förordning om lantmäteriet i riket). Hit är vidare att räkna gräns, för vilken sträckningen avgjorts genom fastställd gränsbestämning enligt jorddelningslagen. Härtill kommer varje gräns, som tillskapats vid fastställda förrättningar för skifte, awittring, ägostyckning, avstyckning, ägoutbyte eller utbrytning av servitut. Även eljest kan en gräns vara lagligen bestämd. Detta är händelsen, då gränsens sträckning avgjorts genom förening enligt 46 § i 1866 års skiftesstadga eller 5 kap. 2 § i 1827 års skiftesstadga, likaså då sträckningen bestämts genom lagakraftvunnen utstakning enligt 47 § i 1866 års stadga eller motsvarande lagrum i 1827 års stadga. Lagligen bestämd är vidare en gräns, som tillskapats genom utlåtande vid förrättning enligt 2 kap. lagen om fastighetsbildning i stad eller vars rätta sträckning avgjorts i denna ordning. En gräns är ock behörigen bestämd, då den tillkommit genom lantmäteriförrättning som ej blivit fastställd men ändock är lagligen gällande. Det rör sig i sådant fall huvudsakligen om gräns, som tillkommit vid lagakraftvunnet men icke fastställt storskifte eller enskifte eller vid klyvning enligt 94 § första stycket andra och tredje punkterna i 1886 års skiftesstadga eller motsvarande äldre lag. I vissa h ä r anmärkta fall är fråga om en nytillkommen gräns, i andra om en förut befintlig gräns, vars rätta sträckning blivit bestämd. Förevarande paragraf bygger på den förutsättningen att gränsens sträckning alltid skall avgöras med ledning av den dom eller förrättning, varigenom gränsen till-

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

kommit eller senast bestämts. Detta gäller, även om gränsen bestämts annorlunda än rätteligen bort ske. Med att en gräns är lagligen bestämd likställer beredningen att den godtagits vid skifte, vartill rågrannarna behörigen kallats. Så skedde även i 1909 års förslag. Där stadgades i 2 § att om vid skifte, vartill rågrannarna blivit behörigen kallade, rågången funnits riktigt u t m ä r k t å marken, det skulle vara så gillt som hade förening träffats om rågången. I motiven till detta stadgande anfördes bland annat. Skiftesförfattningarna hade icke åt skiftets fastställande i och för sig velat tillägga den betydelsen, att därigenom den sträckning av rågången, som lagts till grund för bestämmande av skifteslagets område, finge anses fastställd, så att rågrannarna icke sedermera skulle kunna framställa anspråk på mark, som med orätt indragits i skiftet. E n dylik verkan av skiftets fastställande inträdde vid storskifte endast i det fall, att rågången därvid »funnits behörigen bestämd». För detta fordrades till en början, att rågrannarna genom behörigen ågången kallelse fått tillfälle att yttra sig; eljest kunde skiftets fastställande icke ha bindande verkan mot dem i fråga om gränsens sträckning. Enahanda måste förhållandet bli, om kallelse väl skett men rågångsfrågan icke, på sätt skiftesförfattningarna förutsatte, behandlats vid förrättning ute på marken. Men hade vid sammanträde, vartill kallelse behörigen ågått, förrättningsmannen utstakat rågången, sådan den å marken löpte fram från rå till rå eller över andra märken, utan att då eller sedermera under skiftets gång någon anmärkning framställts mot rågången, syntes all talan om rågången med rätta vara avskuren för rågrannarna. Det vore meningslöst att föreskriva rågrannarnas hörande, om icke därmed kunde uppnås, att rågången bleve bindande för dem, sedan den förrättning, som föranlett utstakningen, vunnit sin behöriga avslutning. 1 Vidare uttalades i de nämnda motiven, att detsamma borde gälla beträffande enskifte och laga skifte. En bestämmelse, svarande mot stadgandet i 2 § av 1909 års förslag, upptogs såväl i 1921 års proposition som i ägogränssakkunnigas förslag. I stadgandet hade endast vidtagits vissa redaktionella ändringar; rågången skulle enligt den jämkade lydelsen anses som fastställd. Att en rågång skall gälla såsom behörigen bestämd vid skifte, då den efter kallelse å rågrannarna funnits riktigt u t m ä r k t på marken, synes ej ha antagits i rättspraxis före tillkomsten av 1909 års förslag. I vad m å n en sådan regel är förenlig med skiftesförfattningarnas bestämmelser är också tvivelaktigt. Då beredningen likväl godtager regeln beror detta på att den numera börjat tränga igenom i rättspraxis och att den tillgodoser samma syfte som 1932 års lagstiftning om ägogränser, nämligen att förhållandena på marken skola ha vitsord framför andra data rörande en gräns. Resultatet av ett skifte skall framgå av kartan, handlingarna och de på marken utsatta gränsmärkena. Detsamma gäller beträffande övriga lantmäteriförrättningar och i fråga om förrättningar enligt lagen om fastig1

I I I s. 122 f.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

hetsbildning i stad. En dom rörande rätta sträckningen av en gräns hänför sig vanligen till en förrättning. Det förekommer också omvänt, att domen följes av förrättning för kartläggning och gränsens utmärkande i enlighet med däri lämnade föreskrifter. Emellertid har beträffande äldre förrättningar erfarenheten visat, att den på marken utmärkta gränslinjen ofta avviker från gränsens sträckning enligt karta och handlingar. Detta sammanhänger främst med de ofullkomliga mätnings- och kartläggningsmetoder, som använts i äldre tid. Särskilt vanliga äro dylika avvikelser i fråga om ägogränser i skogsmark. Då det gällt att reglera frågan om gränsens rätta sträckning vid skiljaktighet mellan kartan med tillhörande handlingar och marken, har uppmärksamheten framför allt varit fäst vid fastighetsbildande förrättningar på landet. I överensstämmelse med den ståndpunkt, som intogs i rättspraxis, stadgades i 9 § av 1909 års förslag att, där by undergått skifte, kartan med därtill hörande handlingar skulle lända till efterrättelse beträffande gränsen mellan de särskilda ägolotterna. I motiven till detta stadgande framhölls att — medan gränsskillnaden mellan byar ginge fram mellan vissa kända punkter på marken, till vilka domar och föreningar samt vid skiften upprättade kartor hänförde sig — förhållandet ställde sig annorlunda med avseende å de gränser mellan skifteslotter, som uppkomme vid skifteslagets delning. De särskilda lotternas områden utmärktes på kartan, innan de utlades på marken. Kartan vore således det primära, så att den ägde vitsord mot de på marken utstakade gränslinjerna. I och med skiftets fastställande bleve också skifteslinjerna fastställda, sådana dessa linjer tänktes dragna i enlighet med vad skifteshandlingarna och däri gjorda beräkningar utvisade. Kartan ensam vore i sådant avseende icke avgörande, då vid linjernas uppdragande på denna felaktigheter kunde förelöpa. Det vore till skifteskartan med därtill hörande handlingar man hade att gå för att finna normen för skifteslinjernas rätta sträckning. 1 Enligt 11 § i 1909 års förslag skulle samma grundsats tillämpas beträffande hemmansklyvning och ägostyckning. De nämnda bestämmelserna upptogos i 1921 års proposition med den jämkningen, att grundsatsen skulle gälla i fråga om skifte och annan laga jorddelningsförrättning. Vid förslagets granskning i lagrådet hade en ledamot erinrat om den skillnad, som förefunnes mellan hemmansklyvning och ägostyckning i fråga om gränsens utstakning. Medan vid hemmansklyvning liksom vid laga skifte delningen på karta och i handlingarna vore det primära och utstakningen på marken mera hade karaktären av en verkställighetsåtgärd, vore vid ägostyckning uppdelningen på marken det primära och avfattningen på kartan och i beskrivningen endast en uppteckning för bättre hågkomsts skull av huru delningen ägt rum. 2 I propositionen anfördes med anledning härav, att enligt den föreslagna regeln ägostyckningskartan med tillhörande handlingar skul1 2

I I I s. 145. Prop. 70/1921 s. 48 f. ( J u s t R von Seth). Jfr N J A 1915 s. 32. Se även I I I s. 160.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

le utgöra norm vid bestämmande av en vid ägostyckningen tillkommen gräns. Till förrättningshandlingarna borde, där ägostyckning ägt r u m j ä m likt 3 § i 1896 års lag om hemmansklyvning m. m., jämväl styckningsavtalet hänföras. Förutsättning för att karta och handlingar skulle utgöra norm vid en gränsbestämning finge anses vara att skiljaktighet ej förelåge dem emellan. Vore detta fallet — såsom då ägostyckningskartan visade avvikelser från gränsbeskrivningen i styckningsavtalet — borde den ifrågavarande regeln ej äga tillämpning. Den jämkade avfattningen sammanhängde med att enligt det samtidigt föreliggande förslaget till lag om delning av jord å landet instituten hemmansklyvning och ägostyckning skulle försvinna: laga skifte skulle omfatta även hemmansklyvning, och ägostyckning skulle ersättas av avstyckning. Det ansågs ock lämpligt att regeln erhöll en mera generell avfattning. 1 Även ägogränssakkunnigas förslag upptog de n ä m n d a stadgandena, varvid i stället för orden laga jorddelningsförrättning valts uttryckssättet laga lantmäteri- eller mätningsförrättning, som innebär delning av jord. Sedan dessa förslag framlagts har emellertid frågan kommit i ett helt nytt läge genom 1932 års lagstiftning om ägogränser. Under förarbetena till nämnda lagstiftning framhölls, att de skiljaktigheter, som i fråga om de genom äldre förrättningar tillkomna sekundära gränserna förelåge mellan dessas angivande på kartan och sträckningen på marken, uppenbarligen i allmänhet undgått vederbörande skiftesdelägares uppmärksamhet. För dem hade de på marken utlagda gränserna framstått såsom avgörande för varje delägares ägoområde, och efter hand som gränserna å ömse sidor iakttagits under en lång följd av år hade de för den allmänna uppfattningen alltmer kommit att te sig såsom orubbliga. Under denna förutsättning torde ock fastigheterna gång efter annan ha bytt ägare. Den bristande överensstämmelsen mellan kartan och marken hade i allmänhet kommit i dagen vid sekundära delningsförrättningar. Med rådande stränga krav på mätningsteknisk noggrannhet hade i fråga om äldre förrättningar skilj aktigheterna mellan karta och mark blivit alltmera framträdande och i talrika fall lett till de på marken utlagda gränsernas förflyttning. Ej sällan hade betydande förluster uppkommit för jordägare, då dessa genom skifteslinjes förflyttning nödgats avstå mark, som av dem i god tro innehafts och brukats. Det framhölls vidare, att rättande av alla de mer eller mindre felaktigt utmärkta gränserna på marken till överensstämmelse med kartan ofta skulle medföra arbete och kostnad, vilka ej stode i rimligt förhållande till värdet av de områden på marken som den nya gränsdragningen komme att överföra från den ena fastigheten till den andra. 2 I lagen den 17 juni 1932 med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser upptogos stadganden om gränser tillkomna vid lantmäteriförrättning, som fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före lagens ikraftträdande 1 2

Prop. s. 61. Prop. 4/1932 s. 28 f. och 76.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

den 1 j a n u a r i 1933. Därest tvist om rätta sträckningen av sådan gräns ej yppats inom tio år efter lagens ikraftträdande, skall den sträckning, som i laga ordning blivit utmärkt på marken, anses såsom den rätta, ändå att den ej överensstämmer med förrättningskartan och därtill hörande handlingar. Efter utgången av denna preklusionstid äger alltså den på marken utmärkta sträckningen vitsord, ehuru gränsen primärt utlagts på karta eller beskrivits i ett till grund för förrättningen liggande avtal. Samtidigt erhöll 21 kap. 47 § jorddelningslagen ändrad lydelse. Om det, sedan jorddelningsförrättning blivit fastställd genom laga kraft ägande beslut, utrönts att vid förrättningen förelupit fel i utmärkande på marken av ägogräns, som tillkommit vid förrättningen, skall enligt detta lagrum rättelse sökas inom ett år från det kartan utlämnats till vederbörande sakägare. Av denna bestämmelse anses följa att, där klagorätten ej begagnats, den på marken utlagda gränsen gäller mot karta och handlingar. Den genom 1932 års lagstiftning införda grundsatsen om vitsord åt gränsens sträckning på marken omfattar alltså även därefter tillskapade gränser. I propositionen i ämnet anfördes, att det moderna mätningsväsendet torde skapa trygghet för att sådana gränser — utom rent undantagsvis — komme att u t m ä r k a s på marken i god överensstämmelse med förrättningskartan. Det vore därför i fråga om framdeles tillskapade gränser av mindre vikt att fastställa viss tid, efter vilken den på marken verkställda utmärkningen ej längre skulle få klandras. Å andra sidan mötte av samma skäl mindre betänkligheter mot en sådan bestämmelse. Vidare underströks, att kartan j ä m te tillhörande handlingar uppenbarligen alltjämt skulle bibehålla sin betydelse såsom bevismedel i händelse av tvist, var gränsen blivit vid förrättningen utmärkt på marken. Det vore önskvärt, att jordägarna för framtiden kunde fullt lita på en lagligen utmärkt gräns. I fråga om andra åtgärder under en jorddelningsförrättning gällde ock, att begångna fel ej sedan viss tid förflutit finge föranleda ändring i förrättningen. 1 Grundsatsen att gränsen skall ha den sträckning, som i laga ordning utmärkts på marken, är enligt beredningens mening av sådan vikt att den bör införas i jordabalken. I fråga om gränser, som kartlagts med nuvarande mätningsmetoder, måste dock vid tillämpning av denna grundsats beaktas, att bristande överensstämmelse mellan kartan och gränsens sträckning på marken kan tyda på att gränsmärke flyttats. Endast i sådana fall, där gränsmärket kan antagas ha blivit utsatt i strid med kartan, är märket avgörande för gränsens sträckning. Om en vid lantmäteriförrättning tillkommen gräns varit föremål för dom i gränstvist eller för en gränsbestämningsförrättning, är domen eller gränsbestämningsförrättningen avgörande för gränsens rätta sträckning, medan vittnesbörden från gränsens tillkomst sakna betydelse. I den nämnda propositionen anfördes härom, att kartans vitsord i fråga om rätta sträckningen 1

Prop. 4/1932 s. 29 f. och 31; jfr s. 76 f.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

av skifteslinjer och därmed likställda gränser icke gällde, sedan gränsen varit föremål för gränsbestämning enligt stadgandena i 7 kap. jorddelningslagen eller motsvarande äldre stadganden. Härtill k a n fogas, att vitsord ej heller tillkommer den vid gränsens tillkomst gjorda utmärkningen på marken. Gränsen har det läge som utvisas av karta, handlingar och gränsmärken, till vilka domen eller gränsbestämningsförrättningen hänför sig. Även vittnesbörden från en dom i gränstvist eller gränsbestämningsförrättning — vare sig denna avsett en rågång eller en sekundär gräns — k u n n a vara motstridiga sålunda, att karta och handlingar utvisa en annan sträckning än den som u t m ä r k t s på marken. Genom 1932 års lagstiftning lärer icke ha avsetts att reglera dessa fall. 1 I tidigare rättspraxis har ibland givits företräde åt karta och handlingar, ibland åt utmärkningen på marken, och några fullt klara normer för valet mellan dessa alternativ torde ej k u n n a utläsas ur domstolarnas avgöranden. Beredningen anser emellertid, att här bör uppställas samma grundsats som beträffande fastighetsbildande förrättningar och att således utmärkningen på marken bör tillerkännas vitsord framför karta och handlingar. I samband härmed torde reglerna om förfarandet vid gränsbestämning böra kompletteras med ett mot 21 kap. 47 § jorddelningslagen svarande stadgande, att inom viss tid rättelse må sökas i en felaktig gränsutmärkning på marken. Sin huvudsakliga tillämpning har 1932 års lagstiftning i fråga om gräns på landet. I vissa fall får den användning även på gräns i stad, nämligen när gränsen tillkommit vid lantmäteriförrättning. Lagen om äldre ägogränser inbegriper sålunda dylik gräns, som före fastighetsbildningslagens ikraftträdande tillskapats genom skifte, hemmansklyvning, ägoutbyte eller utbrytning av servitut. Däremot omfattar den icke gräns, som senare tillskapats genom laga skifte, ägoutbyte eller utbrytning av servitut; sådan gräns i stad har enligt den i lagens förarbeten använda terminologien tillkommit vid mätningsförrättning. På grund av de i 6 kap. fastighetsbildningslagen upptagna hänvisningarna till jorddelningslagen äro åter de genom 1932 års lagstiftning införda bestämmelserna i 21 kap. 47 § jorddelningslagen tillämpliga på gräns, som efter den 1 januari 1933 tillskapats genom skifte, ägoutbyte eller utbrytning av servitut. Motsvarande hänvisning till jorddelningslagen saknas i fråga om avstyckning enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen; reglerna i 21 kap. 47 § jorddelningslagen äga lika litet som lagen om äldre ägogränser tillämpning på därvid tillkommen gräns. Av 1932 års lagstiftning beröres ej heller tomtgräns. Enligt beredningens mening synes det önskvärt, att grundsatsen om markens vitsord mot karta och handlingar får gälla även för varje gräns i stad eller annat samhälle, som med avseende på mätningsväsendet är likställt med stad. Härför förutsattes dock beträffande vissa fall ett övergångs1 Prop. 4/1932 s. 8. Jfr R o d h e a. a. s. 141 f. — Se emellertid NJA 1935 s. 222, 1936 B 1159 och 1939 B 465, vilka dock icke ge något klart belägg för att 21 kap. 47 § jorddelningslagen är tillämplig i fråga om fel vid gränsens utmärkning på marken. Jfr NJA 1936 B 509.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

stadgande jämte en regel om sökande av rättelse i en felaktig gränsutmärkning på marken. På grund av vad sålunda anförts har beredningen i förevarande paragraf upptagit ett stadgande att, om gräns blivit fastställd eller eljest lagligen bestämd, den sträckning som i laga ordning utmärkts på marken skall lända till efterrättelse. Vidare har föreskrivits att motsvarande skall gälla i fråga o m gräns, som godtagits vid skifte vartill rågrannarna behörigen kallats. Liksom enligt nuvarande rätt skall den här angivna normen för avgörandet av gränsens sträckning vinna tillämpning, även om gränsmärkena ej finnas i behåll. Det kan emellertid inträffa, att gräns över huvud taget icke utmärkts på marken — detta är regel i fråga om brytningspunkter i vattenområde — eller att de utsatta gränsmärkena försvunnit eller rubbats utan att någon upplysning kan vinnas om var gränsen en gång blivit utmärkt. För dylika fall måste karta och handlingar ligga till grund för avgörandet om gränsens sträckning. En bestämmelse härom har jämväl upptagits i förevarande paragraf. Utöver grundsatsen om vitsord åt gränsutmärkningen på marken innehåller 1932 års lag om äldre ägogränser åtskilliga föreskrifter, avseende gränstvist som yppats inom den i lagen angivna preklusionstiden. Då denna tid nu är förfluten, bör lagen i sin helhet kunna upphävas i samband med jordabalkens ikraftträdande. Den bör dock självfallet alltjämt vinna tillämpning i fråga om tvist, som yppats inom denna tid men ännu ej blivit slutgiltigt avgjord. 7 §• Åtskilliga fastigheter ha i äldre tid bildats enbart genom att ägaren av en fastighet överlåtit ett område av denna. Även vissa slag av tvångsförvärv k u n n a medföra fastighetsbildning, när förvärvet avser ett område av en fastighet. På landsbygden gav före jorddelningslagens ikraftträdande varje frivillig överlåtelse av ett område upphov till en avsöndrad lägenhet. Visserligen utvecklades så småningom ett fastställelseförfarande jämförligt med fastställandet av avstyckning, men denna utveckling hann ej avslutas innan avsöndringsinstitutet helt borttogs genom jorddelningslagen. Det har sålunda icke ifrågasatts, att vad som förekommit vid fastställelsen skulle vara avgörande för lägenhetens omfattning. I rättspraxis har den ståndpunkten intagits, att en avsöndrad lägenhet alltid omfattar det område som varit avsett med överlåtelsen. Mera sällan torde detta område vara tillräckligt tydligt angivet i överlåtelsehandlingen; dennas innehåll måste ofta kompletteras med annan utredning om parternas avsikt. Härvid har rättspraxis särskilt tagit hänsyn till den omständigheten att ett visst område hävdats vid tiden närmast efter överlåtelsen. Stundom blir även karta, som företetts vid fastställelsen, hjälpmedel vid tolkning av överlåtelsen. Därest erforderlig utredning om parternas avsikt ej k a n vinnas, har m a n emellertid endast att falla tillbaka på de bestående förhållandena, sådana dessa tagit sig uttryck i den förhandenvarande

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

hävden. Före fastighetsbildningslagens ikraftträdande kunde även i stad fastighet tillkomma genom frivillig överlåtelse. För sådana fall gäller likaledes, att fastighetens omfattning skall bestämmas med ledning av överlåtelsen. Ett liknande betraktelsesätt har man att anlägga beträffande vissa tvångsförvärv. Detta gäller vid förvärv enligt expropriationslagen och enligt vattenlagen, liksom vid förvärv på grund av motsvarande äldre lagstiftning. Här ger förvärvet, om del av fastighet exproprierats eller inlösts, direkt upphov till en fastighetsbildning, och den nybildade fastighetens omfattning måste alltså avgöras med ledning av förvärvet. Annorlunda förhåller det sig vid förvärv på grund av ensittarlagen. Det inlösta området blir i detta fall avskilt i enlighet med reglerna om tomtindelnings avstyckande verkan eller genom ett modifierat avstyckningsförfarande. I fråga om fastighetsbildande tvångsförvärv i äldre tid kan ofta ledning vid bedömande av förvärvets omfattning erhållas av karta, som legat till grund för beslut om expropriation eller inlösen. Dessa kartor äro dock av växlande kvalitet, och de ha i regel ej tagits i allmänt förvar. Numera har genom lagar den 5 maj 1939 om ändring i expropriationslagen och vattenlagen föreskrivits, att vid expropriation eller inlösen av del av fastighet karta skall upprättas av vederbörande lantmätare eller mätningsman. Den sålunda upprättade kartan är avsedd att ge ett auktoritativt besked om vilket område tvångsförfarandet omfattat. Ett exemplar av kartan skall tillställas den som för fastighetsregistret. I överensstämmelse med vad ovan anförts har i förevarande paragraf stadgats att sträckningen av gräns, som tillkommit genom överlåtelse eller tvångsinlösen av jord, skall bedömas med ledning av förvärvet. Därest tillräcklig upplysning om förvärvets innehåll ej kan vinnas, skall hävden äga vitsord. Beträffande gräns, som tillkommit genom överlåtelse eller tvångsförvärv, bli således förhållandena på marken icke alltid avgörande. Om gränsen hävdats tillräckligt länge, skall den emellertid gälla enligt det förslag om femtioårig hävd, som beredningen ämnar framlägga. I vidare mån torde det icke för närvarande vara möjligt att skydda den, som förlitat sig på att gränsen riktigt återgivits av hävden. Den som vill erhålla full visshet om gränsen får se till att denna klarlägges genom gränsbestämning. Emellertid bör i detta sammanhang erinras, att enligt 1939 års lagar om ändring i expropriationslagen och vattenlagen gränsen mellan det område, som exproprieras eller inlöses, och återstoden av fastigheten skall tydligt och varaktigt utmärkas på marken av lantmätare eller mätningsman. Rörande sådan gräns skulle därför k u n n a uppkomma en fråga, huruvida kartan eller den på marken utlagda gränsen vid bristande överensstämmelse skall tjäna som bevis om förvärvets omfattning. Enligt beredningens mening vore det önskvärt att principen om gränsutmärkningens vitsord vunne beaktande för kommande tvångsförvärvs del. Detta synes lämpligen kunna ske genom stadgande i expropriationslagen och vattenlagen av innebörd, att tvångsförvärvet skall anses ha omfattat det område, som utmärkts på marken. I samband härmed bör tillses, att gränsutmärkningen på marken kan bli föremål för prov-

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

ning, antingen vid handläggningen inför rätten respektive synemännen eller också efter särskild klagan inom viss tid. 8 §.

Av 12 kap. 4 § jordabalken framgår att vattenområde, vid vilket ligga flera byar, som regel skall anses uppdelat mellan byarna och således ej betraktas som samfällt för dem. Samma princip återfinnes i förevarande paragraf, som stadgar att, om vattenområdes strand tillhör skilda byar, detta skall anses delat mellan byarna, där ej annat visas. Detta stadgande skall naturligtvis äga tillämpning även i fråga om vattenområde, vars strand tillhör andra ursprungliga skifteslag. Frågan om gränsens läge är att bedöma med ledning av 12 § i beredningens förslag. 9 §. I fråga om vattenområde på ursprunglig stadsjord är icke den i 8 § upptagna, från 12 kap. 4 § jordabalken hämtade principen vedertagen. Enligt rättspraxis omfatta strandfastigheterna som regel icke något vattenområde. 1 I motiven till 1909 års förslag anfördes att, då i äldre tid stad avhände sig strandtomter till enskilda, man i allmänhet torde ha hänfört sig till gamla stadsplaner och tomtindelningar, enligt vilka strandtomterna varit begränsade av strandlinjen. Vattenområdet hade betraktats såsom en staden själv tillhörande förmån, som icke ingått i överlåtelsen. Stundom hade också i städernas byggnadsordningar intagits föreskrifter om strandens — och därmed även om vattnets — undantagande från tomtindelningen. Då en stor del av städernas tomter från staden kommit i enskild ägo, hade utan tvivel den omständigheten att staden i regel icke avhänt sig det till tomten angränsande vattnet kraftigt bidragit till uppkomsten av den rättsuppfattningen att med strandtomt över huvud icke följde något vattenområde. Sedan gammalt hade ej heller de utom stadsplanen belägna till staden hörande markområdena ansetts omfatta angränsande vatten. Också här vore i regel fråga om mark, som från staden kommit i enskild ägo. Överlåtelser från staden hade icke inbegripit vattnet, även om staden själv ägt disponera däröver. 2 Någon regel om vattenområde i stad upptogs icke i 1909 års förslag och återfinnes ej heller i 1921 års proposition och ägogränssakkunnigas förslag. Enligt beredningens mening är det emellertid önskvärt, att en bestämmelse härom inflyter i jordabalken. I förevarande paragraf har därför upptagits ett stadgande, att vattenområde på gammal stads jord ej skall anses tillagt den fastighet stranden tillhör, med mindre säker upplysning vinnes att så skett. Vattenområdet blir en stadens tillhörighet, som enligt nu gällande re1 Jfr N J A 1877 s. 462, 1886 s. 271, 1892 s. 479, 1896 s. 439, 1901 s. 471, 1903 s. 399 och 1907 s. 325. 2 III s. 165 ff.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

gistreringsbestämmelser ej anses ingå i fastighetsindelningen utan upptages i bihang C till fastighetsregistret. Den angivna grundsatsen skall vinna tillämpning såväl när det ej k a n utrönas hur strandfastigheten uppkommit som när det är känt att denna tillskapats genom överlåtelse från staden till enskild. En dylik överlåtelse skall alltså presumeras icke ha omfattat vattenområde. 10 §. Då ett skifteslag undergått skifte före jorddelningslagens tillkomst, lämna handlingarna ofta icke besked, huruvida till skifteslaget hörande vattenområde medtagits vid delningen eller fortfarande skall utgöra en skiftesdelägarnas gemensamma tillhörighet. Alltsedan" 1880-talet har rättspraxis intagit den ståndpunkten, att vattenområde får presumeras ha ingått i skiftet. Vattenområdet betraktas såsom delat med stranden, då området icke blivit avsatt för gemensamt behov eller eljest uttryckligen undantaget från delningen och tillräcklig anledning ej heller i övrigt föreligger att anse förrättningen ha inneburit ett sådant undantagande. I motiven till 1909 års förslag hävdades en motsatt uppfattning. Med stöd huvudsakligen av en ingående rättshistorisk undersökning gjordes gällande att, där varje hållpunkt saknades för antagande att vattenområdet verkligen ingått i skiftet, området måste betraktas såsom en skifteslagets gemensamma tillhörighet, oaktat uttryckligt förbehåll därom ej skett. 1 I förslaget upptogs under 10 § ett stadgande att, om vid skifte av by till denna hörande vattenområde, vilket icke undantagits såsom samfällt för delägarna, likväl ej ingått i delningen, envar strandägare skulle äga rätt att, så länge området vore oskiftat, nyttja den del äv området, som låge hans strand närmast. Detta stadgande avsåg att förebygga den obillighet mot strandägarna, som kunde vara förenad med grundsatsen att vattenområdet skulle anses oskiftat; strandägarna borde icke få utestängas från det nyttjande av vattenområdet, som andra skiftesdelägare icke vore i tillfälle att utöva men som för strandägarna vore naturligt och värdefullt. Ett förslag till lag om ägogränser, som överensstämde med 1909 års förslag, remitterades den 19 december 1916 till lagrådet. Blott en av lagrådets ledamöter anslöt sig i princip till den ståndpunkt, som indirekt kommit till uttryck i den anförda bestämmelsen. De övriga ledamöterna uttalade en motsatt åsikt. Den historiska utredning, som förebragts i motiven till 1909 års förslag till stöd för att anse vattenområdet odelat, funno de icke bindande. Särskilt framhölls, att enligt rättspraxis vattenområdet i tvivelaktiga fall betraktades såsom skiftat med stranden och att denna praxis, som förelåg i ett stort antal rättsfall, bestått även efter det 1909 års förslag framlagts. 2 Med hänvisning till de stridiga meningar, som sålunda rådde i frågan, lämnades 1 2

III s. 145 ff. — Jfr R o d h e Prop. 70/1921 s. 33 ff.

a. a. s. 103 ff.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

denna öppen i 1921 års proposition, ehuru det ansågs av praktiska hänsyn innebära viss fördel att äga en positiv lagbestämmelse i ämnet. Ej heller i ägogränssakkunnigas förslag inflöt något stadgande i denna del. Vid en lagstiftning i ämnet kan det numera — oavsett vilken ståndpunkt som må vara historiskt berättigad — ej förordas att frångå den uppfattning, som rättspraxis intagit under mer än ett halvt sekel. Det skulle leda till stor rättsosäkerhet och i många fall medföra betydande ekonomiska förluster för enskilda, om m a n nu överginge till den motsatta uppfattningen. Då sålunda den historiska tvistefrågan icke längre bör tillmätas någon betydelse för ståndpunktstagandet, har det skäl bortfallit, som tidigare föranledde att ämnet icke ansågs lämpligt för lagstiftning. I förevarande paragraf upptages därför i anslutning till rättspraxis den regeln att, om ett skifteslag undergått skifte, tillhörande vattenområde skall anses delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden. Denna regel gäller vare sig delningen skett genom storskifte, enskifte eller laga skifte och skall naturligen äga motsvarande tillämpning, då skifteslaget varit föremål för hemmansklyvning. Den innebär, liksom för närvarande, blott en presumtion som kan motbevisas. I nuvarande praxis torde dock ställas mycket höga krav på den bevisning, som skall kunna rubba presumtionen. 1 Regeln bör kunna vinna analog tillämpning i fråga om ägoutbyte. 2 Motsvarande problem uppkommer stundom vid tolkning av en ägostyckningsförrättning, enär förrättningsmannen kan ha uraktlåtit att redovisa ett till styckningsfastigheten hörande vattenområde. För sådana fall synes emellertid någon enhetlig regel icke kunna uppställas, 3 utan frågan huruvida vattenområdet skall anses delat eller avsatt såsom samfällt torde liksom hittills få överlämnas åt rättstillämpningen. 11 §• Då en fastighet bildats genom jordavsöndring, är enligt det vid 5 § anförda överlåtelsens innehåll bestämmande för fastighetens omfattning. Avser överlåteisen ett strandområde, kan det ofta vara svårt att avgöra, huruvida överlåtelsen skall anses ha inbegripit utanför stranden liggande, till stamfastigheten hörande vattenområde eller om detta alltjämt skall ingå i stamfastigheten. Härom lämnar överlåtelsehandlingen vanligen icke uttryckligt besked. I motiven till 1909 års förslag, vilket saknade stadgande i ämnet, uttalades att det torde bäst överensstämma med jordavsöndringens natur att ej tillägga lägenheten vattenområdet, där icke en tolkning av avhandlingen berättigade till annat antagande. Det underströks å andra sidan, att avhandlingen finge tolkas med hänsyn jämväl till omständigheter, som utan att vara där omnämnda dock enligt sakens natur borde komma i betraktande. Därvid vore särskilt att beakta, att det ändamål, för vilket det avsöndrade området avsetts, kunde göra det otvetydigt, att vattenområdet 1 2 3

Se N J A 1944 s. 596, 599 och 676. Se N J A 1936 s. 408. Jfr R o d h e a. a. s. 129 f.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

utanför lägenhetens strand skulle helt och hållet eller till någon del tillhöra lägenheten. 1 Under senare delen av 1800-talet utgick rättspraxis från den motsatta presumtionen. överlåtelse av strandområde antogs ha omfattat även vattenområdet, där ej detta i avhandlingen förbehållits stamfastigheten. 2 Omkring sekelskiftet blev inställningen i praxis mera oklar. Det är tvivelaktigt, om praxis verkligen vid denna tid — såsom förutsattes i motiven till 1909 års förslag — intog den ståndpunkten att vattenområdet skulle tillkomma stamfastigheten, där en tolkning av avhandlingen icke lämnade tillräcklig ledning för bedömandet. 3 Senare praxis synes ha tagit intryck av den i nämnda motiv uttalade uppfattningen, att lägenheten skulle anses omfatta vattenområde endast då en tolkning av avhandlingen berättigade till ett sådant antagande. Det är emellertid påfallande, att resultatet likväl i allmänhet blivit att vattenområdet ingått i överlåtelsen och sålunda skulle höra till lägenheten. 4 Härvid har exempelvis åberopats att lägenheten omfattade all stamfastighetens m a r k invid vattnet, från vilket denna fastighet sålunda helt avstängts genom överlåtelsen. Men även då stamfastigheten alltjämt hade strand vid vattnet, har vattenområdet hänförts till lägenheten under motivering bland annat, att lägenheten omfattade stamfastighetens hela gårdsskifte vid vattnet eller eljest helt ägoskifte vid detta. Vidare har särskild hänsyn tagits till att överlåtelsen skett för en användning av lägenheten, som förutsatte utnyttjande av vattnet. Att i avhandlingen funnits en uppgift om lägenhetens areal, däri vattenområdet ej medtagits, eller att överlåtelsen angivits avse de ägor, som upptagits på karta jämte beskrivning med viss angiven areal, och enligt dessa handlingar ej omfattade något vattenområde har ej ansetts i och för sig innebära, att vattenområdet undantagits från överlåtelsen. 5 Ofta torde föga ledning ha kunnat hämtas av konkreta upplysningar om överlåtelsens innehåll. Över huvud synes rättspraxis visa benägenhet för att anse särskilda omständigheter tyda på att överlåtelsen inbegripit också vattnet vid lägenhetens strand, och i realiteten föreligger knappast någon presumtion för att vattenområdet bibehållits för stamfastigheten. Enligt beredningens mening bör därför kunna stadgas att, om fastighet som innefattar strand bildats genom jordavsöndring och stamfastigheten omfattade det utanför stranden liggande vattenområdet, avsöndringen skall anses ha inbegripit vattnet, där ej annat framgår av omständigheterna. Denna regel, som icke lärer innebära någon egentlig ändring i det rådande rättstillståndet, synes vara ägnad att undanröja åtskillig oklarhet och därmed förebygga onödiga rättegångar. 1

I I I s. 161 f. N J A 1882 s. 523, 1885 s. 165 och 169, 1898 s. 308. N J A 1898 s. 419, 1901 s. 238, 1903 s. 528 och 1907 s. 152 och 321. Jfr N J A 1912 A 199. Se även R o d h e a. a. s. 101 ff. 4 N J A 1917 A 627, 1924 s. 661, 1930 s. 88, A 20 och B 127, 1931 A 313, 1932 s. 114,1934 s. 571, 1935 s. 456, 1936 s. 606 och B 510, 1939 s. 14, 1939 A 318, 1940 s. 239 och 644, 1944 s.150 och 1945 s. 485. Annorlunda NJA 1919 A 378 och 1933 B 1090. 6 N J A 1934 s. 571 och 1936 s. 606. 2 3

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

12 §. I denna paragraf anges sträckningen av gräns i enskilt vatten, då reglerna i 5—7 §§ icke kunna tillämpas. Den i första stycket upptagna huvudregeln bygger på 12 kap. 4 § jordabalken, som avser gräns byar emellan i vatten och i rättspraxis vunnit analog tillämpning på andra gränser i vatten. I 12 kap. 4 § jordabalken skiljes mellan två fall. Är å, sjö eller sund sidolångs byar emellan, äger vardera byn hälften av vattenområdet. Ligger by »vid ändan eller å sido vid stora sjöar», äger byn i sjön »efter rågång och bolstad sin». Den sistnämnda regeln har i praxis tillämpats även i fråga om smärre sjöar. I motiven till 1909 års förslag gjordes en utredning om dessa bestämmelsers ursprung och innebörd. 1 Det anfördes, att vid tillämpning av regeln om hälftendelning i rinnande vatten eller långsträckt sjö (»å, sjö eller sund sidolångs byar emellan»), hälften vore att räkna efter vattendragets bredd. Gränslinjen skulle dragas med iakttagande av strändernas alla bukter, men i verkligheten komme dessa i viss mån att utjämna varandra. Om hänsyn toges till strändernas oregelbundna form, torde regeln kunna anges så, att varje by ägde den del av vattenområdet, som låge närmast dess strand. Gällde fördelningen byar på samma sida av ett långsträckt vattendrag, tillkomme på lika sätt varje by den del av vattnet, som låge dess strand närmast. Därom vore intet uttryckligen stadgat, men det följde av den nyss angivna regeln, som måste anses innebära att varje by, så långt dess strand räckte, ägde del i vattenområdet. Om innebörden av bestämmelsen att by, som ligger »vid ändan eller å sido» vid sjö, äger i sjön »efter rågång och bolstad sin» har rått mycken meningsskiljaktighet. Enligt de nämnda motiven har uttrycket »efter rågång och bolstad sin» den betydelsen, att bolstaden — sammanfattningen av byns ägor å land — bestämmer det område av vattnet som tillkommer byn, varvid icke ägornas storlek utan deras gräns mot vattnet är avgörande. I motiven anfördes närmare, att bolstadens strand, sådan denna sträckte sig mellan de punkter där de båda rågångslinjerna träffade vattnet, vore bestämmande för byns område i vattnet. Resultatet bleve detsamma som i föregående fall. Såsom allmän regel gällde alltså att till varje by, som läge vid vattnet, skulle läggas den del av vattenområdet, vilken vore dess strand närmast. En regel av detta innehåll, avseende gräns byar emellan i sjöar och rinnande vatten, upptogs i 4 § av 1909 års förslag. Liksom motsvarande stadganden i 12 kap. 4 § jordabalken skulle denna regel vara endast subsidiär. Den skulle icke äga tillämpning, då gränsen var annorledes lagligen bestämd eller märken funnos som av ålder ansetts utvisa gränsen. I fråga om vissa större sjöar skulle regeln gälla med den inskränkning, som följde av förekomsten av allmänt vattenområde. Enligt 5 § skulle samma regel användas vid fördelning mellan byar av enskilt vattenområde vid öppna havsstranden och utom skären. Vidare upptogs i 7 § ett stadgande att för mindre holmar 1

I I I s. 126 ff.

24—600777

III

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

eller skär särskild andel av vattenområdet ej finge tilläggas den by, vartill de hörde. I motiven till 1909 års förslag framhölls som en fördel med den sålunda uppställda regeln att därigenom erhölles en enhetlig norm, som kunde tilllämpas oberoende av vattenområdets form. Det påpekades emellertid, att bestämmelsen å andra sidan medförde den olägenheten, att ägogränserna i vattnet kunde bli mer eller mindre oregelbundna. Gränsen komme vanligen att bilda en buktig linje, dock såsom redan anmärkts väsentligen mindre buktig än vardera strandlinjen tagen för sig. De olika strändernas bukter och vikar komme nämligen endast till viss del att bestämma ägogränsens riktning; till en annan del utjämnade de varandra, så att gränsen närmade sig en rät linje. Vid sådant förhållande torde den praktiska betydelsen av nämnda olägenhet icke bli synnerligen stor. Där emellertid behovet av sådana ägogränser, medelst vilka man med lätthet kunde bestämma läget av varje punkt inom vattenområdet, gjorde sig gällande, torde detta behov kunna tillgodoses genom att vederbörande slöte förening om rågången i den ordning, som föreskreves i 48 § av då gällande skiftesstadga. 1 Förslaget byggde, enligt vad motiven utvisade, på den uppfattningen att en förskjutning av strandlinjen genom landhöjning, uppgrundning, sjösänkning, vattenavledning eller dylikt icke medförde någon motsvarande förskjutning av byarnas ägogränser. Den tidigare strandlinjen skulle vara avgörande, i den mån denna kunde genom kartor eller annorledes tillförlitligen styrkas. 2 I 12 kap. 4 § jordabalken har denna grundsats kommit till uttryck genom stadgandet att, om insjö eller del därav växer till äng, envar skall äga äng eller land efter ty som han i sjön rådande varit. Den är ock vedertagen i rättspraxis. I yttrande över 1909 års förslag anförde lantmäteristyrelsen, att den i förevarande ämne föreslagna normen vore den lämpligaste. Detta uteslöte emellertid icke, att densamma ej alltid betryggade ett rättvist eller lyckligt resultat. En by t. ex., som träffade stranden i en av tvenne uddar omgiven vik, bleve säkerligen ofta lidande till förmån för de omgivande byarna, och att lita till att reglering av den vid normens tillämpning uppkomna krokiga gränslinjen skulle ske genom förening i den ordning skiftesstadgan föreskreve torde vara att se saken något för optimistiskt. Det förtjänade vidare uppmärksammas, att ifrågavarande norm skulle bli bestämmande för gränslinjens sträckning även efter skedd ändring. Om denna föranletts av torrläggning, kunde det tänkas, att en sträng tillämpning av normen på grund av djupet inom olika delar av vattenområdet komme att medföra praktiska olägenheter utan motsvarande nytta. På grund av dessa förhållanden syntes det angeläget, att någon modifikation bleve tillåten vid gränsens definitiva bestämmande. Den ifrågavarande regeln upptogs oförändrad i det förslag till lag om ägogränser, som den 19 december 1916 remitterades till lagrådet, och den återfin1 2

III s. 132 f. I I I s. 133.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

nes med en av lagrådets granskning föranledd formell jämkning även i 1921 års proposition. I sin j ä m k a d e lydelse innehöll stadgandet, att i insjöar och rinnande vatten hörde till varje by, som låge vid vattnet, den del av vattenområdet, som vore dess strand närmast. Detta stadgande har sedermera godtagits i en speciallagstiftning rörande vissa vid avvittring tillkomna gränser, nämligen lagen den 18 juni 1926 om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län. 1 Av ägogränssakkunniga upptogs regeln i oförändrad form från 1921 års proposition. Med anledning av bland annat lantmäteristyrelsens yttrande över 1909 års förslag framhölls i de sakkunnigas betänkande, att genom bestämmelserna i 7 kap. 3 och 4 §§ jorddelningslagen och de ökade möjligheter till ägoutbyte, som denna lag öppnat, utvägar anvisats att undgå den olägenhet, som kunde vara förenad med en oregelbunden gränslinje. I 1921 års proposition och ägogränssakkunnigas förslag förekom även ett mot 7 § i 1909 års förslag svarande stadgande, att för mindre holmar och skär särskild andel av vattenområdet ej skulle tillkomma den by, varunder de lydde. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 februari 1938 om fullföljande av ägogränslagstiftningen såvitt angår ägogränser i vatten har lantmäteristyrelsen i fråga om gräns byar emellan i vatten anfört bland annat. Sedan det numera enligt 7 kap. jorddelningslagen ålåge förrättningsmännen att besluta om gränsens sträckning, då sakägarna icke kunde träffa förening, torde det även utan att detta behövde utsägas i lagen ligga i förrättningsmännens skön att j ä m k a den vanligen i en massa bukter gående matematiskt riktiga gränslinjen till en bekväm, i räta linjer gående gräns. Däremot kvarstode fortfarande önskemålet att kunna i någon mån minska det dominerande inflytande, som från stränderna utskjutande uddar utövade vid strängt matematisk tilllämpning av regeln, att till varje strandfastighet skulle höra det vattenområde, som vore dess strand närmast. Om exempelvis två byar låge mitt emot varandra vid en långsträckt och i stort sett jämnbred sjö, men ifrån den ena byns strand utsköte en lång smal udde, som nådde fram till mitten av sjön, komme denna udde att tillföra sistnämnda by ett så betydligt mycket större vattenområde än byn skulle ha fått, om udden icke funnits, att resultatet för den allmänna rättskänslan torde framstå såsom en orättvisa. Ännu mera ogynnsam kunde uddarnas verkan bli vid gränsbestämning mellan fastigheter, som låge bredvid varandra vid en sjö. Om exempelvis fastigheten A stötte till sjön i en vik, på vars båda sidor utsköte uddar, tillhöriga respektive fastigheterna B och C, bleve fastigheten A ofta instängd av fastigheterna B och C och finge endast ett obetydligt vattenområde inne i viken, medan B och C ginge fram till sjöns mitt. Vidare uttalades i lantmäteristyrelsens skrivelse, att det med hänsyn till landhöjningen kunde ifrågasättas, huruvida principen om orubbligheten av gräns, vara 12 kap. 4 § jordabalken ägde tillämpning, vore möjlig att i praktiken genomföra. I fråga om exempelvis den norrländska kusten rådde ej minsta tvivel om att strandlinjerna under de senare århundradena förskju1

Jfr prop. 69/1926 s. 19 f. och jordbruksutskottets utlåtande däröver (nr 53).

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

tits högst avsevärt genom landhöjningen, och dennas storlek kunde också för särskilda orter med någorlunda säkerhet beräknas. Vid gränsbestämning inomskärs mellan två byar borde m a n alltså enligt motiven till 1909 års förslag försöka utröna, vid vilken tid byarna bildats, därefter beräkna landhöjningens storlek under tiden efter bybildningen och med ledning därav och av verkställda ytavvägningar fastställa strandlinjens läge vid tiden för bybildningen samt slutligen bestämma gränsens sträckning med utgångspunkt från den sålunda funna strandlinjen. Men det resultat, till vilket man med ett sådant tillvägagångssätt skulle komma, bleve säkerligen ofta sådant att den allmänna rättskänslan på det kraftigaste skulle reagera däremot. Man finge betänka, att det här rörde sig om nivåförändringar av flera meter, vilka stundom fullständigt omdanat kusttraktens utseende. Där, såsom ofta vore fallet, den ena stranden vore tvärbrant och den andra långgrund, kunde det exempelvis inträffa, att byn vid den förstnämnda stranden finge ej blott hela vattenområdet utan även en stor del av den landvinning, som genom landhöjningen uppkommit utanför den andra byns ursprungliga strand. Därtill komme att ett sådant tillvägagångssätt skulle betinga alldeles oöverkomliga kostnader för kameralhistoriska byforskningar, vetenskapliga beräkningar av landhöjningen samt avvägningar för bestämmande av den gamla strandlinjens sträckning. I praktiken förfores ej heller på detta sätt, utan vanligen utginge man från den nuvarande strandlinjen eller från någon tidigare strandlinje, som funnes u t m ä r k t på äldre karta. Hade byarna fått sig strandområden tilldelade exempelvis vid avvittring, erbjöde sig i a w i t t ringskartorna en principiellt riktig grund för gränsbestämningen, vilken skedde med utgångspunkt från de vid tiden för awittringen befintliga strandlinjerna. I verkligheten tillämpades alltså icke och kunde icke rimligen annat än i undantagsfall tillämpas den i motiven till 1909 års förslag uttalade principen om rågångens orubblighet vid inträffande förändringar i strandlinjen. Annat vore förhållandet beträffande den analogiska tillämpningen av 12 kap. 4 § jordabalken vid gränsbestämning i vatten mellan lotter utbrutna genom skifte eller annan jorddelningsförrättning, enär därvid bestämmandet av gräns så gott som undantagslöst torde ske med hänsyn till den strandlinje, som funnes utmärkt på förrättningskartan. Med den i 1909 års förslag upptagna regeln om gränsdragning byar emellan i vatten åsyftades icke att göra någon saklig ändring i de gällande normerna för gränsdragningen utan endast att ange dessas verkliga innebörd. Stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken att byar, som ligga på ömse sidor av rinnande vatten eller sjö, äger hälften var av vattenområdet ansågs innebära att till vardera byn hörde den del av vattenområdet, som låge närmast dess strand. I verkligheten var emellertid den föreslagna regeln icke identisk med en regel om hälftendelning av vattenområdet. Principen om delning efter närhet till strand leder till en hälftendelning endast om stränderna äro varandras spegelbilder eller strändernas alla bukter helt utjämna varandra, me-

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

dan stora avvikelser härifrån eljest k u n n a uppstå. 1 Rättspraxis före framläggandet av 1909 års förslag lämnar ej heller stöd för en sådan tolkning av lagrummet. 2 Numera har emellertid principen om gränsdragning efter närhet till strand godtagits av praxis. 3 Till förmån för en regel om hälftendelning talar, att en sådan delning av vattenområdet m å h ä n d a av många uppfattas såsom mera rättvis än en gränsdragning efter närhet till strand, men även för godtagande av sistnämnda regel kunna vissa skäl anföras. En hälftendelning kan nöjaktigt utföras på följande sätt. Först bedömer man hur många räta linjer, som skulle k u n n a utgöra ett representativt uttryck för de motliggande strändernas huvudriktningar och uppdrager efter ögonmått dessa försökslinjer på kartan. Därefter jämkar m a n envar av försökslinjerna så, att den därigenom avskurna vattenarealen blir lika stor som den avskurna landarealen. Sedan uppdragas bisektriser till de vinklar, som bildas av mitt emot varandra liggande linjer. Bisektrisernas skärningspunkter bli gränsens brytningspunkter; mellan dessa punkter följer gränsen bisektriserna. Den sålunda funna gränsen blir väsentligen beroende av det skönsmässiga bestämmandet av antalet linjer och dessas inpassning i förhållande till stranden. Någon fullt objektiv metod är det berörda tillvägagångssättet alltså icke. Metoden lämpar sig ej heller så väl för smala vattendrag med oregelbundna stränder, där gränsen bör smidigt följa stränderna. Den är ganska tidsödande, i synnerhet om för utjämningen användas vetenskapliga beräkningar (minsta kvadratmetoden), vilket emellertid k a n förmodas komma i fråga endast i undantagsfall. Gränsdragning efter närhet till strand är enklare och den utesluter i princip subjektiva inflytelser. Emellertid måste den enligt denna metod konstruerade, vanligen mer eller mindre krokiga gränsen av praktiska skäl nästan alltid utjämnas till en eller flera räta linjer, och även här inkommer följaktligen ett subjektivt moment. Det innebär dock vissa fördelar att sålunda k u n n a direkt utj ä m n a gränslinjen framför att såsom enligt hälftendelningsmetoden först utjämna strandlinjerna och sedan vara bunden av den framkonstruerade gränsen. Särskilt bör observeras att man vid en direkt utjämning av gränsen kan verkställa denna med hänsynstagande till föreliggande möjligheter att utmärka brytningspunkterna genom markeringar på holmar och skär eller genom syftlinjer mot vissa terrängföremål eller på annat liknande sätt. Vidare har man härvid möjlighet att inom vissa gränser tillmötesgå sakägarnas önskningar i fråga om gränsens sträckning. Även om någon jämkning av gränsen i dylikt syfte kunde anses tillåten också vid gränsdragning enligt hälftendelningsmetoden, ligger det i sakens natur att jämkningsmöjligheterna här måste bli väsentligt mindre. Den konstruerade gränsen är ju i detta fall själv resultatet av en redan företagen jämkning. Regeln om gränsdrag1 Jfr M o r i n g , Finlands skiftesrätt (1927) s. 807 f. och L i n d k v i s t i Svensk lantmäteri tidskrift 1929 s. 167. 2 SJA X X I I s. 290, NJA 1878 s. 141, 1884 s. 353, 1892 s. 36, 1900 s. 74 och 1902 s. 146. 3 N J A 1911 s. 225, 1933 s. 54 och 224, 1934 s. 253, 1936 s. 640 och 1944 s. 133.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

ning efter närhet till strand kan vinna tillämpning även mellan fastigheter vid samma sida av vattendraget, medan regeln om hälftendelning här saknar användning. Med den förstnämnda regeln erhålles alltså en enhetlig norm för gränsdragning i vatten. Denna regel är också för gemene man lättare att tillämpa än hälftendelningsregeln, och betydelsen härav bör ej underskattas. Lagregeln skall ju lända till efterrättelse ej blott vid gränsbestämning utan även i det dagliga livet vid utnyttjande för olika ändamål av vattenområde, vari gräns ej blivit bestämd. Vid övervägande härav har beredningen ej funnit tillräcklig anledning att frångå principen om gränsdragning efter närhet till strand, vilken under senare tid sanktionerats i rättspraxis och som även av lantmäteristyrelsen betecknats såsom den i och för sig lämpligaste normen. Denna princip bör emellertid kompletteras med en regel att det vid gränsbestämning skall åligga förrättningsmännen att företaga den jämkning, som med hänsyn till omständigheterna prövas rättvis och ändamålsenlig. Denna jämkningsregel tillgodoser helt allmänt önskemålet, att gränsen vid tillämpning av huvudregeln skall kunna, oberoende av förening mellan sakägarna, jämkas till räta linjer med ett så litet antal brytningspunkter, som är möjligt utan åsidosättande av sakägarnas reella intresse, och ansluter i denna del till gällande rätt. Härutöver skall emellertid jämkningsregeln bereda möjlighet att göra vissa avvikelser från den allmänna principen, då en strikt tillämpning av denna skulle leda till materiellt otillfredsställande resultat. En sådan jämkning är påkallad i det av lantmäteristyrelsen berörda fallet, att från stränderna utskjutande uddar skulle medföra en alltför ojämn fördelning av vattenområdet. Hänsyn bör vidare k u n n a tagas till en sådan omständighet som att strandägaren k a n ha nyttjat ett område, som vid sträng tillämpning av den allmänna regeln skulle tillhöra annans fastighet. Avvikelser från den uppställda normen, vilka icke avse att undvika obekväma brytningar i gränslinjen, böra dock få företagas endast då starka skäl tala härför. Om det i vattnet finnes holmar eller skär, uppkommer frågan huruvida vid gränsdragningen dessa skola betraktas såsom strand för den fastighet, vartill de höra, eller fastighetens ägovälde i vattnet skall bestämmas enbart med hänsyn till fastlandets strandlinje. Enligt de tidigare förslagen skulle, då mindre holmar eller skär funnes i vattenområde, vari flera byar ägde del, särskild andel av vattenområdet ej därför tillkomma by, varunder de lydde. Det ansågs ligga i sakens natur att öar påverkade gränsens sträckning, medan detta icke borde vara fallet med mindre holmar och skär. Ett bestämt mått kunde emellertid icke uppställas, utan avgörandet finge bero av rådande rättsuppfattning. 1 Den sålunda föreslagna bestämmelsen, som icke lärer k u n n a preciseras närmare än som skett, har utan saklig ändring upptagits i förevarande paragraf. För vinnande av rättvist resultat står möjlighet öppen att tillämpa den förut omförmälda jämkningsregeln. Såsom framgår av det vid 3 § anförda är sträckningen av gräns mellan 1

Om behandlingen i rättspraxis av detta problem se SJA XVI s. 54, NJA 1899 s. 271, 1931 B 945, 1936 B 994 och 1944 B 605.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

enskilt och allmänt vattenområde i havet beroende av förändringar i strandlinjen, och detsamma gäller om sådan gräns i de stora sjöar, som 4 § behandlar. En varaktig förskjutning av strandlinjen — exempelvis genom landhöjning, sjösänkning eller erosion — medför en motsvarande förskjutning av gränsen. Denna är alltså rörlig. Gräns byar emellan i sjö och vattendrag skulle enligt motiven till 1909 års förslag bestämmas efter den ursprungliga strandlinjen, i den mån denna kunde tillförlitligen styrkas. Samma ståndpunkt intogs av ägogränssakkunniga. Man skulle alltså här betrakta gränsen såsom fast, en princip som ehuru ej uttryckt i lagtext dock varit vägledande för praxis och ansetts tillämplig på varje slag av gräns i enskilt vatten. En regel om fasta gränser kan medföra, att strandfastighet på grund av förändring i strandlinjen blir avskuren från vattnet. Detta kan inträffa exempelvis vid sjösänkning men även till följd av landhöjningen. En regel om rörlig gräns skulle visserligen lämpa sig för de fall, då landvinningen är obetydlig, men däremot knappast då det rör sig om större arealer. Att uppställa olika regler allt efter som förskjutningen i strandlinjen är större eller mindre lärer emellertid icke vara praktiskt möjligt. Även beredningens förslag bygger därför på principen om fast gräns. Vid 13 § ha vissa utvägar anvisats att undvika olägenheter av denna regel. Härjämte skall enligt förevarande paragraf vid gränsbestämning kunna företagas den jämkning, som prövas rättvis och ändamålsenlig med hänsyn till hävden, naturförhållandena och andra omständigheter. Enligt beredningens mening bör genom uttryckligt stadgande anges att, om strandlinjen varaktigt förskjutits, hänsyn skall tagas till dess tidigare sträckning, i den mån denna med tillräcklig visshet kan utrönas. Är detta icke möjligt, har man att utgå från en senare strandlinje, i sista hand den nuvarande. Avgörande blir alltså i princip strandlinjens läge vid tillkomsten av gränsen. 1 Om gränsen är mycket gammal, uppkommer emellertid frågan h u r långt tillbaka i tiden man skall vara nödsakad att gå för att finna normen för dess sträckning. Med en sträng tillämpning av principen om fast gräns skulle man vid gränsbestämning mellan två byar vid havet söka utreda när byarna ursprungligen anlagts och därefter beräkna landhöjningens storlek under tiden efter bybildningen och med ledning därav och av verkställda ytavvägningar fastslå strandlinjens läge vid tiden för bybildningen. Såsom lantmäteristyrelsen framhållit skulle en gränsbestämning med utgångspunkt från en sådan strandlinje säkerligen ofta leda till ett resultat, mot vilket rättskänslan på det kraftigaste skulle reagera, och härtill komme att ett dylikt tillvägagångssätt kunde medföra oöverkomliga kostnader för kameralhistoriska byforskningar, vetenskapliga beräkningar av landhöjningen samt avvägningar för bestämmande av den gamla strandlinjens sträckning. I praktiken förfar man ej på detta sätt utan man utgår vanligen från någon strandlinje, som finnes utmärkt på äldre karta. Beredningen är ense med lantmäteristyrelsen att man icke bör göra alltför omfattande efterforskningar efter äldre strand1

Jfr NJA 1918 s. 158 och 1932 B 295.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

linjer. Det är emellertid ej ovanligt, att mycket gamla kartor äro tillgängliga. Då gränsen bestämmes med utgångspunkt från den sålunda kända gamla strandlinjen, kan resultatet stundom bli otillfredsställande med hänsyn till nuvarande hävd. Här må anföras följande exempel. Vid avvittringen fingo två hemman sina ägor på vardera sidan av en å. Genom landliöjningen har åmynningen sedan avvittringen förskjutits etthundra meter utåt havet, och åns sträckning genom landvinningsområdet har hävdats såsom gräns mellan hemmanen. I ett dylikt fall bör den i förevarande paragraf upptagna jämkningsregeln komma till användning för uppnående av ett rättvist cch ändamålsenligt resultat. I 1909 års förslag förekom icke någon bestämmelse om det vattenstånd, som skulle tagas till utgångspunkt vid bestämmandet av gräns i enskilt vattenområde. Vid förslagets granskning i lagrådet uttalade en ledamot, att regeln om bys ägovälde i insjöar och rinnande vatten borde kompletteras med en föreskrift i ämnet. 1 Något stadgande om vattenstånd upptogs emellertid icke i 1921 års proposition eller i ägogränssakkunnigas förslag. Såsom anmärkts vid 3 § uppmärksammades dock frågan om vattenståndet av ägogränssakkunniga, som framlade en ingående utredning härom. Beträffande gräns mellan enskilt och allmänt vattenområde i havet har man enligt beredningens förslag att utgå från normalt medelvattenstånd, medan sådan gräns i de stora insjöar, som icke i sin helhet äro underkastade enskild rätt, skall bestämmas med hänsyn till vissa i fasta höjdmått angivna vattenstånd. Härom hänvisas till det vid 3 och 4 §§ anförda. I havet torde sträckningen av gräns mellan fastigheter lämpligen kunna bedömas efter samma vattenstånd som skall vara avgörande för avgränsningen av det enskilda vattenområdet. Det normala medelvattenståndet skall alltså läggas till grund för bestämmandet av sådan fastighets gräns. I de nämnda sjöarna torde sträckningen av fastighetsgräns få avgöras med hänsyn till de i 4 § angivna vattenstånden, såvitt angår gräns som tillkommit efter den nya jordabalkens ikraftträdande. Sträckningen av äldre gräns torde böra bedömas efter normalt medelvattenstånd. Det återstår att ange det vattenstånd, som skall vara normerande för gräns i rinnande vatten och andra sjöar än de i 4 § behandlade. I sitt tidigare omförmälda, till ägogränssakkunniga avgivna utlåtande anförde statens meteorologisk-hydrografiska anstalt angående vattenståndet i sjöar och rinnande vatten bland annat följande. Medelvattenståndet varierade i allmänhet relativt litet och kunde därför rätt väl bestämmas, även om endast några få års observationer förelåge, och detta gällde i all synnerhet om en längre observationsserie funnes i något närliggande vattendrag. Även med utgående från den beräknade medelvattenmängden kunde ett ungefärligt värde på medelvattenståndet erhållas, om vattenytans höjd icke i större grad påverkades av dämning genom is, timmer etc. Däremot torde säkra uppgif1

Se yttrande av JustR von Seth, prop. 70/1921 s. 31.

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

ter rörande medelvattenståndet i regel knappast kunna påräknas från ortsbefolkningen, bland annat därför att denna oftast icke torde ha någon närmare kännedom om vattenståndet under de tider vattendraget vore isbelagt. — Medelvattenståndet under den isfria delen av året torde också med tillräcklig noggrannhet kunna bestämmas efter jämförelsevis kort observationsperiod, och observationerna vore lättare att utföra, eftersom vintervattenstånden icke behövde iakttagas. I många fall torde det i brist på observationer kunna bestämmas med hjälp av det normala högvattenståndet och det normala isfria lågvattenståndet, rörande vilkas höjd tillfredsställande upplysningar i allmänhet borde kunna lämnas av strandägarna. —- Det normala lågvattenståndet vore, i analogi med lågvattenmängden enligt 14 kap. 1 § vattenlagen, medeltalet för ett stort antal år av de årliga lågvattenstånden. Årets lägsta vattenstånd inträffade i södra Sverige i regel under sommaren eller början av hösten, i Norrland däremot i allmänhet under senvintern omedelbart före snösmältningen. Det lägsta vattenståndet under året kunde i rinnande vattendrag vara i rätt hög grad beroende av tillfälliga förhållanden, såsom varierande vattenframsläppning vid vattenkraftverk eller för flottning samt dämning genom is eller timmer. Det fordrades därför en förhållandevis lång observationsserie för att få ett säkert medelvärde, och en jämförelse med andra vattendrag kunde vara vansklig att göra. Där lågvattenståndet inträffade under vintern vore det därjämte i regel sannolikt föga känt av strandägarna. — Vad slutligen beträffade lågvattenståndet under isfri tid, vilket för södra Sverige sammanfölle med årets lågvattenstånd men för norra Sverige oftast vore högre, torde det vara betydligt lättare att få uppgifter om detta än om de förut berörda vattenstånden. Det vore även jämförelsevis lätt att bestämma genom observationer, enär endast ett mindre antal observationer behövde göras varje år och dessa skedde vid öppet vatten, men en lång observationstid erfordrades. Anstalten, som enligt det vid 3 § anförda förordade normalt medelvattenstånd såsom utgångspunkt för gränsbestämning i vatten vid rikets kuster, ansåg lämpligast att detta vattenstånd lades till grund även för bestämmandet av ägogränser i sjöar och rinnande vatten. Härvid framhölls bland annat, att det torde få anses önskvärt, särskilt med hänsyn till de sträckor av vattendragen där vattenståndet vore i större eller mindre grad beroende av vattenståndet i havet, att ha samma utgångspunkt för sötvattensområden som för saltvattensområden. Av ägogränssakkunniga uttalades skilda uppfattningar i frågan om det vattenstånd, som borde vara avgörande för sträckningen av gräns i insjöar och rinnande vatten. Byråchefen Hamrin ansåg övervägande skäl tala för att utgå frän medelvattenståndet men ställde sig avvisande mot att upptaga någon bestämmelse i ämnet. Han ansåg nämligen, att man borde räkna med att förhållandena i det särskilda fallet kunde vara av säregen natur, som påkallade avvikelser från en regel om medelvattenstånd. Hovrättsrådet von Ehrenheim ifrågasatte däremot, huruvida det icke vore lämpligare att välja

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

det normala isfria lågvattenståndet till utgångspunkt vid bestämmande av gräns i insjöar och rinnande vatten. I sitt yttrande till beredningen den 6 mars 1947 har Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut — vad angår vattenståndet i rinnande vatten och andra sjöar än de i 4 § behandlade — ansett sig böra upptaga de synpunkter som framlades i det tidigare utlåtandet till omprövning med hänsyn till de sjöregleringar och vattenkraftutbyggnader, som genomförts under senare tid eller väntades komma till stånd i framtiden. I yttrandet anföres, att det normala medelvattenståndet — såsom framhållits i det föregående utlåtandet — i allmänhet varierade relativt litet och därför kunde rätt väl bestämmas även med en kort observationsserie. Svårigheter mötte dock, där vattenståndet vore påverkat av biomständigheter, såsom dämning av is, timmer, vegetation eller av reglerings- och kraftverksdammar. Dämning av is förekomme allmänt i Norrland och även, fastän i mindre utsträckning, i landets övriga delar. Dämning av vegetation vore vanlig i södra Sverige. Där större regleringar genomförts eller komme att genomföras vore i allmänhet det naturliga medelvattenståndet känt, men i alla små sedan gammalt reglerade sjöar kunde ej det naturliga medelvattenståndet utan endast det nuvarande medelvattenståndet bestämmas. Detta torde dock i allmänhet ej avvika mycket från det naturliga medelvattenståndet. Vidare anföres i yttrandet, att vattenståndet vid normal medelvattenföring ej mycket avveke från det normala medelvattenståndet. Avvikelserna vore sällan mer än en eller ett par decimeter. Där vattenståndet icke påverkades av biomständigheter, vore det vid medelvattenföring högre än medelvattenståndet, men detta förhållande kunde genom is-, timmer- eller vegetationsdämning vara omkastat. Medelvattenföringen vore oberoende av regleringar och dämningar. Där vattenståndet för tillfället icke vore påverkat av dämning nedifrån, kunde vattenståndet vid medelvattenföring i regel bestämmas med god noggrannhet. Detsamma gällde i allmänhet för naturliga förhållanden i sjöar, som under icke alltför lång tid varit reglerade. För sådana reglerade sjöar eller av kraftverksdammar påverkade flodsträckor, där de naturliga vattenstånden ej kunde rekonstrueras, kunde ej vattenståndet vid medelvattenföring bestämmas, vare sig för de aktuella eller naturliga förhållandena. I dylika fall kunde man därför ej utgå från vattenstånd vid medelvattenföring utan vore för gränsdragningen hänvisad till de rådande vattenstånden. För vattenkraftändamål hade medelvattenföringen såsom ett uttryck för den totala vattenföringen en alltmer ökad betydelse. Medelvattenstånd och medelvattenföring för året motsvarade i Norrland ett lågt sommarvatten, vanligen de förhållanden som rådde i september—oktober, och i övriga delar av landet ungefär normalt medelvatten under sommarhalvåret, april—september. Den vid äldre kartläggningar ofta använda vegetationsgränsen torde ligga närmare medelvattenståndet än lågvattenståndet. I fråga om det normala lågvattenståndet framhålles i yttrandet, att detta vattenstånd ofta vore svårbestämbart. Lågvattenstånden kunde i hög grad vara beroende av regleringsåtgärder, varierande vattenframsläppning vid

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

kraftverk eller för flottning samt dämning genom is eller timmer. I vattendrag med regleringar kunde de enskilda årens lågvattenstånd vara mycket olika. Ett vattendrag kunde t. o. m. tidvis vara helt avstängt. Där lågvattenståndet inträffade under vintern vore det i regel föga känt av strandägarna. Beträffande lågvattenståndet under isfri tid tillkomme — liksom för medelvattenståndet under sådan tid — bedömningsmomentet att avgöra när isfri tid började och slutade. Denna bedömning erbjöde stora svårigheter därför att den isfria tiden ofta vore uppdelad i flera avsnitt och dess längd mycket olika i närbelägna delar av samma vattendrag. Lågvattenståndet under isfri tid vore i Norrland ofta svårt att bestämma, då det i denna landsdel icke utgjorde ett egentligt minimivattenstånd eftersom vattenståndet i regel fortsatte att falla även efter isläggningen. Liksom det normala lågvattenståndet vore det ofta påverkat av regleringar och ojämn tappning från kraftverken eller för flottning. I yttrandet uttalas, att erfarenheterna av de under senare år genomförda sjöregleringarna styrkt den i utlåtandet till ägogränssakkunniga framlagda åsikten att medelvatten och ej lågvatten borde läggas till grund för gränsbestämningar. Vattenståndet vid normal medelvattenföring vore entydigt och säkrare bestämbart samt principiellt riktigare än det normala medelvattenståndet. Skillnaden mellan dessa vattenstånd vore dock liten, och det normala medelvattenståndet torde vara det för markägare och lantmätare lättast förståeliga av de båda uttrycken. Dessutom måste, om vattenståndet vid medelvattenföring lades till grund för gränsdragningen, undantag göras för de fall, då vattendraget vore påverkat av nedanför belägen rörlig damm. Med hänsyn härtill förordas i yttrandet, att det normala medelvattenståndet tages till utgångspunkt vid bestämmande av gränsens sträckning. Denna skulle alltså bedömas efter medeltalet av vattenstånden under ett så stort antal år som möjligt. Därvid avsåges för reglerade sjöar och kraftverks dämningsområden de naturliga förhållandena, när dessa kunde rekonstrueras, och eljest de reglerade förhållandena. Ifall det normala medelvattenståndet av särskild anledning vore missvisande eller ej kunde bestämmas, finge i stället vattenståndet vid normal medelvattenföring bli avgörande. Beredningen ansluter sig till den mening, som sålunda uttalats i institutets yttrande, och föreslår följaktligen att sträckningen av gräns i rinnande vatten och andra sjöar än de i 4 § angivna skall bedömas med hänsyn till normalt medelvattenstånd. För reglerade sjöar och kraftverks dämningsområden avses förhållandena vid gränsens tillkomst, när dessa kunna rekonstrueras, och eljest de nutida förhållandena. Det normala medelvattenståndet kan emellertid — såsom framhålles i yttrandet — i vissa fall vara missvisande eller omöjligt att bestämma. I sådant fall bör man söka ledning av vattenståndet vid normal medelvattenföring, vilket i regel ligger nära det naturliga, normala medelvattenståndet. I 8 § av 1909 års förslag upptogs en bestämmelse av innebörd att äga, vilken såsom urfjäll hörde till annan by än den inom vars område ägan

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

vore belägen, icke tillförde den förstnämnda byn något vattenområde. Vattnet vid sådan äga tillkom i stället den by, inom vilken ägan låg. Motsvarande föreskrift återfinnes i 1921 års proposition och ägogränssakkunnigas förslag. Frågan om urfjälls rätt till vattenområde vid dess strand sammanhänger i viss mån med frågan om avsöndrad lägenhets rätt till sådant vattenområde. Såsom tidigare berörts anses det vara gällande rätt att avsöndrad lägenhet in dubio icke omfattar vattenområde. I rättspraxis är emellertid numera presumtionen i verkligheten omkastad, i det att så gott som alltid särskilda omständigheter anses tala för att den ursprungliga överlåtelsen inbegripit även vattnet. Denna rättsutveckling har säkerligen influerats av den samtidigt eller endast obetydligt tidigare i rättspraxis utbildade regeln att, då skifteslag delats genom skifte utan att något sagts om vattnet utanför skifteslagets strand, vattnet likväl skall betraktas som skiftat med stranden. Den gamla rättsgrundsatsen att den äger vattnet som land äger har härigenom vunnit en vidsträckt tillämpning. Med denna rättsutveckling står det i mindre god överensstämmelse, att urfjäll, som väl i de flesta fall blivit i gammal tid genom fång av något slag äganderättsligt skild från den by vari den ligger och lagd under annan by, fortfarande skall anses icke äga rätt till vattenområde utanför dess strand. Härtill kommer att det i allmänhet ej kan utredas, huruvida en dylik enklav verkligen är av urfjälls natur d. v. s. »avfjällad» från den by, inom vars rågång den är belägen. Nästan alltid ligger enklavbildningen så långt tillbaka i tiden, att man ej har någon möjlighet bedöma hur därvid tillgått. Av rättsfallen framgår, att endast i något enstaka undantagsfall tillfredsställande utredning kunnat presteras rörande en ägas egenskap av urfjäll. Om urfjäll torde jordägarna vanligen erhålla kännedom först genom lantmätare och advokater i samband med jorddelningsförrättningar och rättegångar. Regeln att urfjäll ej omfattar vatten utanför dess strand blir då för mången en anledning att framställa anspråk på vattenområde, vartill han tidigare aldrig ansett sig vara ägare, under förebärande att enklaverad äga, utanför vilket vattenområdet är beläget, är av urfjälls natur. En omkastning av presumtionen beträffande urfjälls rätt till vatten utanför dess strand skulle säkerligen ej innebära tillnärmelsevis så stort ingrepp i hävdvunna rättsföreställningar, som på sin tid gjordes med regeln att vattnet skall anses vara skiftat med stranden. Sedan numera det övervägande antalet urfjällar ingått i skiften av olika slag och presumtionen i fråga om vattens inbegripande i skifte omkastats samt konsekvenserna därav tagits vad angår avsöndrade lägenheter, kan det knappast anses vare sig riktigt eller lämpligt att stå kvar på den gamla ståndpunkten beträffande urfjällarna, som i regel ej äro något annat än mycket gamla avsöndringar. Detta måste ju leda till att utanför så gott som varje liten urfjäll, som vid skifte utlagts invid vatten, skulle finnas ett vattenområde, som vore att anse såsom samfällt för alla delägarna i skifteslaget, även om skifteslagets vattenområde i övrigt vore att anse såsom delat med stranden. Nyttan för skifteslagen av att bli ägare till

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

c]

dylika fristående, ofta i och för sig nära nog värdelösa »vattentegar» torde som regel vara mycket obetydlig i jämförelse med den olägenhet som skulle vållas urf jällsägarna genom att de icke bleve rådande i vattnet utanför stranden. Det bör observeras att till följd av den i de norra och mellersta delarna av landet pågående sekulära landhöjningen (0,0—1,0 meter på h u n d r a år) de därstädes vid havet liggande urfjällarna skulle redan vara eller så småningom bli avskurna från vattnet. Sålunda skulle alla i havet liggande öar av urfjälls natur bli skilda från vattnet genom smala landremsor, låt vara att olägenheterna härav till stor del komme att förebyggas genom de i 13 § föreslagna bestämmelserna. Vidare må framhållas att man för all framtid skulle liksom för närvarande nödgas verkställa besvärliga och därför dyrbara undersökningar, om en enklav är urfjäll eller icke, endast för att utröna om till enklaven hör något vattenområde. Särskilt vid avstyckningsförrättningar vålla dylika utredningar ofta besvär och kostnader, som ej stå i rimligt förhållande till det värde saken gäller. Detta är så mycket betänkligare som det med visshet k a n förutses, att det rättsliga avgörandet i de allra flesta fallen dock måste i brist på tillfredsställande utredning grundas på mer eller mindre osäkra hypoteser. Enligt beredningens mening föreligga alltså starka skäl att bryta med den ståndpunkt, som rättspraxis intagit i fråga om urfjälls rätt till vatten, och låta jämväl sådan äga omfatta vattenområde vid dess strand. Den motsatta regeln i 8 § av 1909 års förslag har därför uteslutits. Spörsmålet har liksom i gällande rätt lämnats oreglerat. Det har ansetts k u n n a överlämnas åt praxis att lösa denna speciella tillämpningsfråga med hänsyn till den allmänna rättsutvecklingen beträffande strandäganderättens omfattning. 13 §. Av 12 § framgår att gräns i enskilt vattenområde skall vara fast och icke rörlig; dess läge skall ej påverkas av varaktiga förändringar i vattenståndet. Detsamma skall gälla gräns som löper i strandlinje. Av praktiska skäl bör dock utredning om den tidigare sträckningen av strandlinjen icke föras alltför långt tillbaka i tiden, utan det bör som regel anses tillfyllest med de upplysningar som k u n n a inhämtas av äldre kartor. Vid bestämmande av gräns i vattnet skall det vidare enligt 12 § åligga förrättningsmännen att företaga den jämkning, som prövas rättvis med hänsyn till hävden, naturförhållandena och andra omständigheter, och denna föreskrift bör kunna analogt tillämpas i fråga om gräns i strandlinje. Vissa möjligheter föreligga alltså att undvika olägenheter av regeln om fast gräns. Jämkningsregeln gäller emellertid endast i fall av gränsbestämning; den saknar användning vid därefter inträdande förändringar i strandlinjens läge. Då en strandfastighet icke omfattar utomliggande vattenområde, kommer en förskjutning av strandlinjen att medföra, att fastigheten blir avskuren från vattnet. Fastighetens ägare blir därmed berövad de förmåner som tillkomma honom enligt 1 kap. 3 § vattenlagen, nämligen att vid sin strand ha mindre brygga, båt-, bad- eller tvätthus eller annan dylik byggnad, där ej vat-

1 kap. Om fastighet och dess gränser.

tenområdets ägare genom byggnaden lider men av någon betydelse eller hinder mot byggnaden möter av stadgandena i 2 kap. vattenlagen. Å andra sidan kan vattenområdets ägare i regel icke gärna med fördel ekonomiskt utnyttja en smal torrlagd remsa utmed stranden. Han kan emellertid frestas att betinga sig oskäliga förmåner för att lämna ägaren av den förutvarande strandfastigheten tillträde till vattnet. Även då gräns löper ute i vattnet, kan strandfastighet bli avstängd från vattnet till följd av strandlinjens förändring. Detta kan inträffa på grund av landhöjningen, särskilt vid långgrunda stränder i Bottniska vikens norra del. Det kan vidare bli fallet vid en partiell torrläggning eller dylikt. I de flesta fall torde landvinningar av obetydlig omfattning utan vidare brukas av den förutvarande strandfastighetens ägare. Detta förhållande synes böra accepteras i lagstiftningen och fastighetens ägare alltså berättigas att nyttja landvinningen. P å denna väg skulle alltså ett legalt tvångsservitut tillskapas. En förutsättning härför bör dock vara, att landvinningen ej är av någon betydelse för dennas ägare. För motsatt fall kan övervägas att i stället bereda fastighetens ägare möjlighet att tvångsvis förvärva landvinningen eller del därav genom ägoutbyte eller inlösen. Från dessa utgångspunkter synes följande reglering k u n n a förordas. Den lörutvarande strandfastighetens ägare skall ha rätt att utan vederlag nyttja landvinningen och för denna njuta strandägares rätt enligt 1 kap. 3 § vattenlagen, så länge landvinningens ägare icke därigenom lider men av någon betydelse. En bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Huruvida dylikt men uppstår bör bedömas med hänsyn till de möjligheter landvinningens ägare skulle ha att utvinna någon avkastning eller eljest tillgodogöra landvinningen. Om men av någon betydelse uppstår, bör den förutvarande strandfastighetens ägare visserligen alltjämt äga möjlighet att komma fram till stranden, men h a n bör vara skyldig att kompensera landvinningens ägare härför. Detta bör ske sålunda, att den förutvarande strandfastighetens ägare beredes tillfälle att förvärva landvinningen eller åtminstone en del därav. En regel om lösningsrätt torde leda till onödigt stora komplikationer i fråga om fastighetsbildningen, och det förefaller därför beredningen lämpligare att man, såsom skett i finsk rätt, 1 ger en möjlighet till tvångsägoutbyte i dessa fall. Härvid bör övervägas att tillåta strandfastighetens ägare att lämna likvid i penningar, enär svårighet kan möta att ge vederlag i jord. 2 Dessa frågor torde emellertid få göras till föremål för särskild utredning. Det är icke möjligt att närmare avgränsa de fall, då rätt att utan vederlag nyttja landvinningen skall föreligga. Det är emellertid tydligt att den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen kan tillämpas intill dess landvinningens ägare givit till känna att han anser sig lida men av betydenhet. Även 1 Se M o r i n g a. a. s. 378 ff. Jfr den finska skifteslagkommitténs betänkande den 23 maj 1933 §§ 246, 285, 288 och 289. 2 Jfr N J A 1934 s. 626. •— Denna möjlighet finnes i finsk rätt; se förordningen den 26 oktober 1916 ang. skiftesväsendet § 58. Jfr föregående not.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

om det då skulle befinnas, att dylikt men redan tidigare uppstått, följer härav icke att den förutvarande strandfastighetens ägare skall drabbas av någon påföljd i form av straff eller ersättningsskyldighet för tid innan landvinningens ägare protesterat mot nyttjandet.

2 KAP. Om tillbehör till fastighet. Såsom framgår av 1 kap. 1 § i förslaget utgöres fast egendom av jord med vad därtill hör. Den fasta egendomen indelas i särskilda fastigheter. Det är sålunda förutsatt, att en fastighet förutom jord omfattar vissa tillbehör. Förevarande kapitel avser att närmare reglera vilka föremål som skola utgöra tillbehör till fastighet. Föreskrifterna i detta ämne finnas för närvarande i lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra. I 1 kap. av 1909 års förslag upptogos dessa föreskrifter i stort sett oförändrade. Genom lagbestämmelser av detta slag sker en närmare bestämning av vad som skall anses utgöra fast egendom, och på detta sätt uppdrages gränsen mellan dylik egendom och övriga slag av förmögenhetstillgångar, vilka betecknas såsom lös egendom. Eftersom dessa båda kategorier i åtskilliga hänseenden äro underkastade skilda rättsregler, är det angeläget att denna gräns bestämmes så tydligt som möjligt. Ifrågavarande gränsdragning blir av betydelse inom hela rättssystemet. Den legala reglering, varom här är fråga, innebär vidare att en rättslig enhet skapas på grundval av fastighetsbegreppet genom att vissa föremål, som h a samband med en fastighet, hänföras dit såsom tillbehör i rättsligt avseende. Dessa tillbehör skola så att säga följa samma rättsliga öden som fastigheten. I princip skall alltså en rättighet, som belastar denna, också omfatta dess tillbehör, medan å andra sidan en särskild sakrätt ej skall kunna gälla enbart i ett tillbehör. Denna regel äger tvingande karaktär i vissa rättsförhållanden men kan i andra sättas ur kraft genom överenskommelse mellan parterna. I förstnämnda fall, t. ex. i fråga om objektet för panträtt, är regeln av särskild betydelse för rättssäkerheten. I de fall åter, då regeln är dispositiv, såsom i ett rättsförhållande mellan köpare och säljare av en fastighet, kan den tjäna såsom tolkningsprincip, när avtalet ej lämnar tillräcklig ledning. Då det gäller att i lag ange vilka slag av föremål, som skola knytas till en fastighet såsom tillbehör, har man i stort sett att välja mellan två olika metoder. Kretsen av tillbehör kan antingen bestämmas ur ändamålssynpunkt, d. v. s. med hänsyn till föremålens och fastighetens gemensamma användning, eller också begränsas till sådana föremål som äro på ett yttre, mekaniskt sätt förbundna med fastigheten. Den sistnämnda metoden har i hu-

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

vudsak legat till grund för såväl gällande lagbestämmelser som 1909 års förslag, låt vara att ändamålssynpunkten också vunnit ett visst beaktande. Beredningen anser sig ej kunna föreslå någon genomgripande avvikelse härifrån. Visserligen kunde det förefalla önskvärt att låta föremål, som ur ekonomisk synpunkt höra samman med en fastighet, även bilda en rättslig enhet med denna, men en sådan anordning skulle, åtminstone om den genomfördes med full konsekvens, komma att stå i mindre god överensstämmelse med rättssystemet i övrigt. Så skulle exempelvis bli fallet, om m a n hänförde kreatur såsom tillbehör till en lantegendom. Beredningen har alltså i stort sett funnit sig böra godtaga de principer, som omfattas av gällande rätt. Detta utesluter emellertid icke, att de av beredningen föreslagna bestämmelserna i flera hänseenden skilja sig från stadgandena i 1895 års lag och 1909 års förslag. Inom den allmänna ram, som beredningen ansett sig böra bibehålla för sitt förslag, finns nämligen utrymme för ganska betydande sakliga nyheter. Det är av särskilt stor vikt, att lagen så klart som möjligt utvisar vad som skall utgöra tillbehör till fastighet och vad som skall hänföras till lös egendom. I själva verket torde det vara av mindre betydelse var denna gräns förlägges än att den blir tydligt uppdragen. Vidare har beredningen kompletterat hittillsvarande stadganden genom att upptaga vissa regler om den rättsliga innebörden av att ett föremål utgör tillbehör till fastighet. Vad beredningen härutinnan föreslagit torde visserligen i huvudsak överensstämma med vad som varit förutsatt i 1895 års lag. Enligt beredningens mening är det emellertid önskvärt, att vissa hithörande frågor lösas genom uttryckliga regler. Vid den prövning av hithörande lagbestämmelser, som beredningen sålunda haft att företaga, befanns det erforderligt att inhämta upplysningar i ämnet hos myndigheter och sammanslutningar. För detta ändamål utarbetades inom beredningen ett preliminärt utkast till lagbestämmelser om tillbehör till fastighet jämte en promemoria i anslutning härtill. Detta lagutkast innehöll icke några större sakliga ändringar i förhållande till gällande rätt utan upptog i huvudsak de viktigaste stadgandena i 1895 års lag samt vissa rättsregler, som kunna anses godtagna i praxis. Över lagutkastet avgåvos yttranden av lantbruksstyrelsen, kommerskollegium — som i sin tur hade inhämtat utlåtanden från handelskamrarna i riket och svenska sparbanksföreningen — vattenfallsstyrelsen, Sveriges advokatsamfund, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund u. p. a., Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges allmänna hypoteksbank — som även överlämnade yttranden från sju till banken anslutna hypoteksföreningar — svenska bankföreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund och svenska vattenkraftföreningen. Med övervägande av innehållet i dessa yttranden har beredningen utar-

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

betat sitt nu föreliggande förslag till 2 kap. jordabalken. I 1 och 2 §§ anges vilka föremål, som på grund av sitt samband med en fastighet regelmässigt skola ha karaktär av tillbehör till denna. I 3 § behandlas den speciella frågan om reservdelar och dubbletter. Enligt de stadganden, som upptagits i 4 och 5 §§, bli föremål i vissa fall uteslutna från tillbehörskretsen på grund av särskilda omständigheter. I 6 och 7 §§ meddelas bestämmelser angående innebörden av att föremål räknas såsom tillbehör. Förslaget innehåller ingen motsvarighet till bestämmelserna i 5 § 1895 års lag, varigenom vissa äldre sakrättstyper hänföras till fast egendom. Av dessa har frälseränta redan avvecklats. De övriga tre kategorierna äro: s. k. ofri tomt i stad, vattenverk å annans grund, förenat med sådan besittningsrätt till grunden att denna ej må återtagas av ägaren så länge verket uppehälles, samt i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad. Dessa relikt från äldre tider förutsättas skola behandlas i övergångsbestämmelser till den nya jordabalken. I 5 § av 1909 års förslag stadgades, att envar ägde taga vilt växande bär och svamp å annans mark, där det kunde ske utan skada å ägor, dock ej å tomtplats eller i trädgård, ej heller, mot förbud av ägaren eller den som företrädde honom, inom ett avstånd därifrån av 300 meter. Vidare innehöll förslagets 6 § en hänvisning till vad särskilt stadgats angående jordägares rätt över vattnet å hans grund så ock om hans rätt till jakt och fiske. Någon motsvarighet till de nu återgivna bestämmelserna har icke upptagits i beredningens förslag. Dessa bestämmelser ge icke någon fullständig bild av jordäganderättens innehåll. Att uttömmande ange de befogenheter, som tillkomma jordägaren, och de inskränkningar i hans rätt, som följa av olika författningar eller av allmänt vedertagna rättsgrundsatser om vad som brukar kallas »alle mans rätt», torde möta stora svårigheter. I fråga om den ofta diskuterade rätten att på annans mark plocka bär och svamp finner beredningen det riktigast att, därest en reglering härav kan anses påkallad, detta sker genom särskild lagstiftning utanför jordabalkens ram, såsom fallet är med exempelvis de inskränkningar i jordägarens rätt, varom stadgas i skogsvårdslagstiftningen. 1 §• Genom denna paragraf bestämmes vilka slag av föremål som genom anknytning till en fastighet bli tillbehör direkt till denna, medan 2 § anger de föremål som på grund av sitt samband med en byggnad hänföras dit och sålunda indirekt få k a r a k t ä r av tillbehör till själva fastigheten. Gällande bestämmelser om tillbehör, som omedelbart höra till fast egendom, finnas i 2 § första stycket av 1895 års lag. I detta lagrum stadgas, att till jorden höra därå uppförda hus, vattenverk och andra byggnader, för stadigvarande bruk i jorden anbragta ledningar och andra anläggningar, stängsel, å rot stående träd och andra växter tillika med frukt därå, samt gödsel. 25—600777

III

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

I 1909 års förslag upptogos, likaledes i 2 § första stycket, samma bestämmelser om direkta tillbehör. Härtill gjordes dock vissa tillägg. Sålunda angavs, att stängsel skulle anses som tillbehör vare sig det uppförts å fastigheten eller vid dess ägogräns. Vidare skulle som tillbehör till en fastighet räknas å annan fastighet för begagnande av servitut uppförd byggnad eller anbragt ledning eller annan anläggning. Reglerna inneburo över huvud icke blott att de angivna föremålen fingo karaktär av tillbehör till fast egendom i allmänhet utan även att de hänfördes såsom tillbehör till en bestämd fastighet. För att utmärka detta hade i förslaget ordet jorden i paragrafens början utbytts mot ordet fastighet. Beredningen har nära anslutit sig till 1909 års förslag och således i huvudsak bibehållit de nu gällande bestämmelserna om direkta tillbehör. Det är naturligt, att bland dessa i främsta rummet upptagas byggnader av olika slag. Liksom i den nuvarande lagen ha såsom exempel härpå angivits hus och vattenverk. Till byggnader äro vidare att hänföra murar, broar, bryggor samt vissa andra transportanläggningar och torde över huvud kunna räknas alla slags uppbyggda konstruktioner. Att byggnad skall sträcka sig ovan jordytan är ej nödvändigt. En husliknande anläggning kan betraktas som byggnad, även om den är belägen under jordytan, exempelvis kiosker och stationsanläggningar vid en underjordisk järnväg. Det kan visserligen stundom vara tveksamt, när ett föremål sålunda skall anses ha karaktär av byggnad, men detta torde ej behöva medföra några praktiska svårigheter, enär ett dylikt föremål i varje fall torde ingå under det vidsträckta begreppet anläggningar i nästf oljande grupp av tillbehör. Från gällande rätt har beredningen också upptagit kravet på att byggnaderna skola vara uppförda på fastigheten. Härigenom undantagas exempelvis sådana transportabla skjul och kojor som vid utförande av vissa arbeten flyttas från en plats till en annan. Däremot är det icke nödvändigt för lagrummets iillämpning, att en byggnad blivit sammanfogad med marken. Såsom antagits i rättspraxis böra sålunda hit räknas oljecisterner av plåt, som icke äro fastade vid marken utan kvarhållas där endast genom sin tyngd. 1 Som nyss antytts har efter tillbehörsgruppen byggnader upptagils den omfattande kategorien anläggningar, och däribland nämnas särskilt ledningar. Andra slag av anläggningar äro t. ex. vissa transportanordningar, såsom räls och syllar, samt cisterner och källare, allt i den mån dessa föremål ej redan inbegripits under tillbehörskretsen i egenskap av byggnader. De i praktiken viktigaste anläggningarna utgöras emellertid av ledningarna. Med teknikens fortskridande utveckling få dessa allt större betydelse. Alla slag av ledningar kunna här ifrågakomma, vare sig de äro avsedda för elektricitet, gas, vatten eller annat. Dock höra ej sådana ledningar hit, som äro dragna i en byggnad; dessa behandlas i 2 §. 1

NJA 1925 s. 317.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

87 Med hänsyn till den vidsträckta innebörden av begreppet anläggningar h a r i detta förslag liksom i gällande lag den begränsningen stadgats, att det skall vara fråga om anläggningar för stadigvarande bruk. Detta gäller även i fråga om ledningar. Enligt den nuvarande lagens ordalydelse kräves vidare, att ledningar och andra anläggningar skola vara anbragta i jorden. Härvid h a r dock enligt lagens förarbeten antagits, att ledningar ovan jord utgöra tillbehör i egenskap av byggnader. 1 Till vinnande av större tydlighet har i förslaget ifrågavarande bestämmelse utformats så, att den omfattar såväl ledningar och andra anläggningar i jorden som där ovan. I 1895 års lag namnes vidare stängsel. Enligt 1909 års förslag skulle på denna punkt göras ett tillägg till lagtexten för att utmärka, att stängsel, som uppförts i fastighetens ägogräns, utgjorde tillbehör till fastigheten, även om det blivit satt på grannens sida om gränsen, såsom i 12 § av den då gällande stängselförordningen förutsattes kunna ske. 2 Detsamma kan nu bli fallet enligt 4 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred. På grund härav föreslår också beredningen, att såsom tillbehör skall anses stängsel som uppförts på fastighetens m a r k eller vid dess ägogräns. Härunder inbegripes även stängsel som icke utgör hägnad gentemot annan fastighet utan avser att inom den egna fastigheten avgränsa t. ex. en betesvall från övriga ägor. Bland tillbehören h a ytterligare i 1895 års lag angivits å rot stående träd och andra växter tillika med frukt därå. Av stadgandets avfattning framgår, att växter eller delar därav h a karaktären av fast egendom till dess de skiljas från roten eller jorden/ 5 Beredningen har med en redaktionell jämkning bibehållit denna regel. I 1895 års lag har slutligen gödsel upptagits bland de direkta tillbehören till jorden. Ordet gödsel avser, såsom påpekats i lagens förarbeten, endast naturlig spillning, ej artificiella gödningsmedel.-* Att dessa båda ämnen sålunda behandlas olika i rättsligt avseende kan möjligen synas egendomligt, men beredningen har ej funnit tillräckliga skäl att låta även konstgödsel utgöra tillbehör till fastigheten. Naturlig gödsel, som är en viktig faktor i ett självförsörjande jordbruk, har nämligen sedan länge haft en viss särställning i rättsligt hänseende, medan konstgödsel snarast kan jämställas med andra för produktionens behov inköpta material och råvaror. Både naturlig gödsel och konstgödsel bli naturligtvis att anse som beståndsdelar av fastigheten, då de blandats med jorden. Här är det fråga om naturlig gödsel, som ännu ej blivit använd. Sådan gödsel har karaktär av tillbehör, vare sig den ligger upplagd i en hög på marken eller förvaras i en särskild gödselstad eller annan byggnad. Det är ej nödvändigt, att gödseln härrör från kreatur på den fastighet, där den är upplagd; gödsel blir tillbehör, även om den inköpts från en annan gård. Det ligger i sakens natur, att gödsel endast kan utgöra 1 2 3 4

NJA II 1896 nr 1 s. 4 och 5. III s. 102. Jfr SvJT 1917 s. 294. Se även 78 och 124 SS UL. N J A II 1896 nr 1 s. 4 f.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

tillbehör till sådan fastighet, där jorden är avsedd att brukas. Huruvida gödseln för att k u n n a betraktas såsom tillbehör ovillkorligen skall finnas upplagd på själva fastigheten är en fråga, som torde få överlämnas åt rättstillämpningen. 1 Beredningen har övervägt, huruvida även andra på en fastighet befintliga föremål än de ovan angivna borde hänföras dit såsom tillbehör. Eftersom de föremål, som äro fysiskt förenade med jorden, redan i stort sett utgöra tillbehör i egenskap av byggnader eller anläggningar, blir det här egentligen endast fråga om flyttbara saker, l ett yttrande har påyrkats, att s. k. hässjevirke skulle medtagas bland tillbehören. Då det synes beredningen ändamålsenligt, att hässjor inbegripas under tillbehören, har ett stadgande härom upptagits i förslaget. Den omständigheten att en hässja är uppställd endast under viss tid av året bör ej inverka på stadgandets tillämpning. I övrigt har beredningen ej funnit nödvändigt att frångå den hittills tillämpade huvudprincipen att tillbehörsegenskapen förutsätter ett yttre, mekaniskt samband med fastigheten. Med äganderätten till ett jordområde följa i vissa fall rättigheter, som sträcka sig utöver detta område. Av särskilt intresse i detta sammanhang är rätt till servitut. I motiven till 1895 års lag förklarades att, enär servitutsrätt är förenad med äganderätten till den härskande fastigheten, jämväl de särskilda byggnader och andra anläggningar, som för rättighetens tillgodogörande uppförts på den tjänande fastigheten, måste anses såsom hörande till den härskande fastigheten, såvida de tillhörde ägaren av denna. Detta ansågs så obestridligt, att något uttryckligt stadgande därom ej erfordrades. 2 Även i motiven till 1909 års förslag uttalades, att en dylik byggnad eller anläggning finge anses som tillbehör till den härskande fastigheten, men det ansågs att denna grundsats borde direkt uttryckas i lagen. Det framhölls vidare, att ett sådant stadgande skulle äga särskild betydelse med avseende å ledningar, som anbringades för en fastighets behov men som måste framgå även över andra fastigheter. Dylika ledningar vore till hela sin sträckning att anse såsom tillbehör till den härskande fastigheten. 3 På grund av vad sålunda anförts upptogs i 2 § första stycket av 1909 års förslag den regeln, att till fastighet skulle höra å annan fastighet för begagnande av servitut uppförd byggnad eller anbragt ledning eller annan anläggning. Beredningen finner också en dylik bestämmelse önskvärd. Såsom nyss påpekats är själva servitutsrätten ett slags bihang till äganderätten till den härskande fastigheten, och det synes då konsekvent och ändamålsenligt att även låta sådana föremål på den tjänande fastigheten, som äro avsedda för rättighetens begagnande, utgöra tillbehör till förutnämnda fastighet. Såsom » Angående fördelning av gödsel mellan flera sambrukade fastigheter jfr SvJT 1920 rf s. 1 och 1933 rf s. 71. 2 N J A II 1896 nr 1 s. 24 f. 3 III s. 102 f.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

praktiska exempel härpå k u n n a nämnas byggnader och andra anläggningar för utnyttjande av grustäkt, stängsel som är avsett för begagnande av betesrättighet samt ledningar för uppfordring av vatten från brunn eller sjö. För att ett föremål på den tjänande fastigheten skall anses som tillbehör till den härskande fordras enligt förslaget, att föremålet blivit uppfört med stöd av ett servitut. Härav följer att byggnad, stängsel eller annan anläggning, som före servitutsupplåtelsen tillhört ägaren av den tjänande fastigheten, är tillbehör till denna, även om föremålet senare tages i anspråk för servitutets utnyttjande. Vidare kräves enligt förslaget, att föremålet är avsett uteslutande för tillgodogörandet av en fastigheten tillkommande servitutsförmån. Av detta krav följer, att exempelvis en ledning som gemensamt utnyttjas av flera fastigheter ej är att räkna såsom tillbehör till någondera fastigheten. Om den servitutsrätt, vars tillgodogörande föremålet tjänar, av någon anledning upphör, försvinner även föremålets karaktär av tillbehör till den härskande fastigheten. I remissyttranden från vattenkraftintressenter har anförts, att elektriska kraftledningar, som framdragits med stöd av servitutsrättigheter, icke borde få karaktär av tillbehör. Detta skulle nämligen medföra svårigheter och olägenheter av flera slag. Särskilt framhölls, att kraftledningsnätet vore så sammanbyggt, att någon uppdelning av de olika ledningarna på särskilda härskande fastigheter ej kunde genomföras efter reella grunder, samt att ledningarnas hänförande till fast egendom skulle få omotiverade och mycket vittgående konsekvenser i beskattningshänseende. Dessa fall omfattas ej heller av beredningens förslag. Såsom ovan angivits gäller förslaget sådana föremål, bland annat ledningar, som äro avsedda för tillgodogörandet av en servitutsförmån. Kraftledningsservituten innebära rätt att draga ledningar över de tjänande fastigheterna. Ledningarna äro ej avsedda för tillgodogörande av en servitutsförmån, utan servitutsrättigheten har i stället tillskapats för ledningarnas framdragande. Vad nu sagts om kraftledningar kan i vissa fall gälla även beträffande andra ledningar, t. ex. telegraf- och telefonledningar, såvida deras framdragande säkerställts genom servitut, samt i fråga om ledningsstolpar, vilkas uppförande och bibehållande på annans mark ofta inbegripas i ledningsservituten. Om däremot ett ledningsservitut tillkommit för att möjliggöra utnyttjandet av annan servitutsrättighet, bli ledningarna enligt beredningens förslag att betrakta såsom tillbehör till den härskande fastigheten. Förslaget får anses principiellt kräva, att ett föremål för att vara tillbehör till en viss fastighet skall inrymmas inom denna fastighets område. 1 I sådana fall, då en ledning sträcker sig utanför fastigheten, bör därför liksom i hittillsvarande praxis endast den del av ledningen, som är framdragen inom fastigheten, räknas såsom tillbehör till denna, medan den återstående delen 1

Jfr I I I s. 102.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

av ledningen blir lös egendom, såvida annat ej föranledes av någon särskild omständighet. 1 Emellertid har denna princip icke någon obetingad giltighet. En byggnad, som skjuter över fastighetens gräns, kan icke rimligen till någon del anses såsom lös egendom utan torde i sin helhet få räknas såsom tillbehör till den fastighet, inom vars gräns den egentligen skulle ha inrymts. 2 Ett ytterligare undantag från den angivna principen får anses uppkomma i samband med vissa jorddelningsförrättningar. Om en byggnad, som utgör tillbehör till en viss fastighet, efter en dylik förrättning kommit att ligga på en annan fastighets mark, torde byggnaden — såsom också antagits i praxis — fortfarande böra räknas som tillbehör till förstnämnda fastighet under den tid, som vid förrättningen blivit bestämd för byggnadens flyttning. 3 Detta fall har alltså blott tidsbegränsad giltighet. Det bör kanske snarast jämställas med att ett tillbehör eller en del därav rent tillfälligt, exempelvis för reparation, avlägsnas från fastigheten. En sådan åtgärd bör tydligen ej ändra föremålets rättsliga karaktär. 4 I två speciella fall, nämligen för vissa elektriska anläggningar och enskilda järnvägar, har genom särskilda författningar kretsen av tillbehör utvidgats att omfatta jämväl andra föremål än dem, som eljest hänföras till fast egendom. Beträffande elektriska anläggningar finnas föreskrifterna härom i lagen den 22 juni 1920 med vissa bestämmelser om registrering av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. Enligt 2 § i denna lag k u n n a starkströmsledningar, som äro förbundna med en elektrisk station, genom registrering på denna station hänföras till den fastighet, där denna är belägen, även om ledningarna framgå över annan fastighets område. Detsamma gäller i fråga om understationer, som äro anslutna till ledningarna. Villkor härför är att såväl huvudstationen som ledningarna och understationerna tillhöra fastighetens ägare. De särskilda tillbehörsreglerna för vissa järnvägar ha meddelats i 1 § andra stycket förordningen den 15 oktober 1880, innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning av järnväg, så ock i fråga om förvaltning av järnväg under konkurs. I denna förordning — enligt vilken järnväg i hela sin sträckning med därtill hörande mark samt verkstäder och andra byggnader är att anse som en enda sammanhängande fast egendom — hänföras till denna fasta egendom järnvägsägarens lokomotiv, vagnar, inventarier och förråd, vilka anskaffats för järnvägens drift och som antingen äro under ägarens värj o eller användas för trafik å annan bana, som står i förbindelse med förstnämnda j ärnväg. I 1895 års lag har i 2 § andra stycket och 6 § erinrats om de särskilda tillbehörsreglerna beträffande elektriska anläggningar och järnvägar. Beredningen har i slutet av 1 § upptagit en gemensam bestämmelse med sam1

Se NJA 1904 s. 310 och 1920 s. 32. Se N J A 1920 s. 32. Se NJA 1891 s. 381 och 1922 s. 282. 4 Jfr NJA II 1896 nr 1 s. 14. 2

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

ma innebörd. Av denna bestämmelses formulering framgår, att även de allmänna stadgandena om tillbehör skola äga tillämpning i dessa fall. 2 §•

I 3 § av 1895 års lag anges de föremål, som utgöra tillbehör till byggnad och därigenom indirekt till den fastighet, vartill byggnaden hör. Enligt paragrafens första stycke, som avser byggnader i allmänhet, skola följande fyra tillbehörskategorier hänföras till byggnad: 1) fast inredning, såsom avbalkningar, ledstänger, spiltor, krubbor och annat dylikt, 2) ledningar för uppvärmning, belysning, luftväxling samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande, 3) annat, som i vägg, tak eller golv är inmurat eller intimrat, samt 4) vad till stadigvarande bruk för byggnaden blivit anskaffat, såsom dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspislar, järnugnar, kaminer och brandredskap. Samma bestämmelser upptogos i 3 § första stycket av 1909 års förslag med det tillägget, att bland ledningarna även nämndes sådana, som tjäna till överförande av vatten eller andra ämnen från en del av byggnaden till en annan. I motiven anfördes att, eftersom de i lagen angivna ledningarna i allmänhet vore att hänföra till den fasta inredningen deras omnämnande strängt taget icke varit nödvändigt eller kunnat åsyfta, att endast de uppräknade slagen av ledningar skulle räknas såsom tillbehör till byggnaden. Till undvikande av missförstånd ansågs det emellertid lämpligt att jämte dessa ledningar särskilt omnämna ledningar, som från en plats till en annan inom byggnaden överförde vatten eller andra ämnen, då dylika ledningar ofta vore av stor betydelse. Vid förslagets utarbetande hade ifrågasatts att upptaga hissar bland sådant som anskaffats till stadigvarande bruk för en byggnad. Detta hade emellertid ej befunnits lämpligt, enär det ej kunde råda någon tvekan om att hissar vore att hänföra till fast inredning och såsom sådan utgjorde tillbehör till byggnaden. 1 De fyra ovan angivna grupperna av tillbehör äro ej sinsemellan klart avgränsade genom skilda kännetecken. Såsom påpekades i de nyss återgivna motiven äro ledningar i allmänhet att hänföra till fast inredning. Vad som är inmurat eller intimrat har också i och för sig ofta denna karaktär. Och slutligen kunna tillbehör av alla här ifrågavarande slag sägas vara anskaffade till stadigvarande bruk för byggnaden, ehuru den sista kategorien, som i lagtexten angivits med just detta kännetecken, skiljer sig från de övriga genom att den i första hand synes avse föremål, som icke äro mekaniskt förenade med byggnaden. Att de olika kategorierna sålunda delvis gå över i varandra behöver emellertid icke i och för sig medföra olägenheter. Det är också snarast en fördel, att begreppet fast inredning är så omfattande, att någon gräns icke behöver uppdragas mellan vad som skall hänföras dit och vad som skall anses utgöra beståndsdelar av själva byggnaden. Till sådana beståndsdelar III s. 103 f.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

torde emellertid kunna räknas icke blott golv, tak, väggar och trappor utan även dörrar, fönster, uppklistrade tapeter och dylikt. Såsom i annat sammanhang framhållits ha de nu ifrågavarande reglerna till syfte att bestämma gränsen mellan tillbehör och lös egendom. Beträffande denna gränsdragning råder för närvarande ganska stor tvekan på flera punkter. Den närmare innebörden av den första tillbehörskategorien, nämligen fast inredning, belyses i lagtexten med följande exempel: avbalkningar, ledstänger, spiltor och krubbor. I förarbetena till 1895 års lag utfördes denna exemplifiering närmare. Där framhölls sålunda, att till den fasta inredningen räknades icke blott vindskontor, garderober, kakelugnar, fasta spisar, hissar, spiltor, bås, kalvkättar, krubbor och dylikt utan även sådana möbelliknande inrättningar — fasta köksbord (s. k. vaskar), bänkar, vedlårar, hyllfack, fil- och andra fasta arbetsbänkar eller bord m. m. — som särskilt apterats för byggnaden och vanligen skulle efter utbrytning bli av jämförelsevis ringa värde; varemot dit icke räknades vanliga möbler, maskiner eller redskap, även om de blivit fastsatta vid byggnaden genom spikar, nitar eller skruvar. 1 Det är ej i lagen föreskrivet, på vilket sätt den fasta inredningen skall vara förenad med själva byggnaden; även om ett föremål blivit fastsatt t. ex. genom limning eller med klena spikar, kan det ha karaktär av tillbehör enligt den nu ifrågavarande regeln. I lagen fordras ej heller uttryckligen, att den fasta inredningen skall tjäna ett stadigvarande syfte, men det har antagits att en viss hänsyn dock måste tagas till ändamålssynpunkten, så att exempelvis en exklusiv inredning, som blott avser att tjäna ett mera tillfälligt behov, ej räknas som tillbehör till byggnaden. I rättspraxis ha magasinsskåp, uppförda i likhet med s. k. vindskontor, ansetts såsom tillbehör, medan däremot en apoteksinredning betraktats som lös egendom, oaktat dess olika delar — fasta skåp, hyllor, diskar m. m. — i stor utsträckning direkt anpassats efter lokalerna och blivit mycket kraftigt fastade. 2 Ur rättspraxis kan vidare nämnas, att hissar såväl i bostadshus 3 som i magasin 4 förklarats utgöra tillbehör. De ledningar, vilka i gällande lag upptagits som en särskild tillbehörskategori, äro sådana som avse uppvärmning, belysning och luftväxling samt vattens eller andra ämnens inledande eller bortförande. Även med det tilllägg, som gjordes i 1909 års förslag, blir denna uppräkning ej fullständig; sålunda kan en byggnad t. ex. vara försedd med ringledningar eller ledningar för hustelefon. Såsom förut framhållits ha emellertid alla slags ledningar i regel tillbehörskaraktär i egenskap av fast inredning. Även i fråga om den tredje tillbehörskategorien, som omfattar vad som blivit inmurat eller intimrat i vägg, tak eller golv, gäller att föremålet i allmänhet är fast inredning. Upptagandet av denna kategori kan emellertid 1 NJA 2 NJA 3 NJA 4

II 1896 nr 1 s. 13. 1919 s. 525. 1913 s. 627 och 1944 s. 183. NJA 1919 s. 525.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

i vissa fall få självständig betydelse. Av förarbetena till 1895 års lag framgår nämligen, att föremål anses inmurat även om endast en mindre del av detsamma är på detta sätt infogad i byggnaden. 1 Av stor praktisk betydelse är den kategori av tillbehör, som utgöres av vad som blivit anskaffat till stadigvarande bruk för byggnaden. Såsom redan nämnts har i lagtexten angivits följande exempel härpå: dubbeldörrar, innanfönster, nycklar, järnspislar, järnugnar, kaminer och brandredskap. Dessa exempel avse sådana föremål, som icke äro mekaniskt förenade med byggnaden. Spisar, ugnar och annat, som infogats i byggnaden, torde nämligen, enligt vad förut påpekats, böra räknas till den fasta inredningen. Genom villkoret att föremålet skall ha anskaffats till stadigvarande bruk undantages vad som tillförts fastigheten för ett tillfälligt ändamål, exempelvis att tillgodose viss hyresgästs speciella behov. I villkoret att föremålet skall tjäna till bruk för byggnaden ligger ett krav på ändamålsbetingat samband mellan föremålet och byggnaden. Vissa av de i lagen angivna exemplen åsyfta närmast vad som användes i bostadshus, men stadgandet är icke begränsat till sådana byggnader. Det är ej fullt klart, i vilka fall lagens krav skall anses uppfyllt, då det endast föreligger en partiell ändamålsgemenskap, alltså när föremålet blott har betydelse för en för speciellt ändamål disponerad del av byggnaden, t. ex. en lokal som inrättats till affär, biograf eller annat särskilt bruk. I rättspraxis har ofta uppkommit fråga, huruvida visst föremål skall anses vara anskaffat till stadigvarande bruk för en byggnad. Genom flera rättsfall har fastslagits, att värmeledningspannor, radiatorer, badkar, tvättställ och andra sanitetsanläggningar ha karaktär av tillbehör. Grunden för dessa avgöranden synes åtminstone i stort sett ha varit, att sådana föremål befunnits anskaffade till stadigvarande bruk för byggnaden. 2 I ett mål, som avgjordes av hovrätt i sista instans, har däremot en för samtliga hyresgäster avsedd elektrisk mangel, vilken icke var fastgjord vid byggnaden, betraktats som lös egendom. 3 Enligt en annan hovrättsdom har tillbehörskaraktär tillkommit korkmattor, som klistrats på papp och delvis fastspikats på golv, anslagstavlor, som fastskruvats i trappuppgångar, med därtill hörande lösa bokstäver för angivande av namnen på hyresgäster, braständare för värmeledningspanna med gummislang, som anslutits till gasledning, samt vissa löst uppställda inredningsföremål i en speceributik och en mjölkbutik, såsom diskar, skyltlådor och hyllfack. 4 Samtliga dessa föremål förklarades vara anskaffade till stadigvarande bruk för byggnaden. Denna dom synes emellertid gå något längre än praxis i allmänhet, särskilt i fråga om de nämnda inredningsföremålen i butikerna. I detta sammanhang må erinras om det tidigare berörda avgörandet angående skåp, diskar och andra inventarier i ett apotek. Dessa inventarier, vilka icke betraktades såsom fast 1

N J A II 1896 nr 1 s. 13 och 17. N J A 1918 s. 441 och 445, 1923 s. 602 och 1941 s. 156. SvJT 1942 rf s. 58. 4 SvJT 1936 rf s. 71. 2 3

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

inredning, an sågos ej heller vara anskaffade till stadigvarande bruk för byggnaden. Vid detta måls avgörande tillmättes emellertid de speciella förhållandena i apoteksbranschen stor betydelse. 1 I två rättsfall ha vidare bänkar i biograflokaler förklarats utgöra lös egendom. Bänkarna synas i båda fallen ha varit av sedvanlig typ. De bestodo av ställningar med däri fastsatta klaffstolar och hade endast med skruvar fästats vid golven. I det ena av dessa fall bestod hela byggnaden av biografens utrymmen, men det framhölls särskilt i domsmotiveringen, att byggnaden till konstruktion och inredning var av mycket enkel beskaffenhet och att den utan större förändringar kunde användas jämväl till andra ändamål än biografrörelse. Bänkarna ansågos därför ej anskaffade till stadigvarande bruk för själva byggnaden. 2 Den andra lokalen omfattade endast en del av byggnaden, men den hade anordnats till biograf-, teater- och konsertsalong redan vid byggnadens uppförande. Lokalen sträckte sig genom två våningar och var försedd med läktare och sluttande golv. Trots denna konstruktion förklarades i domen, att bänkarna icke kunde anses anskaffade till stadigvarande bruk för byggnaden utan endast för att användas i lägenheten så länge denna var avsedd för biografrörelse eller därmed jämförlig verksamhet. 3 Slutligen kan nämnas en hovrättsdom, enligt vilken vissa i en mjölkningsmaskinanläggning ingående föremål, som med skruvar och krokar anbragts i en ladugård, betraktades såsom tillbehör till denna byggnad. 4 I det föregående har angivits på vad sätt gällande lag och därpå grundad rättspraxis uppdragit gränsen mellan vad som skall hänföras till fast egendom i egenskap av tillbehör till byggnader i allmänhet och vad som skall anses utgöra lös egendom. Beredningen har funnit, att denna gränsdragning i stort sett är väl avvägd och ändamålsenlig. I de yttranden, som avgivits över beredningens preliminära lagutkast, ha ej heller påyrkats några mera väsentliga ändringar i de nuvarande reglerna, ehuru åtskilliga önskemål framställts rörande olika detaljfrågor. Beredningen anser sig alltså ej böra föreslå några större sakliga nyheter. På vissa punkter innebär dock beredningens förslag jämkningar i den nuvarande gränsdragningen. Dessutom avviker förslaget i formellt hänseende ganska avsevärt från gällande lag. Det har i praktiken visat sig, att de nuvarande bestämmelserna vållat tolkningssvårigheter i flera avseenden. Delvis sammanhänger detta med att den tekniska utvecklingen efter lagens tillkomst medfört att nya slag av inredningsdetaljer kommit i bruk. Beredningen har i möjligaste mån sökt precisera tillbehörskretsen. Det ligger dock i sakens natur, att verkligt uttömmande regler ej kunna uppställas i detta ämne. De viktigaste tillbehörsföremålen kunna för närvarande hänföras till de båda grupperna fast inredning och vad som blivit anskaffat till stadigvarande bruk för byggnaden. I beredningens förslag tages hänsyn till båda dessa kategorier. Begreppet fast inredning är visserligen icke klart avgränsat. Att 1 NJA 1919 s. 525. 2 NJA 1922 s. 88. 3 NJA 1934 s. 46. 4

Se även NJA 1921 A 461.

SvJT 1936 rf s. 21.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

någon skiljelinje ej kan anges mellan den fasta inredningen och själva byggnadens beståndsdelar är emellertid, såsom förut påpekats, närmast en fördel i detta sammanhang. Däremot behöver en klar gräns finnas i förhållande till saker, som skola utgöra lös egendom. Kravet på att inredningen skall vara fast är härvidlag ej tillräckligt. Det föreskrives icke i gällande lag, på vad sätt detta mekaniska samband skall ha anordnats, och en sådan föreskrift skulle också enligt beredningens mening vara olämplig. Även en sammanfogning med klena spikar, skruvar eller lim skall alltså vara till fyllest. Men stolar och andra vanliga möbler böra ej betraktas som tillbehör, även om de på sådant sätt äro fastade vid ett golv eller en vägg. För att närmare bestämma när fastsittande inredningsdetaljer skola anses som tillbehör, har beredningen, i anslutning till en viss tendens i rättspraxis, även härvidlag uppställt kriteriet stadigvarande bruk för byggnaden. Detta kännetecken blir härigenom en väsentlig norm för hela tillbehörskretsens avgränsning mot den lösa egendomen. Vad beträffar den tillbehörskategori, som utgöres av vad till stadigvarande bruk för byggnaden blivit anskaffat, må till en början anmärkas, att tillbehörsegenskapen icke följer av det subjektiva syfte, som byggnadens ägare kan ha haft vid anskaffningen, utan av ett objektivt ändamålssamband mellan föremålet och byggnaden. För att tydligare utmärka detta föreslår beredningen den formella jämkningen, att föremålet skall vara ägnat till stadigvarande bruk för byggnaden. I redogörelsen för gällande rätt påpekades, att föremål, som blott tjäna ett övergående syfte, t. ex. en viss hyresgästs speciella behov, icke få karaktär av tillbehör på grund av denna föreskrift angående stadigvarande bruk. Vidare framhölls, att det för närvarande ej är fullt klart, i vad mån det kan anses tillräckligt med ändamålsgemenskap i förhållande till en viss del av byggnaden, som inrättats för någon särskild verksamhet, exempelvis till affär eller biograf. Enligt beredningens mening bör ett föremål kunna ha karaktär av tillbehör, även om det tjänar ett syfte för vilket blott en viss lokal i byggnaden är avsedd, nämligen såvida denna lokal blivit inrättad på ett sätt, som gör att den ej lätt kan förändras och bli lämplig för ett annat ändamål. I lagtexten har därför uttryckligen angivits, att fast inredning och andra föremål utgöra tillbehör till byggnaden också då de tjäna till stadigvarande bruk allenast för viss lägenhet i byggnaden. För att ett föremål skall ha karaktär av tillbehör bör icke blott erfordras ändamålsgemenskap utan även ett yttre samband med byggnaden. Detta krav är naturligtvis uppfyllt, så snart inredningen är fast. För andra föremål kräves ytterligare en bestämning. Det är visserligen icke nödvändigt, att dessa föremål skola vara fastade vid byggnaden, men de böra ha anbringats i ett sådant samband med denna, som motsvarar föremålets ändamålsgemenskap med byggnaden. Enligt beredningens förslag är det därför ej tillräckligt, att ett föremål blivit anskaffat av byggnadens ägare utan det fordras, att byggnaden skall ha blivit försedd därmed. Att ett föremål sålunda skall ha bragts i ett direkt samband med byggnaden utesluter ej,

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

att det rent tillfälligtvis kan avlägsnas därifrån utan att förlora karaktären av tillbehör. Såsom redan i annat sammanhang påpekats bör detta exempelvis gälla, om ett föremål borttagits för reparation. Av de i gällande rätt uppställda tillbehörsgrupperna är det två, som ej särskilt angivits i beredningens förslag, nämligen ledningar samt föremål, som inmurats eller intimrats. Ledningar bli i allmänhet tillbehör enligt den av beredningen föreslagna regeln. Detta gäller i fråga om alla slags ledningar, som äro ägnade till stadigvarande bruk för byggnaden eller särskilt inrättad lokal däri, t. ex. ledningar för vatten, avlopp, värme, gas och elektricitet. Om en ledning i en byggnad undantagsvis icke skulle uppfylla nämnda krav, exempelvis därför att den uppsatts för ett rent tillfälligt behov, bör den ej betraktas som tillbehör. Såsom närmare anges i det följande ingår i beredningens lagtext en uppräkning av typiska exempel på föremål, som bruka ha tillbehörskaraktär. I denna uppräkning ha ledningar medtagits. Att vad som blivit inmurat eller intimrat upptogs som en särskild tillbehörskategori i 1895 års lag motiverades närmast med att de föremål, som på sådant sätt infogats i byggnaden, vanligen ej kunde skiljas därifrån utan att avsevärd skada åstadkommes antingen på föremålet eller på byggnaden. 1 Beredningen har emellertid av flera skäl funnit mindre lämpligt att bibehålla denna speciella tillbehörskategori. Numera torde intimring förekomma ganska sällan, och vid sidan av inmurning finnas andra metoder, som ge lika stor fasthet i sammanfogningen. Såsom ovan framhållits lär enligt gällande rätt ej fordras mera än att någon del av ett föremål blivit inmurad eller intimrad, för att det skall anses som tillbehör, och att skärpa detta krav låter sig av praktiska skäl knappast genomföra. Till följd härav kan det emellertid vara en jämförelsevis obetydlig och kanske tillfällig omständighet, som avgör, om ett föremål skall utgöra tillbehör eller ej. Av samma anledning behöver ett frånskiljande av föremålet ej alltid medföra särskilt stora skadeverkningar. Vad som blivit anbragt i en byggnad genom inmurning eller på annat liknande sätt torde oftast ingå under kategorien fast inredning, och enligt beredningens uppfattning är det ej lämpligt att vid sidan härav upptaga en särskild tillbehörskategori, som enbart kännetecknas av att en viss metod använts vid föremålets sammanfogning med byggnaden. Om ett föremål har karaktär av tillbehör, bör denna egenskap omfatta allt som kan anses utgöra integrerande delar av detsamma, även om någon sådan del endast är löst fogad vid föremålet i övrigt, såsom fallet är med exempelvis spiselringar och kakelugnsluckor. Detta torde följa av allmänna rättsgrundsatser, och beredningen har därför ej föreslagit någon bestämmelse härcm. 2 I de gällande bestämmelserna om tillbehör till byggnader i 3 § av 1895 års lag upptages en särbestämmelse beträffande ett visst slag av byggnader. 1 1

Se NJA II 1896 nr 1 s. 13. Jfr NJA 1897 s. 13, som dock avsåg förhållanden före ikraftträdandet av 1895 års lag (bl. a. armatur till ångpannor, sågklingor och drivremmar), samt SvJT 1921 rf s. 29 (dörr till bakugn).

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

97 Paragrafens första stycke, som motsvarar de hittills behandlade delarna av beredningens förslag, anger såsom förut nämnts vad som skall utgöra tillbehör till byggnader i allmänhet. Enligt andra stycket i samma paragraf skall till fabrik eller annan för industriell verksamhet inrättad byggnad dessutom höra dels varje motor, maskin, kärl eller därmed jämförligt redskap, som för sin användning kräver och jämväl vilar på fast, från grunden berett underlag, dels kraftledningar med därtill hörande inrättningar, dock med undantag av sådana ledningar, som från det allmänna ledningssystemet överföra kraft till särskild maskin, som ej är att hänföra till fast egendom. Den nu återgivna bestämmelsen upptogs i 1909 års förslag, likaledes i 3 § andra stycket, med endast ett par mindre jämkningar. I förslagets motiv anfördes i huvudsak blott, att bestämmelsen i tillämpningen givit anledning till tvekan, huruvida underlaget måste vara berett just för att uppbära det ifrågavarande redskapet, men att detta ej vore fallet utan att bestämmelsen avsåge även ett underlag, som blivit berett för annat ändamål. 1 Frågan om vilka föremål som skola utgöra tillbehör till fabriker och dylika byggnader har stor praktisk och ekonomisk betydelse. De maskiner och andra redskap, som här komma i fråga utöver de vanliga tillbehören till byggnader, representera nämligen ofta avsevärda kapitalvärden, och den gränsdragning, som härvidlag kommer till stånd mellan fast och lös egendom, får därför viktiga konsekvenser. Detta gäller icke minst i fråga om kreditväsendet. Vad som har tillbehörskaraktär omfattas av fastighetens inteckningar, medan de inventarier, som hänföras till lös egendom, kunna utgöra föremål för förlagsinteckning. Den nuvarande bestämmelsen angående maskiner och andra redskap synes ur flera synpunkter vara mindre lämplig. Sålunda har den i tillämpningen ofta visat sig medföra tolkningssvårigheter. Det kan vara synnerligen vanskligt att avgöra såväl om en viss maskin kräver ett fast, från grunden berett underlag som när ett dylikt underlag skall anses vara för handen. Dessa svårigheter sammanhänga delvis med att bestämmelsen blivit föråldrad till följd av den tekniska utveckling, som ägt rum efter tillkomsten av 1895 års lag. Fabriksbyggnader uppföras numera ofta med användande av mycket hållfasta material, t. ex. armerad betong. I sådana byggnader kunna även mycket stora och tunga maskiner, som i fabriker av äldre typ kräva ett särskilt underlag, uppställas direkt på golvet, eventuellt i en övre våning. Huruvida maskiner erfordra särskilt underlag beror dessutom icke blott på maskinernas beskaffenhet och byggnadens konstruktion utan även på andra omständigheter, som icke ha något naturligt samband med tillbehörsfrågan. Sålunda användas i vissa fall, men ej alltid, särskilda underlag för maskiner, som framkalla starka vibrationer, för att hindra vibrationernas spridning till andra apparater i närheten. Och när maskiner användas i precisionsarbete, bruka de stundom förses med underlag för att isoleras 1

I I I s. 104

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

från vibrationer, som komina från annat håll. Slutligen äro grundförhållandena under byggnaden av betydelse för frågan, om en maskin skall förses med särskilt underlag eller ej. Av det anförda torde framgå, icke blott att den nu ifrågavarande tillbehörsregeln är svårtolkad utan även att dess tillämpning kan bli beroende av tillfälliga och ovidkommande omständigheter, som medföra att samma slags maskiner i vissa fall utgöra tillbehör till byggnader och i andra fall räknas som lös egendom. Dessa förhållanden jämte andra omständigheter ha föranlett, att på vissa områden de legala reglerna ersatts av en annan ordning. Vid brandförsäkring av fabriksbyggnader brukar sålunda den maskinella utrustningen med tillhörande ledningar behandlas som lös egendom, även om den enligt lagen har karaktär av tillbehör. Och likaså få alla slags maskiner, som äro avsedda att i huvudsak direkt tjäna industriellt ändamål, betraktas såsom lösa inventarier i fråga om rätten till avskrivningar vid beskattning. I de yttranden, som beredningen inhämtat, har den nuvarande lagbestämmelsen blivit utsatt för stark kritik från skilda håll. Därvid ha de tolkningssvårigheter och praktiska olägenheter, som nyss omnämnts, blivit påtalade. Samtidigt ha också framlagts förslag till nya bestämmelser, vilka alla gått i riktning mot en begränsning av tillbehörskretsen. I flera yttranden har sålunda förordats, att endast maskiner, som erfordras för användningen av själva byggnaden, fortfarande skulle utgöra tillbehör till denna, medan de maskiner, som begagnas för en viss tillverkning, skulle hänföras till lös egendom. Enligt beredningens mening är det av ovan angivna skäl tydligt, att den nuvarande tillbehörsregeln om maskiner och andra redskap icke är tillfredsställande. Beredningen ansluter sig även till den uppfattningen, att kretsen av tillbehör till fabriksbyggnader om möjligt bör begränsas. En sådan lagändring skulle stå i överensstämmelse med vad i yttrandena betecknats som ändamålsenligt och i viss mån redan blivit genomfört i praktiken. Medan utvecklingen i fråga om bostadshus går i riktning mot en utvidgning av tillbehörsbegreppet, råder en motsatt tendens beträffande fabriksbyggnader. Vid en inskränkning av tillbehörsbegreppet på detta område måste hänsyn tagas till bestående inteckningsförhållanden. Då långivning sker mot säkerhet i fastighetsinteckning, torde oftast värdet av maskiner såsom tillbehör till byggnad medräknas. I många fall brukar väl fastighetsinteckningen kompletteras med förlagsinteckning för att hela maskinvärdet skall kunna utnyttjas som kreditobjekt. Även då sålunda både fasta och lösa inventarier ingå i samma långivares säkerhet, är emellertid en förskjutning i värderelationen mellan dessa objekt av viss betydelse ur ekonomisk synpunkt, enär förlagsinteckning kan göras gällande endast i låntagarens konkurs. Under en övergångstid måste därför i fråga om fastighet, vari gäller inteckning som beviljats före nya jordabalkens ikraftträdande, äldre lag äga tillämpning. Detta skulle innebära att man har att räkna med skilda rättsregler för olika

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

industriella anläggningar. Härav behöva dock icke befaras praktiska olägenheter av den betydelse, att man skulle vara nödsakad att för all framtid bibehålla den nuvarande föråldrade tillbehörsregeln. Det förslag, som beredningen ämnar framlägga om rätt att av industriegendom bilda en inskrivningsenhet, torde ock vara ägnat att i väsentlig utsträckning minska olägenheterna vid övergången till det nya systemet. Som grundval för en ny och snävare begränsning av tillbehörskretsen till fabriksbyggnader kan lämpligen användas den i flera remissyttranden föreslagna principen att dit endast hänföra sådana maskiner, som äro till nytta för byggnaden såsom fabrikslokal, oberoende av den särskilda verksamhet som bedrives där. Sålunda skola som tillbehör ej räknas t. ex. väverimaskiner, maskiner för skotillverkning och pappersmaskiner. Dessa k u n n a bli utbytta mot andra, om fabriksbyggnaden tages i anspråk för en ny tillverkning. Däremot skola till byggnaden hänföras sådana maskiner, som ingå i byggnadens utrustning för industriell drift i allmänhet eller vilkas användning i varje fall ej är begränsad till en viss industri eller verksamhetsgren. Vad som sålunda i ett visst fall skall anses utgöra tillbehör blir naturligen beroende på olika föreliggande omständigheter. Såsom exempel kunna emellertid anföras kraftmaskinerier, kylsystem och fläktmaskiner. De motorer, generatorer, ledningar och dylikt, vilka höra till ett sådant maskineri, skola alltså ingå i tillbehörskretsen, medan samma slags föremål skola hänföras till den lösa egendomen, om de utgöra delar av det för en viss tillverkning avsedda arbetsmaskineriet. I följd härav föreslår beredningen, att maskiner och dylik utrustning skola räknas såsom tillbehör till fabriksbyggnad allenast om deras användning ej är begränsad till viss industri. Denna norm är av delvis annan innebörd än den, som förordats för byggnader i allmänhet. Det torde icke vara ovanligt, att vid konstruerandet av fabriksbyggnader stor hänsyn tages till den tillämnade maskinella utrustningen och över huvud till fabrikens användning för en viss industri. Maskiner och dylik utrustning kunna stundom i betydande omfattning sägas vara ägnade till stadigvarande bruk för byggnaden. I motsats till vad som gäller i fråga om andra slags byggnader skola emellertid dessa föremål ej därför anses såsom tillbehör utan gränsdragningen mellan tillbehör och lös egendom ske med hänsyn till vad som tjänar till stadigvarande bruk för industriell rörelse i allmänhet. Vad angår andra föremål än de här nämnda skall huvudregeln om tillbehör till byggnad äga full tillämpning. Med fabriker ha i detta sammanhang likställts andra lokaler för industriell eller därmed jämförlig verksamhet. Härmed avses t. ex. vissa reparationsverkstäder, provningsanstalter och laboratorier, som blivit särskilt konstruerade för sitt ändamål och tillförts sådan utrustning varom här är fråga. Vid avgörandet om viss lokal skall anses likställd med fabrik i förevarande hänseende synes ledning kunna hämtas av den i 1 § första stycket förordningen angående förlagsinteckning gjorda gränsdragningen.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

I fråga om kraftledningar finnes, såsom förut omnämnts, i gällande lag en särskild bestämmelse, enligt vilken dylika ledningar med därtill hörande inrättningar i allmänhet utgöra tillbehör till fabriker och därmed likställda byggnader. Undantagna äro de ledningar, som från det allmänna ledningssystemet överföra kraft till särskild maskin, som ej är att hänföra till den fasta egendomen. Någon direkt motsvarighet till dessa regler har ej upptagits i beredningens förslag. Under vilka förutsättningar ledningar skola anses utgöra tillbehör till nu ifrågavarande byggnader bör enligt beredningens uppfattning bedömas efter samma allmänna norm som skall tillämpas på övriga föremål. Detta gäller icke blott i fråga om kraftledningar utan även beträffande ledningar för andra ändamål, såsom överförande av gaser eller vätskor. När ett kraftmaskineri enligt vad förut nämnts skall hänföras till en fabriksbyggnad, måste tydligen de till maskineriet hörande ledningarna också anses som tillbehör. Å andra sidan bli sådana ledningar som blott betjäna det för en viss tillverkning avsedda maskineriet att betrakta som lös egendom. — Ledningar för vatten, värme och ljus höra till de normala tillbehören till fabriksbyggnader. I rättstillämpningen råder såsom förut framhållits ganska stor tvekan om vilka slag av föremål som enligt gällande rätt äro att anse såsom tillbehör till byggnader. De av beredningen uppställda reglerna måste nog också sägas icke alltid lämna otvetydiga lösningar för alla de fall, som k u n n a uppkomma. Beredningen har därför funnit angeläget att genom en exemplifiering ge ledning för lagtolkningen och har i sådant syfte i lagtexten infört en uppräkning av vissa tillbehörsföremål. Denna uppräkning avser naturligtvis icke att sätta de allmänna normerna u r kraft. Dessa skola vara utslagsgivande, och exemplen äro endast ämnade att ange sådana föremål som i enlighet med normerna i regel ha karaktär av tillbehör. Om det undantagsvis inträffar, att en viss stadgad förutsättning saknas beträffande ett i exemplen angivet föremål, skall detta alltså ej anses ha karaktär av tillbehör. I exemplifieringen har först upptagits en grupp av föremål, som bruka utgöra tillbehör till byggnader i allmänhet. Därefter följa exempel på tillbehör till bostäder, butikslokaler, samlingslokaler, ladugårdar samt fabriker och därmed jämförliga lokaler. P å samma sätt k u n n a naturligtvis även andra slag av byggnader och lokaler, som varaktigt inrättats för något speciellt ändamål, ha särskilda slag av föremål såsom tillbehör utöver dem, som höra till byggnader i allmänhet. Vid bestämmandet av vad som sålunda skall hänföras till byggnader av andra slag bör en viss ledning k u n n a hämtas från exemplen på tillbehör till de här behandlade kategorierna. Bland de exempel, som avse byggnader i allmänhet, h a från 1895 års lag upptagits fasta avbalkningar, ledstänger, kaminer, innanfönster, brandredskap och nycklar. Som förut nämnts äro ledningar även inbegripna i exemplifieringen och därvid har angivits, att de k u n n a vara avsedda för vatten, värme, ljus eller annat samt att kranar, kontakter och andra dylika föremål, som höra till ledningarna, jämväl utgöra tillbehör. Såsom praktiska

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

exempel ha vidare uppräknats hissar, värmeledningspannor, värmeledningselement och kakelugnar. Dessa föremål äro otvivelaktigt att anse som tillbehör redan enligt gällande rätt. Beträffande korkmattor finns det också ett visst stöd i rättspraxis för deras hänförande under tillbehörsbegreppet. Markiser, som likaledes medtagits i uppräkningen, äro ofta särskilt avpassade efter husets fönster. Att luftskyddsmateriel likställts med brandredskap torde vara naturligt. Såsom tillbehör till bostäder ha från 1895 års lag upptagits spisar. Den tekniska utvecklingen har medfört, att fastighetsägare i allt större utsträckning försett bostadshus med anläggningar och apparater av olika slag. Det synes naturligt, att dessa få karaktär av tillbehör, i den mån det icke är fråga om en speciell lyxutrustning för en viss hyresgästs behov eller dylikt. I viss utsträckning har denna uppfattning redan godtagits i rättspraxis. Beredningen har alltså såsom tillbehör till bostäder angivit badkar och andra sanitetsanläggningar, värme- och kylskåp samt tvätt- och mangelmaskiner. I fråga om butik, som är varaktigt inrättad för detta ändamål, skola i enlighet med den föreslagna normen såsom tillbehör räknas sådana hyllor, diskar och skyltfönsteranordningar som äro ägnade till stadigvarande bruk för butikslokalen. På denna punkt utsträckes möjligen tillbehörsbegreppet något längre än till det som i regel brukar intolkas under 1895 års lag. Förslaget har dock ett visst stöd i rättspraxis och det synes motsvara det praktiska livets behov. I konsekvens med vad sålunda föreslagits för butiker anser beredningen, att beträffande samlingslokaler, som varaktigt inrättats för sitt ändamål, böra estrader samt för sittplatser i dylika lokaler avsedda anordningar ha karaktär av tillbehör. Denna ståndpunkt avviker från den, som rättspraxis intagit beträffande biografbänkar. Vad angår ladugårdar har beredningen från exemplen i 1895 års lag upptagit spiltor och krubbor samt därtill fogat kättar. Vidare har beredningen, såsom påyrkats i vissa remissyttranden, medtagit anläggningar för maskinmjölkning med hänsyn till dessa anläggningars stora praktiska betydelse. Beträffande fabriker och andra lokaler för industriell och därmed jämförlig verksamhet ha i anslutning till det tidigare anförda upptagits kraftmaskinerier med tillhörande ledningar, kylsystem och fläktmaskiner.

3§. Enligt 3 § tredje stycket i 1895 års lag skola reservdelar och dubbletter till sådant som enligt första och andra styckena hör till byggnad ej hänföras till den fasta egendomen. En regel av samma innebörd upptogs i 3 § tredje stycket i 1909 års förslag. Inom beredningen har övervägts, huruvida icke denna regel borde ändras, så att även reservdelar och dubbletter skulle betraktas som tillbehör. Det kan synas naturligt, att dylika föremål åtfölja fastigheten. Reservdelar äro stundom avpassade för en viss bestämd apparat och ha i sådana fall sitt 26—600777

III

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

egentliga värde i förbindelse med just denna. Att skilja mellan det fall då dubblett föreligger och det då flera huvudexemplar finnas kan emellanåt vara svårt nog, och det skulle då vara en fördel, om samma rättsregler gällde för båda slagen av föremål. Å andra sidan kunna vägande skäl anföras för att icke låta reservdelar och dubbletter få karaktär av tillbehör. Reservdelar torde i de allra flesta fall utgöras av standardvaror, som icke äro avsedda enbart för en viss apparat utan kunna användas för olika ändamål. Det är icke i och för sig påkallat, att dylika reservdelar hänföras till en byggnad, och i vissa fall skulle detta framstå såsom direkt olämpligt, särskilt då det är fråga om större reservlager. Om ett materialförråd är avsett för flera fastigheter, uppkomma speciella svårigheter Vad nu sagts kan också äga tillämpning i fråga om dubbletter. Vad särskilt beträffar dubblettmaskiner skulle det säkerligen strida mot gängse uppfattning inom industriella kretsar att hänföra dem till fast egendom. Det måste också beaktas, att innehavare av förlagsinteckning i vissa fall skulle kunna lida förluster, om nu ifrågavarande lösegendom finge karaktär av tillbehör till byggnader. De nu angivna olägenheterna ha påtalats i ett flertal remissyttranden. I vissa yttranden har därjämte gjorts gällande, att den nuvarande lagbestämmelsen icke visat sig medföra några egentliga svårigheter i praktiken. I betraktande av nu anförda synpunkter och uttalanden har beredningen funnit sig ej böra föreslå någon ändring i den nu gällande principen. I förevarande paragraf har beredningen därför upptagit den regeln, att reservdel eller dubblett till föremål, som avses i 2 §, icke skall utgöra tillbehör. I vissa remissyttranden har särskilt berörts frågan om den rättsliga beskaffenheten av nycklar, som föreligga i flera exemplar. Enligt beredningens uppfattning äro ej vissa exemplar att betrakta som dubbletter utan de måste alla anses vara huvudexemplar och således hänföras såsom tillbehör till byggnaden. 1 De nycklar, som ej anskaffats av fastighetsägaren utan av någon hyresgäst, få emellertid på grund av stadgandet i 4 § icke karaktär av tillbehör. Även dessa nycklar böra emellertid överlämnas till fastighetsägaren vid hyresgästens avflyttning från fastigheten. Föreskrift härom brukar intagas i hyreskontrakten. Beredningen har ej funnit anledning föreslå några särskilda lagbestämmelser i detta ämne.

4§. I 4 § av 1895 års lag finnes en bestämmelse att, om någon efter särskilt stadgande eller på annan emot envar gällande grund har äganderätt till byggnad eller annat, som enligt de föregående reglerna i lagen skulle höra till annans fasta egendom, det ej må till den fasta egendomen räknas. Den närmare innebörden av denna bestämmelse är icke fullt klar. Av stadgandet framgår emellertid, att byggnader och andra föremål, som på grund 1

Jfr NJA II 1896 nr 1 s. 15 f. och 21.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

av sitt samband med en fastighet skulle utgöra tillbehör till densamma, ej skola ha denna rättsliga karaktär, om de med en viss kvalificerad rätt tillhöra någon annan än fastighetens ägare. Denna rätt beskrives i bestämmelsen såsom äganderätt, baserad antingen på särskilt stadgande eller på någon annan grund, som gäller mot envar. Det första ledet i denna regel torde ej ge upphov till några svårigheter i tillämpningen. I motiven till 1895 års lag hänvisades till vad som fanns stadgat i särskilda författningar om rätt för arrendatorer, boställshavare och innehavare av stadgad åborätt att bortföra s. k. överloppshus, som dylika brukare av annans jord uppfört, ehuru detta ej ingått i deras byggnadsskyldighet. 1 Beträffande den viktigaste av dessa kategorier, nämligen arrendatorerna, finnas nu gällande bestämmelser härom i 2 kap. 18 § lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Dessa bestämmelser äro ej begränsade till byggnader utan avse även annat som en arrendator bekostat, t. ex. fruktträd, i den mån han tillfört fastigheten mera än som ålegat honom. Om jordägaren ej inlöser det som sålunda påkostats, är arrendatorn enligt nämnda lagrum berättigad att bortföra detta inom en bestämd tid, i regel tre månader från arrendetidens utgång. För vissa fall gäller en speciell regel i fråga om denna frist enligt 17 § i den s. k. ensittarlagen. Även i andra .sammanhang förekomma legala bestämmelser om rätt till föremål på annans mark. Sålunda stadgas i 70 § expropriationslagen, att den som exproprierat en fastighet, vilken därefter blir inlöst från honom — t. ex. därför att ändamålet med expropriationen upphört -— har rätt att bortföra sådant, som han påkostat fastigheten och som ej inlöses inom nittio dagar från den dag, då den nye ägaren har rätt att taga fastigheten i besittning. Då en väg, som innehafts med vågrätt, blir indragen, har väghållaren enligt 25 § lagen om allmänna vägar i regel rätt att inom ett år bortföra vad som blivit anbragt på marken för vägändamål. I 6 § lagen om nyttjanderätt till gravplats stadgas, att gravvård eller annan överbyggnad på sådan plats må bortföras av ägaren inom sex månader efter det hans rätt till gravplatsen upphört. Under vilka omständigheter tillbehörsegenskapen kan anses upphävd genom att föremålet på annan emot envar gällande grund tillhör annan än fastighetsägaren är synnerligen tvivelaktigt. Såväl bestämmelsens ordalag som dess tillkomsthistoria 2 ge vid handen, att det icke är tillräckligt med ett avtal, varigenom exempelvis ägaren av en fastighet säljer en därå befintlig byggnad. Men vad som erfordras för att lagens krav i denna punkt skall anses uppfyllt anges icke i förarbetena, vilka härvidlag endast hänvisa till en prövning av omständigheterna i varje särskilt fall. 3 Hur bestämmelsen skall tolkas har också varit föremål för olika meningar. Ofta har detta spörsmål uppkommit i samband med frågan om giltigheten av s. k. 1

NJA II 1896 nr 1 s. 22. Se lagkommitténs förslag till allmän civillag (2 uppl.) J B 1 kap. 2 § och motiv s. 84, äldre lagberedningens förslag till giftermålsbalk, ärvdabalk, jordabalk och byggningabalk J B 1 kap. 4 § och motiv s. 62 f. samt N J A II 1896 nr 1 s. 22. 3 Äldre lagberedningen s. 62 f. och nya lagberedningens förslag till lag ang. vad till fast egendom är att hänföra s. 36. 2

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

äganderättsförbehåll till föremål, som införlivats med byggnad. För sådana fall har en lösning erhållits genom avgöranden i rättspraxis, såsom närmare utvecklas i det följande vid 7 §, där detta speciella problem behandlas. I övrigt har emellertid bestämmelsens innebörd icke blivit fixerad genom prejudikat, och ej heller har någon viss tolkning blivit allmänt godtagen inom doktrinen. I själva verket torde bestämmelsen ej lämna tillräckligt stöd för en bestämd lösning. Ett mot berörda bestämmelse svarande stadgande upptogs i 4 § av 1909 års förslag. Enligt detta stadgande skulle byggnad eller annat, som eljest hade karaktär av tillbehör till en fastighet, ej hänföras dit, om någon annan än fastighetsägaren på grund av lag vore berättigad att bortföra det från fastigheten. I motiven framhölls, att det naturligtvis ej funnes något hinder mot att tillbehör skildes från fastigheten och därmed erhölle rättslig självständighet. Men så länge ett sådant avskiljande icke faktiskt skett, medförde tillbehörsegenskapen, att dessa föremål rättsligen delade öde med fastigheten, så att en rätt, som avsåge fastigheten, också omfattade tillbehören. Denna regel vore emellertid icke undantagslös. Det vore icke uteslutet, att någon hade en särskild rätt till ett föremål av denna beskaffenhet, varigenom föremålet erhölle rättslig självständighet, ännu medan det vore förenat med fastigheten. Att vid sådant förhållande ändock beteckna det såsom tillbehör vore oegentligt, då en sådan beteckning just avsåge att ange dess rättsliga samhörighet med fastigheten. Dylika synpunkter hade legat till grund för hänvisningen i 1895 års lag till äganderätt efter särskilt stadgande eller på annan emot envar gällande grund. Det vore emellertid lämpligare för det avsedda ändamålet att anknyta till skillnaden mellan de fall, då rätt att borttaga byggnad eller dylikt tillkomme någon omedelbart på grund av lag, och de fall, då sådan rätt kunde ha betingats särskilt. I det förra fallet upphävde nämnda rätt omedelbart den rättsliga samhörigheten, i det senare däremot icke. De stadganden, vilka närmast åsyftades, funnes i förslagets bestämmelser om klander och arrende ävensom i de särskilda författningar, vilka reglerade boställshavares rättigheter och skyldigheter. Att emellertid hänsyn skulle tagas även till fall, där en dylik rätt icke vore uttryckligen lagstadgad men framginge ur en analog lagtillämpning, behövde knappast erinras. 1 Det bör till en början övervägas, huruvida lagstiftningen över huvud skall tillåta, att föremål, vilka utåt framträda som tillbehör, icke ha denna rättsliga karaktär på grund av att särskilda rättigheter erkännas däri. Dylika skentillbehör framstå i många fall såsom mindre önskvärda. Särrättigheterna medföra risk att föremålen skiljas från fastigheterna, varvid värdeförstörelse lätt uppstår. Stundom kan det bli tvistigt, huruvida de rättsliga förutsättningarna för tillbehörsegenskapen föreligga eller ej. Och framför allt kan det innebära en fara för fastighetskrediten, om vad som hör till en fastighet 1

III s. 104 f.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

är beroende på privata rättsförhållanden, som ej bringas till offentlig kännedom. Sistnämnda synpunkt spelar mycket stor roll vid bedömandet av äganderättsförbehåll rörande föremål, som tillförts fastighet. I dylika fall är nämligen faran ur kreditsynpunkt särskilt stor, eftersom dessa föremål, som anskaffats av fastighetens ägare, ofta utgöra viktiga delar av den normala utrustningen i byggnader och i många fall representera betydande värden. Till frågan om verkan av sådant förbehåll återkommer beredningen under 7 §. I andra fall möta icke samma betänkligheter. Om en byggnad förses med inredning av någon annan än fastighetsägaren, t. ex. en hyresgäst, är det vanligen fråga om föremål av mindre värdefull beskaffenhet. Det kan i detta sammanhang anmärkas att, om en hyresgäst i förhållande till fastighetsägaren åtagit sig att bekosta något, som skall vara kvar för framtiden, detta merendels måste anses ha överlåtits till fastighetsägaren. När det gäller icke blott inredningsföremål utan en hel byggnad, kan visserligen det ekonomiska värdet vara stort. I regel är det emellertid då fråga om s. k. överloppshus, som uppförts av en arrendator eller därmed likställd brukare, och förekomsten av dylik byggnad torde i regel ej påverka kreditgivningen. I de fall, som nu åsyftats, synes alltså avsaknad av tillbehörsegenskap ej behöva föranleda några allvarligare risker för fastighetskrediten eller i övrigt vålla några olägenheter av betydelse. Det har ej heller gjorts gällande, att den begränsade möjlighet, som nu enligt lagen föreligger att tillskapa s. k. skentillbehör, i praktiken givit upphov till några egentliga missförhållanden. Det skulle också otvivelaktigt strida mot gängse rättsuppfattning att låta byggnader på annans mark och föremål, som infogats i annans byggnad, få karaktär av tillbehör. En dylik lösning skulle jämväl kunna medföra vissa praktiska svårigheter. I ett remissyttrande har hänvisats till möjligheten att genom inskrivning i fastighetsboken tillgodose publicitetsintresset. Sådan inskrivning skulle alltså fordras för att byggnader och andra föremål på en fastighet skulle kunna betraktas såsom lös egendom, ehuru dessa enligt de vanliga reglerna vore att räkna såsom tillbehör. I utländsk rätt finns det exempel på en dylik lösning av problemet. Häremot uppställa sig emellertid vissa hinder. Det är vanligt, att hyresgäster och andra nyttjanderättshavare tillföra byggnader föremål av sådan beskaffenhet, som det här är fråga om, och den föreslagna regeln skulle därför medföra praktiska besvärligheter och en ganska svår belastning på fastighetsböckerna, vilkas överskådlighet härigenom kunde bli lidande. Det är också stor risk att nyttjanderättshavare skulle ådraga sig rättsförluster till följd av sin obekantskap med ett sådant formalitetskrav. Sistnämnda skäl talar också emot ett annat förslag, som framförts i två remissyttranden, nämligen att det skulle krävas särskild anteckning i hyreskontraktet för att en hyresgäst gentemot tredje man skulle bevara sin rätt till vad han tillfört byggnaden. Ehuru beredningen sålunda ej vill förorda någon publiceringsåtgärd av antytt innehåll, anser beredningen dock ett stadgande svarande mot den ifrå-

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

ga varande regeln i 1895 års lag icke kunna undvaras. Såsom förut framhållits är den nuvarande regeln emellertid icke ägnad att ge tillräcklig ledning åt rättstillämpningen. Ej heller den avfattning, som förordades i 1909 års förslag, synes skänka erforderlig klarhet. Där avsågos enligt ordalydelsen de fall, då någon på grund av lag vore berättigad att bortföra föremål från annans fastighet. Det var emellertid avsett, att bestämmelsen skulle tillämpas icke blott då en bortföringsrätt uttryckligen stadgats i någon författning utan även då en sådan rätt kunde härledas genom analog rättstillämpning. Det har synts beredningen lämpligt att söka direkt känneteckna de fall, som skola inrymmas under det ifrågasatta stadgandet. Ett föremål skall enligt beredningens förslag icke ha tillbehörskaraktär, om det tillförts fastigheten av en nyttjanderättshavare eller annan, som icke är fastighetens ägare, och den sistnämnde ej förvärvat föremålet. Såsom praktiska exempel på vad som avses härmed kan nämnas, att en hyresgäst anskaffat en korkmatta till sin lägenhet eller att en arrendator uppfört ett s. k. överloppshus. Om en byggnad sålunda ej utgör tillbehör till fastigheten, bli naturligtvis dess inredning och andra sådana föremål, som anges i 2 §, likaledes lös egendom. 1 Helt uttömmande blir emellertid ej heller en sådan karakterisering av de fall, där lillbehörsegenskapen skall vara utesluten. Det tillägget bör göras, att föremålet ej är sådant att det enligt lag skall kvarbli på fastigheten. Här avses närmast det fall, att arrendator tillfört fastighet gödsel; denna får enligt 2 kap. 19 § nyttjanderättslagen ej bortföras från fastigheten och bör vid sådant förhållande räknas som tillbehör till denna. Det föreslagna stadgandet är såsom nämnts tillämpligt icke blott då det är en nyttjanderättshavare, som tillfört fastigheten något föremål. Bestämmelsen gäller även, då den som vidtagit åtgärden varit någon annan, blott icke fastighetens ägare. I första hand avses härmed sådana fall, då ett annat rättsförhållande än nyttjanderätt ligger till grund för åtgärden. Det kan t. ex. vara fråga om en födorådstagare, som anskaffat en kamin till sin i födorådet ingående bostad, eller ett elektricitetsverk, som uppsatt mätapparater i en fastighet. Dessutom omfattar emellertid stadgandet de fall då — utan att allmänna regler om s. k. accession äga tillämpning — föremål tillförts en fastighet utan stöd av något rättsförhållande, vare sig detta skett på grund av misstag eller med kännedom om den bristande befogenheten. Det k a n ifrågasättas, om regeln härvidlag går för långt. Måhända borde ett föremål i stället få tillbehörskaraktär, när den som anbragt det i en fastighet icke kan åberopa någon rättsgrund härför. En sådan ordning skulle dock lätt kunna leda till otillfredsställande resultat, särskilt om föremålet hade stort värde och åtgärden skedde på grund av ursäktligt förbiseende. Beredningen har därför låtit stadgandet omfatta även nu anförda fall. Den som utan rätt anbragt något på en fastighet kan emellertid bli skadeståndsskyldig enligt allmänna regler. 1

Jfr NJA T 1909 s. 297.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

107 Det förekommer ej sällan, att maskiner och vissa andra föremål ställas till förfogande genom uthyrning. Ifall den, som hyrt ett sådant föremål, är en nyttjanderättshavare eller eljest någon annan än fastighetsägaren, är det utan vidare klart, att föremålet ej bör utgöra tillbehör till fastigheten och ej heller erhåller denna karaktär enligt det föreslagna stadgandet. Om det däremot är fastighetsägaren själv, som hyrt föremålet, blir frågan mera invecklad. Stundom måste det anses vara uthyraren, som tillfört fastigheten föremålet, och detta kan då ej bli tillbehör. Så är händelsen, när föremålet tillförts fastigheten i uthyrarens intresse. Ett exempel härpå har redan berörts i det föregående, nämligen mätapparater, som mot hyra installerats av ett elektricitetsverk. I regel har dock föremålet blivit förhyrt i fastighetsägarens eget intresse, och det måste då anses att det är han, som försett fastigheten med föremålet. Av det föreslagna stadgandets avfattning framgår, att i dylikt fall föremålet får karaktär av tillbehör, varför således uthyrarens äganderätt går förlorad. Detta sammanhänger med den ståndpunkt, som beredningen intagit till frågan om giltigheten av äganderättsförbehåll. Om ett föremål, som tillförts fastigheten av exempelvis en hyresgäst, förvärvas av fastighetsägaren, blir föremålet enligt den här föreslagna bestämmelsen tillbehör till fastigheten. Ett sådant förvärv behöver icke alltid ske genom uttryckligt överlåtelseavtal. Det kan ibland framgå av de föreliggande omständigheterna, t. ex. om hyresgästen ersätter en av honom skadad inredningsdetalj eller om fastighetsägaren tillförbinder hyresgästen att bekosta en viss anordning med det för båda parterna uppenbara syftet, att denna skall bibehållas i fastigheten även efter hyresgästens avflyttning. Stundom kan också fastighetsägaren göra ett förvärv i enlighet med allmänna rättsregler om s./k. accession 1 eller specifikation. 2 Slutligen må i detta sammanhang påpekas, att den rätt att bortföra föremål, som tillkommer nyttjanderättshavare och andra, ej kan göras gällande under hur lång tid som helst efter det besittningsrätten till fastigheten upphört. Såsom i det föregående angivits äro nämligen de legala bortföringsrättigheterna regelmässigt tidsbegränsade genom uttryckliga föreskrifter, och även där sådana saknas, torde man kunna antaga, att en motsvarande regel skall upprätthållas. 3 Åtminstone när en längre tid förflutit efter det sakägarens rättsförhållande till fastighetsägaren upphört utan att den förre gjort sin sakrätt gällande, får denna alltså anses ha utslocknat och föremålet ha blivit tillbehör till fastigheten. När ett föremål har fått karaktär av tillbehör, kan det icke enbart genom avtal mellan fastighetsägaren och t. ex. en nyttjanderättshavare förlora denna karaktär. Ett uttryckligt stadgande härom har beredningen upptagit i 6 §. 1 2 3

Se BB 8: 2, jfr SL 24: 1. Jfr BB 26: 2 och ÄB 13: 2. Jfr N J A 1933 s. 447 och I s. 215.

2 kap. Om tillbehör till fastighet. 5 §.

I 4 § av 1895 års lag finnas bland annat följande stadganden: Byggnad, stängsel eller annan för stadigvarande bruk avsedd anläggning å tomt, som besväras av inskriven tomträtt, eller å område, som besväras av inskriven vattenfallsrätt, eller å jord, som upplåtits under besittningsrätt för obegränsad tid (åborätt) enligt lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord, må ej, ändå att byggnaden eller anläggningen tillhör ägaren av den fasta egendomen, hänföras till denna. För gruvdrift avsedd byggnad, stängsel, ledning eller annan anläggning, varom i 2 § är sagt, må ej, ändå att den tillhör ägaren av den jord, vara gruvan är belägen, till den jord hänföras. Liknande, ehuru mindre omfattande bestämmelser voro i 1909 års förslag upptagna som ett andra stycke i 2 §. Beredningen har sökt återge de nu gällande reglerna i mera koncentrerad form. De byggnader och övriga anläggningar, som det här är fråga om, bli i rättsligt hänseende så fullständigt avskilda från fastigheten, att de icke få k a r a k t ä r av tillbehör till denna, även om de komma i fastighetsägarens hand. I stället gäller enligt 4 kap. 4 och 11 §§ nyttjanderättslagen samt 4 § lagen om upplåtelse under åborätt av viss jord, att de anläggningar, som finnas på områden upplåtna under tomträtt, vattenfallsrätt eller åborätt, skola utgöra tillbehör till rättigheten i fråga. Rätten till gruva har, liksom de övriga nu n ä m n d a rättigheterna, karaktär av lös egendom. Även här består ett visst rättsligt samband mellan själva gruvrätten och anläggningar för gruvdriften. 1 Då stadgandet i 1895 års lag med gruvdrift allenast torde avse bearbetande av sådan mineralfyndighet som är föremål för inmutning eller koncession, har beredningen ansett stadgandet böra undergå en redaktionell j ämkning. 6 §.

Att ett föremål har karaktär av tillbehör innebär att detsamma icke utgör något självständigt objekt för sakrättighet. Såsom förut utvecklats skall en rättighet, som stiftats i fastigheten, automatiskt omfatta jämväl dess tillbehör, medan å andra sidan en särskild sakrätt ej skall kunna gälla enbart i ett föremål, som utgör tillbehör till en fastighet. Under de i 4 § angivna betingelserna kan visserligen en särskild rätt till ett föremål bibehållas, oaktat föremålet så förbindes med en fastighet att de yttre förutsättningarna för tillbehörsegenskapen föreligga. Men i dylikt fall blir föremålet, såsom den uppställda regeln härom direkt utsäger, icke något tillbehör; det bevarar sin rättsliga självständighet trots sin förening med fastigheten. Annorlunda ter sig situationen, om en rättshandling skall avse ett med fastigheten förbundet föremål, som sedan längre eller kortare tid verkligen utgör tillbehör. Om fastighetsägaren exempelvis vill överlåta en i fastigheten inrymd maskin, som har k a r a k t ä r av tillbehör, får sådan överlåtelse ej utan vidare giltighet mot 1

Jfr 57 § gruvlagen.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

tredje man, som förvärvar äganderätt till fastigheten. Står maskinen kvar på samma plats som förut, kommer ny ägare till fastigheten att äga jämväl raaskinen, trots att förre ägaren överlåtit densamma. Emellertid bör naturligtvis tillbehörsegenskapen icke utgöra hinder för en fastighetsägare att avyttra ett föremål som utgör tillbehör. Avtal härom måste självfallet tillerkännas bindande verkan kontrahenterna emellan, och fastighetsägaren skall alltså i följd av avtalet vara pliktig att med föremålet vidtaga sådan åtgärd, att dess tillbehörsegenskap upphör och det erhåller rättslig självständighet. Detta resultat vinnes, allmänt talat, därigenom att föremålet i förhållande till fastigheten bringas i ett läge, som icke uppfyller de legala förutsättningarna för tillbehörsegenskap. Hur denna förändring, närmare bestämt, skall gestalta sig, blir dock i viss mån varierande allt efter föremålets beskaffenhet och andra omständigheter. Är tillbehörsegenskapen grundad på ett rent mekaniskt samband mellan föremålet och fastigheten, åstadkommes förändringen vanligen därmed att detta samband avklippes. Om sålunda en byggnad nedrivits, ett träd skilts från roten, en värmeledningspanna lösgjorts o. s. v. har en förändring inträtt, som medfört att föremålet i fråga ej längre är att anse såsom tillbehör. Erinras må dock, att det fysiska avskiljandet i dylika fall ej alltid verkar avgörande. Såsom i annat sammanhang framhållits, bör ett rent tillfälligt bortflyttande av ett tillbehörsföremål, exempelvis för reparation, ej medföra att föremålet i rättsligt hänseende får en annan karaktär än tidigare. Vad beträffar sådana fall där tillbehörsegenskapen väsentligen grundas på ändamålsgemenskap, utan att något mekaniskt samband föreligger, åstadkommes förändringen vanligen därmed, att föremålet flyttas, så att det ej längre kan tjäna det ursprungliga ändamålet. Att föremålet helt avlägsnas från fastigheten behöver härvid icke vara erforderligt. Om fastighetsägaren sålt exempelvis ett badkar, torde den omständigheten att karet flyttats från badrummet till en annan lokal i fastigheten tillräckligt utmärka att karet ej längre utgör tillbehör till denna. Något annat är att den rätt, som köparen i dylikt fall förvärvat, ej ernår det fulla skyddet mot tredje man, förrän föremålet kommit i köparens besittning. I överensstämmelse med vad nu utvecklats rörande tillbehörsbegreppet har beredningen i förevarande paragraf upptagit ett principiellt stadgande av innehåll att överlåtelse av föremål, som utgör tillbehör till fastighet, ej blir gällande mot tredje man, utan att föremålet så skiljes från fastigheten, att det ej längre är att anse som tillbehör till denna. Av detta stadgande får anses följa, att ej heller tillbehörs undantagande vid fastighetsöverlåtelse blir gällande mot tredje man innan föremålet avskilts. 1 Enligt beredningens mening bör stadgandet k u n n a analogivis tillämpas på annan rättshandling än överlåtelse — t. ex. testamente och arvskifte — när detta i något fall ter sig naturligt och rimligt. I detta sammanhang må dock framhållas, att upplåtelse av rätt för någon att själv tillägna sig vissa tillbehör — t. ex. växande träd — genom att erhålla karaktär av nyttjanderätt eller annan erkänd typ 1

Jfr SvJT 1940 rf s. 55 och 1944 s. 408 f.

HO

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

av begränsad sakrätt kan få verkan mot tredje man enligt de för dylik sakrätt gällande reglerna. För det föreslagna stadgandets tillämplighet erfordras icke att tredje m a n vid det konkurrerande rättsförvärvet varit i god tro. Att tredje m a n ägt eller bort äga kännedom om att ett visst tillbehör till fastigheten överlåtits, synes nämligen icke böra få verka därhän, att föremålet förlorar sin egenskap av tillbehör. Vad som i ett givet ögonblick skall utgöra det objekt för rättigheter, som avses med begreppet fastighet, kan ej få vara beroende av subjektiva omständigheter. Ett visst föremål skall icke samtidigt kunna utgöra tillbehör, när det gäller en konkurrerande rättsförvärvare i god tro, och bedömas såsom självständigt föremål, såvitt angår konkurrent som är i ond tro. 7 §• Då försäljning sker mot avbetalning eller eljest på kredit, är det som bekant synnerligen vanligt, att säljaren skaffar sig säkerhet i det försålda godset genom att förbehålla sig äganderätten till detsamma, intill dess full betalning erlagts. Om ett på sådant villkor sålt föremål tillföres en byggnad, uppkommer frågan, huruvida föremålet kan få karaktär av tillbehör, ifall övriga förutsättningar härför föreligga. Detta skulle betyda, att äganderättsförbehållet förlorade sin verkan gentemot tredje man, eftersom tillbehörsegenskapen, såsom framhållits i inledningen till detta kapitel, innebär att en särskild sakrätt ej får göras gällande enbart i tillbehöret. Däremot finns det i och för sig icke något hinder mot att förbehållet bibehåller sin giltighet kontrahenterna emellan. Såsom redan berörts under 4 § har det nu angivna spörsmålet hittills bedömts med utgångspunkt från den i 1895 års lag intagna regeln, att såsom tillbehör ej skall räknas föremål, till vilket någon annan än fastighetsägaren har äganderätt på en mot envar gällande grund. Inom doktrinen hävdades till en början olika åsikter om innebörden av denna ganska oklara bestämmelse och särskilt om dess betydelse för frågan om giltigheten av äganderättsförbehåll. 1 Även praxis var ursprungligen vacklande. 2 Genom ett av högsta domstolen i plenum år 1918 avgjort mål fastslogs emellertid, att äganderättsförbehåll, avseende föremål av nu ifrågavarande slag vilka tillförts en byggnad, icke kan göras gällande mot ny ägare av fastigheten, som inköpt denna på exekutiv auktion. 3 Genom andra rättsfall har denna ståndpunkt ytterligare fixerats och utbyggts. Sålunda skall samma princip gälla, då avtalet mellan föremålens leverantör och den ursprunglige fastighetsägaren erhållit formen av ett hyresavtal med villkor, att äganderätten till föremålen skall övergå till fastighetsägaren, då en viss summa blivit betald. 4 Äganderättsförbehåll har ej heller ansetts äga giltighet gentemot fas1 Se särskilt å ena sidan A l m é n i SvJT 1918 s. 5 ff. och å andra sidan S j ö g r e n 1916 s 353 ff 2 Se N J A 1909 s. 278, 1913 s. 627, 1914 s. 263 och 1917 s. 462. 3 NJA 1918 s. 441. 4 NJA 1918 s. 445.

i TfR

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

m

tighetsägarens konkursbo. 1 Däremot kan sådant förbehåll göras gällande mot fastighetsägaren personligen., 2 Förbehållet har alltså blott obligationsrättslig giltighet. I 1909 års förslag saknades uttrycklig bestämmelse rörande giltigheten av äganderättsförbehåll. Det uttalades i motiven att, sedan ett föremål blivit så införlivat med en fastighet att det utgjorde tillbehör till denna, ett förbehåll om särskild rätt till detsamma icke ägde vidare giltighet. 3 Spörsmålet om giltigheten av äganderättsförbehåll vid uppkomsten av tillbehörsegenskap har på senare tid tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Vid 1935 års riksdag påyrkades sålunda i en motion (II: 346) utredning rörande lämpligheten av en sådan ändring eller förklaring av 1895 års lag, att äganderättsförbehåll vid försäljning av egendom, som efter att ha införlivats med byggnad kunde borttagas utan väsentlig skada på byggnaden, bleve gällande så långt detta läte sig göra utan att andra berättigade intressen träddes för nära. I sitt utlåtande (nr 20) över motionen framhöll första lagutskottet, att den bestämning av vad till fast egendom vore att hänföra, som genomförts i 1895 års lag, uppenbarligen hade tillkommit främst av hänsyn till fastighetskrediten. Det vore av stor betydelse att en kreditgivare kunde utgå från att de föremål, som framstode såsom tillbehör till en fastighet, vid exekutiv försäljning följde fastigheten. Ur denna synpunkt kunde det alltså icke förordas, att den som levererat tillbehör till en fastighet skulle, där fastigheten försåldes, kunna göra äganderättsförbehåll gällande mot köparen. Det finge därjämte framhållas, att dylika äganderättsförbehåll kunde vara till men jämväl för en hyresgästs anspråk att få ostört besitta den förhyrda lägenheten m. m. Det anförda torde ge vid handen, att goda skäl talade för den i rättspraxis intagna ståndpunkten att frånkänna äganderättsförbehåll laga verkan, sedan föremålen införlivats med fastigheten. Utskottet, som vidare anmärkte att frågan om förtydligande av bestämmelserna i 1895 års lag helt visst komme att behandlas i samband med den förestående revisionen av jordabalken, hemställde att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Denna hemställan bifölls ock av riksdagen. I ett den 19 januari 1938 avgivet betänkande behandlade 1934 års byggnadsindustrisakkunniga bland annat frågan om tryggande av byggnadsborgenärers ställning. Då byggherren själv uppträdde som företagare, borde enligt de sakkunnigas förslag byggnadsborgenärerna — däribland leverantörer — för sina fordringar erhålla förmånsrätt i den del av fastighetens värde, som svarade mot byggnadsvärdet. Meningen torde h a varit, att leverantörernas fordringar skulle utgå ur byggnadsvärdet före inteckningar i fastigheten.. Detta förslag avsåg nybyggnad. Beträffande ombyggnad och därmed jämförligt arbete ställde sig de sakkunniga tveksamma i vad mån och på vilket sätt motsvarande förmånsrätt skulle kunna beredas leverantörerna med iakttagande av att tidigare inteckningshavares rätt icke obehörigen för1 2 3

N J A 1923 s. 602. Jfr vidare NJA 1931 s. 647, 1941 s. 156 och 1944 s. 183 Jfr särskilt NJA 1941 s. 156. I I I s. 105.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

sämrades. Det förutsattes, att en leverantör, som ville komma i åtnjutande av förmånsrätten, skulle inom viss kortare tid efter fordringens uppkomst anmäla densamma hos inskrivningsdomaren. Denne skulle förvara de inkomna anmälningarna i särskilda samlingsakter, en för varje fastighet, och i fastighetsboken anteckna att samlingsakt blivit upplagd för fastigheten. Till bevarande av sin förmånsrätt borde leverantör inom viss tid anhängiggöra rättegång mot fastighetsägaren om utfående av sin fordran ur fastigheten ävensom hos inskrivningsdomaren förete bevis därom. 1 Samtidigt framlades i en vid 1938 års riksdag väckt motion (II: 72) vissa önskemål beträffande en då tillämnad revision av lagen om avbetalningsköp. I motionen berördes spörsmålet om giltigheten av äganderättsförbehåll till föremål — maskiner, hissar, värmeledningspannor m. m. — som införlivats med en fastighet. Härom anfördes i huvudsak följande. Mot att tillerkänna äganderättsförbehåll till dylika föremål verkan även mot tredje man hade anförts, att detta skulle innebära alltför stora risker för innehavare av inteckning i fastigheten. Emellertid kunde bärkraften av detta argument icke anses oomtvistlig. Genom att de på avbetalning sålda föremålen räknades som tillbehör till fastigheten, sedan de införlivats med denna, höjdes fastighetens värde. I fråga om innehavare av äldre inteckningar medförde därför den härskande rättsuppfattningen, att dessa oskäligt gynnades på bekostnad av den, som sålt föremålen på avbetalning. Hänsynen till inteckningshavarna kunde således åberopas endast i fråga om sådana inteckningshavare som efter föremålens införlivande med fastigheten förvärvat sina inteckningar och därvid saknat kännedom om att föremålen inköpts på avbetalning. Huruvida säljarnas berättigade intressen borde offras till förmån för denna begränsade grupp av inteckningshavare torde väl kunna ifrågasättas. Ansåges emellertid oeftergivligt att bereda skydd för sistnämnda inteckningshavare, erbjöde sig en annan utväg. Det kunde stadgas, att äganderättsförbehållet skulle få antecknas i fastighetsboken och att förbehållet skulle ha verkan mot inteckningshavare och annan tredje man endast under förutsättning att sådan anteckning skett senast vid den tidpunkt, då föremålet införlivats med fastigheten. Genom en dylik anteckning skulle j u senare förvärvare av inteckningar och andra berörda rättsägare varskos om förbehållet. För att gravationsbevisen icke i alltför hög grad skulle belastas med dessa anteckningar kunde vidare föreskrivas, att anteckningarna skulle förlora sin verkan efter viss tid, exempelvis fem år. Första lagutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 34) över motionen till en början om att den ståndpunkt gällande rätt intoge till frågan om äganderättsförbehållets giltighet sammanhängde med bestämmelserna i 1895 års lag och anmärkte att dessa bestämmelser givetvis komme att upptagas till behandling vid den förestående revisionen av jordabalken. Utskottet anförde därefter, att syftet med motionen emellertid torde k u n n a nås även på annat 1 SOU 1938: 10 s. 438 ff., jfr s. 435 f. — E t t förslag om tryggande av byggnadsborgenärers rätt framlades redan år 1921 av särskilda sakkunniga (SOU 1922: 26). Även enligt detta forslag skulle byggnadsborgenärerna erhålla en förmånsrätt i fastigheten.

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

H3

sätt än genom att tillerkänna äganderättsförbehållet giltighet i nu avsedda fall. Vanligen kunde det knappast vara parternas mening att säljaren skulle kunna återtaga det i fastigheten infogade föremålet; genom frånskiljandet skulle ofta skada uppkomma såväl för fastighetsägaren som för ägaren av föremålet, vilket kunde ha anpassats särskilt för fastigheten. Säljaren åsyftade i själva verket med äganderättsförbehållet icke något annat än att erhålla säkerhet för köpeskillingen. Utskottet erinrade om att enligt byggnadsindustrisakkunnigas förslag byggnadsborgenärer — till vilka hörde bland andra leverantörer av hissar och dylikt till nybyggnader — skulle under vissa villkor erhålla förmånsrätt i fastigheten för sina fordringar. Då de sakkunnigas förslag företedde påtagliga likheter med det i motionen skisserade, syntes frågan icke böra föranleda någon framställning från riksdagen. På utskottets hemställan blev motionen avslagen av riksdagen. Byggnadsindustrisakkunnigas förslag har icke medfört någon lagstiftning om tryggande av byggnadsborgenärernas rätt. Det förslag i ämnet, som den 10 september 1946 framlagts av byggnadsborgenärsutredningen, avser allenast byggnadsarbetares lönefordran. I det av beredningen remitterade lagutkastet hade i överensstämmelse med ståndpunkten i rättspraxis äganderättsförbehåll frånkänts verkan mot tredje man. Den härom upptagna bestämmelsen lämnades i flertalet yttranden utan erinran. Av Sveriges industriförbund hävdades emellertid, att leverantörer av hissar, värmeledningspannor m. m. borde beredas rättsskydd antingen genom att äganderättsförbehåll godtoges eller ock genom att förmånsrätt i fastigheten tillerkändes leverantörerna. Om rätten att åberopa förbehållet mot tredje man, på sätt föreslagits i motionen vid 1938 års riksdag, gjordes beroende av inskrivning i fastighetsboken med tidsbegränsad giltighet, kunde förbehållet icke sägas lända köpare av fastigheten till större men än andra rättigheter som gällde i fastigheten. Detsamma kunde sägas om senare inteckningshavare. De, vilkas inteckningar tillkommit före leveransen, kunde icke ha något befogat anspråk på att framför leverantörerna få tillgodogöra sig föremålens värde. Det vore visserligen förståeligt och motiverat, att lagstiftningen ville förebygga att hyresgästers rätt gjordes mer eller mindre värdelös genom borttagande av hissar, värmeledningselement o. s. v. Men det vore att märka, att en leverantör i regel ej hade något intresse av att återtaga föremålen, utan äganderättsförbehållet utgjorde ett påtryckningsmedel mot fastighetsägaren att ordna den resterande betalningen. Måhända kunde emellertid av hänsyn till hyresgästerna stadgas, att återtagande av föremålen ej finge ske förrän viss tid, t. ex. ett år, förflutit efter det leverantören väckt talan därom mot fastighetsägaren och anteckning om denna talan skett i fastighetsboken. En sådan tidsfrist skulle säkerligen medföra, att uppgörelse alltid komme att i någon form träffas, så att ett återtagande av föremålen praktiskt taget aldrig skulle komma till stånd. Och skulle det i något sällsynt fall ske, vore i alla händelser hyresgästerna tryggade mot plötsliga och opåräknade åtgärder i sådant hänseende. F r å n annat håll framlades ett förslag,

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

som påminde om den av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga förordade lösningen. Enligt detta förslag skulle äganderättsförbehållet visserligen icke berättiga till att återtaga något föremål men medföra en förmånsrätt i det förmögenhetsvärde, som de löstagbara delarna av installationen representerade. En förutsättning därför skulle vara, att leverantören läte registrera äganderättsförbehållet, varvid den obetalade summan för installationen, såvitt avsåge de löstagbara delarna av densamma, skulle antecknas i fastighetsboken. Den inbördes förmånsrätten mellan äganderättsförbehållet och inteckningar i fastigheten finge bestämmas med hänsyn till inskrivningarnas tidsföljd. Vidare ifrågasattes i ett yttrande, huruvida icke äganderättsförbehåll till maskiner, som krävde och jämväl vilade på fast från grunden berett underlag och alltså enligt gällande rätt utgjorde tillbehör, borde godkännas för vissa, företrädesvis smärre industrier, enär det eljest kunde bli svårt för dessa att anskaffa kredit för maskinell utrustning. Den fråga, som nu behandlas, är ett av de praktiskt mest betydelsefulla spörsmålen rörande tillbehör till fastighet. Beträffande den maskinella utrustningen i fabriker och därmed jämförliga lokaler blir dock frågan av mindre vikt än tidigare, därest tillbehörskretsen begränsas på sätt beredningen föreslagit. Att äganderättsförbehåll i praxis icke tillerkänts verkan mot tredje man är enligt beredningens mening grundat på starka sakliga skäl. I regel har det varit fråga om värmeledningar, hissar, sanitetsanläggningar och dylika föremål, vilka levererats på kredit under förbehåll, att leverantörens äganderätt till föremålen skulle bibehållas till dess han erhållit full betalning. Om dylika förbehåll skulle respekteras, kunde alltså en leverantör — kanske efter lång tid och sedan fastigheten gått genom flera händer — återtaga mycket viktiga inredningsföremål. Det är tydligt, att en sådan möjlighet skulle innebära betydande faror såväl för fastighetskrediten som för omsättningen på fastighetsmarknaden. Vad angår inteckningshavare bleve nackdelarna särskilt påtagliga för dem, som erhållit inteckningar efter föremålets införlivande med fastigheten, men även för innehavare av äldre inteckningar kunde förbehållet lända till förfång, exempelvis i fall då en byggnad efter inteckningens meddelande försetts med tillbehör, som ej kan avlägsnas utan skadegörelse på byggnaden, eller då föremålet ersatt en förutvarande installation. Synnerligen stora olägenheter skulle också kunna uppkomma för hyresgästerna i de fastigheter, där äganderättsförbehåll gjordes gällande. Deras lägenheter skulle måhända kunna bli helt otjänliga för sitt ändamål. De rättsliga möjligheter att inskrida, som stå inteckningshavare och vissa andra intressenter till buds, ge dem säkerligen icke tillräckligt praktiska och snabba reaktionsmedel mot dessa risker. Slutligen skulle skiljandet av inredningsföremålen från fastigheten ur ekonomisk synpunkt i regel medföra större eller mindre värdeförstörelse. Tydligen är det emellertid här blott i andra hand fråga om en önskan från leverantörernas sida att utbekomma föremålen; leverantörernas egentliga in-

2 kap. Om tillbehör till fastighet.

tresse är att få kreditsäkerhet. I den mån det kan anses påkallat att bereda leverantörerna en särställning i förhållande till andra borgenärer, synes det i varje fall olämpligt att tillgodose behovet av kreditsäkerhet genom en rätt att bortföra delar av vad som hör till fast egendom, med de svåra ölägenheter som kunna uppkomma härigenom. Det bör därför ej heller ifrågakomma att godkänna äganderättsförbehåll under förutsättning att de offentliggöras genom inskrivning. Härigenom skulle visserligen publicitetsintresset kunna tillgodoses, men även därefter återstå så allvarliga betänkligheter mot äganderättsförbehållen, att dessa ej böra godtagas av lagstiftningen. Frågan om tryggande av leverantörernas fordringar lärer få lösas i annan ordning. Enligt beredningens mening bör alltså den ståndpunkt, till vilken rättspraxis kommit, ej övergivas. Det torde tvärtom kunna ifrågasättas att gå ett steg vidare. De nyss angivna skälen för den sedvanerättsliga regeln att äganderättsförbehållen sakna verkan mot tredje man tala i stort sett också för att utvidga densamma, så att äganderättsförbehållen frånkännes giltighet även i förhållande till den avtalsslutande fastighetsägaren. Om så sker, skulle det överhuvud taget ej finnas någon användning för äganderättsförbehåll på detta område. Härmed skulle undanröjas vissa mindre lämpliga konsekvenser av den nuvarande ordningen. Huruvida för närvarande en leverantör kan göra äganderättsförbehåll gällande eller icke beror nämligen alltför mycket på tillfälliga omständigheter, och rättsläget blir alltför mycket beroende av den snabbhet, med vilken den ene eller den andre intressenten kan framkalla olika rättsliga eller faktiska åtgärder, t. ex. utmätning eller löstagande av tillbehörsföremål. 1 På grund av vad ovan anförts har beredningen föreslagit att, när föremål överlåtes under äganderättsförbehåll, detta skall sakna verkan, om föremålet tillförts fastigheten på sådant sätt att det blir tillbehör till denna. Under äganderättsförbehåll inbegripes härvid, efter förebild i lagen om avbetalningsköp, dels villkor att överlåtaren skall äga rätt att återtaga föremålet, om förvärvaren åsidosätter vad honom åligger, dels villkor att äganderätten till föremålet skall förbli hos överlåtaren intill dess betalning erlagts eller annan förutsättning uppfyllts. Regeln skall gälla icke blott när det är ett köp av tillbehörsföremål, som skett under äganderättsförbehåll, utan även då sådant förbehåll gjorts vid annan överlåtelse, t. ex. gåva. Att regeln ej skall kunna kringgås genom att rättshandlingen får formen av ett hyresavtal torde vara uppenbart. Om det är en annan än fastighetsägaren, som tillfört fastigheten ett föremål, får detta på grund av 4 § i förslaget icke karaktär av tillbehör. Ett äganderättsförbehåll från leverantörens sida gentemot dylik förvärvare kan alltså äga giltighet såväl kontrahenterna emellan som i förhållande till tredje man. 2 närmare S c h m i d t ,

Om ägareförbehåll och avbetalningsköp (1938) s. 174 ff.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar. 3 KAP. Om rättsförhållanden mellan grannar.

Gällande svensk rätt innehåller ej några allmänna civilrättsliga regler om förhållandet mellan fastighetsgrannar. Ett försök att åstadkomma sådana regler gjordes genom 1909 års förslag, vars tredje kapitel ägnades den s. k. grannelagsrätten. I motiven till detta kapitel betonades, att grannskapsförhållandet medförde att en fastighetsägare vid utövandet av sin äganderätt måste taga hänsyn till grannen och grundade enligt sakens natur mellan dem ett förhållande av ömsesidiga rättigheter och förpliktelser. Som regel kunde det väl icke tilllåtas en fastighetsägare att utan grannens medgivande vidtaga någon åtgärd på dennes fastighet eller att på den egna fastigheten företaga något, som omedelbart verkade in på grannens. Den naturliga intressegemenskapen kunde dock föranleda lagbestämmelser, enligt vilka den ene berättigades att företaga viss åtgärd på den andres fastighet eller det t. o. m. ålades den sistnämnde att på yrkande själv vidtaga någon åtgärd. Vattenrätten och stängsellagstiftningen erbjöde exempel därpå. Särskilt framträdde emellertid grannskapsförhållandets betydelse i fråga om åtgärder, vilkas verkan medelbart sträckte sig in på grannens område, t. ex. åstadkommande av rök, gnistor, buller och damm samt utförande av grävningsarbeten, som orsakade förskjutning och ras på en intilliggande fastighet. Ville man i fråga om dylika åtgärder låta fastighetsägaren fritt handla inom sin ägogräns, bleve detta lika ödeläggande för hans granne som ett ovillkorligt förbud mot varje handlande, som sträckte sin verkan utöver ägogränsen, bleve förlamande för jordäganderättens utövning. I icke ringa utsträckning reglerades de intressemotsättningar, varom här vore fråga, genom sådan lagstiftning som avsåge upprätthållande av säkerhet till liv och hälsa eller allmän ordning. Åtskilliga politirättsliga bestämmelser i ordningsstadgan för rikets städer, byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan samt förordningarna om eldfarliga oljor och explosiva varor lände till skydd även för dem som ägde fastighet i grannskapet av en viss verksamhet. Ehuru närmast givna i ett offentligt intresse torde dock bestämmelser av detta slag kunna oberoende av åtalsmyndighetens medverkan åberopas av den granne, som lede men av deras överträdande. Det skydd, som tillvaron av dylika föreskrifter medförde även för granne, vore emellertid icke tillräckligt. Grannskapsförhållandet såsom sådant krävde sin särskilda reglering; det gåve upphov åt rättigheter och förpliktelser, vilkas iakttagande icke påkallades av något allmänt intresse och vilkas omfattning det därför kunde överlämnas åt vederbörande att utsträcka eller inskränka genom överenskommelse sig emellan. 1 Det anfördes vidare i motiven, att lagbestämmelser av hithörande art funnes upptagna i författningar, som fölle inom den speciella privaträttens om1

I I I s. 167 ff.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

H7

rade. Sålunda vore åtskilliga stadganden i författningarna om vattenrätt, stängselskyldighet och enskilda vägar att hänföra till grannelagsrätten. Allt fortfarande borde dessa författningar bibehållas såsom speciallagar. I jordabalken borde ingå de för grannskapsförhållandet bestämmande grundsatser, vilka icke hänförde sig till dylika särskilda förhållanden. Viktigast i sådant avseende vore frågan om den medelbara inverkan, som vissa inom en fastighets område vidtagna åtgärder i allmänhet utövade inom en angränsande fastighets område. 1 I enlighet med dessa riktlinjer behandlades i tredje kapitlet av 1909 års förslag frågan, i vilken utsträckning granne vore skyldig att tåla rök, hetta, buller med flera dylika s. k. immissioner från angränsande fastighet. Vidare gåvos bestämmelser i fråga om den inverkan, som grävning och annan dylik åtgärd inom en fastighets område kunde utöva inom området för en annan. Det ansågs dessutom önskvärt att i samma kapitel inarbeta då gällande lagregler om byggnad, som uppförts utöver tomtgräns, varjämte liknande bestämmelser föreslogos för landsbygdens del. Däremot befanns ej behövligt eller lämpligt att medtaga en del andra i vissa främmande lagar berörda spörsmål om grannars rättigheter och skyldigheter, t. ex. i fråga om rötter och grenar som från träd inom en fastighets område skjuta in på en annans, om frukt som från träd på den ena fastigheten faller ned på den andra, om träd som stå i själva gränslinjen samt om murar, häckar och dylikt i gränsen.

Enligt beredningens mening tala övervägande skäl för att i stort sett bibehålla denna systematik. Väl torde någon fullt logisk gränsdragning icke vara möjlig mellan å ena sidan sådana grannelagsregler, som böra ingå exempelvis i vattenlagen och lagarna om ägofred, enskilda vägar och rätt till jakt, samt å andra sidan sådana grannelagsrättsliga bestämmelser, som böra infogas i jordabalken. Till belysande härav kan erinras om att enligt motiven till 1909 års förslag föreskrifter om vattenförorening ansågos böra inarbetas i vattenlagstiftningen, vilket också numera skett. Allmänna regler om luftförorening borde däremot enligt dessa motiv ha sin plats i jordabalken. De ändamålssynpunkter, som uppbära reglerna om vattenförorening, torde i stor utsträckning göra sig gällande även beträffande luftförorening. Den uppdelning mellan jordabalken och specialförfattningar, som förordades i 1909 års förslag, är emellertid påkallad av praktiska skäl. Det är ofrånkomligt att vid övervägande av frågan, huruvida vissa grannelagsrättsliga regler böra ha sin plats i jordabalken eller i en specialförfattning, taga hänsyn till önskemålet att sammanföra lagreglerna inom ett rättsområde till ett systematiskt helt och till det föreliggande ämnets vidlyftighet. Den grannelagsrättsliga reglering, som skall upptagas i förevarande kapitel av jordabalken, torde därför lämpligen kunna begränsas till huvudsakligen samma spörsmål, som behandlades i 1909 års förslag. 1

III s. 169.

21—600777

III

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

Beredningen har icke ansett sig k u n n a förbigå de i 1909 års förslag utelämnade spörsmålen om rötter och grenar, som tränga in över fastighetsgräns. Däremot har, lika litet som i nämnda förslag, någon bestämmelse funnits påkallad beträffande frukt, som från träd på en fastighet faller ned på angränsande mark. Frågan om gemensamma m u r a r och andra anläggningar i gränsen mellan två fastigheter synes vara av alltför speciell natur för att böra upptagas i detta sammanhang och torde i allt fall kräva en vidlyftigare reglering än som lämpligen kan infogas i detta kapitel. Även i beredningens förslag har därför detta spörsmål lämnats å sido. Det har synts lämpligt att inleda kapitlet om rättsförhållanden mellan grannar med en allmänt hållen erinran om intresseavvägning efter skälighet (1 §). Härigenom lämnas en vägledning för bedömandet av sådana grannelagsförhållanden som ej blivit föremål för särskild reglering. Sedan upptages till behandling frågan om immissioner och de rättsmedel, som stå till buds mot dylika störningar (2—6 §<§), varpå följer en bestämmelse om rötter och grenar, som tränga in på grannens område (7 §). Härefter meddelas regler om inverkan på grannfastighet genom grävning och annat dylikt arbete (8—io §§). Slutligen innehåller kapitlet stadganden rörande byggnad, som uppförts utöver fastighetsgräns (11 §). De om immissioner upptagna bestämmelserna förutsätta en särskild lagstiftning om koncession för grannskapstörande industrier m. m. Frågan, hur en sådan lagstiftning skall i detalj utformas, bör göras till föremål för särskild utredning. För att närmare belysa de praktiska verkningarna av förslagets stadganden om immissioner h a r beredningen emellertid i en bilaga intagit ett av motiv åtföljt preliminärt utkast till koncessionslagstiftning. Beredningen förutsätter att detta lagutkast skall kunna tjäna som underlag för vidare utredning.

För regleringen av de grannelagsrättsliga spörsmålen h a r beredningen funnit det önskvärt att göra sig underrättad om uppfattningar och erfarenheter i detta ämne hos vissa myndigheter och sammanslutningar. Inom beredningen utarbetades i detta syfte preliminära utkast till bestämmelser om rättsförhållanden mellan grannar samt om koncession för grannskapstörande industrier m. m. jämte en promemoria i anslutning till dessa utkast, över lagutkasten eller delar därav inkommo efter remiss yttranden från tekniska högskolan, Sveriges industriförbund, Sveriges fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, byggnads- och hälsovårdsnämnderna i Stockholm och Malmö samt hälsovårdsnämnderna i Örebro, Sundsvall och Gudmundrå. Vidare har under hand ett yttrande över lagutkasten avgivits av professorn Hädar Berglund. I yttrandena framförda synpunkter ha föranlett vissa sakliga ändringar i de preliminära förslagen.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

1 §• I denna paragraf upptages en allmän regel av innehåll, att envar som äger fastighet skall vara pliktig att vid dess nyttjande taga skälig hänsyn till granne. Här åsyftas i första hand fastigheter, som gränsa till varandra, men regeln blir över huvud tillämplig i fråga om fastigheter i sådant grannskap att åtgärder som vidtagas på endera k u n n a inverka på den andra. Detta allmänna stadgande är främst avsett såsom en erinran, att fastighetsägare icke få vid utövandet av sin äganderätt åsamka de kringboende olägenheter av betydelse. Härutöver har genom stadgandet angivits en generell norm för bedömning av grannelagsförhållanden, en norm som är att tilllämpa i den mån icke speciella regler lämnas i de följande paragraferna eller i särskild lagstiftning. Denna norm får alltså tillämpning exempelvis i fråga om nyttjandet av gemensamma murar, häckar o. d. Därest en fastighetsägare brister i skälig hänsyn till grannen, utan att några speciella stadganden äro tillämpliga, bör den förfördelade parten likväl kunna påkalla rättsligt skydd i form av vitesåläggande och ersättning för uppkommen skada. I vissa främmande länders lagstiftning finnas bestämmelser till skydd mot s. k. chikanös rättsutövning, d. v. s. sådana i och för sig tillåtna åtgärder som vidtagas uteslutande eller huvudsakligen i syfte att skada granne eller som i varje fall äro ägnade att skada denne och icke uppbäras av något legitimt intresse. En sådan bestämmelse finnes intagen i 13 § i finska lagen angående vissa grannelagsförhållanden. Härigenom ges möjlighet att inskrida mot åtgärd, som uppenbarligen har till sitt väsentliga ändamål att tillskynda granne skada eller men. Beredningen har emellertid ansett, att ett särskilt förbud mot chikanös rättsutövning i grannelag icke är erforderligt vid sidan av det i förevarande paragraf föreslagna stadgandet. 2 §.

I det moderna samhällslivet är förhållandet grannar emellan utsatt för påfrestningar, till vilka motsvarighet knappast funnits i äldre tid. Genom industriens och trafikmedlens utveckling samt den fortskridande tätbebyggelsen ha i synnerhet immissionerna givit upphov till svårbemästrade samhällsproblem. Immissionerna vålla så mycket större olägenhet som de regelmässigt ha en varaktig karaktär. Såsom exempel på immissioner angavs i 1909 års förslag inverkan genom fint fördelade fasta, flytande eller gasformiga ämnen, vilka genom luften eller vattnet överfördes från ett ställe till ett annat, såsom rök, sot, aska, gnistor, stoft, damm, sand, vattenstänk, gaser och ångor. Vidare angavs inverkan av fysikalisk art, t. ex. hetta, kyla, ljus, buller, skakning, elektriska störningar och dylikt. 1 Härutöver kan erinras om obehag genom insekter 2 och om psykisk inverkan. 3 I främmande länder ha, mer eller mindre i samband med industrialismens 1 III s. 170. 2 Jfr t. ex. NJA 3

1938 s. 479 (obehag från latrinupplag). Jfr NJA 1878 s. 78 (explosionsfara från krutupplag).

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

genombrott, arbetat sig fram vissa principer för immissionernas rättsliga behandling. Vanligen har rättspraxis härvid fått visa vägen. En redogörelse för främmande lagstiftning på området inflöt i motiven till 1909 års förslag, och då denna redogörelse i huvudsak bibehållit sin aktualitet anser sig beredningen kunna här hänvisa till densamma. 1 Det bör tilläggas, att Finland år 1920 erhållit en särskild lag angående vissa grannelagsförhållanden, vari immissionsproblemet reglerats i tämligen nära anslutning till norsk och tysk rätt. I vårt land blev frågan om immissionernas tillåtlighet i stort sett aktuell först i samband med det industriella genombrottet under 1860- och 70-talen. Till en början sökte man bemästra svårigheterna genom politirättsliga föreskrifter. Viktigast härvidlag var utan tvivel 1874 års hälsovårdsstadga, vari åtskilliga regler om offentligt inskridande mot olägenheter från fabriker och näringar gåvos. Såsom närmare skildrats i motiven till 1909 års förslag började emellertid domstolarna redan på 1870-talet även oberoende av politirättsliga stadganden lämna civilrättsligt skydd mot immissioner. 2 I motiven framhölls att den rättsuppfattning, som sålunda gjort sig gällande, borde uttryckligen lagfästas. Härvid erinrades om att riksdagen i skrivelse den 11 april 1903 anhållit om utredning rörande behovet av lagstiftning för att förebygga de olägenheter, som industriella verk ofta förorsakade kringliggande bygd genom vatten- och luftförorening. Med anledning av denna skrivelse hade uppdragits åt den kommitté, som blivit tillsatt för revision av lagstiftningen om jords torrläggning m. m., att avge förslag om åtgärder mot vattenförorening, och efter förnyad hemställan om utredning från 1908 års riksdag hade åt denna kommitté jämväl överlämnats att inkomma med förslag i frågan om luftförorening. Det oaktat upptogs spörsmålet om immissioners tillåtlighet till behandling i 1909 års förslag utom vad angick vattenförorening. Det uttalades härom i motiven, att den allmänna grundsats, som beträffande immissioner skulle vara bestämmande för grannelagsrätten, otvivelaktigt borde erhålla plats i jordabalken, under det att tillämpningen av denna grundsats på särskilda arter av industriell verksamhet kunde överlämnas åt speciallagstiftning. Frågan om vattenförorening ansågs dock böra helt regleras i vattenlagstiftningen och lämnades därför å sido. Sedan 1909 års förslag framlagts, har ovan omförmälda kommitté, den s. k. dikningslagskommittén, år 1915 avgivit betänkande med förslag till lag angående vatten- och luftförorening m. m. Enligt detta förslag skulle ett speciellt koncessionssystem införas. Dikningslagskommitténs förslag blev emellertid icke framlagt för riksdagen, sannolikt på grund av den dyrbara förvaltningsapparat som förutsattes i förslaget. Den 22 september 1936 tillkallades inom justitiedepartementet särskilda sakkunniga med uppgift att vidare utreda bland annat frågan om lagstiftning för att förhindra förorening av vatten och luft. I anslutning till förslag av dessa sakkunniga har frågan 1 I I I s. 176 ff. Jfr betr. vattenförorening SOU 1939: 40 s. 240 ff. samt betr. immissioner i allmänhet L j u n g m a n , Om skada och olägenhet från grannfastighet (1943) s. 48 ff. 2 I I I s. 171 ff. "

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

om vattenförorening blivit föremål för särskild reglering, såvitt angår grundvatten genom 1939 års ändringar i vattenlagen och vad gäller vattendrag, sjö och annat vattenområde genom 1941 års ändringar i denna lag. Rörande frågan om lagstiftning till förhindrande av luftförorening bestämde chefen för justitiedepartementet den 23 december 1939 att de sakkunnigas uppdrag skulle vila, och genom beslut den 29 november 1946 förordnade Kungl. Maj :t att utredningen ej skulle fullföljas. Att till jordabalken helt eller delvis överföra de i vattenlagen meddelade bestämmelserna om vattenförorening lärer få anses uteslutet. Spörsmålet om luftförorening torde däremot böra upptagas till principiell behandling i nu föreliggande sammanhang. Enligt 1909 års förslag, som behandlade frågan om immissioner i 1 §, skulle en fastighetsägare ej få nyttja sin fastighet på sådant sätt att granne utöver vad i orten vore vanligt besvärades av rök, gnistor, hetta, buller, skakning, stank eller annat dylikt och att därav för grannen uppkomme märkligt men vid nyttjandet av hans fastighet. Såsom tillåten betraktades följaktligen sådan inverkan som antingen hölle sig inom vad i orten vore vanligt eller ock ej medförde märkligt men för grannen. I motiven till denna bestämmelse anfördes, att den allmänna sammanlevnaden, det nödvändiga bruket av en fastighet för dess ändamål förde med sig ett visst mått av olägenhet för grannen. Det obehag, den olägenhet, som icke ginge utöver detta mått, finge den ene fastighetsägaren tåla av den andre, även om han därigenom skulle uteslutas från ett särskilt sätt att använda sin fastighet, exempelvis till sjukhem. Men stegrades olägenheten till en grad, som för en fastighets ägare uteslöte eller inskränkte möjligheten att nyttja denna på ett sätt, som eljest skulle vara tjänligt, komme saken i ett annat läge. Att fastighetsägaren lede »märkligt men» vore därför en förutsättning för hans rätt att inskrida mot den verksamhet, som orsakade olägenheten. Även om olägenheten uppnådde denna grad, kunde dock förhållandena vara sådana att den måste tålas. Vad i en viss trakt vore vanligt måste i detta avseende bli bestämmande. En ägare av fastighet å en fabriksort kunde icke med fog begära att få tillgodonjuta den frihet från rök och buller, som under andra förhållanden skäligen kunde fordras, och han måste vid nyttjandet av sin fastighet inrätta sig därefter. I fråga om det rättsskydd, som en granne skulle kunna påkalla mot obehörig immission, uttalades i motiven att sådant skydd kunde erhållas dels i form av förbud mot den störande verksamhetens fortsättande eller av åläggande att vidtaga erforderlig åtgärd till olägenhetens förebyggande, dels genom ersättning för den skada, som tillskyndats grannen. 1 Under tiden närmast efter tillkomsten av 1909 års förslag synes den däri anvisade lösningen ha mötts med viss tvekan i rättspraxis. I ett uppmärksammat rättsfall från år 1911 angående skada på växtlighet genom gaser från Månsbo kloratfabrik fastslog sålunda högsta domstolen i sin dom en1

I I I s. 174.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

dast, att olägenheterna gått utöver vad som med hänsyn till grannfastighetens intresse kunde anses skäligt. Denna ståndpunkt utvecklades närmare av en ledamot av domstolen, justitierådet Sjögren. I hans yttrande hävdades att de gränser, som med hänsyn till grannskapsförhållandena måste fastställas för äganderättens utövning, icke kunde på ett uttömmande sätt anges i lagstiftningen utan måste från fall till fall närmare bestämmas efter grannskapsrättens allmänna grundsatser och billighetens krav. 1 På senare tid synes emellertid högsta domstolen ha sökt mera direkt anknytning till de synpunkter, som framlades i 1909 års förslag. I en dom från år 1934 angående olägenheter från Höganäs rörfabrik ansågs sålunda granne ha tillskyndats men utöver vad han även i betraktande av den inom orten sedan gammalt härskande industrien kunde anses pliktig tåla. 2 I ett rättsfall från år 1940 angående rök och buller från ett stensågeri i Blekinge upptogos formuleringarna från 1909 års förslag tämligen ordagrant, då i domen förklarades, att olägenheterna inneburit större men än grannen med hänsyn till förhållandena på orten vore pliktig tåla, varför stensågeriets ägare ålades vidtaga sådana anordningar att genom rök och buller icke uppkomme märkligt men vid nyttjandet av grannens fastighet. 3 Ett liknande betraktelsesätt ligger uppenbarligen till grund för de år 1941 tillkomna föreskrifterna beträffande vattenförorening i 8 kap. 30 och 35 §§ vattenlagen, varest stadgas att ersättning skall givas för olägenhet »av någon betydelse», såframt ej olägenheten »med hänsyn till förhållandena på orten skäligen bör tålas». 4 Även i de flesta främmande lagar har begreppet ortsvanlighet tillmätts betydelse, då det gäller att avgöra huruvida en immission skall betraktas såsom tillåten eller icke. Härvid har man stundom anknutit till den störande fastigheten och betecknat en immission såsom tillåten, då den härrör från en i orten vanlig användning av denna fastighet. Stundom har man, såsom i 1909 års förslag, fäst avgörande vikt vid det besvär, som förorsakas grannfastigheten. Enligt beredningens mening bör åt gängse förhållanden i orten tillmätas stor betydelse vid bedömning av frågor om immissioners tillåtlighet. I överensstämmelse med 1909 års förslag har beredningen funnit lämpligt att begreppet ortsvanlighet hänföres icke till den störande fastigheten utan till det besvär, som immissionen förorsakar. Härigenom tages direkt sikte på immissionens verkningar och dessas vanlighet. Då besväret överskrider det i orten vanliga, uppfylles en förutsättning för att anse immissionen otillåten. Härjämte måste emellertid hänsyn tagas till besvär, som visserligen icke redan är men som kan påräknas bli vanligt. Beträffande en ort, för vilken byggnadsbestämmelser meddelats, torde sålunda hithörande frågor böra bedömas med beaktande av de förhållanden, som k u n n a förutses råda efter bebyggelsens fullbordan. 1

NJA 1911 s. 574. N J A 1934 s. 656. NJA 1940 s. 651. 4 Jfr SOU 1939: 40 s. 145. 2 3

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

123 Med ort bör i detta sammanhang avses icke blott en stadsdel, ett fabrikskvarter eller ett villasamhälle utan även en plats, där den störande fastigheten ej omges av bebyggelse. Även en fabrik, som förlägges avsides från bebyggelsen, kan sägas framkalla immission utöver det ortsvanliga. Detta är exempelvis händelsen, om växtligheten på angränsande fastigheter skadas genom gaser från fabriken. En verksamhet, som åstadkommer buller, kan också sägas åtminstone teoretiskt medföra en immission för kringliggande fastigheter, trots att dessa äro obebyggda. Att detta besvär likväl måste tålas är en sak för sig, och beredningen skall längre fram närmare utveckla skälen härför. Till ett annat resultat leder begreppet ortsvanlighet, om det fall skulle inträffa att ett samhälle uppväxer på den förut obebyggda marken. I dylikt fall måste förhållandena inom det uppvuxna samhället bli bestämmande för vad som skall anses ortsvanligt. I den mån immissionen överskrider vad som besvärar flertalet fastigheter är den ej att betrakta som ortsvanlig. Förekomsten av en enstaka villa i en trakt, där en fabrik tidigare uppförts men som eljest är obebyggd, kan däremot icke föranleda till att villans ägare skall anses besvärad utöver det ortsvanliga, för såvitt icke en allmän villabebyggelse är under utveckling. Den omständigheten att en fastighet utnyttjas på ett i trakten osedvanligt sätt torde nämligen icke böra medföra någon förskjutning i uppfattningen om vad som är ortsvanligt. Om sålunda vid bedömande av en immissions tillåtlighet hänsyn bör tagas till det i orten vanliga, är detta dock icke den enda omständighet, som bör beaktas vid dylika avgöranden. Att en immission går utöver det ortsvanliga bör icke ovillkorligen leda till att den betraktas såsom otillåten, så att grannen skulle äga påkalla störningarnas upphörande. Det förekommer ej sällan att en trakt, som tidigare varit föga besvärad av immissioner, blir utsatt för sådana. Skulle m a n därvid hålla sig endast till ortsvanligheten såsom norm för det tillåtna måttet, bleve ju nära nog alla immissioner förbjudna. Detta vore uppenbarligen orimligt. För att en immission av större intensitet än den ortsvanliga skulle betraktas såsom otillåten krävdes enligt 1909 års förslag att immissionen innebar märkligt men för grannen. I de ovan anförda motiven till förslaget angavs denna förutsättning såsom den primära: i princip ägde grannen inskrida mot en immission, som tillfogade honom märkligt men; h a n måste dock tåla även en sådan immission, om den höll sig inom det i orten vanliga. I lagtexten upptogos emellertid de båda förutsättningarna för att anse en immission såsom otillåten i motsatt ordning; en fastighet skulle ej få nyttjas på sådant sätt att grannen besvärades av immission utöver vad i orten var vanligt och att därav för honom uppkom märkligt men. I ett yttrande över beredningens preliminära lagutkast har gjorts gällande att frågan, när en immission skall anses otillåten, i första hand borde avgöras med hänsyn till huruvida grannen tillfogades väsentlig olägenhet eller icke. Vad som i orten vore vanligt borde endast tillmätas sekundär betydelse; i andra hand borde även beaktas, huruvida den ene fastighetsägaren varit

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

tidigare på platsen än den andre och huruvida grannen under någon längre tid låtit immissionen opåtalt fortgå. Det borde följaktligen stadgas dels att en fastighet ej finge nyttjas på sådant sätt att för grannen uppkomme märkligt men vid begagnande av hans fastighet, dels att vid bestämmandet av det men, som grannen vore pliktig att tåla, hänsyn skulle tagas till det ortsvanliga, till vem som vore äldst på platsen och till grannens tidigare passivitet. Från annat håll har däremot hävdats, att grannen aldrig borde ha att utan vidare finna sig i en immission utöver det ortsvanliga. Så snart immissionen ginge utöver detta mått, borde grannen vara berättigad till ersättning. För att grannen skulle få påkalla förebyggande åtgärder eller verksamhetens inställande borde däremot gälla avsevärt strängare krav. En dylik befogenhet borde tillkomma honom endast, då immissionen medförde märkligt men vid nyttjandet av hans fastighet. Enligt beredningens mening bör liksom i 1909 års förslag gränsen mellan tillåtna och otillåtna immissioner göras enhetlig, så att när denna gräns överskridits grannen äger rätt att påkalla immissionens upphörande, i sista hand genom utverkande av förbud mot att fortsätta den störande verksamheten. I fall av grannens passivitet torde dock i allmänhet en så långt gående befogenhet ej böra tillerkännas honom utan endast en rätt att få vissa förebyggande åtgärder vidtagna. Det synes icke erforderligt att uppställa olika förutsättningar för grannens rätt till ersättning och för hans befogenhet att ingripa mot den störande verksamheten, och det kan befaras att, därest även ett alldeles obetydligt överskridande av det ortsvanliga skulle medföra rätt till ersättning för grannen, sådant gåve upphov till onödiga rättstvister. Då det gäller att närmare ange vad som skall bedömas såsom otillåten immission anser sig beredningen emellertid icke böra i första hand anknyta till den i 1909 års förslag upptagna förutsättningen att grannen skall ha tillfogats märkligt men vid nyttjandet av sin fastighet. Då förhållandena på orten ej verka avgörande, torde nämligen ledning för bedömningen i allmänhet kunna erhållas genom en jämförelse med vad som förekommer på andra håll. En dylik jämförelse lämnar bättre stöd för rättstillämpningen än en ren skälighetsprövning av vad som kan anses utgöra märkligt men. Beredningen föreslår därför, att en immission, som överstiger vad som på orten är vanligt, ändock skall vara tillåten, om den finnes böra tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. Emellertid finnes även ett annat fall, då en immission, som överskrider det ortsvanliga, måste betraktas såsom tillåten. Detta fall föreligger när en immission uppträder på en ort utan att allmänt förekomma på därmed jämförliga platser. Den förut berörda regeln om hänsynstagande till immissionens förekomst under jämförliga förhållanden lämnar då icke någon vägledning. Det blir därför nödvändigt att såsom villkor för immissions tillåtlighet uppställa det subsidiära kravet att immissionen skall vara av ringa betydelse. Vid den gränsdragning, varom här är fråga, uppkommer även spörsmålet, huruvida en immission bör anses tillåten i följd av den omständigheten att

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

dess förekomst är äldre än det skadade intresset. Såsom nämnts har i ett remissyttrande hävdats, att prioriteten borde beaktas vid bestämmandet av det men, som grannen skulle vara pliktig att tåla. I motiven till 1909 års förslag anfördes rörande detta spörsmål, att grannen borde ha rätt att inskrida mot en immission även i det fall att han först genom ett förändrat sätt att använda sin fastighet kommit att lida intrång. 1 Huruvida praxis godtagit denna uppfattning låter sig icke med bestämdhet avgöra. Det kan otvivelaktigt anföras skäl för att tillägga prioriteten en självständig betydelse. Möjligheten att inskrida med förbud mot fortsatt verksamhet eller med åläggande att vidtaga mera omfattande skyddsåtgärder skulle i vissa fall kunna medföra alltför stora ekonomiska riskmoment, särskilt med hänsyn till industriens anspråk på trygghet och rörelsefrihet. Även ett företag, som på sin tid anlagts i en trakt där den ej besvärade grannar, skulle till följd av ökad bebyggelse kunna tvingas nedlägga driften. Å andra sidan kunna starka betänkligheter anföras mot att tillerkänna prioriteten alltför stor verkan. Härigenom skulle nämligen fastigheternas utnyttjande inom visst område kunna bli beroende av en enda fastighetsägares godtycke. Såsom närmare anges under 3 § föreslår beredningen införande av ett koncessionssystem. Den som en gång erhållit koncession och följer därvid föreskrivna villkor skall ej behöva upphöra med sin verksamhet eller vidtaga förebyggande åtgärder, som draga oskälig kostnad. Däremot skall han alltjämt vara skyldig att ombesörja förebyggande åtgärder, som ej medföra sådan kostnad, och att gälda ersättning till grannarna. Sin egentliga betydelse får koncessionssystemet för industriföretag, men koncession skall över huvud kunna meddelas för sådan användning av fastighet som kan medföra störningar för granne. I denna ordning torde de synpunkter, som tala för ett särskilt beaktande av prioriteten, ha blivit i lämplig utsträckning tillgodosedda. Det kan tilläggas, att det föreslagna koncessionssystemet jämväl skall göra det möjligt att tillåta en verksamhet, som framkallar störningar utöver det tillåtna måttet, därest verksamheten är av synnerlig betydelse ur allmän synpunkt. Att en immission opåtalt fått fortsätta under längre tid bör enligt beredningens mening tillmätas betydelse vid bedömningen av immissionens tilllåtlighet. Såsom tidigare anförts kan grannes passivitet anses motivera en begränsning av talerätten. Detta gäller enligt förslaget i fråga om immission från fast anläggning. Den som förorsakar immissionen skall icke behöva inställa den störande verksamheten eller vidtaga alltför dyrbara skyddsåtgärder. Passivitet från grannens sida medför sålunda samma verkningar som meddelad koncession. Bestämmelsen härom har upptagits i 4 §. Med beredningens förslag har man alltså först att bedöma, huruvida en immission överskrider vad i orten är vanligt eller icke. Därest immissionen håller sig inom detta mått, är den alltid tillåten. Finnes immissionen gå utöver det i orten vanliga, skall jämförelsen utsträckas till orter av samma 1

III s. 174.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

karaktär. Om i ett industrisamhälle någon företagare utsätter grannarna för immission av annat slag än som tidigare förekommit i orten, har man sålunda att taga hänsyn till huruvida sådan immission är vanlig i industrisamhällen eller icke och, i händelse så är fallet, huruvida immissionens intensitet håller sig inom eller överskrider vad som i allmänhet förekommer i dylika samhällen. Framgår det, att detta slags immission är vanlig i industrisamhällen och där allmänt har minst samma omfattning som i den ifrågavarande orten, skall immissionen betraktas såsom tillåten. Om åter immissionen visserligen är vanlig i dylika samhällen men där i allmänhet är av mindre intensitet, anses grannen ha tillfogats så betydande olägenhet att h a n äger påtala immissionen. Vad slutligen angår det fall att någon jämförelse med andra orter ej kan åvägabringas beror avgörandet på huruvida immissionen kan anses vara av ringa betydelse eller icke. I fråga om det rättsskydd, som en granne skulle kunna påkalla mot obehörig immission, upptog 1909 års förslag icke några uttryckliga bestämmelser. Det synes emellertid beredningen önskvärt att i lagtexten ange de befogenheter som skola tillkomma grannen. I förevarande paragraf förklaras grannen berättigad att påkalla åtgärder till störningarnas förebyggande eller minskande eller, där detta ej är möjligt, åläggande att inställa verksamheten. Att grannen emellertid i fall av koncession eller av viss tids passivitet från hans sida ej har så långt gående befogenheter uttalas i de närmast följande två paragraferna. Frågan om ersättning för skada genom immissioner regleras i 5 och 6 §§. Den som blir utsatt för immissioner kan ha ett starkt intresse av att snabbt få tvångsåtgärder vidtagna däremot utan att behöva avvakta verkställigheten av en laga kraft ägande dom. Behovet av sådana interimistiska åtgärder har tillgodosetts i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken, såvitt fråga är om åtgärder i en redan anhängig process. Enligt detta lagrum skall nämligen domstol äga meddela förbud eller annat föreläggande vid vite eller ock förordna om annan åtgärd för säkerställande av parts rätt, under förutsättning att denne i rättegången har visat sannolika skäl för sin talan och det skäligen kan befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten. Sådant föreläggande eller förordnande m å ock meddelas, om det i något annat fall är av synnerlig vikt för parten och ej länder motparten till väsentligt förfång. I utsökningslagen har under 187 a § införts en bestämmelse, som möjliggör användande av dylika interimistiska åtgärder redan innan rättegång inletts vid domstol. Där tillerkännes överexekutor befogenhet att besluta härom med tillämpning av principerna i 15 kap. 3 § rättegångsbalken, då någon mot annan gör gällande anspråk, som kan antagas bli eller är föremål för rättegång eller prövning i annan ordning. Den som erhållit sådan handräckning av överexekutor skall enligt 188 § utsök-

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

ningslagen — om ej talan redan väckts — anhängiggöra sin talan inom en månad vid äventyr att tvångsåtgärden går åter. Av domstol eller överexekutor sålunda föreskriven åtgärd skall genast gå i verkställighet. I de fall, då immissioner medföra sanitära olägenheter, kan den som besväras därav också påkalla hälsovårdsnämndens ingripande. Enligt 24 och 50 §§ hälsovårdsstadgan skall nämligen hälsovårdsnämnden i sådant fall tillhålla vederbörande att inom utsatt tid vidtaga tjänliga åtgärder för olägenhetens avhjälpande. Om detta ej sker och olägenheten är svår, äger hälsovårdsnämnden tills vidare förbjuda den störande fabrikens eller näringens drivande. Beträffande behörigheten att föra talan i mål om immissioner anfördes i motiven till 1909 års förslag, att fastigheternas ägare alltid vore behöriga att kära och svara. Detta uteslöte dock icke, att även annan än ägaren kunde vara rätt kärande eller svarande. Ägarens rätt kunde utövas av t. ex. en arrendator eller hyresgäst, vilken sålunda kunde vara berättigad att föra talan med anledning av det intrång han lede i sin nyttjanderätt, och talan med anledning av intrånget kunde riktas icke blott mot ägaren av den fastighet, där verksamheten utövats, utan också mot den som utövat verksamheten och därvid orsakat intrånget. 1 Att ägaren av den fastighet, som utsattes för immission, alltid skall vara berättigad att påtala immissionen synes beredningen uppenbart. Däremot förefaller det tveksamt, i vilken utsträckning en fastighetsägare skall anses skyldig att svara för otillåten immission, då denna icke härrör från någon av honom bedriven verksamhet. Sådan skyldighet torde som regel förutsätta, att han har rättslig möjlighet att framtvinga ändring. En nyttjanderättshavare, som lider men av immissionen, bör tydligen själv kunna anställa talan, 2 liksom ock en nyttjanderättshavare, som bedriver störande verksamhet, måste regelmässigt anses ha skyldighet att svara härför. 3 Hithörande frågor äro icke reglerade i beredningens förslag utan torde få avgöras i rättspraxis efter omständigheterna i de särskilda fallen. Frågan om förorening av vattendrag, sjö och annat vattenområde har, såsom i det föregående anmärkts, blivit föremål för särskild reglering genom 1941 års ändringar i vattenlagen. I 8 kap. ha upptagits bestämmelser om avledande av spillvatten och annan flytande orenlighet från samhälle eller fastighet. Härmed avses såväl spillvatten och orenlighet från bostäder eller verksamhet av icke industriell natur (s. k. kloakvatten) som spillvatten och orenlighet från industriell rörelse (s. k. industriellt avloppsvatten). Med avledande av kloakvatten eller industriellt avloppsvatten ha jämställts utkastande, utsläppande och uppläggande av fast avfall på sådant sätt att vattenområde kan förorenas därav. Dessa stadganden om vattenförorening avse bland annat förebyggande åtgärder, koncession och skadestånd. De av beredningen 1

III s. 174 f. Se N J A 1936 s. 552 och 1940 s. 508. 3 Se N J A 1891 s. 129, 1910 s. 604 och 1938 s. 479. 2

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

föreslagna bestämmelserna om immissioner skola enligt det förut anförda ej tillämpas på dylik vattenförorening. Ett vattenområde kan emellertid bli förorenat även på annat sätt än de i 8 kap. vattenlagen uttryckligen angivna, exempelvis genom att gaser från en fabriksanläggning utsläppas i vattnet. 1 Det kan icke utan vidare antagas, att vattendomstol även i ett sådant fall skulle vara behörig att verkställa en förhandsprövning av frågan om erforderliga åtgärder till motverkande av vattenförorening. Däremot torde ligga nära till hands att tillämpa de principer, som i 8 kap. vattenlagen kommit till uttryck beträffande skyldighet att vidtaga förebyggande åtgärder och att utge skadestånd. Om något praktiskt behov skulle föreligga att civilrättsligt reglera jämväl fall av denna beskaffenhet, bör detta lämpligen ske i vattenlagen. Utan särskilt stadgande torde vara klart, att de av beredningen föreslagna bestämmelserna ej heller avse luftförorening, som uppkommer genom förorenat vatten. Om exempelvis ett företag erhållit tillstånd enligt vattenlagen att utsläppa industriellt avloppsvatten, bör icke dessutom koncession i den av beredningen föreslagna ordningen krävas med hänsyn till den luftförorening, som är en följd av vattenföroreningen. Frågorna om koncession och vidtagande av förebyggande åtgärder bli att bedöma uteslutande enligt vattenlagens regler och skola följaktligen prövas av vattendomstol. I vad mån särskild ersättning bör utgå för skada genom luftförorening torde däremot få bestämmas med ledning av de grundsatser, som kommit till uttryck i 1 och 2 §§ av förevarande kap. Att bestämmelserna i 2—6 §§ skola vara direkt tillämpliga på besvär genom luftförorening även till den del detta består i förorening av vatten synes uppenbart. I 2 kap. vattenlagen ha genom 1939 års ändringar i denna lag bestämmelser införts om vattentäkt, avseende anläggning för tillgodogörande av grundvatten. Härvid beaktades såsom ovan anmärkts även frågan om vattenförorening. Vill någon utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidtaga annan åtgärd, som kan befaras medföra menlig inverkan på grundvattentillgång, är han enligt 2 kap. 58 § vattenlagen skyldig iakttaga de försiktighetsmått, som skäligen föranledas av omständigheterna. Enligt samma lagrum äger länsstyrelse vid vite tillhålla den, som ämnar vidtaga dylik åtgärd, att iakttaga erforderliga försiktighetsmått och, i händelse han försummat detta, förordna om rättelse på hans bekostnad. Däremot upptogs ej något stadgande om skadeståndsskyldighet. I propositionen uttalades, att ersättning skulle utgå för skada till följd av försummelse att iakttaga erforderliga försiktighetsmått och att frågan om skadeståndsskyldighet, då någon försummelse ej förelegat, borde bedömas enligt de allmänna regler, som finge anses gälla inom grannskapsrätten eller beträffande farlig verksamhet. 2 De av beredningen föreslagna bestämmelserna avse enligt det tidigare anförda ej heller förorening av grundvatten. 1 2

Jfr L j u n g m a n a. a. s. 64. Prop. 9/1939 s. 67; NJA II 1940 s. 68.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

129 I beredningens förslag har i andra stycket av förevarande paragraf upptagits en erinran om vattenlagens bestämmelser angående vattenförorening.

3 och 4 §§. I motiven till 1909 års förslag framhölls, att ett obetingat genomförande av regeln om grannes rätt att inskrida mot immissioner av viss styrka skulle verka i hög grad förlamande på landets industriella utveckling. Det borde tillses att om möjligt åt industrien bereddes trygghet mot oberäkneliga anspråk och att ett i sig obetydligt jordägandeintresse icke finge ställa sig hindrande i vägen för en stor industriell anläggning, för vilken de naturliga förutsättningarna vore för handen. I detta syfte förordades efter föredöme i främmande lagstiftning ett koncessionsförfarande, varigenom redan vid anläggandet av industriellt verk stode vederbörande öppet att få prövat, om och under vilka förutsättningar det skulle vara tillåtet att driva den avsedda verksamheten. Koncessionen borde väl icke medföra ovillkorlig befrielse från ansvarighet för ölägenheter, vilka icke desto mindre kunde uppkomma. Ansvarigheten borde emellertid skäligen bli väsentligt mildrad och i ingen händelse kunna stegras därhän, att driften förbjödes. Visade det sig vid den undersökning, som skulle äga r u m i koncessionsärendet, att den tilltänkta verksamheten måste för granne medföra olägenhet utöver vad denne vore skyldig tåla, borde icke därför koncession ovillkorligen vägras; kunde icke frivillig uppgörelse träffas, syntes en tillämpning av expropriationsinstitutet här vara på sin plats, såvida nämligen det nationalekonomiska intresse, som genom den ifrågasatta anläggningen skulle befordras, vore av väsentlig vikt och betydenhet jämfört med det, vilket skulle trädas för nära. 1 Reglerna om koncession förutsattes skola meddelas i särskild lagstiftning. I 1 § andra stycket upptogs en hänvisning till dessa bestämmelser. De nu återgivna synpunkterna kan beredningen i väsentliga delar ansluta sig till. Det är av synnerlig vikt, att rättsskyddet mot immissioner icke får medföra sådana verkningar att industriens utveckling hämmas. Faran härför bör kunna undanröjas genom ett koncessionssystein, som ger industriidkar e möjlighet att efter förhandsprövning få sin ansvarighet för immissioner begränsad, så att oberäkneliga och alltför långtgående påföljder uteslutas. Vid denna förhandsprövning kunna också grannarnas berättigade anspråk tillgodoses genom att koncession meddelas under villkor att lämpliga åtgärder vidtagas till förebyggande av immission utöver vad grannen enligt 2 § är pliktig att tåla. Om verksamheten prövas vara av synnerlig betydelse för landets näringsliv eller för arbetstillgången i orten eller eljest ur allmän synpunkt, bör dock koncession kunna beviljas, oaktat sådana 1

III s. 175 f.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

förebyggande åtgärder icke äro möjliga. I det av beredningen remitterade förslaget förordades ock att införa ett koncessionssystem efter dessa riktlinjer. Lämpligheten härav har understrukits i industriförbundets yttrande, och förslaget lämnades i denna del utan erinran jämväl i övriga yttranden. Med tanke på det ofta stora antalet sakägare kan det ifrågasättas att införa ett koncessionstvång, d. v. s. att föreskriva skyldighet för den som vill utöva en grannskapstörande verksamhet att begära tillstånd härtill. Detta skulle emellertid möta praktiska svårigheter. Att stadga koncessionstvång även beträffande anläggningar, som medföra allenast obetydliga immissioner, vore uppenbarligen orimligt. Man måste alltså på något sätt uppdraga en gräns mellan koncessionspliktiga anläggningar och andra, varvid hänsyn helst borde tagas ej blott till störningarnas art, styrka och räckvidd utan även till ortens beskaffenhet m. m. Denna gränsdragning bleve vansklig att verkställa, särskilt med hänsyn till immissionernas mångfald och teknikens fortskridande utveckling. Man torde därför få inskränka sig till att, såsom förutsattes i 1909 års förslag, öppna en möjlighet att söka koncession för den som vill trygga sig mot opåräknade rättsanspråk med stor räckvidd. I yttrandena över beredningens remitterade förslag, som var grundat på denna uppfattning, har ej framställts någon erinran häremot. En koncession av förevarande slag — som är något helt annat än den tillståndsprövning, som från politirättslig synpunkt kan erfordras för särskilt farliga verksamhetsformer — skall framför allt skydda industriidkaren mot krav på verksamhetens nedläggande. Sedan koncession beviljats och så länge därvid föreskrivna villkor följas, bör alltså förbud ej kunna meddelas mot verksamhetens fortsatta bedrivande. Såsom redan antytts bör i själva koncessionsförfarandet regelmässigt ingå en prövning av frågan vilka skyddsåtgärder som äro ändamålsenliga. Även om koncession meddelats under villkor att dylika åtgärder vidtagas, kan emellertid en granne ha anledning att draga frågan härom under förnyad prövning. Bland annat kunna ju förhållandena i orten så småningom ha ändrats. Koncessionen bör emellertid medföra, att industriidkaren blir skyddad mot alltför långtgående krav härvidlag. Det bör alltså ej kunna åläggas honom att vidtaga andra skyddsåtgärder än sådana som kunna genomföras utan oskälig kostnad. Huruvida koncessionen även skall medföra skydd mot skadeståndsanspråk är mera tveksamt. Dylika anspråk kunna stundom, om de framföras av ett stort antal grannar, medföra ganska betungande utgifter för ett företag. Att låta koncessionen helt upphäva grannarnas skadeståndsrätt synes dock ej rimligt, och det skulle möta stora svårigheter att på ett lämpligt sätt begränsa denna rätt. Ur allmänna ekonomiska synpunkter måste det vidare anses motiverat, att en grannskapstörande industri i sin driftskalkyl räknar med att få utge ersättning för skador, som verksamheten kan medföra för utomstående. I regel torde denna skadeersättning ej heller uppgå till särskilt stora belopp. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser beredningen, att koncessionen icke skall hindra krav på skadestånd med anledning av immission. Koncessionssystemet är naturligtvis i främsta rummet av betydelse för in-

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

dustriföretag. Det kan emellertid vara till nytta även då en fastighet eljest användes på ett för grannar störande sätt, exempelvis till upplag för illaluktande ämnen. Även sådana fall omfattas av förslaget. Av de lagbestämmelser, som erfordras för koncessionssystemets genomförande, böra enligt beredningens mening i jordabalken endast upptagas en allmän föreskrift om att koncession kan sökas ävensom regler om de rättsliga följderna av beviljad koncession. Bestämmelserna om koncessionsförfarandet böra däremot lämpligen meddelas i specialförfattning. De stadganden, som ansetts böra inflyta i jordabalken, ha intagits i första stycket av förevarande paragraf. Även med ett koncessionssystem föreligga beaktansvärda skäl för en inskränkning i tillgången på sanktionsmedel, då ett immissionsförhållande opåtalt fått bestå under viss tid. Immissioner kunna ju till följd av sin typiska varaktighet ej gärna i längden undgå att väcka grannarnas uppmärksamhet. Om dessa det oaktat underlåta att väcka talan, bör den som är ansvarig för immissionen med visst fog kunna r ä k n a med att densamma icke medför allvarligare skada och inrätta sig därefter. Detta gäller särskilt i de fall, då störningen kommer från en fabrik eller annan fast anläggning. Annorlunda kan det däremot förhålla sig, om immissionen härrör exempelvis från ett upplag, som utan alltför stor svårighet kan bortflyttas. Ofta har grannen ej heller haft anledning att betrakta ett dylikt förhållande såsom stadigvarande. Att begränsa sanktionerna synes därför böra ifrågakomma endast, då det gäller fasta anläggningar. En avvägning av båda parternas intressen torde här skäligen böra leda till samma resultat som i koncessionsfallen. Grannen bör alltså bibehållas vid sin rätt till skadestånd, men hans under viss tid ådagalagda passivitet bör medföra att h a n uteslutes från rätten att kräva vare sig verksamhetens inställande eller alltför kostsamma ändringsåtgärder, förutsatt nämligen att immissionen icke väsentligen ökat i styrka under den ifrågavarande tiden. En sådan regel gäller ock enligt de norska och finska lagarna, där tidsfristen fastställts till tre år. 1 Beredningen finner lämpligt att föreslå en motsvarande reglering. 5§. Denna paragraf och den närmast följande behandla frågan om ersättning för skada och olägenhet genom immissioner. Första stycket i förevarande paragraf upptager allmänna regler om ersättningsskyldighet. I andra stycket meddelas regler om bestämmande av ersättning för framtida skada å fastighet i de fall, då koncession beviljats eller stadgandet i 4 § äger tillämpning. Den följande paragrafen innehåller föreskrifter om sättet för ersättningens gäldande i sistnämnda fall. Motiven till 1909 års förslag torde förutsätta, att ersättning skall utgå oberoende av visad vårdslöshet från den störandes sida. 2 Denna uppfattning har 1 2

Se norska naboloven § 16 c och finska grannelagslagen § 23. III s. 172 ff.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

numera vunnit anslutning i praxis. 1 Jämväl enligt norsk och finsk rätt föreligger vid immissioner skadeståndsskyldighet oavsett vållande. 2 Den som använder en fastighet på sådant sätt att immissioner framkallas har ofta redan från början kunnat förutse, att störningarna skulle uppkomma. Åtminstone efter någon tid bruka verkningarna bli kända till följd av immissioners typiska varaktighet, varför den störande fastighetens ägare fått anledning att bilda sig en uppfattning om förhållandet och om behovet av förebyggande åtgärder. Vanligen föreligger således i själva verket bristande omsorg från fastighetsägarens sida. Såsom ovan angivits har emellertid i rättspraxis skadeståndsskyldigheten icke ansetts beroende av att vållande kunnat läggas fastighetsägaren till last. Enligt beredningens mening synes det också naturligt, att en absolut skadeståndsskyldighet uppställes beträffande immissioner, liksom tidigare skett i fråga om vissa slag av verksamhet som innebär särskilda riskmoment. Genom en dylik skadeståndsregel föranledes fastighetens ägare att iakttaga särskild försiktighet med hänsyn till grannen. Beredningen har därför ansett sig böra lagfästa den ståndpunkt, som redan intagits i praxis. Samma skadeståndsansvar bör då föreligga när koncession meddelats för verksamheten men denna, oaktat därvid givna föreskrifter iakttagits, medför skada eller olägenhet, som enligt förslaget granne icke skall vara skyldig att tåla. Enligt den norska lagen skall ersättning för »ulsempe», d. v. s. personlig olägenhet, icke utgå förrän den skyldige varnats för att fortsätta sin verksamhet. Förekomsten av personliga obehag är ofta svår att konstatera; för den störande fastighetens ägare kan det innebära en oskälig börda att plötsligt ställas inför krav på skadestånd för olägenheter, som en granne lidit under lång tid tillbaka. Man synes kunna fordra, att grannen i tid ger ett sådant krav till känna. På grund härav föreslår beredningen, att ersättning för personligt men skall utgå endast från det grannen anmärkt på förhållandet, d. v. s. fäst den skyldiges uppmärksamhet på denna olägenhet. Enligt 3 § skall den, som erhållit koncession för viss användning av sin fastighet, icke så länge han följer därvid föreskrivna villkor k u n n a tvingas att nedlägga verksamheten eller vara skyldig att vidtaga andra förebyggande åtgärder än sådana som kunna genomföras utan oskälig kostnad. Motsvarande regler gälla enligt 4 § i vissa fall av grannes passivitet. Detta innebär, att den störande verksamheten får fortsätta mot ersättning för därav förorsakad skada. Den skada, som kan uppkomma på grannfastigheten, är stundom möjlig att på förhand beräkna, exempelvis i vissa fall av skada på växtlighet eller av kontinuerlig olägenhet genom buller, hetta, stank, rör eller dylikt. Där så finnes lämpligt, bör ersättning få fastställas även för framtida skada. Ersättningen bör efter omständigheterna kunna bestämmas att utgå på en gång eller med visst årligt belopp. I fråga om återkommande olägenheter är ofta osäkert, h u r länge grannfastigheten blir utsatt för störningarna eller hur 1 Se N J A 1911 s. 574 och bland senare rättsfall N J A 1938 s. 479, 1939 s. 634 och 1940 s. 651. Jfr även SOU 1939: 40 s. 145. 2 Se norska naboloven § 17 och finska grannelagslagen § 23.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

länge dessa bestå oförändrade. Driften k a n komma att nedläggas eller inskränkas, olägenheterna kunna k o m m a att upphöra eller minskas genom nya tekniska anordningar. Årlig ersättning bör därför förklaras skola utgå, så länge störningarna fortsätta, och k u n n a vid väsentligen ändrade förhållanden jämkas efter vad som prövas skäligt.

6§. Då koncession meddelats eller en störande verksamhet på grund av grannes passivitet skall anses såsom tillåten, kommer grannfastigheten att besväras av ett slags tvångsservitut, som innebär skyldighet att tåla en eljest icke medgiven inverkan. I flertalet fall torde väl den tunga, som sålunda lägges på grannfastigheten, bli av så ringa omfattning, att den ej medför något men för innehavare av begränsade sakrätter i fastigheten. Förhållandet k a n emellertid vara det motsatta. Särskilt gäller detta, då koncession meddelats för en allmännyttig verksamhet, som innebär avsevärda olägenheter för grannen. I betraktande härav torde rättsägarna böra beredas ett visst skydd mot att deras säkerhet i fastigheten märkligt minskas genom det besvär, som åvilar denna. Detta spörsmål sammanhänger med det sätt, varpå grannen tillkommande ersättning utgår. Om ersättningen bestämmes att utgå med årliga belopp, torde någon nämnvärd risk för sakrättsinnehavarna ej uppstå; en inteckningshavare har möjlighet att själv inropa fastigheten vid exekutiv försäljning och för framtiden uppbära de årliga ersättningsbeloppen. Annorlunda ställer det sig däremot, då ersättning för framtida skada skall erläggas på en gång. För sådana fall h a r ansetts lämpligt stadga, att beloppet skall nedsättas hos länsstyrelsen samt fördelas och utbetalas enligt vad om expropriationsersättning är stadgat. Nedsättning skall dock ej behöva ske, då ersättningsbeloppet är utan väsentlig betydelse för sakrättsinnehavarna, vare sig detta beror på beloppets obetydlighet eller rättigheternas förmånliga läge inom fastighetsvärdet. I dylika fall bör ägaren av den störande fastigheten kunna utbetala beloppet direkt till grannen, och samma befogenhet bör uppenbarligen tillkomma länsstyrelsen, om nedsättning skett. Där den ersättningsskyldige i strid med vad sålunda skall gälla utbetalat gottgörelse till grannen, skall han vara ansvarig för den skada, som härigenom k a n uppkomma för annan rättsägare. Det står honom naturligtvis fritt att på förhand freda sig mot denna risk genom att av rättsägarna inhämta uttryckligt samtycke till utbetalningen.

7 g. Såsom tidigare nämnts innehöll 1909 års förslag icke några regler om rötter och grenar, som från en fastighet skjuta in på grannens område, samt om frukter, som från träd på en fastighet falla ned på angränsande mark. I motiven uttalades, att i förhållanden av jämförelsevis så ringa betydelse det utan olägenhet kunde överlämnas åt rättstillämpningen att efter de allmänna 28—600 777 III

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

grunder, på vilka grannskapsrätten vilade, och rådande sedvänja i orterna slita möjligen uppkommande tvister. En uttrycklig reglering i lag befarades giva upphov till stridigheter, där rättshaveriet men icke något verkligt intresse vore den drivande kraften. 1 Sedermera har frågan om besvär genom rötter och grenar vid några tillfällen varit föremål för avgöranden i praxis på grund av yrkande mot ägare av träd att borttaga dessa eller att beskära rötter eller grenar. Vad som därvid förekommit i fråga om inträngande rötter synes ej kunna läggas till grund för några mera generella slutsatser. 2 Beträffande överskjutande grenar torde i rättspraxis som regel anses, att sådana grenar skola beskäras av trädägaren, därest de vålla olägenhet av betydelse. 3 Enligt beredningens mening föreligger behov av lagbestämmelser rörande inträngande rötter och grenar. Med dylika bestämmelser bibehålies grannsämjan säkerligen bättre än om frågan lämnas oreglerad. Motsvarande bestämmelser finnas även i åtskilliga främmande länders lagstiftning. Beredningen föreslår, att granne icke skall vara skyldig tåla olägenhet genom rötter eller grenar, som tränga in på hans mark. Huruvida olägenhet uppkommer beror uppenbarligen i främsta rummet på markens beskaffenhet. I en trädgård eller på en åker vållas lätt olägenhet, medan detta icke är händelsen i skogsmark. Borttagande av rötter eller grenar kan stundom föranleda, att trädet blir avsevärt skadat genom det sätt, varpå åtgärden vidtages. Med hänsyn härtill föreslår beredningen, att grannen icke skall få borttaga rötter eller grenar utan att först ha lämnat trädets ägare tillfälle att själv draga försorg härom, i händelse fråga är om åtgärd som kan befaras medföra märklig skada på trädet. Frukter, som hänga på överskjutande grenar, torde enligt svensk rätt tillk o m m a trädägaren. 4 Så snart frukten fallit ned på grannens mark, får den dock anses ha övergått i dennes ägo. Då detta torde överensstämma med den folkliga uppfattningen, har beredningen icke funnit erforderligt att i jordabalken upptaga någon föreskrift i ett förhållandevis så obetydligt ämne. 8 och 9 §§. I nu gällande byggnadsstadga uttalas, att vid byggnadsarbete böra noga iakttagas de försiktighetsmått, som äro erforderliga till förekommande av skada på egendom. Särskilt bör tillses, att grundläggning och för densamma erforderlig grävning och sprängning verkställas med största försiktighet, så att grannes byggnad ej lider skada. Dessa bestämmelser, som jämväl upptagits i det av stadsplaneutredningen den 22 maj 1945 framlagda förslaget till ny byggnadsstadga, 5 avse stad och vissa stadsliknande samhällen. För den rena landsbygden finnas icke några motsvarande stadganden. En civil1

I I I s. 170. Se N J A 1913 A 309. Jfr SvJT 1922 rf s. 41 och NJA 1938 s. 630. Se N J A 1938 s. 630 och 1940 A 313. * Jfr NJA 1907 s. 471. 5 SOU 1945: 15. 2 3

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

rättslig reglering av de enskildas inbördes rättigheter och skyldigheter inom detta avsnitt av grannelagsrätten saknas. Ett försök till civilrättslig reglering av hithörande frågor gjordes i 1909 års förslag, vars 2 § upptog bestämmelser om grävning och annat dylikt arbete, som kan förorsaka skada på grannfastighet. Enligt dessa bestämmelser skulle den, som verkställde sådant arbete på sin fastighet, vara skyldig att vidtaga de åtgärder som skäligen kunde anses nödiga till förekommande av ras och förskjutning i angränsande fastighets mark. Därest byggnad funnes uppförd på den angränsande fastigheten och särskilda åtgärder påkallades av att byggnadens grund vore otillräcklig att uppbära byggnaden ändå att grävningen ej sträcktes djupare än grunden, skulle dock ägaren av denna fastighet vara skyldig att ersätta kostnaden för dessa åtgärder. I motiven till 1909 års förslag erinrades, att saknaden av privaträttsliga stadganden i ämnet syntes i rättspraxis ha medfört benägenhet att fritaga den, som utfört grävning eller annat dylikt arbete, från ansvarighet för inträffad skada, därest han iakttagit givna politirättsliga föreskrifter. Emellertid kunde jordägaren, även då dylika föreskrifter saknades, icke tillerkännas rätt att inom sitt område vidtaga åtgärder, som återverkade på grannens. Att ovillkorligt förbinda jordägaren till ansvarighet för en dylik återverkan vore likväl icke billigt. En utjämning av de stridiga intressena vore på sin plats. Såsom regel borde det åligga den, vilken genom grävning rubbade markens jämviktsläge, att sörja för att denna rubbning icke skadligt återverkade på angränsande mark. Denna fordran borde dock icke sträckas längre än att han skulle vidtaga de åtgärder, som under föreliggande omständigheter skäligen kunde anses erforderliga. Den skyldighet att förebygga skada som ålåge honom kunde icke avse annan skada än sådan som rimligen kunde förutses bli följd av arbetet. Om på grund av förhållanden, som icke kunnat förutses eller beräknas, de vidtagna åtgärderna visade sig otillräckliga för ändamålet, vore sådant att betrakta såsom ren olyckshändelse, och skadan borde då stanna där den drabbat. Denna aktsamhetsplikt bleve naturligtvis efter olika förhållanden mycket växlande till sin omfattning. 1 Efter framläggandet av 1909 års förslag har rättspraxis intagit den ståndpunkten, att den som verkställer grävning eller annat dylikt arbete på sin fastighet har att svara för skada på grannfastigheten till följd av bristande omsorg vid arbetets utförande. 2 Under särskilda förhållanden gäller dock ett vidsträcktare ansvar. I senare rättspraxis har så småningom den grundsatsen trängt igenom att, därest arbete av förevarande slag är av osedvanligt ingripande beskaffenhet eller eljest innebär särskild risk för skada på grannfastigheten — t. ex. djupschaktning och större sprängningsarbeten — skadestånd bör utgå oberoende av visad försumlighet. 3 1

I I I s. 181 f. N J A 1927 s. 72, 1931 s. 126, 1944 A 4, 1945 s. 666 och 1946 s. 709. Jfr NJA 1938 A 367, 1942 s. 473 och 1947 s. 31. 3 N J A 1927 s. 72 (minoriteten), 1936 s. 557, 1942 s. 473 och 1943 s. 343 samt Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1943 s. 246. Jfr NJA 1938 A 367, 1946 s. 666 och 709 samt 1947 s. 31. 2

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

Enligt beredningens mening är det naturligt, att den som utför grävning eller annat dylikt arbete skall vara skyldig att vidtaga den skyddsåtgärd, som kan förutses vara erforderlig till förekommande av skada på grannens mark. Första stycket av 8 § har avfattats i överensstämmelse härmed. Underlåter den grävande att utföra skyddsåtgärden, skall han k u n n a vid vite tillhållas att vidtaga denna eller att inställa arbetet. Han skall vidare ha att ersätta skada, som förorsakas genom hans försumlighet. De av beredningen upptagna stadgandena skola gälla även då grävningen kan förorsaka skada på gata eller annan allmän plats och likaså då grävningen företages på sådan mark. Emellertid torde ansvarets begränsning till vad nu angivits icke alltid motsvara vad som här framstår såsom ändamålsenligt. Den i rättspraxis intagna ståndpunkten, att den grävande bör oberoende av visad försumlighet svara för skada genom arbete, som innebär särskilt stor risk, överensstämmer med den allmänna grundsatsen om att farlig verksamhet påkallar en utvidgad ansvarighet. En regel om skadestånd oberoende av culpa är ägnad att framtvinga den största tänkbara försiktighet hos den handlande. Det synes beredningen önskvärt, att en sådan regel uppställes även på nu förevarande område. I 9 § har därför upptagits en bestämmelse att, därest grävning eller annat dylikt arbete är av mer än vanligt ingripande beskaffenhet eller eljest av den natur att det medför särskild risk för omgivningen, uppkommen skada skall ersättas, ändå att någon försummelse icke visas föreligga. De skyddsåtgärder, som påkallas till följd av grävning eller annat dylikt arbete, få naturligtvis i allmänhet vidtagas på den fastighet, där arbetet bedrives. Stundom kan det emellertid på grund av lokala förhållanden eller andra omständigheter vara lämpligare eller rent av nödvändigt att förlägga en skyddsanordning till annan fastighet. Under vilka förutsättningar detta är tillåtet anges i 10 §. Den fastighet, där skyddsåtgärden skall få vidtagas, k a n vara identisk med den, som skall skyddas genom åtgärden. I så fall har ju denna fastighets ägare ett omedelbart intresse av att lämna erforderligt tillträde för åtgärdens utförande. Skulle emellertid tillträde vägras, torde det utan uttrycklig föreskrift vara klart — såsom ock förutsattes i motiven till 1909 års förslag — att den grävande är fri från ansvarighet för den skada, som följer av att åtgärden ej kommit till stånd. I den regel, som upptagits i första stycket av 8 §, lära emellertid vissa inskränkningar vara erforderliga. Ej sällan föreligger den situationen, att kostnaden för viss skyddsåtgärd skulle komma att överstiga beloppet av den skada, som den avser att förebygga. Särskilt kan detta vara händelsen, då grannbyggnadens grund är bristfällig. För att helt undvika skada på byggnaden skule måhända erfordras en dyrbar grundförstärkning, medan genom partiella skyddsåtgärder skadan kunde nedbringas till ett jämförelsevis ringa belopp. När det framstår såsom uppenbart att kostnaden för skyddsåtgärd skulle överstiga beloppet av skadan, är det enligt beredningens mening rimligt att den grävande får verkställa arbetet mot ersättning för skadan. Ett stadgande härom har upptagits i paragrafens andra stycke. Denna regel för-

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

utsätter för sin tillämpning, att den grävande på grannens begäran ställer betryggande säkerhet för ersättningens gäldande. Säkerheten skall enligt förslaget ställas hos överexekutor med tillämpning av bestämmelserna i 48 § utsökningslagen. En annan modifikation i huvudregeln synes erforderlig med hänsyn till sådana fall, då det kan läggas grannen till last att behov uppkommit av särskilda skyddsåtgärder. I motiven till 1909 års förslag erinrades om det fall, att skada kunde uppstå på grannfastigheten trots att grävningen icke sträckte sig längre på djupet än grannens grund räckte. Det syntes i dylikt fall skäligen böra åligga grannen att själv sörja för nödiga skyddsåtgärder. Grannen borde, när han uppförde byggnaden, ha tagit i beräkning, att den andre kunde vilja på samma sätt använda sitt område, och borde därför ha försett sin byggnad med en grund, som kunde uppbära den, oaktat stödet av vidliggande mark undandroges densamma. Om så ej skett, borde det därför också vara hans sak att avvända den fara som i följd av grundens otillräcklighet hotade hans byggnad. Men det kunde vid sådant förhållande icke rimligen förmenas honom att inom den andra fastighetens område utföra vad som erfordrades. Att sålunda låta båda fastigheternas ägare utföra arbete inom samma område skulle emellertid lätteligen leda till förvecklingar och kunde icke vara lämpligt. Saken borde därför ordnas så, att den grävande väl icke befriades från skyldighet att vid arbetets utförande taga hänsyn även till den bristfälliga beskaffenheten av grannens grund, men denne i stället förpliktades att ersätta kostnaden för de särskilda åtgärder, som i anledning av grundens beskaffenhet måste vidtagas vid grävningen. 1 Av rättspraxis framgår ej klart, i vilken utsträckning den grävandes ansvarighet lider inskränkning när skadan sammanhänger med bristfälligheter i grannens fastighet. 2 I senare rättspraxis torde dock ha yppats en benägenhet att låta den grävande svara också för dylik skada, som skäligen kunnat förutses. Det är tveksamt, i vad mån den grävande härvid anses pliktig att själv ombesörja de särskilda skyddsåtgärder, som påkallas med hänsyn till bristfälligheter i grannfastigheten, eller endast att bereda grannen tillfälle vidtaga sådana. Bristfälligheter i grannfastigheten ha emellertid ansetts kunna inverka på grannens rätt till skadestånd, i det att detta kan jämkas eller helt bortfalla. 3 Även beredningen anser, att ett visst ansvar för skyddsåtgärder bör åvila grannen, då hans byggnad vidlådes av bristfällighet. Ett sådant ansvar skulle enligt 1909 års förslag föreligga, där byggnadens grund vore otillräcklig att uppbära byggnaden, oaktat grävningen ej sträcktes djupare än grunden. Denna regel synes vila på den uppfattningen, att i dylikt fall behovet av särskilda skyddsåtgärder framkallats av försumlighet vid byggnadens uppförande. Att grannbyggnadens grund är otillräcklig behöver emellertid ej 1

III s. 182. N J A 1917 s. 183, 1921 A 337, 1927 s. 72 (minoriteten), 1931 s. 126, 1935 A 340, 1936 s. 557, 1938 A 372 och 1943 s. 343. 3 NJA 1921 A 337, 1927 s. 72 (minoriteten), 1935 A 340, 1936 s. 557 och 1945 s. 666. Jfr N J A 1943 s. 343. 2

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

nödvändigt sammanhänga med någon försummelse från grannens sida, vare sig vid byggnadens uppförande eller vid dennas underhåll. Byggnaden kan sålunda vara försedd med en grund, som uppfyllt de tekniska fordringarna vid tiden för byggnadens tillkomst. Ej sällan k u n n a terrängförhållandena ha föranlett, att grundläggningen till undvikande av alltför stora kostnader måst ske med anlitande av metoder, som på lång sikt icke medföra fullt tillfredsställande skydd för byggnaden vid grävningsarbeten på en intilliggande fastighet. Enligt beredningens mening föreligger ej tillräcklig anledning att i dylika fall göra något undantag från huvudregeln att den grävande själv bör svara för skyddsåtgärden. I beredningens förslag har därför grannens ansvarighet uttryckligen begränsats till de fall, där bristfälligheten beror av vårdslöshet vid byggnadens uppförande eller bristande underhåll av denna. I likhet med 1909 års förslag har beredningen icke ansett grannen böra åläggas något ansvar i andra fall än då grävningen är begränsad till visst djup. Visserligen kan naturligtvis bristfällighet å grannfastigheten tänkas inverka på skadans omfattning, även då grävningen försiggår på större djup. Det kunde därför ifrågasättas att låta grannen partiellt svara också i dylikt fall. Med hänsyn till svårigheterna att utreda i vilken omfattning olika faktorer medverkat till risken för skadegörelse synes dock i detta avseende någon avvikelse icke böra göras från 1909 års förslag. När det gäller att närmare fixera det maximidjup, som skall utgöra förutsättning för undantagsregelns tillämplighet, har beredningen emellertid icke kunnat ansluta sig till nämnda förslag. Mot att låta grannens ansvar inträda vid grävning, som ej sträcker sig djupare än hans byggnads grund, torde nämligen kunna invändas att en sådan regel, ifall källare saknas, ofta skulle verka slumpartat enär variationerna äro alltför stora. Med en dylik regel komme vidare granne, vilkens byggnad vore försedd med djup grund, att gå fri från ansvarighet, även om grävningen på den angränsande fastigheten vore föga ingripande och således risken för skada väsentligen måste hänföras till byggnadens bristfälliga beskaffenhet. Beredningen har funnit det önskvärt att uppställa en mera allmängiltig norm, varigenom ansvaret för grannen inträder vid grävning, som icke går djupare än vad som kan anses normalt. Vid bestämmandet av denna norm erbjuder gällande lagstiftning en naturlig anknytningspunkt, i det att enligt 52 § 2 mom. byggnadsstadgan den, som uppför byggnad av mer än en vånings höjd i gräns mot annan fastighet, i regel skall nedföra grundmur eller grundpelare i gränsen till vanligt källardjup. Motsvarande stadgande återfinnes i 77 § 3 mom. i det av stadsplaneutredningen framlagda förslaget till byggnadsstadga. Samma gränsdragning har i den norska nabolovens 1 § använts för bestämmandet av skadeståndsskyldigheten vid grävningsarbeten; gottgörelse skall utgå för skada då grävningen ej sträckt sig djupare än för vanliga källare varit nödvändigt. Det ansvar, som enligt undantagsregeln skall åvila grannfastighetens ägare, innebär i överensstämmelse med 1909 års förslag, att han blir skyldig ersätta kostnaden för skyddsåtgärden. Det kunde visserligen ifrågasättas att

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

i stället befria den grävande från skyldigheten att ombesörja åtgärden. Detta förutsätter att grannen i god tid beredes tillfälle att själv föranstalta om sådan åtgärd. Vad beträffar det fall att skyddsåtgärd skall utföras på den grävandes mark torde emellertid, såsom anfördes i motiven till 1909 års förslag, betänkligheter möta mot att låta båda fastigheternas ägare utföra arbete inom samma område. Vad åter angår det fall att skyddsåtgärden skall vidtagas på grannens egen fastighet står det honom naturligtvis utan vidare fritt att själv utföra densamma. Att ålägga grannen att vidtaga dylik åtgärd, med påföljd att den grävande befrias från skadeståndsskyldighet, har beredningen icke trott vara den lämpliga lösningen. Den grävande är nämligen själv närmast att bedöma vilka skyddsåtgärder som erfordras och på vad sätt de böra utföras. Beredningen finner därför ändamålsenligt att även i det fall, då skyddsåtgärden skall vidtagas inom grannfastighetens område, ålägga den grävande att utföra åtgärden, medan grannens ansvarighet får formen av en förpliktelse att ersätta kostnaden. Stadgandet om grannens ersättningsskyldighet har upptagits i tredje stycket av 8 §. Har den grävande underlåtit att vidtaga sådan skyddsåtgärd, som enligt nyssnämnda stadgande skolat bekostas av grannen, uppkommer den särskilda frågan i vad mån inträffad skada skall bäras av denne. Såsom förut berörts har rättspraxis intagit den ståndpunkten, att grannen kan få vidkännas jämkning i honom tillkommande skadestånd i fall då bristfällighet å grannfastigheten medverkat till skadan. Denna praxis k a n lätt uppfattas såsom en tillämpning av den beträffande utomobligatoriskt skadestånd i allmänhet gällande grundsatsen att, om den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, jämkning i skadeståndet skall äga rum. Enligt beredningens mening bör emellertid nämnda grundsats icke kunna utan vidare åberopas såsom stöd för skadestånds jämkning i fall varom nu är fråga. En fastighetsägare, som genom slarvigt byggnadssätt eller bristande underhåll av byggnad ökar den med grävning å angränsande område förbundna risken, synes icke, ifall olycka inträffar, böra betraktas såsom skadevållande i samma mening som exempelvis en trafikant, vilken genom att bryta mot en trafikregel medverkar till en kollision. Den försumlighet, som kan läggas den förre till last, står ej i något direkt samband med den skadebringande handlingen och hänför sig vanligen till en helt annan tidpunkt än den vid vilken olyckan inträffar. Att försummelsen bidragit till uppkomsten av ett läge, som gör grävningen mera riskabel än eljest, är ej att likställa med ett omedelbart vållande till den lägesförändring som skadefallet innebär. Huruvida berörda försummelse skall medföra skadeståndsjämkning eller icke, blir av nämnda skäl en fråga, vars lösning ej är grundad i sakens natur utan måste sökas i en skälig avvägning av de grannskapsrättsliga normerna. För skadeståndsjämkning måste krävas en uttrycklig bestämmelse härom i lagen. Beredningen har icke trott sig böra i förslaget upptaga en dylik bestämmelse om skadestånds jämkning. Det har synts beredningen skäligt, att den ifrågakomna ansvarigheten för grannfastighetens ägare begränsas till den

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

nyssnämnda skyldigheten att bekosta den skyddsåtgärd vars verkställande skall ankomma på den grävandes initiativ. Underlåter den grävande att verkställa åtgärden, torde det vara rimligt, att han får bära hela ansvaret för uppkommen skada, även om åtgärden blivit behövlig genom det sätt på vilket grannen handhaft sin fastighet. Att den grävande i den situation varom nu är fråga skall utge fullt skadestånd, är naturligen än mera motiverat i den mån grävningen i sig själv har en mera ingripande eller riskabel karaktär. Skadeståndsjämkning skall alltså enligt förslaget ej förekomma vare sig grävningen är att bedöma enligt 8 § eller 9 § finnes tillämplig. I motiven till 1909 års förslag anfördes, att det kunde ifrågasättas, huruvida icke stadgande borde meddelas, som berättigade grannfastighetens ägare att påkalla exekutiv myndighets ingripande för att avvärja eller förekomma skada på fastigheten. Ett sådant stadgande ansågs emellertid kunna undvaras med hänsyn till den möjlighet att ingripa som tillkommer polismyndighet enligt 8 § ordningsstadgan för rikets städer. Därjämte framhölls, att det ej torde vara uteslutet att överexekutor jämlikt utsökningslagen (nuvarande 191 §) meddelade förbud mot grävning, varav granne kunde lida men. 1 Tillsyn över byggnadsarbete utövas numera företrädesvis av byggnadsnämnd, där sådan finnes. För detta ändamål har nämnden enligt byggnadsstadgan att verkställa erforderliga besiktningar. Enligt det av stadsplaneutredningen framlagda förslaget till ny byggnadsstadga skall nämnden äga förbjuda ett påbörjat byggnadsarbetes fortsättande, om det är uppenbart, att arbetet utföres på sådant sätt att det äventyrar grannbyggnadens hållfasthet. Nämnden skall ock äga förordna, att den byggande skall undanröja eller ändra det utförda, ävensom förelägga honom att vidtaga annan åtgärd. I stad och i vissa stadsliknande samhällen skall nämnden kunna fastställa vite för underlåtenhet att ställa sig föreläggandet till efterrättelse samt föreskriva åtgärdens vidtagande vid äventyr att den i händelse av tredska verkställes genom nämndens försorg på den byggandes bekostnad. I andra samhällen skall nämnden ha att, därest någon underlåter att rätta sig efter nämndens föreläggande, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, som i dylikt fall må förelägga vite eller annat äventyr. Såsom i annat sammanhang omnämnts har genom 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken domstol tillagts en vidsträckt befogenhet att meddela interimistiskt förbud eller annat föreläggande vid vite för att säkerställa parts rätt. Sådant föreläggande kan ges, om part i rättegång visat sannolika skäl för sin talan och det skäligen kan befaras, att motparten genom att utöva viss verksamhet eller företaga eller underlåta viss handling eller genom annat sitt förhållande hindrar eller försvårar domens verkställande eller väsentligt förringar dess värde för parten. Även eljest kan domstol meddela interimistiskt förordnande, om det för parten är av synnerlig vikt och ej länder motparten till väsentligt förfång. Såsom jämväl tidigare berörts, har vidare i 187 a § utsökningslagen införts ett stadgande, att överexekutor skall äga förordna om 1

I I I s. 183.

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

dylika provisoriska säkerhetsåtgärder under samma förutsättningar som angivas i 15 kap. 3 § nya rättegångsbalken. Med hänsyn till de olika möjligheter att ingripa, som sålunda redan föreligga eller komma att stå till buds, har beredningen ej ansett erforderligt att föreslå några särskilda bestämmelser i ämnet.

10 §. Såsom anförts i det föregående skola naturligtvis de skyddsåtgärder, som påkallas av grävning eller annat dylikt arbete, i allmänhet vidtagas på den fastighet, där arbetet bedrives. Stundom kan det emellertid på grund av lokala förhållanden eller andra omständigheter vara lämpligare att förlägga en skyddsåtgärd till en grannfastighet, och stundom kan detta vara nödvändigt. Det bör därför vara tillåtet att för utförande av skyddsåtgärd taga annans mark i anspråk, detta vare sig åtgärden vidtages för egen eller annans fastighet. Såsom förutsättning härför bör gälla, att så erfordras för att undvika oskälig kostnad eller annan synnerlig olägenhet. En jämförelse bör härvid göras mellan föreliggande möjligheter att förlägga åtgärden till olika fastigheter. Den fastighet, som skall skyddas genom åtgärden, kan vara antingen den, där grävningsarbetet bedrives, eller den, på vilken skyddsåtgärden skall få vidtagas, eller ock en tredje fastighet i grannskapet. Om åtgärden skall äga rum just på den fastighet, som härigenom skall skyddas, har denna fastighets ägare ett omedelbart intresse av att lämna erforderligt tillträde för åtgärdens utförande. Skulle emellertid tillträde vägras, torde det — såsom tidigare framhållits — vara uppenbart, att den grävande är fri från ansvarighet för skada, som följer av att åtgärden ej kommit till stånd. Då annans mark tages i anspråk för vidtagande av skyddsåtgärd, bör i regel ersättning lämnas för den skada och det intrång, som härigenom vållas. Dylik ersättningsskyldighet har stadgats för andra liknande fall, t. ex. i 14 kap. 5 och 6 §§ vattenlagen samt 6 § lagen om flottning i allmän flottled. En särskild situation föreligger emellertid, då grannes byggnad är av den bristfälliga beskaffenhet att särskild åtgärd påkallas, oaktat arbetet icke sträckes nedanför vanligt källardjup. Enligt 8 § i förslaget skall grannen betala kostnaden för sådan skyddsåtgärd, i händelse bristfälligheten beror av vårdslöshet vid byggnadens uppförande eller av bristande underhåll, och han bör då ej få ersättning för skada och intrång, som åtgärden medfört. Har skyddsåtgärden vidtagits på en tredje fastighet, bör naturligtvis den ersättning, som den grävande fått utge, återgäldas honom av den bristfälliga fastighetens ägare tillika med övriga kostnader för skyddsåtgärdens utförande. Skyddsåtgärder kunna stundom medföra ganska betydande skada och intrång. Det synes därför rimligt, att en fastighetsägare, som är berättigad till ersättning, ej skall behöva nöja sig med att i efterhand göra ersättningsanspråk gällande mot den grävande. Denne kan ju då vara insolvent. Om fastighetsägaren så önskar, bör den grävande därför icke få vidtaga någon an-

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

ordning på hans mark, innan betryggande säkerhet ställts för ersättningens utgivande. Denna säkerhet bör ställas hos överexekutor i enlighet med 48 § utsökningslagen. 11 §• I denna paragraf ha bestämmelser meddelats om byggnad, som uppförts utöver fastighetsgräns. Dessa bestämmelser motsvara reglerna i 3 och 4 §§ i 1909 års förslag och de allmänna stadganden härom, som beträffande tomtindelat område för närvarande återfinnas i 19 § stadsplanelagen. De nuvarande reglerna i 19 § stadsplanelagen ha sin historiska upprinnelse i ett av 1884 års stadsplanekommitté avgivet förslag till lag om vad i vissa fall bör iakttagas, då byggnad uppförts utöver tomtgräns. I detta lagförslag skildes mellan det fall, att byggnaden uppfördes efter det den föreslagna lagen skulle träda i kraft och det fall, att byggnaden uppförts dessförinnan. Medan i sistnämnda fall byggnadens ägare skulle ha rätt att ha byggnaden kvar tills den nedreves eller avbrunne, såvitt det icke kunde visas, att inkräktningen tillkommit med avsikt och att byggnadens ägare därom hade vetskap, skulle i förstnämnda fall för motsvarande rätt gälla det vida strängare villkoret, att byggnaden uppförts i läge, som för densamma i föreskriven ordning utstakats. Såsom grund för den föreslagna regleringen åberopades i motiven vissa billighetssynpunkter. Iakttoge tomtägare allt vad på honom ankomme för att på lagligt sätt uppföra sin byggnad men råkade han i följd av felaktig utstakning, som det icke berott på honom att rätta, intränga med byggnaden å gata eller annans tomt, fordrade billigheten, att tomtägaren på något sätt skyddades från de oberäkneligt stora förluster, som kunde bli en följd därav, att han skulle tvingas avröja det honom ovetande inkräktade området. Detta motiverades dessutom av tomtägarens ovillkorliga skyldighet att uppföra byggnad i anvisat läge. — I huvudsaklig överensstämmelse med det nu berörda kommittéförslaget tillkom lagen den 26 maj 1899 om byggnad, som uppförts utöver tomtgräns. Bestämmelserna i denna lag överfördes sedermera till 1 kap. lagen den 12 maj 1917 om fastighetsbildning i stad. Emellertid hade hithörande frågor under tiden blivit föremål för behandling i ett annat sammanhang, nämligen vid utarbetandet av 1909 års förslag till ny jordabalk. Härvid ansågs att bestämmelserna i 1899 års lag, såsom avseende ett till grannskapsrätten hörande ämne, borde med utvidgat innehåll upptagas i det kapitel av den tillämnade jordabalken, där de för rättsförhållandet mellan grannar bestämmande grundsatserna skulle ingå. Då i jordabalken grannskapsförhållandet såsom sådant skulle regleras, syntes bestämmelserna om byggande utöver fastighetsgräns icke längre böra vara underkastade begränsning till att avse allenast planlagt område. När fråga ej vore om planlagt område, förelåge väl icke det förhållande att fastighetsägaren varit pliktig att bygga i en av myndighet bestämd linje. Även här torde dock — enligt vad i motiven anfördes — billighetsskäl tala för att han under vissa förutsättningar borde få tillgodonjuta förmånen att ej

3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar.

behöva rubba byggnaden därför att den sköte över gränsen. Dessa förutsättningar borde i huvudsak vara desamma, som enligt 1899 års lag gällde i fråga om byggnad, som uppförts innan lagen trädde i kraft. Kravet på den goda tron syntes emellertid böra i viss mån skärpas. Om än det icke kunde visas, att inkräktningen skett med avsikt, men den som sålunda byggde måste anses ha handlat med grov vårdslöshet, borde ifrågavarande rättighet icke tillerkännas honom. Och även en senare innehavare av fastigheten borde vara utesluten från samma förmån, därest h a n vid förvärvet ägde kännedom om att sådan vårdslöshet låge hans företrädare till last. 1 I enlighet med dessa överväganden upptogos i 1909 års förslag två särskilda paragrafer, den ena (3 §) avseende tomtindelat och den andra (4 §) icke tomtindelat område. Eftersom 1909 års förslag i berörda del ej blev upphöjt till lag, koramo emellertid bestämmelserna om byggande utöver fastighetsgräns att införas i stadsplanelagstiftningen. Härigenom bibehölls jämväl reglernas begränsning till att avse planlagt område. Den nu gällande stadsplanelagen av den 29 maj 1931, som i 19 § innehåller omförmälda reglering, innebar vissa sakliga ändringar i reglernas innehåll. Sålunda borttogs — i överensstämmelse med förslag av 1916 års stadplanelagskommitté — den tidigare upprätthållna åtskillnaden mellan sådan byggnad som uppförts före och sådan som uppförts efter 1899 års lags ikraftträdande. Rätten att h a en över tomtgränsen skjutande byggnad kvarstående gjordes beroende av samma förutsättningar, som enligt 1909 års förslag skolat gälla för det fall att byggnaden uppförts inom ett icke tomtindelat område. Även i fråga om regleringens detaljer i övrigt vidtogos vissa ändringar. Medan tidigare gällt, att den omförmälda rätten att ha byggnad kvarstående icke hade avseende å trappa, som skjuter över gatulinjen, infördes nu ett stadgande av innebörd, att Konungens befallningshavande får medge trappans kvarstående under viss tid eller tills vidare. Liksom även tidigare gällt, skall ersättning utgå för det intrång granne lider av överskjutande bygg n a a » där han icke heller vill avstå tomtdelen mot lösen. Vid lagens antagande ansågs emellertid enligt motiven att bestämmandet av lösen- eller ersättningsbeloppet icke, såsom tidigare, borde ske enligt reglerna i expropriationslagen utan företagas av domstol. Frågan har därefter behandlats av stadsplaneutredningen, som i sitt den 22 maj 1945 avlämnade förslag till byggnadslag med vissa redaktionella jämkningar upptog bestämmelserna i 19 § stadsplanelagen. I förslagets motiv antyddes, att det kunde övervägas sådan utsträckning av bestämmelserna att dessa erhölle motsvarande tillämpning på landsbygden. Emellertid antogs behovet av dylika bestämmelser för landsbygdens vidkommande vara mindre framträdande. Det betraktades därför såsom tillfyllest, att bestämmelserna liksom dittills begränsades att gälla uteslutande tomtindelad mark. De av stadsplaneutredningen upptagna stadgandena i ämnet återfinnas i sak oförändrade i det genom proposition till 1947 års riksdag framlagda förslaget till byggnadslag. 1

I I I s. 187.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen ha ifrågavarande bestämmelser i stadsplanelagen, frånsett vissa däri inlagda föreskrifter av politirättslig innebörd, närmast en rent privaträttslig karaktär. De behandla ett betydelsefullt till grannskapsrätten hörande ämne, vars upptagande i förevarande kapitel av jordabalken synes sakligt motiverat. Härvid torde, liksom fallet var i 1909 års förslag, frågan böra regleras i hela dess vidd. Att byggnad uppföres på sådant sätt att fastighetsgränsen därmed överskrides är naturligtvis en företeelse, som kan inträffa på landet såväl som i stad och även utanför de tomtindelade eller planlagda områdena. 1 Det förefaller därför principiellt riktigast, att bestämmelserna erhålla en motsvarande allmängiltig omfattning. 2 Då någon saklig ändring i stadsplanelagens privaträttsliga stadganden i ämnet icke synes påkallad, bör innehållet i dessa kunna utvidgas till att över huvud avse byggnad, som uppförts utöver fastighetsgränsen. En dylik reglering inom jordabalken förutsätter tydligen en redaktionell omläggning av den ifrågavarande paragrafen i stadsplanelagen eller i en blivande byggnadslag, en ändring varom beredningen framdeles torde få avge förslag. I 1909 års förslag upptogs under 5 § ett särskilt stadgande, enligt vilket vissa av förslagets regler om byggnad uppförd utöver fastighetsgräns skulle i tillämpliga delar gälla även i fråga om sådan av strandägare gjord anläggning i odelat vattenområde som efter dettas delning funnes skjuta över den för hans fastighet utlagda gränsen. Detta stadgande sammanhängde med den i förslagets 2 kap. uppställda regeln att, där vattenområde ej ingått i skifte eller annan delning och ej heller undantagits såsom samfällt, envar strandägare skulle ha rätt att, så länge området vore odelat, nyttja den del av området som låge hans strand närmast. Någon motsvarighet till det berörda stadgandet om anläggning i odelat vattenområde lärer knappast vara erforderlig, därest den av beredningen i 1 kap. 10 § förordade regeln godtages. Enligt denna skall nämligen, till skillnad från 1909 års förslag, ett vattenområde anses delat, i händelse det ej kan utrönas hur området behandlats vid skifte eller hemmansklyvning.

4 KAP. Om köp, byte och gåva. Om köpets form.

I 1 kap. 2 § jordabalken stadgas, att »köp, skifte och gåva skola skriftligen ske med tvägge manna vittne och de villkor däri sättas, vara samma köp, skifte eller gåva sig grundar». Vid tiden för tillkomsten av detta stad1

Jfr t. ex. NJA 1943 s. 514. Till denna uppfattning, som av beredningen hävdades i yttrande över stadsplaneutredningens förslag, har föredragande departementschefen anslutit sig i ett uttalande i propositionen om byggnadslag; se prop. 131/1947 s. 208. 2

4 kap. Om köp, byte och gåva.

gande, som bibehållits i sin ursprungliga lydelse enligt 1734 års lag, upprättades för köp av fast egendom blott en köpehandling, vilken vanligen undertecknades av säljaren ensam. Så småningom blev det emellertid brukligt att använda två särskilda handlingar, köpekontrakt och köpebrev. Av dessa handlingar förses kontraktet, som upptager de särskilda köpevillkoren, med båda kontrahenternas underskrifter. Säljaren ensam undertecknar köpebrevet, som i regel endast innehåller en förklaring att fastigheten överlåtits jämte ett erkännande att köpeskillingen guldits. Även där blott en köpehandling upprättas, är säljarens underskrift till fyllest. I rättspraxis anses sålunda att köp kommer till stånd, oaktat köparen ej undertecknat någon handling. Beträffande föreskriften om villkors utsättande i köpehandlingen intager rättspraxis den ståndpunkten, att kravet på skriftlig form gäller avtalet i dess helhet. I köpehandlingen skola följaktligen upptagas icke blott villkor av betydelse för äganderättens övergång utan alla de köpevillkor om vilka parterna enat sig. Formkravet anses i princip icke medge något utrymme för muntliga överenskommelser vid sidan av det skrivna. Under skriftlighetskravet torde enligt rättspraxis icke inbegripas förbehåll om beståndet av en före köpet upplåten begränsad sakrätt i fastigheten. Regeln att fastighetsköp skall ske med två vittnen har varit föremål för olika tolkningar. Enligt en äldre ståndpunkt, som länge hävdades såväl i doktrinen som i rättspraxis, utgjorde köpehandlingens bevittnande en nödvändig förutsättning för avtalets giltighet; vittnena betraktades som s. k. solennitetsvittnen. Så småningom har denna tolkning av formföreskriften fått vika för den mindre stränga uppfattningen, att vittnesregeln innefattar en ovillkorlig föreskrift om sättet för bevisning i fall då någondera kontrahenten bestrider att köp kommit till stånd.,1 Åt vittnena tillägges sålunda i dylika fall funktionen av exklusivt bevismedel. Då köpeavtalets tillkomst erkännes, föranleder således den omständigheten att köpet skett utan vittnen eller med blott ett vittne icke avtalets ogiltighet. Den part, som påstår att köpet är ogiltigt, måste följaktligen kunna åberopa annan grund härför än formbrist med avseende å bevittnandet. Där säljaren bestrider att han undertecknat köpehandlingen, får enligt praxis bevisning ske endast genom köpevittnen. Invändes mot köpet att det tillkommit genom obehörig påtryckning, svikligt förfarande eller dylikt eller att det skall gälla endast under visst avtalat, i köpehandlingen ej angivet villkor, men framstår invändningen såsom uppenbart obefogad, synes enligt praxis den omständigheten att vittnen saknas icke behöva föranleda köpets ogiltighet. 2 En ofullständighet i regleringen är att några föreskrifter om vittnenas kvalifikationer icke meddelats utöver vad i rättegångsbalken stadgas om vittnesjäv vid vittnens hörande under rättegång. Frågan om vittnesjävs verkan med avseende å köpeavtals giltighet har under dessa förhållanden varit föremål för ovisshet och me1 N J A 1877 s. 248, 1878 s. 369, 1892 s. 550, 1908 s. 82, 1914 s. 284, 1917 s. 632, 1919 s 281 1922 s. 161, 1924 s. 489 och 1946 s. 411. - Jfr N J A 1919 s. 281, 1922 s. 161 och 1946 s. 411.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

ningsskiljaktigheter. Det är emellertid avsett att den i samband med rättegångsreformen tillkomna lagen med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar skall råda bot på denna olägenhet. För giltigt köp anses icke erforderligt att kontrahenterna äro samtidigt närvarande vid köpslutet. Det förekommer ej sällan, att handlingen i köparens frånvaro undertecknas av säljaren och därefter tillställes köparen. Ej heller lärer vittnenas samtidiga närvaro vid köpslutet fordras för möjligheten att bevisa avtalets tillkomst. Den ovannämnda grundsatsen om vittnena såsom exklusivt bevismedel anses icke ens medföra att säljarens underskrift ovillkorligen skall ha tillkommit eller vidkänts i båda vittnenas närvaro. 1 Enligt 10 kap. 1 § jordabalken är fullmakt att sälja annans fasta egendom för sin giltighet beroende av skriftlig form. Tidigare har den meningen uttalats, att det enligt grunderna för 1 kap. 2 § jordabalken vore erforderligt med vittnespåskrift å fullmakten. Denna uppfattning, som jämväl synes haft ett visst stöd i rättspraxis, är emellertid numera övergiven. Sålunda har den omständigheten att fullmakten varit obevittnad ej föranlett köpets ogiltighet, ehuru säljaren bestritt att han underskrivit fullmakten. 2 För lagfart fordras enligt 5 § lagfartsförordningen att sökanden företer »fångeshandling så upprättad som lag i vart särskilt fall föreskriver»; sker ej detta, skall ansökningen genast avslås. Denna bestämmelse innebär för köpets del, att sökanden skall förete bevittnad köpehandling. Det är följaktligen uteslutet att, om sådan handling ej ingivits, förklara ansökningen vilande i avbidan på att frågan om handlingens giltighet blir föremål för domstols prövning. Enligt 1909 års förslag, som behandlade formen för fastighetsköp i 4 kap. 1 och 2 §§, skulle köpet slutas sålunda, att säljaren utfärdade skriftlig handling, varigenom egendomen överlätes till köparen. Om överlåtelsen gjordes beroende av köpeskillingens erläggande eller av annat villkor, skulle detta utsättas i köpehandlingen. Förslaget innebar att, sedan säljaren utfärdat en överlåtelsehandling, avtalet vore bindande i sin helhet, alltså även i fråga om sådana däri ingående utfästelser, vilka icke upptagits i handlingen. En annan väsentlig olikhet mellan förslaget och gällande rätt låg däri, att något krav på vittnen icke uppställdes i förslaget. Emellertid stadgades angående lagfartsansökan i 15 kap. 7 § av förslaget att, om köpehandling eller fullmakt icke vore styrkt av vittnen, förre ägaren skulle, där han ej vitsordat sin underskrift, höras över ansökningen. Detsamma skulle gälla, om köpehandlingen eller fullmakten utfärdats å utrikes ort och underskriften ej vore styrkt av svensk konsul eller behörig utländsk myndighet i orten. I motiven uttalades, att vikten och mångfalden av de intressen, som hänförde sig till den fasta egendomen, ställde omsättningen av denna på ett helt 1 2

Se N J A 1908 s. 300. N J A 1920 s. 536.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

annat plan än det allmänna varuutbytet. Det vore angeläget tillse, att föryttring av fast egendom icke företoges utan moget övervägande och att, där egendomen föryttrades, detta skedde på sådant sätt att äganderättsförhållandet för framtiden bleve klart och otvetydigt, vilket vore av betydelse icke blott för kontrahenterna själva utan även för tredje man. Föryttringen måste ske i en form, som lämpade sig för den i rättssäkerhetens intresse anordnade inskrivningen. Att för dessa ändamål den skriftliga formen vore i särskilt hög grad lämplig låge i öppen dag. De skäl, som kunde åberopas för skriftlig form, ägde emellertid icke någon tillämpning å köparens utfästelse. Att h a n förbunde sig att för fastigheten betala en viss summa penningar vore för honom av ingen annan betydelse än samma utfästelse given i fråga om lös egendom. Endast för säljarens överlåtelse av egendomen vore formens iakttagande påkallat; formen skulle bereda trygghet mot förhastade och obetänkta beslut. Men för detta ändamål vore det ej heller i fråga om säljaren nödvändigt att allt, som han utfäste i samband med föryttringen, likställdes med denna. Beträffande utfästelser, som icke vore av betydelse för frågan om äganderättens överflyttande, saknades anledning att avvika från den fulla avtalsfrihetens eljest gällande grundsats. 1 I fråga om vittnen vid fastighetsköp anfördes i motiven att, därest vittnena uppfattades såsom solennitetsvittnen, detta kunde leda till resultat, som vore för rättskänslan i hög grad motbjudande. Säljaren skulle nämligen med denna uppfattning kunna under åberopande av formbrist undandraga sig fullgörandet av ett köpeavtal eller senare påkalla dess återgång, ehuru köpehandlingen ostridigt av honom undertecknats och utfärdats. Men man borde ej heller stanna vid att anse vittnena såsom ett exklusivt bevismedel för köpets tillkomst utan tillåta även a n n a n bevisning därom. Det syntes icke k u n n a anföras något giltigt skäl, varför det i dylika tvister skulle vara köparen betaget att styrka avtalets verklighet genom annan bevisning än utsagor av de personer, vilka såsom köpevittnen tecknat sina namn å handlingen. Såvitt med vittnesregeln i 1 kap. 2 § jordabalken åsyftats att bereda trygghet mot användande av förfalskade eller obehörigen åtkomna köpehandlingar, torde genom de anmärkta bestämmelserna i 15 kap. av förslaget den fara, som av nämnda anledning kunde hota den redbara samfärdseln, ha blivit förebyggd i den mån detta kunde ske omedelbart genom föreskrift i lag. 2 Den lindring i formkravet, som förslaget sålunda innebar, mötte från vissa håll bestämda gensagor. Sålunda uttalade Sveriges advokatsamfund vid årsmöte den 11 juni 1909, att en förnyad lagstiftning angående formerna för köp av fast egendom borde byggas på principen om medverkan av något statens organ såsom ett konstitutivt moment bland förutsättningarna för giltigt fastighetsköp. Samfundet avstyrkte vidare att skriftlig form skulle krävas endast för själva överlåtelsen, under det att övriga villkor skulle få göras beroende av muntligt avtal vid sidan av handlingen. I en av advokaten Albert 1 2

II s. 155 ff. II s. 157 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

Köersner på uppdrag av samfundets styrelse utarbetad promemoria motiverades närmare kravet på en utsträckt formalisering av fastighetsköpet. 1 Köersner framhöll, att en strängare formalisering lämpligen borde införas såsom en övergång till ett modernt fastighetsbokssystem, enligt vilket bokens uppgifter skulle tillerkännas ovillkorligt vitsord. Men alldeles oavsett detta talade enligt hans åsikt de viktigaste sociala och ekonomiska synpunkter för en dylik formalisering. Endast därigenom kunde den ordning och reda i fastighetsförhållandena vinnas, som vore en nödvändighet för att uppehålla fastigheterna såsom grundvalen för hela statshushållningen samt den enskilda och offentliga krediten. Köersner ansåg emellertid några betänkligheter icke möta mot att i överensstämmelse med 1909 års förslag begränsa skriftlighetskravet till överlåtelseförklaringen och därmed sammanhängande köpevillkor. Frågan om fastighetsköpets formalisering upptogs sedermera av den s. k. jordabalkskommissionen, som den 16 februari 1921 framlade ett förslag till lag med vissa bestämmelser i avseende å köp, byte och gåva av fast egendom. Enligt kommissionens förslag skulle köpet ske skriftligen och avslutas inför laga köpevittne, som hade att bestyrka kontrahenternas underskrifter. Såsom laga köpevittne skulle på grund av sin tjänst fungera häradsskrivare, landsfiskal, notarius publicus, stadsfogde och stadsfiskal samt, om överlåtelsen skedde å utrikes ort, svensk konsul. Underrätt skulle därjämte till erforderligt antal förordna ärliga och förståndiga personer, som vore bosatta inom rättens domkrets och förtrogna med fastighetsförhållandena i orten, att tillhandagå såsom laga köpevittnen med avseende å fast egendom inom område, som angåves i förordnandet. Även fullmakt att avyttra fast egendom skulle vara bestyrkt av sådant vittne. Köpevittne skulle föra dagbok över de av honom bestyrkta överlåtelserna och för kontrollen över lagfartspliktens fullgörande periodvis insända förteckning över dessa till åklagaren. Förslaget remitterades till lagrådet, som i utlåtande den 12 april 1921 avstyrkte dess framläggande för riksdagen under motivering att det icke syntes befogat att utbryta frågan om fastighetsöverlåtelsens form ur jordabalkskomplexet. Lagrådet fann emellertid förslaget gå i rätt riktning; det framhölls dock, att man ej borde förbise de olägenheter, som den nya ordningen kunde antagas komma att medföra för kontrahenter vid fastighetsöverlåtelse. Förslaget blev icke förelagt riksdagen. I detta sammanhang bör omnämnas att jordkommissionen i ett den 15 december 1921 avgivet betänkande förordade genomförandet av jordabalkskommissionens förslag. Den föreslagna skärpningen av formerna för fastighetsöverlåtelse kunde enligt jordkommissionens åsikt icke anses lägga några tyngande och besvärande band på fastighetshandeln. Den utgjorde det minsta mått av former, som syntes k u n n a utfinnas, därest man ville skapa möjlighet att på ett något så när effektivt sätt övervaka, att lagfartsskyldigheten 1 K ö e r s n e r , Om de föreslagna reformerna av vårt lagfarts- och inteckningsväsen och vad därmed har samband (1910) s. 42 ff. och 169 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

fullgjordes i fråga om varje förvärv. Att lagstiftningen i detta hänseende lämnade åtskilligt övrigt att önska vore allmänt känt. Den omsättningsskatt på fastighetshandeln, som skulle erläggas genom lagfartsstämpeln, undandroges mången gång statsverket på så sätt att, då flera mellanliggande fång ej lagfarits, fångeshandlingarna helt enkelt förstördes, varefter den siste köparen erhölle köpebrev av den ursprunglige säljaren att åberopas vid lagfartssökandet. Slutligen syntes det med fog k u n n a antagas, att tvånget för kontrahenterna att infinna sig hos laga köpevittnet för erhållande av hans påteckning å fångeshandlingen skulle avhålla från obetänkta affärer och lägga hämsko på s. k. kedjehandel. De rättsregler angående överlåtelse av fast egendom, vilka tillämpas i främmande kulturländer, innebära en mer eller mindre långt gående formalisering av rättshandlingen. Formkrav ha uppställts icke blott med avseende å det avtal varigenom äganderättsövergången försiggår eller grundlägges. Till systemet hora även regler om rättsförvärvets offentliggörande, i främsta i ummet genom dess inskrivning i fastighetsbok eller annan offentlig urkund. Den rättsliga betydelsen av dels avtalsformaliteterna dels inskrivningsformaliteterna är emellertid väsentligen olika i de särskilda länderna. Där formaliseringen fortskridit längst — såsom i tyska och vissa andra kontinentala rättsordningar -— utgör såväl avtalsformens iakttagande som inskrivningen nödvändig förutsättning för äganderättens övergång från överlåtare till förvärvare. I Finland är liksom i Sverige rättsförvärvets giltighet väl beroende av avtalsformen men såtillvida oberoende av inskrivningen, som denna allenast medför ett förstärkt skydd av den äganderätt som anses övergå genom själva avtalet. E n tredje typ representera de rättsordningar — exempelvis den danska och den norska — där formaliteterna äro av betydelse allenast för det med inskrivningen (tinglysningen) avsedda rättsskyddet, under det att själva äganderättsförvärvet anses kunna ske oberoende av viss form. Den formfrihet, som sålunda här föreligger med avseende å själva avtalet, torde dock ur praktisk synpunkt vara av ringa betydelse. Iakttagandet av viss avtalsform framtvingas nämligen genom de krav vilka lagen uppställer såsom villkor för inskrivningsåtgärden. 1 I dansk rätt utgör ett dokument grundvalen för inskrivning enligt lagen om tinglysning av den 31 mars 1926. Å köpehandling skall utfärdarens underskrift vara bestyrkt av advokat eller två andra vittnen (vitterlighedsvidner). Det är underförstått, att sådant bestyrkande jämväl kan ske av notarius publicus. Företages försäljningen genom ombud, skall dennes fullmakt vara bevittnad på detta sätt. Vittnena skola uttryckligen bekräfta, att underskriften är äkta och dateringen riktig samt att utfärdaren av dokumentet är myndig. En obevittnad köpehandling skall avvisas av tingslysningsdomaren. — Vittnesföreskriften k a n uppfattas såsom ett led i strävandena att göra fastig1 Jfr komparativa översikter i II s. 580 ff. och SOU 1930: 29 s. 139 ff. 29—600777 III

4 kap. Om köp, byte och gåva.

hetsboken tillförlitlig. I lagens förarbeten uttalades, att denna formalitets betydelse för tryggande av avtalets äkthet och giltighet visserligen icke borde överskattas men att den ej heller kunde frånkännas ett visst värde. Det finge antagas, att i regel ett av vittnena kände handlingens utfärd are, medan det andra vittnet undertecknade i tillit till det första. I norsk rätt förutsattes för inskrivning att skriftlig köpehandling upprättats. För att köpehandlingen skall k u n n a tinglysas fordras enligt lagen om tinglysing av den 7 juni 1935, att underskriften är bevittnad av notarius publicus, länsman, förlikningsman, advokat eller auktoriserad egendomsmäklare eller ock av två vittnen (vitterlighetsvidner). Med notarius publicus är att jämställa norsk konsul i utlandet. I vittnesmeningen skall uttryckligen anges, att handlingen undertecknats i köpevittnets närvaro och huruvida utställaren är över tjuguett år. Med föreskriften om denna bekräftelse avses enligt uttalande i förarbetena att motverka risken att falsk eller förfalskad handling eller handling, som är utställd av omyndig, blir föremål för tinglysing. Den finska rätten bibehöll intill år 1933 det i 1 kap. 2 § jordabalken meddelade formstadgandet för fastighetsköp enligt dess ursprungliga lydelse i 1734 års lag. Ehuru formregeln alltså var densamma som i Sverige, blev den dock annorlunda tillämpad än i vårt land. Beträffande vittneskravet var det en allmän mening att köpevittnena borde betraktas såsom solennitetsvittnen; deras anlitande utgjorde följaktligen ett nödvändigt led i formen för fastighetsköp. Emellertid h a r detta krav ansetts fyllt genom vittnenas närvaro vid köpslutet, även om de icke tecknat intyg å köpehandlingen. Som regel torde i praxis ha antagits, att för giltigt köp fordrades samtidig närvaro vid avtalsslutet av kontrahenter och vittnen. I Finland har sålunda regeln i 1 kap. 2 § jordabalken i vissa hänseenden tolkats strängare än vad fallet varit i vårt land. Genom lag den 9 juni 1933 erhöll 1 kap. 2 § jordabalken nytt innehåll. I lagrummet stadgas nu i fråga om fastighetsköp, att detta skall ske skriftligen och att därvid de villkor, vara överlåtelsen grundas, böra intagas i köpehandling, som offentligt köpevittne jämte ett av honom tillkallat vittne bestyrker till riktigheten. I en till kapitlet fogad ny paragraf regleras behörigheten att vara offentligt köpevittne. Sådan egenskap tillkommer, oberoende av fastighetens belägenhet, å tjänstens vägnar häradsskrivare, länsman, notarius publicus, stadsfogde, stadsfiskal samt i utlandet tjänsteman vid finsk legation och finsk konsul. Behörighet såsom offentligt köpevittne tillkommer vidare särskilda av rätten utsedda, under tjänstemannaansvar fungerande personer, vilkas befogenhet dock endast avser fastigheter inom rättens domkrets. Regeln om offentligt köpevittne gäller icke i fråga om fullmakt att sälja fast egendom. I en särskild förordning av den 9 juni 1933 meddelas närmare bestämmelser angående offentliga köpevittnen. Bestyrkande skall ske genom köpehandlingen åtecknat bevis, i vilket skall utsägas att kontrahenterna medgivit riktigheten av och underskrivit handlingen samt anges huruvida kontrahenterna varit samtidigt närvarande. Beviset skall undertecknas av köpevittnet och det av honom tillkallade vittnet, vilka båda

4 kap. Om köp, byte och gåva.

böra vara ojäviga att vittna. Bestyrkande skall ske av såväl köpekontrakt som köpebrev. Över bestyrkta fastighetsöverlåtelser skall köpevittne föra journal. Enligt lag den 28 februari 1930 om lagfart och tiden för klander av fastighetsfång skall säljares talan om köps ogiltigförklarande på grund av formfel väckas inom ett år från det fastigheten efter köpet första gången lagfors och säljaren upphörde att såsom ägare besitta fastigheten. Att köpeavtal om fast egendom för sin giltighet bör kräva viss form torde hos oss knappast vara föremål för meningsskiljaktighet. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen har emellertid i rättstillämpningen under senare decennier framträtt en stark tendens att mildra de krav, som formregeln i 1 kap. 2 § jordabalken tidigare ansetts innebära. Beredningen är för sin del ej övertygad om att en sådan utveckling stämmer väl överens med de praktiska behov, som göra sig gällande inom det ekonomiska livet på förevarande område. Kravet på viss avtalsform står uppenbarligen i nära samband med de ändamål, som lagfartsinstitutet skall tillgodose. Förutom sin huvuduppgift att möjliggöra en permanent publicitet i fråga om rättigheter i fast egendom uppbär lagfartsinstitutet åtskilliga funktioner och bidrager över huvud till ordning och trygghet i rättsförhållandena. Det har ofta framhållits såsom ett önskemål, att lagfartens betydelse härutinnan skulle ytterligare stärkas, i det att lagfarten borde medföra ett ökat mått av rättslig garanti för det inskrivna äganderättsförvärvets giltighet. Detta önskemål har beredningen ansett sig böra tillmötesgå. I den del av den tillämnade jordabalken som skall innehålla allmänna bestämmelser om inskrivning ämnar beredningen upptaga ett stadgande av innebörd att, där rättshandling blivit föremål för inskrivning i fastighetsboken, invändning därom att rättshandlingen var ogiltig som regel ej må göras gällande mot den som genom avtal i god tro förvärvat rätt till fastigheten. Då lagfarten sålunda skall erhålla ökad rättslig verkan, blir det av särskild vikt att de avtal, som skola ligga till grund för inskrivningen, icke vidlådas av materiella brister. En uppmjukning av formregeln skulle ligga föga i linje med en strävan i antydd riktning. Den skriftliga formen bör icke blott utgöra förutsättning för vinnande av lagfart utan liksom hittills vara ett oeftergivligt villkor för köpets giltighet. Såsom anfördes i motiven till 1909 års förslag måste det tillses att föryttring av fast egendom sker på sådant sätt att äganderättsförhållandet blir för framtiden klart och otvetydigt. Kravet på skriftlig form erbjuder otvivelaktigt en viss garanti härför. Det har också ingått i medvetandet hos allmänheten att fastighetsköp skall ske skriftligen. Ett vidmakthållande av denna regel, som förekommer redan i 1734 års lag och sedan dess varit oavbrutet gällande, kan icke befaras medföra några praktiska olägenheter. Ett särskilt spörsmål är huruvida skriftlighetskravet — såsom i 1909 års förslag — bör inskränkas till att avse själva överlåtelseförklaringen och de utfästelser, som äro av betydelse för äganderättens övergång, medan andra med köpet sammanhängande åtaganden skola kunna ske muntligen. Det k a n

4 kap. Om köp, byte och gåva.

förefalla alltför strängt att underkänna giltigheten av ett muntligt köpevillkor, när detta i det särskilda fallet kunnat styrkas i rättegång. Å andra sidan är det av vikt att kontrahenternas rättigheter och skyldigheter bli så klart fixerade som möjligt. I fastighetsköpets natur ligger att avtalet ofta föregås av långvariga överläggningar rörande kontrahenternas åtaganden i samband med köpet; den skriftliga formen är påkallad för att fastslå den slutliga innebörden av de olika köpevillkoren och göra parternas mellanhavanden otvetydiga. Ett dylikt formkrav, som beträffande det allmänna varuutbytet skulle te sig onödigt tyngande, är i fråga om fastighetshandeln med dess mindre rörliga karaktär förenat med väsentliga fördelar. Därtill kommer, att det med hänsyn till den fasta egendomens nationalekonomiska betydelse är från allmän synpunkt av intresse, att de olika köpevillkoren äro tillgängliga och synbara. Beredningen har därför icke ansett skäl föreligga att frångå den nu tillämpade regeln att avtalet i dess helhet skall upprättas i skriftlig form utan föreslår att köpevillkor, som ej intages i köpehandlingen, skall vara utan verkan. Föreskriften att köpevillkoren skola uttömmande anges i den skriftliga köpehandlingen får icke tolkas så bokstavligt att omständigheter i samband med köpet, som icke framgå av köpehandlingen, sakna all betydelse. Allmänna grundsatser om avtal, däribland avtalslagens bestämmelser, k u n n a i sin tillämpning på fastighetsköp medföra att avtalet måste tolkas på ett sätt, som strider mot dess lydelse, eller att en kontrahent på grund av medkontrahentens muntliga försäkringar, som sedan visa sig vara oriktiga, erhåller ett skadeståndsanspråk eller rätt att frånträda avtalet. Hittillsvarande rättspraxis uppvisar åtskilliga rättsfall, där domstolarna fäst vikt vid sådana moment i förhandlingarna om ett fastighetsköp som icke kommit till uttryck i det skriftliga avtalet. Därest på grund av misstag köpehandlingen exempelvis så formulerats att den icke från köpet undantager ett område, som parterna varit ense om att undantaga, eller tvärtom icke upptager en fastighet eller del därav, som enligt parternas avsikt skulle medfölja i köpet, kan avtalet bli gällande på det sätt parterna samstämmigt åsyftat. 1 Har säljaren muntligen lämnat uppgifter om fastighetens beskaffenhet, som äro grovt oriktiga, kan köparen frånträda avtalet i sådana fall då säljaren handlat svikligt. Men fastighetsköpets formbundenhet inverkar dock i någon mån på tillämpningen av allmänna avtalsregler. Särskilt när det är fråga om verkan av förutsättningar från en parts sida, vilka ej kommit till uttryck i den skriftliga handlingen, blir det naturligt att på en formbunden rättshandling lägga något andra synpunkter än på rättshandlingar som slutas formlöst. Om i allmänhet köpevillkoren måste intagas i köpehandlingen för att kunna åberopas, kräver följdriktigheten att betydelse icke tillmätes varjehanda förutsättningar, som må ha kommit till uttryck eller underförståtts vid de preliminära förhandlingarna och som skulle ha beaktats vid tolkningen av ett icke formbundet avtal. Beredningen har icke anledning att föreslå några bestäm1

Se bl. a. N J A 1917 s. 118, 1918 s. 199, 1921 s. 236, 1923 s. 9, 1934 s. 249 och 1936 s.4

4 kap. Om köp, byte och gåva.

melser i denna fråga, som för övrigt snarast faller inom området för avtalslagen, särskilt dess 33 §. Framdeles liksom hittills torde det alltså få överlämnas åt domstolarna att pröva i vad mån fastighetsköpets formbundenhet inverkar vid tillämpningen av allmänna grundsatser om avtal. Kravet på köpevillkors intagande i köpehandlingen bör gälla även beträffande sådana förbehåll vid köpet, varigenom en begränsad rätt i fastigheten tillskapas för säljaren eller annan såsom ett led i själva köpeavtalet. Något annat är att samtidigt med köpet en dylik upplåtelse kan göras, som icke har karaktären av köpevillkor. Upprättas vid köpet ett vanligt arrende- eller hyreskontrakt för säljaren eller tredje man, kan detta sålunda bli giltigt utan att ha anmärkts i köpehandlingen. Frågan om det fortsatta beståndet av en av säljaren före köpet upplåten begränsad sakrätt i fastigheten skall av beredningen upptagas i annat sammanhang. Enligt beredningens mening bör en sådan rätt alltid bli gällande mot köparen, där denne vid sitt förvärv haft eller bort ha kännedom om upplåtelsen. För beståndet av upplåtelsen skall följaktligen något förbehåll i köpehandlingen eller eljest i samband med försäljningen icke vara erforderligt. Här uppkommer vidare spörsmålet, huruvida köpehandlingen skall undertecknas av båda kontrahenterna eller om — såsom i nuvarande rättspraxis — en köpehandling, som underskrivits endast av säljaren, skall kunna godkännas. Att säljaren underskrivit köpehandlingen utvisar icke, att också köparen velat bli bunden av köpet eller av varje särskild bestämmelse som införts i handlingen. Ett av formkravets viktigaste ändamål, tryggandet av bevisningen, blir sålunda när handlingen saknar köparens underskrift förfelat, och köpets tillkomst får i fall av behov styrkas på samma sätt som om en allenast muntlig överenskommelse förelegat. Härigenom uppkommer fara för osäkerhet och oreda samt risk för onödiga och svårbedömliga rättstvister. När det gäller fast egendom kan köparen icke alltid säkert bedöma egendomens värde, och han får ej sällan i samband med köpet ikläda sig vittgående förpliktelser i förhållande till säljaren och tredje man. Även med hänsyn härtill är köparens underskrift lika påkallad som säljarens. 1 Kravet på köparens underskrift kan icke heller anses vara någon betungande skärpning av formregeln. För giltigt köp synes därför böra krävas, att köpehandlingen undertecknas även av köparen. En regel härom bör dock modifieras med hänsyn till rådande sedvänja att angående köpet upprätta skilda köpehandlingar. Under nuvarande förhållanden är det brukligt, att endast köpekontraktet förses med båda kontrahenternas underskrifter. Redan genom köpekontraktet sker en bindande överlåtelse, och denna handling upptager samtliga bestämmelser rörande köpet. Köpebrevet har i realiteten närmast karaktären av kvitto å köpeskillingen eller bevis att ett i kontraktet upptaget villkor blivit fullgjort. Att för framtiden fordra köparens underskrift även på en sådan handling synes vara ett opåkallat ingrepp i en gammal sedvänja, ett ingrepp som stundom 1

Jfr af H ä l l s t r ö m ,

Formkravet vid fastighetsöverlåtelse, i FJFT 1932 s. 301 ff.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

skulle kunna leda till obilliga resultat. För köpets giltighet bör följaktligen vara tillräckligt att köpekontraktet underskrives av båda kontrahenterna. Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen kräver gällande lag att ett köpeavtal skall vara bevittnat, låt vara att detta krav i den nutida rättstillämpningen icke anses ha den innebörden, att ett köpeavtal u t a n vittnen är obetingat ogiltigt. Vittnena betraktas ej längre som solennitetsvittnen utan blott som exklusivt bevismedel i fall då köpeavtalets tillvaro bestrides. I 1909 års förslag däremot upptogs icke någon vittnesföreskrift. Såsom skäl härför anfördes, att en regel om solennitetsvittnen skulle, när avtalet frånkändes verkan enbart på grund av formbrist, leda till ett för rättskänslan stötande resultat och att anledning saknades att genom en bevisregel förhindra annan utredning om avtalets tillkomst än genom köpevittnen. Vad sålunda anförts mot att göra avtalets giltighet beroende av vittnens anlitande torde emellertid icke k u n n a tilläggas avgörande betydelse. I fråga om en rättshandling av fastighetsköpets vikt är en vittnesregel befogad redan med hänsyn till behovet att i rättegång eller eljest kunna trygga bevisningen om att köp slutits på sätt handlingen anger. Även med tanke på lagfarten i dess nuvarande gestaltning framstår vittneskravet såsom ändamålsenligt. De fördelar, som för det stora flertalet fall vinnas med en sådan regel, måste anses väga tyngre än den undantagsvis uppkommande nackdelen att avtalet blir ogiltigt på grund av formbrist. Vad angår den närmare utformningen av vittnesregeln finner beredningen att den nuvarande ordningen, sådan den framträder i rättspraxis, ej kan anses erbjuda erforderlig trygghet i fastighetsomsättningen. En återgång till den äldre principen om solennitetsvittnen skulle härvid innebära en förbättring. Enligt beredningens mening krävas emellertid ytterligare åtgärder. En strängare regel för avtalets bestyrkande är påkallad icke minst av den tillämnade utvidgningen av lagfartens rättsverkningar, som möjliggör godtrosförvärv med stöd av fastighetsbokens uppgifter. Med hänsyn härtill erfordras att köpet slutes under former, som verkligen äro ägnade att förebygga materiell oriktighet vid inskrivningen. Det framstår vidare såsom önskvärt att missförhållanden på fastighetsmarknaden direkt motverkas. Formregeln bör helst så utgestaltas, att den tillika kommer att medföra en garanti för lagfartspliktens fullgörande. Detta synes över huvud vara önskvärt för åstadkommande av ordning och reda i rättsförhållandena rörande fast egendom. Fördelarna med en strängare vittnesregel äro enligt beredningens mening så stora, att de måste anses uppväga den olägenhet i form av ökat besvär som genom regeln kan uppkomma för kontrahenterna vid fastighetsköp. I likhet med jordabalkskommissionen anser beredningen att en vittnesregel bör byggas på grundsatsen om medverkan av ett offentligt organ. Enligt kommissionens förslag skulle det finnas särskilda kvalificerade vittnen för bestyrkande av köpeavtal om fast egendom. Vissa personer skulle på grund av sin tjänst eller enligt underrättens förordnande kunna såsom laga köpevittnen bestyrka sådana avtal, över skedda överlåtelser skulle laga köpe-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

vittne periodvis insända förteckning till den myndighet, som hade att övervaka lagfartspliktens fullgörande. Beredningen finner en dylik lösning, vilken redan upptagits i den finska rätten, ägnad att tillgodose rimliga krav på ordning och trygghet vid slutande av köpeavtal. Enligt jordabalkskommissionens förslag skulle för köpehandlingens bestyrkande ej krävas två vittnen. Det skulle vara till fyllest att ett laga köpevittne bestyrkt handlingen. Beredningen finner dock ej tillräckliga skäl föreligga att frångå den hävdvunna regeln om två vittnen. Förslaget överensstämmer även härutinnan med den finska regeln i ämnet. Att ett vittne utöver laga köpevittnet är tillstädes har sin betydelse för tryggande av bevisningen. De grunder, som föranlett beredningen att tillägga medverkan av köpevittnen avgörande betydelse för avtalets tillkomst, leda följdriktigt därhän att för giltigt köp jämväl skall krävas samtidig närvaro av kontrahenter och vittnen. Därest en sådan fordran icke uppställdes, skulle den eftersträvade tryggheten icke ernås. Då genom vittnesregeln eftersträvas att trygga bevisningen rörande avtalet, uppkommer spörsmålet vad som bör gälla beträffande köpevittnes habilitet. Att spörsmålet om vittneshabiliteten bör avgöras med hänsyn till förhållandena vid rättshandlingens tillkomst är uppenbart; i annat fall skulle kontrahenterna sakna möjlighet att säkert bedöma, huruvida vittnesformaliteten iakttagits, och den avsedda tilliten till rättshandlingens giltighet skulle icke ernås. Rörande vittneshabiliteten lärer anledning saknas att uppställa mera vittgående krav än dem, som upptagits i lagen med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. Tydligt är att vid fastighetsköp dessa bestämmelser om vittnes kvalifikationer bli av praktisk betydelse endast i fråga om det vittne, som j ä m t e laga köpevittne skall anlitas vid avtalsslutet. Till förekommande av den rättsosäkerhet, som kunde uppstå därest ett fastighetsköp skulle till följd av bristande habilitet hos köpevittne frånkännas verkan längre tid efter köpslutet, torde i anslutning till reglerna om lagfart böra meddelas en bestämmelse att påstående om avtalets ogiltighet på denna grund ej kan väckas sedan inskrivning på grund av köpehandlingen beviljats eller förklarats vilande. Regler om köpehandlings bestyrkande av vittnen torde ej böra gälla i fråga om köpebrev, som utfärdats till bevis om att köpeskillingen erlagts eller annat i köpekontraktet angivet villkor blivit uppfyllt. Att fordra sådant bestyrkande även beträffande köpebrevet skulle innebära en onödigt tyngande formalitet, då j u redan genom köpekontraktet en bindande överlåtelse kommit till stånd och avtalet i och med kontraktets bevittnande erhåller nödig offentlighet. Ett ytterligare undantag från vittnesregeln har ansetts böra göras för det fall att försäljning sker genom statlig myndighet. Såsom i det föregående anmärkts skulle den av jordabalkskommissionen föreslagna vittnesregeln jämväl avse fullmakt att avyttra annans fasta egendom. Till stöd för denna ståndpunkt anfördes i motiven att, om formkravet ej komme att gälla i fråga om sådan fullmakt, detta kunde leda till att kon-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

trahenterna till undvikande av besväret att själva inställa sig inför laga köpevittne komme att begagna sig av fullmakt i större utsträckning än som vore önskvärt; särskilt skulle på denna väg det med den nya regeln förenade syftet att förebygga förhastade och oöverlagda fastighetsföryttringar kunna fullständigt förfelas. Enligt beredningens mening lärer emellertid knappast tillräcklig anledning föreligga att utsträcka formkravet till fullmakt att sälja. De skäl, som påkalla en starkare formalisering av regeln för avtalets bevittnande, göra sig icke gällande med samma styrka i fråga om försäljningsfullmakt. Att utfärda en sådan fullmakt kan icke anses liktydigt med avhändelse av egendomen. Om fastighetsägaren finner sig genom fullmaktens utställande ha handlat förhastat eller oöverlagt, har han intill dess fullmakten kommit till användning möjlighet att återkalla densamma och sålunda förhindra avyttring av fastigheten. Såsom väsentligt framstår att själva avtalsslutet skall till tryggande av rättshandlingens bestånd och för stärkande av lagfartskontrollen ske under medverkan av ett offentligt organ. Vid köpets ingående bör det, då någondera kontrahenten inställer sig genom ombud, vara tillräckligt att ombudets behörighet klarlägges. Om laga köpevittnet skulle finna anledning ifrågasätta fullmaktens riktighet, skall han naturligen vägra godtaga denna, och han får anses befogad att i dylikt fall anmoda kontrahenten att personligen inställa sig eller lämna en bättre bestyrkt fullmakt. Det må nämnas, att ej heller i finsk rätt det skärpta kravet på köpehandlingens bestyrkande utsträckts till att avse försälj ningsf ullmakt. Ett mot den nuvarande bestämmelsen i 10 kap. 1 § jordabalken svarande stadgande om skriftlig form för fullmakt att sälja någons fasta egendom tänker sig beredningen skola upptagas i 27 § avtalslagen. Frågan om formen för fastighetsköp tarvar ett särskilt övervägande beträffande köp, som sker å frivillig auktion. Enligt gällande rätt anses auktionen icke innefatta en avtalsformalitet av beskaffenhet att kunna ersätta den form, vari fastighetsköpet i allmänhet måste klädas för att bli giltigt. Auktionen är icke någon form för slutande av sådant avtal utan endast ett medel att få till stånd förutsättningar för avtalets ingående. 1 Genom ett vid auktionen avgivet och godkänt anbud uppkommer således icke något bindande köp, utan härför erfordras att säljaren eller hans befullmäktigade ombud (vanligen auktionsförrättaren) utfärdar köpehandling. 2 Såsom sådan torde emellertid kunna godtagas ett av säljaren eller ombudet påtecknat auktionsprotokoll. 3 Även vittnesföreskriften är tillämplig i fråga om dylikt köp, där auktionen icke förrättats i tjänsten av offentlig myndighet. Det kan förmodas, att kravet på köpehandling i samband med auktionsinrop stundom uppfattats såsom innebärande en olägenhet. Gemene mans rättsuppfattning går sannolikt närmast ut på att ett inrop på auktion — vare sig denna har en mera officiell karaktär eller förrättas av enskild per1 2 3

A l m é n , Auktion II s. 292. Jfr NJA 1880 s. 256, 1893 s. 501, 1897 s. 243, 1900 s. 288, 1918 s. 624 och 1923 s. 316. Jfr NT 1870 s. 493 samt NJA 1908 s. 557 och 1943 s. 532.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

son såsom anmodad auktionsförrättare — bör vara bindande för inroparen. När en inropare, som till och med ställt pant för viss del av köpeskillingen, sedermera vägrar att avsluta köpet kan det synas stötande, att hans vägran ej medför någon skadeståndsskyldighet för honom. Enligt 1909 års förslag skulle från regeln om skriftlig form vid fastighetsköp göras det undantaget att, där egendomen såldes å offentlig auktion, för köpslut icke erfordrades utfärdande av köpehandling. Till motivering av detta undantagsstadgande anfördes, att den garanti mot obetänksamt avhändande av fast egendom, som formregeln avsåge att bereda, icke vore behövlig vid auktion; innan ett beslut om egendomens föryttring i denna ordning bringades till verkställighet, hade ägaren haft rundlig tid att noga överväga saken. Offentligheten vid försäljningen gjorde det ock i allmänhet lätt att även utan skriftlig köpehandling konstatera överlåtelsen och villkoren därför. När enligt de för auktionen i allmänhet gällande reglerna ett köpeavtal kommit till stånd, skulle alltså enligt förslaget detta avtal vara bindande för såväl säljaren som köparen och skulle medföra alldeles samma rättsverkningar, som eljest inträdde först i och med utfärdande av köpehandling. 1 Att ett bindande köp och därmed överflyttning av äganderätt skulle kunna komma till stånd utan att någon fångeshandling behövde upprättas tarvar tydligen en särskild anordning med avseende å lagfartsproceduren. Såsom underlag för denna kan nämligen av praktiska skäl en fångeshandling knappast undvaras. I 1909 års förslag upptogs därför i kapitlet om lagfart, 15 kap. 7 §, en särskild regel om fångeshandling vid köp å offentlig auktion. Enligt denna regel skulle såsom fångeshandling gälla protokoll över auktionen, där denna förrättats av offentlig myndighet eller protokollet vore genom påskrift av förre ägaren till riktigheten erkänt. Om sådan påskrift ej styrkts av vittnen, skulle — liksom i motsvarande fall vid vanligt köp — i lagfartsärendet förre ägaren, där han ej vitsordat sin underskrift, höras över ansökningen. Därest åter påskrift av förre ägaren saknades, innebure detta att fångeshandlingen ej vore så upprättad som lag föreskreve, varför i dylikt fall lagfartsansökningen skulle avslås. Emellertid förutsattes att, i händelse förre ägaren obehörigen vägrat påskrift å protokollet eller sådan eljest icke kunde åstadkommas, det felande skulle k u n n a ersättas genom en dom. Enligt jordabalkskommissionens förslag skulle de allmänna formföreskrifterna för fastighetsköp tillämpas även då fastighet såldes å auktion. Det är tydligt att den av beredningen föreslagna skärpningen av vittneskravet i viss mån aktualiserar spörsmålet, huruvida auktion bör undantagas från den allmänna regleringen. Därest redan under nuvarande förhållanden formkravet anses medföra viss olägenhet vid fastighetsförsäljning å auktion, kan det förefalla, som om denna olägenhet skulle bli än större vid den av beredningen föreslagna skärpningen av formkravet. Ty medan under nuvarande förhållanden ett giltigt avtalsslut kan ernås vid själva auktionstillfället genom att protokollet då uppsattes och efter inropet påskrives av säl1

II s. 158.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

jaren eller, enligt dennes fullmakt, av auktionsförrättaren, skulle enligt den nya formregeln något motsvarande ej kunna åstadkommas annat än i de fall, då ett laga köpevittne vore närvarande vid auktionen. Emellertid är beredningen icke beredd att tillmäta nu anförda synpunkter någon avgörande betydelse. Det är knappast antagligt att den föreslagna skärpningen av vittneskravet skulle medföra några märkbart ökade praktiska svårigheter för auktionsköparens vidkommande. Det måste antagas, att ett laga köpevittne i många fall finnes att tillgå vid auktionstillfället; ej sällan torde auktionsförrättaren själv inneha behörighet såsom laga köpevittne. Men även där ett laga köpevittne måste särskilt tillkallas, för att en behörig fångeshandling skall bli upprättad vid själva auktionstillfället, kan besväret härmed icke vara betungande. Auktionskontrahenterna befinna sig härutinnan i samma situation som andra kontrahenter, vilka efter att ha slutfört sina förhandlingar och enats om köpevillkoren, måste uppsöka eller tillkalla ett laga köpevittne för att få avtalet bekräftat på lagenligt sätt. Skola auktionskontrahenterna i förevarande hänseende erhålla en särställning, måste skälen härför enligt beredningens mening vara ganska starka. Ur synpunkten av enkelhet och följdriktighet torde det nämligen vara önskvärt att de föreslagna formreglerna uppställas utan något särskilt undantagsstadgande för auktionsköp. Ett dylikt undantagsstadgande utformat i enlighet med 1909 års förslag skulle medföra en viss dubbelhet i auktionsköpets rättsliga konstruktion, en anordning som från systematisk synpunkt vore mindre tillfredsställande i betraktande av den eljest upprätthållna principen om köpets och äganderättsöverlåtelsens begreppsliga identitet. På grund av vad sålunda anförts har beredningen icke ansett sig böra undantaga auktion från den allm ä n n a formregeln. I fråga om försäljning på exekutiv auktion bör, liksom för närvarande, gälla att köpehandlingen ej behöver vara bevittnad. 1 Reglerna om utfärdande av köpehandling efter exekutiv auktion torde alltjämt böra meddelas i utsökningslagen. Utfästelse att framdeles sälja en fastighet (pactum de contrahendo) har i rättspraxis icke tillagts någon rättsverkan, även om utfästelsen haft skriftlig form och ingått i ett förberedande avtal med preciserade köpevillkor. 2 P å grund av utfästelsen kan följaktligen en överlåtelse av fastigheten icke framtvingas. Ej heller inträder skadeståndsskyldighet vid utebliven uppfyllelse av utfästelsen. Den ståndpunkt, som sålunda intagits i rättspraxis, sammanhänger med den enligt svensk rättsåskådning gällande grundsatsen att köpet begreppsmässigt innefattar jämväl en äganderättsöverlåtelse. •— 1 detta sammanhang må erinras om de stadganden, som upptagits i avtalslagen rörande anbud om slutande av förmögenhetsrättsliga avtal. Enligt lagens första kapitel är en anbudsgivare bunden av sitt anbud under en tid, 1

N J A 1884 s. 371. Se från senare år NJA 1927 s. 372, 1929 s. 225 och 1940 s. 112. Jfr N J A 1932 s. 290 och 1941 s. 689. Jfr A l m é n a. a. s. 313 ff., a f H ä l l s t r ö m a. a. s. 346 f. och K a r l g r e n , Studier i allmän avtalsrätt (1935) s. 247 2

4 kap. Om köp, byte och gåva.

som för olika fall särskilt anges. I 1 § tredje stycket uttalas emellertid att i fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, skall gälla vad särskilt är stadgat. I motiven till avtalslagen anfördes att, då för giltigheten av ett avtal krävdes iakttagande av vissa formaliteter, ett anbud om slutande av sådant avtal icke vore bindande. Först därigenom att avtal upprättades i föreskriven form bleve kontrahenterna å ömse sidor förpliktade. Bestämmelserna om anbud och svar kunde alltså ej vinna tilllämpning i fall, där en formföreskrift stode hindrande i vägen. I 1909 års förslag upptogs i 4 kap. 4 § en bestämmelse rörande rättsverkan av en utfästelse att sälja fast egendom. En sådan utfästelse, given i skriftlig form, skulle vara på det sättet verksam att, om säljaren utan skäl vägrade att utfärda köpehandling, detta medförde skadeståndsrätt för medkontrahenten. Dock föreskrevs tillika i förslaget, att talan om skadestånd vid äventyr av rättens förlust skulle instämmas inom två år från det utfästelsen gavs. I motiven till stadgandet framhölls, att den gällande regeln vore såtillvida överensstämmande med en sund lagstiftningspolitik som därigenom bevarades klarhet i äganderättsförhållandena och bereddes ett säkert underlag för fastighetskrediten. Åt en utfästelse att sälja kunde icke, utan att denna fördel äventyrades, tilläggas den verkan att på grund därav överlåtelsen skulle kunna framtvingas. Men bristande uppfyllelse borde medföra skadeståndsplikt för löftesgivaren. Detta vore påkallat redan av hänsyn till den naturliga rättskänslan men även från det praktiska behovets synpunkt. Särskilt lör de fall, där frågan om köpet vore beroende av offentlig myndighets beslut, vore det nödvändigt att åt köparen lämnades något rådrum för övervägande av försäljningsanbudet. Förhållandet kunde visserligen i dylikt fall så ordnas, att en köpehandling utfärdades, i vilken köparen förbehölle sig rätt att framdeles bestämma, om han ville vidbli eller frånträda köpet. Men så länge frågan befunne sig i detta läge, vore det dock vida mer överensstämmande med förhållandets natur, om säljarens förklaring finge formen av ett erbjudande, vilket bleve föremål för den tilltänkte köparens övervägande och beslut. 1 Vid bedömande av den i 1909 års förslag intagna ståndpunkten torde avgörande vikt ej kunna tillmätas argumentet att hänsyn till rättskänslan kräver en ändring i bestående rätt. Väl är det sant, att i det enskilda fallet ett underkännande av en förbindelse att sälja en fastighet kan framstå såsom obilligt. Läget kan nämligen vara sådant att köparen på grund av bristande kännedom om gällande rättsregler förlitat sig på förbindelsens fulla giltighet. Om därefter säljaren utan fog undandragit sig att fullgöra förbindelsen, har köparen svikits i sina förväntningar. Men i fråga om en så viktig rättshandling som överlåtelse av fast egendom har lagstiftaren sedan gammalt funnit det fullt befogat att uppställa stränga krav på överlåtelsens form och innehåll. Även kravet på skriftlig form och vittnen kan föranleda att i enskilda fall, när ett avtal frånkännes verkan på grund av formbrist, resultatet ter sig obilligt. Om icke desto mindre formregeln upprätthålles, är 1

II s. 166 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

det på grund av de fördelar som i allmänhet äro förenade därmed. Liknande synpunkter kunna läggas på frågan om giltigheten av försäljningsanbud eller preliminära köpeavtal och få ökad vikt genom det av beredningen upptagna kravet på kontrahenternas och vittnenas samtidiga närvaro vid köpets slutande. Vad angår det praktiska behovet av en mildring i gällande regler har, såsom ovan nämnts, i motiven till 1909 års förslag hänvisats till vikten av att rådrum i vissa fall kan medges köparen för övervägande av ett försäljningsanbud. Detta motiv är dock ej det enda, som åberopats för en regel om en försäljningsutfästelses bindande verkan. F r å n svensk rättspraxis k u n n a anföras följande exempel på dylika utfästelser, ingångna av andra skäl. 1 En nyttjanderättshavare betingar sig att få köpa den upplåtna fastigheten under nyttjanderättstiden eller vid dess utgång. Vid överlåtelse av en fastighet utfäster sig säljaren att framdeles avyttra ett angränsande område till köparen. Den, som förhandlar om inköp av en fastighet, förbinder sig att, i händelse förhandlingarna leda till resultat, transportera sin köpehandling på tredje man. Någon åtager sig att för annans eller de avtalandes gemensamma räkning men i eget namn inköpa en fastighet och därefter överlåta den, helt eller delvis, till sina uppdragsgivare. En person förbinder sig gentemot ägaren till en fastighet att å en förestående exekutiv auktion inköpa fastigheten och att därefter överlåta den till förre ägaren. I flertalet av de här anförda exemplen har utfästelsen att sälja givits av en person, vilken ännu ej själv förvärvat den fastighet han förbundit sig att framdeles överlåta. I 4 § av detta kapitel föreslår beredningen, på grunder som skola utvecklas vid denna paragraf, såsom allmän regel att i köpehandling må intagas förbehåll, varigenom överlåtelsens fullbordande eller bestånd göres beroende av villkor under en tid av högst två år från köpehandlingens dag. Med den ståndpunkt beredningen sålunda intagit i fråga om tillåtna villkor vid överlåtelsen är det uppenbart, att en villkorlig form för överlåtelsen i allmänhet kan begagnas, där köparen behöver något rådrum för övervägande av ett försäljningsanbud. Härigenom vinnes ock att köparen, om villkoret uppfylles, omedelbart blir ägare av fastigheten och ej allenast får en skadeståndsrätt. Det måste antagas att köparens egentliga intresse är att åtkomma fastigheten, icke att få skadestånd därest förvärvet uteblir. Även i det fall, att köpare av en fastighet framdeles skall få förvärva en angränsande egendom, kan merendels en villkorlig försäljning äga rum, blott villkoret beräknas inträffa inom två år. Köparens intresse av att förvärva ett angränsande område kan också i viss grad tillgodoses med tillämpning av de i beredningens förslag upptagna reglerna om en konventionell förköpsrätt. Vad angår fall, då en nyttjanderättshavare önskar köpa den till honom upplåtna fastigheten, må erinras om att arrendator genom 1943 års lagstiftning under vissa förutsättningar tillerkänts en legal förköpsrätt. En villkorlig försäljning till nyttjanderättshavare kan äga rum, där nyttjanderättstiden utgår inom två år från överlåtelsen eller där förvärvet sker oberoende av den avta1

Jfr

Almén

a. a. s. 313 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

lade nyttjanderättstiden. I sådana fall, då någon åtagit sig att för annans räkning men i eget n a m n köpa en fastighet, lärer utfästelsen kunna bli bindande för båda parter enligt de regler, som gälla för ett uppdragsförhållande. I rättspraxis har ock den ståndpunkten intagits, att köparen har att för avveckling av uppdragsförhållandet överlåta denna på sin uppdragsgivare. 1 Vad i övrigt angår sådana fall, då den som vill sälja ännu icke förvärvat fastigheten, synes utvägen att anordna en villkorlig försäljning knappast vara framkomlig. 2 Dessa fall äro emellertid föga talrika. Därest underlåtenhet att uppfylla utfästelsen skulle medföra skyldighet att gälda skadestånd kunde detta i realiteten innebära ett framtvingande av överlåtelsen. Skadeståndsbeloppet bleve stundom av den storleksordning, att ägaren icke såge sig annan utväg än att överlåta fastigheten. Ehuru viss form stadgats för fastighetsköp, skulle blotta utfästelsen härom komma att framstå såsom nästan lika förbindande som en verklig överlåtelse. Med hänsyn till vad nu anförts finner beredningen icke tillräckligt starka skäl tala för att införa den nyhet i vårt rättssystem som godkännandet av pactum de contrahendo på detta område skulle innebära. En dylik förändring skulle stå i mindre god överensstämmelse med den begreppsmässiga utformning, som beredningen i övrigt vill förläna åt köpet. Att pactum de contrahendo frånkännes bindande verkan utesluter icke, att löftesgivaren k a n anses skyldig att ersätta kostnader och annan direkt förlust av underlåtenhet att infria utfästelsen. Där en sådan skyldighet har karaktären av ett självständigt betalningsåtagande, lär den kunna godtagas. Så synes ock ha skett i rättspraxis. 3 1 §• I denna paragraf har frågan om köpets form blivit reglerad i överensstämmelse med den ståndpunkt beredningen i det föregående utvecklat. Här har sålunda stadgats, att skriftlig köpehandling skall upprättas och att köpevillkor, som ej intages i handlingen, är utan verkan. Köpehandlingen skall undertecknas av båda kontrahenterna, och vid köpet skola dessa och två vittnen, av vilka ett skall vara behörigt laga köpevittne, samtidigt närvara. I fråga om sättet för avtalets bestyrkande har föreskrivits, att vittnesmeningen skall tecknas å köpehandlingen. Detta är alltså ett led i formkravet och betingas därav, att av själva köpehandlingen skall kunna konstateras att avtalet tillkommit i föreskriven ordning. F r å n formkravet undantages köpebrev, som utfärdas till bevis om att köpeskillingen guldits eller annat i köpekontraktet föreskrivet villkor blivit uppfyllt. Kravet på skriftlig form medför som konsekvens, att köpet icke kan bringas att återgå blott genom en muntlig överenskommelse härom. Enligt gällande rätt anses köpet emellertid kunna annulleras på det sättet att enligt kontrahenternas åsämjande köpehandlingen återställes till säljaren eller förstö1

NJA 1943 s. 30 och 86 samt 1946 s. 378. Jfr NJA 1911 s. 53, 1926 s. 336 och 1937 s. 330. Jfr emellertid NJA 1946 s. 293. Se även NT 1872 s. 503. NJA 1903 s. 148 och 1926 s. 336. Beträffande utfästelse att köpa jfr N J A 1946 s. 178. Jfr U n d é n , Sakrätt II: 1(2 uppl.) s. 170 ff. 2 3

4 kap. Om köp, byte och gåva.

res. En förutsättning härför är att köparen icke dessförinnan sökt lagfart å sitt fång; i sådant fall kräves för återgång att överenskommelsen därom upprättas i den för köp föreskrivna formen. Genom den föreslagna regeln om laga köpevittne torde emellertid frågan om sättet att annullera ett köpeavtal ha kommit i ett annat läge. Det är icke förenligt med grunderna för vittnesregeln att godkänna de metoder för annullering som hittills praktiserats. Särskilt skulle därigenom det med nämnda regel förbundna syftet att stärka lagfartskontrollen komma att förfelas. Avtalet bör därför kunna bringas att återgå endast i den ordning, som föreskrivits för dess slutande. Att detta är förslagets mening torde icke behöva komma till särskilt uttryck i lagtexten. 2§. I rättstillämpningen anses den nuvarande regeln i 1 kap. 2 § jordabalken att köp av fast egendom skall ske med vittnen icke gälla i fråga om fångeshandling, som å tjänstens vägnar utfärdas av offentlig myndighet. Lagfart har sålunda meddelats å sådan fångeshandling, oaktat den ej varit försedd med vittnespåskrift. 1 De danska och norska tinglysningslagarna, som för inskrivning i fastighetsboken fordra att köpehandlingen är bevittnad, ha härutinnan gjort undantag för handling utställd av offentlig myndighet. I finsk rätt lärer däremot också beträffande dylik handling gälla den allmänna regeln om vittnen såsom villkor för fångets giltighet. Den i jordabalkskommissionens förslag upptagna regeln om köps avslutande inför laga köpevittne var avsedd att vinna tillämpning jämväl när försäljning skedde genom offentlig myndighet. 2 I motiven uttalades i denna del, att det visserligen inom kommissionen varit under övervägande huruvida icke i fråga om försäljning genom statsmyndighet undantag kunde och borde göras från kravet på köpevittnes bestyrkande av kontrahenternas underskrifter å handlingen. Kommissionen hade emellertid ansett att, då staten uppträdde såsom säljare av en fastighet, intet principiellt skäl torde fordra att den behandlades annorlunda än enskilda fastighetsägare och att detta icke heller krävdes av praktiska hänsyn. Enligt beredningens mening föreligger emellertid skäl att från regeln om köpehandlings bestyrkande av vittnen göra undantag beträffande försäljning genom statlig myndighet. En försäljning, som företages genom sådan myndighet, tillkommer utan tvivel under så betryggande former att det för att säkra avtalets giltighet eller eljest av hänsyn till köparen är överflödigt att jämväl kräva anlitande av vittnen. Den funktion, som tilldelats laga köpevittne att för kontrollen över lagfartspliktens fullgörande till vederbörande myndighet insända förteckning över skedda överlåtelser, bör i detta fall kvinna övertagas av den statliga myndighet som utfärdar köpehandlingen. Föreskrift härom bör utfärdas i administrativ ordning. I denna paragraf har vid sådant 1

NJA 1904 s. 242. Jfr A l m é n a. a. s. 296. I 15 kap. 7 § av 1909 års förslag undantogs av offentlig myndighet utfärdad, obevittnad köpehandling ej uttryckligen från föreskriften om förre ägarens hörande i lagfartsärendet. Att stadgandet icke avsåg en sådan handling ansågs utan vidare klart; I l s . 280 f. Jordabalkskommissionen utgick emellertid från den uppfattningen, att 1909 års förslag även i detta fall förutsatte en bevittnad handling; motiven s. 33. 2

4 kap. Om köp, byte och gåva.

förhållande stadgats att, där fast egendom säljes genom statlig myndighet, köpehandlingens bevittnande ej är erforderligt. Att göra motsvarande undantag för fall, då försäljning sker genom kommunal myndighet, synes däremot icke vara påkallat. 3 §. Här upptagna stadganden överensstämma i huvudsak med jordabalkskommissionens förslag. Behörighet såsom laga köpevittne skall enligt det tidigare anförda tillkomma dels vissa personer på grund av deras ställning och dels av underrätten förordnade personer. Med hänsyn till att sådant köpevittne skall lämna det allmänna visst bistånd beträffande kontrollen över lagfartsskyldighetens iakttagande synes kategorien av självskrivna köpevittnen icke böra göras alltför omfattande. Såsom kommissionen föreslog torde i denna kategori böra upptagas häradsskrivare, landsfiskal, stadsfiskal, stadsfogde och notarius publicus. Härutöver lärer få anses lämpligt att till denna grupp hänföra distriktslantmätare samt advokat och föreståndare för bankaktiebolags notariatavdelning. I fråga om köp å utrikes ort skulle enligt kommissionens förslag såsom laga köpevittne fungera svensk konsul. Behörigheten såsom laga köpevittne i sådant fall torde emellertid lämpligen böra utsträckas till vissa tjänstemän vid svensk beskickning eller svenskt konsulat. Åt vilka befattningshavare ett sådant uppdrag skall anförtros torde lämpligen kunna anges i instruktion, som gäller för den diplomatiska och konsulära representationen. Till laga köpevittnen skall underrätten äga förordna inom domkretsen bosatta personer, som äro förtrogna med fastighetsförhållandena i orten. Köpevittnen böra förordnas till det antal, som kan vara påkallat med hänsyn till domkretsens storlek och andra omständigheter. Behovet av förordnade köpevittnen framträder särskilt för landsbygden, där det av ålder varit brukligt att nämndemän och andra inom orten betrodda personer medverkat vid upprättande av köpeavtal, men torde ej heller sakna betydelse i stad. Om den, som förordnats till köpevittne, finnes icke längre vara lämplig härtill, bör han kunna entledigas av rätten. De förordnade köpevittnenas behörighet skall avse köp av fastigheter, som äro belägna inom domkretsen. I överensstämmelse med ett påpekande av lagrådet vid dess granskning av jordabalkskommissionens förslag skola dock dessa vittnen anses behöriga, så snart någon av de fastigheter överlåtelsen avser ligger inom domkretsen. I fråga om de självskrivna köpevittnenas kompetens bör däremot någon sådan inskränkning icke gälla. Såsom anfördes i kommissionens motiv skulle, om även dessa vittnens kompetens bleve lokalt begränsad, kontrahenterna onödigt betungas med att, oavsett var de själva uppehölle sig, personligen eller genom ombud infinna sig hos köpevittne i den ort, där fastigheten är belägen. För sin medverkan vid köpet skall laga köpevittne äga uppbära viss ersättning. Närmare bestämmelser härom liksom rörande sådant köpevittnes åligganden torde böra meddelas i administrativ ordning. I paragrafen har upptagits en erinran härom.

4 kap. Om köp, byte och gåva. Om villkorligt köp.

Enligt gällande rätt kan fastighetsköp i allmänhet ej förbindas med villkor, som varaktigt inskränka köparens äganderätt. Stadgandet härom i 1 kap. 2 § jordabalken, enligt den lydelse detta lagrum erhöll genom förordningen den 1 maj 1810, betager en säljare rätt att i köpehandlingen »förbehålla sig eller andra att emot någon i samma avhandling bestämd penningsumma eller andra villkor få framdeles vinna egendomen åter». Bestämmelsen var ursprungligen riktad mot en på sin tid talrikt förekommande typ av familje- och släktförbehåll. Det var särskilt bland allmogen vanligt att en säljare, som avyttrade sin fastighet till en arvinge eller annan släkting, uppställde förbehåll om rätt att återköpa fastigheten, därest denna såldes utom släkten. Förbehållet stipulerades till förmån för säljaren själv och hans arvingar. Med förbehåll av denna typ fullföljdes samma syfte som med den bördsrätt, vilken vid denna tid tillkom släktingar vid föryttring av arvejord utom släktens krets. Jorden skulle i möjligaste mån bevaras inom släkten. Men bördsrättens utövande innebar en inlösning av fastigheten efter dess värde vid inlösningstillfället, medan de nämnda förbehållen brukade ange ett på förhand bestämt pris, motsvarande köpeskillingen vid den försäljning då förbehållet gjordes. Den köpare, som var bunden av ett dylikt förbehåll, befann sig uppenbarligen i ett ogynnsamt läge. Återköpsrätten vilade på fastigheten såsom en betungande gravation, ägnad att motverka åtgärder, varigenom fastigheten kunde bringas upp i ett högre värde. Förbudet mot återköpsförbehållen var ett led i tidens strävanden att främja jordäganderättens frigörande från tryckande band. Medan 1810 års förordning icke hade retroaktiv verkan och alltså ej avlyste de redan stipulerade återköpsförbehållen, vidtogs senare en åtgärd som berörde även dessa. Genom en förordning den 6 februari 1849 stadgades att förbehåll, härstammande från tiden före 1810 års lagstiftning, skulle före 1850 års utgång intecknas, vid äventyr att sådant förbehåll eljest förlorade all sin kraft och verkan. I samband med 1924 års lagstiftning om återköpsrätt gjordes ett tillägg till 1 kap. 2 § jordabalken, innefattande att återköpsförbehåll ej är tillåtet i andra fall än särskilt är stadgat. Ordet villkor — i betydelsen av köpevillkor — kan användas om alla slags föreskrifter i köpeavtalet. Emellertid brukas ordet villkor ofta såsom åsyftande en viss kategori av klausuler i köpeavtalet, nämligen sådana som göra äganderättsöverlåtelsen beroende av någon oviss framtida händelse. Stundom begränsas villkorsbegreppet ytterligare till de fall då den åsyftade händelsen påverkar rättsförhållandet ipso jure, alltså utan att yrkande framställes av part eller annan. Enligt denna begränsning av villkorsbegreppet är ett hävningsförbehåll icke att anse såsom villkor. Ett förbehåll av den art som avses i 1 kap. 2 § jordabalken, nämligen om återvinningsrätt för säljaren, förutsätter tydligen att säljaren skall taga initiativet till köpets återgång. Förbe-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

hållet skulle alltså icke räknas till villkor i denna trängre mening. Dessa begränsningar av villkorsbegreppet ha icke iakttagits i förslaget. Såsom villkor betecknas både klausuler som enligt sitt innehåll göra överlåtelsen ipso jure overksam och klausuler vilka förutsätta parts yrkande för att någon verkan av föreskriften skall inträda. Och med villkor avser beredningen även andra klausuler än sådana som göra äganderättsövergången beroende av en oviss framtida händelse. I svensk teori och praxis har vid tillämpningen av 1 kap. 2 § jordabalken stor betydelse tillmätts indelningen av villkor i suspensiva och resolutiva. De förra äro sådana som hålla frågan om äganderättsövergången svävande, de senare sådana som bringa den redan skedda rättsförändringen att återgå. Såsom ett vanligt suspensivt villkor kan nämnas en klausul, som gör köpets fullbordan beroende av att någon annan än säljaren lämnar sitt medgivande till försäljningen. Såsom exempel på ett resolutivt villkor kan anföras klausulen att köpet skall gå tillbaka, därest det överlåtna området icke börjat bebyggas inom viss tid från köpet. Till resolutiva villkor ha även hänförts sådana återköpsförbehåll, varom stadgas i 1 kap. 2 § jordabalken. Den ståndpunkt, som rättspraxis intagit till frågan om gränsen mellan tillåtna och otillåtna villkor vid fastighetsköp, har brukat anges på det sättet, att suspensiva villkor äro tillåtna men resolutiva villkor förbjudna. Det har emellertid visat sig synnerligen vanskligt att draga en bestämd gräns mellan de båda kategorierna. Tidigare synes man i rättspraxis ha hållit sig till ordalagen i avtalsklausulerna och godkänt föreskrifter, som avfattats såsom uppskjutande köpets definitiva verkan, men underkänt förbehåll, som till formen tett sig såsom resolutiva. I senare rättspraxis kan en mindre formell uppfattning skönjas. Till några verkligt klara linjer har man dock ej kommit. 1 Den händelse, av vilken äganderättsövergången enligt villkorsklausul är beroende, är ofta av sådan art att den undandrager sig de avtalsslutande parternas rådighet. Så är fallet exempelvis, om ett fastighetsköp för sin giltighet kräver ett beslut av en kommunal representation eller av en bolagsstämma. Så är även fallet, om säljaren gjort överlåtelsen avhängig av att ett annat, högre anbud icke inkommer inom viss tid eller om köparen förbehållit sig att få rygga avtalet ifall han skulle bli förflyttad till annan ort. Men villkoret kan ock hänföra sig till säljarens eller köparens egna åtgöranden. Ett villkor av sådan art är ett förbehåll från säljarens sida att häva köpet, därest köpeskillingen icke i rätt tid betalas. Säljaren kan vidare ha förbehållit sig hävningsrätt på grund av någon annan uraktlåtenhet från köparens sida i fråga om uppfyllelse av gjorda åtaganden. Ytterligare en distinktion mellan olika slag av köpevillkor bör beaktas. I 1 kap. 2 § jordabalken avses endast förbehåll gjorda av säljaren. Såsom redan framgått kan emellertid även köparen i sitt intresse ha gjort köpets fullbordan eller bestånd beroende av någon oviss framtida händelse. Köparen 1 Om inställningen i teori och praxis, se M a l m s t r ö m , hetsköp I—II (1932—33).

30— 600777

III

Till frågan om villkor vid fastig-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

kan behöva annans medgivande till förvärvet. Han kan vilja bli fri från köpet, om en av honom väntad händelse icke inträffar, t. ex. en utnämning som medför förflyttning till den ort där fastigheten är belägen. Han kan tvärtom vilja frånträda köpet, ifall en icke väntad händelse möjligen inträffar, t. ex. en förflyttning till annan ort inom en angiven tid. Gällande lag innehåller intet förbud mot villkor, som köparen i sitt intresse uppställt. Vid tillkomsten av 1810 års förordning var uppmärksamheten uteslutande riktad på förbehåll, som gjorde köparens ställning som fastighetsägare otrygg. Ej heller i rättspraxis spårar man någon inskränkning i möjligheten att stadga villkor i köparens intresse. Från köpevillkor bör särskiljas den villkorlighet som föreligger, när överlåtelsen på grund av föreskrift i lag är beroende av någon oviss händelse. Såsom exempel kan nämnas, att för bolags eller utlännings förvärv av fastighet erfordras myndighets tillstånd. Man använder här stundom termen legalt villkor (conditio juris). I 4—6 §§ av förevarande kapitel behandlas fall av villkorlighet, som har sin grund i köpeavtalet, medan i 7—9 §§ uppställts vissa regler innefattande s. k. legala villkor. När ett villkorligt köp återgår, skall jämlikt allmänna rättsgrundsatser en avveckling ske av kontrahenternas inbördes rättsförhållande. Därest köparen redan tillträtt fastigheten, skall han återlämna den till säljaren. Har denne helt eller delvis uppburit betalning, är han skyldig att till köparen återställa vad han bekommit. Denna restitutionsregel torde jämväl innebära, att en förskjutning i egendomens värde efter avtalets ingående icke beaktas vid avvecklingen. De rättsverkningar, varom nu är fråga, inträda i regel såsom en omedelbar följd av att överlåtelsen ej äger bestånd. Dock bör i en villkorsklausul med rättslig verkan kunna föreskrivas, att köparen eller säljaren skall inom stadgad tid uttryckligen hos motparten anmäla att villkoret uppfyllts eller bortfallit eller ock styrka ett sådant faktum. Försummas en sålunda stipulerad skyldighet, blir verkan av försummelsen att det anses som om det faktum, som skolat anmälas eller styrkas, icke har inträffat. Såsom förut framhållits, räknas bland villkor i detta sammanhang även bestämmelser, som innefatta allenast att en part äger frånträda avtalet, om viss händelse inträffar eller icke. Avtalet skall enligt en sådan klausul ej ipso jure upphöra att gälla på grund av händelsen i fråga men kunna av vederbörande part hävas. Begagnas ej hävningsrätten, oaktat förutsättningar för dess utövande inträtt, blir avtalet beståndande. Har ett villkorligt köpeavtal träffats och skall överlåtelsen gå tillbaka, enär villkoret ej uppfyllts, inträder denna rättsverkan, oavsett om köparen i sin tur föryttrat fastigheten till annan. Den nye köparens äganderätt blir beroende av det villkor som begränsar fångesmannens rätt. Skall det första köpet återgå på grund av villkoret, blir den senare köparen förpliktad att återställa fastigheten till den förste säljaren. Lagfart har ej kunnat erhållas, och något godtrosförvärv av äganderätten till fastigheten kan således ej vara

4 kap. Om köp, byte och gåva.

för handen enligt den av beredningen tillämnade regeln om fastighetsbokens offentliga trovärdighet. Har den senare köparen erlagt köpeskilling, äger han kräva den åter av sin fångesman. Denne i sin tur får kräva tillbaka betalning, som han erlagt till den förste säljaren. Vidare kan skadeståndsskyldighet inträda för säljare enligt förslagets bestämmelser om hemul. Det är självfallet, att den som inlåter sig i ett köpeavtal om en villkorligt förvärvad fastighet utsätter sig för särskilda risker. Om köpet går tillbaka och han tilläventyrs erlagt köpeskillingen, kan måhända denna icke återbekommas på grund av fångesmannens insolvens. Därest köparen helt eller delvis betalat köpeskillingen och tillträtt den villkorligt köpta fastigheten, kunna åtskilliga rättsfrågor uppstå. Köparen kan ha uppburit avkastning av fastigheten under sin besittningstid och nedlagt kostnader för fastighetens underhåll eller förbättrande. Säljaren har å sin sida tillgodonjutit ränta å mottaget köpeskillingsbelopp. Vidare kan det tänkas, att fastigheten under köparens besittningstid varit utsatt för någon olyckshändelse, som minskat dess värde, eller att den av köparen vanvårdats. Den ömsesidiga återbäringsskyldigheten skulle i princip medföra, att vardera parten redovisar de fördelar han åtnjutit av köpet under den tid äganderätten varit svävande och återbär det sålunda beräknade värdet efter avdrag för köparens del av åsamkade kostnader åtminstone för fastighetens nödiga underhåll. En annan, mera summarisk och därför enklare lösning är att köparen får behålla den avkastning, som han uppburit, och själv stå för underhållskostnaderna, medan säljaren får behålla upplupen ränta intill stämningsdagen. Ofta torde dessa båda metoder till resultatet sammanfalla. Någon reglering vare sig av återbäringsprincipens närmare innebörd eller av övriga hithörande rättsfrågor ifrågasattes icke i 1909 års förslag. Beredningen finner icke heller för sin del bestämmelser härom erforderliga. Framdeles liksom hittills torde det alltså böra överlämnas åt rättspraxis att finna den mest ändamålsenliga lösningen av dessa spörsmål. 1 Därest ett köp, som gjorts beroende av köpeskillingens riktiga erläggande eller av fullgörande av annan förpliktelse från köparens sida, återgår på grund av underlåtenhet att uppfylla villkoret, inträder skadeståndsskyldighet för köparen. Även i andra fall kan den omständigheten att ett köpeavtal förfaller på grund av ett ouppfyllt villkor medföra skadeståndsansvar. Att den, som vid avtalets ingående förfarit svikligen, blir skyldig att ersätta sin medpart härav föranledd skada är sålunda uppenbart. Det kan ock tänkas, att säljaren är vållande till att den i villkorsklausulen förutsatta händelsen ej inträffar och att köpet därigenom förfaller. För dylika fall torde allmänna grundsatser om skadestånd lämna tillräcklig ledning. Det bör naturligen ej vara parterna förmenat att särskilt överenskomma om skadestånd, såvitt angår följderna av att ett avtalsmässigt villkor icke uppfylles. Någon inskränkning i avtalsfriheten rörande skadestånd synes ej 1 Jfr NJA 1899 A 369, 1909 A 92, 1916 A 444 och 1922 s. 491. Se ock A 1 m é n, Köplagen II s. 202 f. och s. 207 samt N i a l i TfR 1936 s. 22.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

påkallad med hänsyn till de syften, som ligga bakom förbudet mot vissa sådana villkor. Vad beträffar legala villkor kan skadeståndsfrågan bli att bedöma på olika sätt alltefter de intressen, som föranlett uppställandet av regeln i fråga. Det kan exempelvis ligga nära till hands att en säljare, som överlåtit viss ägovidd för avstyckning, betingar sig ersättning för de kostnader, som åsamkas honom genom delningsärendets handläggning, för den händelse resultatet blir att avstyckning ej kan ske och köpet sålunda enligt den härom upptagna regeln förfaller. Mot en dylik överenskommelse föreligger icke något hinder.

4§. Såsom framgår av den tidigare redogörelsen anses gällande rätt sådan den kommit till uttryck i 1 kap. 2 § jordabalken bygga på den distinktion, som gjorts mellan suspensiva och resolutiva villkor. Suspensiva villkor betraktas såsom tillåtna, medan resolutiva villkor anses förbjudna. I 1909 års förslag förordades icke någon principiell avvikelse härifrån. Förslaget innefattade emellertid vissa jämkningar eller förtydliganden i hithörande regler. 1 Sålunda skulle alla villkor, som gjorde äganderättens övergång beroende av köparens egna åtgöranden vara tillåtna, oavsett om villkoret enligt avfattningen innebar att köparen skulle bli ägare först sedan han fullgjort sitt åtagande (till formen ett suspensivt villkor) eller att säljaren ägde häva köpet vid köparens bristande fullgörande (till formen ett resolutivt villkor). Vidare innebar förslaget icke något obetingat förbud mot de i 1810 års förordning särskilt nämnda förbehållen om återköp. Dessa likställdes med utfästelse av en fastighetsägare att framdeles sälja en fastighet, och dylika utfästelser voro enligt förslaget på det sätt bindande att bristande uppfyllelse kunde medföra skadeståndsansvar. Stadgandet om otillåtna vilkor, vilket upptogs under 4 kap. 3 § i förslaget, hade följande avfattning: »Ej må vid köp fästas förbehåll om rätt för säljaren att, efter det köpeskillingen erlagts och övriga villkor för överlåtelsen uppfyllts, påkalla köpets återgång; ej heller må genom förbehåll vid köpet köparens rätt att överlåta eller inteckna egendomen inskränkas. Har förbehåll, som nu sagts, skett, vare det ogillt.» Av stadgandets lydelse framgår att förbudet omfattade endast villkor, som uppställts i säljarens intresse. Den i gällande praxis antagna skillnaden mellan suspensiva d. v. s. tilllåtna villkor och resolutiva d. v. s. otillåtna villkor lider av det felet, att den vilar på en abstrakt konstruktion, som är otillgänglig för allmänheten och olämplig för praktisk tillämpning. Stadgandet i 1 kap. 2 § jordabalken enligt 1810 års förordning har icke avfattats med hänsyn till uppdelningen i suspensiva och resolutiva villkor. De otillåtna villkoren beskrivas såsom förbehåll från säljarens sida att framdeles vinna egendomen åter. Först en senare tids juridiska teori har i stadgandet inlagt en begreppslig åtskillnad 1

II s. 162 f. och 167 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

mellan suspensiva och resolutiva villkor. Tankegången i 1810 års förordning har varit att förbjuda villkor varigenom säljaren, såsom det heter i förordningens ingress, »betingar sig eller andra att egendomen efter längre tids förlopp återtaga». Lagstiftaren synes med andra ord ha riktat sig mot förbehåll på längre sikt, uppställda av säljaren. Även i motiven till 1909 års förslag antyddes den olägenheten med vissa slags villkor (de resolutiva), att de för fastighetens nye ägare måhända under en lång framtid medförde ett tillstånd av osäkerhet och beroende. Tillika betonades att gränsen mellan tillåtna och otillåtna villkor icke kunde uppdragas allenast efter den avfattning, som givits åt villkorsbestämmelsen i avtalet, utan måste göras beroende av de särskilda villkorens sakliga innebörd och villkorsbestämmelsernas allmänna inverkan på säljarens och köparens inbördes ställning till varandra. 1 Av dessa uttalanden synes följa att enligt förslagets mening ett till formen resolutivt villkor borde godkännas, ifall det med hänsyn till sin art ej medför de olägenheter som man velat förebygga genom förbud mot vissa villkor. Enligt beredningens uppfattning finnas goda skäl för bibehållande av den i svensk rätt sedan länge upptagna grundsatsen att en försåld fastighet skall övergå i köparens ägo utan godtyckligt stadgade villkor, som lägga tryckande band på köparens förfoganderätt. F r å n denna synpunkt är det berättigat att begränsa parternas avtalsfrihet genom tvingande lagbud, som förbjuda vissa kategorier av villkor. Men det är icke blott av hänsyn till köparen en begränsning av avtalsfriheten synes motiverad. Även från det allmännas synpunkt är det angeläget, att vid försäljning av fast egendom ej fästas villkor som medföra osäkerhet och oreda i äganderättsförhållandena. Icke endast förbehåll i säljarens intresse komma härvid i betraktande. Även sådana bestämmelser i köpehandlingen, som lämna frihet åt köparen att långt efter köpets avslutande återlämna fastigheten på grund av någon inträffad eller utebliven händelse, k u n n a vara mindre lämpliga. Gränsen mellan förbehåll i säljarens intresse och sådana i köparens intresse är heller icke alltid synbar. För inskrivningsdomaren, som i första hand finge tillämpa en dylik distinktion mellan olika villkor, kunde det bli vanskligt att avgöra huruvida lagfart borde beviljas eller vägras. Beredningen vill därför icke förorda, att vid regleringen av dessa frågor betydelse tillmätes den omständigheten huruvida ett villkor är stipulerat i säljarens eller i köparens intresse. När det gäller att avgränsa de villkor, som alltjämt böra förbjudas, synes det beredningen lämpligast att direkt anknyta till den i 1810 års förordning antydda, men i lagtexten ej tydligt utförda tankegången att villkor, som för en längre tid framåt göra rättsförhållandet svävande, skola vara otilllåtna. Huruvida villkoret är formulerat såsom ett suspensivt eller resolutivt förbehåll bör vara oväsentligt. Har i ett avtal betingats att en försåld tomt skall återgå till säljaren om denne icke erhåller en tjänst på annan ort eller ock att köparen skall bli ägare blott om säljaren erhåller denna tjänst, är 1

II s. 161.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

villkoret i förra fallet formulerat som ett resolutivt, i senare fallet som ett suspensivt villkor. Men den reella innebörden är i båda fallen densamma. Mot tendensen i tidigare praxis att fästa avgörande vikt vid förbehållets avfattning framställdes, såsom ovan anförts, erinringar i motiven till 1909 års förslag. Denna kritik synes icke ha varit utan inflytande på senare rättspraxis. 1 Men om villkorets avfattning ej skall vara avgörande för gränsen mellan suspensiva och resolutiva villkor och därmed mellan tillåtna och otillåtna klausuler, framträder så mycket starkare kravet att erhålla en mera preciserad gräns. Vid övervägande av de möjligheter som härvid erbjuda sig har beredningen stannat vid att låta den tid, varunder äganderätten enligt villkorsklausulen skall förbli svävande, vara avgörande för villkorets laglighet. Förslaget bestämmer gränsen för de tillåtna »korttidsvillkoren» till två år från köpehandlingens dag. Det skall vara tillåtet att i avtalet införa klausuler av resolutiv typ, t. ex. av det innehåll att säljaren skall få fastigheten tillbaka om ett av honom tillämnat köp av annan fastighet ej kan avslutas inom två år eller om han inom sagda tid blir återflyttad till en tjänst å den ort, där fastigheten är belägen, eller om ett väntat beslut angående stadsplan, framdragande av väg eller järnväg, förläggning av regemente eller dylikt inom denna tid kommer till stånd. Vid avtalet må vidare fogas klausuler av suspensiv typ, innehållande t. ex. att köpet slutes under villkor att tillstånd till detsamma lämnas av offentlig myndighet, av bolags- eller föreningsstämma eller av någon anhörig inom två år. Det skall icke möta hinder för kontrahenterna att göra äganderätten till den sålda fastigheten beroende av ett villkor av ena eller andra slaget, blott förvärvet härigenom ej hålles svävande utöver två år. Det är i detta sammanhang betydelselöst, att övriga köpevillkor förutsättas skola helt eller delvis uppfyllas, medan köpet ännu är svävande. Sålunda kan säljaren av vilket som helst skäl förbehålla sig att återfå fastigheten inom två år oberoende av köpeskillingens erläggande. En särskild fråga är, huruvida den nu angivna tvåårsregeln bör vinna tillämpning även på sådana förbehåll, varigenom köparens rätt göres beroende av att han uppfyller vad enligt köpeavtalet åligger honom. Det kunde måhända göras gällande, att med tanke på ömsesidigheten i prestationer ett avtal borde kunna bringas att återgå, om icke köparen uppfyller sina olika åtaganden. I 1909 års förslag upptogs endast förbud mot förbehåll, som ge säljaren rätt att påkalla köpets återgång »efter det köpeskillingen erlagts och övriga villkor för överlåtelsen uppfyllts». Enligt beredningens mening ter det sig naturligt, att köpets fullbordan alltid skall kunna ställas i beroende av köpeskillingens erläggande och detta oavsett om härigenom den eljest föreskrivna tvåårsperioden överskrides. Men det torde knappast vara lämpligt att utsträcka undantaget till att avse alla slags åtaganden från köparens sida. Även i fråga om förbehåll av denna art gäller vad beredningen tidigare anfört om angelägenheten ur allmän synpunkt att avtalet ej för1

N J A 1910 s. 536, 1917 s. 632, 1920 s. 339 och 1925 s. 203 samt SvJT 1925 rf s. 51. Se även N J A 1901 s. 295.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

bindes med villkor, som medföra osäkerhet och oreda i äganderättsförhållandena. Om sålunda köparen såsom motprestation i avtalet tillförbindes att inom fem år ha bebyggt den köpta fastigheten vid äventyr att köpet återgår, bör ett dylikt villkor icke av rättsordningen godtagas, enär det gör köparens äganderätt oviss under alltför lång tid. Icke heller bör ett fastighetsköp kunna återgå åratal efter avslutandet på den grund att köparen t. ex. brister i sina åtaganden gentemot säljaren med avseende på utgivande av födoråd till en födorådstagare. Det finnes andra utvägar för säljaren eller en utomstående, i vars intresse en dylik förpliktelse ålagts köparen, att trygga dennas uppfyllelse än att stadga fastighetsköpets återgång. Genom inskrivning av rätten till födoråd skapas sålunda ett mera ändamålsenligt skydd för den berättigade, och säljarens intresse av fastighetens bebyggande kan i allmänhet tillgodoses genom en vitesbestämmelse i köpehandlingen. Såsom inledningsvis anmärkts infördes i samband med 1924 års lagstiftning om återköpsrätt i 1 kap. 2 § jordabalken en erinran att förbudet mot återvinningsförbehåll icke gällde i fall varom särskilt vore stadgat. De nuvarande stadgandena om återköpsrätt ha i beredningens förslag med vissa ändringar upptagits i 6 kap. Vid försäljning av fastighet i allmän ägo skall säljaren kunna förbehålla sig rätt att framdeles återköpa fastigheten efter värdering. Sådant förbehåll må, liksom enligt gällande rätt, göras för obestämd tid eller för viss tid. Det i förevarande paragraf uppställda förbudet mot köpevillkor med längre varaktighet än två år bör alltså icke äga tilllämpning på de förbehåll om återköpsrätt som 6 kap. avser. Tydligt är ock, att denna föreskrift icke skall medföra inskränkning i parternas rätt att i köpehandlingen intaga sådana villkor för överlåtelsen, som eljest ha sin grund i särskilt lagstadgande. Parterna böra alltså vara oförhindrade exempelvis att i köpehandlingen utan iakttagande av tvåårstiden göra överlåtelsen beroende av en åtgärd av den beskaffenhet, som avses i 7 och 8 §§ i detta kapitel. Skall en överlåtelse av viss ägovidd enligt köpehandlingen vara beroende av att området avstyckas inom tre år, bör detta förbehåll vara giltigt i den mån icke speciell lagstiftning kommer att lägga hinder i vägen härför. Utgår man från att såsom regel endast sådana villkor äro tillåtna, som aktualiseras inom en tid av två år från köpet, återstår att avgöra vilka påföljder förekomsten av ett otillåtet villkor skall medföra. I gällande rätt är denna fråga oklar. Lagtexten innehåller härom — efter stadgandet att säljaren ej må göra återvinningsförbehåll — följande bestämmelse: »Sker det, vare utan verkan, och lagfart å sådant köp eller skifte icke tillåten.» Närmast synes ogiltigheten avse förbehållet, varför avtalet i övrigt borde gälla. Mot denna tolkning strider emellertid föreskriften att lagfart skall vägras å köpet. I praxis har säljares under hänvisning till förbehållet gjorda yrkande om köpets återgång ogillats, och den rådande uppfattningen k a n sägas vara att endast förbehållet är ogiltigt, medan avtalet i övrigt står fast. 1 1 NJA 1881 s. 49. Se ock II s. 162 och M a l m s t r ö m , Till frågan om villkor vid fastighetsköp II s. 92.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

Angående köparens rätt att yrka avtalets återgång ger rättspraxis icke någon ledning. Om föreskriften att lagfart skall vägras å köpet tillämpas efter bokstaven, torde köparen, åtminstone under vissa omständigheter, böra tillerkännas rätt att häva köpet redan på den grund att han icke k a n erhålla lagfart. Om däremot lagfart beviljas, enär köpet anses giltigt och förbehållet overksamt, finnes ingen anledning varför köparen skulle k u n n a få dom på köpets återgång. Den lösning av frågan, som består i att ett otillåtet villkor anses obefintligt medan avtalet i övrigt blir giltigt, är knappast fullt tillfredsställande. Det uppställda villkoret kan ju ha varit ett väsentligt led i uppgörelsen. Genom villkorets strykande kan uppgörelsen få ett helt annat utseende för bägge parterna eller åtminstone för endera av dem. Ville man för sådana fall hänvisa till allmänna rättsprinciper och därpå grundad möjlighet för en kontrahent att draga sig tillbaka från avtalet, bleve rättsläget oklart och ägnat att framkalla tvister. Å ena sidan hade man ett stadgande, som droge en skarp gräns mellan tillåtna och otillåtna villkor och förklarade ett villkor av det senare slaget vara utan all verkan. Å andra sidan skulle en kontrahent kunna under vissa omständigheter åberopa villkorets bortfallande såsom grund för avtalets hävande. En annan lösning vore att låta förbehållet gälla för den maximitid, som i lag skulle medges beträffande tilllåtna korttidsvillkor. Ett förbehåll, som gjorde överlåtelsen beroende av att köparen inom fem år bebyggde den köpta tomten, skulle alltså anses gälla två år i stället för fem. En lösning, som sålunda jämkade villkoret, drabbas emellertid i väsentlig grad av samma invändningar, som k u n n a resas mot att låta villkoret helt bortfalla, och skulle leda till betydande osäkerhet för köparen. Av dessa skäl framstår det såsom önskvärt att upptaga en regel, som medför att kontrahenterna på ett tidigt stadium få klarhet om att villkoret är otillåtet och föranleder dem att upptaga frågan om köpet till förnyat övervägande. Ett sådant resultat skulle ernås genom en föreskrift, som gjorde ett köpeavtal med otillåtet förbehåll ogiltigt. Konsekvensen av en dylik regel skulle nämligen bli, att lagfart vägrades och att kontrahenterna därigenom finge besked om läget helt kort tid efter köpet. Beredningen har därför funnit det mest ändamålsenligt att låta långtidsvillkoren medföra köpets återgång. Sökt lagfart skall på grund av förekomsten av ett sådant villkor vägras. Då det åligger inskrivningsdomaren att underrätta sökanden om skälen för avslagsbeslutet, får denne relativt snart kännedom om bristen i förvärvet och blir i tillfälle att söka få till stånd ett ändrat avtal. Det kan förmodas, att emellanåt förbehåll kommer att upptagas i köpehandling utan angivande av någon bestämd tid, inom vilken köpet skall kunna återgå på grund av villkoret. Ett köp kan slutas under förbehåll om medgivande från en kommunal representation eller av riksdagen, utan att viss maximitid för inhämtande av medgivandet föreskrivits. En säljare kan utan angivande av någon tidsfrist ha betingat sig att återfå fastigheten, om en av honom planerad affär ej kommer till stånd. För sådana fall torde

4 kap. Om köp, byte och gåva.

lämpligen böra föreskrivas, att villkoret skall anses innehålla den begränsning med hänsyn till tiden som överensstämmer med den legala perioden av två år, där ej längre eller kortare tid åsyftats. Utöver två år skall äganderätten ej hållas svävande, men å andra sidan skall det presumeras att parterna velat fixera en period av denna längd, inom vilken det blir klart huruvida avtalet står fast eller förfaller. Vid den slutliga prövningen av lagfartsfrågan ankommer det på sökanden att styrka sin definitiva äganderätt. Är frågan tvistig, äger inskrivningsdomaren hänvisa sökanden att i rättegång visa sin rätt. Den av beredningen föreslagna regleringen av frågan om villkor vid köp torde i stort sett innebära en mildring av de grundsatser, som för närvarande tillämpas. Inga hinder uppställas för korttidsvillkor av olika slag. Villkor på längre sikt torde allmänt taget icke i praktiken ha någon större utbredning. En skärpning av nuvarande regler innefattas dock i förbudets utsträckande till villkor på längre sikt, som kunna anses ha suspensiv karaktär eller som stipulerats i köparens intresse. I detta sammanhang m å ock påpekas, att genom särskilda rättsinstitut syftet med vissa slag av mer varaktiga villkor kan tillgodoses i härför angivna former. Genom att använda det föreslagna institutet förköpsrätt kan sålunda en säljare betinga sig att återförvärva fastigheten, för den händelse köparen avhänder sig densamma till en annan. Beredningen föreslår ock vissa utvidgningar i det nuvarande institutet återköpsrätt. En i köpehandlingen avtalad nyttjanderätt kan inskrivas i fastighetsboken såsom en å fastigheten vilande gravation. Detsamma gäller om servitut eller andra sakrätter, som en säljare förbehåller sig eller annan vid fastighetens försäljning. Önskar säljaren förbinda köparen att bebygga en överlåten tomt med utsträckande av fristen utöver de medgivna två åren, kan han såsom redan antytts stipulera vite för underlåtenhet att uppfylla åtagandet. En sådan vitesutfästelse kan dessutom intecknas för visst belopp i fastigheten. 1

Såsom förut nämnts innehöll 1909 års förslag ett särskilt förbud mot förbehåll som inskränka köparens rätt att överlåta eller inteckna den köpta fastigheten. I motiven uttalades härom att, därest i lagen upptoges förbud mot villkorsbestämmelser som medelbart — genom den osäkerhet de medförde i äganderätten — hindrade eller försvårade en föryttring av fastigheten, detsamma måste gälla om förbehåll som omedelbart avsåge att inskränka köparens rätt att förfoga över egendomen. Ett vid köp av fast egendom fäst förbehåll, varigenom egendomen skulle för framtiden försättas utanför den allmänna befogenhet som tillkomme en ägare att fritt överlåta 1 Angående förekomsten av dylika vitesklausuler se M a l m s t r ö m a. a I l s 108 not 32 samt den ej längre gällande förordningen den 17 december 1926 ang. grunder för upplåtande trän vissa kronoegendomar av jordbrukslägenheter under åborätt enligt lagen om upplåtelse ? L f å b ° r a t t a Y v i s f J' ord s a m t a v egnahemslägenheter § 14. — Jfr kungörelsen den 25 maj 1940 med vissa foreskrifter rörande tillämpningen av förordningen ang. försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. § 16.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

sin egendom, måste sålunda frånkännas all rättsverkan. Med dylika förbehåll likställdes sådana som inskränkte köparens rätt att inteckna sin egendom. Det band, som därigenom lades på hans handlingsfrihet, kunde vara lika tryckande, lika hinderligt för en ekonomiskt tillfredsställande användning av egendomen. Dessa förbehåll skulle därför enligt förslaget ej få någon rättslig verkan. Överlåtelse eller inteckning, som skedde i strid mot ett dylikt förbehåll, skulle alltså det oaktat vara giltig; icke heller skadestånd kunde fordras av säljaren eller annan, till vars förmån förbehållet kunde ha gjorts. 1 Har en säljare betingat sig att köparen skall avstå från rätten att överlåta fastigheten, är ett sådant förbehåll regelmässigt förenat med en föreskrift om köparens efterföljare i äganderätten. Köparens fria förfoganderätt bindes med hänsyn till att annan person, t. ex. hans arvingar, skola i sinom tid erhålla fastigheten. Det är alltså fråga om en klausul, som avser succession i äganderätten, en typ av förbehåll som i praktiken huvudsakligen förekommer i testamenten och gåvobrev. Enligt gällande lag är en dylik köpeklausul i begränsad utsträckning tillåten för såvitt den faller inom området för lagen den 25 april 1930 om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda. Beredningen avser ej att göra någon avvikelse från vad sålunda gäller. Ett villkor, innehållande förbud för köparen att överlåta fastigheten, skall följaktligen vara bindande i den mån det överensstämmer med nyssnämnda reglering. Även ett förbud mot inteckning av fastighet torde ha praktisk betydelse väsentligen såsom led i ett förordnande om succession i äganderätten, överlåtaren önskar genom förbehållet garantera köparens blivande efterföljare att erhålla fastigheten gravationsfri eller intecknad blott till visst belopp. Vad nyss sagts om föryttringsförbud är i sådant fall tilllämpligt även på inteckningsförbud. Ett föryttringsförbud liksom även ett förbud mot inteckning av fastigheten kan någon gång tänkas förekomma utan samband med ett förordnande om successionen efter mottagaren, särskilt i sådana fall då denne är en juridisk person, t. ex. en stiftelse eller en allmän inrättning som har till ändamål att främja vetenskapliga, konstnärliga, sociala eller liknande syften. Beredningens förslag avser icke att lägga hinder i vägen för sådana begränsningar i den förste mottagarens förfoganderätt. 5§. Genom ett köpeavtal förpliktar sig säljaren att mot erhållande av köpeskillingen avstå från den egendom, som är föremål för avtalet. Köparen förpliktar sig att betala köpeskillingen mot erhållande av egendomen. Den ömsesidighet, som alltid består mellan parternas åtaganden i ett dylikt avtal, kan emellertid vara utformad på olika sätt. Innebörden av köpeavtalet kan vara att fastigheten återgår till säljaren, om icke betalningen erlägges. Men säljaren kan ock nöja sig med den anordningen, att han avstår från fastig1

II s. 165 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

heten mot att bekomma allenast en fordran på den oguldna köpeskillingen, vanligen tryggad genom panträtt i fastigheten. Uraktlåtenhet från köparens sida att infria sin skuld medför i detta fall icke att köpet går tillbaka. Dock brukar ömsesidigheten mellan kontrahenternas prestationer även i sistnämnda fall i så måtto bevaras, att överlämnandet av köpeskillingsrevers till säljaren är ett villkor för överlåtelsens fullbordan. Det är av vikt att köpehandlingen tydligt utmärker, huruvida överlåtelsen av fastigheten skall vara beroende av köpeskillingens gäldande å utsatt dag liksom även huruvida skuldebrev å en större eller mindre del av beloppet godkännes som likvid. Såsom anföres vid 4 § är ett villkor av denna art alltid tillåtet och någon legal tidsbegränsning för en sådan klausuls giltighet ej påkallad. Å andra sidan är det en naturlig följd av den i 1 § upptagna formregeln, att överlåtelsens beroende av köpeskillingens erläggande framgår av köpehandlingen. Ofta föreskrives i ett köpekontrakt att, när köpeskillingen behörigen erlagts, kontant eller i reverser, det ankommer på säljaren att utfärda köpebrev. Denna handling får karaktären av kvitto på köpeskillingen. Försummas betalningen av köpeskillingen, innehåller säljaren köpebrevet och förebygger därmed att köparen får lagfart. Hänvisningen i köpekontraktet till ett framtida köpebrev är i och för sig att tolka såsom en avsikt från parternas sida att överlåtelsen ej skall vara fullbordad, förrän köpebrevet utfärdats. 1 En dylik hänvisning gör följaktligen en uttrycklig förklaring om överlåtelsens beroende av köpeskillingens erläggande överflödig. Denna tolkningsregel har upptagits i förevarande paragraf. Sedan köpeskillingen guldits kontant eller i reverser, alltefter avtalets innehåll, skall överlåtelsen vara fullbordad, frånsett möjligheten av andra tillåtna villkor. Vanligen utfärdar säljaren efter vad ovan sagts sitt kvitto i form av ett särskilt köpebrev. Säljarens kvitto å köpeskillingen har, när det överlämnats till köparen, den verkan att köparens äganderätt blir definitiv och att lagfart må beviljas å hans fång.

6§. Det i denna paragraf upptagna stadgandet motsvarar bestämmelsen i 2 § andra punkten i 1909 års förslag. Där särskilt köpebrev utfärdas, innehåller detta som regel endast en förklaring att fastigheten överlåtits jämte ett erkännande att köpeskillingen guldits eller annat i kontraktet angivet villkor blivit uppfyllt. Genom köpebrevets utfärdande blir överlåtelsen definitiv och beredes köparen möjlighet att erhålla lagfart å sitt fång. Något hinder bör dock ej föreligga att även efter köpebrevets utfärdande låta överlåtelsen vara beroende av något i kontraktet intaget villkor. Det bör exempelvis stå säljaren fritt att lämna kvitto på köpeskillingen i form av ett särskilt köpebrev, ehuru överlåtelsen alltjämt skall vara beroende av annat i kontraktet bestämt villkor. I rättssäkerhetens intresse och icke minst med 1

Jfr NJA 1901 A 56 och 1928 s. 121.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

hänsyn till inskrivningsväsendet måste emellertid i sådant fall krävas, att överlåtelsens villkorliga karaktär tydligt framgår av köpebrevet. Villkoret skall därför ha upptagits jämväl i köpebrevet. Underlåtes detta, skall köparens äganderätt ej längre bero av villkoret. Självfallet behöver villkoret ej återges i köpebrevet, utan det är fullt tillräckligt, att köpebrevet i fråga om villkoret på ett otvetydigt sätt hänvisar till kontraktet. 7 §• Denna paragraf avser köp av ett område av fastighet. Om dylika s. k. arealförvärv meddelas för närvarande vissa bestämmelser i 6 § 3 mom. och 9 § lagfartsförordningen. Har ägare av fastighet till annan överlåtit visst till gränserna bestämt område därav, som ej ingår i tomtindelning, må enligt 6 § 3 mom. lagfart å fånget ej beviljas, förrän fastställelse meddelats å lantmäteri- eller mätningsförrättning, varigenom det överlåtna området utbrutits, eller där talan mot beslutet om fastställelse kan föras, beslutet vunnit laga kraft eller däremot förd talan ogillats. Beträffande område, som ingår i tomtindelning, stadgas i 9 § att lagfart ej må beviljas med mindre området skall enligt fastställd stadsplan eller tomtindelning frångå tomten. Dessa föreskrifter innebära, att förvärv av visst område av en fastighet icke medför full rättsverkan förrän området i laga ordning utbrutits och därmed en ny fastighetsbildning skett. Emellertid har någon närmare reglering i lag ej givits angående det rättsläge, som inträder ifall jorddelningen av något skäl ej kommer till stånd eller om fastställelse därav vägras. Därest köparen låter sig nöja utan lagfart och kontrahenterna sinsemellan betrakta köpet såsom definitivt, har det i civilrättsligt hänseende bildats en fastighet utan att denna behöver uppfylla de i jorddelningslagstiftningen uppställda kraven på en fastighet i lantmäteriteknisk mening. Förekomsten av jordöverlåtelser, som icke kunna leda till reguljär fastighetsbildning och som icke heller avvecklas genom köpets återgång, har länge varit föremål för uppmärksamhet. I en av lantmäteristyrelsen till Kungl. Maj:t den 13 maj 1938 avlåten skrivelse behandlades spörsmålet om förhindrande av sådana upplåtelser från fastighet som icke stå i överensstämmelse med jorddelningsreglerna. Enligt styrelsens mening vore möjligheten att med rättslig verkan, åtminstone mot upplåtaren, göra vilka fastighetsupplåtelser som helst grundorsaken till den oreda i fastighetsväsendet, som flerstädes rådde och som delvis omintetgjort statsmakternas åtgärder för åstadkommande av en bättre ordning. Styrelsen föreslog en provisorisk lagstiftning i ämnet av innebörd, att ett till gränserna bestämt ägoområde av fastighet icke finge överlåtas med mindre området kunde lagligen avskiljas för att utgöra fastighet för sig eller sammanläggas med annan fastighet eller fastighetsdel. Vidare föreslogs, att överlåtelsen skulle vara ogiltig, om icke förrättning för områdets avskiljande blivit sökt inom ett år efter överlåtelsen eller om tillstånd till avskiljandet vägrats genom laga kraft ägande beslut. Med föranledande av denna skrivelse underströks i de direktiv för en revision

4 kap. Om köp, byte och gåva.

av fastighetsbildningsväsendet på landet, som framlades i statsrådsprotokollet den 9 juni 1939, särskilt vikten av att avlägsna de skiljaktigheter, som bestå mellan å ena sidan jorddelningslagstiftningen och å andra sidan de allmänna civilrättsliga reglerna om överlåtelse av fast egendom och om lagfart m. m. Även i de beredningen lämnade direktiven erinras om den bristande överensstämmelsen mellan köpeavtalets rättsverkningar och de normer för fastighetsbildningen, vilka med hänsyn till allmänna intressen uppställts inom jorddelningslagstiftningen. Det framhålles såsom önskvärt, att i samband med jordabalksrevisionen de praktiska olägenheterna av denna motsättning i görligaste mån bringas att upphöra. De sakkunniga, som tillkallats för den revision av fastighetsbildningsväsendet varom ovan talats, ha i sitt år 1944 publicerade betänkande berört den här behandlade frågan. I betänkandet framhålles angående arealförvärv i huvudsak följande. Med den gällande civilrättens ståndpunkt medförde redan den privata överlåtelsen äganderättens övergång, ehuru till följd av bestämmelserna om lagfart och inteckning den för förvärvaren uppkomna äganderätten knappast kunde betraktas såsom fullgången förrän fånget »legaliserats» genom delning av fastigheten i laga ordning, d. v. s. på något av de sätt som i reglerna om registrering erkändes såsom fastighetsbildande, vanligen avstyckning. Å andra sidan bleve ej äganderätten återförd till överlåtaren omedelbart genom att laga delning vägrades, utan det halvgångna förhållandet bleve i detta fall ett konstant förhållande, om ej möjligen ny ansökan om avstyckning bifölles eller kontrahenterna, medan tid därtill vore, makulerade överlåtelsehandlingen eller domstol på talan av endera av dem förklarade överlåtelsen skola anses ha gått åter. Erfarenheten visade, att avtalet ofta efterlevdes, oaktat avstyckningen förklarats icke kunna ske. Osäkert vore huruvida vardera kontrahenten kunde mot den andres bestridande få dom på överlåtelsens återgång redan på den grund att avstyckningen vägrats. Den verkan gällande rätt tillade överlåtelse förringade i avsevärd mån betydelsen av jordpolitiska villkor för avstyckning och vore föga ägnad att befordra den officiella fastighetsindelningens syfte att bringa ordning och reda i rättsförhållandena. De sakkunniga ha förordat, att äganderättens övergång vid överlåtelse av fastighetsdel göres ipso jure beroende av villkor att avstyckning sker, varjämte detta villkor bör vara en väsentlig beståndsdel i överlåtelsen så att det icke kan genom avtal sättas ur funktion. Vidare ha de förordat, att bestämmelser införas som dels mer än de nuvarande avhålla kontrahenterna från att i förtid inrätta sitt handlande som om villkoret vore uppfyllt, dels underlätta för envar av dem att komma ifrån avtalet, om ej avstyckning kommer till stånd på grund av en inom viss tid efter överlåtelsen gjord ansökan. En överlåtelse av viss ägovidd, som icke leder till ett avskiljande av området enligt jorddelningslagstiftningen, torde redan för närvarande under vissa omständigheter kunna bringas att återgå på yrkande av köparen. Denne kan icke erhålla lagfart å fånget, om utbrytning av området ej sker. Han lärer därför enligt allmänna grundsatser om bristande förutsättningar i många fall

4 kap. Om köp, byte och gåva.

vara berättigad att häva avtalet. Skäl föreligger att anse lagfartshindret böra i allmänhet medföra hävningsrätt för köparen; en regel av denna innebörd har ock upptagits i 15 § av detta kapitel. Men säljaren äger icke av sådan anledning påkalla köpets återgång. 1 Och om köparen ej anser sig ha tillräcklig anledning att träda tillbaka från köpet, har en fastighet av irreguljär art skapats med därav följande olägenheter ur allmän synpunkt. Att genom lagstiftning hindra uppkomsten av irreguljära fastigheter genom arealöverlåtelse möter emellertid vissa svårigheter. Ett lagbud, som förbjuder att fastigheter tillskapas genom privata delningar i strid med föreskrivna regler för fastighetsbildning, torde icke utan vidare komma att hindra sådana privata delningar. Även om lagen förklarar en överlåtelse under angivna omständigheter ogiltig, är det nämligen icke säkert, att alla avskräckas från att sälja och köpa irreguljära fastigheter. Vid talrik förekomst av dylika fastigheter är det också tänkbart, att en domstol drager sig för att tillämpa lagstiftningen i hela dess stränghet. Det har såväl tidigare som under senare tid inträffat, att lagstiftning och rättspraxis nödgats kapitulera inför en oregelmässighet i fastighetsbildningen som vunnit stor utbredning. Vill man icke uppge kravet på överensstämmelse mellan den civilrättsliga lagstiftningen och jorddelningsreglerna, är det dock svårt att finna någon annan utväg än att förklara legal fastighetsdelning vara ett ofrånkomligt led i överlåtelse av område som icke utgör registerfastighet. Att ingripa med straffhot mot privat företagna delningar lärer icke komma i fråga. Ej heller kan det gärna tänkas att föranstalta om ett direkt ingripande av myndighet, såsom sker för upprätthållande av förbud mot fastighetsförvärv i vissa fall. Den riktiga metoden att förebygga en varaktig fastighetsbildning genom privata delningar synes vara att frånkänna sådana delningar de rättsverkningar, som för närvarande anses tillkomma desamma. Beredningen har av dessa skäl stannat vid att förbinda överlåtelsen med fastighetsbildningens genomförande på det sättet att överlåtelsen skall gå åter, därest fastighetsbildningen ej kan komma till stånd. Tillika vill beredningen ifrågasätta, huruvida icke avstyckning skulle k u n n a igångsättas ex officio. Förfarandet kan då tänkas gestalta sig på följande sätt. När inskrivningsdomaren mottagit ansökan om lagfart å förvärv av viss ägovidd, skall han omedelbart översända avskrift av överlåtelsehandlingen till den myndighet, som har att upptaga ansökan om avstyckning av området. Härigenom anhängiggöres avstyckningsärendet. Lagfartsansökningen skall nämligen anses innefatta en begäran om avstyckning. Sedan avstyckningen blivit fastställd eller vägrad, skall inskrivningsdomaren underrättas därom. Likaså skall meddelande översändas till inskrivningsdomaren om anförda besvär över beslutet samt om slutligt avgörande i besvärsinstansen. Sedan beslut i avstyckningsärendet vunnit laga kraft, ankommer det på inskrivningsdomaren att upptaga den vilande lagfartsansökningen till slutlig prövning. Leder denna till avslag på grund av vägrad avstyckning, åligger det inskrivningsdomaren 1

Jfr emellertid SvJT 1945 rf s. 22.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

att underrätta sökanden om skälet för avslaget. Köparen bekommer alltså ett personligt meddelande, att överlåtelsen icke är giltig, och får härigenom anledning reglera sitt förhållande till säljaren. Med hänsyn till möjligheten att köpeskillingen helt eller delvis redan erlagts, föreslår beredningen att köparen skall äga utan säljarens medgivande erhålla inteckning i dennes fastighet till säkerhet för fordran på återbekommande av köpeskillingen. Här skulle alltså ett fall av tvångsinteckning föreligga. Till denna fråga återkommer beredningen vid 27 § i detta kapitel. Såsom redan antytts, utesluter den här föreslagna anordningen icke, att en köpare kan finna det med sin fördel förenligt att stanna kvar på området, oaktat hans ställning blir synnerligen prekär. Om så sker, lärer rättsförhållandet stundom få karaktären av en nyttjanderätt, upplåten på obestämd tid. Det får överlämnas åt rättstillämpningen att lösa de rättsfrågor, som i sådant fall kunna uppkomma. Enligt beredningens förslag skall köpet alltså återgå, ifall avstyckning ej kan ske. Omständigheterna kunna emellertid vara sådana att något materiellt hinder för delningen visserligen ej föreligger med hänsyn till de jordpolitiska normerna för avstyckning men att avstyckningsärendet ändock ej kan omedelbart handläggas och bringas till avslutning utan är beroende av en mera omfattande lantmäteriförrättnings genomförande. Särskilt kan detta vara fallet, när på grund av tidigare sämjedelningar oklarhet i fastighetsväsendet uppstått och en avstyckning från viss fastighet förutsätter skifte inom ett skifteslag, till vilket fastigheten hör. Det vore olämpligt, om köpet i sådant fall skulle förbli svävande under kanske åratal framåt i avbidan på att avstyckningsärendet kunde återupptagas. Med hänsyn härtill synes det böra övervägas att genom föreskrifter i jorddelningslagen förhindra, att avstyckningsärendet förblir oavgjort under en längre tid. Beträffande områden, som enligt äldre lag överlåtits utan att före nya jordabalkens ikraftträdande ha registrerats såsom självständiga fastigheter, erfordras vissa övergångsbestämmelser.

8§I föregående lagrum behandlades frågan om s. k. arealförvärv. Denna paragraf avser det mer komplicerade spörsmålet om andelsförvärv. Här beröres dock ej förvärv av andel i samfällighet; om sådant andelsförvärv har ett särskilt stadgande upptagits i 9 §. Andel i fastighet kan enligt gällande rätt vara föremål för överlåtelse på det sätt att ägaren av en fastighet säljer viss kvotdel av fastigheten eller så att ägaren av en andel överlåter denna. I förra fallet sker en »ideell delning» av fastigheten genom överlåtelsen. I senare fallet har en sådan skett redan tidigare, och överlåtelsen betyder blott att förvärvaren inträder i överlåtarens ställe såsom ägare av samma andel. En kombination av dessa fall föreligger, om en andelsägare säljer blott en kvotdel av sin egen andel. En »ideell

4 kap. Om köp, byte och gåva.

delning» av en fastighet kan dessutom ske genom att en fastighet i sin helhet överlåtes till flera köpare, vilka var för sig erhålla en lott i fastigheten. Rättsligen sett föreligger alltså ej något hinder mot förfoganden av här angiven art. Lagfart kan beviljas å förvärvet, utan att något villkor uppställes om utbrytning av den sålda andelen ur den registerfastighet, varav den utgör en kvotdel. Alla slags fastigheter, på landet eller i stad, kunna på detta sätt vara föremål för en kvotdelning, som ej följes av en delning på marken. Den som fått lagfart å en kvotdel kan även låta inteckna denna; en exekutiv försäljning kan avse allenast en fastighetsandel o. s. v. Dessa regler ge icke anledning till kritik, när syftet med förvärvet är att ägarna till särskilda andelar av en registerfastighet skola nyttja fastigheten tillsammans. Såsom exempel härpå kan nämnas, att tre syskon, som överenskommit att köpa en fastighet för gemensamt bruk, för detta ändamål köpa envar en tredjedel av fastigheten. Detta fall är snarlikt det, som föreligger då tre syskon överenskomma att gemensamt behålla och nyttja en ärvd fastighet och låta denna uppgörelse få den formen, att en tredjedel av fastigheten tillskiftas envar av dem. Någon anledning finnes icke att lägga hinder i vägen för en sådan äganderättsgemenskap. Genom bestämmelserna om enkla bolag och lagen om samäganderätt har ett dylikt rättsförhållande sin legala reglering. Emellertid kan den omständigheten att flera förvärva var sin kvotdel i fastigheten även leda till ett helt annat faktiskt läge. Meningen kan vara att delägarna skola sinsemellan dela upp arealen för att besitta och nyttja var sin särskilda del av fastigheten. I så fall är det riktigast, att den ideella delningen följes av en på marken utförd laga delning av fastigheten. Denna metod användes dock icke alltid. Det är tvärtom mycket vanligt att delägarna endast företaga en privat delning å marken, s. k. sämjedelning. Mot sämjedelningar har lagstiftaren intagit en alltmer avvisande hållning. Den ordning och reda i fastighetsväsendet, som eftersträvats genom de nya fastighetsregistrens uppläggande och den därpå grundade lagstiftningen, skulle så småningom tillspilloges genom en fortsatt omfattande användning av sämjedelningar. De sämjedelningar, som sedan lång tid tillbaka existerat, kunna uppenbarligen ej bringas att återgå eller göras om. De måste i stor utsträckning godtagas, med de rättsliga konsekvenser som följa härav. Denna fråga är under närmare övervägande av fastighetsbildningssakkunniga. Men samma fördragsamhet kan ej visas i fråga om sämjedelningar som ske framdeles. Hur strängt lagstiftningen här bör ingripa kan vara föremål för delade meningar. Ett önskemål är emellertid att i möjligaste mån ersätta sämjedelningarna med lagliga delningsförrättningar. I lantmäteristyrelsens förut omnämnda framställning till Kungl. Maj :t den 13 maj 1938 göres med styrka gällande, att en andelsöverlåtelse bör följas av utbrytning i laga ordning av andelen samt att, där så ej kan ske, överlåtelsen bör frånkännas rättslig giltighet. Styrelsen vänder sig mot den ståndpunkt, som i denna fråga intogs i 1909 års förslag. Där avböjde man tanken att göra lagfart å andelsfång beroende av andelens utbrytande. Denna stånd-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

punkt var enligt styrelsens mening ganska förklarlig med hänsyn till då rådande frihet att dela jord. Ägaren till en dylik andel i fastighet ägde ovillkorlig rätt att få andelen utbruten genom laga skifte eller hemmansklyvning. Genom tillkomsten av den nya restriktiva jorddelningslagstiftningen hade saken kommit i ett annat läge. Såsom villkor för utbrytning av ideell andel av fastighet stadgades i 1 kap. 8 § jorddelningslagen att för densamma skulle kunna utläggas ägolott, som med avseende å storlek och beskaffenhet samt övriga förhållanden prövades kunna på varaktigt sätt erhålla ändamålsenlig användning såsom särskild fastighet. Det vore enligt styrelsens uppfattning av stort intresse ur både allmän och enskild synpunkt att förhindra, icke allenast att lagfart meddelades å andelsfång som icke kunde utbrytas, utan även att ett sådant fång bleve rättsligen giltigt. Den som förvärvat en ideell andel i ett hemman för att efter skedd utbrytning bebygga och bruka fastigheten bleve försatt i en svår situation, om utbrytning sedan vägrades. Bleve köpet bestående, komme väl vanligen sämjedelning att tillgripas, och man finge i strid mot lagstiftningens syfte en icke bärkraftig brukningsdel, vars fortbestånd tryggades genom att laga skifte icke vidare kunde påräknas för andelens utbrytning. I fråga om arvfallna andelar ställde sig saken delvis annorlunda, men till förebyggande av en alltför stark söndersplittring vid arvskifte erfordrades särskild lagstiftning. I det av fastighetsbildningssakkunniga avlämnade betänkandet har framhållits att möjligheten för dem, som äga ideella andelar i en fastighet, att sämjevis dela fastigheten sig emellan, betänkligt reducerade betydelsen av fastighetsindelningen och de jordpolitiska villkoren för fastighetsbildning. I visst hänseende vore sämjedelningen ett än mer skadligt institut är arealöverlåtelse utan laga delning, i det att något hinder att låta inteckna sämjedelningslott icke förelåge. Ej sällan förekomme att lån utgåves mot inteckning i ideell andel av fastighet men under beräkning att inteckningen skulle gälla sämjedelningslott; man utginge från att, om andelen såldes exekutivt, köparen skulle kunna åberopa sämjedelningen. Om sämjedelningen vore giltig mot ny ägare i allmänhet, finge den ock anses gälla mot och för dem som inropat andelen på exekutiv auktion eller med andra ord mot och för inteckningshavare lika väl som ny ägare. Den osäkerhet som följde av att sämjedelning kunde ensidigt hävas genom att skifte begärdes och erhölles, räknade man ej mycket med i praktiken, och dessutom bleve ju äganderätten till sämjedelningslott i viss mån respekterad vid skifte. Viktigast vore emellertid i detta sammanhang att just i de fall, då fastigheten vore för liten eller andelarna för många för att delningen skulle kunna verkställas genom laga skifte, densamma, om den utfördes sämjevis, ej kunde rubbas genom skifte. De jordpolitiska villkoren för skifte komme sålunda att omge en jordpolitiskt olämplig delning med ett särskilt skydd för dess bestånd. Då sämjedelningen vanligen skedde helt formlöst, syntes dess giltighet också strida mot den tanke som kommit till uttryck i reglerna om viss form för överlåtelse av fast egendom. Även den delägarna tillkommande rätten att ändra eller häva sämjedelningen kunde vålla svårigheter med hänsyn till rättsförhållan31—600777

III

4 kap. Om köp, byte och gåva.

den som grundats på densamma. Där sämjedelningen undantagsvis upprättats skriftligen men handlingarna ej överensstämde med markförhållandena, uppstode särskilda problem. De sakkunniga förordade sådan lagstiftning att sämjedelningarna frånkändes sakrättslig giltighet; de borde gälla allenast i förhållandet mellan kontrahenterna såsom överenskommelser om förvaltningen av den gemensamma jorden. Vid utformandet av en ny lagstiftning om fastighetsköp bör det enligt beredningens mening göras skillnad mellan olika fall av andelsöverlåtelser, där fråga är om andelar i hel fastighet. Medan inga hinder böra resas mot sådana andelsöverlåtelser, som ha till syfte att införa och upprätthålla ett gemensamt nyttjande av fastigheten i form av enkelt bolag eller samäganderätt, bör lagen icke sanktionera andelsöverlåtelser, som avses skola följas av sämjedelning. För närvarande saknas vanligen möjlighet att av köpeavtalet eller andra handlingar, som företes vid lagfart å andelsförvärv, avgöra huruvida det ena eller andra slaget av andelsöverlåtelse är för handen. Lagen om samäganderätt är avfattad med tanke på verklig gemenskap i nyttjandet. En sämjedelning kan sägas innefatta en överenskommelse om att delägarna skola nyttja envar sitt särskilda område. Samäganderättslagen blir icke tilllämplig på förhållanden av denna typ. 1 Självfallet föreligger icke ett bolagsförhållande. Ej heller lagen om förvaltning av bysamfälligheter avser egendom, som uppdelats mellan intressenterna genom sämjedelning. Detta framgår indirekt av 1 § 1. i lagen, varest stadgas att m a r k som vid sämjedelning undantagits för gemensamt behov eller uteslutits från delningen omfattas av lagen. Den lämpligaste lösningen är enligt beredningens uppfattning, att andelsöverlåtelser, som åsyfta en uppdelning av fastigheten, till sin giltighet göras beroende av att laga delning äger rum. Liksom en arealöverlåtelse bör bringas att återgå om avstyckning ej kan ske, bör alltså regelmässigt en andelsöverlåtelse gå tillbaka, om laga delning ej kan äga rum och samäganderätt eller bolagsförhållande ej åsyftas. Det bör i första hand tillkomma inskrivningsdomaren att pröva överlåtelsens innebörd. En sådan prövning förutsätter, att den lagfartssökande får styrka uppgörelse om samäganderätt eller enkelt bolag. Det synes dessutom vara lämpligt att låta lagfartsbeslutet få en särskild avfattning, när sådant gemenskapsförhållande är för handen. Härvid kan anknytas till den typ av lagfart, som allmänt kallas gemensam lagfart. Sådan kommer till användning, när flera söka lagfart å en fastighet, vari de äga var sin lott. För närvarande är emellertid begreppet gemensam lagfart icke närmare utformat i lagstiftningen. Det är icke ens omtalat i lagfartsförordningen utan namnes blott i förordningen om expeditionslösen (11 §). De som gemensamt förvärvat en fastighet kunna välja mellan att söka gemensam lagfart eller att söka särskild lagfart, envar å sin andel. Särskilda lagfarter kunna alltså meddelas vid egentligt samäganderättsförvärv, liksom gemensam lagfart kan meddelas oaktat fastigheten är sämje1

Jfr NJA 1940 s. 82.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

delad. I en ny lag synes gemensam lagfart böra reserveras för verklig samäganderätt och för sådana bolagsförhållanden, där bolaget icke utgör en juridisk person, d. v. s. enkla bolag. Härvid bör märkas att, då någon säljer sin fastighet i gemensam köpehandling till flera personer, dessa bli samägare till fastigheten och följaktligen berättigade att erhålla gemensam lagfart. Vidare är samäganderätt för handen mellan makar, vilkas ekonomiska rättsförhållanden bestämmas av nya giftermålsbalken, såvitt avser fastighet som inköpts under äktenskapet. Den eller de lagfartssökande, som förvärvat andel i fastighet, böra i lagfartsärendet uppge, om särskild eller gemensam lagfart sökes. I förra fallet blir lagfartens beviljande avhängigt av en blivande utbrytning av andelen, i senare fallet icke. Men för att icke gemensam lagfart skall erhållas, oaktat en delning på marken avses och syftet är att undgå ett laga skifte med dess kostnader, torde såsom ovan antytts gemenskap i äganderätten böra styrkas, när sådan ej såsom i ovan anförda fall kan utan vidare presumeras. Man nödgas emellertid räkna med möjligheten att parterna ge ett rättsförhållande skenet av samäganderätt eller enkelt bolag, oaktat deras meningar att uppdela fastigheten genom sämjedelning. Vidare kan det tänkas, att rättsförhållandet från början har den nämnda karaktären och att gemensam lagfart på den grund sökes och erhålles men att delägarna senare uppdela fastigheten sämjevis. Ett dylikt kringgående av bestämmelserna lärer icke kunna helt förebyggas. Då lagstiftaren i princip icke godkänner en sämjedelning såsom definitiv, bör emellertid åt en överenskommelse om sämjedelning icke ges den rättsverkan, att en delägare betraktas såsom ägare av det område, som genom sämjedelningen avskilts åt honom. I stället skall äganderätten behandlas såsom gemensam och rättsförhållandet anses falla under lagen om samäganderätt eller, om ett bolagsavtal föreligger, under bestämmelserna om enkla bolag. Detta skall medföra, att en delägare icke kan inteckna sin andel i den gemensamma fastigheten, och innebär vidare att, i händelse av bristande enighet mellan delägarna om förvaltningen och nyttjandet, envar av dem kan — om icke annat med giltig verkan avtalats — begära fastighetens försäljning på offentlig auktion eller dess ställande under godmansförvaltning. Att sämjedelningen sålunda frånkännes sakrättslig verkan torde k u n n a bidraga till att sämjedelning undvikes. Ett särskilt problem är att söka hindra sämjedelning som följd av att fastighet tillfallit flera genom arv eller testamente. Beredningen håller före, att även i dessa fall en lösning är tänkbar efter de linjer som ovan angivits beträffande överlåtelser. Om ideella andelar i en fastighet vid arvskifte tillagts arvingarna eller testamentstagarna, skulle särskild lagfart på sådan andel icke medges. Delägarna skulle ha att välja mellan att begära utbrytning av andelarna genom laga delning och att gemensamt behålla fastigheten under samäganderätt eller i bolagsförhållande. Därest vid arvskiftet särskilda områden på marken tillagts delägarna, synas vissa skäl tala för att göra giltigheten av ett dylikt skifte beroende av att områdena bli utbrutna genom legal jorddelning.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

Emellertid kan ett laga skifte stundom möta betydande svårigheter, som äro oberoende av parternas vilja och som ha sin grund i invecklade fastighetsförhållanden — särskilt sådana som äro föranledda av tidigare sämjedelningar — och i andra jordägares intressen. Det kan, såsom vid föregående paragraf anfördes i fråga om avstyckning, stundom inträffa att en utbrytning måste anstå under åratal framåt utan att något hinder möter i de normer för fastighetsbildningen, som avse den försålda andelens eller den av säljaren behållna egendomens användbarhet för sitt ändamål. Att för sådana fall göra ett undantag från huvudregeln skulle dock vara mindre lämpligt. Om försäljning av andel medgåves, skulle nämligen följden bli en sämjedelning som av lagstiftaren godkändes, samtidigt som i vissa hänseenden den sålunda bildade fastigheten behandlades såsom irreguljär. Riktigare synes vara att lagstiftaren söker förebygga en fastighetsbildning av denna art. I många fall kan en säljare avyttra ett bestämt område i stället för att överlåta en andel, varefter han har möjlighet att få delningen verkställd genom avstyckning. I stora delar av landet har avstyckningsförfarandet så gott som undanträngt jorddelning i form av laga skifte. Även arvingar kunna vid arvskifte dela den ärvda fastigheten genom arealdelning och alltså få delningen verkställd genom avstyckning. Om ej heller avstyckning kan ske, återstår för ägaren möjligheten att sälja fastigheten odelad eller att upplåta nyttjanderätt till sådan del av fastigheten, som han icke önskar själv bruka, i avbidan på att ett mera omfattande skifte kommer till stånd, som undanröjer hindren mot skifte allenast av hans fastighet. Såsom förut antytts bör den nya grundsatsen icke tillämpas i sådana fall då andel i en fastighet redan tidigare varit föremål för lagfart. Andelen bör även framdeles kunna överlåtas utan villkor om utbrytning. I övergångsbestämmelserna torde ett stadgande härom böra upptagas. De synpunkter, som tala för att andelsöverlåtelser icke må godkännas med mindre delning av fastigheten kommer till stånd, ha icke giltighet när överlåtelsen avser andel i en fastighet som utgöres av ett strömfall med tillhörigt utmål. Ett skifte av en dylik fastighet är med hänsyn till metoderna för vattenkraftens uttagande och tillgodogörande meningslöst. Lantmäteristyrelsen har ock i sin förut omförmälda framställning understrukit detta. Frågan om andelsförvärv i strömfall uppkommer framför allt, när strömfallsområdet är samfälld äga för flera fastigheter. Andelsförvärvet regleras då icke av bestämmelserna i förevarande paragraf utan tillhör den kategori av andelsköp, som behandlas i 9 §. Beredningen återkommer därför till frågan i det följande. Såsom närmare skall framgå av motiven till 9 § synes det önskvärt att underlätta bildandet av självständiga fastigheter, bestående av strömfall jämte nödigt utmål. Där detta skett, bör i fastighetsregistret anteckning göras rörande den nybildade fastighetens karaktär av strömfallsområde. I fråga om bestående fastigheter, som huvudsakligen omfatta ett strömfallsområde, bör det öppnas möjlighet att i fastighetsregistret

4 kap. Om köp, byte och gåva.

få införd en anteckning att fastigheten har denna karaktär. Även i fastighetsboken bör ett sådant förhållande anmärkas. Enligt vattenlagens bestämmelser har delägare i ett strömfall, om han äger eller råder över viss kvotdel av strömfallet, befogenhet att utnyttja hela fallet även utan övriga andelsägares medgivande. Ett nyttjande av en viss till gränserna avskild del av strömfallet är såsom nyss antytts opraktiskt, om ej outförbart. Det synes under sådana förhållanden icke möta hinder att i fråga om andel i fastighet, som består av ett strömfallsområde, bibehålla grundsatsen att sådan andel kan överlåtas utan att någon utbrytning av andelen till särskild fastighet ifrågakommer. En konsekvens av denna ståndpunkt blir att förvärv av dylik andel även kan och bör lagfaras. 9 §. Vid sidan av arealköp och köp av andel i fastighet förekomma köp av fast egendom, där objektet anges såsom den på en fastighet belöpande andelen i viss samfälld mark. Detta slag av köp har i rättspraxis vållat vissa svårigheter. Andelen skall beräknas i ett område, som vid blivande skifte av samfälligheten kommer att delas upp mellan flera fastigheter. Köpet avser med andra ord den areal, som vid skifte av den samfällda marken kan k o m m a att utbrytas för en viss i samfälligheten delägande fastighet. Samfälld m a r k utgöres av områden som icke varit föremål för skifte, vare sig på den grund att skifte icke övergått marken eller därför att området vid skifte undantagits för gemensamt behov. Skiftet kan exempelvis ha omfattat endast inägorna, medan skogsmarken lämnats utanför och förblivit samfälld. Vid skifte kan också ha så förfarits, att ett skogsområde eller ett vattenfall uttryckligen undantagits för gemensamt behov. En särskild grupp av samfälligheter utgöres av soldattorpen, som efter indelningsverkets avveckling icke längre behövdes för sin ursprungliga uppgift. Samfällda ägor, som bestått av skogar och vattenfall, ha i stor omfattning försålts utan att samfälligheten först blivit upplöst genom skifte. Den livliga efterfrågan på skogar och vattenfall, som framkallades av 1800-talets industriella utveckling, medförde att jordägarna ofta sålde sina andelar i dylika samfälligheter till industriföretag. Dessa i sin tur föredrogo att köpa endast hemmanens andelar i sådan samfällighet framför att förvärva hela hemmanen. Stundom kunde en köpare successivt förvärva samtliga andelar i en samfällighet. I andra fall lyckades ej detta, utan köparen blev ägare till allenast viss kvotdel i samfälligheten. Bruket att överlåta andelar i samfälld mark har utvecklat sig vid sidan av de lagbestämmelser, som reglerat formerna för jorddelning. Något speciellt delningsinstitut, som kunnat anlitas för omedelbar utbrytning av en dylik på ett hemman belöpande andel, har icke funnits. De utvägar, som stått till buds för en regelrätt överföring av andel i samfälld mark till ny ägare, ha varit tvenne. Antingen har laga skifte å samfälligheten kunnat begäras och

4 kap. Om köp, byte och gåva.

därefter det område, som tillagts hemmanet i samfälligheten, kunnat avsöndras eller avstyckas från hemmanets övriga ägor. Eller ock har den samfällda marken i dess helhet kunnat avsöndras eller avstyckas från samtliga delägande fastigheter, varefter en kvotdel av den sålunda nybildade fasligheten kunnat överlåtas. Dessa lagligen sanktionerade metoder räckte emellertid ej för det praktiska behovet, särskilt som proceduren med skifte och efterföljande avsöndring var omständlig och kostsam samt erforderlig anslutning från andra sakägares sida till lantmäteriförrättningar ofta icke kunde erhållas. I vissa trakter av landet ha, såsom redan nämnts, andelar i samfälld mark i stor omfattning sålts utan att någon laga utbrytning kommit till stånd. Särskilt har detta förekommit i stora delar av Dalarna och Hälsingland, där laga skifte ej ägt rum och där systemet med sämjedelningar allmänt praktiserats med åsidosättande av laga delningsformer. Angående den rättsliga giltigheten av sådana köp ha olika uppfattningar gjort sig gällande i rättspraxis. 1 Förvärv av andel i samfälld m a r k ha i stor utsträckning lagfarits. Men fall ha ock förekommit, då sådant köp i praxis underkänts såsom giltigt förvärv. Även lagrådet har gjort uttalanden i denna riktning. De synpunkter, som inverkat på denna rättsfrågas bedömande, ha något växlat. Ett betraktelsesätt har varit, att överlåtelsen har ett alltför obestämt innehåll. Den på ett visst hemman belöpande andelen i en angiven samfällighet kan ej beräknas, såvida även andra samfälligheter i byn finnas. 2 En annan synpunkt är följande. Bestämmelserna om delning av fastigheter ange uttömmande de olika sätt, varpå en delning av fastighet kan ske, och därmed också förutsättningarna för förvärv av en fastighetsdel. Andel i samfälld mark kan icke direkt utbrytas genom någon godkänd delningsform. Genom skifte av samfälligheten tillägges varje delägande fastighet ett område däri, men detta utbrytes icke genom skiftet till en självständig fastighet. Genom avstyckning eller avsöndring kan endast ett visst område å marken utbrytas, icke en andel i ett område. 3 Andelsförvärvet svarar alltså icke mot någondera delningsformen. Härav har dragits den slutsatsen att förvärvet icke kunnat lagligen godkännas. Ytterligare må anmärkas, att i rättspraxis stundom gjorts en skillnad mellan olika slags samfälligheter i nu berörda hänseende. Förvärv av andel i mark, som ej ingått i skifte, har godtagits, medan andelsförvärv i mark, som undantagits vid skifte för gemensamt behov, ansetts icke kunna ske med giltig verkan. Denna distinktion torde sammanhänga med att det tidigare krävdes samtycke, av alla delägare för skifte av samfällt undantag. Härmed må jämföras nu gällande regler om skifte av gemensamhetsskog i 1 kap. 13 § andra stycket jorddelningslagen. Genom ett avgörande av högsta domstolen in pleno den 4 februari 19384 har större klarhet skapats i denna fråga. Domen avsåg giltigheten av ett an1 Se redogörelsen härför i lantmäteristyrelsens yttrande över en motion till 1937 års riksdag, intaget såsom bilaga till första lagutskottets uti. nr 62/1937. Jfr R o d h e , Fastighetsindelningen (1941) s. 211 ff. 2 Jfr NJA 1908 s. 60 och 1909 s. 612. 3 Avsöndring av andel har dock tidigare godkänts i praxis i stor omfattning. « NJA 1938 s. 1.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

delsförvärv i en utskog, som icke tidigare varit föremål för skifte. Förvärvet hade ägt rum år 1900. Högsta domstolen godkände förvärvet, under särskilt framhållande av att dylika överlåtelser förekommit i betydande utsträckning. Huruvida härmed ett avgörande träffats även beträffande andelsförvärv i mark, som vid skifte undantagits för gemensamt behov, synes kunna ifrågasättas. Uppenbart är ock att prejudikatet icke avser samfällda områden, beträffande vilka i lag finnes stadgat uttryckligt förbud för delägare att å annan överlåta sin rätt däri. I den mån överlåtelser av andel i samfälld mark godtagits, har fråga uppkommit om köparens rätt att utöva det skiftesvitsord, som förut tillkom säljaren. Även i denna fråga ha olika meningar yppats. 1 Genom stadgande i 12 § promulgationslagen till jorddelningslagen har bestämts, att skiftesvitsord skall tillkomma ägaren av andelen, såvida överlåtelse av andelen skett före den 1 januari 1897 — då lagen om hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring trädde i kraft — samt lagfart meddelats före den 1 januari 1928, då jorddelningslagen trädde i kraft. Härigenom har lagstiftaren i viss mån sanktionerat äldre andelsöverlåtelser, medan samtidigt en skarp gräns dragits mellan äldre och nyare sådana. I den förut omnämnda framställningen av lantmäteristyrelsen den 13 maj 1938 förordades en provisorisk lagstiftning med förbud mot överlåtelse av andel i samfälld mark. Styrelsen framhöll, att denna avtalstyp närmast vore att hänföra till sådana överlåtelser som avse visst område av fastighet. Föremålet för överlåtelsen vore egentligen det område, som vid blivande skifte kunde komma att utbrytas till fastigheten. Enligt ett i skrivelsen framlagt lagutkast finge fastighets andel i mark, som vore gemensam för flera fastigheter, ej överlåtas med mindre tillika av fastigheten överlätes ägoområde, till vilket enligt vad därom vore stadgat andelen kunde läggas vid områdets avskiljande. Vidare skulle enligt lagutkastet beträffande såväl dessa andelsöverlåtelser som arealöverlåtelser gälla, att överlåtelsen bleve ogiltig, därest icke inom ett år efter överlåtelsen förrättning för områdets avskiljande sökts eller därest tillstånd till avskiljande vägrats genom laga kraft ägande beslut. Styrelsen antydde dock nödvändigheten av vissa undantag från förbudet mot överlåtelse av andel i samfälld mark, närmast med tanke på andelsförvärv i samfällda strömfall. Även fastighetsbildningssakkunniga ha i sitt betänkande berört frågan om köp av andel i samfälld mark. Efter att ha omnämnt tidigare uttalanden om sådana överlåtelsers ogiltighet och 1938 års prejudikat i motsatt riktning framhålla de sakkunniga, att andelsköpets sakrättsliga giltighet måste vålla oreda i det system, i vilket fastighetsindelningen utgör ett led, samt försvaga betydelsen av jordpolitiska villkor för fastighetsbildning. I sistnämnda hänseende erinra de sakkunniga om att vid bildande av en fastighet dess andel i samfälld mark kan ha varit en väsentlig förutsättning för åtgärdens tillåtlighet. De hänvisa särskilt till bestämmelser i 19 kap. 12 § jorddelningslagen 1

Jfr

Rodhe

a. a. s. 219 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

om andelar i vissa slag av samfälligheter. Andelsköpens giltighet — uttala de sakkunniga — må väl stå i överensstämmelse med arealöverlåtelsernas, blott man ej medger lagfart å köpet, men strider å andra sidan mot grunden för den under förarbetena till 1937 års ändringar i servitutslagen uttalade meningen att s. k. jorddelningsservitut icke borde anses kunna genom avtal bringas att upphöra. De sakkunnigas slutsats är att överlåtelse av andel i samfälld m a r k bör förklaras i allo ogiltig liksom överlåtelse av andel i fysisk del av fastighets enskilda ägovälde. Beredningen ansluter sig principiellt till den av lantmäteristyrelsen hävdade uppfattningen, att dessa andelsförvärv böra för framtiden avlysas och således den irreguljära fastighetsbildning förebyggas, till vilken andelsköpen ge upphov. Andel i mark, som är samfälld för flera fastigheter, skall ej få för sig överlåtas. Ett stadgande härom har upptagits i förevarande paragraf, därvid från förbudet självfallet undantagits redan såsom fastigheter registrerade andelar. De regler som upptagits i 7 och 8 §§ leda följdriktigt till den ståndpunkt beredningen nu intagit. Om förvärv av andel i samfälld mark tillätes, blir följden lätt att sämjedelning kommer till stånd, med därav härrörande olägenheter och oreda i fastighetsväsendet. Därest den gällande jorddelningslagstiftningen lägger onödiga hinder i vägen för utbrytande av andelar, böra dessa hinder avlägsnas genom ändringar i sagda lagstiftning. Det må ock anmärkas, att lagen om förvaltning av bysamfälligheter möjliggör överlåtelse av samfälld m a r k på grundval av majoritetsbeslut bland delägarna, liksom den skapar utvägar för en ändamålsenlig förvaltning av samfälligheten i delägarnas intressen. Det praktiska behovet av metoden med andelsköp såsom en bekväm form för överlåtelse av andel i samfälld mark torde härigenom ha minskats. Emellertid har på senare tid med styrka gjorts gällande att den ifrågavarande överlåtelsetypen skulle vara särskilt betydelsefull på ett speciellt område, nämligen vid förvärv av strömfall. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 mars 1931 fäste vattenfallsstyrelsen uppmärksamheten på de svårigheter, som voro förenade med förvärv av vattenfall och vattenfallsandelar. Före jorddelningslagens tillkomst hade i praktiken vattenrätt vanligen förvärvats på det sätt att från den ägolott, till vilken dylik rätt varit knuten, ägostyckats ett — till sin areal ofta mycket litet — jordområde. Till detta hade lagts stamfastighetens hela vattenrätt eller andel i samfälld vattenrätt. Efter jorddelningslagens ikraftträdande hade så småningom den uppfattningen gjort sig gällande hos myndigheterna, att förfaringssättet icke överensstämde med bestämmelserna i 19 kap. 3 § nämnda lag, varför fastställelse å avstyckningar av denna typ på sina håll vägrats. Styrelsen underströk olägenheterna av att vattenfallsköpare skulle nödgas förvärva större jordområden för att tillgodose kravet på avstyckade fastigheters användbarhet för något av de ändamål, för vilka avstyckning medges. Den nämnda tolkningen av jorddelningslagen medförde att en vattenfallsköpare, när vattenrätten vore oskiftad, nödgades träffa uppgörelse med samtliga delägare för att k u n n a förvärva själva vattenområdet och få detta av-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

styckat. Detta erbjöde dock stora svårigheter. Köparen hade dittills i regel varit hänvisad till att förvärva en större eller mindre kvotdel i byns vattenrätt, i förhoppning att senare kunna komplettera förvärvet med köp av ytterligare andelar. Ett sådant förfarande skulle icke kunna genomföras med den nämnda lagtolkningen. I framställningen lämnades konkreta exempel från styrelsens vattenfallsköp på de svårigheter som sålunda yppat sig. I sammanhang härmed berördes ock möjligheten att förvärva ett samfällt vattenfall med användande av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter och få området avstyckat från byn i dess helhet. Ett förfarande enligt sistnämnda lag stötte dock på en del formella svårigheter. Styrelsen ifrågasatte en lösning i den riktningen att den till en kameral enhet hörande andelen i ett skifteslags vattenområde eller i visst vattenfall, visst utmål eller visst fiske finge för sig avstyckas, utan att något jordområde behövde frånskiljas stamfastigheten. Lantmäteristyrelsen anförde i sin ovannämnda framställning rörande denna fråga i huvudsak följande. Såsom regel bleve åtminstone ett större strömfall icke utbyggt av någon eller några av de hemmansägare, för vilka fallet vore samfällt, utan fallet utbyggdes av ett redan existerande eller för ändamålet bildat bolag. För att bli delägare i strömfallet måste bolaget bli ägare till fastighet inom skifteslaget, med vilken följde andel i fallet. Detta kunde före jorddelningslagens tillkomst tillgå på det sättet, att bolaget från ettvart av de hemman, vilkas ägare vore villiga att sälja sina andelar i strömfallet, inköpte ett område å land av några kvadratmeters storlek och att med detta område förenades hemmanets andel i fallet. Området avskildes sedan genom ägostyckning och bildade alltså en hemmansdel med visst åsätt mantal. Det torde knappast kunna råda någon tvekan om att bildandet genom avstyckning av dylika prof ormafastigheter icke stode i överensstämmelse med 19 kap. 3 § jorddelningslagen. Därest det ej bleve för framtiden tillåtet att för sig överlåta fastighets andel i samfällt strömfall, kunde ett kraftbolag följaktligen ej förvärva sådan andel på annat sätt än genom inköp av en verklig, redan befintlig eller för ändamålet bildad fastighet, för vilken bolaget vanligen icke hade någon som helst användning och som bolaget icke heller sedan kunde avhända sig utan att samtidigt avhända sig den därmed förenade vattenrätten. 1 Av lantmäteristyrelsen förordades en lösning av frågan på ungefär samma linjer som av vattenfallsstyrelsen. En andel i ett samfällt strömfall borde få avskiljas genom en avstyckningsförrättning. Om strömfallets gränser vore förut bestämda, kunde strömfallet utan vidare till belägenhet och gränser anges på avstyckningskartan. Större svårigheter mötte, om exempelvis vid laga skifte en älv till hela sin sträckning genom skifteslaget undantagits för delägarnas gemensamma behov och flera forsar förekomme. Om i sådant fall en spekulant ville förvärva endast något visst vattenfall, kunde det ej komma i fråga att tillåta någon delägare att överlåta och avstycka sin andel i ett 1

Jfr härtill NJA 1946 s. 451 och lantmäteristyrelsens i ref. intagna utlåtande i målet.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

av honom godtyckligt bestämt område av älven. Skedde så kunde en annan delägare överlåta sin andel i ett annorlunda bestämt område av älven, och sålunda uppstode kaotiska äganderättsförhållanden. I ett dylikt fall borde det ordnas så att vattendomstolen efter ansökan av delägare upptoge saken och avgjorde, huruvida och på vad sätt ett särskilt strömfallsområde lämpligen finge bildas. Vid särskild lantmäteriförrättning skulle därefter området kartläggas och gränserna för detsamma bestämmas, varjämte det borde utredas till vilka fastigheter området hörde. Sedan anteckning i jordregistret skett om bildandet av ett strömfallsområde, skulle det stå varje delägare fritt att överlåta och avstycka sin andel i området. Såsom alternativ lösning skisserade styrelsen ett förslag av innebörd att strömfallsområdet efter förordnande av vattendomstolen skulle avstyckas till särskild fastighet. Härvid skulle den fordran uppställas att exempelvis ägarna av minst en tredjedel av strömfallsområdet biträdde yrkandet om avstyckning. Även fastighetsbildningssakkunniga ha i sitt betänkande framlagt ett förslag till lösning av denna fråga. I motiven yttras att den lämpligaste lösningen vore att den del av den samfällda marken, som utgjorde strömfallet, avstyckades till en särskild fastighet, och att därefter de som ville sälja sina andelar inginge avtalen därom. Andelsköpen komme då att avse andelar i en hel fastighet och sålunda erhålla full laga verkan. För avstyckningens tilllåtlighet borde ej fordras medgivande av samtliga delägare. De skäl som föranlett lagstiftaren att i vattenlagen stadga rätt till inlösen av strömfallet för den som ensam eller tillsammans med andra, vilka medgåve honom denna rätt, ägde mer än hälften i strömfallet, kunde åberopas för ett avsteg från kravet på samverkan mellan jordägarna för att avstyckning skall få äga rum. Det intrång i delägarnas bestämmanderätt som här genom majoritetsbeslut skulle ske vore vida ringare än när det gäller avhändelse av äganderätt till samfälld mark genom dylika beslut t. ex. enligt vattenlagen eller bysamfällighetslagen. Enligt de sakkunniga skulle för avstyckning fordras att delägare med sammanlagt mer än hälften i strömfallet begärde sådan förrättning. Det har även ifrågasatts en tredje lösning av det här behandlade problemet. 1 Enligt denna skulle man kunna nöja sig med sådan utbyggnad av förfarandet enligt 2 kap. 7 § vattenlagen att medgivanden att förfoga över delägares andel utrustades med sakrättslig verkan genom inskrivning, varjämte lösningsrätten skulle tillkomma den som förvärvat medgivanden från ägare till mer än hälften av samfälligheten. Villkoret om delägarerätt i området för befogenhet att anlita lösningsrätten skulle alltså bortfalla. På grund av vad sålunda förekommit har beredningen att taga ställning till frågan huruvida en regel, som frånkänner överlåtelse av fastighets andel i samfälld mark rättslig giltighet, bör vidkännas undantag med hänsyn till andelsförvärv i samfällt strömfall. Av den lämnade redogörelsen framgår 1

R o d h e a. a. s. 232 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

nämligen, att önskemålet om underlättande av strömfallsförvärv framträder med sådan styrka, att det svårligen kan lämnas obeaktat. Och om detta önskemål ej kunde förverkligas på annat sätt än genom att låta andel i samfällt strömfall avstyckas och bilda fastighet utan att utgöra ett till gränserna bestämt område, skulle det bliva ofrånkomligt att erkänna förvärv av dylik andel såsom rättsligen giltigt. Emellertid är beredningen för sin del icke övertygad om att den nu antydda metoden verkligen u r skilda synpunkter är den bästa som står till buds, därest man vill tillmötesgå kraven på underlättande av strömfallsförvärv. Det må vara riktigt att metoden ur förvärvarens synpunkt erbjuder vissa påtagliga fördelar. Den som utan att tidigare vara delägare i strömfallet vill förvärva detta i syfte att utbygga detsamma kan, om andelsköp erkännes såsom giltigt, på ett jämförelsevis smidigt sätt vinna rådighet över naturtillgången antingen genom att successivt uppköpa de olika andelarna eller genom att efter vunnet delägarskap verkställa inlösning enligt reglerna i 2 kap. 7 § vattenlagen. Då ett andelsförvärv låter sig genomföra utan att någon offentlig förrättning omedelbart behöver äga rum, har strömfallsköparen möjlighet att i det längsta hemlighålla sin plan. Han riskerar icke så mycket att konkurrerande spekulanter hindra eller försvåra planens genomförande, och hans förhandlingsposition är tydligen starkare, om han kan träffa uppgörelse med en säljare i sänder än om han skulle behöva avtala med ett flertal sinsemellan samverkande delägare. Dylika omständigheter äro ägnade att nedbringa kostnaderna för naturtillgångens förvärvande. I detta sammanhang framställer sig dock till eftertanke, huruvida det verkligen kan anses tillbörligt, att avvikelse göres från en i övrigt såsom riktig ansedd civilrättslig princip, om syftet med avvikelsen närmast är att tillgodose köparens intresse av att betala lägsta möjliga pris för strömfallsområdet. Det bör ej frånses att ägarna av det ännu ej utnyttjade strömfallet ha ett legitimt anspråk på skälig gottgörelse för den egendom som frångår dem. Att en civilrättslig normering utformas på ett sätt, som skulle k u n n a sägas öka möjligheten för kapitalstarka privata intressenter att till underpris förvärva rådighet över naturtillgångar, torde knappast undgå att väcka principiella betänkligheter. Dessa synas icke kunna bemötas med hänvisning till det nationalekonomiska intresset av att landets vattenkrafttillgångar bli exploaterade i den önskvärda snabba takten. Detta intresse behöver enligt beredningens sätt att se saken icke stå på spel vid ett val mellan olika lösningar av frågan om strömfallsförvärvens reglering i rättsligt hänseende. Skillnaden i effektivitet mellan de olika alternativen kan näppeligen vara så stor, att icke de rent jordrättsliga synpunkterna i detta ämne skulle kunna tillmätas värde och måhända få en utslagsgivande betydelse. Av skäl som nu anförts finner beredningen uppmärksamhet böra ägnas åt den av lantmäteristyrelsen alternativt föreslagna lösningen att låta strömfallsområde avstyckas från den samfällighet vartill det hör, oaktat yrkande härom icke biträdes av samtliga markägare. Väl har mot denna tanke, sådan den blivit utformad i det av fastighetsbildningssakkunniga framlagda förslå-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

get, anförts åtskillig kritik, närmast med hänsyn till den befarade konsekvensen att strömfallsköparen icke skulle kunna få avstyckningen genomförd, förrän han träffat avtal härom med delägare som har majoritet i strömfallet. Även om denna erinran i och för sig är riktig och det härjämte måste medges att förfarandet ej bereder köparen samma möjlighet att undgå konkurrens som den förut berörda metoden att köpa andelar, håller beredningen dock före, att det skall visa sig möjligt att med utgångspunkt från fastighetsbildningssakkunnigas förslag träffa en skälig och ändamålsenlig avvägning mellan de intressen som här mötas. Härvidlag må framhållas, att det av fastighetsbildningssakkunniga uppställda villkoret att avstyckning påyrkas av delägare med majoritet i fallet icke behöver uppfattas såsom något för denna lösning väsentligt. Enligt beredningens mening föreligger anledning att överväga, om ej en mindre andel än hälften bör vara tillfyllest för behörighet att påkalla avstyckning. Beredningen förutsätter i likhet med fastighetsbildningssakkunniga att någon medverkan av vattendomstolen ej skall visa sig erforderlig vid bildande av särskilda strömfallsområden, när inom en samfällighet finnas flera strömfall vilka kunna utnyttjas oberoende av varandra. Sedan ett strömfallsområde avstyckats skola, enligt den ståndpunkt beredningen intagit i 8 § av förslaget, andelar i området kunna överlåtas med rättslig verkan utan att härför skall gälla såsom villkor att utbrytning äger rum. Den av beredningen sålunda förordade lösningen torde emellertid ej vara den enda som står till buds, därest man — utan att vilja tillerkänna giltighet åt förvärv av fastighets andel i samfälld mark — vill tillgodose önskemålet om underlättande av strömfallsförvärv. Beträffande den tänkbara utvägen att genom ändring i 2 kap. 7 § vattenlagen tillägga delägares medgivande till utbyggnad av strömfall en sakrättslig verkan har visserligen beredningen i sitt yttrande över fastighetsbildningssakkunnigas förslag intagit en negativ ståndpunkt. Av intresse i detta sammanhang är emellertid den av beredningen i sagda yttrande likaledes omnämnda möjligheten att tillskapa en ny rättighetstyp liknande den vattenfallsrätt, som enligt gällande lag kan upplåtas av kronan. Såsom beredningen föreställt sig ett dylikt nytt institut skall rättigheten gälla utan tidsbegränsning och efter inskrivning vara orubblig i den meningen, att den ej kan bringas att förfalla genom exekutiv försäljning av fastigheten. För inskrivningen skall därför fordras medgivande av inteckningshavare eller innehavare av inskriven särskild rätt i fastigheten. En dylik strömfallsrätt — som naturligen kan komma till användning även i andra situationer än dem som nu särskilt åsyftas — tankes förenad med den verkan, att innehavaren får samma möjlighet som delägare att utöva lösningsrätt enligt reglerna i 2 kap. 7 § vattenlagen. En fastighetsägare, som har andel i samfällt strömfall, skall alltså, i stället för att sälja andelen, kunna upplåta strömfallsrätt och härigenom bereda sin medkontrahent möjlighet att vinna rådighet över hela strömfallet. Med hänsyn till de möjligheter att på ändamålsenligt sätt underlätta strömfallsförvärv, som enligt beredningens åsikt sålunda föreligga, har beredning-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

en icke ansett påkallat att stadga undantag från den i förevarande paragraf upptagna regeln om förbud mot överlåtelse av andel i mark, som är samfälld för flera fastigheter. Om säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser. 10 §. I denna paragraf regleras förhållandet mellan säljare och köpare vad angår rätten till avkastning av den sålda fastigheten och skyldigheten att vidkännas skatter och andra avgifter, som utgå för fastigheten. I motiven till 1909 års förslag, som behandlade hithörande frågor i 4 kap. 8 §, erinrades om att tidpunkten för äganderättens övergång lika litet vid fastighetsköp som vid köp av lös egendom finge anses bestämmande för vilkendera kontrahenten avkastningen borde tillkomma. Det anfördes att, där egendomen icke skulle omedelbart överlämnas till den nye ägaren, kontrahenternas mening måste antagas vara att säljaren skulle tills vidare icke endast besitta egendomen utan även få använda den till sin nytta, såvitt detta kunde ske utan att egendomens värde därigenom förringades. Det vore först med tillträdet nye ägaren inträdde i den fulla utövningen av äganderätten och därmed förenade förmåner. 1 I enlighet härmed upptogs i förslaget ett stadgande, att avkastning, som faller av egendomen före den dag då tillträde skall ske, tillkommer säljaren. Beredningen föreslår i anslutning härtill, att avkastning, som fastigheten frambringar före tillträdesdagen, skall tillfalla säljaren. Regeln, som följaktligen avser vad man brukar benämna naturlig avkastning, ger uttryck åt samma grundsats, som uttalas i 18 § köplagen, och ansluter sig till gällande rätt. Lika litet som i 1909 års förslag har ansetts erforderligt att upptaga någon motsvarighet till bestämmelsen i samma lagrum, att köpare dock är berättigad till avkastning, som med fog kunnat beräknas falla först efter godsets avlämnande. Såsom framhölls i motiven till förslaget, torde de fall, för vilka denna undantagsbestämmelse närmast är avsedd, sakna motsvarighet vid fastighetsköp och det utan vidare vara uppenbart, att säljaren icke äger i förtid tillgodogöra sig avkastning som skolat falla först efter tillträdesdagen. Säljaren har rätt till sådan avkastning som vid ett ändamålsenligt bruk av fastigheten tillvaratages före denna dag. Vad som skolat falla efter denna tidpunkt skall tillkomma köparen. Den föreslagna bestämmelsen om rätten till den naturliga avkastningen gäller icke i fråga om förfogande över skog eller torvmosse eller över andra nyttigheter å fastigheten, som avses i 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen. Dessa nyttigheter böra förbehållas köparen. Det synes emellertid riktigt att, liksom i 1909 års förslag, medge säljaren att taga därav till fastighetens behov. 2 I förevarande paragraf stadgas sålunda — i överensstämmelse med 1909 års förslag — att säljaren ej må annorledes än till husbehov nyttja skog eller torv1

II s. 170. - Jfr N J A 1944 s. 169.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

mosse, som hör till fastigheten, och ej heller avhända denna annat som icke är att hänföra till dess vanliga avkastning. Där förbudet överskrides, bli bestämmelserna i 12 § i detta kap. tillämpliga. Till avkastning äro även att hänföra inkomster — såsom arrende- och hyresavgifter — vilka fastighetsägaren uppbär i denna sin egenskap. Beträffande dylik s. k. civil avkastning anmärktes i motiven till 1909 års förslag, att det visserligen kunde ifrågasättas att göra en uppdelning mellan säljare och köpare med hänsyn till vad därav belöpte på tiden före och efter tillträdesdagen, alltså oberoende av den tidpunkt då avgiften förfölle till betalning. Det ansågs emellertid, att en sådan uppdelning i många fall skulle sakna berättigande och att det därför vore riktigare att, i brist på annan bestämmelse i köpeavtalet, låta förfallotiden vara avgörande. Säljaren borde följaktligen få behålla avgift, som förfölle före tillträdesdagen, även om den helt eller delvis avsåge tid, som upplöpte efter denna, medan å andra sidan köparen icke skulle vara skyldig att återgälda säljaren något av vad som betalades efter nämnda tidpunkt. 1 I fråga om arrendeavgifter utvecklades denna ståndpunkt jämväl i motiven till nu gällande lag om nyttjanderätt till fast egendom. Enligt 2 kap. 30 § i denna lag må, där ej annan tid för fastighetens övertagande avtalats, nye ägaren uppbära arrende, som förfaller till betalning efter överlåtelsen, och motsvarande gäller enligt 3 kap. 28 § beträffande hyra. I motiven till förstnämnda lagrum underströks, att stadgandet avsåge förhållandet till arrendatorn; det vore till nye ägaren, ej till den förutvarande han hade att erlägga arrende, som förfölle efter denna tidpunkt. Vad anginge förhållandet mellan den förre och den nye ägaren kunde naturligtvis genom överenskommelse vid överlåtelsen bestämmas att av arrendebelopp, som uppbures av nye ägaren, någon del skulle tillfalla överlåtaren. Utan sådan bestämmelse vore en fördelning icke påkallad, även om arrendebeloppet skulle avse en tidrymd, som till någon del låge före tillträdesdagen; den årliga arrendeavgiften utgjorde i sin helhet vederlag för brukningen under arrendeåret, och en rent proportionell uppdelning av densamma efter tid motsvarade därför icke förhållandets natur. 2 I rättspraxis har förfallodagen ansetts bestämmande för vilkendera kontrahenten den civila avkastningen skall tillkomma. Vad som förfallit före tillträdesdagen har tillerkänts säljaren och vad som förfallit efter nämnda dag köparen. 3 Att avkastningen belöper på viss tid synes tillmätas betydelse endast då köpehandlingen innehåller bestämmelse härom eller detta eljest med hänsyn till särskilda omständigheter kan antagas ha varit kontrahenternas avsikt vid köpslutet. 4 I köpeavtal rörande fast egendom torde numera regelmässigt intagas en bestämmelse, varigenom den civila avkastningen fördelas mellan säljare och köpare efter vad som belöper på tiden före och efter tillträdesdagen. Detta 1

II s. 171. I s. 159. N J A 1893 s. 510 och 1903 A 144. 4 N J A 1915 s. 477 och 1934 s. 489. 2 3

4 kap. Om köp, byte och gåva.

är sålunda så gott som alltid fallet beträffande hyresbelopp. Vad angår arrendeavgift har ordföranden i Sveriges fastighetsmäklares riksförening på beredningens förfrågan meddelat, att vid överlåtelse under löpande arrendeperiod en fördelning på grundval av vad som belöpte på tiden före och efter tillträdesdagen utan tvivel vore vanligast; tendensen ginge mycket tydligt i den riktningen, att förfallotiden alltmer förlorade betydelse såsom grund för arrendeinkomstens fördelning. Det vore med hänsyn till den praxis, som sålunda utbildats, lämpligt att i fråga om rätten till civil avkastning införa en lagregel av innehåll, att avkastningen skall oberoende av förfallotiden fördelas mellan kontrahenterna, allt efter som den belöper på tiden före eller efter tillträdesdagen. Den civila avkastningen torde följaktligen numera som regel fördelas mellan säljare och köpare efter den tid, vara avkastningen belöper, och utan hänsyn till förfallodagen. Vad i motiven till 1909 års förslag anfördes därom, att en rent proportionell fördelning av arrendeavgiften efter tid skulle strida mot förhållandets natur, motsäges sålunda av den sedvana, som numera tillämpas jämväl i fråga om fördelning av arrendebelopp. Enligt beredningens mening torde det knappast vara något att erinra mot att lagfästa denna sedvana. Beredningen har därför i förevarande paragraf upptagit den bestämmelsen, att arrende, hyra och annan inkomst av fastigheten, som belöper på tiden före tillträdesdagen, tillkommer säljaren. Vad som belöper på tiden därefter skall alltså tillfalla köparen. Rörande skyldigheten att erlägga skatter och andra avgifter, som utgå för fastigheten, framhölls i motiven till 1909 års förslag, att här visserligen med större fog kunde ifrågasättas en proportionell fördelning efter den tid utgiften avsåge. I enkelhetens intresse syntes det emellertid böra ankomma på kontrahenterna att, om de önskade en sådan reglering, bestämma därom i avtalet. 1 Vad angår skatter och andra avgifter för fastigheten är det numera brukligt, att i köpehandlingen intages en bestämmelse om betalningsskyldighetens fördelning mellan kontrahenterna med hänsyn till vad som belöper å tiden före och efter tillträdesdagen. En fördelning med hänsyn till förfallotiden torde sällan förekomma. I förevarande paragraf har vid sådant förhållande upptagits en regel av innebörd, att köparen i förhållande till säljaren har att vidkännas dylika avgifter, som belöpa på tiden från och med tillträdesdagen. Under detta stadgande innefattas icke blott avgifter av offentligrättslig natur, utan det kan bli tillämpligt även på andra periodiska avgifter, exempelvis annuitet å avdikningslån. I 1909 års förslag upptogs icke något stadgande angående skyldigheten att svara för ränta å inteckning i den sålda fastigheten. Såsom skäl härtill anfördes i motiven, att kontrahenternas skyldigheter i detta hänseende alltid måste bli beroende av vad köpeavtalet föreskreve i fråga om köpeskillingen och tiden för dess erläggande samt att därför någon allmän regel icke k u n d e 1

II s. 171.

4 k a p . Om köp, byte och gåva.

uppställas. 1 Beredningen ansluter sig till detta betraktelsesätt. Tydligt är att betalningsskyldighet för intecknad gäld icke såsom betalningsskyldighet för skatter följer av köpet såsom sådant utan beror på köpevillkorens utformning. Om dylik betalningsskyldighet föreligger men någon föreskrift ej givits om fördelningen, torde säljaren ha att vidkännas vad som av inteckningsräntan belöper på tiden före tillträdesdagen. 2 Om tillträdet fördröjes, inverkar dröjsmålet icke på kontrahenternas rättigheter och skyldigheter enligt denna paragraf. Detta gäller oavsett huruvida anledningen till dröjsmålet ligger hos säljaren eller köparen. I överensstämmelse med den grundsats, som tillämpas beträffande lös egendom, skall alltså även i dylikt fall den avtalade tillträdesdagen vara avgörande för rätten att uppbära avkastning av egendomen; och samma regel gäller i fråga om ansvarigheten för skatter och andra avgifter för fastigheten. Någon skyldighet att vid dröjsmål från köparens sida kvarsitta å egendomen för dennes räkning skall visserligen icke åvila säljaren. Där han emellertid efter den överenskomna tillträdesdagen tillvaratager avkastning, har han att med avdrag för nödig kostnad redovisa denna till köparen. 3 11 §• Enligt gällande rätt står köpare av fast egendom redan från köpslutet risken för olyckshändelse, som drabbar den sålda egendomen. Tiden för tillträdet är alltså härvid utan betydelse; faran övergår på köparen, medan egendomen ännu är i säljarens besittning. Grundsatsen att köparen skall bära risken från avtalsslutet tillämpades tidigare även i fråga om lös egendom, då köpet avsåg bestämt gods. I köplagen har emellertid denna ståndpunkt övergivits. Enligt 17 § i denna lag skall, även där köpet avser bestämt gods, säljaren stå faran intill dess godset är avlämnat; om godset skall avhämtas av köparen, ligger dock faran å denne, såframt den tid är inne, då han äger påkalla godsets avlämnande, och detta hålles redo. Risken har alltså huvudsakligen fördelats enligt principen att besittaren står faran. I motiven till 1909 års förslag, som behandlade det föreliggande spörsmålet i 9 §, underströks att frågans lösning vore att söka med utgångspunkt från vad som kunde anses billigt och lämpligt. Att vid fastighetsköp äganderätten överginge med köpslutet utgjorde lika litet som beträffande lös egendom ett skäl för att låta faran samtidigt övergå på köparen. Fastmer kunde det synas, som borde man numera beträffande fast egendom ansluta sig till den i köplagen antagna grundsatsen och låta tiden för tillträdet bli bestämmande för frågan vem som skulle stå faran. Ett sådant likställande av de båda slagen av köp hade emellertid icke funnits påkallat. Härom anfördes i motiven närmare, att den förändring i rättsuppfattningen som — måhända under inverkan av det mellanfolkliga varuutbytets vanliga villkor — under senare tid inträtt hos oss i fråga om handel med lösöre, icke sträckt sig till 1

II s. 171. Jfr N J A 1892 s. 9 och 1896 A 101 samt N o r d 1 i n g, Lagfarts- och mteckmngslagarne (2 uppl.) s. 211 f. 3 Jfr II s. 171 f. 2

4 kap. Om köp, byte och gåva.

köp av fast egendom; att här faran överginge med köpet vore en grundsats, vilken icke veterligen hos oss mött någon gensaga. Det läte sig heller icke förneka, att ett avslutat köp om fast egendom innefattade ett mera avgörande steg mot rättsförhållandets avveckling än köpslutet i fråga om lös egendom, även när denna vore bestämd, i och för sig medförde; vid fastighetsköpet hade säljaren i allmänhet med köpehandlingens utfärdande fullgjort vad på honom ankomme; överlämnandet, tillträdet, vore i rättsligt avseende icke av samma betydelse som vid köp av lös egendom. Det fölle sig därför vid fastighetsköp naturligt att redan med köpslutet faran överginge på köparen. 1 På grund av det sålunda anförda upptogs i förslaget den med gällande rätt överensstämmande regeln, att skada, som efter köpslutet drabbade egendomen genom olyckshändelse, vore köparens, ändå att han ej tillträtt egendomen när skadan timade. Den i fråga om köp av lös egendom uppställda grundsatsen att säljaren intill avlämnandet står faran för godset är föranledd av skälig hänsyn till köparens intresse. Det ligger nära till hands att i princip låta den av kontrahenterna, som är i besittning av godset, också bära risken för detsamma. Av besittningen beror möjligheten att förebygga skada å egendomen eller begränsa verkningarna av en inträffad olyckshändelse. Samma skäl torde kunna åberopas för att upptaga motsvarande grundsats för farans övergång vid köp av fast egendom. Väl är sant, att beträffande sådan egendom risken för olycksfall i väsentligt mindre grad än i fråga om lös egendom röner inverkan av en ändring i besittningsförhållandet. Även vidkommande fast egendom gäller dock, att besittningen är av en viss betydelse för möjligheten att avvärja olyckstillbud eller minska skadans omfattning. Med hänsyn härtill får säljaren anses vara närmast till att före egendomens avträdande stå faran för densamma. Vad i motiven till 1909 års förslag anfördes därom, att rörande fast egendom köpslutet vore den naturliga tidpunkten för farans övergång å köparen, kan beredningen således icke biträda. Säljaren lärer icke heller kunna anses i allmänhet ha redan med köpehandlingens utfärdande fullgjort vad på honom ankommer. Det torde härutinnan vara tillräckligt hänvisa till att säljaren, på sätt framgår av 12 §, har att vårda egendomen till dess denna av honom avträdes. Överhuvud synes tvivelaktigt i vad mån köpslutet beträffande fast egendom kan sägas innebära ett mera avgörande steg till avveckling av rättsförhållandet mellan kontrahenterna än då fråga är om lös egendom. Särskilt gäller detta fall, då köpet är beroende av villkor, vare sig villkoret avtalats mellan kontrahenterna eller överlåtelsens bestånd enligt 7 eller 8 § är betingat av att en jorddelningsförrättning kommer till stånd. 2 Enligt beredningens mening torde därför gällande rätts ståndpunkt i frågan om vem som vid fastighetsköp skall bära risken för egendomen icke böra bibehållas utan i stället enahanda regler böra uppställas för de båda sla1 2

II s. 173 f. Jfr A l m é n , Promemoria för föredragning i lagrådet av lagberedningens förslag till jordabalk, 4 kap. Om köp och byte (1909—1910; otryckt) s. 98 f. 32—600777 III

4 kap. Om köp, byte och gåva.

gen av köp. I första stycket av förevarande paragraf har följaktligen upptagits ett stadgande, att säljaren skall stå faran för att fastigheten av våda skadas eller försämras medan den ännu är i hans besittning. Av bestämmelsens avfattning följer, att säljaren står faran intill dess fastigheten faktiskt avträdes till köparen. Varder tillträdet av säljaren fördröjt utöver den i avtalet bestämda tiden, fortfar denne alltså att bära risken så länge dröjsmålet varar. En motsatt regel har dock ansetts böra meddelas för det fall, då köparen är vållande till att fastigheten ej kan avträdas på överenskommen tid. I anslutning till vad som gäller i fråga om lös egendom skall i sådan händelse faran övergå på köparen. Den närmare innebörden av att säljaren står faran framgår av de i paragrafens andra stycke upptagna stadgandena om köparens befogenheter, då skada drabbat fastigheten. Bestämmelserna härom ansluta sig tämligen nära till vad som får anses gälla för motsvarande fall vid köp av bestämd lös egendom. Naturligt synes vara, att köparen skall äga fordra avdrag å köpeskillingen i förhållande till den uppkomna minskningen i fastighetens värde. Sådant avdrag bör uppenbarligen ej tillkomma honom i den mån han utfår häremot svarande belopp genom försäkring, som tagits av säljaren. Köparen bör vidare vara berättigad att häva köpet. Där skadan är av allenast ringa betydelse, kan dock en hävningsrätt ej anses påkallad i köparens intresse. Härjämte kräves en preskriptionsbestämmelse i syfte att säljaren icke alltför länge hålles i ovisshet i hävningsfrågan och att den inträffade händelsen av köparen icke utnyttjas till att frånträda köpet, när detta kommit att te sig oförmånligt för honom på grund av ändrade konjunkturer eller andra av skadan oberoende omständigheter. Efter skäligt r å d r u m bör köparen bestämma sig för huruvida han skall häva avtalet eller vidbli detsamma. Talan om köpets hävande har med hänsyn härtill ansetts böra instämmas inom ett år från det tillträdet skedde. 12 §. Denna paragraf, som återger innehållet i 15 § i 1909 års förslag, behandlar de fall då egendomen efter köpslutet försämrats och detta föranletts av vanvård eller vållande från säljarens sida, medan denne ännu var i besittning av egendomen. Såsom exempel på hit hänförliga fall må nämnas, att säljaren är vållande till skada, som uppkommit å egendomen genom översvämning, brand eller liknande händelse. Vidare k u n n a anföras fall, då säljaren i strid med bestämmelsen i 10 § avverkat skog annorledes än till husbehov eller eljest avhänt fastigheten något, som ej är att hänföra till dess vanliga avkastning. Paragrafen avser icke blott skada, som härrör från tiden mellan köpslutet och den i avtalet bestämda tillträdesdagen. Den bör vara tillämplig även beträffande skada i tiden därefter, då tillträdet fördröjts på grund av säljarens vägran att i rätt tid avträda egendomen eller av annat förhållande å hans sida. Beror dröjsmålet av köparen, skall väl säljaren icke vara skyldig att i köparens intresse taga vård om egendomen. Där säljaren likväl kvarsitter å egendomen, synes emellertid skäligen kunna fordras att han iakttager

4 kap. Om köp, byte och gåva.

en viss grad av aktsamhet. Hur långt hans ansvarighet i sådant fall sträcker sig blir uppenbarligen i hög grad beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Köparen bör uppenbarligen i här avsedda fall vara berättigad till skadestånd av 6äljaren. Han bör vidare äga rätt till avdrag å köpeskillingen i förhållande till minskningen i egendomens värde och kunna häva avtalet. I fråga om hävningsrätten böra huvudsakligen samma begränsningar gälla som enligt 11 §. Denna rätt skall alltså förutsätta att försämringen ej är av allenast ringa betydelse, och talan om avtalets hävande skall instämmas inom ett år från det tillträdet skedde. Som här är fråga om fall, då värdeminskningen uppstått genom säljarens vanvård eller vållande, böra inskränkningarna i köparens befogenhet att häva köpet icke vinna tillämpning, där svikligt förfarande ligger säljaren till last. 13 §. I denna paragraf, som överensstämmer med 13 § i 1909 års förslag, behandlas det fall att säljaren icke i rätt tid låter köparen komma i besittning av fastigheten. Härifrån är att skilja det fall av dröjsmål, som föreligger då säljaren brister i fråga om medverkan till att köparen erhåller lagfart och därmed den fulla rättsliga rådigheten över egendomen. Angående dröjsmål av sistnämnda slag ha bestämmelser upptagits i 14 §. Förevarande paragraf äger tillämpning, när säljaren utan skäl vägrar att avträda fastigheten. Giltig anledning till sådan vägran föreligger särskilt i fall, då överlåtelsen enligt köpehandlingen är beroende av något villkor i säljarens intresse och detta villkor icke uppfyllts; en säljare, som kan bringa köpet att återgå, gör sig uppenbarligen ej skyldig till dröjsmål genom underlåtenhet att å bestämd tid överlämna fastigheten. Om säljaren utfärdat en ovillkorlig köpehandling, äger han däremot icke under åberopande av kontraktsbrott från köparens sida vägra att på överenskommen tid avträda fastigheten. Tydligt är emellertid, att säljaren k a n i köpehandlingen bestämma tillträdesdagen med hänsyn till fullgörandet av någon prestation å köparens sida; i sådant fall är säljaren berättigad att innehålla fastigheten, till dess köparen uppfyllt sitt åtagande. I likhet med vad för köp av lös egendom gäller enligt 21 § köplagen bör köparen vid säljarens dröjsmål att avträda fastigheten i princip ha valrätt mellan att kräva egendomens överlämnande och att häva köpet. Enbart genom utvägen att påkalla avtalets fullgörande är köparens intresse icke alltid tillgodosett. Att framtvinga fastighetens avträdande medför, såsom framhölls i motiven till 1909 års förslag, kostnad och tidsutdräkt; köparen kan bli nödsakad att övertaga fastigheten efter lång tid och under helt andra förhållanden än de vid avtalet förutsatta. 1 Härtill kommer, att även ett kortvarigt dröjsmål under särskilda omständigheter kan innebära en väsentlig olägenhet för köparen. Endast när dröjsmålet är av ringa betydelse, bör nå1

II s. 183.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

gon valrätt icke tillkomma köparen utan denne ha att finna sig i ett försenat överlämnande av fastigheten. Att köparen alltid äger kräva fastighetens avträdande är utan särskilt stadgande uppenbart; det är till fyllest att reglera hans befogenhet att häva avtalet. Av allmänna rättsgrundsatser lärer följa att köparen, om han oaktat ett väsentligt dröjsmål tillträder fastigheten, icke vidare äger åberopa dröjsmålet såsom skäl att häva köpet. Där säljaren gör sig skyldig till dröjsmål med fastighetens avträdande, skall köparen vara berättigad till full ersättning för skada, som genom dröjsmålet åsamkas honom. Ersättning utgår härvid bland annat för avkastning, som skolat tillfalla köparen enligt avtalet eller på grund av 10 § men som han genom säljarens förhållande gått förlustig. Om köparen häver avtalet, inbegriper skadeståndet även gottgörelse för vinst, som köpet skulle ha medfört för honom. I 1909 års förslag upptogs under 6 § ett allmänt stadgande av innehåll att, om ej tid vore bestämd för fullgörande av vad enligt köpeavtalet åligger säljaren eller köparen, fullgörandet skulle ske, när köparen eller säljaren det fordrade. Där tillträdesdagen ej angivits i köpehandlingen, skulle fastigheten följaktligen avträdas till köparen vid anfordran. Såsom framhölls i motiven till detta stadgande, torde emellertid i köpehandlingen så gott som alltid upptagas särskild bestämmelse såväl angående tillträdesdagen som beträffande köpeskillingens förfallotid; hade säljaren eller köparen eljest åtagit sig att fullgöra något, brukade ock tiden därför vara utsatt i avtalet. Även om uttrycklig bestämmelse i ena eller andra avseendet saknades, torde man av avtalets innehåll i det hela oftast k u n n a sluta sig till kontrahenternas avsikt därutinnan. 1 Den i 1909 års förslag upptagna bestämmelsen ägde enligt det sålunda anförda tillämpning endast, där tiden för prestationens fullgörande varken angivits i köpehandlingen eller eljest framgick av omständigheterna. Det är tydligt, att en legal regel om prestationsskyldigheten i sådana fall vore av mycket ringa praktisk betydelse. Enligt beredningens mening kan en bestämmelse härom undvaras. I de sällsynta undantagsfall, där köpeavtalet icke ger någon ledning för tolkande av kontrahenternas avsikt, framstår det enligt beredningens mening såsom naturligt att fullgörandet skall ske utan uppskov. Beträffande jordbruksfastighet lärer som regel kunna antagas, att tillträdet är avsett att äga r u m först å fardag. 14 §. I denna paragraf, som överensstämmer med 18 § första stycket i 1909 års förslag, behandlas dröjsmål å säljarens sida i fråga om åtgärd för att bereda köparen möjlighet till lagfart å fastigheten. Här avses endast fall, då det beror av säljaren att undanröja hinder, som möter mot lagfart för köparen; paragrafen förutsätter att säljaren undandrager sig att fullgöra vad i sådant hänseende ankommer på honom. Beträffande fall, där lagfartshindret icke II s. 168 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

är av beskaffenhet att kunna avhjälpas av säljaren, ha bestämmelser upptagits i 15 §. Tillträdet av fastigheten betyder icke i och för sig, att köparen därigenom får möjlighet att i full utsträckning vidtaga rättsliga dispositioner över densamma; ej heller utgör tillträdet hinder för säljaren att i rättsligt avseende förfoga över fastigheten eller för säljarens borgenärer att få egendomen utmätt till gäldande av dennes skuld. Det är först genom lagfarten som köparen försättes i en ställning jämförlig med den besittningens övergång medför i fråga om lös egendom. Härvid erbjuder redan en vilandeförklarad lagfartsansökan skydd mot obehöriga transaktioner från säljarens sida och mot anspråk från dennes borgenärer. För att köparen själv skall kunna helt förfoga över fastigheten i rättsligt hänseende kräves emellertid, att lagfart beviljats för honom; detta är en förutsättning främst för möjligheten att inteckna fastigheten. Dröjsmål å säljarens sida att lämna erforderlig medverkan till lagfart för köparen kan med hänsyn härtill innebära en väsentlig olägenhet för denne. Säljarens medverkan till lagfart för köparen är påkallad särskilt i fall, där överlåtelsen i avtalet gjorts beroende av villkor. Vanligen består villkoret däri, att köparen skall rätteligen erlägga köpeskillingen eller fullgöra annat åtagande. I sådant fall kan köparen icke erhålla lagfart, förrän villkoret blivit uppfyllt. Att så skett styrkes genom köpebrev, då sådant betingats vid köpet. Det anförda gäller även i andra fall, där köpet enligt avtalet beror av något villkor, vars uppfyllande behöver styrkas genom säljarens medverkan. Undandrager sig säljaren att utfärda köpebrev, ehuru villkoret blivit uppfyllt, kan köparen vid domstol utverka vitesföreläggande för säljaren; köparen kan vidare genom dom få fastställt, att ett visst rättsligt eller faktiskt förhållande, som utgjort hinder mot lagfart, icke längre föreligger. Att en sådan utväg står köparen öppen kan dock lika litet som vid dröjsmål med fastighetens avträdande anses till fyllest. Han bör ha valrätt mellan att, med vidblivande av köpet, framtvinga säljarens medverkan till lagfarten och att häva avtalet. För att hävningsrätt skall tillkomma köparen bör även här förutsättas, att dröjsmålet icke är av allenast ringa betydelse. Köparen skall vidare vara berättigad till ersättning för skada, som åsamkats honom genom dröjsmålet. — Det är tydligt att köparen äger innehålla köpeskillingen, där denna skall erläggas mot utbekommande av köpebrev och säljaren utan skäl underlåter att utfärda sådant. 1 Köparen får vidare anses berättigad att å köpeskillingen innehålla belopp svarande mot vad som kan tillkomma honom i skadestånd. Även i andra avseenden kan det ankomma på säljaren att vidtaga åtgärd för att bereda köparen möjlighet till lagfart. Sålunda kan lagfart ej beviljas för köparen utan att säljaren har sådan eller, där han icke varit pliktig lagfara sitt fång, hans laga åtkomst blivit styrkt. Säljaren åsidosätter alltså en skyldighet mot köparen, om han undandrager sig att lagfara sitt förvärv eller — i de numera sällsynta fall när detta icke är behövligt — att till kö1

N J A 1875 s. 403, 1879 s. 159 och 1911 s. 1.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

paren överlämna sina åtkomsthandlingar. Det synes naturligt och följdriktigt, att samma befogenheter, som enligt det ovan anförda skola tillkomma köparen vid dröjsmål att förse honom med obetingad fångeshandling, medges köparen i övriga fall av underlåtenhet å säljarens sida att möjliggöra lagfart för köparen. 1 15 §. Denna paragraf återger i sak innehållet i 18 § andra stycket i 1909 års förslag. Här behandlas fall, där något lagfartshinder möter av beskaffenhet att icke k u n n a avhjälpas av säljaren. Paragrafen saknar tillämpning, då den omständighet, som utgör lagfartshinder, beror av köparen eller var honom känd vid köpslutet. Hade köparen vetskap om hindret — han kände exempelvis till att säljarens egen lagfartsansökan förklarats vilande — måste köparen antagas ha räknat med denna omständighet; han bör då icke k u n n a härpå grunda något anspråk mot säljaren. Sin huvudsakliga betydelse får paragrafen uppenbarligen i sådana fall, där lagfartshindret består i bristande åtkomst för säljaren. Köparen bör vid lagfartshinder av förevarande beskaffenhet, likaväl som i fall varom 14 § handlar, vara berättigad att häva köpet och att fordra skadestånd. Hävningsrätten skall även här förutsätta, att den olägenhet, som genom lagfartshindret förorsakas köparen, icke är av allenast ringa betydelse. Är lagfartshindret av kort varaktighet, kan hävningsrätt stundom vara utesluten. Detta kan under särskilda omständigheter vara fallet, även då lagfartshindret är av längre varaktighet; såsom exempel må anföras, att köpet omfattar ett fastighetskomplex och hindret avser endast en däri ingående fastighet av obetydligt intresse för köparen. Med hänsyn till förhållandena blir att bedöma, huruvida ett lagfartshinder, som gäller blott någon av de i ett köp ingående fastigheterna, berättigar köparen att häva avtalet enbart beträffande denna fastighet. Säljaren bör kunna motsätta sig ett partiellt hävande, om detta skulle medföra särskild olägenhet för honom. För hävningsrättens utövande föreslås en preskriptionstid av ett år, inom vilken talan skall instämmas. Denna tid bör löpa från det laga kraft ägande beslut över köparens lagfartsansökan föreligger och denne sålunda erhållit visshet om att lagfart icke kan meddelas för honom. Även med den skärpta kontroll över lagfartspliktens fullgörande, som möj liggöres genom de föreslagna reglerna om laga köpevittne, framstår det såsom angeläget att hindra, att köparen genom underlåtenhet att söka lagfart förlänger den tid, under vilken säljaren sålunda är underkastad äventyret att köpet häves. Söker köparen ej lagfart inom föreskriven tid, skall därför talan om köpets hävande instämmas inom ett år från det tiden för sökande av lagfart gått till ända. Där säljaren förfarit svikligen, bör hävningsrätt få utövas även vid mindre olägenhet och talan härom ej behöva instämmas inom den nämnda fristen. För paragrafens tillämpning förutsattes ett kontrahenterna emellan bindande avtal. Där ett sådant avtal ej föreligger, bli allmänna eller speciella 1

Jfr NJA 1888 A 191, 1906 A 346, 1912 A 152 och 1914 A 470.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

regler om ogiltighet av avtal tillämpliga. När lagfartshindret för köparen består däri, att säljaren vid avtalets slutande var omyndig och utan erforderligt samtycke ingått avtalet, äger köparen följaktligen icke åberopa stadgandena i denna paragraf. Köparens befogenheter äro då att bestämma enligt 5 kap. 8 och 9 §§ förmynderskapslagen. Om ett avtal, som ingåtts med förmyndaren, ej blir gällande på grund av att rättens samtycke vägrats, kommer stadgandet i 8 kap. 17 § samma lag till användning. 16 §. De bestämmelser i köplagen, som handla om fel i godset, innefatta icke någon definition av begreppet fel. Av bestämmelserna framgår emellertid, att under felbegreppet inbegripas även andra fall än sådana då godset saknar en tillförsäkrad egenskap. Begreppet är av konkret innebörd såtillvida, att frågan huruvida fel föreligger är beroende av avtalets innehåll. Att godset har en dålig eller saknar en god egenskap är icke något fel i lagens mening, för såvitt denna omständighet beaktats av köparen vid avtalets ingående. Men är godset i ett eller annat avseende icke sådant, som köparen på grund av avtalet haft fog att förutsätta, måste godset anses behäftat med fel. Härvidlag må erinras att man vid bedömande av avtalets innehåll har att taga hänsyn icke blott till uttrycklig överenskommelse utan även till vad eljest må anses avtalat eller följer av handelsbruk eller annan sedvänja. Fel k a n anses vara för handen även när köparens uppfattning angående godsets beskaffenhet grundats icke på uttalanden under förhandlingarna utan allenast på säljarens sätt att uppträda. Även om lagens felbegrepp sålunda principiellt bygger på de konkreta omständigheterna, erbjudes dock ett visst utrymme för tillämpning även av en abstrakt måttstock. Vad som enligt allmänna uppfattningen i den ekonomiska samfärdseln utgör ett fel hos visst gods — exempelvis att en häst ä r istadig, att en glasskål är sprucken — har sin givna betydelse, i den mån denna icke neutraliseras genom de särskilda omständigheter varunder avtalet ingås eller genom uttryckligt förbehåll i avtalet, såsom då gods säljes i befintligt skick eller under annan liktydig klausul. Vid köp av fast egendom finnes endast i begränsad omfattning någon motsvarighet till berörda system av regler. I följd av fastighetsköpets karaktär av formalavtal måste ett felbegrepp, som bestämmes av konkreta faktorer, här bli mera inskränkt till sin räckvidd. Omständigheter, som ej kommit till uttryck i skrivet avtal, kunna ej få den betydelse och verkan, som tillmätas dem vid köp av lös egendom. Härtill kommer att det vid fastighetsköp, mera än vad fallet är vid köp av lös egendom, ter sig påkallat att köparen före köpet anställer undersökning å egendomen. När en fastighet köpes, är föremålet för avtalet alltid en bestämd sak och därtill en sak av starkt individuell prägel. Är det en jordbruksäga, k a n dess produktionsförmåga och värde icke bedömas utan undersökning av jordmånen och hävden. Är en fastighet försedd med byggnader, k a n en köpare knappast underlåta att konstatera det skick vari dessa befinna sig. Under sådana förhållanden

4 kap. Om köp, byte och gåva.

ter det sig vid fastighetsköp möjligt att principiellt låta köparen stå risken för en försummad undersökning. Liksom en säljare enligt 47 § köplagen kan fritagas från ansvar för fel i godset, när köparen före köpet undersökt detta eller utan giltig anledning undandragit sig att efterkomma anmaning därom samt felet varit sådant att det vid undersökningen bort märkas, måste vid fastighetsköp antagandet av en generell undersökningsplikt för köparen leda till inskränkning i säljarens ansvarighet för fel. I nu angivna förhållanden må sökas en förklaring till den ståndpunkt som gällande rätt, sådan denna framträder i praxis, intagit i fråga om en fastighetssäljares ansvarighet för fel i den sålda egendomen. Denna ansvarighet anses principiellt beroende av särskild utfästelse. Av köpets formbundenhet har tillika ansetts följa att utfästelsen, för att få åberopas av köparen, måste vara gjord i köpehandlingen. En muntlig utfästelse rörande fastighetens beskaffenhet eller en skriftlig uppgift därom, som icke intagits i köpehandlingen, betraktas regelmässigt såsom oförbindande för säljaren. 1 Något annat är att en säljare, som lämnat medvetet oriktiga uppgifter om fastigheten eller svikligen förtegat fel i denna, enligt allmänna avtalsregler kan bli ansvarig härför, efter omständigheterna sålunda att köparen äger frånträda avtalet och fordra skadestånd. Men bortsett härifrån är säljarens ansvarighet, när någon utfästelse i förevarande hänseende icke gjorts i köpehandlingen, knappast större än i det särskilda fall, att fastigheten uttryckligen förklarats vara såld i befintligt skick. Att märka är att säljaren, när giltig utfästelse saknas, icke betraktas såsom ansvarig ens för sådant fel, som köparen trots noggrann undersökning icke hade kunnat märka. I fråga om dylika förborgade fel är alltså säljaren av fast egendom förmånligare ställd än den som säljer lös egendom under sådana omständigheter att köparen har undersökningsplikt. De i 1909 års förslag i 14 § upptagna reglerna i förevarande ämne inneburo icke någon principiell brytning med vad tidigare ansetts gälla. Såsom betingelse för köparens rätt att påtala fel uppställdes, att egendomen i något avseende icke vore sådan som säljaren utfäst. Härvid må dock framhållas att till följd av förslagets ståndpunkt beträffande formkravet det i och för sig skulle bli utan betydelse, om en utfästelse av säljaren rörande egendomens beskaffenhet intagits i köpehandlingen eller icke. Endast såvida underlåtenheten att i köpehandlingen intaga någon vid förhandlingarna om köpet lämnad uppgift finge anses utmärka, att säljaren icke velat binda sig vid densamma, borde enligt vad i motiven uttalades detta förhållande inverka på frågan om hans ansvarighet, när uppgiften befunnes oriktig. Omvänt skulle icke varje i köpehandlingen lämnad uppgift rörande egendomens beskaffenhet eller areal behöva uppfattas såsom en verklig utfästelse. Om exempelvis säljaren endast uppgivit, att egendomen enligt skifteshandlingar eller tomtkarta hade viss storlek, skulle däri icke anses ligga något åtagande

1 N J A 1892 s. 58, 1908 s. 153, 1914 s. 206, 1916 s. 481, 1918 s. 375, 1921 s. 232, 1922 s och 615 samt 1923 s. 272.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

av garanti för n ä m n d a handlingars riktighet. 1 — Det torde få antagas att de i 1909 års förslag förekommande reglerna icke varit utan inflytande på den senare tidens rättspraxis. I denna torde k u n n a skönjas en tendens att göra säljarens ansvarighet för fel i den sålda fastigheten något mera omfattande än enligt tidigare betraktelsesätt. 2 I följd av den ståndpunkt beredningen intagit i frågan om fastighetsköpets formbundenhet skulle ett fasthållande vid principen om att säljarens ansvarighet för fel skall vara beroende av särskild utfästelse leda till att ansvarigheten bleve snävare än enligt 1909 års förslag och måhända än mer begränsad än enligt den hittillsvarande rättstillämpningen. Denna konsekvens aktualiserar frågan, om det verkligen kan anses riktigt att såsom förutsättning för att köparen skall äga föra någon talan i anledning av egendomens beskaffenhet uppställa, att den i något avseende icke är sådan som säljaren utfäst. Åtskilliga synpunkter kunna anföras till stöd för åsikten att köparens talerätt här bör utvidgas. Om en köpare vid sedvanlig undersökning varken märkt eller bort m ä r k a , att fastigheten i ett visst hänseende icke motsvarade vad som rimligen finge krävas med hänsyn till fastighetens normala användning, är det knappast tillfredsställande för rättskänslan, att säljaren, enbart därför att han icke gjort någon utfästelse i detta hänseende, skulle vara fri från ansvarighet. Köparen måste j u dock vid avtalets ingående ha bedömt fastighetens värde, som om den ifrågavarande felaktigheten icke förefunnes, och det var på grundval av denna värdering som han godtog det begärda priset för fastigheten. Genom felaktigheten har uppkommit ett missförhållande mellan pris och värde, en avvikelse från den naturliga grundvalen för affärsuppgörelsen. Och även om rättsordningen av skilda orsaker icke kan sörja för att j ä m vikt alltid kommer att råda mellan de ömsesidiga prestationerna i ett avtalsförhållande, torde dock böra undvikas att en lagregel genom sin utformning i onödan motverkar möjligheten till jämviktens upprätthållande, när detta är praktiskt genomförbart. Av vad tidigare anförts framgår visserligen, att en utvidgning av fastighetssäljarens ansvarighet för fel icke låter sig genomföra efter mönster från de regler som gälla beträffande lös egendom. Skall felbegreppet även vid fast egendom bygga på de konkreta omständigheterna vid förhandlingar och avtalsslut och sålunda väsentligen bestämmas av subjektiva synpunkter, lärer någon utvidgning ej kunna åvägabringas utan eftergivande av kravet att köpevillkoren skola avfattas skriftligen. Detta vore — även bortsett från att formkravet av andra skäl bör bibehållas — en mindre god lösning. Tydligt är nämligen att vid fastighetsköp den omständigheten att en viss uppgift icke intages i köpehandlingen ofta utvisar att säljaren icke vill vara bunden av densamma. Att låta muntliga uppgifter och andra fakta i samband med avtalsförhandlingarna vara avgörande för bedömningen av frågan om fas1 2

II s. 184 f. N J A 1930 A 411 och 422, 1935 A 181, 1937 A 176 och 400, 1940 A 225 och 1943 A 320.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

tigheten i något hänseende är kontraktsstridig, d. v. s. vidlådes av fel, torde överhuvudtaget vara föga ändamålsenligt. Enligt beredningens mening bör dock, vare sig det gäller fast eller lös egendom, ett fel anses föreligga, när egendomen i något avseende icke motsvarar vad köparen haft fog att förutsätta. Att köparen vid fastighetsköp icke får lita till uppgifter, som ej intagits i köpehandlingen, utesluter ju icke att h a n med fog bör k u n n a utgå från att fastigheten uppfyller vissa fordringar. Han bör, även om särskild utfästelse ej föreligger, rimligen kunna r ä k n a med att vad han köper — när en undersökning därav ej bort upplysa honom om motsatsen — skall vara fullt brukbart för det vid köpet förutsatta ändamålet. Vid fastighetsköp bör alltså, liksom vid köp av lös egendom, en abstrakt måttstock tilläggas betydelse, i den mån avtalets innehåll ej lämnar någon ledning. Då vid fastighetsköp avtalets innehåll bestämmes enbart av de skrivna villkoren, finnes såtillvida ett större utrymme för ett abstrakt felbegrepp än vad fallet är vid lös egendom. Med ett dylikt begrepp kommer fel att bli liktydigt med avvikelse från en normal standard. Beredningen förbiser icke, att en sådan allenast i begränsad utsträckning kan fixeras i fråga om fastigheter. Eftersom felbegreppet ej skall omfatta sådant som köparen bort märka vid en undersökning, lärer dock n ä m n d a svårighet icke böra tillmätas alltför stor vikt. Tydligt är att den som köper exempelvis en jordbruksfastighet icke skall kunna åberopa såsom fel, att jordmånen är sämre än på andra fastigheter i trakten. Ej heller skall den som genom fastighetsköp förvärvar en byggnad k u n n a påtala såsom fel att denna är osedvanligt dragig, när han med vanlig uppmärksamhet k u n n a upptäcka förhållandet. Fel i den mening här avses kan däremot föreligga exempelvis när fastighetens grundvatten alltför lätt sinar, när dricksvattnet befinnes hälsovådligt, när en byggnad lider av en dold svaghet i konstruktionen eller när hussvamp förekommer. Såsom stöd för tillämpning av ett abstrakt felbegrepp må i detta samm a n h a n g hänvisas till de i 3 kap. nyttjanderättslagen givna bestämmelser, vilka reglera verkan av att förhyrd lägenhet på tillträdesdagen icke är i det skick som hyresgästen äger fordra. Av dessa bestämmelser framgår att icke endast avtalets uttryckliga bestämmelser utan även de naturliga förutsättningar på vilka avtalet vilar få betydelse vid bedömande av frågan vad hyresgästen äger fordra. Enligt 3 kap. 9 § nyttjanderättslagen åligger det nämligen hyresvärden att å tillträdesdagen tillhandahålla lägenheten i sådant skick att den enligt allmänna uppfattningen i orten är fullt brukbar för det med förhyrningen avsedda ändamålet. Beredningen förutsätter att en liknande normal standard skall k u n n a finna användning vid bedömande av köpares rätt att påtala fel i ett genom köpet förvärvat bostadshus. Här må dock framhållas att denna talerätt — till skillnad från vad som gäller vid hyra — icke bör grundas på tvingande lagbud. Genom en i köpeavtalet intagen klausul, innebärande att fastigheten säljes i befintligt skick, bör en säljare k u n n a fritaga sig från ansvarighet för alla sådana fel beträffande vilka h a n icke avgivit uttrycklig garantiförklaring.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

207 På grund av vad sålunda anförts har i förslaget säljarens ansvarighet för fel preciserats till att avse dels fall då fastigheten saknar tillförsäkrad egenskap, dels fall då ett fel i abstrakt mening föreligger. Förstnämnda fall behandlas i första, sistnämnda fall i andra stycket av förevarande paragraf. I första stycket av förevarande paragraf har i överensstämmelse med 14 § i 1909 års förslag särskilt omnämnts det fall, att fastighetens ägovidd i dess helhet eller i visst ägoslag är mindre än som blivit köparen tillförsäkrat. Huruvida en arealuppgift i köpehandlingen är att anse såsom garanterad av säljaren måste — såsom antyddes i motiven till nämnda förslag — bedömas med hänsyn till omständigheterna. Alltid är en sådan uppgift ingalunda att fatta som en utfästelse av säljaren; denne kan sålunda ej antagas ha iklätt sig någon garanti beträffande egendomens areal, då i köpehandlingen endast anmärkts, att fastigheten enligt karta eller andra lantmäterihandlingar är av visst ytinnehåll. 1 Rörande de befogenheter, som skola tillkomma köparen då fastigheten icke ä r av utlovad beskaffenhet, överensstämma reglerna i första stycket med 14 § i 1909 års förslag, som i detta hänseende ansluter sig till 42 § köplagen. Där felet eller bristen nedsätter fastighetens värde, skall köparen sålunda njuta ett mot värdeminskningen svarande avdrag å köpeskillingen. Köparen skall vidare vara berättigad till skadestånd. Är felet eller bristen av väsentlig betydelse, skall köparen äga häva avtalet, dock att talan härom av enahanda skäl som angivits vid 11 § bör instämmas inom ett år från det tillträdet skedde. Inskränkningarna i hävningsrätten skola icke gälla, då säljaren lämnat veterligen oriktiga uppgifter om fastigheten eller eljest förfarit svikligen. Köparens rätt till skadestånd är, liksom eljest i förslaget, oberoende av huruvida avtalet kan hävas eller icke och föreligger oavsett om köparen begagnar sin hävningsrätt eller vidblir avtalet. 2 Enligt paragrafens andra stycke är säljaren ansvarig för fel eller brist, som köparen — oavsett att någon utfästelse ej föreligger i köpehandlingen — med hänsyn till den avtalade köpeskillingen och omständigheterna i övrigt icke rimligen bort räkna med. För säljarens ansvarighet kräves, att felet eller bristen väsentligt inverkar på fastighetens saluvärde i dennas vid köpet förutsatta användning. Vidare skall köparen varken ha märkt eller bort m ä r k a felet eller bristen vid sin undersökning av fastigheten. Hur långt köparens undersökningsplikt sträcker sig får bedömas enligt livets regel. Det k a n sålunda icke alltid fordras, att köparen i varje detalj undersöker egendomen; å andra sidan skarpes kravet på undersökningens omfattning, om köparen på grund av säljarens upplysningar eller annat förhållande haft särskild anledning misstänka förekomsten av felet. Köparen äger icke åberopa felet, där det kan antagas att han ej skulle ha tillmätt detta någon avgörande vikt utan med hänsyn till köpets ändamål eller av annat skäl skulle ha godtagit den begärda köpeskillingen även med vetskap om felet. 1 2

Jfr NJA 1874 s. 56, 1889 s. 251, 1937 s. 151 och 1940 s. 179. Jfr NJA 1928 s. 554.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

I de fall, som avses i andra stycket, ha samma befogenheter tillagts köparen som då fastigheten saknar tillförsäkrad egenskap. Han är sålunda berättigad till avdrag å köpeskillingen. Och då felet eller bristen i dessa fall alltid är av väsentlig betydelse för köparen, äger denne häva avtalet, blott talan härom anställes inom den föreskrivna fristen. Dessa befogenheter tillkomma honom oberoende av säljarens goda eller onda tro. Genom att förslaget upplager en tämligen kort preskriptionstid förebygges den osäkerhet i säljarens ställning, som eljest kunde uppstå genom att ett förborgat fel kommer till synes först lång tid efter köpet. Köparens rätt till skadestånd bör däremot begränsas till fall, där säljaren ägt eller bort äga kännedom om felet. Om säljaren före köpet borde ha iakttagit, att en byggnad på fastigheten varit angripen av röta, har han sålunda att gälda skadestånd. Likaså skall säljaren vara skadeståndsskyldig, där han under sin besittningstid väl uppmärksammat ett fel i fastigheten och vidtagit åtgärder för dettas avhjälpande men därvid icke handlat med den omsorg, att han kan anses berättigad utgå från att fastigheten icke vidare besväras härav. 17 §. Vid försäljning av intecknad fastighet bestämmes köpeskillingens storlek utan hänsyn till inteckningarna. Dessa få i stället inverkan på sättet för likviden; det överenskommes att inteckningarna skola avräknas på köpeskillingen. I förevarande paragraf regleras sådana fall, där fastigheten finnes på grund av inteckning häfta för högre belopp än vid köpet förutsattes. Detta är händelsen icke blott då fastigheten vid köpslutet besvärades av inteckning utöver vad säljaren uppgivit. Det är ock fallet, då säljaren utfäst sig att låta döda någon i fastigheten gällande inteckning men icke föranstaltat därom. Vidare kan fastigheten i tiden mellan avtalet och köparens lagfartsansökan ha intecknats av tidigare ägare. Om fastigheten sålunda är intecknad till högre belopp än som förutsattes vid bestämmandet av sättet för likviden, kan icke skäligen fordras att köparen det oaktat skall erlägga köpeskillingen för att sedermera — när inteckningshavaren gör anspråk på betalning ur fastigheten — av säljaren återkräva vad han nödgats utge till inteckningshavaren. Såsom framhölls i motiven till 1909 års förslag, där den föreliggande frågan behandlades i 17 §, k a n säljaren vid denna tid sakna medel att återgälda det till inteckningshavaren utgivna beloppet. I nämnda motiv påpekades vidare, att köparens intresse icke vore behörigen tillgodosett ens om säljaren ställde säkerhet för återbäringen. En dylik säkerhet lämnade icke köparen full trygghet med tanke på den jämförelsevis långa tid, som kunde förflyta innan förhållandet ordnades, och befriade honom i allt fall ej från den ogynnsamma ställning i fråga om möjligheten att belåna fastigheten, som inteckningens tillvaro kunde medföra. 1 Beredningen, som ansluter sig till detta betraktelsesätt, har i förevarande paragraf upptagit regeln att köparen, där fastigheten är intecknad till högre belopp än vid köpet förutsattes, äger å köpeskillingen avräkna 1

II s. 189.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

vad med anledning därav kan komma att utgå ur fastigheten, d. v. s. kapital och ränta för två år. Denna regel överensstämmer ock med vad som k a n anses vara gällande rätt i ämnet. 1 Enär skälet till den köparen sålunda medgivna avräkningsrätten är att nämnda belopp kan komma att utgå ur fastigheten, måste beloppet självfallet erläggas, om säljaren sedermera undanröjer risken för dylik exekution. Köparen blir följaktligen skyldig att gälda detta belopp, så snart säljaren överlämnar inteckningshandlingen till honom eller låta döda inteckningen. 2 Om det överskjutande beloppet är större än vad av köpeskillingen återstår oguldet, saknar köparen möjlighet att skydda sig genom avräkning å köpeskillingen. Det kan vid sådant förhållande icke rimligen begäras, att han skall vidbli avtalet. Köparen bör i dylikt fall vara berättigad att häva köpet 3 och erhålla skadestånd. Då grunden till hävningsrätten är att den oguldna delen av köpeskillingen icke täcker det överskjutande inteckningsbeloppet, bör det emellertid medges säljaren att förebygga avtalets hävande genom att till köparen erlägga skillnaden mellan detta belopp och återstoden av köpeskillingen. Vad i dessa hänseenden stadgats i förevarande paragraf överensstämmer med 1909 års förslag utom vad angår tiden för det överskjutande beloppets erläggande till köparen. Enligt 1909 års förslag måste säljaren för att undgå köpets hävande gälda beloppet vid anfordran. Beredningen har emellertid funnit, att en kortare frist skäligen bör lämnas säljaren för beloppets anskaffande och därför bestämt tiden, inom vilken han har att utge beloppet, till en månad efter tillsägelse. Den av beredningen föreslagna regleringen är icke avfattad med tanke på förekomsten av gemensam inteckning. Detta sammanhänger därmed, att enligt det beredningen lämnade uppdraget det nuvarande systemet med gemensamma inteckningar bör förenklas. Beredningen, som haft denna fråga under övervägande, förutsätter att det skall bli möjligt att helt ersätta nuvarande regler om det subsidiärt solidariska och det subsidiära inteckningsansvaret med en ny ordning, grundad på principen om delad ansvarighet. De i denna paragraf meddelade bestämmelserna äga, liksom motsvarande regler i 1909 års förslag, tillämpning även i fall, där den köpta fastigheten på grund av inteckning för rätt till årlig ränta häftar för högre belopp än vid köpet förutsattes. 4 Köparen får i sådant fall på köpeskillingen avräkna det överskjutande kapitaliserade värdet av räntebeloppet. Bestämmelserna gälla vidare, då fastigheten är intecknad för rätt till avgäld. Däremot skola de icke såsom fallet var i 1909 års förslag få användning, där fastigheten häftar för något belopp på grund av inskrivning för rätt till födoråd. Vid bestämmandet av sättet för köpeskillingslikviden torde nämligen i allmänhet icke tagas hänsyn till förekomsten av en födorådsrätt utan denna i stället få inverkan på köpeskillingens storlek; skyldigheten att tåla en upplåtelse 1 N J A 1883 s. 65, 1886 A 156, 1906 A 523, 1907 A 416 och 1910 s. 636 samt SvJT 1919 rf s. 50. Jfr N J A 1917 s. 476 och 1930 s. 594. 2 Jfr N J A 1883 s. 65. 3 Jfr N J A 1904 s. 110. 4 Jfr N J A 1886 s. 394.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

av detta slag är närmast att betrakta såsom ett fristående köpevillkor, och det k a n icke utan vidare antagas, att betalningsutfästelsen vilar på förutsättningen att fastigheten ej besväras av en dylik upplåtelse. 1 Det fall att fastigheten besväras av en födorådsrätt torde därför böra regleras i annan ordning; fallet inbegripes under bestämmelserna i 18 §. Om inskrivning av en dylik rätt användes icke i beredningens förslag uttrycket inteckning. Vid den avräkning för intecknat belopp, som enligt avtalet skall äga rum vid köpeskillingslikviden, kan det inträffa att köparen genom något förbiseende erhåller större avdrag än som rätteligen tillkommer honom. I sådant fall föreligger, såsom anmärktes i motiven till 1909 års förslag, en missräkning och säljaren kan följaktligen, med stöd av 10 § 5 mom. i förordningen om utsökningslagens införande, av köparen utkräva det resterande beloppet; denna rätt är naturligen i och för sig oberoende därav att säljaren kan ha utfärdat köpebrev eller annat kvitto å köpeskillingen. 2 Beredningen har, i överensstämmelse med den uppfattning som uttalades i motiven till 1909 års förslag, ansett någon bestämmelse härom i jordabalken icke vara erforderlig. 18 §. Förekomsten av s. k. rättsliga fel vid fastighetsköp är naturligtvis ej inskränkt till de i föregående paragraf behandlade fall, då fastigheten på grund av inteckning finnes häfta för högre belopp än vid köpet förutsattes. I betraktande komma även sådana fall, då fastigheten, utan att detta förutsatts vid köpet, finnes besvärad av nyttjanderätt eller annan begränsad rätt eller då köparen eljest icke förvärvat sådan rådighet över fastigheten som han vid köpets slutande haft skäl att förutsätta. Om dessa fall handlar förevarande paragraf, vars innehåll delvis motsvarar 16 § i 1909 års förslag. I sistnämnda förslag stadgades att, om säljaren vid köpet icke uppgivit nyttjanderätt eller rätt till servitut eller undantag, som förut upplåtits till annan och kunde göras gällande mot köparen, denne skulle, om han var i god tro när köpet slöts, äga rätt till avdrag å köpeskillingen samt till skadestånd ävensom, under vissa betingelser, rätt att häva köpet. Vad sålunda stadgats skulle jämväl äga tillämpning, där annan än säljaren till byggnad eller något, som eljest enligt lag skulle höra till egendomen, hade sådan rätt, att den vore gällande mot köparen. Beredningen ansluter sig i princip till den sålunda föreslagna regleringen. Emellertid synes denna böra omfatta icke blott de i 1909 års förslag angivna sakrättstyperna utan varje begränsad rätt av annan art än inteckning. Ansvarighet enligt denna paragraf skall alltså inträda för säljaren, när fastigheten, u t a n att detta förutsatts vid köpet, finnes besvärad exempelvis av förköp srätt eller återköpsrätt. Om köparen vid köpet haft kunskap om att fastigheten besvärades av viss rättighet, skall han självfallet icke sedermera kunna göra gällande, att före1 2

Jfr A 1 m é n s anförda föredragningspromemoria s. 188 f. — Se emellertid N J A 1900 s. 230. II s. 188 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

komsten av denna rättighet utgör ett fel av beskaffenhet att kunna påtalas enligt denna paragraf. 1 För att undgå ansvarighet i förevarande hänseende behöver säljaren alltså endast upplysa köparen om rättighetens tillvaro. Någon anledning att här kräva, att uppgiften skall lämnas i köpehandling eller eljest skriftligen, föreligger tydligen icke. En uppgift av detta slag har ej karaktär av köpevillkor och faller sålunda ej under det allmänna formkravet. Även om uppgiften lämnas muntligen, är den ägnad att bibringa köparen den nödiga kunskapen om rättighetens existens. Säljaren kan för övrigt fullgöra sin upplysningsplikt utan att behöva uttryckligen nämna något om rättigheten. Det är uppenbarligen tillräckligt, att han tillhandahåller köparen ett gravationsbevis, vari rättigheten finnes upptagen. Tydligt är emellertid, att om köparen skulle bestrida att han vid köpet haft kunskap om rättighetens tillvaro, det måste ankomma på säljaren att styrka att han lämnat vederbörlig upplysning eller att köparen på annat sätt bibragts dylik k u n skap. Emellertid anser beredningen i överensstämmelse med 1909 års förslag att säljaren bör vara fri från ansvarighet, icke blott när köparen faktiskt haft kunskap om rättigheten, utan även när sådana omständigheter förelegat, att köparen bort inse rättighetens tillvaro. För tillämpningen av förevarande paragraf skall alltså krävas god tro hos köparen. Detta krav får praktisk betydelse särskilt i sådana fall, då ett utåt synligt besittningsförhållande ger köparen anledning att förvissa sig om, huruvida besittningen är grundad på en rättighet av vilken köparen skall bli bunden. Ett arrendeavtal — och j ä m väl ett hyresavtal, om det upprättats skriftligen — blir, under förutsättning att tillträde ägt rum, bindande för ny ägare oberoende av inskrivning. Har köparen vid sitt köp icke haft kännedom om nyttjanderätten, måste h a n alltså vända sig mot säljaren, om h a n anser sig lidande i följd av nyttjanderättens bestånd. Tydligt är emellertid att i dylikt fall omständigheterna vid köpet merendels ha varit sådana, att köparen rimligtvis bort inse nyttjanderättens existens. Om köpet avser exempelvis en arrendegård under ett gods, bör köparen, även om säljaren icke särskilt yttrar sig i denna fråga, själv inse att den som besitter gården har en arrenderätt som icke brytes genom köpet. Kravet på god tro uppfylles ej heller av den, som efter att h a köpt ett hus, vill väcka något anspråk med anledning därav, att säljaren icke u p p lyst honom om att en hyresgäst komme att kvarbo i huset. Ett liknande betraktelsesätt kan anläggas i fråga om födorådstagares rätt till bostad, om födorådstagaren vid tiden för köpet bor å fastigheten. Även en servitutsrätt kan utövas under så pass m a r k a n t a former, att den som köper fastigheten bör inse servitutsrättens existens. Att uppställa såsom allmän regel att rättighetshavarens besittning utesluter god tro hos köparen vore dock att gå för långt. Även vad angår arrende- eller hyresrätt äro naturligtvis fall tänkbara, där det icke rimligen kunnat begäras av köparen, att denne vid sin undersökning av fastigheten skolat själv m ä r k a besittningsförhållandet eller förstå 1

Jfr NJA 1885 s. 339 samt 1892 s. 3 och 113.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

dess rättsliga bakgrund. Huruvida köparen skall anses vara i god tro eller icke blir alltså här såväl som eljest en fråga, som får överlämnas till besvarande av rättstillämpningen från fall till fall. En mängd omständigheter kunna vid dylik bedömning tänkas få betydelse. Gäller tvisten exempelvis servitutsrätt, lärer en sådan omständighet, som att servitut av det föreliggande slaget är i orten vanligt vid den ifrågavarande fastighetstypen, understundom kunna verka utslagsgivande. En fråga av mera allmängiltig innebörd är den, huruvida god tro hos köparen skall anses utesluten redan därmed att rättigheten blivit föremål för inskrivning. Kunskap om rättighetens tillvaro kan köparen i dylikt fall erhålla genom beställning av gravationsbevis eller genom egen granskning av fastighetsboken. Härmed är emellertid icke avgjort, att det också bör vara ett åliggande för köparen att på dylikt sätt utnyttja fastighetsboken såsom upplysningskälla. I överensstämmelse med 1909 års förslag vill beredningen fastmera förutsätta att — när ej annat framgår av omständigheterna — det icke är köparen utan säljaren, som skall anskaffa gravationsbeviset. 1 Har säljaren underlåtit att upplysa om existensen av en viss rättighet, skall alltså den omständigheten att rättigheten är inskriven i regel icke kunna fritaga säljaren från ansvarighet enligt denna paragraf. Vad sålunda anförts i fråga om inskrivning i fastighetsboken synes äga giltighet även beträffande publicitet av annat slag. Väl har i rättspraxis den meningen yppats, att ett jorddelningsservitut genom delningsförrättningen vinner sådan offentlighet, att den som sedermera köper fastigheten icke kan på tillvaron av servitutet grunda något anspråk mot säljaren i anledning av köpet. 2 Denna uppfattning anser beredningen sig icke kunna dela. Att handlingarna från en jorddelningsförrättning innefatta upplysning om ett servitut innebär icke i och för sig en mera effektiv publicitet än servitutets inskrivning i fastighetsbok. Köparen bör sålunda kunna anses vara i god tro, om icke förrättningshandlingarna varit omedelbart tillgängliga för honom vid köpslutet. Tydligt är att en köpare ej bör stå risken för att fastigheten besväras av sådant servitut, som tillkommit genom urminnes hävd och som icke redovisas i vare sig gravationsbevis eller annan officiell handling. Men även beträffande de särskilt privilegierade skogsfångs- och mulbetesservituten samt de genom expropriation tillskapade servituten torde få anses, att deras publicitet ej är sådan, att den som köper fastigheten regelmässigt bör inse servitutets förekomst. Att säljaren vid köpet själv saknat kunskap om tillvaron av den if rågakomna rättigheten utgör icke en omständighet, som bör tilläggas verkan av befrielse från ansvarighet enligt förevarande stadgande. Det synes rimligt att säljaren — såsom även 1909 års förslag torde ha avsett — får en plikt att garantera, att fastigheten icke besväras av rättigheter utöver vad vid köpet förutsatts. Av praktisk betydelse kan detta bli särskilt i sådant fall, då säljaren på grund av kortvarigt innehav av fastigheten icke hunnit förskaffa 1 2

Annorlunda i äldre rättspraxis; se N J A 1875 s. 86 1876 s. 205 och 1892 A 339. NJA 1915 s. 491.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

sig full kännedom om de oinskrivna rättigheter som belasta densamma. Förslaget innebär att en säljare, som icke vill garantera att fastigheten är fri från okänd belastning av nämnda slag, måste i köpeavtalet göra särskilt förbehåll härom. Ehuru det föreslagna stadgandet närmast tager sikte på det fall, att rättigheten var upplåten redan när köpet slöts, bör enligt beredningens mening hinder icke möta att under stadgandet inbegripa även det fall, att en efter köpslutet av säljaren upplåten rättighet, i följd av den prioritet som kunnat uppkomma genom tidigare inskrivningsansökan, blir gällande mot köparen. Att, såsom skett i 1909 års förslag, låta ett dylikt fall bedömas enligt regeln om köpares rätt när fastigheten efter köpslutet försämrats genom säljarens vanvård eller vållande har synts mindre naturligt, eftersom det ifrågavarande felet är av rättslig natur. Då förevarande stadgande tillägger köparen samma befogenheter som tillkomma honom enligt den nyssberörda regeln, innebär den anmärkta avvikelsen från 1909 års förslag emellertid ej någon skillnad i sak. Med de hittills berörda rättsliga felen skall enligt förslaget — liksom enligt 1909 års förslag — likställas det förhållande att tredje man, utan att detta blivit upplyst vid köpet, har äganderätt till byggnad eller annat, som normalt skall utgöra tillbehör till fastigheten. Av 2 kap. 4 § i förslaget framgår att föremål, som i och för sig uppfyller villkoren för tillbehörsegenskap, likväl under vissa förutsättningar ej skall utgöra tillbehör till fastigheten, om det tillförts denna av nyttjanderättshavare eller annan, som icke är fastighetens ägare. Detta stadgande åsyftar bland annat sådana praktiskt viktiga fall som att en arrendator uppfört överloppshus å fastigheten, att en hyresgäst försett lägenheten med viss inredning eller att en skiftesdelägare fått låta byggnad eller annan anläggning provisoriskt kvarstå å den mark som i följd av skiftet blivit avträdd. Under vilka förutsättningar en dylik särskild äganderätt får giltighet mot en köpare må i detta sammanhang lämnas därhän. Givet är emellertid, att försåvitt rätten äger bestånd och sålunda ger innehavaren befogenhet att bortföra föremålet, det är av vikt att köparen icke vid köpslutet förblir okunnig om rättens tillvaro. Denna berör hans intresse på samma sätt som en från själva jordäganderätten utbruten begränsad rätt. Det är under sådana förhållanden naturligt, att säljaren ålägges samma ansvarighet i de nu åsyftade fallen som beträffande förut omnämnda rättsliga fel.1 Vill säljaren fritaga sig från dylik ansvarighet, bör detta tydligen kunna ske genom särskilt förbehåll som intages i köpehandlingen. Härvidlag torde dock få krävas, att förbehållet verkligen tager sikte på sådana fall varom nu är fråga. Avseende synes icke böra fästas vid en allmän reservation, som allenast innehåller att fastigheten föryttras med den rätt säljaren innehaft. Utöver vad som behandlats i 1909 års förslag har beredningen ansett sig böra reglera även sådana fall då köparen till följd av offentlig myndighets beslut icke förvärvat den rådighet över fastigheten som han vid köpslu1

Jfr NJA 1880 s. 348, 1908 s. 557 (JustR Grefberg), 1911 s. 404 och SvJT 1921 rf s. 29. 33—600777 III

4 kap. Om köp, byte och gåva.

tet haft skäl att förutsätta. Typiska exempel äro sådana, då en byggnad eller del därav uppförts utan tillstånd av byggnadsnämnd och i följd därav måste rivas, eller då enligt stadsplanelagen meddelats förbud mot nybyggnad inom område där fastigheten är belägen. Är köparen vid köpslutet ovetande om förekomsten av rådighetsinskränkningen, blir situationen snarlik den som föreligger, när köparen icke haft vetskap om en fastigheten besvärande särskild rätt. Det synes därför riktigt att — såsom ock kan sägas ha skett i vissa domar — bedöma ifrågavarande fall enligt reglerna för de rättsliga felen. 1 Visserligen kan en av myndighet beslutad rådighetsinskränkning ofta vara föranledd av att fastigheten till beskaffenhet eller skick icke uppfyller vederbörliga krav. En byggnad får exempelvis på grund av sin hälsovådliga beskaffenhet icke användas för bostadsändamål. I en dylik situation bör emellertid icke köparens befogenhet vara inskränkt till att föra talan på sådan grund som avses i 16 §. Att säljaren icke brustit i någon av honom gjord utfästelse angående fastighetens yttre egenskaper och att något faktiskt fel i abstrakt mening icke kan påtalas bör icke hindra att säljaren blir ansvarig för sin underlåtenhet att upplysa köparen om den genom myndighetens beslut uppkomna rådighetsinskränkningen. För rätt att tala å fel av sistnämnda slag bör enligt beredningens mening liksom beträffande andra rättsliga fel god tro hos köparen vara ett villkor. Voro omständigheterna vid köpslutet sådana att köparen bort inse rådighetsinskränkningen, skall alltså säljaren vara fri från ansvarighet. Däremot synes den omständigheten att säljaren själv varit ovetande om förhållandet icke böra medföra dylik befrielse. De befogenheter, som enligt förevarande paragraf tillagts köparen, äro desamma som tillkomma honom vid fel av fysisk natur. Köparen skall sålunda vara berättigad till avdrag å köpeskillingen, beräknat efter den värdeminskning som följer av den föreliggande inskränkningen i ägarens förfoganderätt. Härjämte skall köparen ha rätt till skadestånd. Slutligen skall han jämväl äga häva köpet, därest den honom åsamkade skadan eller olägenheten ej är av allenast ringa betydelse och talan instämmes inom ett år från tillträdet. Har säljaren gjort sig skyldig till svikligt förfarande, skall hävningsrätt föreligga oberoende av nämnda förutsättningar. 19 §. I förevarande paragraf har — i överensstämmelse med 7 § av 1909 års förslag — upptagits en bestämmelse därom, att det skall åligga köparen att till säljaren överlämna de fastigheten rörande kartor och andra handlingar vilka äro i hans ägo eller, där de angå jämväl annan egendom, på anfordran hålla dem köparen tillhanda. Bestämmelsen motsvarar vad i detta hänseende är för visst fall stadgat i 11 kap. 7 § jordabalken. Därest säljaren vägrar att utlämna eller tillhandahålla en sådan hand1 Se N J A 1933 s. 253, 1934 A 347, 1935 s. 121 och A 285 samt 1936 s. 6. Jfr emellertid NJA 1875 s. 123, 1930 A 411, 1933 A 9 och 1934 s. 117.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

ling, kan han uppenbarligen vid vite förpliktas att fullgöra sin skyldighet, och han kan genom sin uraktlåtenhet jämväl ådraga sig skadeståndsansvar. Är handlingen erforderlig för köparens lagfart, vinna bestämmelserna i 14 § av detta kap. tillämpning. 20 §. I 1734 års lag meddelas i 11 kap. jordabalken bestämmelser »om klander i jordafång och om hemul». De grundläggande reglerna i 1 § av detta kap. förutsätta, att köparens fång klandras av tredje man. Köparen skall då instämma säljaren i klanderprocessen. Kan köpet icke värjas, åligger det säljaren att betala åter vad han uppburit i köpeskilling och att utge skadestånd till köparen. Reglerna anknyta till en ålderdomlig uppfattning om hemulsskyldigheten, enligt vilken denna närmast har processuell karaktär och innebär en förpliktelse för säljaren att i en klandertvist försvara köparens fång. Lyckas säljaren härmed, har han fullgjort sin hemulsskyldighet. Först om h a n i klanderprocessen icke k a n värja köpet, inträder en förpliktelse för honom att återbära köpeskillingen och ersätta köparen skada. Säljarens ansvarighet torde enligt gällande rätt förutsätta såväl att klandertalan blivit väckt som att säljaren beretts tillfälle att medverka i rättegången. Hemulsansvaret bortfaller sålunda icke blott då köparen uraktlåter att instämma säljaren i en anhängig klanderprocess utan även då han utan rättegång medger riktigheten av tredje mans anspråk på egendomen. 1 Enligt en nyare uppfattning innebär hemulsansvaret skyldighet för säljaren att, om fastigheten vid köpet tillhörde annan än denne, återbära köpeskillingen och gälda köparen skadestånd. Hemul sskyldighetens inträde är icke betingat av att säljaren blivit instämd i en klanderprocess eller över huvud att klandertalan blivit väckt och vunnit bifall. På vad sätt det konstateras att säljaren ej var ägare till fastigheten saknar i och för sig betydelse. Denna uppfattning om hemulsplikten har kommit till uttryck i 59 § köplagen. Spörsmålet om säljarens hemulsskyldighet kommer att högst väsentligt förlora i betydelse därest, såsom beredningen ämnar föreslå, fastighetsboken tillägges offentlig trovärdighet. Beredningen tänker sig systemet härför utformat på så sätt att, när en rättshandling blivit föremål för inskrivning, invändning om att rättshandlingen var ogiltig ej skall k u n n a göras mot den, som genom avtal i god tro förvärvat rätt till fastigheten. Denna regel får vad köp angår tillämpning vare sig felet vidlåder den närmaste fångesmannens förvärv eller hänför sig till ett äldre led i fångeskedjan. F r å n regeln skola emellertid undantagas de fall, då rättshandlingen tillkommit genom förfalskning eller under tvång, som avses i 28 § avtalslagen, eller företagits av någon, som var omyndig eller handlade under inflytande av rubbad själsverksamhet. För dessa fall föreslås i stället att godtroende förvärvare skall 1 Jfr U n d é n, Sakrätt II: 1 (2 uppl.) s. 114 ff. — NJA 1888 s. 335, 1896 s. 68 och 1932 642; jfr emellertid SJA XX s. 127 och XXVII s. 319.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

av statsverket bekomma ersättning för sin förlust. Emellertid torde den av beredningen tilltänkta grundsatsen om fastighetsbokens offentliga trovärdighet icke helt undanröja behovet av regler om hemulsskyldighet. Utrymme för hemulsskyldigheten kommer att föreligga åtminstone i sådana fall, då överlåtaren ej hade lagfart på fastigheten. I 1909 års förslag, som i 24 § upptog huvudstadgandet om säljares hemulsskyldighet, anknöts visserligen till den situationen att egendomen efter klander frånvunnits köparen. Säljaren hade i sådant fall att återbetala köpeskillingen och, i händelse köparen var i god tro, att erlägga skadestånd. Av 25 § följde emellertid att hemulsskyldigheten kunde göras gällande oberoende av om köparen instämt säljaren i klanderprocessen. Förslaget åsyftade att upplösa det samband, vari klander och hemul av lagen ställts till varandra. I motiven anfördes sålunda, att en klanderprocess icke skulle utgöra en nödvändig förutsättning för utkrävande av hemulsskyldigheten. Även om köparen utan rättegång avstode från egendomen eller träffade uppgörelse med tredje man, ägde han vända sig mot säljaren. Hemulsansvar i dylikt fall ansågs följa av att det enligt förslaget ej skulle vara erforderligt att instämma säljaren i en klanderprocess. 1 Att reglerna om hemulsskyldighet icke nu kunna utformas efter det i 1734 års lag förekommande hemulsbegreppet är uppenbart. Så snart fastigheten finnes ha vid överlåtelsen tillhört tredje man, skall köparen k u n n a göra hemulsanspråk gällande mot säljaren, detta vare sig förhållandet konstateras genom dom i en klanderprocess eller säljarens bristande åtkomst ådagalägges u t a n rättegång. För hemulsskyldighetens utkrävande bör icke ens fordras, att tredje man ännu gjort anspråk på fastigheten. 2 Denna ståndp u n k t till frågan om säljarens hemulsansvar bör enligt beredningens mening komma till klarare uttryck än som skett i 1909 års förslag. För beredningens förslag har härvid 59 § köplagen tjänat såsom förebild. Någon skyldighet för köparen att i en anhängiggjord klanderprocess instämma säljaren skall alltså icke föreligga. Emellertid är det uppenbart, att köparen i allmänhet har ett intresse att indraga säljaren i rättegången. Underlåter han detta, blir säljaren nämligen icke bunden av domen i klanderprocessen utan kan till befrielse från hemulsansvaret åberopa alla de skäl, varmed han kunnat värja egendomen, om han varit part i målet. Genom att icke påkalla säljarens biträde i rättegången löper köparen alltså risk att förlora sitt hemulsanspråk mot säljaren. En särskild bestämmelse om rätt för köparen att instämma säljaren är emellertid numera överflödig. I 14 kap. 5 § första stycket nya rättegångsbalken stadgas nämligen, att part, som för den händelse han tappar saken vill mot tredje man framställa återgångskrav eller anspråk på skadestånd eller annat dylikt, äger före målets företagande till huvudförhandling till gemensam handläggning med det målet väcka sin talan mot tredje man. I motiven härtill anfördes såsom ett med stadgandet avsett fall rättegång om klander, där köparen ville göra hemuls1 2

II s. 201. Jfr A l m é n ,

Köplagen II s. 246.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

anspråk gällande mot säljaren. 1 Där bestämmelsen finner användning, blir tredje man, som indrages i rättegången, bunden av domen i huvudmålet. Om köparen på grund av annans vindikationsanspråk utan rättegång avstår fastigheten eller förmår den, som gör anspråk på egendomen, att mot gottgörelse uppge detta, har köparen, såsom anfördes i motiven till 1909 års förslag, att vid utkrävande av hemulsansvaret visa det berättigade i det mot honom framställda anspråket. Motsvarande gäller naturligen, då något anspråk på fastigheten ännu icke framställts men köparen annorledes funnit, att säljaren ej var rätte ägaren, och inför risken att förlora egendomen vill med hävande av köpet utkräva hemulsansvaret. Kan köparen ej visa att fastigheten tillhörde annan än säljaren, går denne fri från hemulsansvar. Enligt gällande rätt innebär hemulsansvaret, att köpare i god tro erhåller skadestånd beräknat efter det positiva kontraktsintresset. Om fastigheten efter överlåtelsen stigit i värde, kan köparen alltså utöver köpeskillingen kräva värdestegringen såsom skadestånd, i den mån denna ej innefattas i sådana på fastigheten nedlagda kostnader som rätte ägaren har att ersätta honom. Köparen äger vidare, likgiltigt om han är i god eller ond tro, återbekomma hela köpeskillingen, även då fastigheten efter köpet fallit i värde. Mot dessa regler har anförts att hemulsansvaret stundom kan bli mycket betungande, och det har ifrågasatts att begränsa återbärings- och skadeståndsskyldigheten i syfte att förebygga alltför oberäkneliga ersättningsanspråk mot godtroende fångesman lång tid efter försäljningen. Beredningen håller dock för sin del före, att den nuvarande regeln angående hemulsskyldighetens innehåll icke skall behöva leda till alltför stötande resultat. Härvidlag framhålles att i flertalet fall, där regeln tett sig alltför hård, hemulsansvaret i följd av den tilltänkta utvidgningen av lagfartens rättsverkningar ej längre blir aktuellt. Olägenheterna av den nuvarande regeln bli vid sådant förhållande vida mindre än under den hittillsvarande ordningen. Vad beträffar de vanligaste hemulsfallén — nämligen då säljaren icke sökt lagfart — är att m ä r k a att säljaren merendels icke är i god tro. Enligt beredningens förslag skall alltså hemulsskyldighetens innehåll vid fastighetsköp alltjämt vara detsamma som i fråga om köp av lös egendom. I anslutning till det ovan anförda innebär hemulsansvaret enligt första stycket i denna paragraf, att säljaren, så snart fastigheten finnes ha vid köpet tillhört annan än honom, är pliktig att återbetala köpeskillingen och, om köparen var i god tro vid köpet, gälda denne skadestånd. Att säljaren kan genom förbehåll vid överlåtelsen fritaga sig från hemulsansvar är tydligt. En uttrycklig bestämmelse härom, svarande mot regeln i 11 kap. 6 § jordabalken, har icke upptagits av beredningen och förekom ej heller i 1909 års förslag. Av beredningens inställning till frågan om fastighetsköpets formbundenhet följer, att sådant förbehåll, liksom enligt gällande rätt, skall intagas i köpehandlingen. I andra stycket av förevarande paragraf medges köparen att, om allenast 1

Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk II s. 193.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

en del av egendomen frångår honom, under vissa förutsättningar häva köpet i dess helhet. Reglerna härom motsvara 28 § i 1909 års förslag. Rätt att häva köpet bör föreligga för godtroende köpare under förutsättning att den del av egendomen, som frångår honom, icke i förhållande till det hela är av allenast ringa betydelse. Har säljaren förfarit svikligen, skall hävningsrätt föreligga oberoende av denna förutsättning. Enligt 1909 års förslag skulle talan om köpets hävande instämmas inom ett år från det dom i klanderprocessen vunnit laga kraft. Av hemulsansvarets frigörande från det nuvarande sambandet med klandertalan påkallas i denna regel den ändringen, att tiden skall räknas från det egendomen frångick köparen. Vid svikligt förfarande från säljarens sida behöver sagda tid för hävningsrättens utövande icke iakttagas. I nära samband med frågan om säljarens ansvar för att han vid köpet var ägare till den sålda fastigheten står spörsmålet i vad mån h a n bör svara för att icke något område frångår köparen på grund av ägo- eller gränstvist. I dylikt fall föreligger ej någon brist i säljarens åtkomst till fastigheten, utan tvisten gäller, huruvida viss äga hör till denna eller annan fastighet. I l l kap. 7 § jordabalken stadgas att, om ägotvist yppar sig grannar emellan om rå och rör eller annan bolstada skillnad, köparen har att försvara sina gränser som han bäst kan och gitter. Det heter vidare, att »hemulsman» är pliktig att låta köparen få de skäl och bevis, som i hans värjo finnas; förhåller h a n dem, inträder skadeståndsskyldighet. Enligt detta lagrum, som endast avser fastighet på landet, står fångesmannen icke hemul i fråga om egendomens gränsförhållanden. Det anfördes i motiven till 1909 års förslag, att föreskriften i l l kap. 7 § jordabalken att köparen hade att själv försvara sina gränser i själva verket icke innefattade något undantag från den lagstadgade hemulsskyldigheten. Denna skyldighet måste alltid bedömas med hänsyn till vad som sålts; säljaren ansvarade för att han var ägare till vad han sålt och att köparen finge behålla det. Stadgandet vilade på förutsättningen att såsom föremål för köpet angivits en viss andel av en by, ett visst h e m m a n i byn eller en del (hälften, fjärdedelen o. s. v.) av hemmanet. Det innebure därför icke något annat än som följde av sakens natur eller att vid ett dylikt köp säljaren icke svarade för riktigheten av de på marken antagna eller u t m ä r k t a gränserna utan endast för att han var ägare av så stort skattetal som han sålt. Något annorlunda ställde sig saken, sedan det blivit möjligt att sälja icke endast visst hemmantal utan också ett visst område av ett hemman. Avsåge köpet ett dylikt område, som icke tidigare vore avskilt till en fastighet för sig, vore det klart, att en förändring av gränsen också medförde en förändring av det, som varit föremål för köpet, och att hemulsskyldigheten således komme till användning, så snart något av det sålda området frånginge köparen. Gällde köpet ett redan förut avskilt område eller en hemmansdel, kunde däremot hemulsskyldigheten icke anses omedelbart hänföra sig till den mark, som faktiskt hävdades av säljaren, utan till den betecknade fastigheten »med vad

4 kap. Om köp, byte och gåva.

därtill lagligen hör och tillvinnas kan». Även om gränserna vore fastställda genom skiftesförrättning, ansvarade säljaren icke för att de voro riktigt utlagda på marken; om sådana gränser gällde alldeles detsamma som om de rå och rör eller annan bolstada skillnad, vilka åsyftades i 11 kap. 7 § jordabalken. Icke ens en uppgift om ägovidden i köpeavtalet kunde i och för sig anses innebära en garanti för gränsernas riktighet. Naturligtvis kunde säljaren med bindande verkan åtaga sig garanti även i detta hänseende. I motiven erinrades vidare om att det beträffande stadsfastighet sedan gammalt varit regel att visst till gränserna bestämt område föryttrats. Överlåtare av stadsfastighet hade, anfördes det i motiven, i allmänhet ansvaret för riktigheten av en i köpebrevet intagen uppgift rörande ägovidd och gränser. För denna uppfattning åberopades lagens förarbeten ävensom det förhållandet att enligt 4 kap. 2 § jordabalken ett angivande av fastigheten till areal och läge var erforderligt för att erhålla fastebrev. 1 Sammanfattningsvis uttalades i motiven till 1909 års förslag, att frågan, huruvida en rubbning av gränserna för såld egendom medförde hemulsskyldighet eller icke, alltid måste bedömas med hänsyn till köpeavtalets innehåll. Om säljaren endast hänförde sig till en given fastighetsbeteckning, finge han anses sälja vad till denna hörde, evad mer eller mindre ägor därtill hävdades. Säljaren kunde också ikläda sig ansvar för att de ägor, som avträddes till köparen, verkligen inbegrepes under den använda fastighetsbeteckningen. Slutligen kunde det hända, att köpet avsåge ett visst område, som enligt avtalet skulle avskiljas till särskild fastighet. I varje fall bleve köpeavtalets innehåll avgörande; en allmän regel, som för dessa fall ålade säljaren hemulsskyldighet, vore lika oriktig som den motsatta. 2 Efter tillkomsten av 1734 års lag har genom skiften och andra jorddelningsförrättningar försiggått en utveckling, varigenom köpeobjekten, d. v. s. fastigheterna, kommit att allt mer identifieras med vissa till areal och gränser bestämda markområden. Genom uppläggandet av jordregister på landet och fastighetsregister i stad ha också införts fastighetsbeteckningar, som mera direkt hänföra sig till bestämda på marken utlagda områden. Det kunde med hänsyn till denna utveckling ifrågasättas att nu införa den ordningen, att säljaren har att svara även för ägovidd och gränser. Alltjämt torde emellertid skäl föreligga att icke göra ett sådant ansvar allmängiltigt. När viss registerfastighet säljes, torde nämligen föremålet för köpet ej sällan uppfattas såsom en i viss mening abstrakt storhet, d. v. s. säljaren avyttrar något, om vars konkreta innehåll först genom fastighetsregistret vinnes upplysning. Särskilt kan detta vara fallet, när köpet avser en jordegendom, sammansatt av ett stort antal skilda registerfastigheter. I betraktande härav anser beredningen den i 1909 års förslag gjorda åtskillnaden mellan olika slag av köp alltjämt k u n n a upprätthållas. Själva innehållet i köpeavtalet skall alltså vara avgörande för frågan, huruvida hemulsansvaret jämväl inbegriper ansvar för areal och gränser. Den omständigheten att fastighetens 1

II s. 198 f. - II s. 200.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

areal anmärkts i köpehandlingen med ledning av jordregistret bör därvid icke utan vidare anses innebära, att säljaren åtagit sig någon garanti i dessa hänseenden. Överlåtelse av ett ännu ej utbrutet område hänför sig däremot alltid till en ägovidd, för vars omfattning säljaren har att stå hemul. Vad nu sagts torde i princip böra gälla även föryttring av stadsfastighet. Beträffande sådan fastighet ligger det dock i sakens natur, att omständigheterna ofta leda till ett hemulsansvar för säljaren. 21 §. Enligt 11 kap. 3 § jordabalken är köparen berättigad att, där säljaren brister åt hemul, vända sig mot tidigare hemulsmän, dock i ordning efter varannan. Dessa tidigare fångesmän beröras icke omedelbart av det mellan kontrahenterna ingångna avtalet. Utan det anförda stadgandet skulle alltså köparen endast på grund av överlåtelse från säljarens sida kunna framställa något anspråk mot dennes fångesman. Bestämmelsen bibehölls i 1909 års förslag. Det anfördes i motiven, att bestämmelsen syntes vara grundad på naturlig billighet; det borde icke lämnas säljaren öppet att godtyckligt förfoga över det hemulsanspråk, som tillkomme honom mot hans företrädare, när h a n själv icke kunde gälda vad köparen hade att fordra. 1 Även beredningen anser att köparen bör kunna vända sig mot säljarens hemulspliktiga fångesmän och har därför upptagit ett motsvarande stadgande. Såsom anförts vid föregående paragraf kan någon i fångeskedjan ha förbehållit sig att vara fri från hemulsansvar. Utan hinder härav äger köparen naturligen vända sig mot fångesman, som överlåtit fastigheten före den sålunda från hemulsansvar fritagne. 22 §.

Denna paragraf överensstämmer med 27 § i 1909 års förslag. Medan klandertalan är anhängig, bör köparen icke vara skyldig att utan vidare erlägga ännu ogulden köpeskilling vid äventyr att säljaren eljest häver avtalet på grund av förbehåll i köpehandlingen, om tredje m a n s anspråk på fastigheten visar sig vara ogrundat. Köparen bör skyddas mot risken att, där fastigheten frånvinnes honom, säljaren icke förmår återgälda beloppet. Det är vidare skäligt att han icke skall behöva betala resterande köpeskilling utan att vara tryggad i sitt anspråk på skadestånd av säljaren för den händelse klandret godkännes. För att säljaren skall vara berättigad att under rättegången uppbära den köpeskilling, som då förfaller till betalning, synes därför böra fordras att säljaren ställer betryggande säkerhet för vad han kan vara skyldig att utge till köparen därest klandret bifalles. 2 Om en köpare, som utan rättegång avstår fastigheten, kan visa att denna tillhörde annan än säljaren, gör han sig uppenbarligen ej skyldig till kon1 2

II s. 202. Jfr NJA 1907 s. 360 (Marks von Wurtembergs votum).

4 kap. Om köp, byte och gåva.

traktsbrott genom att innehålla köpeskillingen. Förmår köparen icke visa detta, berättigar däremot hans underlåtenhet att gälda köpeskillingen säljaren att häva köpet med stöd av förbehåll därom i köpehandlingen. I fall, där klandertalan ännu icke blivit väckt, handlar köparen följaktligen på egen risk, om han ej erlägger köpeskillingen på avtalad tid. 23 §. För de fall, då samma fastighet överlåtits till skilda personer, s. k. tvesalu, ämnar beredningen föreslå prioritetsregler, som överensstämma med vad för närvarande stadgas i 12 § lagfartsförordningen och antages i rättspraxis. Enligt dessa regler gäller den överlåtelse, vara lagfart först sökes, dock att senare förvärvare ej må undantränga tidigare, med mindre h a n var i god tro vid förvärvet. Där lagfart å de särskilda överlåtelserna sökes samma dag, gäller den överlåtelse, som först skedde. Härav följer att den första överlåtelsen äger företräde, då lagfart icke sökts på någotdera köpet. I förevarande paragraf har säljaren i anslutning till reglerna i 20 § ålagts skyldighet att svara för att köparen ej går miste om fastigheten till följd av tvesalu. Vad här upptagits ansluter sig till motsvarande bestämmelser i 5 och 19 §§ i 1909 års förslag. Den köpare som måste vika skall naturligtvis vara berättigad att av säljaren återbekomma vad h a n redan erlagt i köpeskilling. Detta följer av det avhängighetsförhållande, i vilket kontrahenternas prestationer stå till varandra; då köparen icke erhåller fastigheten, kan h a n ej anses skyldig att å sin sida uppfylla avtalet. Befogenhet att återkräva köpeskillingen skall tillkomma köparen vare sig han vid överlåtelsen var i god tro eller icke. Köparen bör vidare äga rätt till ersättning av säljaren för den skada, som åsamkas köparen genom att fastigheten frångår honom. För att skadestånd skall utgå bör emellertid förutsättas, att köparen var i god tro vid köpslutet; h a n får icke ha ägt eller bort äga kännedom om den tidigare överlåtelsen. I dessa hänseenden skall alltså råda full överensstämmelse med vad som föreslås skola gälla för hemulsfallen. Det anförda gäller även, där allenast en del av egendomen frångår köparen. Sådana fall av dubbelförsäljning k u n n a föreligga exempelvis, då överlåtelserna avse flera fastigheter och då ett område, som frånsålts en fastighet, inbegripits i en följande överlåtelse av stamfastigheten. I det senare fallet torde ofta svikligt förfarande icke ligga säljaren till last, utan dubbelöverlåtelsen sammanhänger med att han försummat att vid försäljning av stamfastigheten undantaga ett ännu icke avstyckat område. Den köpare, som sålunda går miste om en del av egendomen, skall äga återfordra vad därå kan anses belöpa av köpeskillingen. Han bör vidare ha rätt till skadestånd, om h a n var i god tro. Enligt denna paragraf äger godtroende köpare jämväl under vissa förutsättningar häva köpet i dess helhet. Hävningsrätten är, liksom i hemulsfallen, betingad av att den del av egendomen, varom h a n går miste, icke är av allenast ringa betydelse för honom. Tiden för hävningsrättens utövande har däremot ansetts böra bestämmas till ett år från det

4 kap. Om köp, byte och gåva.

laga kraft ägande beslut över köparens lagfartsansökan föreligger eller, där lagfart icke begärts inom föreskriven tid, från det tiden för sökande av lagfart gått till ända. Köparen får nämligen antagas senast vid lagfartsansökan erhålla kännedom om att tvesalu föreligger, och det bör icke stå honom öppet att, där han dessförinnan får vetskap härom, hålla hävningsfrågan svävande genom dröjsmål med lagfartens sökande. Har säljaren förfarit svikligen, skall köpet kunna hävas även när den del av egendomen, som frångår köparen, endast är av ringa betydelse eller den stadgade fristen för hävningsrättens utövande icke iakttagits. 24 §.

Såsom framgår av det vid 5 § anförda, skall säljaren icke äga häva avtalet på grund av köparens underlåtenhet att rätteligen erlägga köpeskillingen, med mindre förbehåll i sådant syfte gjorts i köpehandlingen. Där säljaren lämnat köparen en obetingad överlåtelsehandling — vare sig detta skett omedelbart vid köpslutet eller först genom ett senare utfärdat särskilt köpebrev — medför en utebliven betalning av köpeskillingen ej rätt för säljaren att återtaga fastigheten. Förbehållet behöver emellertid icke ha karaktären av en uttrycklig villkorsbestämmelse; även då köpekontraktet blott hänvisar till ett framtida köpebrev, får det enligt den i nämnda paragraf upptagna tolkningsregeln antagas vara säljarens mening att han, så länge köpebrev ej utfärdats, skall äga frånträda avtalet vid bristande likvid. Där förbehåll sålunda skett, skall köparen enligt vad beredningen ämnar föreslå icke erhålla lagfart på fastigheten, förrän han genom företeende av köpebrev eller annorledes styrker att köpeskillingen guldits eller att förbehållet eljest förfallit. Härigenom förebygges, att hävningsrätten går förlorad genom att fastigheten av köparen överlåtes till godtroende tredje man, och likaså förhindras att köparen låter inteckna fastigheten, medan denna på grund av förbehållet k a n komma att återgå till säljaren. Vid utebliven betalning av köpeskillingen har säljaren, där han betingat sig hävningsrätt, valet mellan att häva avtalet och att kräva dess fullgörande. Hur länge valrätten skall stå säljaren öppen får bedömas efter omständigheterna. I motiven till 1909 års förslag uttalades att härvid de bestämmelser, som meddelats i 31 och 32 §§ köplagen, i huvudsak kunde vinna analog tillämpning. 1 Om köparen låt vara för sent erlägger köpeskillingslikvid och säljaren utan protest mottager likviden, kan sålunda häri ligga ett uppgivande av hävningsrätten. Vidare torde säljaren kunna gå miste om rätten att påfordra köpets fullgörande genom underlåtenhet att utan oskäligt uppehåll besvara köparens förfrågan, huruvida han trots ett inträffat dröjsmål med betalningen ämnar vidbli avtalet. Huruvida säljaren, när en sådan förfrågan icke skett, kan dröja en längre tid med att yrka avtalets fullgörande är ett spörsmål som torde få besvaras olika i skilda fall. Har besittningsväxling icke ägt rum, måste säljarens rätt att kräva köpets fullgörande anses 1

II s. 181 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

upphöra tidigare än i det motsatta fallet. Med hänsyn till de skiftande förhållandena anser beredningen det böra överlämnas åt rättstillämpningen att enligt allmänna rättsgrundsatser avgöra under vilka förutsättningar valrätten i det särskilda fallet kan anses äga bestånd. Där avtalet enligt förbehåll i köpehandlingen häves på grund av underlåtenhet att rätteligen gälda köpeskillingen, bör säljaren vara berättigad till skadestånd. En bestämmelse härom har, i anslutning till regeln i 12 § andra stycket i 1909 års förslag, upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Rätt till skadestånd föreligger i sådant fall oberoende av anledningen till dröjsmålet. Skadeståndet skall naturligen inbegripa gottgörelse för den vinst, varom säljaren går miste genom att avtalet icke äger bestånd. Av 4 § framgår att hävningsrätt kan förbehållas säljaren även för det fall att köparen åsidosätter annat åtagande än sådant som avser köpeskillingens erläggande. Då i dylikt fall köpet häves är — såsom framhölls i motiven till 1909 års förslag 1 — köparens skadeståndsskyldighet icke lika obetingad som då avtalet häves vid bristande likvid. De grunder, som i allmänhet gälla för skadeståndsskyldighet i avtalsförhållanden, leda till att i dylikt fall betydelse skall tillmätas anledningen till köparens underlåtenhet att infria sitt åtagande. Köparen svarar för skada, där dröjsmålet kan läggas honom till last såsom försummelse; likaså i händelse garanti föreligger. Äro ej sådana omständigheter för handen — har exempelvis fastighetens bebyggande inom utfäst tid hindrats genom olyckshändelse eller myndighets förbud — kan, såsom anfördes i motiven till 1909 års förslag, säljaren icke anses berättigad till skadestånd. Något stadgande rörande köparens skadeståndsskyldighet, då avtalet häves av här angivet skäl, upptogs ej i det n ä m n d a förslaget, och ej heller beredningen har funnit en reglering i lag av denna fråga vara erforderlig. I paragrafens andra stycke har, i överensstämmelse med vad som skett i 12 § första stycket i 1909 års förslag, erinrats om att dröjsmål med köpeskillingens erläggande medför skyldighet för köparen att gälda ränta enligt de i 9 kap. 10 § handelsbalken angivna grunderna. I 11 kap. 2 § jordabalken stadgas, att säljaren för ogulden köpeskilling »njuter sin säkerhet i det, som sålt är, framför andra köparens borgenärer». Denna säkerhet medges honom, »ändock h a n i köpebrevet tillstått, att han köpeskillingen till fullo bekommit». Härmed har säljaren tillagts en s. k. tyst förmånsrätt, vilken likaväl som en inteckning grundar anspråk på betalning ur fastigheten. För säkerhetens bevarande kräves emellertid att säljaren inom viss tid söker inteckning i fastigheten för sin köpeskillingsfordran. I stad skall inteckning sökas inom tre månader från det lagfart beviljades för köparen och på landet senast å den inskrivningsdag, som infaller näst efter sex månader från lagfartens beviljande. Köparens med1

II s. 182.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

givande till inteckningen är icke erforderligt. Vid dylik inteckning är prioriteten icke knuten till ansökningen, utan inteckningen har företräde framför varje på grund av köparens utfästelse sökt inteckning och framför tidigare utmätning för köparens skuld. Säljaren har med andra ord förmånsrätt i fastigheten som om inteckning för hans fordran blivit sökt vid tiden för köpets avslutande. Försummar säljaren att begära inteckning inom den föreskrivna fristen, äger han därefter ej bättre rätt än annan köparens borgenär. Att de nuvarande reglerna om en tyst förmånsrätt för säljarens köpeskillingsfordran visat sig vara betungande för fastighetskrediten är otvivelaktigt. Innan den stadgade fristen gått till ända, är det icke möjligt för en långivare att med någon säkerhet bedöma, huruvida och till vilket belopp en inteckning för ogulden köpeskilling kan komma att beviljas i fastigheten. Han riskerar att den inteckning, som erbjudes honom, får ett försämrat förmånsrättsläge. Denna risk bortfaller enligt det ovan anförda icke genom att säljaren i särskilt köpebrev kvitterar köpeskillingen såsom gulden. Vanligen innebär detta endast, att säljaren mottagit reverser på den resterande köpeskillingen, och h a n är då alltjämt bibehållen vid sin förmånsrätt i fastigheten för motsvarande belopp. Väl lämnar köpekontraktet oftast upplysning om h u r mycket av köpeskillingen som skall utgå kontant och till vilket belopp reverser skola utfärdas. Intet hindrar emellertid att säljaren, därest kontantbeloppet icke rätteligen erlägges, låter inteckna även detta i fastigheten, och det torde över huvud vara kontrahenterna obetaget att överenskomma om ändringar i betalningssättet. Av den omständigheten att inteckning redan blivit sökt i fastigheten för det belopp, som skall innestå i denna enligt kontraktet, kan följaktligen icke med visshet slutas, att ej någon ytterligare inteckning för ogulden köpeskilling kan komma att begäras inom den stadgade fristen. Har köparen i sin tur överlåtit fastigheten, är säljaren — även om nye ägaren erhållit lagfart å denna — alltjämt berättigad till inteckning. I sådan händelse riskerar alltså en långivare, att inteckningar kunna komma att meddelas i fastigheten för flera säljares köpeskillingsfordringar, och värdet av den inteckning som erbjudes honom blir än mer osäkert. Den särskilda förmånsrätten för ogulden köpeskilling innebär en viss risk för långivare jämväl efter inteckningsfristens utgång. Som regel torde väl av ansökningen framgå, att denna avser inteckning för ogulden köpeskilling, och beslutet kommer då att ange, att inteckningen är av denna beskaffenhet. För att inteckningen skall erhålla sådan förmånsrätt lärer det emellertid icke vara nödvändigt, att fordringens natur anges i inteckningsärendet. Säljaren torde vara oförhindrad att, då beloppet skall uttagas u r fastigheten, styrka att inteckningen gäller ogulden köpeskilling. Den, som mottager en inteckning, kan alltså icke med full säkerhet bedöma, huruvida denna kommer att utgå med förmånsrätt framför en senare meddelad, i händelse båda inteckningarna tillkommit under en frist för intecknande av ogulden köpeskilling. Under den tid inteckning får meddelas för ogulden köpeskilling föreligger med hänsyn till vad ovan anförts uppenbarligen svårighet för köparen att

4 kap. Om köp, byte och gåva.

belåna fastigheten. Såsom villkor för att bevilja lån mot inteckning under denna tid bruka hypoteksföreningarna kräva en skriftlig försäkran av säljaren eller av båda kontrahenterna i köpeavtalet att någon inteckning för ogulden köpeskilling icke kommer att sökas i fastigheten. Härutöver plägar begäras en förbindelse av kontrahenterna att, därest sådan inteckning likväl sökes, till föreningen utge visst belopp i skadestånd ävensom en borgensutfästelse av två personer för detta belopp. Av sparbanker torde däremot inteckningslån ofta beviljas köpare utan att något dylikt villkor uppställes. 1 I motiven till 1909 års förslag framhölls visserligen, att den tysta förmånsrätten för säljarens köpeskillingsfordran utgjorde en betydande olägenhet ur fastighetskreditens synpunkt. Förslaget upptog likväl i 4 kap. 11 § i huvudsak de gällande bestämmelserna härom. Detta sammanhängde enligt motiven med att det enligt svensk lag icke krävdes att överlåtelsen ägde rum inför inskrivningsmyndigheten. I de rättssystem, där detta vore fallet, funnes ej något behov att tillerkänna säljaren förmånsrätt för ogulden köpeskilling. Inför inskrivningsmyndigheten gåves då vid själva överlåtelsen medgivande från köparens sida att för den oguldna köpeskillingen finge inskrivas ett hypotek till säljarens förmån. På grund av detta medgivande verkställdes omedelbart inskrivning och därmed vore säljarens rätt till fullo tryggad. I sådana rättssystem åter, där äganderätten överginge utan medverkan av inskrivningsmyndigheten, kunde detta förfarande icke användas. Redan meddelade inteckningar, vilka vore inneliggande hos säljaren, kunde naturligtvis övertagas av köparen och sålunda ingå i likviden. Men sedan äganderätten övergått på köparen, kunde säljaren icke, utan att lagen till hans förmån gåve någon undantagsbestämmelse, räkna på att kunna genom ny inteckning bereda sig företräde framför andra köparens borgenärer, åt vilka denne k u n de ha gjort utfästelse om inteckning. Då det icke kunde ifrågasättas, att vid fastighetsköp köpeskillingen alltid skulle likvideras kontant eller genom övertagande av redan meddelade inteckningar, måste därför genom en dylik lagbestämmelse möjlighet beredas säljaren att lämna kredit utan att därför behöva åtnöjas med en oprioriterad fordringsägares ställning. Skulle icke fastighetsomsättningen onaturligt försvåras, måste lagen tillerkänna säljaren en viss förmånsrätt för hans köpeskillingsfordran. 2 För att minska olägenheterna av den tysta förmånsrätten för ogulden köpeskilling föreslogs, att den tid, inom vilken säljaren hade att inteckna sin fordran, skulle för landsbygdens del nedsättas till hälften. Fristen för intecknande av säljarens fordran skulle vidare med hänsyn till förslagets anordning av inskrivningsväsendet räknas från det köparen sökt lagfart å fastigheten, ej såsom enligt gällande rätt från lagfartens meddelande. Detta innebar, att tiden för inteckningens sökande avsevärt förkortades i sådana fall, där köparens lagfartsansökan förklarats vilande. Frågan om sökande av inteckning kunde icke, såsom enligt gällande rätt, hållas svävande i avvaktan 1 Jfr härtill och till det föregående Hypoteksombudsmännens förhandlingar s. 299 ff., 342 ff., 402 f., 1265 ff. och 316 f. samt S v e n L a r s s o n i Svensk sparbankstidskrift 1940. 2 II s. 177 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

på lagfartsärendets slutliga behandling. Vidare upptogs i 17 kap. 9 § handelsbalken en bestämmelse att förmånsrätten för ogulden köpeskilling skulle få åtnjutas endast, om fordringens beskaffenhet blivit anmärkt i fastighetsboken. I inskrivningsbeslutet skulle alltså anges att inteckningen avsåge ogulden köpeskilling. I motiven medgavs, att även med dessa ändringsförslag den tysta förmånsrätten medförde en betydande olägenhet för fastighetskrediten. Det framhölls sålunda, att före inteckningsfristens utgång icke funnes någon utväg för en långivare att säkert utröna, huruvida större eller mindre del av köpeskillingen vore ogulden. Till avhjälpande av denna olägenhet ifrågasattes att såsom villkor för åtnjutande av förmånsrätten stadga, att i köpehandlingen skulle utsättas, h u r u mycket av köpeskillingen som innestode oguldet. Därigenom skulle det för en långivare bli möjligt att på förhand förvissa sig om värdet av den inteckningsrätt köparen erbjöde honom. Den gällande bestämmelsen att säljaren ägde förmånsrätt för sin fordran till och med om han i köpebrevet kvitterat köpeskillingen såsom gulden hade emellertid så ingått i allmänna uppfattningen, att det icke kunde anses tillrådligt införa en föreskrift av motsatt innehåll. Enligt beredningens mening skulle visserligen riskerna med den särskilda förmånsrätten för ogulden köpeskilling kunna minskas genom sådana ändringar i de gällande bestämmelserna som upptogos i 1909 års förslag. Men även härefter skulle avsevärda olägenheter kvarstå. I någon betydande grad skulle dessa olägenheter k u n n a förebyggas endast, därest förmånsrätten gjordes beroende av att köpehandlingen angav det belopp, till vilket inteckning finge sökas i fastigheten. Otänkbart vore måhända icke att införa en dylik bestämmelse trots de betänkligheter häremot, som anfördes i motiven till nyssnämnda förslag. Att det ur fastighetskreditens synpunkt är lämpligt att helt borttaga den särskilda förmånsrätten för ogulden köpeskilling synes emellertid obestridligt. En sådan ändring är också ägnad att befrämja klarhet och reda i inskrivningsväsendet. Den särskilda förmånsrätten för ogulden köpeskilling var motiverad med hänsyn till den ordning för inskrivningsärendenas behandling, som gällde före 1932 års lag om handläggning av sådana ärenden. Enligt denna ordning skulle inskrivning sökas hos rätten. För landsbygdens del innebar detta, att inskrivningstillfällena voro sparsamt förekommande. Utan den särskilda förmånsrätten skulle säljaren ha saknat möjlighet att på ett för honom betryggande sätt lämna anstånd med betalningen av någon del av köpeskillingen. Han hade blivit nödsakad att på avsevärd tid uppskjuta försäljningen i avvaktan på att han kunde taga inteckning i fastigheten. Att detta skulle fått en mycket ogynnsam inverkan på fastighetsomsättningen torde vara uppenbart. Särskilt gällde detta under den äldre tingsordningen med högst t r e ting om året. Sedermera infördes väl tätare tingssammanträden i flertalet domsagor, och genom 1918 års lagstiftning om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skapades på åtskilliga håll en begränsad möjlighet att erhålla inskrivning mellan de lagtima tingen. Men in-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

skrivningstillfällena voro alltjämt icke tillräckligt många för att säljaren utan tidsutdräkt skulle kunna bereda sig inteckningssäkerhet i fastigheten. En ändring häri inträdde först genom 1932 års lagstiftning. Handläggningen av inskrivningsärendena överflyttades från rätten till inskrivningsdomaren, och dessa ärenden upptagas nu på särskild inskrivningsdag en gång i veckan. Efter 1932 års inskrivningsreform har säljaren möjlighet att utan nämnvärd tidsspillan på förhand taga inteckning i fastigheten till det belopp, som han är villig låta innestå i denna. Detta förfarande underlättas ytterligare därest, såsom beredningen ä m n a r föreslå, inteckning helt frigöres från sambandet med personlig fordran. Att överlåtelsen sker utan medverkan av inskrivningsmyndighet lärer vid sådant förhållande icke vidare kunna åberopas såsom skäl att bibehålla förmånsrätten för ogulden köpeskilling. Mot en reform, varigenom förmånsrätten för ogulden köpeskilling avskaffas har väl stundom anförts, att nämnda rätt är fast rotad i folks medvetande och att en lagändring därför ej skulle komma att tillräckligt beaktas av allmänheten, vilket skulle draga med sig en del rättsförluster. Beredningen är dock knappast benägen att tillmäta farhågor av detta slag någon avgörande betydelse. Härvid förutsätter beredningen, att en dylik lagändring beredes sådan publicitet att den blir tillräckligt känd för allmänheten. På grund av vad sålunda anförts har beredningen kommit till det resultatet att den nuvarande anordningen med förmånsrätt för ogulden köpeskilling icke bör bibehållas i en ny jordabalk.

25 §. När köparen råkat i obestånd, är detta en omständighet som ger säljaren ett rimligt anspråk på möjlighet att kunna skydda sig. Vad angår lös egendom innehåller köplagen särskilda bestämmelser i detta ämne. Där köpare, som medgivits kredit, efter avtalets ingående funnits vara på sådant obestånd, att han måste antagas icke kunna rätteligen erlägga köpeskillingen, är säljaren enligt 39 § nämnda lag berättigad att innehålla godset, till dess betryggande säkerhet ställes för köpeskillingens gäldande. Om tiden för godsets avlämnande är inne, äger säljaren häva köpet, såframt ej säkerhet ställes ofördröjligen efter anmaning. Har köparen blivit försatt i konkurs, gäller enligt 40 § att säljaren, när ej tid är inne vare sig för godsets avlämnande eller köpeskillingens erläggande, kan fordra besked, huruvida konkursboet ämnar tillträda köpet. I 41 § stadgas att, då godset utgivits efter det köparen råkat i konkurs, säljaren äger kräva godset åter, såvida ej konkursboet erlägger köpeskillingen eller, i händelse denna ej är förfallen till betalning, förklarar sig vilja gälda den och på begäran ställer betryggande säkerhet. Ifall konkursboet förfogat över godset för egen räkning, så att det ej kan återställas i väsentligen oförändrat skick, äger boet ej draga sig undan från köpet. De befogenheter, som sålunda vid köp av lös egendom enligt 39 § tillagts

4 kap. Om köp, byte och gåva.

säljaren i händelse av köparens insolvens, sammanhänga med den ömsesidighet som råder mellan kontrahenternas prestationer. En säljare är i princip icke utan särskild överenskommelse pliktig att utge godset, med mindre köparen samtidigt erlägger köpeskillingen. Där säljaren vid köpslutet lämnar anstånd med betalningen, vilar detta på förutsättningen att köpeskillingen kommer att gäldas på utsatt tid. Om det sedan visar sig, att förhoppningen om köpeskillingens utfående efter all sannolikhet är ogrundad, vore det hårt mot säljaren om han skulle behöva å sin sida fullgöra avtalet. Säljaren har därför medgivits att innehålla godset och att häva köpet. För hävningsrätten kräves alltid, att dröjsmål med betalningen kan förutses såsom följd av köparens obestånd (anteciperad m o r a ) . Insolvensen berättigar icke utan vidare till slutsatsen, att likviden kommer att utebli. Men ett sådant antagande har ansetts befogat, om den insolvente köparen vid den för leveransen bestämda tiden trots anmaning underlåter att ställa säkerhet för köpeskillingens gäldande. Rätten att innehålla godset inträder däremot redan på ett tidigare stadium. Härför förutsattes icke, att köparen är oförmögen att ställa säkerhet. Befogenheten att innehålla godset har till syfte att bevara säljarens rätt till detta. Om godset kommit i köparens besittning, är säljaren i allmänhet icke berättigad att häva avtalet på grund av inträffat eller anteciperat dröjsmål med betalningen. Det vore vid sådant förhållande icke rimligt, att säljaren skulle vara nödsakad att släppa godset från sig, ehuru köparen råkat på obestånd. I händelse godset utgivits först sedan köparen kommit i konkurs, har säljaren enligt 41 § medgivits att återkräva detta; han har i dylikt fall som regel ej i tid fått vetskap om konkursen och följaktligen icke kunnat begagna sin rätt att innehålla godset. Återkravsrätten innebär, att köparen trots leveransen äger häva avtalet, såvida icke konkursboet uppfyller de i lagen stadgade villkoren för köpets vidblivande. Den säljaren i 40 § tilllagda befogenheten att redan före leveranstiden häva köpet i händelse av köparens konkurs sammanhänger med att konkursboet eljest finge möjlighet att spekulera på säljarens bekostnad genom att hålla frågan om sitt tillträdande av köpet svävande. När det gäller köp av fast egendom är säljarens möjlighet att kunna frånträda avtalet på grund av utebliven likvid beroende av att förbehåll därom gjorts i köpehandlingen. Däremot kan besittningsövergången ej tilldelas samma roll som vid köp av lös egendom; vid fastighetsköp förlorar säljaren sin hävningsrätt endast om han utfärdar en obetingad överlåtelsehandling. Härav följer alt även i fall av köparens insolvens det ej kan bli tal om att tilllägga säljaren hävningsrätt under annan förutsättning än att köpet alltjämt är villkorligt. Vid sådant förhållande lärer tillräcklig anledning knappast föreligga att tillerkänna säljaren en mot stoppningsrätten vid köp av lös egendom svarande befogenhet. Även i fråga om köp av fast egendom gäller naturligen, att avhängighetsförhållandet mellan kontrahenternas prestationer motiverar rätt för säljaren att häva avtalet vid anteciperad mora, lika väl som vid ett redan inträffat dröjsmål med likviden. Liksom vid köp av lös egendom skulle det för säl-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

jaren innebära en betydande olägenhet, om han hade att — oaktat h a n saknade utsikt att bekomma köpeskillingen — avvakta dennas förfallotid och icke dessförinnan kunde avyttra fastigheten till annan spekulant eller eljest fritt disponera däröver. Vad nu sagts har avgörande betydelse även om köpeskillingen, såsom vanligen är fallet, icke i sin helhet skall gäldas kontant. Där säljaren har hävningsrätt på grund av anteciperad mora, är det u t a n vidare klart, att han också är berättigad att innehålla fastigheten. Beträffande köp av lös egendom föreligger hävningsrätt enligt 39 § köplagen först, då leveranstiden är inne. Såsom skäl för denna begränsning har anförts, att det icke rimligen kan begäras av en insolvent köpare att han, när helst någon säljare fordrar det, skall ställa säkerhet för likviden, innan han ännu är berättigad att komma i besittning av godset. 1 Tydligt är att köparen ofta har större möjligheter att anskaffa dylik säkerhet vid en tidpunkt, då han får disponera över godset. Särskilt gäller detta, när köpet avser egendom, vars värde vid leveranstiden icke kan på förhand tillförlitligt beräknas. I fråga om fast egendom lärer däremot köparens tillträde av egendomen icke i samma grad inverka på hans utsikter att ställa säkerhet för köpeskillingens gäldande; det är i allmänhet först sedan överlåtelsen blivit definitiv och köparen erhållit lagfart på fastigheten som h a n kan utnyttja dess kreditvärde. Vid fastighetsköp torde därför knappast tillräcklig anledning föreligga att göra hävningsrätten beroende av att köparen äger tillträda fastigheten. Den omständigheten, att köparen som regel först i och med lagfarten k a n begagna fastigheten såsom kreditobjekt, medför att vid fastighetsköp anteciperad mora — i motsats till vad fallet vanligen är vid köp av lös egendom — kan antagas föreligga redan innan tiden för egendomens utgivande är inne. I anslutning till det ovan anförda skall säljaren enligt förevarande paragraf vara berättigad att, där överlåtelsen enligt avtalet är beroende av köpeskillingens riktiga erläggande, häva köpet i händelse av köparens insolvens, såframt ej på anmaning betryggande säkerhet ställes för köpeskillingens gäldande. För hävningsrätten kräves, att insolvensen uppenbarats efter köpets avslutande och har den karaktären, att köparen måste antagas icke kunna rätteligen erlägga köpeskillingen. Härutinnan åsyftas full överensstämmelse med vad som gäller i fråga om köp av lös egendom. Liksom i köplagen ha särskilt omnämnts de fall, då köparens insolvens uppenbarats genom konkurs, ackordsförhandling, utmätning eller betalningsinställelse. Med hänsyn till det betydande belopp, varom här kan vara fråga, torde något rådrum böra lämnas köparen för anskaffande av säkerheten. Det torde få anses till fyllest, att sådan säkerhet ställes utan oskäligt uppehåll efter anmaningen; i sakens natur ligger att detta anstånd måste bli av kort varaktighet. I den mån köpeskillingen skall erläggas genom revers med säkerhet av inteckning i fastigheten, finns naturligen icke något utrymme för en hävningsrätt. Köparen har ju då redan i förväg lämnat av säljaren godtagen säkerhet för köpeskillingens betalning. 1

Almén,

34—600777

Köplagen I s. 588. Jfr III

Gustaf

Carlson

i S v J T 1924 s. 71.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

Eftersom hävningsrätt föreligger oberoende av om tillträdesdagen är inne, saknas anledning att upptaga någon motsvarighet till bestämmelserna i 40 och 41 §§ köplagen om skyldighet för konkursbo att lämna besked om köpets övertagande och rätt för säljaren att av konkursboet kräva godset åter. Vad angår det i sistnämnda paragraf behandlade fallet, att egendomen ej kan återställas i väsentligen oförändrat skick, lärer av 26 § andra stycket i detta kap. analogt följa, att konkursboet i dylikt fall icke äger mot säljarens bestridande draga sig undan från köpet. Paragrafen bör, lika litet som 39 § köplagen, anses uttömmande ange de förhållanden, under vilka köparens insolvens utgör anteciperad mora. Sålunda får anteciperad mora anses vara för handen, då köparen förklarar sig icke kunna erlägga köpeskillingen på förfallodagen. Säljaren äger i sådant fall häva avtalet, utan att han anmanat köparen att ställa säkerhet för köpeskillingens gäldande. Tydligt är att anteciperad mora kan föreligga även i andra fall än då köparen kommit på obestånd. Såsom exempel må anföras det fall, då köparen under oriktigt påstående om kontraktsbrott å säljarens sida säger sig icke ämna betala köpeskillingen. Av allmänna grundsatser om anteciperad mora torde följa, att säljaren i ett dylikt fall är berättigad häva avtalet. 1 Där avtalet häves, bör säljaren skäligen vara berättigad till ersättning för skada, som härigenom åsamkas honom. Motsvarande spörsmål i fråga om lös egendom har tidigare, på grund av lagens tystnad, varit föremål för tvekan, 2 och beredningen har därför upptagit ett stadgande om säljarens rätt till skadestånd. Om köparen kommit i konkurs, kan säljaren uppenbarligen icke rikta sitt ersättningsanspråk mot konkursboet utan är hänvisad tiii att bevaka detta i konkursen. 26 §.

När avtalet häves på grund av förbehåll i köpehandlingen eller med stöd av bestämmelse i detta kap., har vardera kontrahenten att återbära vad han bekommit genom avtalet. Om köpeskillingen är helt eller delvis erlagd, skall säljaren följaktligen återbetala beloppet till köparen. Där köparen tillträtt fastigheten, åligger det honom att återställa den till säljaren. Köparen kan alltså icke häva avtalet, då han genom att i sin tur avyttra fastigheten satt sig ur stånd att återlämna den till säljaren eller fastigheten blivit exekutivt försåld till gäldande av köparens skuld. Att egendomen övergått till tredje m a n kan emellertid stundom bero av säljaren; detta är händelsen när en exekutiv auktion har föranletts av att säljaren ej fullgjort sin skyldighet att gälda ett i fastigheten intecknat belopp, för vars betalning köparen icke har att svara enligt avtalet. I dylikt fall är köparen uppenbarligen, oaktat han icke förmår återställa fastigheten, berättigad att häva avtalet och återbe1 Jfr beträffande motsvarande spörsmål vid köp av lös egendom S v J T 1942 s. 667 ff. " A l m é n a. a. s. 591 ff.

Rudolf

Eklund

i

4 kap. Om köp, byte och gåva.

komina köpeskillingen efter avdrag av vad som kan ha tillfallit honom vid den med anledning av auktionen hållna köpeskillingslikviden. 1 Då kontrahent vill häva avtalet, kan fastigheten vara besvärad av inteckning, som meddelats på grund av köparens utfästelse. För säljaren uppkommer i sådant fall en situation likartad med den som föreligger för köparen, när fastigheten efter köpet intecknats av säljaren. Av motsvarande skäl, som angivits vid 17 §, bör säljaren i händelse av köpets hävande vara berättigad att innehålla så mycket av köpeskillingen som svarar mot det intecknade beloppet. Om det belopp säljaren uppburit icke förslår härtill, bör h a n kunna motsätta sig avtalets hävande, såframt köparen ej till honom erlägger skillnaden. De bestämmelser, som i dessa hänseenden upptagits i första stycket av förevarande paragraf, överensstämma i sak med motsvarande regler i 20 § andra stycket i 1909 års förslag. Stadgandena skola uppenbarligen vinna tillämpning även i de fall då köparen väl icke låtit ytterligare inteckna fastigheten men ånyo utgivit en inteckning, som han vid köpet fått mottaga av säljaren, eller belånat en inteckning utöver det belopp, till vilket den vid köpet var utnyttjad. Liksom motsvarande stadganden i 1909 års förslag avse reglerna i paragrafens första stycke även fall, där på grund av köparens utfästelse i fastigheten intecknats rätt till årlig ränta. De skola vidare tillämpas, då fastigheten efter köpet intecknats för rätt till avgäld. Däremot omfatta dessa regler, till skillnad från 1909 års förslag, icke rätt till födoråd, som utgår i penningar eller varor och på grund av köparens upplåtelse inskrivits i fastigheten. Skälen till denna avvikelse framgå av vad som anförts vid 17 § i fråga om sådana gravationer. Huruvida säljaren i ett dylikt fall skall behöva återtaga fastigheten torde böra avgöras med hänsyn till betydelsen av den olägenhet, som upplåtelsen kan innebära för honom. Detsamma bör gälla, där köparen belastat fastigheten med nyttjanderätt, servitutsrätt eller annan rätt, som på grund av inskrivning eller eljest kan åberopas mot säljaren. I andra stycket av förevarande paragraf har sålunda stadgats att, om sådan upplåtelse väsentligen minskar fastighetens värde eller dess användbarhet i säljarens hand, köparen icke skall äga mot säljarens bestridande häva avtalet. Beredningen har vidare i paragrafens andra stycke upptagit en bestämmelse, att köpet icke m å hävas mot säljarens bestridande, där fastigheten genom köparens åtgärd eller vållande väsentligen försämrats eller minskats i värde. Detta stadgande överensstämmer i sak med regeln i 20 § första stycket i 1909 års förslag. Att fastigheten på grund av fallande konjunkturer blivit mindre värd skall icke inverka på köparens rätt att häva avtalet. Hävningsrätten skall ej heller röna inflytande av att fastigheten av våda skadats eller försämrats; i sådant fall bör för fastighetsköpets del gälla detsamma som enligt 58 § köplagen. För det fall att köparen vanvårdat fastigheten eller företagit skogsavverkning eller annan åtgärd, varigenom egen1

II s. 194. Jfr N J A 1889 A 95, 1897 s. 537 och 1903 s. 411.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

domen nedgått i värde, har däremot synts rimligt, att säljaren icke skall vara skyldig att återtaga fastigheten i dess försämrade skick; köparen är alltså hänvisad till att begagna honom medgivna befogenheter i övrigt, vanligen att begära skadestånd och avdrag på köpeskillingen. Även i dylikt fall har emellertid endast ett förhållande av väsentlig betydelse ansetts böra inverka på hävningsrätten; detta står ock i överensstämmelse med 57 § köplagen. Har egendomen endast obetydligt försämrats, skall köparen följaktligen vara bibehållen vid sin rätt att frånträda avtalet och säljaren ha att åtnöjas med ersättning för värdeminskningen. 27 §.

I fråga om lös egendom stadgas i 57 § köplagen, att säljare vid avtalets hävande icke äger återbekomma godset med mindre han återbär vad han uppburit å köpeskillingen. Enligt samma lagrum kan köparen, om han är berättigad till ersättning av säljaren, hålla godset inne till dess ersättningen gäldas eller betryggande säkerhet ställes härför. Den köparen sålunda medgivna rätten att icke behöva avstå godset annorledes än mot återbäring av köpeskillingen gäller även i förhållande till säljarens borgenärer vid utmätning eller konkurs. Rätten att innehålla godset för ersättningsanspråk har däremot karaktären av retentionsrätt, som ej kan bibehållas vid exekutiv försäljning; köparen äger emellertid enligt 17 kap. 3 § handelsbalken för sin fordran förmånsrätt i godset framför säljarens övriga borgenärer. Vad angår fast egendom saknas motsvarande bestämmelser. I rättspraxis har m a n emellertid sökt tillvarataga köparens rätt att återbekomma köpeskillingen genom att, vid bifall till talan om köpets hävande, göra fastighetens överlämnande till säljaren beroende av köpeskillingens återgäldande. Samma ståndpunkt synes ha intagits beträffande köparens anspråk på gottgörelse för nödig och nyttig kostnad, som nedlagts på fastigheten, och för vissa a n d r a utgifter med anledning av köpet eller dess hävande. 1 I motiven till 1909 års förslag anmärktes, att det icke kunde anses såsom en tillfredsställande utväg att vid bifall till talan om hävande av fastighetsköp söka tillämpa den grundsats, som i fråga om lös egendom kommit till uttryck i 57 § köplagen. Skulle en rätt för köparen att vägra överlämna fastigheten icke bli av ringa betydelse, måste den vara något mer än en personlig rätt i förhållande till säljaren; den måste äga giltighet även mot tredje m a n . Att låta frågan om köpets återgång eller bestånd bero av säljarens förmåga att återgälda köpeskillingen skulle emellertid leda till en alltför vådlig osäkerhet i äganderättsförhållandena. Beträffande fast egendom skulle en bestämmelse av detta innehåll eller en retentionsrätt för köparen komma i uppenbar strid med grundsatser, som vore bestämmande för lagstiftningen angående rätt till sådan egendom; för rätt till fast egendom vore icke innehavet utan inskrivningen avgörande. 2 1 N J A 1893 A 194, 1896 s. 467, 1909 A 92, 1912 A 291 och 1922 s. 491. Jfr N J A 1892 s. 550 (JustR:n Isberg och Afzelius) och 1910 s. 513. 2 II s. 195; III s. 192 och 251 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

233 I 1909 års förslag löstes spörsmålet i anslutning till förslagets bestämmelser om tryggande av den rätt till ersättning för kostnad å fastighet, som tillkommer den vilken nödgas avträda fastigheten efter klander. I motiven till dessa bestämmelser anfördes att, om man ville bereda den ersättningsberättigade verkligt skydd för hans rätt, endast två utvägar stode öppna. Antingen skulle man kunna ålägga den som instämt klandertalan att, där motparten det äskade, ställa betryggande säkerhet för den ersättning h a n kunde vara skyldig att utge, vid äventyr att käromålet eljest avskreves. Eller ock finge m a n söka att, med iakttagande av de i hänsyn till den allmänna rättssäkerheten grundade förutsättningarna, bereda den ersättningsberättigade en verklig sakrätt i fastigheten. Av dessa vägar vore den förra mindre tillfredsställande såsom alltför betungande för käranden. Därför hade den senare beträtts, varvid bestämmelserna om säljares säkerhetsrätt för ogulden köpeskilling fått tjäna till mönster. 1 För fastighetsköpets del reglerades frågan i 4 kap. 22 § av förslaget. Då köpeskillingen eller någon del därav skulle återbäras till köparen eller ersättning utges till honom för kostnad, som han nedlagt på fastigheten, skulle köparen njuta säkerhet i egendomen, som om inteckning för hans fordr a n vore beviljad den dag, anmälan om tvisten gjordes för antecknande i fastighetsboken. Denna köparens rätt betingades emellertid av att h a n sökte inteckning, å landet sist å det lagtima ting som inföll näst efter nittio dagar och i stad inom nittio dagar från det dom, varigenom återbäring ålades eller ersättning blev till beloppet bestämd, vann laga kraft. Om fastigheten då ej var lagfaren för säljaren, skulle den tid, inom vilken köparen hade att söka inteckning, i stället räknas från det lagfart söktes för säljaren. Att förmånsrätten för köparens inteckning sålunda skulle räknas tillbaka till tidpunkten för anmälan om tvisten sammanhängde med att en säljare, som hade lagfart på fastigheten, var oförhindrad att belasta denna med inteckningar. Något förbud för honom att söka inteckning i fastigheten gällde varken under rättegången eller därefter under fristen för intecknande av köparens fordran. En ansökan om inteckning skulle visserligen i sådant fall förklaras vilande men komme, om fastigheten återginge till säljaren, att beviljas och medförde då förmånsrätt från dagen för ansökningen. I syfte att förebygga den fara för fastighetskrediten, som köparens förmånsrätt för en ännu icke intecknad fordran kunde medföra, upptogs i 23 § en bestämmelse, enligt vilken anteckningen i fastighetsboken om tvisten ej finge avföras före utgången av den tid, inom vilken köparen ägde söka inteckning för sin fordran. 2 Vidare föreskrevs i 22 § av förslaget att köparen, därest han ville föra särskild talan om ersättning för kostnad å fastigheten, hade att instämma säljaren inom nittio dagar efter det domen i huvudsaken vann laga kraft, vid äventyr att eljest rätten till talan ginge förlorad. Sådan talan skulle inom samma tid anmälas för antecknande i fastighetsboken, i händelse kö1 2

I I I s. 252. Jfr I I I s. 253.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

paren för sitt ersättningsanspråk ville åtnjuta den angivna förmånsrätten i fastigheten. Den i rättspraxis begagnade utvägen att, vid bifall till talan om köpets hävande, förbinda fastighetens överlämnande med återbetalning av köpeskillingen och ersättning för vissa kostnader utgör endast ett ofullständigt skydd för köparens fordringsanspråk. Det framstår med hänsyn härtill såsom önskvärt att, i den mån det låter sig göra, bereda köparen ett starkare skydd. På de skäl, som anfördes i motiven till 1909 års förslag, bör det dock icke ifrågakomma att för fastighetsköpets del upptaga någon motsvarighet till bestämmelserna i 57 § köplagen. Att införa en skyldighet för säljaren att ställa säkerhet för köparens fordringsanspråk vid äventyr att hans talan eljest avskreves skulle vara alltför betungande för säljaren. Genom att föreskriva en sådan skyldighet vunnes för övrigt icke något skydd för köparens anspråk, när det är denne som instämt talan om köpets hävande. Vid dessa förhållanden torde önskemålet att bereda köparen ett bättre skydd knappast kunna realiseras i annan ordning än genom att medge inteckningsrätt i fastigheten. Denna redan i 1909 års förslag anvisade lösning förutsätter att säljaren icke kan genom att själv inteckna fastigheten göra köparens säkerhet illusorisk. I nyssnämnda förslag tillerkändes därför köparen för sin fordran förmånsrätt i fastigheten enligt liknande regler som gälla beträffande ogulden köpeskilling. Att, i anslutning till 1909 års förslag, medge köparen att söka inteckning i fastigheten med förmånsrätt från dagen för tvistens antecknande i fastighetsboken skulle väl i och för sig icke behöva inge alltför starka betänkligheter, såvitt angår köparens anspråk på köpeskillingens återbetalande. Detta anspråk blir — till skillnad från köparens ersättningskrav — alltid prövat i målet om köpets hävande. Medan processen pågår och det följaktligen är ovisst vem fastigheten kommer att tillhöra, bör säljaren icke få anlita fastigheten såsom kreditobjekt. Och sedan målet blivit slutligt avgjort, skulle som regel icke möta någon svårighet för långivare att konstatera, huruvida köparens fordran blivit gulden eller icke. Det vore ock tänkbart att modifiera förslaget därhän, att anteckningen i fastighetsboken skulle få avföras, så snart säljaren företedde kvitto på fullgjord betalning. För att en långivare icke skulle förbise möjligheten av att en bättre prioriterad inteckning beviljades i fastigheten kunde vidare föreskrivas, att anteckningen i boken skulle uttryckligen ange köparens eventuella rätt till inteckning med förmånsrätt från dagen för anteckningen. Annorlunda skulle det ställa sig i fråga om köparens anspråk på ersättning för kostnad, som han nedlagt på fastigheten. I händelse köparen förde särskild talan om gottgörelse för sådan kostnad, skulle förmånsrätten medföra den nackdelen för säljaren att denne, oaktat fastigheten återgått till honom, finge svårt att belåna densamma, så länge inteckning kunde komma att meddelas för köparens till beloppet ännu icke fastställda fordringsanspråk. Även med den i 1909 års förslag upptagna preskriptionstiden för instämmande av talan om kostnadsersättning bleve köparens anspråk mången

4 kap. Om köp, byte och gåva.

gång slutgiltigt prövat först lång tid efter köpets hävande, och säljaren kunde följaktligen lida allvarligt förfång av den köparen medgivna förmånsrätten. Efter köpets hävande skulle över huvud uppkomma olägenheter för fastighetskrediten och fastighetsomsättningen av sådant slag, som enligt det vid 24 § anförda talar mot bibehållande av de nuvarande reglerna om förmånsrätt för ogulden köpeskilling. Detsamma skulle gälla i fråga om köparens skadeståndsfordran, i händelse förmånsrätten utsträcktes till att avse även denna, vilket dock icke var fallet i 1909 års förslag. Dylika olägenheter torde under alla omständigheter vara ofrånkomliga, därest man vill i full utsträckning genom inteckningssäkerhet trygga köparens rätt till ersättning för kostnad på fastigheten och till skadestånd. Och att medge köparen inteckningsrätt under förutsättning att hans anspråk på gottgörelse för kostnad eller skadestånd bleve prövat samtidigt med talan om köpets hävande skulle verka alltför slumpartat. Enligt beredningens mening kan köparen för sin fordran på köpeskillingens återbetalande tillerkännas en inteckningsrätt, låt vara att denna lämpligen torde utformas efter delvis andra linjer än i 1909 års förslag. Däremot bleve det oskäligt betungande för säljaren, om inteckningsrätten jämväl finge avse gottgörelse för kostnad på fastigheten och skadestånd. Att införa någon särskild anordning för tillvaratagande av köparens anspråk i dessa hänseenden låter sig därför icke göra. Genom beredningens förslag blir emellertid köparens intresse vid avvecklingen av köpet tillgodosett i den viktigaste delen, i det att han tryggas i sin rätt att återbekomma den egna prestationen. Det måste anses önskvärt att ifrågavarande restitutionsanspråk, liksom inteckningsrätt i allmänhet, erhåller prioritet från den dag inteckningen sökes. Enligt beredningens mening bör något hinder icke möta mot att medge köparen att, så snart talan om köpets hävande blivit instämd, söka inteckning i fastigheten till säkerhet för köpeskillingens återbärande. Ansökningen synes lämpligen böra förklaras vilande i avbidan på tvistens utgång och upptagas till slutlig prövning, då laga kraft vunnen dom föreligger. I händelse kärandens talan bifalles, skall inteckning meddelas för det i domen angivna beloppet. Visas att den vilandeförklarade ansökningen förfallit, skall, enligt vad beredningen i annat sammanhang ämnar föreslå, anteckning härom göras i fastighetsboken. Då talan om köpets hävande blivit instämd, skall enligt vad beredningen tänker sig domstolen av eget initiativ göra anmälan härom till inskrivningsdomaren för anteckning i fastighetsboken. Efter det denna anteckning skett skall säljaren icke under rättegången kunna få ansökan om inteckning i fastigheten beviljad eller vilandeförklarad. Genom anteckningen avskäres vidare tredje man från möjligheten till godtrosförvärv av fastigheten. Enligt beredningens förslag kan köparen alltså under hela rättegången söka inteckning för sin fordran på köpeskillingens återbärande utan risk att hans säkerhet göres värdelös genom att säljaren tager inteckning i fastigheten. Vid sådant förhållande synes obehövligt att hindra säljaren att in-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

teckna fastigheten, sedan talan om köpets hävande bifallits genom laga kraft ägande dom. Dröjer köparen med att söka inteckning till dess hans fordran blivit utdömd, får han stå risken att hans inteckning kommer i sämre förmånsrättsläge än eljest blivit fallet. Köparen bör vidare icke bibehållas vid sin inteckningsrätt under någon längre tid efter det hans fordran på köpeskillingens återbetalande blivit slutgiltigt fastställd. Det synes kunna fordras att köparen, vid utebliven likvid, utan onödigt dröjsmål beslutar, huruvida han skall begagna sig av sin inteckningsrätt eller icke. Den tid, inom vilken inteckning senast skall sökas, torde k u n n a bestämmas till tre månader från det laga kraft vunnen dom föreligger om hans fordran. För att köparen skall kunna få inteckning för sitt anspråk på köpeskillingens återbetalande förutsattes, att fastigheten lagfarits för säljaren. I händelse säljaren icke erhållit lagfart på fastigheten, skulle enligt 1909 års förslag fristen för sökande av inteckning räknas först från det lagfart söktes för denne. Det synes beredningen påkallat att, där lagfart icke meddelats för säljaren, den frist inom vilken köparen h a r att söka inteckning för det honom tilldömda beloppet skall börja löpa först från det lagfart beviljas för säljaren. Förmånsrätten torde dock även i sådant fall böra räknas från dagen för ansökningen. För köparen föreligger väl härigenom en viss risk att säljaren kan komma att före honom söka inteckning i fastigheten. Men att för här avsett fall införa en motsvarighet till den nuvarande förmånsrätten för ogulden köpeskilling synes icke böra ifrågakomma. Den, som köper en för hans fångesman icke lagfaren fastighet, får åtnöjas med en något svagare inteckningsrätt för köpeskillingens återbärande. Det må nämnas att, då något lagfartshinder icke föreligger, köparen enligt vad beredningen tänker sig skall kunna av inskrivningsdomaren medges att i säljarens ställe låta lagfara dennes fång, därvid han äger av säljaren söka åter sin kostnad. Enligt 1909 års förslag hade köparen rätt till tvångsinteckning icke blott där talan fördes om köpets hävande utan även där tvisten gällde återgång av ett ogiltigt köp. Jämväl beredningen anser, att dessa fall böra bedömas lika. Beträffande återgångsfallen må erinras därom, att frågan om köpeskillingens återbärande och om utgivande av skadestånd stundom är uttryckligen reglerad i andra delar av lagstiftningen. Bestämmelser härom återfinnas sålunda i 5 kap. 9 § förmynderskapslagen och i lagen den 27 juni 1924 om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. Däremot har någon tvångsinteckningsrätt ej tillerkänts köparen i sådana fall, då köpet är ogiltigt ipso jure och följaktligen något yrkande icke förutsattes för köpets återgång. Ett undantag har dock ansetts böra göras för de fall, där köpet återgår till följd av legala villkorsbestämmelser som upptagits i 7 och 8 §§ av detta kap. Inteckningsrätten måste i dessa fall avse den fastighet, till vilken området eller andelen hör. Detsamma bör naturligen gälla, i händelse talan föres om hävande eller återgång av köp av ägovidd eller fastighetsandel, som icke blivit utbruten genom laga delning.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

237 Såsom ovan anförts hade köparen enligt 1909 års förslag att, där han ville föra särskild talan om ersättning för kostnad å fastigheten, instämma säljaren inom viss kortare tid från det domen i huvudsaken vann laga kraft. I motiven till motsvarande stadgande i kap. om klander anfördes, att det icke kunde anses lämpligt att ett sådant anspråk holies svävande under alltför lång tid. Med hänsyn till att den i förslaget upptagna tysta förmånsrätten för köparens fordran på sådan ersättning icke borde besvära fastigheten under längre tid än som vore alldeles oundgängligt sattes preskriptionstiden för särskild ersättningstalan till nittio dagar efter det domen i huvudsaken vunnit laga kraft. 1 Då beredningen icke föreslår någon förmånsrätt för dylik ersättning, bortfaller den främsta anledningen att uppställa en särskild preskriptionsfrist. Vad i övrigt anförts till stöd härför har icke övertygat beredningen om nödvändigheten att begränsa den vanliga tioårspreskriptionen.

Om byte. 28 §.

Såsom framhölls i motiven till 1909 års förslag är det naturligt att låta de för köp givna reglerna i tillämpliga delar gälla även för byte. En sådan anpassning torde i allmänhet icke föranleda någon särskild svårighet eller osäkerhet. I bytesavtalet kan vardera kontrahenten liknas både vid säljare och köpare. Beträffande den egendom som bortbytes blir nämligen hans ställning jämförlig med en säljares, medan h a n i fråga om den egendom h a n tillbyter sig kan jämföras med en köpare. Lämnas vid bytet mellangift i penningar, kan vad som stadgats om köpeskilling tillämpas å mellangiften. I sådana fall, då enligt 11, 12 och 16—18 §§ köpare är berättigad till avdrag å köpeskillingen, kan vid byte ett motsvarande avdrag göras å mellangiften. Från den allmänna principen om bytes likställande med köp gjordes i 1909 års förslag ett undantag avseende hemulsskyldigheten. En motsvarande tillämpning av den för köp givna regeln om att säljaren skall återbära köpeskillingen, därest egendomen icke kan värjas, skulle närmast ha föranlett, att den byteskontrahent, som står i hemul, bleve skyldig att återlämna den egendom han fått i byte. Detta är i själva verket också den lösning som blivit genomförd i 1734 års lag. Enligt 11 kap. 4 § jordabalken är nämligen den, som efter klander frånvinnes en genom byte förvärvad fastighet, berättigad att återtaga den av honom bortbytta fastigheten, såvitt denna icke ånyo överlåtits och nye innehavaren sökt lagfart. Denna regel ersattes i 1909 års förslag med en bestämmelse, enligt vilken den som drabbats av klandret icke får återtaga den fastighet han gav i byte utan endast kräva ersättning i penningar. Såsom skäl för denna nyhet framhölls väsentligen, att fastighetsvärdena under nutida förhållanden blivit mera beroende av individuella omständigheter och växlande konjunkturer än vad fallet varit i äldre tid. Ett 1

I I I s. 251.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

antagande att två fastigheter, som gått i byte mot varandra, skulle jämväl efter en längre tids förlopp äga ungefär lika värde, skulle numera så ofta råka i uppenbar strid med verkliga förhållandet, att det såsom grund för en uppgörelse skulle bli i hög grad olämpligt. 1 Mot hemulsskyldighetens fullgörande in natura talar enligt beredningens mening särskilt den omständigheten att därigenom göres ett onödigt stort ingrepp i de bestående förhållandena. Med hänsyn härtill har beredningen givit sin anslutning till regeln att ersättning skall utgå i penningar. Sådan ersättning skall naturligen bestämmas efter värdet av den bortbytta fastigheten vid tiden för bytesavtalets ingående. Den i förslaget upptagna föreskriften om ersättning i penningar vid fullgörande av hemulsskyldighet är så avfattad, att den inbegriper även det fall att någon av de i bytet ingående fastigheterna varit föremål för dubbelöverlåtelse och i följd därav frångått byteskontrahenten. Av regeln om ersättning i penningar lärer jämväl följa, att om blott en del av den fastighet, som klandret eller tvisten avsett, frångått kontrahenten, denne vid utövande av hävningsrätt enligt 20 § andra stycket icke skall kunna återtaga den egendom han gav i byte utan endast kräva ersättning för dennas värde. I övrigt skola enligt förslaget de vid köp gällande reglerna om hemulsskyldighet tilllämpas även vid byte. Var den som drabbats av klandret i god tro vid tiden för bytesavtalet, skall han alltså utöver nyssnämnda ersättning k u n n a fordra skadestånd. I detta ingår gottgörelse för värdestegring å den tillbytta fastigheten, i den mån denna icke motsvaras av sådan nedlagd kostnad för vilken rätte ägaren är ersättningsskyldig.

Om gåva. 29 §. Formregeln i 1 kap. 2 § jordabalken omfattar jämväl gåva av fast egendom. Sådan gåva skall enligt detta lagrum skriftligen ske med tvägge manna vittne och de villkor däri sättas, vara gåvan sig grundar. Endast givarens underskrift på gåvohandlingen anses erforderlig; detta gäller även, där gåvotagaren har att fullgöra något för överlåtelsen uppställt villkor eller hans rådighet över egendomen i något hänseende inskränkes genom bestämmelse i gåvohandlingen. För gåvans fullbordande kräves, att handlingen överlämnas till gåvotagaren eller någon, som för dennes räkning mottager handlingen. Det förekommer ej sällan, att gåvotagaren avkräves en uttrycklig förklaring att han är villig mottaga gåvan och iakttaga med denna förbundna villkor. Detta torde ofta vara fallet, då gåvan är förenad med en ändamålsbestämmelse. Självfallet föreligga ömsesidiga viljeförklaringar vid sådana mellanformer av köp och gåva eller byte och gåva, där överlåtelsen är för1

II s. 206.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

knippad med en motprestation. Huruvida gåva kan anses förutsätta en viljeförklaring av gåvotagaren har i doktrinen varit föremål för olika meningar. Å ena sidan har hävdats, att giltig överlåtelse krävde gåvotagarens samtycke till att mottaga egendomen. Å andra sidan har uttalats, att äganderätten överginge å gåvotagaren utan dennes medverkan. I rättspraxis h a r i ett fall samtycke till gåva funnits erforderligt; 1 samtycket behövde dock icke ha karaktären av en uttrycklig viljeförklaring utan kunde jämväl annorledes anses ådagalagt. Även med den uppfattning, enligt vilken samtycke ej är nödvändigt, är det emellertid otvivelaktigt att givarens viljeförklaring blir utan verkan i händelse gåvotagaren avböjer gåvan. 2 Då gåvohandlingen överlämnas till närvarande gåvotagare utan att denne därvid gör någon erinran, lärer han få anses h a mottagit gåvan; begär han betänketid, torde väl som regel någon tradition av handlingen icke ske, förrän h a n lämnat besked. Har handlingen tillställts tredje man, som saknar gåvotagarens bemyndigande, eller översänts med posten, beror det av omständigheterna, huruvida gåvotagarens underlåtenhet att uttryckligen avvisa gåvan k a n anses innebära dennas mottagande; dröjsmålets längd och hans uppträdande i övrigt äro härvid vägledande faktorer. De skäl, som i fråga om köp föranlett beredningen att kräva skriftlig form samt medverkan av två vittnen, av vilka ett skall vara laga köpevittne, äga giltighet även beträffande gåva. Liksom vid köp bör kravet på skriftlig form gälla rättshandlingen i dess helhet. Ett särskilt spörsmål är, huruvida såsom en nödvändig förutsättning för gåvas giltighet bör uppställas att jämväl gåvotagaren skall vara tillstädes vid gåvotillfället och rättshandlingen sålunda avslutas i samtidig närvaro av båda parterna jämte vittnen. I samband härmed står frågan, huruvida tillika bör krävas gåvotagarens underskrift på gåvobrevet. Enligt 1909 års förslag, som beträffande köp inskränkte sig till att kräva säljarens underskrift på överlåtelsehandlingen, behövde gåvobrevet naturligen undertecknas endast av givaren. I jordabalkskommissionens förslag, enligt vilket köp skulle avslutas inför laga köpevittne och båda kontrahenternas n a m n på köpehandlingen skulle bestyrkas av vittnet, föreskrevs beträffande gåva blott att givarens underskrift på gåvohandlingen skulle bevittnas i denna ordning. I motiven anfördes, att det visserligen kunde ifrågasättas att fordra även gåvotagarens underskrift och dess bestyrkande av köpevittnet. Ett stadgande av denna innebörd innefattade emellertid enligt kommissionens mening så stor avvikelse från gällande uppfattning och bestämmelser om gåva, att det i varje fall icke borde införas i samband med kommissionens förslag. Att gåva av fast egendom fullbordas genom en helt formlös tradition av gåvobrevet kan medföra rättsosäkerhet och föranleda onödiga och svårbedömliga rättstvister. Det blir stundom vanskligt att avgöra, huruvida en tradition av gåvobrevet varit avsedd eller en åsyftad tradition kommit till stånd. 1 2

N J A 1916 s. 71. af H ä l l s t r ö m ,

Formkravet vid fastighetsöverlåtelse, i F J F T 1932 s. 363.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

E n liknande risk för rättsosäkerhet och därav föranledda rättegångar uppkommer genom att gåvotagaren äger i efterhand och formlöst acceptera eller avslå gåvan. Det kan bli föremål för tvekan, när gåvotagarens befattning med egendomen eller hans uppträdande i övrigt får anses innebära att han mottagit gåvan och, omvänt, när hans beteende bör uppfattas såsom ett avvisande av denna. 1 Såväl överlåtelsens fullbordan genom tradition av gåvobrevet som gåvans mottagande bli sålunda, i fall av behov, att styrka helt vid sidan av det gällande formkravet. Enbart genom fordran på skriftlig form och handlingens undertecknande av givaren i närvaro av vittnena ernås följaktligen icke den ordning och trygghet, som bör eftersträvas i äganderättsförhållanden rörande fast egendom. Det nuvarande systemet ter sig än mindre tillfredsställande med hänsyn till den av beredningen tillämnade utvidgningen av lagfartens rättsverkningar, enligt vilken inskrivning i fastighetsboken skall gälla såsom materiellt riktig i förhållande till tredje man i god tro. Den ökade rättsliga verkan, som sålunda skall tilläggas lagfarten, måste anses påkalla att gåva av fast egendom sker på ett sätt, som i högre grad än det nu medgivna är ägnat att göra äganderättsförhållandet klart och otvetydigt. En godtagbar lösning av problemet synes vara att i fråga om formen för gåva och tidpunkten för gåvans fullbordan anknyta till vad som skall gälla beträffande köp. En likställighet i formellt hänseende mellan köp och gåva är — såsom anmärktes i motiven till 1909 års förslag — så mycket mer påkallad som fall förekomma, vilka utgöra mellanformer av köp och gåva och där en olikhet i formkraven därför skulle verka stötande. Beredningen föreslår av nu anförda skäl, att gåvobrevet skall underskrivas av såväl givare som gåvotagare samt att vittnena skola närvara vid gåvotillfället och med sina namn bestyrka gåvohandlingen. Gåvan skall vara fullbordad redan därigenom, att gåvobrevet upprättats i denna form och en särskild tradition av handlingen skall icke vidare vara erforderlig för äganderättens överförande på gåvotagaren. Där gåva av fast egendom sker genom statlig myndighet, torde — lika litet som vid köp — överlåtelsehandlingens bevittnande böra anses erforderligt. 30 §.

Det genom 1810 års lagstiftning tillkomna stadgandet i 1 kap. 2 § jordabalken om förbud mot förbehåll, varigenom överlåtare av fast egendom betingar sig eller annan att framdeles vinna egendomen åter, har icke avseende å gåva. Vid sådan överlåtelse kan enligt gällande rätt, i motsats till vad fallet är vid köp, genom varje slags förbehåll bestämmas, att egendomen under någon förutsättning skall återgå till givaren eller överlämnas till tredje man, exempelvis en släkting till denne. En villkorsklausul av denna n a t u r utgör följaktligen ej heller hinder för lagfart på gåvotagarens fång. 2 Endast i den mån ett förbehåll i gåvoavtalet skulle leda till resultat, som står i strid 1 2

af Hällström N J A 1903 s. 270.

a. a. s. 370.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

med vad som stadgats angående rättshandlingar till förmån för ofödda, är förbehållet otillåtet. I motiven till 1909 års förslag framhölls såsom påtagligt, att åt den som bortgåve sin fasta egendom borde lämnas större utrymme att därvid stadga inskränkningar i förvärvarens rätt än vad som skäligen kunde tillåtas en säljare. Emellertid skulle det otvivelaktigt strida mot den grunduppfattning, på vilken 1810 års lagstiftning vilade, därest dylika inskränkande band tilllades verkan under en obegränsad framtid. Förslaget avvägde i 5 kap. 11 § dessa synpunkter sålunda, att en resolutiv villkorsbestämmelse icke i och lör sig skulle äga någon verkan mot tredje man, till vilken egendomen överlåtits. Till en sådan villkorsbestämmelse behövde därför hänsyn ej tagas vid inskrivning av gåvotagarens fång. I förhållandet kontrahenterna emellan skulle villkorsklausulen däremot k u n n a åberopas. 1 Även beredningen anser, att gåva ej bör kunna förenas med villkor under obegränsad tid. En inskränkning i rätten att förbinda gåvan med villkor bör dock icke gå lika långt som beredningen föreslår för köp. I princip kan beredningen härvid ansluta sig till den lösning, som anvisades i 1909 års förslag. Vad angår kontrahenternas inbördes förhållande bör det vara givaren tillåtet att göra gällande en villkorsbestämmelse, för vars verkan utsatts längre tid än två år från gåvohandlingens dag. Gentemot tredje man, till vilken gåvotagaren överlåtit egendomen, bör däremot endast ett villkor av kortare varaktighet äga giltighet. Av den ståndpunkt, som beredningen intagit i fråga om villkor vid köp, följer att härvid icke bör göras någon skillnad mellan resolutiva och suspensiva villkor. I överensstämmelse med det anförda har första stycket av förevarande paragraf erhållit en avfattning, varav framgår att givaren äger i gåvobrevet föreskriva villkor för gåvans bestånd utöver vad i 4 § sägs. Enligt samma stycke skall ett dylikt villkor emellertid icke k u n n a åberopas mot tredje man, som efter överlåtelse förvärvat egendomen, utan givaren i stället vara hänvisad till att av gåvotagaren utkräva gåvans värde. Härvid förutsattes, att gåvotagaren överlåtit egendomen innan talan om gåvans återgång blivit instämd; en senare överlåtelse bör naturligen icke betaga givaren rätten att göra villkoret gällande. I lagfartshänseende medför den sålunda intagna ståndpunkten att, där tiden för villkorets verkan bestämts i enlighet med 4 §, lagfart icke må beviljas för gåvotagaren förrän villkoret blivit uppfyllt. Har längre tid angivits för villkorets verkan, bör detsamma sakna betydelse för frågan om gåvotagarens möjlighet att erhålla lagfart på fånget. Genom 1810 års lagstiftning infördes vidare i dåvarande 16 kap. 1 § ärvdabalken vissa bestämmelser i syfte att hindra uppkomsten av ständiga fideikommiss i fast egendom. Sålunda meddelades föreskrifter, som begränsade möjligheten att genom testamente förordna om succession i fast egendom och om villkoren för egendomens förvaltning. Dessa föreskrifter gällde 1

II s. 210 f.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

även beträffande gåva samt andra avhandlingar och kontrakter om fast egendom. I anslutning till denna lagstiftning upptogs i 5 kap. 2 § i 1909 års förslag den regeln, att vid gåva av sådan egendom givaren icke finge angående äganderätten eller ägarens rätt att överlåta eller inteckna egendomen sträcka sitt förordnande längre än i fråga om testamente vore i lag medgivet. Hithörande testamentsrättsliga bestämmelser ha efter tillkomsten av 1909 års förslag ersatts av stadganden i 1930 års lag om testamente. Enligt den i 1 kap. 2 § första stycket upptagna huvudregeln skall förordnande till annan än den, som är född vid testators död eller då är avlad och sedermera iödes med liv, vara utan verkan. Denna regel, som avser både fast och lös egendom, modifieras genom andra stycket i samma paragraf, i det att testamente medges till förmån för blivande arvsberättigade avkomlingar till någon, som enligt första stycket äger taga testamente. För sådant förordnande gälla dock begränsningar i två hänseenden. De n ä m n d a personerna skola erhålla egendomen till full ägo senast då den, till vilken de äro avkomlingar, dör eller annan, vilken skall åtnjuta rätt till egendomen, avlider eller hans rätt eljest upphör. I förordnandet får vidare ej göras olikhet mellan syskon, vilka ej äro födda eller avlade vid testators död. Den förra inskränkningen innebär, att de ofödda testamentstagarna icke k u n n a bindas i sin förfoganderätt vare sig genom förbud mot överlåtelse eller mot inteckning eller genom annat förbehåll. De slutliga mottagarna skola erhålla egendomen utan förvaltningsinskränkningar. Samtidigt med testamentslagen utfärdades en lag om vissa rättshandlingar till förmån för ofödda. I denna lag, som jämväl avser både fast och lös egendom, föreskrives att vad i testamentslagen är stadgat med avseende å förordnande genom testamente till den, som ej är född eller avlad vid testators död, skall äga motsvarande tillämpning på förordnande genom annan rättshandling till förmån för den, som ej är född eller avlad vid tiden för förordnandet. Av motiven framgår att lagen i främsta rummet åsyftar gåva. Att någon genom gåva sökte vinna samma syfte som genom testamentariskt förordnande vore — heter det i motiven — icke ovanligt. Däremot förekomme det sällan, att andra rättshandlingar innefattade förordnanden av förevarande slag; då så någon gång vore förhållandet, torde det i regel vara fråga om ett arvskifte. 1 I fråga om gåva av fast egendom begränsas följaktligen genom sistnämnda lag kretsen av de personer, till vilka egendomen får bortgivas. Lagen innebär vidare att förbehåll, som vid gåva gjorts rörande ny ägares rätt att överlåta eller inteckna fastighet, icke skall medföra hinder för dennes arvsberättigade avkomlingar att erhålla fastigheten till full ägo senast vid förvärvarens död eller då annan, vilken skall åtnjuta rätt till fastigheten, avlider eller hans rätt eljest upphör. Motsvarande gäller beträffande andra förvaltningsinskränkningar, även sådana som sakna betydelse för ordnandet av successionsföljden. Då dylika dispositionsinskränkningar vid gåva — till skillnad 1

Lagberedningens förslag till lag om testamente m. m. (1929) s. 384.

4 kap. Om köp, byte och gåva.

från köp och byte — icke torde vara ovanliga, har det ansetts påkallat att i förevarande paragraf upptaga en hänvisning till sagda lag. 31 §. De skäl, som i fråga om köp föranlett att i 7—9 §§ uppställts särskilda villkor för giltigheten av areal- och andelsöverlåtelser, påkalla uppenbarligen samma reglering beträffande gåva. I förevarande paragraf har därför stadgats, att bestämmelserna i 7—9 §•§ skola äga motsvarande tillämpning på gåva. 32 §.

Om en överlåtelse i gåvohandlingen gjorts beroende av villkor, för vars verkan icke utsatts längre tid än två år från avtalet, bör lagfart icke kunna beviljas för gåvotagaren förrän villkoret blivit uppfyllt, och följaktligen skall dessförinnan ej heller inteckning kunna meddelas i fastigheten på grund av dennes medgivande. Har längre tid utsatts för villkorets verkan, kan förbehållet enligt 30 § första stycket icke åberopas mot tredje man, som efter överlåtelse förvärvat fastigheten; villkoret saknar därför betydelse för frågan om rätt till lagfart på gåvotagarens fång, och även inteckning kan, medan villkoret ännu är gällande, meddelas på grund av hans medgivande. Hinder mot fastighetens intecknande av gåvotagaren föreligger endast då givaren i gåvohandlingen uppställt ett uttryckligt förbud häremot. Skall gåvan återgå jämlikt ett villkor av längre varaktighet än två år — vilket alltså förutsätter att gåvotagaren icke i sin tur överlåtit egendomen — bör detta ej medföra att inteckning, som h a n tagit i fastigheten, skall förfalla. Givaren bör i stället söka ersättning för sin förlust av gåvotagaren. Motsvarande bör gälla i fråga om annan inskrivning, som tillkommit på grund av gåvotagarens upplåtelse. Den regel, som i förevarande paragraf meddelats för det fall att fastigheten sålunda vid gåvans återgång är besvärad av inskrivning, har motsvarighet i 11 § andra stycket i 1909 års förslag. Såsom en förutsättning för inskrivningens bestånd angavs emellertid i nämnda förslag, att inskrivningen blivit sökt innan återgångstalan instämdes. Beredningen föreslår i annat sammanhang, att anteckning om sådan talan skall verkställas i fastighetsboken redan i samband med stämningens utfärdande, och härigenom förhindras att inskrivning sker i fastigheten efter det talan blivit anhängiggjord. Enligt gällande rätt är den, som bortgivit fast egendom, icke hemulsskyldig mot gåvotagaren; bestämmelserna i 11 kap. jordabalken äga icke tillämpning på givaren. I 1909 års förslag upptogs i 5 kap. 4 § ett stadgande att gåvotagare, som efter klander frånvunnes egendomen, icke hade rätt till skadestånd. Om gåvan vore given för arbete eller tjänst, skulle gåvotagaren dock få skälig gottgörelse för arbetet eller tjänsten. I motiven betecknades det såsom en naturlig och allmänt antagen rättsgrundsats att den, som utan vederlag överlåtit en fastighet, i allmänhet icke är ersättningsskyldig, om gåvotagaren i följd av klander går miste om egendomen. För fall av dubbel-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

överlåtelse upptogs däremot en motsatt regel. Om gåvotagaren måste vika för annan, som också grundade sin rätt till egendomen på överlåtelse från givaren, skulle gåvotagaren enligt 3 § vara berättigad till skadestånd av givaren. Såsom skäl härför anfördes i motiven, att gåvotagarens förlust i detta fall tillkommit genom givarens rättsstridiga åtgärd att överlåta samma egendom till tvenne. I överensstämmelse med 1909 års förslag anser beredningen, att något hemulsansvar icke bör åläggas givaren. Emellertid kan beredningen icke helt ansluta sig till den reglering, som upptagits i nämnda förslag. Av allmänna skadeståndsregler lärer följa, att givare i ond tro har att ersätta godtroende gåvotagare kostnader med anledning av gåvan, som icke skola gottgöras honom av rätte ägaren. Vad beträffar gåva, som är given för arbete eller tjänst (s. k. remuneratorisk gåva), måste ävenledes skiljas mellan olika fall. Om givaren över huvud ej varit rättsligt förpliktad att utge något vederlag för arbetet eller tjänsten, kunna omständigheterna vara sådana att det skulle vara obilligt mot givaren att anse honom skyldig gälda ersättning härför, i händelse gåvotagaren går miste om fastigheten. Om däremot någon motprestation låt vara av betydligt mindre värde än gåvan skolat utgå, bör gåvotagaren vara berättigad till ersättning för arbetet eller tjänsten, då han förlorar fastigheten. Det torde få överlämnas till domstolarna att efter allmänna rättsgrundsatser pröva ersättningsfrågan med hänsyn till omständigheterna. Beredningen har alltså ej ansett erforderligt att ge uttryckliga regler angående ersättningsskyldigheten i fall, då gåva frångår gåvotagare efter klander. När egendom bortgives till en och därjämte överlåtes till annan, torde detta mera sällan bero på en avsiktlig dubbelöverlåtelse från givaren. Det vanligaste fallet är att givaren, sedan han bortgivit ett område av fastigheten, förbisett nödvändigheten av att vid en senare överlåtelse av stamfastigheten uttryckligen undantaga det ännu ej utbrutna området. Att i dylikt fall, när således givaren varit i god tro, ålägga honom skyldighet att ersätta gåvotagaren för det denne gått miste om själva området finner beredningen knappast skäligt. Av allmänna skadeståndsregler torde följa, att givaren, åtminstone om han var i ond tro, har att ersätta godtroende gåvotagare kostnader med anledning av gåvan. I beredningens förslag har på grund härav ej upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i 3 § i 1909 års förslag. I 1909 års förslag upptogos i 5 kap. åtskilliga stadganden om gåva, hämtade från 1857 års förordning angående vad i testamente givas må, så ock om gåva av fast egendom. Enligt 6 § skulle sålunda gåvotagaren, där givaren kom i nöd så att han ej kunde försörja sig, vara pliktig att, såvitt h a n förmådde, lämna årligt bidrag till givarens nödtorftiga underhåll, dock ej utöver hälften av den skänkta egendomens behållna avkastning. Jämlikt 10 § skulle underhållsskyldighet icke föreligga, då gåvan var given för arbete eller tjänst. Dessa stadganden motsvarade ännu gällande föreskrifter i 3 och 6 §§ i 1857 års förordning. Härutöver tillades i förslagets 8 §, att gåvo-

4 kap. Om köp, byte och gåva.

tagaren skulle vara fri från bidragsplikt, om ej behov av understöd yppats och anspråk därå framställts inom tio år från det gåvan skedde. Beträffande gåva av lös egendom saknas i gällande rätt bestämmelse om skyldighet för gåvotagaren att bidraga till givarens underhåll. I motiven till 1928 års lag om arv tog man avstånd från att införa en allmän regel om rätt för givare till underhållsbidrag av gåvotagare. Man framhöll, att det på grund av den tacksamhetsskuld, som mottagandet av en gåva medförde, kunde för gåvotagaren framstå såsom en sedlig plikt att bispringa givaren, om denne råkade i nöd. Huruvida en sådan plikt i det särskilda fallet förelåge och, om så vore förhållandet, hur långt den sträckte sig berodde emellertid ej blott av den givna egendomens värde och de omständigheter, under vilka gåvan ägde rum, utan ock av gåvotagarens levnadsförhållanden, då givarens behov av understöd inträdde. Även andra omständigheter vore av betydelse, såsom den användning för vilken gåvan varit avsedd. Av vikt vore jämväl hur lång tid som förflutit sedan gåvan skedde, huruvida den skänkta egendomen funnes i behåll eller eljest nytta av gåvan fortfarande förelåge. Att fastställa en rättsregel på grundval av en sådan mångfald av synpunkter vore förenat med synnerligen stora svårigheter. Och för den allmänna uppfattningen i vårt land vore för visso den tanken främmande att mottagandet av en gåva skulle k u n n a för gåvotagaren medföra rättslig förpliktelse att vid behov lämna givaren understöd. Den i 1857 års förordning upptagna regeln därom hade haft synnerligen ringa, om ens någon, praktisk betydelse och torde knappast vara känd av andra än jurister. Detta förhållande vore så mycket mindre ägnat att förvåna som gåva av fast egendom av större värde ytterst sällan torde förekomma annat än till givarens barn. Där ej i sådant fall undantagsförmåner förbehållits, förelåge för givaren rätt till underhållsbidrag i händelse av behov redan enligt allmänna bestämmelser om underhållsskyldighet mellan föräldrar och barn, och ett beaktande av regeln i 1857 års förordning torde sällan, om ens någonsin, förekomma. Sedan en gåva fullbordats, borde gåvotagaren vara berättigad att betrakta den givna egendomen såsom en beståndsdel av sin förmögenhet och äga vid sin förmögenhetsförvaltning utgå från detta förhållande. En laglig förpliktelse att, vid behov hos givaren, i form av underhållsbidrag återbära gåvans värde eller utge ett årligt belopp, motsvarande räntan därå, skulle försätta gåvotagaren i ett så osäkert läge, att fördelen av gåvan skulle väsentligen förringas. 1 Vidare uttalades i motiven, att de sålunda åberopade skälen mot en allmän regel om rätt för givare till underhållsbidrag av gåvotagare syntes tala även mot en sådan rätt på grund av gåva av fast egendom. Emellertid ansågs att med spörsmålet om upphävande eller omarbetning av de i 1857 års förordning till förmån för givare av fast egendom meddelade bestämmelserna om underhållsrätt borde anstå till dess 1909 års förslag bleve föremål för behandling. 2 De i 1857 års förordning meddelade bestämmelserna om gåvotagarens un1

Lagberedningens förslag till lag om arv m. m. (1925) s. 371 f. Ib. s. 377. 35—600777 III 2

4 kap. Om köp, byte och gåva.

derhållsplikt mot givaren äro uttryck för en i och för sig riktig uppfattning om en moralisk skyldighet för gåvotagaren att bidraga till givarens underhåll, där denne kommit i nöd. Såsom anfördes i motiven till lagen om arv, äro emellertid tillvaron och omfattningen av en moralisk underhållsplikt mot givaren i hög grad beroende av de närmare omständigheterna i det enskilda fallet. Gåvotagarens tacksamhetsskuld utgör ej alltid tillräcklig grund för införande av en rättslig underhållsplikt mot givaren. Genom de i 1909 års förslag upptagna stadgandena torde spörsmålet knappast ha erhållit en lösning, som tager tillräcklig hänsyn till olika förutsättningar. Med hänsyn till de skiftande omständigheter, som inverka på denna fråga, torde det över huvud vara förenat med stora vanskligheter att i lag uppställa någon allmän grundsats om en underhållsskyldighet. Otvivelaktigt är ock, att regeln i 1857 års förordning haft ringa praktisk betydelse. Måhända har dock denna betydelse något underskattats i de anförda motiven, som utgå från att gåva av fast egendom till större värde ytterst sällan sker till andra än givarens barn. Det förekommer sålunda ej sällan, att dylik egendom redan under ägarens livstid doneras till någon institution för att tillgodose ett allmännyttigt eller annat ändamål. Exempel torde finnas därpå, att en institution, som sålunda fått mottaga fast egendom, lämnat bidrag till givarens underhåll, då denne sedermera kommit på obestånd. Frågan om underhållsbidrag till givaren lärer emellertid i dylika fall vara i särskilt ringa grad ägnad för en rättslig reglering. Ofta skulle understöd till givaren icke kunna lämnas utan att donationens syfte tills vidare åtminstone partiellt åsidosattes, enär eljest medel skulle saknas för bestridande av underhållsbidraget. I sådant fall kan det ej sällan vara ett synnerligen grannlaga spörsmål att mot varandra väga det med donationen förbundna intresset och givarens intresse av bidrag till sitt underhåll. Särskilt gäller naturligtvis detta, där egendomen enligt gåvobestämmelserna tagits i bruk för någon behjärtansvärd social verksamhet, som måste inskränkas i händelse givaren erhåller understöd. För ett helt upphävande av de i 1857 års förordning meddelade bestämmelserna om rätt för givare till underhållsbidrag av gåvotagare talar ock, att en sådan rätt funnits icke böra stadgas i fråga om gåva av lös egendom och att tillräcklig anledning knappast i och för sig lärer föreligga att i detta hänseende göra någon skillnad mellan gåva av olika slags egendom. I 5 kap. 7, 8 och 10 §§ i 1909 års förslag upptogos föreskrifter om viss skyldighet för gåvotagaren att, där givaren dör, lämna underhållsbidrag till dennes barn. Stadgandena härom motsvarade då gällande regler i 4 § i 1857 års förordning. Denna fråga behandlas numera i 8 kap. 4 och 5 §§ lagen om arv, där det oberoende av egendomens natur föreskrives en sådan underhållsplikt för givarens bröstarvinge och för annan, som mottagit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente. Vid tillkomsten av denna lag upphävdes 4 § i 1857 års förordning. Enligt 5 kap. 9 § i 1909 års förslag skulle givare äga återkalla gåva, om gåvotagaren gjort honom märklig orätt eller skada; talan därom skulle dock

5 kap. Om förköpsrätt.

instämmas inom ett år sedan givaren fick kännedom om den orätt eller skada, som tillfogats honom av gåvotagaren. Rätten att återkalla gåvan skulle övergå på givarens arvingar, varvid preskriptionstiden började löpa från det givaren dog. Bestämmelserna svarade mot de alltjämt gällande föreskrifterna i 5 § i 1857 års förordning. Liksom enligt 6 § i denna förordning skulle jämlikt 10 § i förslaget återkallelse ej få ske av gåva, som var given för arbete eller tjänst. Vidare meddelades i 11 § första stycket en mot 7 § i förordningen svarande bestämmelse för det fall, att gåvotagaren före återkallelsen överlåtit den skänkta egendomen till annan. I fråga om lös egendom har sedermera i 5 § andra stycket i lagen den 27 mars 1936 angående vissa utfästelser om gåva meddelats ett stadgande, som utgör en viss motsvarighet till 5 § i 1857 års förordning men är avsevärt mindre vittgående. Stadgandet innehåller att, om gåvotagaren gör givaren märklig orätt, det står givaren fritt att återkalla gåvan, där denna ännu ej fullbordats; han skall dock giva återkallelsen till känna för gåvotagaren inom ett år från det han fick kunskap om orätten. I motiven till nämnda lag gjordes även vissa uttalanden beträffande skyldighet för givare att vidkännas återkallande av gåvan, sedan denna blivit fullbordad. Sådan skyldighet vore — anfördes det i motiven — icke för närvarande lagstadgad i fråga om fullbordad gåva av lös egendom, och det ansågs att de föråldrade och sällan tillämpade bestämmelserna i 1857 års förordning ej borde utvidgas till att omfatta lös egendom. I vissa ytterlighetsfall torde givarens intresse kunna tilträckligen tillgodoses genom tillämpning av de grundsatser, som i allmänhet gällde angående verkan av att väsentliga förutsättningar för en rättshandling bruste. 1 Då sålunda någon allmän regel om återkallande av gåva på grund av gåvotagarens otacksamhet eller förhållande i övrigt ej befunnits erforderlig, torde de anförda bestämmelserna i 1857 års förordning lämpligen böra upphävas. Det kan erinras om att utfästelse om gåva av fast egendom enligt beredningens förslag, liksom i gällande rätt, ej skall tillerkännas någon rättsverkan. Beredningen föreslår följaktligen att de alltjämt kvarstående stadgandena om gåva i 1857 års förordning skola upphävas. Ett stadgande härom torde la införas i övergångsbestämmelserna till en ny jordabalk.

5 KAP. Om förköpsrätt. Den gällande svenska rätten är synnerligen restriktiv i vad angår avtalsmässiga inskränkningar i äganderätten av den typ, som representeras av resolutiva villkor vid köp samt av de i främmande rätt ofta upptagna rättsinstituten förköpsrätt och återköpsrätt. Denna fråga har i det föregående 1

Lagberedningens förslag till lagTom skuldebrev m. m. (1935) s. 138.

5 kap. Om förköpsrätt.

berörts i samband med spörsmålet om villkor vid köp. Såsom framgår av de i kapitlet om köp upptagna bestämmelserna har beredningen funnit sig böra förorda en mildring i vissa hänseenden av förbudet mot villkorliga köp men tillika föreslagit en ganska snäv gräns för villkorens giltighetstid. Reglerna åsyfta att underlätta sådana villkorliga förvärv som föranledas av kontrahenternas intresse att kunna hålla överlåtelsen svävande under någon kortare tid. Ifall förbudet mot vissa villkorliga förvärv i 1 kap. 2 § jordabalken ersattes med de av beredningen föreslagna reglerna i kapitlet om köp, återstår emellertid frågan om möjligheten att mera varaktigt belasta en fastighet med en återköpsrätt eller en förköpsrätt. Enligt 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom kan numera, utan hinder av grundsatsen i 1 kap. 2 § jordabalken, en återköpsrätt under vissa förutsättningar förbehållas vid försäljning av jord i allmän ägo. Bortsett från den legala förköpsrätt, som tillkommer vissa arrendatorer, kan däremot förköpsrätt till fast egendom över huvud icke med bindande verkan stiftas genom avtal. I motiven till 1909 års förslag diskuterades frågan om införande av dessa institut ur synpunkten att stat och kommun på denna väg kunde åter komma i besittning av fastigheter, som erfordrades för allmänna ändamål, och även eljest utöva ett reglerande inflytande på fastighetsomsättningen med hänsyn till det allmänna bästa. Förslaget upptog regler om förköpsrätt men ställde sig avvisande mot att införa återköpsrätt. Skillnaden mellan de båda instituten, sådana dessa typiskt utbildats, angavs i motiven på det sättet, att vid återköpsrätten priset vore på förhand fastställt, medan priset vid förköpsrätten bestämdes av vad annan köpare ville bjuda för fastigheten. Förköpsrätten kunde, såsom framginge av namnet, endast utövas vid föryttring avfastigheten och innebure rätt att övertaga en annans köp. En återköpsrätt av den nyss angivna typen skulle enligt vad i motiven framhölls vara förenad med betydande olägenheter. Dessa sammanhängde med att återköpspriset skulle vara på förhand bestämt och, om anordningen skulle för det allmänna innebära en fördel utöver vad på annan väg kunde uppnås, väsentligt understiga marknadspriset för en liknande egendom. Frågan om och när återköpsrätten skulle utövas vore oviss och gjorde hela rättsförhållandet osäkert. Ägaren av fastigheten skulle icke för att förbättra densamma k u n n a anlita den kredit som fastighetsinteckningen eljest erbjöde, då en inteckning som fölle utom återköpsbeloppet bleve såsom säkerhet värdelös. Återköpsrätten i dess angivna utformning medförde en alltför tryckande inskränkning i äganderätten. Detsamma kunde icke sägas om förköpsrätten. Den lämnade åt jordägaren, ekonomiskt sett, utvecklingsmöjligheten obeskuren, men den beredde ändock åt den förköpsberättigade utväg att förhindra användandet av fastigheten på ett sätt som strede mot hans intresse. 1 Vid utarbetandet av det lagförslag om återköpsrätt, som förelades 1924 års riksdag, var man angelägen att undvika de olägenheter som ansetts förenade med en återköpsrätt av den typ nyss skildrats. Återköpsrätten skall enligt 1924 års lag alltid vara förenad med villkor om skyldighet för fastighets1

II s. 163 ff.; III s. 194 ff.

5 kap. Om förköpsrätt.

'249

ägaren att använda fastigheten för visst ändamål eller underlåta viss användning. I fråga om återköpsbeloppet föreskriver lagen, att det icke må fastställas på förhand till en viss summa utan skall bestämmas genom värdering av fastigheten vid återköpstillfället. Denna värdering skall ske på sådant sätt att en värdestegring, hänförande sig till annan användningsmöjlighet än den för jordägaren tillåtna, icke beaktas vid återköpsbeloppets fastställande. Beträffande rätten att påkalla återköp stadgas att återköp må äga rum endast när ändamålsbestämmelsen åsidosattes samt därutöver i vissa noggrant angivna fall. I propositionen angående lag om återköpsrätt uttalade föredragande departementschefen, att han icke för det dåvarande toge ståndpunkt till tanken på en förköpsrätt. Enligt Kungl. Maj :ts förslag till 1924 års riksdag skulle återköpsrätt kunna stipuleras vid försäljning av fastighet, som tillhörde kronan, kommun eller municipalsamhälle eller eljest vore i allmän ägo, oavsett fastighetens belägenhet i stad eller på landet. I lagen upptogs emellertid på föranledande av riksdagen den mera restriktiva regeln, att återköpsrätt skulle k u n n a förbehållas endast om egendomen vore belägen i stad eller vissa stadsliknande samhällen. Frågan om återköpsrättens användning när det gällde jordbruksfastigheter ansågs äga visst samband med det till utredning hänskjutna spörsmålet om införande av en moderniserad åborätt såsom lämplig upplåtelseform vid disposition av kronojord för småbruksändamål. Ett lagförslag om åborätt framlades och antogs vid 1926 års riksdag. I samband med behandlingen av detsamma yttrade första lagutskottet bland annat, att det borde övervägas huruvida statens intresse att i vissa fall kunna under enklare former än expropriation återtaga försåld jord och att helt eller delvis k u n n a tillgodogöra sig därå uppkommen värdestegring kunde tillgodoses utan åsidosättande av ägarens berättigade krav på säkerhet och oberoende, och utskottet hänvisade till möjligheten att utvidga tillämpningsområdet för lagen om återköpsrätt. Efter utredning genom särskilda sakkunniga 1 framlade Kungl. Maj:t till 1929 års riksdag en proposition (nr 138) angående grunder för försäljning av kronoegendomar m. m. jämte en därmed sammanhörande proposition (nr 150) med förslag till utvidgning av tillämpningsområdet för lagen om återköpsrätt. Sistnämnda proposition innebar att återköpsrätt skulle k u n n a stipuleras vid försäljning även av fastigheter på rena landsbygden, såvida jorden tillhörde kronan. Propositionen bifölls av riksdagen, och författning i ämnet utfärdades den 6 juni 1929. I den förstnämnda propositionen föreslogs att Kungl. Maj :t skulle kunna, då omständigheterna därtill föranledde, förordna att försäljning av kronoegendom skulle ske med förbehåll om återköpsrätt i enlighet med lagen om återköpsrätt, varvid borde iakttagas bland annat, att återköpsrätten betingades för en tid av högst tio år. Men anledning av denna proposition väcktes en motion (II: .404) om sådan ändring i förslaget att förbehåll om återköpsrätt för kronan bleve regel vid jordförsäljningar med socialt syfte. I motionen anfördes, att syftet med återköpsrättens införande på detta område komme alt förfelas, 1

SOU 1928: 25.

5 kap. Om förköpsrätt.

om det helt skulle överlämnas till myndigheternas avgörande, när förbehåll om återköpsrätt skulle ske. Av riksdagen uttalades, att dylikt förbehåll borde göras företrädesvis i två grupper av fall, nämligen när en egendom såldes för ett pris som väsentligen understege saluvärdet och när en egnahemslägenhet såldes utan att vara bebyggd. Dessa normer, som upptogos i förordningen den 6 juni 1929 angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m., kvarstå emellertid icke i den nya förordning i samma ämne, som utfärdats den 25 maj 1945. Förbehåll om återköpsrätt må numera stipuleras för viss tid eller för obestämd tid. Enligt vad beredningen inhämtat är det sällsynt att jordbruksfastigheter av kronan försäljas med förbehåll om återköpsrätt. Beträffande andra fastigheter må nämnas att vattenfallsstyrelsen vid försäljning av tomtområden i Trollhättans omgivningar infört återköpsklausuler i köpeavtalen, närmast i syfte att kunna reglera bebyggelsen på ett ändamålsenligt sätt. Vid övervägande av här behandlade spörsmål har beredningen ansett sig böra föreslå, att såväl förköpsrätt som återköpsrätt upptagas i jordabalken såsom fristående rättsinstitut. Delvis kunna visserligen dessa båda rättighetstyper tillgodose samma ändamål. Om sålunda kronan vid försäljning av småbruksfastigheter vill skydda sig mot att köparen kort efteråt säljer jorden i spekulationssyfte eller att lägenheten eljest avyttras till annan än småbrukare, kan ett förbehåll om förköpsrätt göra ungefärligen samma tjänst som ett förbehåll om återköpsrätt. Skillnaden är framför allt att, i händelse förköpsrätt betingats, kronan kan förebygga den icke önskvärda vidareförsäljningen endast genom att övertaga fastigheten till det pris som den tilltänkte köparen erbjudit, medan vid utövande av återköpsrätt kronan har att betala det belopp vartill fastigheten värderas av en opartisk nämnd, därvid blott fastighetens värde såsom jordbruksfastighet skall läggas till grund för värderingen. Från kronans synpunkt har alltså återköpsrätten ett visst företräde framför förköpsrätten. För ägaren, som förvärvat fastigheten från kronan, har förköpsrätten den fördelen att kronans återförvärv kan ifrågakomma blott när han själv står i begrepp att sälja fastigheten. Han är sålunda mer trygg i sin besittning än med en återköpsklausul. Dessutom beröres fastighetens inteckningsvärde icke av en stipulerad förköpsrätt, medan återköpsrätten medför en viss begränsning av detta värde, sammanhängande med de regler som gälla för värderingen vid återköpsrättens utövande. I vad mån det ena eller andra slaget av förbehåll lämpligen bör komma till användning vid försäljning av jord i allmän ägo, i syfte att möjliggöra ett senare återför värv av jorden, torde icke böra avgöras efter alltför schematiska regler. Förbehåll om återköpsrätt kan vara mer ändamålsenligt vid vissa kategorier av jordegendomar, medan förbehåll om förköpsrätt passar bättre vid andra kategorier. Förutom frågan om köpeskillingen vid ett framtida återförvärv kunna också från säljarens synpunkt andra spörsmål kräva beaktande. Är köparen ett bolag, en stiftelse eller annan juridisk person, kan en avtalsenlig förköpsrätt vara mindre tjänlig, enär fastigheten genom förändringar i bolagets eller stiftelsens ändamål och verksamhet kan komma

5 kap. Om förköpsrätt.

att brukas för helt andra syften än de avsedda utan att en föryttring äger rum och således utan att något tillfälle till utövande av förköpsrätt inställer sig. Samma förhållande kan inträffa om en fastighet, som förvärvats av enskild person, genom arv eller testamente kommer i annans ägo och därigenom får helt annan användning än som vid försäljningen avsetts. Ifall återköpsrätten i vanliga fall innebär ett mer effektivt medel än förköpsrätten för upprätthållande av det allmännas jordpolitik, skall å andra sidan förköpsrätten helt visst i många fall vara tillräcklig för det syfte som eftersträvas. Såsom ovan anförts upptog 1909 års förslag förköpsrätten såsom ett jordpolitiskt rättsinstitut. Det framhölls att det i främsta rummet vore det allmännas — statens och kommunens — intressen som förköpsrätten skulle tjäna. Det kunde för ett samhälle vara av vikt att tillförsäkra sig en sådan rätt för den händelse en fastighet, vilken samhället avhände sig, framdeles skulle erfordras för ett allmänt behov. Men framför allt kunde förköpsrätten bereda samhället en utväg att förhindra en användning av jord, som överlåtits för visst ändamål, på ett däremot stridande sätt. Emellertid ansågs att förköpsrätten med fördel kunde få en vidare användning. Med hänsyn till önskvärdheten att industriföretag, som ville bereda sina arbetare tillfälle att förvärva egna hem, icke skulle avhållas härifrån genom farhågan att försålda lägenheter senare överginge till utomstående personer, föreslogs att förköpsrätt skulle k u n n a förbehållas även enskild person såsom ägare av viss fastighet. Längre ville man ej gå. Att ge oinskränkt utrymme åt det fria avtalet ansågs icke böra ifrågasättas. Att tillåta uppkomsten av inskränkande band på ägarens handlingsfrihet kunde icke anses tillrådligt med mindre därigenom kunde uppnås ett i och för sig eftersträvansvärt syfte. 1 Genom 1943 års arrendelagstiftning infördes i vårt land en särskild typ av förköpsrätt. Denna förköpsrätt — vilken till skillnad från den med 1909 års förslag avsedda konventionella typen kan betecknas såsom en legal förköpsrätt — ansluter till det system med minimiarrendetid och optionsrätt, som gäller beträffande de i 2 kap. 49 § nyttjanderättslagen angivna kategorierna av arrenden. Förköpsrätten bereder arrendatorn möjlighet hindra, att hans besittning av den brukade jorden går förlorad såsom följd av att fastigheten efter överlåtelse tillfaller en ägare, som är beredd att bryta arrendatorns optionsrätt genom att själv övertaga jordens brukande. Såsom ett medel att trygga en stadigvarande besittning kan dylik förköpsrätt bidraga till upprätthållandet av arrendatorns intresse för jordbrukets framtida förkovran. Även ur synpunkten av rättvisa och billighet har det synts önskvärt att den, som måhända under en lång följd av år haft sitt hem och sitt arbete på en arrendegård, icke alltför lätt skall kunna undanträngas, när en sådan gård utbjudes till försäljning i den allmänna marknaden. Förköpsrätten utgör ett i lag påbjudet moment i själva arrenderätten. Den skall alltså kunna utövas, oaktat den icke angivits i arrendeavtalet, och dess giltighet är oberoende av inskrivning i fastighetsbok. Enligt den grundläggande bestämmelsen i 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen gäller såsom villkor för åtnjutandet av förköpsrätt, 1

I I I s. 196 f.

5 kap. Om förköpsrätt.

att arrendatorn är förvarad vid sin rätt till nytt arrende. Övriga villkor för förköpsrättens utövande och likaså proceduren härför äro reglerade i lagen den 22 december 1943 om förköpsrätt. De jordpolitiska syften, för vilka institutet förköpsrätt kan tänkas bli till gagn, äro emellertid icke begränsade till den genom 1909 års förslag och 1943 års lag uppställda ramen. Såsom utländsk lagstiftning visar är förköpsrätten ägnad för en ganska mångsidig användning, och det är knappast möjligt att på förhand fullt, överblicka i vilka olika sammanhang delta rättsinstitut kan komma att få praktisk betydelse. Frågan om införandet av förköpsrätt har sålunda beaktats i det av 1942 års jordbrukskommitté avgivna betänkandet angående riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Det gäller här en staten tillförsäkrad förköpsrätt, som bereder möjlighet till inlösen av s. k. ofullständiga jordbruk med syfte att låta dessa uppgå i större och mera bärkraftiga brukningsdelar. Även inom arrendeväsendets område framstår en ökad användning av förköpsrätten såsom sannolik. Ett behov kan i särskilda fall tänkas föreligga, att jordägare och arrendator skola kunna med varandra sluta avtal om förköpsrätt, när sådan rätt icke redan på grund av lag tillkommer arrendatorn. Med hänsyn till de skilda användningsmöjligheter som sålunda föreligga anser beredningen påkallat, att förköpsrätten i lagen erhåller ett jämförelsevis vidsträckt tillämpningsområde. I olikhet mot 1909 års förslag vill beredningen förorda, att förköpsrätt skall kunna tillförsäkras enskild person även utan att den därvid anknytes till ägandet av en fastighet. Huruvida jämte den nuvarande arrendeförköpsrätten bör uppställas någon legal förköpsrätt är däremot en fråga, som knappast inrymmes i beredningens uppgift att företaga en jordabalksrevision. Av 1942 års jordbrukskommitté har •— såsom redan antytts — ur jordpolitisk synpunkt föreslagits införandet av en legal förköpsrätt för staten till jordbruksfastigheter, och en proposition (nr 75) i ämnet h a r avlåtits till 1947 års riksdag. Enligt beredningens mening är det i första hand den konventionella förköpsrätten, som påkallar reglering inom jordabalkens ram. Det kunde ifrågasättas, om man icke borde stanna härvid och låta alla bestämmelser angående legal förköpsrätt förläggas till speciallagstiftningen. Emellertid intager arrendeförköpsrätten såtillvida en särställning som reglerna därom i viss mening utgöra en del av lagstiftningen om arrende. Då sistnämnda rättsinstitut enligt beredningens mening tillhör jordabalken, torde det u r systematisk synpunkt vara lämpligast att även arrendeförköpsrättens regler upptagas däri. När beredningen sålunda haft att sammanföra den konventionella förköpsrätten med arrendators legala förköpsrätt, har det naturligen framstått såsom önskvärt att erhålla gemensamma regler för dem båda. Att härutinnan vinna full enhetlighet låter sig emellertid icke göra. Såsom grundad i ett rättsförhållande, normerat av tvingande och socialpolitiskt betingade regler, måste arrendeförköpsrätten i viktiga hänseenden avvika från den anordning, som framstår såsom den naturliga och lämpliga beträffande den genom

5 kap. Om förköpsrätt.

frivillig utfästelse stiftade förköpsrätten. För att likväl, så långt detta är möjligt, tillgodose önskemålet om likformighet och förenkling, har beredningen valt en sådan uppställning av lagreglerna att i en första avdelning av kapitlet upptagits allmänna bestämmelser, avsedda att vara gemensamma för båda typerna av förköpsrätt, varefter i två följande avdelningar införts bestämmelser, vilkas tillämpning är begränsad till ettdera slaget av förköpsrätt. Innan beredningen övergår att kommentera de särskilda paragraferna i förköpskapitlet, skola några anmärkningar göras om förköpsrättens juridiska konstruktion och de konsekvenser som följa av att den ena eller andra utgångspunkten väljes i fråga om den förköpsberättigades ställning till säljaren och köparen. Teoretiskt sett kan förköpsrättens utövande konstrueras antingen såsom ett mellanhavande enbart mellan den förköpsberättigade och köparen till fastigheten eller ock såsom ett förköparens övertagande av köpet och hans inträde såsom kontrahent i avtalet i köparens ställe. Med den förra konstruktionen erhåller den förköpsberättigade en lösningsrätt gentemot köparen, och fastigheten övergår genom ett slags tvångsköp från köparen till den förköpsberättigade. Om detta betraktelsesätt konsekvent vidhålles, har säljaren även efter förköpets utövande att hålla sig till köparen såsom sin medkontrahent i det första köpeavtalet, medan den förköpsberättigade endast på det sätt är intresserad av detta köpeavtal, att dess köpevillkor äro normerande för hans eget köp. Med den andra konstruktionen åter blir genom förköpets utövande den ursprunglige köparen i möjligaste m å n skild från affären och ersatt av den förköpsberättigade. Denne träder i direkt förhållande till säljaren och övertager köparens rättigheter och förpliktelser gentemot honom. Endast i den mån köparen erlagt betalning helt eller delvis eller fullgjort andra en köpares förpliktelser eller ock redan tillträtt fastigheten och såsom besittare uppburit avkastning, nedlagt kostnader på fastigheten eller vållat skada därå, indrages köparen i mellanhavandet, varvid han kan bli ersättningsberättigad eller skadeståndsskyldig gentemot förköparen. Med detta betraktelsesätt synes köparens ställning närmast kunna betecknas såsom villkorlig äganderätt intill dess talan om förköp blivit avgjord. Givet är att envar av dessa båda konstruktioner kan utföras på ett mindre följdriktigt sätt i det att vissa element från den ena konstruktionen infogas i den andra. Hur 1909 års förslag bör uppfattas i här berörda avseende är icke alldeles klart. Förköpsrätten betecknas enligt rubriken till 6 kap. såsom en lösningsrätt och likställes med vissa bestående lösningsrätter, nämligen den som tillkommer »viderboende» till lott i samegendom och den som tillkommer stad till »ofri tomt». Om säljaren av fastigheten lämnat köparen anstånd med betalning av köpeskillingen, skall han enligt 15 § för sin fordran äga rätt till betalning u r löseskillingen framför andra köparens borgenärer. Allt detta antyder en tankegång i enlighet med den först nämnda konstruktionen av förköpsrätten. I motiven förekomma dock uttalanden som snarare överens-

5 kap. Om förköpsrätt.

stämma med det andra alternativet. Förköpsrättens utövande säges medföra att en annan person, den förköpsberättigade, träder i den ursprunglige köparens ställe. Köpet sådant det var slutet mellan säljaren och köparen övertages av den som löser. Det talas vidare om ett överflyttande från köparen till den förköpsberättigade av de förpliktelser den förre iklätt sig, och den som löser fastigheten förklaras pliktig att i köparens ställe fullgöra vad denne åtagit sig. Vad angår 1943 års lag torde av däri förekommande bestämmelser, liksom ock av vissa uttryckssätt i motiven, få dragas den slutsatsen, att förköpsrätten uppfattats såsom en lösningsrätt. Att förköpsrättens tillvaro icke gör köparens äganderättsförvärv till ett blott villkorligt sådant framgår tydligt av att köparen är oförhindrad att erhålla lagfart på sitt fång. Lagen förutsätter också, att inteckning i fastigheten kan ha tagits på grund av köparens utfästelse, och innehåller en regel om rätt för arrendatorn att vid inlösningen avräkna dylik intecknad gäld från köpeskillingen. Att äganderätten icke övergår till arrendatorn redan i och med köpet är ävenledes tydligt utsagt. Rätten skall nämligen i sin dom utsätta viss dag, då arrendeavtalet skall upphöra att gälla och fastigheten anses övergå i arrendatorns ägo. Under den tid köparen innehar fastigheten utövar han i skilda hänseenden en ägares befogenheter; han är ej skyldig att till arrendatorn utge fastighetens avkastning för tiden mellan köpet och köparens frånträde av fastigheten. Konstruktionen av arrendeförköpsrätten såsom en lösningsrätt är enligt beredningens mening naturlig med hänsyn till de speciella omständigheter, som 1943 års lag haft att beakta. Beredningen kan därför icke förorda, att denna ståndpunkt i fråga om arrendeförköpsrätten nu frångås. Beträffande den konventionella förköpsrätten äro förhållandena i viss mån annorlunda. Det skulle här knappast i och för sig finnas något hinder att principiellt låta den förköpsberättigade inträda i köparens ställe såsom berättigad och förpliktad gentemot säljaren och en sådan konstruktion skulle måhända ur vissa synpunkter te sig ändamålsenlig. Emellertid skulle en olikhet mellan de båda typerna av förköpsrätt i fråga om den begreppsliga innebörden i förevarande hänseende kunna medföra icke ringa vanskligheter i rättstilllämpningen där den teoretiska konstruktionen måste antagas i åtskilliga fall bilda en utgångspunkt vid bedömningen av särskilda frågor. Till undvikande av onödig komplicering har beredningen därför funnit lämpligast att även beträffande den konventionella förköpsrätten anlägga det betraktelsesättet, att äganderätten övergår från säljaren till köparen genom köpeavtalet och därefter från den sistnämnde till den förköpsberättigade genom inlösning. Med detta ståndpunktstagande avser beredningen likväl icke att vid lagreglernas utformning städse vara bunden av en följdriktig tillämpning av den teoretiska konstruktionen. Givet är att vid regleringen av förköpsrätten praktiska hänsyn böra få avgörande betydelse.

5 kap. Om förköpsrätt.

255 Allmänna bestämmelser. 1 §• I denna paragraf anges förköpsrättens allmänna innebörd. Förköpsrätten säges innebära befogenhet att, när fastigheten säljes, övertaga densamma till det pris köparen utfäst. Har denna norm icke iakttagits i utfästelse, som avser att grundlägga förköpsrätt, uppkommer över huvud icke någon förköpsrätt i lagens mening. Någon giltig förköpsrätt tillskapas alltså icke, om i utfästelsen stipuleras viss maximibegränsning för det pris som rättighetens innehavare skall ha att erlägga vid fastighetens inlösning. Sökes inskrivning på grundval av dylik utfästelse, skall ansökningen avslås. Såsom framhållits i inledningen till detta kapitel blir den förköpsberättigade principiellt bunden av samtliga i köpehandlingen upptagna villkor. Att i lagtexten ge ett särskilt uttryck åt denna princip har emellertid icke ansetts påkallat. När det gäller andra köpevillkor än priset, kunna nämligen avvikelser från principen stundom vara erforderliga. Vid fastställandet av de villkor, som den förköpsberättigade skall vara underkastad, kunna exempelvis de i köpehandlingen förekommande bestämmelserna om tillträdesdag och betalningsterminer icke utan vidare göras tillämpliga på den som utövar förköpsrätt. Vad särskilt angår det fall, att ett av köparen gjort åtagande är av personlig art, så att detsamma endast kan fullgöras av köparen själv eller i alla händelser icke kan uppfyllas av den förköpsberättigade, vore det näppeligen tillfredsställande, om utövandet av förköpsrätt i följd härav skulle förhindras. Hur ett dylikt fall i övrigt bör bedömas torde emellertid kunna vara föremål för delade meningar. I 1909 års förslag förekom ej något särskilt stadgande härom men i motiven uttalades, att det borde ankomma på köparen att fullgöra åtagandet, under det att den lösningsberättigade skulle vara skyldig att därför lämna honom skälig gottgörelse. 1 En annan tänkbar utväg är att åtagandet omsattes i en ersättningsskyldighet mot säljaren och att sålunda den förköpsberättigade lämnar säljaren skälig gottgörelse samtidigt som köparen befrias från åtagandet. Den sistnämnda utvägen kan understundom synas vara den mest ändamålsenliga. Emellertid torde det få överlämnas åt rättstillämpningen att avgöra under vilka omständigheter en sådan lösning kan anses förenlig med avtalets innebörd och säljarens befogade intressen. Beredningen anser för sin del ej påkallat att i lagtexten införa ett uttryckligt stadgande för de sällsynta fall varom här är fråga. 2 §.

Det vore i och för sig tänkbart att så begränsa förköpsrätten, att den får utövas allenast vid den första försäljning som äger rum efter det förköpsrätten uppkommit. Den utländska lagstiftningen erbjuder exempel på en sådan anordning. 1

III s. 211.

5 kap. Om förköpsrätt.

256 I 1909 års förslag saknades uttrycklig föreskrift i detta ämne. Då emellertid förköpsrätten enligt nämnda förslag genom inskrivning kunde tryggas mot tredje man, torde förslaget icke ha avsett, att förköpsrätten skulle förfalla, om den icke utövades vid första förekommande försäljningstillfälle. Förslagets mening måste ha varit, att den inskrivna förköpsrätten skulle bestå under utfäst tid — med den maximering av tiden som för vissa fall blivit föreskriven — även om försäljning ägt rum utan att den förköpsberättigade begagnat sig av sin rätt. Den förköpsrätt, som genom 1943 års lag tillerkänts vissa arrendatorer, är konstruerad såsom ett moment i själva arrenderätten. Då arrenderätten normalt upprätthålles oberoende av fastighetens överlåtelse till ny ägare, kominer även förköpsrätten att äga bestånd mot denne. Om arrendatorn vid ett första försäljningstillfälle underlåtit att begagna sin förköpsrätt, lärer denna omständighet icke utgöra hinder för arrendatorn att, när fastigheten ånyo säljes, inlösa densamma till det pris som därvid blivit utfäst. Beredningen, som finner det naturligt och lämpligt att förköpsrätten skall kunna göras gällande utan hinder av att rätten icke utövats vid ett tidigare försäljningstillfälle, har i förevarande paragraf upptagit ett uttryckligt stadgande härom. Av 2 kap. 57 § nyttjanderättslagen följer, att detta stadgande, såvitt angår arrendators legala förköpsrätt, är av tvingande natur. Beträffande den konventionella förköpsrätten skall ifrågavarande stadgande däremot icke hindra, att kontrahenterna vid upplåtelse av förköpsrätt avtala sådan begränsning av förköpsrätten, att denna allenast får utövas vid den första försäljning som sker efter rättens uppkomst.

3§. Förköpsrätt avses enligt förslaget skola utövas vid köp eller byte. Den av förköpsrätt besvärade fastigheten skall sålunda icke kunna inlösas vid arv eller annat familjerättsligt fång, ej heller vid gåva. De synpunkter, som motivera att den förköpsberättigade icke erhåller lösningsrätt vid dylik äganderättsövergång, ha emellertid i viss mån giltighet, även när jordägaren säljer fastigheten till någon nära anförvant. Enligt 3 § i 1909 års förslag skulle förköpsrätten icke få utövas, om köparen vore säljarens sky Ideman i rätt nedstigande led. I motiven till detta stadgande framhölls, att en sådan försäljning oftast vore ett sätt att i levande livet ordna arvsförhållandena, varför det vore obehörigt att låta den förköpsberättigade tränga sig in i köparens ställe. Genom att här utesluta lösningsrätt undginge man ock den ofta grannlaga prövningen, huruvida ett avtal av ifrågavarande slag rätteligen vore att anse som köp eller gåva. 1 Ett stadgande av liknande innebörd har upptagits i 2 § av 1943 års lag. Emellertid har ifrågavarande hinder mot förköpsrättens utövande här erhållit en något vidsträcktare omfattning, i det att förköpsrätt ej får utövas, när köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling el1

I I I s. 200.

5 kap. Om förköpsrätt.

ler ock säljarens syskon. Vad särskilt angår regelns utvidgning till att jämväl inbegripa syskon, har denna motiverats med hänsyn till den uppfattning om värdet av släktens sammanhållning, som åtminstone vad landsbygden angår ännu vore levande. I likhet med övriga bestämmelser i 1943 års lag är det omförmälda stadgandet av tvingande natur. Ett i arrendeavtalet gjort förbehåll, enligt vilket förköpsrättens utövande skulle hindras exempelvis i det fall att köparen är säljarens syskonbarn, är sålunda utan verkan mot arrendatorn. Beredningen ansluter sig till den tankegång, som kommit till uttryck i anförda bestämmelser om hinder mot förköpsrättens utövande. Delade meningar kunna emellertid råda i frågan vilken släktskapsgrad som bör krävas för att hinder i nämnda hänseende skall föreligga. Tydligt är att, om den krets av anhöriga som här avses skulle göras alltför vidsträckt, förköpsrätten därigenom skulle komma att brista i effektivitet. Ur denna synpunkt skulle måhända erinran kunna göras mot den gränsdragning, som vidtagits i 1943 års lag. Att arrendators förköpsrätt skall behöva vika i det fall att försäljningen sker till säljarens syskon lärer ej sällan kunna framstå såsom mindre rättvist mot arrendatorn. E n särskild fråga är också, om denna gränsdragning kan anses lämplig även vad angår den konventionella förköpsrätten. Vid övervägande härav har beredningen emellertid trott sig kunna godtaga den i 1943 års lag förekommande gränsdragningen såsom enhetlig lösning för båda slagen av förköpsrätt. Såsom hinder mot utövande av förköpsrätt uppställer alltså förslaget, att köparen är säljarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock säljarens syskon. Med hänsyn till grunderna för detta stadgande — och särskilt till att en försäljning mellan nära anhöriga ofta har en benefik anstrykning och ekonomiskt sett erinrar om arv eller gåva — vore det mindre följdriktigt, om det skulle lämnas parterna fritt att avtalsvis åsidosätta det uppställda hindret mot förköpsrättens utövande. Förköpsrätt bör ej få komma till användning i fall, för vilka detta rättsinstitut ej är avsett. I betraktande härav har ifrågavarande regel om hinder mot förköpsrättens utövande erhållit tvingande karaktär. För den legala förköpsrätten innebär anordningen en nyhet såtillvida, att ett förbehåll i arrendeavtalet som strider mot regeln blir utan verkan, även om det tillkommit i arrendatorns intresse. Vad beträffar den konventionella förköpsrätten äga parterna genom förbehåll i avtalet utesluta förköpsrätten även vid andra fall av försäljning än lagen anger, t. ex. vid fastighetens föryttring till syskonbarn. I fråga om den legala förköpsrätten hindras däremot en dylik disposition i arrendeavtalet av den bestämmelse i 2 kap. 65 § nyttjanderättslagen, enligt vilken förbehåll som strider mot denna lags regler blir utan verkan mot arrendatorn. Såsom hinder mot förköpsrättens utövande har i förevarande paragraf -— liksom i 1909 års förslag och 1943 års lag — vidare upptagits, att viss lott i fastigheten säljes till någon som förut var delägare i densamma. En sådan

5 kap. Om förköpsrätt.

försäljning innebär icke, att någon utomstående inträder i äganderätten till fastigheten, och förköpsrätten har därför knappast någon uppgift att fylla. Att medge arrendator eller annan förköpsberättigad att vid ett dylikt tillfälle inlösa fastigheten i dess helhet skulle innebära en onödig belastning för fastighetens ägare. Särskilt för den som genom arv blivit delägare i fastigheten kan det vara av vikt att utan intrång av den förköpsberättigade få lösa till sig övriga delägares lotter. I paragrafens andra stycke har i överensstämmelse med 1909 års förslag och 1943 års lag upptagits en regel om att förköpsrätt ej får utövas vid exekutiv försäljning. Regeln har motiverats med att den förköpsberättigade hade möjlighet att deltaga i bjudandet intill det belopp han vore villig att betala för fastigheten, varför det vore obehövligt att låta honom, i stället för att vid själva auktionen konkurrera med den högstbjudande, efteråt lösa till sig fastigheten från denne. Även har framhållits, att möjligheten av inlösning skulle kunna verka nedtryckande på priset, måhända till förfång för rättsägare som ägde bättre rätt än den förköpsberättigade. 1

4§. Enligt 4 § i 1909 års förslag skulle förköpsrätt ej få utövas allenast i fråga om en del av den fastighet som försålts. Bestämmelsen motiverades med att köparen icke skulle behöva finna sig i att den fastighet han förvärvat bleve föremål för samäganderätt mellan honom och den till förköp berättigade. En dylik bestämmelse förekommer även i 3 § av 1943 års lag. Den har i tillämpningen erbjudit vissa tolkningssvårigheter, sammanhängande med den växlande innebörd som kan inläggas i begreppet fastighet. 2 Tydligt är att om försäljningen avser ett område, som utgör en lantmäteriteknisk enhet, d. v. s. en registerfastighet, arrendatorn icke äger lösa endast en del därav. Med fastighet avses emellertid i 1943 års lag icke blott sådant område som utgör registerfastighet. I lagen användes ordet fastighet i en rent civilrättslig bemärkelse såsom beteckning för äganderättsobjekt överhuvudtaget. En sämjelott är alltså att betrakta såsom fastighet, likaså en ägovidd som frånsälj es en egendom utan att ännu ha blivit avstyckad. Vad angår sådana fall då försäljningen avser en brukningsdel, sammansatt av skilda registerfastigheter, torde lagen böra så förstås, att inlösningen skall avse hela brukningsdelen, förutsatt att denna i sin helhet besväras av förköpsrätten. Om försäljningen omfattar flera dylika brukningsdelar, synes det däremot överensstämma med lagens grund, att inlösningen inskränkes till att avse en av brukningsdelarna, även om förköpsrätten omfattar mera än denna. Beredningen delar uppfattningen, att det icke bör tillåtas den förköpsberättigade att utöva sin rätt allenast i fråga om en del av det som försålts, 1 2

III s. 200. Andra lagutskottets uti. nr 68 vid 1945 års riksdag.

5 kap. Om förköpsrätt.

förutsatt att detta icke inbegriper flera egendomar, vilka såväl lantmäteritekniskt som i brukningshänseende framstå såsom självständiga. I överensstämmelse härmed ha i förevarande paragrafs första stycke upptagits stadganden, vilka i sak nära ansluta sig till den ståndpunkt som intagits i 1943 års lag. Om endast viss del av den egendom som är underkastad förköpsrätt ingår i köpet, bör naturligtvis förköpsrätten få göras gällande till den sålda delen. I annat fall skulle möjlighet yppas att genom successiva försäljningar av delar av fastigheten göra förköpsrätten illusorisk. Beredningen har funnit lämpligt att i lagtexten meddela ett uttryckligt stadgande om att förköpsrätten får utövas jämväl när del av den besvärade egendomen säljes. Detta stadgande inbegriper icke blott det fall att ett visst område av egendomen frånsäljes denna utan även det fall att viss lott i egendomen säljes till någon som icke redan är delägare i egendomen.

5 §•

Förköpsrätt kan tillkomma flera personer gemensamt. Denna situation kan ha uppkommit framför allt därigenom att förköpsrätten knutits vid äganderätten till viss fastighet, vilken tillhör flera personer under samäganderätt eller ock blivit delad i särskilda fastigheter under skilda ägare. I motiven till 1909 års förslag uttalades, att liksom servitutsrätten vid den härskande fastighetens styckning i allmänhet tillkomme envar av de nya fastigheternas ägare, borde i fråga om förköpsrätt till förmån för viss fastighet gälla, att den efter styckning av denna tillkomme de särskilda fastigheternas ägare gemensamt, envar i förhållande till hans andel i den styckade fastigheten. På samma sätt förhölle det sig, om den fastighet, varmed förköpsrätt vore förenad, genom arv eller annorledes överginge till flera, som däri ägde var sin lott. Från denna grundsats borde emellertid undantagas sådana fall, då styckningen skett genom jordavsöndring; det syntes vara naturligt, att i dylika fall förköpsrätten alltjämt vore förenad med huvudgården. 1 I överensstämmelse härmed voro bestämmelserna i 5 § av förslaget avfattade. Då fastighet, varmed förköpsrätt vore förenad, styckats annorledes än genom jordavsöndring eller tillhörde flera samfällt, envar till viss lott, samt en eller flera av dem, vilka förköpsrätt sålunda tillkomme, ej ville deltaga i lösning av fastigheten, skulle de som vore villiga att lösa vara oförhindrade att utöva förköpsrätten. Där från fastigheten skett avsöndring, skulle förköpsrätten tillkomma allenast stamfastighetens ägare. Enligt beredningens mening föreligger knappast anledning att i förevarande sammanhang reglera frågan, huruvida förköpsrätten vid delning av den fastighet, med vars ägande den enligt avtalet är förenad, tillkommer ägaren av samtliga de nya fastigheterna gemensamt eller endast ägaren till någon av dem, exempelvis stamfastigheten i den mån en av delarna kan så karak1

I I I s. 201.

5 kap. Om förköpsrätt.

teriseras. Denna fråga gäller i själva verket mindre det avtal, vari förköpsrätten blivit utfäst, än innebörden av den eller de rättshandlingar genom vilka de nybildade fastigheterna tillkommit eller övergått till nya ägare. I den mån särskilda lagregler erfordras i förevarande hänseende tillhöra dessa jorddelningslagstiftningens område. Vad avstyckning beträffar framgår det av 19 kap. 12 § jorddelningslagen att vid förrättningen skall bestämmas, om och i vad mån med avstyckad ägovidd skall följa rätt till delaktighet i särskilda rättigheter och förmåner som tillkomma stamfastigheten. Tydligt är att om genom avstyckning en mindre del avskiljes från den fastighet, till vars förmån förköpsrätten gäller, denna rätt bör förbli hos stamfastighetens ägare. Oavsett nyssnämnda fråga om förköpsrättens fördelning i samband med jorddelning erfordras emellertid en särskild bestämmelse angående möjligheten att utöva förköpsrätt, när sådan rätt tillkommer flera gemensamt, vare sig denna situation utgör ett resultat av en företagen jorddelning, vid vilken förköpsrätten tilldelats flera personer, eller förköpsrätten från början upplåtits till flera personer. Av den i 4 § upptagna regeln, att förköpsrätt ej får utövas allenast i fråga om en del av den sålda egendomen, skulle i och för sig följa, att i omförmälda situation rättigheten icke kunde utövas, med mindre samtliga de till förköp berättigade vore villiga därtill. Såsom framhölls i motiven till 1909 års förslag skulle en sådan ordning k u n n a te sig obillig. Vill en eller flera av de förköpsberättigade icke begagna sin rätt, böra de övriga därför ha möjlighet att utöva rättigheten och för egen räkning inlösa fastigheten, varvid de naturligtvis få vara beredda att ensamma fullgöra allt vad eljest skulle ha ålegat dem alla gemensamt. En sådan lösning åstadkommes genom den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen. Ehuru denna saknar motsvarighet i 1943 års lag, har den synts kunna utan olägenhet erhålla tillämpning jämväl på sådan förköpsrätt som har sin grund i arrendeavtal.

6 8. Givet är att förköpsrättens syfte i en mängd fall kan vinnas utan någon domstolsprocedur. Det är sannolikt att fastighetsägaren, när han vill sälja fastigheten, i första hand vänder sig till den förköpsberättigade och att därvid merendels en försäljning kommer till stånd utan att fastigheten dessförinnan utbj udits i allmänna marknaden. Men även om fastigheten verkligen blivit såld till annan än den förköpsberättigade, låter det lätt tänka sig, att fastighetens övergång till den förköpsberättigade kan ordnas genom överenskommelse mellan denne och köparen. En uppgörelse kan träffas antingen så att köparen överlåter köpehandlingen på den förköpsberättigade eller ock på det sättet att köpeavtalet med säljarens begivande går åter och denne i stället säljer fastigheten till den förköpsberättigade. Ett sådant frivilligt ordnande av saken medför såväl tidsvinst som inbesparing av rättegångskostnader.

5 kap. Om förköpsrätt.

261 Emellertid behövas regler för sådana fall, då syftet med förköpsrätten icke kan ernås genom frivillig överenskommelse utan myndighets medverkan är erforderlig. Beredningens förslag överensstämmer med såväl 6 § i 1909 års förslag som 4 § i 1943 års lag därutinnan, att det skall åligga den förköpsberättigade att instämma köparen till domstol. Enligt 1909 års förslag skulle den, som ville utöva förköpsrätt, h a att inom den för talans anhängiggörande bestämda tiden göra anmälan om stämningen för antecknande i fastighetsboken. Underlåtenhet att fullgöra dylik anmälningsskyldighet var enligt förslaget förknippad med äventyret av talans förlust. Liknande regler om anmälningsskyldighet förekomma i 1943 års lag. Då talan om förköp naturligen bör utgöra hinder mot beviljande av lagfart eller inteckning, bör dylik talan — i likhet med vad hittills gällt enligt 13 § lagfartsförordningen beträffande lösningsrätt — föranleda anteckning i fastighetsboken. Emellertid har det synts beredningen mera ändamålsenligt att anteckningen göres ex officio genom rättens föranstaltande än att part ålägges särskild anmälningsskyldighet. I 1909 års förslag föreskrevs, att talan om förköp icke finge återkallas utan svarandens medgivande. I motiven yttrades, att den osäkerhet i köparens ställning, som förköpsrättens tillvaro medförde, icke borde sträckas utöver vad för bevarande av den förköpsberättigades rätt vore nödvändigt. Liksom köparen, därest den förköpsberättigade icke inom föreskriven tid instämde sin talan, kunde vara säker att rätten icke komme till utövning borde han, i händelse talan instämts, med säkerhet kunna påräkna, att icke den förköpsberättigade sedermera läte frågan om förköp förfalla. Köparens ställning bleve i annat fall alltför prekär. 1 Ett motsvarande stadgande finnes i 1943 års lag. Enligt beredningens mening bör i allmänhet den förköpsberättigade icke kunna genom att avstå från sin instämda talan åvägabringa att köparen nödgas behålla fastigheten, oaktat han, sedan talan om förköp anhängiggjorts, räknat med att inlösning skulle komma till stånd. I förslaget har därför upptagits ett stadgande av innehåll, att talan om förköp ej må återkallas utan köparens medgivande. Såsom framgår av 17 § har emellertid för ett fall undantag från denna princip ansetts påkallat. 7§. Enligt 6 § i 1909 års förslag skulle det åligga den förköpsberättigade vid äventyr av talans förlust att instämma köparen inom etthundraåttio dagar från det lagfart söktes på dennes fång. Emellertid gavs härjämte åt köparen möjlighet att, redan innan han sökt lagfart, erhålla besked av den förköpsberättigade, huruvida denne ville utöva sin rätt. Om köparen, med överlämnande av köpehandlingen i besannad avskrift, anmälde sitt fång för den förköpsberättigade, skulle det nämligen enligt 7 § i nämnda förslag åligga 1

III s. 204.

36— 60077 7 III

5 kap. Om förköpsrätt.

denne att vid äventyr av talans förlust instämma köparen inom etthundraåttio dagar från det anmälan skedde. Regler liknande de nu berörda förekomma i 4 och 5 §§ av 1943 års lag. Tidsfristerna för anställande av talan ha dock gjorts kortare än i 1909 års förslag och blivit bestämda respektive till tre månader från det lagfart söktes å köparens fång och till en månad från det fånget anmäldes för arrendatorn. Beredningen har tagit i övervägande, huruvida en dylik dubbel anordning av talefrister kan anses erforderlig och lämplig eller om icke snarare en enda talefrist borde fastställas, räknad från det fånget anmäldes. Tydligt är att om lagfartsansökningen skall bilda utgångspunkt för den tid, inom vilken talan måste anställas, en rättsförlust kan tänkas uppkomma genom att den förköpsberättigade förblivit ovetande om försäljningen. I allt fall torde en dylik anordning för den förköpsberättigade innebära en viss osäkerhet, vilken nödgar honom att företaga särskilda åtgärder i övervakningssyfte. Önskvärd vore därför en anordning, genom vilken köparen alltid måste känna sig tvungen att anmäla fånget för den förköpsberättigade. Detta ernås därest tiden för talans anställande göres helt beroende av köparens anmälan om fånget. På köparen lägges i dylikt fall en hembudsskyldighet, vars eftersättande medför att förköpsrätten under obegränsad tid framåt alltjämt kan utövas. En dylik regel torde icke behöva föranleda betänkligheter. Den konventionella förköpsrätten är föremål för inskrivning i fastighetsboken, varav följer att rättens existens blir känd för köparen. Tillvaron av arrendators legala förköpsrätt framgår visserligen ej av fastighetsboken. För köparen, som måste antagas känna till att den köpta egendomen är utarrenderad, torde det emellertid icke innebära någon större svårighet att anmäla fånget för arrendatorn i de fall, då arrendatorn har förköpsrätt eller köparen ej kan utan vidare utgå från att arrendet är av sådant slag att det icke medför förköpsrätt. På grund härav har frågan om talefristens bestämmande i förslaget lösts på det sättet, att för såväl den konventionella som den legala förköpsrätten gäller endast en frist, som löper från det anmälan om fånget skedde. Denna frist har på sätt som skett i 1943 års lag bestämts till en månad, vilken tidrymd ansetts tillräcklig även för den konventionella förköpsrätten. Ett i sakens natur liggande önskemål är att inlösningen skall kunna verkställas utan den tidsutdräkt och de kostnader, som äro förenade med rättegång. Med den nu föreslagna bestämmelsen avses även att underlätta en dylik frivillig uppgörelse. Genom att anmäla sitt fång och samtidigt överlämna köpehandlingen i bestyrkt avskrift sätter köparen den förköpsberättigade i tillfälle att bedöma villkoren för köpet och tvingar honom samtidigt att avgöra, huruvida han skall begagna sin rätt eller icke. Förklarar sig den förköpsberättigade icke vilja lösa fastigheten, vinner naturligtvis köparen därmed trygghet att få behålla densamma. Om åter den förköpsberättigade är villig att övertaga fastigheten samt enighet föreligger om villkoren härför, behöver ej heller någon rättegång komma till stånd. Saken kan då

5 kap. Om förköpsrätt.

ordnas genom ett avtal, exempelvis på det enkla sättet, att köpet transporteras på den förköpsberättigade. Allenast i det fall att tvist uppkommer om inlösningsvillkoren måste talan instämmas. Att talans instämmande föranleder en officialanteckning i fastighetsboken framgår av 6 § andra stycket i förslaget.

8§. Enligt 8 § i 1909 års förslag skulle det åligga käranden — därest talan om förköp fördes av annan än kronan, kommun eller municipalsamhälle — att i enlighet med 48 § utsökningslagen hos överexekutor ställa säkerhet för vad han hade att utge i lösen ävensom för den ersättning han kunde bli pliktig att gälda svaranden. Att käranden fullgjort sin skyldighet härutinnan skulle styrkas inför rätten vid första rättegångstillfälle, då målet handlades. Utöver skyldigheten att ställa säkerhet gällde enligt 11 § i 1909 års förslag att det skulle åligga käranden att, om så yrkades, hos överexekutor nedsätta köpeskillingen för den egendom, som skulle lösas, dock med avdrag för intecknad gäld, som skolat avräknas därå enligt köpeavtalet. I motiven till denna bestämmelse anfördes att, oaktat säkerhetens beskaffenhet prövades av offentlig myndighet, det icke vore uteslutet, att säkerheten visade sig otillräcklig, då den skulle anlitas; fullt betryggande för köparen vore endast deposition av löseskillingen. Det vore därför i sin ordning att när med visshet kunde beräknas, h u r u mycket den förköpsberättigade hade att utge i lösen, han också nedsatte detta i offentlig myndighets förvar. En sådan beräkning kunde oftast verkställas innan målet vore i det skick, att däri kunde meddelas slutlig dom. 1 I 6 § av 1943 års lag har det ålagts arrendatorn att ställa säkerhet för löseskilling och ersättning på liknande sätt som enligt 1909 års förslag. Däremot innehåller nämnda lag icke något stadgande om depositionsskyldighet för arrendatorn. I motiven framhölls, att skyldigheten att ställa säkerhet påkallades av ofrånkomlig hänsyn till köparen. Denne borde under inga förhållanden tvingas att avstå fastigheten utan att bli gottgjord för vad han betalt för densamma. Att köparen genom fastighetens övergång till arrendatorn erhölle fordran hos denne vore härvidlag icke tillräckligt. Givet vore att köparen måste skyddas mot förlust, som skulle kunna uppkomma i följd av arrendatorns insolvens. Då av praktiska skäl — bland annat med hänsyn till svårigheten att före rättegången bestämma beloppet av vad som borde utges — arrendatorn icke syntes böra betungas med depositionsskyldighet, återstode ställandet av säkerhet såsom en för köparen tillräckligt betryggande lösning. Beredningen, som i fråga om den legala förköpsrätten ej funnit skäl att med avvikelse från 1943 års lag stadga depositionsskyldighet för arrendatorn, har ej heller beträffande den konventionella förköpsrätten ansett det för köparens skyddande erforderligt att den förköpsberättigade ålägges att före 1

I I I s. 208.

5 kap. Om förköpsrätt.

domen nedsätta det belopp han skall utge i lösen och ersättning. I förevarande paragraf har däremot i nära överensstämmelse med 1909 års förslag och 1943 års lag upptagits en föreskrift om skyldighet för den förköpsberättigade att ställa säkerhet. Såsom framgår av 48 § utsökningslagen, vartill i förevarande paragraf göres hänvisning, är kronan fritagen från denna skyldighet. Det har icke synts beredningen särskilt påkallat att låta ytterligare vissa rättssubjekt, t. ex. kommun, vara befriade från ställandet av säkerhet. Såsom anfördes i motiven till 1909 års förslag bör det åligga käranden att styrka att säkerhet blivit rätteligen ställd. Underlåtenhet att fullgöra detta under förberedelsen i målet skall enligt förslaget på köparens yrkande medföra talans förlust. Köparen skall nämligen icke behöva ingå i någon avgörande förhandling, med mindre han äger trygghet för utfående av vad som tillkommer honom. 9§. När den av förköpsrätten besvärade fastigheten säljes tillsammans med annan fast eller lös egendom, har den förköpsberättigade i regel icke vare sig rätt eller plikt att lösa annat än vad som direkt omfattas av förköpsrätten. Enligt den allmänna principen äger han övertaga detta till det pris, som köparen utfäst. Emellertid kan tillämpningen av denna princip i förevarande fall möta särskilda svårigheter. Det kan icke antagas att säljaren och köparen alltid i sitt avtal bestämma, huru stor del av köpeskillingen får anses belöpa på den fastighet vari förköpsrätt äger rum. Och även i det fall att kontrahenterna enats om en dylik uppdelning av köpeskillingen, är därmed icke sagt, att denna motsvarar det rätta värdeförhållandet mellan de båda egendomskategorierna. Köparen har ett intresse av att så mycket som möjligt av köpeskillingen lägges på den fastighet som besväras av förköpsrätten. I 10 § av 1909 års förslag hade för nu berörda fall träffats en anordning, enligt vilken det kunde ankomma på rätten att efter skälig bedömning avgöra, h u r u mycket av sammanlagda köpeskillingen finge anses belöpa på den fastighet som skulle lösas. Förutsättningen härför var antingen att särskild köpeskilling ej blivit utsatt för den egendom som skulle lösas eller, om sådan köpeskilling blivit utsatt, att den förköpsberättigade visade att den satts för lågt i förhållande till köpeskillingen för det som skulle lösas. En bestämmelse liknande den nu berörda förekommer i 7 § av 1943 års lag. Beredningen, som ej funnit skäl avvika från 1909 års förslag och 1943 års lag i det ämne varom här är fråga, har i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse av det innehåll för vilket nyss redogjorts. 10 §. E h u r u förköpsrätten i viss mening framträder såsom en rätt att övertaga en annans köp, är det likväl knappast möjligt att uppställa såsom regel, att

5 kap. Om förköpsrätt.

den förköpsberättigade skall fullgöra sin betalningsskyldighet i exakt samma ordning, som blivit överenskommen i det mellan säljaren och köparen slutna avtalet. Intet hindrar nämligen att i köpeavtalet tidpunkten för betalningens erläggande bestämmes så, att köpevillkoren äro fullgjorda redan innan någon dom k u n n a t meddelas över den förköpsberättigades anspråk eller till och med innan någon talan om förköp kunnat anställas. Å andra sidan kan ej heller förutsättas att uppgörelsen mellan säljaren och köparen redan är fullbordad, när talan om förköp bifalles, ett antagande varav skulle följa att löseskillingen i sin helhet städse skulle utges till köparen. Det torde fastmera bli ett vanligt fall, att köpevillkoren endast delvis uppfyllts vid den tidpunkt, då lösningsanspråket bifalles. Av det sagda framgår, att reglerna om den förköpsberättigades betalningsskyldighet icke kunna gestaltas såsom en normering av ett förhållande mellan allenast två parter. Dylika regler måste utformas under hänsynstagande till säljarens, köparens och den förköpsberättigades speciella situation. I 1909 års förslag upptogs under 16 § såsom huvudregel, att köparen å den dag då fastigheten skulle av honom avträdas ägde att av den förköpsberättigade — eller, om deposition ägt rum, hos överexekutor — utbekomma köpeskillingen med vederbörligt avdrag för intecknad gäld. Emellertid skulle denna regel icke tillämpas i vissa fall, då i stället säljaren ägde rätt til] andel i löseskillingen. Härutinnan gällde, att därest säljaren lämnat köparen anstånd med betalning av köpeskillingen eller någon del därav, han för sådan fordran ägde rätt till betalning ur löseskillingen framför andra köparens borgenärer, för såvitt han hos överexekutor gjorde anmälan om sin fordran före den dag, då fastigheten skulle avträdas. Om säljaren anmält dylik fordran, skulle enligt 16 §, i det fall att deposition ägt rum, nedsatta medel genom överexekutors försorg lagligen fördelas mellan köparen och säljaren samt, i det fall att deposition ej skett, lösenbeloppet överlämnas till överexekutor för sådan fördelning. Enligt 1943 års lag har arrendatorn icke någon skyldighet att före målets avgörande deponera något belopp. I 9 § meddelas bestämmelser om löseskillingens gäldande. Liksom enligt 1909 års förslag är det i första hand köparen som äger uppbära löseskillingen. I den m å n köparens egen betalningsskyldighet ej blivit fullgjord, åligger det emellertid arrendatorn att erlägga betalning till säljaren. Arrendatorn får i dylikt fall på egen hand bedöma, huruvida ena eller andra kontrahenten är berättigad till medlen; någon skyldighet att låta överexekutor verkställa en fördelning åligger icke arrendatorn. Betalningen skall erläggas senast å en av rätten bestämd dag, vilken ej får vara utsatt tidigare än tre månader från domens dag. Någon särskild bestämmelse för det fall, att säljaren lämnat köparen anstånd med betalning av köpeskillingen, innehåller lagen icke. I detta sammanhang må anmärkas att förköpsrätten, som enligt nämnda lag ej är föremål för inskrivning, icke är så beskaffad, att redan dess tillvaro utgör hinder mot beviljande av inteckning på grund av köparens utfästelse. Beredningen anser, att den i 1943 års lag vidtagna anordningen i huvud-

5 kap. Om förköpsrätt.

sak bör kunna godtagas även såvitt angår konventionell förköpsrätt. Att den förköpsberättigade, i den mån säljaren ännu har något att fordra av köpeskillingen, ålägges att till denne betala vad sålunda resterar synes naturligt och lämpligt. Härmed beredes åt säljaren ett skydd, som har sin särskilda betydelse i det fall att köparen blivit insolvent och säljaren ej förskaffat sig realsäkerhet för sin återstående fordran. Väl innebär denna anordning att löseskillingen i en mängd fall måste fördelas mellan säljaren och köparen. Denna fördelning torde emellertid sällan vara av den invecklade beskaffenhet, att den förköpsberättigade icke skulle kunna själv utföra densamma. Är det tvistigt, huruvida visst belopp bör tillgodokomma säljaren eller köparen, har den förköpsberättigade för övrigt möjlighet att verkställa nedsättning i enlighet med 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Liksom enligt 1909 års förslag och 1943 års lag skall enligt förevarande förslag löseskillingen gäldas å viss av rätten utsatt betalningsdag. Bestämmelse härom har upptagits i 11 §. Den i 1943 års lag förekommande regeln, att betalningsdagen ej får utsättas tidigare än tre månader från domens dag, är förestavad av särskilda sociala hänsyn. Den har icke synts böra utsträckas till att avse förköpsrätt i allmänhet. Ehuru sålunda enligt förslaget den förköpsberättigade förutsattes kunna erlägga betalning å annan tid än som i köpeavtalet blivit bestämd för köpeskillingens erläggande, ligger det dock i sakens natur, att rätten vid betalningsdagens utsättande bör beakta de mellan säljaren och köparen avtalade betalningsterminerna. I princip bör den förköpsberättigade med avseende å tidpunkten för likviden icke försättas i en mera ogynnsam situation än köparen. Har säljaren beviljat köparen ett betalningsanstånd, som sträcker sig längre än till tiden för domens meddelande, får det sålunda ankomma på rätten att utsätta en betalningsdag, som möjliggör för den förköpsberättigade att åtnjuta anståndet. Någon ovillkorlig föreskrift om betalningsdagens utsättande såsom nu sagts har emellertid icke synts böra upptagas i förslaget. Därest rätten skulle finna anledning att i den förköpsberättigades intresse utsätta tidigare betalningsdag än som avtalats mellan säljaren och köparen, lärer även få prövas, i vad mån löseskillingen bör minskas med ett belopp, motsvarande den räntevinst som genom förtidsbetalningen eljest skolat uppkomma för säljaren. Beträffande frågan om den förköpsberättigades betalningsskyldighet är det av betydelse, huruvida köparens äganderättsförvärv vid tiden för domens meddelande är beroende av villkor eller icke. Enligt ett stadgande i 6 § av 1909 års förslag skulle, i det fall att köparens rätt till fastigheten vore beroende av villkor, målet vila till dess det visades, huruvida villkoret uppfylldes eller icke. I motiven härtill erinrades, att så länge villkoret vore svävande, den förköpsberättigade icke kunde förvärva någon ovillkorlig rätt till fastigheten; hans rätt stode och fölle med köparens, ehuru visserligen villkoret kunde vara sådant att den förköpsberättigade hade möjlighet att själv bringa det till uppfyllelse, såsom när köpeavtalet gjorde köpebrevs utfar-

5 kap. Om förköpsrätt.

dande beroende av att köpeskillingen erlades å bestämd tid. Att innan köparens rätt till fastigheten vore definitiv låta frågan om en annan persons inträde i denna rätt underkastas slutlig prövning skulle ur flera synpunkter vara olämpligt, bland annat därför att i sådant fall icke blott köparen utan även säljaren komme att bli part i målet. 1 I överensstämmelse med 1943 års lag har i förslaget icke upptagits någon föreskrift om att målet alltid skall förklaras vilande när köparens rätt är beroende av villkor. Enligt beredningens mening kan det ofta för fortgångens skull vara ändamålsenligt, att målet bringas till avgörande utan hinder av att köparens förvärv alltjämt är villkorligt. Enligt 1909 års förslag skulle uraktlåtenhet att fullgöra den stadgade depositionsskyldigheten medföra att den förköpsberättigade förlorade sin rätt till talan, om svaranden i målet så yrkade. Däremot innehöll förslaget icke någon särskild bestämmelse angående påföljden vid försummelse att fullgöra den i domen fastställda betalningsskyldigheten. I 1943 års lag — som saknar bestämmelser om depositionsskyldighet för arrendatorn — har dennes underlåtenhet att betala å den i domen angivna dagen förbundits med äventyr av förköpsrättens förlust. Regeln härom torde dock icke avse annat än att förköpet förfaller och att arrendatorn följaktligen tillgodonjuter sin förköpsrätt vid framtida försäljning. För att fullt trygga köparens möjlighet att bli gottgjord för sina utgifter måste enligt beredningens mening tillses, att den förköpsberättigade icke skall kunna erhålla lagfart å fastigheten, med mindre han fullgjort sin betalningsskyldighet. Denna verkan kan ernås, även om betalningsförsummelse icke medför förlust av själva förköpsrätten. Det synes tillräckligt, att den förköpsberättigade, om han försummar att fullgöra vad honom i domen blivit ålagt, går miste om möjligheten att vid det if rågakomna försäljningstillfället inlösa fastigheten. Däremot torde den förköpsberättigade skäligen böra bibehållas vid sin rätt att vid framdeles skeende försäljning ånyo framställa lösningsanspråk. Förslaget har avfattats i överensstämmelse härmed. I förevarande paragraf preciseras vidare omfattningen av den betalning, som skall erläggas när fastigheten inlöses. Liksom enligt 1909 års förslag och 1943 års lag skall den förköpsberättigade enligt förevarande förslag gälda dels köpeskillingen med avdrag för intecknad gäld, som skolat avräknas därå enligt köpeavtalet, dels särskild ersättning för köparens utgifter och kostnader med anledning av köpet. Beträffande avdrag för intecknad gäld stadgas i 1943 års lag, att avräkning skall ske även för intecknad gäld, som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten. Detta stadgande sammanhänger med att förköpsrätten enligt nämnda lag icke är föremål för inskrivning och att köparen därför kan tänkas efter vunnen lagfart ha tagit inteckning i fastigheten. Då ett dy1

I I I s. 204.

5 kap. Om förköpsrätt.

likt förhållande ej kan uppkomma vid konventionell förköpsrätt, där inskrivningen av förköpsrätten hindrar lagfart så länge frågan om inlösning är svävande, har nämnda stadgande ej erhållit någon motsvarighet i förevarande paragraf. I fråga om arrendatorns legala förköpsrätt hänvisas till 22 § i förslaget. Såsom framhölls i motiven till 1909 års förslag kan det fall tänkas inträffa, att fastighetens inteckningsbelastning befinnes vara större än köpeavtalet förutsatte. En vid köpet förefintlig inteckning har exempelvis genom förbiseende ej tagits i beräkning, eller säljaren har underlåtit att enligt åtagande låta döda en inteckning. I sådant fall är köparen enligt 4 kap. 17 § berättigad att å köpeskillingen avräkna vad på grund av inteckningen kan komma att uttagas ur fastigheten. Det torde även utan uttryckligt stadgande vara klart, att samma rätt tillkommer den förköpsberättigade. Vidare k a n säljaren för köparens räkning ha tagit inteckning i fastigheten. Köparen skall då överlämna inteckningen till den förköpsberättigade. Om detta är omöjligt enär köparen belånat inteckningen, skall den förköpsberättigade uppenbarligen äga att på löseskillingen avräkna vad på grund av inteckningen kan komma att utgå ur fastigheten. En ökning av fastighetens inteckningsbelastning kan ha uppkommit även därigenom, att en inteckningsränta eller någon å fastigheten vilande avgift icke i rätt tid guldits eller att undantagsförmåner, för vilka fastigheten häftar, icke behörigen presterats. Är det säljaren som försummat att före fastighetens avträdande fullgöra vad honom i sådant avseende ålegat, tillkommer det den förköpsberättigade, sedan denne inlöst fastigheten, att mot säljaren göra gällande den rätt i förevarande hänseende, som tillkommer en köpare. Har fastigheten varit avträdd till köparen och denne uraktlåtit att verkställa betalning av de avgifter som belöpa på hans besittningstid, bör den förköpsberättigade få ett ersättningsanspråk mot köparen för det belopp, som sålunda kvarstår i fastigheten eller som han nödgats utbetala i köparens ställe. För såvitt dylik ersättning ej kan avräknas å löseskillingen, lärer den förköpsberättigade äga en mot köparens hävningsrätt enligt 4 kap. 17 och 18 §§ svarande befogenhet att avsäga sig fastighetens övertagande, såvida ej det felande beloppet gottgöres honom. Beträffande ersättning för köparens utgifter och kostnader innehöll 17 § i 1909 års förslag, att den förköpsberättigade skulle ersätta köparens utgifter vid första domstolen och för lagfart å fånget ävensom nödig kostnad, som köparen kunde ha nedlagt på fastigheten utöver vad som skäligen finge anses ha erfordrats för fastighetens underhåll under den tid h a n innehaft den. Enligt 9 § i 1943 års lag skall arrendatorn ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget samt nödig kostnad, som köparen må ha nedlagt å fastigheten utöver vad som skäligen må anses motsvara värdet av köparen tillfallen avkastning. Eftersom köparen — även när fastigheten besväras av konventionell förköpsrätt — är skyldig att söka lagfart å sitt fång och därigenom kostnader kunna åsamkas honom, vilka i händelse av förköpsrättens utövande bli utan nytta för honom, har i förevarande paragraf stadgats skyldighet för den

5 kap. Om förköpsrätt.

förköpsberättigade att ersätta köparen dennes utgifter för lagfart å fånget. Såsom framhölls i motiven till 1909 års förslag bör emellertid den förköpsberättigade icke k u n n a förpliktas att ersätta lagfartskostnaden för senare fång än det, mot vilket lösningsanspråket riktats. Att någon som köpt fastigheten avhänt sig densamma, medan lösningsfrågan ännu varit svävande, torde nämligen icke böra öka den förköpsberättigades kostnad med anledning av fastighetens övertagande. — I detta sammanhang vill beredningen förorda, att den lindring i fråga om skyldigheten att gälda stämpelavgift, som för närvarande är beviljad förköpsberättigad arrendator, utsträckes till att gälla vid förköpsrätt i allmänhet. Å den förköpsberättigades fång bör alltså någon stämpelbeläggning ej äga rum, där köparen tidigare erlagt stämpel för sitt fång. Är den förköpsberättigade bolag, å vars fång beräknas dubbel lagfartsstämpel, bör dock resterande stämpelbelopp uttagas. Det kan vidare ifrågasättas att, när köparen är sådant bolag, halva stämpelbeloppet skall restitueras till förköpsberättigad, vars fång skulle belagts med enkel stämpel. Då beredningen förutsätter, att fastighetens övergång från köparen till den förköpsberättigade i allmänhet skall kunna ordnas utan rättegång, har i förevarande paragraf icke, såsom i 1909 års förslag, stadgats skyldighet för den förköpsberättigade att ersätta köparens rättegångskostnad i första instans. Huruvida och i vad mån dylik ersättning skall utgå, torde få bero på omständigheterna, i främsta rummet på parts villighet före rättegången att medverka till ett resultat, liknande det som genom domen åstadkommes. Att lösningsanspråket bifalles utesluter emellertid enligt beredningens mening icke, att den förköpsberättigade kan ådömas skyldighet att ersätta motpartens rättegångskostnad. Härvidlag må hänvisas till bestämmelserna i 18 kap. 3 § nya rättegångsbalken. I fråga om ersättningen för nödig kostnad ansluter förslaget till den ståndpunkt som intagits i 1943 års lag. Av denna följer att köparen, liksom enligt 1909 års förslag, ej är skyldig att till den förköpsberättigade avstå fastighetens avkastning under den tid han innehaft fastigheten. I den mån köparen åsamkats annan nödig kostnad än sådan som belöper på hans besittningstid kan han emellertid icke, såsom enligt 1909 års förslag, påräkna ersättning härför, i den mån kostnaden täckes av köparen tillfallen avkastning. Då köparen vid sitt förvärv av fastigheten haft eller bort ha kännedom om förköpsrättens tillvaro, är han enligt beredningens tanke icke att likställa med godtroende besittare, som efter klander nödgas avstå egendomen. Köparen kan väl med fog kräva att skyddas mot förlust genom fastighetens avstående, men anledning att tillförsäkra köparen en nettovinst på den förköpsberättigades bekostnad föreligger till synes icke. Å andra sidan anser beredningen ej heller, att köparen bör likställas med den som i ond tro innehaft egendom, som avstås efter klander. Köparen är under sin besittningstid verklig ägare till fastigheten. Har han under denna tid utvunnit avkastning, som överstiger den å fastigheten nedlagda kostnaden, torde det därför vara i sin ordning, att överskottet tillfaller honom. Härvid förutsattes naturligen, att fråga är om avkastning, som utvunnits

5 kap. Om förköpsrätt.

genom normalt brukande av fastigheten. Att köparen är ansvarig i förhållande till den förköpsberättigade, därest han tillgodogör sig nyttigheter å fastigheten i en omfattning, som innebär att själva fastighetsvärdet förminskas, torde även utan särskilt stadgande vara uppenbart. 11 §• I dom varigenom talan om förköp bifalles har rätten dels att fastställa vad den förköpsberättigade har att utge i lösen och ersättning, dels att utsätta viss dag, då tillträde skall ske och betalning erläggas. Bestämmelse härom har upptagits i förevarande paragraf. Enligt förslaget föreligger icke, såsom enligt 14 § i 1909 års förslag, någon skyldighet för rätten att förlägga tillträdes- och betalningsdagen till viss fardag. I överensstämmelse med 1943 års lag har det i stället överlämnats åt rätten att efter omständigheterna avgöra vilken dag bäst lämpar sig för de ifrågavarande åtgärderna. Den i 1943 års lag förekommande bestämmelsen, att betalningsdagen ej får utsättas tidigare än tre månader från domens dag, är såsom tidigare nämnts grundad i särskilda hänsyn till den kategori av förköpsberättigade varom i nämnda lag är fråga. Bestämmelsen har därför ej ansetts böra upptagas i förevarande paragraf. Såsom framgår av 23 § skall den alltjämt gälla i fråga om arrendators legala förköpsrätl. 12 §. För att undanröja det hinder mot lagfart och inteckning, som föreligger medan frågan om fastighetens inlösning är svävande, bör i fastighetsboken göras anteckning om lösningsdomen. I överensstämmelse med den anordning, som föreslagits i 6 §, skall anteckningen ske ex officio genom rättens föranstaltande. 13 §. Enligt denna paragraf — som överensstämmer med 21 § i 1909 års förslag och 11 § i 1943 års lag — skall förköpsrätt kunna göras gällande även vid byte. Den av förköpsrätten besvärade fastighetens ägare skulle i annat fall kunna omintetgöra denna rätt genom det sätt på vilket vederlaget bestämdes. Såsom vidare framhölls i motiven till 1909 års förslag medför bytes likställande med köp även den fördelen att frågan, om i ett visst fall förköpsrätt må utövas, ej blir beroende av ett ofta vanskligt avgörande, huruvida i själva verket köp eller byte föreligger. Vid byte finnes icke såsom vid köp någon omedelbart tillämplig måttstock för löseskillingens bestämmande. En särskild värdering måste alltså ligga till grund härför. Det har av praktiska skäl sjmts lämpligt, att löseskillingen bestämmes icke efter det vid bytet utfästa vederlagets värde utan efter värdet av den fastighet som skall lösas. Kunna ej parterna enas om den erforderliga värderingen, verkställes den av rätten, varvid denna naturligtvis är oförhindrad att anlita särskilda värderingsmän.

5 kap. Om förköpsrätt.

271 Särskilda bestämmelser om avtalad förköpsrätt. 14 §.

Ett avtal, varigenom förköpsrätt grundlägges, har viss likhet med en utfästelse att framdeles sälja fastigheten. Avtalet kan medföra ett ekonomiskt resultat liknande det som ernås genom vanlig försäljning. Redan ur denna synpunkt ligger det nära till hands att för avtalets giltighet uppställa fordran på skriftlig form. En ytterligare anledning att kräva sådan form ligger däri, att skriftlig handling erfordras såsom underlag för den inskrivning som förköpsrätten påkallar. Emellertid torde det knappast vara nödvändigt att binda avtal om förköpsrätt vid samma relativt stränga formföreskrifter, som enligt förslaget skola gälla vid köp av fast egendom. Beträffande det vid köp uppställda vittneskravet och särskilt anordningen med laga köpevittne kan framhållas, att reglerna härom indirekt medföra verkan även vid tillämpning av förköpsrätt. Vid förköp bestämmas nämligen villkoren för inlösningen principiellt av innehållet i det fristående köpeavtal, vars tillkomst föranlett lösningsanspråket. För den utfästelse, som grundar själva förköpsrätten, synes vittneskravet kunna undvaras. I detta sammanhang må erinras att förköpsrätten merendels tillskapas i samband med försäljning av fastigheten, därvid utfästelsen om förköpsrätt har formen av ett förbehåll ingående i köpehandlingen. I dylikt fall omfattas naturligtvis utfästelsen om förköpsrätt av samma formkrav som gäller beträffande köpehandlingen i övrigt. Även arrendeavtal kan tänkas innefatta förbehåll om förköpsrätt, detta särskilt i det fall att arrendatorn icke redan enligt lag är tillförsäkrad sådan rätt. Att på dylikt förbehåll tillämpa strängare formregler än som gälla vid arrendeavtal och vilka ej innefatta krav på vittnen skulle vara föga lämpligt. Det ligger i sakens natur, att förköpsrätten skall medföra verkan mot köpare av fastigheten. Även eljest måste sakrättslig verkan tillkomma en upplåtelse av förköpsrätt. Med hänsyn härtill har i förevarande paragraf, liksom i 1 § av 1909 års förslag, upptagits en bestämmelse, innebärande att förköpsrätten skall inskrivas i fastighetsboken. Dylik inskrivning är enligt förslaget att betrakta såsom en betingelse för rättighetens bestånd. I följd av inskrivningen kan tredje man genom gravationsbevis eller eljest från fastighetsboken erhålla upplysning om förköpsrättens tillvaro. Om de särskilda villkoren för förköpsrättens utövande innehåller inskrivningsakten närmare uppgifter. Tydligt är att vad sålunda bringas till offentlig kännedom ej bör kunna ändras genom en rent privat överenskommelse mellan den förköpsberättigade och fastighetsägaren. Skall avtalet i något hänseende ändras, exempelvis förköpsrätten begränsas till att avse endast vissa fall av försäljning, bör därför även ändringen bli föremål för inskrivning. Föreskrift härom har upptagits i denna paragraf.

5 kap. Om förköpsrätt. 15 §.

Enligt 2 § i 1909 års förslag skulle förköpsrätt, som tillförsäkrats annan än kronan, kommun eller municipalsamhälle, icke vara gällande utöver femtio år från det rättigheten tillkom. I motiven till detta stadgande framhölls, att förköpsrätten icke borde äga längre varaktighet än som kunde antagas påkallat av de intressen, vilka skulle därmed betjänas. Vad anginge stat och kommun kunde med dylika förbehåll fullföljas så olikartade och avlägsna syften att en begränsning av den förbehållna rättighetens giltighetstid icke syntes vara på sin plats. Beträffande åter den förköpsrätt, som förbehållits enskilda, måste det tillses, att icke densamma kvarstode, sedan de förhållanden ändrats, vilka givit den upphov, och rättigheten sålunda komme att tjäna helt andra syften. Under en tidrymd av femtio år torde nog i allmänhet den till förköp berättigade icke komma att sakna tillfälle att utöva sin rätt eller, om han avstode från att bringa den till utövning, såsom villkor därför ånyo betinga sig förköpsrätt och genom ny inskrivning bereda denna giltighet under en ny tid av femtio år. 1 Beredningen, som funnit nu återgivna synpunkter värda beaktande, har i förevarande paragraf upptagit en regel, enligt vilken förköpsrätt som tillförsäkrats annan än kronan eller kommun underkastas en tidsbegränsning av femtio år. Härvid inbegripes under kommun även municipalsamhälle. Det har synts lämpligast, att ifrågavarande maximitid räknas från det rättigheten blev inskriven. 16 §. Enligt 1909 års förslag kunde förköpsrätt icke betingas till förmån för en namngiven enskild person. Enskilda emellan kunde förköpsrätt stiftas endast för ägare av viss fastighet i denna hans egenskap. Härigenom blev förköpsrätten, på motsvarande sätt som i fråga om servitutsrätt, oskiljaktigt förenad med äganderätten till den förköpsberättigades fastighet. Även 1943 års lag erbjuder exempel på förköpsrättens anknytning till annan rättighet, i detta fall en arrenderätt. Den legala förköpsrätt varom här är fråga kan endast utövas av den som arrenderar fastigheten, och för rättens utövning gäller tillika såsom villkor, att arrendatorn skall vara förvarad vid sin rätt till nytt arrende. Beredningen, som velat möjliggöra en vidsträcktare användning av förevarande rättsinstitut, har ej funnit något avgörande skäl varför den konventionella förköpsrätten, vad angår förhållandet mellan enskilda, skulle begränsas genom krav på anknytning till ägandet av en fastighet. Även upplåtelse av en personlig förköpsrätt kan tillgodose ett legitimt syfte, t. ex. när upplåtelse sker i samband med fastighetsförsäljning från föräldrar till barn och vid arvskifte, där en ärvd fastighet genom överenskommelse tilldelas en av arvingarna. Om ägare av viss fastighet vill förbehålla sig förköpsrätt till annan fastighet, kan det för övrigt tänkas, att han med hänsyn till möjliga för1

III s. 198 f.

5 kap. Om förköpsrätt.

ändringar i fastighetsbeståndet skulle föredraga att icke binda förköpsrätten vid sitt ägande av fastighet. Att den personliga förköpsrätten, såsom i motiven till 1909 års förslag blivit i viss mån antytt, skulle behöva medföra risk för rättens användning i spekulationssyfte har beredningen icke kunnat finna. Dylik risk lärer effektivt kunna förebyggas genom ett förbud mot överlåtelse av personlig förköpsrätt. Att förköpsrätten icke behöver vara knuten vid äganderätten till viss fastighet utesluter emellertid icke, att sådan anknytning i åtskilliga fall kan vara lämplig. Enligt förslaget skall förköpsrätt kunna tillförsäkras ägare av viss fastighet. Har avtal slutits av sådan innebörd, skall naturligtvis innehavet av förköpsrätten vara underkastat de växlingar, som kunna inträffa med avseende å äganderätten till den fastighet till vars förmån upplåtelsen skett. Däremot skall förköpsrätten icke kunna överlåtas ensam för sig. Åt denna anordning har i första stycket av förevarande paragraf givits uttryck med bestämmelsen att, om förköpsrätt tillförsäkrats ägare av viss fastighet, förköpsrätten skall vara oskiljaktigt förenad med äganderätten till denna. Beträffande annan konventionell förköpsrätt än sådan som tillförsäkrats ägare av viss fastighet skall enligt andra stycket gälla, att förköpsrätten ej må överlåtas. Däremot har något hinder icke synts böra uppställas mot att förköpsrätten genom arv eller testamente övergår till ny innehavare. Rättigheten skall alltså vid den förköpsberättigades död övergå till hans arvingar, där ej avtalet innehåller inskränkande föreskrifter härulinnan. 17 §. Om den av förköpsrätt besvärade fastigheten sålts gemensamt med en fastighet som ligger i sambruk med den förra eller eljest icke utan olägenhet kan skiljas från denna, skulle det lända köparen till förfång, om han måste behålla den andra fastigheten, när den förra frångår honom. Detsamma gäller, därest i köpet ingått kreatur, redskap eller andra lösören avsedda för den fastighet som skall lösas. För dessa fall innehöll 9 § i 1909 års förslag en bestämmelse, enligt vilken den förköpsberättigade skulle vara pliktig att lösa jämväl den av förköpsrätten icke belastade egendom, som sålunda ingått i köpet, såvida icke köparen ville behålla denna egendom och gåve sådant tillkänna vid första rättegångstillfälle då han svarade i saken. Något motsvarande stadgande finnes icke i 1943 års lag. Det är emellertid att märka, att arrendator vid utövande av förköpsrätt enligt nämnda lag kan vara skyldig att inlösa ett större jordområde än det, vartill han har arrenderätt. Om exempelvis — såsom ofta är fallet — av en registerfastighet endast inägorna äro utarrenderade, måste arrendatorn, om han vid försäljning av registerfastigheten vill utöva förköpsrätt, inlösa även den del därav, som icke omfattas av arrenderätten. En lösningsplikt enligt det anförda stadgandet i 1909 års förslag torde knappast motsvara något starkare behov vid arrendators utövande av förköpsrätt. Då lösningsanspråket i dylikt fall regelmässigt avser egendom, som i brukningshänseende är självständig, kan den omständigheten, att även an-

5 kap. Om förköpsrätt.

nan egendom ingår i köpet, sällan utgöra anledning att pålägga arrendatorn något tvång att utvidga inlösningen. Ej heller torde det vara särskilt vanligt, att kreatur och inventarier säljas tillsammans med ett arrendeställe; arrendatorn är nämligen i regel själv ägare till sådan egendom. I betraktande härav anser sig beredningen icke böra ifrågasätta, att reglerna om arrendators legala förköpsrätt kompletteras med en bestämmelse om lösningsplikt av förevarande slag, en anordning som måhända i vissa fall skulle ha tett sig alltför betungande för arrendatorn. Däremot anser beredningen, att en lösningsplikt av angiven art icke bör saknas i fråga om den konventionella förköpsrätten. En reglering i ämnet, huvudsakligen överensstämmande med den i 1909 års förslag förekommande, har därför synts böra upptagas i förevarande paragraf. Emellertid har beredningen beaktat, att den avsedda lösningsplikten skulle kunna bereda den förköpsberättigade vissa svårigheter, om han icke vid förköpsrättens utövning räknat med skyldigheten att lösa jämväl annan egendom än den av förköpsrätten omfattade. I förslaget har därför upptagits en särskild regel, enligt vilken käranden medgives befogenhet att återkalla sin talan om förköp i sådant fall, då svaranden påyrkar lösningsplikt. Härvid har det synts lämpligt föreskriva, att talans återkallande skall ske inom tid som rätten utsätter. Särskilda bestämmelser om förköpsrätt grundad i arrendeavtal.

18 §. Denna paragraf, som överensstämmer med 1 § i 1943 års lag, anger betingelserna för utövning av arrendatorns legala förköpsrätt. I två vid 1945 års riksdag väckta motioner (I: 188 och II: 421) har påyrkats sådan ändring i förevarande bestämmelse, att arrendatorn vid utövande av förköpsrätt borde få inlösa det arrenderade området, även om detta icke bildade en registerfastighet. Motionärerna synas härvid ha avsett, att sådan inlösen skulle få ske, även om det arrenderade området endast utgjorde en del av ett försålt styckningsområde och omfattade mindre än hälften av dettas odlade jord. Till stöd för yrkandet har anförts, att den ifrågavarande lagbestämmelsen i alltför hög grad begränsade arrendatorernas möjlighet att begagna sig av förköpsrätten. Beredningen finner i likhet med andra lagutskottet (uti. nr 68), att den i motionerna förordade ändringen skulle innebära en väsentlig rubbning av förköpsrättens konstruktion. Liknande en rätt att få övertaga en annans köp är förköpsrätten föga lämpad att bilda ett självständigt underlag för fastighetsbildning. Det skulle icke minst från allmän synpunkt te sig olägligt, om ett styckningsområde, som uppfyller de legala kraven på en fastighet, skulle genom förköpsrättens utövande behöva uppdelas. Det måste antagas, att dylik delning i en mängd fall icke skulle kunna genomföras utan eftergivande av nyssnämnda legala krav. Men även om fastighetsbildningens vanliga normer skulle upprätthållas vid utövning av förköpsrätt, skulle det dock inne-

5 kap. Om förköpsrätt.

bära en obillighet mot köparen, om han skulle behöva finna sig i att det av honom förvärvade området efter en tidsödande procedur och en av utomstående förrättad värdering delvis frånkändes honom. Beredningen avvisar alltså tanken att för här åsyftade fall göra något undantag från den i 4 § i förslaget uttalade grundsatsen, att förköpsrätt ej får utövas allenast i fråga om en del av den sålda egendomen. En i viss mån fristående fråga är, huruvida möjligheten att begagna förköpsrätt lämpligen skulle kunna vidgas genom eftergift i kravet att arrenderätten skall omfatta större delen av den odlade jord som ingår i den försålda fastigheten. Om denna bildas av m a r k från flera brukningsdelar, kan tydligen den situationen uppkomma, att ingen av de på fastigheten sittande arrendatorerna blir berättigad att inlösa denna. Har varje arrendator sitt särskilda arrendeavtal, kan det nämligen ej anses att förköpsrätt tillkommer arrendatorerna gemensamt, och 5 § i förslaget får vid sådant förhållande icke någon tillämpning. Emellertid är beredningen icke övertygad om behovet och lämpligheten av att medge även den, som blott innehar en mindre del av den försålda odlingsjorden, rätt att inlösa hela fastigheten. Beredningen har alltså icke trott sig böra föreslå någon avvikelse från gällande lags ståndpunkt i denna del. 19 §. Bland de arrendeupplåtelser, som enligt 2 kap. 49 och 57 §§ nyttjanderättslagen medföra förköpsrätt, namnes såsom en särskild grupp arrende av gård, torp eller annan jordbrukslägenhet, som lyder under huvudgård och tillhör enskild person eller fideikommiss. Här avses framför allt de arrendeställen — huvudgården undantagen — vilka ingå i egendomskomplex av godstyp. När godset såsom helhet genom försäljning övergår till ny ägare, behöver arrendatorernas ställning icke påverkas härav. Det kan antagas, att deras utsikter att alltjämt få med optionsrätt besitta arrendeställena äro desamma som tidigare. Någon anledning för dem att genom utövande av förköpsrätt skydda sin besittning föreligger alltså icke. Med hänsyn härtill har i 2 § av 1943 års lag föreskrivits, att förköpsrätt ej får utövas, där fastigheten säljes tillsammans med huvudgård varunder den lyder. Beredningen, som i fråga om arrendators legala förköpsrätt ansett nämnda hinder mot förköpsrättens utövande böra bibehållas, har i förevarande paragraf upptagit en bestämmelse av samma innehåll som regeln i 1943 års lag. 20 §.

Denna paragraf återger i oförändrad form 2 § tredje stycket i 1943 års lag. 21 §. Det i 5 § andra stycket i 1943 års lag förekommande stadgandet har oförändrat upptagits i denna paragraf.

5 kap. Om förköpsrätt. 22 §.

Enligt 10 § i förslaget äger den förköpsberättigade vid inlösning av fastigheten göra avdrag för den intecknade gäld, som enligt köpeavtalet skolat avräknas å köpeskillingen. För att annan intecknad gäld än nu sagts skall få avräknas av den förköpsberättigade, måste det vara fråga om gäld, som ej tagits i beräkning vid köpet. Om exempelvis fastigheten befunnits vara intecknad till högre belopp än vid köpet förutsattes, får den förköpsberättigade, liksom köparen enligt 4 kap. 17 § i förslaget, anses berättigad till avdrag för det överskjutande beloppet. Den konventionella förköpsrätten är föremål för inskrivning i fastighetsboken, och i följd härav kan det förhindras, att inteckning kommer till stånd på grund av köparens utfästelse, medan frågan om förköp ännu är svävande. Annorlunda ställer sig saken beträffande arrendators legala förköpsrätt. Dylik förköpsrätt inskrives icke i fastighetsboken, och det är därför icke uteslutet, att köparen vunnit lagfart och med stöd därav intecknat egendomen, innan ännu tiden för anställande av förköpstalan tilländagått. Med hänsyn till detta fall är det enligt 9 § i 1943 års lag arrendatorn medgivet att vid löseskillingens erläggande göra avdrag icke blott för intecknad gäld, som enligt köpeavtalet skolat avräknas, utan även för intecknad gäld, som tillkommit efter köparens förvärv av fastigheten. Då även beredningen finner erforderligt, att sagda rätt till avdrag kommer till synes i lagtexten, har en bestämmelse i ämnet upptagits i förevarande paragraf. Denna ansluter sig med viss jämkning till den i 1943 års lag förekommande regeln. Enligt förslaget skall arrendatorn vara berättigad till avdrag för inteckning, som tillkommit på grund av köparens utfästelse och ej tagits i beräkning vid köpet. 23 §.

De i första och andra styckena upptagna stadgandena överensstämma i sak med bestämmelser i 8 § av 1943 års lag. På grund av den i arrendatorns intresse uppställda föreskriften, att betalningsdag ej får utsättas tidigare än tre månader från domens dag, kan det lätt inträffa, att arrendatorns betalningsskyldighet inträder senare än den tidpunkt, å vilken säljaren enligt köpeavtalet skulle vara berättigad att av köparen utbekomma köpeskillingen eller del därav. Därest, såsom vanligen är fallet, köpets bestånd enligt avtalet gjorts beroende av köpeskillingens erläggande, skulle alltså den situation kunna uppkomma, att säljaren i förhållande till köparen fått en rätt att häva köpet, innan ännu arrendatorn kunnat åtnjuta det honom i domen tillförsäkrade betalningsanståndet. Då en förköpsberättigad principiellt sett icke förvärvar annan rätt än den som tillkommer köparen öch sålunda, om dennes rätt blott är villkorlig, icke utan vidare kan anses få en ovillkorlig rätt till fastigheten, skulle i nämnda fall köpets hävande kunna få verkan även mot arrendatorn. För att skydda sitt förköp skulle arrendatorn härvid bliva nödsakad att i köparens ställe full-

6 kap. Om återköpsrätt.

göra betalning å den i köpeavtalet bestämda tiden. Men en sådan anordning kan svårligen anses tillfredsställande. Det legala betalningsanståndet for arrendatorn skulle under sagda omständigheter framstå såsom ändamålslöst, och härtill komme en icke obetydlig risk, att arrendatorn försutte sin möjlighet att skydda sitt förvärv. I syfte att förebygga den osäkerhet, som eljest skulle vidlåda förköpsrätten i nu berörda hänseenden, har en särskild reglering synts böra vidtagas. Denna, som upptagits i tredje stycket av förevarande paragraf, innebär att en i köpeavtalet intagen bestämmelse om tiden för köpeskillingens erläggande ej i händelse av betalningsförsummelse av köparen grundar någon rätt för säljaren att häva köpet, medan arrendatorn enligt domen njuter anstånd med sin betalning. Förköpsrättens utövande kommer alltså att i nämnda fall medföra en modifikation i det mellan säljaren och köparen träffade avtalet. Denna omständighet torde dock knappast ge fog för betänkligheter. Det får antagas att vid köpet båda kontrahenterna äro medvetna om förköpsrättens tillvaro och sålunda i tillfälle att anpassa sitt avtal därefter.

6 KAP. Om återköpsrätt. I 1734 års lag förekom ursprungligen icke något förbud att i köpeavtal rörande fast egendom göra förbehåll om rätt för säljaren att återköpa fastigheten. Vid 1809—1810 års riksdag fästes emellertid uppmärksamheten på den osäkerhet i äganderätten, som kunde föranledas av dylika förbehåll. Med anledning härav erhöll 1 kap. 2 § jordabalken genom förordningen den 1 maj 1810 ett tillägg, enligt vilket säljare i köpe- eller skifteshandling om jord och fastighet icke skulle äga förbehålla sig eller andra att emot någon i samma avhandling bestämd penningsumma eller andra villkor få framdeles vinna egendomen åter. Härigenom uteslöts möjligheten för överlåtaren av en fastighet att betinga sig rätt till återköp. Under det lagstiftningsarbete som ledde till 1909 års förslag ansågs att ett i köpeavtal intaget förbehåll om rätt till återköp vore att likställa med en utfästelse från köparens sida att framdeles mot visst pris föryttra egendomen. Angående dylik utfästelse upptogs i nämnda förslag ett stadgande, som innebar att utfästelsen, om den icke uppfylldes, skulle medföra skyldighet att betala skadestånd, under förutsättning att utfästelsen gjorts skriftligen. Samma begränsade rättsverkan skulle enligt förslaget tillkomma ett förbehåll om rätt till återköp. Att köparen i köpehandlingen förbundit sig att låta säljaren få köpa egendomen åter finge nämligen icke bedömas annorlunda än om köparen i särskild handling gjort samma utfästelse. I motiven framhölls att den rättsverkan, som sålunda skulle tillkomma förbehåll om rätt till återköp, icke vore av beskaffenhet att säkerheten i äganderättsför37—600777

III

6 kap. Om återköpsrätt.

hållandena äventyrades. Den till återköp berättigade kunde ju icke tilltvinga sig själva äganderätten till fastigheten; h a n kunde endast begära att bli försatt i det ekonomiska läge, vari han skulle kommit därest återköp ägt rum. 1 Någon återköpsrätt i verklig mening, innebärande att säljaren skulle kunna tvångsvis lösa till sig fastigheten, upptogs icke i 1909 års förslag. Emellertid hade redan tidigare framkommit önskemål om sådan ändring i 1 kap. 2 § jordabalken att stat och kommun berättigades att vid försäljning av fastighet förbehålla sig att mot vissa i köpekontraktet bestämda villkor få återköpa fastigheten. Med anledning av den jordvärdestegring, som blivit typisk särskilt för större stadssamhällen och föranlett stark ökning av hyresavgifterna för bostäder, vann den uppfattningen alltmer insteg, att stat och kommun borde hålla på sin jordegendom. Det ansågs att man härmed skulle kunna begränsa jordspekulationen samt vinna möjlighet att i större utsträckning låta jordvärdestegringen tillgodokomma det allmänna. Härigenom skulle man jämväl särskilt för städernas jordpolitik få ett medel att sörja för billigare bostäder. Ehuru det år 1907 införda tomträttsinstitutet i viss utsträckning gav städerna möjlighet att verka för bättre förhållanden på bostadsmarknaden, gjordes likväl gällande att behov förefunnes av en särskild återköpsrätt. Tomträttsinstitutet lämpade sig icke vid upplåtande av mark för större och dyrbarare anläggningar av mer eller mindre offentlig art och knappast heller vid upplåtande av mark för vanliga större hyreshus inom det egentliga stadsområdet. I dylika och andra fall, när upplåtelsen måste ske med äganderätt, kunde det ofta innebära en fördel, om staden såsom säljare ägde rätt att återköpa egendomen. Den förköpsrätt, varom bestämmelser upptogos i 1909 års förslag, avsågs visserligen skola tillgodose väsentligen samma syften som den omdiskuterade återköpsrätten. Emellertid kunde förköpsrätt utövas endast för det fall, att fastigheten ginge i köp eller byte. Om den till vilken fastigheten upplåtits eller hans arvingar använde fastigheten på helt annat sätt än vid upplåtelsen avsetts, skulle förköpsrätten icke bereda möjlighet för ett inskridande. F r å n kommunalt håll ansågs därför önskvärt, att den föreslagna förköpsrätten kompletterades med bestämmelser om återköpsrätt, vilken dock endast borde tillgodokomma kronan, kommun eller municipalsamhälle. Införande av återköpsrätt kom efter hand att tillmätas betydelse även med hänsyn till kronans markupplåtelser för jordbruksändamål. Det gällde här att finna en upplåtelseform, som kunde förhindra, att ändamålet med upplåtelsen förfelades genom att jorden indrogs i spekulationer eller på annat sätt kom till en icke avsedd användning. På en sådan ny upplåtelseform ställdes även önskemålen, att den skulle öppna möjlighet för mindre bemedlade att förvärva jord samt att den skulle bereda samhället en del i framtida jord värdestegring och ge samhället tillfälle att i händelse av behov därav åter komma i besittning av jorden. För fullföljandet av sådana syften 1

II s. 163 och 167.

6 kap. Om återköpsrätt.

som nu berörts kunde emellertid även andra metoder tänkas än upplåtelse med återköpsrätt. Sålunda knötos vissa förhoppningar till ett av den s. k. kronolägenhetskommissionen år 1920 framlagt förslag till lag om besittningsrätt för obegränsad tid till kronojord och annan publik jord. I viss konkurrens med denna s. k. åborätt genomfördes år 1924 den ännu gällande lagen om återköpsrätt till fast egendom. Dess antagande hindrade emellertid icke att år 1926 en lagstiftning blev genomförd även angående åborätt. Återköpsrätt enligt 1924 års lag m å förbehållas endast vid försäljning av fastighet som tillhör kronan, k o m m u n eller municipalsamhälle eller eljest är i allmän ägo. Beträffande kronans jord kan återköpsrätt stipuleras oberoende av om jorden är belägen på landet eller i stad. Men i fråga om övriga nyssnämnda kategorier av allmän jord är stadgat att fastigheten skall vara belägen inom ort d ä r den för städerna gällande ordningen för bebyggande skall iakttagas eller inom område för vilket fastställts byggnadsplan eller jämlikt äldre lag förordnats att stadsplan skall upprättas. Vid föryttring av dylik jord på rena landsbygden kan alltså återköpsrätt ej förbehållas. Återköpsrätt skall stipuleras i köpehandlingen och är giltig endast om den förknippas med villkor om skyldighet för fastighetsägaren att använda fastigheten för visst ändamål eller underlåta viss användning. Förbehållet om återköp kan träffas för obestämd tid eller viss tid. Återköpsrätten skall intecknas inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tiden efter det lagfart meddelades å köparens fång. Sker ej detta, är återköpsrätten förfallen. Återköpsrätten betraktas såsom en vid fastigheten häftande gravation, och ingående regler ha givits om förhållandet mellan denna och andra å fastigheten vilande intecknade och ointecknade rättigheter. Innebörden i dessa regler kan summariskt uttryckas så att återköparen, när hans återköpsrätt aktualiseras, icke utan särskild utfästelse behöver tåla sådana gravationer på fastigheten, som tillkommit på grund av förbindelser ingångna efter det återköpsrätten förbehölls. Medan innehavare av fordringsinteckning eller av rätt till avkomst med sämre prioritet än återköpsrätten tillgodoses enligt samma princip som gäller vid expropriation, nämligen genom ersättning ur köpeskillingen i den mån den räcker, har beträffande andra sakrätter föreskrivits en rätt till skadestånd av upplåtaren enligt förebild av den skadeståndsrätt, som stadgas i 1 kap. 6 § nyttjanderättslagen för den händelse nyttjanderätt upphör på grund av en bifallen klandertalan beträffande fastigheten. Återköpsrätten m å utövas endast i vissa av lagen noggrant angivna fall. Sådana äro exempelvis: att det villkor som avtalats angående fastighetens användning åsidosattes, att fastigheten vanvårdas så att det ändamål uppenbart äventyras för vilket fastigheten enligt det avtalade villkoret skall användas, att fastigheten på grund av ändrade förhållanden ej lämpligen kan användas enligt villkoret. Härjämte kan återköpsrätten utövas när fastigheten överlåtes till a n n a n än närskyld person eller den som äger lott i fastigheten.

6 kap. Om återköpsrätt.

Löseskillingen skall fastställas efter värdering, varvid till grund för uppskattningen ligger fastighetens fulla värde, dock med hänsyn tagen till den begränsning i användningen som innefattas i det stipulerade villkoret och till den inskränkning i ägarens förfoganderätt som själva återköpsrättens tillvaro inneburit. I motiven till 1924 års lag anges återköpsrättens främsta uppgift vara att y g g a ändamålet med samhällets jordupplåtelser. Med återköpsrätten avses vidare att vinna den fördelen att, om i framtiden behov för samhället yppas att återkomma i besittning av jorden, detta skall kunna ske på enklare och billigare sätt än genom expropriation. Ett samhällsintresse, som man också önskat tillgodose med återköpsrätten, är att det allmänna skall kunna förbehålla sig en andel i den framtida jordvärdestegringen. Slutligen har vid återköpsrättens införande även den synpunkten framträtt, att man genom detta institut skulle kunna göra det lättare för mindre bemedlade att ägna sig åt jordbruk under trygga former. Av den förut lämnade redogörelsen framgår, att de båda instituten tomträtt och åborätt tillkommit väsentligen med samma syften som ligga til 1 grund för återköpsrätten. Detta hindrar emellertid icke, att det vid sidan av tomträtt och åborätt även finnes utrymme för återköpsrätt. Vad förhållandena i stad angår är tydligen återköpsrätten mera användbar än tomträtten, så snart det gäller markupplåtelse för annat ändamål än bebyggelse med s. k. enmanshus. Beträffande landsbygden torde återköpsrätten kunna få användning dels såsom alternativ till åborätt, dels i fall då åborättsinstitutet över huvud icke passar, t. ex. i samband med överlåtelse för annat ändamål än jordbruk. Den av beredningen i 5 kap. föreslagna konventionella förköpsrätten är likaledes ägnad att fylla vissa av de uppgifter som skulle kunna ankomma på återköpsrätten. Såsom beredningen i inledningen till nämnda kapitel utvecklat finnas dock goda skäl att låta de båda upplåtelseformerna bestå vid sidan av varandra. Med hänsyn till deras olika konstruktion och innebörd är att antaga, att i vissa fall det ena och i vissa fall det andra institutet blir att föredraga. När statsmakterna i administrativ ordning meddela direktiv angående försäljning av kronojord, torde få närmare övervägas i vilka fall återköpsrätt är påkallad med hänsyn till kronans intressen och när förköpsrätt kan anses tillfyllest. För fastighetsägaren är naturligtvis villkor om förköpsrätt mindre tyngande än återköpsförbehåll. Men ur kronans synpunkt ter det sig betydelsefullt att, medan förköpsrätten endast kan utövas vid föryttring av fastigheten, återköp kan komma till stånd även vid andra i lag angivna tillfällen. En klausul om återköpsrätt innebär för kronan även den fördelen, att fastigheten kan återförvärvas till ett pris, som icke innefattar värdestegring hänförlig till fastighetens användning för annat ändamål än det i avtalet medgivna. Återköpsrätten kan sålunda från kronans synpunkt vara mera ändamålsenlig än förköpsrätten dels när det kan befaras att, om någon inskränkning i ägarens förfoganderätt ej stipulerades, öetr

G kap. Om återköpsrätt.

fastigheten i en framtid skulle avsevärt stiga i värde, dels ock när kronan vill ha möjlighet att återlösa fastigheten för något sitt behov utan att behöva avvakta fastighetens försäljning. Sin praktiska användning torde återköpsrätten huvudsakligen få beträffande fastigheter belägna inom eller i närheten av tätare bebyggda samhällen samt i fråga om vissa kategorier av egnahemsfastigheter eller andra för bestämda ändamål avyttrade markområden. Beredningen finner det också ganska sannolikt, att återköpsrätten för framtiden kan komma att utnyttjas för nya jordpolitiska syften, sammanhängande med den strävan att bilda större brukningsenheter, som synes känneteckna utvecklingen inom jordbruksnäringen. Med hänsyn till den ställning återköpsrätten sålunda intager i rättssystemet finner beredningen erforderligt att bereda plats för detta institut i jordabalken. Vid den översyn av bestämmelserna om återköpsrätt, som beredningen i anledning härav ansett sig böra vidtaga, har beredningen ej funnit skäl föreslå några mera genomgripande ändringar i sak. Beredningen föreslår viss utvidgning av återköpsrättens tillämpningsområde ävensom vissa detaljändringar som sammanhänga med de av beredningen på andra områden tillämnade nyheterna. De nuvarande lagbestämmelserna ha i förslaget underkastats viss bearbetning i formellt hänseende. Beredningen har haft under övervägande att utsträcka återköpsrättens användningsområde på det sättet att återköpsrätt skulle kunna stipuleras även utan samband med villkor om fastighetens användning. Medan den nuvarande återköpsrätten är avsedd att brukas endast till förebyggande av den överlåtna fastighetens användning på annat sätt än som åsyftats, skulle med en dylik utvidgning av reglerna en återköpsklausul även kunna tjäna ändamålet att återförvärva fastigheten på grund av ett yppat behov av densamma. Emellertid har beredningen ansett att lagstiftningen om expropriation kan tillgodose sistnämnda ändamål och att den ifrågasatta utvidgningen av återköpsinstitutet därför icke är nödvändig. Under hänvisning till den motivering, som anförts vid den nuvarande återköpslagens tillkomst, torde beredningen beträffande nedan angivna paragrafer i förslaget få ytterligare anföra följande. 1 §• Enligt 1924 års lag kan förbehåll om återköpsrätt endast göras vid försäljning av fastighet, som tillhör kronan eller k o m m u n eller som eljest är i allmän ägo. Av förarbetena till 1924 års lag framgår, att med sistnämnda uttryck avsetts att träffa sådana fastigheter, vilka väl icke kunna sägas direkt vara i kronans eller en viss kommuns ägo men som ändock måste anses tillhöra »det allmänna», då detta begrepp uppfattas såsom representerat av stat, kommun eller annan därmed jämförlig samfällighet. Såsom exempel ha nämnts häradsallmänningarna och den ecklesiastika jorden. Till samma kategori torde exempelvis universitetens donationsfastigheter höra. Beredningen ifrågasätter icke någon ändring i regeln att återköpsrätt endast må förbehållas vid försäljning av jord i allmän ägo.

6 kap. Om återköpsrätt.

Efter den utvidgning av lagen om återköpsrätt, som skedde genom 1931 års lagändring, må förbehåll om återköpsrätt ske ej blott vid försäljning av stadsfastigheter utan även när fast egendom på rena landsbygden föryttras. I sistnämnda fall får emellertid dylikt förbehåll göras endast om kronan är säljare. Enligt beredningens mening kan det ur skilda synpunkter vara till gagn, att även för övriga hithörande rättssubjekt beredes möjlighet att vid föryttring av jord å landet göra förbehåll om återköpsrätt. Den proposition i ämnet som förelades 1924 års riksdag gjorde icke någon skillnad mellan stads- och lantfastigheter i denna punkt. Då riksdagen vidtog den ändringen att förbehåll om återköpsrätt skulle få ske endast vid försäljning av fastigheter i stad, torde anledningen få sökas i farhågan att det nya rättsinstitutet skulle hindra införandet av den besittningsrätt, som under benämningen åborätt hade utformats i ett sakkunnigförslag. Emellertid har åborättsinstitutet icke infriat de förhoppningar som knutits till detsamma; detta institut äger för övrigt enligt 1926 års lag ej ens tillämpning på den kommunala jorden. Med hänsyn härtill har i förslaget återköpsrätten erhållit vidgad tilllämpning såtillvida att jord, som tillhör kommun eller eljest är i allmän ägo, skall kunna bli föremål för återköpsrätt, oavsett var jorden är belägen. Enligt gällande lag uppkommer återköpsrätten genom det vid fastighetens försäljning gjorda förbehållet om rätt för säljaren att återköpa fastigheten. Visserligen blir detta förbehåll giltigt, endast om inteckning till säkerhet för återköpsrätten sökes inom den i 11 kap. 2 § jordabalken stadgade tiden från det lagfart meddelades å köparens fång. Återköpsrätten r ä k n a r emellertid sin företrädesrätt på grund av inteckningen, såsom om denna hade sökts den dag då återköpsrätten förbehölls. Enligt vad i motiven framhållits skulle denna anordning vara av praktiskt värde bland annat ur den synpunkten, att därigenom på ett med gällande bestämmelser om inteckning väl förenligt sätt det syftet kan tillgodoses, att fastigheten, om den återköpes, icke i återköparens hand skall besväras av gravationer, som tillkommit på grund av förbindelser ingångna efter det återköpsrätten förbehölls. Då beredningen — av skäl som i annat sammanhang utvecklas — ej i sitt förslag upptager något stadgande, som motsvarar omförmälda i 11 kap. 2 § jordabalken förekommande bestämmelse, aktualiseras i viss mån frågan, huruvida återköpsrättens prioritet alltjämt bör räknas från förbehållet eller om icke snarare inskrivningen bör vara bestämmande även i detta hänseende. Mot förstnämnda alternativ tala givetvis de synpunkter som i allmänhet kunna andragas mot förekomsten av s. k. tysta förmånsrätter. Med hänsyn till återköpsrättens relativt begränsade tillämpningsområde samt de praktiska fördelar, som onekligen äro förbundna med den i gällande lag intagna ståndpunkten, har beredningen emellertid icke trott sig böra avvika från den nuvarande principen att återköpsrätten räknar sitt företräde från tillkomsten av förbehållet. De olägenheter, som skulle kunna u p p k o m m a härigenom, torde kunna avsevärt mildras genom en lämplig förkortning av den tid, inom vilken inskrivning måste sökas för att giltigheten av förbehållet skall beva-

6 kap. Om återköpsrätt.

ras. I förslaget har denna tid synts k u n n a bestämmas till en månad efter det lagfart meddelades å köparens fång. 5 §. Enligt gällande lag utgör fastighetens överlåtelse under vissa förutsättningar en grund för återköpsrättens utövande. Återköpsskäl föreligger emellertid icke, om fastigheten överlåtes till ägarens make, skyldeman i rätt upp- och nedstigande led, adoptivbarn, syskon eller syskons avkomling. Denna bestämmelse vilar på liknande tankegång som det i 5 kap. 3 § första stycket av förslaget uppställda hindret mot utövande av förköpsrätt. Det har synts beredningen lämpligt och ur likformighetssynpunkt motiverat, att den med förevarande bestämmelse avsedda kretsen av anhöriga begränsas till samma omfattning, som föreslagits beträffande förköpsrätt. Enligt förslaget föreligger alltså icke återköpsskäl, om överlåtelse skett till ägarens make, avkomling, adoptivbarn eller dess avkomling eller ock ägarens syskon.

6 §.

I överensstämmelse med den ståndpunkt beredningen intagit beträffande frågan vilken påföljd förekomsten av ett otillåtet villkor i köpehandling skall medföra har i förevarande paragraf synts böra stadgas, att köpeavtal blir ogiltigt, om däri förekommande förbehåll om återköpsrätt innefattar, att återköpsrätt skall k u n n a utövas i annat fall eller under annan betingelse än i 5 § är nämnt. 7 §•

I denna paragraf har upptagits föreskrift att vid stämningens utfärdande genom rättens föranstaltande skall göras anteckning därom i fastighetsboken. Föreskriften står i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall föreslagits beträffande förköpsrätt i 5 kap. Den i 1924 års lag förekommande bestämmelsen angående förordnande av god man för bortovarande har icke upptagits i förslaget. Härmed avses emellertid icke någon ändring i sak. Att god man i avsedda fall skall förordnas följer av 11 kap. 4 § lagen om förmynderskap.

8§. För det fall att överlåtelse av fastigheten äger r u m efter stämningens delgivning skall enligt 1924 års lag förvärvaren, om han varit i god tro, kunna genast häva avtalet och njuta skadestånd. Då frågan om hävningsrätt och skadestånd i dylikt fall synts beredningen kunna bedömas enligt föreslagna regler i 4 kap. 15 §, har omförmälda stadgande i 1924 års lag icke upptagits i förslaget.

6 kap. Om återköpsrätt. 10 §.

Såsom i motiven till 1924 års lag framhållits finnes icke något laga hinder för att återköpet ordnas utan rättegång, ehuru därigenom intet återköp i lagens mening kommer till stånd utan blott en vanlig överlåtelse. Enligt nu gällande lag skall vid återköp i teknisk mening löseskillingen bestämmas genom värdering av en särskild återköpsnämnd enligt en procedur liknande den som förekommer vid expropriation. Av hänsyn till dem som ha begränsade sakrättigheter i fastigheten stadgas såsom huvudregel att löseskillingen eller därå utgående ränta icke må fastställas genom överenskommelse mellan återköparen och fastighetens ägare. Dock göres härifrån det undantag att sådan överenskommelse kan med giltig verkan träffas efter målets anhängiggörande under vissa i lagrummet närmare angivna villkor, som skola garantera att annan rättsägares intressen ej skadas genom avtalet. Då den värdering, som erfordras vid återköp i teknisk mening, ter sig mera svårbedömlig än vanlig uppskattning, ä r det enligt beredningens mening lämpligt, att den alltid verkställes av återköpsnämnd. I betraktande härav och med hänsyn till arten av de rättssubjekt, som kunna ifrågakomma såsom återköpare, anser beredningen möjligheten att träffa överenskommelse om löseskillingen icke vara av behovet påkallad. Vid sådant förhållande har beredningen icke ansett sig böra i förslaget upptaga någon motsvarighet till de nuvarande jämförelsevis invecklade bestämmelserna i detta ämne. Om icke parterna enas om en vanlig överlåtelse till återköparen, skall återköpet alltså ske med anlitande av en återköpsnämnd. I överensstämmelse härmed har i förslaget stadgats, att överenskommelse om löseskillingens belopp eller om ränta därå så ock om tid och ordning för betalningsskyldighetens fullgörande skall vara utan verkan. 19 §. I förslaget har icke upptagits något stadgande motsvarande 18 § andra stycket i 1924 års lag. Denna avvikelse är föranledd av den reformering av inteckningsrätten, som beredningen har för avsikt att föreslå och för vilken redogörelse skall lämnas i vederbörligt sammanhang. 20 §.

Beträffande det fall, att enligt första stycket i förevarande paragraf uppsägning sker av hyresavtal, förutsätter beredningen, att den i 3 kap. 37 § tredje stycket nyttjanderättslagen förekommande bestämmelsen angående avträdestid framdeles jämkas, så att den inbegriper även detta fall. Den i 133 § fjärde stycket utsökningslagen upptagna bestämmelsen om viss regressrätt för legotagaren mot förre ägaren har synts sakna praktisk betydelse vid återköp, där nye ägaren måste antagas alltid vara solvent. Bestämmelsen har därför icke fått någon motsvarighet i förslaget.

7 kap. Om verkan av klander.

7 KAP. Om verkan av klander. I 1734 års lag ha parternas mellanhavanden vid bifall till klander icke gjorts till föremål för någon ingående reglering. Lagen upptager endast ett allmänt hållet stadgande i l l kap. 1 § jordabalken att, i händelse fastighetsköp ej kan värjas, den som jorden vinner skall gälda all nödig och nyttig förbättring åter. I förevarande kap. ha hithörande frågor, liksom i 7 kap. av 1909 års förslag, upptagits till en fullständigare behandling. Här meddelas sålunda bestämmelser om den tappande partens skyldighet att redovisa avkastning och att utge ersättning för skada och värdeminskning å fastigheten. Vidare lämnas närmare föreskrifter om den vinnandes skyldighet att ersätta kostnad, som nedlagts på fastigheten. Härjämte meddelas regler om rätt för den tappande att från fastigheten bortföra tillbehör, som icke skola ersättas honom enligt stadgandena om gottgörelse för nedlagd kostnad, och om rätt för den vinnande att lösa till sig sådana tillbehör. Samtliga dessa bestämmelser ha motsvarighet i 1909 års förslag. Vad detta innehöll om inteckningssäkerhet för den tappande tillerkänd ersättning för kostnad på fastigheten har däremot beredningen, på liknande grunder som anförts beträffande hävande av köp, funnit sig ej böra upptaga. Med klander förstås en talan, som någon i uppgiven egenskap av rätter ägare till fastigheten anställer mot den påstådde ägare, som härleder sin åtkomst från annan än kärandens fångesman och till följd av besittning, lagfart eller annat förhållande befinner sig i den ställning att h a n har möjlighet råda över fastigheten. Klander kan således vara inskränkt till att avse ett fastställande av kärandens äganderätt, exempelvis då svaranden erhållit lagfart på en fastighet som innehas av käranden. Bestämmelserna i detta kap. förutsätta emellertid att svaranden är eller varit i besittning av egendomen. Till klander hänföres ej ägo- eller gränstvist, varom stadgas i l l kap. 7 § jordabalken. I motiven till 1909 års förslag anmärktes, att rättsförhållandet mellan parterna i en gränstvist icke vore att bedöma enligt de i förslaget för klander upptagna reglerna. Den åtskillnad, som i dessa gjordes mellan ond och god tro hos den tappande parten, torde ej ha någon motsvarighet i fråga om den, som genom dom i en gränstvist ålades att avträda en äga till grannen. Även om han varken insett eller bort inse att den omtvistade ägan rätteligen hörde till grannen, kunde han ej göra anspråk på ersättning för andra på ägan nedlagda kostnader än sådana som kunde anses ha varit nödvändiga. Ej heller kunde han undgå att utge ersättning för avkastning samt för skada och värdeminskning på egendomen, därför att han saknat vetskap om grannens bättre rätt. Det ålåge en fastighetsägare att vid nyttjandet av sin fastighet iakttaga dess begränsning på marken. Där h a n underlåtit detta, hade han ej något anspråk på att bedömas mindre strängt än envar annan, som gjort intrång på annans område. 1 1

I I I s. 237.

7 kap. Om verkan av klander.

Beredningen finner visserligen, att ägotvist icke utan vidare bör jämställas med klander i ifrågavarande hänseende. Hur parternas mellanhavanden vid bifall till käromålet i en ägotvist n ä r m a r e böra avvecklas är en fråga, som beredningen ansett riktigt att överlämna åt rättstillämpningen. 1 I förslaget ha alltså icke upptagits några uttryckliga regler härom. Beredningen håller före, att de föreslagna bestämmelserna om klander i viss utsträckning böra kunna analogivis erhålla tillämpning beträffande ägotvist. Den åtskillnad, som i förslaget göres mellan godtros- och ondtrosbesittning, kan enligt beredningens tanke icke anses främmande för rättsuppfattningen i fråga om ägotvist. Till klander räknas ej heller en äganderättstalan, där parterna härleda sin rätt från samme fångesman och det alltså är fråga om fall av dubbelöverlåtelse (tvesalu). Åtskillnaden mellan klander och talan av nämnda slag beror ej blott av historiska skäl utan sammanhänger även med att tiden för lagfartsansökan blir avgörande vid tvist på grund av dubbelöverlåtelse, medan vid klander lagfarten i och för sig saknar betydelse. 2 I huvudsak torde emellertid parternas mellanhavanden vid bifall till en talan i anledning av tvesalu vara att bedöma på samma sätt som i fall av klander. I överensstämmelse med 1909 års förslag har beredningen ock i förevarande kap. upptagit ett stadgande, att bestämmelserna om klander skola äga motsvarande tillämpning när fast egendom överlåtits till tvenne och tvist dem emellan yppats om bättre rätt till egendomen. Utanför klanderbegreppet faller även en äganderättstvist, som har sin grund i ett mellan parterna ingånget avtal. Det är här fråga om fall, där den ena parten förvärvat fastigheten av den andra och talan föres om återgång eller hävande av överlåtelsen. Kärandens talan grundar sig på ett sådant förhållande som att överlåtelsen är behäftad med formfel, att avtalet tillkommit genom tvång eller svek eller ingåtts av omyndig eller att svaranden gjort sig skyldig till kontraktsbrott. I motiven till 1909 års förslag anfördes, att frågan huruvida och under vilka förutsättningar den, som av sådan anledning miste en fastighet, vore berättigad till ersättning för kostnader på egendomen och skyldig att redovisa dess avkastning icke kunde besvaras genom en allmän, för samtliga fall tillämplig regel. 3 Denna fråga har i vad angår fall av omyndighet ej heller fått någon lösning i förmynderskapslagen. Även beredningen har funnit, att parternas mellanhavanden efter en dylik äganderättstvist få bedömas med ledning av allmänna rättsgrundsatser. Med hänsyn till den utsträckning, vari godtrosförvärv skall erkännas enligt den tillämnade grundsatsen om fastighetsbokens publica fides, kommer utrymmet för klandertalan att i hög grad inskränkas. Detta framgår närmare av vad under 4 kap. 20 § anförts om den minskade betydelsen av säljares hemulsskyldighet. Där a n m ä r k t a fall äro emellertid icke de enda, i vilka bestämmelserna om klander k u n n a bli tillämpliga. En vidsträcktare användning få dessa bestämmelser i sådana från godtrosregeln undantagna 1

Jfr N J A 1913 A 406 samt 1915 s. 277 och 280. - III s. 235. 3 III s. 236. — Jfr N J A 1896 s. 373, 1899 A 364, 1909 A 92 och 1912 A 291.

7 kap. Om verkan av klander.

fall, där fastigheten förvärvats genom arv, testamente eller eljest annorledes än genom avtal. 1 §• I denna paragraf, som motsvarar 2 § i 1909 års förslag, behandlas frågan om skyldighet för den, som efter klander frånvinnes egendomen, att till rätte ägaren redovisa dennas avkastning. Enligt rättspraxis torde besittare i god tro endast ha att utge avkastningen för tiden efter stämningens delgivning. 1 Var besittaren i ond tro vid sitt förvärv, anses han däremot pliktig att gälda avkastning för hela besittningstiden. Denna ståndpunkt intogs även i 1909 års förslag. Den som vid förvärvet var i god tro, d. v. s. varken insåg eller borde inse att annan ägde bättre rätt till fastigheten, skulle ej vara skyldig att redovisa avkastning för tiden innan han blev stämd. Denna grundsats ansågs dock böra modifieras med hänsyn till mellankommande ond tro. I motiven till 1909 års förslag anfördes härom att den, som efter sitt förvärv av fastigheten fått kännedom om annans bättre rätt, saknade fog att betrakta avkastningen såsom sin egendom och borde hålla sig beredd att, i händelse fastigheten frånginge honom, redovisa avkastningen. En efteråt inträdande ond tro borde därför i detta hänseende medföra samma verkan som stämning. Av billighetsskäl syntes dock denna regel böra inskränkas till de fall, då besittaren verkligen erhållit kunskap om den andres bättre rätt. Att omständigheter blivit honom bekanta, som bort komma honom att inse annans bättre rätt, hade icke synts böra komma i betraktande, så länge icke den andre gjort sitt anspråk gällande genom rättegång. 2 Motsvarande problem har sedermera blivit föremål för lagstiftning i fråga om avkastning av egendom, som skall återbäras när dödförklarad finnes vara vid liv eller ha avlidit på annan tid än den antagna dödsdagen. Enligt 8 kap. 7 § boutredningslagen skall i sådant fall ränta eller avkomst gäldas för tiden efter det innehavaren vann kunskap om annans bättre rätt eller stämning blev honom delgiven. Denna föreskrift avviker såtillvida från 1909 års förslag som skyldigheten att redovisa avkastning alltid förutsätter dylik kännedom eller stämning; redovisningsplikt inträder följaktligen ej redan i och med att besittaren vid sitt förvärv bort inse annans bättre rätt. Enligt vad beredningen ämnar föreslå skall för inträde av tioårig hävd krävas, att fastighetens innehavare varit i god tro under hela hävdetiden. Det skall alltså icke längre vara till fyllest att han befann sig i god tro vid åtkomsten; fastigheten kan likväl frånvinnas honom, om han efteråt insett eller bort inse annans bättre rätt. Med denna bestämmelse, som sammanhänger med att hävdereglerna skola få sin största betydelse vid förvärv genom arv och andra familjerättsliga fång, kunde det måhända ur synpunkten av likformighet te sig lämpligt att beträffande skyldigheten att redovisa avkastningen icke göra någon skillnad mellan det fall, att besittaren har 1

SJA XVIII s. 519 och XXVI s. 37 samt NJA 1876 s. 136, 1879 s. 410, 1897 s. 350, 1914 s. 415 och 1927 s. 320. - III s. 242.

7 kap. Om verkan av klander.

vetskap om annans bättre rätt, och det fall, att han bort inse sin obehörighet. Att låta skyldigheten att avstå fastigheten och förpliktelsen att utge dess avkastning inträda under alldeles samma förutsättningar är dock icke nödvändigt. Oavsett vilka förutsättningar som skola gälla för inträde av hävd är det enligt beredningens mening alltför strängt mot besittaren att anse honom redovisningsskyldig för avkastningen redan från den tidpunkt, då han väl icke haft kännedom om men bort förstå att fastigheten rätteligen tillhörde annan. Detta gäller så mycket mer som lång tid kan förflyta mellan sagda tidpunkt och den, då rätte ägaren framställer sitt anspråk på fastigheten. Det synes vid sådant förhållande föreligga tillräcklig anledning att ansluta till den generella lösning av spörsmålet, som valts i 8 kap. 7 § boutredningslagen. I första stycket av förevarande paragraf har därför stadgats, att den tappande endast har att utge avkastning från det han vann kunskap om annans bättre rätt eller stämningen blev honom delgiven. Med hänsyn till att utgivandet av avkastning i förevarande fall närmast framstår såsom en redovisningsskyldighet har det synts mindre naturligt att här tilllämpa den beträffande köp givna regeln, att avkastning fördelas allteftersom den belöper på tiden före och efter viss dag. Förslaget avser i stället att avkastningens frambringande eller, vad civil avkastning angår, dess förfallotid skall vara avgörande för fördelningen. Enligt 1909 års förslag skulle den tappande vara skyldig att utge icke blott »avkastning, som fallit av egendomen» utan även »ersättning för den nytta han eljest hämtat därav». Besittaren skulle följaktligen ha att gälda ersättning även för den nytta han berett sig från fastigheten genom begagnande för egen räkning. I beredningens förslag har detta icke särskilt angivits. Analogivis torde dock följa att, om någon i stället för att uthyra en fastighet själv bebor densamma, han bör utge en ersättning motsvarande den avkastning, som kunnat påräknas ur fastigheten. I överensstämmelse med 1909 års förslag har beredningen upptagit en särskild föreskrift om skyldighet för besittaren att gälda ersättning, ifall avkastningen till följd av vållande på hans sida kommit att understiga vad skäligen bort vinnas av egendomen. 1 I 1909 års förslag tillerkändes den tappande i sin tur gottgörelse för vad han påkostat för avkastningens vinnande och för egendomens underhåll under den tid, som omfattades av hans redovisningsskyldighet. Om naturlig avkastning fanns kvar vid fastighetens avträdande, ägde han sålunda gottskriva sig vad han påkostat för avkastningens erhållande: utgifter för utsäde, underhåll av byggnader o. s. v. Han behövde icke lämna från sig avkastningen annorledes än mot utbekommande av ersättning för dessa kostnader. Men han finge ej ersättning för dylik kostnad utöver avkastningens värde; han hade att själv stå risken att avkastningen ej svarade mot den nedlagda kostnaden. Vid redovisning av medel, som influtit vid försäljning av naturlig avkastning, skulle den tappande vara berättigad att kvittningsvis avräkna produktions- och underhållskostnader. Motsvarande gällde i fråga om 1

Jfr III s. 243.

7 kap. Om verkan av klander.

redovisning av civil avkastning. Beredningen har anslutit sig till detta betraktelsesätt och upptagit ett stadgande i ämnet, svarande mot den i 1909 års förslag förordade regeln. 2 §• Om egendomen, när den efter klander avträdes, är i sämre skick än när den frångick rätte ägaren, uppkommer frågan huruvida och i vad m å n denne skall vara berättigad till ersättning för försämringen. Härvid torde få skiljas mellan det fall att försämringen berott på olyckshändelse och det fall att egendomen skadats eller minskats i värde till följd av åtgärd eller vållande av den som mister egendomen. Beträffande förstnämnda fall må erinras därom att, enligt vad beredningen föreslagit i 4 kap. 11 § i fråga om köp, säljaren står faran för att den försålda fastigheten av våda skadas eller försämras, medan den ännu är i hans besittning. Av den sålunda föreslagna bestämmelsen följer emellertid icke, att även i nu förevarande fall ställningen av besittare skall vara förenad med skyldighet att stå faran. Den som utan vetskap om annans bättre rätt besitter en fastighet, som sedan frånklandras honom, kan icke rimligen likställas med en säljare i det avseende varom nu är fråga. Den förre har icke, i likhet med den senare, kontraktsenligt mot vederlag förbundit sig att å viss dag överlämna fastigheten till annan person utan är fastmera, intill dess han vinner kunskap om den andres bättre rätt, ovetande om sin skyldighet att avträda egendomen. Att besittaren står faran kan här icke tänkas medföra någon ökad trygghet mot inträffande av skada eller ökad möjlighet till begränsning av dess omfattning. Inträffar olyckshändelsen vid en tidpunkt, då besittaren har kännedom om den andres bättre rätt, skulle det visserligen kunna te sig mera rimligt att anlägga samma betraktelsesätt som beträffande farans övergång vid köp. Även här föreligger dock den olikheten att besittarens skyldighet att avträda egendomen icke, såsom vid köp, har sin grund i ett kontraktsenligt åtagande. Med hänsyn härtill finner beredningen tillräckliga skäl ej föreligga att ålägga besittaren en vidsträcktare ansvarighet än som följer av den normala aktsamhetsplikten. I förslaget har alltså, lika litet som i 1909 års förslag, stadgats någon skyldighet för besittaren att utge ersättning för skada och värdeminskning, som uppkommit genom olyckshändelse eller eljest utan hans vållande. I fråga om det fall, att egendomen skadats eller minskats i värde i följd av åtgärd eller vållande av besittaren, upptog 1909 års förslag i 3 § en bestämmelse, som ålade besittaren ersättningsskyldighet, för såvitt förändringen inträffat under tid för vilken besittaren enligt därom föreslagen regel skolat redovisa avkastning av egendomen. Härom uttalades i motiven att ersättningsskyldigheten syntes böra bedömas enligt alldeles samma regler, som gällde i fråga om besittarens skyldighet att utge avkastning. Besittaren skulle alltså, om h a n var i ond tro när han åtkom egendomen, ersätta all skada eller värdeminskning, som under hans besittningstid blivit en följd av hans med avseende å egendomen vidtagna åtgärder eller av hans underlåtenhet att vid1

III s. 243.

\

7 kap. Om verkan av klander.

makthålla densamma i befintligt skick. Var han däremot i god tro vid sitt förvärv, kunde det icke läggas honom till last, att h a n behandlade egendomen såsom sin. Hade han t. ex. låtit nedriva en byggnad å egendomen, vore han lika litet pliktig att ersätta byggnadens värde som att låta ånyo uppföra densamma; icke ens för den inkomst han kunde ha berett sig genom försäljning av byggnadsmaterialerna skulle h a n vara redovisningsskyldig till rätte ägaren. På samma sätt ställde sig saken, när skog å egendomen avverkats av besittaren eller någon till vilken han upplåtit avverkningsrätt. Även om avverkningen sträckt sig utöver vad en ordnad skogshushållning medgåve och det avverkade därför icke kunde betraktas såsom vanlig avkastning av egendomen, syntes giltigt skäl saknas att ålägga besittaren skyldighet att ersätta vad han sålunda i god tro tillgodogjort sig. Att låta honom redovisa allt vad han bekommit vore uppenbarligen obilligt, och att här införa en redovisningsskyldighet, begränsad till vad han av det bekomna eller dess värde ännu kunde äga i behåll, skulle leda till undersökningar, vilka sällan skulle kunna ge pålitliga resultat. Först med klandertalans anhängiggörande inträdde ett annat förhållande; den godtroende besittaren måste därefter räkna med möjligheten, att egendomen i själva verket vore en annans. 1 Beredningen har icke kunnat ansluta sig till de synpunkter som sålunda åberopats till stöd för den i 1909 års förslag upptagna regeln i förevarande ämne. Frågan om ersättningsskyldigheten har enligt beredningens tanke ej ett sådant inre samband med frågan om avkastningen, att ersättningsskyldigheten nödvändigt måste avse den tid för vilken avkastning skall redovisas. När, såsom beredningen föreslagit i 1 §, icke blott godtrosbesittaren utan även den, som vid sitt förvärv bort inse att fastigheten rätteligen tillhörde annan, skall redovisa avkastning allenast för tiden efter det han vann kunskap om annans bättre rätt eller stämningen blev honom delgiven, skulle ersättningsskyldighetens begränsning till samma tid verka mindre tillfredsställande. Att den besittare, som bort inse att han icke är ägare, skulle kunna utan påföljd vanvårda fastigheten samtidigt som han tillgodogjorde sig avkastningen, synes närmast vara stötande för rättskänslan. Särskilt skarpt skulle det oegentliga i en dylik lösning framträda när, såsom merendels blir fallet, besittaren enligt hemulsreglerna kan återkräva hela den köpeskilling, som han utgivit för egendomen och därmed komma i en bättre situation än om klander icke anställts och han i stället fått behålla den försämrade egendomen. Vad nu anförts har emellertid i viss m å n giltighet även beträffande sådan besittare, som åtkommit egendomen i god tro. När denne genom åtgärd eller vållande skadar egendomen eller minskar dess värde, synes den omständigheten, att han utgår från att egendomen är hans, knappast vara något ur allmän synpunkt godtagbart skäl att låta honom undgå ersättningsskyldighet till rätte ägaren. Att denne — såsom i flertalet fall — skulle behöva lida förlust därigenom att hans egendom av en annan person handhaves på ett sätt som enligt allmän uppfattning framstår såsom mer eller mindre klandervärt är enligt beredningens mening mindre tillfredsställande. 1

I I I s. 245.

7 kap. Om verkan av klander.

-

291 I enlighet med nu anförda grunder har i förslaget synts böra upptagas ett stadgande som innebär att besittaren blir ersättningsskyldig, när egendomen skadats eller minskats i värde till följd av åtgärd eller vållande av honom, och detta oavsett om han var i god eller ond tro eller om h a n för motsvarande tid var berättigad till avkastningen eller icke. 3 §. I denna paragraf, som motsvarar 4 § i 1909 års förslag, regleras frågan om den vinnandes skyldighet att lämna ersättning för kostnad, som den tappande nedlagt på fastigheten. Härom gäller för närvarande enligt 11 kap. 1 § jordabalken att den vinnande skall gälda all nödig och nyttig förbättring åter. Stadgandet anses innebära, att ersättning skall utgå för nödig och nyttig kostnad, som icke är att betrakta såsom löpande. Nödig kostnad torde ersättas, även om besittaren förvärvat fastigheten i ond tro, medan gottgörelse för nyttig kostnad lärer förutsätta att besittaren var i god tro. För andra utgifter, s. k. överflödiga kostnader, är den tappande ej berättigad till ersättning. I fråga om nödig kostnad anfördes i motiven till 1909 års förslag, att det icke kunde bli föremål för tvekan att sådan kostnad under alla förhållanden borde ersättas. Även om den, som nedlagt kostnaden, varit i ond tro med avseende å sin rätt till egendomen, hade ju ägaren besparats en utgift, som han måst vidkännas om han själv varit i besittning av egendomen. Därför omfattade ersättningsskyldigheten också hela det belopp, vartill en sådan kostnad uppgått, även om resultatet därav endast delvis eller alldeles icke skulle k o m m a ägaren till godo emedan det påkostade, innan h a n ännu tillträtt egendomen, skadades eller förstördes genom en tilldragelse, för vilken besittaren icke vore ansvarig. Om däremot besittaren själv vållat, att det påkostade gått om intet, eller om han under sin besittningstid helt eller delvis gjort sig den nedlagda kostnaden till godo, borde rätten till ersättning anpassas därefter. Ofta vore dylika kostnader av beskaffenhet att böra fördelas på vissa år, och det vore därför i sin ordning att den avträdande finge själv bära den del av kostnaden, som belöpte sig på hans besittningstid. Hade sålunda besittaren nybyggt ett för egendomen nödigt hus, vilket kunde ber ä k n a s vara användbart för sitt ändamål under en tid av trettio år, skulle han icke, om han avträdde egendomen först tio år efter byggnadens uppförande, bekomma ersättning för mer än två tredjedelar av byggnadskostnaden. I den mån kostnaden kunde anses belöpa på hans besittningstid, komme den honom till godo genom att han antingen finge behålla egendomens avkaistning utan redovisningsskyldighet eller ock, om den skulle redovisas, finge avdragsvis tillgodoräkna sig denna kostnad. 1 P ä grund härav upptogs i förslaget ett stadgande av innehåll, att den vinn a n d e skulle vara skyldig ersätta den tappande all nödig kostnad, som denne nedbagt på fastigheten utöver vad som skäligen kunde anses erforderligt för 1

I I I s. 246 f.

7 kap. Om verkan av klander.

egendomens underhåll under den tid han innehaft den. Denna regel återfinnes jämväl i beredningens förslag. Beträffande nyttig kostnad upptogs i 1909 års förslag den bestämmelsen, att besittaren skulle bekomma ersättning även för sådan kostnad, därest han var i god tro vid sin åtkomst och kostnaden nedlagts på fastigheten innan han blev stämd eller förut fick kunskap om den andres bättre rätt. I motiven framhölls, att det icke kunde anses till fyllest att endast tillåta besittaren att från fastigheten avskilja vad han sålunda påkostat. Ett sådant avskiljande vore icke alltid möjligt och, även om föremålet kunde skiljas från egendomen, utgjorde dess värde i bortfört skick i regel endast en bråkdel av dess värde, därest det bibehållits på sin plats. Rätt till ersättning för det påkostade borde därför tillkomma avträdaren. Emellertid ansågs en begränsning av rätte ägarens ersättningsskyldighet påkallad. Endast såvida och i den mån nyttan av dessa kostnader verkligen komme ägaren till godo, kunde det u t a n obillighet åläggas honom att ersätta utgifter, vilka han varken själv gjort eller skulle ha varit nödgad att göra. 1 Med hänsyn härtill begränsades i förslaget den tappandes rätt till ersättning för nyttig kostnad till det belopp, varmed fastighetens värde funnes vara förhöjt genom den nedlagda kostnaden. Det i förevarande paragraf upptagna stadgandet om den tappandes rätt till gottgörelse för nyttig kostnad överensstämmer nära med regeln i 1909 års förslag. Ersättning skall sålunda utgå, där den ej är gjord efter det besittaren vann kunskap om annans bättre rätt till fastigheten eller stämningen delgavs honom. Och ersättning skall ej gäldas utöver den genom kostnaden uppkomna ökningen i fastighetens värde. Emellertid föreligger såtillvida en skillnad mellan de båda förslagen, att den av beredningen förordade bestämmelsen icke, såsom motsvarande regel i 1909 års förslag gör rätten till ersättning beroende av att besittaren var i god tro vid sin åtkomst av fastigheten. Detta sammanhänger med den ståndpunkt beredningen intagit till motsvarande spörsmål beträffande den tappandes skyldighet att redovisa avkastning av egendomen. Beredningens förslag om rätt till kostnadsersättning ansluter sig i denna del till stadgandet i 8 kap. 7 § boutredningslagen. I 1909 års förslag upptogs även en bestämmelse av innehåll att, om den tappande haft kostnad för vinnande av avkastning som faller först efter avträdesdagen, denna kostnad skulle ersättas honom, dock ej med högre belopp än som motsvarade avkastningens värde. Såsom framhölls i motiven till förslaget följer detta av grundsatsen att den tappande endast har att redovisa nettoavkastningen; han bör då naturligtvis även erhålla gottgörelse för kostnad, som avser efter avträdesdagen fallande avkastning, med den vanliga begränsningen av ersättningsbeloppet till avkastningens värde. 2 Att upptaga ett särskilt stadgande härom har synts beredningen överflödigt. Lika litet som 1909 års förslag föreskriver det nu föreliggande någon skyl1 1

A

I I I s. 248. I I I s. 249 f.

7 kap. Om verkan av klander.

dighet för den vinnande parten att utge ersättning för överflödig kostnad. Av 5 § framgår att den tappande skall äga bortföra vad han påkostat, ifall detta kan avskiljas från fastigheten. I 1909 års förslag upptogos i 6 § bestämmelser av innebörd, att den tappande för sin fordran på ersättning för nödig och nyttig kostnad skulle åtnjuta säkerhet i fastigheten, som om inteckning härför vore beviljad den dag, anmälan om tvisten gjordes för antecknande i fastighetsboken. Denna förmånsrätt betingades av att han sökte inteckning inom nittio dagar från det dom, varigenom ersättningen blivit till beloppet bestämd, vann laga kraft. Bestämmelserna voro utformade efter mönster av stadgandena i gällande rätt om säljarens förmånsrätt för ogulden köpeskilling och hade en motsvarighet i förslagets 4 kap. 22 § i fråga om köpares rätt till återbekommande av köpeskillingen och till gottgörelse för kostnad, som han nedlagt på den försålda fastigheten. För motiven till de anförda bestämmelserna har tidigare redogjorts vid 4 kap. 27 § i beredningens förslag. Av skäl, som där angivits, anser sig beredningen icke kunna förorda att den tappande tillerkännes en dylik tyst förmånsrätt för sin fordran på kostnadsersättning. 4 §.

Denna paragraf, som motsvarar 5 § i 1909 års förslag, stadgar en frist, inom vilken talan skall instämmas om utbekommande av avkastning samt av ersättning enligt 2 och 3 §§. I motiven till nämnda förslag framhölls det olämpliga i att dessa anspråk skulle kunna hållas svävande under alltför lång tid. Någon annan begränsning av talerätten än den allmänna preskriptionen funnes icke i gällande rätt. I fråga om ersättning för avkastning torde denna föranleda till att ersättning icke kunde utdömas för längre tid än tio år före stämningen i huvudsaken. En kortare preskriptionstid ansågs vara i rättssäkerhetens intresse påkallad. För den vinnandes krav på utbekommande av avkastning och skadestånd föreslogs en preskriptionstid av två år från egendomens avträdande eller samma tid som stadgas i 2 kap. 41 § nyttjanderättslagen beträffande anspråk på grund av arrendeavtal. I fråga om den tappandes krav på ersättning för nedlagda kostnader förordades en avsevärt kortare preskriptionstid. Det hänvisades till att denne borde lätt kunna bestämma sina anspråk på ersättning eller åtminstone avgöra, huruvida ett dylikt anspråk kunde framställas eller icke. Då det vore av vikt, att den i förslaget upptagna tysta förmånsrätten för den tappandes fordran på kostnadsersättning icke besvärade fastigheten under längre tid än som vore alldeles nödvändigt, sattes preskriptionstiden till nittio dagar efter det domen i klandertvisten vann laga kraft. 1 Såsom tidigare anförts upptager det nu föreliggande förslaget, till skillnad från 1909 års förslag, ej något stadgande om förmånsrätt för den tappande partens fordran på ersättning för kostnader. Vid sådant förhållande synes 1

I I I s. 251. 38—600777 III

7 kap. Om verkan av klander.

tillräcklig anledning knappast föreligga att stadga en kortare preskriptionstid för dennes anspråk än för den vinnandes krav på utbekommande av avkastning och skadestånd. Enligt beredningens mening bör samma preskriptionstid kunna uppställas för båda parterna och denna tid kunna, i överensstämmelse med motsvarande regler i 2 kap. 41 § nyttjanderättslagen, bestämmas till två år från fastighetens avträdande till rätte ägaren. Bestämmelsen härom har införts i första stycket av förevarande paragraf. Andra stycket överensstämmer med motsvarande stadganden i 1909 års förslag och 2 kap. 41 § nyttjanderättslagen. 5 §• I denna paragraf ha, efter förebild i 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen samt 7 kap. 8 § av 1909 års förslag, upptagits bestämmelser angående den tappandes bortföringsrätt med avseende å föremål, som på hans bekostnad tillförts fastigheten såsom tillbehör. Den fråga som här behandlas sammanhänger med den rätt till ersättning för nedlagda kostnader som tillkommer den tappande. Såsom framgår av 3 § har den tappande en obetingad rätt till ersättning för nödig kostnad. Han är vidare berättigad till gottgörelse för nyttig kostnad, som nedlagts innan han fick kunskap om att annan ägde bättre rätt till egendomen eller stämningen blev honom delgiven. Däremot utgår ej ersättning för senare gjord nyttig kostnad och ej heller för annan kostnad än nödig eller nyttig., Med hänsyn till den begränsning i ersättningsrätten, som sålunda i rätte ägarens intresse ansetts böra vidtagas, lärer den tappande billigtvis böra tillerkännas rätt att bortföra vad han påkostat, i den mån detta är av sådan art att det kan skiljas från fastigheten. Såsom villkor för dylik bortföringsrätt torde emellertid, såsom ock skett i 1909 års förslag, böra uppställas, att den vinnande ej är villig att inlösa de föremål varom är fråga. Någon bortföringsrätt skall enligt förslaget, liksom enligt 1909 års förslag, ej tillkomma den tappande i fråga om sådant som är att hänföra till nödig kostnad. Såsom framhölls i motiven till 1909 års förslag torde bortföringsrätten i detta fall sakna praktisk betydelse. Det är nämligen knappast antagligt att det, som åstadkommits genom kostnaden, skulle efter avskiljandet från fastigheten ha högre värde än kostnadens belopp. Även vad angår nyttig kostnad torde få antagas, att det för den tappande parten — i detta fall endast besittare som ej har vetskap om annans bättre rätt — regelmässigt blir förmånligare att utfå ersättning enligt 3 § än att efter bortföring tillgodogöra sig föremålet i fråga. Fall äro dock tänkbara, där bortföringsrätten kan vara att föredraga. Om en viss anläggning dragit ringa kostnad i förhållande till den värdeökning som den medfört samt anläggningen utan större kostnad kan tillgodogöras på annat håll, är det också tänkbart att rätte ägaren, inför utsikten att anläggningen eljest bortf öres, blir villig att lämna större gottgörelse än som motsvarar den nedlagda kostnaden. I betraktande härav och då besittare i god tro ej i något fall bör ställas sämre än besittare i ond tro, har beredningen, i överensstämmelse

7 kap. Om verkan av klander.

med 1909 års förslag, funnit erforderligt att i fråga om nyttig kostnad tillerkänna den tappande godtrosbesittaren valrätt mellan att fordra ersättning enligt 3 § eller att begagna sig av den i förevarande paragraf stadgade anordningen. Att parten, sedan han vid domstol fått bifall till framställt anspråk på ersättning enligt 3 §, icke sedermera skall kunna ändra ståndpunkt och i stället anlita den i förevarande paragraf anvisade utvägen, har synts obehövligt att uttala i lagtexten. Sin huvudsakliga betydelse får naturligtvis bortföringsrätten i de fall då den nedlagda kostnaden ej föranleder ersättningsrätt enligt 3 §. Emellertid kan det antagas att även i dessa fall en uppgörelse vanligen kommer till stånd på det sätt, att inlösning verkställes av den vinnande. I förslaget föreskrives att den tappande skall till inlösen hembjuda vad han vill bortföra. Sådant hembud får naturligen göras i så god tid att, om den vinnande vägrar att lösa eller h a n icke lämnar bestämt besked inom viss frist — liksom i 1909 års förslag bestämd till en månad — bortförandet kan ske inom den tillåtna tiden, vilken enligt förslaget liksom i 1909 års förslag är bestämd till tre månader från det fastigheten avträddes. Att den vinnande inom en månad från hembudet förklarar sig villig att lösa är enligt förslaget ej tillräckligt för att han även skall vara berättigad att lösa. Såsom villkor för inlösningsrätt uppställer förslaget, i likhet med 1909 års förslag, att den vinnande inom nämnda tid ställt betryggande säkerhet för löseskillingens gäldande. Denna föreskrift avser att förebygga, att den vinnande genom sin blotta utfästelse att lösa skulle kunna omintetgöra bortföringsrätten, innan det ännu är klart att löseskillingen verkligen kan presteras. Någon viss norm, efter vilken löseskillingen skall beräknas, har till skillnad från 1909 års förslag ej synts böra stadgas. I brist på överenskommelse skall frågan om löseskillingens storlek avgöras av skiljemän efter skälig bedömning. Det ligger emellertid i sakens natur, att avträdaren ej kan anses skäligen tillgodosedd, med mindre lösenbeloppet fullt motsvarar den fördel han genom bortföring hade kunnat bereda sig. För den händelse bortföring verkligen kommer till stånd skall avträdaren vara skyldig att återställa fastigheten i det skick vari den befanns innan föremålet förenades med densamma. I motiven till 1909 års förslag uttalades att, om i stället för en mindre eller enklare byggnad uppförts en större eller kostbarare eller om ett tak av halm eller tegel utbytts mot ett sådant av dyrbarare material, den uppförda byggnaden eller det anbragta taket icke finge borttagas utan att ersättas med något, som fullt motsvarade det för vilket det nya trätt i stället. 1 I förslaget h a r icke upptagits någon bestämmelse motsvarande vad i 2 kap. 18 § nyttjanderättslagen stadgas för det fall att material till byggnad eller annan anläggning hämtats från fastigheten. Att ett dylikt tillgodogörande av fastighetens alster kan få betydelse vid tillämpningen av reglerna 1

III s. 256.

7 kap. Om verkan av klander.

i förevarande paragraf följer emellertid av vad som stadgats i 1 och 2 §>§ av förslaget. Om sålunda avträdaren, efter det han vunnit kunskap om den andres bättre rätt till fastigheten, utfört en anläggning med begagnande av timmer från fastigheten, blir den vinnande berättigad att från löseskillingen göra ett avdrag, motsvarande timrets värde minskat med avträdarens produktions- och underhållskostnad för timret. 6 §•

Enligt 5 § har den tappande berättigats att av ägaren kräva säkerhet för vad denne skall erlägga i lösen för det, som den tappande påkostat fastigheten. Genom förevarande paragraf har ägaren å sin sida fått säkerhet i det, som skall bortföras, för vad den tappande jämlikt 1 och 2 §§ har att utge i ersättning till honom. Den tappande får ej bortföra något, innan han betalat sådan ersättning eller, om ersättningen ej blivit till beloppet bestämd, ställt säkerhet för dess gäldande. Bestämmelsen härom överensstämmer med motsvarande regel i 9 § i 1909 års förslag. 7 §.

De i förevarande kapitel upptagna bestämmelserna skola enligt det inledningsvis anförda tillämpas även då båda parterna omedelbart härleda sin rätt från samma fångesman, d. v. s. vid fall av dubbelöverlåtelse. Stadgandet härom har upptagits i denna paragraf och motsvarar regeln i 10 § i 1909 års förslag.

BILAGA

299 Utkast till Lag om grannelagskoncession.

18. Tillstånd varom förmäles i 3 kap. 3 § jordabalken (grannelagskoncession) meddelas av en särskild nämnd, bestående av ordförande och fyra ledamöter. Ordföranden och en ledamot, vilken skall föra ordet vid förfall för den förre, skola vara eller hava varit ordinarie innehavare av domarämbete, en ledamot skall vara behörig att inom riket utöva läkarverksamhet och de båda övriga ledamöterna skola äga teknisk och industriell sakkunskap. För ordföranden och varje ledamot skall finnas en suppleant, som uppfyller samma villkor. Ordföranden, ledamöterna och suppleanterna utses av Konungen för en tid av fem år i sänder.

2 §. Ansökan om grannelagskoncession skall göras skriftligen och innehålla uppgifter angående a) den fastighet vars användning avses med ansökningen; b) beskaffenheten och omfattningen av den grannskapstörande verksamheten eller anordningen; c) arten av störningarna samt, såvitt möjligt, deras styrka och räckvidd; d) åtgärd, som sökanden kan hava vidtagit eller ämnar vidtaga för att förebygga störningarna, ävensom kostnaderna för denna åtgärd; samt e) de övriga omständigheter vilka sökanden önskar åberopa, såsom nyttan av verksamheten eller anordningen. I ansökningen skall särskilt angivas, huruvida verksamheten eller anordningen redan kommit till stånd eller icke. Avser ansökningen verksamhet eller anordning, som enligt särskilt stadgande ej må företagas utan att hälsovårdsnämnd eller annan myndighet lämnat tillstånd därtill eller meddelat besked att hinder däremot ej möter, skall vid ansökningen fogas bevis om sådant tillstånd eller besked. Vad nu stadgats vare dock ej erforderligt i fall som avses i 7 §.

300 Utkast till lag om grannelagskoncession. 3 §•

Saknas nödiga uppgifter i ansökningen eller har därvid ej fogats bevis enligt 2 § sista stycket, där sådant erfordras, äge nämnden ålägga sökanden att inom viss tid inkomma med ytterligare uppgifter eller erforderligt bevis vid äventyr att ansökningen eljest anses förfallen.

4 §•

Då ansökan föreligger i fullständigt skick, skall nämnden giva de grannar, vilka kunna beröras av störningarna, tillfälle att yttra sig över ansökningen. Är fråga om störningar med stor räckvidd, må delgivning ske genom kungörelse i ortstidning. I dylika fall bör nämnden jämväl bereda vederbörande kommun tillfälle att avgiva yttrande. Där särskild anledning föreligger, skall nämnden ock inhämta utlåtande över ansökningen från hälsovårdsnämnd eller annan myndighet i orten. 5 §• Nämnden late på ort och ställe förrätta besiktning, såframt ej sådan uppenbarligen är obehövlig. Det åligger sökanden att ersätta kostnaderna för besiktning och för sådan utredning genom särskild sakkunnig som nämnden finner erforderlig. 6 §•

Finner nämnden, att fastighetens uppgivna användning ej förorsakar större besvär än granne är pliktig tåla enligt 3 kap. 2 § jordabalken samt att användningen icke heller kan väntas medföra sanitär olägenhet av betydelse, skall nämnden meddela den sökta grannelagskoncessionen. I tillståndsbeslutet skall noga beskrivas den verksamhet eller anordning, som är föremål för koncessionen. Denna må, där ansökningshandlingarna giva tillräcklig ledning härför, jämväl omfatta närmare beskriven framtida utvidgning av verksamheten eller anordningen. Saknas förutsättning för tillstånd enligt första stycket, skall nämnden pröva, huruvida bristen kan avhjälpas genom lämplig åtgärd. Finner nämnden att detta kan ske, skall tillstånd meddelas under villkor att åtgärden vidtages. Kan tillstånd ej meddelas enligt första eller andra stycket, skall ansökningen avslås, där ej sådant fall föreligger, som avses i 7 §. 7 §•

Ändå att förutsättning för tillstånd enligt 6 § ej föreligger, må grannelagskoncession meddelas på de villkor i fråga om verksamhetens bedrivande eller anordningens handhavande, som befinnas påkallade, såframt Konungen ef-

Utkast till lag om grannelagskoncession.

ter hemställan av nämnden förklarat att verksamheten eller anordningen är av synnerlig betydelse för landets näringsliv eller för arbetstillgången i orten eller eljest ur allmän synpunkt. 8 §•

Har grannelagskoncession meddelats, men visar sig sedermera, att fastighetens användning förorsakar större besvär eller olägenhet än vid koncessionens beviljande förutsattes, skall nämnden på ansökan pröva i vad m å n besväret eller olägenheten kan minskas genom åtgärd, som icke drager oskälig kostnad. Finnes sådan åtgärd möjlig, skall nämnden j ä m k a koncessionsvillkoren i enlighet härmed. Uppkommer genom fastighetens användning sanitär olägenhet av svårartad beskaffenhet, skall nämnden föreskriva ändrade villkor för koncessionen eller ock återkalla denna. I brådskande fall må Konungens befallningshavande, intill dess nämnden prövat ärendet, föreskriva erforderliga åtgärder för olägenhetens hävande. 9 §• Part, som beröres av grannelagskoncession, må hos nämnden påkalla prövning av frågan, i vad m å n ersättning bör utgå i anledning av störningar utöver vad granne är pliktig tåla enligt 3 kap. 2 § jordabalken. Nämnden skall i sådant fall såvitt möjligt söka åstadkomma förening mellan sakägarna i ersättningsfrågan. Kan förening icke ernås, framlägge n ä m n den skriftligt utlåtande, huruvida och med vilket belopp nämnden finner ersättning enligt lag böra utgå. Tillika skall nämnden tillkännagiva, att den med utlåtandet missnöjde har att vid talans förlust inom tre månader efter utlåtandets avgivande instämma motparten till allmän domstol. Sker icke detta, gånge utlåtandet i verkställighet såsom laga kraft ägande dom. 10 §. Har beträffande verksamhet eller anordning, för vilken grannelagskoncession meddelats, viss årlig ersättning till granne fastställts genom överenskommelse eller myndighets beslut, skall koncessionen anses gälla allenast så länge ersättningen behörigen erlägges. 11 §• över nämndens beslut i andra hänseenden än i 9 § avses må besvär anföras hos Konungen i vederbörande statsdepartement inom trettio dagar från det klaganden erhöll del av beslutet. Har nämnden låtit införa kungörelse om beslutet i ortstidning, skall annan klagande än sökanden anses hava fått del därav samma dag tidningen utkom. 39—600777

III

302 Utkast till lag om grannelagskoncession. 12 §.

Den som tagit befattning med tillståndsprövning enligt denna lag må ej röja yrkeshemlighet eller, där det ej kan anses påkallat av hans åligganden, yppa driftanordning eller affärsförhållande vid anläggning, i avseende å vilken prövning ägt rum. överträdelse straffes med dagsböter eller fängelse. 13 §. Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

303 Motiv. De skäl, som föranlett beredningen att föreslå ett koncessionsförfarande för grannskapstörande företag, ha angivits i motiven till 3 kap. 3 § jordabalken. Såsom där framhållits innebär förslaget icke något tvång att söka koncession utan endast en rätt för den, som kan bli ansvarig för immissioner, att söka koncession för att vinna sådan begränsning i de rättsliga påföljderna därav, som anges i nyssnämnda paragraf. Koncessionsmöjligheten skall stå öppen, vare sig den störande användningen av fastigheten sker genom industriell anläggning eller på annat sätt. Med hänsyn till de kostnader och det besvär, som en koncessionsansökan medför, kan man dock räkna med, att detta förfarande huvudsakligen kommer att användas för industriföretag, som ge upphov till mera svårartade störningar. En viss form av immissioner omfattas emellertid icke av de här föreslagna bestämmelserna, nämligen vattenföroreningar. För dylika immissioner gälla bestämmelser i vattenlagen. Koncession skall kunna sökas och erhållas icke blott då den störande verksamheten eller anordningen redan påbörjats utan också då företaget endast befinner sig på planläggningsstadiet. Att prövningen försiggår på ett tidigt stadium innebär naturligtvis i allmänhet en fördel. Av viss principiell betydelse är frågan om koncessionens förhållande till hälsovårdsmyndigheternas förvaltning. Enligt 24 och 50 §§ hälsovårdsstadgan skall hälsovårdsnämnd vaka över att fabriker och näringar icke inrättas eller drivas så, att de medföra sanitära olägenheter för närboende eller det allmänna. Om sådan olägenhet förefinnes, skall nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder för dess avhjälpande. Verkställes ej av hälsovårdsnämnden anbefalld åtgärd inom tid som nämnden föreskriver och är den anmärkta olägenheten svår, kan nämnden tills vidare förbjuda fabrikens eller näringens drivande. Beträffande vissa i hälsovårdsstadgan uppräknade kategorier av fabriker eller inrättningar gäller, att de över huvud ej få anläggas inom stad eller stadsliknande samhälle; om vissa andra kategorier är stadgat, att de inom stad eller stadsliknande samhälle endast få anläggas å plats som uppfyller vissa närmare angivna krav. Innan någon anlägger eller inrättar fabrik eller näring, som särskilt anges i hälsovårdsstadgan, skall han göra skriftlig anmälan därom hos hälovårdsnämnden och avvakta besked, huruvida från dess sida hinder därför möter. Enligt beredningens mening böra de befogenheter, som tillkomma hälsovårdsnämnd enligt nyss återgivna stadganden, icke modifieras genom den tillämnade koncessionslagen i vidare mån än som erfordras med hänsyn

304 Grannelagskoncession.

till koncessionens ändamål och till önskemålet att olämpliga kompetenskonflikter förebyggas. Det har från denna utgångspunkt synts beredningen lämpligt, att den förhandsprövning, som nu i vissa fall skall verkställas av hälsovårdsnämnd för utrönande, huruvida mot anläggning av fabrik eller inrättning något hinder möter enligt hälsovårdsstadgan, bibehålles oförändrad, om ock inramad av det nya koncessionsförfarandet. Enligt förslaget skall alltså hälsovårdsnämnden liksom nu meddela besked, huruvida från dess sida hinder möter mot den avsedda anläggningen. Det av hälsovårdsnämnden utfärdade beviset skall sedan bifogas ansökningen om koncession. Har hälsovårdsnämnden funnit hinder föreligga, skall koncession i vanliga fall icke få meddelas. Den vetorätt beträffande anläggning av visst slag, som sålunda skall tillkomma hälsovårdsnämnden, skall emellertid liksom nu vara underkastad inskränkningen, att beslutet skall kunna överklagas hos högre hälsovårdsmyndighet, i första hand länsstyrelsen. Beredningen har ej funnit det påkallat eller lämpligt att låta koncessionsmyndigheten fungera såsom överinstans i dylika besvärsmål. Koncession skall alltså regelmässigt icke kunna beviljas, förrän frågan om hinder enligt hälsovårdsstadgan blivit avgjord genom lagakraftägande beslut. Den ordning för vilken nu redogjorts utesluter emellertid icke att sanitära frågor kunna bli föremål för självständig prövning i koncessionsärendet. Att hinderslöshetsbevis utfärdats av hälsovårdsnämnd innebär nämligen ej med nödvändighet, att icke i koncessionsärendet nya omständigheter k u n n a ådagalägga, att koncession bör vägras på grund av befarade sanitära olägenheter. Härtill komma alla de fall då enligt gällande rätt någon förhandsprövning från hälsovårdsnämndens sida ej förekommer. Väl skulle det i och för sig kunna tänkas, att frågan om anläggningens godkännande ur hälsovårdssynpunkt helt undantoges från den prövning som skall föregå beviljandet av koncession. I så fall torde emellertid följden bli den, att den beviljade koncessionen skulle kunna omintetgöras genom ett senare ingripande av hälsovårdsmyndighet. Med en sådan eventualitet bleve förmodligen den med koncessionen avsedda tryggheten alltför ringa för att systemet med fördel skulle k u n n a upprätthållas. Beredningen håller alltså före, att jämväl de sanitära frågorna måste kunna prövas i koncessionsärendet och att ett visst skydd mot senare ingripanden enligt hälsovårdsstadgan bör inrymmas i koncessionens rättsverkan. Denna ståndpunkt ansluter sig nära till den som i gällande vattenlag redan intagits i fråga om vattenförorening. Enligt förslaget skall i regel koncession icke beviljas, om fastighetens uppgivna användning medför sanitära olägenheter av betydelse och det ej heller finnes möjligt att genom lämplig åtgärd nedbringa olägenheterna till vad som bör tålas. Från denna reglering göres endast undantag för sådant fall, där Kungl. Maj :t i särskild ordning prövat det ifrågavarande företaget vara av synnerlig betydelse för landets näringsliv eller för arbetstillgången i orten eller eljest ur allmän synpunkt. Om efter koncessionens beviljande yppas sanitära olägenheter av betydelse, skall i regel hälsovårdsmyndighet icke kunna meddela förbud mot driften eller föreskriva några särskilda åtgärder till olä-

Grannelagskoncession.

genheternas avhjälpande. I dylikt fall ankommer det i stället på koncessionsmyndigheten att på ansökan pröva i vad mån olägenheterna k u n n a förebyggas genom åtgärder, som icke draga oskälig kostnad. Endast för det fall att genom störningarna uppkommer sanitär olägenhet av svårartad beskaffenhet, inrymmer förslaget möjlighet för hälsovårdsmyndighet att ingripa mot företaget oaktat detta erhållit koncession. Intill dess koncessionsmyndigheten själv prövat ärendet, skall nämligen Konungens befallningshavande, om saken brådskar, kunna föreskriva erforderliga åtgärder för olägenhetens hävande. 1 §.

Prövningen av koncessionsärendena förutsätter speciell sakkunskap, som icke torde vara för handen hos någon nu befintlig myndighet. Framför allt erfordras expertis på vissa medicinska samt tekniska och industriella områden, men även svårlösta juridiska spörsmål kunna komma under bedömande. Visserligen kan behovet av sakkunskap tillgodoses genom utlåtande av experter — och detta torde under alla omständigheter vara behövligt i många fall — men det är naturligtvis fördelaktigt, om en sakkunnig bedömning kan ske inom själva det beslutande organet. Koncessionsbeslutet innebär en intresseavvägning, erinrande om sådana avgöranden vilka förekomma vid domstol. Det synes därför vara av betydelse, att erfarenheten från rättegångsväsendet tillgodogöres vid koncessionsförfarandet. Det är också önskvärt, att ett i möjligaste mån enhetligt bedömande kommer till stånd i olika koncessionsfall. Med hänsyn härtill bör det vara till fördel att alla ärenden avgöras av samma organ. Kännedom om de lokala förhållandena måste under alla omständigheter i regel inhämtas genom undersökning på platsen. Givetvis är det vanskligt att på förhand bilda sig en uppfattning om antalet av de fall, i vilka koncession kommer att sökas. Beredningen förmodar emellertid, att en uppdelning av den koncessionsbeviljande verksamheten icke skall behövas på grund av arbetsbördans omfattning. På grundval av dessa överväganden föreslår beredningen, att för koncessionsfrågornas avgörande inrättas en särskild, för hela riket gemensam nämnd med två domstolsjurister såsom ordförande och vice ordförande samt två tekniskt och industriellt sakkunniga och en läkare såsom övriga ledamöter. För var och en av dem skall enligt förslaget finnas en personlig suppleant, som uppfyller samma kompetensvillkor. Samtliga skola förordnas av Konungen för en tid av fem år i sänder. 2 §.

Koncession förutsätter ansökan, och denna skall enligt förevarande paragraf göras skriftligen. Givet är att ansökningshandlingarna böra innehålla så pass fullständiga uppgifter att den anläggning som avses med ansökningen tydligt kan identifieras. Sökanden skall därför uppge den fastighet, vars an-

306 Grannelagskoncession.

vändning avses med ansökningen, ävensom beskaffenheten och omfattningen av den verksamhet eller anordning som framkallar störningarna. Särskilt bör anges huruvida verksamheten eller anordningen redan kommit till stånd eller icke. Såsom grundval för den prövning, som skall äga rum i koncessionsärendet, bör ansökningen vidare innehålla uppgifter rörande själva störningarna och om sättet att förebygga desamma. Även andra omständigheter, som k u n n a spela en roll vid ärendets avgörande, böra naturligtvis omnämnas i ansökningen. Föreskrifter om vad ansökan sålunda skall innehålla ha upptagits i denna paragraf. Tydligt är, att även när ansökningen uppfyller de givna föreskrifterna det ofta kan föreligga anledning för koncessionsmyndigheten att införskaffa ytterligare utredning för belysning av de särskilda frågorna. Om förfarandet i fall då ansökan är ofullständig upptages en regel i nästf oljande paragraf. Såsom tidigare berörts blir det ej sällan ett villkor för koncessionens beviljande, att hälsovårdsnämnd lämnat besked att från dess sida något hinder ej möter mot den avsedda anläggningen. I dylika fall bör naturligtvis resultatet av hälsovårdsnämndens förhandsprövning vederbörligen styrkas i samband med ansökningen. Förslaget förutsätter en liknande anordning för vissa fall, där enligt skilda författningar med hänsyn till den allmänna säkerheten påbjudits, att för viss verksamhet eller anordning skall krävas särskilt tillstånd av myndighet. Det i tredje stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet om skyldighet för sökanden att prestera tillståndsbevis inbegriper jämväl de sist berörda fallen. 3 §.

Om en koncessionsansökan ej innehåller erforderliga uppgifter, bör nämnden förelägga sökanden att komplettera handlingarna, och detsamma bör gälla, ifall det saknas sådant bevis, som nyss omtalats under 2 §, och fråga ej är om tillstånd enligt 7 §. På så sätt bör nämnden kunna infordra även andra för prövningen erforderliga uppgifter än dem som direkt uppräknats i 2 §. Någon straff- eller vitespåföljd föreslås ej för underlåtenhet att efterkomma nämndens föreläggande. Påföljden bör i stället bli, att koncessionsansökningen anses förfallen. 4 §.

Enligt de vanliga principerna för rättsliga förfaranden skola koncessionssökandens motparter, d. v. s. de grannar som beröras av immissionen, få tillfälle att framföra sina synpunkter, innan ärendet avgöres. Om det endast gäller ett fåtal grannar, kan ansökningen naturligtvis på vanligt sätt delges dem. Ofta är det emellertid en stor och ganska obestämd krets av personer, som kommer i fråga. Detta gäller i sådana fall, då verkan av immission sträcker sig över mycket stora delar av en bygd. Med tanke på dessa fall har beredningen ansett nödvändigt, att delgivning skall kunna ske genom kungörelse i ortstidning. Uppenbarligen har jämväl vederbörande k o m m u n stora

Grannelagskoncession.

intressen att bevaka, då det gäller mera omfattande störningar. Nämnden bör därför i dylika fall kommunicera ansökningen med kommunen. Även i sådana fall, då hälsovårdsnämnds tillstånd icke är erforderligt, k a n anledning föreligga att låta nämnden yttra sig över ansökningen med hänsyn till befarade risker u r hygienisk synpunkt. Härigenom kan också erhållas upplysning om eventuella ingripanden mot företaget jämlikt hälsovårdsstadgan. I de fall, då immissioner medföra olägenheter, som skola beaktas av någon annan myndighet i orten, t. ex. byggnadsnämnden, bör också denna höras i ärendet. 5 §•

I regel torde immissionsfrågor ej kunna bedömas på ett tillfredsställande sätt utan att besiktning äger rum på platsen. Stundom kan det vara önskvärt att hela nämnden verkställer denna besiktning; i andra fall bör det vara tillräckligt, att densamma utföres för nämndens räkning av någon lämplig person, t. ex. en av nämndens tekniskt eller industriellt sakkunniga ledamöter, en särskild sakkunnig eller en tjänsteman på orten. Koncessionsförfarandet, som väsentligen sker i sökandens intresse, torde i princip böra bekostas av denne. Nämndens beslut bör därför beläggas med stämpelavgift. Härigenom k a n ersättning uttagas för de huvudsakliga kostnaderna för nämndens verksamhet, däri inbegripna mindre expenser såsom kungörelsekostnader. Däremot är stämpelavgiften icke en lämplig form för att täcka de starkt varierande och ofta ganska betydande utgifterna för besiktningar och utredningar genom särskilda sakkunniga. Dylika utgifter böra därför påföras sökanden särskilt. Ett stadgande härom har upptagits i denna paragraf, medan stämpelfrågan får regleras genom tillägg till förordningen angående stämpelavgiften. 6 §.

Genom de föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 2 § jordabalken har angivits det mått av störningar en granne skall anses pliktig tåla utan att kunna fordra skadestånd eller väcka annat anspråk. Att detta mått icke överskrides är, enligt vad beredningen förutsatt, principiellt ett villkor för meddelande av koncession. I koncessionsärendet måste därför i första hand prövas, huruvida fastighetens uppgivna användning förorsakar större besvär än som motsvarar nämnda mått. Emellertid kan nämndens prövning icke begränsas till sagda, rent privaträttsliga fråga. Såsom redan förut berörts skall koncessionen bereda sökanden en viss trygghet även mot sådana ingripanden som kunna förekomma enligt hälsovårdsstadgan. I följd härav har nämnden att i koncessionsärendet bedöma, huruvida fastighetens uppgivna användning k a n väntas medföra sanitära olägenheter av betydelse. Denna uppgift är icke löst därmed, att i ärendet föreligger besked från hälsovårdsmyndigheten att från dess sida hinder icke möter mot den avsedda användningen av fastigheten. Nämnden

308 Grannelagskoncession.

har att vid sidan härav företaga en självständig prövning av anläggningens tillåtlighet ur hälsovårdssynpunkt. Därest nämnden vid sin prövning av en koncessionsansökan finner, att fastighetens uppgivna användning ej förorsakar större besvär än granne är pliktig att tåla enligt 3 kap. 2 § jordabalken samt att användningen ej heller kan medföra sanitära olägenheter av betydelse, skall enligt förslaget nämnden meddela sökanden det begärda tillståndet. Härvid är det av stor vikt, att den koncessionerade verksamheten noga beskrives i tillståndsbeslutet. Principiellt kan nämligen den trygghet, som erbjudes koncessionshavaren, gälla endast i fråga om verksamheten i dess planerade form. För en framtida utvidgning eller förändring av beskaffenhet att öka störningarna skall krävas ny koncessionsprövning. I särskilda fall bör dock nämnden kunna meddela tillstånd jämväl för viss närmare beskriven framtida utvidgning av verksamheten. Finner nämnden störningarna vara kraftigare än grannarna äro skyldiga att tåla enligt den uppställda normen, bör nämnden pröva möjligheterna att upphäva eller motverka olägenheterna genom lämpliga åtgärder. Särskilt när det är fråga om en anläggning, som ännu endast är planerad, kan det ofta vara ändamålsenligt att förlägga densamma eller någon del därav till en annan plats än sökanden avsett. Vidare kunna störningar i många fall förebyggas eller mildras genom tekniska anordningar. Om nämnden finner, att en lämplig sådan åtgärd är ägnad att nedbringa störningarna till det mått, som grannarna måste tåla, bör nämnden lämna koncession under villkor att ifrågavarande åtgärd vidtages. Kommer däremot nämnden vid sin prövning till den slutsatsen, att störningarna icke genom lämplig åtgärd kunna nedbringas i erforderlig grad, skall ansökningen i regel avslås. Att ansökningen i särskilda fall skall underställas Konungens prövning framgår av 7 §. Det må framhållas, att ett avslag å koncessionsansökan icke innebär förbud mot verksamheten i fråga. Sökanden kan utan hinder av avslagsbeslutet driva verksamheten, låt vara att han därvid icke har den trygghet mot ingripanden som en koncession skänker. 7 §. Om ett företag, som medför störningar för grannarna, är av synnerligen stor betydelse u r allmän synpunkt, kan det föreligga skäl att genom koncession trygga dess fortsatta existens, trots att de reguljära villkoren härför icke äro uppfyllda. Detta innebär emellertid, att grannarna, även om de bibehållas vid sin skadeståndsrätt berövas sina kraftigaste rättsliga hjälpmedel mot störningarna. Särskilt med hänsyn därtill synes det lämpligt, att koncession i dessa extraordinära fall göres beroende av särskild prövning av Kungl. Maj :t i statsrådet. I fråga om vattenbyggnadsföretag finnes en liknande anordning i 2 kap. 3 § vattenlagen. Detta stadgande möjliggör för Kungl. Maj :t att medge bygg-

Grannelagskoncession.

nad i vatten för att tillgodose ett mycket viktigt allmänt intresse, trots att byggnaden enligt de vanliga grunderna för dessa frågors bedömande ej skulle få komma till stånd. Samma princip kommer beträffande vattenföroreningar till uttryck i 8 kap. 32 § vattenlagen. I huvudsaklig anslutning till dessa stadganden föreslår beredningen, att koncession skall k u n n a beviljas, oaktat förutsättning härför ej finnes enligt 6 §, såframt Konungen förklarat att verksamheten eller anordningen är av synnerlig betydelse för landets näringsliv eller för arbetstillgången i orten eller eljest ur allmän synpunkt. Om nämnden finner ett fall av denna beskaffenhet föreligga, har den att hos Kungl. Maj :t hemställa om dylik förklaring. Det är uppenbart, att vid beviljandet av koncession grannarnas intressen i möjligaste mån böra tillgodoses genom åläggande för företaget att vidtaga alla rimliga skyddsåtgärder och genom föreskrivande jämväl i övrigt av lämpliga villkor i fråga om verksamhetens bedrivande eller anordningens handhavande. 8 §.

Såsom under 6 § framhållits hänför sig koncessionen principiellt till den verksamhet, som beskrivits i koncessionsbeslutet. Man måste emellertid räkna med, att störningarna från den sålunda koncessionerade verksamheten genom oförutsedda omständigheter bli så omfattande, att de överskrida det för beviljande av tillstånd gällande måttet. Enligt den föreslagna lydelsen av 3 kap. 3 § jordabalken kan i dylikt fall icke andra förebyggande åtgärder påfordras än sådana som k u n n a genomföras utan oskälig kostnad. Ehuru det städse bör vara möjligt för part att begära domstols prövning av hithörande frågor, torde det av praktiska hänsyn vara påkallat att även ge nämnden kompetens att på ansökan vidtaga erforderlig jämkning i koncessionsvillkoren i enlighet med nyssnämnda lagrum. Särskild uppmärksamhet förtjänar frågan, i vad mån nya skyddsåtgärder k u n n a påfordras u r sanitär synpunkt. Klart är att en förelupen felkalkyl vid koncessionens beviljande icke bör hindra ett ingripande, som är oundgängligen nödvändigt för att förebygga allvarlig hälsofara. För dylika fall har beredningen i andra stycket av förevarande paragraf föreslagit ovillkorlig rätt för koncessionsnämnden att ändra tillståndsvillkoren eller återkalla tillståndet. Då emellertid koncessionsnämnden icke alltid kan förutsättas äga möjlighet att handla med erforderlig snabbhet, har beredningen — i anslutning till vad som enligt 8 kap. 40 § tredje stycket vattenlagen redan gäller beträffande vattenföroreningar — även funnit lämpligt medge Konungens befallningshavande rätt att såsom överordnad hälsovårdsmyndighet städse ingripa mot sanitär olägenhet av svårartad beskaffenhet. Beträffande oförutsedd sanitär olägenhet, som icke kan betecknas såsom svårartad, skall det däremot ankomma på nämnden att enligt paragrafens första stycke avgöra, i vad mån förebyggande åtgärder skäligen k u n n a åläggas genom jämkning av koncessionsvillkoren. Det torde vara självfallet, att skälighetsbedömningen här måste röna starkt intryck av den sanitära olägenhetens

310 Grannelagskoncession.

intensitet, så att t. ex. mera betungande åtgärder kunna påfordras då det gäller att undvika en särskilt markerad olägenhet än då det gäller en obetydlig sådan. Beredningen förutsätter att hälsovårdsmyndighet — bortsett från det nyss berörda fallet då Konungens befallningshavande äger ingripa — icke skall kunna ålägga förbud eller förebyggande åtgärder med anledning av störningar från verksamhet eller anordning, för vilken tillstånd meddelats enligt denna lag. En erinran härom torde böra införas i hälsovårdsstadgan. 9§. Enligt 8 kap. 30 och 35 §§ vattenlagen kan vid vattenförorening endera parten påkalla prövning på förhand av den ersättning, som bör utgå i anledning av obehag utöver det tillåtna måttet. Denna möjlighet torde böra stå part öppen jämväl beträffande immissioner av förevarande slag, även om svårigheterna att på förhand beräkna ersättningsbeloppen torde vara väsentligt större än vid vattenförorening. Det torde i sista hand böra ankomma på allmän domstol att bestämma dylik ersättning, varvid dock ett förhandsbeslut naturligtvis icke kan påfordras, om tillräckliga hållpunkter saknas för sådan bedömning. Emellertid k a n icke förnekas, att koncessionsnämnden i många avseenden måste anses bättre skickad än allmän domstol att pröva de svårbedömliga ersättningsfrågor, som kunna uppkomma. Med hänsyn härtill kan det synas lämpligt att låta nämnden tjänstgöra såsom ett slags förlikningsinstans, vars utlåtande i händelse av uteblivet överklagande till allmän domstol tager åt sig laga kraft. Förslag härom har upptagits i förevarande paragraf. En liknande ordning gäller t. ex. vid syneförrättning enligt 28 och 31 §§ lagen om ägofred, under det att beträffande vattenförorening synemännens utlåtande enligt 8 kap. vattenlagen alltid underställes vattendomstolen, som i regel dock ej utan särskilt yrkande på nytt prövar ersättningsfrågorna. 10 §. Särskilt för sådana fall då tillstånd givits enligt 7 § och de årliga ersättningar, som k u n n a fastställas att utgå till grannarna, måhända uppnå avsevärda belopp, kunde ifrågasättas skyldighet för den störande verksamhetens innehavare att ställa säkerhet för framtida ersättningsbelopp. Beredningen är emellertid av den uppfattningen, att ett både effektivare och naturligare påtryckningsmedel erbjuder sig genom den i förevarande paragraf givna regeln, att meddelat tillstånd skall anses gälla allenast så länge ersättning behörigen erlägges. 11 §• Nämndens beslut böra — med undantag för det i 9 § angivna förfarandet — lämpligen få överklagas hos Kungl. Maj:t i regeringsrätten. Erforderliga bestämmelser härom böra införas i nu ifrågavarande lag och i lagen om Kungl. Majrts regeringsrätt. Besvärstiden kan generellt bestämmas till

Grannelagskoncession.

trettio dagar från det klaganden erhöll del av nämndens beslut. För att klagorätten icke skall äga bestånd under obestämd tid framåt bör nämnden på lämpligt sätt verkställa delgivning av beslutet med parterna. Om sökandens motparter utgöras av ett stort antal personer, kan emellertid ett vanligt delgivningsförfarande möta avsevärda praktiska svårigheter. På grund härav föreslår beredningen, att kungörelse i ortstidning skall anses medföra samma verkan som delgivning i förhållande till sökandens motparter. Sökanden själv bör däremot alltid få ett personligt meddelande. 12 §. Denna paragraf, vars lydelse ansluter sig till 15 § i lagen den 20 juni 1941 om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden, torde icke erfordra närmare motivering. 13 §. Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet och övriga tillämpningsbestämmelser till lagen torde böra meddelas av Kungl. Maj :t.

312 Förkortningar. FJFT NJA N J A II NT SJA SOU SvJT TfR

= Tidskrift utgiven av Juridiska föreningen i Finland. B N y t t juridiskt arkiv avd. I. = N y t t juridiskt arkiv avd. II. = Ch. N a u m a n n , Tidskrift för lagskipning m. m. = Carl Schmidt, Juridiskt arkiv. = Statens offentliga utredningar. = Svensk juristtidning (rf = rättsfallssamlingen). = Tidsskrift for Rettsvitenskap.

Med 1909 års förslag avses lagberedningens år 1909 avgivna förslag till jorda balk I I I och med motiven härtill även I (1905) och II (1908).

313 INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Skrivelse till Konungen

Sid. 3

Lagförslag. Förslag till jordabalk. 1 kap. Om fastighet och dess gränser 2 kap. Om tillbehör till fastighet 3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar 4 kap. Om köp, b y t e och gåva Om köpets form Om villkorligt köp Om säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser Om byte Om gåva 5 kap. Om förköpsrätt Allmänna bestämmelser Särskilda bestämmelser om avtalad förköpsrätt Särskilda bestämmelser om förköpsrätt grundad i arrendeavtal 6 kap. Om å t e r k ö p s r ä t t 7 kap. Om verkan av klander

9 11 13 15 15 16 16 20 20 21 21 23 23 24 30

Motiv. Inledning Förslag till jordabalk. 1 kap. Om fastighet och dess gränser 2 kap. Om tillbehör till fastighet 3 kap. Om rättsförhållanden mellan grannar 4 kap. Om köp, b y t e och gåva Om köpets form Om villkorligt köp Om säljarens och köparens rättigheter och förpliktelser Om b y t e Om gåva 5 kap. Om förköpsrätt Allmänna bestämmelser Särskilda bestämmelser om avtalad förköpsrätt Särskilda bestämmelser om förköpsrätt grundad i arrendeavtal 6 kap. Om å t e r k ö p s r ä t t 7 kap. Om verkan av klander

35 39 83 116 144 144 164 193 237 238 247 255 271 274 277 285

Bilaga. Utkast till lag om grannelagskoncession Motiv

Förkortningar

299 303 312

KUNGL B

L

2 9 SEP19 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1960 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet

Ecklesiastikdepartementet

Förslag till namnlag. [5] Rättssäkerheten vid administrativa frihetsberövanden. [19] Medicinska äktenskapshinder. [21] Lagberedningens förslag till jordabalk m. m. 1. Lagtext. [24] 2. Motiv till balken. [25] 3. Motiv till lagen om införande av n y a jordabalken m. m. [26]

1957 års skolberedning. 2. Individuella differenser och sk differentiering. [13] 3. Kursplaneundersökningar i n tematik och modersmålet. [15]

Jordbruksdepartementet

Utrikesdepartementet

Högre utbildning, forskning och försök på lantbruk område. [2] Grusexploateringen i Sverige. [3] Forskning och högre utbildning på skogsbrukets områi

117]

Handelsdepartementet Försvarsdepartementet

Översyn av lagen om försäkringsrörelse. [11]

Krigsmaktens högsta ledning. TI 2] Besparingar inom försvaret. [23]

Inrikesdep ar tementet Socialdepartementet Allmänna yrkesinspektionen. [20] Bohuslän. [22]

Folktandvården. [1] De ekonomiska villkoren för en huvudmannaskapsrefo: inom mentalsjukvården. [9] CP-Vården. [14]

Civildepartementet Kommunikationsdepartementet

Statstjänstemäns förhandlingsrätt. [10]

Finansdepartementet Fastighetsbeskattningen. [4] '~ Studiekostnader vid beskattningen. [6] Redogöraransvaret och anmärkningsprocessen. 17] Preliminär nationalbudget för år 1960. [8fi Banklikviditet och kreditprioritering. [161 Reviderad nationalbudget för år 1960. [18]

STOCKHOLM TSBO. KUNGL BOKTRYCKERIET P. A. NORSTEDT s SÖNER