Förslag till namnlag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

iTuNCGL. BIBL.

26 f FEB I960 ST1

TENTLIGA UTREDNi: Justitiedepartementet

FÖRSLAG TILL NAMNLAG B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV NAMNRÄTTSKOMMITTÉN

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1960 Kronologisk förteckning

1. Folktardvården. Idun. 189 s. I. 2. Högre itbildning, forskning och försök på lantbrukets område. Almqvist & Wiksell, Uppsala. XII s. 4 508 s. Jo. 3. Grusexiloateringen i Sverige. Idun. 85 s. Jo. 4. Fastighetsbeskattningen. Marcus. 179 s. Fi. 5. Förslag till namnlag. Idun. 362 s. Ju.

w ^ m ; « ° m s ä : s k i l d tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1960:5 Justitiedepartementet

FÖRSLAG TILL NAMNLAG B E T Ä N K A N D E A V G I V E T AV NAMN RÄTTS K O M M I T T É N

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1960

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Justitiedepartementet

Genom beslut den 15 juni 1956 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att verkställa utredning rörande rätten till släktnamn och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av bemyndigandet tillkallades den 23 juli 1956 såsom sakkunniga justitierådet G. Bomgren, tillika ordförande, dåvarande överdirektören professorn Karin Kock Lindberg, professorn C. I. Ståhle samt numera generaldirektören Å. C. von Zweigbergk. Till sekreterare förordnades den 5 oktober 1956 t. f. assessorn .1. Gehlin. De sakkunniga ha antagit benämningen Namnrättskommittén. Enligt direktiven för utredningen borde arbetet bedrivas i samråd med professor emeritus G. A. Eberstein. Kommittén har fortlöpande samarbetat med Eberstein, som varit kallad till kommitténs sammanträden. Utredningsarbetet har enligt likaledes givna direktiv bedrivits i samverkan med sakkunniga i Danmark och Norge. I det nordiska samarbetet ha från svensk sida deltagit Bomgren, Kock Lindberg och Zweigbergk jämte sekreteraren. De båda andra länderna ha företrätts: Danmark av före detta kontorchefen O. Bilfeldt, ordförande i den danska kommittén fram till våren 1959, justitsministeriets kommitterede i lovgivningssp0rgsmål P. Gaarden, ordförande efter Bilfeldt, professor, dr. jur. O. A. Borum, professor, dr. phil. J. Br0ndum-Nielsen, administrator, dr. phil. A. Fabritius, ekspeditionssekretaer A. Truelsen och sekreteraren fuldmaegtig H. Kaa samt Norge av den norska kommitténs ordförande höyesterettsdommer K. Gaarder, ekspedisjonssjef G. Svedrup-Thygeson, stortingsmann, gardbruker L. Ramndal, byråsjef Astri Rynning och sekreteraren konsulent Elisabeth Schweigaard Selmer. Nordiska namnlagsmöten ha hållits i Köpenhamn den 6 och 7 mars 1958, i Stockholm den 1—3 december 1958 samt i Oslo den 11 och 12 juni 1959. Mellan mötena har fort-

4 löpande kontakt upprätthållits genom sekreterarna. Dessa ha den 19 och 20 november 1959 hållit justeringssammanträde i Köpenhamn. Kommitténs utkast till betänkande har genom Kungl. Utrikesdepartementets försorg granskats i korrektur såvitt avser uppgifterna om finsk rätt. Vid denna granskning har professorn i civilrätt vid Helsingfors' universitet Berndt Godenhielm biträtt departementet. Vid utredningen ha beaktats till kommittén överlämnade framställningar från kyrkomötet, riddarhusdirektionen samt enskilda sammanslutningar. Kommittén har avgivit remissutlåtande över varumärkes- och firmautredningens betänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10). Enligt direktiven har kommittén haft att förutsättningslöst utreda rätten till släktnamn och därmed sammanhängande frågor. Därvid har särskilt framhållits, att såsom subjekt för namnrätt även kunde tänkas brukare av pseudonym, signatur, artistnamn och liknande. Kommittén har dock funnit denna del av känneteckensrätten kunna endast delvis bli föremål för utredning i förevarande sammanhang. Frågan om materiellt skydd för pseudonym m. m. bör enligt kommitténs mening upptagas till särskild utredning. Den torde ej lämpligen kunna utföras inom namnrättskommittén. Sedan kommittén nu slutfört sitt arbete, får kommittén härmed vördsamt överlämna 1) förslag till namnlag; 2) förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 § föräldrabalken; 3) förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och prokura; 4) förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 15 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj :ts regeringsrätt; 5) förslag till kungl. förordning om ändrad lydelse av 16 § kungl. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469); 6) förslag till kungl. kungörelse om ändrad lydelse av kungl. kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 224) angående anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m. m.; samt 7) förslag till namnkungörelse. I anslutning till utredningsarbetet har Eberstein utarbetat en artikel behandlande den agnatiska namnordningens ställning i svenskt namnskick och enligt kommitténs förslag. På hemställan av Eberstein har artikeln bifogats betänkandet. Stockholm den 4 januari 1960 G. Karin Kock

Bomgren

Carl Ivar Ståhle

Åke v.

Zweigbergk jJan Gehlin

Innehåll

Skrivelse till Statsrådet och chefen för Kungl. Justitiedepartementet . . . .

3 Författa ingsförs lag Förslag till namnlag Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 § föräldrabalken Förslag till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och prokura Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt Förslag till kungl. förordning om ändrad lydelse av 16 § kungl. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) Förslag till kungl. kungörelse om ändrad lydelse av kungl. kungörelsen den 25 maj 1945 (nr 224) angående anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m. m Förslag till namnkungörelse

15 24 25 26 27

28 29

Motiv Inledning

32 Allmän historik I. Namnets uppkomst och form Allmän översikt Namnskickets utveckling i Europa Det svenska namnskickets utveckling II. Namnets rättsliga behandling Den europeiska utvecklingen Utvecklingen i Sverige

34 34 34 35 41 44 44 46

Direktiven för kommittén

57 Vissa grundlinjer i kommitténs förslag I. Inledning II. N a m n r ä t t och namnplikt Allmänna synpunkter Gällande svensk r ä t t Ebersteins förslag Utländsk r ä t t Kommitténs förslag Namnrätt Namnplikt

59 59 60 60 62 67 69 71 71 80

G III. Några frågor angående förvärv av släktnamn Olika slag av förvärv Gällande r ä t t Kommitténs förslag Tidpunkten för förvärv Gällande r ä t t Kommitténs förslag Innebörden av förvärv Gällande r ä t t Kommitténs förslag Terminologi

84 84 84 85 86 86 87 87 87 88 88

Speciell motivering I. Om n a m n r ä t t och namnplikt 1 § Allmänna bestämmelser II. Om släktnamn Om barns förvärv av släktnamn Barns n a m n r ä t t Den svenska rättsutvecklingen Nordisk r ä t t Kommitténs förslag 2 § Inomäktenskapligt barns namnförvärv Gällande r ä t t Kommitténs förslag Första stycket Andra stycket Tredje stycket 3 § Utomäktenskapligt barns namnförvärv Gällande r ä t t Kommitténs förslag Första stycket Andra stycket Tredje stycket 4 § Hittebarns namnförvärv Om adoptivbarns förvärv av släktnamn Adoptivbarns n a m n r ä t t Den svenska rättsutvecklingen Nordisk r ä t t Kommitténs förslag 5 § Adoptivbarns namnförvärv m. m Gällande r ä t t Kommitténs förslag Första stycket Andra stycket Tredje stycket Om hustrus förvärv av släktnamn Den svenska rättsutvecklingen Nordisk r ä t t Kommitténs förslag 6 § Hustrus namnförvärv m. m Gällande r ä t t

92 92 92 95 96 96 96 101 103 110 110 111 111 112 113 114 114 114 114 117 117 118 119 119 119 121 121 123 124 124 124 125 126 126 126 132 132 137 137

7 Kommitténs förslag Första stycket Andra stycket 7 § Hustrus återtagande av namn Gällande r ä t t Kommitténs förslag Om förvärv av släktnamn efter ansökan Den svenska rättsutvecklingen Ebersteins förslag Nordisk r ä t t Kommitténs förslag 8 § Styvbarns namnförvärv m. m Första stycket Andra stycket 9 § Fosterbarns namnförvärv 10 § Förutsättningar för namnbyte Gällande r ä t t Kommitténs förslag 11 § Släktnamns form Första stycket Nuvarande praxis Kommitténs förslag Andra stycket Nuvarande praxis Kommitténs förslag Tredje stycket Gällande r ä t t Kommitténs förslag 12 § Hinderkatalog Första stycket 1. punkten Gällande r ä t t Kommitténs förslag 2. punkten Gällande rätt Kommitténs förslag 3. punkten 4. punkten 5. punkten Andra stycket 13 § Särskilda hinder för släktnamnsförvärv 14 § Förvärv av konstnärs namn 15 § Förvärv av tidigare buret namn 16 § Extraordinära namnförvärv 17 § Makars namnförvärv Gällande r ä t t Kommitténs förslag Om annat förvärv av släktnamn 18 § Bipersoners namnförvärv 1 mom Gällande r ä t t

137 137 138 139 139 139 141 141 145 147 148 151 152 154 155 157 157 157 159 159 159 159 160 160 161 161 161 161 162 163 163 163 163 166 166 167 168 168 169 173 174 176 177 178 182 182 182 183 183 184 184

Nordisk r ä t t Kommitténs förslag Första stycket Andra stycket 2 mom Gällande r ä t t Kommitténs förslag 3 mom Gällande r ä t t Kommitténs förslag 4 mom Om förlust av släktnamn Gällande r ä t t Nordisk r ä t t Kommitténs förslag 19 § Namnförlust vid bördstalan m.m 1 mom Gällande r ä t t Kommitténs förslag 2 mom Gällande r ä t t Kommitténs förslag 3 mom Gällande r ä t t Kommitténs förslag 20 § Namnförlust vid återgång i äktenskap m. m Första stycket Gällande r ä t t Kommitténs förslag Andra stycket Tredje stycket 21 § Namnförlust vid kollision 1 mom 2 mom 22 § Namnförlust för biperson Om skydd för egenartat släktnamn 23 § Namnrättens omfång Första stycket Andra stycket Tredje stycket 24 § Skadestånd III. Om förnamn Gällande r ä t t Nordisk r ä t t Kommitténs förslag 25 § Anteckning av förnamn 26 § Namngivning m. m Första stycket Andra stycket 27 § Extraordinära namnförvärv

185 185 187 187 187 188 189 189 189 190 192 192 193 194 195 195 195 195 197 197 198 198 198 199 199 199 199 200 201 203 203 203 204 205 207 207 207 211 214 214 217 217 217 218 219 220 220 220 221

9 Första stycket Andra stycket 28 § Förnamns form m. m Gällande r ä t t Kommitténs förslag Första stycket Andra stycket

221 221 222 222 222 222 223

IV. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag 29 § Anmälan Gällande r ä t t Kommitténs förslag Första stycket Andra stycket Tredje stycket 30 § Förklaring 31 § Ansökan 32 § Behörighet Gällande r ä t t Kommitténs förslag 33 § Besvär 1 mom Gällande r ä t t Kommitténs förslag 2 mom Den svenska rättsutvecklingen Kommitténs förslag 3 mom 34 § Forum m. m 35 § Tillämpningsföreskrifter

224 224 224 225 225 225 225 226 226 226 226 226 227 227 227 228 229 229 230 231 232 234

V. Om utlännings r ä t t till namn 36 § Första stycket Andra stycket

234 234 234 235

VI. Övergångsbestämmelser 37 § 38 § 39 § 1 mom 2 mom Första stycket Andra stycket 3 mom

237 237 237 238 239 240 240 240 241

40 §

242 Förslag till författningsändringar

244 Förslag till namnkungörelse

246 Sammanfattning av kommitténs förslag

10 Bilagor 1. Frekvensutredningen

2. Sonnamnsutrcdningen

3. Parallella nordiska texter till namnlag

4. Promemoria angående behandlingen av namnärenden inom statistiska centralbyrån

5. Släktnamnsärenden 1949—1959

6. »Släktnamnsrätten vid skiljevägen» av Gösta Eberstein

Förkortningar och litteratur

ABGB BGB FB GB Ikl LAd LArv LBiÄ LBuÄ NIB NL NJA (II) BB BF BÅ SL SIF SOU SvJT TfB UfB Vml ZGB ÄB ÄGB Arnholm Bannbers Borum » Om Navneretten Brieskorn

Allgemeines biirgerliches Gesetzbuch, Österrike Biirgerliches Gesetzbuch, Tyskland Föräldrabalken Giftermålsbalken Lag den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens Lag den 14 juni 1917 om adoption Lag den 8 juni 1928 om arvLag den 11 juni 1920 om barn i äktenskap Lag den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap N I B Nordiskt Immateriellt Bättsskydd (tidigare Nordiskt Industriellt Bättsskydd) Kommitténs förslag till namnlag N y t t Juridiskt Arkiv, Avd. I (Avd. II) Bättegångsbalken Begeringsf ormen Bcgeringsrättens Årsbok Strafflagen Kungl. förordning den 5 december 1901 ang. antagande av släktnamn (släktnanmsförordningen) Statens Offentliga Utredningar Svensk Juristtidning Tidskrift for Bettsvitenskap, Oslo Ugeskrift for Betsvsesen, Köpenhamn Lag den 5 juli 1884 om skydd för varumärken Schweizerisches Zivilgesetzbuch Arvdabalken Äldre giftermålsbalken C. J. Arnholm: Personretten, Oslo 1959 O. Bannbers: Gårdsnamnen i Dalarna (Sverges familjenamn 1920) O. A. Borum: Familieretten I, Köpenhamn 1945 Om Navneretten (anm. av Lunoe i Juristen 1944) B. Brieskorn: Bidrag till den svenska namnhistorien (1912— 1915)

Carlsson

B. C. Carlsson: Några anteckningar om adliga släktnamns särskilda skydd (Tidskr. utg. av Jur. föreningen i Finland 1922)

Castrén

U. J. Castrén: Om namnlagstiftningen i Finland (Festskrift för Gösta Eberstein, Stockholm 1950)

12 Erwin Manuel Dreifuss: Die Familiennamen der Juden, Frankfurt a. M. 1927 Gösta Eberstein: Förslag till lag om släktnamn m. m., Eberstein Stockholm 1921 Bidrag till läran om namn och firma enligt svensk r ä t t , UppBidrag sala 1909 En milstolpe En milstolpe i svensk n a m n r ä t t (Festskrift till Birger Ekeberg, Stockholm 1950) Några synpunkter om ordskydd enligt svensk varumärkesNågra synr ä t t (TfB 1910) punkter Om medgivande a t t använda namn, firma och varumärke Om med( N I B 1935) givande Om skydd för individualiteten, Stockholm 1940 Om skydd Sven Ekbo: Nordiska personbinamn under vikinga- och meEkbo deltid (Nordisk kultur VII) Ernst Estlander: Några ord om rättsskydd för adligt namn Estlander i äldre tid (Festskrift för Berndt Julius Grotenfelt, Helsingfors 1929) Otto Gierke: Deutsches Privatrecht, Leipzig 1895 Gierke Allan Granfelt: B ä t t e n att nyttja släktnamnet Granfelt, Granfelt Helsingfors 1924 Herbert Gustavson: De gottländska gårdsnamnens användGustavson ning vid personbeteckning (Sverges familjenamn 1920) Harald Hagendahl: Boms historia till år 133 f. Kr. (Bonniers Hagcndahl illustrerade världshistoria del I, Stockholm 1926) G. Hallager: Om personnavne efter norsk og fremmed ret, Hallager Kristiania 1895

Dreifuss

Hellquist Holmbäck

Hult Karlgren Kiparski

K joller ström Kleinpaul Knoph Köersner Kohler Lundh

Elof Flellquist: Fornsvenska tillnamn (Xenia Lideniana, Stockholm 1912) Åke Holmbäcks utredning, intagen i riddarhusdirektionens berättelse till Ridderskapet och Adeln vid lagtima adelsmötet 1944. Phillips Hult: Civilrättsliga spörsmål, Stockholm 1939 Hjalmar Karlgren: Skadeståndsrätt, Stockholm 1958 V. Kiparski: Von Taubenrassen abgeleitete russische Familiennamen (Zeitschrift fur slavische Philologie, Heidelberg 1957) P. A., Kjöllerström: Svensk namnbok, Ulricehamn 1895 Budolf Kleinpaul: Die deutschen Personennamen, Leipzig 1909 Bågnar Knoph: Åndsretten, Oslo 1936 Albert Köersners anm. av Lundh i TfR 1929 Joseph Kohler: Das Individualrecht als Namenrecht (Archiv fur biirgerliches Becht, band 5, Berlin 1891) Henrik Lundh: Navneplikt og navnerett, Oslo 1928

13 Lunoe » Hovedtrsek Malmström Michaélsson Middelthon Modéer

Ib Lunoe: Dansk Personnavneret, Köpenhamn 1944 Hovedtrsek af engelsk Personnavneret (Juristen 1947) Åke Malmström: Föräldrarätt, Stockholm 1956 Karl Michaélsson: H u r tillnamn uppstå och vinna hävd i Frankrike och annorstädes (Ord och Bild 1931) Joh. Middelthon: Hovedlinjer i norsk navneret (TfR, Tillaeg 1932)

Ivar Modéer: Personnamn i Kalmar Tankebok (Anthroponymica Suecana 1, 1955) Nordisk kultur V I I Nordisk kultur VII: Personnamn, Stockholm 1947 Noreen Adolf Noreen: Spridda studier 4, Lund 1924 Planiol Marcel Planiol: Traité élémentaire de droit civil, Paris 1922 Planiol & Bipert M. Planiol et Georges Bipert: Traité pratique de droit civil francais, Paris 1925 Salveton Henry Salveton: Le nom en droit romain et en droit francais, Lyon 1887 Setterkrans Göran Setterkrans: Några medeltida adelsnamn (Anthroponymica Suecana 2, 1957) Ståhl Harry Ståhl: Sjungar Jonas och Krongårds Per. Något om Dalarnes gårdsnamn (Ortnamnsällskapets i Uppsala Årsskrift 1956) Sundberg Emil Sundberg: Om rätten till adliga släktnamn (TfR 1929) Svensk namnbok 1920 Svensk namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn, utgiven av A. Noreen och A. Grape, Uppsala 1921 Sverges familjenamn E. Arosenius: Sverges familjenamn 1920, Stockholm 1921 1920 Tegnér Esaias Tegnér: Om svenska familjenamn (Nordisk tidskrift 1882) Thomle C. S. Thomle: Norsk navneret, Oslo 1931 Carl-Eric Thors: Åländska personbinanm under medeltid och Thors Vasatid (Anthroponymica Suecana 2, Uppsala 1957) Hans Topsoe-Jensen: Dansk personnavneret, (anm. av Topsoe- Jensen Lunoe i UfB 1944) Östen Undén: Föräldrar och barn enligt gällande svensk r ä t t , Undén Stockholm 1921 Gösta Walin: Föräldrabalken, Stockholm 1952 Walin Elias Wessén: Nordiska Namnstudier, Uppsala 1927 Wessén Ole Westerberg: Bättskraft i förvaltningsrätten, Stockholm Westerberg 1951 Vinding Kruse Fr. Vinding Kruse: Ejendomsretten til Navn (UfB 1931) Winroth II och I I I A. Winroth: Svensk civilrätt II, I I I , Stockholm 1901 » Strödda uppStrödda uppsatser V, Stockholm 1906 satser

Förslag till Namnlag

I. Om namnrätt och namnplikt 1 §• Släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt vad i denna lag stadgas. Envar är, där annat ej följer av lag eller sedvänja, pliktig att bära honom tillkommande namn. II. Om släktnamn Om barns förvärv av

släktnamn

2 §•

Barn, som vid födelsen har äktenskaplig börd, förvärvar faderns släktnamn. Samma lag vare, om barn efter födelsen men innan det fyllt aderton år erhåller äktenskaplig börd och därvid står under vårdnad av någon av föräldrarna. Har barn i äktenskap icke sålunda förvärvat faderns släktnamn, må barnet efter anmälan antaga detta. Barn i äktenskap må efter anmälan antaga moderns släktnamn såsom ogift. 3 §.

Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn såsom ogift. Trolovningsbarn så ock barn, till vars förmån fadern avgivit förklaring att det skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, må efter anmälan antaga faderns släktnamn. Samma lag vare, där fader medgivit att barn utom äktenskap må bära hans namn. Är modern gift, må barn utom äktenskap med samtycke av hennes make efter anmälan antaga dennes släktnamn. 4 §•

Barn, vars föräldrar äro okända, erhåller släktnamn genom namnmyndighetens försorg. Utredes senare dess börd, må barnet efter anmälan antaga släktnamn som lagligen skulle hava tillkommit det.

1(5 Om adoptivbarns

förvärv av

släktnamn

5 §• Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn. På därom gjord framställning skall rätten dock förklara, att han genom adoptionen förvärvar adoptivmoders släktnamn såsom ogift. Rätten må ock tillåta, att han behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen. Har adoptivbarn icke vid adoptionen förvärvat adoptivmoders släktnamn såsom ogift, må han efter anmälan antaga detta. Adoptivbarn må i förening bära adoptants släktnamn och släktnamn som tillkom honom före adoptionen. Om hustrus förvärv av

släktnamn

6 §.

Hustru förvärvar genom vigseln mannens släktnamn, där hon icke dessförinnan avgivit förklaring, att hon ämnar behålla släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. Har hon lämnat sådan förklaring, må hon senare, dock ej om makarna på grund av söndring leva åtskilda, efter anmälan antaga mannens namn. Hustru må i förening bära mannens släktnamn och släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. 7 §•

Upplöses äktenskap genom skillnad eller genom mannens död, må hustrun efter anmälan återtaga släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. Om förvärv av släktnamn

efter

ansökan

8 §• Barn i äktenskap må efter ansökan erhålla styvfaders släktnamn, om samhörigheten med denne är starkare än med fadern och det i övrigt finnes vara till barnets bästa samt styvfadern samtycker därtill. Barn utom äktenskap till änka eller frånskild hustru vilket avlats efter äktenskapets upplösning må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla släktnamn, som modern jämlikt 6 § eller 18 § 2 mom. förvärvat. 9 §• Fosterbarn må efter ansökan erhålla fosterföräldrars släktnamn, om samhörigheten med dessa är starkare än med föräldrarna och det i övrigt finnes vara till barnets bästa samt fosterföräldrarna samtycka därtill. 10 §. Den vars släktnamn finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt äger efter ansökan erhålla annat släktnamn.

17 Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock den som saknar sådant namn. 11 §• Såsom släktnamn må godkännas endast namn som till bildning, uttal och stavning överensstämmer med svenskt språkbruk. Har sökanden utländskt släktnamn, må namn som innebär en anpassning av släktnamnet till svenskt språk godkännas. Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas såsom släktnamn, om särskilda skäl därtill äro. Ej må såsom släktnamn godkännas namn som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren. 12 §. Såsom släktnamn må ej godkännas: 1. namn som till uttal eller stavning företer sådan likhet med annan tillkommande släktnamn att förväxling lätt kan ske; 2. namn som är sålunda förväxlingsbart med allmänt känt utdött släktnamn eller med här i riket allmänt känt utländskt släktnamn; 3. namn som är sålunda förväxlingsbart med konstnärsnamn eller likartat namn, som är känt här i riket; 4. namn som är sålunda förväxlingsbart med beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning; 5. namn som är sålunda förväxlingsbart med annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller med annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke. Vad ovan under 1. stadgas utgör ej hinder för avkomling, adoptivbarn, föräldrar, syskon eller syskons barn till den, som efter ansökan erhållit släktnamn, att med dennes samtycke erhålla samma namn. 13 §. Ändock att hinder mot godkännande ej möter enligt 11 eller 12 § må ansökan om släktnamn avslås, om namnet lätt kan uppfattas såsom beteckning för utbildning eller befattning, om det giver sken av tillhörighet till visst stånd eller om det är ägnat att uppfattas såsom benämning på järnvägs- eller poststation eller annan sådan i den allmänna samfärdseln och förvaltningen brukad beteckning. 14 §. Den som gjort sig känd under konstnärsnamn eller likartat namn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla detta namn såsom släktnamn, ändock att rätt till namnförvärv enligt 10 § ej finnes. 2—907382

18 15 §. Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla honom tidigare tillkommande namn, där han ej enligt denna lag gått detta förlustig. 16 §. Där synnerliga skäl äro, må ansökan om släktnamn bifallas, ändock att hinder föreligger enligt 10, 11 eller 12 §. 17 §. Ansökan om släktnamn må, där hustru förvärvat mannens namn, bifallas endast om den göres av makarna gemensamt. Ansökan av en av makarna må dock bifallas, om synnerliga skäl äro.

Om annat förvärv av

släktnamn

18 §. 1 mom. Förvärvar någon släktnamn, tillkommer namnet jämväl barn, adoptivbarn och fosterbarn, som har hans släktnamn, står under hans vårdnad och icke fyllt aderton år, ävensom barn till dessa, som hava samma släktnamn och icke stå under annans vårdnad. Vad nu sagts gäller icke vid förvärv av släktnamn genom vigsel eller efter anmälan enligt 6 eller 7 §. 2 mom. Förvärvar gift man släktnamn annorledes än efter ansökan, tillkommer namnet jämväl hans hustru, om hon enligt 6 § första stycket har hans namn och makarna icke på grund av söndring leva åtskilda. 3 mom. Förvärvar styvfader släktnamn, tillkommer namnet jämväl styvbarn, som har hans namn, står under hans eller moderns vårdnad samt icke fyllt aderton år. Där styvbarnet står under moderns vårdnad, gäller vad nu sagts icke om makarna på grund av söndring leva åtskilda. 4 mom. Förvärvar någon annorledes än efter ansökan släktnamn, må barn eller adoptivbarn, som enligt 2, 3 eller 5 § äger rätt till dennes namn men icke enligt vad i 1 mom. säges förvärvat det nya namnet, efter anmälan antaga detta såsom släktnamn.

Om förlust av

släktnamn

19 §. 1 mom. Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd, förlorar h a n släktnamn, som han enligt 2 § första eller andra stycket, enligt 3 § andra stycket eller därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvat, där ej med hänsyn till

19 hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet. 2 mom. Förklaras någon icke vara trolovningsbarn, förlorar han släktnamn, som han enligt 3 § andra stycket eller därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvat, där ej fadern avgivit förklaring att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd eller ock medgivit att det må bära hans namn. Föreligga med hänsyn till barnets yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl därtill, må barnet jämväl behålla namnet. 3 mom. Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarn det enligt 5 § eller därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvade släktnamnet, där ej med hänsyn till hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet. 20 §. Domes till återgång i äktenskap, förlorar hustrun, där ej särskilda skäl däremot äro, det namn hon förvärvat enligt 6 § första stycket ävensom rätt att enligt 6 § andra stycket bära mannens namn. Visar mannen i mål om äktenskapsskillnad, att han på grund av hustruns förhållande under äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter dess upplösning bär hans namn, må hon förklaras förlustig namn, som hon förvärvat enligt 6 § första stycket. Går hustru förlustig mannens namn, upphör hennes rätt att enligt 6 § andra stycket bära namnet. Har hustru ej förvärvat mannens släktnamn, må hon i fall som i andra stycket säges förklaras förlustig rätt att enligt 6 § andra stycket bära namnet. 21 §. / mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder däremot förelegat enligt 12 § första stycket 1., 3., 4. eller 5., och lider annan därav men, vare han namnet förlustig, där ej med hänsyn till hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet. 2 mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder däremot förelegat enligt 12 § första stycket 2., och innebär förvärvet en kränkning av allmänt intresse, må han förklaras namnet förlustig. 22 §.

Förklaras någon släktnamn förlustig, vare ock, om talan därom föres, den som förvärvat eller äger bära hans namn detta förlustig, där ej med hänsyn till dennes yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet.

20 Om skydd för egenartat

släktnamn

23 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må annan bära samma eller därmed lätt förväxlingsbart namn endast om han och hans släkt av ålder enligt ortens sed burit detta såsom tillnamn eller om h a n eljest äger rätt därtill enligt denna lag. Ej må någon till men för den som förvärvat egenartat släktnamn använda med detta lätt förväxlingsbar firma eller eljest vid utövning av näring eller yrke använda med namnet lätt förväxlingsbart varumärke eller annat kännetecken. Lika med firma anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning. Släktnamn anses såsom egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. 24 §.

Gör någon intrång i den rätt till släktnamn, som enligt 23 § tillkommer annan, och förklaras han i anledning därav oberättigad att bära namnet eller att använda beteckningen, vare han, om han insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till men, pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada. III. Om förnamn 25 §. F ö r n a m n förvärvas genom att namnet antecknas i kyrkobok. Anteckning må ej ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i den ordning nedan stadgas. 26 §.

Barn skall inom tid för anmälan om dess födelse givas förnamn. Inom ett år efter födelsen må barnet givas ytterligare förnamn. Barn som ej fyllt aderton år må, oavsett vad i första stycket säges, givas förnamn vid dop eller motsvarande religiös förrättning. Den som vid dop eller sådan förrättning fyllt aderton år må därvid antaga förnamn. 27 §.

Den som förvärvat förnamn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla ytterligare ett förnamn. Där synnerliga skäl äro, må den som förvärvat förnamn i stället för detta efter ansökan erhålla annat förnamn. 28 §.

Såsom förnamn må ej godkännas namn, som k a n väcka anstöt, som k a n

21 antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat såsom förnamn. Har förnamn givits eller antagits vid dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, må därefter ej prövas om det bort godkännas.

IV. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag 29 §. Anmälan om antagande av släktnamn eller därom, att förnamn givits eller antagits, göres hos pastor i den församling, där den som anmälan avser är eller skall vara kyrkoskriven. Anmälan att förnamn givits enligt 26 § första stycket andra punkten göres inom där angiven tid. Beslut rörande anmälan skall av pastor meddelas så snart ske kan. 30 §.

Förklaring som avses i 6 § första stycket första punkten avgives tidigast då lysning sökes. 31 §. Ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn göres hos en för riket gemensam namnmyndighet. 32 §.

För den som står under annans vårdnad och ej fyllt aderton år göres anmälan eller ansökan av vårdnadshavaren. 33 §. 1 mom. Envar vars rätt därav beröres må söka ändring i pastors beslut genom besvär hos namnmyndigheten. Besvären skola vara dit inkomna inom tre veckor från det klaganden fått kännedom om beslutet. 2 mom. Talan mot namnmyndighetens beslut i ansökningsärende eller i ärende, som enligt 1 mom. dragits under dess prövning, må av envar vars rätt därav beröres fullföljas hos Konungen genom besvär, vilka skola vara till namnmyndigheten inkomna inom tre veckor från det klaganden fått del av beslutet eller detta kungjorts. 3 mom. Har namnmyndigheten bifallit ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn, må före besvärstidens utgång beslutet på hemställan av sökanden återkallas. 34 §. Tvist angående släktnamn instämmes, utom då talan därom föres i mål om äktenskaplig börd, om barns egenskap av trolovningsbarn eller om

22 äktenskapsskillnad eller i ärende om hävande av adoptivförhållande, till den domstol där den, mot vilken talan väckes, skall svara i tvistemål enligt vad i rättegångsbalken stadgas. Finnes enligt rättegångsbalken icke behörig domstol, väckes talan vid Stockholms rådhusrätt. Talan som avses i 21 § så ock talan enligt 22 § som föres mot den, vilken enligt 18 § 1 eller 3 mom. förvärvat av annan efter ansökan erhållet släktnamn, må ej väckas senare än fem år efter det beslut i anledning av ansökan vunnit laga kraft. Talan som avses i 21 § 2 mom. skall föras av myndighet som Konungen bestämmer. 35 §. Närmare bestämmelser om namnmyndigheten samt om handläggning av namnärenden meddelas av Konungen.

V. Om utlännings rätt till namn 36 §. Lika med svensk medborgare anses utlänning som erhållit bosättningstillstånd i riket samt utländsk kvinna vilken efter äktenskap med svensk man tager stadigvarande hemvist här i riket. Konungen äger efter avtal med främmande stat förordna, att denna lag skall tillämpas å den andra statens här i riket bosatta medborgare ävensom att i lagen upptagna bestämmelser till skydd för släktnamn skola gälla i den främmande staten inhemskt namn.

VI. övergångsbestämmelser 37 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962. 38 §. Genom denna lag upphävas, med den begränsning som nedan stadgas: 5 kap. 15 §, 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 § giftermålsbalken; 5 kap. 2 och 3 §§ föräldrabalken; förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn; 17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna lag. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum som ersatts genom bestämmelse i denna lag skall denna i stället tillämpas.

23 39 §. 1 mom. Släktnamn vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon antecknat i kyrkobok tillkommer denne, som om han förvärvat namnet enligt denna lag. 2 mom. Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger att inom två år antaga sådant enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3. Kungl. förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall det tillnamn, under vilket han är i kyrkobok antecknad, tillkomma honom såsom släktnamn enligt denna lag. Kvinna som ingått äktenskap innan denna lag trätt i kraft äger att inom två år efter anmälan återtaga släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet. 3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas om rätt till släktnamn gäller ej, där enligt äldre rätt förbud att bära i kyrkobok antecknat släktnamn kunnat meddelas samt talan härom anhängiggöres inom fem år från det lagen trätt i kraft eller från den senare dag, då namnet antecknats såsom släktnamn. 40 §. Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne sådant, men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller förvärvet under den i 39 § 2 mom. angivna övergångstiden detta namn. För den som sålunda förvärvat tillnamn gäller vad i anförda lagrum säges.

24 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 5 kap. 1 § föräldrabalken den 10 juni 1949 (Gällande lydelse) Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn. Barn som, sedan det fyllt aderton år, erhåller äktenskaplig börd genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, behåller dock det släktnamn som dessförinnan tillkom barnet, såvida icke barnet själv annorlunda bestämmer.

(Föreslagen lydelse) Om barns och adoptivbarns stadgas i namnlagen.

namn

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

25 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 13 juli 1887 (nr 42) angående handelsregister, firma och prokura1 (Gällande lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

Enskild näringsidkares firma skall Enskild näringsidkares firma skall innehålla hans tillnamn med eller innehålla hans släktnamn med eller utan förnamn. Ej må i firman inta- utan förnamn. Ej må i firman intagas något, som antyder, att firman gas något, som antyder, att firman innehaves av ett bolag eller en för- innehaves av ett bolag eller en föreningening. Firma för handelsbolag bolagsman. Finnes kommanditdelägare — — — bolagsmans ansvar. Angående förbud — • särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

1 Senaste lydelse, se Svensk författningssamling 1904 nr 48 s. 7.

26 Föralag till

Lag om ändrad lydelse av 2 § 15:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt1 (Gällande lydelse) mål om beslut av Konungens befallningshavande på grund av lagen om svenskt medborgarskap; mål om kyrkobokföring

(Föreslagen

lydelse)

mål om beslut av Konungens befallningshavande på grund av lagen om svenskt medborgarskap; mål om släktnamn och förnamn; av vigsel;

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

1 Senaste lydelse, se Svensk författningssamling 1951 nr 729.

27 Förslag till Kungl.

Förordning

om ändrad lydelse av 16 § kungl. folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) Barns födelse så ock, därest barnet Barns födelse skall så snart ske lever och ej blivit inom svenska kyr- kan och senast inom sex veckor ankan döpt, förnamn för barnet skall mälas hos pastor. Anmälan skall göså snart ske kan och senast inom sex ras av barnets föräldrar eller, om veckor efter födelsen anmälas hos dessa äro döda eller om de icke kunpastor. Anmälan skall göras av bar- na vare sig själva eller genom omnets föräldrar eller, om dessa äro bud fullgöra anmälningsskyldighedöda eller om de icke k u n n a vare ten, av annan person som har vård sig själva eller genom ombud full- om barnet. göra anmälningsskyldigheten, av ann a n person som har vård om barnet. Med barn centimeters längd. F ö r s u m m a r någon sin skyldighet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962.

28 Förslag till Kungl.

Kungörelse

om ändrad lydelse av kungl. kungörelsen den 23 maj 1945 (nr 224) angående anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m.m. (Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) Har den, för vilken lagfart å fast Har den, för vilken lagfart å fast egendom senast beviljats eller sökts, egendom senast beviljats eller sökts, erhållit annat namn, må på begäran förvärvat annat namn, må på begäav honom anteckning om ändringen ran av honom anteckning om ändgöras i lagfartsprotokollet ävensom i ringen göras i lagfartsprotokollet den för anmärkningar avsedda ko- ävensom i den för anmärkningar avlumnen till det rum i fastighetsbo- sedda kolumnen i det r u m i fastigken, där lagfarten är inskriven. hetsboken, där lagfarten är inskriven. Vad sålunda — vattenfallsrättsboken.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1962.

29 Förslag till Namnkungörelse

Namnmyndigheten 1 §• Statistiska centralbyrån är namnmyndighet. I byråns handläggning av ärende angående nytt släktnamn skall deltaga en språkvetenskapligt utbildad sakkunnig, vilken av Kungl. Maj:t förordnas för en tid av fem år. Förfarandet

vid

ansökan

2 §•

Ansökan om namn skall göras skriftligen och innehålla uppgift om sökandens postadress ävensom de skäl, på vilka ansökan grundas. Vid ansökan skall fogas prästbevis med uppgift om sökandens fullständiga namn, hans födelsetid samt, om ansökan avser släktnamn, civilstånd. Samtycke till förvärv av släktnamn skall lämnas skriftligen och vara styrkt av vittnen. 3 §•

Är ansökan ofullständig och är ej uppenbart, att den skall avslås, skall centralbyrån föranstalta om erforderlig utredning. Avser ansökan fall som i 8 § första stycket eller 9 § namnlagen avses och är barnet under aderton år, skola dess föräldrar beredas tillfälle att yttra sig. 4 §•

Sedan beslut i ansökningsärende fattats, skall centralbyrån därom underrätta sökanden. Har ansökan avslagits, skall underrättelsen innehålla uppgift om skälen för avslaget samt vad sökanden har att iakttaga vid fullföljd av talan mot beslutet. Vid bifall till ansökan skall underrättelsen innehålla uppgift om sökandens möjlighet att innan beslutet vunnit laga kraft hos byrån hemställa om dess återkallande. Har ansökan om släktnamn bifallits, skall centralbyrån därom utfärda kungörelse, som intages i allmänna tidningarna. Kungörelsen skall innehålla erinran om bestämmelsen i 33 § 2 mom. namnlagen.

30 5 §. Har ansökan om namn bifallits, skall centralbyrån sedan beslutet vunnit laga kraft därom underrätta pastor i församling, där den som avses med beslutet är kyrkoskriven. Till sökanden skall utfärdas namnbevis. Förfarandet

vid

anmälan

6 §

Anmälan skall ske muntligen vid personlig inställelse inför pastor. Skriftlig anmälan bör dock godtagas, om den är fullständig och finnes tillförlitlig. 7 §•

Medgivande av fader att barn utom äktenskap äger antaga hans släktnamn må lämnas i samband med erkännande av faderskap. Är, då anmälan om namnet sker, uppgift om medgivande ej antecknad i kyrkobok, skall medgivande lämnas muntligen inför pastor eller ock skriftligen i en av vittnen styrkt handling. Om förklaring att barn utom äktenskap är trolovningsbarn samt om arvsrättsförklaring är särskilt stadgat. 8 §.

Då barn utom äktenskap antager styvfaders släktnamn, skall denne lämna sitt samtycke muntligen inför pastor eller ock skriftligen i en av vittnen styrkt handling. 9 §. Sker anmälan om förnamn, som givits eller antagits vid annan religiös förrättning än dop inom svenska kyrkan, skall bevis om namngivningen företes. Angående underrättelse om dop inom svenska kyrkan är särskilt stadgat. 10 §. Meddelar pastor ej genast beslut i anledning av muntlig anmälan eller är anmälan skriftlig, skall han, sedan beslut fattats, ofördröj ligen därom underrätta den beslutet gäller; och skall underrättelsen innehålla uppgift om vad denne vid fullföljd av talan mot beslutet har att iakttaga. 11 §• Om beslut i besvärsärende skall centralbyrån underrätta klaganden och annan, som beslutet avser. Underrättelsen skall innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad den som är missnöjd har att iakttaga vid fullföljd mot detsamma.

31 Sedan beslut i besvärsärende vunnit laga kraft, skall centralbyrån därom underrätta pastor. Förfarandet

vid

förklaring

12 §. Förklaring att hustru ämnar behålla henne före äktenskapet tillkommande släktnamn skall avgivas muntligen eller skriftligen hos pastor i den församling, där lysning sökes, eller muntligen inför vigselförrättaren. Har förklaring avgivits innan lysningen fullbordats, skall uppgift därom intagas i lysningsbeviset. Avgives förklaring senare, skall särskilt bevis därom utfärdas. Vigselförrättare, som mottager förklaring, skall i vigselattesten intaga uppgift därom. övergångsbestämmelse 13 §. Har anmälan om släktnamn gjorts jämlikt 39 § 2 mom. namnlagen, skall pastor om namnet underrätta centralbyrån.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1962.

INLEDNING

Namn i vidsträckt mening äro språkliga beteckningar, varigenom företeelser såsom personer, föremål o. dyl. individualiseras. 1 Såsom föremålsbeteckning kan namnet ofta ersättas med beteckning av annat slag. Stundom finnes dock föreskrift om att föremål skall förses med namn. Såsom ett särskilt slags namn kan anses fysiska och juridiska personers firma. I 8 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura stadgas att den, som vill idka handel eller annan näring med vars utövande följer skyldighet att föra handelsböcker är pliktig att till införande i handelsregister anmäla det namn, varunder han ämnar bedriva rörelsen. Sådant namn kallas firma. Firma skall registreras jämväl för aktiebolag, handelsbolag och ekonomisk förening samt för vissa med dessa jämställda sammanslutningar. Rättsordningen utgår ifrån att en individualiserande personbeteckning är ett namn. Detta innebär emellertid icke, att ett personnamn uteslutande användes såsom beteckning för personen såsom individ. Enligt firmalagen skall enskild näringsidkares firma innehålla »hans tillnamn med eller utan förnamn» och enligt 1 § lagen den 5 juli 1884 om skydd för varumärken må den som idkar näring såsom varumärke begagna sitt n a m n eller sin firma. I sådana fall brukas personnamnet för att individualisera, förutom personen själv, hans verksamhet eller av honom frambragta eller saluförda alster. Härigenom får namnet en särskild funktion och i den m å n det är fråga om denna, rör man sig med ett ämne tillhörande firma- och varumärkeslagstiftningen. Personnamnets vanligaste uppgift är emellertid att individualisera medborgarna i deras dagliga liv. Denna namnets allmänna funktion bör behandlas i namnlagen. Föreliggande utredning har till objekt personnamn i denna senare mening. Då det i betänkandet talas om namn avses därför endast förnamn och släktnamn — eller undantagsvis tillnamn — vilka tillkomma eller kunna tillkomma en person i hans egenskap av samhällsmedlem. Denna avgränsning av ämnet innebär ingalunda, att kommittén anser sig kunna uppdraga en skarp skiljelinje mellan namnrätten och känneteckensrätten i övrigt. Man måste tvärtom räkna med kollisionsfall, vilka ej utan vidare kunna hänföras till det ena eller det andra utav dessa rättsområden. För närvarande har sålunda ett begränsat namnskydd givits inom ramen för firma- och varumärkeslagstiftningen i det att i vissa fall förbud stadgats mot registrering och användning av annans namn såsom firma 1

Eberstein s. 17, Borum s. 174, Lunoe s. 11.

33 eller varumärke. 1 Ett mera vidsträckt namnskydd har föreslagits i varumärkes- och firmautredningens betänkande med förslag till varumärkeslag. 2 Med utgångspunkt härifrån har namnrättskommittén haft att å sin sida undersöka möjligheterna att på motsvarande sätt inom namnlagstiftningen tillse att administrativt godkännande av släktnamn icke leder till kränkning av annans rätt till firma och varumärke. Där en kollision uppstår till följd av att olika näringsidkare med samma namn göra anspråk på att begagna namnet såsom varukännetecken regleras konflikten i första hand inom varumärkes- och firmalagstiftningen. Innebär kollisionen däremot, att någon oberättigat använder annans namn såsom varumärke eller firma, kan förfarandet i första hand te sig som ett intrång i själva namnrätten. Detta blir särskilt förhållandet, om den vars namn obehörigen användes icke själv begagnar namnet som varukännetecken eller ens är näringsidkare. I sådana fall synes skydd böra givas i namnlagen. Någon alldeles fast gränsdragning mellan den egentliga namnrätten och det varumärkes- och firmarättsliga namnskyddet torde emellertid icke kunna uppdragas. En sådan gräns synes kommittén icke heller vara önskvärd. Tvärtom bör det för vissa fall stå öppet för namnbäraren att åberopa antingen namnlagen eller varumärkes- och firmarättens regler eller ock samtidigt stödja sig på bestämmelser inom bägge rättsområdena. Det har därför varit angeläget för kommittén att — i samråd med varumärkes- och firmautredningen — tillse att dessa olika regler om skydd för kännetecken ej komma i strid med varandra. I frågan om vilka beteckningar som namnrättskommittén borde upptaga till behandling har kommittén likaledes samrått med varumärkes- och firmautredningen. Enighet har därvid uppnåtts om att beteckningar för stiftelser, ideella föreningar och liknande sammanslutningar, vilka beteckningar ha stark släktskap med firma, borde behandlas av utredningen i samband med dess översyn av firmarätten. Vad beträffar signaturer, pseudonymer, artistnamn och andra likartade benämningar ha dessa obestridligen en nära anknytning till den egentliga namnrätten. Kommittén har dock icke ansett lämpligt att införa bestämmelser därom i den nu föreslagna namnlagen. I den mån det anses önskvärt att dessa beteckningars rättsliga ställning närmare klarlägges, torde hithörande frågor böra upptagas till särskild utredning. Kommittén erinrar emellertid om, att förslaget till varumärkeslag åtminstone för vissa fall möjliggör ett skydd för nu berörda namn. 3

10 § firmalagen, 4 § 2) och 12 § Vml samt 9 § Ikl. SOU 1958:10; 3 och 4 §§ samt 14 § 4) och 6). SOU 1958:10, 2 § samt 14 § 4) och 6) jfr även motiven s. 285. Angående gällande r ä t t se p r o p . 1942:257 bilaga A s. 19. 2 8

3—907382

ALLMAN HISTORIK

I. Namnets

uppkomst

och form

Allmän översikt

Namnet torde vara lika gammalt som språket självt. 1 Redan den första familjebildningen måste ha medfört behov av särskiljande beteckningar. Då en sammanslutning av familjer bildade en större enhet, ett samhälle, krävdes emellertid för individualisering av dess medlemmar ett allt större förråd av språkliga tecken. Dessa valdes inom ordgrupper, som voro lämpliga såsom karakteriseringsmedel; beteckningar på djur, framträdande eller eftertraktade egenskaper och, så småningom, religiöst förankrade uttryck blevo personnamn. Dessa tilldelades i regel individen vid födelsen och utgjorde vad vi i dag kalla förnamn. Efterhand måste emellertid ett behov att genom ytterligare beteckningar skilja på personer med samma namn ha uppstått. Detta torde ha varit förutsättningen för tillnamnens uppkomst. 2 Inom den västerländska kulturkretsen kan m a n bland tillnamnen urskilja fyra huvudgrupper. Binamnen3 synas vara de mest primitiva. De utgöras av beteckningaiför kroppsliga eller andliga egenskaper och andra företeelser, som kunna ha samband med en person. Ibland kan ett sådant namns ursprung vara självklart, men det kan också föreligga en anekdotisk, för forskningen numera oåtkomlig, bakgrund till namnet. En annan grupp består av tillnamn, som innehålla ett personnamn. Detta k a n vara faders, moders eller någon annan närståendes n a m n men det vanligaste är att tillnamnet bildas till faderns förnamn eller tillnamn, patronymikon. I regel sker denna tillnamnsbildning genom att man till genitivformen fogar en beteckning för son eller dotter, men stundom enbart genom att faderns namn gives genitiv form. 4 Hemortsbeteckningarna (indigenatsbeteckningar) innehålla namnet på bärarens hemort. Till förnamnet har man lagt namnet på en ort (vanligen by eller gård) — då oftast föregången av preposition — eller också har man såsom tillnamn brukat en avledning av ortnamnet. Den förstnämnda typen 1

Lundh s. 1 ff., Kleinpaul s. 6. Michaélsson s. 281 ff. samt 285. Michaélsson s. 282, Wessén s. 67 f. 4 Modéer s. 47 ff. Beträffande patronymika av annan art se Modéer s. 51, Hellquist s. 85 och 88 not 2 samt Michaélsson s. 281. 2

t

35 har ägnat sig för bruk på hemorten, medan avledningarna i regel funnit sin användning som karakteristikum för personer, vilka flyttat från den ort eller landsdel, som givit upphov till namnet. Yrkesbeteckningarna ha haft sin namnmässiga betydelse framförallt bland stadsbefolkningen men talrika exempel finnas på att de varit i bruk även på landsbygden. Det sista ledet i namnutvecklingen är uppkomsten av släktnamnet eller det för mer än en generation av samma släkt använda namnet. Det synes bottna i ett behov av att utmärka släkttillhörigheten, ett behov som ibland även tagit sig uttryck däri att personer ur samma släkt antagit ett gemensamt släkttecken. 1

Namnskickets utveckling i Europa Gemensamt för flera indoeuropeiska språk var att personnamn bildades genom sammansättning av två ordstammar 2 (vanligen substantiviska eller adjektiviska) såsom i Ragnhild (råd, m a k t : strid), Gerhard (spjut: hård) och Hippokrates (häst: mäktig). 3 Bildningssättet har sannolikt varit samindoeuropeiskt. Namnet har haft en djup innebörd som symbol för personen och därför kan man i urvalet av de enstaka ordstammarna ofta finna en återklang av folkgruppens ideal. Det är dock att märka, att de båda namnelementen icke behövde bilda ett enhetligt begrepp eller ha ett logiskt samband med varandra. Sålunda sammansatta förnamn ha sannolikt hört hemma företrädesvis i de härskande klasserna; säkerligen har det i de lägre folkskikten funnits osammansatta namn av mera enkel symbolik, men av naturliga skäl äro de sällan omnämnda i källorna. 4 Däremot är det anmärkningsvärt, att ett avsteg från den sammansatta namntypen skedde i romarriket, där prsenomen utgjordes av enkla, inom ett mycket begränsat förråd valda namn såsom Marcus, Sextus och Titus. 5 Med utgångspunkt från äldre namnmaterial har namngivningen skett efter tre olika huvudlinjer, variation, uppkallelse och allitteration. Variationen6 bestod i att man i barnets namn upptog ett element av faderns, mera sällan moderns, 7 eller någon annan nära anförvants (t. ex. farfaders eller morfaders) namn. Sokrates var sålunda son till Sofroniskos och Aristokles' (Platon) namn utgjorde en variation på faderns, Ariston. Denna variation möter man som en indoeuropeisk företeelse parallell med 1

Lundh s. 5. Wessén s. 5. Kleinpaul s. 30 och 36. 4 Wessén s. 22. 6 Salveton s. 24 och 43. 6 Wessén s. 5 f. 7 Se dock för Frankrikes del: Michaélsson s. 280. 2 3

36 det sammansatta namnet. I sin anknytning till närstående namn var variationen ett uttryck för ättkänslan. Ett belägg för denna tankegång kan m a n finna däri, att vissa ordstammar återkommo generation efter generation eller att samtliga barn i en syskonkull erhöllo namn varierade på faderns namn. F r å n den germanska hjältesagan känner man till hur Hildebrand var son till Heribrand och fader till Hadubrand; 1 från Sogn i Norge anförs i Landnama-bok ett belysande exempel: en bonde Végeirs söner hette Vésteinn, Vébormr, Vémundr, Végestr och Véborn. 2 Det förhållandet att barnens n a m n i regel varierades på faderns tyder på en genomgående agnatisk familjeuppfattning hos de indoeuropeiska folken. Det förekom dock att söner fingo namnelement från fadern och döttrar från modern eller att barnets namn bestod av element från båda föräldrarnas t. ex. Teutbertus, son av Teutricus och Ermenberta. 3 Uppkallelsen, som bestod däri att barnet erhöll namn efter en avliden person, var icke såsom variationen enbart knuten till släkten. Visserligen var den avlidne ofta en frände, men det kunde också vara en oskyld person — en hövding eller en vapenbroder — vars egenskaper man gärna såg överflyttade på barnet. Man kan finna uppkallelsen hos olika indoeuropeiska folk såsom hos grekerna, perserna och germanerna. 4 Ibland har den betraktats såsom ett utslag av själavandringstro, så t. ex. hos gallerna, och i Norden anses den hänga intimt samman med fylgia-tron; den som genom uppkallelse övertog en avlidens namn övertog därmed också hans fylgia.5 Bortsett från dessa religiösa och magiska inslag i uppkallelsen torde man kunna räkna med att denna namngivning förekommit inom folkskikt, där man ej använt tvåledade namn, eller då tvåledade namn genom ljudutvecklingen förkortats. 6 Vid sidan av variationen möter under folkvandringstiden allitterationen, t. ex. hos goter, vandaler, burgunder, longobarder och angelsaxare. Huruvida denna sed uppstått under folkvandringstiden eller tidigare synes vara en omdiskuterad fråga; dock torde den ej såsom variationen vara ett indoeuropeiskt arv. 7 Dess ursprung har ej helt kunnat klarläggas men seden anses sammanhänga med folkpoesiens uddljudsrim. Inom hjältediktningen förbundos gärna namnen med varandra genom allitteration och i folkloren känner man den allittererade namnramsan såsom en särskild diktart. Som exempel på företeelsen kan här nämnas den frankiska merovingerätten, inom vilken man i påfallande stort antal finner n a m n på ch; den äldste historiskt kände medlemmen hette Childerik, fader till Chlodvig, som hade 1

Wessén s. 5 och Michaélsson s. 280. Wessén s. 9. 3 Wessén s. 6 f. 4 Wessén s. 18 ff. 6 Wessén s. 20. 6 Wessén s. 22. 7 Wessén s. 14 ff.

37 dottern Chrothilde och sönerna Theoderik, Chlodomir, Childebert och Chlotar. En viss motsättning förelåg såsom redan antytts mellan dessa tre namngivningsseder. Under det att variationen och allitterationen båda strängt höllos inom släkten och voro uttryck för ättkänslan, gav uppkallelsen m ö j lighet att betona den enskildes individualitet; känt är t. ex. hur Olav den helige förtörnades, när han fick veta att man under hans sömn döpt hans son med namnet Magnus, och utbrast: Icke är det vårt ättnamn! 1 Å andra sidan innebar uppkallelsen, i den mån namnet burits av en avliden förfader, att ett karakteristiskt namn i sin helhet (ej blott namnled eller uddljud) kunde knytas till ätten; sålunda uppträder i en dansk medeltidssläkt namnet Bo Dyre i ungefär vartannat släktled under några generationer. 2 Här skymtar en ansats till familjenamn. Uppkallelseseden motverkade den utökning av namnförrådet som eljest skulle blivit ett resultat av variationen och allitterationen. I dess spår följde därför ett behov av särskilt individualiserande tillnamn. Sådana måste dock ha funnits redan i ett mycket tidigt skede av namnutvecklingen; så snart det befunnits nödvändigt att skilja mellan två individer med samma n a m n har skiljemärket haft karaktär av tillnamn. Man får också observera, att binamnens vanliga karaktär av folkligt mustiga vedernamn måste ha gjort sig gällande vare sig ett samhälleligt individualiseringsintresse funnits eller ej. Slutligen kan det påpekas att åtskilliga uppkallelsenamn redan ha en påtaglig binamnkaraktär; namn såsom de nordiska Toke och Sven måste ha funnits som binamn långt innan de första gången kunna beläggas såsom förnamn. Vi måste alltså räkna med att tillnamn enligt gängse mönster varit spridda över hela Europa redan under forntiden, och våra tidigaste skriftliga källor innehålla bekräftelse härpå. 3 Under det att förnamnen och tillnamnen redan under indoeuropeisk tid växt fram ur ett allmänt behov av individualiseringsmedel, synas släktnamnen från början vara knutna främst till ett enda namnsystem, det romerska, från vilket de sedan över de romanska länderna spritt sig alltmera norr- och österut. Inom den romerska namnordningen räknade m a n nämligen ej blott med ett förnamn (praenomen) utan även med ett släktnamn (nomen gentilicium) och ett familjenamn (cognomen) såsom i Cajus Julius Caesar. Nomen gentilicium bildades i regel på ett ursprungligt praenomen med tillägg av ändeisen -ius, vilken markerade tillhörighet. 4 Cognomen torde från början ha utgjorts av ett personligt tillnamn, som så småningom kom att nyttjas för att angiva släktgrenen-familjen. Dess ursprungliga egenskap av tillnamn framgår av att det ofta utgjordes av 1

Wessén s. 87; episoden hämtad ur Snorre Sturlasson, Olav den heliges saga. Ekbo s. 282 f. Michaélsson s. 281 ff. 4 Salveton s. 51. 2 3

38 adjektiv: 1 Plautus betyder plattfotad, Maximus den högreste och Sabinus anger härkomst från Sabinska bergen. Detta namnskick synes ha varit tidigt utbildat i Etrurien, 2 och det romerska skicket torde utgöra ett arv därifrån. Till de tre fasta namnen fogas stundom ett fjärde •— agnomen3 — vilket haft karaktären av helt personligt binamn såsom i Publicus Cornelius Scipio Africanus eller Quintus Fabius Maximus Cunctator (dröjaren), i vilka fall bedrifter och egenskaper blivit hugfästa genom agnomen. Redan under 1000-talet började släktnamnen vinna insteg i det franska namnskicket och ett fullt utbildat släktnamnssystem anses vara genomfört i Frankrike under 1400-talet. Namnkällorna äro hemortsbeteckningar som i Breton (bretagnaren) och Duval (från dalen), yrkesbeteckningar som i Boulanger (bagare) och Carpentier (timmerman) samt binamn som i Lebrun (den brune) och Legrand (den store). Däremot äro släktnamn byggda på patronymika i allmänhet okända för franskt namnskick; som sådana bör man dock betrakta fall, då faders förnamn blivit släktnamn antingen oförändrat t. ex. Alard och Colin eller i diminutiv form såsom Bernadotte (lille Bernhard). Inom de tyskspråkiga områdena synes släktnamnsbruket ha uppkommit under 1000-talet och utbrett sig till centrala Tyskland under 1200-talet och till Nordtyskland under därpå följande århundrade. Emellertid vann släktnamnsskicket endast långsamt insteg inom dessa områden och ett fullt utbildat släktnamnssystem kan man icke räkna med förrän omkring år 1800. Inom de tyskspråkiga områdena spela patronymika en betydande roll, bl. a. genitivformer som Jacobs och Peters samt diminutivformer av faders förnamn på -chen, -ken, -lein och -Ii. Den viktigaste namnkällan synes dock ha varit yrkesnamnen såsom i Meyer (bonde, förvaltare), Schmidt (smed), Muller (mjölnare) och Schultze (byfogde). Med normandernas erövring av de brittiska öarna under slutet av 1000talet vunno släktnamnen insteg där, men i Wales, Skottland och Irland försiggick namnutvecklingen långsamt och inom vissa områden finner man ännu seden med skiftande tillnamn. Särskilt den rikt varierade floran av släktnamn, som bygga på patronymika, är av intresse; denna namnform kan uttryckas på många olika sätt som i följande exempel: Williams (genitivform), Thompson, FitzGibbon (fitz = franska fils = son), Macintosh, O'Neil och ApRhys. Liksom i Tyskland äro yrkesnamnen rikligt företrädda, t. ex. Smith (smed) och Baker (bagare). Det typiska ryska namnet består av tre led: förnamn, patronymikon samt släktnamn, t. ex. Ivan Pavlovitj Onegin (från Onega). Släktnamnen ha i regel sitt ursprung i hemortsbeteckningar — såsom i exemplet — eller i binamn. De sistnämnda äro ofta egendomliga och deras uppkomst och 1 2 3

Salveton s. 67 f. Hagendahl s. 554. Se dock Salveton s. 67.

39 innebörd anses svåra att utröna. Så t. ex. har det först nyligen k u n n a t konstateras, att en stor grupp släktnamn innehållande en kombination av en kroppsdel och färgbeteckningar såsom Belobokov (belobokije = med vita sidor), Cernochvostov (cernochvostjyje = svartstjärt) och Krasnoglazov (krasnoglazyj = rödöga) sammanhänga med duvavel, som fram till mitten av 1800-talet var en vanlig sysselsättning i Ryssland. 1 När personnamnets sista led slutligen övergått att bli familjenamn, synes ej kunna fastställas. I Polen voro länge endast adliga släktnamn kända. Så sent som under 1600-talet ansågs största delen av befolkningen sakna släktnamn. — I Ungern kan man åter påvisa släktnamn redan 1120 och därefter har släktnamnsskicket utbrett sig över Kroatien, Serbien och Siebenburgen. F r å n sistnämnda trakt härstammar det i dagens Ungern och i viss m å n i Jugoslavien rådande bruket att ställa förnamnet efter släktnamnet. I Rumänien har framförallt patronymika på -escu eller-eanu samt hemortsbeteckningar övergått till att bli verkliga släktnamn. Av särskilt intresse äro de judiska namnens utveckling inom den europeiska kulturkretsen. Enligt de bibliska urkunderna bars endast ett förnamn med klar betydelse och anknytning antingen till familjen såsom Abraham (de mångas fader) och Benjamin (lyckoson), till religiösa föreställningar såsom Israel (Guds kämpe) och Johannes (Gud är nådig) eller till ursprung såsom Moses (ur vatten r ä d d a d ) . Vid vår tideräknings början synas tillnamn ha brukats endast där de varit oundgängligen nödvändiga som förväxlingshinder t. ex. Jakob Sebedei son, Judas Iskariot. När judarna skingrades över världen, togo de visserligen intryck av bosättningsortens namnförråd, men de fortsatte i stor utsträckning att bruka de gamla judiska namnen. 2 I fråga om tillnamn följde judarna troligen namnutvecklingen på boningsorten. Då det gäller släktnamn ha judarna i allmänhet hållit sig mera avvaktande och i stället fasthållit seden med rörliga tillnamn, mycket ofta yrkesbeteckningar. För bofasta judar i tyskspråkiga och franska områden blev det dock naturligt att följa ortens sed att antaga fasta familjenamn. Det är således icke riktigt, att de judiska släktnamnen, såsom ibland hävdas, över lag tillkommit genom samhällsingripanden. 3 Emellertid motverkades denna frivilliga utveckling av de ständiga förföljelserna. Detta torde vara anledningen till att man småningom ansåg särskilda åtgärder nödvändiga för åstadkommande av fasta släktnamn inom de judiska familjerna. I dessa åtgärder har man att söka roten till de många egendomliga judiska namntyperna. Det blev i själva verket icke j u d a r n a själva eller ens deras närmaste omgivning utan på namnskickets område helt osakkunniga myndigheter, som tillade dem deras släktnamn, så t. ex. vid 1700-talets slut i Österrike och under 1800-talets 1 2 3

Kiparski. I Östeuropa tycks så ha varit fallet ända fram i mellankrigsperioden; se Dreifuss s. 4. Dreifuss s. 5.

40 första årtionden i de tyska staterna. Därvid uppkommo de för det tyska namnskicket främmande växtdelsnamnen Apfelbaum, Rosenstein o. dyl. samt rent chikanösa namn som Eselkopf, Kiissemich och Kanalgeruch. I de fall då judarna själva hunnit antaga namn, finner man i dessa områden patronymika på -sohn såsom i Mendelsohn och på -y såsom i Bartholdy. Den danska och den norska namnutvecklingen ingår naturligtvis i en allmän nordisk utveckling. Dock måste man räkna med att Danmark genom sin närhet till kontinenten uppvisar ett namnskick, som tidsmässigt ligger något före de andra nordiska ländernas. Släktnamn började sålunda vinna insteg där redan under 1200-talet och från 1526 ålades alla adelssläkter i Danmark att antaga fasta ättenamn. Samtidigt började de studerande antaga hemortsbeteckningar i latiniserad form såsom Pontoppidan (Broby) och Scavenius (Skagen) eller latiniserade yrkesbeteckningar såsom Fabricius (smed). Släktnamnskicket trängde endast långsamt igenom på landsbygden, och även om det stimulerades av bestämmelser, först för Sönderjylland 1771 och därefter för Danmark i dess helhet 1828, att barn skulle döpas till såväl förnamn som släktnamn, k a n släktnamnsutvecklingen ännu ej anses ha nått sin slutpunkt. 1 — I Norge har utvecklingen gått långsammare och ännu kan den icke anses avslutad. De latiniserade släktnamnen äro där relativt okända. I stället ha släktnamn byggda på gårdsnamn utan preposition — t. ex. Synnöve Solbakken, Sigurd Moen — samt patronymika fått stor utbredning. Namnskicket i Finland har naturligen rönt inflytande av det svenska. Beträffande släktnamnen är särskilt att märka de många förfinskningarna av svenska namn såsom från Forsman till Koskinen och från Löv till Lehti. Under 1600-talet användes inom prästerskapet ofta rent finska namn i latinsk eller grekisk form såsom Kettunius och Hattulander. Från samma tid finner man också yrkesnamn som Paikkari (lappskräddare) och Satuli (sadel) och redan århundradena dessförinnan finner man inom borgerskapet binamn som Puujalka (träben), Vuohenparta (bockskägg) och, såsom namn på en rådman i Åbo, Kovasydän (hårdhjärta). Det rikaste tillskottet till släktnamnsfloran tycks dock komma från hemortsbeteckningarna. Finnarna synas hava antagit fasta släktnamn tidigare än många andra europeiska folk. Släktnamnsutvecklingen avslutades 1920 genom ett påbud i lag, att envar medborgare skulle antaga släktnamn. Ett särskilt fall inom namnutvecklingen utgör Island, där man, sedan m a n under en period mellan 1913 och 1925 tillämpade släktnamnsprincipen, har återgått till den ursprungliga seden med förnamn jämte patronymikon. Förnamnen äro sålunda alltjämt de mest betydelsefulla namnen på Island och landets telefonkatalog är därför uppställd efter dessa. Slutligen må i detta avsnitt nämnas, att bruket med mera än ett för1

Lunoe s. 21 ff.

41 namn synes vara en företeelse, som tillkommit under kristet inflytande. 1 Det torde ha uppstått i Spanien såsom uttryck för en önskan att ställa det nyfödda barnet under beskydd av så många helgon som möjligt och därifrån har det spritt sig till alla kristna länder.

Det svenska namnskickets utveckling De tidigaste svenska personnamnen voro ofta av den sammansatta art som förekom inom övriga indoeuropeiska språkområden. I valet av ordstammar gåvo de nordiska folken gärna uttryck för en önskan om kraft och hårdhet såsom i leden sten, hild (strid), trud (kraft) eller i djur- eller gudanamn, vilka representerade dessa egenskaper, såsom björn, ulv, arn (örn) och Tor. Upplysningar om de äldsta svenska namnen få vi genom gamla ortnamn, som i förleden innehålla personnamn, och vidare genom runstenarna och den västnordiska litteraturen (t. ex. Ynglingasagan). Redan dessa källor visa, att tillnamn måste ha funnits långt tillbaka i forntiden. De tidigaste svenska tillnamn, som innehöllo personnamn, voro patronymika och bildades i regel på genitiven av faders förnamn med tillägg av -son. Dessutom förekommo genitivformer av faders förnamn eller binamn såsom i Olaver Ivars eller Erlandus Bonda; denna tj^p synes framförallt ha brukats om faderns förnamn var av tyskt ursprung. 2 Den agnatiska principen kunde någon gång brytas, så att tillnamnet bildades till moderns namn (metronymikon). Detta tycks främst ha förekommit om modern levde efter faderns för tidiga död, om hon var av förnämare börd än fadern eller gjort sig mera bemärkt än han 3 eller om barnet var utomäktenskapligt. I binamnen, som kunde förekomma separat eller tillsammans med ett patronymikon, finner man uttryck för »nordmännens säregna gemyt, för deras krassa humor och deras skarpögda realism». 4 Ibland utgjordes de av substantiv såsom Langaben, Skägg och Krake (torr och mager person) eller av nära till hands liggande adjektiv som Starke, Store, Enhänt och Döve. Mången gång var det fråga om rena vedernamn som ö p i r (gaphals), Horkarl och Pjäkk (landstrykare) eller i varje fall tvetydiga omdömen som i Läppe och Hvingalen (brunstig, vrensk). Ej minst kvinnorna voro utsatta för omgivningens uppfinningsrikedom, som Elin Vippa (med vippande gång), Margit Knappöga och Botild Skörebytta (surmjölksbytta), vilka voro borgarhustrur i Kalmar på 1300-talet. 5 Hemortsbeteckningarna, vilka voro vanligast på landsbygden, bestodo i regel av prepositionen »i» jämte ett gårdsnamn, bynamn eller annat ort1

Se dock angående äldre sådant bruk Michaélsson s. 279. Modéer s. 47—49. 3 Modéer s. 49. 4 Wessén s. 67. 5 Hellquist s. 100 och 104, Kjöllerström s. 105, Michaélsson s. 278, Modéer s. 61, Thors s. 73 f. 2

42 namn t. ex. Per i Berga. Dessa namn voro bäst ägnade för bruk i hemorten, medan bildningar som Albo, Botnekarl, Helsing och östgöte 1 oftast gällde personer som verkade på annan ort än hembygden. I sådana fall kunde också ortnamn utan förställd preposition förekomma — Pavel Gutland var pungmakare i Stockholm och Nils Estland var borgare i Åbo.2 Bland yrkesnamnen voro praktiskt taget alla möjligheter tillvaratagna. Då man finner ett yrkesnamn, är det dock ej säkert, att det uttryckte namnbärarens verksamhet; Hans Diekne kan ha fått namnet för att han var en skrivkunnig karl och Anders Präst därför att han tjänat hos prästen. 3 I sådana fall är det egentligen fråga om binamn av samma typ som Boskap, vilket namn angav att bäraren ägde mycket kreatur. 4 I Ynglingasagan finnes ett exempel på att föräldrar och barn burit samma tillnamn: Ingjald Illrådes dotter benämnes där Åsa Illråde. Av hennes beteende att döma är orsaken till namnet dock snarare att söka i lynnes- än i blodsgemenskapen med fadern — personerna tillhöra f. ö. sägnen, ej historien. Någon släktnamnstendens kan m a n förvisso ej räkna med så tidigt. Mot medeltidens slut möta dock inom borgarklassen tecken på att binamn kunnat gå i arv. Det finns sålunda exempel på att ett yrkesnamn ej överensstämmer med bärarens verksamhet, såsom då en präst kallas Hans Guldsmed. 5 Ett sådant namn kan han ha »ärvt» av sin fader, och den tanken ligger nära, att det är uttryck för en släktkänsla. En sådan utveckling vore icke förvånande med tanke på det starka tyska inflytandet i dessa kretsar. Det kan dock ej påvisas att sådana namn använts i senare generationer; även om de utgjort förebud till det senare släktnamnsskicket, får man ändock räkna med att släktnamn i egentlig mening knappast förekommit under forntid och medeltid. Inom det världsliga frälset synes dock redan på 1300-talet de första egentliga släktnamnen hava uppstått t. ex. Sture, Glysing, Ribbing och Svarte Skåning. 6 En viktig faktor för utvecklingen av det adliga släktnamnet blev den sed, som utbildades med släkttecken i form av vapensköldar och sigill, vilka blevo för ätterna sammanhållande symboler. I många fall anknöt släktnamnet direkt till ett äldre binamn och något sammanhang mellan namn och sköldemärke förelåg då icke; den äldre Sturesläktens vapen innehöll t. ex. tre sjöblad. I andra fall begynte ättmedlemmarna att kalla sig — eller kallas — vid det tecken, vapenskölden innehöll, och därmed uppstodo de till sköldemärkena knutna adliga släktnamnen såsom Sparre, Bielke och Horn. Det måste dock framhållas, att i dessa fall sköldemärket ofta är flera h u n d r a år äldre än namnet; med1

Hellquist s. 106. Brieskorn s. 95 f. Hellquist s. 105. 4 Thors s. 73. 5 Brieskorn s. 95, Ekbo s. 283. 6 Tegnér s. 9 och Setterkrans. 2 3

43 lemmarna av Vasasläkten torde t. ex. aldrig själva ha begagnat namnet Vasa eller Vase. Det har påvisats, 1 hurusom under 1600-talets första hälft bruket av släktnamn ökade inom adeln. Av de 232 adelsmän, vilka år 1593 underskrevo Upsala mötes beslut, tecknade sig endast 93 med släktnamn, 2 under det att vid undertecknandet av ett dokument om »cession om tullfriheten» år 1644 endast 7 av omkring 100 underläto att teckna släktnamn. Det är icke otänkbart, att utvecklingen rönt inflytande av 1626 års riddarhusordning, i vilken det stadgades förbud att antaga annan släkts namn eller vapen, varigenom släktnamnet i betydelse kom att jämställas med ättens vapensköld. Då vapensköldarna blevo mera komplicerade och indelade i fält, tog namnskicket intryck därav och de sammansatta namnen av typ Stierngranat uppkommo. När borgarna under 1600-talet började använda egentliga släktnamn, blev ofta den sammansatta namntypen mönster, och därmed uppstod den för Sverige unika släktnamnsform som representeras av namn som Dalberg, Bergström, Sjösten, Strömgren och Lindberg. 3 Från medeltiden var det ganska vanligt att prästerna — och övriga universitetsutbildade — skrevo sina namn i latinsk form. Denna tendens omfattade även tillnamnet — t. ex. Ericus Caroli och Abrahamus Angermannus. När släktnamn under 1600talet började framträda även inom det andliga ståndet, kommo de därför ofta att bestå av härkomstbeteckningar i latinsk eller grekisk form såsom Roslagius, Arosenius (från Västerås), Phragmenius (grek: phragmös = hage; bildat av Hagby) och Montander (lat: möns = berg). 4 Hos bönderna bibehöll man längre de gamla tillnamnen, framförallt patronymika och härkomstbeteckningar. Då emellertid de sistnämnda på grund av konstruktionen med preposition voro mindre tjänliga som släktnamn, blev det framförallt patronymika, som kommo att övergå till släktnamn. En särskild grupp av släktnamn har sin utgångspunkt i soldatnamnen. Dessa anknötos ofta till roten eller båtmanshållet och kunde övergå från soldat till soldat utan avseende på släktskapsförhållanden. Visserligen kunde soldatsöner bära namnet vidare utan att fortsätta faderns yrke och därmed övergingo soldatnamnen till släktnamn, men seden var härvidlag vacklande och det synes i stor utsträckning ha förhållit sig så, att soldatsöner, vilka som barn benämnts med faderns soldatnamn, vid val av annat yrke gingo ifrån sitt ursprungliga namn. För adelns del kan släktnamnsutvecklingen sägas vara avslutad under 1600-talets senare hälft, då nyutfärdade sköldebrev i regel innehöllo det släktnamn, under vilket nobiliseringen skedde. För övriga folkgrupper var utvecklingen ojämn; den skedde av naturliga skäl snabbare bland prästerna 1

Tegnér s. 10. Av de cirka 1 500 prästerna tecknade endast 3 släktnamn. Man bör observera den ofta förekommande bristen på logiskt sammanhang mellan de båda leden; häri föreligger en parallell till de tidiga, sammansatta förnamnen. 4 Tegnér s. 106 f. 2

44 och städernas borgare. På landsbygden funnos starka lokala namntraditioner, vilka inom vissa områden försenade släktnamnsutvecklingen, och den ringa rörligheten hos lantbefolkningen under tiden fram till mitten av 1800-talet torde ha medverkat till att något mera utpräglat intresse för en övergång från tillnamn till släktnamn ej funnits. Eftersom möjligheterna att antaga och övergiva namn formellt voro obegränsade kunde ett par generationer bära samma tillnamn, varefter nästa generation antingen återgick till ett tidigare namn eller antog ett helt nytt. Det är därför ogörligt att säga när släktnamnen blevo fasta. Såsom alternativ till släktnamnen kvarstodo under 1800-talets sista del dock i stort sett endast patronymika. Binamnen och yrkesbeteckningarna hade då antingen övergått till fasta släktnamn eller övergivits och samma var — om än ej fullständigt — förhållandet med härkomstbeteckningarna. För landet som helhet har släktnamnsutvecklingen ännu ej avslutats; såsom nedan skall visas förekommer inom vissa områden fortfarande en fast sed med patronymika och inom vissa lokalt begränsade trakter — framförallt i Dalarna — råder alltjämt ett tillnamnskick som bygger på »gårdsnamn».

II. Namnets rättsliga

behandling

Namnets utveckling från förnamn över tillnamn till släktnamn har i allmänhet ägt rum spontant och speglat ett behov hos medborgarna av bättre och stabilare individualiseringsmedel. Stundom har samhället ansett ingripande av nöden för att påskynda utvecklingen eller för att hindra den att gå icke önskvärda vägar. Ett problem som för sin lösning krävt åtgärder från samhällets sida har varit frågan om skydd för befintliga namn och plikt för den enskilde att framträda under det namn, som ansetts vara hans rätta. En förutsättning för ett sådant ingripande har emellertid i regel varit, att fasta normer för förvärv av namn existerat. En ytterligare uppgift för samhället på namnrättens område har därför blivit att befästa sedvanemässigt utbildade förvärvsformer eller, där sådana ej funnits, tillskapa en ordning för namnförvärv.

D e n europeiska utvecklingen Redan i forntidens Rom funnos lagfästa namnregler. Lex Julia municipalis av år 45 f. Kr. innehöll sålunda en föreskrift, att varje medborgare skulle införas i skatterullorna under sina tre namn. 1 1

Lundh s. 7.

45 I Frankrike tillkom den första bestämmelsen om namn 1555, då det genom ediktet i Amboise blev förbjudet att utan konungens tillstånd ändra namn. 1 En utbredd sedvänja inom adeln att oavsett släktnamnet begagna släktgodsets namn såsom personnamn ledde 1629 till ett förbud att teckna annat än det rätta släktnamnet. 2 Under revolutionstiden 3 tillkommo olika bestämmelser med förbud mot revolutionsnamn och s. k. noms de guerre, vilka bestämmelser plötsligt 1793 avlöstes av en lag att envar kunde taga vilket namn han önskade. Redan 1794 utfärdades emellertid ett dekret med förbud att bära annat släktnamn och andra förnamn än dem, som funnos upptagna i födelsebevis. Genom en lag av år 1803 mildrades denna bestämmelse så, att möjlighet till namnbyte under myndigheternas medverkan öppnades. Sistnämnda lag är ännu gällande, ehuru den senare kompletterats. Inom de tysktalande områdena'1 tillkom den första bestämmelsen i Bayern 1677, varigenom en sedvanerätt om fritt namnbyte bröts. I Österrike stadgades genom ett patent av år 1776 att envar skulle bära honom tillkommande tillnamn (släktnamn). De familjerättsliga namnförvärven reglerades vidare i lag 1784, varefter det genom ett hovkanslidekret 1826 öppnades möjlighet att med kejsarens tillstånd byta namn. För Preussens del tillkom 1794 den första bestämmelsen som reglerade förvärv av släktnamn; den innehöll ett förbud mot antagande av nytt namn. Genom en förordning 1816 och en tilläggsbestämmelse 1822 reglerades frågan om namnbyte och infördes straff för brott mot namnreglerna. Motsvarande förordningar tillkommo i Baden 1838 och 1875 samt i Hessen 1855. Genom en lag år 1938 om ändring av familjenamn och förnamn tillskapades för Tyska riket enhetliga bestämmelser. Ett utmärkande drag för de brittiska områdena5 är den fullständiga avsaknaden av lagbestämmelser; en bestämmelse från 1919 om skyldighet för envar att bära det namn, under vilket han allmänt var känd i augusti 1914, är uppenbarligen av speciell karaktär. De ryska namnförhållandena reglerades genom bestämmelser 1918, 1921 och 1924, de polska 1919 och de rumänska 1895. I Finland kom en ordning av namnförhållandena till stånd först genom lagen den 23 december 1920, vilken alltjämt gäller. Av särskilt intresse är den förut 6 berörda bestämmelsen, varigenom varje medborgare ålades att antaga släktnamn. Så drastiska bestämmelser äro sällsynta; dock har i många länder det förhållandet att judarna saknat släktnamn föranlett specialstadganden av motsvarande karaktär. Det första är från Österrike 1787 och tillkom under 1

Salveton s. 239. Den s. k. Code Michaud; se Salveton s. 247. 3 Salveton s. 255 ff. (se särskilt s. 261—262). 4 Lundh s. 15 f. 6 Lunoe: Hovedtrsek s. 54. * Se ovan s. 40. 2

46 motivering att man ville undanröja den oordning som måste uppstå, politiskt, rättsligt och i privatlivet, då familjer sakna bestämda släktnamn. 1 I Frankrike, de tyska staterna, Ryssland, Italien och Holland följde under 1800-talets första årtionden liknande bestämmelser och även i Danmark utfärdades 1814 en förordning härom. 2 Såsom tidigare omförmälts ålades adeln i Danmark3 redan 1526 att antaga fasta släktnamn. Genom ett reskript för Sönder Jylland 1771 och en förordning för Danmark i dess helhet om dop år 1828 bestämdes såsom förut antytts, att barn i dopet skulle benämnas ej blott med förnamn utan även med det familj e- eller stamnamn, som det i framtiden borde bära. Härigenom ville man för de ofrälse uppnå samma effekt som 1526 års konungabrev haft i fråga om adeln, men fastän det genom särbestämmelser av 1828 och 1829 lämnades anvisningar på vilka namn som borde eller kunde bli ett barns släktnamn, fick förordningen ej önskad verkan. År 1856 utfärdades ett cirkulär med erinran om bestämmelsen om fasta släktnamn, vilket vållade bestörtning hos befolkningen; man ansåg att myndigheterna krävde att barnen »skulle döpas såsom söner till sin farfader i stället för till sin fader.» Ännu så sent som i detta århundrade (1913 och 1936) har förordningens vikt måst inskärpas genom cirkulär. I de fall då fasta släktnamn upptogos, kom det emellertid mest att bli fråga om patronymika på -sen, varför ett behov av regler om namnbyte snart gjorde sig gällande. Sedan arbetet med en sådan lagstiftning påbörjats 1898, resulterade det i en lag den 22 maj 1904 vilken kompletterats 1916, 1921 och 1941. Den behandlar reglerna om namnbyte samt ett enstaka familjerättsligt namnförvärv. I Norge* utbildade sig efter 1814 en praxis, varigenom konungen i anknytning till tidigare regler om legitimation och adoption kunde utfärda tillstånd till namnbyte. 1881 bemyndigades regeringen att utfärda dessa tillstånd, varefter de under några år efter 1905 ånyo utfärdades av konungen. Någon lagstiftning om namn tillkom icke förrän med den ännu gällande lagen av den 9 februari 1923.

U t v e c k l i n g e n i Sverige 5 Den första kända bestämmelsen om namn finnes i 1626 års riddarhusordning vars 23 § stadgar: »Ingen tage upp annars Släckt Nampn eller Wapen, han ware Lefvandes eller uthdödd, och Confundere i så motto Ätterna; Uthan den beholle tillnampnet, som deth först hafwer Uptagett.» 6 1

Dreifuss s. 13. Lunoe s. 18. 3 Lunoe s. 17 ff. 4 Lundh s. 41 ff och Knoph s. 374 ff. 5 Mot. 1896 1:6 ,NJA 1929 s. 283 justitierådetSundbergs votum, Tegnér s. 8. 6 Citerat efter originaldokumentet i Riddarhuset. 2

47 Med utgångspunkt från detta stadgande gjorde adeln upprepade framställningar till konungen om skydd för adelns släktnamn, vilket föranledde dels en kunglig resolution på Ridderskapets och Adelns besvär den 23 december 1682 och dels ett kungligt brev till hovrätterna av den 16 oktober 1705. I resolutionen 23 § anfördes: »och sist beträffande de ofrälse män, som upptaga någon utdöd familjs namn, så skall sådant intet vidare tillåtas, utan måste i det fallet förfaras efter privilegierna.» I brevet till hovrätterna anbefalldes dessa att i protokoll och domar icke kalla missdådare vid sådana adliga namn, som de kunde ha tagit, samt att, då brottslingar icke dömdes till döden, vid straffansvar förbjuda dem att bruka namn, som liknade ett adelsnamn. De adliga privilegierna av år 1723 innehöllo icke någon direkt bestämmelse om skydd för adliga släktnamn. Emellertid anbefallde Kungl. Maj :t i ett cirkulärbrev den 29 april 1752 cheferna för armén till lands och sjöss att vid nästa mönstring ändra rullorna, om någon ryttare, dragon, soldat eller båtsman skulle ha tagit en adlig släkts namn, och efter hemställan av riddarhusdirektionen upprepades denna order den 28 juli 1762. Sistnämnda år ersattes 1626 års riddarhusordning med en ny, men i denna fanns icke någon bestämmelse om namn. Sedan Ridderskapet och Adeln anhållit att Kungl. Maj :t täcktes »ånyo genom allmänt påbud i nåder förordna det ingen ofrälse man varken av civil- eller militärstånden må vid ansenligt vite bära och bruka några av de tillnamn, som både de än substiterande och utdöde adliga familjerna enligt matrikelns innehåll ensamma av kungl. nåd äro berättigade att nyttja och bruka», förklarade Kungl. Maj:t genom brev den 14 juli 1767, att han ville samtycka till vad adeln sålunda begärt. De kungliga breven av 1752 och 1762 berörde direkt manskapet inom krigsmakten. Något stadgande om militärmyndigheternas rätt att ingripa beträffande de underställdas namn fanns icke därutöver. I ett kungligt brev den 1 april 1887 hänvisades till den utav vederbörande generalmönsterherre »enligt hävdvunnet bruk» hittills utövade rättigheten att för manskapet, vare sig indelt eller värvat, medge namnbyte samt bestämdes, att denna rättighet i framtiden skulle utövas av regementschef eller motsvarande chef. En namnbestämmelse inflöt sedermera i det 1889 fastställda tjänstereglementet för armén. För underofficerare utfärdades den 23 december 1880 ett cirkulär, i vilket — under åberopande av att det ansåges, att det namn varunder en vid armén anställd person var i arméns rullor upptagen icke kunde utan vederbörligt tillstånd mot annat utbytas — föreskrevs hur sådant namnbyte skulle tillgå. Slutligen funnos före 1900-talet en del bestämmelser angående sjömän. Sålunda upptogs i sjölagen den 12 juni 1667 ett förbud för sjöman att byta n a m n antingen hemma eller på utrikes orter. Någon motsvarande bestämmelse inflöt icke i sjölagarna 1864 och 1891, men i kungl. reglementet för sjömanshusen i riket den 4 mars 1870 stadgades, att det namn, varunder

48 sjöman först vid sjömanshus inskrivits, ej sedermera finge av honom förändras utan att anmälan i sådant avseende gjorts hos sjömanshusombudsmannen. De nu angivna bestämmelserna berörde antingen ett visst stånd eller vissa yrkesgrupper. För folket i gemen fanns vid utgången av förra seklet icke några regler angående förvärv av namn eller skydd för namn i vidsträckt mening. Namnskyddet beaktades emellertid under 1880-talets lagstiftningsarbete angående varumärke och firma. År 1881 tillsattes i Danmark, Norge och Sverige kommittéer för utarbetande av en gemensam skandinavisk varumärkeslagstiftning. I det 1882 framlagda svenska förslaget, vilket resulterade i 1884 års varumärkeslag, framhöllo kommitterade, att det redan kunde anses erkänt, att näringsidkare även utan registrering åtnjöt skydd för sitt namn såsom varumärke. Man nöjde sig därför med att i lagtexten erinra om detta skydd, och i övrigt upptogs skydd för namn främst i formen av förbud att registrera varumärke, vari obehörigen intagits annat namn än sökandens. 1 . Under förarbetena till 1887 års lagstiftning angående firma gjorde sig behovet av ett ordnat namnväsende starkare gällande. I förslaget till lag om handelsregister, firma och prokura fanns en bestämmelse, att enskild näringsidkares firma skulle innehålla »hans slägtnamn (borgerliga namn)» samt —• såsom en parallell till varumärkeslagens registreringsförbud — ett förbud att i firma obehörigen intaga annans namn. Vid högsta domstolens behandling av lagförslaget kritiserade justitierådet Olivecrona den förstnämnda bestämmelsen och menade, att den vore utan gagn »så länge det står en hvar fritt att, efter behag, förändra rättskrifningen af sitt eget namn eller antaga nytt sådant och när som helst åter ombyta detta». 2 I anslutning till förbudet att i firma intaga annans namn uttalade justitierådet örbom, att den nya firmalagen ej var behövlig mot de hederliga näringsidkarna utan blott mot dem som missbrukade möjligheterna till förväxling; eftersom de sistnämnda kunde fortsätta sitt missbruk så länge frågorna om släktnamn icke reglerats, hemställde han — med instämmande av Olivecrona — om lagstiftning beträffande namn. 3 Departementschefen 4 invände häremot, att friheten att byta namn efter firmalagens antagande skulle bli i hög grad inskränkt just för köpmän, för vilka det ej längre skulle vara tillåtet att förändra namn så att det kunde förväxlas med andra köpmäns inom samma kommun. Först om det vid tillämpningen av firmalagen skulle framkomma behov av en lag angående namnförändring, ansåg departementschefen tiden vara inne att söka lösa denna fråga. Under arbetet med 1894 års kyrkobokföringsförordning riktades ånyo uppmärksamheten på problemet. 5 I det avgivna betänkandet föreslogs dock 1

N J A II 1886 s. 6 f. N J A II 1887 s. 25. N J A II 1887 s. 34 f. 4 N J A II 1887 s. 26 f. 5 De författningar — en förordning och fem cirkulär från åren 1773—1886 — vilka skulle ersättas av kyrkobokföringsförordningen innehöllo icke någon bestämmelse om namn. 2 3

49 endast en bestämmelse av innehåll, att då ändring av befintligt namn skedde det gamla icke skulle bortfalla ur kyrkoboken utan inom parentes där utsättas jämte det nya. En sådan anvisning fanns redan intagen i prästeståndets cirkulär den 22 juni 18661 och upptogs nu i till 1894 års kyrkobokföringsförordning fogade »Regler till församlingsbok med kommunionslängd». Samtidigt inflöt i förordningen ett — i förarbetena icke närmare motiverat — förbud mot ändring av förnamn. Vid 1896 års riksdag väckte chefen för fångvårdsstyrelsen generaldirektören Sigfrid Wieselgren i första kammaren en motion 2 beträffande släktnamnsfrågorna. Han hade från sin verksamhet erfarenhet av dels hur bruket med patronymika lett till att så många personer buro de vanligaste sonnamnen, att möjlighet att särskilja dem med hjälp av förnamnen ej längre fanns, och dels h u r friheten att antaga namn lett till att förbrytare ständigt växlade n a m n och ofta uppträdde under kända släktnamn, i synnerhet adelsnamn. Även i fråga om förnamnen fann han anledning till ingripande. Han yrkade därför att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa om lagstiftning »för att bringa till stånd en tillfredsställande rättsordning i fråga om personnamn». Lagutskottet 3 ville ej inskränka föräldrarnas fria val i fråga om förn a m n och avstyrkte med hänvisning till ovannämnda bestämmelse i 1894 års kyrkobokföringsförordning även i övrigt motionen. Denna bifölls i första k a m m a r e n men avslogs i andra 4 och föranledde sålunda ej någon riksdagens åtgärd. Vid 1898 års riksdag återupptog Wieselgren saken 5 men uteslöt nu frågan om förnamn och yrkade allenast en lagstiftning i fråga om »slägt- eller efternamn». Lagutskottet 6 hänförde sig till sitt yttrande av 1896 och avstyrkte förslaget, men denna gång segrade det i båda kamrarna. 7 I riksdagsskrivelsen 8 framhölls att »lagbestämmelser som dels kraftigt främjade anläggandet av verkliga slägtnamn och dels gåve vid handen hvilka enskilda ett en gång antaget slägtnamn borde tillhöra och under hvilka betingelser andra borde anses uteslutna från rätt att antaga eller bära detta namn, likasom ock de former, hvilka för rätt att byta om slägt- eller efternamn borde iakttagas, skulle tjena till att bringa reda och ordning i flere samfundslifvets förhållanden, jemte det sålunda slägtens ideela rätt till sitt n a m n blefve sedd till godo». Sålunda påkallade riksdagen en lagstiftning som behandlade namnfrågorna i hela deras vidd.

1 Cleri Comitialis Cirkulär till samtliga Herrar biskopar, consistorierna och presterskapet i riket, lagtima riksdagen i Stockholm 1865—1866 § 18. 2 1:6. 3 Yttr. nr 47. 4 1:16:11, 11:26:37. 6 1:6. 6 Yttr. nr 15. 7 1:7:12, 11:7:21. 8 Nr 85.

A—907382

50 Riksdagsskrivelsen sändes på remiss till bl. a. samtliga länsstyrelser och domkapitel. Endast en remissinstans avstyrkte, men över hälften gjorde invändningar mot en så omfattande och genomgripande lagstiftning som den av riksdagen föreslagna; i synnerhet yppades olust inför tanken, att m a n skulle tvinga de släktnamnslösa att antaga släktnamn. Då ärendet anmäldes i statsrådet den 7 december 1900 hade en stark begränsning av ämnesområdet skett och i stället för ett lagförslag framlades »förslag till förordning angående anteckning i kyrkobok om förändring eller antagande av släktnamn». Departementschefen fann enligt statsrådsprotokollet, att en föreskrift om skyldighet att antaga släktnamn skulle »innebära ett alltför stort ingrepp i den personliga sjelfbestämningsrätten, hvaraf vårt folk af ålder varit i besittning, och på ett brådstörtat sätt rubba de vanor, som, särskilt på landsbygden, inom talrika kretsar af befolkningen äro rådande». Vidare fann departementschefen, att införandet av en privaträtt till namn knappast vore lämpligt. I stället borde m a n lägga huvudvikten på att sådana former för antagande eller förändrande av släktnamn skapades, att varje ovisshet om en persons rätta namn undanröjdes. Om m a n utginge från de föreliggande anteckningarna i kyrkoböckerna och stadgade vissa villkor för ett nytt namns inskrivande i kyrkobok, skulle man vinna det eftersträvade målet. Då de ifrågasatta bestämmelserna icke i något avseende omedelbart berörde privaträttsliga förhållanden, fann departementschefen icke någon anledning att meddela dem i civillags form. Genom att ge reglerna i formen av förordning ville han undvika missförstånd om betydelsen av meddelad tillåtelse att antaga släktnamn samt hålla möjligheterna öppna att lättare kunna jämka föreskrifterna. Det sålunda framlagda förslaget innebar alltså ett anmärkningsvärt avsteg från de önskemål som framlagts i riksdagsskrivelsen. Då det sändes på remiss till de myndigheter som yttrat sig över sagda skrivelse ävensom till statistiska centralbyrån, anmärkte flera av dem på att det omfattande kravet i riksdagsskrivelsen givit så begränsat resultat. I fyra fall avstyrkte remissinstanserna. De flesta tillstyrkte, om än förslagets enskildheter blevo föremål för kritik; i flera fall var dock tillstyrkandet ganska reserverat. Förslaget omarbetades inom ecklesiastikdepartementet och erhöll därvid sin slutliga form. Den 5 december 1901 utfärdades kungl. förordningen angående antagande av släktnamn (släktnamnsförordningen; SIF), vilken fortfarande gäller. Eftersom SIF innehåller våra första allmänna bestämmelser om släktnamn och eftersom den är grundläggande för all vidare diskussion om namnrätt och namnförvärv, synes en redogörelse för dess huvudsakliga innehåll redan här vara på sin plats. Formellt framstår SIF närmast som ett komplement till bestämmelserna om kyrkobokföring; i sin ursprungliga lydelse hade § 1 sålunda följande innehåll:

51 »Anteckning i kyrkobok därom, att någon antagit nytt släktnamn, må ske endast: 1. då Konungen för särskilt fall förordnat om det nya namnets antagande, 2. då någon, som saknar släktnamn, såsom sådant antagit sin faders, farfaders eller morfaders förnamn, med tillägg av 'son' eller dylikt, som utmärker härkomst, eller ock gårdsnamn, varmed han efter ortens sed allmänneligen benämnes, eller då frånskild hustru återtagit släktnamn, som före äktenskapet tillkom henne, eller 3. då särskilt godkännande av det nya namnet blivit, efter vad i denna förordning sägs, meddelat.» Konungens i punkt 1. angivna möjlighet syftade väl närmast på hans rätt att adla men fick under 1900-talets första decennier betydelse, då myndigheterna trots att reella orsaker till namnbyte förelågo av formella skäl ansågo sig förhindrade att godkänna nytt namn. I sådana fall kunde Kungl. Maj :t med stöd av denna punkt förordna om namnets antagande så att t. ex. ett fosterbarn fick förvärva fosterföräldrars eller ett adoptivbarn adoptants släktnamn. Punkt 2. innefattade — bortsett från dess sista del — en bestämmelse som egentligen var av intresse som övergångsbestämmelse; i och med att släktnamn allmänt antogos, skulle den komma att förlora all betydelse. Förordningens centrala bestämmelse gavs i punkt 3., som innehöll den allmänna regeln angående släktnamnsbyte. Frågan om godkännande av släktnamn har enligt SIF två aspekter, i det man har att taga ställning till dels vilka personer, som äro berättigade att byta namn, och dels vilka släktnamn, som kunna godkännas för sökanden. Enligt förordningens lydelse är i princip envar berättigad att erhålla nytt namn, men om sökanden redan har »mera egenartat släktnamn», måste han enligt § 3 anföra »skälig orsak» för namnförändringen. Är h a n berättigad till byte, skall enligt samma författningsrum det av honom sökta namnet godkännas, såvida det icke »bäres av annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet» eller k a n väcka anstöt. Ursprungligen — åren 1902—1919 — låg avgörandet beträffande ansökningar om godkännande i första instans hos KR, men från och med 1920 inskränktes KR:s befogenhet till att på formella skäl avslå gjord ansökan under det att frågan om godkännande överfördes till Konungen. F r å n och med den 1 j a n u a r i 1932 upphörde helt KR:s befattning med namnfrågorna, vilka därefter centralt handlades av Konungen till den 1 januari 1947, då ärendena övertogos av statistiska centralbyrån. Under den tidrymd KR hade befattning med dessa frågor kunde dess beslut överklagas, fram till den 26 maj 1909 hos Kungl. Maj:t i statsrådet (ecklesiastikdepartementet), därefter och till den 1 juli 1928 hos regeringsrätten samt därefter och till den 1 januari 1932 åter hos Kungl. Maj :t i statsrådet (justitiedepartementet). För tolkningen av SlF:s bestämmelser angående godkännande av släktn a m n har man att tillgå dels en inom ecklesiastikdepartementet den 1 september 1901 upprättad promemoria, dels regeringsrättens avgöranden under åren 1909—1928 och dels de uppgifter angående Kungl. Maj :ts och statistiska

52 centralbyråns praxis, som stå att finna i bl. a. den av 1952 års släktnamnskommitté utarbetade Svensk namnbok 1954 (SOU 1954: l ) . 1 Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är tolkningen av begreppet »egenartat släktnamn». Enligt det ursprungliga förslaget till SIF skulle skälig orsak till namnförändring anföras av den, vars namn ej utgjordes av »allmänt brukligt dopnamn med sådant tillägg, som allmänneligen begagnas för utmärkande av härkomst». Den slutliga avfattningen motiverades i departementspromemorian med att uttrycket »mera egenartad beskaffenhet» positivt innebar ungefär detsamma som nyss citerade uttryck. Det synes sålunda som om man menat, att såsom egenartade namn i detta sammanhang skulle anses dels alla icke-sonnamn och dels sådana sonnamn, som bildats på icke »allmänt brukligt» dopnamn. 2 Regeringsrätten hade i sin praxis att taga ställning till ett stort antal ansökningar av personer med icke-sonnamn och fann, när sökanden bar sådant namn, alltid hinder för namnbyte föreligga, därför att sökanden redan hade »egenartat» släktnamn. Däremot förekom icke något avgörande beträffande sonnamn av ovanlig (sällsynt) beskaffenhet eller bildat på ovanligt (sällsynt) förnamn. Ej heller senare synes frågan, huruvida sådana släktnamn äro egenartade, ha ställts på sin spets. Förbudet att godkänna namn, som bäres av annan släkt, är enligt SIF knutet till att detta namn är av »mera egenartad beskaffenhet». Enligt det ursprungliga förslaget till SIF fick ansökan ej bifallas, »där det nya namnet lätteligen skulle föranleda misstag med avseende på sökandens släktförhållanden eller uppenbarligen är eljest vilseledande». Mot denna formulering gjordes åtskilliga invändningar och man fann sig böra fästa avseende vid dem; däremot gavs icke någon närmare motivering för den nya lydelsen. Med hänsyn till vad som anförts i departementspromemorian om innebörden av begreppet »egenartat släktnamn» i ovan behandlade sammanhang, torde m a n kunna antaga, att man ansett att det sökta namnet finge godkännas, om det var ett utav annan buret sonnamn, som bildats på »allmänt brukligt» förnamn. I varje fall har praxis gått i denna riktning. Regeringsrätten har sålunda funnit att namnen Petersen, Fransson och Karlzén 3 ej äro av egenartad beskaffenhet. Reträffande sistnämnda n a m n yttrade regeringsrådet Falk, att ett släktnamn, som utgjordes av »ett vanligt svenskt förnamn» med tillägg av ordet »son», icke kan anses vara av mera egenartad beskaffenhet samt att detta gäller även om namnets sista led har formen »sen», »sén» eller »zén». I anslutning till ett avgörande i högsta domstolen (NJA 1929 s. 283) karakteriserade justitierådet Köersner 4 begreppet egen1

Jfr även Första lagutskottets utlåtande 1944 nr 17 samt bilaga 4 till betänkandet. Det kan förmodas, att man därvid antagit, att sonnamn, som bildats på vanligt förnamn, därmed också utgör ett vanligt sonnanm, ett antagande vilket — såsom nedan skall visas — i viss mån bör korrigeras. 3 RÅ 1912 not E 164, 1913 not E 181, 1916 s. 203. 4 TfR 1929 s. 533. 2

53 artat släktnamn såsom släktnamn, vilket blivit »uppfunnet som exklusiv benämning». Det torde av nu anförda skäl kunna påstås, att den tidigare fria rätten att antaga nytt släktnamn genom SIF inskränktes så, att i princip endast den, som saknade släktnamn eller hade sonnamn, vilket bildats på vanligt förnamn, ägde utan vidare byta släktnamn samt att såsom nytt sådant namn endast fick antagas antingen sonnamn av slag som nyss sagts eller också ett helt nytt, av ingen släkt buret namn. I senare praxis har man gått ett steg längre. Enligt denna 1 ha sålunda personer med namn, som sluta på »son» eller »dotter» efter ansökan fått nytt släktnamn godkänt utan närmare prövning av det burna namnets relativa särprägel. Reträffande sökt namn gäller enligt statistiska centralbyråns praxis, att intet befintligt släktnamn — ej ens vanligt sonnamn — godkännes som nytt släktnamn. 2 Genom att sålunda redan använda namn icke godkännas såsom nya släktnamn, erhålla de ett administrativt skydd, som kommit att — åtminstone de facto — grunda viss ensamrätt till namnet för de hittillsvarande bärarna. Utöver dessa bestämmelser innehöll SIF från början vissa föreskrifter, vilka kommo att få familjerättsliga konsekvenser. Sålunda föreskrevs att äkta makar endast i förening fingo göra anmälan eller ansökan enligt SIF samt att anmälan eller ansökan av fader i regel jämväl gällde hans »äkta barn». Vidare reglerades frånskild hustrus möjlighet att återtaga släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet. Familjerättsliga bestämmelser saknades eljest ända fram till dess i lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning infördes en bestämmelse om hustrus släktnamn vid vissa fall av återgång i äktenskap. Därefter följde genom lagarna den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap och om adoption en reglering av de utomäktenskapliga barnens och adoptivbarnens förvärv av släktnamn. Vidare intogos i lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap och nya giftermålsbalken av samma dag regler om inomäktenskapligt barns och hustrus släktnamn. I en vid 1913 års riksdag väckt motion 3 föreslogs revision av SIF i syfte bl. a. att uppnå en förbättring av det administrativa namnskyddet. Ehuru förslaget tillstyrktes av båda k a m r a r n a s utskott 4 och bifölls i första kammaren, föll det sedan det avslagits av andra kammaren. 5 Vid 1915 års riksdag återupptogs frågan om revision av SIF genom motioner i båda kamrarna. 6 Dessa initiativ ledde till att riksdagen i skrivelse den 29 maj 19157 anhöll hos 1

Svensk namnbok 1954 s. 11. Svensk namnbok 1954 s. 13. 1:19. 4 Första kammarens första tillf, utskott uti. nr 3; andra kammarens första tillf, utskott uti. nr. 9. 6 1:8:38 och 11:17:70. 6 1:56, 11:172 och 11:182. 7 Nr 218. 2 3

54 Kungl. Maj:t om utredning dels angående ändring i SIF i syfte att göra namnskyddet mera praktiskt och verksamt dels angående utfärdande av bestämmelser om sådana tillnamn, som icke voro släktnamn. Med anledning av riksdagsskrivelsen tillkallades särskilda sakkunniga, vilka samma år avlämnade förslag till vissa åtgärder av administrativ natur. Ärendet föredrogs den 15 mars 1918 i statsrådet utan att leda till någon åtgärd. Den 18 december 1918 utsagos professorn Adolf Noreen, byråchefen E. Arosenius och bibliotekarien Anders Grape att inom ecklesiastikdepartementet biträda med utarbetandet av förteckningar dels över inom landet då brukade släktnamn och dels över namn lämpliga att användas som släktnamn. Arosenius upprättade den förstnämnda förteckningen, innehållande i det närmaste 48 000 släktnamn, vilken 1921 utkom under titeln Sverges familjenamn 1920. Den andra förteckningen, vilken upprättades av Noreen — som tagit initiativet till arbetet genom en skrivelse till departementet i vilken han kritiserat de rådande förhållandena 1 — och Grape, utkom våren 1921 under titeln Svensk Namnbok till vägledning vid val av nya släktnamn och upptog över 15 000 nybildade »namn av svensk prägel». 2 Den 31 december 1919 förordnades professorn Gösta Eberstein att utarbeta förslag till lag om släktnamn och den 10 oktober 1921 avlämnade han sådant, men det föranledde — ehuru en kommande släktnamnslagstiftning omförmäldes i trontalet till 1922 års riksdag — icke lagstiftning i frågan. Vid upprepade tillfällen ha förslag till reformering av namnlagstiftningen framlagts. I den mån dessa förslag berört frågor av familjerättslig natur, komma de att behandlas nedan i den speciella motiveringen. Här skall blott omnämnas, att de i LRiÄ, LRuÄ och LAd intagna namnbestämmelserna 1949 nästan oförändrade överflyttades till föräldrabalkens 5 kap., som alltjämt gäller beträffande barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn. I en vid 1941 års riksdag väckt motion 3 upptogs frågan om åtgärder i syfte att stimulera personer med vanliga sonnamn att förvärva mera egenartade släktnamn. De i detta sammanhang framlagda förslagen föranledde icke någon riksdagens åtgärd. 4 I skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 juli 1944 hemställde riddarhusdirektionen, att arbetet på en svensk namnlag måtte återupptagas, och i skrivelse den 5 december 1946 anhöll kyrkomötet, att en översyn skulle verkställas av gällande föreskrifter angående antagande av släktnamn. Vid 1954 års riksdag väcktes likalydande motioner 5 i båda k a m r a r n a med hemställan bl. a., att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t begära en snar och allsidig utredning om rätten till släktnamn samt att för riksdagen utan dröjsmål framlades förslag till lag om släktnamn. Motionärernas uppfattning 1

Noreen s. 52. Noreen s. 56 f. 1:124. 4 Första lagutskottets uti. nr 17 samt första kammarens prot. 15:57. 6 1:116; 11:151. 2

55 om behovet av en revision av namnlagstiftningen biträddes av utskottet. 1 Emellertid avstyrktes det oaktat framställningen under hänvisning till att initiativ redan tagits till ett nordiskt samarbete på namnrättens område. I enligt härmed avslogo båda kamrarna motionärernas hemställan. 2

1 2

Första lagutskottets uti. nr 23. 1:18:40 d, 11:18:35 d.

DIREKTIVEN FÖR KOMMITTÉN

I y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t för d e n 15 j u n i 1956, d å b e s l u t o m u t r e d n i n g r ö r a n d e r ä t t e n till s l ä k t n a m n och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e f r å g o r f a t t a d e s , a n f ö r d e s t a t s r å d e t och chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t bl. a. följande. Tiden synes nu vara inne att tillsätta en svensk kommitté för utredning av namnrätten. Härigenom skulle jämväl tillmötesgås från dansk sida framförda önskemål. Utredningen bör avse dels den privaträttsliga frågan om ensamrätt till släktnamn dels frågor om förvärv och förlust av rätt till släktnamn enligt familjerättsliga regler, häribiand särskilt frågan om hustrus namn, samt dels de av såväl privaträttsliga som offentligrättsliga hänsyn beroende frågorna, under vilka förutsättningar antagande av nytt släktnamn i administrativ ordning skall få ske. Redan den gjorda översikten ger vid handen, att dessa olika grupper av namnfrågor går i varandra och äger inbördes sammanhang på ett sådant sätt, att det icke låter sig göra att från utredningen undantaga någon av dem. Flera beröringspunkter med rätten till släktnamn äger även frågorna om antagande och ändring av förnamn. I den mån det kräves för uppdraget bör även sådana frågor nu upptagas till utredning. Skulle det härvid visa sig ändamålsenligt, bör utredningen ha befogenhet att även i övrigt överväga hithörande problem och avgiva därav föranledda förslag. Släktnamnet är ofta den grund på vilken varumärkesrätt eller en firmarätt bygger. I stor utsträckning användes såsom varukännetecken eller firma just vederbörande näringsidkares namn. På detta gränsområde mellan namnrätten och rätten till kännetecken, som användes i näring, föreligger flera problem. Den namnrättsliga utredningen synes med hänsyn härtill böra bedrivas i nära samarbete med den pågående utredningen beträffande varumärke och firma. Åtskilligt arbete som redan utförts av denna utredning bör namnrättsutredningen kunna tillgodogöra sig. Den förordade utredningen synes böra bedrivas förutsättningslöst. Dock må några spörsmål nämnas, som bör ägnas särskild uppmärksamhet. I fråga om namnförvärv och namnbyte i administrativ ordning synes åtskilliga frågor böra undersökas. Rätten att antaga nytt släktnamn har för närvarande i regel som förutsättning att vederbörande icke redan är b ä r a r e av ett »egenartat» namn. I administrativ praxis har detta begrepp i stort sett fått den innebörden, att alla namn som icke slutar på son eller dotter ansetts egenartade, även sådana som är nära nog lika allmänt förekommande som son-namnen. Det bör prövas, om nämnda begrepp även framdeles skall vara vägledande vid namnändring och om det i så fall bör erhålla en annan innebörd. Likaså bör övervägas, huruvida mindre restriktiva regler än för närvarande kan uppställas beträffande antagande av nytt namn för sådana personer, som redan bär egenartade släktnamn, och för rätten att upptaga namn som tidigare burits i släkten. Den språkliga prövningen av nya släktnamn har nyligen varit föremål för översyn av 1952 års släktnamnskommitté. Med hänsyn härtill synes nu knappast vara anledning att ånyo upptaga hithörande problem. Emellertid bör den förordade

57 utredningen icke vara förhindrad att taga ställning även till dylika frågor i den mån de äger särskilt samband med uppdraget i övrigt. vad härefter angår de familjerättsliga reglerna för förvärv av släktnamn lämnar aessa i vissa fall utrymme för den enskilde att välja mellan två eller flera namn. Här synes böra undersökas i vad mån reglerna angående valrätt kan utvidgas, varvid särskild uppmärksamhet bör ägnas frågan om hustrus rätt att under äktenskapet bibehålla ett tidigare buret namn och barns rätt att antaga faderns eller moderns namn. Vad eljest beträffar den materiella namnrätten, d. v. s. den enskildes ensamrätt till det egna namnet, är det vissa frågor som här träder i förgrunden. I somliga fall kan kollisioner tänkas uppkomma utan att namnrätt förvärvats enligt familjerättens regler eller på grund av administrativt beslut, t. ex. då ett namn h a r gammal hävd eller namnbäraren inflyttar till riket eller naturaliseras. Det bör undersökas om regler kan uppställas för lösandet av sådana kollisioner. Utredningen synes vidare böra pröva om utlänning i andra fall än nyss sagts under vissa förutsättningar kan göra anspråk på skydd för sitt namn här i riket. Särskilt bör övervägas, huruvida ett dylikt skydd bör gälla till förmån för medborgare i övriga nordiska länder och om, på motsvarande sätt, svensk medborgare bör äga ett skydd för sitt namn i de nordiska grannländerna. Det är möjligt att sistberörda frågor bör lösas genom en konvention mellan de nordiska länderna. Namnrätten i vidare bemärkelse är icke inskränkt till bärare av släktnamn. Såsom subjekt för namnrätt kan även tänkas brukare av pseudonym, signatur, artistnamn och liknande, liksom namnrätt kan tillkomma också juridiska personer, t. ex. stiftelser och ideella föreningar. Ofta har emellertid ideella föreningars benämning mera gemensamt med firma än med namn i egentlig mening och hör därför mera samman med varumärkes- och firmautredningen. Här föreligger alltså ytterligare ett problem på gränsen mellan de båda utredningarna, som bör behandlas i samråd dem emellan. En angränsande fråga, som endast ofullständigt blivit löst i svensk rätt, är skydd för namnet på periodisk skrift eller annan tryckt skrift. Uppenbarligen är icke alla namn av den beskaffenhet, att de kan komma i åtnjutande av fullt namnskydd. Allmänt burna namn utan varje särprägel torde blott kunna få ett partiellt skydd. Härvid blir det förut berörda kravet på »egenart» hos namnet och innebörden av detta krav av betydelse. I fråga om innehållet i den enskildes namnrätt till sitt namn bör undersökas mot vilka former av intrång den skall kunna göras gällande eller med andra ord om del nu gällande skyddet mot namnets användande som släktnamn eller som varumärke eller firma bör utsträckas till att avse varje obehörigt användande av namnet, exempelvis även som pseudonym, signatur, artistnamn eller liknande. Vid bifall till talan om intrång i namnrätt har hittills förbud meddelats svaranden att vidare använda namnet. Undersökas bör om förbudssanktionen lämpligen kan förbindas med ersättning för vållad skada, eventuellt även sådan av ideell art, och i vissa fall med straff, samt huruvida förbud mot särskilda former av namnets begagnande av obehörig bör förutsätta att den berättigade kan styrka sig ha förfång därav. En viktig men svårlöst fråga, som uppstår redan på det administrativa planet, rör likhetsprövningen mellan släktnamn. I samband med undersökningen av detta problem bör det utredas i vad mån den namnbeviljande myndigheten vid sin prövning skall beakta eventuella kollisioner mellan släktnamn och andra kännetecken, till vilka en enskild rätt kan förefinnas. Uppenbart är nämligen att innehavare av varumärke, firma, pseudoym, signatur eller artistnamn kan ha olägenhet av att någon antager ett släktnamn som så liknar kännetecknet i fråga att det kan för-

58 växlas därmed. Det förtjänar prövas, om icke ett allmänt förväxlingsskydd liknande det som redan gäller inom varumärkes- och firmarätten bör ha visst utrymme även i namnrätten. En central fråga är, i vad mån den som anser sin rätt ha blivit kränkt genom annans antagande av släktnamn i administrativ väg, skall äga att inför domstol eller hos myndighet påfordra, att namnmyndighetens beslut upphäves. Därest en sådan befogenhet finnes böra lagfästas, bör ävenledes övervägas om viss preklusionstid bör stadgas, inom vilken talan senast skall ha anställts. I visst sammanhang med frågan om talan mot namnmyndighetens beslut att medgiva antagande av släktnamn står spörsmålet, om ett uppbudsförfarande i namnärenden bör införas. Vid ett dylikt förfarande skulle ansökningar om antagande av nytt namn kungöras viss tid före avgörandet för att den vars rätt kan vara berörd skall kunna framställa invändning medan ärendet alltjämt är under myndighetens prövning. Statistiska centralbyråns beslut i ärende angående antagande av nytt släktnamn kan icke överklagas. Det synes emellertid böra prövas, om icke dylika frågor genom besvär skall kunna upptagas i högre instans.

VISSA GRUNDLINJER I KOMMITTÉNS FÖRSLAG

I. Inledning

Såsom framgår av den historiska översikten finnas bestämmelser om släktnamn i vårt land dels i släktnamnsförordningen av 1901, som anger de förhållanden, under vilka nytt släktnamn må antecknas i kyrkobok, och formerna för godkännande av nytt släktnamn, dels i giftermålsbalken och föräldrabalken, vilka reglera hustrus respektive barns och adoptivbarns förvärv (och i vissa fall förlust) av släktnamn. I den mån frågor rörande förnamn äro lagligt reglerade återfinnas bestämmelserna härom i folkbokföringsförordningen av 1946.1 Redan i riksdagsskrivelsen den 7 maj 1898 förutsattes att bestämmelser av civillags natur vore av nöden. Som ovan framhållits kommo de av riksdagens framställning föranledda bestämmelserna att utformas som komplement till reglerna om kyrkobokföring och i den mån en ensamrätt till släktnamn infördes, blev denna därför endast av administrativ natur. De familjerättsliga bestämmelser, som tillskapades åren 1917—1920, fingo däremot karaktären av materiell rätt. Då Eberstein 1921 framlade sitt förslag till lag om släktnamn, fann han att sistnämnda namnbestämmelser icke borde utbrytas ur den familjerättsliga lagstiftningen, varför den nya namnlagen enligt hans mening skulle innehålla regler om erhållande av släktnamn efter ansökan samt bestämmelser om materiell namnrätt. Emellertid tvingades han genom denna uppdelning icke endast att i namnlagen hänvisa till de familjerättsliga bestämmelserna utan även att i lagen upptaga regler, vilka ägde nära förbindelse med de familj erättsliga, såsom i fråga om hustrus möjlighet att efter giftermålet bibehålla sitt eget släktnamn. Kommittén finner det såväl av lagtekniska skäl som för att underlätta förståelsen och en konsekvent tillämpning av lagföreskrifterna lämpligt att inom ramen av en och samma lag sammanföra alla bestämmelser, som ha med personnamn i egentlig mening att göra, dock att erforderliga tillämpningsföreskrifter kunna utfärdas i form av kungörelse. I enlighet härmed har kommittén i föreliggande förslag till lag behandlat frågorna om namnrätt och namnplikt, om förvärv av släktnamn — såväl familjerättsliga som administrativa — om förlust av släktnamn samt om förnamn.

1 Jfr också lag den 20 december 1946 om tillägg till kap. 3 kyrkolagen.

60 II. Namnrätt

och

namnplikt

Allmänna synpunkter Begreppet namnrätt kan brukas dels i en objektiv betydelse, nämligen om den del av rättssystemet, som innehåller reglerna om n a m n — förvärv, förlust, rättsskydd m. m. — dels i en subjektiv mening, nämligen om rätt till släktnamn. 1 Som korresponderande till namnrätten i den senare meningen framstår namnplikten. Frågan inom vilken juridisk disciplin den objektiva namnrätten hör hemma har varit och är väl delvis ännu föremål för diskussion; förvaltningsrätten, sakrätten, immaterialrätten, familjerätten och den s. k. personrätten ha alla haft sina anhängare. 2 Någon betydelse ur lagstiftningssynpunkt kan kommittén icke tillmäta detta spörsmål om vetenskaplig systematik, ty det avgörande blir, hur namnrätten lagtekniskt utformas och vilken rättslig natur den därmed tillerkännes. Emellertid torde en orientering om de uppfattningar som hävdats angående namnets natur vara av betydelse för ett klarläggande av de frågekomplex, som lagstiftaren har att taga ställning till. Inom doktrinen 3 har under det senaste seklet rått stor oenighet om namnets rättsliga natur. Enstaka författare ha ansett att namnet över huvud taget saknar plats i rättssystemet, enär dess uppkomst och förhandenvaro allenast har konventionell betydelse. En annan meningsriktning har hävdat, att namnets funktion som individualiseringsmedel gör det till en rent offentligrättslig angelägenhet, där utrymme icke lämnas för några den enskildes intressen. Slutligen finnes en grupp författare — den största — som menar, att namnet bör anses vara av privaträttslig natur och att därför i lagstiftningen den enskildes synpunkter skola tillgodoses jämsides med det offentligrättsliga intresset av en fast namnordning. Enligt den offentligrättsliga teorin saknar namnet betydelse utom för de direkta samhälleliga relationerna; det är samhället, som har intresse av att en fast namnordning upprätthålles, och frågan är därför en rent förvaltningsrättslig angelägenhet. Teorin har framför allt hävdats inom den tyska doktrinen (Hermann, Gerber, Stobbe och Ihering). 4 Inom den franska teorin har Planiol gjort gällande att namnet är »une institution de police civile» 5 samt att namnet för bäraren mera är en skyldighet än en rätt. 6 För anhängare av den offentligrättsliga teorin är namnplikten det väsentliga; 1 2

Borum s. 176 och Knoph s. 370.

Lundh s. 47. 3 Lundh s. 47 ff. 4 Lundh s. 49. 5 Planiol & Ripert s. 106. 6 a.a. s. 123.

61 skulle ett hävdande av namnplikten medföra, att privata intressen komma att tillgodoses, är detta en av lagstiftaren icke eftersträvad konsekvens av den offentligrättsliga regeln. De författare, som hävda privaträtt till namn, grunda sin mening på mycket olika uppfattningar av namnets karaktär. Tidigast kom den ståndpunkten till synes, att namnet vore föremål för bärarens äganderätt. Den inskränkning i den fria dispositionsrätten över namnet, som även av dessa författare måste accepteras utifrån samhälleliga synpunkter, jämställdes med de inskränkningar som erkännas jämväl i fråga om äganderätten i övrigt. Särskilt inom fransk praxis vunno dessa synpunkter beaktande. Stundom mildras äganderättssynpunkten därhän att man talar om en äganderätt sui generis för att markera, att det icke är möjligt att jämställa namnet med andra objekt för äganderätt. Det var framför allt ur sistnämnda synpunkt som denna teori angreps; m a n kunde icke förfoga över namnet såsom över ett objekt. Bland dem som sålunda kritiserat den ursprungliga äganderättsteorin är Eberstein, 1 vilken hävdat att teorin lett till att man icke tagit hänsyn till namnets egentliga funktion som individualiseringsmedel. Andra forskare betrakta namnet såsom en del av den personliga rättssfären och behandla det med utgångspunkt från de uppfattningar, vilka pläga sammanfattas som individual- eller personlighetsteorierna. 2 Den förstnämnda av dessa teorier har hävdats framför allt av Kohler, som uttrycker saken så, att icke namnet är föremål för rätten utan personen i den mån han kan fordra, att annan icke begagnar sig av något medel som k a n leda till förväxling dem emellan.» Det andra stora namnet är Gierke 4 som utbyter Kohlers individualteori med en särskild personlighetsteori, varunder han för rätt till liv och lem, frihet, ära samt vissa särskilda förhållanden såsom stånd, hemvist, sysselsättning, namn och kännetecken. I sin 1928 utgivna avhandling »Navneplikt og Navneret» har Lundh vänt sig mot privaträttsteorierna och hävdat, att det är samhällets individualiseringsbehov och icke individens subjektiva rätt som behärskar namnproblemet. För Lundh framstår därför namnplikten som det primära. Detta leder emellertid icke till att han förnekar de subjektiva synpunkterna, men han framhåller, att dessa kunna tillgodoses endast om de icke korsa samhällets intressen. Eberstein har kritiserat dessa tankegångar utifrån de teorier som han själv tidigare framlagt. 5 Han påpekar, liksom sedermera Knoph och Rorum, att det väl är riktigt, att namnets funktion som individualiseringsmedel ger det en plats i den offentliga rätten men att det samtidigt ej kan förnekas, 1

Bidrag s. 8. Lundh s. 54. Kohler s. 77. 4 Gierke s. 702 ff.; se särskilt s. 717 f. 5 S v J T 1929 — omtr. i Om skydd. 2 3

62 att åtskilliga högst privata intressen finnas, som kunna och böra tillgodoses alldeles oberoende av det offentliga intresset. 1 I själva verket är det så att det offentliga och det privata intresset merendels sammanfalla och detta är anledningen till att mången gång ett ur privaträttslig synpunkt tillfredsställande resultat till synes framträder som allenast en funktion av den offentliga rätten. Såsom exempel på att de privata synpunkterna måste tillerkännas en självständig betydelse anför Eberstein (liksom Rorum), att det är otänkbart att det allmänna skulle kunna tvinga ett styvbarn att antaga styvfaderns n a m n — däremot bör det allmänna tillåta ett sådant förfarande där de berörda parterna äro ense därom. Knoph har livligt understött Ebersteins synpunkter (bl. a. under kritik av Lundh 2 ) samt framhållit, att namnrätten som subjektiv rätt har »et sserpreget utseende» 3 och därför inte kan inpassas i någon stel systematik. 4 Knoph anser dock, liksom Eberstein, att namnrätten närmast hör till immaterialrätten.

Gällande s v e n s k rätt Möjligheten att förvärva släktnamn synes, i varje fall formellt, ha varit i stort sett obegränsad före 1902. Det har då ej funnits behov av regler, som tillförsäkrade medborgarna rätt att förvärva visst n a m n t. ex. rätt för barn i äktenskap att förvärva faderns namn. Emellertid ha släktnamn funnits och uppenbarligen grundats på en sed, enligt vilken avkomlingar erhöllo samma namn som föräldrarna eller någon av dem. Frågan huruvida denna sed anknöt till gällande rättsregler om förhållandet mellan föräldrar och barn torde icke kunna besvaras. Rehov av lagbestämmelser om barns förvärv av släktnamn blev ett praktiskt problem efter 1901 och bestämmelser därom tillkommo genom lagstiftningen om barn under åren 1917—1920. De återfinnas numera i 5 kap. FB. Genom dessa stadganden har man avsett att tillgodose det offentliga intresset av att icke någon saknar släktnamn, men detta förhållande får icke skymma det faktum, att man samtidigt tillgodosett den enskildes intresse av rätt till visst namn. Man torde kunna säga att en ovillkorlig rätt till släktnamn nu tillkommer envar som födes som svensk medborgare och vars börd är känd; inomäktenskapligt barn har rätt till faderns släktnamn och utomäktenskapligt barn har — i regel — rätt till moderns släktnamn såsom ogift. Även andra familjerättsliga förhållanden än börd medföra namnrätt; sålunda har adoptivbarn rätt till adoptantens släktnamn (5: 3 FB) och hustru rätt till mannens släktnamn ( 5 : 15 GB). Frågan om rätt att behålla ett lagligen förvärvat n a m n är styvmoderligt behandlad i den svenska lagstiftningen. Av bestämmelserna om barns för1 2 8

Eberstein a.a. s. 107, Knoph s. 16, 372, 379 ff. och Borum s. 180. Knoph s. 373 not 3. a.a. s. 372. * a.a. s. 16.

63 värv av släktnamn framgår att barnets status är avgörande för rätten till namnet. I samtliga fall säger FB att barnet (i äktenskap respektive utom äktenskap) »erhåller» visst namn. Härav torde få dragas den slutsatsen att barnet, om det visas sakna de presumerade bördsegenskaperna, förlorar det namn som det erhållit. Av 5: 3 FB framgår klart, att adoptivbarn äger ovillkorlig rätt att behålla genom adoptionen förvärvat släktnamn endast så länge adoptivförhållandet består. Hustru åter äger även såsom änka eller frånskild rätt till mannens namn, medan i vissa fall av återgång i äktenskap mannen har möjlighet att beröva henne denna rätt. När det gäller ensamrätt till namn innehåller svensk rätt icke entydiga bestämmelser. Den i 1626 års riddarhusordning upptagna föreskriften att »ingen» fick antaga annan släkts namn eller vapen var till sin ordalydelse — »och konfundere i så måtto ätterna» — en ordningsföreskrift av offentligrättslig karaktär. Tillägget »utan den behålle tillnamnet, som det först haver upptagit» kan emellertid ses ur två synvinklar; det kan betraktas som ett komplement till ordningsföreskriften för lösande av uppkomna konflikter inom adeln, men det kan ock bedömas såsom innefattande en prioritetsrätt till namnet i förhållande till envar. Problemet torde vid den tiden icke ha varit aktuellt, eftersom frågan om släktnamn utanför adelskretsen saknade betydelse. Ej heller torde frågan, huruvida »ingen» skall tolkas som »ingen adelsman» eller som åsyftande »ingen svensk undersåte», kunna definitivt lösas. I den kungliga resolutionen av 1682 och det kungliga brevet av 1705 riktades däremot uppmärksamheten på de ofrälse och samma är förhållandet i cirkulärbreven av 1752 och 1762 samt det kungliga brevet av 1767.1 Frågan om innebörden av dessa olika stadganden kom första gången under rättslig prövning i ett mål angående namnet Gyllensvärd, som den 1 februari 1918 avgjordes av Svea hovrätt. 2 Hovrätten tillerkände därvid den adliga ätten ensamrätt till namnet. Genom domar 1929 (NJA 1929 s. 283: Lindencrona, och 297: Bildt), 1940 (NJA 1940 s. 648: Lagercrantz) samt 1958 (NJA 1958 s. 617: Åkerhielm) har frågan om rätt till adligt n a m n avgjorts av högsta domstolen. I fallet Lindencrona konstaterade högsta domstolens majoritet att ätten Lindencronas stamfader vid adlandet 1719 erhöll detta namn samt att mannen till en av svarandena 1894 enligt ett i allmänna tidningarna gjort tillkännagivande antagit samma namn, varefter majoriteten uttalade: »Av p. 23 i riddarhusordningen d. 6 juni 1626, jämförd med resolutionen på ridderskapets och adelns besvär d. 23 dec. 1682 p. 23, ävensom åtskilliga andra under 1600- och 1700-talen utfärdade författningar jämte övriga i målet åberopade handlingar från nämnda tid framgår, att enligt den då rådande rättsuppfattningen förlänandet av adligt stånd och värdighet såtillvida för 1 2

Se ovan s. 47. SvJT 1918 s. 49.

64 ättens medlemmar medförde en uteslutande rätt till begagnande av det i samband med adlandet ätten tillerkända namnet, att det icke var annan tillåtet därefter antaga samma namn, en rätt som dock torde hava k u n n a t göras gällande allenast i det fall att namnet kunde anses såsom egenartat. Den sålunda under omförmälda tid gällande ensamrätten till adligt ättenamn har icke sedermera uttryckligen upphävts och kan ej heller anses eljest hava upphört.» På grund härav och då namnet Lindencrona vore egenartat fann majoriteten svarandena sakna rätt att bruka namnet. Ätten Bildts stamfader i Sverige bar namnet redan som dansk adelsman då han 1664 introducerades på svenska riddarhuset, under det att den person från vilka svarandena härledde namnet »i strid mot gällande föreskrifter» tilldelats namnet 1844 i samband med hans antagande i krigstjänst. Domen var likalydande med den beträffande namnet Lindencrona; dock att det anmärktes, att introduktionen på riddarhuset under angivna omständigheter vore att jämställa med förlänandet av adligt stånd och värdighet. I fallet Lagercrantz fastställde en enhällig högsta domstol hovrättens dom, som hade överensstämmande motivering med den ovan citerade beträffande Lindencrona; jämväl i fallet Lagercrantz hade stamfadern i sköldebrevet erhållit namnet. Denna praxis konfirmerades slutligen i fallet Åkerhielm. I dessa fall har alltså den omständigheten, att namnet erhållits vid adlandet respektive burits vid introduktionen ansetts såtillvida medföra uteslutande rätt för ättens medlemmar att begagna namnet, att det icke var annan tillåtet att antaga samma namn, dock att rätten kunde göras gällande allenast i det fall att namnet vore att anse som egenartat. 1 I förarbetena till SIF fanns som ovan framhållits angivet, att »släktnamn av mera egenartad beskaffenhet» avsågs vara detsamma som icke-sonnamn samt sonnamn vilket byggts på ovanligt förnamn. Regeringsrätten kom i sina avgöranden fram till samma tolkning av termen och då målen angående Lindencrona och Rildt avgjordes 1929 var dess praxis härutinnan helt klar. 2 Det skydd, som SIF tillerkänner egenartade släktnamn består däri, att såsom nytt släktnamn ej må godkännas »namn som, såvitt känt är, bäres av annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet». Bestämmelsen innefattade således ursprungligen ett administrativt skydd för icke-sonnamnen och — möjligen — vissa sonnamn. Denna begränsning av det administrativa skyddet var troligen föranledd av att man av hänsyn till det rådande namnskicket var nödsakad att hålla den i § 1 punkt 3 SIF (nuvarande lydelsen) angivna vägen för släktnamnsförvärv öppen d. v. s. att tillåta patronymikons omvandling till släktnamn. Eftersom sonnamnen ställdes till fritt förfogande för sådan släktnamnsbildning, kunde de ej undan1 Det bör dock här påpekas att vid tillkomsten av 1626 års riddarhusordning, vilken åberopas i 1929 och 1940 års fall, det ännu icke var brukligt att i sköldebreven intaga något särskilt namn för den adlade; det ankom i regel på honom själv att eventuellt antaga nytt namn. 2 Jfr bl. a. BÅ 1910 not E 47, 1912 not E 164 och 1916 s. 203.

65 tagas i annat sammanhang. Emellertid har en senare administrativ praxis 1 övergivit denna linje; numera anses alltid hinder föreligga att godkänna släktnamn, som redan existerar, vare sig detta är ett icke-sonnamn eller ett sonnamn — vanligt eller ovanligt. Enär endast ett i kyrkobok antecknat släktnamn kan tillerkännas karaktären av verkligt släktnamn och SIF reglerar de fall, då antaget nytt sådant namn må antecknas, får SIF nu — med det undantag som alltjämt betingas av § 1 punkt 3 — sägas innefatta ett fullständigt administrativt skydd för alla släktnamn. En annan fråga är vilken namnrätt en person förvärvar genom att få nytt släktnamn för sig godkänt. Kan hans rätt angripas, om annan redan tidigare förvärvat samma n a m n ? Detta spörsmål besvaras icke i SIF utan måste lösas av domstol med stöd av allmänna rättsprinciper. Två av de i 1929 års fall deltagande justitieråden ha yttrat sig i denna sak; Köersner 2 tillmätte icke namnmyndighetens avgörande betydelse för namnrätten, medan Sundberg 3 hävdade, att om namnet godkänts och därefter kyrkobokförts förvärvet var oantastligt. Något avgörande i högsta instans föreligger icke på denna punkt, men från 1936 och 1946 föreligga domar, vilka utgå ifrån att namnhavare med äldre n a m n r ä t t principiellt äger få namnmyndighetens avgörande prövat av domstol. 4 Inom svensk doktrin ha namnrättsfrågorna behandlats framför allt av Eberstein. Redan i sin gradualavhandling 19095 uttalade han, att stöd för antagande av en privaträtt till namn funnes i varumärkeslagens och firmalagens stadganden; vid tidpunkten för dessa lagars tillkomst funnes icke någon lagbestämmelse om namn men det oaktat förutsattes i varumärkeslagen, att näringsidkare hade en uteslutande rätt att som varumärke begagna sitt namn. Firmalagen sade, att ingen finge obehörigen i sin firma intaga annans namn och föreskrev dessutom, att ny innehavare av äldre rörelse finge i fortsättningen i firman behålla den föregående innehavarens namn endast med dennes medgivande. Eberstein har utvecklat sina synpunkter på frågan, förutom i motiven till lagförslaget 1921,° i ett flertal uppsatser. Varumärkes- och firmautredningen, i vilken Eberstein är ordförande, har i sitt 1958 avgivna betänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10) uttalat, att den r ä k n a r med att en privaträttslig ensamrätt även till icke adligt släktnamn får anses vara för handen. 7 Sammanfattningsvis kan beträffande nu gällande rätt sägas följande. För den som födes såsom svensk medborgare föreligger en rätt till faders eller 1

Se ovan s. 45 samt Svensk namnbok 1954 s. 13.] TfB 1929 s. 532. TfB 1929 s. 407. 4 N J A 1936 s. 221: Pauli; Svea hovrätts dom den 5 november 1946: Brandeborg, omnämnd bl. a. hos Westerberg s. 243. I båda fallen berättigades den yngre namnhavaren, vilken erhållit namnmyndighetens godkännande, att behålla namnet. 5 Eberstein: Bidrag s. 36 ff. 6 S. 46 ff. 7 S. 226. 2

5—907382

66 moders släktnamn. En motsvarande rätt till visst släktnamn tillkommer adoptivbarn och hustru. Den som på familjerättslig grundval förvärvat släktnamn äger i allmänhet behålla detta så länge den familjerättsliga status, på vilken förvärvet grundats, består, stundom även därefter. Beträffande ensamrätt till släktnamn samt rätt för den, som efter ansökan hos namnmyndigheten förvärvat namn, att behålla detta oavsett annans äldre namnrätt råda delade meningar utom såvitt gäller vissa adliga namn.

Någon allmän bestämmelse om namnplikt finnes icke. I realiteten föreligger i en mångfald av livets skiften dock en sådan plikt betingad av dels samhällets krav på att kunna identifiera medborgarna och dels dessas oförmåga att kunna lagligen identifiera sig annat än under rätt namn. Det må sålunda till en början erinras om att åtskilliga brottstyper, såsom förfalskningsbrott, bedrägeribrott och brott mot sanningsplikten (osant intygande o. dyl.) äro konstruerade mot bakgrund av den uppfattningen, att medborgaren bör uppträda under sitt rätta namn. Även om namnfrågan icke alltid är avgörande i dessa fall, kan det sägas att uppgivande av felaktigt n a m n regelmässigt utgör ett indicium på brottslig avsikt. I vissa specialförfattningar — t. ex. hotellstadgan och utlänningslagen — stadgas straff för den, som uppger oriktigt n a m n i anmälningar och dylikt, varvid det i regel är fråga om en föreskrift, som direkt ålägger vederbörande en namnplikt. Inom processrätten föreligger en form av namnplikt för den som på sannolika skäl misstankes för brott; oavsett brottets karaktär k a n han gripas, anhållas eller häktas, om han är okänd och vägrar uppge sitt namn eller uppger uppenbart oriktigt namn. En likartad bestämmelse finnes i lösdrivarlagen. Endast i undantagsfall kan man i fråga om de anförda exemplen tala om en namnplikt i verklig mening, men det anförda ger vid handen att så snart samhället har intresse av att kunna identifiera medborgaren en bestämmelse skapas i syfte att tvinga fram dennes rätta namn. Ett sådant tvång föreligger icke, då det gäller enskild handel och vandel. Emellertid må det framhållas, att åtskilliga av det dagliga livets åtgärder äro förknippade med en persons borgerliga identitet: en person som söker sin rätt hos samhällets organ, som begagnar sig av verks och myndigheters tjänster, som har bankeller andra affärsförbindelser, måste räkna med att kunna identifiera sig under sitt rätta namn. Det tvång han därvid är utsatt för är visserligen av annan art än en namnpliktssanktion; kommittén har dock velat påpeka dessa förhållanden för att visa, att medborgarna i många stycken med nödvändighet redan äro underkastade sådana krav, vilka härflyta ur en underförstådd generell namnplikt.

67 Ebersteins förslag Det första försöket att lagstiftningsvägen tillskapa en allmän namnrätt och en däremot svarande namnplikt gjordes av Eberstein 1921. I motiven till det då framlagda förslaget uttalade han, att det stadium inom rättsvetenskapen vore övervunnet, då man betraktade släktnamnet såsom ett för privaträtten främmande och endast i den offentliga rätten hemmahörande ämne. 1 Den principala frågan vore icke längre, huruvida det existerade en den enskildes rätt till namnet utan av vilket innehåll och vilken natur denna rätt vore. Eftersom de familjerättsliga namnbestämmelserna och de i förslaget upptagna bestämmelserna om andra förvärv av släktnamn reglerade de omständigheter, under vilka rätten till släktnamn borde utgöra hinder för annan att »antaga» samma namn, vore det blott frågan i vilken mån den namnberättigade borde äga förhindra annan att »använda» namnet, som kunde bli föremål för särskilt bedömande. Till utgångspunkt för diskussionen h u r u en privat namnrätt lämpligen borde utformas, tog Eberstein två i utländsk lagstiftning tillämpade principer. Enligt den ena av dessa bör m a n giva den namnberättigade talerätt allenast då hans namn obehörigen brukas på ett sådant sätt, att det kränker hans intresse. Den andra principen utgår från en mera offentligrättslig ståndpunkt och leder till, att man stadgar påföljd för envar, vilken som släktnamn begagnar annat namn än det som rätteligen tillkommer honom. Han påvisade, att principerna kunde komma i motsättning till varandra, och fann att en svensk lagstiftning borde taga hänsyn till båda. Vidare framhöll han möjligheterna för kollision med annans firma och varumärke. I sitt utformade förslag upptog h a n först i 4 § ett administrativt skydd som utgjorde en utbyggnad av SlF:s regler. Såsom hinder för godkännande av släktnamn angavs icke blott redan i bruk varande släktnamn utan även vissa som ej längre voro i bruk samt »annans registrerade firma eller varumärke, eller annans allmänt kända pseudonym». Det är att observera, att Eberstein icke gjorde någon begränsning till egenartade namn utan avsåg, såsom det sades i specialmotiveringen, att låta samtliga i bruk varande namn »komma i åtnjutande av rättsskydd». Detta rörde alltså den administrativa regleringen. Det privata rättsskyddet i egentlig (materiell) mening tillgodosåg Eberstein i två §§ under rubriken Om skydd för släktnamn, av vilka den första tog sikte på de fall, då någon vill angripa namn, som godkänts av namnmyndigheten, under det att den andra behandlade påföljder för »brott» mot namnrätt och namnplikt. Förstnämnda stadgande (10 §) hade i hithörande delar följande lydelse: »Förmenar någon, att beslut om godkännande av släktnamn skett honom till förfång, må han inom natt och år från det kungörelse om beslutet blivit i allmänna tidningar infört vid domstol föra 1

S. 46 ff.

68 talan om beslutets upphävande». Som mönster för §:n hade stått den del av 10 § 1884 års varumärkeslag, vari stadgas, att den som förmenar att registrering av varumärke skett honom till förfång äger att vid domstol påfordra registreringens upphävande. Det godkännande som skulle kunna angripas »kan hava berott på ett förbiseende, framkallat exempelvis av svårigheten att överblicka alla möjligheter till förvillande likhet med de redan existerande släktnamnen, men det kan också hava sin grund i att namnmyndigheten ansett förvillande likhet mellan de båda namnen icke föreligga». 1 Rätt att angripa godkännandet hade i princip envar som ansåg att detsamma lett honom till förfång, men lagrummet syftade naturligen i första hand på dem, vilkas intressen i administrativ väg tillgodosågos i förslagets 4 §, d. v. s. vilkas släktnamn, varumärke, firma eller pseudonym kunde förväxlas med det godkända namnet. Å andra sidan nöjde Eberstein sig icke med att såsom villkor uppställa, att det godkända namnet formellt kunde leda till förväxling med dessa företeelser, utan han fann nödvändigt, att förfång skulle visas föreligga. Han påpekade slutligen att det icke vore lämpligt — med hänsyn till namnets centrala betydelse för dess bärare — att lämna talerätten öppen under obegränsad tid såsom i fråga om varumärken. Den andra bestämmelsen under ovannämnda rubrik (11 §) tog sikte på fall av »brott» mot namnplikt och namnrätt. Där stadgades straff 1. för den, som bestrede annan persons rätt till släktnamn, 2. för den, som såsom sitt släktnamn obehörigen använde annat namn än sitt eget samt 3. för den, som eljest obehörigen använde sådant namn, som han bort veta vara annans släktnamn, eller som lätt kunde förväxlas med dylikt namn. Den första punkten avsåg de fall, då en person s. a. s. vägrade erkänna annans rätt till visst släktnamn såsom då en mans släktingar vägrade acceptera, att mannens trolovningsbarn ägde bära hans släktnamn. I fråga om de båda andra punkterna hade en uppdelning skett med hänsyn till skillnaden mellan det offentliga och det privata intresset; då det offentliga intresset skulle tillgodoses, punkt 2., gjorde nämligen §:n ingen inskränkning i allmänne åklagarens åtalsrätt medan brottet enligt punkt 3. konstruerats som angivelsebrott. 2 Den principiella skillnaden mellan de båda typerna låg i orden »såsom sitt släktnamn»; då någon på sådant sätt obehörigen använde annat namn än sitt eget (vilket ej behövde innebära att det tillkom annan; det kunde vara ett nytt namn) ansågs han ha kommit i konflikt med det offentligrättsliga intresset av en fast namnordning och detta betraktades av Eberstein såsom ett brott mot namnplikten. Om han »eljest obehörigen» — d. v. s. såsom beteckning på vad som helst, om blott begagnandet kunde anses obehörigt — använde någon annans släktnamn, ansågs han ha kränkt det privata intresset; dock under betingelsen att han var i ond tro — att »han bort veta» att namnet var annans släktnamn. 1 2

S. 89. I förslagets text är förhållandet det omvända men det beror på ett uppenbart tryckfel.

69 Den utvidgning av det administrativa skyddet som Eberstein föreslog utgjorde principiellt icke någon nyhet. Däremot innebar hans förslag i övrigt ett radikalt försök att dels tillskapa en allmän namnplikt och dels skydda de existerande släktnamnen mot intrång. Eberstein tog dock icke upp den fråga, som sedermera blev av central betydelse i rättsfallen 1929 — problemet om företrädesrätt till namn. Man får därför förutsätta att han avsåg att med den nya lagen avskära diskussionen på denna punkt och att alltså de, som vid lagens ikraftträdande förvärvat släktnamn, därefter — möjligen med det undantag som föranleddes av en av honom föreslagen preskriptionsregel — skulle vara skyddade i sina förvärv. Avsaknaden av övergångsbestämmelser i förslaget ger ett sådant intryck.

Utländsk rätt Enligt den danska lagen om namnförändring den 22 april 1904 grundas namnrätten på en förteckning över skyddade namn — »forbeholdte navne». Den som önskade få sitt släktnamn upptaget i förteckningen skulle i samband med lagens ikraftträdande — före den 1 juli 1905 — skriftligen göra anmälan därom; därefter skola nya namn som vederbörligen godkännas införas i förteckningen, och dessa namn kunna sedan icke godkännas som nya släktnamn för andra. Har ett släktnamn godkänts, kan äldre namnrättshavare icke få godkännandet prövat av domstol med mindre det visas, att formellt fel eller ett grovt fel i den sakliga bedömningen därvid förelupit. 1 Emellertid är namnhavare skyddad mot annans obehöriga (uberettiget) bruk av hans namn. 2 Denna namnrätt erhåller sin sanktion genom att den som begagnar ett honom icke rätteligen tillkommande släktnamn såsom sitt straffas med böter (§ 8). ;i Genom denna bestämmelse hävdas tillika en generell namnplikt. Frågan om den enskildes rätt eller plikt att förvärva visst släktnamn är i den danska lagstiftningen uttryckligen besvarad endast såvitt angår barn utom äktenskap. Enligt lag den 7 maj 1937 har sådant barn »ret til at få tillagt enten moderens eller — hvis faderskabet er fastslået — faderens familienavn». Lagen om namnförändring får dock sägas utgå ifrån att barn i äktenskap förvärvar faderns n a m n och att hustrun regelmässigt förvärvar mannens. Den norska lagen om personnamn den 9 februari 1923 bygger i mycket på Ebersteins förslag från 1921, 4 men i fråga om den privata namnrätten h a r den sina rötter i norsk rättspraxis. Genom en dom 1896 av höiesteret hade sålunda redan före lagens tillkomst släktnamn tillerkänts skydd mot 1

Lunoe s. 104 ff. Vinding Kruse; Lunoe s. 130 ff. 3 Jfr Ebersteins förslag 11 § punkt 2. 4 Lundh s. 40. 2

70 obehörigt intrång. 1 Vill någon förvärva ett släktnamn, som redan bäres av annan, kan »bevilling» härtill meddelas honom endast om samtycke föreligger från den tidigare namnhavaren (§ 9). Sådant administrativt skydd föreligger visserligen icke i fråga om n a m n som hör till »de mer utbredte», men å andra sidan anses »bevilling» av offentligrättsliga skäl i allmänhet ej böra lämnas för sådant n a m n (§ 8). I anslutning till § 9 stadgar § 15 rätt för den, som anser, att en släktnamns»bevilling» kränker hans rätt till namn, att inom tre år genom talan inför domstol göra sin rätt gällande. Namnplikten är i den norska lagens § 20 formulerad så att ingen utan »hjemmel» i lagen må ändra sitt namn eller antaga namn, och straff för den som handlar i strid med denna bestämmelse stadgas i strafflagens § 337. »Antaga» skall i detta sammanhang tolkas i vidaste bemärkelse och innefattar varje brukande av namn, som ej lagligen tillkommer någon. Därmed kunna dessa bestämmelser även bilda grundval för en fullständig materiell namnrätt. Även om de norska bestämmelserna ej såsom de danska inrikta sig på att skydda namnhavaren mot intrång i namnrätten blir effekten densamma: den kränkte namnhavaren k a n med åberopande av det straff hot som följer brottet mot namnplikten yrka förbud för vederbörande att vidare bruka namnet. Därigenom har ovannämnda äldre rättspraxis lagfästs. I anknytning till denna praxis har dock en övergångsbestämmelse införts av innehåll, att den som under tjugu år före lagens ikraftträdande i god tro använt ett namn därefter äger rätt till namnet, såvida talan mot honom icke förts inom två år efter lagens ikraftträdande. Frågan om familj er ättsligt förvärv av släktnamn är i Norge reglerad i lagen om personnamn. Restämmelserna innebära i stort sett, att barn i äktenskap äger förvärva faderns och barn utom äktenskap moderns släktnamn, att adoptivbarn äger förvärva adoptantens släktnamn samt hustru mannens; barn utom äktenskap äger ock, om faderskapet är erkänt eller lagligen fastställt, förvärva sin faders släktnamn. Den finska lagen om släktnamn den 23 december 1920 är byggd på en generell namnplikt av den innebörden, att envar skall hava släktnamn ( § 1 ) . Vidare stadgas, att den som icke har släktnamn är skyldig att antaga sådant inom ett år efter lagens ikraftträdande vid äventyr att myndigheterna för honom bestämmer och i kyrkobok låter anteckna släktnamn (§§ 2—5). Denna bestämmelse, som saknar motsvarighet i den övriga nordiska lagstiftningen, får antagas ha medfört, att icke någon finsk medborgare i dag saknar släktnamn. Rätt till visst släktnamn stadgas för hustru och barn i äktenskap i äktenskapslagen den 13 juni 1929, för barn utom äktenskap i lag den 27 juli 1922 och för adoptivbarn i lag den 5 j u n i 1925. Ett privat skydd för namn är i namnlagen tillförsäkrad envar oberoende av namnets natur. Förmenar någon att annan genom myndighets medver1

Thomle s. 5, Lundh s. 68 och Knoph s. 374 f; angående tidigare uppfattning se Hallager s. 79 f.

71 k a n olagligen erhållit hans namn, står det honom fritt att inom ett år efter erhållen kännedom därom — dock senast inom fem år efter det att namnet antecknats i kyrkobok — föra talan om åtgärdens upphävande ( § 7 ) . Den som utan rätt begagnar släktnamn kan av domstol förbjudas att vidare begagna namnet (§ 16). Slutligen stadgar den finska lagen straff för den, som utan vederbörligt godkännande antager släktnamn eller förändrar sitt släktnamn (§ 16). Materiell namnrätt tillerkännes namnhavare även i flera kontinentala rättssystem. Enligt tysk (RGR § 12) och österrikisk (ARGR § 43) rätt kan namnhavare, om annan bestrider hans rätt att bruka namnet, efter talan vid domstol få denne förelagd att upphöra därmed. Den schweiziska lagen (ZGB art. 29) ger i motsvarande situation namnhavaren befogenhet att genom dom få sin namnrätt fastställd. Gör någon intrång i annans namnrätt genom obehörigt användande av namnet, äger namnhavaren enligt de anförda lagr u m m e n föra talan mot den obehörige och få honom ålagd att upphöra med intrånget. De österrikiska och schweiziska bestämmelserna berättiga dessutom namnhavaren till skadestånd, medan sådant enligt tysk rätt kan komma ifråga endast enligt allmänna skadeståndsregler (jfr BGB § 823).

K o m m i t t é n s förslag Namnet har spontant uppkommit och utvecklats ur ett praktiskt behov och såväl detta behov som den vidare namnutvecklingen ha i olika hänseenden varit nationellt betingade. En ny lagstiftning bör enligt kommitténs mening därför i första hand taga hänsyn till vad som är praktiskt och lämpligt för svenska förhållanden. Namnets funktion av allmänt individualiseringsmedel gör namnrätten till en viktig offentligrättslig angelägenhet. Men namnet är även i hög grad förknippat med den enskildes intresse; släktnamnet är ett uttryck för hans personlighet och utmärker hans samhörighet med familjen och släkten. Båda dessa intressen äro, såsom sagts ovan i det historiska avsnittet, i olika hänseenden beaktade i den nuvarande lagstiftningen, vilken därför kan tagas till utgångspunkt för den vidare framställningen av namnrätt och namnplikt. Namnrätt Det framstår ur både allmän och enskild synpunkt som ett önskemål att varje medborgare skall äga rätt att förvärva ett släktnamn. Redan den nuvarande lagstiftningen tillgodoser detta syfte genom att var och en, som födes såsom svensk medborgare, i princip »erhåller» släktnamn och den, som till äventyrs saknar släktnamn enligt § 1 punkt 3 SIF relativt formlöst k a n förvärva ett sådant. Det har för kommittén i denna del endast gällt

72 att bygga vidare på den så lagda grunden. Frågan, hur person som saknar släktnamn skall erhålla ett sådant, föreslås dock löst på ett sätt, som delvis avviker från nu gällande regler. Det ligger i sakens natur att rätten att förvärva släktnamn tillika måste omfatta rätt att förvärva visst bestämt namn, som bäres i förvärvarens släkt, främst namn som bäres av föräldrarna eller någon av dem. Efter denna princip äro de nuvarande reglerna i föräldrabalken utformade; det nyfödda barnet har ovillkorlig rätt till visst släktnamn. Även i denna del har kommittén endast att bygga vidare på redan lagfästa tankegångar. Rätten att behålla förvärvat släktnamn kan tänkas upphöra av skilda skäl. Sålunda kan det visa sig, att den status, på vilken ett familjerättsligt namnförvärv grundades, icke var för handen, såsom då ett barn efter bördstalan förklaras sakna äktenskaplig börd. Nuvarande regler bygga på den principen, att endast barnets verkliga status kan grunda namnrätt. Släktnamnets karaktär av föreningsband mellan befryndade personer medför enligt kommittén, att denna princip bör godtagas i fortsättningen, även om — såsom det skall visas — undanlag därifrån bör medgivas. Det kan vidare inträffa att namnet förvärvats genom en rättshandling, vilken förklaras vara en nullitet, upphäves eller av annat skäl förklaras icke längre vara bestående, såsom då adoptivförhållande häves eller då det dömes till återgång eller skillnad i äktenskap. Den nuvarande lagstiftningen intager här en vacklande ståndpunkt. Hustru äger i allmänhet behålla mannens släktnamn efter återgång och äktenskapsskillnad, medan adoptivbarnet för att få behålla adoptantens släktnamn även efter adoptivförhållandets hävande måste erhålla särskilt tillstånd av rätten. Frågan, huruvida namnrätt skall bestå även sedan den rättshandling som grundat sådan rätt icke längre består, bör besvaras utifrån ändamålet med och övriga verkningar av rättshandlingens undanröjande. Medför rättshandlingens underkännande eller rättstillståndets upphävande, att de rättsverkningar som åstadkommos genom denna i övrigt elimineras, bör i princip även namnrätten upphöra. Eftersom hävande av adoptivförhållande och återgång i äktenskap utsläcker praktiskt taget alla rättsverkningar av adoptionen respektive vigseln, bör i princip även namnrätten upphöra i dessa fall. Medför åter rättstillståndets upphävande blott att vissa rättsverkningar utsläckas, medan andra bestå — såsom i fråga om äktenskapsskillnad — bör namnrätten icke bortfalla såvida icke särskilda omständigheter tala därför. Kommittén återkommer till dessa frågor vid redogörelsen för de situationer, i vilka problemen bli aktuella. En annan sida av namnrättsproblemet aktualiseras då någon som i lagstadgad ordning förvärvat ett släktnamn angripes av annan, vilken för sin del gör gällande rätt till namnet under påstående att den, från vilken den förstnämnde härlett sitt förvärv, ej var laglig bärare av namnet. Som exempel härpå kan tagas det fall då ett nyfött barn erhåller släktnamn efter sin

73 fader. I allmänhet finnes då ej anledning att utreda huruvida fadern på sin tid erhållit namnet på vad som kan betecknas som giltiga grunder. Uppenbarligen kan han ha förvärvat namnet utan att vara berättigad därtill eller också kan den, från vilken han i sin tur härlett namnet, ha gjort så. Särskilt kunna dessa problem uppstå för personer, som äro födda före SlF:s tillkomst. Nuvarande lagstiftning ger icke utrymme för en officialprövning av giltigheten av förvärv i tidigare led. Frågan, huruvida ett tidigare förvärvs ogiltighet kan påverka namnrätten för en person i senare generation, kan däremot — åtminstone i vissa fall — bliva föremål för talan inför domstol. Exempel finnas också på att sådan prövning skett. 1 I den mån rättspraxis — såsom i fråga om egenartade adliga namn — tillerkänt den laglige bäraren en exklusiv rätt till namnet, har därmed även fastslagits, att den som senare antagit namnet samt de som efter denne enligt i lag stadgad ordning förvärvat detsamma icke äga rätt till detta. I övrigt har frågan om prioritet mellan namnförvärv icke varit föremål för bedömande. Ett nytt släktnamn godkänt med stöd av SlF:s regler erhåller ett skydd som kan sägas administrativt sett innebära ensamrätt för namnförvärvaren. Godkännande av det nya namnet föregås nämligen av ett konstaterande, att namnet icke redan bäres av annan släkt; förvärvaren är alltså ensam om namnet. Samma princip har till följd, att namnet icke därefter kan komma att godkännas för en ny sökande. I praktiken är förvärvaren alltså tillförsäkrad en viss ensamrätt till namnet redan enligt SIF. Emellertid är denna rätt begränsad. Förbiseenden kunna inträffa hos myndigheten så att den — såsom i fallet Brandeborg2 — av misstag godkänner ett redan existerande släktnamn. Myndigheten kan också komma att godkänna ett namn, som, ehuru icke identiskt med eller enligt då verkställd språklig bedömning icke förväxlingsbart med redan existerande släktnamn, faktiskt visar sig vara förväxlingsbart med detta. Slutligen verkar det administrativa skyddet endast mot att namnet godkännes för annan; det innefattar ej hinder mot att annan brukar namnet som sitt. Före SlF:s tillkomst torde någon allmän rättsuppfattning i fråga om släktnamn knappast ha stabiliserat sig. För de efter 1901 tillkomna namnen synes emellertid det administrativa skyddet utgöra den viktigaste grundvalen för en ensamrätt till släktnamn. Kommittén vill därför först taga upp frågan om detta skydds utveckling och framtida utformning. I SIF gives administrativt skydd endast för släktnamn »av mera egenartad beskaffenhet», varmed, såsom ovan anförts, ursprungligen synes ha menats släktnamn, vilka icke äro sonnamn eller vilka äro sonnamn, som bildats på ovanliga förnamn.s Namnmyndighetens praxis har emellertid ut1 3 3

N J A 1958 s. 617: Åkerhielm. Se ovan s. 65 not 4. S. 52 f.

74 vecklats därhän, att alla existerande släktnamn nu tillerkänts sådant rättsskydd. 1 Redan hänsynen till denna praxis ger kommittén anledning att i sitt förslag upptaga en bestämmelse, som innefattar ett allmänt administrativt skydd för existerande namn. Emellertid gav SIF de släktnamnslösa möjlighet att såsom släktnamn utan prövning antaga sonnamn bildade på i almanackan förekommande (ursprungligen: allmänt förekommande) manliga förnamn (§ 1 punkt 3 SIF). Enligt kommitténs mening får man icke förbise, att varje försvagning av ett släktnamns individualiseringsförmåga innebär en olägenhet ur det allmännas synpunkt. Även om vissa släktnamn äro så vanliga att det för landet i dess helhet knappast märks om ytterligare någon eller några personer, ja ej ens om hundratals personer erhålla namnet, finns det ej anledning att bibehålla ett sådant stadgande som det nu åsyftade i SIF. Man måste därtill hålla i minnet, att individualiseringsförmågan hos namnet endast sällan bedömes för hela riket; mången gång kan på en mindre ort ett »vanligt» sonnamn vara utmärkt väl individualiserande och i sådana fall skulle redan en utökning av antalet bärare av namnet med en eller ett par personer innebära en försvagning av dess individualiseringsförmåga. Kommittén föreslår därför att möjligheten att formlöst antaga vissa sonnamn såsom släktnamn ( § 1 punkt 3 SIF) skall upphöra. Med hänvisning till den utveckling på det administrativa namnskyddets område som faktiskt ägt r u m och med stöd av ovan gjorda överväganden föreslår kommittén, att alla existerande släktnamn skola givas administrativt skydd (förslagets 12 § första stycket punkt 1). Detta innebär för det första, att namnmyndigheten i princip icke får såsom nytt släktnamn för en sökande godkänna redan existerande släktnamn. För det andra innebär det, att om namnmyndigheten dock skulle godkänna sådant namn eller n a m n som är därmed lätt förväxlingsbart, envar, som redan lagligen har namnet, gives möjlighet att på administrativ väg angripa namnmyndighetens beslut (se förslagets 33 §). Frågan om han dessutom skall äga föra talan vid domstol behandlas i det följande. Tidigare har framhållits att det administrativa skyddet blott förlänar namnhavaren en partiell ensamrätt till namnet. 2 För att man skall k u n n a tala om en generell ensamrätt krävs ett privaträttsligt skydd, som ger namnhavaren befogenhet att vid domstol angripa annans förvärv eller bruk av namnet. På grundval av det administrativa skyddet k a n man nämligen icke giva rätt till domstolstalan mot annan än den, som själv förvärvat namnet efter godkännande av namnmyndigheten eller — möjligen — som obehörigen brukar administrativt godkänt namn. Man kan däremot icke den vägen lösa eventuella prioritetsproblem för namn, som tillkommit före 1902, och knappast heller konflikter, som kunna uppstå då namnet tagits i bruk av annan, innan det av namnmyndigheten godkända förvärv inträtt, på vilket 1 2

Svensk namnbok 1954 s. 13. Se föreg. s.

75 namnhavare grundar sitt krav på administrativt skydd. J u mer omfattande det administrativa namnskyddet är, desto starkare gör sig kravet på generell ensamrätt till namn gällande. Det framstår för den skull för kommittén såsom angeläget att nu låta det fullständiga administrativa skyddet kompletteras med en privaträtt till namn, och det blir kommitténs nästa uppgift att undersöka, vilka möjligheter som finnas att lagfästa en sådan rätt till släktnamn och vilka intressen som därmed kunna tillgodoses. Kommittén hyser den uppfattningen, att ett släktnamns individualiseringsförmåga sammanhänger med dess frekvens. För att erhålla ett underlag för den fortsatta diskussionen på denna punkt har kommittén verkställt två undersökningar i ämnet. Den ena —• kallad frekvensutredningen (Rilaga 1) — går ut på att fastställa vilka släktnamn som äro de vanligaste i landet och framförallt förhållandet mellan vanliga sonnamn och andra vanliga släktnamn. Inom ramen för denna undersökning kan man även studera den geografiska fördelningen av de vanligaste namnen inom landet. Den andra undersökningen — kallad sonnamnsutredningen (Rilaga 2) — har endast avseende å personer boende i Stockholm och är avsedd att visa, i vilken omfattning det är berättigat att, såsom ligger nära till hands, antaga, att alla sonnamn och i synnerhet de som bildats på almanackans manliga förnamn äro vanligare än andra släktnamn. I frekvensutredningen har man bland landets ungefär 125 000 1 släktnamn förtecknat de namn, vilka inom något av undersökningsområdena (länen samt, separat, städerna Stockholm och Malmö) äro så vanliga att de bäras av minst 0,75 %» av befolkningen. Det visar sig att endast 718 namn på detta sätt kunna betraktas som högfrekventa. Av dessa namn uppnå åter blott 154 sagda frekvens för hela riket ( r i k s n a m n ) ; återstående namn kunna endast betraktas som lokalt högfrekventa. Det är i första hand riksnamnen som äro av intresse för den fortsatta diskussionen. Av de på rikslistan upptagna namnen utgöras de 19 främsta av sonnamn och dessa bäras av ungefär 2/3 av befolkningen. Vanligast är Andersson, vilket bäres av ungefär 380 000 svenskar; 2 därefter kommer Johansson med knappt 365 000, Karlsson med drygt 333 000 och Nilsson med något över 225 000 namnbärare. Inom tätgruppen av sonnamn faller frekvensen mycket snabbt: från 54,31 %o för Andersson till 3,87 %o för Jakobsson (namn n r 19). Därefter visar frekvensen ett jämnare fall: mellan n a m n nr 20 och n a m n nr 154 föreligger en skillnad på endast ungefär 3 % 0 . Inom denna stora grupp finnas såväl sonnamn som icke-sonnamn. Rland de senare är Lindberg (namn nr 20) vanligast med drygt 25 000 bärare och därefter följa Lind1

Sverges familjenamn 1920 innehöll i det närmaste 48 000 namn (Noreen s. 57); efter 1920 ha till våren 1959 godkänts ungefär 80 900 namn. Eftersom man 1920 såsom olika namn redovisade alla stavningsvarianter av samma namn måste en viss reduktion av den slutliga summan ske. 2 Såsom framgår av bilaga 1. avse siffrorna hela landet utom Göteborgs stad, varför det här valda uttryckssättet är något oegentligt.

76 ström (nr 21), Lindkvist (nr 22), Lindgren (nr 23), Lundberg (nr 25) och Rergström (nr 26). De vanligaste icke-sonnamnen äro alltså av den speciellt svenska tvåledade typen, men även enstaviga namn av typen Rerg (nr 31), Lind (nr 37) och Holm (nr 47) eller namn av typen Vallin (nr 43) och Nordin (nr 71) finnas. Fördelningen av sonnamnen bland de vanligaste riksnamnen blir tydligast iakttagbar om man uppdelar dessa i grupper om 25 namn och inom grupperna fastställer antalet sonnamn på följande sätt: Grupp Namn

nr

» » » » »

» » » » »

Antal

1—25 26—50 51—75 76—100 101—125 126—150

sonnamn 20 10 5 8 3 5

Över de lokalt högfrekventa namnen har upprättats områdeslistor. Man finner av dessa t. ex., att namnet Lundmark i Västerbottens län bäres av över 10 °/oo, att namnen Månsson och Åkesson i de tre sydligaste länen uppnår frekvenser mellan 5 och i det närmaste 9 %o, att inte mindre än sex namn i Gävleborgs län lokalt uppnår en frekvens överstigande 5 %° och att man i västkustlänen finner ett ganska stort antal sonnamn, vilka lokalt uppnår en frekvens över 5 %o. Den regionala fördelningen mellan sonnamn och icke-sonnamn är i vissa fall anmärkningsvärd; områdeslistan för Hallands län upptar 25 släktnamn, av vilka alla utom två äro sonnamn, medan listan för Gävleborgs län upptar 74 släktnamn av vilka endast två — och ej alls de vanligaste — äro sonnamn. Sammanfattningsvis kan om frekvensutredningens resultat sägas följande. Rland de vanligaste släktnamnen äro sonnamnen i klar majoritet. Men redan om man bland de för riket vanligaste namnen medtager sådana namn vilka bäras av minst 0,75 % 0 av rikets befolkning, sjunker antalet sonnamn till V» av totala antalet namn — av de 154 namnen på rikslistan äro 51 sonnamn. Skulle man utvidga listan ytterligare k a n det — i betraktande av den tendens som framgår av ovanstående tabell — med visshet antagas, att sonnamnens andel skulle bliva än mindre. Det vanligaste icke-sonnamnet (Lindberg) uppnår en frekvens som nära ansluter sig till de sista namnen i tätgruppen och även i fortsättningen av rikslistan k u n n a sonnamn och icke-sonnamn sidoordnas i fråga om frekvens. Utanför rikslistan har man att räkna med enstaka släktnamn som lokalt eller för vissa landsdelar uppvisa hög frekvens. Bland dessa lokalt högfrekventa n a m n kan icke någon dominerande typ utpekas; i vissa delar av riket äro sonnamnen förhärskande, i andra dominera andra namntyper. Sonnamnsutredningen har resulterat i en förteckning på 946 sonnamn i 1 Stockholm. En omräkning av de erhållna siffrorna så att de motsvara hela 1

Det torde i hela landet finnas åtminstone 1 500 olika sonnamn.

77 riket är möjlig endast för de mest frekventa namen; då det gäller namn, vilka i Stockholm bäras av endast en eller ett par personer, är det statistiska underlaget så litet, att icke några som helst slutsatser för riket i dess helhet kunna dragas. Om man bortser från de värden, som i stort sett äro redovisade ovan (nämligen för de vanligaste sonnamnen), 1 finner man följande siffror av intresse. Frekvensen hos sonnamnen sjunker ganska snabbt och når vid namn nr 122 under 0,1 %„, vid namn nr 180 under 0,05 %o, vid namn nr 283 under 0,02 % 0 och vid namn nr 392 under 0,01 %„. Över hälften av sonnamnen bäras i Stockholm av högst 5 personer. Om man utgår ifrån att i almanackans namnlängd intagna manliga förnamn och varianter av dessa 2 äro s. k. vanliga förnamn finner man, att av de 100 vanligaste sonnamnen 86 stycken äro a-sonnamn. För varje 100-namngrupp i listan finner man följande antal namn bildade på vanliga förnamn:

Namn » » » »> » » » » »

nr » » » » » » » » »

Grupp

Antal a-sonnamn

1—100 101—200 201—300 301—400 401—500 501—600 601—700 701—800 801—900 901—946

86 58 52 30 25 21 23 21 20 10 346

Bland sonnamn ingå sålunda 346 a-sonnamn, vilka enligt SIF torde vara tillgängliga för ett formlöst antagande. Av dessa bäras 248 av mindre än 0,1 °/oo av den undersökta befolkningen. Av frekvensutredningen framgår, att den hittills i praxis gjorda uppdelningen mellan sonnamn och icke-sonnamn icke har underlag i dessa namntypers olika frekvens. Bortsett från de 19 allra vanligaste släktnamnen förekomma sonnamn och icke-sonnamn sida vid sida på alla frekvensnivåer. Eftersom sonnamnsutredningen samtidigt ger besked om det stora antal sonnamn, vilka bäras av endast ett fåtal personer, måste man avvisa tanken att låta sonnamn med hänsyn till frekvensen intaga en sämre ställning då det gäller namnskydd än övriga släktnamn. Sonnamnsutredningen utgör en bekräftelse på att a-sonnamn äro vanligare än andra sonnamn; av de 100 vanligaste sonnamnen utgjorde 86 a-sonnamn och av de 300 främsta namnen voro knappt 200 a-sonnamn. 1 Det bör påpekas att sonnamnsutredningen och frekvensutredningen på grund av undersökningsmaterialets olika beskaffenhet ej giva samma ordningsföljd mellan de vanligaste sonnamnen. 2 Till dylika förnamn bildade sonnamn kallas i betänkandet a-sonnamn, se vidare bilaga 2.

78 Emellertid visar ovanstående uppställning att a-sonnamnen finnas till en mängd av cirka 20 % också bland de ovanligaste sonnamnen, vilka bäras endast av enstaka personer. Därtill måste observeras, att 29 av almanackans manliga förnamn ej alls finnas representerade med något sonnamn i det här föreliggande materialet. Även om man, som förut framhållits, icke kan överflytta de genom sonnamnsutredningen erhållna siffrorna direkt på förhållandena i riket i dess helhet, torde man kunna tillåta sig slutsatsen, att ett stort antal a-sonnamn i hela landet uppnår en endast ringa frekvens. Man är därför förhindrad att inom sonnamnsgruppen med stöd av namnens form göra någon uppdelning mellan vanliga och ovanliga sonnamn. Utredningarna giva vid handen, att man icke av namnets form kan draga någon slutsats om dess frekvens. I den m å n man tillmäter frekvensen betydelse vid lösningen av frågan om privaträttsligt skydd för namn, är man i fortsättningen hänvisad till de upplysningar som frekvensutredningen och liknande undersökningar kunna giva. Den enskildes intresse av ett privaträttsligt skydd för släktnamnet sammanhänger med namnets förmåga att verka individualiserande. Man får därför räkna med att behovet av sådant skydd framträder med olika styrka beträffande olika släktnamn. Såsom ovan framhållits avhänger släktnamnets individualiseringsförmåga i hög grad av dess frekvens och de refererade utredningarna visa, att detta förhållande gäller beträffande både sonn a m n och icke-sonnamn. En uppgift om vilket antal personer, som bära ett visst namn, ger dock icke svar på h u r »vanligt» det är som släktnamn; om samtliga bärare äro i släkt med varandra, är namnet i själva verket »ovanligt» även om släkten är stor. Den enskildes intresse av att få namnet skyddat mot intrång får därför endast till en del anses bygga på hans önskan att själv individualiseras; till stor del bygger det även på hans önskan att icke någon utomstående skall giva sig sken av att vara befryndad med honom. J u flera släkter som bära namnet, desto mindre anledning har namnhavaren att ur denna synpunkt känna sig förfördelad av sådant intrång. Hans intresse av skydd i förevarande hänseende ökas å andra sidan i ju högre grad namnet är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Intresset är uppenbarligen störst, när namnet bäres av endast en släkt, men det måste föreligga även i fall, då namnet ger association till allenast ett begränsat antal släkter och därigenom varje gång det förekommer väcker föreställningen om en viss släkttillhörighet. Ehuru namnfrekvensen vid denna bedömning spelar en avsevärd roll måste även andra faktorer tillerkännas betydelse, främst den ordbildningstyp som namnet tillhör. Man har att taga hänsyn till frekvensen av namnets språkliga strukturtyp, de språkliga beståndsdelarnas form och betydelse samt det sätt varpå de sammanfogas till ett namn. I de tvåledade namnen hämtas oftast förleden ur vissa ämneskretsar såsom terrängföreteelser (berg, ström, hult, sjö), vilda djur, växter, väderstreck; väljer man förleden ur en ovanlig ämnessfär såsom tamdjur eller

79 föremål (stol, bord, bänk, såg), gör namnet ett avvikande intryck. Förlederna äro dock normalt mera varierande än efterlederna, vilka äro ganska snävt begränsade till sitt antal. En ny sådan led ger därför ett ännu starkare intryck av avvikelse från språkmönstret, vilket man kan demonstrera genom att vända på en del vanliga tvåledade n a m n såsom Asplund, Lindström och Palmborg till Lundasp, Strömlind och Borg palm. Även om de enskilda elementen i dessa namn äro vanliga, är sammanfogningssättet så ovanligt att namnbildningstypen framstår som särpräglad. Slutligen kan påpekas att tvåstaviga n a m n förefalla mera vanliga än trestaviga och att trestaviga i sin tur kännas vanligare än fyrstaviga: t. ex. Bergström, Bergenström, Bergenströmer. Det kan väl antagas att de namnbildningstyper, som här framhållits såsom avvikande, i allmänhet leda till namn vilka i och för sig äro lågfrekventa. Emellertid kunna sådana avvikelser i namnbildningstypen göra namnet ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt, även om tvekan kan råda huruvida namnets frekvens bör föranleda därtill. Släktnamn vilket sålunda bedömes såsom ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt betecknas av kommittén såsom egenartat.1 Den enskildes intresse av att i namnet äga ett skyddat individualiseringsmedel bör emellertid ej alltid ställas i relation till namnets frekvens i hela riket. Såsom ovan anmärkts i samband med frågan om det administrativa skyddet, kan ett vanligt släktnamn mången gång på en mindre ort vara utmärkt väl särskiljande. I ett sådant läge kan en bärare av något av de vanligaste släktnamnen undantagsvis tänkas vara i behov av privaträttsligt skydd mot att en icke namnberättigad bär namnet och därigenom framkallar förväxling med namnhavaren eller eljest försvagar namnets individualiseringsförmåga på orten. När namnhavaren i det konkreta fallet bör anses ha ett intresse av att kunna ingripa, måste överlämnas till praxis att avgöra. Utgångspunkten vid bedömningen måste dock alltid vara, huruvida namnet i det särskilda fallet är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. Det skall sålunda genom kommitténs förslag ej anses uteslutet att ett släktnamn, vilket för riket i dess helhet ej kan betraktas såsom egenartat, inom ett begränsat geografiskt område och under särskilda förhållanden kan anses besitta denna egenskap. Sammanfattningsvis k a n sägas följande. Envar bör — principiellt — äga rätt till ett släktnamn. Denna rätt avser, om den namnberättigades börd är känd, visst bestämt släktnamn. Den som lagligen förvärvat släktnamn behåller sin rätt till namnet, såvida icke förvärvet varit formellt felaktigt eller verkningarna av det faktum som ligger till grund för förvärvet eljest upphöra. Alla släktnamn skola åtnjuta administrativt skydd, vilket innebär, att annan icke kan på administrativ väg förvärva samma eller liknande namn. Den som förvärvat namn, som är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt, åtnjuter därjämte i viss omfattning privaträttsligt skydd för namnet. 1

Angående valet av denna term se nedan specialmotiveringen till 23 §.

80 Namnplikt Någon förpliktelse för den som saknar släktnamn att förvärva sådant föreligger icke. Man måste fastmera räkna med en grupp medborgare, vilka sakna släktnamn i egentlig mening. Undantagsvis k u n n a väl dessa sakna varje namn utöver förnamn, 1 men i allmänhet ha de ett tillnamn, i regel bestående av patronymikon eller gårdsnamn. Det är icke möjligt att direkt av en i kyrkoboken gjord anteckning utläsa om ett gårdsnamn eller ett sonnamn är släktnamn eller blott tillnamn. 1936 års uppbördssakkunniga föreslogo i sitt betänkande med förslag till omorganisation av uppbördsväsendet och folkbokföringen m. m.2 ett tillägg till § 1 SIF av innebörd, att om någon såsom »efternamn» bar sonnamn, vilket tillika burits av närmast föregående släktled, skulle namnet icke längre anses som patronymikon utan behandlas som släktnamn. Folkbokföringskommittén tog i sitt betänkande med förslag till omorganisation av folkbokföringen 3 upp samma tankegång såvitt gällde de sonnamn och de gårdsnamn, som avses i § 1 punkt 3 SIF. Enligt uppfattningen inom riksbyrån för folkbokföringen bör vad sålunda föreslagits redan nu tillämpas och kyrkobokförarna synas i allmänhet handla i överensstämmelse därmed. 4 Ett efterföljande av dessa rekommendationer medför dock icke, att patronymikon automatiskt övergår till att rätteligen utgöra släktnamn. Saknar vederbörande släktnamn, kan hans patronymikon endast under de förutsättningar som angivas i SIF antecknas som släktnamn. Till utrönande av huru vanlig seden med patronymikon är har kommittén hos kyrkobokföringsinspektörerna hemställt om utredning härom. Det visar sig, att seden med patronymika i större eller mindre utsträckning lever kvar inom alla kyrkobokföringsdistrikt. Visserligen angives från två inspektörer, att bruket praktiskt taget har upphört, men inom en del distrikt synes det ha en förvånande livskraft. Seden är dock i regel ganska lokalt avgränsad till någon eller några varandra närliggande församlingar. Såsom orsak till det fortsatta bruket angiva de flesta inspektörer dels urgammal lokal sed, dels en önskan hos sonnamnsbärare att genom byte av ett vanligt sonnamn erhålla ett mera ovanligt. I allmänhet anse inspektörerna bruket vara i avtagande, men man har i ett par fall funnit en tendens till stegring. I stor utsträckning har prästerskapet förklarat, att allmänheten icke har förståelse för regeln att när två generationer burit samma tillnamn den senare skall anses ha namnet såsom släktnamn. Prästerna i allmänhet — däribland nio svarande inspektörer — föreslå, att man skall häva denna praxis och tillåta fri övergång från ett sonnamn till ett annat; dock synes man icke anse annat sonnamn böra få komma i fråga än faders förnamn med tillägg av 1

I allmänna registret för Stockholm 1955 finnes upptagen en person utan släkt- eller tillnamn. SOU 1938:41. SOU 1944:52. 4 Se vidare BÅ 1954 s. 53. 2 3

81 »son». Endast i ett fall anser inspektören att man bör tvinga efterkommande att taga faderns tillnamn såsom släktnamn. Det framgår av det sagda, att det föreligger ett starkt behov av en reglering av frågorna, vilka som skola anses sakna släktnamn och huru dessa skola behandlas i namnhänseende. Tendensen har varit att binda en släkt vid ett förefintligt patronymikon genom två generationers bruk av namnet. Här uppkomma dock svårigheter genom att man icke alltid kan avgöra om det föreligger två generationers bruk av namnet. Det synes som om anteckning i kyrkobok av patronymikon ofta skett utan medverkan av vederbörande själv. Sålunda har pastor för barn antecknat faders patronymikon, ehuru barnet i själva verket brukar eget patronymikon. Då inom prästerskapet under intryck av allmänhetens bristande förståelse för praxis uttalats en önskan, att man skall medgiva sonnamnsbyte — somliga göra gällande, att endast icke-sonnamn böra betraktas som släktnamn — anlägger man en rent privaträttslig syn på saken. Släktnamnet har emellertid upphört att vara en enbart privat angelägenhet; dess funktion som individualiseringsmedel i samhället medför, att man måste kräva, att varje samhällsmedlem har ett namn. Det kan visserligen sägas, att ett patronymikon för varje enstaka individ kan fylla denna funktion lika väl som ett släktnamn. Detta förutsätter dock, att den enskilde icke får ändra sitt patronymikon under andra villkor eller på annat sätt än som gäller i fråga om släktnamn. Vidare är kontinuiteten av stor betydelse — varje b a r n bör födas till ett släktnamn. Seden med patronymikon omöjliggör detta; då den i 11 § folkbokföringsförordningen nämnda personakten skall uppläggas vet pastor icke vilket »efternamn» h a n skall anteckna för barnet. Den offentligrättsliga synpunkten måste därför leda till att de släktnamnslösa böra förvärva släktnamn. Även ur privaträttslig synpunkt måste man eftersträva detta. Enligt förslaget skola alla släktnamn komma i åtnjutande av administrativt skydd. Det finnes då ej längre möjlighet att friställa vissa namn, som få antagas eller brukas av de släktnamnslösa. Även om m a n bortsåge härifrån kan det ej tillåtas, att en släktnamnslös får som släktnamn antaga ett sonnamn, till vilket h a n ej alls har någon anknytning. Slutligen må erinras om vad ovan sagts därom, att även ett i riket vanligt sonnamn på en mindre ort k a n bedömas såsom egenartat; en sådan bedömning måste leda till ett fullständigt skydd för namnet. Med stöd av det sagda har kommittén föreslagit en avveckling av de namnlösas möjlighet att anmäla patronymikon eller gårdsnamn såsom släktnamn. En viss övergångstid (39 § 2 mom.), under vilken den gamla bestämmelsen gäller, är nödvändig, men med hänsyn till vad ovan sagts om namnskydd bör denna göras ganska kort. I den m å n de släktnamnslösa underlåta att under övergångstiden antaga släktnamn enligt de nu gällande reglerna för formlöst namnförvärv, uppstår 6—907382

82 problemet huru de i fortsättningen skola behandlas. Den första frågan blir om man skall förplikta dem att förvärva släktnamn. Då frågan om en namnlagstiftning väcktes i riksdagen 1896 och fick dess bifall två år senare, snuddade man vid tanken på en namnplikt av detta slag. Detta utsädes klart i riksdagsskrivelsen, 1 men departementschefen ansåg icke tiden mogen för en dylik åtgärd. 2 I Finland gick man 1920 den radikala vägen att ålägga envar att antaga släktnamn vid äventyr, att eljest genom myndigheternas försorg ett släktnamn tillades honom. Den danska dopförordningen 1828 innebar ett försök i samma riktning, men den förutsatte ej något äventyr vid försumlighet att iakttaga förordningens föreskrifter, och det åsyftade resultatet synes ännu ej ha uppnåtts. 3 Tanken att tvinga fram släktnamn för de släktnamnslösa kan vid ett första övervägande te sig mindre tilltalande. Även om det allmänna har stort intresse av att kunna individualisera medborgarna, är det namn, som den enskilde skall bära, av så stor betydelse för honom personligen, att man ogärna vill påtvinga honom ett släktnamn. Granskar man frågeställningen närmare med utgångspunkt från den finska lagen finner man, att det enligt denna i stort sett endast var fråga om att såsom släktnamn konfirmera det namn, under vilket vederbörande redan var känd på orten. För vårt lands vidkommande ha de flesta av dem som sakna släktnamn ett tillnamn och i sådana fall ter sig en tvångsbestämmelse motsvarande den finska icke såsom ett ingrepp i privatlivet. I fråga om personer, som i kyrkoböckerna äro antecknade med visst tillnamn, synes det rimligt att föreskriva, att de efter utgången av den övergångstid, under vilken de kunna anmäla släktnamn enligt reglerna i SIF, skola behålla det sålunda antecknade namnet men fortsättningsvis såsom släktnamn. Då det i regel kan presumeras, att vederbörande i verkligheten brukar det sålunda antecknade namnet, sker ju för honom icke någon förändring i fråga om tilltal och namnbruk i det dagliga livet. Skulle det visa sig, att han brukat annat namn än det som varit antecknat såsom tillnamn, har han alltid möjlighet att hos namnmyndigheten ansöka om det n a m n han brukat; en allsidig utredning kommer därvid till stånd och man får fastslaget, vilket namn som hade bort vara för honom antecknat. Ett allvarligt problem i detta sammanhang är, att vissa konflikter kunna uppstå angående ensamrätt till sådana namn, vilka enligt övergångsbestämmelsen automatiskt övergå från att vara tillnamn till att bliva släktnamn. Såvitt kommittén kan finna böra dessa frågor kunna lösas efter de linjer, som i förslaget uppdragits för namnkonflikter i allmänhet. Vad beträffar dem som sakna ej blott släktnamn utan även tillnamn (de efternamnslösa) anser kommittén det ej önskvärt att införa något släkt1

1898 nr 85. Statsrådsprotokollet den 7 december 1900. 3 Lunoe s. 21 ff. 2

83 namnstvång. För deras del får saken lösas efter hand och på frivillighetens väg enligt de regler, som gälla för förvärv av släktnamn efter ansökan. Resultatet skulle bliva att, sedan övergångstiden gått till ända, allenast några få — de nu helt efternamnslösa — komma att sakna släktnamn. Sedan även dessa förvärvat släktnamn — vilket de kunna förväntas göra av praktiska skäl inom relativt kort tid — behöver man ej längre syssla med problemet namnplikt i meningen plikt att förvärva släktnamn. Rätten till visst bestämt släktnamn (i allmänhet faders eller moders), har sin motsvarighet i plikten att bära samma namn. En fullständig korrespondens mellan rätt och plikt kan dock endast tänkas så länge rätten till namn blott avser ett enda namn. I de fall då den enskilde har namnrätt till flera namn med valrätt för honom mellan namnen såsom då barn i äktenskap har rätt till faders släktnamn eller moders släktnamn såsom ogift, har kommittén föreslagit att det i lag fastställes, vilket av namnen som i första hand och automatiskt skall tillkomma honom. Därigenom uppfyller man det offentligrättsliga kravet, att icke någon levande född skall sakna släktnamn. Vid bestämmandet av vilket av namnen som skall givas sådant företräde har man att i hög grad låta sig ledas av praktiska hänsyn. Den generella namnrätten motsvaras av en generell namnplikt: skyldighet att i livets skiften behålla och framträda under rätt namn. Denna namnplikt avser givetvis ej blott släktnamnet utan den kombination av släktnamn och förnamn, vilken enligt sedvänja utgör det för den enskilde karakteristiska igenkänningsmedlet. När behov av en namnplikt i visst sammanhang ansetts föreligga har en sådan blivit lagfäst; en skyldighet att uppgiva rätt och fullständigt namn måste anses föreligga för medborgaren i ett stort antal fall och påföljderna för underlåtenhet härutinnan kunna bli alltifrån straff till endast personligt obehag. Det kan under sådana omständigheter med fog diskuteras, om det är önskvärt att härutöver införa en generell namnplikt. I våra nordiska grannländer har man stadgat en generell namnplikt och förknippat den med straff. Eberstein föreslog straff för den, vilken »såsom sitt släktnamn obehörigen använder annat namn än sitt eget» d. v. s. oberoende av om annans namnrätt kränktes eller ej. Det är uppenbart, att samhällsutvecklingen leder till att den enskilde icke kan undandraga sig att alltmer aktivt och passivt anpassa sig och sitt handlande efter de i samhället rådande föreställningarna och de i anledning därav av samhället på individen ställda kraven. Å andra sidan måste den enskildes behov av att stundom kunna undandraga sig dessa krav, att få vara anonym, tillgodoses. Även om kommittén i princip delar den uppfattningen att det rätta namnet såsom det samhälleliga identifieringsmedlet i allmänhet skall brukas, finner kommittén att det i många livets skiften finnas situationer, då samhällets intresse av att identifiera sina medborgare bör vika. I själva verket torde de tillfällen, då samhällets intresse tager över anonymitetsintresset, bäst kunna

84 regleras genom lagstiftningen på sätt som hittills skett. Kommittén anser därför ej erforderligt att tillskapa en allmän namnplikt förbunden med straffansvar. Däremot finner kommittén det lämpligt att upptaga en bestämmelse om generell namnplikt utan föreskrift om straffpåföljd för dess åsidosättande. Föreskriften kommer då icke att innebära annat eller mera än vad som Eberstein uttryckte på följande sätt: 1 »Där det enligt rådande sedvänja är brukligt, att en person benämner sig med sitt släktnamn, och det för tredje m a n ter sig som om han begagnar sig av dylikt beteckningssätt, bör det vara personen betaget att använda annat namn än släktnamnet.» En namnplikt av nu angivet slag kan dock icke göras undantagslös. Hänsyn måste tagas till rådande bruk som tillåter att personer icke blott uppträda anonymt utan även i vissa fall under namn som icke är släktnamn. Viktigast av dessa fall äro — förutom den tryckfrihetsrättsliga anonymiteten — bruket att gift kvinna uppträder under annat namn än det henne lagligen tillkommande samt den på vissa håll förekommande seden att dagligdags bruka ej släktnamnet utan tillnamn, oftast gårdsnamn. Kommittén återkommer härtill.

III. Några frågor angående förvärv av

släktnamn

Den närmare utformningen av en persons namnrätt och namnplikt är avhängig av bl. a. sättet och tidpunkten för förvärvet. I de följande avsnitten behandlas olika slag av släktnamnsförvärv, tidpunkten för olika sådana förvärv samt innebörden av förvärven. Vid en granskning av den nuvarande namnlagstiftningen har kommittén funnit att terminologin är vacklande. Kommittén föreslår en enhetlig och fast terminologi. Det har därvid av naturligt skäl icke kunnat undvikas, att vissa termer övertagits från den gamla lagstiftningen men i förslaget fått en något annan innebörd. I det följande kommer att lämnas motivering för och förklaring till den nya terminologin. Olika slag av förvärv Gällande rätt Enligt 5 kap. FB erhåller barn i äktenskap faderns och barn utom äktenskap moderns släktnamn. Bestämmelsen innebär, att barn vid sin födelse automatiskt förvärvar släktnamn, samt att, om barnets börd sedermera ändras —• genom bördstalan eller legitimation — det i princip automatiskt förvärvar det släktnamn, till vilket det med hänsyn till sin nya status är berättigat. 2 1

S. 51. * Jfr ovan s. 62.

85 För adoptivbarn och hustru finnas likartade automatiska förvärv av släktnamn. Den andra nu existerande huvudtypen av släktnamnsförvärv inbegriper de fall, då en person är berättigad att förvärva visst namn och äger till kyrkobokföraren anmäla sin önskan att få namnet antecknat i kyrkoböckerna. I och med denna anmälan och därpå följande anteckning i kyrkobok är förvärvet fullbordat. Ett förvärv av denna typ är angivet i § 1 p u n k t 3 SIF: den som saknar släktnamn kan förvärva sådant genom att till kyrkobokföraren anmäla sonnamn bildat på faders, farfaders, morfaders eller i almanackans namnlängd intaget manligt förnamn eller ock gårdsnamn, varmed han efter ortens sed allmänneligen benämnes. Hustru, som önskar behålla sitt släktnamn som ogift att bäras i förening med mannens, äger enligt 5: 15 GB och § 1 punkt 4 SIF efter anmälan antaga sådant dubbelnamn. För frånskild hustru föreligger enligt 11:31 GB och § 1 punkt 4 SIF möjlighet att på enahanda sätt återtaga sitt släktnamn som ogift. Trolovningsbarn äger jämlikt 5 : 2 tredje stycket FB och § 1 p u n k t 2 SIF efter sådan anmälan antaga sin faders släktnamn. Till denna grupp torde också vara att hänföra utomäktenskapligt barns förvärv av faders eller styvfaders släktnamn enligt 5: 2 andra stycket FB och § 1 p u n k t 2 SIF. Slutligen har man att r ä k n a med förvärv, vilkas giltighet är beroende av fnyndighets godkännande. Den rättsliga innebörden av detta godkännande framträder ej klart av förefintliga stadganden. I § 1 SIF stadgas: »Anteckning i kyrkobok därom, att någon antagit nytt släktnamn, må ske endast: — 5. då särskilt godkännande av det nya namnet blivit, efter vad i denna förordning sägs, meddelat.» Godkännandet medför dock icke förvärv i egentlig mening, ty enligt § 6 SIF ankommer det på sökanden själv att sörja för att det godkända namnet blir antecknat i kyrkobok; dröjer h a n med anmälan därom mer än ett år är godkännandet utan verkan. Å ena sidan torde den enskilde ha rätt att »bruka» ett för honom godkänt släktnamn även om det ej anmälts till anteckning i kyrkobok; å andra sidan torde det nya namnet ej kunna betraktas såsom hans släktnamn i verklig mening förrän sådan anmälan gjorts. Eftersom det för fullbordat förvärv tydligen erfordras anmälan hos kyrkobokföraren, synes det berättigat, att hänföra denna typ av förvärv till den andra av de upptagna huvudtyperna. Man har alltså för närvarande att r ä k n a med två slag av släktnamnsförvärv: de automatiska förvärven och de förvärv, vilka bliva giltiga genom att vederbörande — vare sig utan eller först efter godkännande av myndighet — efter anmälan hos pastor får namnet infört i kyrkobok.

Kommitténs förslag Liksom enligt gällande rätt upptager kommittén en familjerättslig grupp av automatiska förvärv. De förut omhandlade principerna, att varje medbor-

86 gare från och med födseln skall ha ett släktnamn och att han därvid äger namnrätt till ett visst eller flera bestämda släktnamn, leder fram till en sådan förvärvstyp. 1 Såsom en andra förvärvstyp vill kommittén betrakta de fall, då den enskilde väl har rätt att förvärva visst namn men själv måste taga initiativ för att förvärvet skall komina till stånd. Exempel på denna förvärvstyp finnas i gällande rätt såsom då frånskild hustru återtager sitt släktnamn såsom ogift eller då trolovningsbarn antager faderns släktnamn. Den omständigheten, att rätten till namnet är förknippat med visst eller vissa villkor — ofta rör det sig om samtycke från annan bärare av namnet — ändrar icke förvärvets karaktär. Däremot vill kommittén från denna typ av förvärv utesluta de redan i gällande rätt förekommande fall, då vederbörande måste ansöka om myndighets godkännande av namnet. Skillnaden mellan sistnämnda typ av förvärv och den nästföregående ligger närmast däri, att man här har att göra med fall där själva namngivningen av olika skäl bör bli föremål för en individuell prövning och alltså icke framstår som en konsekvens av ett visst på annat sätt eller i annat sammanhang konstaterat rättsfaktum. Namnmyndigheten har att undersöka, huruvida vederbörande skäligen bör få byta namn eller om han saknar släktnamn samt om han bör få förvärva just det namn han själv önskar. I förhållande till gällande rätt föreligger den skillnaden, att enligt kommitténs förslag myndighetens prövning skall vara konstituerande för förvärvet. Ett bifall till ansökning om namn innebär att sökanden därmed förvärvar det önskade namnet. Tidpunkten för förvärv Gällande rätt Hustru erhåller med vigseln mannens släktnamn. Barn erhåller vid födseln det släktnamn, till vilket det på grund av sin börd är berättigat, medan adoptivbarns förvärv av adoptantens släktnamn träder i kraft samtidigt med beslutet om adoptionen. Enligt 5: 2 andra stycket FB må fader eller styvfader giva utomäktenskapligt barn sitt n a m n ; dock fordras till sådan ändring av namn »samtycke» av vårdnadshavare respektive av barnet självt. Barn, som sålunda »antagit» faders eller styvfaders släktnamn, äger enligt § 1 SIF få detta antecknat i kyrkobok. En sammanställning av bestämmelserna i FB och SIF giver närmast vid handen, att förvärvet sker i och med barnets eller dess vårdnadshavares beslut att antaga namnet, men att det ej är rättsligen fullbordat förrän anmälan gjorts och anteckning skett i kyrkobok. Vad nu sagts synes även gälla frånskild hustru, som återtagit sitt släktnamn som ogift, samt släktnamnslösa, som antagit patronymikon eller 1

Se ovan s. 71 f.

87 gårdsnamn; i dessa fall talar visserligen SIF om ett »antagande» som gått före den anmälan hos pastor, vilken skall leda till anteckning i kyrkobok, men någon rättslig effekt kan ej inträffa förrän anmälan och anteckning skett. Då det gäller släktnamn, som efter ansökan hos namnmyndigheten godkänts, föreligger icke något slutligt förvärv, förrän anmälan sker hos pastor. Visserligen förutsattes i § 1 SIF även för dessa fall, att namnet är »antaget» innan det anmäles, men i § 6 säges såsom ovan framhållits uttryckligen, att om anmälan ej skett inom ett år från det godkännandet meddelats, detsamma är utan verkan. I dessa fall torde man sålunda, liksom i ovannämnda fall, få antaga, att förvärvet är fullbordat först i och med anmälan och anteckning i kyrkobok.

Kommitténs förslag Det framgår av vad nyss sagts, att man beträffande vissa förvärv för närvarande har svårt att fixera den tidpunkt, då förvärvet är fullbordat. Redan Eberstein 1 påpekade detta förhållande. Tillståndet är i och för sig otillfredsställande men blir det än mer i och med att man inför en namnrätt och en namnplikt. 2 Det är då icke längre möjligt att lämna frågan obesvarad om vid vilken tidpunkt rätt och plikt att bruka ett släktnamn inträder. Av denna anledning har kommittén i sitt förslag för varje fall av förvärv noga angivit, vid vilken tidpunkt förvärvet skall anses äga rum. De automatiska förvärven äro alla anknutna till ett yttre faktum, som såvitt nu är ifråga lätt kan konstateras. Kommittén har därför i dessa fall endast haft att till undanröjande av ovisshet i lagtexten införa uppgift om vilket faktum som i varje särskilt fall avses. Då det gäller den andra typen av släktnamnsförvärv — den enskilde antager ett namn, vartill han äger rätt — har förvärvet anknutits till den enskildes anmälan. I den tredje typen av fall fattar namnmyndigheten ett beslut av konstituerande innebörd — det bör icke därefter tillkomma den enskilde att bestämma om han vill begagna sig av beslutet eller icke. Kommittén har därför föreslagit, att nanmmyndighetens lagakraftvunna beslut konstituerar förvärv av det nya släktnamnet.

Innebörden av förvärv Gällande rätt I allmänhet innebär förvärv enligt gällande rätt, att förvärvaren äger bruka namnet, till dess h a n på eget initiativ förvärvar annat släktnamn eller ock 1 2

S. 28. Eberstein s. 58.

88 domstol finner förutsättningarna för det ursprungliga förvärvet brista. Det finns dock fall, då släktnamnet på annat sätt kan gå förlorat. Då hustru ingår äktenskap, förvärvar hon mannens släktnamn och förlorar därmed sitt eget, såvida hon icke gör särskild anmälan om att hon önskar bära dubbelnamn. Hon måste alltså i samband med giftermålet vidtaga särskild åtgärd för att få behålla det släktnamn hon en gång med rätta förvärvat. Därest hustru ingår ett andra äktenskap kan hon i detta bära dubbelnamn bestående av sitt namn som ogift och den nye mannens släktnamn. Däremot går den förste mannens namn automatiskt förlorat för henne, även om hon dittills burit detta ensamt. Vid hävande av adoptivförhållande förlorar adoptivbarnet det genom adoption förvärvade namnet, såvida icke rätten tillåter att det behålles. Det släktnamnsförvärv barnet gör genom adoptionen är principiellt i tiden begränsat till adoptivförhållandets varaktighet.

Kommitténs förslag De exempel, som ovan givits beträffande begränsningar i förvärvets giltighet, kunna i flera fall sägas endast vara uttryck för praktiska synpunkter. Emellertid torde ofta den som med rätta förvärvar ett namn — i vissa fall blir påtvingad ett nytt släktnamn — därefter anse sig äga en i tiden obegränsad rätt till namnet. Det har också uttalats, att en vuxen person icke bör kunna utan eget samtycke berövas sitt släktnamn. Kommittén anser dessa synpunkter beaktansvärda. Förslaget har därför grundats på principen, att ett namnförvärv, som bygger på riktiga och sanna förutsättningar, bör äga obegränsad giltighet i tiden. En sådan princip kan emellertid ibland leda till konsekvenser som, ehuru teoretiskt motiverade, i praktiken bli olämpliga. I sådana fall bör man göra avsteg från principen. 1 Kommittén kommer längre fram att behandla dessa undantag.

Terminologi Rådande oklarhet i fråga om terminologin leder till svårigheter att tolka gällande författningar. Ibland användas två olika termer om ett och samma sakförhållande — jfr 5 : 2 andra stycket FR och § 1 punkt 2 SIF — och ibland har en term en språklig innebörd som går utöver den avsedda. Den av kommittén på anförda skäl föreslagna terminologin innebär följande. 1

Se t. ex. utformningen av hustrus förvärv enligt 6 § i förslaget.

89 Förvärv Termen förvärv är grundläggande för det föreliggande förslaget. Var och en som har ett namn, har förvärvat detta antingen vid sin födelse eller också senare genom andras eller egna åtgärder. Förvärven äro, som ovan sagts, av i huvudsak tre olika slag. För den grupp av dessa, som ovan kallats automatiska förvärv, erfordras i allmänhet icke någon särskild term; det räcker att säga att barn vid födelsen eller att hustru genom vigseln förvärvar visst släktnamn. Förvärv sker enligt förslaget genom härstamning (födelse), adoption, vigsel, anmälan om anteckning i kyrkobok, namnmyndighetens beslut samt domstols dom eller beslut. Termen förvärv användes sålunda dels i en mer generell mening såsom ett sammanfattande begrepp och dels — i ett par fall — i en mer speciell mening om vissa särskilda förvärv. Någon praktisk olägenhet härav torde icke uppstå. Antaga Då det gäller förvärv av släktnamn genom anmälan för anteckning av namnet i kyrkobok, erfordras en särskild term för att utmärka, att vederbörande gör ett val mellan flera honom potentiellt tillkommande namn. För närvarande begagnas i dessa fall olika termer, men den vanligaste är »antaga». I ett sammanhang — 5 : 2 andra stycket FR — har, såsom ovan sagts, situationen karakteriserats så att fader eller styvfader »giver» ett barn sitt namn. Emellertid är »givandet» icke konstituerande för namnrätten; det fordras att barnet självt (eller dess ställföreträdare) samtycker till namnändringen. — Ur kommitténs synpunkt har barnet ett intresse av att förvärva ett visst namn och bör därför av lagen tillerkännas rätt till namnet, en rätt som dock är villkorad av samtycke utav den, från vilken namnrätten härledes. Med en sådan syn bli dessa fall att helt jämställa med övriga fall, då en person själv träffar ett val mellan flera honom potentiellt tillkommande namn. 1 Termen antaga innebär, att en enskild själv kan välja sig ett namn och få detta för sig antecknat i kyrkobok. I vissa sammanhang riktar sig antagandet på ett namn, som vederbörande tidigare burit och kommittén har då valt den språkriktigare termen återtaga. Ovan har framhållits vikten av att tidpunkten för förvärv fastställes. Kommittén förknippar därför termen antaga med en hänvisning till den tidpunkt vid vilken förvärvet blir gällande. I allmänhet kan man säga att vederbörande äger att »efter anmälan antaga». Detta innebär att förvärvet är fullbordat — namnet är antaget — först i och med att anmälan om dess antecknande i kyrkobok gjorts. 1

Jfr ovan s. 86.

90 Erhålla Enligt 5 kap. FB »erhåller» barn visst släktnamn och enligt 5: 15 GB »erhåller» hustru med vigseln mannens släktnamn. Kommittén har i dessa fall, vilka röra automatiska förvärv, föredragit termen förvärvar. En av anledningarna till att utrycket »erhåller» icke ansetts lämpligt i sådana situationer är, att det innehåller ett moment av tillerkännande. Däremot synes en term av denna karaktär lämpad för sådana fall, då någon utan att äga rätt till visst namn ansöker om att få förvärva namnet och till följd därav utav myndighet medgives namnrätt till namnet. Kommittén har med stöd av detta resonemang valt termen erhålla för de fall, då rätten till namnet bygger på namnmyndighetens beslut.

Godkänna I SIF talas det om att namnmyndigheten godkänner nytt namn. Termen har hittills kunnat användas, eftersom namnmyndighetens beslut icke inneburit annat än att sökanden erhållit tillstånd att, om han så vill, antaga det sökta namnet. Uttrycket godkänna synes emellertid i detta sammanhang olämpligt vilket bl. a. framgår utav ordalydelsen i § 3 SIF, där det talas om att ansökan om godkännande ej må bifallas, därest sökanden redan har egenartat namn. Termen godkänna bör användas endast i samband med den prövning, som rör själva det nya namnet. Namnmyndigheten har att pröva två förhållanden: först om de allmänna förutsättningarna för rätt till namnbyte föreligga och därefter om det sökta namnet bör tillkomma sökanden. För sista ledet av myndighetens prövning har kommittén reserverat termen godkänna.

Bära Sedan gammalt begagnas uttrycket att någon »bär» ett namn. Innebörden därav är ingalunda entydig och troligen har uttrycket olika innebörd i olika sammanhang. I allmänhet finnes dock en tendens att såsom det »burna» namnet karakterisera det, under vilket en person verkligen framträder. »Bära» synes alltså redan nu ha till övervägande uppgift att karakterisera ett faktiskt brukande av namnet. Redan det förhållandet, att enligt förslaget den som har ett släktnamn skall vara skyddad ej blott emot att annan erhåller eller antager namnet utan också emot att annan faktiskt brukar detta, framkallar behov av en term som täcker detta faktiska brukande. Den föreslagna namnplikten tar ju också sikte främst på det faktiska förhållandet — den enskilde kan i regel icke göra mycket åt, vilket namn han rättsligt har, men han kan genom att faktiskt begagna ett annat namn undandraga sig sin namnplikt.

91 Av dessa skäl vill kommittén föreslå termen bära för att beteckna att någon faktiskt framträder under visst namn. Samtidigt användes termen för att angiva fall, då ett brukande av annat än släktnamnet kan tillåtas; hustru gives t. ex. rätt att bära mannens namn, även om hon ej förvärvat det genom vigseln.

SPECIELL MOTIVERING

I. Om namnrätt och namnplikt

1§. I första stycket av denna § uppdragas de yttre gränserna för den allmänna namnrätten. Andra stycket innehåller bestämmelser om en generell namnplikt. Beträffande den svenska rättsutvecklingen på dessa områden samt utländsk r ä t t hänvisas till redogörelserna ovan sid. 62—66 och 69—71. Den allmänna motiveringen till förslaget i dessa delar har lämnats sid. 71—84. Första stycket I denna bestämmelse fastslås att släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt vad i denna lag stadgas. Såsom objekt för den allmänna namnrätten angivas alltså släktnamn och förnamn. Någon närmare definition av dessa begrepp har icke givits. Visserligen har tidigare 1 förslag till definition av begreppet släktnamn framförts men enligt kommitténs mening bör någon legaldefinition icke lämnas av dessa rent språkligt faktiska företeelser. Som en allmän beskrivning av släktnamnet synes dock kunna gälla, att såsom sådant anses n a m n som uttrycker samhörighet mellan namnhavaren och hans föräldrar, barn och syskon och är avsett att oförändrat brukas generation efter generation för att utmärka sådan samhörighet. Förnamnets uppgift är åter numera — i huvudsak — att skilja mellan medlemmarna i en mindre grupp, såsom i en familj, i en skolklass eller på en arbetsplats, låt vara att det samtidigt, särskilt i kombination med visst släktnamn, k a n få en mer allmän individualiseringsuppgift. Genom att såsom föremål för allmän n a m n r ä t t angiva släktnamn och förnamn har kommittén särskilt velat betona, att tillnamn i princip icke kan bli objekt för namnrätt. Med hänsyn till den nu rådande oklarheten beträffande huruvida vissa i kyrkobok antecknade n a m n äro släktnamn eller blott tillnamn, har i övergångsbestämmelserna (40 §) föreslagits, att namnrätten under en övergångstid i vissa fall skall avse tillnamn. Sedan övergångstiden gått till ända skola dessa n a m n emellertid anses såsom släktnamn; den i 1 § angivna huvudregeln kommer då att såvitt angår namnrättens objekt gälla u t a n undantag. Genom termen tillkommer, Jfr Eberstein 1 §.

vilken redan har viss hävd inom den svenska

93 namnrätten, 1 framhålles, att bestämmelsen tager sikte på den materiella rätten. Det fastslås sålunda, att den enskilde genom lagen erhåller rätt till namn, rätt — under förutsättning att hans börd är känd — till visst bestämt släktnamn, rätt att i viss omfattning byta namn, samt rätt att behålla förvärvade släktnamn och förnamn. Såsom subjekt för namnrätten angives svensk medborgare. Hittills i praxis rådande nationalitetsprincip är alltså bibehållen. Visserligen tillämpas för närvarande i Norge domicilprincipen såvitt gäller ansökan om nytt släktnamn och önskemål att Sverige skall ansluta sig härtill har framförts vid de nordiska namnlagsöverläggningarna. Emellertid synes det icke möjligt att generellt övergå till denna princip. Frågan om utlännings namnrätt bör enligt kommitténs mening lösas för sig. Kommittén hänvisar i denna del till vad nedan säges under 36 §. Andra stycket Av vad förut 2 sagts framgår, att det enligt kommitténs förslag i princip föreligger korrespondens mellan namnplikt och namnrätt. Reglerna om automatiska förvärv av släktnamn ha formulerats så, att de täcka både rätten och plikten till namnet. De olika förvärven av släktnamn leda automatiskt till anteckning i kyrkoböckerna och denna anteckning är därefter, till dess motsatsen visas, normerande för frågan om vilket n a m n en person rätteligen har. På samma sätt är anteckning i kyrkobok grundläggande för rätt till förnamn (25 §). Det är alltså till dessa automatiskt förvärvade eller antecknade n a m n plikten skall anknytas. Plikten motsvarar till sitt inehåll rätten att i livets olika skiften behålla och framträda under förvärvat namn. 3 Såsom objekt för namnplikten angives endast »namn» utan närmare bestämning. Anslutningen till första styckets bestämmelse torde emellertid vara klar; de namn det k a n bli fråga om äro alltså släktnamn och förnamn. Namnplikten omfattar således icke tillnamn i vidare mån än namnhavaren har rätt till sådant n a m n enligt övergångsbestämmelserna. Är han enligt dessa (40 §) berättigad att automatiskt förvärva visst tillnamn, föreligger jämväl skyldighet därtill och namnplikten omfattar detta tillnamn så länge det är namnhavarens lagliga »efternamn». Namnplikten omfattar ej pseudonym, konstnärsnamn och dylika namn, vilka väl kunna erhålla administrativt skydd men ej vara föremål för namnrätt i namnlagens mening. Beträffande rätt till sådana beteckningar liksom till beteckning för ideell förening, stiftelse m. m. hänvisas till vad inledningsvis anförts. 4 Subjekt för namnplikten är »envar». Därmed utsäges, att var och en, som vistas inom riket, ej endast svensk medborgare, är pliktig att framträda 1

Jfr 5: 2 första stycket FB samt äldre lydelse av § 1 punkt 4 SIF. * S. 80 ff. 8 Se ovan s. 83. 4 S. 33 f.

94 under det namn, som »tillkommer» honom. Den praktiska betydelse av att låta namnplikten bli vidare än namnrätten är måhända ringa, men åtgärden synes nödvändig för att bringa den allmänna namnplikten i överensstämmelse med den namnplikt som grundas på speciallagstiftning. 1 Plikten är inriktad på själva brukandet av namnet. Såsom ovan antytts kan den enskilde i praktiken icke själv göra något åt vilket namn, som rättsligen tillkommer honom enligt de handlingar, som normera den offentligrättsliga sidan av namnrätten. Däremot k a n han faktiskt avvika från dessa normer. Det är såsom spärr häremot föreliggande lagrum skall verka genom den vederbörande ålagda plikten att bära,2 d. v. s. framträda under, det släktnamn och det eller de förnamn, som h a n lagligen förvärvat. Såsom förut framhållits är det nödvändigt att stadga vissa undantag från denna generella namnplikt. Detta sker genom hänvisning till lag och sedvänja. Namnlagen själv innehåller två undantag avseende släktnamn, nämligen i fråga om adoptivbarns och hustrus rätt att bära tilläggsnamn; 3 möjligen skulle dessa undantag kunna anses följa av sedvänja, men med hänsyn till att dubbelnamn ej längre skall få tillskapas såsom släktnamn anser kommittén, att de böra intagas i lagen. Annat i lag stadgat undantag finnes i 3 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen, enligt vilken författare till tryckt skrift äger rätt att vara anonym eller uppträda under pseudonym. En liknande frihet att använda pseudonym har av sedvana ansetts tillkomma andra konstnärer än författare samt artister av olika slag. Pseudonymen omfattar i regel både förnamn och »efternamn». Beträffande förnamn får man vidare acceptera den ganska utbredda sedvanan att bruka smeknamnsformer eller liknande omvandlingar av rätt namn. Särskild uppmärksamhet fordra de lokala sedvänjor enligt vilka s. k. gårdsnamn användas i stället för de lagliga släktnamnen. Detta är i synnerhet vanligt i Dalarna. 4 I de flesta fall rör det sig om personbeteckningar vilka i genitiv form ställas före förnamnet såsom i Jans Olov Andersson, vilket kan betyda Olov, son till Anders på Jansgården. Därjämte möta namn av annat ursprung, framförallt ortnamn, såsom i Nygårds och Back. Den gängse benämningen på dessa namn är »förställda gårdsnamn». Dessa namn bäras ofta generation efter generation. 5 I många fall ha de väl numera övergått till verkliga släktnamn, men även då så ej skett, torde de i allmänhet vara ett säkrare identifieringsmedel än de sonnamn, vilka i sådana fall bruka utgöra de lagliga släktnamnen. Med hänsyn till den fasta folkliga tradition, som är förknippad med dessa namn, och namnens beständighet inom släkterna synes det kommittén, att man bör söka tillgodose de enskildas intresse av att även framdeles få kalla sig vid gårds1

Jfr s. 66. Se s. 90 f. 5 och 6 §§. 4 I Sverges familjenamn 1920 antecknades över 2 000 sådana gårdsnamn från Dalarna. 5 Bannbers s. 249 ff samt Ståhl s. 25 f. 2

95 namnen. I betraktande av dessa namns goda individualiseringsförmåga torde ett sådant avsteg från namnplikten ur offentligrättslig synpunkt knappast kunna väcka betänkligheter; det kan ej uteslutas att det de facto någon gång kan vara till positiv fördel. Även på Gotland 1 ha gårdsnamn använts i stället för de lagliga släktnamnen. Dock synes seden där vara mera vacklande. Tänkbart är att även i andra trakter inom mindre områden liknande bruk fortleva med sådan styrka, att undantag från den allmänna namnplikten måste bedömas såsom lämpligt. 2 Med stöd av det sålunda anförda har kommittén funnit att även lokala sedvänjor i vissa fall böra kunna medföra avsteg från namnplikten. Ett medgivande till sådant avsteg innebär icke, att man tagit ställning till frågan hur en konflikt som kan uppstå därom, huruvida ett brukande av gårdsnamn leder till kränkning av annans namnrätt, skall lösas. En sådan namnkollision måste bedömas enligt de i 23 § första stycket uppställda reglerna. De medgivna undantagen från namnplikten ha icke alla samma räckvidd. Rätten att framträda under författarpseudonym synes i allmänhet endast sträcka sig till det av tryckfrihetsförordningen begränsade området; även om pseudonymen småningom blir den för personen vanliga beteckningen i det dagliga livet, torde rätt icke föreligga för honom att i allmänhet bruka den i stället för namnet. Då det gäller sådana avvikelser från plikten, som betingas av lokala sedvänjor, torde undantaget kunna sträcka sig längre. I de fall då i lag generellt undantag från namnplikten medgives — såsom för hustru och adoptivbarn — torde ett brukande av tillåtet tilläggsnamn jämte släktnamnet aldrig kunna bedömas såsom uppgivande av »orätt» namn. I andra fall — såsom ifråga om allmänt kända pseudonymer eller lokala sedvanor — torde de i namnlagen stadgade undantagen från namnplikten kunna medföra, att den vid vissa brott gällande presumtionens om brottsligt uppsåt vid uppgivande av orätt namn ej alltid kan upprätthållas.

II. Om

släktnamn

I detta kapitel behandlas de frågor som röra släktnamn. Beträffande förvärv av släktnamn har kommittén ovan sid. 84—91 redogjort för förslagets allmänna principer och för den i detta sammanhang begagnade terminologin. Även för grundtankarna bakom den föreslagna bestämmelsen till skydd för släktnamn har redogörelse lämnats i den allmänna motiveringen. 4 Likaledes ha frågorna om förlust av släktnamn tidigare vidrörts. 5 1

Gustavson s. 240 f. Se Ståhl s. 18 f. 3 Se s. 66. 4 S. 74 ff. 5 S. 72 ff. 2

96 Till en början behandlas här de familjerättsliga släktnamnsförvärven under rubrikerna Om barns förvärv av släktnamn, Om adoptivbarns förvärv av släktnamn och Om hustrus förvärv av släktnamn. Därefter följer ett avsnitt Om förvärv av släktnamn efter ansökan. Till sist behandlas i detta sammanhang under rubriken Om annat förvärv av släktnamn vissa frågor, som gälla de problem, vilka uppstå för familjemedlemmar, därest fader, moder eller vissa andra anförvanter förvärva nytt släktnamn. Efter avsnitten om förvärv av släktnamn följa reglerna Om förlust av släktnamn och sist behandlas under rubriken Om skydd för egenartat släktnamn frågan om privat namnrätt samt den ekonomiska påföljd, som kan inträffa om någon gör intrång i denna rätt.

O m barns förvärv av släktnamn Ordet barn användes i lagstiftningen i olika betydelser. I rubriken till 5 kap. FB »Om barnets namn» åsyftas uppenbarligen barn i motsats till vuxna. I 7 : 5 FB stadgas åter att adoptant och adoptivbarn ha samma plikt att underhålla varandra som »föräldrar och barn»; i detta sammanhang begagnas alltså termen barn om avkomlingar. Vid utformandet av förslaget till namnlag har kommittén funnit det nödvändigt att inskränka brukandet av termen barn till sistnämnda fall, d. v. s. för att utmärka vederbörandes biologiska relation oavsett åldersförhållandena. Visserligen kunna i vissa avseenden inom- och utomäktenskapliga barn samt adoptivbarn behandlas lika, men fall förekomma då olika bestämmelser måste föreslås för avkomling och adoptivbarn. Då termen barn användes i förslaget åsyftas endast barn i och utom äktenskap, utom då ordet ersätter ett redan i sammanhanget använt mer speciellt uttryck såsom fosterbarn. Barns namnrätt Den svenska rättsutvecklingen Inom rättsvetenskapen har enighet ej rått om rättsgrunden för släktnamnets övergång från föräldrar till barn; stundom har man gjort jämförelser med arv, men i regel har man i barns förvärv av föräldrars släktnamn sett ett rättsinstitut av särskild art. Kommittén finner det uppenbart, att man måste undvika en sådan terminologi, att namnet ges sken av att vara något, som kan bli föremål för givande och tagande, arv eller testamentariska förfaranden. Barnets rätt till föräldrars släktnamn synes vara förknippat med vad m a n skulle kunna kalla dess rätt till erkänd härstamning. Som ovan sagts 1 gav den under indoeuropeisk tid rådande namngiv1

S. 36.

97 ningen genom variation uttryck för en agnatisk namnföljd. Samma tendens fann ett uttryck i folkvandringstidens allitteration. 1 Under de perioder, som föregingo övergången till fasta släktnamn i vårt land, var patronymikon vanligast som tillnamn och häri kan man se ytterligare en bekräftelse på en allmän strävan att anknyta namnet till den agnatiska släktlinjen. Undantagen härifrån voro få och i allmänhet förknippade med särskilda förhållanden, såsom att modern var av förnämare börd än fadern eller att denne avled när barnet var mycket litet. Det torde med hänsyn till vad nu sagts kunna antagas, att den önskan om en för släkten sammanhållande beteckning, av vilken släktnamnet är ett resultat, i första hand varit inriktad på en agnatisk sådan beteckning. En djupgående skillnad synes dock tidigt ha förelegat mellan de inomäktenskapliga och de utomäktenskapliga barnens ställning. Även om det icke är möjligt att för ett tidsskede, då verklig namnrätt icke förekom, tala om rätt till släktnamn, synes man kunna påstå, att det inomäktenskapliga barnet sedan äldsta tid faktiskt har ansetts vara berättigat att bära ett namn som angivit släktskap med fadern. 2 När det gäller de utomäktenskapliga barnen kan man konstatera, att de ofta faktiskt opåtalat togo såväl faders som moders släktnamn, men i den allmänna uppfattningen förelåg trots detta i namnhänseende en skillnad mellan inomäktenskapliga och utomäktenskapliga barn, vilket illustreras ej minst av de tidigare beteckningarna »äkta» och »oäkta». De utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning var synnerligen svag. Enligt 1734 års lag ärvde sålunda utomäktenskapligt barn endast sina egna avkomlingar. Barnet ansågs ha lika liten rättslig kontakt med modern som med fadern. Genom ett kungligt brev den 17 oktober 1778 utfärdades till förekommande av barnamord en bestämmelse av innehåll, att ogift moder »som vill å okänd ort framföda fostret, må i sådant uppsåt lämnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person eller tillstånd». Sålunda kunde för sådant barn ej blott dess fader utan jämväl dess moder med lagens stöd vara okänd. En viss förbättring i de utomäktenskapliga barnens ställning skedde 1866, då möjlighet gavs moder att i kyrkobok låta anteckna sådant barn som sitt, varigenom barnet erhöll viss arvsrätt efter henne. Det kan förmodas, att sådan anteckning jämväl ledde till att barnet erhöll moderns namn; huruvida barnet ansågs äga rätt till namnet är tveksamt. 3 Genom lag den 17 mars 1905 erhöll utomäktenskapligt barn full arvsrätt efter moder och mödernefränder; detta torde ha medfört, att barnet ansetts förvärva moderns släktnamn, ehuru moderns rätt enligt 1778 års brev att förbli okänd upphävdes först 1917. SIF kom visserligen att innehålla endast administrativa föreskrifter; någon rätt till namn skapades icke för barn. Emellertid är det tydligt att 1

Se ovan s. 37. Winroth I I I s. 28. 3 Se dock Winroth I I I s. 112. 7— 907382 2

98 SlF:s regler i åtskilliga delar speglade den vid seklets början rådande uppfattningen angående rätten till släktnamn. Enligt den ursprungliga lydelsen av dess § 7 andra stycket gällde anmälan eller ansökan av fader även för hans »äkta barn», som stod under hans målsmanskap, och ej fyllt aderton år. Detta torde få anses innebära, att sådant barn då ansågs hava r ä t t till faderns släktnamn. Någon bestämmelse av motsvarande innehåll fanns icke för de utomäktenskapliga barnen; ansökte moder om nytt släktnamn, måste hon särskilt ansöka om samma namn för sitt utomäktenskapliga barn. Någon namnrätt ansågs tydligen ännu då icke tillkomma det utomäktenskapliga barnet. I ett hänseende synes emellertid SIF ha rättsligt försämrat de utomäktenskapliga barnens ställning. Som ovan sagts var det tidigare dessa obetaget att, om de kände till sin börd, fritt antaga faders eller moders släktnamn, en frihet som möjligen eller troligen icke var annat än en konsekvens av att någon namnrätt i objektiv mening icke kunde påvisas. Det synes som om möjligheterna för barnet att antaga faderns namn blivit helt avskurna efter 1901 och detta även om fadern själv gav sitt samtycke. Stöd för detta antagande finner man i regeringsrättens avgöranden under åren 1909—1917, under vilken tid fem ansökningar av utomäktenskapligt barn att erhålla faderns släktnamn avslogos. I de två första fallen, från 1914 (RÅ not E 151) och 1915 (RÅ not E 107), k a n visserligen faderskapet bedömas såsom ovisst, men regeringsrättens utslag ha erhållit en formulering, som går ut på att även om sökanden (eller sökandens fader) vore »oäkta son» till viss person, medförde denna omständighet icke rätt för sökanden att antaga dennes släktnamn. I ett senare fall 1915 (RÅ not E 123) sökte fadern gemensamt med modern och barnet, vilket i kyrkoböckerna var antecknat såsom fött av okända föräldrar; det ansågs att faderns namn, mot gjord invändning av annan bärare av samma namn, icke finge användas för barnet. De två sista rättsfallen, som båda äro från 1917, innefatta ett slutligt fixerande av regeringsrättens ståndpunkt. I det ena (RÅ not E 98) var fadern medsökande och i det andra (RÅ not E 220) förklarade h a n sig vara fader till barnet, men i intetdera fallet ansågs ansökningen kunna bifallas. Den omständigheten, att regeringsrätten i de tre sist omtalade fallen hänvisade saken till Kungl. Maj :t i statsrådet, där ansökningarna ledde till bifall, kan ju icke visa mera, än att Konungen med den fria prövningsrätt, som enligt § 1 p u n k t 1 SIF ansågs föreligga, kunde frångå rättsregeln. Sammanfattningsvis torde kunna sägas att innan en uttrycklig lagstiftning om barns namnrätt tillkom, den uppfattningen arbetat sig fram, att inomäktenskapligt barn ägde rätt till faderns släktnamn, under det att utomäktenskapligt barn saknade sådan rätt. Det utomäktenskapliga barnet ansågs troligen före 1905 sakna namnrätt jämväl till moderns släktnamn; sannolikt är att man därefter räknat med sådan n a m n r ä t t för barnet.

99 De första materiella bestämmelserna angående barns förvärv av släktnamn tillkommo med lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap (LBuÄ) och lagen den 11 juni 1920 om barn i äktenskap (LBiÄ). 1 § LBuÄ hade i hithörande delar ursprungligen följande lydelse: »Barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn. Är modern gift, eller är hon frånskild hustru, erhåller barnet det släktnamn, som tillkom henne såsom ogift. Fadern, så ock, där modern är gift, hennes make, må giva barnet sitt släktnamn. Är barnet trolovningsbarn, äge barnet — bestämma att det skall bära faderns namn. .» De båda första styckena överensstämma med den utav lagberedningen föreslagna lydelsen. I motiven 1 till lagförslaget hade såsom grund för huvudregeln framhållits, att moder och barn bildade en naturlig enhet. Det påpekades också, att om barnet mot faderns vilja tillerkändes h a n s namn, han kunde komma att känna ovilja mot barnet, samt att modern måhända ej alls ville, att barnet skulle bära faderns namn. Beträffande barn till moder som är eller varit gift anförde lagberedningen, att skäliga hänsyn till moderns make och dennes släkt bjödo, att barnet i angivna situationer skulle förvärva moderns flicknamn. Samma synpunkt kunde icke hävdas, ansågs det, när det gällde änka. Änka saknade den rätt som enligt SIF tillkom frånskild hustru att återtaga sitt flicknamn. Med h ä n syn till detta förhållande och då mannens släkt ansågs icke ensam k u n n a hävda något intresse starkt nog att förtjäna hänsyn framför barnets och moderns, fann man, att änkas utomäktenskapliga barn borde förvärva moderns änkenamn. I lagrådet kritiserade en ledamot sistnämnda regel och ansåg, att m a n i stället borde skapa möjlighet för änka att återtaga sitt n a m n som ogift.2 Vid sakens behandling i riksdagen väcktes motioner 3 i båda kamrarna med förslag, att utomäktenskapligt barn i första hand skulle erhålla faderns släktnamn samt att det skulle tillkomma modern att bestämma om hon i stället ville giva det sitt namn. Lagutskottets majoritet tillstyrkte emellertid beredningens förslag. 4 Sju reservanter ansloto sig till motionärernas mening, under det att fem ledamöter reserverade sig till förmån för ett förslag, att alla utomäktenskapliga barn — alltså även änkas — skulle erhålla moderns namn som ogift. I första kammaren segrade sistn ä m n d a reservation. I andra kammaren segrade de sju utskottsreservanternas mening, sedan tidigare ett förslag om arvsrätt för barnet efter fadern antagits med stor röstövervikt. Emellertid antogs sedermera ett sammanjämkningsförslag, som innehöll lagberedningens förslag till lagtext jämte 1

Bilaga till riksdagens protokoll 1917 (2 saml. 2 avd. 1 band): Förslag till LBuÄ s. 78 ff. N J A II 1917 s. 373. 3 I: 97 och 11:331. 4 Uti. nr 29. 2

100 ett tillägg (paragrafens tredje stycke) av innehåll, att trolovningsbarn erhöll ovillkorlig rätt till faderns namn. Bestämmelsen kom att innebära, att barnet skulle förvärva moderns aktuella n a m n ; man byggde alltså helt och hållet på namnsamhörighet mellan moder och barn och icke på någon barnets rätt till mödernesläktens släktnamn. F r å n denna huvudprincip gjordes emellertid så väsentliga undantag, att det i själva verket endast blev änkas utomäktenskapliga barn, som fick annat släktnamn än moderns namn som ogift. Denna egendomliga metod att via undantag skapa en praktiskt taget enhetlig namnrätt för dessa barn är onekligen ägnad att förvirra. Emellertid får man hålla i minnet, att namnfrågorna voro av ganska underordnad betydelse vid behandlingen av lagförslaget (de blevo i stort sett ett appendix till arvsfrågan). Kommittén vågar därför hävda, att LBuÄ stadgade en rätt för barnet till moderns släktnamn som ogift samt att undantag från denna rätt gjordes för änkas barn utom äktenskap av det praktiska skälet, att änka ej kunde återtaga sitt namn som ogift. Enligt övergångsbestämmelserna (37 §) gällde dessa regler jämväl för barn, som fötts före lagens ikraftträdande och enligt äldre lag var att anse som oäkta. 1 I förarbetena till LBiÄ2 utgick man ifrån att det »från urminnes tid» var nedärvd uppfattning, att inomäktenskapligt barn tillhör faderns släkt, vilket bl. a. ansågs taga sig uttryck i att barnet »bär» faderns släktnamn. 1 § LBiÄ innehöll ett kort lagbud av följande innehåll: »Barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn.» Av det sagda framgår, att den första lagstiftningen på namnrättens område fastslog, att barn i äktenskap äger rätt till faderns släktnamn samt att barn utom äktenskap äger rätt till moderns släktnamn som ogift. Dessutom äger barn utom äktenskap i vissa fall (trolovningsbarn) en ovillkorlig rätt och i andra fall (efter faderns medgivande) en villkorlig rätt till faderns släktnamn. Någon motsvarande på moderns släktnamn inriktad rätt finnes däremot icke för de inomäktenskapliga barnen. Under årens lopp ha olika problem angående barns rätt till släktnamn upptagits till debatt. En vid 1923 års riksdag väckt motion 3 med förslag bl. a. att barn utom äktenskap skulle erhålla »moderns eller faderns släktnamn» föll, sedan utskottet avstyrkt förslaget under hänvisning till pågående utredning om arv, med vilken namnfrågan enligt utskottet intimt sammanhängde. 4 I sin skrivelse med översändande av det för dess del antagna förslaget till LBuÄ hade riksdagen hemställt om en förutsättningslös utredning angående utvidgad arvsrätt för barn utom äktenskap. 5 Förslaget 1

Undén s. 89. Bilaga till riksdagens protokoll 1920 (2 saml. 2 avd. 1 band) s. 422. 3 11:45. 4 Första lagutskottet uti. nr 3. 5 1917 nr 239. 2

101 till arvslag som framlades för 1928 års riksdag innebar emellertid icke någon avgörande förbättring i dessa barns arvsrättsliga ställning. I anledning härav väcktes i andra kammaren tre motioner 1 med förslag, att sådant barn skulle beredas rätt till arv efter sin fader. Med hänsyn till att arvsrätt och namnrätt såväl 1917 som 1923 (och för övrigt även senare) uppfattades som med varandra sammanhängande problem synes det berättigat, att i motionerna se ett utslag även för en önskan, att barn utom äktenskap skulle erhålla rätt till faderns släktnamn. Vid 1936 års riksdag väcktes motion 2 med hemställan om utredning angående de utomäktenskapliga barnens arvsrättsliga ställning och angående utvidgande av sådant barns rätt att antaga faderns släktnamn. Utskottet 3 föreslog, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig, förutsättningslös utredning angående de utomäktenskapliga barnens rättsliga ställning och i skrivelse 4 den 18 februari 1936 anslöt sig riksdagen till detta utvidgade program. I en 1944 väckt motion yrkades att barn i äktenskap skulle givas samma möjlighet som barn utom äktenskap att efter anmälan antaga styvfaders släktnamn. Vidare väcktes 1946 motion med förslag att syskon icke skulle äga rätt att efter ansökan förvärva olika släktnamn. Förstnämnda motion kommer att närmare behandlas nedan. 5 År 1949 överfördes alla namnbestämmelser angående barn till föräldrabalkens 5 kap. Därvid förblevo bestämmelserna om barns n a m n r ä t t i sak oförändrade. Nordisk rätt Såsom redan påpekats gäller i Danmark sedan 1828 en bestämmelse, att barn i dopet skall benämnas ej blott med förnamn utan även med det släktnamn, som barnet bör bära. Detta torde böra förstås så, att barnet icke förvärvar släktnamn omedelbart genom födelsen. Denna tolkning vinner stöd av ordalydelsen utav bestämmelserna i lag den 7 maj 1937 om barn utom äktenskap. Enligt 2 § sagda lag har utomäktenskapligt barn »rätt» att erhålla (få tillagt) antingen moderns eller — om faderskapet är fastställt — faderns släktnamn; om »namngivningen» skett innan faderskapet fastställts, kan barnet genom anmälan till personregistret förvärva faderns släktnamn. Släktnamnsförvärvet grundas sålunda på en namngivning. Beträffande inomäktenskapliga barn finnas icke skrivna lagregler. Man k a n utgå ifrån, att de flesta inomäktenskapliga barn vid »namngivningen» 1

II: 379, 380 och 395. II: 285. Första lagutskottet uti. nr 7. 4 Nr 29. 5 S. 152 2 3

102 givas faderns släktnamn, men enligt en Kungl. resolution den 24 februari 1956 har sådant barn jämväl rätt att efter ansökan förvärva moderns släktnamn, vartill dock moderns samtycke fordras. De utomäktenskapliga barnen ha, som ovan visats, samma rätt till moderns och faderns släktnamn under förutsättning att faderskapet är fastställt. Det bör här anmärkas, att fastställandet av faderskap i Danmark bygger på andra regler än i vårt land. Den primära presumtionen är, att den man, som haft samlag med modern under konceptionstiden, är fader till barnet, såvida icke omständigheter föreligga, som utesluta möjligheten, att barnet avlats vid samlaget. Skulle mannen kunna visa, att modern under konceptionstiden haft samlag med annan, som enligt samma huvudpresumtion k a n vara barnets fader, k a n emellertid något faderskap icke fastställas, utan varje man, som kan vara fader, blir i stället bidragspliktig. Enligt den norska lagen om personnamn § 2 »får» barn, vars föräldrar ingått äktenskap med varandra, faderns släktnamn, under det att barn, vars föräldrar icke ingått äktenskap med varandra, »får» antingen faderns eller moderns släktnamn. Termen »får» tyder på att m a n räknar med ett automatiskt förvärv i och med födseln. Detta torde innebära att barn i äktenskap äger namnrätt till faderns släktnamn, medan utomäktenskapligt barn har en ovillkorlig rätt till såväl moders som faders släktnamn. Med moders släktnamn menas hennes aktuella n a m n ; är modern gift och bär mannens n a m n behåller barnet detta namn även om genom talan dess utomäktenskapliga börd fastställes. När det gäller barnets rätt till faderns namn är att märka, att reglerna för fastställande av faderskap i Norge i huvudsak överensstämma med de danska; dock med iakttagande av att en av flera möjliga fäder kan komma att förklaras som barnets fader, om det föreligger väsentligt större sannolikhet för att barnet är avlat av honom än av någon annan. För Finlands del äro lagreglerna om barns förvärv av släktnamn uppdelade på de olika lagar, som behandla barnens rättsställning i övrigt. Enligt 32 § andra stycket äktenskapslagen den 13 juni 1929 erhåller i äktenskap fött barn faderns släktnamn. Barn utom äktenskap erhåller sin moders släktnamn (§ 2 lag den 27 juli 1922), men om faderskapet är erkänt erhåller det faderns släktnamn, såvida icke modern eller barnet, om det är myndigt, motsätter sig detta. Därvid är att observera, att faderskap icke enligt finsk lag kan fastställas genom dom; föreligger ej frivilligt faderskapserkännande, kan talan mot den utpekade fadern föras endast om fastställande av underhållsskyldighet. I överensstämmelse med den norska och svenska lagstiftningen giver den finska lagen det inomäktenskapliga barnet rätt endast till faderns släktnamn. Det utomäktenskapliga barnet erhåller genom faderns erkännande av faderskapet namnrätt till hans namn. Å andra sidan synes sådant erkännande medföra automatiskt namnförvärv för barnet; enligt orda-

103 lydelsen måste modern eller barnet motsätta sig förvärvet om de vilja, att barnet skall ha moderns namn. Kommitténs förslag Av det ovan sagda framgår, att den agnatiska namnföljden har gammal hävd beträffande de inomäktenskapliga barnen, under det att den kognatiska namnföljden för barn utom äktenskap är en senare rättslig företeelse. I båda fallen återspeglar utvecklingen vad som ansetts möjligt och lämpligt. Den agnatiska namnföljden för de inomäktenskapliga barnen torde vara ett uttryck för samma betraktelsesätt, som ledde till att fader ända till 1950 ensam var förmyndare för sådant barn och till att mannen tidigare hade en företrädesställning ifråga om förvaltningen av familjens ekonomiska angelägenheter och målsmansrätt över hustrun. Denna mannens företrädesrätt har i övrigt försvunnit, och lagstiftningen har i stort sett jämställt kvinnan med mannen och markerat föräldrarnas lika ställning till barnen i äktenskapet. Denna utveckling har knappast ännu kommit att återspeglas i namnlagstiftningen; namnfrågorna ha nämligen icke särskilt uppmärksammats vid tillkomsten av FB. Däremot ha dessa problem blivit föremål för bedömande hos namnmyndigheten. I ett icke ringa antal fall har ett inomäktenskapligt barn funnit det önskvärt att få byta bort sitt »vanliga» fadersnamn mot ett »ovanligt» modersnamn hellre än att byta bort det mot ett nykonstruerat namn. Namnmyndigheten har ansett sådant byte möjligt endast under förutsättning, att moderns närmaste anförvanter, vilka bära namnet, lämnat sitt medgivande. Om mödernesläkten är utdöd, anses ansökan kunna beviljas endast om modern varit enda barnet. 1 Praxis har alltså understrukit, att den rätt till moders släktnamn, som enligt lag tillkommer det utomäktenskapliga barnet, icke utan vidare tillkommer barn i äktenskap. Man måste ställa sig frågan, huruvida mödernesläkten eller ens modern själv kan ha något intresse utav att hindra det inomäktenskapliga barnet att antaga moderns namn. Till en början måste konstateras, att därest ett sådant intresse gör sig gällande i förhållande till de utomäktenskapliga barnen, det har fått vika för dessa barns intresse av att erhålla ett släktnamn, till vilket de ha anknytning. Visserligen vore alternativet för det utomäktenskapliga barnet, att det bleve utan släktnamn eller finge antaga ett helt nytt n a m n ; för barn i äktenskap står ju i regel faderns släktnamn till buds. Emellertid kan för barn i äktenskap inträffa, att antingen fadern saknar släktnamn eller hans släktnamn är så vanligt, att barnet med fog vill byta n a m n ; då hänvisas detta barn nu icke i första hand till att antaga släktnamn, till vilket det har anknytning, utan till att antaga ett nytt namn, d. v. s. just den utväg, som m a n icke ansett önskvärd för de utomäkten1

Svensk namnbok 1954 s. 13.

104 skapliga barnen. Vidare bör påpekas, att ogift kvinnas fränder ej ansetts ha något beaktansvärt intresse av att hindra hennes adoptivbarn att förvärva hennes släktnamn. Som ovan sagts, har man i Danmark begränsat kravet på samtycke till att avse modern. Härmed synes man indirekt ha utsagt, att hon alltid har rätt till sitt flicknamn och att hennes fränder kunna göra varken till eller ifrån i fråga om hennes möjligheter att lämna samtycke till att namnet går vidare. Svensk praxis synes innebära, att modern anses ha endast en begränsad rätt till namnet. Möjligen kan bakom praxis ligga den uppfattningen, att hustru, som genom vigseln förvärvat mannens namn, därmed helt förlorat sitt ursprungliga släktnamn. Den huvudprincip angående innebörden av namnförvärv, som kommittén antagit, 1 nämligen att varje förvärv är självständigt och obegränsat, utesluter tanken på en begränsad namnrätt. Modern har vid födelsen förvärvat sitt släktnamn och ingen bör ha anledning att känna sin rätt kränkt av att hon därefter låter namnet gå vidare till ett barn, detta må sedan vara fött inom eller utom äktenskapet. Ett barns eventuella rätt till namn är för övrigt även enligt gällande rätt icke anknuten till vilket namn föräldrarna bär; tvärtom har utomäktenskapligt barn rätt till moderns namn som ogift, ehuru hon under äktenskap eller efter äktenskapsskillnad bär sin mans eller före detta mans släktnamn. I varje fall äger synpunkten icke giltighet, om hustru, såsom kommittén föreslår (6 §), erhåller rätt att under äktenskapet såsom enda släktnamn behålla sitt namn som ogift. I enlighet med vad nu sagts finner kommittén, att mödernesläkten icke bör kunna uppställa hinder för att barn i äktenskap får förvärva moderns släktnamn som ogift. Ej heller kan kommittén finna något underlag för att modern själv skulle tillerkännas en möjlighet att hindra sitt inomäktenskapliga barn från att förvärva namnet, då sådan möjlighet icke anses böra tillkomma henne ifråga om det utomäktenskapliga. Barnens anknytning till modern är lika stark, och de situationer, i vilka det inomäktenskapliga barnet har intresse av att förvärva moderns namn, äro i vissa hänseenden lika om också icke helt överensstämmande med det utomäktenskapliga barnets namnsituation vid födelsen. Kommittén finner således ur privaträttslig synpunkt icke någon grund föreligga för att barn i äktenskap icke bör ha lika rätt till vilket som helst av sina föräldrars släktnamn. Tvärtom synes det, som om sådant barn hade ett starkt intresse av att erhålla namnrätt även till moderns släktnamn. Det har påpekats, att en agnatisk namnföljd har gammal hävd för inomäktenskapliga barn, låt vara att, vilket också framhållits, undantag funnits. Alltifrån tillkomsten av SIF har också vår lagstiftning byggt på en sådan namnföljd. Det kan därför måhända antagas verka vilseledande på 1

S. 88.

105 allmänheten, om man bryter denna hävd genom att giva barnet lika rätt till båda föräldrarnas släktnamn. I den mån den agnatiska namnföljden icke vuxit fram på grund av helt irrationella faktorer, måste den, som ovan sagts, hänga samman med mannens allmänt priviligierade ställning i det västerländska kultursamhället. På så sätt synes namnet vara intimt förknippat med arvsrätten, i synnerhet arvsrätten till jord. Det sistnämnda förhållandet har ibland medfört att jorden formligen blivit bärare av släktnamnet såsom är fallet i Norge och på enstaka håll i Dalarna. När släktnamnet och gårdsnamnet blivit så intimt förbundna med varandra, upphör emellertid den agnatiska principen att göra sig gällande; mannen får tvärtom oftast hustruns namn, om det är hennes släktgård som familjen brukar — man talar i Dalarna om att han får »särknamnet». 1 Det finns alltså redan nu fall, då man sedvanemässigt av praktiska skäl accepterat avsteg från den agnatiska namnföljden. Den osäkerhet angående släkttillhörigheten, som en likställighet mellan föräldranamnen kan förmodas framkalla hos allmänheten, förefaller ej numera ha större praktisk betydelse. I detta sammanhang göra sig dock genealogiska synpunkter gällande; släktforskningen kan tänkas hävda, att en fast agnatisk namnföljd är en förutsättning för dess arbete. Under det nordiska samarbetet har kommittén haft överläggningar med den danske genealogen dr. phil. Albert Fabritius, vilken tillhör de danska namnsakkunniga. I en den 25 oktober 1955 till den danska kommittén avgiven promemoria har Fabritius efter exemplifiering fastslagit, att den omständigheten, att fadern hade släktnamn, i Danmark under 1600- och 1700-talen ej hindrat, att barn antagit moderns släktnamn; sådant namnbyte får i stället anses som vanligt. Vid överläggningarna har Fabritius vidare hävdat, att ett namnsystem, vilket ger inomäktenskapligt barn lika rätt till faders och moders släktnamn, icke kan innebära någon olägenhet för den genealogiska forskningen. Slutligen må i dessa sammanhang anmärkas, att de av kommittén antagna principerna om automatiska förvärv vid födelsen medföra, att alla inomäktenskapliga barn skola förvärva ett visst bestämt släktnamn vid födelsen. Detta namn kommer av skäl som nedan i motiven till 2 § angivas att även enligt förslaget bli faderns släktnamn. Fadersnamnet blir alltså ur både allmänhetens och släktforskningens synpunkt alltid utgångspunkten. Kommittén kan därför ej finna, att den bestående sedvanan eller genealogiska synpunkter böra lägga hinder i vägen för att giva inomäktenskapligt barn namnrätt till moderns släktnamn som ogift. Mot tanken, att ett inomäktenskapligt barn skall äga fritt välja mellan faderns och moderns släktnamn, har också gjorts den invändningen, att 1

Bannbers s. 252.

106 man genom att tillåta en sådan valfrihet riskerar att »bryta sönder» familjens gemenskapssymbol. Släktnamnet utgör, anser man, ej blott en föreningslänk inom släkten utan också ett tecken som för utomstående utmärker, vilka personer som höra samman i en familj eller släkt. Den som hävdar denna mening ansluter sig icke a priori till en agnatisk namnföljd: det väsentliga blir att man i samhället vidmakthåller största möjliga namnstabilitet och att namnsystemet uppbyggs efter en enda linje, denna må sedan vara agnatisk eller kognatisk. Som komplement till denna linje vill man blott giva barnet rätt att efter ansökan förvärva moderns (eller faderns) namn; hos namnmyndigheten sker då en prövning från fall till fall, varvid såväl barnets som det allmännas intressen k u n n a tillgodoses. Barnets intresse av att förvärva moderns n a m n kan vara av ytterst skiftande art; här må blott framhållas det fall, att faderns namn är så vanligt, att barnet enligt de allmänna reglerna för namnbyte är berättigat att förvärva nytt släktnamn, samt det fall att barnet på grund av faderns död, föräldrarnas skilsmässa eller andra skäl står modern och mödernesläkten närmare än fadern och fädernesläkten. Så länge barnet står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, fordras sammanstämmande beslut av dem för att barnet skall få ansöka om eller antaga moderns namn. Föreligger ett sådant beslut får man utgå ifrån att det är i överensstämmelse med barnets intresse. Om namnmyndigheten erhölle kompetens att av hänsyn till barnet underkänna föräldrarnas beslut i en sådan fråga, skulle dessas gemensamma bestämmanderätt om barnets förhållanden inom familjen komma att kringskäras på ett sätt, som knappast förutsattes i de grundläggande bestämmelserna i 6 kap. FB. Är ena maken död eller äro föräldrarna skilda, ankommer det på vårdnadshavaren ensam att för barnets räkning ansöka om eller antaga namnet. Om modern är vårdnadshavare förefaller det i hög grad kunna vara i barnets intresse, att det förvärvar hennes släktnamn. Vill fadern som ensam vårdnadshavare att barnet skall förvärva moderns namn, får man förutsätta, att hans beslut bygger på erforderliga överväganden angående barnets bästa. I varje fall torde namnmyndigheten i dessa fall ej kunna uttala, att namnförvärvet strider mot barnets intresse. 1 Har slutligen barnet uppnått vuxen ålder, k a n utanförstående knappast avgöra huruvida det har eller icke har intresse av att förvärva moderns namn. Det synes således som om ett ansökningsförfarande icke kan leda till att namnmyndigheten finner att barnet saknar intresse av det begärda namnbytet. Namnmyndigheten måste vid behandlingen av en sådan ansökan i stället utgå ifrån att barnet har det uppgivna intresset av namnbytet. Tages hänsyn endast till barnets synpunkt kan ansökningsförfarandet därför ej giva annat resultat än som skulle ha uppnåtts om barnet ägt antaga namnet. Mot barnets intresse skall emellertid enligt vad ovan sagts vägas det 1 Faderns eventuella intresse av att lämna sitt namn »i arv» till barnet kommer icke in i detta resonemang, som ju endast rör avvägningen mellan barnets intresse och det allmännas.

107 offentligrättsliga intresset av namnstabilitet. Detta gör sig gällande i samband med varje namnbyte. Avvägningen mellan den enskildes intresse av namnbyte och det offentligrättsliga intresset av namnstabilitet blir under alla omständigheter ett kärnproblem inom namnlagstiftningen. Den nu föreliggande konflikten mellan enskilt och allmänt intresse utgör således icke något undantag; såsom förslaget i andra delar giver vid handen återkomma sådana konflikter i flera sammanhang. Skulle man från början ha tillmätt namnstabiliteten ett så högt värde, att den ansåges viktigare än den enskildes intresse av att förvärva sin moders släktnamn, borde detta ha medfört, att alla namnbyten enligt förslaget gjorts till föremål för namnmyndighetens prövning. Styrkan hos det personliga intresset i föreliggande fall och det allmänna intressets abstrakta k a r a k t ä r gör enligt kommitténs mening, att det snarast måste bedömas såsom olämpligt att man upptager dessa såsom ansökningsfall. Därvid k a n tillika framhållas, att de skäl som föranleda önskan om sådant namnbyte k u n n a vara av ytterst känslig natur. Detta innebär icke, att kommittén önskar en lösning av frågan utan hänsynstagande till namnstabiliteten. Den kan emellertid tillgodoses på annat sätt. Den omständigheten, att man ger barnet valrätt mellan faderns och moderns namn, behöver icke innebära att barnet när som helst och hur ofta som helst äger utbyta det ena namnet mot det andra. Såsom ovan anföres skall enligt kommitténs förslag barnet vid födelsen förvärva faderns namn. Valrätten kommer då till synes i barnets möjlighet att i stället antaga moderns namn. Därefter bör man låta möjligheterna till fritt namnbyte vara uttömda. Genom en sådan »spärregel» har enligt kommitténs mening tillbörlig hänsyn tagits till namnstabiliteten. Kommittén har sålunda funnit å ena sidan att barn i äktenskap bör äga namnrätt till moderns släktnamn samt å andra sidan att denna rätt ej kan ur barnets synpunkt tillfredsställande tillgodoses genom ett ansökningsförfarande. Vid de nordiska överläggningarna har detta problem varit föremål för särskilt ingående diskussioner. Man har därvid kommit till den samstämmiga uppfattningen, att barnet bör äga möjlighet att utan särskild prövning förvärva moderns namn. Med stöd av vad sålunda anförts och i överensstämmelse med de danska och norska förslagen föreslår kommittén, att barn i äktenskap skall äga efter anmälan antaga moderns släktnamn. I sitt hittillsvarande resonemang har kommittén byggt på en jämförelse mellan inom- och utomäktenskapliga barns nuvarande rättsställning. Det ligger nära till hands att fortsätta denna jämförelse och taga ytterligare ett steg på vägen mot ett jämställande av dessa barn samt att — när man givit barn i äktenskap samma rätt som barn utom äktenskap till moders släktnamn — också giva barn utom äktenskap den rätt till faders släktnamn, vilken nu tillkommer de inomäktenskapliga barnen.

108 Mot en sådan tanke ha under årens lopp rests invändningar. 1 En del av dessa ha grundats på mera allmänna ideologiska synpunkter; m a n har gjort gällande, att barnet skulle stå närmare modern än fadern, att en ovillkorlig rätt för barnet till faderns namn skulle kunna k r ä n k a dennes »riktiga» familj etc. Enligt kommitténs mening har tiden ridit förbi sådana synpunkter, vilka synas grundade delvis på ett metafysiskt tänkesätt och delvis på en rent moralisk, ej rättslig bedömning av de utomäktenskapliga barnens ställning. Att det i princip skulle föreligga någon skillnad mellan olika barns rätt till sin faders släktnamn k a n kommittén ej finna. Enligt kommittén är problemet av praktisk natur. Då man enligt huvudprincipen skall tillse, att barnet vid födelsen automatiskt förvärvar släktnamn, måste det namn som det utomäktenskapliga barnet i första hand förvärvar vara moderns, eftersom det i ett stort antal fall åtminstone vid denna tidpunkt icke är klarlagt vem som är fader. Frågan gäller därför om en ovillkorlig rätt för barnet att senare antaga faderns släktnamn bör införas. Av betydelse härvidlag är med vilken styrka faderskap lagligen presumeras. Enligt 3 : 1 FB skall som fader till utomäktenskapligt barn anses den man, vilken haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat, därest det ej är osannolikt, att barnet avlats vid samlaget. De invändningar mannen k a n göra beträffande sannolikheten hänföra sig till hans egen förmåga att avla barn (påstående om att han är steril eller impotent), till möjligheten av att barnet kan vara avlat av honom (bevisning genom blodundersökning och annan antropologisk undersökning att han ej kan vara fader till barnet) samt till moderns förmåga att bliva befruktad vid samlaget (invändning om att hon redan var gravid e t c ) . Före FB ansågs det med hänsyn till ordalydelsen i LBuÄ — »där ej uppenbart är, att barnet ej avlats vid det samlag» — i princip icke tillåtet för mannen att förebringa bevis om att modern under konceptionstiden haft samlag med annan, s. k. exceptio plurium. Den nya bestämmelsen i 3 : 2 FB — »om det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget» — samt 1 § lagen den 10 juni 1949 om blodundersökning m. m. i mål om äktenskaplig börd eller faderskap till barn utom äktenskap ger svaranden möjlighet till exceptio plurium samt rätt för den som fader utpekade mannen att i viss utsträckning påkalla förordnande om blodundersökning eller annan antropologisk undersökning beträffande den andre mannen. Detta har föranletts bl. a. av att dessa undersökningar numera grundas på ett sådant material och på sådana metoder, att man icke såsom förr k a n räkna blott med resultat, som »friar» eller »icke friar» den undersökte. 2 Dessa båda alter1 Se t.ex. Lagberedningens motiv till LBuÄ (Bilaga till riksdagens protokoll 1917 2 saml. 2 avd. 1 band) s. 78 ff. ävensom kammardebatterna 1917 1:35: 25 och 36:1 samt 11:48: 2 och 4 9 : 1. 2 Se Förslag till föräldrabalk (SOU 1946: 49 s. 155 ff.), Förslag till Ärvdabalk (SOU 1954: 6) s. 247 ff. samt 255 ff. och prop. 1958:144 s. 194 f. ävensom beträffande ögonfärgsundersökning N J A 1949 s. 144.

109 nativ ha numera ersatts av en glidande skala utav sannolikhetsgrader, med vilka faderskapet ur medicinsk synpunkt kan anses presumerat. Vid exceptio plurium kan svaranden dock ej enligt gällande regler undkomma faderskapet, med mindre domstolens bedömning av sannolikheten för endera mannens faderskap leder till, att svarandens faderskap finnes framstå såsom osannolikt; det räcker ej — såsom i Danmark — att han kan styrka, att båda med ungefär samma grad av sannolikhet kunna vara fader till barnet. Med hänsyn till vad nu sist sagts och till antalet av de fall, då kvinnan under konceptionstiden bevisligen eller troligen haft samlag med flera män 1 , måste man säga, att vår nuvarande faderskapspresumtion innefattar avsevärda osäkerhetsmoment. Ärvdabalkssakkunniga sökte i samband med sitt 1954 framlagda förslag till ny ärvdabalk (SOU 1954: 6) — i vilket de föreslogo arvsrätt efter fader för utomäktenskapligt barn — undanröja dessa osäkerhetsmoment genom regler, som i princip överensstämde med de danska. Emellertid blev sakkunnigas förslag i lagrådet utsatt för stark kritik på denna punkt, och med den nya ärvdabalken har på dessa punkter icke inträtt några förändringar. Den vanligaste formen för fastställande av faderskap synes vara mannens erkännande av att han är fader till barnet enligt 3: 4 FB. 2 Eftersom detta erkännande sker frivilligt, borde man kunna överväga att lägga det till grund för namnrätt. Emellertid måste man beakta, att bakgrunden för erkännande givetvis är de ovan återgivna reglerna för faderskapsbestämning. Den utpekade fadern är medveten om, under vilka förutsättningar han kan komma att bli förklarad vara barnets fader. Sedan han genom blodprov fått konstaterat att — och med vilken sannolikhetsgrad — han A-an vara barnets fader, finner han ofta bäst att erkänna faderskapet, ehuru han väl kan hysa berättigat tvivel därom. Det kan därför icke sägas, att erkännande av faderskap i och för sig utgör en säkrare grundval för namnrätt än domstols fastställande av faderskapet. Kommittén har verkställt en undersökning i vilken omfattning faderskapserkännanden äro förknippade med medgivande till släktnamn enligt 5 : 2 andra stycket FB eller arvsrättsförklaring enligt 4 : 4 ÄB (tidigare 3 : 2 LArv). Utredningen visar, att faderskapserkännanden i allmänhet icke äro förknippade med medgivande till namnet. Hälften av de tillfrågade barnavårdsmännen känna ej till något sådant medgivande och de övriga ha haft en frekvens av i allmänhet högst 10 % (genomsnittet är mycket lägre). Det framgår vidare att de flesta medgivanden till namnet tillkommit då föräldrarna sammanbo eller ämna ingå äktenskap med varandra. En särskild fråga, huruvida barnavårdsmännen befarade nedgång i antalet frivilliga erkännanden, därest dessa, oavsett uttryckligt medgivande till 1 2

SOU 1954: 6 s. 157 samt prop. 1958: 144 s. 186 (rättskemiska laboratoriets yttrande). Se prop. 1958: 144 s. 185 f.(barnavårdsnämndens i Stockholm yttrande).

110 namnet, skulle medföra namnrätt för barnet, har besvarats med att svårigheter säkerligen komma att uppstå beträffande de gifta fäderna och troligen med de ogifta. Kommittén har icke ansett sig kunna föreslå regler, som enligt vad denna utredning visar skulle kunna leda till en försämring av utomäktenskapliga barns läge. Man har därför i stort sett stannat vid de lösningar, som redan lagberedningen kom till och som innefattas i 5: 2 FB. I ett hänseende går dock kommittén vidare. Beträffande barn, till vars förmån fadern jämlikt 4: 4 ÄB avgivit förklaring, att det skall äga samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd — arvsrättsförklaring — synes ej gälla någon av de betänkligheter, som ovan anförts. En sådan fader har nämligen ej blott dragit konsekvensen av att h a n kan vara fader utan manifesterat, att han anser sig vara det. I sådana fall bör barnet äga ovillkorlig rätt till faderns släktnamn. De föreslagna namnreglerna äro avsedda att tillämpas även beträffande adliga släktnamn. Det får därför framhållas, att den adliga värdighet som må tillkomma den, vars namn ett barn förvärvar, övergår till barnet endast om så följer av de allmänna reglerna om adelskap. I sitt förslag till LBuÄ 1917 yttrade sig icke lagberedningen i denna fråga, ehuru man uppmärksammade problemet i motiven till LAd, 1 men beträffande de utomäktenskapliga barnen torde gällande namnregier tolkas på sätt nu sagts. Den nya regeln om inomäktenskapligt barns förvärv av moders släktnamn såsom ogift skall givas motsvarande innebörd: moderns adliga värdighet övergår icke med namnet på hennes barn i äktenskap.

2§. I förevarande paragraf regleras inomäktenskapligt barns förvärv av släktnamn. Första stycket innehåller huvudreglerna om automatiska förvärv vid födelse eller legitimation. I andra och tredje styckena behandlas barnets rätt att antaga faderns respektive moderns släktnamn. Gällande rätt Enligt 5: 1 FB erhåller barn i äktenskap faderns släktnamn. Barn som legitimeras sedan det fyllt 18 år behåller dock det släktnamn, som dessförinnan tillkom barnet, såvida barnet icke själv annorlunda bestämmer. Medan den förstnämnda regeln direkt överförts från LBiÄ till FB, har bestämmelsen om begränsningen av namnförvärv vid legitimation införts först i FB för att undvika att onödigt tvång lägges på den, som legitimeras först vid vuxen ålder. 1

Bilaga till riksdagens protokoll 1917 2 saml. 2 avd. 1 band: Förslag till LAd s. 52.

Ill Kommitténs förslag Kommittén har såsom sin ståndpunkt angivit, att barn i äktenskap på s r u n d av sin börd har namnrätt till vilket som helst av föräldrarnas släktnamn. Med hänsyn till de principer angående automatiska förvärv 1 , vilka kommittén antagit, måste ettdera av namnen utpekas såsom det, vilket barnet automatiskt skall förvärva. Vid valet mellan namnen har kommittén därvid stannat för den hittillsvarande regeln, att barnet vid födelsen skall förvärva faderns släktnamn. Dels har denna ordning gammal hävd ej blott i Sverige utan över huvud taget inom den västerländska kulturkretsen 2 , dels torde den överensstämma med det stora flertalets önskemål. Kommittén har ansett särskild hänsyn böra tagas till sistnämnda synpunkt; enligt dess mening böra lagreglerna utformas så, att de i minsta mån föranleda, att de enskilda måste vidtaga särskilda åtgärder för att få sina önskemål tillgodosedda. Principen om automatiskt släktnamnsförvärv skulle icke behöva medföra, att barn, som legitimeras genom föräldrarnas äktenskap, därmed automatiskt förvärvar faderns släktnamn. Emellertid har kommittén funnit likformighet i huvudreglerna för inomäktenskapliga barn vara önskvärd. Dessutom finnes anledning antaga, att de flesta föräldrar, som ingå äktenskap med varandra, önska en sådan ordning för barnet. Redan i nuvarande rätt räknar man med två sätt för inomäktenskapligt barn att förvärva faderns släktnamn. Emellertid skiljer man icke på dessa namnförvärv utan knyter båda förvärven till barnets börd. I överensstämmelse med principen, att varje släktnamnsförvärv skall anknytas till viss tidpunkt, 3 har kommittén behandlat dessa förvärv vart för sig alltefter de tillfällen, då börden kan fastställas. Första stycket I enlighet med vad nu sagts behandlas först barnets situation vid födelsen. Har ett barn vid födelsen äktenskaplig börd, förvärvar det automatiskt därvid faderns släktnamn. Frågan huruvida det har äktenskaplig börd skall avgöras enligt de i 1: 1 FR angivna reglerna. Rarn som födes under äktenskap eller å sådan tid efter dess upplösning, att det k a n vara avlat dessförinnan, har sådan börd och betecknas i FB såsom barn i äktenskap. Den här upptagna namnregeln överensstämmer i sak med vad nu gäller. I andra punkten bestämmes, att barn som efter födelsen erhåller äktenskaplig börd därvid förvärvar faderns släktnamn. Sådan förändring av börden sker enligt 1: 3 FB genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra, s. k. legitimation. Någon annan form för barns förvärv av äktenskaplig börd efter födelsen känner svensk rätt icke. I sak överensstämmer 1

S. 71 f. jfrt med s. 85 f. Lundh s. 3 och Winroth III s. 28. 3 Se s. 87. 2

112 föreskriften sålunda med nu gällande regel i 5: 1 FB. Anledningen till att kommittén nu har utelämnat den bestämning, varigenom sättet för bördens erhållande angives — »genom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra» — har främst varit svårigheterna att med den ytterligare språkliga belastning, bestämningen utgör, forma en tydlig regel. Eftersom 1: 3 FB synes uttömmande för denna fråga torde man liksom i första punkten kunna bygga direkt på FB. 1 5 : 1 andra stycket FB bestämmes, att den som vid legitimationen fyllt 18 år icke automatiskt förvärvar faderns namn. Denna regel har sin motsvarighet på andra håll inom namnlagstiftningen. Sålunda stadgas i § 7 SIF att endast barn som ej fyllt 18 år automatiskt följer föräldrarna, då dessa antaga nytt släktnamn eller få sådant godkänt av namnmyndigheten. Den tanke som ligger bakom dessa stadganden är, att vuxen person i allmänhet icke utan egen vilja skall tvingas att förvärva nytt släktnamn. Kommittén ansluter sig för sin del till denna ståndpunkt och låter genomgående effekten av föräldrarnas och andras åtgärder begränsas till barn och andra bipersoner, som ej fyllt 18 år. Därvid har kommittén ansett, att den som fyllt 18 år ej utan vidare kan sägas tillhöra föräldrarnas familj. Även om han i verkligheten sammanbor med dem och av dem erhåller sin försörjning, är hans möjligheter att inträda i förvärvslivet och att bilda egen familj så stora, att han även ur namnsynpunkt bör behandlas såsom en självständig person. Vad nu sagts angående vuxet barns tillhörighet till föräldrarnas familj ger emellertid anledning att till behandling upptaga frågan om de barn, vilka icke ingå i familjegemenskapen. Ett inomäktenskapligt barn kan vara bortadopterat (det förlorar ej därigenom sin ursprungliga börd), av föräldrarna bortlämnat som fosterbarn eller omhändertaget av samhället. Vad som i allmänhet karakteriserar barnets tillhörighet till föräldrarnas familj är, att barnet står under deras vårdnad (6: 1 F B ) . Enligt § 7 SIF stadgas, att barnet skall stå under faderns vårdnad för att följa honom vid hans förvärv av nytt släktnamn. Enligt kommitténs mening bör ett. likartat krav uppställas vid legitimation. Har barnet ej någon familjegemenskap med modern eller fadern synes det ej lämpligt att tvinga det att byta släktnamn endast därför att föräldrarna ingå äktenskap med varandra. Kommittén föreslår med stöd av vad nu sagts, att för automatiskt förvärv vid legitimation skall fordras, att barnet är under 18 år (vilket överensstämmer med gällande rätt) samt att det står under vårdnad av någon av föräldrarna. Andra stycket De begränsningar av legitimationens effekt, som angivas i första stycket, äro betingade av praktiska skäl. De äro icke avsedda att innefatta någon

113 begränsning av barnets rätt till faderns namn. I förevarande stycke tillerkännes därför barnet en rätt att efter anmälan antaga dennes namn. Rätten att antaga faderns släktnamn tillkommer icke barnet i vilken situation som helst. Genom att begränsa hans möjligheter i detta hänseende till fall, då barnet »icke sålunda» förvärvat faderns namn, har kommittén velat utmärka, att föreliggande stycke allenast utgör en komplettering till första stycket. Denna bestämmelse äger alltså tillämpning endast, då barnet vid legitimation skolat förvärva namnet men då på grund av undantagsbestämmelserna avseende ålder och familjegemenskap förvärv ej inträffar. Har däremot barnet enligt tredje stycket antagit moders namn, är han icke berättigad att enligt föreliggande stycke sedermera återtaga faders namn; i sådana fall är barnet hänvisat till att under åberopande av särskilda skäl enligt bestämmelserna i förslagets 15 § hos namnmyndigheten ansöka om fadersnamnet. Den begränsning av namnrätten som ligger häri har kommittén som redan ovan sagts funnit nödvändig. Även om det föreligger en rätt till båda föräldrarnas namn, måste man i det offentligas intresse hindra ett upprepat namnbyte. Så som regeln nu är utformad, kan det bli tal om högst två namnbyten av denna art: den som legitimeras utan att därvid förvärva faderns namn äger enligt föreliggande stycke antaga dennes namn; skulle han sedermera ångra sig är han berättigad till namnbyte enligt tredje stycket. Tredje stycket Av principen att barnet äger lika rätt till faderns och moderns släktnamn följer, att barnet skall kunna utan myndighets prövning förvärva moderns släktnamn. Eftersom principen bygger, icke på barnets intresse av namngemenskap med modern — detta är en fråga till vilken kommittén återkommer i annat sammanhang — utan på dess rätt till familjesamhörighet med modern och hennes släkt, finner kommittén ej lämpligt att utforma regeln så, att barnet förvärvar moderns aktuella namn, vilket enligt kommitténs förslag (se 6 §) kan vara ett släktnamn, som hon förvärvat i tidigare äktenskap. Av samma skäl bör barnets möjlighet att förvärva moderns n a m n ej heller begränsas till fall, då hon i äktenskapet behållit sitt tidigare namn. Man kan dock ej inrikta barnets rätt på det släktnamn, som modern förvärvat vid födelsen, eftersom hon efter födelsen på annat sätt än genom vigsel kunnat förvärva nytt släktnamn. Det synes kommittén lämpligt att såsom objekt för barnets namnrätt välja det släktnamn, modern burit såsom ogift, varvid begreppet »ogift» skall uppfattas såsom civilstånd vilket står i motsättning till »gift», »frånskild» och »änka». Härigenom åstadkommer man likformighet mellan inom- och utomäktenskapligt barns namnrätt till moders släktnamn. 1 Det bör märkas, att det namn, som kan komma ifråga, således k a n ha förvärvats av modern vid 1

Se nedan s. 115 f.

8—907382

114 födelsen, genom legitimation eller adoption, genom antagande (dock ej av makes namn) eller efter ansökan. Såsom ovan sagts är följden av att inomäktenskapligt barn antager moderns släktnamn, att det icke därefter efter anmälan kan återtaga faderns n a m n ; för sådana särskilda fall har kommittén öppnat en möjlighet genom förslagets 15 §. Beträffande motiveringen för denna regel hänvisas till vad ovan under andra stycket anförts.

3§. I denna paragraf behandlas utomäktenskapligt barns förvärv av släktnamn. Första stycket innehåller huvudregeln att barn utom äktenskap förvärvar moderns släktnamn. I andra stycket behandlas de fall, där barnet k a n förvärva faderns släktnamn. Slutligen regleras i tredje stycket barnets rätt att under vissa förutsättningar förvärva styvfaders namn. Gällande rätt Enligt 5: 2 FB erhåller barn utom äktenskap moderns släktnamn d. v. s. det namn hon verkligen bär. Om modern är gift eller frånskild hustru förvärvar barnet dock hennes släktnamn som ogift, vilket n a m n alltså tillkommer alla barn utom äktenskap med undantag av barn till änka. Därutöver äger barnet rätt att med samtycke av sin fader antaga dennes n a m n och en motsvarande rätt tillkommer barnet att antaga styvfaders släktnamn. Är barnet trolovningsbarn äger det en ovillkorlig rätt att antaga faderns släktnamn. Kommitténs förslag Första stycket Av skäl som tidigare anförts 1 avviker kommitténs förslag till sin utformning ej mycket från gällande rätt. Emellertid har kommittén såsom en enhetlig bestämmelse föreslagit, att barnet vid födelsen förvärvar moderns släktnamn såsom ogift. Vid de nordiska överläggningarna framfördes önskemål om att man (i enlighet med norsk rätt) alltid skulle låta barnet förvärva moderns aktuella namn. Kommittén har bl. a. med hänsyn härtill upptagit denna fråga till upprepade överväganden. Betraktar man den hittillsvarande utvecklingen synes en sådan regel komma i konflikt med de tendenser, som kommit till synes i lagstiftning och lagförslag. Vid behandlingen av förslaget till LBuÄ 1917 ifrågasattes icke, att barnet automatiskt skulle förvärva sin styvfaders eller moders frånskilde mans släktnamn. Däremot yrkade en reservant i lagrådet, att 1

S. 108 ff.

115 änkas utomäktenskapliga barn skulle förvärva hennes namn som ogift och till denna mening anslöto sig fem reservanter i lagutskottet samt i första omröstningen dessutom första kammarens majoritet. Sistnämnda åsikt kom även till synes i remissvar till FB. Det finnes alltså i den svenska rättsutvecklingen en viss tendens att låta alla utomäktenskapliga barn förvärva moderns släktnamn såsom ogift. Däremot synes icke tidigare någon röst ha höjts för att barnet alltid automatiskt skulle förvärva moderns aktuella namn. Då det gäller barn till gift kvinna och frånskild hustru har en dylik regel troligen bedömts som en kränkning mot mannen, enär den ju skulle medföra att barnet fick hans namn även om hustruns otrohet ledde till eller redan föranlett talan om äktenskapsskillnad. Det starkaste skälet för att barn utom äktenskap bör äga rätt till sin moders aktuella släktnamn synes vara barnets intresse av namngemenskap med moder och halvsyskon. Den nuvarande namnregeln för änkas barn tillkom också efter en avvägning mellan detta barnets intresse och den avlidne mannens släktingars intresse av att obehöriga ej förvärvade namnet. Samtidigt framhölls emellertid den praktiska synpunkten, att änka ej kunde återtaga sitt namn som ogift. Det framstår även för kommittén såsom angeläget, att moder och barn beredas möjlighet till namngemenskap. Eftersom såväl frånskild hustru som änka enligt kommitténs förslag (7 §) kan återtaga sitt släktnamn såsom ogift, öppnar förslaget i och för sig alltid möjlighet för sådan namngemenskap och någon särregel om änkas barn saknar då aktualitet. Mot detta resonemang kan dock invändas, att ett sådant namnbyte för moderns del kan medföra allvarliga olägenheter: Hon kan i det upplösta äktenskapet ha barn, med vilka hon också bör upprätthålla namngemenskap, eller hon kan ha gjort sitt släktnamn såsom gift känt under utövande av näring eller yrke eller eljest i sin verksamhet och sitt umgänge. Vad nu anförts berör den praktiska sidan av problemet. Emellertid tillkommer en annan synpunkt. Det har ovan framhållits att den rätt till moders namn vilken enligt förslaget tillerkännes barn i äktenskap icke bygger på barnets intresse av namngemenskap ined modern utan på barnets rätt till familjesamhörighet med modern och hennes släkt. Barn i äktenskap gives därför rätt till moderns släktnamn såsom ogift även om namngemenskapen därmed brytes. Samma uppfattning måste gälla för det utomäktenskapliga barnet: under alla omständigheter måste det äga rätt till moderns n a m n såsom ogift. Om man utformar huvudregeln så, att barnet automatiskt förvärvar moderns aktuella namn, måste denna regel därför kompletteras med ett tillägg, enligt vilket barnet berättigas att antaga moderns namn såsom ogift. Vid övervägande av samtliga synpunkter finner kommittén hänsynen till den man, med vilken modern är eller varit gift, vara av avgörande betydelse. Kommittén kan därför icke förorda en huvudregel, enligt vilken

116 barn utom äktenskap automatiskt förvärvar moderns aktuella släktnamn. Då det måste anses vara av stor betydelse — bl. a. vid den kyrkobokföringsmässiga tillämpningen — att en enhetlig huvudregel gäller för barn utom äktenskap, kan kommittén ej heller tillstyrka, att barnets förvärv av släktnamn vid födelsen göres beroende av vilket civilstånd modern har. Såsom enda alternativ återstår då att låta barn utom äktenskap vid födelsen automatiskt förvärva moderns släktnamn såsom ogift. Härigenom uppnår man jämväl rättslig kongruens mellan de inom- och de utomäktenskapliga barnens namnrätt såvitt gäller moderns släktnamn. Med detta ståndpunktstagande vill kommittén emellertid ej förbigå problemet angående namngemenskap mellan barnet och dess moder. Är hon gift ligger det enligt förslaget (3 § tredje stycket) i styvfaderns hand att avgöra om barnet skall äga förvärva hans och moderns gemensamma släktnamn. Frånskild hustru eller änka kan, såsom ovan sagts, åstadkomma namngemenskap med sitt barn genom att återtaga sitt släktnamn såsom ogift (7 §). Mannens intresse av att barnet ej förvärvar hans släktnamn synes icke främst ha avseende därå att obehörig ej må bära namnet. Det väsentliga för honom — eller hans efterkommande — torde vara, att barnet icke genom att förvärva hans namn gives sken av att vara hans. Har barnet avlats under äktenskapet, manifesterar mannen — eller hans efterkommande — denna sin inställning genom att föra bördstalan mot barnet. Bifall till sådan talan leder enligt förslagets 19 § 1 mom. till att barnet förlorar mannens släktnamn. Domstolen äger dock tillåta att barnet behåller namnet om med hänsyn till barnets familjeförhållanden synnerliga skäl därtill föreligga. Såsom sådant skäl torde kunna åberopas, att barnet har intresse av namngemenskap med modern samt att det skulle vara henne till synnerlig olägenhet att återtaga sitt namn såsom ogift. Framställes icke i bördsprocessen yrkande, att barnet skall äga behålla namnet, torde ansökan senare kunna göras med stöd av förslagets 16 §; även enligt detta lagrum skola synnerliga skäl visas föreligga. Består äktenskapet även efter det att barnet på grund av bördstalan förlorat namnet, kan mannen såsom styvfader samtycka till att barnet får antaga hans namn (3 § tredje stycket). Har barnet avlats efter äktenskapets upplösning synes mannens — eller hans efterkommandes — intresse av att barnet icke förvärvar hans namn vara försvagat. J u längre tid som förflyter efter upplösningen desto mindre sannolikt är det att han skall framstå som barnets fader. Med hänsyn härtill bör det enligt kommitténs mening öppnas en möjlighet för barnet att i sådant fall utan den stränga prövningen i 16 § kunna förvärva moderns namn såsom gift. Det bör dock behandlas såsom ett ansökningsfall och såsom sådant har det upptagits i förslagets 8 § andra stycket. Kommittén hänvisar till vad därunder vidare anföres.

117 Andra stycket Som tidigare anförts 1 har kommittén icke funnit det genomförbart att giva utomäktenskapligt barn samma rätt till faderns som till moderns släktnamn. I ett hänseende har utomäktenskapligt barn nu ovillkorlig rätt till faderns släktnamn, nämligen då barnet genom faderns erkännande eller eljest förklarats vara trolovningsbarn. Den väsentligaste rättighet som tillkommer sådant barn är arvsrätt efter fadern (4: 4 ÄB). I fall då barnet av tekniska skäl ej kan förklaras såsom trolovningsbarn — vanligen därför att en av föräldrarna redan är gift — kan fadern ändock giva barnet sådan rätt genom att avgiva förklaring, att barnet skall äga samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd (4: 4 och 5 ÄB). Kommittén anser starka skäl föreligga att bedöma barn, som erkänts vara trolovningsbarn, och barn, till vars förmån fadern avgivit arvsrättsförklaring, på samma sätt. Det föreslås därför, att båda dessa grupper av barn erhålla n a m n r ä t t till faderns namn. Eftersom de omständigheter, som grundlägga namnrätten, ej ha med själva namnfrågan att göra — såsom t. ex. då det gäller ett samtycke — kan man enligt kommitténs mening säga, att dessa barn ha en ovillkorlig rätt till faderns namn. Emellertid bör man härutöver bibehålla den nuvarande möjligheten att låta fader särskilt medgiva barnet rätt till hans namn. Detta medgivande blir emellertid direkt inriktat på namnet och uppställes alltså såsom ett villkor för barnets namnrätt. Det har därför synts kommittén lämpligt att i lagtexten upptaga detta förvärv i en särskild punkt. Beträffande erkännande av trolovningsbarn och arvsrättsförklaring innehålla 3 : 4 andra stycket FB respektive 4 : 5 ÄB föreskrifter. Enligt kommitténs mening bör formen för faderns medgivande åt barnet att antaga hans släktnamn regleras i namnkungörelsen 2 efter i stort sett likartade principer. Tredje stycket I detta stycke har kommittén upptagit den nuvarande regeln, att barnet med styvfaderns samtycke må antaga dennes släktnamn. Denna bestämmelse är, om barnet födes under moderns äktenskap med styvfadern, ett komplement till huvudregeln, varigenom uppfattningen i de nordiska grannländerna, att barnet bör förvärva moderns aktuella namn, i viss mån tillgodoses. Den hitillsvarande regeln har, såsom tidigare framhållits, 3 en olämplig utformning, då det säges att styvfadern giver barnet sitt namn. I enlighet med principerna för olika former av förvärv har kommittén föreslagit, att barnet skall givas rätt att antaga styvfaderns namn, varvid som villkor uppställts samtycke av denne. I sak innebär bestämmelsen icke någon ändring i gällande rätt. 1 2 3

S. 110. Se därom ovan s. 59. S. 89.

4§Förevarande paragraf handlar om hittebarn. I första stycket angives h u r u sådant barn skall förvärva släktnamn. I andra stycket föreskrives att barnet, om dess börd klarlägges, får antaga det namn, vartill det enligt sin härstamning har rätt. Hittebarn omnämnas i medborgarskapslagen den 22 juni 1950, enligt vilken hittebarn, som anträffas här i riket, skall anses såsom svensk medborgare, intill dess annat utrönes. Sådant barn berörs därför i namnhänseende av den svenska lagstiftningen. Huru hittebarn nu skall behandlas i namnhänseende är ovisst. Folkbokföringskommittén föreslog i sitt betänkande 1 , att pastor efter hörande av barnets förmyndare skulle giva barnet efternamn bildat på sätt som omnämnes i § 1 punkt 3 SIF, d. v. s. patronymikon bildat på i almanackans namnlängd upptaget manligt förnamn. Kommittén anser det oundvikligt att i namnlagstiftningen behandla jämväl detta problem. De senaste decenniernas historia har uppvisat åtskilliga situationer, då frågan blivit eller kunnat bliva aktuell framförallt i samband med massflykt undan krigshandlingar och politiska eller andra förföljelser. Kommittén har undvikit att använda termen hittebarn i lagtexten. Den har visserligen gammal hävd och återfinnes som nämnts i medborgarskapslagen, men den har en biklang av socialt mindervärde. F r å n folkbokföringskommitténs förslag har kommittén i stället upptagit beteckningen »barn, vars föräldrar äro okända». Tanken, att sådant barn i första hand skall ha ett sonnamn, kan kommittén ej finna tillfredsställande. Det ligger närmare till hands att barnet får ett släktnamn, som visar dess anknytning till en eventuell vårdnadshavare. Å andra sidan kan man ej utan vidare behandla barnet såsom ett fosterbarn (jfr nedan under 9 §). Man bör ej heller fordra en sådan prövning av namnfrågan som beträffande fosterbarn, vars nuvarande släktnamn är känt. Skulle någon vårdnadshavare icke finnas eller skulle han ej vara beredd att giva sitt samtycke, bör barnet få ett eget släktnamn. Det förda resonemanget leder till att barn, vars föräldrar äro okända, bör erhålla n a m n genom namnmyndighetens försorg. Namnmyndigheten har därvid flera alternativ att välja på enligt de regler som i allmänhet gälla för dess verksamhet (8—16 §§). Emellertid torde, som ovan antyddes, myndighetens prövning i allmänhet bliva mindre sträng än enligt de allmänna reglerna. Vårdnadshavare som önska, att barnet skall erhålla deras namn, k u n n a i allmänhet ej bedömas såsom fosterföräldrar enligt förslagets 9 §, eftersom förhållandet mellan dem och barnet sällan fått tillräcklig stabilitet, då namnfrågan uppkommer. Det oaktat bör namnmyndigheten kunna enligt sagda paragraf godkänna vårdnadshavarens namn för barnet, 1

SOU 1944: 52.

119 detta så mycket mera som den i paragrafen angivna intresseavvägningen i förhållande till barnets föräldrar icke k a n förekomma. Skulle m a n anse en sådan tolkning av fosterföräldrabegreppet i dessa särskilda fall vara mindre önskvärd, bör förslagets 16 § kunna tillämpas. Det namn, som barnet sålunda förvärvar, tillkommer det därefter i enlighet med 1 § första stycket. Även om barnets verkliga börd sedermera utrönes och även om det genom sin börd visar sig vara svensk medborgare och alltså från början underkastat bestämmelserna i 2 eller 3 § namnlagen, anser kommittén att det genom namnmyndighetens försorg erhållna namnet skall vara barnets släktnamn. Emellertid är det uppenbart, att barnet bör ha möjlighet att namnmässigt draga konsekvensen av kunskapen om sin börd. Detta får enligt kommitténs mening ske i form av ett verkligt antagande av det släktnamn, till vilket barnet genom sin börd skulle ha varit berättigat. Ett inomäktenskapligt barn kan därvid välja mellan faders och moders släktnamn, medan ett utomäktenskapligt barn måhända kan välja mellan moders, faders eller styvfaders namn.

Om adoptivbarns förvärv av släktnamn Adoptivbarns namnrätt Den svenska rättsutvecklingen Den första lagstiftningen om adoption tillkom genom lag den 14 juni 1917 om adoption (LAd). Dessförinnan hade Kungl. Maj :t stundom beviljat adoption 1 och en speciell form för adoption hade förekommit inom ridderskapet och adeln, då en ätt adopterats av en annan och därigenom vunnit samma namn som den adopterande ätten. 2 Den form för familjebildning, som åsyftades med adoptionsinstitutet, synes före 1917 i stor utsträckning ha åstadkommits genom upptagande av fosterbarn. I den mån fosterbarnsinstitutet verkligen varit en föregångare till adoptionen k a n man räkna med, att den familjegemenskap, som sålunda uppstått, i regel lett till önskan om namngemenskap mellan fosterbarn och fosterföräldrar. Man får vidare antaga, att fosterbarn före SIF i kyrkobok antecknades med fosterföräldrarnas namn. Ett stöd för dessa antaganden finner man i det förhållandet, att efter SlF:s tillkomst — då sådan anteckning ej längre var utan vidare möjlig — ett ganska stort antal ansökningar om namnförändringar för sådana barn behandlades av regeringsrätten. I det första fallet (RÅ 1912 s. 260) biföll regeringsrätten ansökningen, men därefter ansåg man sig i samtliga fall — inalles 67 före 1917 — förhindrad att lämna godkännande till sådant namnbyte. Dessa fall överlämnades emellertid alla till Kungl. Maj :t i stats1

T. ex. von Döbelns försök att få adoptera sin naturlige son; se Alma Söderhjelm: Georg Carl von Döbeln sid. 227 f. 2 Se adelskalendern, ex. ätterna von Arbin och Bonde.

120 rådet, där de med undantag av 7 ledde till bifall. Det kan icke avgöras vilka anledningarna varit till avslag i de 7 fallen, men eftersom det kan tagas för visst, att en prövning av fosterbarnsförhållandets stabilitet och barnets intresse av namngemenskapen förekommit, är det i varje fall möjligt, att man ej ansett ett stabilt fosterbarnsförhållande föreligga. Det synes under alla omständigheter klart, att det redan före adoptionslagens tillkomst förelåg en uppfattning, att barn, som varaktigt upptagits i en ny familj, borde bära samma släktnamn som denna. I motiven till LAd framhöll lagberedningen, 1 att ett naturligt uttryck för att adoptivbarn inträdde i adoptantens familj vore, att h a n erhöll adoptantens släktnamn. Dock ansågs det finnas tillfällen, då det kunde vara lämpligt, att barnet behöll sitt eget namn t. ex. om detta vore »gammalt och berömt eller blott mera ovanligt eller då adoptivbarnet uppnått vuxen ålder och redan förvärvat en ställning i livet». Med stöd av bl. a. dessa uttalanden föreslog lagberedningen en av riksdagen därefter antagen bestämmelse — 11 § LAd — av följande lydelse: »Adoptivbarn erhåller adoptantens släktnamn, där ej rätten tillåter att barnet behåller sitt namn eller bär båda tillhopa.» Eftersom undantag från automatiskt förvärv gjordes beroende av tillstånd från domstolen och eftersom denna vid frågans bedömning enligt motiven uteslutande skulle taga hänsyn till barnets intresse, torde det vara befogat att säga, att adoptivbarn genom LAd erhöll n a m n r ä t t till adoptantens namn. Bestämmelsen har sedermera oförändrad överflyttats till 5 : 3 FB. Det framgår icke av lagtexten vilket släktnamn som avses med adoptivbarnets namnrätt. År 1917 förelåg icke skyldighet för hustru att förvärva mannens släktnamn, varför hon i äktenskapet kunde ha kvar sitt tidigare namn. Även enligt nya giftermålsbalken kan hustru bära annat namn än mannen, eftersom hon i förening med hans kan bära sitt n a m n som ogift. Av förarbetena till LAd framgår emellertid, att man i möjligaste mån avsåg att likställa adoptivbarnets förhållande till adoptivföräldrarna med barnets förhållande till sina naturliga föräldrar. 2 Eftersom enligt motiven till LBuÄ lagberedningen vid denna tid fann det självklart, att inomäktenskapligt barn skulle förvärva faderns släktnamn, 3 får man antaga att beredningen ansett, att adoptivbarnet skulle förvärva adoptivfaderns släktnamn. Då det gäller ensamstående adoptant ger lagtexten icke utrymme för annan tolkning än att adoptivbarnet skall förvärva adoptantens aktuella släktnamn. Detta innebär att om frånskild hustru, som behållit sin mans släktnamn, adopterar, adoptivbarnet erhåller hennes släktnamn såsom gift. Sammanfattningsvis kan sägas, att adoptivbarn för närvarande har namnrätt till adoptantens aktuella n a m n ; adopteras barnet av äkta makar avser 1

Bilaga till riksdagens protokoll 1917 (2 saml. 2 avd. 1 band): Förslag till LAd s. 52. Se anförda bilaga sid. 51. 3 Se i not 1 anförda bilaga: Förslag till LBuÄ s. 78. 2

121 dess namnrätt adoptivfaderns släktnamn. Dessa regler gälla även om adoptantens namn är adligt. 1 Nordisk rätt I såväl Danmark som Finland och Norge gälla regler, som motsvara de svenska. I dessa länder torde alltså adoptivbarnet ha en ovillkorlig rätt till adoptantens aktuella släktnamn. Vilket namn, som kan komma ifråga, då adoptivbarnet adopteras av makar eller då adoptanten är änka eller frånskild hustru, är ett problem som torde sakna intresse för den föreliggande framställningen. Kommitténs förslag Kommittén har icke anledning att frångå den gällande grundprincipen, att adoptivbarn äger n a m n r ä t t till adoptantens släktnamn. Kommittén ansluter sig vidare till den av lagberedningen 2 uttalade åsikten, att adoptivbarn som adopteras av äkta makar i förhållande till dessa i möjligaste mån bör få samma rättigheter som ett inomäktenskapligt barn. Denna ståndpunkt har fått än större fog för sig, sedan adoptivbarn genom 4 : 1 ÄB i arvshänseende jämställts med barn i äktenskap. Det framstår därför som en naturlig konsekvens av förslaget om inomäktenskapligt barns namnrätt, att adoptivbarn får namnrätt till antingen adoptivfaderns eller adoptivmoderns släktnamn. I motiveringen till 2 § framhölls, att man i lagen måste fastställa, vilken av föräldrarnas släktnamn ett barn i äktenskap förvärvar vid födelsen. En motsvarande nödvändighet föreligger icke i och för sig i samband med adoption, eftersom domstolen kan åläggas att vid ärendets avgörande pröva även namnförvärvet. Kommittén har också övervägt att i lagtexten lämna frågan öppen och endast fastslå, att adoptivbarnet skall förvärva adoptivfaderns eller adoptivmoderns släktnamn. Emellertid leder en sådan bestämmelse bort från huvudprincipen om automatiskt släktnamnsförvärv vid adoption; därest domstolen avgör frågan synes adoptivbarnet vara helt bundet av detta beslut. Rätten till båda namnen kan i sådant fall i viss mån bli illusorisk. Med beaktande av det nu sagda och adoptivbarnets intresse av att helt jämställas med inomäktenskapligt barn har kommittén valt att för fall, då adoptivbarn adopteras av makar, uppställa en huvudregel, som överensstämmer med den som gäller för barn i äktenskap: adoptivbarnet förvärvar i första hand adoptivfaderns släktnamn. En konsekvens av jämförelsen med inomäktenskapligt barns namnrätt blir, att adoptivbarn skall äga efter anmälan antaga adoptivmoderns släkt1 2

Bilaga till riksdagens protokoll 1917 (2 saml. 2 avd. 1 band): Förslag till LAd s. 52. Anförda bilaga s. 51.

122 namn. Emellertid kan en önskan, att barnet skall förvärva adoptivmoderns släktnamn, föreligga redan i adoptionsärendet. Det bör därför vara möjligt för de berörda parterna att redan vid adoptionen bestämma, att barnet skall förvärva adoptivmoderns släktnamn. I detta sammanhang återstår att lösa frågan vilket av adoptivmoderns namn — det aktuella eller det hon bar såsom ogift — som skall tillkomma adoptivbarnet. Kommittén återkommer härtill sedan motsvarande problem diskuterats beträffande ensamstående adoptivmoder. Då en ensamstående kvinna adopterar, uppstår ett särskilt problem för den händelse hon såsom frånskild eller änka har annat n a m n än det, som tilkom henne såsom ogift. För närvarande torde endast hennes aktuella namn komma ifråga. Visserligen får adoptivbarnet genom den nya bestämmelsen i 4 : 1 ÄB i framtiden en ekonomisk anknytning till adoptivmoderns släkt, som sådant barn ej tidigare haft, men i första hand är det dock fråga om ett förhållande — rättsligt och personligt — mellan adoptanten och adoptivbarnet. Om man ger adoptivbarnet rätt till adoptivmoderns aktuella namn i dessa fall får det en rätt som ej tillkommer hennes barn utom äktenskap. De skäl på vilka kommittén valt att låta det utomäktenskapliga barnet förvärva moderns släktnamn såsom ogift synas ej göra sig gällande i detta sammanhang. Eftersom kvinna ej under pågående äktenskap ensam kan adoptera, finnes vid adoption ej anledning till de särskilda hänsyn mot hennes make, vilka göra sig så starkt gällande, då hon får ett barn utom äktenskapet. Adoptionen är dessutom en yttre rättshandling som knappast kan leda till en uppfattning hos omgivningen, att adoptivbarnet är avlat av den man, med vilken adoptivmodern tidigare varit gift. Då inga allvarliga skäl tala emot ett bibehållande av den nu gällande ordningen och då man måste antaga, att adoptivbarnet har intresse av namngemenskap med adoptanten, föreslår kommittén att förvärvet i första hand skall avse »adoptantens släktnamn», vilket i dessa fall vill säga ensamstående adoptivmoders aktuella namn. Såsom ovan påpekats har adoptivbarn genom 4: 1 ÄB numera fått en starkare anknytning till adoptivmoderns släkt. Med hänsyn härtill och till den rätt som tillkommer frånskild hustru och änka att återtaga sitt släktnamn som ogift, finner kommittén, att adoptivbarnet tillika bör äga rätt till detta namn. När det gäller frågan om adoptivbarns rätt till gift adoptivmoders släktnamn, har kommittén enligt huvudprincipen, att sådant barn skall jämställas med barn i äktenskap, föreslagit, att adoptivbarnet må äga rätt till hennes släktnamn såsom ogift. Vidare gör sig det i nästföregående stycke upptagna skälet angående barnets anknytning till adoptivmoderns släkt gällande även i detta sammanhang. Möjligen kunde det framstå som naturligt, om man dessutom gåve barn som adopteras av makar rätt till adoptivmoderns aktuella släktnamn, en fråga som kan bli föremål för övervägande endast om adoptivmodern i sitt äktenskap med adoptivfadern behållit släktnamn,

123 som hon förvärvat genom tidigare gifte. Även om man genom en sådan regel skulle uppnå full överensstämmelse med de fall, då änka eller frånskild hustru adopterar, finnas skäl som tala emot sådan ordning. Sålunda må beaktas, att man icke ansett sig böra giva barn i äktenskap sådan rätt. Vidare talar ett offentligrättsligt intresse däremot. Där namnrätt gives till mer än ett släktnamn, bör man av hänsyn till namnets samhällsfunktion vara återhållsam; endast om det är oundvikligt bör man utsträcka namnrätten till att avse mer än två namn. Vid övervägande av dessa synpunkter, har kommittén funnit sig icke böra föreslå, att barn som adopteras av makar får rätt till adoptivmoderns aktuella namn. Om hon efter äktenskapsskillnad får vårdnaden om adoptivbarnet, kan detta dock få ett ökat intresse av att förvärva hennes aktuella namn. I själva verket har adoptivbarnet j u därmed kommit i den situation, i vilken det skulle ha befunnit sig om det blivit adopterat av henne, innan hon ingick det nu upplösta äktenskapet. I belysning härav torde namnmyndigheten i sådant fall finna synnerliga skäl till namnbyte enligt förslagets 16 § föreligga. Slutligen har kommittén föreslagit, att adoptivbarn, liksom enligt gällande rätt, skall kunna berättigas att behålla det namn som tidigare tillkom det. De skäl härför, som anfördes av lagberedningen 1917,1 ha väl kanske något förlorat i giltighet, eftersom adoptivbarnet numera icke äger arvsrätt efter sina naturliga föräldrar och därför får förutsättas ha mindre intresse än tidigare av att manifestera samhörighet med dem. Det finnes emellertid särfall av adoption och tillfällen, då adoptionen föranledes av ytterst speciella orsaker. Då en man adopterar sin hustrus barn i annat äktenskap eller hennes adoptivbarn, kan det ej utan vidare förutsättas vara fördelaktigt för barnet, att det genom förvärv av adoptivfaderns släktnamn förlorar sitt dittillsvarande namn. Då vuxen person adopteras kan h a n ofta ha intresse av att icke byta namn. Om ett barn adopteras av anförvanter därför att dess båda föräldrar äro döda, kan man ej utgå ifrån, att främsta syftet med adoptionen varit att införliva barnet med en ny familj; ofta kan rent praktiska synpunkter hava varit vägledande och det kan då t. o. m. vara lämpligt, att barnets samhörighet med dess riktiga släkt på något sätt blir manifesterad. För sådana fall synes det önskvärt att adoptivbarnet får möjlighet att behålla sitt tidigare namn. Det bör dock även framdeles vara rätten som prövar, huruvida så skall ske.

5§. I föreliggande § behandlas adoptivbarns förvärv av släktnamn. Första stycket reglerar namnförvärvet vid adoptionen under det att andra stycket innehåller regeln om adoptivbarnets rätt att antaga adoptivmoders släktnamn. I tredje stycket stadgas rätt för adoptivbarnet att bära tilläggsnamn. 1

Se ovan s. 120.

124 Gällande rätt Enligt 5 : 3 FB erhåller adoptivbarn adoptantens släktnamn såvida ej rätten tillåter, att barnet behåller sitt tidigare namn eller bär detta i förening med adoptantens. I allmänhet torde bestämmelsen tolkas så, att domstolen i adoptionsbeslutet yttrar sig i namnfrågan endast om barnet i någon form skall behålla sitt dittillsvarande namn. Kommitténs förslag Första stycket I och med att adoptionen såsom i kommitténs förslag uttryckligen förklaras vara förvärvsfaktum beträffande namnet, blir det oegentligt att beteckna namnförvärvaren såsom adoptivbarn. Kommittén har därför från 4 : 1 FB lånat ett uttryck, som i detta avseende är neutralt. Sakligt innebär detta icke någon ändring. Kommittén föreslår såsom huvudregel att den som antages till adoptivbarn därigenom förvärvar adoptantens släktnamn; om h a n adopteras av makar förvärvar han adoptivfaderns släktnamn. Därigenom fastslås, att barnet förvärvar dessa personers aktuella släktnamn, oavsett huru de ha förvärvat detta. Ovan har närmare motiverats adoptivbarnets rätt till adoptivmoderns släktnamn såsom ogift. Såsom då anfördes böra parterna ha möjlighet att redan i adoptionsärendet få denna rätt tillgodosedd. I andra punkten av föreliggande stycke föreslås en bestämmelse av innehåll, att rätten på därom gjord framställning skall förklara, att adoptivbarnet genom adoptionen förvärvar »adoptivmoders» släktnamn såsom ogift. Genom att använda obestämd form har kommittén velat betona, att regeln gäller så snart en kvinna står som adoptant, och den är således tillämplig dels då ensamstående kvinna adopterar dels då makar adoptera gemensamt. Genom ordet »dock» markeras motsatsställningen till föregående mening. Därest ingenting säges i adoptionsbeslutet, inträffar automatiskt namnförvärv enligt första punkten; annat namnförvärv kan ifrågakomma endast om domstolen uttalar sig därom. Tillämpning av andra punkten kan endast komma ifråga därest så påkallas. Kommittén har ej utsagt av vem sådan framställning kan göras. Å ena sidan synes ganska klart vilka som böra vara berättigade i detta sammanhang men å andra sidan föreligger stora svårigheter att språkligt sammanfatta gruppen. Till den hör emellertid först och främst adoptanten eller adoptanterna. Att äkta makar som adoptera skola vara ense i en fråga som denna framgår av de allmänna reglerna om adoption i 4 kap. FB. 1 Dessutom bör rätt att göra sådan framställning tillkomma adoptivbarnet om det 1

Jfr också principen i förslagets 32 §.

125 vid adoptionen uppnått vuxen ålder. Enligt kommitténs förslag (32 §) äger den som fyllt 18 år själv göra anmälan eller ansökan om namn. Därav följer att ett adoptivbarn som uppnått denna ålder äger att själv bestämma, huruvida han vill antaga adoptivmoderns släktnamn. En konsekvens härav måste bli att framställning, som i adoptionsärendet göres av den som fyllt 18 år, av rätten skall beaktas. Huruvida även framställning av yngre adoptivbarn skall beaktas kan ej utan vidare besvaras; domstolen måste i viss mån härvidlag lämnas frihet att bedöma saken från fall till fall. Däremot har kommittén den bestämda uppfattningen, att förmyndare eller vårdnadshavare för underårigt barn ej skall äga göra framställning angående barnets förvärv av adoptivmoderns släktnamn. Dessa personer som just stå i begrepp att till adoptanten eller adoptivföräldrarna överlämna sina befogenheter kunna ej hävda något intresse i denna fråga, som kan få taga över dessas eller, om barnet är vuxet, adoptivbarnets egna önskemål. Av det sagda framgår, att domstolen skall pröva huruvida framställningen att adoptivbarnet skall förvärva adoptivmoders släktnamn är gjord av behörig person. Såsom tidigare fastslagits äger adoptivbarnet rätt till namnet och en följd härav är, att domstolen på gjord framställning skall förklara, att barnet förvärvar detta namn. Att domstolens prövning är av formell natur understrykes därav, att kommittén undvikit uttryck såsom bestämma eller besluta; den förklaring det är fråga om innehåller endast ett konstaterande av att adoptionens konsekvens i namnhänseende avser adoptivmoderns släktnamn såsom ogift i stället för det namn, som enligt huvudregeln kunde hava tillkommit barnet. I tredje punkten har upptagits regeln, att rätten må tillåta, att adoptivbarnet behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen. I detta fall finnes ej anledning att begränsa parternas möjlighet att göra framställningar i saken. Det är nämligen alltid rätten, som efter skönsmässig prövning avgör, huruvida ett sådant avsteg från huvudregeln må ske. Detta har framhållits på det sättet, att bibehållandet av det tidigare släktnamnet gjorts beroende av tillstånd utav rätten. Å andra sidan innebär detta att rätten ej själv kan taga initiativ i saken. I motsats till hemställan enligt andra punkten måste ett yrkande enligt tredje punkten vara motiverat. Detta framstår som mera angeläget sedan adoptivbarnets samband med de riktiga föräldrarna numera oftast helt avskäres. Andra stycket I detta stycke upptages bestämmelsen om adoptivbarns rätt att efter anmälan antaga adoptivmoders släktnamn såsom ogift. Regeln är en konsekvens av den adoptivbarn tillerkända rätten till adoptivmoders släktnamn och står i överensstämmelse med vad som enligt förslagets 2 § tredje stycket gäller för b a r n i äktenskap. För övrigt torde kommittén ovan hava lämnat fullständig motivering för bestämmelsen, vilken, liksom första styckets andra

126 punkt, är tillämplig vare sig adoptivmodern är ensamstående adoptant eller har adopterat gemensamt med make. Tredje stycket Den nu gällande regeln att adoptivbarn kan förvärva dubbelnamn bestående av hans tidigare släktnamn och adoptantens släktnamn har i förarbetena icke givits någon motivering utöver den, som gäller för adoptivbarnets möjlighet att behålla sitt tidigare namn ensamt. Det måste antagas, att man velat tillgodose barnets eventuella önskan att markera samhörighet med både sin egen och adoptantens släkt. Motsvarande synpunkter ha enligt vad nedan skall visas gjort sig gällande, då man i nya GB jämte regeln att hustru förvärvar mannens släktnamn införde bestämmelsen, att hon äger rätt att ha dubbelnamn. Kommittén har ovan beaktat, att det kan finnas situationer då adoptivbarnet har intresse av att markera tillhörighet till sin riktiga släkt. Samma synpunkter kunna leda till att adoptivbarnet genom dubbelnamn bör givas möjlighet att manifestera sin tillhörighet till båda släkterna. Emellertid ställer sig kommittén principiellt avvisande till dubbelnamn. Då frågan om dubbelnamn har sin största betydelse för hustru, kommer i motiven till reglerna om hustrus namn att utförligt redogöras härför. 1 Kommittén hänvisar till denna framställning. Emellertid kan adoptivbarnets intresse av att få markera sin samhörighet med både den egna släkten och adoptanten tillgodoses, om han gives rätt att, såsom ett avsteg från regeln i 1 § andra stycket, bära annat namn än det, som lagligen tillkommer honom. Kommittén har därför föreslagit, att adoptivbarn skall äga rätt att i förening bära adoptantens släktnamn och släktnamn, som tillkom honom före adoptionen. Detta innebär att han, oavsett vilket av de båda namnen som tillkommer honom som släktnamn, har rätt att jämte detta bära det andra namnet. Uttrycket »tillkom» är avsett att angiva, att namnet tillkommit adoptivbarnet före adoptionen, vare sig det tillkommer honom även efter denna eller då utbytts mot adoptantens.

Om hustrus förvärv av släktnamn I detta avsnitt behandlas dels hustrus förvärv av släktnamn i samband med giftermål (6 §) och dels hennes rätt att efter äktenskapets upplösning återtaga henne tidigare tillkommande släktnamn (7 §). Den svenska rättsutvecklingen De gamla tillnamnsskicken medförde uppenbarligen icke, att hustru vid giftermålet förvärvade mannens tillnamn. Inom stadsbefolkningen före1

Se nedan s. 135.

127 kom det däremot ofta under medeltiden att hon själv erhöll ett tillnamn, som visade hennes samhörighet med mannen, framförallt i form av hans förnamn eller tillnamn i genitiv såsom Margitta Bserenzs och Anna Kröiarens. 1 Även i många fall då hustrun hade tillnamn som till formen var yrkesnamn såsom Else Krukmakerske och Anna Krögerska avsågs mannens yrke och tillnamnet angav då hennes familjetillhörighet, ej hennes yrke. 2 Dessa förhållanden inneburo ej att h u s t r u n k a n sägas ha övergivit namn som tillkom henne före äktenskapet; ofta bar hon två tillnamn med anknytning till både fadern och mannen såsom Katarina Nigelsdotter Hermans. 3 Inom övriga samhällsskikt synes under motsvarande tid ej förekomma att hustru erhöll tillnamn efter mannen utan hustrun framträdde inom adel och bondestånd under det tillnamn varmed hon benämndes före äktenskapet. Såvitt man kan bedöma av historiska källor medförde den under 1600-talet framväxande seden med fasta släktnamn ej någon förändring i dessa avseenden. För bönderna voro släktnamn ej aktuella och adelshustrurna bibehöllo även under äktenskapet faderssläktens namn. Hos stadsbefolkningen fanns emellertid som visats särskilda förutsättningar för uppkomsten av en sed, att man och hustru båda benämndes med mannens släktnamn. Under 1700-talet gjorde sig franskt inflytande gällande i denna fråga och seden nådde inom somliga borgarskikt en viss stadga. Den kan dock icke sägas ha vunnit större utbredning förrän i början av 1800-talet, och vid denna tid började den också utsträckas till övriga folkgrupper. Därefter blev den mera allmän och m a n k a n nog räkna med, att de flesta hustrur vid slutet av förra seklet framträdde under sin mans släktnamn. Det må dock framhållas, att detta förhållande endast rörde släktnamn. I de många fall då makarna — framför allt på landsbygden — endast hade patronymika, behöll var och en sitt patronymikon även under äktenskapet. 4 Den angivna utvecklingen k a n emellertid icke ha inneburit, att hustrun ansågs skyldig att antaga mannens namn. I tillämpningsföreskrifterna till 1894 års kyrkobokföringsförordning funnos intagna exempel, enligt vilka hustru skulle antecknas under mannen med sitt eget släktnamn så att Per Axel Liljas hustru angavs som »h. Sara Amanda Stolt». I exemplen till födelseboken voro båda föräldrarna angivna med sina egna ursprungliga släktnamn. Dessa exempel kvarstodo i tillämpningsföreskrifterna till 1910 års kyrkobokföringsförordning och ändrades först i samband med 1915 års kyrkobokföringsförordning. Enligt denna skulle Liljas hustru antecknas som »Sara Amanda Lilja, född Stolt», och i födelse- och dopboken skulle under mannens fullständiga n a m n antecknas hustruns förnamn med tillägg av »född» jämte det namn hon burit som ogift. 1

Modéer s. 56 ff. a.a. s. 61. a.a. s. 57. 4 En viss upplysning härom erhåller man genom de i äldre lageditioner under GB förtecknade rättsfallen från 1800-talet. 2

128 Bestämmelserna i SIF byggde uppenbarligen på förutsättningen, att hustru ägde rätt till mannens n a m n ; 1 detta framgår av att hon förutsattes efter äktenskapsskillnad kunna återtaga släktnamn som tillkom henne före äktenskapet (§ 1 punkt 3 i f. SIF). Däremot finnes ej anledning till den tolkningen av förordningen, att hon skulle ha varit pliktig antaga mannens släktnamn. Visserligen fick hon endast gemensamt med mannen söka om nytt släktnamn (§ 7 fjärde stycket SIF), men i detta hänseende gavs ej någon företrädesrätt åt mannen; bestämmelsen gav allenast uttryck åt en önskan att båda makarna borde bära samma släktnamn. Enligt 5: 8 lagen den 12 november 1915 om äktenskaps ingående och upplösning kunde vid vissa fall av återgång i äktenskap mannen erhålla förbud för hustrun »att vidare bära hans namn». Bestämmelsen förutsatte uppenbarligen, att hustru ägde rätt till mannens namn men fortfarande kunde man ej påstå, att hon var pliktig därtill. Det synes sålunda som om man mycket tidigt räknat med en rätt för hustru att antaga mannens namn, vilken rätt erhöll sin bekräftelse i SIF. Först i 1915 års kyrkobokföringsförordning fick tanken om automatiskt förvärv ett klart uttryck. Bestämmelsen var dock av administrativ karaktär och kunde icke grunda någon namnplikt för hustrun. Emellertid synes samtiden ha utgått ifrån att en sådan plikt förelåg. Sålunda anförde lagberedningen 1917 i motiven till 1 § LBuÄ: 2 »Då vid giftermål kvinnan erhåller mannens släktnamn, behöver någon tvekan icke uppstå angående vilket namn ett i äktenskap fött barn skall erhålla.» Det framgår av vad ovan sagts, att detta uttalande måste betecknas såsom väl kategoriskt. Första gången frågan verkligen sattes på sin spets var i och med införandet av nya giftermålsbalken 1920. Det tycks dock som om m a n härvid utgick från att man kodifierade gällande rätt. Sålunda uttalade lagberedningen i motiven till 5: 15 GB, att det ansetts att bestämmelsen i 9: 1 ÄGB därom att hustrun följde mannens stånd och villkor medfört såväl »rätt som plikt» för hustrun att bära mannens släktnamn. 3 Emellertid påpekade lagberedningen därjämte dels att hustru enligt SIF endast gemensamt med make kunde ansöka om nytt n a m n och dels att det i alla händelser dåmera vore allmän sed att hustrun efter vigseln bar mannens släktnamn. Beredningen föreslog så införandet av den därefter så omstridda bestämmelsen i 5: 15 GB: »Hustrun erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan därom i den ordning konungen bestämmer.» Vidare föreslogs en bestämmelse om h u s t r u s namn i vissa fall av återgång 1

Se också Winroth II s. 16. Bilaga till riksdagens protokoll 1917 (2 saml. 2 avd. 1 band): Förslag till LBuÄ s. 79; se ock Winroth II s. 17. 3 Bilaga till riksdagens protokoll 1920 (2 saml. 2 avd. 1 band) s. 219. 2

129 i äktenskap (10: 8), vilken överensstämde med 5: 8 i 1915 års lag, ävensom följande regel (11: 31) angående frånskild hustru: »Hustru äge efter äktenskapsskillnad behålla det namn hon genom äktenskapet erhållit eller återtaga det namn hon hade såsom ogift.» I första kammaren väcktes motion om uteslutande av förslagets 5:15 eller alternativt en bestämmelse, som gav hustru valfrihet mellan de båda namnen. 1 Första lagutskottet 2 tillstyrkte beredningens förslag men däremot reserverade sig en ledamot, som föreslog att lagrummet skulle ha följande lydelse: »Hustru erhåller med vigseln mannens släktnamn; dock må hon bära sitt eget eller sitt eget och mannens i förening, om hon gör anmälan därom i den ordning Konungen bestämmer.» Vid riksdagsbehandlingen förekom en livlig debatt. I första kammaren segrade utskottet med den knappa marginalen av två röster; i andra kammaren var röstövervikten för utskottet större. Jämväl bestämmelserna i 10: 8 och 11: 31 antogos oförändrade av riksdagen. Under diskussionen rörande namnfrågan i samband med nya giftermålsbalken framhölls framför allt de yrkesarbetande hustrurnas intresse. Icke någonstans ställdes problemet såsom ett rättsproblem, utan frågorna rörde sig endast om å ena sidan det praktiska i att familjen hade gemensamt släktnamn och å andra sidan den yrkesarbetande kvinnans behov av sitt yrkesnamn. Mot denna bakgrund skall man uppenbarligen se Ebersteins 1921 framlagda kompromissförslag. Han avsåg att låta huvudregeln om hustrus släktnamnsförvärv kvarstå i giftermålsbalken men med tillägg: »dock må hon i stället behålla det släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet, om hon i utövning av yrke eller därmed jämförlig verksamhet gjort sig gällande under namnet och gör ansökan därom på sätt i lag om släktnamn är stadgat.» Ebersteins förslag innehöll principiella nyheter av stor betydelse för de tankegångar, som nedan komma att utvecklas av kommittén. En närmare redogörelse för förslagets innebörd är därför nödvändig. Det problem som dittills varit — och sedermera blev — föremål för det livligaste intresset var frågan om hustrus rätt att bibehålla släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. Eberstein menade visserligen, att makarnas namngemenskap var uttryck för en ur identifieringssynpunkt lycklig utveckling, men ansåg, att det ej heller kunde förnekas, att en regel, som avskar hustru från möjligheten att fortsätta en eventuell verksamhet under oförändrat namn, kunde vara henne till allvarlig olägenhet. 3 Visserligen funnes en obegränsad möjlighet för henne att som yrkesnamn faktiskt använda flicknamnet, men detta kunde ej anses tillfyllest, då hennes intressen gick ut på att hon i allt sitt framträdande finge bära det namn, varunder hon 1 2 3

I: 175. Uti. nr 27. S. 61.

9—907382

130 gjort sig känd. 1 För att möta invändningen att ett begagnande av flicknamnet skulle komma att införas i större utsträckning än behovet påkallade föreslog Eberstein, att frågan om den enskildes behov härvidlag skulle bli föremål för prövning av namnmyndigheten. Det är i detta avseende kompromissen tar sig uttryck; varje gift kvinna som hade ett verkligt intresse av sitt gamla n a m n skulle kunna få detta intresse tillgodosett och samtidigt kunde man taga hänsyn till dem, som i de föreslagna reglerna sågo ett hot mot äktenskapet och dess naturliga namngemenskap. I motiven till GB hävdade lagberedningen, att förslagets 11: 31 i sak överensstämde med dittillsvarande regel i § 1 p u n k t 3 SIF, att frånskild hustru ägde återtaga sitt tidigare släktnamn. 2 Detta påstående var på en väsentlig punkt icke exakt; dittills hade hustru ägt återtaga varje släktnamn, som tillkommit henne före äktenskapet — d. v. s. även sådant namn som hon förvärvat genom ett tidigare äktenskap — men enligt GB fick hon endast återtaga sitt namn som ogift. I samband med införandet av GB ändrades SIF i denna del; frågan om frånskild hustrus n a m n utbröts ur punkt 3 och sammanfördes med regeln om hustrus dubbelnamn i § 1 punkt 4, varvid denna erhöll en redigering som helt kom att överensstämma med 11: 31 GB. Eberstein påpekade i sitt förslag, att de skäl som talade för att hustru i äktenskapet skulle få behålla sitt namn som ogift även kunde åberopas för bibehållande av annat namn, som tillkommit henne före äktenskapet. 3 Detta förslag anknöt alltså till de tankegångar, som före 1921 återspeglades i SlF:s regel. Det oaktat accepterade Eberstein GB:s ståndpunkt beträffande hustrus rätt att efter äktenskapsskillnad få återtaga allenast sitt släktnamn såsom ogift. Som framgår av det sagda bibehöll Eberstein icke hustrus möjlighet att ha dubbelnamn. Efter en diskussion 4 om huruvida båda leden i dubbelnamnet voro att anse som hennes släktnamn eller om namnet som ogift bara vore att betrakta som ett personligt tillnamn, fann Eberstein, att det sista ur namnrättslig synpunkt låg närmast. Det lagfästa dubbelnamnet stod i själva verket mycket nära bruket att kalla sig med enbart mannens släktnamn med tillägg av ordet »född» jämte namnet som ogift. Att göra åtskillnad mellan dessa båda metoder att u t m ä r k a härkomsten kunde enligt Eberstein knappast framstå som motiverat. Det behov som hustru kunde ha av att få begagna dubbelnamn vore ej heller detsamma i alla situationer; några hustrur hade intresse av att bära dubbelnamnet bara i vissa fall, under det att de i vardagslag önskade framträda enbart under mannens namn. Att under sådana omständigheter för dem föreskriva ett antingen— eller, så att de måste bestämma sig för ett alternativ torde ej vara påkallat av något verkligt intresse. Eberstein fann därför den bästa lösningen vara att 1

S. 63. S. 359. S. 63. 4 S. 60 f. 2 8

131 giva hustru en allmän befogenhet att oberoende av anmälan i kombination med (framför) det nya släktnamnet begagna sitt eget n a m n såsom ogift. Av de myndigheter som yttrade sig över Ebersteins förslag synas de flesta icke ha haft något att erinra emot de nya reglerna för hustrus namnrätt. Fredrika Bremer-förbundets styrelse föreslog dock, att någon prövning icke skulle vara villkor för hustrus rätt att behålla sitt släktnamn som ogift, och en länsstyrelse föreslog, att hustru skulle äga återtaga varje n a m n som före äktenskapet tillkom henne. I sitt 1938 avgivna betänkande (SOU 1938: 47) påpekade kvinnoarbetskommittén de olägenheter, som drabbade gifta kvinnor därigenom, att firmalagen icke medgav dem att återupptaga firmanamn, som de haft såsom ogifta, och framhöll önskvärdheten av att namnrättsliga förhållanden upptogos till övervägande. Vid 1941 års riksdag väcktes en motion 1 med förslag, att makar skulle kunna såsom gemensamt släktnamn välja antingen mannens eller hustruns namn. Efter avstyrkande från första lagutskottet 2 föll motionen i båda kamrarna. Frågan om hustrus rätt att behålla sitt släktnamn togs åter upp i två likalydande motioner 1942 ; 3 denna gång tillstyrkte utskottet 4 en utredning, men förslaget föll i båda kamrarna. Redan året därpå återkommo några av motionärerna 5 men denna gång avstyrkte utskottet, 6 varvid dock i det närmaste hälften av ledamöterna reserverade sig. Förslaget föll i båda kamrarna. I skrivelse den 3 november 1945 till chefen för justitiedepartementet hemställde Yrkeskvinnors Samarbetsförbund om utredning av frågan om gift kvinnas släktnamn. Vid 1947 års riksdag väcktes i båda k a m r a r n a motioner 7 med yrkande om översyn av äktenskapslagstiftningen, varvid särskilt hustruns namnfråga framhölls. Efter avstyrkande från utskottet 8 föll frågan i båda kamrarna. År 1949 väcktes i andra kammaren motion 9 med yrkande om ändring av 5: 15 GR på så sätt, att hustru skulle själv äga bestämma vilket namn hon ville bära under äktenskapet. Denna gång tillstyrkte utskottet 19 men förslaget föll i båda k a m r a r n a med en marginal av 10 respektive 20 röster. I skrivelse den 14 november 1952 till chefen för justitiedepartementet anhöll Sveriges Husmodersföreningars Riksförbund, att åtgärder måtte vidtagas för att bringa frågan om gift kvinnas rätt att behålla »sitt flicknamn» till en lösning. Slutligen upptogs frågan i vid 1954 års riksdag i båda kam1

I: 124. Uti. nr 17. I: 142 och II: 152. 4 Första lagutskottet uti. nr 23. 6 II: 201. 6 Uti. nr 9. 7 I: 40 och II: 76. 8 Första lagutskottet uti. nr 37. 9 11:287. 10 Uti. nr 21. 2

132 rårna väckta motioner. 1 Motionärerna hemställde att riksdagen hos Kungl. Maj :t skulle begära en allsidig utredning om rätten till släktnamn, varvid särskilt påyrkades sådan ändring av 5: 15 GB att gift kvinna bereddes möjlighet att få bära enbart sitt släktnamn som ogift. Utskottet 2 ansåg den föreslagna ändringen av 5: 15 GB böra bli föremål för utredning. Emellertid fann utskottet detta spörsmål böra övervägas i samband med en allmän utredning av namnrätten. Såsom förut anförts 3 avstyrkte utskottet motionerna med hänvisning till det påbörjade nordiska samarbetet på namnrättens område. Båda k a m r a r n a biföllo utskottets hemställan att motionerna icke skulle föranleda någon riksdagens ågärd. 4 Nordisk rätt I dansk lagstiftning finnes icke någon förpliktelse ålagd hustru att bära mannens släktnamn. Emellertid framgår av vissa bestämmelser i lagen den 30 juni 1922 om äktenskaps ingående och upplösning, att hustru är berättigad att antaga mannens namn; enligt sagda bestämmelser kan nämligen denne vid vissa fall av återgång och skillnad yrka att h u s t r u n ej vidare må bära hans namn. Enligt den norska namnlagen förvärvar hustru mannens släktnamn men har rätt att använda sitt släktnamn såsom ogift före mannens. I Finland gäller enligt 32 § äktenskapslagen samma regler som hos oss, dock att det beträffande dubbelnamnets form gjorts det förbehållet, att hustruns namn skall ställas före mannens. Kommitténs förslag Av vad sagts framgår, att frågan om hustrus släktnamn varit föremål för uppmärksamhet alltsedan hon genom nya giftermålsbalken ålades såsom en plikt att bära mannens släktnamn. Det framgår även, att redan från början en stark minoritet uttalat sig för att hustru borde äga valrätt mellan mannens n a m n och sitt n a m n som ogift eller — i vissa fall — annat namn som hon burit före äktenskapet. Denna minoritet — som väl fått sitt viktigaste stöd i Ebersteins förslag — har särskilt framhållit dels att svensk kvinna sedan gammalt ägt behålla sitt n a m n som ogift, vilken rätt hon berövats först genom giftermålsbalken, 5 och dels att yrkesutövande kvinna har ett starkt intresse av att efter giftermål kunna fortsätta sin verksamhet med användande av det namn, under vilket hon gjort sig känd i sin yrkesutövning. 6 Det har även funnits röster som påpekat, att hustruns namn som ogift 1 2

I: 116; 11:151. Första lagutskottet uti. nr 23.

3 g 4

1:18:40, 11:18:35. Se ex. mot. 1920 I: 175 och SOU 1938: 47 s. 345. • Se ex. SOU 1938: 47 s. 323.

133 1

för henne kan ha ett personligt värde och utgör hennes »egendom». Som de viktigaste argumenten för nu rådande ordning ha framdragits, att det vore ett samhällsintresse att den äktenskapliga gemenskapen finge uttryck jämväl i namngemenskap samt att äktenskapet som etisk institution kunde råka i fara om denna namngemenskap upplöstes. 2 Dessutom har man h ä n visat till att hustruns intresse av att behålla sitt släktnamn i stor utsträckning är tillgodosedd genom bestämmelsen om dubbelnamn. 3 Vad angår det allmännas intresse kan det till en början synas som om praktiska skäl talade för att namngemenskap borde råda inom en och samma familj. Redan i nuvarande lagstiftning har man dock måst göra flera avsteg härifrån. När allt kommer omkring torde det allmännas intresse i stort sett sammanfalla med folkbokföringens krav på att medborgarna lätt skola kunna identifieras. För närvarande antecknas hustru i anslutning till mannens namn med tillägget »född» jämte namnet som ogift. Skulle hon tillåtas bära annat namn än mannen, skulle detta medföra, att hon antecknades med eget släktnamn med tillägg »gift» jämte mannens släktnamn. Naturligtvis blir införningen i det förra fallet något enklare liksom det då blir lättare att konstatera, vilka personer som äro gifta med varandra, men någon avsevärt större svårighet att med den senare metoden identifiera personerna torde icke kunna påvisas. De praktiska fördelar, som k u n n a vinnas med det nuvarande systemet, äro ur allmän synpunkt icke av större betydelse än att de böra vika, därest ett enskilt intresse skulle påfordra det. Vad angår de synpunkter på namnfrågan som anknyta till en viss uppfattning om äktenskapet som institution får kommittén anföra följande. Den allmänna inställningen till äktenskapet synes icke kunna komma att undergå förändring genom en lagstiftning på namnrättens område. Den genom äktenskapet bildade familjen har tidigare framstått som en ekonomisk och rättslig enhet med mannen som ledare . Det förhållandet, att denna enhet upplösts så att vardera maken i huvudsak disponerar sin egendom och i rättsliga angelägenheter företräder sig själv, kan icke sägas ha inverkat på äktenskapet som institution. I jämförelse med de antydda förändringarna av äktenskapets struktur synes ett hävande av namngemenskapen mellan m a k a r n a vara av mindre betydelse. Den enskilda människans syn på äktenskapet torde också vara beroende av djupare liggande förhållanden än en formell namngemenskap och kommittén har ej kunnat finna några konkreta exempel på hur ett hävande av namngemenskapen skulle kunna påverka denna syn. Det är således kommitténs uppfattning, att namnfrågan är av underordnad betydelse för äktenskapsinstitutionens bestånd och att problemets lösning icke kan göras avhängig av ofta obestämda och ej närmare analyserade allmänföreställningar av etisk art om äktenskapet. 1 2 3

Se Sjöström-Bengtssons yttr. i riksdagen 1943 I: 7:20. Se kammardebatterna 1942 (1:16:31) och 1943 (1:6:16 och 11:7:23). Se ex. Första lagutsk. 1920 uti. nr 27 samt i not 2 nämnda kammardebatter.

134 Frågan huruvida kvinnorna äro tillräckligt tillgodosedda genom förefintliga regler om dubbelnamn tarvar en närmare utredning av vilka intressen som kunna och böra tillgodoses. Rent allmänt taget synes gälla, att ogift kvinnas rätt till sitt släktnamn framstår som lika omistlig som mannens rätt till sitt. Det bör då ej k o m m a i fråga att uppställa andra regler för kvinnas förlust av släktnamnet än dem som gälla för mannen. I viss mån samma skäl som föranleda att en kvinna oavsett civilståndsförändring må behålla sitt medborgarskap, till dess hon själv frivilligt avstår ifrån det, kunna anföras för att hon, så länge hon själv vill, genom släktnamnet får utmärka anknytning till sin släkt. Även om de båda frågornas vikt ej alltid kan jämställas, synes man dock om dem båda kunna säga, att endast kvinnan själv i det enskilda fallet kan avgöra vilket medborgarskap respektive vilket släktnamn som för henne personligen är lämpligast. Detta resonemang leder till, att kvinna bör äga rätt att under äktenskapet behålla sitt tidigare släktnamn, och att denna hennes rätt ej bör vara avhängig av myndighets prövning. En sådan ståndpunkt strider emellertid icke mot en bestämmelse, att hon tillika skall förvärva mannens släktnamn. Den rätt som här avses kan sålunda tillförsäkras hustru inom ramen för en regel om dubbelnamn, under förutsättning dock att båda leden i detta namn äro att betrakta som hennes släktnamn. Den hittills allt överskuggande synpunkten har emellertid varit, att kvinnan bör ha rätt att behålla det namn, varunder hon som yrkeskvinna gjort sig känd. Före 1920 synes yrkesnamnen i regel ha haft anknytning till fria yrken. 1 Under de senaste decennierna har emellertid en stark förskjutning skett; de yrkesarbetande kvinnorna äro spridda över snart sagt alla arbetsfält och därmed har kvinnans intresse av att behålla det släktnamn, under vilket hon som yrkeskvinna blivit känd, vida ökat. Vid folkräkningen 19502 uppgick antalet förvärvsarbetande kvinnor i andra näringar än jordbruket till 225 000. Därtill komma de inom jordbruket verksamma samt många som utan att vara yrkesverksamma i egentlig mening genom socialt eller politiskt arbete utåt skapat sig en helt självständig ställning i samhället. Även om man bortser från de ogifta, från dem vilka påbörjat sin verksamhet först sedan de ingått äktenskap och från dem vilka icke fästa avseende vid namnfrågan, måste det återstå en stor grupp kvinnor för vilka problemet är aktuellt. Man kan visserligen icke påstå, att dessa kvinnor ej på ett tillfredsställande sätt skulle kunna identifieras med dubbelnamn, men i verkligheten blir situationen den, att de i såväl yrkeslivet som privatlivet komma att benämnas med yrkesnamnet, under det att dubbelnamnet blir en enbart offentligrättslig beteckning. Konsekvensen härav blir, att de namn, som ej äro deras rätta, alltmer inarbetas och till sist bli de enda i samhället kända. När de tvingas använda dubbelnamn visar detta sig vara sämre som 1 2

Eberstein s. 62 f. Folkräkningen den 31 december 1950 del VI s. 36 f.

135 identifieringsmedel. Visserligen torde de stundom även i offentligrättsliga sammanhang kunna bruka endast yrkesnamnet, men i vissa fall är detta icke möjligt; 1 särskilt må framhållas att kvinna efter giftermål icke äger återupptaga en tidigare bedriven verksamhet under oförändrad firma. 2 Under alla omständigheter måste det te sig otillfredsställande, att gifta kvinnor skola behöva använda olika n a m n alltefter den situation, i vilken de framträda. Det måste därför konstateras, att dubbelnamnet för kvinnor icke utgör ett fullgott alternativ till rätten att behålla sådant släktnamn, varunder de före äktenskapet gjort sig kända. Till vad nu sagts kommer ett par synpunkter på dubbelnamnets praktiska och rättsliga natur. Det framstår som klart, att dessa namn genom sin konstruktion i många fall äro ohanterliga. Om båda namnen betraktas såsom likvärdiga delar i ett enda släktnamn kan detta medföra, att dubbelnamnet kommer att ingå som en del i ytterligare »dubbelnamn», vilket då i själva verket kominer att bestå av tre eller flera delar. En sådan utveckling vore högst olycklig. Skall man undvika den måste emellertid fastslås, att endast det ena namnet är verkligt släktnamn och att det andra har en annan rättslig natur. Med hänsyn till vad ovan sagts om kvinnans intresse av att under äktenskap behålla sitt tidigare namn såsom släktnamn, kan man emellertid ej därvid utan vidare giva företräde åt mannens namn. Man är alltså tillbaka vid det ursprungliga vägskälet: man tvingas taga ställning till huruvida hustruns verkliga släktnamn skall vara mannens namn eller hennes tidigare namn. Sammanfattningsvis må anföras följande. Det släktnamn, som kvinna lagligen förvärvat, äger hon rätt till och det bör därför ankomma på henne själv att avgöra, om hon vill avstå ifrån det eller icke. Gift kvinnas intresse av att behålla sitt släktnamn kan i allmänhet ej på ett praktiskt sätt tillgodoses genom dubbelnanm. En lösning med dubbelnamn måste medföra att hustru får antingen ett dubbelt verkligt släktnamn eller ock ett efternamn, vars ena del är släktnamn och vars andra del är personligt tillnamn. Råda dessa alternativ måste förkastas. På grund av vad nu anförts föreslår kommittén, att hustru under äktenskapet skall äga behålla sitt eget släktnamn. Eberstein påpekade, hurusom de synpunkter som för yrkeskvinnans del kunna anläggas på hennes namn som ogift i lika mån gälla varje släktnamn, under vilket hon gjort sig känd. Han ansåg därför ingen åtskillnad böra göras mellan hennes n a m n som ogift och annat släktnamn, som kunde tillkomma henne. Kommittén delar denna mening och anser således, att hustru skall äga under äktenskapet behålla varje namn, som hon dessförinnan lagligen förvärvat. Särskilt för yrkesarbetande gifta kvinnor — och dessas antal synes öka allt kraftigare — kan det som erfarenheten visat vara av synnerligt intresse att i nytt äk1 2

Se ovan vad som sagts om namnplikt s. 67. BÅ 1930 s. 201.

136 tenskap få behålla det vid tidigare äktenskaps ingående förvärvade namn, varunder de gjort sig kända. När det gäller att avgöra på vad sätt dessa tankegångar skola realiseras, har kommittén haft att välja mellan två möjligheter. Man kan som huvudregel uppställa, att hustrun i princip behåller sitt tidigare namn men äger antaga mannens; man kan å andra sidan låta henne i princip automatiskt förvärva mannens namn men giva henne rätt att behålla sitt tidigare namn. Enligt de ovan förda resonemangen 1 vore väl det första alternativet riktigast: det n a m n som hustru före äktenskapet förvärvat bör hon få behålla, ehuru hon har rätt att övergiva det till förmån för mannens namn. Emellertid får man utgå från att även framgent flertalet gifta kvinnor önskar namngemenskap med mannen. Det vore då orimligt att tillskapa en regel, som medför att de flesta måste vara aktiva för att erhålla det n a m n de önska. 2 Även om det sålunda innebär ett avsteg från den ur förslagets synpunkt teoretiskt riktiga linjen, vill kommittén föreslå, att man som huvudregel bibehåller den nuvarande principen, nämligen att hustru med vigseln förvärvar mannens släktnamn, men med tillägg, att hon äger avgiva förklaring, att hon behåller det namn som dittills tillkommit henne. På grundval av ovan refererade ståndpunkt angående dubbelnamnet föreslog Eberstein, att regler om dubbelnamn skulle helt utgå ur lagtexten; lagens tystnad på denna punkt berövade nämligen icke hustrun hennes självklara rätt att såsom personligt tillnamn begagna sitt namn från tiden före äktenskapet. Kommittén har av skäl som framgå ovan 3 ej upptagit möjlighet för hustru att såsom verkligt släktnamn förvärva dubbelnamn. Emellertid är det uppenbart, att hustru — vare sig hon behåller sitt tidigare namn eller förvärvar mannens släktnamn — kan ha ett intresse av att namnmässigt visa sin tidigare eller senare familjeanknytning. Behåller hon sitt eget namn, kan hon ändock i sällskapsliv, på resor och i andra fall, då samhörigheten mellan henne och mannen rimligen bör markeras, vilja göra detta genom att bruka hans namn. Förvärvar hon mannens namn, kan hon under en övergångsperiod vilja begagna jämväl sitt tidigare yrkesnamn för att därmed skapa en associativ förbindelse mellan namnen i avsikt att sedermera begagna endast mannens namn som yrkesnamn. Eberstein menade att man icke behöver lagstifta i denna fråga. Emellertid har kommittén föreslagit införandet av en allmän namnplikt (1 § andra stycket). Av denna följer, att hustru icke kan utan vidare bruka annat n a m n än det som rätteligen tillkommer henne. Av detta skäl har kommittén måst skapa ett undantag från namnplikten i dessa fall genom att föreslå en regel, som berättigar hustru att oavsett den generella namnplikten jämte sitt släktnamn bära ett tilläggsnamn, vilket i enlighet med vad ovan sagts kan utgöras av 1 2 3

Se särskilt s. 134 f. Jfr motsvarande synpunkter ovan s. 111. S. 135.

137 antingen mannens släktnamn eller det släktnamn, som tillkom henne vid äktenskapets ingående. Hade hon då ett släktnamn som förvärvats genom tidigare äktenskap, förutsätter förslaget, att det är detta namn, som hustrun kommer att bära i förening med mannens. Emellertid kan enligt förslagets 7 § såväl h u s t r u som änka återtaga sitt namn som ogift. Enligt kommittténs mening bör därför hustru, som vid ingående av ett nytt äkenskap förvärvar den nye mannens släktnamn, kunna i förening med detta bära sitt namn som ogift, även om hon ej hade detta namn omedelbart före det sista giftermålet. 1 Sammanfattningsvis kan sägas, att kommittén med ändring av gällande rätt föreslagit, att hustru under äktenskapet äger behålla sitt tidigare namn och att det namn hon sålunda må behålla kan utgöras såväl av hennes släktnamn såsom ogift som av släktnamn, vilket hon förvärvat i tidigare äktenskap.

6§. I denna § behandlas hustrus rätt att förvärva och bära mannens släktnamn. Gällande rätt Enligt 5: 15 GB erhåller h u s t r u n med vigseln mannens släktnamn. Hon må dock bära sitt eget och mannens namn i förening, om hon gör anmälan därom enligt § 1 punkt 4 SIF. Denna anmälan kan göras när som helst. Beträffande frågan, huruvida sålunda buret dubbelnamn skall anses i sin helhet som släktnamn eller icke, hänvisas till vad som ovan sagts. 2 Kommitténs förslag Första stycket Som huvudregel föreslås att hustru genom vigseln automatiskt förvärvar mannens släktnamn. Hon äger dock före vigseln avgiva förklaring, att hon behåller sitt dittillsvarande släktnamn. Enligt förslaget skall hustru vara berättigad att behålla »släktnamn som tillkom henne före äktenskapet». Denna bestämmelse utesluter tillnamn; tillhör hon alltså gruppen släktnamnslösa med eller utan personligt tillnamn förvärvar hon nödvändigtvis genom vigseln mannens släktnamn. Detta får dock relevans endast under övergångsperioden (se 39 § 2 mom.) och bestämmelsen skall i denna del ses som ett led i strävan att tillföra alla medborgare släktnamn. Bestämmelsen, att hustru i äktenskapet äger behålla det n a m n som tillkommer henne då äktenskapet ingås, innebär att hon äger behålla det n a m n som hon senast före äktenskapet lagligen förvärvat, vare sig 1 Jfr. vad nedan sägs om hustrus r ä t t att efter äktenskapet återtaga sitt släktnamn såsom ogift s. 140. 2 S. 130 f.

138 hon förvärvat det vid födelsen eller senare genom t. ex. legitimation, adoption eller vigsel. Av särskild betydelse är att kvinna, som är änka eller frånskild och har förvärvat sin förre makes släktnamn, äger behålla detta i ett nytt äktenskap. Vill hon i denna situation i det nya äktenskapet i stället ha sitt namn som ogift, kan hon icke nöja sig med den förklaring, som föreslås i förevarande §, eftersom sagda namn ej längre tillkommer henne. Emellertid erhåller hon i 7 § en rätt att efter äktenskapets upplösning återtaga sitt namn som ogift, och anmälan därom kan hon göra när som helst mellan äktenskapen. Har hon ännu icke återtagit sitt släktnamn såsom ogift, då förklaringen skall avgivas, kan hon i ett sammanhang — förutsatt att anmälan och förklaring avgivas inför präst i den församling, där hon är kyrkoskriven — återtaga namnet och avgiva förklaring och på så sätt bliva berättigad att i det nya äktenskapet behålla sitt namn som ogift.1 Har hustrun avgivit förklaring, att hon ämnar behålla sitt tidigare släktnamn, bör hon dock enligt kommitténs mening kunna under äktenskapet antaga mannens namn. Detta är framför allt av betydelse i de fall, då hon behållit sitt tidigare namn av hänsyn till verksamhet, som hon upphör med under äktenskapet. Denna hennes möjlighet att ansluta sig till mannens namn bygger på hennes primära rätt till hans n a m n ; h a n bör därför icke ha någon möjlighet att sätta sig däremot och något samtycke från hans sida bör ej erfordras. Under sådana förhållanden är det tillräckligt med en anmälan. Emellertid synes det uppenbart, att om förutsättningarna för fortsatt äktenskap kunna bedömas som osäkra hustrun ej bör ha möjlighet att förvärva mannens namn som hon dittills ej haft intresse av. En sådan rätt skulle lätt kunna utnyttjas i chikanöst syfte. Leva makarna på grund av söndring åtskilda, bör hustrun därför ej ha möjlighet att genom anmälan förvärva mannens namn. Kan hon visa sig ha intresse av förvärvet med hänsyn till barnen, torde hon dock kunna förvärva mannens släktnamn även i denna situation, men det bör då ske efter ansökan, så att en avvägning av de motsatta intressena k a n företagas. Sedan hustru genom vigseln eller efter anmälan förvärvat mannens släktnamn, kan hon i princip icke under äktenskapet återtaga sitt tidigare namn. Med denna regel vill kommittén tillgodose det offentligrättsliga intresset av namnstabilitet. Kan hon visa ett beaktansvärt intresse av att återfå namnet — hon vill t. ex. återupptaga en rörelse som hon tidigare drivit — får hon enligt förslaget i stället vända sig till namnmyndigheten, som har att pröva ansökningen enligt de i 15 § angivna reglerna. Andra stycket Beträffande hustruns möjlighet att bära tilläggsnamn torde uttömmande motivering ha givits ovan. 2 Det kan framhållas, att den rätt att bära till1 2

Se vidare motiven till 30 § samt 12 § namnkungörelsen. S. 136 f.

139 läggsnamn, som här tillerkännes henne, gäller oavsett om hon i äktenskapet behållit sitt tidigare släktnamn eller icke. Har hon förvärvat mannens släktnamn, kan hon i förening med detta bära antingen sitt släktnamn som ogift eller sådant namn, som hon efter tidigare äktenskap hade vid det senare äktenskapets ingående. Här gäller det ej namnrätt utan ett undantag från namnplikten, vilket tillskapats för att tillgodose speciella intressen.

7§. I denna § behandlas änkas och frånskild hustrus rätt att återtaga släktnamn, som tillkom dem före äktenskapet. Gällande rätt Enligt 11: 31 GB har hustru efter äktenskapsskillnad rätt att återtaga det namn hon hade såsom ogift. Änka saknar sådan möjlighet. Det må påpekas, att enligt den ursprungliga lydelsen av SIF frånskild hustru hade möjlighet att återtaga släktnamn, som före äktenskapet tillkom henne. I samband med införandet av nya giftermålsbalken ändrades denna bestämmelse utan motivering i så måtto, att hustrun endast gavs möjlighet att återtaga sitt namn såsom ogift.1 Kommitténs förslag Kommittén är av den principiella uppfattningen, att hustru sedan äktenskapet upplösts skall vara berättigad att återgå till en tidigare namnsituation. Det samhällsintresse av makars namngemenskap, som kan föreligga så länge äktenskapet består, bör icke leda till ett tvång för hustrun att efter äktenskapet behålla mannens släktnamn. Denna uppfattning har redan godtagits av lagstiftarna såvitt avser frånskild hustru. Kommittén k a n för sin del ej göra någon skillnad mellan frånskild hustru och änka. De synpunkter ifråga om pietet mot den döde, som år 1900 framskymtade i vissa remissvar å första förslaget till SIF, vilket i detta hänseende jämställde frånskild och änka, synas knappast längre vara förtjänta av beaktande. Det förefaller kommittén verklighetsfrämmande, att en åtgärd som för en efterlevande hustru kan vara praktisk och även i övrigt önskvärd skulle kunna anses innefatta en sådan kränkning av den dödes minne, att samhället bör inträda som väktare av detta. Sedan kommittén föreslagit, att inomäktenskapligt barn skall äga rätt till moders släktnamn som ogift, k a n ej heller någon invändning göras mot ett sådant likställande under hänvisning till önskvärdheten av namngemenskap mellan modern och barnen. 2 I den mån änka återtager sitt namn som ogift, kunna barnen på samma formlösa sätt 1 2

Se ovan s. 130. Se ock justitierådet Bergmans yttrande NJA II 1917 s. 373 f.

140 följa henne (jfr motiven till 18 § 1 mom. andra stycket). Vidare kan påpekas, att den nya regeln, att barn utom äktenskap förvärvar moders släktnamn som ogift även om hon är änka, är intimt förknippad med den nu föreslagna bestämmelsen. Frågan vilket namn hustru skall äga återtaga är mera svårbedömbar. Att hon i någon form bör kunna återtaga sitt namn som ogift torde stå utom all diskussion. Däremot kan man hysa delade meningar om hennes rätt att återtaga släktnamn från ett tidigare äktenskap. Det intresse hon har att över huvud taget byta namn kan vara högst varierande. Hon kan önska att framför allt komma ifrån den senaste makens namn, hon kan vilja återknyta till sin egen släkt, hon kan vilja uppnå namngemenskap med sina barn från tidigare äktenskap och hon kan vilja återknyta till ett henne tidigare tillkommande namn, vilket haft och kan få betydelse för henne i yrkesutövning eller annan verksamhet. I det förstnämnda fallet kan hon väl anses tillgodosedd redan genom namnet som ogift och i det andra kan hon endast tillgodoses genom detta namn. Däremot kan hon i det tredje fallet endast tillgodoses, om hon får återknyta till barnens faders namn, d. v. s. till sitt namn från tidigare äktenskap. I det fjärde fallet kan frågan blott besvaras individuellt, ibland är det hennes namn som ogift, ibland är det ett namn från tidigare äktenskap som hennes intresse avser. Det visar sig alltså att hustru i vissa fall kan ha ett starkt intresse av att återtaga sin tidigare mans släktnamn. Å andra sidan bör naturligtvis icke detta intresse tillgodoses, om hon redan före det andra äktenskapet förlorat den första mannens n a m n (se 20 §) eller självmant avstått från det genom att redan efter det första äktenskapets upplösning återtaga ett henne tidigare tillkommande namn. Kommittén har med stöd av vad nu sagts föreslagit, att hustru efter äktenskapets upplösning skall äga rätt att återtaga släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet. Visserligen synes detta betyda, att hon i vissa fall endast kan återgå till sitt namn från föregående äktenskap. I och med att hon återtagit detta namn, är hon emellertid berättigad att enligt samma regel återtaga släktnamn som tillkom henne såsom ogift. Det är kommitténs mening att hon efter det andra äktenskapet skall kunna göra anmälan om återgång direkt till sitt släktnamn som ogift. Däremot bör bestämmelsen ej tolkas så, att hon skulle k u n n a återtaga släktnamn, vilket tillkommit henne i ett ännu tidigare äktenskap men vilket hon ej behållit, då hon ingick det andra äktenskapet; sådant släktnamn är hon visserligen berättigad att återtaga efter upplösningen av det andra äktenskapet, men hon får anses ha förlorat denna rätt, då hon utan att sålunda återtaga det, ingick sitt tredje äktenskap. Av bestämmelsens formulering framgår, att hustru endast äger återtaga släktnamn. Hon kan icke återtaga tillnamn eftersom hon då skulle förlora varje släktnamn. Slutligen påpekas, att föreliggande bestämmelse endast gäller för från-

141 skild hustru och änka. Rätt att återtaga tidigare släktnamn har ej tillerkänts hustru efter återgång i äktenskap. Hustru förlorar enligt huvudregeln i 20 § första stycket vid återgång i äktenskap släktnamn, som hon förvärvat enligt 6 § första stycket. I sådana fall har hon alltså ej behov av rätt att återtaga sitt tidigare släktnamn. Visserligen stadgas undantag från huvudregeln, så att förlusten endast inträffar »där ej särskilda skäl däremot äro». Detta undantag innebär, att domstolen kan tillerkänna hustru rätt att efter återgången behålla mannens släktnamn. Den namnrätt hon sålunda förvärvar är av annan natur än den hon förvärvar enligt 6 §; det kan icke tillåtas att hon genom en egen åtgärd enligt 7 § skall kunna upphäva domstolens dom i denna del. Önskar hon senare återgå till henne tidigare tillkommande namn, står henne i stället vägen öppen att med åberopande av 15 § hos namnmyndigheten eöra ansökan därom.

O m f ö r v ä r v a v s l ä k t n a m n efter a n s ö k a n Den svenska rättsutvecklingen I den allmänna historiska framställningen har påpekats att släktnamnsbyten före SIF voro oreglerade; i anslutning härtill har lämnats en sammanfattning av huvudpunkterna i SIF. Då kommittén nu går att framlägga förslag till reglering av namnbyten, torde en närmare redogörelse för den praktiska tillämpningen utav SIF vara av intresse. De problem, som sålunda skola diskuteras ur historisk synpunkt, äro dels frågan under vilka förhållanden en person ansetts berättigad att förvärva nytt släktnamn och dels frågan vilket släktnamn han i så fall kunnat erhålla. Såsom tidigare sagts äro de släktnamnslösa berättigade att erhålla släktnamn. SIF är på denna p u n k t klar. Vidare säges, att de som ha släktnamn av icke egenartad beskaffenhet äro berättigade till byte, och det har påpekats, hurusom förarbetena och praxis medfört att m a n till denna grupp tidigare räknat dem som ha sonnamn, vilka bildats på »allmänt brukligt» eller »vanligt» förnamn, medan man numera räknar alla son-namn som icke egenartade släktnamn. Den som redan har ett egenartat släktnamn skall kunna visa skälig orsak för ett byte. Här är det fråga om ett i viss mån skönsmässigt bedömande från namnmyndighetens sida, och det är synnerligen svårt att ur tidigare praxis hämta upplysningar om, huru man sett på problemet. I de fall då avslag skett har regeringsrätten endast motiverat detta med att skälig orsak ej förebragts; dock kan man av vissa avgöranden finna, att önskan att erhålla styvfaders eller förmyndares släktnamn i varje fall icke ansetts innefatta skälig orsak. 1 I fyra utav regeringsrätten behandlade fall har för1

BÅ 1913 not E 6, 1916 not E 56, 1925 not J u 77.

142 ändring av egenartat namn godkänts, 1 och i tre fall har regeringsrätten återförvisat sådana mål till KR. Även om det i ett par av dessa fall finnes antydan om, att det dittillsvarande namnet haft en främmande eller litet löjlig klang, vågar m a n ej draga några slutsatser härav. Nu rådande praxis är i vissa hänseenden klar och otvetydig. 2 Är det burna namnet anstötligt eller löjeväckande anses ändring böra få ske. Enligt gammal praxis få vidare personer med lapska eller finska namn födda och bosatta i Norrbottens län utbyta dessa mot eller översätta dem till svenska, och i viss utsträckning medgivas naturaliserade medborgare rätt att utbyta svåruttalade eller svåruppfattade namn mot svenskt lydande. I andra fall måste starka skäl för bytet anföras. Några allmänna regler kunna icke givas, men det kan n ä m nas, att närstående till brottsling eller en brottsling med särpräglat n a m n av humanitära skäl erhållit godkännande av nytt namn. I vissa fall ha påvisade förväxlingar inom en mindre räjong — t. ex. namnet Wickström i vissa Norrlandstrakter 3 — medfört rätt till namnbyte. En grupp av särskilt intresse bilda de, som ej i första hand önska komma från sitt hittillsvarande namn utan vilkas strävan främst är att få namngemenskap med viss annan person t. ex. fosterföräldrar eller styvfader. Tidigare avslogos regelmässigt ansökningar av detta slag, men i allmänhet skedde det, emedan det sökta namnet ansågs vara redan upptaget (och detta oavsett om bäraren av namnet samtyckte; se n e d a n ) ; i ett par fall har regeringsrätten motiverat avslag med att sökanden, som hade egenartat släktnamn, icke visat skälig orsak för förändringen. 4 Utvecklingen har senare gått i en annan riktning. Enligt en ganska fast praxis 5 utgör numera egenartat namn ej hinder för minderårigt barn i äktenskap att erhålla styvfaders släktnamn eller frånskild moders namn som ogift. Vidare har fosterbarn, oavsett vilket släktnamn det redan har, tillåtits erhålla fosterföräldrars namn. I sådana fall har namnmyndighetens prövning främst gått ut på att fastställa, om samhörigheten mellan barnet och fosterföräldrarna har erforderlig styrka för att motivera namnbytet. Regleringen av vilka namn som kunna godkännas inskränker sig i SIF till förbud mot godkännande av släktnamn, som »såvitt känt är bäres av annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet» eller som kan väcka anstöt. Mycket snart visade det sig, att denna bestämmelse icke gick att tillämpa strikt efter ordalydelsen. Först och främst ligger det i sakens natur, att det sökta namnet kunde vara mycket likt ett befintligt namn utan att dock överensstämma med detta. Att lösa problemet med de förväxlingsbara namnen blev därför namnmyndig1 BÅ 1918 not E 106, 1918 not E 292, 1918 not 2 Svensk namnbok 1954 s. 11 ff. 3 Se bilaga 1. 4 Se ovan citerade fall. 8

Svensk namnbok 1954 s. 13.

E 294 och 1921 not E 44.

143 hetens första stora uppgift; av de besvärsmål som under 20 år behandlades av regeringsrätten rörde 815 frågor om identitet och likhet. I 648 av dessa fall ogillade regeringsrätten ansökan på den grund att full identitet förelåg mellan det sökta och redan förefintligt släktnamn. Härvid skall särskilt observeras dels att länsstyrelserna icke hade någon central namnförteckning att stödja sig på och dels att åtskilliga sökande i dessa fall voro medvetna om namnidentiteten och sökte namnet just för att få namngemenskap med någon anförvant; ej mindre än 135 fall tillhörde sistnämnda grupp. I 167 av besvärsmålen ogillade regeringsrätten ansökan av den anledningen att det sökta namnet, som det hette, »endast i ringa mån» eller »icke tillräckligt tydligt» skilde sig från redan förefintligt namn eller därför att det »företedde likhet med» eller var »förväxlingsbart med» sådant namn. En viss glidning i uppfattningen om kraven på olikhet kan spåras under regeringsrättens behandling av namnfrågorna. Sedan år 1921 den officiella förteckningen över i landet existerande släktnamn »Sverges familjenamn 1920» utgivits, bör antalet fall då ansökningar måst avslås, därför att de av misstag kommit att avse existerande namn, så småningom ha minskats. Desto större relativ betydelse har därmed frågan om namnlikhet fått. Även begreppet »bäres av annan släkt» gav anledning till tvekan. Man var ursprungligen synnerligen sträng vid tolkningen av uttrycket »annan släkt»; den som själv fått nytt namn för sig godkänt ansågs utan vidare utgöra en släkt för sig, och sålunda vägrade regeringsrätten i fyra fall personer att erhålla broders efter ansökan förvärvade namn trots dennes samtycke. Vidare avslogos regelmässigt ansökningar om moders namn, om hustrus namn och om faders namn (för utomäktenskapligt barn) och härvidlag hade för regeringsrättens bedömande den tidigare namnbärarens inställning ej någon betydelse; man kan påstå att regeringsrätten löste frågorna utifrån offentligrättslig synpunkt. Statistiska centralbyrån 1 anlägger en långt mera liberal syn på dessa problem; den tidigare namnbärarens medgivande har fått stor betydelse liksom sökandens dokumenterade intresse av det sökta namnet. Frågan när ett n a m n »bäres» av annan släkt, har även aktualiserats då ansökningen avsett känt namn, som emellertid ej längre bäres av släkt i Sverige. I ett av regeringsrätten prövat fall2 avslogs ansökan om ett borgerligt klingande namn, därför att det »burits» av annan släkt, men eljest skedde sådana avslag tidigare endast om det sökta namnet var identiskt med utdött adligt, på visst sätt ryktbart släktnamn. Man kan utgå ifrån att statistiska centralbyrån icke vidmakthåller denna åtskillnad. Är utdött släktnamn allmänt känt torde det, oavsett inom vilket stånd det burits, ej godkännas såsom släktnamn för annan person. 1 2

Svensk namnbok 1954 s. 13. BÅ 1914 not E 153.

144 Spörsmålet huruvida utländska släktnamn kunnat beaktas har ej besvarats av regeringsrätten. Visserligen finnes ett fall av avslag 1 avseende ett likartat namn, buret av en finsk adelssläkt, men skälet angavs vara, att den finska släkten vid återflyttning till Sverige kunde vara berättigad till introduktion å riddarhuset. Någon utbildad praxis kan ej sägas föreligga, men inom statistiska centralbyrån anser man sig böra taga hänsyn till utländska namn, som på visst sätt äro kända; det torde väl med skäl kunna hävdas att det ibland skulle kunna väcka anstöt, om en svensk person erhöll ett namn som är väl eller illa känt i världspolitiska sammanhang. Frågan om namn kan väcka anstöt är eljest av så speciell beskaffenhet, att den sällan blir föremål för prövning. Regeringsrätten har haft två fall till bedömande, då KR funnit att det sökta namnet skulle kunna väcka anstöt; det ena 2 gällde ett kommunnamn och det andra 3 gällde ett släktnamn, som är känt från litteraturen. Uppenbarligen syftar författningstexten icke på sådana fall, då det där föreskrives att namnet ej får väcka anstöt. Om avslag på nämnda grund i andra fall skett hos KR, har det väl i regel berott på att sökanden förbisett att namnet haft denna k a r a k t ä r ; man kan nog räkna med att sökanden därför nöjt sig med avgörande i första instans. Formliga beslut rörande detta spörsmål torde vara sällsynta. I annat sammanhang har lämnats en redogörelse för begreppet »egenartat släktnamn», 1 varför ytterligare utveckling av denna fråga ej tarvas. Påpekas bör dock ånyo, att statistiska centralbyrån 5 numera ej godkänner redan existerande sonnamn såsom nya släktnamn. Utöver vad nu sagts, kräves enligt SIF icke några särskilda egenskaper hos det sökta namnet för att detta skall kunna godkännas. Man finner ej heller under den period då regeringsrätten var högsta instans i namnfrågor några fall, där namnet blivit föremål för en allmän språklig eller estetisk värdering. Emellertid ledde det Noreen och Grape 1918 lämnade uppdraget till att språklig expertis fick ökat inflytande på namnskickets utveckling. I den m å n sökande anlitade »Svensk namnbok 1920», kunde namnmyndigheten vid godkännande anse sig ha fullt stöd för sin åtgärd såvitt gällde namnets språkliga form. Då Kungl. Maj :t övertog behandlingen av namnärenden i början av 1930-talet, blev det vanligt att departementet i de fall då det sökta namnet ej fanns upptaget i Svensk namnbok rådgjorde med en språkexpert. År 1937 erhöll professor Jöran Sahlgren uppdrag att utarbeta en ny förteckning med förslag till lämpliga släktnamn och hans arbete resulterade i »Svensk namnbok 1939» (SOU 1939: 4) samt ett tillägg därtill (SOU 1940: 10). Då namnärendena 1946 överflyttades till statistiska centralbyrån bemyndigades denna att såsom rådgivare anlita en språkvetenskaps1

BÅ 1919 s. 2. BÅ 1917 s. 233: Mattmar. 8 BÅ 1918 not E 298: Berthelskiöldh. 4 S. 75—79. 5 Svensk namnbok 1954 s. 13. 2

145 1

man, vilken borde taga del av alla ansökningar om nytt släktnamn. De tidigare förteckningarna över lämpliga släktnamn ha senast utökats genom utgivande av »Svensk namnbok 1954» (SOU 1954: 1). I den inledande texten» till sistnämnda arbete har 1952 års släktnamnskommitté lämnat en redogörelse för namnmyndighetens synpunkter på den språkliga bedömningen. I och med att språkvetenskaplig expertis började anlitas inom justitiedepartementet, kom även frågan om likhet mellan ett sökt och ett redan existerande namn i ett delvis nytt läge. I tveksamma fall fick man anledning att rådgöra med språkexperten. Dennes betydelse har därefter ökat och inom centralbyrån är hans medverkan vid avgörande av dessa frågor regel. Konstaterandet huruvida det föreligger förväxlingsrisk med redan existerande namn utgör ett av de besvärligaste momenten vid behandlingen av de nya namnen. Redan vid kontrollslagningen i registren måste personalen utveckla ett starkt spårsinne för att finna namn, som påminner om det sökta till stavning och uttal. De olika varianter som påträffas underställas språkexperten. Dennes utlåtande granskas vid föredragningen i centralbyrån och hans omdöme godtages i flertalet fall. Det förekommer dock att ärendet återremitteras till experten. Undantagsvis har centralbyrån intagit en annan ståndpunkt än experten. En viss praxis hade för enklare fall av likheter utbildat sig inom justitiedepartementet, vilken fördes vidare till centralbyrån. Denna praxis godtogs i stort sett av 1952 års släktnamnskommitté, 3 vilken uttalade som sin allmänna uppfattning, att man ej bör vara för restriktiv vid behandlingen av de nya namnen från denna synpunkt. Genom att tillåta variationer av redan befintliga släktnamn kunde man i hög grad öka möjligheten att bilda namn, som ej verkade för främmande och vore lättare att memorera än helt nya konstruktioner. Kommittén konstaterade vidare att m a n ej kunde ställa upp allmängiltiga regler för behandlingen av likheter utan att man måste avgöra spörsmålet från fall till fall. Vissa exempel, som gåvos i betänkandet, ha sedermera tjänat till ledning vid bedömningen inom centralbyrån. Ebersteins förslag I sitt förslag till namnlag systematiserade Eberstein problemen efter delvis nya riktlinjer. Då det gällde nu föreliggande avsnitt, gick han motsatt väg mot SIF; i stället för att principiellt tillåta alla att byta namn och göra inskränkning för dem, som hade egenartat namn, föreslog han en bestämmelse (3 §), i vilken förutsättningarna för rätt till namnbyte angåvos. Den första gruppen skulle liksom dittills utgöras av de släktnamnslösa. Den andra gruppen bestod av dem, vilkas släktnamn var »så allmänt förekommande att det i väsentlig mån förlorat egenskapen att vara särskiljande». 1

Se Svensk namnbok 1954 s. 8; jfr nu instruktion för statistiska centralbvrån 13 S.

2 S. 20—26. Svensk namnbok 1954 s. 17 ff.

10—907382

146 En tredje grupp utgjorde de, som eljest kunde åberopa giltiga skäl för en namnändring. Den första och den sista gruppen omfattade i sak redan i SIF avsedda grupper. Intresset knyter sig alltså framförallt till mellangruppen. Det faller genast i ögonen, att Eberstein avstod från den formvärdering, som dittills ansågs innefattad i begreppet »egenartat släktnamn», och i stället till skärskådande upptog släktnamnets frekvens. Eberstein ansåg visserligen själv, att hans förslag »nära» anslöt sig till gällande rätt 1 , men i själva verket innebar det en viktig nyhet, i det att »egenartade namn» med hög frekvens skulle kunna bytas bort utan att skälig orsak (giltiga skäl) behövde åberopas. En hög frekvens var ej ensamt avgörande, men om denna ledde till att namnets individualiseringsförmåga i väsentlig mån gick förlorad, förelåg en rätt att förvärva nytt namn. I fråga om kriterierna för godkännande av sökt namn utvecklade Eberstein vidare (4 §) dittills rådande tankegångar. Han förutsatte till en början att tre officiella förteckningar över namn skulle upprättas, den första innehållande i riket i bruk varande släktnamn, den andra innefattande utdöda släktnamn, som kunde anses vara av historisk betydelse, och den tredje omfattande utländska namn som buros av medborgare i stat, med vilken Konungen slutit avtal. De namn som upptagits i dessa förteckningar skulle icke kunna godkännas för annan. Namnmyndigheten skulle vara bunden av de båda sistnämnda förteckningarna. Den förstnämnda namnförteckningen däremot skulle endast innefatta en vägledning; skulle något existerande namn ha uteglömts, vore namnmyndigheten ändock skyldig att vid sin bedömning beakta, att namnet bars av annan. Därtill upptog Eberstein såsom hinder för godkännande annans registrerade firma och varumärke samt annans allmänt kända pseudonym. Här genomfördes alltså en utvidgning av kollisionsområdet samtidigt som det angavs (4 § p. 5), att kollision var för handen ej blott då identitet förelåg utan även då det sökta namnet företedde sådan likhet med de förtecknade namnen att förväxling lätt kunde ske. En annan betydelsefull nyhet var, att Eberstein förutsatte (4 § p. 6) en språklig granskning av det sökta namnet. Detta fick ej godkännas om det »till bildning, uttal eller stavning» bar »uppenbart osvensk prägel». Man bör observera, att kravet ställdes i negativ form. Slutligen ansåg Eberstein tiden mogen för en ny värdering av familjesamhörighetens betydelse för släktnamnsproblemet. Han föreslog (5 §) ett stort antal undantag från de generella förbuden mot godkännande av existerande namn etc. såsom nya släktnamn. Undantagen anknöto såväl till den grupp av släktnamnslösa, vilken enligt SIF hade rätt att antaga patronymikon eller gårdsnamn, som — och det var det viktigaste — till dem, vilka enligt vad erfarenheten visat hade synnerligt intresse av visst redan existerande namn. Sålunda föreslogs att barn i äktenskap skulle k u n n a erhålla 1

S. 73.

147 styvfaders namn, att fosterbarn skulle kunna förvärva fosterföräldrars namn samt att barn i äktenskap under vissa betingelser skulle kunna erhålla sin moders släktnamn som ogift. Det är att märka, att Eberstein för tilllämpning av undantagen krävde, att de primära förutsättningarna för namnbytet enligt 3 § skulle vara för handen; å andra sidan förutsatte han att sådant skäl, som enligt 5 § berättigade till antagande av visst bestämt namn, samtidigt skulle anses utgöra giltigt skäl för namnändring överhuvud (jfr 3 § sista p u n k t e n ) .

Nordisk rätt Enligt den danska namnlagen av 1904 har envar rätt att en gång efter ansökan hos »0vrigheden» (lokala myndigheter) erhålla nytt släktnamn i stället för eller jämte det hittillsvarande. I denna rätt göres vissa formella inskränkningar — man och hustru måste t. ex. gemensamt ansöka — men lagen tar icke någon hänsyn till vilket namn sökanden redan bär. Däremot är urvalet av namn, som kunna godkännas, begränsat. Inom justitiedepartementet uppgjordes under tiden den 1 juli 1904—den 1 juli 1905 en förteckning över namn, som bärarna önskade få skyddade. Därefter har förteckningen kompletterats med släktnamn, som godkänts i enlighet med lagen. I förteckningen kunde inom sagda tidsrymd på anmälan av enskild, under vissa förhållanden, upptagas även n a m n på dennes fasta egendom. Denna förteckning har med undantag av gårdsnamnen giltighet mot envar och de däri upptagna namnen betecknas såsom förbehållna. Såsom nytt släktnamn må icke godkännas förbehållet namn, namn som burits av personer, vilka gjort sig förtjänta om fäderneslandet, och ej utgöras av vanliga släktnamn, eller namn, som finnas antingen ej stå i överensstämmelse med dansk »språkton», vara anstötliga (upassende) eller icke tillräckligt skilja sig från de förbehållna eller de historiskt betydelsefulla namnen. Dessa i namnlagen närmare reglerade möjligheter att erhålla »0vrighedsbevis» äro kompletterade med en allmän föreskrift, att namnförändring efter kunglig »bevilling» k a n ske enligt de redan före lagens tillkomst tillämpade reglerna. Genom namncirkulär av 1946, 1956 och 1957 har rätten att meddela kunglig »bevilling» i flera fall — alla av familjerättslig karaktär — delegerats till »over0vrigheden» (ungefär = KB). De som äga antaga nytt n a m n äro i den norska lagen av 1923 liksom i SIF uppdelade i två grupper. Den som saknar släktnamn äger formlöst efter anmälan hos folkbokföraren antaga gårdsnamn eller patronymikon enligt vissa regler. Därutöver gives envar möjlighet att erhålla släktnamn efter »bevilling». Några förutsättningar för erhållande av släktnamn efter »bevilling» finnas icke angivna i lagen. Däremot uppställas fyra hinder för godkännande av

148 namn. Sålunda bör »bevilling» icke meddelas för antagande av 1) namn med utländsk klang eller stavning; 2) namn som tillhör de mera utbredda; och 3) namn som äro i bruk såsom förnamn och icke till sitt ursprung äro släktnamn. Bortsett från kravet på att sökta namn skola vara norskklingande samt att förnamn i regel icke bör övergå till att bli släktnamn, uppställer den norska lagen som primärt krav, att de vanliga namnen icke få bli än vanligare. Däremot är det icke i princip uteslutet, att »egenartat» släktnamn, som redan tillkommer annan, antages såsom nytt släktnamn. Beträffande sådant namn uppställes visserligen ett hinder, det fjärde, men det är av privaträttslig n a t u r : 4) ett sådant namn eller ett därmed förväxlingsbart namn kan godkännas endast efter samtycke av dem som redan använda namnet såsom släktnamn eller ha rätt att antaga namnet. Om sådant samtycke föreligger — uppenbarligen från samtliga lagliga bärare — kan departementet låta offentligrättsliga synpunkter vika. Från de nu sagda huvudreglerna göras i lagen ett antal undantag framförallt till förmån för familjerättsliga intressen: då sådana träda i förgrunden förekommer icke någon prövning av det slag ovan sagts. I Finland gälla enligt 1920 års lag regler, som i viss m å n anknyta till SIF. Sålunda må ansökan om förändring av släktnamn ej bifallas »där fråga är om ett mindre vanligt namns utbytande mot sådant, som är allmänt i bruk, ej heller om det nya namnet veterligen tillhör annan släkt, utan så är att sökanden eller hans förfäder tillförene lagligen använt namnet och ändringen förty eller av annan giltig grund, prövas böra tillåtas». Språkvidrigt eller anstötligt n a m n får ej godkännas.

Kommitténs förslag Ett studium av hittillsvarande praxis ger vid handen, att de fall, i vilka en offentligrättslig prövning av namnbyte bör ske, lämpligen kunna uppdelas i två huvudgrupper: den ena omfattar de fall, då sökanden önskar erhålla visst redan existerande namn, medan den andra består av de fall, då sökanden i första hand vill »byta bort» det namn han redan har. Kombinationer av dessa båda önskemål kunna naturligtvis tänkas. Den enskildes intresse av att erhålla namngemenskap med anhöriga tillgodoses i första hand genom de automatiska förvärven samt rätten att efter anmälan antaga vissa namn. Intresset av namngemenskap sträcker sig emellertid ibland utanför kretsen av dem, som i egentlig mening k u n n a kallas anhöriga. Visserligen skulle m a n kunna hävda, att om den, med vilken namngemenskap önskas, medgiver sådan, borde man kunna tillåta namnbyte utan vidare prövning. Men beaktas må, att även andra personers intressen böra tillgodoses i sådana fall. En fader eller moder som ej har vårdnaden om ett barn kan ha stort personligt intresse av att barnet behåller något av föräldranamnen. En objektiv prövning kan visa, att det för barnet blir

149 olägligt att erhålla ett namn, till vilket det ej har fast anknytning. Man bör — liksom i vårdnadsfrågor enligt FB — i sådana fall främst se till barnets bästa. Det är därför ej tillrådligt att helt överlämna frågan till de enskildas bedömande. De fall av nu nämnda typ, som för närvarande äro föremål för namnmyndighetens prövning, röra inomäktenskapliga harns möjlighet att erhålla moders eller styvfaders samt fosterbarns möjlighet att förvärva fosterföräldrars namn. 1 Inomäktenskapligt barns rätt till moders namn är enligt förslaget behandlat i annat sammanhang. Även beträffande de båda andra fallen synes tiden nu vara inne att reglera dem. I detta sammanhang bör tillika upptagas frågan om utomäktenskapligt barns möjlighet att erhålla släktnamn, som modern tidigare förvärvat såsom gift. Dessa fall komma att utgöra den första av de åsyftade båda grupperna. Den andra huvudgruppen utgöres av de fall, då sökanden i första hand vill bli av med det namn, han redan äger. Den primära frågan blir här om envar skall vara berättigad till namnbyte eller om vissa villkor härför skola uppställas. Enligt dansk och norsk rätt fordras icke att några särskilda förutsättningar äro för handen för att man skall få ansöka om nytt namn. Finsk och svensk rätt intager åter den ståndpunkten, att den som redan har ett »egenartat släktnamn» endast undantagsvis skall få byta bort detta. Vid övervägande av frågan har kommittén stannat för att någon form av begränsning av namnbytesrätten måste uppställas. Man kan enligt kommitténs mening i dessa fall ej nöja sig med att beakta den enskildes önskan eller intresse av att få byta släktnamn. Namnet är, såsom tidigare upprepade gånger framhållits, även en offentligrättslig angelägenhet och en av de viktigaste offentligrättsliga synpunkterna är att en viss namnstabilitet upprätthålles inom samhället. På grundval av denna synpunkt har kommittén föreslagit att barn, som efter födelsen begagnat sig av sin rätt att antaga släktnamn, berövas möjligheten att därefter utan vidare återgå till födelsenamnet, oaktat detta primärt omfattas av barnets namnrätt. Kommittén har vidare i namnstabilitetens intresse föreslagit, att gift kvinna som förvärvat mannens namn icke under pågående äktenskap skall kunna återtaga sitt tidigare namn. I de familjerättsliga fallen har man tillåtit, att namnbyte sker en gång utan medverkan från namnmyndighetens sida. I överensstämmelse härmed kunde i ansökningsfallen kravet på namnstabilitet i viss mån tillgodoses, om man begränsade rätten till namnbyte till att — såsom enligt den danska lagen — avse en gång. Kommittén kan emellertid ej finna denna lösning tilltalande. Med de familjerättsliga reglerna vill man tillgodose speciella önskemål om namngemenskap med närstående. Kravet på namnstabilitet har då fått träda tillbaka. När dylika önskemål ej kunna redovisas finns ej anledning att giva avkall på detta krav. Dessutom fordras med 1

Se Svensk namnbok 1954 s. 13.

150 en regel som den antydda ändock bestämmelser om villkor för rätten till senare namnbyte. Därtill kommer en synpunkt av praktisk natur. Det svenska släktnamnsskicket är enligt tradition i huvudsak begränsat till vissa bildningstyper. Visserligen k a n man räkna med att dessas antal ökas, men ännu har så icke skett i nämnvärd grad. Enligt kommitténs mening måste man därför vara försiktig i sitt handhavande av de ännu icke upptagna namnen. En fri namnbytesrätt skulle kunna leda till ett »slöseri» med tillgängliga släktnamn vilket i framtiden kan skapa svårigheter. Med hänsyn till vad nu sagts och den praxis som vuxit fram på grundval av SIF — vilken ju tillkom bl. a. för att förhindra de fria namnbytena — finner kommittén lämpligast att även framdeles vissa villkor uppställas för rätt till namnbyte. Enligt SlF:s huvudregel får sökandens namn icke vara »egenartat». Vid diskussionen av begreppet »egenartat släktnamn» — vilket uttryck användes i den mening kommittén ger det 1 — har kommittén angivit nya linjer för bedömning av ett släktnamns individualiserande karaktär. Kommittén avvisar — liksom Eberstein •— tanken att namnets form kan få vara ensamt avgörande. Eberstein föreslog, att namnet skulle få bytas bort, om det ej längre fyllde sin individualiseringsfunktion, om det »i väsentlig mån förlorat egenskapen att vara särskiljande». Emellertid gjorde Eberstein den inskränkningen härutinnan att detta förklarades bero på att namnet var »allmänt förekommande». Till en sådan uppfattning kan kommittén icke ansluta sig. Såsom påpekats ovan, ha både namnets och ordbildningstypens frekvens betydelse för namnets individualiseringsförmåga. 2 Kommittén föreslår därför — utan att binda individualiseringsförmågan till namnets eller ordbildningstypens frekvens — att den, vars släktnamn ej är särskiljande, skall vara berättigad att erhålla annat sådant namn. Det är uppenbart, att man måste giva namnmyndigheten möjlighet att även i andra fall tillåta namnbyte. Grunden för sådan fri prövning är emellertid olika i olika fall. Det framgår av praxis, att man icke närmare skiljer på fall, då namnet som sådant (till sin form) är betungande, och fall, då det på grund av bärarens personliga förhållanden utgör en belastning (t. ex. då han efter avtjänat straff vill skapa sig en ny ställning i samhället). Enligt kommitténs mening har man anledning att här upprätthålla en bestämd distinktion. Då namnet på grund därav, att det är svåruttalat, löjeväckande eller anstötligt, eller därför att det för tankarna till andra företeelser än släktnamn icke är acceptabelt såsom sådant namn, bör namnmyndigheten kunna avgöra frågan relativt lätt; namn vars form leder associationerna bort från släktnamnsbegreppet skall kunna bortbytas såsom otjänligt för sitt ändamål. Bedömningen av namnbytesfrågan får här samma karaktär, som då 1

S. 79. * S. 79; angående betydelsen av namnets form se också s. 159 f. och 165 f.

151 myndigheten skall avgöra om namnet är otjänligt som släktnamn av den anledningen, att det ej är särskiljande. Övriga fall, då särskild anledning att byta namn kan föreligga, äro däremot av sådan natur, att namnmyndigheten noga måste informera sig om de personliga förhållanden, som föranlett ansökan. Det bör då krävas en särskild styrka hos skälen för att namnbyte skall tillåtas. För dessa fall — vilka äro behandlade i förslagets 14—16 §§ — har kommittén uppställt krav på särskilda eller synnerliga skäl för att bifall skall kunna komma ifråga. Det andra ledet av prövningen — frågan om godkännande av sökt namn — har i praxis fått en utformning som avviker från SlF:s stadganden. Denna utveckling har varit nödvändig och den har också enligt kommitténs mening i stort sett följt riktiga och rimliga linjer. Granskningen av namnet bör, liksom nu, ske ur två synpunkter: man måste dels granska namnet såsom språkligt tecken och dels undersöka om namnet eller därmed förväxlingsbart n a m n m. m. redan existerar. I fråga om den språkliga granskningen måste man nöja sig med att uppdraga ytterst allmänna linjer; det väsentliga är att en sådan granskning påbjudes och får sanktion i lagen. Den andra delen av granskningen kommer att avse skyddet för släktnamn. Man är här inne på ett synnerligen viktigt område, där namnmyndigheten i brist på lagstiftning ställts inför stora svårigheter. I förslaget har kommittén därför tagit upp de frågor, som kunna ha intresse i detta sammanhang, och givit anvisningar för deras lösande.

Föreliggande avsnitt inledes med två §§ (8 och 9 §§) avseende fall, då sökanden önskar erhålla ett redan existerande namn för att få namngemenskap med annan person. Genom att bestämmelserna ställas främst markeras, att de i de följande §§:na upptagna normerna för namnbyte ej gälla i dessa fall; därest namnmyndigheten finner, att familjebanden äro tillräckligt starka, skall den bifalla ansökningarna. Därefter behandlas i 10 16 §§ de vanliga ansökningsfallen. I 10 § angivas de allmänna förutsättningarna för att erhålla nytt släktnamn, i 11—13 §§ givas regler för namnmyndighetens prövning av det nya namnet och i 14—16 §§ behandlas undantagen från de i 10—13 §§ givna normerna. Slutligen innehåller 17 § en formföreskrift som berör äkta makar. 8§. I denna § behandlas barns möjlighet att i vissa fall förvärva släktnamn, som icke tillkommer det enligt huvudreglerna i 2 och 3 §§. Första stycket innehåller en regel om inomäktenskapligt barns förvärv av styvfaders namn. I andra stycket upptages en bestämmelse, vilken öppnar möjlighet för barn

152 utom äktenskap att erhålla släktnamn, som tillkommer moder på grund av hennes tidigare äktenskap. Första stycket Denna bestämmelse saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Däremot överensstämmer den med den praxis som förekommer hos namnmyndigheten och vilken myndigheten övertagit från justitiedepartementet. 1 Denna praxis går ut på att inomäktenskapligt barn efter ansökan och med styvfaderns samtycke kan förvärva dennes släktnamn, om myndigheten finner detta böra ske. Myndigheten verkställer en allsidig utredning, varvid även barnets fader, om så kan ske, beredes tillfälle att yttra sig. Faderns medgivande saknar avgörande betydelse, men hans inställning till frågan utgör naturligtvis ett beaktansvärt moment vid bedömningen I motioner till 1944 års riksdag 2 hemställdes, att barn i äktenskap skulle beredas möjlighet att på samma formlösa sätt som barn utom äktenskap antaga styvfaders släktnamn. Första lagutskottet 3 verkställde en utredning angående dittillsvarande praxis inom justitiedepartementet och fann, att departementet under en treårsperiod behandlat 150 ansökningar av denna typ, av vilka 141 lett till bifall, därav 14 trots att fadern vägrat samtycka eller ej yttrat sig. Vidare visade det sig att i avslagsfallen fadern ställt sig avvisande i endast 2 fall. Departementets praxis vore, att vid samtycke av fadern bifalla ansökningen men att i motsatt fall verkställa en mera allsidig prövning. Utskottet fann, att det å ena sidan visserligen kunde finnas starka skäl för att barnet skulle kunna förvärva styvfaderns namn men ansåg å andra sidan, att barnet också kunde ha stort intresse av att behålla sin faders namn. Den omständigheten, att modern fått vårdnaden om barnet, kunde ej anses innebära en diskvalificering av fadern. Det viktigaste vore att barnets rätt ej träddes för nära, och utskottet ansåg därför, att frågan ej borde få avgöras av föräldrarna utan borde handläggas av myndighet. — I samband med införandet av FB 1949 föreslogo barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg i remissyttranden regler av samma innehåll som 1944 års motioner, och i motioner 4 i båda k a m r a r n a upptogs frågan ånyo. Departementschefens hänvisade emellertid till 1944 års utskottsutlåtande och första lagutskottets avstyrkte under enahanda hänvisning motionärernas förslag. I dansk praxis är frågan n u m e r a ' löst enligt i stort sett samma linjer som i Sverige. 1

Se Svensk namnbok 1954 s. 42 I: 98 och II: 160. Uti. nr. 17. 4 I: 256 och II: 322. 6 Prop. 93. 8 Uti. nr. 34. 7 Justitsministeriets cirkulär den 26 juni 1946 och den 20 november 1957. 2

153 Med anledning av vad sålunda förekommit har kommittén ånyo prövat frågan om inomäktenskapligt barns rätt att förvärva styvfaders namn. Det står enligt kommitténs mening fast, att sådant barn ofta har stort intresse av namngemenskap med sin styvfader — vilket ju i realiteten ofta betyder med sin moder och sina halvsyskon — och att en legal möjlighet härtill bör finnas. Emellertid synes det kommittén som om de betänkligheter vilka år 1944 framfördes av utskottet alltjämt äga giltighet. Sålunda bör man bibehålla en möjlighet att beakta faderns synpunkter, men framför allt måste man ifrågasätta, om barnets bästa under alla omständigheter uppnås genom namngemenskap med styvfader och genom honom med moder och halvsyskon. Kommittén anser därför, att frågan även i framtiden bör göras till föremål för prövning av namnmyndigheten. Såsom en första förutsättning för bifall till sådan ansökning har angivits, att barnets samhörighet med styvfadern skall vara starkare än med fadern. Detta innebär generellt, att barn och styvfader skola ingå i samma familjegemenskap. Har fadern vårdnaden om barnet får det anses uteslutet, att barnet får styvfaderns namn, även om både fader och styvfader samtycka till namnbytet. Den starkare samhörigheten bör emellertid i allmänhet manifesteras även på annat sätt än negativt genom att fadern icke har vårdnaden. Har fadern mycket livlig förbindelse med sitt barn, sammanträffar regelbundet med det, har det hos sig under ferier o. dyl. samt visar personligt och ekonomiskt intresse för det, torde dess samhörighet med fadern vara så stark som situationen överhuvudtaget gör det möjligt. I sådana fall måste man därför, i varje fall om fadern motsätter sig namnbytet, ställa sig mycket tveksam till ett sådant. Om fadern å andra sidan ställer villkor för sitt samtycke till namnbytet, kan detta ofta tydas såsom en brist på intresse för barnet från hans sida. Såsom en andra förutsättning för bifall kräves, att namnbytet »i övrigt finnes vara till barnets bästa». Begreppet »barnets bästa» skall tolkas efter samma principer som motsvarande begrepp i FB. Man skall sålunda i stort sett bortse från faderns och moderns önskemål för deras egen del. Dock kunna deras reaktioner naturligtvis vara sådana, att det vore till nackdel för barnet om föräldrarnas intresse icke i viss mån tillgodosåges. Om en fader skulle h a r m a s så djupt över att barnet ej längre bar hans namn, att hans inställning till barnet kunde befaras förändrad, kan detta tagas i betraktande som en omständighet vid bedömandet av barnets bästa. Kravet på samhörighet med styvfader kan väl ock i någon mån eftergivas om övriga faktorer så starkt tala för namngemenskap med styvfadern, att det kunde sägas strida mot barnets bästa att ej låta dem vara avgörande. Såsom en ytterligare förutsättning har föreskrivits att styvfader skall giva sitt samtycke. Detta innebär att om styvfadern är död, denna paragraf icke blir tillämplig. Detta synes kommittén riktigt. Styvfadern kan under noga angivna förutsättningar enligt förslaget »disponera» över sitt namn.

154 Har han icke gjort detta medan han levde, kan det ej överlämnas åt andra — ej ens åt namnmyndigheten — att på grundval av de i denna paragraf avhandlade förhållandena »disponera» över namnet. Detta utesluter givetvis icke, att namnmyndigheten ändock kan låta barnet erhålla namnet, om för ansökan k a n åberopas synnerliga skäl enligt 16 §. Såsom sådant skäl torde kunna anföras, att barnet alltid kallats vid styvfaderns namn. Andra stycket Ovan 1 har angivits skälen till föreliggande bestämmelse. I vad det gäller änkas barn anknyter den på visst sätt till gällande rätt under det att den ifråga om barn till frånskild hustru utgör en nyhet. Förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är att barnet avlats efter äktenskapets upplösning. Detta förhållande torde främst k u n n a konstateras genom kyrkobokföringen. Har barnet från början antecknats såsom utomäktenskapligt föreligger presumtion för att det avlats sedan äktenskapet upplösts. Om barnets utomäktenskapliga börd fastställts i en bördsprocess, torde man däremot få utgå ifrån att barnet avlats under äktenskapet. Eftersom huvudregeln i 3 § första stycket är avsedd att skydda mannen från att h a n på grund av namngemenskap med barnet blir ansedd som dettas fader, 2 bör namnmyndigheten i tveksamma fall avslå ansökan enligt detta stycke. Eftersom det i allmänhet måste presumeras att barnet har intresse av namngemenskap med modern, kan detta intresse ej ensamt anses såsom »särskilt skäl». I stället blir det ofta namnmyndighetens uppgift att avgöra, om modern har visat särskilda skäl för sin önskan att behålla mannens namn. Såsom tidigare anförts 3 kan hon önska behålla namnet, därför att hon i äktenskapet har barn, vilka bära namnet. Det k a n också tänkas att hon är yrkesverksam under mannens namn. Vidare k a n det inträffa att lång tid förflutit efter äktenskapets upplösning, under vilken tid hon i bekantskapskretsen och eljest blivit känd under mannens n a m n utan att detta givit associationer till mannens person. Sådana förhållanden torde kunna utgöra särskilda skäl dels för att hon ej, för att uppnå namngemenskap med barnet, skall behöva återtaga sitt tidigare namn och dels för att barnet bör få bära mannens och hans tidigare hustrus gemensamma namn. Modern skall ha förvärvat släktnamnet vid vigseln, efter anmälan under äktenskapet eller på grund av bestämmelserna om bipersons förvärv av släktnamn. En förutsättning är tillika att namnet alltjämt tillkommer henne. Skulle modern ha återtagit henne tidigare tillkommande namn, kan denna bestämmelse ej bli tillämplig. Om barnet trots att modern återtagit sitt 1 2 3

S. 116. Se s. 115. S. 116.

155 tidigare namn kallats vid det namn hon burit såsom gift, blir ändock ej denna bestämmelse tillämplig. Möjligt är att en sådan omständighet undantagsvis kan betraktas såsom ett synnerligt skäl enligt 16 §.

I denna § behandlas fosterbarns möjlighet att förvärva fosterföräldrars släktnamn. Även denna bestämmelse saknar motsvarighet i nuvarande lagstiftning. Emellertid hade, som tidigare nämnts, fosterbarnsinstitutet före 1917 stor betydelse. Att det tillmättes sådan jämväl i fråga om släktnamn, framgår av det stora antal ansökningar om erhållande av fosterföräldrars namn, som under åren 1909—1917 behandlades av regeringsrätten. 1 Även sedan laglig möjlighet till adoption införts har fosterbarnsförhållandet betydelse. Då Eberstein 1921 framlade sitt förslag, fann han anledning att där intaga särskilda bestämmelser för de fall, då någon »upptagit barn såsom sitt eget och åtagit sig att därom draga försorg men förklarat sig icke önska adoptera barnet». 2 Eberstein föreslog beträffande dessa barn, att de med samtycke av fosterföräldrarna skulle kunna erhålla dessas släktnamn utan hinder av att barnet redan hade egenartat släktnamn eller att det sökta namnet redan förekom och som sådant var administrativt skyddat. Enligt namnmyndighetens praxis kunna fosterbarn erhålla fosterföräldrars släktnamn under ungefär samma betingelser som inomäktenskapliga barn k u n n a erhålla styvfaders namn. Enligt dansk praxis 3 äger fosterbarn genom »over0vrighedsbevilling» förvärva fosterföräldrars namn, därest fosterbarnsförhållandet bestått under flera år och barnet under denna tid kallats med fosterföräldrarnas släktnamn. Därjämte fordras fosterföräldrarnas men icke de riktiga föräldrarnas samtycke. Det är påtagligt, att adoptionsinstitutet icke medfört, att fosterbarnsinstitutet kommit att sakna betydelse. De särskilda problem dessa barns ställning erbjudit i namnhänseende äro därför fortfarande aktuella. Begreppet fosterbarn torde k u n n a tolkas på två sätt. Man kan utgå från barnavårdslagens definition (49 § 1 mom.), enligt vilken barn under 16 år som fostras i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, benämnes fosterbarn. Denna definition får emellertid betraktas som en teknisk term för barnavårdslagen. Enligt allmän uppfattning förstås med fosterbarn den som av annan upptagits såsom eget barn (jfr Ebersteins definition). 4 Visserligen blir 1

Se s. 119 f. 5 § 5. 3 Justitsministeriets cirkulär den 26 juni 1946. 4 Ebersteins förslag 5 § 5. 2

156 uttrycket fosterbarn härigenom ett ganska tänjbart begrepp, vilket kan göra det ohanterliga i lagstiftningen. 1 Emellertid måste det enligt kommitténs förslag ske en prövning från fall till fall. Kommittén anser att begreppet fosterbarn inom namnlagstiftningen bör erhålla den senare innebörden. Denna sin inställning har kommittén velat markera bl. a. genom att benämna dem, hos vilka barnet vistas, fosterföräldrar, ehuru de i barnavårdslagen kallas barnafostrare. Med fosterbarn avser kommittén alltså en person, vilken som minderårig stadigvarande för fostran och vård omhändertagits av annan enskild än föräldrarna. Har barnet en gång blivit fosterbarn, innebär detta ett stadigvarande förhållande, och det förändras sålunda icke (såsom enligt barnavårdslagen) av att barnet uppnår viss ålder. Dock torde fosterbarnsförhållandet kunna upplösas genom att fosterföräldrarna, medan barnet alltjämt är minderårigt, av något skäl lämnar det ifrån sig. Såsom fosterbarn kan man däremot icke betrakta en person, vilken vid vuxen ålder omhändertages såsom eget barn. Kommittén vill ej fastställa någon bestämd gräns i detta hänseende, men det torde kunna sägas att i namnlagens mening barn ej kan upptagas som fosterbarn efter fyllda 18 år. Beträffande förutsättningarna för bifall till ansökan om fosterföräldrars n a m n kan kommittén i stort sett hänvisa till vad ovan sagts under 8 §. Den prövning av barnets bästa, som förutsattes, måste dock bliva av något annan karaktär. I fråga om styvfadersförhållandet har namnmyndigheten väl i allmänhet ej anledning att pröva, huruvida detsamma kommer att bestå. Då det däremot gäller fosterbarnsförhållande måste prövningen väsentligen gå ut på en undersökning av, huruvida förhållandet erhållit sådan fasthet, att man kan antaga, att det kommer att fortvara. Det torde ofta finnas anledning att inhämta andra myndigheters, framförallt barnavårdsnämnds, yttrande i dessa ärenden. De principer som kommittén uppställt för barn i äktenskap och adoptivbarn böra tillämpas även för fosterbarn; detta må kunna erhålla endera av fosterföräldrarnas släktnamn. Detta har uttryckts genom att ordet »fosterföräldrar» givits obestämd form. Härvidlag torde man dock ej kunna gå så långt som beträffande adoptivbarn. Anledningen till att adoptivbarn enligt förslaget äger förvärva adoptivmoderns namn som ogift är, att adoptivbarnet genom de nya arvsbestämmelserna fått en fast anknytning till hennes släkt. För fosterbarnet föreligger ej anknytning till andra än fosterföräldrarna och endast namn som de verkligen bära kunna därför komma i fråga. Regeln att sådant barn äger förvärva endera av fosterföräldrarnas namn blir således aktuell endast om fostermodern under äktenskapet har behållit henne tidigare tillkommande släktnamn. I fråga om samtycke torde man, liksom i styvfadersfallen, böra föreskriva att §:n äger tillämplighet endast så länge den av fosterföräldrarna, vars namn det gäller, lever. Emellertid torde 1 Begreppets diffusa karaktär medförde att fosterbarn ej kunde givas någon priviligierad ställning i arvsskattehänseende; se NJA 1941 II s. 325, departementschefens yttrande.

157 fosterföräldrarnas död ej utsläcka all möjlighet att förvärva deras namn. Om fosterbarnet kan visa, att han alltid kallats vid namnet, torde detta förhållande kunna åberopas såsom ett synnerligt skäl för namnbyte enligt 16 §. 10 §. I denna § angivas de allmänna förutsättningarna för rätt att efter ansökan erhålla nytt släktnamn. Kommittén har funnit förslagets bestämmelser om namnplikt och namnrätt medföra, att även reglering av de villkor, under vilka namnbyte får ske, erfordras. Dessa namnbytesregler har kommittén utformat så att de innehålla en subjektiv rätt att under de i lagen angivna förutsättningarna få byta namn. Man kan alltså enligt förslaget tala om en rätt till namnbyte.

Gällande rätt I SIF saknas positiva bestämmelser angående förutsättningarna för rätt till namnbyte utom såtillvida, att i § 3 första stycket stadgas att, därest det är fråga om förändring av »mera egenartat släktnamn», ansökan ej må bifallas med mindre skälig orsak anföres. Enligt nuvarande praxis innebär detta, att den som har sonnamn eller saknar släktnamn alltid är berättigad att erhålla nytt släktnamn, under det att annan sökande måste visa särskilda skäl för att hans ansökan skall kunna bifallas. Kommitténs förslag Den vars släktnamn är otjänligt såsom släktnamn, skall enligt förslaget äga rätt att erhålla nytt släktnamn. Såsom det viktigaste fallet, då ett namn är otjänligt, angives att nuvarande släktnamn icke är särskiljande. Då kommittén såsom skäl för namnbyte anger, att sökandens släktnamn icke är särskiljande, innebär detta en anknytning till gällande r ä t t : då namnet ej tillgodoser sökandens individualiseringsintresse, skall han äga erhålla ett namn som i detta hänseende kan vara tjänligt. Namnets särskiljande förmåga skall vid prövning bedömas in casu, varvid hänsyn bl. a. får tagas såväl till namnets frekvens som till dess form på sätt ovan antytts. 1 Genom frekvensutredningen — bilaga 1. — har kommittén kunnat fastställa vilka släktnamn som äro högfrekventa för hela riket. I fråga om sådana n a m n vilka äro upptagna på rikslistan torde namnmyndigheten inom överskådlig framtid icke behöva verkställa någon särskild prövning av namnens särskiljningsförmåga. Svårigheterna för namnmyndigheten torde komma att uppstå då det gäller släktnamn, vilka äro mindre vanliga utan att dock vara ovanliga. Reträffande dem har i samband med diskussionen om 1

Se ovan s. 150.

158 n a m n r ä t t uttalats, att man endast från fall till fall kan avgöra om namnet är »ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt» d. v. s. om det är egenartat. Motsvarande kan sägas i detta sammanhang, men detta innebär icke, att frågan om namnets särskiljningsförmåga kan bedömas efter exakt samma grunder som dess egenart. För särskiljningsförmågan har t. ex. geografiska förhållanden långt större betydelse än då det gäller att fastställa egenarten. Av frekvensutredningen framgår, att namnen Lundmark, Marklund, Åström och Brännström i Västerbottens län uppnå en så hög frekvens, att de, om de för hela landet haft motsvarande relativa frekvens, skulle ha varit att återfinna bland de 20 vanligaste namnen i Sverige. Det är uppenbart att deras särskilj ningsförmåga i detta län är mycket dålig; däremot kan det ej utan vidare fastslås att sådant namn skall bedömas som icke egenartat. Frågeställningen blir än tydligare, om man vänder på den: även om ett n a m n förklarats egenartat och tillförsäkrats privaträttsligt skydd enligt förslagets 23 §, kan det för en sökande sakna särskilj ningsförmåga. Det är dock icke meningen att lokala förhållanden skola kunna medföra, att ett n a m n med utpräglat låg frekvens kan anses sakna förmåga att vara särskiljande enligt föreliggande paragraf. Den omständigheten att två bärare av samma sällsynta släktnamn på en viss ort bli förväxlade med varandra, gör icke namnet i och för sig till ett dåligt individualiseringsmedel. En annan sak är att en sådan situation kan bli så besvärande för de inblandade, att namnmyndigheten kan finna synnerliga skäl till namnbyte föreligga och därför enligt förslagets 16 § tillåter sådant. Slutligen anmärkes att namnet naturligtvis skall sakna individualiseringsförmåga såvitt rör sökanden och dennes släkt; den omständigheten att sökanden k a n visa, att han på grund av namnlikhet förväxlas med sina egna släktingar — även med avlägsna — utgör icke skäl för namnbyte enligt föreliggande lagrum. Otjänligt är ett släktnamn vidare om det till sin form så strider mot svenskt språkbruk, att man i allmänhet ej kan uttala eller stava det, eller om m a n till äventyrs överhuvudtaget ej uppfattar namnet. Ett släktnamn som väcker anstöt eller löje eller av andra skäl är till direkt obehag för bäraren såsom namn måste också sägas vara otjänligt. Genom att angiva att namnet »finnes» vara otjänligt har kommittén velat betona, att en verklig undersökning av dess otjänlighet skall göras. För närvarande k a n det sägas, att detta endast förekommer då den som har »mera egenartat släktnamn» har att ange skälig orsak för namnförändringen. Då kommittén nu föreslår, att sökande i en hel serie av fall skall vara berättigad till namnbyte, finner kommittén det erforderligt att framhålla, att prövning in casu beträffande namnets otjänlighet som släktnamn blir nödvändig i större utsträckning än hittills. Den i andra stycket fastslagna rätten för dem, som sakna släktnamn, överensstämmer med vad gällande rätt innehåller. Med hänsyn till att tillnamnen enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna (39 §) komma att

159 helt försvinna, kan denna bestämmelse sägas ha mindre betydelse än motsvarande bestämmelse i SIF. Å andra sidan har kommittén ej ansett sig kunna föreslå något ingripande mot dem, som nu ej ha ens tillnamn. Dessa måste alltså även framgent ha en möjlighet att förvärva släktnamn. Vidare måste man räkna med invandrande utlänningar, som sakna släktnamn. Slutligen kan framhållas bestämmelsen i 4 § första stycket. Barn, vilkas föräldrar äro okända, skola, för den händelse ej 9 § tillämpas, behandlas såsom släktnamnslösa. 11 §. I denna § angivas de krav ur språkliga och därmed jämförliga synpunkter, som ställas på det släktnamn, vilket en sökande med stöd av 10 § önskar erhålla. Första stycket Nuvarande

praxis

Hänvisning har tidigare gjorts till »Svensk namnbok 1954».i Emellertid k a n här en kort sammanfattning av nuvarande praxis vara på sin plats. En allmän strävan att nya namn skola vara svenska i den meningen, att de skola vara bildade enligt i Sverige gängse släktnamnsmönster och av svenska språkelement, är märkbar. Detta utesluter icke godkännande av namntyper, som ursprungligen varit främmande, därest de nu så länge varit i bruk här i landet, att de kunna anses vara införlivade med svensk namnbildning. Exempel härpå äro namn på -eus, -ius, -änder, -in och -ell, vilka kommo i bruk här redan på 1600-talet. För invandrare ställer saken sig något annorlunda. I sådana fall har det stundom ansetts tillräckligt att det utländska namnet förkortas eller förenklas så att det blir användbart i Sverige. Det h a r därvid särskilt förekommit, att man i polska eller andra slaviska n a m n strukit ändeisen och därigenom erhållit ett, om icke svenskklingande, dock h ä r godtagbart släktnamn. Det har också inträffat att man i sådana fall godkänt moders utländska släktnamn. En märkbar strävan hos namnmyndigheten har varit att undvika ålderdomliga stavsätt såsom med fv, hv och dt. Likaledes undviker m a n i allmänhet andra stumma konsonanter och konsonanter såsom q och z, vilka i modern stavning kommit ur bruk.

Kommitténs

förslag

Även kommittén anser, att det svenska språkbruket i allmänhet bör vara normerande för bildandet av nya släktnamn. Detta har kommittén uttryckt så att namnet till bildning, uttal och stavning skall överensstämma med 1

S. 145.

160 svenskt språkbruk. Till skillnad från Eberstein ställer kommittén alltså detta krav i positiv form. Beträffande uttal och stavning torde särskild motivering ej vara nödvändig. Kravet att namnet till bildning skall överensstämma med svenskt språkbruk kan emellertid ses ur flera synvinklar. Med »svenskt» bör i första hand förstås sådant namnstoff som vunnit hävd i svenskt namnskick och speglar svensk kulturtradition, oavsett om namnet ursprungligen bildats med främmande språkelement. Man bör därför bygga vidare på de namnbildningsmöjligheter, som det svenska släktnamnssystemet i sin nuvarande utformning erbjuder 1 och i anslutning till svensk språkkänsla. Denna undergår emellertid ständigt förskjutningar. Sålunda torde uppfattningen om de svenska släktnamnens byggnad starkt ha förändrats under de senaste decennierna på grund av att man vid val av nytt släktnamn flitigt använt för allmänheten okända ortnamnselement, som ej ge associationer till välbekant svenskt ordmaterial; detta har jämnat vägen för användning av innehållslösa, ehuru svenskt klingande ljudsammanställningar i släktnamn. Det bör vara namnmyndigheterna obetaget att i samråd med språklig expertis uppm u n t r a nybildningstendenser, som öppna möjligheter att berika namnskatten, dock i närmast möjliga anslutning till rådande mönster. Sålunda torde -son kunna utnyttjas långt utöver sitt nuvarande användningsområde t. ex. Lindson, Bäckson, Bureson. Beståndet av namnelement kan gradvis utvidgas med utgångspunkt från föreliggande betydelse- och formkategorier; så k a n man t. ex. i anslutning till namn på -björk, -ek, -gran bilda sammansättningar med -alm, -asp, -fur, -rönn o. s. v. Beträffande personer som bära utländska n a m n finner kommittén hittillsvarande praxis ef terf öl jansvärd. Ofta kan en förenkling av ett svåruttalat sådant namn leda till att detta anpassas till svenskt språk utan att det kan sägas överensstämma med svenskt språkbruk. Det bör då vara möjligt att godkänna sådant namn, trots att det icke kommer att få en svensk prägel. Med stöd av den föreslagna regeln bör namnmyndigheten också kunna godkänna en ny stavning av sökandens namn utan att uttalet av det förändras. Med hänsyn till den i 1 § andra stycket stadgade namnplikten måste sådan stavningsförändring behandlas såsom ett namnbyte. Även h ä r gäller att framför allt slaviska namn med konsonantanhopningar och speciella uttal av c, s, och z kunna givas en till svenskt språk anpassad ortografi.

Andra stycket Nuvarande

praxis

Sedan länge har förnamn eller förnamnsliknande n a m n icke ansetts böra komma ifråga såsom släktnamn. Släktnamnskommittén anslöt sig till denna 1

Se Svensk namnbok 1954 s. 20 ff.

161 1

princip. Vid sin bedömning har namnmyndigheten framförallt funnit, att praktiska skäl göra sådana namn olämpliga. Erfarenheten har visat, att personer med förnamnsliknande släktnamn på grund av besvärligheter med dessa önskat byta till annat namn. Kommitténs

förslag

Kommittén anser att man skall bygga direkt på gällande praxis. Utgångspunkten har därför varit att släktnamn som består av i bruk varande förnamn normalt ej kan anses förete sådan bildning, vilken för släktnamn gäller inom svenskt språkbruk. Emellertid finnes redan ett stort antal släktnamn vilka äro likalydande med vanliga förnamn såsom Hugo, Martin och Bernhard. Det kan då finnas särskilda skäl att godkänna sådant släktnamn även i framtiden. Kommittén kan därvid ej ansluta sig till den norska uppfattningen, att vissa sådana n a m n » till sitt ursprung» skulle vara släktnamn under det att andra äro »ursprungliga förnamn». Den historiska framställningen visar hur olika namntyper under utvecklingens gång gripit in i varandra; att verkställa en uppdelning av förnamnen alltefter dessas »ursprung» skulle förmodligen vara verklighetsfrämmande. Kommittén utgår i stället ifrån att alla namn som i det dagliga livet nu framstå som förn a m n och verkligen brukas som sådana normalt ej kunna komma ifråga såsom släktnamn. Föreligga särskilda skäl för att sådant namn i det aktuella fallet skall godtagas, må namnet godkännas såsom släktnamn. Tredje stycket Gällande

rätt

Enligt § 3 SIF får ansökan om släktnamn ej bifallas om det nya namnet kan väcka anstöt. Kommitténs

förslag

Även om den nuvarande regeln sällan föranleder avslag å ansökan 2 — vilket dock ej innebär att den icke kommit till användning — är det uppenbart, att man i namnmyndighetens händer måste sätta ett vapen mot dem, som inom det i övrigt språkligt acceptabla av oförstånd eller okynne söka sig in på språkets utmärker. Den nuvarande bestämmelsen har väl tillkommit för att hindra uppkomsten av namn, som giva associationer till obscena ord, till svordomar eller till andra liknande ord ur språkets undervegetation. Kommittén föreslår att namn som k a n väcka anstöt ej må godkännas. Därmed avser kommittén att tillgodose ett allmänt intresse och begreppet anstöt skall därför ses ur allmänhetens synvinkel. Det skall röra sig om någon påtaglig egenskap hos namnet som skall vara anstötlig, såsom att det 1 2

Svensk namnbok 1954 s. 16. Se ovan s. 144.

11—907382

162 företer likhet med ord, som ovan berörts, eller genom en uttalsförskjutning eller obetydlig stavningsändring kan komma att förete sådan likhet. Därjämte måste man taga i betraktande sökandens egen person. Vissa namn äro ej ägnade att väcka anstöt hos allmänheten men kunna för bäraren vålla obehag, i det att de äro löjeväckande eller leda till associationer, som han ej tänkt på. Man har även här att räkna med ordsammanställningar som direkt eller exempelvis med en annan betoning än den avsedda giva en betydelse, som ej observerats av sökanden. Man kan även tänka på ortnamn, som i och för sig äro acceptabla som släktnamn men som på grund av någon inrättning eller verksamhet inom orten skulle kunna sprida löje över en person, vilken bär namnet som släktnamn, eller vara till obehag för honom. Av dessa skäl har kommittén föreslagit, att förbudet mot anstötligt släktnamn utökas med förbud mot sådant namn, som kan antagas leda till obehag för bäraren. Detta kan vid en första anblick tyckas vara ett obehörigt ingripande mot den, som frivilligt och övervägt ansöker om namnet. Genom att ställa bärarens intresse i förgrunden, har emellertid kommittén markerat avsikten med lagbudet. Eftersom släktnamnet från den nuvarande sökanden sannolikt kommer att automatiskt förvärvas av andra, måste deras rimliga intresse i någon mån tillgodoses; det får bli namnmyndighetens uppgift att så beakta deras kommande intresse, att släktnamn som de kunna väntas ej vilja acceptera ej heller bli godkända.

12 §. I denna § behandlas de hinder mot godkännande, som utgöras av redan existerande namn och beteckningar. Vid utformningen har kommittén haft att bygga på det redan i SIF angivna och sedan av namnmyndigheten utvidgade administrativa namnskyddet. Emellertid har kommittén, som redan sagts, 1 ytterligare utvecklat detta. Därjämte har kommittén i enlighet med direktiven behandlat andra företeelser, vilka kunna komma i fråga som hinder för godkännande av sökt släktnamn, såsom annans pseudonym samt firma och varukännetecken ävensom vissa andra beteckningar, som äro föremål för skydd mot utnyttjande i illojalt syfte,2 såsom beteckning för stiftelse, ideell förening m. m. (se också 23 § andra stycket). I första stycket av §:n uppräknas de nämnda företeelserna grupperade i fem punkter. Denna »hinderkatalog» medför enligt sin lydelse att en person icke kan förvärva t. ex. broders efter ansökan erhållna släktnamn. Kommittén har därför i ett andra stycke infört en bestämmelse av teknisk natur, som undanröjer en dylik oegentlighet såvitt gäller förhållandet mellan närstående. 1 2

S. 151 f. 9 § Ikl.

163 Första stycket 1.

I denna punkt stadgas förbud mot godkännande av namn som är förväxlingsbart med redan förekommande släktnamn. Gällande rätt Enligt § 3 SIF må ansökan ej bifallas om det sökta namnet bäres av annan släkt och tillika är av mera egenartad beskaffenhet. Enligt namnmyndighetens praxis gives nu administrativt skydd åt alla existerande släktnamn. Såsom ovan sagts 1 har SlF:s bestämmelse alltifrån början tolkats så, att existerande släktnamn utgjort hinder för godkännande av ej blott identiskt samma namn utan även namn, som varit »likartat» eller »förväxlingsbart» därmed. Statistiska centralbyråns praxis härvidlag finnes redovisad i »Svensk namnbok 1954» s. 19 f. Kommitténs

förslag

Såsom släktnamn må enligt kommitténs förslag ej godkännas namn, som till uttal eller stavning företer sådan likhet med annan tillkommande släktnamn att förväxling lätt kan ske. Kommittén har alltså till en början lagfäst det av namnmyndigheten tilllämpade — redan av Eberstein föreslagna — totala administrativa namnskyddet. Någon uppdelning mellan olika slags släktnamn såsom i SIF upprätthålles ej. Genom »Sverges familjenamn 1920», vilken under årens lopp kompletterats med nio supplement (det senaste i SOU 1958: 19), har namnmyndigheten erhållit ett underlag för bedömningen av vilka släktnamn som redan existera. Detta underlag är dock icke helt tillförlitligt. Redan 1920 förelågo vissa luckor; några av dessa ha upptäckts, men man måste räkna med att den ursprungliga förteckningen fortfarande icke är komplett. Namn vilka jämlikt § 1 punkt 3 SIF (sonnamn och gårdsnamn) efter anmälan införas såsom släktnamn i kyrkobok komma icke till namnmyndighetens kännedom. Så sker ej heller då hustru efter anmälan återtager sitt namn som ogift eller barn utom äktenskap antager sin faders eller styvfaders släktnamn; därest det i dessa fall exempelvis är fråga om ett utländskt släktnamn kommer genom anteckningen ett nytt släktnamn att införlivas med det svenska släktnamnsbeståndet utan att namnmyndigheten erhåller kunskap därom. Samma är förhållandet då utländsk medborgare annorledes än genom naturalisation vinner svenskt medborgarskap; detta kan ske t. ex. genom att här i riket född utlänning efter att oavbrutet h a vistats här till dess han fyllt tjuguett år hos KB anmäler sin önskan att bli svensk medborgare (increscens) eller genom att en person som förlorat 1

S. 142 f.

164 sitt svenska medborgarskap återvinner detta. 1 De luckor som sålunda kunna föreligga i namnförteckningen måste bedömas såsom relativt obetydliga. Av praktiska skäl måste namnmyndigheten förlita sig på förteckningen och det är kommitténs mening, att så skall ske även i fortsättningen. Det är dock självklart, att existerande namn som av misstag ej upptagits i förteckningen det oaktat är skyddat genom den föreliggande bestämmelsen; den som har ett sådant namn, vilket av misstag godkännes, har möjlighet att överklaga namnmyndighetens beslut eller t. o. m. i vissa fall att föra talan mot den nye förvärvaren (se härom förslagets 33 § 2 mom. och 21 § 1 mom.). Endast namn som verkligen äro i bruk skyddas enligt denna punkt. Detta uttryckes så att hindret utgöres av annan tillkommande släktnamn. I förteckningen kan emellertid förekomma namn, som burits av en numera utdöd släkt; vidare kan där förekomma namn som godkänts av namnmyndigheten men som ej därefter anmälts till kyrkobokföraren enligt § 6 SIF. Sistnämnda namn erhåller ej skydd enligt förslaget, medan den förstnämnda typen eventuellt k a n bli föremål för skydd enligt denna § punkt 2. Förteckningen är alltså i både positiv och negativ mening allenast ett hjälpmedel för namnmyndigheten. Vid den praktiska tillämpningen måste emellertid förteckningen bli namnmyndighetens rättesnöre; avsteg ifrån den kan endast sällan komma i fråga. Det må här slutligen anmärkas, att enligt kommitténs förslag den som efter ansökan erhållit släktnamn förvärvar detta i och med att namnmyndighetens beslut vinner laga kraft; 2 i framtiden kan det sålunda ej uppkomma några »döda punkter» i namnförteckningen av det skälet, att av namnmyndigheten godkänt namn ej tages i bruk. De avhandlade delarna av denna punkt innefatta en konfirmation av nuvarande rätt. Så gäller i princip även förbudet mot godkännande av ett med existerande släktnamn förväxlingsbart namn. Här innehåller emellertid förslaget viktiga preciseringar, som kunna betraktas som nyheter. Det fastslås sålunda att likheten mellan det existerande och det sökta namnet kan föreligga i fråga om både uttal och stavning eller blott endera. Två n a m n som på papperet se helt olika ut kunna vid faktiskt bruk visa sig vara nästan likalydande eller i varje fall mycket svåra att skilja åt. Å andra sidan kunna namn, vilka på grund av gängse uttalsvanor äro helt oliklydande, visa sig vid adressering o. dyl. vara förväxlingsbara. Namnmyndigheten har därför att vid sin bedömning granska såväl namnets yttre form som de uttalsmöjligheter, vilka k u n n a komma i fråga. För att ett existerande namn skall innefatta ett hinder för godkännande, kräves att likheten mellan namnen är sådan att »förväxling lätt k a n ske». Sådan likhet föreligger naturligtvis först och främst när likheten mellan namnen är fullständig d. v. s. när namnen äro identiska. Därnäst komma i betraktande namn, som i det allmänna medvetandet betraktas såsom iden1 2

3 och 4 §§ medborgarskapslagen. Se ovan s. 87.

165 tiska i det att t. ex. endast stumma konsonanter skilja dem åt. Förväxlingskriteriets innehåll blir av verklig betydelse först när man får att bedöma namn, som inbördes verkligen äro olika; man måste då avgöra om olikheten är av sådan art att förväxling mellan namnen ej lätteligen är att befara. Innebörden av »att förväxling lätt kan ske» är i första hand, att en värdering av den språkliga förväxlingsrisken skall företagas (bedömning in abstracto). Härvid har den språk vetenskapliga värderingen av de båda namnen den största betydelse. Det gäller att fastställa, huruvida olikheterna mellan de jämförda namnen uppbäras av språkelement, som äro tillräckligt distinktiva för att namnen normalt skola kunna uppfattas som skilda i vanligt vårdat tal. Härvid bör exempelvis beaktas, att de distinktiva faktorerna äro färre och svagare i trycksvaga stavelser än i tryckstarka; om den särskiljande faktorn är förlagd till en stavelse med svagt tryck, k u n n a namnpar av vissa typer — även om skriftbilderna äro mycket klart åtskilda — hållas isär endast med hjälp av övertydligt, »lexikaliskt» uttal, som är främmande för naturligt löpande tal. Helt eller nära förväxlingsbara äro sålunda namn som Wilén, Willén; Tolin, Tollin, Tålin, Tallin; Olén, Ollen, Ålen, Allén; Ulander, Ullander, Öländer; Anér, Arnér; Molin, Morlin (det sällsyntare av namnen identifieras lätt med det vanligare). I tryckstarka stavelser däremot ha motsvarande ljudväxlingar större eller fullständigt särskiljande funktion: Olmark, Älmark; Unefors, Önefors. Vidare kan t. ex. beaktas, att skillnad i kvantitet stundom har svag distinktiv förmåga, särskilt om följande stavelse börjar med konsonant; i löpande tal blir skillnaden ofta obetydlig mellan namn som Sikling, Sickling; Näslund, Nässlund; Milström, Millström; Olmark, Ollmark.1 Namnmyndigheten skall därtill om möjligt bedöma den faktiska förväxlingsrisken (bedömning in concreto). 2 Så länge man endast rör sig med det sökta namnet samt de redan befintliga namn, vilka av namnmyndigheten befunnits ha en viss likhet med detta, torde en konkret bedömning mer sällan få betydelse. Sedan en klagande mot det av namnmyndigheten godkända namnet ställt ett bestämt släktnamn, med vilket det godkända påstås vara lätt förväxlingsbart, synas möjligheterna till en konkret bedömning öka, och man k a n därför räkna med att den får en större betydelse i högre instans. Framförallt får den emellertid tillerkännas vikt då saken behandlas inför domstol. Hinder mot godkännande föreligger endast om förväxling lätt k a n ske. Samma slags hinder uppställes i 4 § varumärkeslagen, men i varumärkesoch firmautredningens förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10) h a r i 14 § föreslagits, att hinder för registrering skall föreligga redan då två varu1 2

Jfr vidare Svensk namnbok 1954 s. 19 f. Möjligen bör man in casu ta hänsyn till de förväxlingsrisker, som kunna uppstå på grund av skiftningar i uttalsvanorna: Anefålt och Arnefålt kunna lätt förväxlas i Stockholm, men knappast i Sydsverige, medan förhållandet mellan exempelvis Herlin och Harlin är det rakt motsatta.

166 märken äro »förväxlingsbara». Såsom skäl härför anför utredningen bl. a.1 att en köpare sällan har tillfälle att jämföra de båda kännetecknen, eftersom han vanligen har det ena varumärket inför ögonen men endast en minnesbild av det andra; med hänsyn härtill kunna två kännetecken mycket väl vara förväxlingsbara enligt förslaget även om de vid en omedelbar jämförelse lätt kunna hållas i sär. I detta sammanhang måste påpekas, att man inom varumärkesrätten räknar med förväxlingsbarhet endast om ej blott varumärkeslikhet utan även varuslagslikhet föreligger. 2 I fråga om namn föreligger primärt endast en jämförelse mellan språkliga tecken. Eftersom normalt inga andra associationer göra sig gällande än de språkliga, bör man kunna tillåta att dessa båda tecken stå varandra ganska nära innan förväxlingsrisk skall anses vara för handen; i varje fall måste man normalt kunna tillåta en större formell närhet mellan namn än mellan varumärken. Det skulle därför enligt kommitténs mening vara att uppställa för stränga krav på den språkliga granskningen att förbjuda godkännande, så snart förväxling objektivt sett kan ske. Genom föreskriften att hinder skall föreligga då förväxling lätt kan ske har kommittén alltså velat betona, att förväxlingsrisken skall ligga nära till hands, förväxlingen skall k u n n a ske omedelbart vid en jämförelse mellan de skrivna eller uttalade namnen. Man bör dock ej bortse ifrån möjligheten att andra synpunkter än den språkliga likheten kunna komma att göra sig gällande även inom namnrätten. Någon hänsyn till namnets funktionella användning kan man knappast tänka sig — denna är i allmänhet likartad — men man kan fästa avseende vid namnets lokala utbredning och anknytning till exempelvis vissa folkgrupper. Om det sökta namnet liknar ett allmänt känt existerande namn, är det uppenbart, att den konkreta förväxlingsrisken ökar. Det synes dock kommittén uppenbart att man i allmänhet skall utgå från en abstrakt bedömning av namnens språkliga förväxlingsbarhet. Ett hinder enligt denna punkt kan också föreligga, om ett ansökningsärende angående samma eller därmed lätt förväxlingsbart namn redan är anhängigt hos namnmyndigheten. 2.

I denna punkt stadgas förbud mot godkännande av namn, som är förväxlingsbart med allmänt känt utdött släktnamn eller med här i riket allmänt känt utländskt namn. Gällande rätt Sedan regeringsrätten 1915 s fastslagit, att namn som burits av utdöd ätt icke får godkännas som nytt släktnamn, om det utdöda namnet är av sådan i g 252. SOU 1958: 10 s. 251. 3 BÅ 1915 s. 143.

167 historisk betydelse, att godkännande av detsamma såsom nytt släktnamn måste anses stridande mot grunderna för SIF, har denna ståndpunkt även senare intagits av regeringsrätten och sedermera av den centrala namnmyndigheten. Utländskt släktnamn har undantagsvis beaktats, men någon fast praxis i detta hänseende kan ej konstateras^

Kommitténs

förslag

Under det att alla existerande svenska namn skyddas i punkt 1., erhålla utdöda och utländska n a m n i föreliggande punkt skydd endast om de äro allmänt kända. Detta är en naturlig konsekvens av att endast existerande svenska namn äro förtecknade. Samtidigt framstår det för kommittén som osannolikt, att det skulle kunna finnas något intresse av att skydda andra utdöda eller utländska släktnamn än dem som man i allmänhet känner till. Beträffande de svenska utdöda släktnamnen motsvarar regeln i stort sett nu gällande praxis: namnet skall ha varit av viss betydelse i den svenska politiska eller kulturella historien eller eljest vara så känt, att det måste anses olämpligt, att någon med den tidigare namnbäraren icke befryndad person erhåller namnet. Något skydd i vanlig mening för det utdöda namnet är det j u ej tal om. Det rör sig här i stället om ett samhällsintresse, som kanske väl så mycket avser allmänna kulturfrågor som namnrätt. Ett nära liggande exempel har behandlats av auktorrättskommittén i dess förslag till lag om upphovsmannarätt; i detta stadgas förbud mot att s. k. fria verk återgivas på ett sätt som kränker den andliga odlingens intresse. 1 En motsvarande tanke ligger bakom kommitténs förslag och bör vara vägledande för namnmyndighetens tillämpning av bestämmelsen. Givet är att det historiska namnet utgör hinder för antagande av liknande namn vare sig bäraren av det förra enligt rådande uppfattning gjort sig väl känd under namnet eller icke. Med allmänt känt utländskt släktnamn förstås såväl utdött som ännu i bruk varande namn. Såsom utländskt namn betraktas dock icke släktnamn vilket bäres eller tidigare burits av svensk medborgare; sådant namn faller under punkten 1. eller förevarande punkts första led. Vidare är att observera, att utländskt namn, vilket på grund av bärarens bosättning här eller genom traktat åtnjuter skydd, i detta sammanhang skall bedömas såsom svenskt. 2 Uppmärksamheten fästes vidare på att namnet skall vara här i riket allmänt känt. Det finnes naturligtvis runt om i världen många namn, som i bärarnas hemland anses ha stor nationell betydelse. Namnmyndigheten varken kan eller bör taga hänsyn till alla dessa. Möjligen får man förutsätta, att det internationella umgänget mellan stater kräver, att namn 1 2

SOU 1956: 25 51 §. Se 36 §

168 på nu levande personer i politiskt ledande ställning ej godkännas, även om man ej kan säga, att deras namn är kända av allmänheten. Beträffande förväxlingsbarheten gäller vad ovan sagts under punkt 1. 3.

I denna punkt stadgas skydd för konstnärsnamn och likartat n a m n som är känt här i riket. Kommitténs

förslag

Kommittén har särskilt omnämnt konstnärsnamnet, därför att detta mer än andra dylika n a m n brukar bli känt och ha stor ekonomisk betydelse. Såsom likartade namn skola räknas ej blott pseudonymer, som framstå som verkliga namn, utan också signaturer under vilka bildkonstnärer eller skribenter — författare, journalister m. fl. — framträda. En begränsning uppställes genom att namnet skall vara känt här i riket. Den omständigheten att en medarbetare i någon lokalt spridd tidning eller tidskrift sporadiskt begagnat viss signatur är icke ägnat att utgöra hinder. Andra namn som skyddas enligt denna punkt äro speciella namn på personer verksamma i underhållningsbranschen. Nära denna typ av namn stå sådana namn eller andra beteckningar, under vilka idrottsmän gjort sig kända; i vissa fall torde denna punkt kunna åberopas till skydd även för dylika beteckningar. Beträffande förväxlingsbarheten gäller i stort sett vad ovan sagts under punkt 1. Det må framhållas, att den plikt, som för namnmyndigheten föreligger att beträffande redan existerande släktnamn ex officio verkställa undersökning, icke föreligger i dessa sammanhang. I praktiken blir skyddet därför effektivt endast för sådana namn, vilka äro för namnmyndigheten kända på den grund, att de äro allmänt omtalade. Sin främsta betydelse har bestämmelsen om skydd såsom underlag för talan enligt 21 eller 33 §. 4.

I denna punkt stadgas förbud mot namn som är förväxlingsbart med beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning. Kommitténs

förslag

Såsom inledningsvis nämndes 1 vill kommittén söka redan på det administrativa planet hindra framtida kollisioner. Förutom släktnamn och de beteckningar, som i annat sammanhang redan erhållit visst skydd — framför allt firma och varumärke — har kommittén nämnt konstnärsnamn samt beteckning för stiftelse, ideell förening och därmed likställd sammanslutning. Det administrativa skydd som härmed gives sådana beteckningar skall ur namn1

S. 151.

169 rättslig synpunkt också ses som den negativa sidan av den privata namnrätten sådan denna nedan utformats i 23 §. Det i nämnda paragraf föreslagna förbudet att använda annans egenartade släktnamn såsom beteckning för stiftelse, ideell förening m. m. måste avvägas mot ett skydd för bestående sådana beteckningar. Med likställd sammanslutning menas t. ex. sällskap, orden eller klubb; även samfälligheter kunna undantagsvis ifrågakomma. Med beteckning menas i detta sammanhang dels det firma- eller namnliknande kännetecken, under vilket sammanslutningen officiellt framträder, dels t. ex. kombinationer av begynnelsebokstäver — såsom SVEMO och LUGI — vilka egentligen sakna innebörd men språkligt kunna giva namnliknande associationer. I de förstnämnda fallen kan väl sällan hela beteckningen ifrågakomma såsom släktnamn; förväxlingsfrågan skall här avgöras vid en jämförelse mellan namnet och dominanten i beteckningen. 1 Vid bedömningen om en abstrakt förväxlingsrisk föreligger, böra de ovan under 1. angivna principerna vinna tillämpning. Emellertid gör sig den konkreta förväxlingsrisken starkare gällande än då fråga är om kollision mellan namn. Namnmyndigheten torde vid ett bedömande i det konkreta fallet kunna tillåta, att ett släktnamn står språkligt närmare en beteckning för stiftelse etc. än ett redan existerande släktnamn. Uppenbart är att det blir ett begränsat antal beteckningar till vilka namnmyndigheten ex officio kan taga hänsyn. Bestämmelsen har alltså — utom för de stora rikskända sammanslutningarna — främst sin betydelse som underlag för talan enligt 21 eller 33 §. 5.

I denna punkt stadgas förbud mot godkännande av släktnamn, som kan förväxlas med annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller med annat kännetecken, som är inarbetat för annan här i riket vid utövning av näring eller yrke. Kommitténs

förslag

Det skydd varom här kan bli fråga, måste betraktas såsom ett utflöde av det firma- respektive varumärkesrättsliga skyddet i egentlig mening och grunden för detsamma måste sökas i firma- och varumärkeslagstiftningen. Denna är för närvarande föremål för omarbetning; sedan varumärkes- och firmautredningen 1958 framlagt betänkande med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10), fortsätter den nu sitt arbete med firmarätt och övrig konkurrensrätt. Det namn under vilket någon bedriver rörelse kallas enligt 8 § firmalagen för firma. Enskild näringsidkares och handelsbolags firma skall registreras i handelsregistret, som föres för Stockholm hos Överståthållarämbetet, för 1

Se ang. dessa frågor ytterligare nedan under punkt 5.

170 annan stad hos magistraten eller vederbörande stadsstyrelse samt för landsbygden kommunvis hos länsstyrelsen. Hos länsstyrelsen registreras jämväl ekonomiska föreningars, sparbankers och vissa andra sammanslutningars firma, under det att aktiebolags, försäkringsbolags och bankaktiebolags firmor äro centralt registrerade hos patentverket respektive försäkringsinspektionen samt bank- och fondinspektionen. Central registrering förekommer också av vissa andra rättssubjekts firma. Registrering skall i princip icke tillåtas om den sökta firman är förväxlingsbar med annan i samma register redan upptagen firma; även om registreringsmyndigheten anser sig kunna konstatera förväxlingsbar likhet mellan den för registrering anmälda firman och känd, i annat register upptagen firma torde hänsyn därtill ej tagas. Detta medför att registrerad firma administrativt endast åtnjuter det skyddet, att registrering av samma firma eller firma, som icke tydligt skiljer sig från denna, icke kan ske i samma register. Skulle sådan registrering dock ske, äger den äldre firmainnehavaren icke i administrativ ordning överklaga registreringen. Däremot äger han hos domstol föra talan mot varje firmainnehavare, oavsett var denne fått sin firma registrerad, om registreringen länder honom till förfång. Vid bedömning av förväxlingsbarhet i samband med registrering knyter sig intresset ofta till det eller de ord, som få anses utgöra det distinktiva elementet i firman, den s. k. firmadominanten. Detta innebär ej att firmadominant blir föremål för självständigt skydd men effekten av firmaskyddet kan ofta bli ett indirekt skydd åt dominanten ensam. Vid bedömning av förväxlingsbarhet i samband med domstolsprövning har m a n att taga hänsyn även till branschlikhet. Rätten till firma anses för enskild näringsidkare och handelsbolag uppkomma genom firmans antagande och brukande. För juridiska personer, främst aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka förvärva rättssubjektivitet först genom registreringen, kan rätt till firma ej uppkomma före registreringen. 1 Utländska bolag eller föreningar, som erhålla tillstånd att genom filial idka näring här i landet, skola anmäla firma till ett särskilt av patent- och registreringsverket fört filialregister. Härigenom erhålla de ett administrativt skydd mot att annan får förväxlingsbar firma registrerad i filialregistret eller aktiebolagsregistret. Gentemot andra firmor intager utländsk firma i stort sett samma ställning som svenska firmor inbördes; uppstår genom förväxling förfång får utländsk firma vika för äldre svensk firma men äger å andra sidan materiellt skydd mot yngre registrering. Eeträffande utländsk firma är Sverige dessutom bundet av artikel 8 i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten, som föreskriver att firma från unionsland oavsett anmälan eller registrering skall åtnjuta skydd i övriga unionsländer. Praxis har givit sådan firma skydd här i och med att det utländska företaget utsträckt eller vidtagit åtgärder för att utsträcka sin verksamhet till Sverige. 1

SOU 1958: 10 s. 226.

171 Inom affärslivet brukas numera ofta vid sidan av den egentliga firman en förkortning av denna, bestående av en bokstavssammanställning, som i ASEA och Pub, eller en lösryckt dominant. I praxis har sådan beteckning tillerkänts samma skydd som firma under förutsättning att den blivit inarbetad som ersättare för firman. 1 Slutligen har man att räkna med ett speciellt skydd mot illojalt brukande av firma och firmaliknande kännetecken enligt 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (Ikl). Detta skydd gäller till förmån för varje här i landet inarbetat sådant kännetecken; utländskt inarbetat kännetecken skyddas alltså, även om det ej är registrerat och även om det ej först brukats i konventionsstat. Enligt 1 § varumärkeslagen (Vml) må näringsidkare, jämte det han äger rätt att såsom varumärke begagna sitt namn eller sin firma eller namnet å honom tillhörig fast egendom, genom registrering av särskilt varumärke förvärva uteslutande rätt att begagna märket för att i den allmänna handeln skilja sina varor från andras. Inarbetat varumärke åtnjuter ett skydd av något annan art än det som tillkommer registrerat märke. Såväl det registrerade som det inarbetade märket har enligt Vml administrativt skydd: samma eller därmed förväxlingsbart märke k a n ej registreras för annan. Däremot är det endast det registrerade som erhåller materiellt skydd i Vml. Det inarbetade märket omgärdas dock av skydd mot illojalt bruk enligt 9 § Ikl. Vid bedömning av förväxlingsbarheten skall hänsyn tagas ej blott till märkenas yttre form; registrering må ej vägras »såframt ej bägge märkena gälla varor av samma eller liknande slag». Det fordras alltså ej blott märkeslikhet utan även varuslagslikhet för att registreringshinder skall anses föreligga. Det av varumärkesutredningen föreslagna varumärkesskyddet är till sin konstruktion delvis annorlunda än det bestående. Man r ä k n a r alltjämt med tre sätt att förvärva varumärkesrätt: genom registrering, genom inarbetning och genom användande av s. k. naturlig varubeteckning d. v. s. namn och firma. Dessa tre typer föreslås åtnjuta samma skydd, nämligen ensamrätt. Vidare föreslås att näringsidkare genom inarbetning skall kunna förvärva ensamrätt till slagord eller annat i näring använt särskilt varukännetecken. Såsom gemensam beteckning för dessa skyddade företeelser använder utredningen termen varukännetecken. Eeträffande förväxlingsbarheten föreslår utredningen (6 §) i princip, att sådan skall k u n n a anses föreligga endast mellan märken som avse varor av samma eller liknande slag. Till förmån för synnerligen starkt inarbetat kännetecken 2 samt kännetecken som inarbetats för varor, vilkas good will-värde kan behöva särskilt skydd, 3 föreslås dock ett längre gående förväxlingsskydd (6 § andra 1

N J A 1941 s. 672; se ock Eberstein Om skydd s. 19 ff. Den s. k. Kodakdoktrinen, se SOU 1958: 10 s. 133 ff. 3 Se SOU 1958: 10 s. 140. 2

172 stycket). Det i 9 § Ikl stadgade skyddet mot illojalt användande av kännetecken föreslås av utredningen överflyttat till den nya varumärkeslagen för såvitt det avser kännetecken av denna typ. Det kan förväntas att beträffande kännetecken av firmakaraktär en motsvarande bestämmelse kommer att föreslås i det förslag till firmalag som är under utarbetande inom utredningen. I sin utformning av administrativt skydd för kännetecken har kommittén anknutit till det skydd, som dessa enligt den refererade lagstiftningen åtnjuter inom känneteckensrätten. Samtidigt har kommittén givit regeln ett sådant innehåll, att den blir tillämplig även därest varumärkesutredningens förslag till varumärkeslag lagfästes. Som huvudregel gäller, att såsom släktnamn ej må godkännas namn, som är lätt förväxlingsbart med annans här i riket skyddade firma— varvid i huvudsak åsyftas firmadominanten — eller varumärke. Detta innebär, att registrerat kännetecken, inarbetat varukännetecken samt firma som antagits och brukats ej må godkännas såsom släktnamn. Föreligger anmälan till registrering av kännetecken, med vilket sökt namn är lätt förväxlingsbart, kan hinder enligt denna punkt uppkomma. Därmed är emellertid ej behovet av skydd på detta område tillgodosett. Såsom ovan anfördes äro vissa kännetecken föremål för skydd enligt praxis (firmaförkortningar) eller på grund av bestämmelserna i 9 § Ikl. Sådant skydd får icke sin motsvarighet i namnlagen genom den nu refererade huvudregeln. Kommittén föreslår därför att förutom här i riket skyddade firmor och varumärken även annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke, blir föremål för administrativt skydd i namnlagen. Rätten till firma eller varumärke är generellt knuten till näringsidkare och skyddet enligt Ikl anknyter till utövande av näringsverksamhet. Någon entydig definition av näringsbegreppet torde ej finnas. Enligt 10 § Ikl skall i nämnda lag med näringsverksamhet förstås varje huvudsakligen på ekonomisk vinst för dess utövare riktad yrkesmässig verksamhet. Ståndpunkten att näring endast innefattar verksamhet, som avser att bereda utövaren vinst 1 , har kritiserats av varumärkesutredningen, som anser att man numera inom konkurrenslagstiftningen och i varje fall inom varumärkesrätten bör giva begreppet en vidare innebörd: såsom näringsidkare böra anses ej blott de som omfattades av det äldre begreppet utan även sådana vilkas verksamhet går ut på att främja ideella syften samt utövare av de s. k. fria yrkena. 2 I vissa fall betecknas för närvarande regelbundet utövad ekonomisk verksamhet icke såsom näring utan såsom yrke; dock kan ej heller detta begrepp anses vara entydigt. Med hänsyn till den osäkerhet som sålunda i juridiskt språkbruk och än mer i dagligt tal råder om innebörden av uttrycken näring och yrke har kommittén föreslagit, att 1 2

Hult s. 74 f. SOU 1958: 10 s. 212 f.

173 kännetecken skall bli föremål för administrativt skydd i namnlagen, när det inarbetats vid utövning av näring eller yrke. Orden »eller yrke» kunna dock utgå, om det vid den fortsatta behandlingen av den nya varumärkeslagen framgår, att den av varumärkesutredningen framförda vidare innebörden av näringsverksamhet godtages. Att namnmyndigheten ej må godkänna släktnamn som är förväxlingsbart med annans firma innebär icke att namnmyndigheten skall hålla sig å jour med firmaregistren på samma sätt som i fråga om sin egen släktnamnsförteckning. Restämmelsen har liksom punkterna 3 och 4 sin främsta uppgift som underlag för talan enligt 21 och 33 §§. Då det gäller registrerade varumärken och aktiebolagsfirmor har åter namnmyndigheten en undersökningsmöjlighet, som ej står till buds i fråga om övriga firmor. Registrering av varumärken och aktiebolagsfirmor sker centralt hos patentoch registreringsverket och beträffande dessa grupper av kännetecken är det alltså möjligt att centralt bedöma förväxlingsfrågan. Det bör påpekas att granskningen i berörda register måste bli summarisk. Kännetecknets innehavare har emellertid efter ärendets avgörande hos namnmyndigheten möjlighet att överklaga beslutet enligt 33 § eller att föra talan mot namnrättshavaren enligt 21 §. I ett hänseende kan skyddet för firma och varumärke enligt kommitténs förslag sägas gå längre än inom lagstiftningen i övrigt. Såsom redan sagts åtnjuter registrerad firma administrativt skydd endast inom samma register och varumärke är i regel skyddat endast beträffande vissa varuslag. Sådana begränsningar göras icke för namnens del. I och med att firman eller varumärket åtnjuter skydd, utgör detta hinder för godkännande av med dem lätt förväxlingsbart släktnamn. Skulle det undantagsvis inträffa att förväxling icke kan leda till men för firma- eller varumärkesinnehavaren, bör dock ansökan kunna godkännas. I ett sådant fall torde förväxlingsbarheten vara av rent formell art och utan rättslig betydelse. Andra stycket En konsekvens av de i första stycket givna bestämmelserna är att, sedan nytt n a m n efter ansökan erhållits av en person, samma namn icke kan efter ansökan erhållas av dem, som enligt vanliga förvärvsregler bruka ha samma namn som förvärvaren. Ett sådant resultat av bestämmelserna framstår mången gång som orimligt. Det händer ofta att en person vill förvärva sin broders nya släktnamn eller att föräldrar vilja erhålla det namn, som deras barn efter ansökan förvärvat. Kommittén har ansett ättmöjlighet bör öppnas för sådana närstående, vilka normalt bära gemensamt släktnamn, att oberoende av första styckets bestämmelser söka erhålla samma namn. Den naturligaste gruppen utgöres därvid av släktingar i rätt upp- och nedstigande led. Adoptivbarn har samma intresse av namngemenskap med adoptanten som barn har av sådan gemenskap med sina

174 föräldrar. Däremot synes ej vid adoptivförhållande gälla ömsesidighet generationer emellan; adoptivbarnets intresse motsvaras ej av ett adoptantens intresse av att förvärva adoptivbarnets namn. I denna del har möjligheten att förvärva ett »upptaget» namn därför begränsats till att avse adoptivbarnets förvärv av adoptantens. Inom den naturliga släkten har gränsen dragits vid samma led som i fråga om arv: syskon och deras barn ha sålunda medtagits. Då kommittén angivit anförvant i rätt nedstigande led som »avkomling» har avsikten härmed varit, att ett barnbarn eller barnbarnsbarn till förvärvaren skall kunna förvärva namnet oberoende av om mellanliggande generation förvärvat namnet eller ej. I övrigt är uppräkningen fullständig och andra än de angivna personerna k u n n a icke direkt erhålla namnet. Varje ny förvärvare blir emellertid därefter självständigt namnberättigad; sedan t. ex. en brorson med stöd av detta stycke förvärvat namnet, kan hans barn för sig åberopa bestämmelsen. Då en person efter ansökan förvärvar nytt egenartat släktnamn, erhåller han detta med ensamrätt enligt 23 §. Samtidigt med honom kunna — dock även här med vissa inskränkningar — endast hans barn, adoptivbarn, fosterbarn och styvbarn automatiskt förvärva namnet (18 § 1 och 3 mom.). Gentemot övriga anförvanter står förvärvaren såsom ensamberättigad till namnet — skälen härtill skola redovisas nedan i motiven till 18 §. Detta medför, att de anförvanter vilka åsyftas i nu föreliggande stycke icke utan vidare kunna ges tillåtelse att förvärva namnet. Ett oeftergivligt villkor bör vara att den namnberättigade ger sitt samtycke därtill. Mot den nu föreslagna regeln kan resas den kritiken, att man här tillerkänner samtycket betydelse och därmed faktiskt ger vissa anförvanter, som ej normalt förvärva namnrättshavarens namn, viss rätt till namnet, varmed man gjort ett avsteg från officialprincipen i fråga om det administrativa namnskyddet. Normalt skall man icke tillåta den enskilde att sålunda förfoga över namnet. Man kan då befara att namnet blir föremål för ekonomiska transaktioner som komma i strid med grundvalen för hela namnrätten: individualiseringsintresset. Enligt kommitténs uppfattning måste det dock sägas vara ett viktigt samhällsintresse, att de åsyftade familjemedlemmarna få rätt att erhålla samma släktnamn. Därigenom tillgodoser man också ett praktiskt behov: i allmänhet vilja medlemmarna inom samma familj ha samma namn så länge familjesamhörigheten fortfarande består. Genom att begränsa samtyckets verkan till en trängre, noga angiven familjekrets anser sig kommittén ha undanröjt riskerna för olämpliga konsekvenser. 13 §. Denna paragraf innehåller avvikelser från de i 11 och 12 §§ upptagna reglerna, varigenom sökandens rätt till namnbyte inskränkes i vad gäller det nya namnets beskaffenhet.

175 Förut upptagna bestämmelser om hur nytt släktnamn må vara beskaffat medföra vissa begränsningar i namnvalet. Emellertid kan ett enligt dessa regler godtagbart namn komma i konflikt med vissa allmänna intressen — av annat slag än de ovan under 12 § första stycket 2. omhandlade — vilka måste beaktas. De gamla yrkesnamnen äro som släktnamn icke så vanliga här som i t. ex. Tyskland eller F r a n k r i k e ; de flesta som här förekomma äro lånade från främmande språk. Släktnamnskommittén ansåg, att man borde stimulera användandet av släktnamn på -are d. v. s. just de gamla svenska yrkesnamnen. En del sålunda bildade namn äro emellertid samtidigt benämning för befattning t. ex. domare eller lärare. Det k a n knappast vara lämpligt att såsom släktnamn godkänna namn, vilka sålunda k u n n a uppfattas som beteckning för allmän befattning. Uteslutna som släktnamn böra i allmänhet också vara beteckningar för utbildning såsom medicinare, teknolog, jurist. Visserligen saknar adeln här i landet numera någon offentlig funktion. Emellertid innefatta adelsnamnen ett gammalt kulturarv som är värt att skydda. Det bör därför ej tillåtas, att nytt namn förses med sådana utsmyckningar som kunna giva det sken av att vara adelsnamn såsom »de», »von» eller »af». Man bör också vid själva namnets utformning undvika sådana heraldiska begrepp, som av hävd uteslutande använts i adelsnamn. En av de viktigaste källorna för de svenska släktnamnen ha ortnamnen varit; ortnamnselement ha av ålder brukats såsom namnleder och i den Sahlgrenska namnboken rekommenderades även oförändrade ortnamn såsom släktnamn. I och med att kommunikationerna och förvaltningen utvecklats ha emellertid åtskilliga ortnamn fått en ny användning, som k a n göra dem mindre lämpade som släktnamn. I synnerhet namn på tätorter utgöra ofta samtidigt benämning på järnvägsstation eller poststation och det skulle kunna medföra praktiska svårigheter om dylika ortnamn, som användas vid adressering, skulle godkännas som personnamn. Därtill kommer även den synpunkten att i förvaltningen brukad beteckning t. ex. n a m n på kommun, socken eller län, i allmänhet ej bör förbehållas någon enskild. Det bör därför finnas en möjlighet att hindra, att en person erhåller namn, som kan uppfattas som sådant ortnamn. I anledning av vad nu sagts har kommittén föreslagit, att namnmyndigheten skall äga att i dessa fall skönsmässigt pröva om det sökta namnet må godkännas. Den rätt som tillkommer sökanden att erhålla sökt n a m n om detta överensstämmer med reglerna i 11 och 12 §§, kringskäres alltså här utav namnmyndighetens prövning. Det är att observera att namnmyndigheten icke är bunden utav de rekommendationer som här givas; det torde finnas fall då ortnamn böra godkännas, ehuru de enligt förevarande paragraf kunnat underkännas. Det gäller t. ex. i fall då sökanden sedan länge såsom riksdagsman eller idrottsman varit känd under ortnamnet.

176 14 §. Förevarande paragraf innehåller en utvidgning av den allmänna namnbytesrätten. Har någon gjort sig så känd under ett konstnärsnamn — som måhända till en början brukats för att bäraren skulle vara anonym — att allmänheten ej längre känner honom under hans rätta namn, kan han naturligtvis ha intresse av att förvärva konstnärsnamnet. Exempel på fall då allmänheten endast torde känna till konstnärsnamnet äro Kerstin Hed (Hilda Olsson), Maria Wine (Karla Lundkvist) och Arvid Brenner (Helge Heerberger). Valet av pseudonym har i regel varit oberoende av, vilket släktnamn vederbörande haft. Ofta kan man säga, att ju ovanligare det verkliga namnet varit, desto större anledning har funnits att anlägga pseudonym. Under sådana förhållanden skulle det normalt ej vara möjligt för innehavaren av pseudonym att förvärva denna som namn, eftersom hans släktnamn icke uppfyller de i 10 § angivna villkoren för rätt till namnbyte. Kommittén finner därför att de förutsättningar som enligt 10 § krävas för namnbyte i dessa fall kunna eftergivas, därest sökanden kan visa särskilda skäl för sin ansökan att såsom verkligt släktnamn erhålla sitt konstnärsnamn. Det är icke möjligt att på förhand angiva vad som bör anses såsom särskilda skäl. Som exempel kan hänvisas till den ovan antydda situationen, att pseudonymen blivit så känd, att alla brev, alla värdeförsändelser och alla kontrakt bära det namnet och såväl folk i allmänhet som vänner endast nyttja detta. Ett annat särskilt skäl kan naturligtvis vara, att vederbörandes eget namn till alla delar överensstämmer med en annan konstnärs n a m n inom samma fack och att det därför är uteslutet för sökanden att i yrkessammanhang bruka sitt eget namn. Det må slutligen framhållas att den föreslagna regeln icke innefattar något undantag från 11—13 §§. Det sökta konstnärsnamnet skall alltså vara bildat så som 11 § första stycket föreskriver och det får ej vara av beskaffenhet som säges i sagda paragraf tredje stycket. Ej heller får namnet komma i kollision med i 12 § första stycket upptagna n a m n eller andra beteckningar. Skulle det vara acceptabelt med hänsyn till bestämmelserna i 11 och 12 §§, kan det ändock komma att underkännas på skäl som i 13 § angivas. Vad nu är sagt om konstnärsnamn gäller även likartade namn såsom signaturer för journalister och artistnamn för dem som äro verksamma inom underhållningsbranschen. Som likartat namn synes också vara att betrakta speciella för idrottsmän brukade namn. I detta sammanhang må erinras om det förekommande bruket att benämna riksdagsmän och idrottsmän med namnet på den ort varifrån de komma. Förevarande paragraf är avsedd att vara tillämplig jämväl i sådana fall.

177 15 §. Denna paragraf innehåller för ett visst bestämt fall undantag från samtliga tidigare upptagna regler för namnbyte. Den som efter födelsen förvärvat nytt släktnamn kan av olika skäl vara intresserad av att få sitt tidigare namn tillbaka. Det tidigare bytet kan ha skett genom statusförändring såsom legitimation, adoption eller vigsel. Det kan ha skett, därför att vederbörande antagit annat n a m n såsom moders 1 (enligt 2 § sista stycket), faders (enligt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket), adoptivmoders (enligt 5 § andra stycket), styvfaders (enligt 3 § tredje stycket), föräldrars (enligt 4 § andra stycket), makes 2 (enligt 6 § första stycket) eller sitt eget tidigare namn (enligt 7 § ) ; det kan ha skett genom att vederbörande efter ansökan erhållit nytt släktnamn, som kan vara styvfaders (8 § första stycket), moders aktuella (8 § andra stycket), fosterföräldrars (9 §) eller ett helt nytt n a m n ; det kan slutligen ha skett, därför att h a n på grund av bestämmelserna i 18 § automatiskt fått nytt namn vid annan persons namnbyte. Legitimation innebär automatiskt förvärv endast för den som är under 18 år. Har han icke uppnått denna ålder, kan han å andra sidan ej heller undgå att förvärva det nya namnet. Det kan då tänkas att h a n vill protestera mot förvärvet, sedan han blivit vuxen. Detsamma k a n inträffa i alla de fall, då en minderårig förvärvat nytt namn, därför att vårdnadshavaren (se nedan 32 §) för hans räkning antagit namnet. Slutligen k a n den minderårige, som på grund av bestämmelserna i 18 § u t a n egen vilja påtvingats ett nytt namn, vara missnöjd med detta. I samtliga nu nämnda fall bör möjlighet finnas för den minderårige att som vuxen få namnfrågan prövad av namnmyndigheten. Den som vid antagandet av namn eller vid adoption är vuxen kan — liksom kvinna som underlåter att vid vigsel avgiva förklaring — sedermera finna, att namnbytet hade en innebörd, som han eller hon icke tänkt sig. Samma förhållande kan inträffa för den som erhållit nytt namn efter ansökan. Slutligen kan gift kvinna enligt 18 § 2 mom. komma att u t a n egen vilja förvärva nytt släktnamn. Det synes lämpligt att även dessa personer efter prövning kunna erhålla det namn de tidigare haft. Emellertid kräver behovet av en fast namnordning, att återgång till ett tidigare n a m n får ske endast då särskilda skäl finnas. Innebörden av detta uttryck får anses växla alltefter förhållandena. Har vederbörande själv varit aktiv för det förra namnbytet, torde starkare skäl behöva åberopas för återgång till förra namnet. Har däremot det förra namnbytet skett på initiativ av vårdnadshavare eller automatiskt, böra något mindre starka skäl kunna godtagas såsom särskilda skäl. 1 2

Se ovan s. 113 f. Se ovan s. 138.

1 2 — 907382

178 Frågan om det sökta namnets lämplighet enligt 11 och 13 §§ samt om men för annan kan uppkomma ingår i namnmyndighetens bedömning. Kommittén anser icke, att man skall binda namnmyndigheten genom att i dessa avseenden lämna närmare föreskrifter. En förutsättning för bifall med stöd av förevarande paragraf måste dock vara att sökanden ej tidigare, t. ex. i samband med bördstalan eller äktenskapsskillnad, gått det sökta namnet förlustig. Har domstol fråndömt sökanden namnet med stöd av 20 § andra stycket, 21 §, 22 § eller 23 §, kan namnmyndigheten icke bevilja ansökan. Har förlusten drabbat sökanden »automatiskt» enligt 19 § eller 20 § första stycket, d. v. s. utan att domstol uttryckligen yttrat sig i namnfrågan, kan ansökan dock beviljas av namnmyndigheten. Då blir emellertid ej detta lagrum tillämpligt utan 16 §, enligt vilket det fordras synnerliga skäl för att namnbytet skall tillåtas.

16 §. Denna paragraf har till syfte att bereda namnmyndigheten möjlighet att i synnerligen ömmande fall frångå huvudreglerna om villkoren för namnbyte (10 §), om det sökta namnets form (11 §) samt om förbud mot släktnamn, som kolliderar med annans namn eller kännetecken (12 §). Namnmyndigheten har redan delvis haft en sådan möjlighet, i det att person med »egenartat» släktnamn kunnat erhålla nytt släktnamn om han kunnat visa »skälig orsak» till namnbyte (§ 3 SIF). Därjämte har namnmyndigheten i olika andra hänseenden ansett sig k u n n a frångå en sträng bokstavstolkning av SIF; sålunda har under vissa förutsättningar ett redan existerande släktnamn kunnat godkännas, om sökanden kunnat visa hävd till namnet eller namnet tidigare förekommit i sökandens släkt. Eftersom de nu tillämpade språkliga normerna tillskapats av namnmyndigheten själv, har det stått myndigheten fritt att i undantagsfall avvika ifrån dem. En del av de situationer, i vilka namnmyndigheten nu kunnat tillåta sig en fri prövning, äro i lagförslaget reglerade. Detta gäller t. ex. inomäktenskapligt barns rätt till moders namn, sådant barns möjlighet att förvärva styvfaders namn samt fosterbarns möjlighet att erhålla fosterföräldrars släktnamn. I andra fall har lämnats anvisningar för lösande av dylika problem såsom beträffande konstnärsnamn (14 §) och släktnamn som sökanden tidigare burit (15 §). Emellertid finnas ytterligare fall, vilka redan nu bliva föremål för namnmyndighetens prövning. Kommittén har tidigare vid ett par tillfällen berört möjligheten av att tillämpa förevarande paragraf. Då barn vars föräldrar äro okända genom namnmyndigheten skall erhålla släktnamn (4 §), förutsätter kommittén att namnmyndigheten i allmänhet kan tillämpa 9 §, även om man därigenom för visst fall ger lagrummet en vidare innebörd än som normalt är avsedd. Skulle namnmyndigheten anse sig förhindrad eller resas in-

179 vändningar från person, som har samma namn som det sökta, torde namnmyndigheten kunna åberopa föreliggande paragraf för att göra undantag från 12 §.1 Ett annat redan nämnt fall rör adoptivbarn. Sådant barn äger enligt huvudregeln (5 §) rätt till adoptantens eller, då makar adoptera, adoptivfaderns aktuella släktnamn samt dessutom till adoptivmoders släktnamn som ogift. Skulle adoptivbarn, som adopterats av makar, vilja förvärva släktnamn, som adoptivmodern behållit från ett föregående äktenskap (eller eventuellt återtagit efter upplösning av äktenskapet med adoptivfadern), måste frågan underställas namnmyndighetens prövning. Det intresse som här kan hävdas är svårt att på förhand karakterisera. I ett fall är det dock antagligt att synnerliga skäl för namnbytet kunna anses föreligga: om adoptivföräldrarna skiljas och adoptivmodern tillerkännes vårdnaden om adoptivbarnet, kan dess intresse av namngemenskap med henne vara skäl att tillåta bytet. 2 Vid de nordiska överläggningarna har från norsk sida framhållits som önskvärt, att gift man beredes möjlighet att förvärva hustruns släktnamn såsom ogift. Ett särskilt intresse härav anses föreligga, om makarna gemensamt skola övertaga hustruns släktgård eller driva en av henne upparbetad affärsverksamhet. I svensk praxis har det förekommit att hustruns namn godkänts såsom gemensamt släktnamn för makar, dock endast om hon själv förvärvat namnet efter ansökan eller ock hennes föräldrar sålunda förvärvat det och hon är deras enda barn. En förutsättning har tillika varit, att mannens (d. v. s. makarnas gemensamma) släktnamn varit sonnamn eller eljest skälig orsak till nambyte' förelegat. Det har alltså ansetts rimligt, att makar som äro berättigade till namnbyte få förvärva ett släktnamn, till vilket hustrun har anknytning men till vilket icke någon annan än hon (och möjligen hennes föräldrar) har namnrätt. Enligt svensk praxis kan namnet uppenbarligen ej ha särskild anknytning till hustruns släktgård och dess anknytning till en av hustrun driven rörelse har knappast heller haft betydelse. Det synes kommittén att föreliggande § skulle kunna tillämpas enligt de återgivna principerna; m a n torde därvid ha anledning att särskilt framhålla att namnmyndigheten k a n hämta visst stöd härför i grunderna för förslagets 12 § andra stycket. Om man dessutom skall tillåta en tillämpning av §:n i fall, som från norsk sida angivits, får bli en öppen fråga, som k a n besvaras först när ett konkret problem kominer under namnmyndighetens behandling. Före SIF kunde nytt släktnamn antagas genom anmälan till pastor av det antagna namnet för anteckning i kyrkobok. Ofta skedde sådan anmälan icke, utan den som antog namnet endast så att säga »inarbetade» det och blev allmänt känd under det i sin hemtrakt. Tillkomsten av SIF medförde, att de vilka underlåtit att göra anmälan därefter ej hade annan 1 2

Se ovan s. 119. Se ovan s. 123.

180 möjlighet att lagligen förvärva det släktnamn, som de sålunda vanligen brukade, än efter ansökan hos namnmyndigheten. I vilken omfattning KB tog hänsyn till sådana förhållanden vet man icke. Statistiska centralbyrån har emellertid ansett sig böra taga hänsyn till sådant faktiskt namnbruk, vilket med hänsyn till den tid som förflutit sedan SlF:s tillkomst fått en viss karaktär av hävd. Erfarenheterna ha emellertid visat, att föreskrifterna i SIF om sättet för antagande av nytt släktnamn endast långsamt trängde igenom på landsbygden. Namnmyndigheten har därför, när det gäller att räkna hävd, tillåtit en övergångsperiod på tio år; om en person, eller den från vilken han förvärvat namnet, före 1912 börjat bruka annat »efternamn» än det för honom i kyrkoboken antecknade släktnamnet, har det ansetts »skäligt» (jfr § 3 SIF), att vederbörande fått namnet godkänt, även om det bäres av annan person. 1 I de danska och norska namnlagarna finnas övergångsbestämmelser, vilka verka i samma riktning, ehuru de ej kunna medföra en så generös tillämpning som svensk praxis. Frågan om hävd har varit uppe till debatt vid de nordiska överläggningarna. Enligt kommitténs mening bör man icke lagligen reglera denna fråga. Det bör tvärtom vara samhällets strävan att hindra att sådan namnhävd uppkommer. Emellertid giva erfarenheterna vid handen att synnerligen ömmande omständigheter kunna föreligga. I sådana fall bör man kunna tillämpa förevarande paragraf. De av praxis nu uppställda formella kraven komma därmed att förlora sin avgörande betydelse; det skall visserligen under alla omständigheter vara tal om ett långvarigt bruk av namnet men det väsentliga torde vara om ytterst allvarliga konsekvenser skulle uppstå för namnbäraren, därest han måste avstå från namnet. Uppenbart är att bestämmelsen icke kan tillämpas, då domstol jämlikt 23 § och 39 § 3 mom. meddelat förbud för en namnhavare att bära hävdvunnet namn. Ett med hävden närbesläktat problem föreligger, då en sökande önskar förvärva ett släktnamn, som tidigare burits i hans släkt. Enligt tidigare praxis har i sådana fall ansökan bifallits, om namnet burits av person i rätt uppstigande led i sökandens släkt inom de senast förflutna hundra åren. Förutsättning för bifall har dock varit att villkoren för rätt till namnbyte förelegat d. v. s. sökanden skall ha varit utan släktnamn eller ock burit sonnamn. Någon språklig granskning har därvid ej förekommit av utdöda namn. 2 Släktnamnskommittén förordade en uppmjukning av denna praxis; hinder borde ej föreligga för den som ägde rätt att byta namn att återupptaga sådant namn oberoende av när det senast burits. Språklig granskning borde enligt släktnamnskommittén ej förekomma av namn som alltjämt funnes, men om namnet var utdött och ej burits i släkten inom de senaste hundra åren borde godkännande ske endast om det språk1 2

Svensk namnbok 1954 s. 14. Svensk namnbok 1954 s. 13 f.

181 ligt ej kunde anses olämpligt som släktnamn. 1 — Även i detta fall bör enligt kommitténs mening namnmyndigheten ha viss möjlighet att tillåta avsteg från huvudreglerna, förutsatt att annans materiella n a m n r ä t t ej därigenom kränkes. Om en brottsling med ett särpräglat — alltså ej blott egenartat — släktn a m n efter avtjänat straff vill återvända till ett normalt liv, torde den publicitet, som tidigare förekommit kring hans namn, ofta vara ett allvarligt hinder för hans resocialisering. I vissa fall har brottet blivit så allmänt känt, att brottslingens namn i folkmun blivit beteckning för en viss brotts- eller brottslingstyp; en återanpassning till ett socialt liv under oförändrat namn torde då för honom vara utesluten. Här föreligger sålunda ett område, där synnerliga skäl till namnbyte kunna föreligga. Då publicitet skapas kring ett brott eller annan vanärande handling k o m m a ofta ej blott de direkt inblandade i blickpunkten utan också deras anförvanter som bära samma namn. Ibland bör detta kunna vara skäl för att tillåta anförvanterna att byta namn. I sådana fall kunna även personer, som blott ha samma namn som en brottsling men icke äro anförvanter till honom ha ett intresse av namnbyte. Man kan särskilt tänka på de ovannämnda fallen, då ett namn övergått att bli beteckning för en viss typ av brott t. ex. högförräderi eller spioneri. I detta sammanhang må påpekas innehållet i förslagets 18 § 1 mom., enligt vilket minderårigt barn i allmänhet följer sina föräldrar vid namnbyte. Om föräldrar till en brottslig minderårig åberopar hans brottslighet såsom synnerligt skäl för namnbyte, k a n ett bifall till deras ansökan ej leda till att de och barnet få olika släktnamn. Kommittén har nämligen ej velat öppna en dylik möjlighet för föräldrar att på sådant sätt taga avstånd från sitt minderåriga barn. Om brottet anses innefatta synnerliga skäl för namnbyte, bör bytet avse hela familjen. Kommittén räknar med att dessa exempel i viss mån utgöra riktmärken för tillämpning av förevarande paragraf. Emellertid är det uppenbart att den därjämte är avsedd för fall som ej alls för närvarande kunna förutses. Framhållas bör, att kravet på synnerliga skäl för namnbyte skall upprätthållas med full styrka även i de exemplifierade fallen. De situationer vilka skildrats innefatta icke i och för sig sådana skäl, de endast kunna göra det. Ibland kräves för bifall endast undantag från villkoren för namnbyte, ibland endast från reglerna om namnets språkliga utformning och ibland endast från kollisionsbestämmelserna; i andra fall åter måste alla dessa regier försättas ur spel, om en ansökning skall kunna bifallas. Det ankommer i de senare fallen på namnmyndigheten att pröva frågan i dess helhet. Den omständigheten att synnerliga skäl till undantag från 10 § föreligger — t. ex. i brottslingsfallen — kan ej medföra bifall till ansökningen, om det 1

Svensk namnbok 1954 s. 14.

182 namn som sokes kommer i kollision med annans och synnerliga skäl ej finnes att tillåta detta. Slutligen vill kommittén framhålla, att den räknar med en restriktiv tolkning av bestämmelsen. För att kunna uppnå detta har kommittén särskilt behandlat sådana situationer, vilka kunde ha blivit gränsfall enligt föreliggande paragraf om en mildare bedömning tillämpades; sådana fall upptagas i 12 § andra stycket, 14 § och 15 §. 17 §. I denna paragraf bestämmes såsom huvudregel, att man och hustru som båda ha mannens släktnamn endast gemensamt efter ansökan kunna erhålla nytt namn. I ett andra stycke angives under vilka förhållanden undantag härifrån kunna göras. Gällande rätt Enligt § 7 fjärde stycket SIF må den som är gift göra ansökan om godkännande av släktnamn allenast i förening med maken. Kommitténs förslag Det har i olika sammanhang framhållits, att det ur offentligrättslig synpunkt är eftersträvansvärt, att alla inom en familjeenhet bära samma släktnamn. Denna synpunkt har i åtskilliga fall fått vika för intressen grundade på enskilds namnrätt. Då kvinna vid giftermål förvärvat mannens släktnamn, bör emellertid den därigenom uppkomna namngemenskapen bestå. Hon bör därför i allmänhet ej ensam kunna erhålla annat släktnamn efter ansökan. Hustrun har rätt till mannens släktnamn. Sedan hon begagnat sig därav och uppnått namngemenskap med honom, bör i princip ej heller han tillåtas att ensidigt bryta denna gemenskap. Dessa synpunkter leda till att man bibehåller den nu gällande huvudregeln och kommittén har därför för äkta makar, som båda bära mannens släktnamn, uppställt som allmänt villkor för namnbyte enligt detta avsnitt att de gemensamt ansöka därom. I vissa situationer kan denna regel lända till nackdel. Makar som äro hemskilda äro rättsligen alltjämt gifta med varandra, men för dem föreligger uppenbarligen i regel ej alls något intresse av namngemenskap. Man skulle därför kunna tänka sig att för makar, som på grund av söndring leva åtskilda, dispensera från föreliggande bestämmelse, något som förefaller desto mer önskvärt som regeln om namngemenskap i sådana fall kan utnyttjas chikanöst. I de fall då söndringen lett till hemskillnad skulle saken vara lätt att reglera. Det föreligger emellertid knappast någon principiell skillnad mellan särlevnad efter hemskillnad och frivillig särlevnad

183 på grund av söndring. De angivna synpunkterna äga giltighet i båda dessa fall. Frivillig särlevnad kan emellertid också bero på praktiska skäl. Det skulle knappast vara möjligt för namnmyndigheten att avgöra, när frivillig särlevnad beror på sådana skäl och när den beror på söndring. Det vore dessutom olämpligt att ålägga myndigheten en prövning av detta slag. Därtill må påpekas, att hemskillnad i många fall ej leder till äktenskapsskillnad. Kommittén har därför stannat för att icke upptaga någon särregel för dessa fall. Emellertid synes huvudregeln icke kunna få bli helt utan undantag. Det har ovan 1 påpekats, att hustru, som vid giftermålet ej avgivit förklaring därom, att hon behåller sitt tidigare släktnamn, ej därefter kan återförvärva detta namn genom att avgiva sådan förklaring; hon är hänvisad till att ined stöd av 15 § ansöka om namnet. Eftersom hon genom vigseln förvärvat mannens släktnamn, utgör emellertid den i föreliggande paragraf upptagna huvudregeln ett formellt hinder häremot. Det kan vidare påpekas, att därest regeln skall gälla undantagslöst den i 14 § upptagna bestämmelsen ej kan utnyttjas av t. ex. en gift författarinna, som genom vigseln förvärvat sin makes namn men som gjort sig känd under pseudonym. Kommittén har med hänsyn främst till dessa förhållanden föreslagit, att undantag skall kunna göras från huvudregeln, där synnerliga skäl äro. Avsikten är, att undantagsregeln skall tillämpas restriktivt och främst för att möjliggöra, att bestämmelserna i 14 och 15 §§ skola kunna utnyttjas även av en gift sökande. Emellertid måste man räkna med att andra jämförbara fall kunna förekomma. Särskilt får beaktas, att där synnerliga skäl för namnbyte anses föreligga enligt 16 §, sådana skäl att dispensera från första styckets formella regel även torde kunna föreligga.

Om annat förvärv av släktnamn I de fyra första avsnitten av släktnamnskapitlet har kommittén behandlat individuella förvärv av släktnamn. Emellertid är släktnamnet oftast uttryck för en familjegemenskap, inom vilken en persons namn blivit även övriga familjemedlemmars namn. Om denne person — i fortsättningen kallad huvudperson — förvärvar nytt släktnamn, böra i regel de familjemedlemmar, vilka hittills haft samma namn som han — i fortsättningen kallade bipersoner — följa huvudpersonens förvärv.

18 §. I paragrafens 1 mom. behandlas barns, adoptivbarns och fosterbarns ställning i allmänhet, då deras föräldrar, adoptivföräldrar respektive fosterför1

S. 138.

184 åldrar förvärva nytt släktnamn. 2 mom. handlar om hustrus ställning i vissa fall, då mannen förvärvar nytt släktnamn, och i 3 mom. avhandlas verkningarna för vissa styvbarn av styvfaderns namnbyte. Slutligen har i 4 mom. för barn och adoptivbarn givits vissa regler i anledning av huvudpersonens namnbyte för den händelse de icke automatiskt enligt bestämmelsen i 1 mom. förvärva hans namn.

1 mom. Gällande rätt Enligt § 7 andra stycket SIF gäller anmälan eller ansökan av fader, såvida förbehåll ej göres, även för hans barn i äktenskap, som står under hans vårdnad och ej fyllt 18 år. Har barn utom äktenskap sin moders eller faders släktnamn eller bär adoptivbarn adoptantens släktnamn, skall — om förbehåll ej göres — anmälan eller ansökan av den, vars namn barnet respektive adoptivbarnet sålunda bär, gälla jämväl för detta, såvida det står under huvudpersonens vårdnad och ej fyllt 18 år. Som en allmän princip kan alltså sägas, att barn och adoptivbarn, som förvärvat släktnamn enligt 5 kap. FB, följer huvudpersonen under följande tre villkor: huvud- och biperson skola ha namngemenskap, bipersonen skall vara under 18 år och bipersonen skall stå under huvudpersonens vårdnad.

Nordisk rätt Den danska namnlagen föreskriver, att namnbyte för person som har barn, som lagligen bär hans namn, även skall omfatta barnet, om detta är under 18 år och står under hans vårdnad. Dessa regler överensstämma alltså i princip med de svenska bestämmelserna för inom- och utomäktenskapligt barn. Om barnet ej namngives särskilt i »bevillingen», anses det dock ej automatiskt förvärva samma namn som huvudpersonen; i sådant fall fordras en ny »bevilling» för barnet ensamt för att det skall erhålla namnet. En bestämmelse av speciell art syftar på de ännu ofödda: har ett minderårigt inomäktenskapligt barn erhållit nytt namn utan att föräldrarna själva för egen del antagit det, skall senare i äktenskapet födda barn erhålla samma nya släktnamn. Enligt den norska namnlagen omfattar »bevilling» också sökandens barn, adoptivbarn och fosterbarn under 18 år, som bär sökandens namn. Enligt den finska namnlagen gäller föräldrars förvärv av nytt släktnamn jämväl för barn, som står under förvärvarens förmynderskap. Av särskilt intresse är, att annan förmyndare än föräldrar äger, därest myndlingens släkt eller familj ändrar sitt namn, göra ansökan om samma n a m n för myndlingens räkning.

185 Kommitténs förslag Första stycket Enligt föreliggande moment skall förvärv av släktnamn få verkan för förvärvarens barn, adoptivbarn och fosterbarn, som har förvärvarens namn, står under hans vårdnad och ej fyllt 18 år. Vidare skall namnet tillkomma barn till dessa, om det har huvudpersonens släktnamn och icke står under annans vårdnad. Beträffande barn och adoptivbarn överensstämmer förslaget med gällande rätt. Någon närmare motivering härför torde ej vara av nöden; familjelivets uppbyggnad och grundprinciperna för namnrätten leda till uppställande av denna regel. Med barn och adoptivbarn jämställas fosterbarn. Dessa k u n n a förvärva fosterföräldrars namn under de i 9 § angivna villkoren; namngemenskap mellan fosterföräldrar och fosterbarn innebär alltså, att namnmyndigheten efter prövning funnit samhörigheten mellan dem vara starkare än mellan barnet och dess föräldrar. Kommittén anser, att sedan namngemenskap på dessa premisser skapats, den därefter skall bestå under samma förutsättningar som när det gäller barn och föräldrar, alltså om fosterbarnet är under 18 år och står under fosterföräldrarnas vårdnad. Emellertid är sistnämnda kriterium i själva verket endast sällan uppfyllt. Fosterbarnsförhållandet innebär i allmänhet icke att den rättsliga vårdnaden är undandragen barnets verkliga föräldrar. Det vore väl rimligt om den samhörighet mellan fosterföräldrar och fosterbarn, som konstaterats vid prövningen enligt 9 §, kunde i detta sammanhang jämställas med rättslig vårdnad. Emellertid synes icke någon möjlighet härtill föreligga. Kommittén har måst nöja sig med att låta automatisk verkan följa för fosterbarn endast under förutsättning, att den rättsliga vårdnaden tillkommer fosterföräldrarna, och kommittén är väl medveten om att bestämmelsen därför troligen får ringa betydelse i fosterbarnsfallen. Eftersom namnmyndigheten redan en gång tagit ställning till den centrala frågan huruvida fosterbarnsförhållandet är så stabilt, att man bör ge fosterbarnet rätt till fosterföräldrarnas namn, torde den vid en förnyad prövning för barnets del — sedan fosterföräldrarna förvärvat nytt namn — icke kräva någon ny utredning om detta förhållande. I SIF föreskrives naturligt nog endast att huvudpersonens anmälan eller ansökan skall gälla jämväl bipersonerna. Detta innebär, att någon lagregel ej finnes för de fall då huvudpersonen automatiskt (t. ex. ogift moder som legitimeras före 18 års ålder) förvärvar nytt släktnamn. Kommittén föreslår att i princip alla huvudpersonens släktnamnsförvärv (beträffande undantag se andra stycket) skola få verkan för bipersonerna. Den nya bestämmelsen kommer att avse automatiska förvärv (såsom vid legitimation eller adoption), antagande av släktnamn (såsom då inomäktenskapligt barn

186 antager sin moders och då utomäktenskapligt barn enligt därom givna bestämmelser antager sin faders eller styvfaders släktnamn) samt erhållande av släktnamn efter ansökan. Då en person på angivet sätt förvärvar nytt släktnamn, tillkommer detta jämväl bipersonerna. Detta betyder, att dessa förvärva namnet samtidigt som huvudpersonen och att anteckning i kyrkobok för huvudpersonen eller lagakraftvunnet bifall till dennes ansökan etc. har automatisk verkan för bipersonen, även om de formella åtgärderna för bipersonens förvärv — t. ex. anteckning i kyrkobok för denne — ej skulle komma till stånd. Visserligen är kyrkoboken formellt avgörande i sådana fall, men enligt föreliggande bestämmelse äger bipersonen rätt till namnet i och med huvudpersonens förvärv. Han kan alltså med åberopande av detta påfordra rättelse i kyrkoboken för egen del. Det är med hänsyn härtill önskvärt att en sökande med t. ex. barn ansöker för både sig själv och dessa så att namnmyndighetens beslut om bifall till ansökan kommer att omfatta även bipersonerna. Beträffande vårdnads- och åldersgräns-rekvisiten hänvisas till vad ovan sagts i motiven till 2 § första stycket. 1 I fråga om vårdnadskravet kan tillläggas, att en automatisk verkan svårligen kan praktiskt genomföras för bipersoner, som ej stå under huvudpersonens vårdnad, eftersom dessa i regel ej äro kyrkobokförda tillsammans med huvudpersonen. I de fall då fosterbarn rättsligen står under föräldrarnas vårdnad uppstår onekligen ibland ett problem. Detta torde dock icke påkalla särregler, eftersom det viktigaste skyddet för sådant barns intresse fungerar enligt huvudregeln; ett fosterbarn, som enligt 9 § erhållit fosterföräldrars släktnamn, beröres icke av föräldrarnas namnbyte. Bestämmelserna böra utformas så att verkan av namnbyte av nu nämnd art om möjligt automatiskt kan tränga igenom till senare släktled. Eftersom automatisk verkan endast inträffar för de personer i andra generationen, som äro under 18 år, kan den ej tränga igenom till mer än ytterligare ett släktled. Då adoptiv- eller fosterföräldraförhållande ej k a n uppkomma för person under 18 år och då denna endast som ogift kan stå under huvudpersonens vårdnad (se 6 : 1 F B ) , kan verkan i tredje generation endast komma att gälla utomäktenskapligt barn. Den vanligaste situationen för tillämpning av denna bestämmelse torde vara att namnförändring för ett gift par kommer att omfatta deras hemmavarande dotter under 18 år samt dennas utomäktenskapliga barn. Andra villkor än att detta barn skall ha samma släktnamn samt stå under vårdnad av den utav föräldrarna, vars namn det sålunda har, behöver därför ej uppställas. Förvärvar mellangenerationen icke det nya namnet, skall tredje generationen ej heller göra det. 1

Se ovan s. 112.

187 Andra stycket Därest första stycket utan inskränkning skulle gälla alla förvärv för huvudpersonen, skulle det medföra, att om en moder ingår äktenskap och därvid förvärvar mannens namn, hennes barn såväl i tidigare äktenskap som utom äktenskap tillika förvärvar detta. Såsom framgår av motiven till 3 § tredje stycket samt 8 § första stycket ha dessa situationer blivit föremål för särskilt beaktande. I båda fallen fordras styvfaderns samtycke för att barnet skall kunna förvärva hans namn. Det är därför nödvändigt att här fastslå, att moderns namnförvärv genom vigsel eller efter anmälan jämlikt 6 § icke medför verkan för hennes barn i tidigare äktenskap eller utom äktenskap. Då hustru efter äktenskaps upplösning återtager henne tidigare tillkommande n a m n (7 §), uppstår också en speciell situation. Därest hon återgår till sitt n a m n som ogift, skulle en automatisk verkan för hennes i det upplösta äktenskapet födda barn k u n n a tänkas. Det är emellertid ej säkert, att det är lämpligt eller ens av henne önskat, att sådan konsekvens skall inträffa. Önskar hon att så skall ske, kan hon med stöd av 2 § tredje stycket — samtidigt med att hon återtager sitt namn som ogift — uttryckligen såsom vårdnadshavare även för barnens del antaga detta namn. Återtager hustru släktnamn, som tillkommit henne i tidigare gifte, bör någon verkan för hennes barn i senare gifte ej inträffa. Skall barnet förvärva detta namn, måste det ske med åberopande av 16 §. Har h u s t r u n barn från tidigare gifte eller utom äktenskap, som förvärvat styvfaderns släktnamn, rör det sig också om situationer, i vilka automatisk verkan ej bör inträffa. Såsom tidigare påpekats vill kommittén undvika upprepade namnbyten, som falla utanför namnmyndighetens kontroll. I dessa båda fall har namnet kunnat förvärvas genom särreglerna i 3 § tredje stycket och 8 §. Det erfordras då namnmyndighetens bifall för en återgång till den tidigare namnsituationen (15 §) eller förvärv av annat släktnamn (16 §). 2 mom. Gällande rätt Enligt § 7 fjärde stycket SIF må anmälan, som i förordningen avses, av den som är gift ske endast i förening med maken. Detta innebär, att förvärv, som i förslaget betecknas såsom »antagande av namn» endast kan ske för makarna gemensamt. Däremot finnes som ovan sagts icke någon regel för de fall, att mannen automatiskt förvärvar nytt n a m n ; om han legitimeras eller adopteras och därvid förvärvar nytt släktnamn, innebär detta icke formellt sett att h u s t r u n förvärvar det nya namnet. I praktiken torde dock ändring beträffande mannens n a m n i kyrkoböckerna leda till ändring jämväl av hustruns. Detta synes överensstämma med andemeningen i 5: 15 GB.

188 Å andra sidan må observeras, att enligt § 7 SIF h u s t r u n har en möjlighet att hindra mannen att efter anmälan antaga nytt namn. Denna möjlighet står henne icke till buds, när det gäller mannens förvärv genom legitimation eller adoption.

Kommitténs förslag Enligt förslaget skall hustru automatiskt förvärva mannens nya namn, om hon genom vigseln eller senare efter anmälan förvärvat hans släktnamn. Dock gäller regeln endast, om mannen förvärvar nytt släktnamn annorledes än efter ansökan och makarna ej på grund av söndring leva åtskilda. Kommittén har alltså å ena sidan uttryckligen fastslagit, att den genom vigseln uppkomna namngemenskapen mellan makarna därefter bör bestå, och i detta stycke utgör bestämmelsen troligen en bekräftelse av gällande rätt. När det gäller namnbyte efter ansökan har kommittén redan i 17 § i princip intagit denna ståndpunkt. Enligt sagda § skola makarna i regel vara ense om namnbytet; önskar hustrun ej namnbyte kan hon genom sin vägran hindra mannen därifrån. I föreliggande del innebär förslaget att hustrus möjlighet att hindra mannen från att antaga nytt släktnamn borttages. Härvid har kommittén beaktat att detta moment endast avser släktnamn, till vilka mannen äger namnrätt; det kan t. ex. för honom gälla så viktiga ting som att antaga moders eller faders namn. Man synes då icke böra ge hustrun makt att begränsa denna hans namnrätt — någon motsvarande möjlighet föreligger ju icke heller för mannen. Med hänsyn härtill skulle det i och för sig vara riktigast, att låta hustrun vara helt fristående i förhållande till mannen. Detta skulle kunna medföra, att hon kunde komma att ha ett släktnamn, som hon förvärvat genom vigseln och som hon sedan blev ensam om, medan mannen och barnen förvärvade ett nytt namn. En sådan konsekvens vore med hänsyn till hustruns namnrätt till namnet ej orimlig, ehuru situationen väl i allmänhet måste betraktas som opraktisk och olämplig. Emellertid har kommittén tidigare framhållit, att m a n måste lösa fall som det föreliggande på sådant sätt, att minsta möjliga olägenhet uppkommer för de enskilda. Detta framhölls t. ex. då kommittén valde att låta legitimation leda till automatiskt förvärv för minderårig av faderns namn, och det påpekades, då kommittén diskuterade hustrus namnförvärv genom vigsel. Eftersom man som huvudregel uppställer att hustru genom vigseln förvärvar mannens namn, därför att man räknar med att de flesta hustrur önska det, bör man enligt kommitténs mening utgå från samma förutsättning då det gäller konsevensbestämmelserna. Då det är antagligt, att hustru som redan har mannens namn i regel vill följa honom även i fortsättningen i namnhänseende, bör man av praktiska skäl låta en sådan bestämmelse bli huvudregel. Vill hustru behålla mannens första namn eller

189 återgå till ett eget tidigare namn, har hon möjlighet att ansöka därom enligt 15 §. Det torde vara uppenbart, att sådant särskilt skäl, som där erfordras, föreligger, om mannen har frångått sitt tidigare namn. Likaledes torde synnerliga skäl enligt 17 § andra stycket i sådant fall anses föreligga. De förvärvstyper som avses med nu ifrågavarande bestämmelse äro automatiska förvärv och förvärv efter antagande. Dock är det enda automatiska förvärv, som kan komma i fråga, förvärv på grund av adoption. Eftersom de andra automatiska förvärven äro knutna antingen till födelse eller till statusförändring under tid, då vederbörande står under annans vårdnad, samt vårdnaden upphör vid giftermål, kan nämligen icke såsom nu t. ex. legitimation grunda automatiskt förvärv för den som är gift. Förvärv efter antagande kan komma i fråga i de fall, som redan tidigare omnämnts (2 § andra och tredje styckena, 3 § andra och tredje styckena, 4 § andra stycket), samt om mannen antager namnet enligt 18 § 4 mom.; i sistnämnda fall blir hustruns förvärv ett konsekvensförvärv i andra led. Slutligen har såsom villkor uppställts, att makarna icke på grund av söndring leva åtskilda. Eftersom man i fall av särlevnad ej har anledning att räkna med att hustrun i allmänhet vill följa mannens namnbyte, gäller ej de praktiska synpunkter som ovan anförts. Dessutom lägga kyrkobokföringstekniska förhållanden hinder i vägen för automatisk verkan för den, som ej är kyrkobokförd gemensamt med huvudpersonen.

3 mom. Gällande rätt Enligt § 7 tredje stycket SIF gäller för barn utom äktenskap, som har sin styvfaders släktnamn, att dennes anmälan eller ansökan skall, där förbehåll ej göres, gälla jämväl styvbarnet, om det står under styvfaderns vårdnad och ej fyllt 18 år. Kommitténs förslag Även beträffande styvbarn vill kommittén följa hittillsvarande principer. Konsekvensbestämmelserna böra emellertid ej begränsas till att gälla utomäktenskapliga barn; sedan det föreslagits en fast norm (8 § första stycket) för inomäktenskapligt barns förvärv av styvfaders släktnamn, böra alla styvbarn behandlas enhetligt. De skäl som ovan framhållits beträffande fosterbarnen 1 gälla nämligen också barn som jämlikt 8 § första stycket förvärvat sin styvfaders namn. Huvudprincipen i förslaget är, att om styvfader förvärvar släktnamn detta under vissa betingelser tillkommer jämväl hans styvbarn. Detta gäller liksom enligt 1 mom. alla styvfaderns namnförvärv, såväl automatiska 1

S. 185.

190 som sådana som ske efter anmälan eller ansökan. Liksom enligt 1 mom. fordras vidare att barnet bär huvudpersonens namn och är under 18 år. Beträffande vårdnaden kan man emellertid i dessa fall ej följa s a m m a mönster som i 1 mom. Det vanligaste torde vara att modern ensam h a r vårdnaden om sådant styvbarn; endast om rätten i hennes ställe förordnat styvfadern till förmyndare för barnet kan han vara vårdnadshavare. Man måste därför utforma vårdnadsregeln så, att barnet förklaras skola följa styvfaderns namnbyte även om det står under moderns vårdnad. Dock k a n det inträffa, att styvfadern förordnats till ensam förmyndare under sådana omständigheter, att automatisk verkan även i detta fall bör inträffa; detta är t. ex. fallet om modern avlidit. Kommittén föreslår därför, att vårdnadsförutsättningen skall formuleras så, att barnet skall stå under styvfaderns eller moderns vårdnad. När barnet står under moderns vårdnad, kan det inträffa att barnet ändock ej har någon förbindelse med styvfadern. Detta sker om modern och styvfadern äro hemskilda eller eljest på grund av söndring leva åtskilda. I sådant fall bör därför icke automatisk verkan inträffa för barnet, lika litet som för hustru enligt 2 mom.

4 mom. 1 detta moment regleras rätten i vissa fall för barn och adoptivbarn att antaga huvudpersons nya namn, ehuru automatisk verkan ej inträder enligt 1 mom. Kommitténs förslag Föreliggande §:s tre första moment bygga alla på bipersonernas namnrätt, till huvudpersonens släktnamn. Om ett kriterium för automatisk verkan brister, kan det tänkas, att bipersonen ändock bör äga rätt att förvärva det nya släktnamnet. I så fall bör han tillerkännas möjlighet att efter anmälan antaga detta. För hustru kan kriteriet namngemenskap eller kriteriet samlevnad enligt 2 mom. brista. Därest namngemenskapen brister, har hon emellertid redan enligt 6 § första stycket andra punkten möjlighet att när som helst efter anmälan antaga mannens släktnamn. I själva verket är ju den situationen för henne densamma som om hon, utan att mannen bytt namn, efter giftermålet önskar antaga hans namn. Skulle makarna på grund av söndring leva åtskilda, bör hon icke kunna antaga hans namn. Enligt 6 § kan hustru ej under äktenskapet antaga mannens namn om de sålunda leva åtskilda. Av nu anförda skäl bör man icke i förevarande sammanhang tillerkänna hustru särskild möjlighet att antaga av mannen förvärvat namn. För styvbarn och fosterbarn utgör den faktiska namngemenskapen med

191 styvfadern respektive fosterföräldrarna grundval för deras namnrätt. Detta framgår av att i samtliga fall samtycke till det ursprungliga namnförvärvet kräves från huvudpersonens sida samt att i de 8 och 9 §§ berörda fallen en fullständig prövning föregått förvärven. Brister för sådana barn namngemenskap med styvfader respektive fosterföräldrar, kan det alltså ej föreligga någon rätt för dem att antaga vederbörandes släktnamn. Även familjesamhörigheten k a n i dessa fall endast bedömas efter faktiska förhållanden. Har styvfadern ej vårdnaden om sitt styvbarn och står detta ej heller under moderns vårdnad, finnes ej anledning att låta styvbarnet ensamt avgöra, om namngemenskapen med styvfadern skall vidmakthållas. Beträffande fosterbarn är situationen något annorlunda; den faktiska familjesamhörigheten återspeglas endast sällan i den lösning vårdnadsfrågan erhållit. Emellertid kan, om vårdnaden hela tiden legat hos de verkliga föräldrarna, den samhörighet, som namnmyndigheten enligt 9 § funnit föreligga, radikalt ha förändrats utan att vårdnadssituationen påverkats. Man kan icke draga några omedelbara slutsatser av det förhållandet att fosterföräldrarna ej ha vårdnaden om barnet. Det synes då säkrast att låta namnmyndigheten ånyo bedöma frågan, därest fosterföräldrarna byta namn och fosterbarnet icke enligt 1 mom. automatiskt förvärvar samma namn. Om åter det automatiska förvärvet uteblir, därför att styvbarnet respektive fosterbarnet fyllt 18 år, skulle man kunna acceptera en rätt för barnet att antaga namnet. Emellertid framstår det för kommittén som opraktiskt att upptaga en särskild regel enbart för detta fall. Av de bipersoner förslaget avser återstå endast barn och adoptivbarn. För dessa gäller, att de, även om något av de erforderliga kriterierna i 1 mom. brister, ha kvar sin namnrätt. Kommittén har därför för barn och adoptivbarn föreslagit en rätt att antaga huvudpersonens namn. Emellertid finnes det en form av förvärv av släktnamn, i vilken huvudpersonen kan ha manifesterat sin vilja att icke ha namngemenskap med sina barn eller adoptivbarn. Ansökan om erhållande av nytt släktnamn beror stundom på att sökanden vill förvärva ett släktnamn, som skiljer honom från närstående. Orsaken härtill kan vara oenighet inom familjen, men den kan också bero på sådana förhållanden såsom närståendes notoriska brottslighet. Man bör i dessa fall icke tvinga förvärvaren till en namngemenskap, som han genom namnbytet just söker undgå. Att man dock tvingar honom till sådan gemenskap enligt 1 och 3 mom. beror på det självklara förhållandet, att man ej kan tillåta en huvudperson att namnmässigt lösgöra sig från barn, adoptivbarn, styvbarn eller fosterbarn, för vilka h a n fortfarande har föräldramässigt ansvar; i dessa fall k a n han icke anses h a fog för en önskan att namnmässigt skilja sig från dem. Vad nu sagts leder till att man från regeln i föreliggande moment får göra undantag för fall, då huvudpersonen förvärvat det nya släktnamnet efter ansökan, ö n s k a r huvudpersonen att hans barn eller adoptivbarn skall

192 förvärva det nya namnet, kan han giva sitt samtycke därtill, varefter barnet med stöd av 12 § andra stycket k a n erhålla namnet. Grunden för nu berörda regel sades vara barnens respektive adoptivbarnens namnrätt. De grundläggande reglerna härom återfinnas i 2, 3 och 5 §§, varför en hänvisning till dessa lagrum innefattar den erforderliga fixeringen av i vilka fall anmälan må kunna ske. Vid ett hastigt betraktelsesätt kan det förefalla som om de önskade verkningarna skulle kunna uppnås genom en direkt tillämpning av 2, 3 och 5 §§. Så är emellertid icke fallet. Beträffande barn i äktenskap gäller, att det vid födelsen förvärvar faderns namn med rätt att antaga moderns släktnamn. Har barnet begagnat sig av sistnämnda möjlighet, kan det ej därefter återtaga faderns n a m n ; barnet nödgas att ansöka om detta namn med stöd av 15 §. Skulle emellertid fadern förvärva nytt n a m n (annorledes än efter ansökan), föreligger enligt kommitténs mening anledning att låta barnet taga frågan om vilket av föräldrarnas namn det vill hava under omprövning. Vad åter angår utomäktenskapligt barn har detta rätt att under vissa förhållanden antaga faderns släktnamn. Även i sådant fall är barnets möjlighet att återgå till namnsituationen vid födelsen avhängig av prövning enligt 15 §; efter ett namnbyte för modern bör emellertid barnet givas tillfälle att ånyo överväga, om det vill ha moderns släktnamn. Adoptivbarn slutligen förvärvar genom adoptionen adoptantens eller adoptivfaderns namn men har rätt att i stället förvärva adoptivmoderns släktnamn som ogift. Har barnet antagit sistnämnda namn äger det återförvärva det tidigare namnet endast efter prövning enligt 15 §, och har adoptivbarnet förvärvat adoptivmoderns namn direkt vid adoptionen, finnes ej ens möjlighet att med stöd av 15 § ansöka om det namn, som enligt huvudregeln skulle ha tillkommit adoptivbarnet. Har adoptanten respektive adoptivfadern förvärvat nytt släktnamn, finnas även särskilda skäl att låta adoptivbarnet ompröva sitt tidigare ställningstagande.

O m förlust a v s l ä k t n a m n Gällande rätt Enligt 5: 3 andra stycket FB medför hävande av adoptivförhållande, att adoptivbarnet förlorar det genom adoptionen förvärvade namnet, såvida icke rätten tillåter att namnet behålles. Såsom ovan sagts 1 torde barn, som förklaras sakna äktenskaplig börd, förlora sitt dittillsvarande släktnamn — barnet skall ju omedelbart bedömas enligt reglerna för barn utom äktenskap. Går äktenskap åter, kan mannen enligt 10: 8 GB under vissa omständigheter utverka förbud för hustrun att vidare bära hans namn. 1

S. 63.

193 Utöver vad nu sagts reglerar lagstiftningen icke några fall av släktnamnförlust. Emellertid har såsom ovan påvisats 1 i vissa fall domstol förklarat enskild person förlustig släktnamn. I samtliga sådana fall har det rört sig om adelsnamn. Frågan huruvida ensamrätt till borgerligt släktnamn enligt gällande rätt är erkänd, har kommittén lämnat öppen. Det kan påpekas, att Eberstein föreslog vissa bestämmelser 2 , som kunde leda till förlust av släktnamn. Några närmare föreskrifter om innebörden därav gåvos dock icke. Nordisk rätt I Danmark gäller beträffande adoptivbarn ungefär samma regler om namnförlust som i Sverige. 3 Vidare kan hustru på talan av mannen förklaras förlustig rätten att bära mannens namn. Detta kan ske vid både återgångsfall och äktenskapsskillnad, om skillnaden grundas på förhållanden, för vilka hustrun huvudsakligen bär skulden. 4 Härutöver synes dansk lagstiftning icke ha reglerat frågan om släktnamnsförlust. Emellertid är det praxis att barn som förklaras sakna äktenskaplig börd förlorar sitt dittillsvarande namn. När det gäller spörsmålet om materiell namnrätt, är det en öppen fråga, huruvida sådan företrädesrätt till släktnamn föreligger att en dom på släktnamnsförlust kan utverkas. Enligt den norska lagen om adoption 5 gäller beträffande förlust av namn i samband med adoptivförhållandes hävande samma regler som hos oss. Enligt namnlagen 6 kan hustru under samma betingelser som i Danmark förklaras mannens släktnamn förlustig. Eftersom utomäktenskapligt barn förvärvar moderns aktuella släktnamn, leder bördstalan sällan till namnförlust för barnet; sådan inträffar bara om modern och hennes make bära olika släktnamn. Den som anser, att hans namnrätt blivit k r ä n k t genom »bevilling», må föra talan mot förvärvaren, vilket alltså kan leda till att denne går namnet förlustig. 7 Slutligen föreligger en fast praxis, enligt vilken envar namnberättigad kan föra talan mot den, som utan laga rätt brukar hans släktnamn. Enligt finska adoptionslagen 8 gälla för adoptivbarn samma förlustregler som i Sverige. För hustru gälla regler som i det väsentliga överensstämma med de danska: på yrkande av mannen kan rätten i samband med återgång eller äktenskapsskillnad förordna, att hustrun icke är berättigad att 1

S. 63 f. 10 och 11 §§. 3 24 § lagen 26 mars 1923 om adoption. 4 49 § lag den 30 juni 1922 om äktenskaps ingående och upplösning. 5 Lag den 2 april 1917 § 27. 6 § 4 tredje stycket. 7 § 15 namnlagen. 8 Lag den 5 juni 1925 § 12. 2

13—907382

194 bära hans släktnamn. Såsom förutsättning kräves, att återgångsanledningen vid äktenskapets ingående var känd för hustrun eller att hon huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Om synnerligen vägande skäl äro emot ett sådant förordnande, kan rätten låta hustrun behålla namnet. 1 Slutligen kan namnhavare i Finland föra talan mot annan som olagligen erhållit hans släktnamn; 2 detta innebär att denne, vid bifall till talan, förklaras namnet förlustig. Kommitténs förslag Förvärv av ett nytt släktnamn innebär regelmässigt förlust av ett tidigare namn. Emellertid k a n detta knappast betecknas såsom förlust i egentlig mening; förvärvaren är ju i allmänhet i dessa situationer angelägen att förvärva det nya namnet och förvärvet står därför i förgrunden. Såsom förlust i egentlig mening vill kommittén endast beteckna de fall, då någon förlorar rätten till ett släktnamn. I samband med diskussionen om rätt att behålla förvärvat släktnamn 3 påpekades, att förvärv av familjerättslig typ i princip måste bygga på stat u s ; finner man sedermera att status är annan än den förutsatta eller förändras status bör förhållandet få konsekvens jämväl ur namnsynpunkt. De fall, då status sålunda ändras, böra omfatta en huvudgrupp av förlust av släktnamn. Likaväl som de familjerättsliga förvärven i gemen måste vara av automatisk natur, måste förlusten vara det. Den andra huvudgruppen kan sägas omfatta kollisionsfallen: två personer anse sig båda ha rätt till släktnamn, och den ene för talan därom mot den andre. Till denna kollisionstyp böra också hänföras de fall, då käranden visserligen ej äger rätt till det omstridda namnet men däremot kan hävda ett annat sådant intresse — rätt till firma eller varumärke etc. — som enligt förslagets 12 § första stycket borde ha utgjort hinder för godkännande av namnet för annan än för honom själv. I enlighet med den uppdelning som nu skisserats har kommittén grupperat förlustbestämmelserna i föreliggande avsnitt. I 19 § behandlas barns och adoptivbarns släktnamnsförlust vid statusförändring. 20 § reglerar hustrus förlust av mannens släktnamn i samband med återgång i äktenskap och äktenskapsskillnad. I 21 § givas bestämmelser för kollisionsfallen och i 22 § föreslås bestämmelser rörande bipersons förlust av namn, då huvudperson gått sitt släktnamn förlustig. Kommittén har däremot icke i andra fall upptagit några regler i sitt förslag om förlust av namnrätt i anledning av att den rättshandling, t. ex. vigsel eller medgivande enligt 3 §, genom vilken förvärv skett förklaras ogiltig på grund av formfel eller ock tvång, svek, bristande förutsättning 1 2 3

84 § äktenskapslagen. § 7 namnlagen. S. 72.

195 eller andra dylika ogiltighetsgrunder. Sådana fall äro av den beskaffenhet, att det måste överlämnas åt rättspraxis att med ledning av allmänna rättsgrundsatser och en analogisk tillämpning av principerna i förevarande förslag lösa desamma. 19 §. I 1 mom. regleras följderna av bördstalan och i 2 mom. följderna av talan om att barn ej är trolovningsbarn. Slutligen angivas i 3 mom. verkningarna av att adoptivförhållande häves. 1 mom. Gällande rätt Den nuvarande lagstiftningen saknar som ovan framhållits regler i denna fråga. 5: 1 FB torde dock innebära, att bifall till bördstalan alltid medför, att barnet förlorar rätten till den dittills presumerade faderns släktnamn; barnet skall ju omedelbart behandlas som om det vore utomäktenskapligt och alltså »erhålla» namn enligt 5: 2 FB. Kommitténs förslag Kommittén har tidigare 1 såsom en princip fastslagit, att ett namnförvärv, som »bygger på riktiga och sanna förutsättningar» bör äga obegränsad giltighet i tiden. Vidare har kommittén under diskussionen om den del av namnrätten, som avser rätten att behålla förvärvat släktnamn 2 , hävdat, att sagda förutsättningar brista, om ett barns status förändras. Genom dessa uttalanden har kommittén i förlustfrågan intagit en ståndpunkt överensstämmande med gällande rätt. Kommittén föreslår därför i föreliggande moment, att den som förklaras sakna äktenskaplig börd därmed förlorar det släktnamn, som han på grund av den dittills presumerade börden förvärvat. Sedan kommittén föreslagit rätt för barn i äktenskap att antaga moders släktnamn såsom ogift, k a n man ej nöja sig med att säga att barnet förlorar sitt hittillsvarande släktnamn; detta kan vara moderns n a m n som ogift och alltså just det namn, vilket barnet på grund av sin utomäktenskapliga börd skall bära. Ej heller kan namnet karakteriseras såsom det, vilket barnet vid födelsen förvärvat, eftersom barnet från början kan ha varit utomäktenskapligt och därefter legitimerats. Att sådant barn kan vara part i en bördsprocess framgår av 2: 1 andra stycket FB. 3 Slutligen k a n barnet på grund av bestämmelserna i 18 § 1 eller 4 mom. efter födelsen ha förvärvat 1

S. 88. S. 72. 3 Se Malmström s. 57 f. 2

196 nytt släktnamn, som det icke bör få behålla sedan det förklarats sakna äktenskaplig börd. Eftersom det sålunda är omöjligt att i en term fixera det namn, som barnet skall anses gå förlustig, har det för kommittén ej återstått annat än att hänvisa till de lagrum, enligt vilka namnet kan ha förvärvats. Först hänvisas till 2 § första stycket, som reglerar inomäktenskapligt barns namnförvärv vid födelse och legitimation, samt till samma paragraf andra stycket, som behandlar barnets antagande av faders namn efter legitimation. Därefter omnämnes 3 § andra stycket, enligt vilket lagrum utomäktenskapligt barn äger antaga faders släktnamn; denna hänvisning syftar alltså på det fall, att »fadern» erkänt barnet och därefter, sedan barnet antagit hans namn, legitimerat det genom äktenskap med dess moder. Däremot kan sistnämnda hänvisning icke syfta på de fall, då faderskapet fastslagits genom faderskapsprocess; har så skett, är frågan om faderskapet res judicata och någon bördsprocess kan icke tillåtas, sedan barnet legitimerats. Slutligen kan barnet, sedan det enligt de nu nämnda lagrummen förvärvat »faderns» namn, genom konsekvensbestämmelser automatiskt ha följt honom vid hans namnbyte eller ock med stöd av sådana bestämmelser ha antagit namnet. Dessa situationer åsyftas med hänvisningen till 18 § 1 och 4 mom. Genom ordet »därefter» markeras, att det är ett bipersonsförvärv, som skett sedan mannens namn först förvärvats enligt reglerna i 2 eller 3 §; detta är nödvändigt, enär en hänvisning till 18 § eljest kunde komma att betyda, att barnet förlorade namn, i fråga om vilket modern var huvudperson och vilket barnet äger rätt till både såsom inomäktenskapligt och såsom utomäktenskapligt. Huvudregeln är alltså, att domstolens förklaring, att barnet saknar äktenskaplig börd, skall medföra automatisk förlust av släktnamnet. Emellertid måste man öppna en möjlighet för rätten att med hänsyn till föreliggande omständigheter pröva, om sådan förlust är rimlig. Kommittén tänker därvid särskilt på de fall, då bördsprocessen föres först sedan barnet uppnått vuxen ålder. Visserligen skall mannen väcka talan mot barnet inom tre år från det han fick kunskap om dess födelse ( 2 : 1 F B ) , vilket regelmässigt leder till att processen föres medan barnet är minderårigt. Har mannen ej varaktigt sammanbott med barnet, går han dock ej sin talan förlustig, förrän ett år förflutit från det talan, som grundats på att barnet har äktenskaplig börd, blivit väckt mot mannen och han erhållit del därav. I dessa fall kan barnet mycket väl vara vuxet liksom då fadern avlidit utan att ha försuttit tid till talan och utan att ha erkänt barnet som sitt; i senare fallet äga mannens arvingar rätt till talan och preklusionstiden av ett år har motsvarande utgångspunkt som enligt ovan sades gäller för mannens del. Slutligen må det påpekas, att barnet självt som vuxet kan ha intresse av att föra sådan talan. Kommittén har med hänsyn till bl. a. sådana fall föreslagit, att domstolen må kunna i betraktande av barnets yrkesutövning och familjeförhållanden underlåta att förklara honom nam-

197 net förlustig. Även andra skäl kunna komma i fråga såsom att mannen förklarat sig ej ha intresse av att barnet förlorar hans n a m n (mannen kan ju i egenskap av styvfader giva samtycke enligt 3 § tredje stycket). Utmärkande för alla de angivna omständigheterna bör dock vara, att de skola ha en avsevärd styrka; domstolen skall kunna göra avsteg från huvudregeln endast med stöd av synnerliga skäl. Har barnet hunnit skaffa sig ett yrke, i vilket det skulle bli lidande av släktnamnsförlusten, eller har det ej blott ingått äktenskap utan även erhållit egna barn, vilka förvärvat namnet, bör undantag från huvudregeln tillåtas. Har mannen intet att erinra, kan domstolen lätta kraven. I regel bör man dock vara restriktiv. Till sist må ett betydelsefullt påpekande om barnets namnrätt göras. Enär huvudregeln innefattar automatisk förlust av släktnamnet, innebär domstolens beslut att barnet må behålla namnet, att barnet därigenom förvärvar ny namnrätt till namnet. Barnet kan därför ej senare antaga nytt släktnamn. Detta framgår redan av grundbestämmelserna i 2 och 3 paragraferna: barnet är ej inomäktenskapligt och kan därför ej antaga moderns namn med stöd av 2 §; 3 § giver ej barnet möjlighet att antaga moderns släktnamn. Har barnet enligt nu föreliggande paragraf erhållit rätt att behålla sitt hittillsvarande namn, torde man för att det skall erhålla moderns namn få fordra att sådana synnerliga skäl som avses i 16 § framläggas.

2 mom. Gällande rätt I FB finnes icke någon bestämmelse om tillvägagångssättet vid eller verkan av talan om att någon skall förklaras icke vara trolovningsbarn. Emellertid är det uppenbart, att sådan talan kan föras. Därest domstolen avger sådan förklaring på den grund att anteckning om trolovningsbarn tillkommit av misstag eller att fadern på grund av misstag, vilseledande eller tvång eller eljest mot sin verkliga vilja avgivit förklaringen, torde all verkan utav att barnet antecknats som trolovningsbarn upphöra. Mera tveksamt k a n det synas, därest fadern verkligen önskat avgiva berörd förklaring men denna av formella skäl befinnes vara ogiltig. Enligt ett rättsfall från 19561 ansågs en dylik formell brist — fadern var redan gift och kunde därför ej trolova sig — leda till att arvsrätt ej kunde komma i fråga, änskönt trolovningserkännandet skett i samma form som arvsrättsförklaring enligt LArv (numera ÄB). Man får räkna med, att den rätt, som enligt 5: 2 sista stycket FB tillkommer trolovningsbarnet att antaga faderns namn, k a n gå förlorad på samma sätt, samt att, om barnet antagit namnet, det går namnet förlustigt. 1

NJA 1956 s. 619.

198 Kommitténs förslag Med hänsyn till att utomäktenskapligt barn erhållit ovillkorlig rätt till sin faders namn endast om det är trolovningsbarn bör en förklaring, att barn icke har egenskap av trolovningsbarn, leda till förlust för barnet av släktnamn, som det antagit i denna egenskap. Då det gäller att angiva vilket släktnamn barnet förlorar, måste man observera, att förklaringen att barnet saknar egenskapen av trolovningsbarn samtidigt kan innefatta förklaring, att barnet ej är avlat av mannen. Man kan därför i lagtexten icke hänvisa till »faderns släktnamn» u t a n måste låta förlusten avse det släktnamn barnet förvärvat enligt 3 § andra stycket. Sedan någon sålunda förvärvat släktnamn, kan han på grund av bipersonsbestämmelserna ha förvärvat annat släktnamn, till vilket h a n haft rätt under förutsättning att han varit trolovningsbarn till den föregivne fadern. Med ordet »därefter» understrykes liksom i 1 mom., att förlustbestämmelsen endast avser sådant enligt 18 § förvärvat namn, som han fått, sedan han enligt huvudregeln antagit faderns namn. Från huvudregeln givas två undantag, ett ovillkorligt och ett fakultativt. Det fakultativa undantaget överensstämmer med det i 1 mom. omnämnda. Kommittén hänvisar beträffande detta till vad ovan sagts. Det ovillkorliga undantaget hänför sig till den omständigheten, att utomäktenskapligt barn på tre olika sätt kan förvärva rätt till faderns namn. Skulle en av vägarna — trolovningsvägen — rivas upp, kan det hända, att fadern i ett tidigare skede avgivit arvsrättsförklaring eller lämnat sitt medgivande till att barnet må antaga hans namn. Denna grupp av undantag får särskild betydelse i sådana situationer som den i 1956 års rättsfall berörda. Förklaras barnet efter faderns död av formella skäl ej vara trolovningsbarn, kan fadern j u dock ha velat, att det skulle förvärva hans släktnamn; har fadern uttryckligen förklarat detta, k a n det ej finnas rimliga skäl att beröva barnet dess namnrätt. Samma synpunkt äger giltighet om fadern avgivit arvsrättsförklaring. De båda undantagen leda till olika namnrätt för barnet. En tillämpning av den fakultativa undantagsregeln innebär, att barnet genom domen förvärvar en självständig rätt till namnet. Är namnförlust åter utesluten, därför att fadern avgivit arvsrättsförklaring eller lämnat medgivande till namnförvärvet, har n a m n r ä t t uppkommit för barnet i och med att dessa åtgärder vidtogos. Beträffande verkan av att dessa åtgärder i sin tur förklaras ogiltiga hänvisas till vad ovan anförts s. 194—195. 3 mom. Gällande*rätt m

Enligt 5:3 sista stycket FB förlorar adoptivbarn adoptants släktnamn, då adoptivförhållandet häves. Emellertid kan domstolen tillåta, att barnet må behålla namnet.

199 Kommitténs förslag Redan vid diskussionen om namnrättens natur 1 påpekade kommittén, att frågan, huruvida namnrätten skall överleva adoptivförhållandet, bör ses med utgångspunkt från vad hävandet i övrigt innebär. Enligt 4: 12 FB upphör all verkan av adoptionen såvitt ej annat stadgas; det enda undantaget från huvudregeln består för närvarande just däri, att domstolen kan låta adoptivbarnet behålla adoptantens namn. Med hänsyn till dessa förhållanden har kommittén föreslagit bestämmelser som i sak överensstämma med de nu gällande. Den avvikelse som gjorts har föranletts av att kommittén vill anpassa denna regel till övriga bestämmelser i föreliggande avsnitt. De namn, adoptivbarnet kan förlora, har han kunnat förvärva genom adoptionen, genom att antaga adoptivmoders namn som ogift eller såsom konsekvens av adoptantens namnförändring enligt 18 § 1 eller 4 mom. I överensstämmelse med de båda första momenten har en hänvisning gjorts till de paragrafer, enligt vilka förvärvet kunnat ske. Även i detta fall understrykes med ordet »därefter» att endast förvärv enligt 18 §, som är en följd av förvärven enligt 5 §, påverkas av bestämmelsen. Har däremot adoptivbarnet förvärvat adoptantens släktnamn först senare efter ansökan enligt 16 §, medför adoptivförhållandets; hävande ej någon omedelbar verkan. Grunden härför är, att det krävts avs;evärd styrka i de skäl, som enligt 16 § medfört namnbyte. Det synes då ej tilltalande att, sedan sådana skäl befunnits vara för handen, låta automatisk förlust av namnet inträda.

20 §. Förevarande paragraf behandlar hustrus namnrättsliga ställning vid återgång i äktenskap och vid äktenskapsskillnad. I första stycket givas bestämmelser om hennes förlust av mannens namn och av rätten att bära detta vid återgång. Andra stycket reglerar hennes förlust av namnet i vissa fall av äktenskapsskillnad. Tredje stycket innehåller ett specialstadgande, som befunnits nödvändigt med hänsyn till hustrus rätt att, även om hon ej förvärvat mannens namn, bära detta.

Första stycket Gällande rätt Enligt 10:8 GB kan mannen vid återgång i äktenskap i vissa fall erhålla dom på att hustrun förbjudes att vidare bära hans namn. Denna möjlighet tillkommer mannen först och främst om äktenskapet går åter, därför att m a k a r n a voro så befryndade, att de ej fingo ingå äktenskap, eller därför att den ene redan var gift, d. v. s. när det förelegat s. k. publikt dirimerande 1

S. 72.

200 äktenskapshinder 1 , samt mannen men ej hustrun var i god tro vid vigseln. Vidare kan mannen framställa sådant yrkande, om han vid vigseln saknat rättshandlingsförmåga, av misstag ingått äktenskapet, tvungits eller bedragits till det eller ingått det trots att hustrun, honom ovetande, led av sjukdom eller lyte som skäligen bort avhålla honom från giftermålet; i dessa fall skall hustrun vid vigseln ha haft kännedom om den omständighet, som sedermera föranleder återgången. Kommitténs

förslag

I samband med diskussionen om namnrättens natur 2 gjordes en jämförelse mellan rättsverkningarna av hävande av adoptivförhållande och återgång i äktenskap; det framhölls att i båda fallen praktiskt taget alla de rättsverkningar utsläckas, som en gång följt av adoptionen respektive vigseln. Beträffande hävande av adoptivförhållandet har kommittén tagit konsekvenserna av detta resonemang. I föreliggande stycke uppställer kommittén, med tilllämpning av samma betraktelsesätt, den huvudregeln, att hustrun vid återgång i äktenskap förlorar mannens släktnamn. Enligt kommittén ligger det något otillfredsställande i att det skall avhänga av parternas subjektiva k u n skap angående återgångsgrunderna, om återgången skall verka över hela rättsområdet eller ej. Har ett absolut äktenskapshinder förelegat, synes det självklart att i princip alla äktenskapets rättsverkningar skola utslockna och samma är fallet då hustrun varit i ond tro vid vigseln och det domes till återgång på talan av mannen. Visserligen kan situationen sägas vara en annan, då hustrun är kärandepart och i god tro, men den omständigheten att hon väljer en så drastisk utväg som återgång synes giva vid handen, att hon vill återställa läget från före äktenskapet. Under sådana förhållanden finner kommittén det riktigast att såsom huvudregel vid återgång föreskriva, att hustrun förlorar mannens släktnamn. Därav måste naturligtvis följa att, om hon ej förvärvat mannens namn vid vigseln, hon förlorar den rätt att bära namnet som hon eljest skulle ha haft enligt 6 § andra stycket. Det är emellertid uppenbart, att avvikelse från huvudregeln bör förekomma om särskilda skäl föreligga emot att hustrun förlorar namnet. Skälen behöva ej vara av den art eller styrka som fordras enligt 20 § för där angivna fall, men avsteg från huvudregeln må ändock ske endast undantagsvis. Ett fall, då detta förvisso blir aktuellt, är om återgången beror på mannens bigami och barn har avlats i äktenskapet; i sådant fall kan godtroende hustrun givetvis ha stort intresse av att få behålla mannens namn. Det bör påpekas, att 7 § ej behandlar hustrus situation efter återgång i äktenskap. Vid återgång förlorar ju hustrun i regel mannens släktnamn och återfår då det namn, hon bar före vigseln. Om hon emellertid y r k a r 1 D. v. s. sådant äktenskapshinder, vilket åklagaren är pliktig påtala enligt 10: 1 tredje stycket GB. 2 S. 72.

201 att få behålla mannens släktnamn, innebär ett bifall till yrkandet, att hon i och med domen om återgång förvärvar en ny namnrätt. Det kan då ej överlåtas åt henne själv att återtaga ett tidigare namn. Hon får liksom övriga, som erhålla domstols tillstånd att behålla släktnamn, med stöd av de generella reglerna —- här 15 § — ansöka om sitt gamla släktnamn. Andra stycket Enligt principen att namnförvärv är obegränsat till tiden bör hustru, som förvärvat mannens släktnamn, få behålla detta även efter äktenskapets upplösning. Detta framstår som självklart, då äktenskapet upplöses genom mannens död, men har redan godtagits såsom huvudregel även då det upplöses genom äktenskapsskillnad. Med hänsyn till hustruns nu föreslagna obegränsade möjlighet att i fortsättningen behålla namnet — även i ett nytt äktenskap — bör man emellertid överväga, om icke situationer finnas, då mannen rimligen bör kunna få henne frånkänd rätten att vidare ha namnet. I övriga nordiska länder ger man vid äktenskapsskillnad mannen en möjlighet att under åberopande av hustruns »skuld» till skillnaden yrka, att hon skall frånkännas namnet. Innan kommittén går in på överväganden av frågan, om någon sådan bestämmelse bör införas även i vårt land, finner kommittén det nödvändigt att något beröra uppfattningen i praxis av skuldmomentets betydelse i skillnadsmål. Vår äktenskapslagstiftning innehåller flera regler, som bygga på en uppfattning om skuldfördelning mellan makarna, t. ex. 11:5—13 GB i vilka lagrum de förhållanden angivas, under vilka den ena maken kan yrka omedelbar äktenskapsskillnad. När ena maken befunnits »skyldig» till visst förfarande, måste domstolarna döma till skillnad. Det är dock fråga om en mera yttre skuld; domstolen kan sällan fördjupa sig i var upprinnelsen till den visade situationen finnes. I andra avseenden såsom vid tilllämpning av 11:24 GB, som reglerar frågan om skadestånd åt kränkt make, samt vid bedömning av vårdnadsfrågor enligt 6: 7 FB kunna domstolarna åter verkställa en mer realistisk avvägning och undersöka vem som bär den verkliga skulden till äktenskapets upplösning. Det synes kommittén uppenbart att man i namnrättsligt sammanhang närmast borde anknyta till den bedömning, som sker i skadestånds- och vårdnadsfallen. Skulle man införa en regel så vidsträckt som den danska och norska, måste man, även då skadestånds- eller vårdnadsfrågor ej beröras, räkna med omfattande processer. I regel kan enligt kommitténs åsikt namnfrågan icke få tillerkännas sådan betydelse för makarna, att den ensam må kunna göras till föremål för rättegång mellan dem. När det gäller att fråndöma hustrun hennes genom vigseln förvärvade namn får man dock vara mer restriktiv, än när det är fråga om att ålägga henne skadestånd. Verkningarna äro i det förra fallet mer personligt ingripande och vittgående än i det senare. Äktenskapsskillnad kan dock komma till stånd under så-

202 dana förhållanden, att mannen har ett utpräglat intresse av att hustrun ej längre bär hans namn. Så kan vara fallet om hustrun varit notoriskt lösaktig under äktenskapet eller på annat sätt därunder fört ett liv, som måste anses kunna medföra menliga verkningar för mannen. I sådana situationer bör det enligt kommitténs mening finnas möjlighet för mannen att få hustrun förklarad hans släktnamn förlustig. Kommittén har därför föreslagit att hustrun må förklaras förlustig mannens släktnamn, om han i äktenskapsskillnadsmålet visar, att han på grund av hustruns förhållanden under äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter dess upplösning bär hans namn. En förutsättning för att hustru skall kunna förlora mannens släktnamn är sålunda, att han framställer yrkande därom i målet om äktenskapsskillnad. Har han försuttit denna möjlighet kan h a n icke därefter föra talan i saken. Hustruns förhållanden under äktenskapet skola ha givit honom anledning till talan. Detta åsyftar hennes förhållanden både under den tid samlevnaden består och under hemskillnadstiden. Det torde ej vara ovanligt att just hustruns åtgärder under sistnämnda tid, då makarna stå i uppenbart motsatsförhållande till varandra, k u n n a ge anledning till konflikt med mannen. Dessa hennes förhållanden skola vara av sådan natur, att det skall kunna leda mannen till synnerligt men om hon efter äktenskapets upplösning bär hans namn. Det är uppenbart att stränga krav skola ställas på de av mannen sålunda åberopade skälen. I allmänhet torde det såsom förut sagts röra sig om hustruns notoriska brottslighet eller lösaktighet, men det kan givetvis också tänkas, att hon ägnat sig åt skandalskriverier eller uppträtt grovt chikanöst mot mannen. Det namn som hustrun förlorar skall vara det som hon förvärvat genom äktenskapet med mannen. Detta har i förslaget uttryckts så, att hon förlorar namn, som han förvärvat enligt 6 §. Har hon gemensamt med mannen efter ansökan förvärvat nytt släktnamn är detta namn visserligen också mannens. Emellertid kan det ej gärna bli tal om att hon i förevarande sammanhang skall förlora sådant namn. Till namn som hustrun efter ansökan förvärvat kan mannen icke anses ha någon prioritetsrätt; sådant namn äger hustrun enligt huvudregeln behålla så länge hon själv vill (här bortses från möjligheten, att annan kan ha ensamrätt till namnet, som av misstag godkänts för m a k a r n a ) . Vill mannen upplösa sin namngemenskap med hustrun, hänvisas han till att själv ansöka om nytt namn, varvid h a n antingen under åberopande av 15 § kan hemställa om att återfå sitt tidigare namn eller under åberopande av 16 § kan ansöka om helt nytt släktnamn. Är situationen sådan, att han enligt föreliggande stycke skulle ha fått hustrun förklarad förlustig hans namn som hon förvärvat vid vigseln, torde synnerliga skäl enligt 16 § för honom anses vara för handen. Därest hustrun sålunda förlorar rätten till mannens släktnamn skall för-

203 lusten vara total. För att missförstånd ej skall uppstå, har i ett tillägg påpekats, att hon ej heller äger rätt att vidare bära namnet. Tredje stycket Skulle hustrun ej ha förvärvat mannens släktnamn, har han varken anledning eller möjlighet att föra talan som sägs i andra stycket. Detta skulle k u n n a leda till, att hustru bibehölles vid sin rätt enligt 6 § andra stycket att bära mannens namn. För att undvika en sådan konsekvens har kommittén föreslagit, att mannen på samma sätt och på samma grunder, som i andra stycket sägs, äger möjlighet att mot hustrun föra talan angående hennes rätt att bära namnet. 21 §. Denna paragraf giver bestämmelser för kollisionsfall. Av dessa upptagas dock här till behandling endast de fall, där kollision sker mellan ett efter ansökan erhållet namn och annat namn eller annan beteckning. Anledningen härtill är att den som efter ansökan erhållit ett namn kan åberopa en bestämd rättstitel till detta; de i 23 § åsyftade fallen hava icke samma karaktär och det är i dessa, intill dess avgörandet fallit, alltid en öppen fråga, om svaranden har någon rättstitel eller ens formell rätt att bära namnet. Det förvärv som sker med namnmyndighetens medverkan framstår däremot för den enskilde såsom auktoritativt, och det vore otillfredsställande om man, sedan myndighetens beslut vunnit laga kraft, skulle utan vidare kunna föra talan om dess undanröjande. Emellertid kan det ej heller tillåtas, att ett misstag eller en missbedömning från namnmyndighetens sida får bliva till men för annat intresse. Kommittén finner därför att en kollision mellan ett efter ansökan erhållet namn och annat namn m. m. under vissa förutsättningar bör kunna föranleda, att förvärvaren genom domstols dom förklaras namnet förlustig. I 1 mom. upptagas bestämmelser om de fall, då ett enskilt intresse blivit kränkt genom namnmyndighetens beslut. De fall då beslutet inneburit ett åsidosättande av ett allmänt intresse regleras i 2 mom.

1 mom. Har namnmyndigheten godkänt nytt släktnamn, ehuru hinder däremot förelegat enligt 12 § första stycket 1., 3., 4. eller 5. och lider annan men därav, äger denne få namnförvärvaren förklarad namnet förlustig. Namnmyndigheten skall ha godkänt namnet trots att det lätt kunde förväxlas med annans släktnamn, annans konstnärsnamn eller likartat namn, beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning eller annans firma, varumärke eller annat kännetecken. Den enskilde namnhavaren erhåller genom den föreslagna regeln möjlighet att få ett

204 misstag av namnmyndigheten rättat, såsom då identitet föreligger mellan det godkända namnet och det namn, som tillkommer käranden. Därutöver har han emellertid möjlighet att domstolsvägen erhålla en verklig överprövning av namnmyndighetens beslut, något som är av särskilt värde, eftersom den enskilde härigenom beredes möjlighet att förebringa bevisning som ej stått honom till buds i administrativ väg. Denna bevisning torde väl huvudsakligen men ej uteslutande komma att avse frågan om motpartens namnförvärv länder käranden till men. Vid bedömningen av frågan, huruvida men uppstått, har man att taga hänsyn till vitt skilda förhållanden. Det enklaste fallet är då käranden kan påvisa, att förväxling mellan namnhavarna skett. Detta kan redan i och för sig vara ett tecken på att men för käranden uppkommit, men hans argumentering vinner givetvis i styrka om han därtill kan visa, att förväxlingen lett till besvär eller rent av förlust för honom. Sistnämnda synpunkt blir av särskild betydelse om svaranden åberopar skäl för att få behålla namnet. Även men av annan natur måste beaktas. Den som kan visa att han upplagt en reklamkampanj, en tillverkning el. dyl. med namnet som viktig faktor och därefter hindras att genomföra sina planer av den anledningen, att namnet erhållits av annan, har lidit men i detta lagrums mening. Rent ideella intressen böra också tillgodoses; den person som hittills varit ensam om sitt namn men som nu utan att personförväxling sker ofta sättes i relation till annan, vilken erhållit likalydande namn, och som därav lider psykiskt obehag bör äga möjlighet att få den andre fråndömd namnet. I paragrafen har liksom i 19 § upptagits vissa undantag från huvudregeln. Visserligen har kommittén föreslagit en preskriptionstid av fem år (se 34 § andra stycket) för talans väckande, men det torde kunna inträffa, att även inom denna tid bäraren av namnet i sin tur fått sådant synnerligt intresse av att behålla namnet, att vid avvägning mellan detta och kärandens intresse det förra bör tillerkännas övervägande betydelse. Frågan om bärarens familjeförhållanden kan komma att beaktas framförallt i fall, då godkännande skett i medveten strid med 12 § d. v. s. med åberopande av särskilda eller synnerliga skäl enligt 15 eller 16 §.

2 mom. Har namn godkänts ehuru hinder förelegat enligt 12 § första stycket 2. har namnrätt enligt förslaget ej kränkts. Inom immaterialrätten har godtagits att vissa allmänna intressen tillerkännas en betydelse, för vilken enskilda synpunkter får vika. Såsom i motiven till 12 § påpekats, innehåller förslaget till lag om upphovsmannarätt 1 en bestämmelse, enligt vilken utgivning av litterärt eller konstnärligt verk, som saknar skydd, är underkastad vissa korrektiv; utgives det på sätt som kränker den andliga odlingen, kan förfa1

SOU 1956: 25, 51 §.

205 randet påtalas ur allmänt intresse. Beträffande namnrätten må framhållas, att riddarhusdirektionen av regeringsrätten 1 redan förklarats äga rätt att påtala fall, då namnmyndigheten godkänt utdöda adelsnamn. Namnmyndighetens prövning enligt 12 § första stycket 2. avser förutom identitet eller förväxlingsbarhet frågan om det utdöda eller utländska namnet är allmänt känt. Visserligen har namnmyndigheten härvid att ex officio tillse det allmänna intresset men om ej av andra skäl så av rent praktiska — omöjligheten för namnmyndigheten att behärska dessa vidsträckta historiska och geografiska fält — bör en möjlighet givas till överprövning av dess beslut. Kommittén har därför föreslagit, att om någon efter ansökan erhållit släktnamn trots att hinder enligt 12 § första stycket 2. däremot förelegat och förvärvet innebär en kränkning av allmänt intresse, förvärvaren må förklaras namnet förlustig. Förutsättningen har alltså angivits vara, att namnmyndighetens beslut innefattar en kränkning av allmänt intresse. Härmed menas främst att vissa historiskt ryktbara namn så blivit »hela folkets egendom», att det skulle vara olämpligt, att enskilda personer nu skulle få upptaga namnen. Beträffande de utländska namnen föreligger ett likartat förhållande, ehuru det väl får sägas, att gränsen här måste dragas snävare än i fråga om de inhemska. Utformningen av momentet ger domstolen fria händer vid prövningen, men avsikten har varit, att domstolen skall iakttaga försiktighet vid underkännande av namnmyndighetens beslut. Till yttermera visso har kommittén föreslagit att endast av Konungen förordnad myndighet må föra talan (34 § tredje stycket).

22 §. Denna paragraf innehåller konsekvensbestämmelser för bipersoner i fall, då huvudperson förklarats släktnamn förlustig. Såsom en sista grupp förvärv av släktnamn upptog kommittén förvärv för bipersoner (18 §). Det framhölls att det vore både ett allmänt och ett enskilt intresse att låta bipersoner följa huvudpersonen. När det gäller förlust av släktnamn, gör sig samma allmänna intresse gällande: har en familjeenhet hållit samman kring ett visst släktnamn, är det ur identifieringssynpunkt bäst, om denna gemenskap icke splittras genom att huvudpersonen förlorar sitt släktnamn, medan bipersonen behåller detta. Det enskilda intresse, som står i förgrunden är emellertid här icke enbart eller ens främst bipersonens; i allmänhet inträffar huvudpersonens förlust efter talan av en namnberättigad tredje man eller eljest till förmån för honom och han har då stort intresse av att bipersonen ej bär det namn, som huvudpersonen förlorat. Sådana fall äro väl icke så vanliga men ett sådant är för kommittén bekant. En flicka med släktnamnet A adopterades som liten av adoptivföräldrarna 1

RÅ 1911 s. 69.

206 B och förvärvade detta deras namn. Som vuxen födde hon ett utomäktenskapligt barn, som sålunda också förvärvade namnet B. Därefter hävdes adoptivförhållandet, varvid adoptivbarnet förlorade namnet B och återbekom namnet A. I hävningsbeslutet yttrades ingenting om det utomäktenskapliga barnet. Kyrkobokföraren ansåg sig icke kunna ändra namnet för detta, varför resultatet blev, att dess moder återbekom sitt flicknamn A medan barnet självt behöll moderns adoptivnamn B. En sådan situation synes knappast tilltalande. Kommittén har efter olika överväganden kommit till att man icke kan skapa några automatiskt verkande konsekvensbestämmelser i fråga om förlust av namn. Emellertid bör i de flesta fall huvudpersonens förlust av släktnamn — om talan därom föres — leda till att även bipersonerna förlora namnet, såvida de icke ha ett självständigt, från huvudpersonens fristående intresse av att behålla detta. Kommittén har med stöd av detta resonemang föreslagit att, därest någon förklaras släktnamn förlustig, talan mot den vilken som biperson förvärvat eller äger bära hans namn skall — presumtivt — leda till namnförlust jämväl för denne. De fall i vilka huvudpersonen förklaras förlustig namnet behandlas i 19 och 21 §§. Däremot kan 20 § ej ha betydelse i detta sammanhang; de personer som samtidigt med hustrun kunna förvärva eller förlora mannens n a m n äro hennes barn. Dessa stå emellertid i namnavseende i ett självständigt förhållande till mannen. Antingen presumeras de vara hans barn, varvid han måste föra en bördstalan för att de skola förlora namnet; eller också äro de icke hans barn, varvid de kunnat förvärva hans namn endast efter hans samtycke enligt 3 § tredje stycket eller 8 § första stycket. Den som förvärvat eller äger bära huvudpersonens namn, skall kunna dömas namnet förlustig. Detta gäller alltså först och främst de bipersoner som automatiskt förvärvat namnet genom födelse, legitimation, adoption och vigsel. Därnäst gäller det personer som begagnat sig av sin rätt att antaga släktnamnet så ock dem som på grund av specialreglerna i 8 och 9 §§ erhållit namnet. Slutligen åsyftas de som på grund av konsekvensbestämmelserna i 18 § förvärvat namnet samtidigt med huvudpersonen. Om däremot någon utan laga rätt bär huvudpersonens namn, är han ej biperson och denna paragraf blir ej tillämplig. I sådant fall får den namnberättigade föra talan mot bäraren med stöd av 23 §, vilket har betydelse vid eventuell invändning från svarandens sida; han kan nämligen då ej räkna sig till godo den undantagsbestämmelse i 22 § som kan ge honom möjlighet att behålla namnet. Förvärv som möjliggöres genom bestämmelsen i 12 § andra stycket få anses såsom förvärv av huvudperson, i den mån förvärvaren icke är att anse som biperson enligt principerna i 18 §. Den rätt som här stadgas är en annan än rätten till talan enligt 19 och 21 eller 23 §§. Som förutsättning kräves i princip endast att huvudpersonen blivit fråndömd namnet. I nu åsyftade process skall sålunda den i första pro-

207 cessen avgjorda frågan om förväxlingsbarhet m. m. anses vara res judicata. I ett hänseende — och det är detta som föranlett kommittén att behandla frågan i ett lagrum för sig — har domstolen materiell prövningsrätt och prövningsskyldighet nämligen beträffande spörsmålet om svaranden har ett särskilt intresse av att få behålla namnet. Denna prövning är av samma beskaffenhet som den som avses i 19 och 21 §§ men skall i princip gälla allenast svaranden. Dock är det uppenbart, att denna princip såtillvida tarvar jämkning som svaranden till sitt stöd kan åberopa, att hans namn i sin tur gått vidare till barn el. dyl. Avfattningen av 19, 21 och 22 §§ torde giva vid handen att kommittén icke är av den uppfattningen, att nödvändig processgemenskap föreligger i fråga om talan mot huvudpersonen och talan mot bipersoner. I regel torde dock talan samtidigt komma att föras mot alla av namnfrågan berörda personer, varför en förening av käromålen oftast blir lämplig ur processuell synpunkt. Detta gäller ej minst med tanke på bipersonernas interventionsintresse beträffande käromålet mot huvudpersonen.

O m s k y d d för e g e n a r t a t s l ä k t n a m n 23 §. I föreliggande paragraf regleras frågan om ensamrätt till släktnamn. Medan 1 § speglar den offentligrättsliga delen av namnrätten, behandlas här den del, vilken k a n beskrivas såsom en rätt för envar, som har förvärvat egenartat släktnamn, att utesluta annan från att bära samma namn. Det är alltså fråga om privaträttsligt och materiellt (till skillnad från administrativt) skydd för sådant namn. Kommittén har i de allmänna motiven redan uppdragit huvudlinjerna för denna rätt. 1 I första stycket av förevarande paragraf behandlas den enskildes anspråk på skydd mot att annan bär hans egenartade släktnamn såsom namn, under det att andra stycket innehåller bestämmelser till skydd för namnrättshavaren mot att någon brukar namnet såsom firma, varumärke eller dylikt. Slutligen innehåller tredje stycket en definition av begreppet egenartat släktnamn; för att detta stycke skall få en starkare anknytning till hela paragrafen, har begreppet egenartat släktnamn upptagits redan i rubriken. Första stycket Den första förutsättningen för privaträttsligt skydd är att namnhavaren på vederbörligt sätt förvärvat namnet. I första hand skall detta ha skett enligt de i 2—16 och 18 §§ namnlagen upptagna regierna. Enligt övergångsbestämmelserna i 39 § 1 och 2 mom. skola släktnamn, som någon har vid lagens 1

S. 78 f.

208 ikraftträdande, liksom vissa tillnamn tillkomma namnhavaren såsom enligt lagen förvärvat släktnamn; dylika namn kunna således också bli föremål för materiellt skydd. En andra förutsättning för privaträttsligt skydd är att släktnamnet är egenartat. I den allmänna motiveringen har ingående diskuterats, huruvida alla släktnamn eller endast släktnamn av visst slag skola komma i åtnjutande av skyddet. 1 Därvid har kommittén funnit, att privaträttsligt skydd bör tillkomma endast släktnamn som är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. 2 1 direktiven till utredningen yttrade chefen för justitiedepartementet, att man borde undersöka, huruvida det i SIF intagna begreppet »egenartat släktnamn» skulle bibehållas och huruvida för sådant fall begreppet eventuellt kunde givas en ny innebörd. Kommittén har som förut betonats 3 tagit avstånd från den uppdelning av släktnamnen i sonnamn och icke sonnamn, som enligt praxis nu gjorts med stöd av begreppet »egenartat släktnamn». Kommittén torde emellertid med sin uppdelning av släktnamnen i sådana, som äro ägnade att utmärka tillhörighet till viss släkt, och sådana, som sakna denna egenskap, ha uppnått det resultat, som ursprungligen var åsyftat med SIF; redan då var förvisso avsikten, att namn som icke gav någon säker släktanknytning borde vara utan skydd, under det att övriga släktnamn borde kringgärdas med visst skydd. Tidigare har det varit fråga endast om administrativt skydd. Nu tillerkänner kommittén alla släktnamn sådant skydd, och den gränsdragning, som skall ske mellan skyddsvärda och icke skyddsvärda namn, kan därför endast ha avseende å det privaträttsliga skyddet. Inom denna del av namnrätten gör sig emellertid samma överväganden gällande som tidigare förekommit på det administrativa planet. Eftersom termen »egenartat släktnamn» vunnit burskap inom namnrätten och den redan nu för tanken till släktnamn, som bör skyddas, synas de omständigheterna, att gränsen mellan skyddsvärda släktnamn och övriga flyttats och att skyddets innehåll förändrats, icke innefatta hinder för att man även i fortsättningen brukar termen för att utmärka de skyddade namnen. Med stöd av det sålunda anförda har kommittén för släktnamn, vilka böra åtnjuta privaträttsligt skydd, begagnat termen »egenartat släktnamn». I syfte att säkerställa en enhetlig tolkning därav har kommittén i tredje stycket utformat en särskild definition. Då man skall bestämma vilken omfattning det privaträttsliga skyddet skall erhålla, måste man beakta, att det endast undantagsvis kan komma att röra sig om släktnamn, som bäres av allenast en släkt. Även om namnet ibland tillkommer endast en släkt, är det dock regel, att det lagligen bäres av mer än en person. Man kan därför icke utgå ifrån att den, som förvärvat egenartat släktnamn, ensam äger rätt till namnet; man har större 1 2 3

S. 78 f. S. 79. S. 75 ff.

209 anledning att antaga, att även andra kunna visa ett ur rättsordningens och det praktiska livets synpunkt likvärdigt förvärv av namnet. Kommittén har därför valt att angiva under vilka villkor annan kan vara lagligen berättigad till namnet. Vid fastställande av dessa villkor måste man tillika bestämma, vilken karaktär kränkningen av namnrätten kan ha. Det är icke på det kyrkobokföringsmässiga planet som kollisionen blir till besvär; detta uppstår först då fara för faktisk förväxling vid namnens begagnande uppstår. Det skydd som tillerkännes egenartat släktnamn måste därför anknyta till brukandet av namnet. Ett faktiskt brukande av namn betecknas enligt kommitténs terminologi som ett bärande. 1 Kommittén har därför i föreliggande bestämmelse angivit de villkor, under vilka annan äger bära det skyddade namnet. Berättigad att bära annan tillkommande egenartat namn är var och en som enligt namnlagen själv har namnrätt till namnet, d. v. s. den som enligt ovan anförda lagrum i namnlagen förvärvat släktnamn eller vars »efternamn» enligt övergångsbestämmelserna skall likställas med släktnamn förvärvat enligt namnlagen. 2 Därtill berättigar namnlagen hustru (6 § andra stycket) och adoptivbarn (5 § tredje stycket) att på visst sätt bära släktnamn, som de icke förvärvat. Även den som äger rätt att förvärva namnet men ännu icke gjort det, torde äga bära det; han bryter visserligen mot sin offentligrättsliga namnplikt enligt 1 §, men eftersom han efter anmälan kan antaga namnet bör annan enskild icke på privaträttslig grund kunna angripa hans bärande av namnet. Såsom i annat sammanhang anförts 3 fortlever inom vissa trakter seden att benämna sig med annat namn än det kyrkobokförda släktnamnet. Enligt 1 § andra stycket har i namnlagen stadgats undantag från namnplikten i sådana fall. Därav följer icke, att namnbäraren tillerkännes en rätt till namnet, som berättigar honom att oavsett annans privata namnrätt bära detta. Skall sådan rätt kunna givas någon, måste med hänsyn till namnhavarens intresse krävas att seden har sådan stadga och kommit till sådant uttryck att det skulle vara till avsevärd olägenhet för namnbäraren om han måste bruka annat namn. Det kan icke vara tillfyllest att den, som inflyttar p å en viss gård, kan visa att de som bo på gården enligt traktens sed bära dess namn. Enligt kommitténs mening kan sedvänja beaktas i detta sammanhang endast om den manifesterats under lång tid och gäller icke blott den aktuelle namnbäraren utan hela hans släkt. Det kan icke heller vara nog att släkten begagnar namnet som ett »extra» namn. Ett verkligt intresse att få bära namnet kan endast ifrågakomma om det ersätter släktnamnet, d. v. s. o m det utgör namnbärarens tillnamn. Skulle sådan tillnamnssed ha rötter långt tillbaka i namnbärarens släkt och kan det visas, att såväl de nu levande 1

Se s. 90 f. En viss begränsning av den på övergångsbestämmelserna grundade namnrätten stadgas i 39 § 3 mom. 3 S. 94 f. 2

14—907382

210 medlemmarna av släkten som deras närmaste förfäder endast äro kända under det brukade namnet, torde å andra sidan starka skäl finnas att berättiga dem att oavsett annans namnrätt bära tillnamnet. Kommittén har därför föreslagit, att om namnbäraren och hans släkt av ålder enligt ortens sed burit ifrågavarande namn såsom tillnamn, bärandet skall bedömas såsom tillåtet oavsett vilken rätt till namnet som kan tillkomma annan. Ordningsföljden mellan de i lagrummet upptagna undantagen är lagtekniskt betingad. De båda här först nämnda undantagen äro grundade på andra namnlagens regler, medan undantag för tillnamn, som burits enligt sedvänja, har sin rättsgrund i förevarande paragraf. Sistnämnda undantag måste därför i lagtexten upptagas först, medan de båda andra omnämnas genom hänvisning till lagens övriga regler. I detta sammanhang är att märka, att den rätt att bära namnet, som i förevarande paragraf gives, ej grundar privaträttslig namnrätt. Den som på grund av sedvänja bär ett namn har icke förvärvat detsamma och kan därför ej mot annan göra gällande privaträttsligt skydd för namnet. Ej heller hustru eller adoptivbarn som bår namnet såsom tilläggsnamn, eller den, som väl äger rätt till namnet men ännu ej antagit det, kan föra talan rörande namnintrång med stöd av denna bestämmelse. Med de undantag, som nu angivits, må icke någon bära namn, som är lätt förväxlingsbart med skyddat släktnamn. Genom att anknyta bärandet till »namn» har kommittén markerat att det sätt på vilket namnet brukas icke är avgörande för förbudet. Att namnet brukas såsom släktnamn betyder icke att det är ett släktnamn; den karaktären får det endast om vederbörande har en formell rättsgrund som namnhavare. Däremot finnas åtskilliga sätt att bruka namnet, så att det framstår som släktnamn. Detta sker så snart vederbörande använder namnet som »efternamn». Som sådant kan han använda det även i mera begränsad utsträckning eller i vissa situationer t. ex. som pseudonym. Detta är enligt kommittén ett sätt att bära namnet som icke bör vara tillåtet. Man får därvid klart skilja mellan det undantag från namnplikten som — i anknytning till tryckfrihetsförordningen — tillåter, att en namnhavare i viss situation brukar pseudonym, och föreliggande fall, då förbudet att använda visst namn som pseudonym är stadgat till skydd för enskilds namnrätt. I den mån pseudonym redan blivit känd, då lagen träder i kraft, äger vad nu sagts dock ej tillämplighet. Frågan huruvida namnhavare kan hindra, att med hans släktnamn förväxlingsbar pseudonym brukas av annan får i sådant fall lösas enligt de principer som nu kunna anses gälla. 1 Vidare avses att med förbudet träffa ett oberättigat brukande av annans släktnamn såsom förnamn. Släktnamn som samtidigt är vanligt förnamn som Bernhard, Leo, Martin och Sten omfattas naturligtvis icke av bestämmelsen. Däremot tager den sikte på fall, då någon såsom förnamn använder annans släktnamn, vilket normalt icke är förnamn. Sådant bruk 1

Se s. 214 och s. 242.

211 av släktnamn som förnamn förekommer i regel, då någon vill skapa en viss hävd till namnet för att sedermera förvärva namnet såsom släktnamn. Det nu vanligaste fallet, att moders släktnamn tillägges ett inomäktenskapligt barn såsom förnamn, förlorar visserligen framdeles i betydelse 1 , eftersom barnet enligt förslaget äger rätt att antaga namnet som eget släktnamn, men principiellt bör skyddet för släktnamn rikta sig mot varje tänkbart obehörigt namnbruk. Skyddet skulle såsom i det föregående antytts bliva ofullständigt om bestämmelsen endast inskränkte annans möjlighet att bära det skyddade namnet. Såsom ovan vid behandling av förslagets 12 § visats, måste man utsträcka det till namn, vilka till uttal eller stavning äro så lika det skyddade namnet, att förväxling mellan namnen lätt kan ske. Då frågan om förväxlingsbarhet fullständigt behandlats i motiven till nämnda paragraf hänvisar kommittén till vad där anförts. 2

Andra stycket Den vanligaste formen för kränkning av annans namnrätt torde icke vara att någon bär hans namn såsom sitt namn utan att någon utnyttjar namnet i viss verksamhet. 3 Åtskilliga sådana fall ligga utanför namnlagstiftningen. Såsom exempel härpå kan nämnas att en skönlitterär författare som namn på en romanfigur använder ett existerande egenartat släktnamn eller en stuteriägare benämner en tävlingshäst med sådant namn. Skulle i dylika fall en kränkning av namnhavarens person sättas ifråga, kunna väl någon gång de straffrättsliga reglerna om ärekränkning bli tillämpliga. Om åter någon använder sig av annans släktnamn i sin verksamhet såsom firma eller varumärke eller eljest som sitt kännetecken vid utövande av yrke, är man inne på konfliktsituationer, där namnlagstiftningen bör gripa in. Enligt 10 § firmalagen må icke någon i sin firma obehörigen intaga annans namn och enligt 4 § Vml skall registrering av varumärke vägras, om däri obehörigen intagits annat namn än sökandens. Vidare stadgas i 12 § varumärkeslagen straff för den som obehörigen använder annans namn som varukännetecken. Namnhavare åtnjuter alltså skydd mot att hans släktnamn registreras såsom firma enligt firmalagen eller varumärke för den, som är oberättigad till namnet; därjämte skyddas han i viss mån mot att näringsidkare obehörigen använder släktnamnet såsom sitt kännetecken. Skyddet mot användande är emellertid i flera avseenden ofullständigt. Bl. a. är det ovisst i vad mån namnhavaren kan göra gällande bättre rätt till namnet enligt kollisionsreglerna i firma- och varumärkeslagstiftningen, om han ej 1

Se dock 28 § samt motiven s. 222 f. S. 164 ff. 3 Begagnandet av pseudonym utgör här ett gränsfall som av kommittén hänförts till användning såsom namn. 2

212 även själv är näringsidkare. Denna hans egenskap är nämligen, såsom förut sagts, en förutsättning för att kollision skall anses vara för handen enligt sagda lagstiftning. Emellertid synes begreppet näringsidkare numera k u n n a tolkas mycket vidsträckt och den av varumärkesutredningen framlagda uppfattningen av begreppet 1 har i praxis redan vunnit viss tillämpning. 2 Utöver det rent firma- och varumärkesrättsliga skyddet, som sålunda gäller, kan n a m n i vissa fall jämväl erhålla skydd enligt bestämmelserna i 9 § första stycket Ikl. En förutsättning härför är emellertid, att namnet blivit inarbetat såsom kännetecken för en verksamhet eller däri utbjudna varor eller prestationer. Vidare riktar sig lagrummet mot den obehöriga användningen endast då den sker med uppsåt att framkalla förväxling. Även denna skyddsform blir därigenom begränsad till att i huvudsak gälla endast i förhållandet mellan näringsidkare. Enligt 3 § i det föreliggande förslaget till varumärkeslag må envar i näringsverksamhet använda sitt namn som kännetecken för sina varor (eller tjänster), där det ej är ägnat att framkalla förväxling med annans skyddade varukännetecken. Vidare säges uttryckligen på samma ställe, att näringsidkaren har skydd enligt lagen mot att namnet av annan obehörigen användes som dylikt kännetecken. Enligt 4 § är skyddet konstruerat som en ensamrätt för innehavaren mot att annan använder ett förväxlingsbart varukännetecken. För förväxlingsbarhet kräves enligt förslaget (6 §) icke endast likhet mellan kännetecken utan även att de avse varor eller tjänster av samma eller liknande slag. Genom det senare elementet i det varumärkesrättsliga förväxlingsbegreppet uteslutes enligt varumärkesförslaget från det positiva skyddet sådana namnbärare som icke tillika äro näringsidkare, ty i sådana fall kan fordringen på varuslagslikhet icke vara uppfylld. Är varumärke, som sökes registrerat, förväxlingsbart med annans släktnamn, skall registrering enligt 14 § 6) i förslaget till varumärkeslag vägras. Även här avser förslaget blott näringsidkares namnrätt. Annorlunda är det däremot med det i samma paragraf under punkt 4) upptagna registreringshindret. Enligt denna bestämmelse skall varumärkesregistrering vägras, om märket innehåller något som är ägnat att uppfattas såsom annans namn. Vid tillämpningen av detta hinder är det utan betydelse om namnbäraren är näringsidkare eller ej. Medan i de tidigare nämnda reglerna skydd gives åt namn blott i den mån namnet har direkt betydelse såsom kännetecken i vederbörandes näringsverksamhet, är bestämmelsen i 14 § 4) sålunda ett uttryck för en mera allmän namnrätt. I förevarande stycke har kommittén upptagit en bestämmelse om förbud att använda firma, varumärke eller annat kännetecken som lätt kan förväxlas med annans egenartade släktnamn. Regeln är tillämplig om namnhavaren lider men av användningen. 1 2

SOU 1958: 10 s. 212 f. NJA 1946 s. 767.

213 Såsom framgår av den föregående redogörelsen är det skydd som här avses i vissa väsentliga avseenden tillgodosett inom den övriga känneteckenslagstiftningens ram och torde komma att så förbliva även i fortsättningen. Detta finner kommittén ändamålsenligt och även ur systematisk synpunkt väl befogat. Emellertid täcker det varumärkes- och firmarättsliga namnskyddet icke hela skyddsbehovet. Framförallt är det tveksamt huruvida namnbärare, som icke brukar namnet som varukännetecken eller som icke är näringsidkare, kan åberopa de gällande reglerna. Blir förslaget till varumärkeslag antaget blir ett eventuellt sådant skydd i varje fall helt beroende av övergångsbestämmelsen i förslagets 52 §.1 Enligt kommitténs förslag blir det alltid möjligt att inskrida mot annans obehöriga användning av namnet, oavsett om varumärkes- eller firmalagstiftningens regler medge sådant ingripande eller icke. Är vederbörande namnbärare näringsidkare, kan det visserligen ofta te sig naturligt att han i första hand litar till bestämmelserna i varumärkes- och firmarätten, men enligt kommitténs förslag står även för honom namnlagens nu förevarande regel till disposition. Tänkbart är även att det ibland kan visa sig lämpligt att namnbäraren grundar sina anspråk på bestämmelser inom båda rättsområdena. Häri kan enligt kommitténs mening icke ligga något oegentligt. Då den förevarande bestämmelsen kompletterar det varumärkesrättsliga namnskyddet, så att efter bestämmelsens införande någon lakun på denna punkt icke vidare kan bestå, synes regeln i 52 § av förslaget till varumärkeslag i samband med den nya namnlagens antagande böra begränsas, så att den ej vidare omfattar namn. Nämnda bestämmelse har då med avseende på namnrätten fyllt sin uppgift. 2 De första förutsättningarna för skydd enligt detta stycke är att namnhavaren själv lagligen har förvärvat släktnamnet samt att detta är egenartat. Beträffande dessa kriterier hänvisas till vad ovan sagts under första stycket. Släktnamnet skyddas mot användande av med namnet lätt förväxlingsbar firma etc. Det är alltså liksom vid kollision mellan namn det faktiska brukandet av namnet som skall hindras. Frågor om huruvida registrering skett i behörig ordning falla helt utanför namnlagstiftningen. Med rekvisitet lätt förväxlingsbar förstås detsamma som enligt 12 § första stycket 5. Då det gäller firma och därmed jämställd beteckning, är det i allmänhet dominanten som skall jämföras med det existerande släktnamnet. Det användande, som enligt föreliggande bestämmelse skall förhindras, korresponderar med det skydd som i 12 § första stycket 4. och 5. gives firma, varumärke, annat vid utövning av näring eller yrke inarbetat kän1 Använder någon i näringsverksamhet obehörigen annans namn eller firma som varukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad härför, skall på talan av namnets eller firmans innehavare domstol meddela förbud mot användningen. 2 Jfr SOU 1958:10 s. 235.

214 netecken samt beteckning för stiftelse, ideell förening och därmed jämställd sammanslutning. Beträffande den krets utav kännetecken och andra beteckningar, som kunna anses omfattade av förbudet, hänvisas till vad som sagts ovan i motiven till anförda punkter av 12 §. I första stycket har kommittén föreslagit en regel i syfte att hindra bärande av namn, som icke legitimeras av antingen namnrätt, speciell rätt enligt namnlagen att bära namnet eller ock den hävd, som där namnes. Enligt kommitténs mening är det icke möjligt att i fråga om kollision mellan namnrätt och rätt till andra kännetecken lösa problemet lika generellt. Man måste beakta, att de kännetecken, vilka komma i fråga, kunna bli föremål för skydd, i vissa fall redan genom användandet, i andra genom registrering eller inarbetning; om alltså känneteckensrättens uppkomst i tiden går före namnförvärvet föreligger en presumtion för att innehavaren av kännetecknet förvärvat en rätt som den senare namnrätten icke kan omintetgöra. Även om namnet har prioritet synes emellertid ett absolut skydd ej utan vidare kunna tillerkännas detta. Inom känneteckensrätten finnas möjligheter att oavsett äldre kännetecken använda samma eller likalydande kännetecken, om den nya användningen avser annat varu- eller branschområde än den äldre. På detta sätt kunna flera rättigheter till i formhänseende samma kännetecken bestå vid sidan a\' varandra. Skulle enbart den omständigheten att kännetecknet är lätt förväxlingsbart med namnet kunna utgöra hinder för dess användande, skulle de inom namnrätten resta hindren bli högre och mera besvärande än motsvarande hinder inom själva känneteckensrätten. Enligt denna kan för övrigt användande av eget släktnamn som kännetecken förhindras eller inskränkas, om detta kräves av hänsyn till annans skyddade kännetecken. Kommittén har därför föreslagit, att endast om användandet av kannetecknet medför men för namnhavaren denne bör vara skyddad. Angående innebörden av uttrycket »men» hänvisas i övrigt till motiven till 21 § 1 mom. 1 Tredje stycket I detta stycke definieras begreppet egenartat släktnamn. Motiven till definitionen och till valet av term ha givits ovan. 2

24 §. Enligt förevarande § är den som gör intrång i annans rätt till egenartat släktnamn under vissa, i lagrummet närmare angivna förutsättningar skyl1 2

S. 204. S. 78 f. och 208.

215 dig att till den så förfördelade utgiva ersättning för ekonomisk och ideell skada. Såsom ovan angivits 1 har kommittén icke funnit det önskvärt att utforma den allmänna namnplikten så, att ett åsidosättande av denna medför straffansvar. Kommittén har kommit fram till att ej heller rätten till egenartat namn lämpligen bör skyddas medelst ett straffbud. Ett straffbud skulle dock, förutom den avhållande effekt det i och för sig har, giva den, vars namnrätt utsatts för intrång, möjlighet att med åberopande av att brottslig handling föreligger erhålla upprättelse för den ekonomiska skada han lidit, varvid ersättningen på grund av syftet med straffbudets uppställande och sakens natur skulle komma att avse ersättning för allmän förmögenhetsskada. 2 Däremot torde det vara tveksamt, om den skadelidande med angivande av samma grund skulle kunna erhålla ersättning jämväl för ideell skada. Inom immaterialrättens område finnas väl exempel på, att överträdelse av ett straffbud medför skyldighet att upprätta även sådan skada, men i dessa fall torde det vara fråga om skydd för en andlig produkt. Det kan därför ej anses givet, att när det gäller ersättning för det men av annat än ekonomiskt slag, som en namnhavare lider genom intrång i namnrätten, man i praxis komrae att enbart på den grund att intrånget straffbelagts finna sig berättigad att utsträcka skadeståndsskyldigheten till att omfatta även sådan skada. Ej ens om tonvikten lägges på straffbudets följdverkningar i skadeupprättande avseende, framstår det därför som en på namnrättens område tillfredsställande reaktionsform. Utifrån dessa överväganden har kommittén funnit sig böra uppbygga skyddet för den privata namnrätten efter andra linjer. 3 Den väg kommittén valt är att giva den förfördelade rätt att vända sig till domstol med yrkande, att denna måtte förklara att förutsättningarna för tilllämpning av 23 § äro för handen och på grund härav — på sätt redan skett i praxis (NJA 1958 s. 617 och där anmärkta rättsfall) — förbjuda svaranden att vidare bära och bruka namnet. SLäller sig svaranden icke förbudet till efterrättelse, har överexekutor att på begäran av namnhavaren förelägga den tredskande vite samt fälla honom till sådant vite på sätt i utsökningslagen 38 § andra stycket stadgas. Av allmänna skadeståndsregler får anses följa, att den som underlåter att efterkomma ett av domstol meddelat förbud är skyldig att ersätta därigenom förorsakad skada. Man torde emellertid icke kunna stanna härvid. Även om, vilket enligt gällande rätt torde vara fallet, ersättningsskyldigheten omfattar allmän förmögenhetsskada, kan endast sådan skada ersättas, som uppkommit efter det domstolen meddelat förbud mot namnets användande och — såvida domstolen icke fattat interimistiskt beslut härom enligt 15: 3 1

83 f. Jfr. Karlgren s. 101 f. 3 Jfr förslaget till lag om upphovsmannarätt (SOU 1956:25) 53 och 54 §§. 2

216 RB — domen vunnit laga kraft. Eftersom ett sådant förbud k a n göras effektivt genom vite och då ej ens en straffsanktion med säkerhet medför skyldighet att ersätta ideell skada, kan man dock ej utgå ifrån att ett överträdande av förbudet i praxis skulle anses medföra skyldighet att lämna ersättning för icke ekonomiskt lidande. Föreläggande och utdömande av ett — eventuellt successivt förhöjt — vite skulle kunna befinnas vara en tillräcklig reaktion. Erfarenheten har emellertid visat, att ett hänsynslöst utnyttjande av annans namn kan ske icke endast för alt vinna fördelar i konkurrensavseende utan även för att hos allmänheten framkalla föreställningar om anknytning till viss släkt eller i rent skadesyfte. För att stävja sådana förfaranden torde det vara erforderligt att, med förebild från vissa andra områden av immaterialrätten, låta skadeståndsskyldighet inträda redan i och med att någon gör intrång i annans privata namnrätt och därvid inser eller bort inse, att förfarandet länder namnhavaren till men. Uppenbart är att en sådan regel dock skulle vara till föga gagn, om icke skadeståndsskyldigheten utsträcktes till att omfatta ersättning för ideell skada. Ofta är det denna, som är mest kännbar. Som av det föregående framgår, har kommittén icke ansett det erforderligt att i anslutning till de materiella namnregierna i 23 § införa en bestämmelse, att domstolen, då de i nämnda regier angivna förutsättningarna äro för handen, skall utfärda förbud mot att svaranden bär eller eljest brukar det namn varom i målet är fråga. Av allmänna processueila regier och av hittillsvarande praxis framgår, att domstolen har rätt att på därom framställt yrkande meddela sådant förbud. Frånvaron av en processuell regel av antytt slag kan emellertid, då skadeståndsskyldigheten samtidigt anknytcs till själva den uppsåtliga eller vårdslösa intrångshandlingen, föranleda att en skadeståndstalan föres utan att förbud att vidare bära och bruka det omstridda namnet meddelas. Om annat icke föreskrives, stå nämligen vid en överträdelse av 23 § tre möjligheter till buds för käranden nämligen 1) förbudstalan 2) skadeståndstalan, som dock är knuten till den ytterligare förutsättningen, att men uppstått för käranden, samt 3) talan mot förbud och, under nyss angiven ytterligare förutsättning, skadestånd. Har intrång i privat namnrätt den karaktären, att någon obehörigen såsom sitt släktnamn brukar annans namn, föreligger ett starkt allmänt intresse av att rättelse snarast kommer till stånd. Med hänsyn härtill samt till de praktiska komplikationer som såväl i detta som i övriga i 23 § omnämnda fall uppstå om enbart skadeståndstalan föres, finner kommittén att endast alternativ 1) och 3) böra stå käranden till buds. Delta innebär emellertid icke, att om käranden fört enbart förbudstalan och vunnit bifall till denna, han är berövad möjligheten att i senare rättegång yrka skadestånd för det men, han lidit såväl före som efter förbudsdomen. Bestämmelsen är att för-

217 stå så, att en förutsättning för bifall till en skadeståndstalan är, att det föreligger eller samtidigt meddelas en förbudsdom.

III. Om

förnamn

I detta kapitel behandlas förnamnen, sättet för deras förvärvande samt förutsättningarna för att förnamn skall godkännas. I 25 § angivas förutsättningar och tidpunkt för förvärv av förnamn. I 26 och 27 §§ givas närmare regler beträffande de i 25 § omnämnda förutsättningarna, medan i 28 § kraven på förnamnets form behandlas.

Gällande r ä t t Enligt 16 § folkbokföringsförordningen skall — om nyfött barn ej blivit döpt inom svenska kyrkan — i samband med anmälan om barns födelse anmälan göras om dess förnamn. Sedan namn anmälts, må barnet ej givas ytterligare namn med mindre det sker vid dop som nyss sagts. Efter dopet må barnet ej givas ytterligare namn. Namn som efter anmälan införts i kyrkobok eller givits vid dop må ej ändras. Om synnerliga skäl äro, må dock statistiska centralbyrån såsom riksbyrå för folkbokföringen på ansökan medgiva tillägg till eller ändring av förnamn. Vid anteckning av förnamn skall pastor granska detta ur formell synpunkt; kan det väcka anstöt eller »åtlöje» må det ej införas i kyrkobok. Har namnet givits barnet vid dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, må pastor dock ej vägra införa detsamma. Den praxis som på grundval av dessa bestämmelser utbildat sig är synnerligen restriktiv. Utbyte av förnamn förekommer i ringa omfattning. Tillägg är vanligare och förekommer, om det enda eller de enda befintliga förnamnen äro besvärande för bäraren.

Nordisk rätt Enligt lag den 4 mars 1857, vilken innefattar ändringar i den tidigare nämnda dopförordningen av 1828, skall i Danmark förnamn anmälas till införande i kyrkobok inom ett år efter barnets födelse. Undantag härifrån kan göras, om barnet före utgången av sagda frist döpes inom statskyrkan eller annat erkänt samfund; i sådant fall aviserar dopförrättaren kyrkobokföraren. Enligt en skrivelse från kyrkodepartementet den 6 mars 1950 skall dopet anses konstituerande för namngivningen; redan från och med dopet tillkommer namnet rättsenligt barnet. Äger dop r u m efter utgången av ettårsfristen gälla olika regler med hänsyn till om det skall betraktas

218 som »vuxendop» eller som dop av redan namngivet barn, en fråga som avgöres av vederbörande biskop. Vid vuxendop skall enligt kyrkoritualen den 25 juli 1685 den döpte erhålla ett nytt förnamn, vid dop av namngivet barn kan ett tillägg av ytterligare namn förekomma men det är icke nödvändigt. Ändring eller tillägg kan eljest endast ske efter »bevilling». F r å n 1828 års dopförordning kvarstår regeln, att präst skall tillse, att icke något opassande namn gives i dopet. Motsvarande torde gälla för anmälan av förnamn. För de sydjylländska områdena gälla särskilda bestämmelser. Den norska namnlagen innehåller ett särskilt kapitel om förnamn. Som förnamn må ej väljas namn, som befaras kunna bli en börda för bäraren, eller namn, som är i bruk såsom släktnamn och icke till sitt ursprung är förnamn. Dock kan moders släktnamn som ogift jämte annat förnamn godtagas som förnamn. Vid anmälan om barnets födelse skall ett förnamn anmälas. Detta kan ändras vid dop. Slutligen kan »bevilling» till förändring av förnamn av särskilda skäl lämnas. I Finland infördes regler om förnamn genom lag den 20 december 1945. Enligt denna får som förnamn icke godkännas 1) för gosse kvinnonamn och för flicka mansnamn, 2) släktnamn, såvida det icke är till faderns förnamn bildat patronymikon som användes tillsammans med annat förnamn, 3) namn som redan bäres av syskon eller halvsyskon utom i förening med annat förnamn, 4) språkvidrigt eller eljest olämpligt namn. Ändring av förnamn kan beviljas av länsstyrelse om giltigt skäl för ändringen anföres och hinder mot det föreslagna namnet ej föreligger. Är det gamla namnet av sådan beskaffenhet, att det ej kan godkännas enligt de nu gällande bestämmelserna, anses giltigt skäl för ändring föreligga.

K o m m i t t é n s förslag Släktnamnets funktion som individualiseringsmedel återfinnes väl hos förnamnet, men detta saknar egenskapen att utmärka sambandet mellan olika generationer och personer inom samma släkt eller familj. Man kan därför icke tänka sig automatiska förvärv av förnamn. Förnamnets karaktär av individualiseringsmedel för individen medför emellertid, att ett barn ej kan antecknas i de offentliga registren utan att samtidigt erhålla ett förnamn. Det är därför lämpligt att förbinda plikten att anmäla barnets födelse med en plikt att anmäla förnamn för barnet. Därmed kan den på anmälan följande anteckningen i kyrkobok göras konstituerande för förvärvet. Vill man tillåta att barnet sedermera förvärvar ytterligare förnamn, bör detta förvärv anknytas till det faktum, vartill det ursprungliga förvärvet är knutet — anteckningen i kyrkobok. Eftersom förnamnet bör kunna väljas fritt bland de ord — redan existerande eller av namngivaren uppfunna — som äro språkligt godtagbara såsom förnamn, måste namnförvärvet föregås av en namngivning eller ett

219 antagande av namn. Det vanligaste är att föräldrarna i samband med barnets födelse välja ett eller flera förnamn, som därefter anmälas för anteckning i kyrkobok eller för namngivning i samband med dop. Det framstår som självklart, att man skall behålla dessa slag av förnamnsgivning. För närvarande gäller att om förnamn anmälts för ett barn, ytterligare förn a m n kan tilläggas endast i samband med dop. Detta innebär, att föräldrar, som tillhöra annat trossamfund än svenska kyrkan eller icke alls tillhöra trossamfund, helt äro hänvisade till namngivning i samband med födelseanmälan. Visserligen har förnamnsgivningen sedan gammalt av religiösa skäl förknippats med dopet, och detta är väl främsta orsaken till särbestämmelsen om dop, men faktiskt verkar bestämmelsen så, att de föräldrar, som önska döpa sitt barn men under den korta tidsfristen för födelseanmälan (sex veckor) ej funnit något lämpligt namn, beredas en särskild förmån att genom tillägg vid dop rätta till ett olämpligt förnamnsval. Denna möjlighet tillkommer ej dem, som ej vilja döpa barnet eller på grund av tillhörighet till annat trossamfund ej ha möjlighet därtill. För att utjämna denna olikhet föreslår kommittén, att alla barn efter födelseanmälan men inom ett år efter födelsen må givas ytterligare förnamn. Dessutom bör — av religiösa skäl — regeln om tillägg av namn vid dop bibehållas; dock att, om en religiös förrättning inom annat trossamfund kan anses ha samma innebörd som dopet inom kristen kyrka, samma rätt att tillägga namn bör tillkomma den, som tillhör sådant samfund. Denna rätt utövas normalt av föräldrarna; skulle någon vid vuxen ålder inträda i religiöst samfund och därvid önska ytterligare förnamn utövas rätten av honom själv. Slutligen bör liksom nu en allmän möjlighet finnas att under vissa förutsättningar erhålla ändring i förnamnsförhållandena. För de olika förvärvssätten har kommittén valt en terminologi, som torde överensstämma med nu gängse språkbruk. Då föräldrar eller annan vårdnadshavare välja n a m n för en minderårig vare sig i samband med dop eller eljest brukas uttrycket att barnet gives förnamn. Då vuxen i samband med dop väljer förnamn begagnas termen antager. Jämväl i de fall då ansökan göres hos namnmyndigheten om förnamn har kommittén valt samma term som beträffande släktnamn; en person må efter ansökan erhålla förnamn. Det är i detta fall liksom i det föregående att märka, att förvärvet ej sker förrän anteckning ägt r u m i kyrkobok.

25 §. I denna stadgas, att förnamn förvärvas genom att namnet antecknas i kyrkobok. Anteckning må ej ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i den ordning som i 26 eller 27 § stadgas. Det fastslås alltså, att själva förvärvet av förnamn är knutet till anteckningen i kyrkobok. De föregående åtgärderna — givande, antagande och erhållande av förnamn —

220 ha såtillvida rättslig betydelse som kyrkobokföraren med i 28 § angivet undantag är bunden av namnförslaget.

26 §. Denna paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna, huru det förnamn, ett barn skall förvärva, bestämmes. I första stycket behandlas sättet för givande av förnamn, som kommer i fråga för alla nyfödda, under det att andra stycket reglerar de specialfall, som anknyta till den religiöst utformade förnamnsgivningen. Första stycket Huvudregeln, att barnet inom tiden för anmälan om dess födelse skall givas förnamn, kvarstår från nu gällande rätt. Fristen för anmälan av barnets namn är nu sex veckor efter födelsen, vilket ofta torde vara knappt tilltaget. Kommittén vill därför som ovan sagts för alla öppna möjlighet att inom en rikligare tilltagen tidsfrist tillägga det eller de förnamn, som föräldrarna eller andra vårdnadshavare efter mera moget övervägande finna lämpligt för barnet. Enligt ordalydelsen av förevarande bestämmelse skall barnet givas detta senare namn inom ett år. För att den för förnamnsförvärvet konstituerande anteckningen i kyrkobok icke skall kunna fördröjas genom att anmälan göres vida senare, har kommittén i 29 § andra stycket föreskrivit, att anmälan om sådant förnamn skall göras inom ettårsfristen. Andra stycket Eftersom det av religiösa skäl föreligger ett behov att till dopceremonin anknyta en förnamnsgivning, har kommittén upptagit en regel därom. Emellertid vill kommittén ej utforma denna så snävt som skett i folkbokföringsförordningen, vilken godtager endast sådan förnamnsgivning vid dop inom svenska kyrkan. Det synes uppenbart, att även annat kristet samfunds ritual härutinnan bör tillgodoses. I överensstämmelse med religionsfrihetens bud har kommittén emellertid tagit ytterligare ett steg; i varje fall då en religiös akt av hävd är förknippad med förnamnsgivning bör denna förnamnsgivning godtagas. Det är icke möjligt för kommittén att angiva då detta är fallet, men det torde exempelvis kunna antagas, att den föreslagna regeln kan få betydelse för mosaiska trosbekännare i de fall, då omskärelsen respektive moderns första återkomst till synagogan försenats och inträffar efter anmälan om barnets födelse. Regeln om förnamnsgivning vid religiös förrättning har begränsats till att avse fall då barnet ej fyllt 18 år. Detta står i överensstämmelse med principen att den som fyllt 18 år icke av andra skall kunna påtvingas en

221 ändring av sitt namn. Emellertid kan behovet att förvärva förnamn vid dop eller motsvarande förrättning föreligga även för den som vid vuxen ålder inträder i ett religiöst samfund. Kommittén har i anledning härav infört den nyheten, att en vuxen person skall kunna antaga förnamn i samband med dop eller motsvarande förrättning. 27 §. I denna paragraf behandlas de möjligheter till extraordinära namnförvärv, som kommittén anser böra finnas. I första stycket regleras möjligheten att erhålla tillägg till förnamn, medan i andra stycket regieras möjligheten att byta ut redan förvärvat förnamn mot annat sådant. Första stycket Såsom ovan framhållits är nuvarande av riksbyrån för folkbokföringen tilllämpade praxis angående ändring av förnamn synnerligen restriktiv. Föreliggande förslag innebär såvitt gäller tillägg till tidigare förvärvade förnamn en uppmjukning, i det att endast särskilda, ej synnerliga skäl för namntillägg behöva åberopas. Det vanligaste fallet är, att de tidigare förvärvade namnen äro på något sätt besvärande utan att dock vara av sådan karaktär att de böra bytas bort. Vidare händer det att personer i sin umgängeskrets kallas vid annat förnamn än det de rätteligen ha; härvid åsyftas ej smeknamnsformer av det rätta namnet utan helt andra förnamn, som föranletts antingen av att de rätta namnen äro mindre vanliga eller på gränsen till olämpliga eller också av helt irrationella faktorer. I sådana fall kan det ofta vara rimligt att vederbörande får förvärva det namn, varunder han verkligen är känd. Stundom kan man visa ett speciellt intresse av att få bära just det sökta namnet. Ett sådant fall utgör pseudonym. Enligt 15 § får den som gjort sig känd under konstnärsnamn rätt att, om särskilda skäl äro, förvärva detta namn såsom släktnamn. Ett konstnärsnamn består emellertid ofta av både förnamn och »efternamn» (Arvid Brenner, Maria Wine, Kerstin Hed), och vederbörande saknar intresse av att blott förvärva endera som namn. Har ett övervägande beträffande släktnamnet lett till att särskilda skäl till byte av detta namn föreligger, torde detta utan vidare i sin tur föranleda att det i konstnärsnamnet ingående förnamnet bör få tilläggas till övriga förnamn. I regel torde hela namnkomplexet vara uppe till en enda bedömning, varvid det även i fråga om förnamnen kan bli tal om namnbyte. Andra stycket Här föreslås, att utbyte av förnamn skall få ske endast om synnerliga skäl äro. Denna bestämmelse motsvarar nu gällande regier. Även om regeln i vissa fall — såsom i fråga om byte till konstnärsnamn — kan framstå så-

222 som väl restriktiv, finner kommittén ej skäl att frångå nuvarande princip. Man bör betänka att om bäraren har flera förnamn, är han ej pliktig att använda mer än ett av dessa annat än i vissa undantagsfall. Föreligger hos en person önskan att förvärva visst förnamn, ger därför första stycket honom tillräckliga möjligheter. Något praktiskt behov av namnbyte för att erhålla ett visst nytt namn har han således e j ; det enda behov som här bör tillfredsställas skall grundas på en önskan att bli befriad från ett redan förvärvat namn. 28 §. Denna paragraf innehåller de formella krav, som skola ställas på ett förnamn för att detta skall kunna godkännas. Gällande rätt Folkbokföringsförordningen 17 § innehåller förbud mot att i kyrkobok införa förnamn, som uppenbarligen kan »väcka anstöt eller åtlöje». Motsvarande förbud mot godkännande av namn vid dop inom svenska kyrkan finnes upptaget i lag den 20 december 1946 om tillägg till kap. 3 kyrkolagen. Med hänsyn till svenska kyrkans karaktär av statskyrka har det undantaget från bestämmelsen i 17 § gjorts, att om namnet godkänts vid dop inom svenska kyrkan pastor icke kan vägra att införa detsamma i kyrkobok. Kommitténs förslag Första stycket Liksom i fråga om släktnamn avstår kommittén från varje försök att definiera begreppet förnamn. Såsom sådana måste först och främst godtagas namn som av ålder använts såsom förnamn. Emellertid är det givet, att man icke bör binda förnamnsskicket vid nuvarande förnamn. Det ärvda förnamnsförrådet innehåller jämte de gamla nordiska namnen en mycket rik namnskatt, som speglar kulturförbindelserna under olika skeden av vår historia, och det är att vänta, att den i framtiden kommer att berikas efter samma linjer. Det kan emellertid anses vara ett allmänt kulturellt och språkligt intresse, att kontinuiteten i namntraditionen bevaras; de i bruk varande namn, som äro väl ägnade som förnamn, böra hållas levande, och äldre källor rymma åtskilligt värdefullt namnstoff, inhemskt och lånat, som gått ur bruk men kan förtjäna att återupplivas — över huvud är det önskvärt, att namnskicket utvecklas i anslutning till de i språket givna mönstren. Detta bör emellertid i första hand främjas genom upplysning och sakkunnig rådgivning, t. ex. genom auktoritativa namnlistor 1 och kan givetvis icke bli föremål för lagstiftning. Valet av förnamn är en så personlig 1 En förteckning över svenska dopnamn håller på a t t utarbetas genom Nämnden för svensk språkvård.

223 angelägenhet, att namngivaren bör medges en mycket vid ram för valfrihet, och det torde knappast vara möjligt eller ens önskvärt att i positiv form föreskriva namnets språkliga beskaffenhet. Kommittén har därför inskränkt sig till att uppställa regier för huru sådant namn ej får vara. Såsom förnamn får ej godkännas namn, som kan väcka anstöt, som kan leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat som förnamn. I princip upptager kommittén alltså gällande bestämmelser om förnamnets form. Den nya regeln har emellertid delvis anpassats till motsvarande regel för släktnamn (11 § andra stycket). Med namn som eljest icke är ägnat som förnamn åsyftas framför allt namn av påtaglig släktnamnskaraktär. Härigenom har kommittén infört en nyhet, i det att det ibland förekommande skicket att tillägga barn moders släktnamn såsom förnamn måste upphöra. I och för sig är det olämpligt, att man icke kan avgöra, om ett namn är förnamn eller släktnamn. Nuvarande sed torde i vissa fall sammanhänga med en önskan att giva barnet en anknytning till moderns mer kända släktnamn i syfte att barnet småningom skall kunna erhålla detta som sitt eget släktnamn. Enligt kommitténs förslag kan detta behov tillgodoses genom att barnet antager moderns släktnamn. Något starkare intresse av att få moderns släktnamn godtaget såsom förnamn finnes därför icke längre för barnet. Inom vissa släkter är det gammal sed att döpa barn till, jämte förnamn i egentlig mening, patronymikon bildat till faders förnamn. Ibland synes man därmed tillgodose ett praktiskt syfte; detta gäller framförallt inom vittutgrenade släkter och i fall då inom en släkt de förnamn, med vilka medlemmarna kallas, väljas inom ett sedan gammalt begränsat namnförråd. I andra fall bygger man vidare på en tradition, som man anser vara en tillgång för släkten. Det synes kommittén som om man icke bör hindra att denna sed fortlever. Utöver släktnamnen äro givetvis alla ord som av annan anledning icke äro ägnade som förnamn uteslutna genom den föreslagna formuleringen. Härvid får man särskilt tänka sig ord, som ej kunna sägas vara direkt stötande eller eljest besvärande för bäraren men som dock ligga sådana ordtyper så nära att de lämpligen böra underkännas. Vid bedömningen av denna fråga kan ock ibland ifrågasättas, om ett namn är ägnat såsom förn a m n för det barn som avses, såsom då föräldrar önska giva en flicka ett gossnamn. I sådana fall kan kyrkobokföraren väl oftast hävda att namnet måste antagas leda till obehag för bäraren, men denna synpunkt får större kraft om han samtidigt kan påvisa, att ett gossnamn ej är ägnat såsom förn a m n på en flicka. Andra stycket Med hänsyn till att svenska kyrkan är statskyrka och dess präster sålunda vid dop handla i egenskap av statstjänstemän bibehåller kommittén regeln,

224 att den prövning av förnamnets form, som sker i samband med dop inom svenska kyrkan, ej kan överprövas då namnet antecknas i kyrkobok. En förutsättning för denna regel är att dopprästen har att följa samma regier som den kyrkobokförande prästen. Normerande för dopprästen är i rituellt hänseende 1946 års tillägg till kyrkolagen, vilket tillägg har kyrkolags natur och endast kan ändras i den ordning som § 87 2:o RF stadgar. Dopprästen torde dock såsom utövare av ett statskyrkoämbete vara underkastad även namnlagens bestämmelser, såvida dessa icke strida mot en bestämmelse av kyrkolags natur. Det synes därför icke erforderligt att ändra berörda tillägg i kyrkolagen, ehuru detta till ordalydelsen icke överensstämmer med avfattningen av första stycket i förevarande lagrum, vilket senare får anses innehålla en komplettering och utfyllnad av föreskriften i berörda kyrkolagstillägg.

IV. Om förfarandet

i mål och ärenden enligt denna

lag

För närvarande finnas regierna om förfarandet i mål och ärenden, som röra släktnamn eller förnamn, upptagna på skilda ställen i lagstiftningen. Sålunda innehåller SIF föreskrifter om förfarandet vid ansökan om erhållande av namn hos namnmyndigheten ävensom vissa regier om antagande av släktnamn. 5 : 3 FB och 1 0 : 8 GB innehålla processuella bestämmelser. Bestämmelserna om förfarandet i ärenden angående förnamn återfinnas i folkbokföringsförordningen, vilken därjämte innehåller regler om de åtgärder, som erfordras för att få namn — förnamn eller släktnamn — antecknat i kyrkobok, samt om fullföljd mot pastors beslut i namnfrågor. I förslaget ha samtliga bestämmelser i nu förevarande hänseende sammanförts. De frågor som sålunda komma att behandlas avse bestämmelser om tid och sätt för ansökan och anmälan och om behörighet att verkställa sådan, ävensom regler om den myndighet hos vilken åtgärd skall påkallas och om fullföljd av talan. Slutligen givas regler om forum och fatalietid för tvist angående namn.

29 §. Denna § innehåller bestämmelser om tid och sätt för anmälan om namn. Gällande rätt Regler om var anmälan om släktnamn eller förnamn skall göras saknas. Emellertid framgår av de allmänna bestämmelserna ( § 7 SIF samt 15 och

225 16 §§ folkbokföringsförordningen), att anmälan skall ske till pastor i den församling där den av anmälan berörde är eller skall vara kyrkobokförd. Beträffande den tid inom vilken anmälan skall ske finnas blott regler för två fall, nämligen dels rörande anmälan av ett utav namnmyndigheten godkänt n a m n ( § 6 SIF) och dels beträffande förnamn (16 § folkbokföringsförordningen). I fråga om förnamn, som namnmyndigheten godkänt, sker underrättelse direkt till kyrkobokföraren. Kommitténs förslag Första stycket I detta stycke föreskrives, att anmälan om antagande av släktnamn eller därom att förnamn givits eller antagits skall ske hos pastor i den församling, där den, som avses med anmälan, är eller skall vara kyrkoskriven. Bestämmelsen överensstämmer i huvudsak med vad nu gäller. Andra stycket Såsom tidigare sagts 1 bör förnamn som inom ett år efter ett barns födelse gives barnet utöver det eller de namn, som barnet erhållit vid första anmälan eller vid dop, komma till myndigheternas kännedom snarast. Namnet är icke lagligen förvärvat, förrän det antecknats i kyrkobok, varför man måste så mycket som möjligt minska tiden mellan namngivningen och det slutliga förvärvet. Av dessa skäl har kommittén föreslagit, att anmälan skall ske under det år, inom vilket namngivningen må ske. Detta leder väl praktiskt till en viss minskning av ettårsfristen enligt 26 §, men detta synes vara att föredraga framför en regel om särskild frist för anmälan till anteckning i kyrkobok. Tredje stycket Kommittén har funnit det ur praktisk synpunkt önskvärt att det i lagtexten uttryckligen utsäges och ej endast såsom nu tyst förutsattes att anteckning i kyrkobok efter anmälan om namn grundas på ett pastors beslut ävensom att detta beslut skall fattas så snart ske kan. Oftast kominer det väl såsom nu att ske så, att pastor omedelbart i anslutning till anmälan verkställer anteckningen. Emellertid kan det inträffa att pastor ställes inför svårbedömda frågor, särskilt om rätt till släktnamn. Det bör då vara honom obetaget att för frågans övervägande uppskjuta beslutet om anteckning. Sker detta skall han så snart ske k a n meddela vederbörande det beslut han fattat. 2 1 2

S. 220. Se vidare 10 § namnkungörelsen.

15—;907382

226 30 §. Föreliggande paragraf innehåller föreskrifter om den förklaring, som h u s t r u må avgiva att hon ämnar behålla sitt tidigare släktnamn. Kommittén har begränsat möjligheten härtill till tiden mellan sökande av lysning och själva vigselakten. Den här uppdragna tidigare gränsen motiveras av, att h u s t r u n bör få avgiva sådan förklaring endast i anledning av ett omedelbart förestående äktenskap. Den senare gränsen finnes angiven i huvudregeln i 6 §, att hustru genom vigsel förvärvar mannens namn, därest hon icke dessförinnan avgivit förklaringen. Därmed är sagt att sedan vigselförrättaren förklarat nupturienterna vara man och hustru, hon ej längre kan avgiva sådan förklaring. Särskilda föreskrifter inför vem förklaringen skall avgivas har ej ansetts erforderliga. Det torde vara självklart att hustrus förklaring före vigseln skall avgivas hos pastor i den församling, där lysningen skall sökas, samt att den i samband med vigseln kan avgivas inför vigselförrättaren. 1 31 §. Denna paragraf innehåller en erinran att ansökan om erhållande av släktnamn skall göras hos en för riket gemensam namnmyndighet. Närmare föreskrifter om vilken myndighet som skall vara namnmyndighet samt om förfarandet givas av Konungen enligt vad som stadgas i 35 §.2 32 §. Föreliggande paragraf innehåller bestämmelser om behörighet att göra anmälan eller ansökan.

Gällande rätt Enligt § 7 första stycket SIF skall anmälan eller ansökan för den som ej uppnått myndig ålder göras av den eller dem, som ha vårdnaden om honom. Har den omyndige fyllt 18 år må anmälan eller ansökan dock ej upptagas med mindre den är biträdd av honom. Hustru må alltid själv göra anmälan att hon under äktenskapet vill bära dubbelnamn eller att hon efter äktenskapsskillnad återtager sitt släktnamn som ogift.

Kommitténs förslag Kommittén har för namnförhållanden föreslagit en behörighetsålder av 18 år. Redan nu gäller, att huvudpersons namnförvärv ej automatiskt gäller 1 2

Se vidare 12 § namnkungörelsen. Se vidare 1 § namnkungörelsen.

227 den som fyllt 18 år, t. ex. då fader efter ansökan erhåller nytt släktnamn. Legitimation har ej verkan å 18-åringens släktnamn med mindre han själv så bestämmer. Detta betyder att han gives självständig rätt att avgöra sin namnfråga. I övriga fall fattas i princip för barn under 21 år beslut i namnfrågor av vårdnadshavaren som dock måste inhämta barnets samtycke till namnändring om barnet är 18 år. Dessa bestämmelser synas i vissa avseenden mindre lämpliga. Visserligen har barnets eget samtycke stor betydelse i fråga om namnändring i åldern 18—21 år, men hans positiva vilja till sådant byte kan för närvarande ej ensam bli avgörande utom i legitimationsfallet. Enligt kommitténs uppfattning måste man finna en åldersgräns, vid vilken man, samtidigt som man gör barnet i namnhänseende oberoende av föräldrar eller andra vårdnadshavare, tillerkänner det full självbestämmanderätt. Flera skäl tala då för en 18-årsgräns. Redan nu utesluter namnlagstiftningen bipersonsverkan av namnbyte vid denna ålder. Enligt 6: 4 FB gives barnet vid fyllda 18 år rättighet att själv taga tjänst eller annat arbete. Kvinna må vid fyllda 18 år ingå äktenskap utan att ansöka om offentligt tillstånd. Vidare kan nämnas att religionsfrihetslagen uppställer 18 år som åldersgräns för självständigt ställningstagande till frågan om medlemskap av svenska kyrkan. För den som ej fyllt 18 år skall ansökan eller anmälan göras av vårdnadshavaren. Tillkommer vårdnaden mer än en skola de gemensamt ansöka eller anmäla för barnets räkning. Detta har kommittén velat utmärka genom att i bestämd form angiva vem som äger vidtaga åtgärden. 33 §. Denna § behandlar frågor om besvär över beslut i namnärenden ävensom — i visst fall — om återkallelse av sådant beslut. 1 mom. reglerar besvär över pastors beslut rörande anteckning i kyrkobok medan 2 mom. innehåller regler för fullföljd mot namnmyndighetens beslut. I 3 mom. behandlas återkallelsefrågan.

1 mom. Gällande rätt Enligt 65 § tredje stycket folkbokföringsförordningen skall talan mot pastors beslut i frågor om anteckning i kyrkobok av släktnamn eller förn a m n föras genom besvär hos domkapitlet. Den som är missnöjd med domkapitlets beslut, äger enligt 73 § samma förordning föra talan hos Kungl. Maj:t i ecklesiastikdepartementet. Enligt 2 § 15 :o regeringsrättslagen tillhöra dessa besvär regeringsrättens upptagande och avgörande. Talan som nu sagts kan fullföljas av envar, vars rätt beröres av beslutet.

228 Kommitténs förslag I detta moment stadgas, att envar vars rätt därav beröres må söka ändring i pastors beslut genom besvär hos namnmyndigheten. Pastors bokföringsåtgärd i namnfrågor skall enligt 29 § tredje stycket föregås av ett beslut. Detta kan vara positivt och resultera i att den begärda åtgärden verkställes eller negativt och resultera i ett avslag. Då åtgärd verkställes, kan i släktnamnsfrågor den, som anser sig ha namnrätt till samma släktnamn, beröras därav; givetvis kan även den, som sökt åtgärden, på det sättet beröras, att åtgärden enligt hans mening verkställes på ett felaktigt sätt. Ett beslut innefattande avslag berör regelmässigt endast den, som påkallat åtgärd. Vidare har man att räkna med beslut, som tillkomma ex officio, såsom pastors beslut att anteckna ett nyfött barn med visst släkt* namn. Då det gäller beslut om anteckning av förnamn, torde endast den som påkallar åtgärden (eller för vars räkning den sker) kunna beröras av densamma. Sedan kommittén reglerat namnmyndighetens verksamhetsområde, kommer denna att representera en samlad administrativ erfarenhet på namnrättens område, såväl i rättsligt som språkligt avseende. Det synes därför rimligt, att man låter fullföljd mot kyrkobokförares åtgärder och beslut i namnfrågor ske till denna myndighet. Enligt kommitténs förslag äro namnfrågorna ej alltid att anse som i första hand kyrkobokföringsfrågor. Avgörande för anteckning i kyrkobok är mången gång, hur man skall ställa sig till rätten att förvärva och att behålla eller ock skyldighet att ej längre bära släktnamn. Härtill kommer att man genom besvärsärendenas överförande till namnmyndigheten underlättar en enhetlig bedömning och främjar uppkomsten av en fast praxis. Det kan därför ej råda tvekan om lämpligheten att talan mot pastors beslut skall föras hos namnmyndigheten. Besvärstiden har bestämts till tre veckor, varigenom förslaget anslutes till lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande myndighets beslut, vilken är ett resultat av strävandena att förenhetliga de administrativa besvärstiderna. 1 Utgångspunkt för beräkning av tiden är klagandens delfående av beslutet. Då det gäller positiva beslut, torde den som söker åtgärd i regel få omedelbart besked om att anteckning kommer att verkställas. Sker ej detta bör pastor vara skyldig att skriftligen meddela beslutet, så snart han fattar sådant. Avslagsbeslut skola givetvis alltid meddelas sökande. 2 Utgångspunkten för tredje mans besvär är svårare att närmare fixera. Det får, såsom även annars är fallet i fråga om administrativa besvär, bli motpartens sak att styrka, att klaganden fått kännedom 1 2

SOU 1953:30 s. 28 ff; jfr SOU 1955:19. Se härom 10 § namnkungörelsen.

229 om beslutet — besvärstiden bör principiellt löpa från denna tidpunkt — å sidan tid, att hans rätt till fullföljd är försutten. Besvären skola ingivas till namnmyndigheten. Vid tillämpning av regeln att de skola vara dit inkomna inom tre veckor, gälla allmänna bestämmelser för beräkning av lagstadgad tid.

2 mom. I detta moment behandlas frågan om fullföljd beslut.

mot namnmyndighetens

Den svenska rättsutvecklingen Från början handlades ansökningsfrågorna hos länsstyrelserna och överståthållarämbetet, varvid fullföljd kunde ske hos Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet. Vid inrättandet av regeringsrätten 1909 kommo namnfrågorna att i sista instans handläggas av denna. Genom en ändring i SIF kunde KB från och med den 1 januari 1920 endast avslå ansökning — genast eller efter kungörelse — under det att ansökning, som ansågs böra upptagas, skulle översändas till Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet för avgörande. Fullföljd mot KB:s beslut kunde därefter ifrågakomma endast från sökandens sida och endast i händelse KB avslog ansökningen. Från och med den 1 januari 1923 upphörde kungörelseförfarandet varefter fullföljd till regeringsrätten kunde förekomma endast beträffande ansökningar, vilka KB omedelbart avslagit. Genom ändring i regeringsrättslagen upphörde regeringsrättens befattning med namnmålen från och med den 1 juli 1928; som uppgiften såsom central namnmyndighet 1923 överflyttats från ecklesiastikdepartementet till justitiedepartementet, blev det nu sistnämnda departement som fick omhändertaga jämväl de fullföljda ärendena. År 1932 övertog Kungl. Maj:t helt och hållet behandlingen av namnärenden. Ehtlru uppgiften som central namnmyndighet 1946 överflyttades till statistiska centralbyrån, har rätt till fullföljd ej på nytt införts. SIF innehåller tvärtom ett uttryckligt förbud mot att överklaga centralbyråns beslut i ärende om godkännande av släktnamn. Enligt »Regler till födelse- och dopboken» i 1894 års, 1910 års och 1915 års kyrkobokföringsförordningar fick dopnamn ej ändras och tillägg till anmält förnamn ej ske i vidare mån, än att därefter givet dopnamn fick införas i boken. Genom KK den 16 oktober 1942 skapades en möjlighet att hos statistiska centralbyrån på ansökan erhålla ändring av förnamn; talan mot centralbyråns beslut i sådant ärende skulle föras hos Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet. Denna kungörelse upphävdes genom KK den 28 juni 1946; genom ändring i SIF och en bestämmelse i folkbokföringsförordningen av samma dag blev centralbyrån såsom riksbyrå för

230 folkbokföringen dels namnmyndighet dels behörig att om synnerliga skäl anföres ändra förnamn. I detta sammanhang erinras om de tidigare anförda bestämmelserna i 65 och 73 §§ folkbokföringsförordningen, den senare jämförd med 2 § 15:o regeringsrättslagen, av vilka bestämmelser framgår att lagligheten av en i kyrkobok gjord anteckning i namnärende i sista instans prövas av regeringsrätten.

Kommitténs förslag Om kommitténs förslag vinner beaktande, torde man ej längre k u n n a nöja sig med att låta namnfrågan administrativt i sista instans avgöras av namnmyndigheten. Såväl de av namnmyndigheten i första instans upptagna ansökningsärendena som de ärenden, vilka k u n n a från kyrkobokförarna dit fullföljas, innehålla rättsliga moment av den art och den betydelse, särskilt för den enskilde, att det icke skulle överensstämma med allmänt utbredd rättsuppfattning att utesluta den missnöjde från klagorätt. Detta framträder särskilt därutinnan att kommittén anser att man genom lagstiftningen bör för den enskilde skapa en subjektiv rätt till visst namn men även en subjektiv, vid vissa i lag angivna förutsättningar knuten rätt till namnbyte. Härigenom förändrar namnmyndighetens behandling av namnärende karaktär och blir av mindre skönsmässig och mer domstolsmässig art. Därmed gör sig behovet av en domstolsmässig -— låt vara administrativ sådan — överprövning gällande med särskild styrka. Kommittén föreslår därför, att namnmyndighetens beslut skall kunna överklagas hos Kungl. Maj:t samt att dit fullföljda mål angående namn skola upptagas och handläggas av regeringsrätten. 1 Kommittén föreslår att ej blott sökande utan även den, som anser sin rätt till namn eller annat kännetecken kränkt genom namnmyndighetens beslut, skall äga föra talan mot detta. Sådan besvärsrätt förekom som ovan sagts under åren 1909—1919. De erfarenheter som då vunnos kunna av flera skäl ej nu utnyttjas vid en bedömning av, i vilken omfattning namnärenden k u n n a komma att fullföljas. Tillkomsten av det centrala släktnamnsregistret har avsevärt minskat risken, att namnmyndigheten skall förbise möjligheterna till förväxling mellan ett sökt och ett redan existerande namn. Kommittén föreslår därtill att namnmyndigheten, innan ärende avgöres, skall föranstalta om en kontroll mot varumärkesregistret och vissa centralt förda register över firmor. Det är därför antagligt, att det årliga antalet av andra än sökande fullföljda namnärenden skall bliva förhållan1 I ett den 15 april 1959 avgivet betänkande angående kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959:4) har f. d. justitierådet Seve Ekberg föreslagit, a t t kyrkobokföringsmålen skola kvarbliva under regeringsrättens kompetens. Beträffande kommitténs förslag, a t t regeringsrätten SKall handlägga namnmålen, se vidare nedan s. 244 f.

231 devis obetydligt om kommitténs förslag antages. Med hänsyn till den belastning som namnmålen kunna, komma att utgöra för regeringsrätten, synes det dock angeläget att redan nu undersöka, om möjlighet föreligger att på förhand begränsa antalet besvärsmål. I direktiven för kommittén har ifrågasatts införandet av ett uppbudsförfarande i namnärenden. Vid ett dylikt förfarande skola ansökningar om släktnamn kungöras viss tid före avgörandet för att den vars rätt kan vara berörd skall kunna framställa invändningar medan ärendet alltjämt är under myndighetens prövning. På detta sätt kan namnmyndigheten genom invändning från annan få taga ställning till problem, vilka annars först skulle ha aktualiserats i samband med ett överklagande. Ett sådant resultat av uppbudsförfarandet skulle vara ägnat att minska antalet besvärsmål. I betraktande av namnmyndighetens möjligheter att konstatera om med det sökta namnet lätt förväxlingsbart namn eller annat kännetecken förekommer, torde dock minskningen av besvärsmålen bli ringa. Med hänsyn härtill och till den med uppbördsförfarandet förenade tidsutdräkten, finner kommittén sig icke kunna förorda ett sådant system. I ärende som dragits under namnmyndighetens prövning skall beslut meddelas klaganden och hans vederpart. 1 Delgivningen bildar i dessa fall utgångspunkt för besvärstiden. I ansökningsärenden skall sökanden underrättas om beslutet och vid bifall till ansökan om släktnamn skall dessutom utfärdas kungörelse om namnet. 2 Innebär beslutet avslag å ansökan, räknas fullföljdstiden från dagen för underrättelsens delgivande med sökanden. Vid talan mot beslut, varigenom namnmyndigheten bifallit ansökan om släktnamn, skall fullföljdstiden räknas från det klaganden fått del av beslutet eller detta kungjorts. Eftersom kungörelsen anses innefatta ett offentligt delgivande, kan enskild part som efter kungörandet erhåller personlig delgivning dock ej räkna sig till godo längre fullföljdstid än den som bestämmes med utgångspunkt från kungörelsedagen. Besvären skola ingivas till namnmyndigheten. Innan ärendet därifrån överlämnas till regeringsrätten, bör myndigheten verkställa den ytterligare utredning som ärendet kan påkalla. 3 mom. Redan nu gäller möjligen att namnmyndigheten äger återkalla ett beslut, därest den som har påkallat beslutet begär detta. Detta har särskild betydelse, då det gäller beslut om förnamn — vilka ex officio antecknas i kyrkobok — och då det gäller nya släktnamn, vilka i samband med godkännandet blockeras i namnförteckningen. I och med att släktnamn ex officio skola antecknas i kyrkobok, får återkallelseinstitutet ökad aktualitet. Visserligen saknas i svensk rätt uttryck1 2

Se 11 § namnkungörelsen. Se 4 § namnkungörelsen.

232 liga bestämmelser, som generellt reglera denna fråga, men inom doktrinen är den behandlad. 1 Det synes kommittén som det vore påkallat att i namnrättslagstiftningen upptaga institutet. För närvarande kan en sökande — eftersom erhållet namn först med dess antecknande i kyrkobok blir definitivt — sedan släktnamn för honom godkänts pröva sig fram. Han kan ångra sig och underlåta att anmäla namnet. Det synes kommittén rimligt att han, då denna möjlighet fråntages honom, beredes en kortare tidrymd, inom vilken han kan ånyo överväga frågan. Det kan också tänkas att sökanden, om beslutet överklagas av annan, finner det med sin fördel förenligt att hemställa om beslutets återkallande. Med anledning härav har kommittén föreslagit, att namnmyndigheten skall erhålla befogenhet att inom besvärstiden återkalla ett beslut innefattande bifall till ansökan om släktnamn eller förnamn. Förutsättning för återkallelse är att det rör sig om ett ansökningsärende; ärende som besvärsvägen dragits under namnmyndighetens prövning är av annan karaktär och beslut i detta bör ej kunna återkallas. Därtill skall framställning göras av sökanden, innan besvärstiden löpt till ända. 34 §. Denna § innehåller bestämmelser om forum för rättegång i mål angående namn samt om behörighet att föra talan i sådant mål. Hittills har funnits särskilt forum för tvist angående släktnamn endast i de fall, då frågan om förlust av släktnamn är civilrättsligt reglerad. Sålunda stadgas i 1 0 : 8 GB, att mannen kan vinna förbud för hustrun att vidare bära hans namn om han »i målet om återgång det äskar». Vidare synes det framgå av ordalydelsen av 5 : 3 sista stycket FB, att frågan om adoptivföräldrars släktnamn skall avgöras i ärendet om hävande av adoptivförhållande. Några ytterligare fall äro ej speciellt reglerade i lag; i de fall då automatisk förlust förutsattes inträda, såsom vid talan om äktenskaplig börd, kan namnfrågan tydligen ej bli föremål för särskild tvist och forumregel behövs därför ej. Tvist angående bättre rätt till namn slutligen instämmes till allmänt tvistemålsforum. Enligt föreliggande förslag skall tvist om släktnamn instämmas till den domstol, där den, mot vilken talan föres, skall svara i tvistemål i allmänhet enligt vad i rättegångsbalken stadgas. Detta innebär en hänvisning till 10: 1 RB. Emellertid har kommittén funnit det angeläget att tillåta, att vissa namntvister upptagas såsom särskilt yrkande — eller t. o. m. förutsattes avgjorda utan särskilt på namnfrågan riktat yrkande — i annan rättegång av familjerättslig karaktär. I 19 och 20 §§ angives att vederbörande »förlorar» namnet, om ej domstolen tillstädj er, att han må behålla det. Av denna lagrummens lydelse framgår, att åtgärd för att förhindra 1

Westerberg s. 165 och 355; beträffande namnbeslut se s. 447.

233 förlust måste vidtagas i samband med avgörandet av statusfrågan. Problemet får därför i framtiden särskilt uppmärksammas av parterna. De statusprocesser, varom det kan bli fråga, äro mål om äktenskaplig börd, om barns egenskap av trolovningsbarn, om återgång i äktenskap eller om äktenskapsskillnad samt ärende om hävande av adoptivförhållande. Kommittén vill också påpeka, att talan med stöd av 22 § bör k u n n a föras i dessa mål under förutsättning, att enligt 14: 7 RB målen kunna förenas. Subsidiärt forum är Stockholms rådhusrätt. Möjligheten att jämlikt 21 och 22 §§ erhålla överprövning i domstolsväg av ett i administrativ ordning meddelat beslut eller utslag bör icke stå öppen obegränsad tid. Visserligen kan domstolen enligt omförmälda lagrum finna att det med hänsyn till svarandens yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest föreligga synnerliga skäl att han må behålla namnet; vid en sådan prövning torde den tid svaranden haft namnet och kärandens passivitet under samma tid kunna få avgörande betydelse. Det synes emellertid kommittén att man genom en preskriptionsregel bör skapa trygghet för den enskildes namnförvärv; sedan en viss tid förflutit efter förvärvet bör detta ej längre kunna underkastas en prövning som, såvitt gäller förvärvarens möjlighet att behålla namnet, är skönsmässig. Med en preskriptionsregel tillgodoser man samtidigt det allmännas krav på namnstabilitet. Preskriptionstiden bör enligt kommitténs mening ej vara längre än fem år och utgångspunkt bör vara den dag beslutet eller utslaget angående förvärvet vunnit laga kraft. Härvidlag är att m ä r k a följande. Talan som avses i 21 § har avseende å den, som efter ansökan erhållit namnet. Talan enligt 22 § avser däremot person, som härlett namnet från annan person; har huvudpersonen erhållit namnet efter ansökan föreligger det sammanhanget mellan 21 och 22 §§, att de sammanbindas av de i 18 § 1 och 3 mom. upptagna bestämmelserna om automatisk verkan för barn, fosterbarn, adoptivbarn och styvbarn av huvudpersons namnförvärv. Kommittén föreslår, att preskriptionsbestämmelserna utformas så att man räknar med endast en utgångspunkt och som sådan väljer tidpunkten, då huvudpersonens förvärv vinner laga kraft. Gäller talan att någon skall vara n a m n förlustig på grund av ändrad status har kommittén däremot ej ansett preskription böra ifrågakomma. Visserligen kan svaranden även i dessa fall ha starkt intresse av att få behålla ett länge buret namn och även stabilitetssynpunkten gör sig gällande. Emellertid hänger kärandens intresse av namnfrågan så intimt samman med statusfrågan, att hans rätt att föra talan i fråga om släktnamnet ej bör begränsas i vidare mån än hans rätt att föra talan i statusfrågan. I dessa fall får därför domstolens möjlighet att vid den materiella prövningen tillgodose svaranden vara tillfyllest. Talan enligt första och andra styckena må föras av den vars rätt därav

234 beröres. I fall som i 21 § 2 mom. avses — namnet har godkänts ehuru det kommer i kollision med känt utdött släktnamn eller med här i riket allmänt känt utländskt släktnamn — kan talan ej föras av enskild sakägare. Då det i 12 § 2. uppställda hindret tillkommit för att tillgodose allmänkulturella intressen och sådant intresse enligt 21 § 2 mom. förutsattes k r ä n k t för att rättegång skall få föras, måste det allmänna bevaka detta intresse. Kommittén har därför föreslagit, att talan i dessa mål skall föras av myndighet som Konungen bestämmer (jfr 51 § förslaget till lag om upphovsm a n n a r ä t t ) , övervakningen av det allmännas intresse i denna fråga torde lämpligen kunna handhavas av en nämnd inom vitterhetsakademien. 35 §. Detta lagrum innehåller en hänvisning till de särskilda tillämpningsföreskrifter som ansetts böra upptagas i namnkungörelsen.

V. Om utlännings rätt till namn Hittills har på namnrättens område i Sverige gällt nationalitetsprincipen, medan man i Danmark och Norge hyllat domicilprincipen. Detta har medfört vissa olägenheter; sålunda har en i Sverige bosatt norrman icke kunnat erhålla namnbyte vare sig genom norska eller genom svenska myndigheter. Kommittén har därför ansett sig böra till behandling upptaga frågan, huruvida nationalitetsprincipen eller domicilprincipen skall tillämpas av svenska myndigheter. Härvid har kommittén haft att taga hänsyn till vad nu gäller inom namnrättens område samtidigt som den haft att beakta styrkan i de skäl som kunna anföras för en övergång till domicilprincipen. Det har tidigare framhållits, i vilken hög grad namnrättsliga frågor haft 1 och i framtiden komma att ha nationell karaktär. Detta framgår särskilt av förslagets bestämmelser om namnets form. Å andra sidan kan anknytningen till vårt land vara sådan att en här bosatt utlänning bör kunna i namnavseende likställas med svensk medborgare. Kommittén har efter ingående överväganden valt att bibehålla nationalitetsprincipen men samtidigt vidtagit vissa uppmjukningar av denna. 36 §. Första stycket Enligt detta stycke jämställas två grupper utländska medborgare med svenska, nämligen utländsk medborgare, som erhållit bosättningstillstånd 1

Enligt RÅ 1924 s. 107 är SIF ej tillämplig å här bosatt utlänning; dock synes invändning av utlänning kunna beaktas, se RÅ 1916 not E 110.

235 i riket, och utländsk kvinna, som efter äktenskap med svensk man tager stadigvarande hemvist här i riket. Bosättningstillstånd må meddelas utlänning som är fast bosatt i riket. 1 Huru denna fråga skall bedömas är ej fastslaget, men man torde i praktiken kunna räkna med att sådant tillstånd lämnas först sedan vederbörande vistats här under två år. Tillståndet medför rätt för utlänning att inresa och utan tidsbegränsning vistas i riket, även om han icke är försedd med pass. Det kan icke sägas, att utlänning, som meddelats bosättningstillstånd, därmed avskurit förbindelsen med sitt gamla hemland och manifesterat en önskan om samhörighet med Sverige. Emellertid utgör kombinationen av bosättningstillstånd och ansökan om släktnamn enligt kommitténs mening ett starkt indicium för, att en beaktansvärd samhörighet med Sverige föreligger. För utländsk kvinna som gifter sig med svensk man gäller, att hon behåller sitt utländska medborgarskap, till dess hon självständigt efter ansökan förvärvar svenskt medborgarskap. Detta beviljas henne inom kortare tid än som eljest gäller vid naturalisation, i regel efter två år; är hon medborgare i nordiskt land förvärvar hon svenskt medborgarskap redan efter ett år. Emellertid synes det önskvärt, att hon får följa de regler, som gälla för gift kvinna, så snart hon efter äktenskap med svensk man här tager stadigvarande hemvist. Beträffande kvinna från nordiskt land bringas därmed namnfrågan till samma lösning som de ekonomiska rättsverkningarna enligt 3 § KF den 31 december 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Den i förslaget genomförda likställdheten med svensk medborgare innebär, att dessa utlänningar förvärva släktnamn enligt de familjerättsliga reglerna i 2—7 §§, att de äga rätt att hos namnmyndigheten ansöka om nytt släktnamn, att de erhålla administrativt skydd för sina namn enligt 12 § första stycket 1. samt att de åtnjuta det materiella namnskydd som 23 § erbjuder och i följd därav kunna föra talan angående intrång i namnrätten. Slutligen äro reglerna om förnamn tillämpliga på sådan person. Andra stycket I förslagets 12 § första stycket 2. ha utländska släktnamn erhållit administrativt skydd såvitt de äro här i landet allmänt kända. Vissa här i riket bosatta utländska medborgare* skola enligt föregående stycke namnmässigt bedömas som om de vore svenska medborgare. Enligt föreliggande stycke äger Konungen traktatmässigt förordna dels att lagen i dess helhet skall gälla för en främmande stats alla här i landet bosatta medborgare och dels att lagens — såväl administrativa som materiella — skyddsbestämmelser skola gälla till förmån för i den främmande staten inhemskt namn. 1

10 § utlänningslagen den 30 april 1954.

236 Kommittén har med lagrummet främst tagit sikte på de länder, vilka genom samarbete med Sverige på lagstiftningens område och på grund av gammal kulturgemenskap kunna tänkas erbjuda namnregler, som någorlunda motsvara de svenska. Danmark och Norge komma av dessa skäl först i fråga för sådan traktat, men även beträffande Finland synas förutsättningar härför finnas. Det är också i dessa länder som med svenska släktnamn lätt förväxlingsbara namn främst kunna tänkas förekomma. Förordnande att namnlagen blir tillämplig å den andra statens här i riket bosatta medborgare innebär principiellt, att dessa i namnhänseende behandlas som svenskar. Sin främsta betydelse får detta vid tillämpning av 10 §; dessa utlänningar erhålla rätt att efter ansökan hos den svenska namnmyndigheten erhålla nytt släktnamn. I sträng konsekvens härmed skulle de därvid erhålla endast släktnamn, som kunna godkännas enligt reglerna i 11 §. Detta vore naturligtvis ofta en opraktisk lösning; i allmänhet får man vid slutande av traktat i de språkliga frågorna träffa särskilda överenskommelser. Enahanda förhållande gäller i fråga om förnamn; här bosatta medborgare i traktatslutande land måste ha rätt att välja ett förnamn ur sitt hemlands förnamnsskatt, även om det enligt svensk uppfattning icke är ägnat som förnamn. Redan enligt förordnande av nu nämnt slag komma här bosatta utlänningar från traktatslutande stat i åtnjutande av de svenska skyddsbestämmelserna. Det administrativa skyddet ger sådan person rätt att överklaga namnmyndighetens beslut. Därtill äger sådan utlänning rätt att med åberopande av 21 eller 23 § föra talan mot svenska medborgare. En förutsättning för talan enligt 21 § torde vara att utlänningen åtnjöt administrativt skydd, då det omtvistade namnet godkändes av namnmyndigheten; en prioritetsrätt till namn kan möjligen icke erhållas förrän namnet är skyddat här i riket. Svårare att lösa är frågan om talan föres enligt 23 §. Om svaranden burit namnet under viss tid utan att komma i konflikt med annans namnrätt och först därefter angripes av en senare inflyttad utlänning, torde man icke kunna generellt säga att brukandet får vika. Troligt är att dessa problem ytterst sällan aktualiseras, men kommittén har velat peka på vissa av de svårigheter, som en traktatmässig utsträckning av lagens tillämpning kan medföra. Vid bedömning av frågan om den här bosatte utländske medborgarens släktnamn är skyddsvärt skall enligt nu berörda lagrum ej tagas hänsyn till om namnet åtnjuter skydd i hans hemland. I princip skall alltså endast med ledning av de svenska synpunkterna bestämmas om namnet är egenartat. Man får emellertid räkna med att namn här i Sverige kunna betraktas som egenartade, ehuru de i vederbörandes hemland tillhöra de vanliga namnen. I en konflikt mellan två här bosatta medborgare från samma främmande land, vilka båda bära sådant namn, torde man jämlikt grunderna för den svenska namnlagens skyddsbestämmelser finna, att namnet

237 icke är egenartat och att därför icke den ene här kan givas privaträttsligt skydd mot den andre. Kravet att det skyddade namnet skall vara inhemskt i den främmande staten innebär endast, att namnet skall tillkomma en medborgare i den staten. Något försök att språkligt klassificera namn såsom inhemska i den ena eller den andra staten kan icke göras.

VI.

Övergångsbestämmelser

Då den nya lagen ej blott ersätter tidigare lagstiftning om förvärv av namn utan också innefattar regler om materiellt namnskydd, beträffande vilket endast viss praxis föreligger, synes det nödvändigt med relativt utförliga övergångsbestämmelser. Förutom de oundgängliga reglerna om lagens ikraftträdande (37 §) och angående upphävande av hittillsvarande lagstiftning (38 §) föreslår kommittén därför speciella regier för fastställande av hittillsvarande namnhavares namnrätt (39 § 1 m o m ) . Därtill måste en sammansmältning av äldre och yngre regier underlättas (39 § 2 mom.) och — med hänsyn till namnplikten — de släktnamnslösas ställning såvitt möjligt regleras (29 § 2 mom. samt 40 §). Slutligen upptages en bestämmelse om skydd för befintlig materiell namnrätt (39 § 3 mom.). 37 §. Kommittén räknar med att lagen skall kunna träda i kraft den 1 januari 1962. Eftersom så vidsträckta områden komma att beröras av lagen, förutsätter kommittén en relativt lång remisstid och även en förhållandevis lång tid för omställning till det nya systemet. I vilken omfattning detta kominer att påverka kyrkobokförarnas och namnmyndighetens arbete torde bäst framgå av namnkungörelsen. 38 §. Genom den nya lagen upphävas — med den begränsning som framgår av 39 § 2 mom. — följande lag- och författningsrum: 5 kap. 15 § GB (angående hustrus förvärv av mannens släktnamn), 10 kap. 8 § GB (angående hustrus förlust av mannens släktnamn vid återgång) och 11 kap. 31 § GB (angående frånskild hustrus rätt att återtaga sitt släktnamn som ogift); 5 kap. 2 och 3 §§ FB, som reglera utomäktenskapligt barns och adoptivbarns förvärv av släktnamn samt adoptivbarns förlust av sådant namn (angående 5: 1 FB se n e d a n ) ; förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn (SIF) samt 17 § folkbokföringsförordningen den 28 j u n i 1946, som innehåller regler om förnamn. Genom den nya lagstift-

238 ningen har även bestämmelserna i 5 kap. 1 § FB blivit ersatta. Med hänsyn till föräldrabalkens grundläggande karaktär och dess uppbyggnad, finner kommittén det emellertid ej lämpligt att låta ett helt kapitel utgå ur balken. Kommittén föreslår därför att 5 : 1 FB kvarstår men gives det innehållet, att däri säges, att frågor om barns och adoptivbarns rätt till n a m n regleras i namnlagen. Vidare erfordras genom särskild lagstiftning ändring av 9 § lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, 2 § 15 :o lagen den 26 maj 1909 om KM:ts regeringsrätt, 16 § folkbokföringsförordningen samt Kungl. kungörelsen den 25 maj 1945 ang. anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok om ändring av fastighetsägares n a m n m. m. Därutöver synas ändringar i gällande lagstiftning icke vara erforderliga. Visserligen innehålla ett flertal författningar såsom 1 § Vml, 10 § firmalagen och 9 § Ikl bestämmelser om »namn» och denna term torde i varje fall i den äldre lagstiftningen åsyfta förnamn och tillnamn. Emellertid är det uppenbart, att termen efter den 1 januari 1902 avser även släktnamn och med hänsyn till den föreliggande utvecklingen torde den numera — oavsett att det i 9 § firmalagen alltjämt talas endast om »tillnamn» — åsyfta främst släktnamn. Den glidning i betydelsen som sålunda ägt rum kommer att fullbordas, då tillnamnen helt ersatts med släktnamn. Det synes därför opåkallat att nu genom särskild lagstiftning ändra ordalydelsen av berörda författningsrum. För att emellertid förhindra att osäkerhet uppkommer föreslår kommittén, att uppräkningen av upphävda författningsrum kompletteras med en generell bestämmelse av innehåll, att genom den nya lagen upphäves vad i lag eller särskild författning finnes som strider mot namnlagen. En sådan bestämmelse fordrar ett komplement, i vilket eventuella hänvisningar till upphävda författningsrum i stället avse namnlagen. 39 §. I denna § upptagas bestämmelser för reglering av övergången från äldre till nya rättsregler. Den grundläggande bestämmelsen finnes i 1 mom. som reglerar äldre namnhavares namnrätt. I 2 mom. regleras förhållandena för dem, vilka vid lagens ikraftträdande sakna släktnamn, samt för gift kvinna, som enligt äldre bestämmelser förvärvat sin mans släktnamn. Från de i dessa moment uppställda reglerna göres i 3 mom. undantag för tillgodoseende av den namnrätt, som kan tillkomma annan. 1 mom. Genom SIF erhöllo alla bärare av äldre släktnamn av »mera egenartad beskaffenhet» administrativt skydd för dessa. Detta innebar icke ett fullständigt skydd för sådana namn, vilket framgår av de ovan refererade målen angående namnen Gyllensvärd, Lindencrona, Bildt, Lagercrantz och

239 Åkerhielm. Med hänsyn till utgången av dessa mål måste det antagas, att någon före 1902 uppkommen å hävd grundad namnrätt i varje fall ej kan göras gällande vid konkurrens med äldre adelsnamn. Vid bedömandet av det administrativa skyddet har statistiska centralbyrån, som redan anförts, 1 tagit viss hänsyn till faktiskt föreliggande bruk av släktnamn. Den som själv eller tillsammans med sin fader (respektive moder) faktiskt använt släktnamn från tiden före den 1 januari 1912 utan att namnet blivit infört i kyrkoböckerna som släktnamn, kan erhålla namnmydighetens godkännande av namnet, även om detta bäres av annan person. Såsom motivering härför har man åberopat, att SlF:s föreskrifter om sättet för antagande av nytt släktnamn först så småningom trängt igenom på landsbygden. 2 Kommittén finner det angeläget att nu slutgiltigt stabilisera namnrätten. Det föreslås därför att den som vid lagens ikraftträdande har släktnamn som är vederbörligen för honom antecknat i kyrkobok därefter skall äga namnrätt till namnet, som om han förvärvat det enligt den nya lagen. Bedömningen av vem som har släktnamn kan endast ske med ledning av kyrkobokföringen. Det kan, såsom tidigare antytts, 3 ibland vara svårt att avgöra, om ett namn står antecknat såsom släktnamn eller blott såsom tillnamn. Med hänsyn till vad nedan säges får denna fråga framdeles mindre betydelse, men under övergångsperioden torde man få lösa den på sätt, som för närvarande rekommenderas av riksbyrån för folkbokföringen: antecknat namn, som icke har karaktär av patronymikon eller gårdsnamn, anses som släktnamn; antecknat patronymikon eller gårdsn a m n som varit i kyrkobok antecknat för två generationer i följd får presumeras vara den senare generationens släktnamn. Att namnet tillkommer någon, som om han förvärvat det enligt namnlagen, innebär först och främst, att han äger administrativt skydd enligt 12 § och materiellt skydd enligt 23 § samt med stöd av dessa §§ kan överklaga namnmyndighetens beslut eller ock föra talan vid domstol. Vidare äger han behålla namnet i d e n . utsträckning som det tillätes enligt lagen, varvid man särskilt må observera domstols möjlighet att låta en person behålla namnet enligt 19—22 §§. Å andra sidan är h a n med detta stadgande underkastad den generella namnplikten samt de nya reglerna om förlust av släktnamn. 2 mom. Detta moment reglerar rätten att under en övergångsperiod efter anmälan antaga släktnamn. 1 2 3

S. 179 f. Se Svensk namnbok 1954 s. 14. Se ovan s. 80 ff.

240 Första stycket Enligt första punkten i föreliggande stycke berättigas den som saknar släktnamn att under en tvåårig övergångsperiod enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3 SIF antaga släktnamn. Han äger således efter anmälan till kyrkobokföraren såsom släktnamn antaga sonnamn, som bildats på hans faders, farfaders eller morfaders eller i almanackans namnlängd intaget manligt förnamn, eller ock gårdsnamn varmed h a n efter ortens sed allmänneligen benämnes. I motiven till 1 mom. sades, att man för fastställande av frågan, huruvida någon har eller icke har släktnamn, får följa de riktlinjer, som riksbyrån för folkbokföringen uppdragit. Skulle pastor finna en person icke tillhöra den i förevarande stycke avsedda kategorin, får hans beslut att icke tillåta släktnamnsförrvärv efter anmälan överklagas hos namnmyndigheten enligt de nya bestämmelserna (33 § 1 mom.). Det är av vikt, att övergångsperioden icke tillmätes för knappt, eftersom det kan antagas, att den enskilde ofta icke har klart för sig, huruvida hans »efternamn» är släktnamn eller allenast ett tillnamn. Det måste därför givas honom skäligt rådrum att dels undersöka, huru det förhåller sig med hans namn, och dels stifta bekantskap med den nya lagens bestämmelser. Med hänsyn till den önskvärda namnstabiliteten får å andra sidan denna extraordinära väg till släktnamnsförvärv icke hållas öppen längre än oundgängligen är nödvändigt. Med beaktande av dessa förhållanden har kommittén föreslagit att den rätt, som enligt detta moment tillkommer de släktnamnslösa, skall utnyttjas inom två år efter det att lagen trätt i kraft. Sedan övergångsperioden enligt första punkten löpt till ända, skall tillnamn som finnes för någon antecknat i kyrkobok tillkomma denne såsom släktnamn enligt namnlagen. Såsom ovan framhållits 1 rör det sig i praktiken om en stabilisering av ett namnbruk, som vederbörande redan är underkastad. Någon förändring av det av honom brukade namnet sker i allmänhet icke. Att namnet tillkommer honom såsom släktnamn enligt lagen skall förstås på samma sätt som motsvarande uttryck i 1 mom. Andra stycket Den rätt att behålla sitt hittillsvarande släktnamn som enligt förslagets 6 § tillkommer gift kvinna bör tillerkännas jämväl kvinna, som ingått äktenskap före lagens ikraftträdande. Detta k a n endast ske på det sättet, att hon berättigas att inom en övergångsperiod under äktenskapet återtaga släktnamn efter samma princip som efter äktenskap enligt förslagets 7 §. Kommittén föreslår därför i föreliggande stycke, att kvinna som är gift vid lagens ikraftträdande inom två år därefter äger återtaga släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet. Övergångstiden kunde väl i detta fall ha gjorts längre än enligt första 1

S. 82.

241 stycket, eftersom det offentligrättsliga intresset av namnstabilitet icke får motsvarande aktualitet i detta sammanhang. Emellertid måste det anses önskvärt, att endast en tidrymd fastställes såsom övergångsperiod och några vägande skäl att utsträcka perioden i dessa fall synas ej föreligga. Såsom nyss anfördes är bestämmelsen sakligt anknuten till 7 §. Detta innebär att kvinnan har möjlighet att återgå såväl till sitt namn såsom gift som till släktnamn, vilket hon haft såsom frånskild eller änka. Begagnar sig hustru av föreliggande möjlighet, har hon därefter samma namnrättsliga ställning som om hon avgivit förklaring enligt 6 §. Hon har alltså möjlighet att ångra sig och efter anmälan antaga mannens släktnamn. Därmed måste emellertid hennes möjligheter anses uttömda. Man kan icke tillåta, att hon under övergångsperioden ånyo ångrar sig och med stöd av denna bestämmelse för andra gången under pågående äktenskap återtager namn, som tillkom henne före äktenskapet.

3 mom. Såsom tidigare anförts åtnjuter egenartat adligt släktnamn redan materiellt skydd. Huruvida sådant skydd existerar jämväl för borgerligt namn, har kommittén låtit vara en öppen fråga. Detta innebär, att kommittén utgår ifrån att sådan rätt kan vara lör handen, ehuru detta ännu icke genom rättegång fastslagits. Enligt bestämmelsen i 1 mom. erhåller var och en som har släktnamn namnrätt därtill enligt namnlagen och enligt 2 mom. första stycket k a n den, som vid lagens ikraftträdande saknar släktnamn, förvärva n a m n r ä t t antingen till släktnamn, som h a n antager enligt äldre regler, eller ock till sådant tillnamn, som efter övergångsperioden är att betrakta såsom släktnamn. Dessa bestämmelser kunna leda till inskränkning i sådan ensamrätt, som enligt vad nyss sagts är eller kan vara för handen enligt nu gällande rätt. Om så skulle ske, innebure det ett avsteg från den i Sverige gällande principen, att ny lag ej må äga tillbakaverkande kraft. En person, som före lagens tillkomst har talerätt, kan icke omedelbart genom lagens ikraftträdande berövas denna rätt. Det är därför nödvändigt att genom undantag från 1 och 2 mom. tillgodose namnhavares nu bestående ensamrätt till släktnamn. Hinder föreligger dock ej, att man i den nya lagen föreskriver viss tid — preklusionstid — inom vilken namnhavaren skall utöva sin talerätt, vid äventyr att han går den förlustig. Kommittén föreslår, att den som enligt 1 och 2 mom. förvärvar rätt till släktnamn skall under en övergångsperiod vidkännas den inskränkning i rätten, som kan föranledas av nu gällande rätt. Med bestämmelsen åsyftas alltså inskränkningar, som föranledas dels av adelssläkters uteslutande rätt till egenartat adelsnamn enligt gällande praxis och dels av den särskilt av vissa teoretiker godkända, av praxis i högsta instans aldrig bedömda ensamrätten till släktnamn i allmänhet. 16—907382

242 Rätten att föra talan på grundval av äldre rätt har begränsats till en tid av fem år. Tidrymden är vald för att korrespondera med bestämmelsen i 34 § andra stycket angående talerätt i anledning av namnmyndighetens beslut. Preklusionstiden skall räknas, för de i 1 mom. åsyftade fallen från dagen för lagens ikraftträdande och för de i 2 mom. åsyftade fallen från den dag, då namnet i kyrkobok antecknats såsom släktnamn. Sistnämnda uttryck innebär, att utgångspunkten för preklusionen skall vara antingen den dag, då namnet efter anmälan antecknats som släktnamn, eller den dag — två år efter lagens ikraftträdande — från och med vilken redan antecknat tillnamn skall tillkomma namnbäraren såsom släktnamn. Det har ovan 1 sagts att, om uppkomsten av en känneteckensrätt i tiden går före ett namnförvärv, presumtion föreligger för att innehavaren av kännetecknet förvärvat en rätt, som den senare namnrätten ej kan omintetgöra. Detta får särskild betydelse då känneteckensrätten uppkommit genom registrering eller inarbetande av varumärke eller genom antagande och brukande av firma. Föreligger vid namnlagens ikraftträdande en äldre subjektiv känneteckensrätt av detta slag, torde av allmänna rättsprinciper följa, att denna rätt skall bestå oavsett vad i förslagets 23 § andra stycket sägs om namnhavarens ensamrätt. Begagnande av pseudonym medför under vissa omständigheter administrativt skydd enligt förslagets 12 § första stycket punkt 3. Visserligen kan icke nu fastställas, i vad mån ett ibruktagande av pseudonym även kan medföra en materiell känneteckensrätt, men kommittén anser, såsom ock ovan 1 antytts, att pseudonym som blivit känd, då lagen träder i kraft, torde äga ett skydd, svarande mot det, som enligt vad nyss sades tillkommer varumärke och firma i vissa fall. Vad nu sagts äger möjligen viss tillämpning även i fråga om beteckningar för stiftelse, ideell förening m. m. Särskilda övergångsbestämmelser för dessa fall synas därför ej nödvändiga. 40 §. De i 2, 3, 5 och 6 §§ upptagna reglerna om automatiska släktnamnsförvärv liksom i 18 § 1—3 mom. givna bestämmelser om automatiska bipersonsförvärv grundas bl. a. på en allmän namnplikt: i vissa situationer skall ett i lagen angivet släktnamnsförvärv äga rum. En tyst förutsättning för detta är naturligtvis, att det finns ett släktnamn att förvärva. Emellertid har det påvisats, att släktnamnssystemet ännu ej är fullt genomfört i Sverige och att det fortfarande finnes personer, vilka endast ha tillnamn eller helt sakna »efternamn». Kommittén har med bestämmelserna i 39 § 2 mom. första stycket sökt råda bot på denna situation så långt det rimligen går genom att föreslå en omvandling av tillnamnen till släktnamn. Detta förhållande leder 1 1

S. 214. S. 210.

243 till att man under övergångsperioden måste reglera efternamnsfrågan för dem, som enligt de ovan citerade förvärvsreglerna skola förvärva släktnamn men icke kunna göra det. I föreliggande § föreslår kommittén att om någon enligt lagen skall förvärva annans släktnamn och denne saknar sådant men har tillnamn, som för honom är antecknat i kyrkobok, skall förvärvet under övergångstiden avse tillnamnet. Bestämmelsen torde ej innebära något avsteg från det namnbruk som redan nu tillämpas. Därest tillnamn finnes antecknat för en fader, torde prästen när personakten upplägges anteckna barnet med samma »efternamn», såvida icke föräldrarna särskilt påpeka, att namnet är faderns patronymikon och att barnet därför bör antecknas med eget patronymikon. Det torde ej förekomma, att prästen särskilt undersöker, om en man, som ingår äktenskap, har släktnamn eller blott tillnamn; utan granskning härav torde han anteckna mannens »efternamn» jämväl för hustrun. Genom den nu föreslagna bestämmelsen skapas ett rättsligt underlag för sådana åtgärder. E n särskild betydelse får bestämmelsen därigenom att 18 § blir automatiskt tillämplig. Om t. ex. en fader, som har tillnamn, under övergångstiden anmäler detta som sitt släktnamn, tillkommer enligt reglerna i 18 § 1 och 2 mom. namnet i och med detsamma hans barn och hustru såsom släktnamn. P å samma sätt skapas genom denna § en förutsättning för att tillnamnets förvandling till släktnamn vid övergångstidens slut kommer att omfatta alla de personer, som enligt namnlagens huvudregler skola bära samma släktnamn. För att ytterligare inskärpa detta förhållande har kommittén gjort ett tillägg av innehåll, att för den som förvärvat tillnamn enligt 40 § de i 39 § 2 mom. första stycket stadgade reglerna därefter skola gälla.

FÖRSLAG TILL FÖRFATTNINGSÄNDRINGAR

Föräldrabalken Kommittén föreslår, att 5 kap. 2 och 3 §§ föräldrabalken upphävas (38 § NL) samt att kapitlets 1 § avfattas så, att beträffande barns och adoptivbarns namn hänvisning sker till namnlagen. Såsom ovan framhållits finner kommittén det med hänsyn till föräldrabalkens grundläggande natur olämpligt att låta ett helt kapitel utgå ur balken. Även ur saklig synpunkt framstår det som önskvärt, att frågan om namnet omnämnes i samband med de rättsregler, som i övrigt gälla för barn och adoptivbarn.

Lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura Enligt 9 § firmalagen skall enskild näringsidkares firma innehålla hans tillnamn med eller utan förnamn. Kommittén föreslår att ordet tillnamn utbytes mot släktnamn. Den gällande lydelsen torde visserligen ha avseende å »efternamn» i vidsträckt bemärkelse och sålunda även å släktnamn. Genom den nya lagen kommer emellertid en bestämd skiljelinje att uppdragas mellan tillnamn och släktnamn. Tillnamnet förlorar därmed i betydelse och efter utgången av övergångsperioden på två år kominer det endast undantagsvis att finnas såsom »efternamn». Med hänsyn härtill bör man i samband med namnlagens ikraftträdande i firmalagen utbyta termen tillnamn mot släktnamn. Lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt Skälen för att mål angående släktnamn och förnamn i högsta instans böra upptagas och handläggas av regeringsrätten ha ovan framlagts. Här skall blott något sägas om förfarandet. De i 8—16 §§ NL intagna reglerna för namnbyte giva namnmyndigheten möjlighet att kortfattat motivera sina beslut i namnärenden. Om namnmyndigheten godkänner ett redan befintligt släktnamn, bör således angivas vilket lagrum som tillämpats — 8, 9, 14, 15 eller 16 §. Har ansökan avslagits, skall i beslutet angivas huruvida villkoren för namnbyte enligt 10 § ej ansetts föreligga eller om det sökta namnet på grund av bestämmelserna i 11—13 §§ ej kunnat godkännas. En kortfattad motivering för beslutet får i allmänhet anses vara tillfyllest ur sökandens synpunkt. Däremot kan det ofta anses önskvärt, att myndigheten i samband med ett överklagande mera ut-

245 förligt motiverar sitt ställningstagande. Det kan därför vara lämpligt, att namnmyndigheten till Kungl. Maj :t i samband med översändandet av besvärsinlagan och handlingarna i ärendet jämväl överlämnar ett eget yttrande med en mera ingående motivering för beslutet.

Folkbokföringsförordningen I 16 § folkbokföringsförordningen finnas nu bestämmelser om dels anmälan om barns födelse och dels anmälan om nyfött barns förnamn. Sedan reglerna om förnamn samt sättet och tiden för anmälan därom nu upptagits i namnlagen (26 §), måste bestämmelsen i folkbokföringsförordningen i samma mån inskränkas. I sin föreslagna lydelse kommer den endast att behandla anmälan om barns födelse. Till bestämmelsen kommer dock alltjämt anmälan om förnamn att vara knuten på det sättet, att namnet skall givas och anmälas inom samma tid, som enligt folkbokföringsförordningen gäller för födelseanmälan.

Kungl. kungörelsen den 25 maj 1945 angående anteckning i lagfartsprotokoll och fastighetsbok om ändring av fastighetsägares namn m. m. Enligt den nu gällande bestämmelsen äger fastighetsägare, som erhållit nytt namn, påkalla anteckning i lagfartsprotokollet m. m. Emellertid har i kommitténs lagförslag termen erhålla använts endast för sådant namnförvärv, vilket sker efter ansökan hos namnmyndigheten. I kungörelsen avses alla lagliga ändringar av namn, och kommittén anser det därför lämpligt, att man till undvikande av missförstånd utbyter erhållit mot det ur namnlagens terminologi riktiga förvärvat.

FÖRSLAG TILL NAMNKUNGÖRELSE

Namnmyndigheten I 31 § NL föreskrives, att ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn skall göras hos en för riket gemensam namnmyndighet. I 33 § 1 mom. NL finnas föreskrifter hur den som är missnöjd med pastors beslut må besvära sig hos namnmyndigheten. Slutligen stadgas i 35 § NL, att Konungen skall meddela närmare bestämmelser om namnmyndigheten. 1§. Sedan den 1 juli 1946 prövas ansökningar om godkännande av släktnamn utav statistiska centralbyrån (KK den 28 juni 1946; jfr också Kungl. Maj :ts instruktion för statistiska centralbyrån den 20 september 1957 /nr 549/ 3 § in fine). I sin egenskap av riksbyrå för folkbokföringen har centralbyrån vidare att handlägga ärenden angående ändring och tillägg av förnamn (17 § 3 mom. samt 59 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946). Med stöd av 13 § i instruktionen för verket anlitar centralbyrån vid behandling av namnfrågor särskild språkvetenskaplig expert, vilken dock endast är rådgivare och därför icke deltager i avgörandet, för vilket han alltså ej är ansvarig. I samband med en översyn av namnlagstiftningen finnas skäl att förutsättningslöst pröva frågan vilken myndighet, som skall vara namnmyndighet. Detta spörsmål har tidigare varit föremål för överväganden inom justitiedepartementet 1936 (P. M. den 9 oktober 1936) och 1945 (V. P. M. av november 1945). Vid det första tillfället uppställdes såsom olika alternativ statistiska centralbyrån, socialstyrelsen samt patent- och registreringsverket. I promemorian fastslogs utan närmare motivering att patentverket och socialstyrelsen stodo relativt främmande för de uppgifter, varom vore fråga, medan det å andra sidan ansågs »otvivelaktigt» att centralbyrån låg närmast till för uppgiften. I utredningen 1945 uppställdes ej något alternativ till statistiska centralbyrån, men en omfattande motivering för valet av detta ämbetsverk framlades. Därvid framhöll man särskilt släktnamnsfrågornas samband med folkbokföringen och vissa andra arbetsuppgifter, som centralbyrån då redan hade eller kunde förväntas få sig anförtrodda. Vid övervägande av frågan har kommittén kommit till den slutsatsen, att för närvarande endast två ämbetsverk kunna komma i fråga, nämligen statistiska centralbyrån i dess egenskap av riksbyrå för folkbokföringen och patent- och registreringsverket.

247 I statistiska centralbyrån handläggas namnfrågor — såväl när det gäller släktnamn som förnamn — inom den s. k. namnbyrån, vilken utgör en del av folkbokföringsavdelningen. 1 Inom denna avdelning finnes juridisk sakkunskap, företrädd av — förutom byråchefen — två förste byråsekreterare samt två byråsekreterare i befordringsgången. Dessa jurister ha specialiserat sig på familjerätt, medborgarskapslagstiftning och utländsk lagstiftning på hithörande områden samt annan lagstiftning, som har betydelse för den tillsyn över folkbokföringen som åvilar avdelningen. De besitta även ingående erfarenhet av de tekniska kyrkobokföringsfrågorna. En av riksbyråns uppgifter är att utfärda anvisningar till prästerskapet och att tjänstgöra som rådgivare i frågor rörande kyrkobokföringen. Inom kyrkobokföringen individualiseras den enskilde personen som samhällsmedlem genom sitt namn (släktnamn och förnamn) samt födelsedatum. I fråga om ändringar av dessa för kyrkobokföringen grundläggande data är centralbyrån beslutande och — för närvarande — sista instans. Centralbyrån tjänstgör även som remissinstans i frågor som gäller folkbokföringen. Inom patentverket handläggas för närvarande ärenden angående registrering av varumärken och vissa firmor. Namnrätten äger såsom en del av känneteckensrätten nära släktskap med varumärkesrätt och firmarätt och den sakkunskap på dessa rättsområden, som redan finnes att tillgå inom patentverket, synes väl ägnad att omhänderhava även namnfrågor. Redan nu har patentverket att taga ställning till namnrättsliga frågor och dess befattning därmed kommer att utvidgas enligt den nya varumärkes- och firmalagstiftning som kan väntas. I detta sammanhang bör särskilt observeras den granskning i hos patentverket förda register över varumärken och firmor som förutsattes vid tillämpning av 12 § punkt 5. NL. Ser man frågan i ett vidare perspektiv kan det slutligen påpekas, att det föreligger en viss internationell tendens att låta all immaterialrätt handläggas inom ett och samma verk. Denna tendens har i olika omfattning — dock ej såvitt gäller namnrätt — kommit till uttryck i bl. a. Schweiz, Tyskland, England och Holland. Vid övervägande av de skäl som talar för förläggningen till det ena eller andra verket har kommittén kommit till den slutsatsen, att det verk som har tillsynen över folkbokföringen också bör tjänstgöra som namnmyndighet. Härför talar framför allt praktiska skäl. Inom detta verk måste finnas sakkunskap på de lagstiftningsområden — kyrkobokföringen, familjerätten och medborgarskapsrätten — som redan nu har och med den nya lagen kommer att få än större betydelse för viktiga delar av namnmyndighetens och prästerskapets handläggning av namnärenden. Det är vidare endast det verk, vilket har tillsyn över folkbokföringen, som har kompetens att utfärda anvisningar till prästerna. Det kan visserligen sägas att riksbyrån för folkbokföringen utan att vara namnmyndighet kan utfärda så1

Angående handläggningen av namnärenden se vidare bilaga 4.

248 dana anvisningar. Så sker för närvarande på vissa områden, där annat ämbetsverk i övrigt är ansvarigt för tillämpningen av lagstiftningen, t. ex. frågor rörande anteckning om vaccination och förekomst av sinnessjukdom som äktenskapshinder. Dylika frågor utgöra emellertid endast detaljer av ifrågavarande lagstiftning. I föreliggande fall gäller det tillämpningen på kyrkobokföringen av namnlagstiftningen i dess helhet. Om riksbyrån skall utfärda anvisningar utan att själv vara namnmyndighet, måste verket skaffa sig en ingående kännedom om lagstiftningen och dess tillämpning utan att ha stöd av den erfarenhet som den förvärvar genom att själv svara för tilllämpningen. Ytterligare några omständigheter böra framhållas. Enligt kommitténs förslag skall den som ej nöjer sig med pastors beslut i namnfrågor besvära sig hos namnmyndigheten. Om namnfrågorna skiljas från övriga kyrkobokföringsfrågor, kommer prästerskapet att få att göra med ytterligare en central myndighet. Den granskning som måste göras för att undvika intrång i annans rätt till varumärke eller firma kan utan svårighet åstadkommas genom formfria kontakter mellan namnmyndigheten och patentverket. Kommittén har därför ansett att med nuvarande organisation av folkbokföringen praktiska skäl övervägande tala för att den centrala myndighet som har översynen över folkbokföringen också är namnmyndighet. Ett definitivt beslut att statistiska centralbyrån skall vara namnmyndighet försvåras emellertid av att frågan om såväl centralbyråns som folkbokföringens framtida organisation ligger i stöpsleven. I sitt hösten 1959 avgivna betänkande har 1956 års statistikkommitté 1 föreslagit, att namn- och folkbokföringsärenden icke överföras till det av kommittén föreslagna statens statistikverk utan till annan myndighet, nämligen folkbokföringsärendena till det organ, som får tilläggspensioneringen om hand, och namnärendena till patentverket. Genom detta förslag kan frågan komma i ett nytt läge. Skulle folkbokföringsfrågorna ej längre handläggas inom statistiska centralbyrån eller det verk, som kan komina att motsvara byrån, synes en av grundförutsättningarna för att namnärenden skola upptagas av byrån undanryckt. Innan man vet i vilken ordning och inom vilket ämbetsverk folkbokföringsfrågorna skola handläggas måste kommittén avstå från att i denna del avgiva något slutgiltigt förslag. Då namnlagens ikraftträdande emellertid icke kan uppskjutas i avvaktan på att nämnda organisationsfrågor som beröra även andra rättsområden lösas föreslår kommittén att centralbyrån tillsvidare bibehålies såsom namnmyndighet. Vilken central myndighet som än slutligen anses böra handlägga namnärenden gäller, att namnärendena kräva en särskild behandling. Härutinnan får kommittén framhålla följande. Namnfrågorna äro i hög grad en privaträttslig angelägenhet. Det är därför 1

SOU 1959:33 s. 181 f.

249 av vikt att man vid handläggning av dessa har tillgång till erforderlig juridisk kompetens. Enligt kommitténs mening bör föredragande i namnärenden vara jurist liksom den avdelningschef, inom vars avdelning ärendena handläggas. Om ärenden skola kvarligga inom centralbyrån, torde dessutom en personalförstärkning inom folkbokföringsavdelningen bli nödvändig. Det torde vidare vara lämpligt att från verkschefen till avdelningschef eller föredragande överflytta beslutanderätt i vissa frågor. Med hänsyn härtill och till beskaffenheten av de frågor, vilka byrån enligt den nya lagen kommer att handhava, bör föredragande erhålla högre tjänsteställning än nu. Särskild uppmärksamhet bör ägnas den språkvetenskapliga expertisen. För närvarande anlitar centralbyrån med stöd av 13 § i instruktionen för byrån en språkvetenskapligt utbildad sakkunnig, som granskar nya släktnamn och även uttalar sig i frågor angående namnlikhet. Han har dock endast ställning av rådgivare. Enligt förslaget till namnlag (11 §) skola nya släktnamn uppfylla vissa språkliga krav och en följd härav bör vara, att den språkliga granskningen ingår som ett fast led i handläggningen av ärende angående nytt släktnamn. En sådan granskning bör även vara obligatorisk, då fråga om namnlikhet uppkommer. Kommittén föreslår därför att en språkvetenskapligt utbildad sakkunnig skall deltaga i handläggning av ärende angående nytt släktnamn. Den sakkunnige måste emellertid då givas en annan ställning än såsom en av namnmyndigheten tillkallad expert. Kommittén föreslår, att han skall förordnas av Kungl. Maj :t för en tid av fem år. Den nuvarande språkliga granskningen tillgår i huvudsak så, att till den sakkunnige översändes en lista upptagande sökta släktnamn samt, i förekommande fall, sådana existerande släktnamn, som kunna föranleda förväxling med de sökta. Har ett sökt släktnamn hämtats ur någon av de officiella namnböckerna, kommer någon språklig värdering av namnet i allmänhet ej i fråga. I andra fall kan det sökta namnet vara så långt ifrån det språkligt acceptabla att det framstår som uppenbart, att det ej kan godkännas. Beträffande de namn, vilka bli föremål för ett övervägande, avger experten en kort motivering för sitt tillstyrkande eller avstyrkande förslag. Finner centralbyrån sig ej k u n n a efter enbart detta yttrande av den sakkunnige fatta beslut i namnärende, kan frågan återremitteras till den sakkunnige. Kommitténs förslag, att den sakkunnige skall deltaga i handläggningen av ärende angående nytt släktnamn, skall icke fattas så, att han måste vara närvarande, då beslut fattas i varje särskilt fall. Det nu tillämpade förfarandet med en preliminär språklig granskning synes lämpligt även i fortsättningen. Då det framstår såsom otvivelaktigt för såväl namnmyndigheten som den sakkunnige, att en ansökan skall bifallas eller avslås, bör h a n s deltagande inskränka sig till ett yttrande i samband med den preliminära

250 granskningen. Är den sakkunnige tveksam, yppa sig vid den preliminära granskningen olika meningar eller förekommer eljest anledning därtill, skall ärendet handläggas i närvaro av den sakkunnige. Sådana ärenden kunna samlas till vissa sammanträden, förslagsvis ett i månaden, vid vilka den sakkunnige personligen kan utveckla sina synpunkter. När den sakkunnige är sålunda närvarande vid ärendets slutliga handläggning skall han om beslutet strider mot hans åsikt enligt 20 § i instruktionen för centralbyrån låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Även om man på detta sätt bygger vidare på det förfarande som nu tilllämpas, synes det dock klart, att den sakkunniges arbetsbörda kommer att avsevärt öka. För närvarande utgår ersättning till honom med 3 000 kronor. Detta belopp kommer att med den nya ordningen vara otillräckligt. Det är visserligen ej möjligt att på förhand uttala sig om i vilken omfattning den sakkunniges närvaro vid sammanträden blir nödvändig. Emellertid får det förutsättas, att det ökade ansvar, som lägges på den sakkunnige, samt det därmed ökade arbetet bör föranleda en avsevärd ökning av arvodet. Med hänsyn till betydelsen av den språkliga granskningen enligt förslaget måste man slutligen överväga att för den sakkunnige förordna suppleant.

Förfarandet vid ansökan I föreliggande avsnitt regieras förfarandet vid ansökan om erhållande av släktnamn och förnamn. I 2 § angives sättet för ansökan samt de handlingar, som erfordras. Bestämmelser angående handläggningen ha i den mån det ansetts erforderligt givits i 3 §. I 4 § regleras centralbyråns åtgärder sedan beslut i ärendet fattats och i 5 § givas bestämmelser angående byråns uppgifter sedan beslutet vunnit laga kraft. 2§. Denna § innehåller de grundläggande bestämmelserna om hur ansökan skall vara beskaffad samt vilka handlingar som jämte denna skola ingivas. Motsvarande bestämmelser ha hittills varit intagna i § 2 SIF. Första

stycket

Till en början stadgas, att ansökan skall vara skriftlig och innehålla dels uppgift om sökandens adress och dels de skäl på vilka ansökan grundas. Nu anses i regel redan uppgiften om att sökanden har sonnamn innefatta tillräckliga skäl för en ansökan. Endast om sökanden har egenartat släktnamn behövs ytterligare motivering. Med den nya ordningen kommer även för byte av sonnamn att krävas att skäl angives, i regel att namnet icke är särskiljande. Naturligtvis skall dock fortfarande en icke motiverad ansökan om nytt släktnamn av en person med ett av de notoriskt icke särskiljande släktnamnen kunna utan vidare upptagas till prövning.

251 Bestämmelsen att vid ansökan skall fogas prästbevis av visst innehåll är övertagen från gällande rätt. Äro flera sökande, skall av prästbeviset framgå deras inbördes skyldskap. Andra

stycket

Enligt 8 § första stycket, 9 § och 12 § andra stycket NL förutsattes för att ansökan skall kunna bifallas samtycke av annan person, nämligen av styvfader, av fosterföräldrar eller av anförvant, vilken tidigare efter ansökan erhållit det sökta namnet. I detta stycke stadgas, att sådant samtycke skall hava skriftlig form och vara styrkt av vittnen. Härmed menas, att samtycket skall vara egenhändigt undertecknat. Vid bevittningen bör iakttagas vad som stadgas i lagen den 20 december 1946 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar. 3§. 1 denna § stadgas rätt och plikt för centralbyrån att föranstalta om fullständigande av utredningen. Enligt gällande praxis inhämtar centralbyrån upplysningar i åtskilliga ärenden. Så är alltid fallet, då styvfaders namn eller frånskild moders namn som ogift sökes för inomäktenskapligt barn, vars fader lever, om denne ej i förväg förklarat sig icke ha något emot en sådan åtgärd. Med hänsyn till den variationsrikedom NL erbjuder och det krav som i 2 § första stycket namnkungörelsen uppställes därom, att åberopade skäl skola angivas i ansökan, kunde man tänka sig att låta sökanden själv ombesörja all utredning. Emellertid har det synts kommittén lämpligt att understryka, att gällande praxis bör följas även i fortsättningen. Oftast torde utredningen kunna fullständigas genom att sökanden anmodas att i vissa avseenden komplettera den. Efterkommes icke en sådan anmaning äger byrån om bristfälligheten är relevant avslå ansökan. Det kan vara lämpligt att erinran härom göres i samband med anmodan. I en typ av fall fordras särskild utredning nämligen då det gäller ett minderårigt barns ansökan om annat släktnamn än det, som tillkommer något av dess föräldrar, alltså de i 8 och 9 §§ NL angivna fallen. Så är fallet redan enligt nuvarande praxis. Därvid bör dock observeras, att fader till barn utom äktenskap knappast kan anses ha intresse i saken, med mindre h a n är eller varit dess vårdnadshavare. Inom kommittén har ifrågasatts, att det skulle föreskrivas, att byrån alltid skulle skriftligen underrätta sökanden om framkomna anmärkningar med föreläggande för denne att yttra sig inom viss angiven tid samt att ansökningen vid denna tids utgång skulle avskrivas utan vidare prövning, om sökanden icke inkommit med svar. Ett sådant system gäller för patentärenden och skall enligt föreliggande förslag införas för varumärkesärenden. Kommittén har emellertid ansett sig icke ha anledning att närmare ingå på

252 frågan om en sådan uppläggning av förfarandet i nuvarande läge, bl. a. med hänsyn till ovissheten om den framtida namnmyndigheten. 4§. Denna § innehåller föreskrifter angående centralbyråns åtgärder, sedan beslut i namnärende fattats. I första stycket regleras de åtgärder som avse sökanden, medan de i andra stycket intagna bestämmelserna beröra övriga, som kunna ha intresse av beslutet. Sedan en möjlighet att överklaga centralbyråns beslut i namnfrågor föreslagits, måste man lämna föreskrifter om det sätt, på vilket den som äger föra talan skall få kännedom om beslutet; en sådan bestämmelse är nödvändig ej blott för att bereda honom möjlighet att föra talan utan också för att erhålla en tidpunkt från vilken klagotiden skall räknas. I 33 § 2 mom. NL föreskrives, att fullföljdstiden skall räknas från den dag då klaganden fått del av beslutet eller detta kungjorts. Delgivning bör ske genom en vanlig underrättelse, tillställd sökanden per post. Ett mera formellt delgivningsförfärande skulle normalt te sig alltför kostsamt och omständligt. Kungörelsen införes i allmänna tidningarna. 5§. Denna § innehåller regler om centralbyråns åtgärder sedan beslut om namn vunnit laga kraft. Enligt vad sagts i motiven till NL avser kommittén att namnmyndighetens beslut om nytt namn skall vara konstituerande. Det måste alltså ankomma på centralbyrån att, sedan bifall till ansökan om namn vunnit laga kraft, därom underrätta kyrkobokföraren. Har ansökan om släktnamn avseende å flera personer, vilka äro kyrkoskrivna på olika håll (t. ex. vuxna syskon), skall centralbyrån givetvis underrätta var och en av kyrkobokförarna. Bestämmelsen, att centralbyrån dessutom skall utfärda namnbevis, har två funktioner. Dels skall sökanden personligen få veta att det beslut, varom han enligt 4 § underrättats, blir ståndande, dels kan en sökande ha anledning att i olika sammanhang förete bevis om att han lagligen bytt namn. För närvarande löses namnbevis med 20 kronor i stämpel. Om namnmyndighetens lagakraftägande beslut i enlighet med förslaget blir konstituerande för namnbytet, har en sökande ej längre personlig anledning att utlösa namnbevis. Hans allmänna skyldighet enligt § 10 expeditionslösenförordningen att lösa namnbeviset kvarstår emellertid. Det synes ej vara anledning att närmare ingå på frågan, huruvida stämpelkostnaden vid ett genomförande av en namnlag i enlighet med kommitténs förslag bör vara oförändrad. Det kan också tänkas, att man i stället inför en ansökningsavgift. Om man överväger att låta nanmärenden handläggas av patentverket uppkomma särskilda problem. För patentverket gäller nämligen, att kostnaderna för dess verksamhet anses böra täckas av erlagda avgifter. Det före-

253 faller visserligen knappast lämpligt att låta namnmyndigheten vara på motsvarande sätt »självförsörjande», men frågan om avgiften måste i ett sådant läge upptagas till förnyad prövning.

Förfarandet vid anmälan I detta avsnitt ha upptagits de bestämmelser, som gälla anmälan hos kyrkobokförare, dennes åtgärder i anledning av anmälan samt förfarandet hos namnmyndigheten vid fullföljd av talan mot pastors beslut. I 6 § givas regler för anmälans form medan 7 och 8 §§ innehålla särskilda föreskrifter rörande medgivande och samtycke. I 9 § regleras anmälan av förnamn och i 10 § upptagas vissa bestämmelser, som reglera pastors förfarande. Förfarandet hos namnmyndigheten regleras i 11 §. 6§. Denna §, som föreskriver hur den anmälande skall förfara och vilka kravpastor skall ställa på anmälans form, överensstämmer i huvudsak med 15 § första stycket folkbokföringsförordningen. 1 7§. I denna § lämnas föreskrifter om de formella krav som böra ställas på ett medgivande av fader till utomäktenskapligt barn, att det må antaga hans namn (3 § andra stycket andra punkten NL). Medgivande av detta slag kan förekomma även nu, men det synes ej finnas några regler för hur det skall lämnas. En undersökning har givit vid handen, att sådant medgivande ibland lämnas i samband med erkännande av faderskap inför barnavårdsman och stundom muntligen inför pastor. I vissa fall har skriftligt medgivande godtagits. Det har synts kommittén lämpligt att först och främst anknyta medgivandet till erkännande av faderskap. I 3: 4 FB finnas föreskrifter för hur sådant erkännande skall lämnas. Det är uppenbart, att den garanti som ligger i dessa föreskrifter är tillfyllest då det gäller frågan om namnet. Därtill kommer, att det framstår som synnerligen praktiskt att upptaga namnfrågan i samband med alla övriga spörsmål, som röra faderskapet. Kommittén förutsätter därför, att den som har att mottaga erkännande om faderskap hädanefter regelmässigt upptager även namnfrågan till behandling. Rör det sig om skriftligt erkännande, skall i den använda blanketten finnas särskilt utrymme för namnet. Enligt KK den 2 november 1928 ang. skyldighet för landsfiskal, notarius publicus och barnavårdsnämnd att lämna vissa uppgifter till vederbörande kyrkobokförare skall, när faderskap fastställts genom erkännande eller avtal, anmälan därom göras till kyrko1 De hänvisningar som finnas i 7 § andra stycket och 9 § andra stycket normera icke något namnärende utan äro av rent upplysande karaktär.

254 bokföraren. Denna anmälan leder till anteckning i kyrkobok. Med det av kommittén föreslagna systemet skall anmälan innehålla jämväl uppgift om medgivande till namnet, varefter anteckningen i kyrkobok kommer att omfatta jämväl medgivandet. På så sätt följer medgivandet barnet genom livets skiften liksom själva faderskapserkännandet. Skulle medgivande ej finnas antecknat i kyrkobok, då barnet vill antaga faderns namn — det kan bero på att medgivande ej lämnats tidigare eller på att gjort medgivande ej antecknats — skall fadern även senare kunna lämna sådant. Att ett sådant medgivande skall kunna lämnas muntligen inför pastor synes självklart och överensstämmer med reglerna för erkännande. I övriga fall finner kommittén det tillräckligt om man låter fadern lämna medgivandet i en skriftlig av honom undertecknad av vittnen styrkt handling. Givetvis skola vittnena ha kännedom om handlingens innehåll (jfr ovan 2 § andra stycket). Man har i själva verket därmed från faderns sida åstadkommit en handling, som motsvarar den, vilken omnämnes i 3: 4 FB. De i sistnämnda lagrum ytterligare angivna åtgärderna — godkännande av barnavårdsman och vitsordande från moderns sida — sakna däremot relevans, eftersom faderskapet redan är fastslaget och antagandet av namnet därefter regelmässigt ankommer på modern såsom vårdnadshavare för barnet. Trolovningsbarn och barn till vars förmån fadern avgivit arvsrättsförklaring äro utan vidare berättigade till faderns namn (3 § andra stycket första punkten NL). Begreppen trolovningsbarn och arvsrättsförklaring äro behandlade i annat sammanhang ( 1 : 4 FB respektive 4: 4 ÄB) och de formföreskrifter, som erfordras, böra därför ingå i den lagstiftning, som reglerar själva begreppen. Den hänvisning som i andra stycket av förevarande § gjorts syftar därför på 3: 4 FB och 4: 5 ÄB. 8§. De formkrav, som här ställas på styvfaderns samtycke (3 § tredje stycket NL), överensstämma med vad i 7 § sagts angående faders medgivande. 9§. Anmälan om förnamn som göres inom tiden för födelseanmälan eller inom fristen av ett år efter födelsen (26 § första stycket NL) behöver icke åtföljas av något bevis om vilket namn som givits. Garantin för att »rätt» namn anmäles — d. v. s. det namn varom föräldrarna blivit ense — ligger i formkravet i 32 § NL, enligt vilken båda föräldrarna såsom vårdnadshavare skola verkställa anmälan. Då det gäller de på särskilda grunder stadgade kompletteringarna till den första förnamnsgivningen, måste man åter ställa vissa formella krav på bevisning om att rätt förnamn anmäles. För de fall som avse dop inom svenska kyrkan gälla specialregler upptagna i 37 § 3 mom. KK den 30 de-

255 cember 1946 ang. kyrkobokföringen i riket; en hänvisning till detta stadgande torde vara tillfyllest (se andra stycket). Vid religiös namngivning inom annat trossamfund måste man i namnkungörelsen uppställa krav, vilka giva motsvarande garanti för att anmälan endast kommer att avse det namn som verkligen givits eller antagits. Det bevis som fordras kan dock ej till sin form normeras här. Det får bli pastors sak att från fall till fall avgöra huruvida företett bevis om namngivningen kan godtagas. 10 §.

Enligt 29 § tredje stycket NL skall beslut rörande anmälan meddelas så snart ske kan. I regel kommer beslutet att meddelas på så sätt att pastor vid muntlig anmälan omedelbart förklarar, att han kommer att verkställa den begärda anteckningen, eller också att anteckningen ej kominer att ske. I båda dessa fall börjar fullföljdstiden att omedelbart löpa. I det senare fallet bör pastor härom underrätta sökanden. Är pastor tveksam eller har anmälan gjorts skriftligen — vilket ju enligt 6 § må kunna förekomma — kan omedelbart beslut ej meddelas. Han måste då om beslutet underrätta den som beslutet gäller. Detta kan väl ske antingen muntligen å pastorsexpeditionen eller skriftligen men i båda fallen skall pastor lämna fullföljdshänvisning. 11 §.

Denna § innehåller föreskrifter angående centralbyråns åtgärder i besvärsärende. Första stycket reglerar förfarandet, sedan beslut i ärendet fattats, medan den i andra stycket intagna bestämmelsen innehåller föreskrift om byråns åtgärd, sedan beslut vunnit laga kraft. Envar vars rätt därav beröres äger föra talan mot namnmyndighetens beslut i ärende som dragits under dess prövning (33 § 2 mom. NL). Sådan rätt tillkommer i första hand klaganden samt, om talan fullföljts av annan än den som verkställt anmälan hos pastor, den som avses med beslutet. De skola därför erhålla del av beslutet. Då någon kungörelse ej sker och således någon fast utgångspunkt för besvärstiden ej erhålles, bör delgivningen ske på sådant sätt, att centralbyrån får bevis för när den ägt rum. Underrättelsen skall innehålla uppgift om skälen för beslutet samt vad den som är missnöjd har att iakttaga vid fullföljd mot detta. Besvärstiden är tre veckor. Sedan beslutet vunnit laga kraft mot dem som erhållit underrättelse därom enligt vad nyss sagts, skall centralbyrån underrätta pastor. Innefattar beslutet att viss anteckning skall ske i kyrkobok, åligger det pastor att efter mottagandet av underrättelsen genast ex officio verkställa aneckningen. Innebär beslutet åter, att anmälan om anteckning icke borde ha mottagits av pastor, skall denne stryka anteckning, som han i anledning av anmälan kan ha verkställt.

256 Förfarandet vid förklaring 12 §. Denna § innehåller bestämmelser om hur hustru, som vill under äktenskapet behålla släktnamn vilket tidigare tillkommit henne (6 § första stycket NL), skall avgiva förklaring. Kommittén föreslår, att denna förklaring skall kunna ske antingen inför pastor i den församling, där lysning sökes, eller inför vigselförrättaren. Avsikten med bestämmelsen är, att förklaring före vigseln alltid skall ske hos pastor i lysningsförsamlingen; med vigselförrättaren menas alltså endast den, som verkligen förrättar vigseln. Det skall icke vara tillåtet för henne att i förväg hos en för vigsel vidtalad präst eller i samband med anmälan om vigsel hos magistrat eller landsfiskal avgiva förklaringen. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit olika förfaranden i de båda fallen. Kvinnan har intresse av att hos pastor i lysningsförsamlingen kunna avgiva förklaringen antingen muntligen eller skriftligen. Inför vigselförrättaren är skriftlig förklaring knappast lämplig och hon synes ej heller ha behov av en sådan möjlighet. Någon särskild form för den skriftliga förklaringen inför pastor synes ej påkallad. De i andra stycket angivna formföreskrifterna ha till ändamål att å ena sidan göra vigselförrättaren underkunnig om att förklaring föreligger och å andra sidan låta vid vigseln avgiven förklaring komma till kyrkobokförarens kännedom för anteckning i kyrkobok. I andra stycket givna regler fylla dessutom det behovet, att hustru får ett bevis för att förklaringen avgivits.

övergångsbestämmelse 13 §.

Det har i motiven till 12 NL påpekats, att det hos namnmyndigheten förda släktnamnsregistret i vissa hänseenden är ofullständigt. En av orsakerna härtill är, att släktnamn, vilket anmäles enligt bestämmelsen i § 1 punkt 3. SIF — patronymikon eller gårdsnamn — ej kominer till namnmyndighetens kännedom. Kommittén har föreslagit, att möjligheten att sålunda anmäla patronymikon eller gårdsnamn såsom släktnamn skall bibehållas under en övergångsperiod om två år (39 § 2 mom. N L ) . För att förhindra att anmälan, som sker under övergångsperioden, leder till ofullständighet i namnmyndighetens register föreslås i förevarande §, att pastor i dylika fall skall om namnet underrätta centralbyrån.

SAMMANFATTNING AV KOMMITTÉNS FÖRSLAG

De familjerättsliga regierna om hur barn, adoptivbarn och hustru förvärva (och i vissa fall förlora) släktnamn finnas för närvarande i föräldrabalken av 1949 och giftermålsbalken av 1920. De förutsättningar, under vilka ett nytt släktnamn må antecknas i kyrkobok, äro angivna i släktnamnsförordningen av 1901. Med nytt släktnamn menas dels släktnamn som antagits av person, vilken tidigare saknat sådant namn, dels släktnamn, vilket barn eller hustru enligt familjerättsliga bestämmelser antagit i stället för släktnamn, som barnet eller hustrun tidigare haft, och dels släktnamn som av myndighet godkännes för antagande. Även regler om sådant godkännande av nytt släktnamn äro intagna i släktnamnsförordningen. Dessa innefatta tillika ett administrativt skydd för redan existerande släktnamn. I den mån frågor rörande förvärv eller ändring av förnamn äro lagligt reglerade, återfinnas bestämmelserna därom i folkbokföringsförordningen av 1946. Bestämmelser om förnamn som givas vid dop inom svenska kyrkan, finnas upptagna i lag den 20 december 1946 om tillägg till 3 kap. kyrkolagen. Ehuru reglerna i föräldrabalken formellt äro av sent datum, härröra de från den genomgripande revisionen av lagstiftningen om barn och adoptivbarn under åren 1917—1920. Den lagstiftning, som regierar rätten till släktnamn, har således, med undantag för mindre justeringar, i sak tillkommit mellan åren 1901 och 1920. Ännu under denna period var namnet föremål för endast begränsat rättsligt intresse. Under de bortåt fyrtio år, som därefter förflutit, har samhällsutvecklingen, framför allt på det sociala planet, aktualiserat gamla och skapat nya problem inom namnrätten. Även den moderna utvecklingen av känneteckensrätten har verkat i samma riktning. En revision av hithörande rättsregier har därför länge framstått som ett behov och kommitténs uppdrag har varit att förutsättningslöst utreda namnrätten och därmed sammanhängande frågor. Utredningsarbetet har bedrivits i samverkan med delegerade från Danmark och Norge. Kommitténs förslag innebär, att alla regler om släktnamn och förnamn sammanföras till en gemensam namnlag. Det gränsområde till namnrätten som omfattar rätten till pseudonym, signatur, artistnamn och likartade namn föreslås av kommittén bliva föremål för särskild utredning. Det sammanförande av reglerna om namn i en enda lag, som sålunda föreslås, har i Norge förelegat sedan 1923. Det nu samtidigt framlagda danska förslaget är uppbyggt på enahanda sätt, och därigenom har en viss systema17—907382

258 tisk likhet uppnåtts mellan de tre ländernas namnlagstiftning. Namntraditionerna inom länderna och den därav föranledda lagstiftningen ha emellertid varit av för olika struktur för att sådan likhet skulle kunna nås även i detaljutformningen. I åtskilliga hänseenden har man kunnat uppnå sakligt likartade bestämmelser, men på en del punkter ha från början förelegat så djupgående skillnader i betraktelsesätt, att det ej ansetts möjligt att sammanjämka förslagen. Förslaget till namnlag bygger på den uppfattningen, att namnet dels såsom individualiseringsmedel är en offentligrättslig angelägenhet och dels såsom den enskildes kännetecken privaträttsligt tillkommer honom. Dessa synpunkter leda till förslag om en allmän namnplikt samt om administrativt och privaträttsligt skydd för släktnamn. Namnplikten har i förslaget utformats såsom en allmän plikt för envar att bära honom tillkommande namn (1 § andra stycket). Denna plikt har i första hand avseende å släktnamnet men den omfattar i princip även förnamn, i den mån och i den omfattning förnamn normalt brukas såsom identifieringsmedel. Undantag från en sådan generell namnplikt stadgas i lag — dels i tryckfrihetsförordningen, dels i namnlagen — och kommittén förutsätter, att även sedvänja kan föranleda avsteg från namnplikten. Till namnplikten är också att hänföra skyldighet att hava släktnamn och förnamn. Denna skyldighet är undantagslös, när det gäller förnamn: det ålägges i förslaget föräldrar eller annan vårdnadshavare att inom tiden för födelseanmälan giva barnet förnamn. Plikten att hava släktnamn följer av de regler enligt vilka barn vid födelsen automatiskt förvärva sådant namn. Det svenska namnskicket har emellertid ännu ej nått därhän, att alla medborgare enligt hittills gällande eller av kommittén föreslagna regler kunna automatiskt förvärva släktnamn. Dessa släktnamnslösa finnas i regel i kyrkoböckerna upptagna under tillnamn. I dylika fall har kommittén ansett namnplikten kunna i så måtto avse tillnamnen, att dessa efter en viss övergångsperiod behandlas såsom släktnamn (39 § 2 mom. och 40 §). Kommittén har dock ej ansett sig kunna föreslå en så långt gående namnplikt, att den som helt saknar »efternamn» ålägges att förvärva släktnamn. Det har icke ansetts lämpligt att i namnlagen stadga ett allmänt straffansvar för den som bryter mot namnplikten. För brott mot plikten att bära rätt namn äro i vissa sammanhang redan nu utsatta påföljder, vilka av kommittén bedömts såsom praktiskt tillräckliga. Rätten till släktnamn omfattar rätt att förvärva släktnamn, rätt att behålla ett en gång förvärvat släktnamn samt rätt att utesluta annan från att förvärva eller bära samma släktnamn. Rätten att förvärva släktnamn är i princip oinskränkt. Den vars börd vid födelsen är känd förvärvar automatiskt visst släktnamn; i denna del sammanfalla namnrätt och namnplikt. Vidare har den som saknar släktnamn i förslaget tillerkänts en ovillkorlig rätt att efter ansökan erhålla sådant. Såsom en form av denna rätt kan man

259 betrakta den namnbytesrätt, som i förslaget tillerkännes den, vilkens släktnamn icke utgör ett tillfredsställande identifieringsmedel. Rätten att förvärva släktnamn omfattar rätt att förvärva visst bestämt namn, som bäres i förvärvarens släkt, främst namn som bäres av föräldrarna eller någon av dem. Efter denna princip äro de nuvarande reglerna i föräldrabalken utformade. Kommittén har byggt vidare på sålunda redan lagfästa tankegångar. Därvid föreslår dock kommittén en utvidgad möjlighet för den enskilde att välja mellan olika namn. Rätten till visst släktnamn göres i huvudsak beroende av familjeanknytningen mellan namnförvärvaren och den, vars namn han berättigas förvärva. I princip föreslås att den som förvärvat ett släktnamn därefter äger rätt att behålla namnet. Denna regel måste emellertid förses med undantag. Endast om det ursprungliga namnförvärvet byggt på riktiga och sanna förutsättningar, bör namnrätten bestå. Om det visar sig, att den familjerättsliga situation, vilken vid namnförvärvet förutsattes vara för handen, icke förelåg, torde redan nu rätten till släktnamnet upphöra. Enligt gällande rätt kan också hävande av adoptivförhållande och återgång i äktenskap föranleda förlust av släktnamn. Kommittén föreslår, att denna del av namnrätten blir föremål för uttrycklig lagstiftning och ett särskilt avsnitt om förlust av släktnamn har därför upptagits i lagförslaget (19—22 §§). Genom att reglera dessa frågor får man även tillfälle att verkställa en avvägning mellan de olika intressen som kunna beröras. Sådan möjlighet har man i stort sett ej för närvarande. Den privata namnrättens kärnpunkt ligger i namnhavarens ensamrätt till släktnamnet. För närvarande tillgodoses denna i lagstiftningen endast på det sättet, att ett redan existerande släktnamn ej får godkännas för annan. Detta administrativa skydd föreslås oförändrat och kommittén upptager i lagtexten den nu endast i praxis antagna principen, att detta skydd skall omfatta alla släktnamn oavsett deras form eller frekvens (12 § första stycket 1.). Skulle namnmyndigheten för någon godkänna ett sålunda för annan skyddat släktnamn, kan denne enligt gällande rätt ej överklaga beslutet. Däremot kan han föra talan vid domstol. Sådan talan har veterligen icke någon gång förts upp till högsta instans, och ett bestämt uttalande kan därför ej göras om den äldre namnhavarens möjlighet att få den senare frånkänd namnet. Kommittén föreslår, att dessa frågor nu bli föremål för fullständig reglering. Namnhavare, som finner sin namnrätt kränkt genom namnmyndighetens beslut, skall kunna överklaga detta (33 § 2 mom.). Försitter han besvärstiden eller önskar han ej begagna denna väg, kan han hos domstol yrka, att den senare namnförvärvaren skall förklaras namnet förlustig (21 § 1 mom.). Med hänsyn till att namnhavaren äger besvärsrätt, anser kommittén hans möjlighet att föra talan vid domstol böra begränsas till det fall, att han lider men av den andres namnförvärv. Domstolen skall ha möjlighet att taga hänsyn även till svarandens positiva intressen: enligt

260 förslaget kan domstolen, om svarandens yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föranleda, tillåta honom att behålla namnet. Såsom spärr mot chikanösa rättegångar föreslår kommittén slutligen en preskriptionstid på fem år räknat från det namnmyndighetens beslut vunnit laga kraft (34 § andra stycket). En vidare utveckling av den privata namnrätten leder till en rätt för namnhavare att hindra annan att överhuvudtaget bära och bruka hans namn. Det är här fråga om en materiell namnrätt. Kommittén har dock ej funnit sig kunna tillerkänna alla släktnamn ett så fullständigt skydd. Emellertid bör materiellt skydd tillerkännas namn i den omfattning som är praktiskt möjligt. Kommittén föreslår, att den som har egenartat släktnamn skall äga hindra annan att bära eller bruka namnet (23 §). Som egenartat släktnamn anses »namn som är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt». Därmed avses släktnamn, som väcker föreställning om viss släkttillhörighet. I allmänhet kan blott komma i fråga namn som bäres endast inom någon eller högst några få släkter, men det är ej uteslutet, att ett vanligare namn kan — i viss situation eller på viss ort — bedömas såsom egenartat. En väsentlig nyhet är härvidlag att någon principiell skillnad ej längre göres mellan sonnamn och andra släktnamn. Oftast men ej alltid blir namnets frekvens avgörande för om det skall anses som egenartat eller icke. Den ensamrätt som sålunda tillerkännes namnhavare lider inskränkning av den namnrätt, som enligt förslaget tillkommer annan. Var och en som rättmätigt förvärvat ett namn har naturligtvis sin namnrätt. Kommittén föreslår, att hänsyn dessutom skall tagas till vissa lokala sedvänjor; den som av ålder enligt ortens sed burit namnet som tillnamn föreslås vara berättigad att bära detta. Kollisioner mellan n a m n och annat kännetecken h a r kommittén föreslagit lösta på ett något annat sätt: endast om kollisionen leder till men för namnhavaren, kan denne hävda en ensamrätt mot innehavaren av kännetecknet. Kommittén har som ovan sagts ej föreslagit straffansvar för överträdelse av den generella namnplikten. Ej heller för intrång i annans namnrätt har kommittén föreslagit sådan sanktion. Namnhavaren ges i stället möjlighet att föra talan mot den oberättigade med yrkande om förbud för denne att bära eller eljest bruka namnet. Därtill ger kommitténs förslag namnhavaren rätt till skadestånd (24 §). Förutsättningen härför är, alt intrånget har länt namnhavaren till men, att den som gjort intrånget förklaras oberättigad att bära eller eljest bruka namnet samt att denne därtill insett eller bort inse, att hans förfarande länder namnhavaren till men. Ersättning skall utgå för såväl ekonomisk som ideell skada. De familjerättsliga förvärven av släktnamn äro som ovan antytts byggda på den nuvarande lagstiftningen. En del ändringar föreslås dock, av vilka några ha principiell betydelse. Barn i äktenskap föreslås liksom nu förvärva faderns släktnamn (2 §).

261 Sådant barn skall dock äga rätt att antaga moders släktnamn såsom ogift. Denna nyhet har kommittén grundat bl. a. på den uppfattningen, att barn i äktenskap äger samma anknytning till moderns som till faderns släkt och att det när det önskar byta släktnamn därför bör äga välja mellan fädernesläktens och mödernesläktens. Denna tankegång påverkar emellertid ej huvudregeln, att barnet vid födelsen alltid automatiskt förvärvar faderns namn — en sådan för alla gällande regel är av praktiska skäl nödvändig. Barn i äktenskap, vars moder trätt i nytt äktenskap, skall efter ansökan hos namnmyndigheten äga erhålla styvfaderns släktnamn om samhörigheten med denne är starkare än med fadern och det i övrigt finnes vara till barnets bästa (8 § första stycket). För bifall till sådan ansökning fordras styvfaderns samtycke. I huvudsak överensstämmer regeln med rådande praxis. Kommittén föreslår som gemensam huvudregel för barn utom äktenskap, att de förvärva moderns släktnamn såsom ogift (3 § första stycket). Detta innebär, till skillnad från nu, att änkas utomäktenskapliga barn förvärvar hennes släktnamn såsom ogift. I de fall då änka eller frånskild hustru bär sin tidigare makes namn, kommer alltså moder och barn att ha olika släktnamn. Namngemenskap mellan dem kan enligt förslaget dock normalt uppnås därigenom att modern antager sitt släktnamn såsom ogift (7 §). Ibland kan en sådan åtgärd vara oläglig för henne. För att skapa möjlighet för namngemenskap i vissa sådana fall föreslår kommittén, att namnmyndigheten skall, om särskilda skäl visas föreligga, kunna tillåta att barnet erhåller det namn modern förvärvat genom det upplösta äktenskapet (8 § andra stycket). Är barn utom äktenskap trolovningsbarn äger det för närvarande rätt att antaga faderns släktnamn. Sådan rätt tillkommer barnet jämväl om fadern särskilt givit sitt medgivande till att barnet antager hans namn. Kommittén har i sitt förslag upptagit dessa regler (3 § andra stycket). Därtill har kommittén föreslagit, att barn till vars förmån fadern avgivit förklaring, att det skall äga samma rätt till arv efter honom som barn i äktenskap, arvsrättsförklaring, skall ha samma rätt till faderns släktnamn som trolovningsbarn (3 § andra stycket). Slutligen äger barn utom äktenskap enligt gällande regler rätt att antaga styvfaders släktnamn med dennes samtycke. Kommittén har bibehållit denna bestämmelse (3 § tredje stycket). En nyhet utgör reglerna om släktnamn för barn, vars föräldrar äro okända (4 §). Dessa s. k. hittebarn skola, om de påträffas här i riket, betraktas såsom svenska medborgare. Förslaget innebär på denna punkt endast, att barnet skall erhålla n a m n genom namnmyndighetens försorg. Om barnets börd sedermera utredes skall det äga antaga släktnamn, vartill dess börd gör det berättigat. Genom bestämmelserna i ärvdabalken har adoptivbarn i arvshänseende

262 kommit att jämställas med barn i äktenskap. Eftersom adoptivbarn i övriga rättsliga hänseenden redan tidigare stod barn i äktenskap nära, har kommittén funnit lämpligt att nu föreslå namnregler, som i möjligaste mån ansluta sig till dem, som föreslås för barn i äktenskap. Såsom huvudregel föreslås att den som antages till adoptivbarn därigenom förvärvar adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn (5 §). Därjämte finner kommittén, att adoptivbarn bör äga rätt till adoptivmoders släktnamn såsom ogift. I förslaget har kommittén slutligen låtit inflyta den nu gällande regeln, att adoptivbarn av rätten kan tillåtas behålla sitt tidigare släktnamn. Med hänsyn till att adoptivbarnet kan ha ett visst intresse av att visa namnmässig samhörighet med såväl adoptivföräldrar som verkliga föräldrar, föreslår kommittén, att adoptivbarnet, oavsett vilket av namnen som är dess släktnamn, äger jämte släktnamnet bära det andra såsom tilläggsnamn. Ett speciellt intresse att förvärva det släktnamn som bäres av vårdnadshavare eller vårdare har även fosterbarn. I praxis har namnmyndigheten sökt tillgodose detta intresse. Kommittén föreslår, att fosterbarn efter ansökan hos namnmyndigheten skall äga förvärva fosterföräldrars namn, om samhörigheten med dessa är starkare än med föräldrarna och det i övrigt finnes vara till barnets bästa (9 §). Enligt nuvarande regler förvärvar hustru med vigseln mannens släktn a m n ; dock må hon bära sitt eget och mannens släktnamn i förening, om hon gör anmälan därom hos kyrkobokföraren. Kommittén föreslår, att huvudregeln även i fortsättningen skall vara, att hustrun genom vigseln automatiskt förvärvar mannens namn (6 §). Emellertid kan hustrun enligt förslaget före vigseln avgiva förklaring, att hon ämnar behålla det släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. Det namn hon sålunda äger rätt att behålla under äktenskapet kan vara antingen hennes släktnamn såsom ogift eller ock släktnamn som hon förvärvat i ett tidigare äktenskap. Förutsättningen för att hon skall få behålla sistnämnda namn är dock, att hon alltjämt bär det, då hon avger förklaringen. Genom dessa regier har kommittén velat tillgodose gift kvinnas intresse att, oavsett äktenskapet, framträda med det namn, under vilket hon dittills blivit känd vare sig i större sammanhang eller i en trängre krets. Frånskild hustru äger enligt gällande bestämmelser rätt att återtaga sitt släktnamn såsom ogift, under det att änka ej äger denna rätt. Kommittén har ej funnit bärande skäl föreligga för en sådan skillnad och föreslår därför, att såväl frånskild hustru som änka skall äga återgå till sin tidigare namnsituation (7 §). Förvärv av släktnamn efter ansökan sker nu i den ordning släktnamnsförordningen föreskriver. Dess förhållandevis knapphändiga regler ha under årens lopp i praxis givits skiftande tolkningar. I många hänseenden har kommittén ansett sig kunna bygga vidare på släktnamnsförordningens regier

263 och namnmyndighetens praxis. Emellertid erfordras nu ett fullständigande av lagstiftningen och en ny systematisering av hithörande problem. Kommittén uppdelar ansökningsärendena i två huvudgrupper. I den första rör det sig om fall, då sökanden har en i lagen bestämd objektiv anknytning till namnet. Någon prövning av om sökanden skall äga rätt att byta bort sitt nuvarande namn eller om det sökta namnet är tillfredsställande såsom svenskt släktnamn bör då ej förekomma. Namnmyndighetens uppgift bör bli att pröva, om till den nämnda objektiva anknytningen jämväl kommer ett så starkt subjektivt intresse, att ansökningen bör bifallas. Denna grupp har i förslaget behandlats i 8 och 9 §§. Den omfattar tre familjerättsbetonade fall, vilka redan behandlats, nämligen inomäktenskapligt barns förvärv av styvfaderns släktnamn (8 § första stycket), utomäktenskapligt barns förvärv av moderns namn som gift (8 § andra stycket) och fosterbarns förvärv av fosterföräldrars släktnamn (9 §). Den andra gruppen ansökningsärenden omfattar de fall, då sökanden vill byta bort sitt namn, därför att detta mindre tillfredsställande fyller sin funktion som identifieringsmedel eller därför att det av annat skäl är för namnhavaren olämpligt. Kommittén föreslår, att man regierar dessa fall i tre hänseenden: 1) namnbyte tillätes endast under vissa villkor; 2) det sökta namnet skall vara antagbart som svenskt språktecken; 3) det sökta namnet får ej komma i kollision med annans känneteckensrätt. Huvudregeln är, att den vars släktnamn finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt äger erhålla annat släktnamn (10 §). Att namnet är icke särskiljande innebär framförallt, att namnet är så vanligt, att dess karaktär av individualiseringsmedel i viss utsträckning gått förlorad. Med namn som eljest är otjänligt menas framförallt sådant, som till sin form starkt avviker från svenskt språkbruk och sådant som kan väcka anstöt eller av liknande skäl icke tillfredsställande tjänar sin uppgift som identifieringsmedel för namnhavaren. Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer enligt förslaget också den som saknar släktnamn. Kommittén föreslår vidare en reglering av de språkliga krav som skola ställas på det nya namnet: detta skall till bildning, uttal och stavning överensstämma med svenskt språkbruk (11 §). För den som redan har ett utländskt n a m n anser kommittén dock, att man i överensstämmelse med gällande praxis bör kunna godkänna släktnamn, som innebär en anpassning av det gamla namnet till svenskt språk. Namn som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren må ej heller godkännas (11 §). Är det sökta namnet i bruk som förnamn bör det endast undantagsvis godkännas som släktnamn (11 §). En av de viktigaste nyheterna i denna del av förslaget ligger i bestämmelsen om vilka namn och andra kännetecken, som skola utgöra hinder för det sökta namnets godkännande. Kommittén uppställer en hinderkatalog i fem punkter (12 §). Enligt denna må släktnamn ej godkännas om det är lätt

264 förväxlingsbart med 1) annans släktnamn, 2) allmänt känt utdött släktnamn eller här i riket allmänt känt utländskt släktnamn, 3) konstnärsnamn eller likartat namn som är känt här i riket, 4) beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning, eller 5) annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke. Förväxlingsrisken skall bedömas med hänsyn till både stavning och uttal. Uppfyller ansökningen angivna krav, är sökanden i princip berättigad att erhålla det sökta namnet. Emellertid anser kommittén utrymme böra lämnas namnmyndigheten att på vissa punkter skönsmässigt pröva namnets lämplighet. Kommittén föreslår därför, att namnmyndigheten må avslå ansökan, om det sökta namnet lätt kan uppfattas som beteckning för utbildning eller befattning, om det ger sken av tillhörighet till visst stånd eller om det kan uppfattas såsom benämning på järnvägsstation, poststation eller liknande beteckning som användes i förvaltningen. Som ovan påpekats ha fall, då en sökande har viss objektiv anknytning till ett existerande släktnamn behandlats som en grupp för sig. Det finnes emellertid tillfällen då det föreligger anknytning till konstnärsnamn, pseudonymer, signaturer och likartade namn. Även i dessa fall har kommittén ansett sig böra göra undantag från villkoren för rätt att byta bort n a m n ; däremot kan man ej göra undantag från formreglerna och kollisionsreglerna. Kommittén föreslår, att om särskilda skäl förebringas det skall vara tillåtet att godkänna sådant konstnärsnamn såsom släktnamn (14 §). Som en tredje grupp av ansökningsärenden upptager kommittén slutligen de fall, då någon efter födelsen förvärvat nytt släktnamn — vare sig genom familjerättsligt förvärv eller efter ansökan •— men därefter sådana förhållanden inträtt, att han kan ha intresse av att återförvärva sitt tidigare släktnamn (15 §). I medvetande om att åtskilliga fall finnas, då namnbyte bör tillåtas men vilka ej kunna inrymmas under några bestämda regler, har kommittén föreslagit, att namnmyndigheten skall äga möjlighet att om synnerliga skäl föreligga dispensera från de uppställda allmänna kraven för namnbvtesrätt (16 §). Såsom inledningsvis framhölls anser kommittén, att frågor om förlust av släktnamn böra fullständigt regleras i lagen. Det föreslås, att den som förklaras sakna äktenskaplig börd förlorar den tidigare presumerade faderns släktnamn (19 § 1 mom.) samt att den som förklaras sakna egenskap av trolovningsbarn förlorar släktnamn, som han i sådan egenskap antagit (19 § 2 mom.). Har i sistnämnda fall fadern avgivit arvsrättsförklaring eller medgivit, att barnet må bära hans namn, inträder dock ej förlust av namnet. Vidare föreslås, att hävande av adoptivförhållande skall leda till förlust för adoptivbarnet av adoptants släktnamn (19 § 3 mom.). Som gemensam undantagsregel från dessa huvudregler gäller, att domstolen äger bestämma, att

265 barnet eller adoptivbarnet må behålla namnet, om det med hänsyn till dess yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest finnes föreligga synnerliga skäl därtill. Kommittén föreslår, att återgång i äktenskap skall leda till förlust för hustrun av mannens släktnamn, om icke särskilda skäl tala emot en sådan verkan (20 § första stycket). Sådana skäl kunna t. ex. finnas, om mannen begått tvegifte och barn avlats i det återgångna äktenskapet. Vid äktenskapsskillnad äger hustru i princip behålla mannens släktnamn. Kommittén föreslår dock, att mannen undantagsvis skall kunna utverka förklaring, att hon förlorar namnet, om han på grund av hustruns förhållanden under äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter dess upplösning bär hans namn (20 § andra stycket). Förnamn förvärvas enligt förslaget genom att namnet antecknas i kyrkobok. Sådan anteckning kan ske endast om namnet givits, antagits eller erhållits i den ordning namnlagen föreskriver (25 §). Inom tiden för anmälan av födelsen — sex veckor — skall barnet givas förnamn (26 § första stycket). Denna regel överensstämmer med nuvarande bestämmelse i folkbokföringsförordningen. Därtill föreslår kommittén som en väsentlig nyhet, att barn även därefter men inom ett år efter födelsen må givas ytterligare förnamn (26 § första stycket). Genom denna bestämmelse vill kommittén tillmötesgå ett föräldraintresse att under något längre tid övertänka förnamnsvalet. En liknande extra frist tillkommer nu dem, som efter utgången av tiden för födelseanmälan låta döpa barnet inom svenska kyrkan. Kommittén har bibehållit möjligheten att vid dop giva förnamn men utsträckt den till alla kristna samfund ävensom utvidgat rätten till religiös förnamnsgivning till att avse alla trossamfund där det förekommer en religiös akt, som i detta hänseende motsvarar dopet (26 § andra stycket). Den som vid dop eller sådan förrättning fyllt 18 år skall dock själv antaga namnet. Slutligen föreslår kommittén, att namnmyndigheten skall kunna efter ansökan tillåta tillägg eller utbyte av förnamn (27 §). Sådant kan nu ske endast om synnerliga skäl förebringas. Med hänsyn till det offentliga identifieringsintresset har kommittén funnit starka krav böra bibehållas för utbyte av förnamn; för tillägg anser kommittén särskilda skäl vara tillräckliga. I fråga om förnamnets form föreslår kommittén, i överensstämmelse med gällande rätt, att detta ej får väcka anstöt (28 § första stycket). Därtill föreslås förbud mot förnamn, som kan antagas leda till obehag för bäraren eller eljest icke är ägnat som förnamn (28 § första stycket). I huvudsak skall släktnamn anses vara icke ägnat som förnamn; dock avser kommittén ej att med regeln träffa det inom vissa släkter rådande skicket att döpa barn till patronymikon. I fråga om förfarandet avviker kommitténs förslag på väsentliga punkter från gällande rätt. Anmälan om släktnamn och förnamn skall dock liksom

266 nu ske hos pastor i den församling, där den som anmälan avser är eller skall vara kyrkoskriven (29 §). Hustrus förklaring att hon i äktenskapet önskar behålla sitt tidigare släktnamn kan avgivas antingen hos pastorn i lysningsförsamlingen eller inför vigselförrättaren (jfr 6 § samt 12 § namnkungörelsen) ; den får avges tidigast då lysning sökes och senast vid vigseln (30 § jfrt med 6 §). Ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn skall göras hos en för riket gemensam namnmyndighet (31 §). Envar vars rätt därav beröres må enligt förslaget söka ändring i pastors beslut. Detta kan för närvarande ske hos domkapitlet, men kommittén föreslår att namnmyndigheten skall vara besvär smyndighet (33 § 1 mom.). Vidare föreslår kommittén, att talan skall kunna föras mot namnmyndighetens beslut (33 § 2 mom.). Sådant besvärsmål skall handläggas av regeringsrätten. Besvärstiden har i överensstämmelse med senare lagstiftning satts till tre veckor. För närvarande kan den som för sig fått släktnamn godkänt underlåta att anmäla detta för anteckning i kyrkobok. Dröjer han därmed över ett år, är godkännandet utan verkan. Enligt förslaget är namnmyndighetens lagakraftvunna beslut normerande för namnbytet: sedan beslutet vunnit laga kraft, sker anteckning automatiskt i kyrkoboken. För att emellertid i någon mån tillmötesgå det intresse av ytterligare rådrum som ettårsregeln nu ger föreslår kommittén, att namnmyndigheten på begäran av sökanden inom besvärstiden skall kunna återkalla sitt beslut (33 § 3 mom.). För närvarande gäller i Sverige nationalitetsprincipen. Kommittén föreslår vissa uppmjukningar av denna. Den som erhållit bosättningstillstånd här ävensom utländsk kvinna, vilken efter äktenskap med svensk man här tager sitt hemvist, bör jämställas med svensk medborgare. Vidare föreslår kommittén att Konungen skall äga sluta avtal med främmande stat av innebörd, att namnlagen skall tillämpas på den främmande statens medborgare, som är bosatta i Sverige, ävensom att bestämmelserna om skydd för släktnamn skola gälla vissa utländska namn. Frågan vilken central myndighet i fortsättningen bör handlägga namnärenden har varit föremål för överväganden. Valet torde närmast böra stå mellan patent- och registreringsverket samt statistiska centralbyrån. Då en omorganisation av den senare synbarligen är aktuell, har kommittén funnit det olämpligt att i namnlagen angiva vilken myndighet skall vara namnmyndighet men utgår från att statistiska centralbyrån i dess egenskap av riksbyrå för folkbokföringen tillsvidare skall såsom hittills handhava dessa ärenden.

BILAGA 1

FREKVENSUTREDNINGEN

Utredningens syfte

Enligt släktnamnsförordningen (SIF) skall vid bedömningen av huruvida en sökande har rätt till namnbyte eller icke hänsyn tagas till om han redan bär ett egenartat släktnamn. Enligt praxis har såsom egenartat släktnamn bedömts alla icke-sonnamn, medan sonnamn — oavsett frekvensen — bedömts såsom icke egenartade. Då namnrättskommittén haft att taga ställning till spörsmålet huruvida man i namnlagstiftningen fortfarande bör arbeta med detta eller ett därmed jämförligt begrepp, har det varit nödvändigt att undersöka, om praxis, i den mån den utgått från att sonnamn överlag äro vanligare än andra släktnamn, byggt på en realitet. Det första syftet med undersökningen har därför varit att bland de vanligaste släktnamnen fastställa den relativa frekvensen av sonnamn och icke-sonnamn. I den mån villkor för rätt till släktnamnsbyte uppställas, måste i första hand i regel krävas, att det nuvarande släktnamnet är otillfredsställande som identifieringsmedel. Den vanligaste anledningen härtill torde vara att namnet är allmänt förekommande. Ett andra syfte med utredningen blir då att undersöka vilka släktnamn, som kunna betraktas såsom allmänt förekommande eller vanliga. Samtidigt får man fram ett material, som i framtiden kan bilda underlag för namnmyndighetens bedömande av dessa frågor. Slutligen har man med utredningen kunnat vinna en viss överblick över de namn, vilka för riket i dess helhet måste betraktas som mindre vanliga men vilka lokalt uppnå en så hög frekvens, att de inom ett visst geografiskt område kunna antagas vara icke tillfredsställande individualiseringsmedel. Detta resultat av utredningen har väl haft mindre betydelse för kommitténs eget arbete, men det torde få betydelse för namnmyndighetens tillämpning av den blivande lagstiftningen.

Det statistiska primärmaterialet

Till grund för undersökningen har i första hand legat lånsbyråernas för folkbokföringen register över fysiska personer. Dessa föras alfabetiskt på kort. Varje sådant register omfattar (med undantag för Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, i vilka residensstäderna ej omfattas av registren) hela den inom länet boende befolkningen och återspeglar alltså befolkningssituationen i undersökningsögonblicket. Undersökningen av länsbyråernas register har (med undantag för Stockholms och Uppsala län, vilka 1957 blivit föremål för provundersökningar) verkställts under sommaren eller hösten 1958. För Stockholms stad har undersökningen byggt på det s. k. Allmänna registret, vilket i bokform innehåller en i spalter uppdelad alfabetisk förteckning över stadens vuxna invånare (personer över 16 å r ) . Registret upprättas årsvis med stöd av mantalsskrivningen och återspeglar befolkningssituationen vid årsskiftet. Med

268 hänsyn till att undersökningen för länen omfattat hela befolkningen, har kommittén för likformighetens skull nödgats att med stöd av Allmänna registrets uppgifter om den vuxna befolkningen verkställa en beräkning av huru släktnamnen fördela sig inom hela stadens befolkning. Kommittén har därvid utgått från antagandet att fördelningen är likformig inom alla ålderskategorier. Undersökningen för Stockholm verkställdes 1957 såsom provundersökning och till förfogande stod därvid registret för 1955; detta återspeglar situationen vid årsskiftet 1954/55 och omfattar ungefär 640 000 personer, vilka före nämnda årsskifte fyllt 16 år. I Malmö stad föres uppbördsverkets adressregister efter samma kortsystem som länsbyråernas befolkningsregister. Emellertid avföres här icke löpande ur registret de personer, vilka under året utflytta till annan ort. Registret kommer därigenom att bliva för omfattande; det innehöll vid undersökningstillfället hösten 1958 ungefär 288 000 kort i stället för rätteligen omkring 217 000 kort. Även i detta fall har det därför varit nödvändigt att verkställa en beräkning av fördelningen av de vanligaste släktnamnen inom den verkliga befolkningen. Kommittén h a r därvid utgått ifrån att denna fördelning varit densamma bland de utflyttade som bland de kvarboende. För Göteborgs stad föres icke något sådant alfabetiskt personregister, att en undersökning av föreliggande slag kunnat verkställas. Göteborgs stad har därför icke medtagits vid undersökningen. Det primärmaterial, som stått till förfogande, har — sedan de nämnda omräkningarna skett i fråga om undersökningsmaterialet för Stockholm och Malmö — omfattat en folkmängd om 7 miljoner människor.

Utredningens omfattning

Såsom tidigare anmärkts verkställdes år 1957 provundersökningar för Stockholms stad, Stockholms län och Uppsala län. Visst undersökningsmaterial från Malmöhus och Kristianstads län stod också till kommitténs förfogande. Man fann därvid stora skillnader föreligga mellan beståndet av vanliga namn inom olika geografiska områden. Det syntes därför ej möjligt att genom undersökning av endast ett urval bland länen och städerna utanför länsregistreringen uppnå ett vederhäftigt underlag för bedömning av frågan vilka släktnamn som äro vanligast inom riket i dess helhet. Kommittén beslöt därför att låta utredningen omfatta hela det till buds stående primärmaterial, som ovan redovisats. Stockholms-undersökningen utsträcktes från början till släktnamn, som beräknades b u r n a av minst 0,5 °/oo av stadens befolkning. Det visade sig därvid att antalet av olika släktnamn steg ju längre ner på frekvensskalan man sträckte undersökningen: av de i provundersökningen upptagna släktnamnen bars ungefär en tredjedel av mellan 0,5 och 0,75 %o av befolkningen, medan återstående två tredjedelar av namnen spände över en så bred marginal som mellan 0,75 %o och 34,43 °/oo. Då syftet med utredningen endast varit att undersöka »toppen» av denna »namnpyramid», fann kommittén med stöd av dessa siffror, att riksundersökningen lämpligen kunde begränsas till släktnamn som buros av 0,75 %o av befolkningen och däröver. Kommittén hemställde på våren 1958 hos statistiska centralbyrån om dess medverkan för utredningen. Genom byråns försorg verkställdes därefter inom länsb y r å e r n a för folkbokföringen samt hos Malmö stads uppbördsverk en undersökning av vilka släktnamn, som inom varje undersökningsområde uppvisade angivna relativa frekvens.

269 Metod och felkällor Utredningen h a r gått ut på att inom varje undersökningsområde först fastställa huru många personer, som bära de vanligaste släktnamnen, d. v. s. att fastställa släktnamnens absoluta frekvens inom undersökningsområdena. Summan av dessa frekvenstal utvisar namnets absoluta frekvens i riket. F ö r att kunna göra en rättvisande jämförelse mellan olika landsdelar, måste man sätta den absoluta frekvensen i relation till den undersökta folkmängden, befolkningstalet, varigenom man erhåller kunskap om huru många promille av befolkningen som bär namnet, d. v. s. namnets relativa frekvens. Denna relativa frekvens användes i fortsättningen såsom jämförelsetal mellan olika undersökningsområden. I de register, vilka föras på kort, kan mätning av en kortbunts tjocklek ske och med stöd av tidigare fastställda mätningsvärden kan man beräkna h u r u många kort som namnet omfattar. Med denna metod har man — enligt tagna stickprov •— kunnat u p p n å en säkerhet som endast med någon promille avviker från det räknade resultatet. Metoden har därför rekommenderats av statistiska centralb y r å n och torde ha kommit till användning i övervägande antalet fall. Dock synes i enstaka fall formlig räkning av korten ha skett. F ö r Stockholms stad har antalet namnbärare per spalt och sida i Allmänna registret fastställts och med hjälp av de framräknade konstanterna har antalsberäkning kunnat ske genom räkning av antalet sidor och spalter eller, i förekommande fall, genom mätning av brutna spalter. I enstaka fall h a r en spalt innehållit något namn mer eller m i n d r e än den fastställda konstanten och ibland har ett namn avsett ej invånare i staden utan fastighetsägare där. Vid spalträkning har hänsyn kunnat tagas till dessa felmöjligheter, men då det gällt sidräkning (av namn med en frekvens över 7,5 %o) — i synnerhet då namnet varit så högfrekvent att sidräkningen måst bestå i en jämförelse mellan första och sista sidans nummer — har sådan hänsyn endast undantagsvis varit möjlig. Mätning av brutna spalter har också inneburit möjlighet till enstaka fel. Stickprov har emellertid visat att felmarginalen uppgår till högst någon promille av antalet för varje namn r ä k n a d e bärare. I såväl kortregistren som Allmänna registret upptagas i allmänhet varierande stavningar såsom ett enda n a m n ; Bergkvist, Bergqvist, Bergquist redovisas sålunda gemensamt. Det är dock tänkbart, att någon stavningsvariant i något område ansetts så säregen att den i registret upptagits separat. I länsregistren föras dessutom namn sådana som Walgren och Wallgren, Viklund och Wicklund, Norman och Norrman tillsammans. I Allmänna registret redovisas dessa namn var för sig, men för enhetlighetens skull ha de vid räkningen sammanförts efter de principer som gälla för länsregistren. Undersökningen har, såsom ovan nämnts, huvudsakligen utförts under sommaren och hösten 1958. Den relativa frekvensen borde därför egentligen ha uträknats genom jämförelse med befolkningstalet vid samma tid. Befolkningstalen fastställas emellertid endast vid årsskiftena. Man har då tre alternativ att välja mellan: folkmängden vid föregående årsskifte, folkmängden vid efterföljande årsskifte och medelfolkmängden. Då bearbetningen av materialet gjordes, var endast folkmängden vid föregående årsskifte känd. Kommittén måste därför använda befolkningstalet vid årsskiftet 1957/58 som jämförelsetal. Detta gör att för flertalet under andra halvåret 1958 undersökta områden namnens relativa frekvens kommer att ligga på en något för hög nivå. Rangordningen mellan de olika namnen påverkas emellertid ej härav; ej heller torde denna omständighet i nämnvärd grad vara av betydelse för en jämförelse mellan olika nu nämnda undersökningsområden.

270 Siffrorna för Stockholms län och Uppsala län ha tagits direkt ur de 1957 verkställda provundersökningarna. För att talen för dessa län skola kunna jämföras med dem, vilka enligt vad ovan sagts erhållits för huvudmassan av undersökningsområden, bör jämförelsetalet även för dessa områden beräknas med ledning av befolkningstalet vid årsskiftet 1957/58. Härigenom kommer frekvensen att ligga på en något för låg nivå. Detta påverkar icke ordningen mellan namnen inom dessa undersökningsområden men gör jämförelsen med huvudmassan något missvisande. Den totala frekvensen för riket torde endast obetydligt påverkas därav. Såsom tidigare anförts har Stockholms-materialet hämtats ur Allmänna registret avseende årsskiftet 1954/55. Man h a r därvid erhållit uppgift om namnens relativa frekvens vid sagda tidpunkt. Det därvid erhållna relativa frekvenstalet har bedömts såsom giltigt även för årsskiftet 1957/58, vilket innebär att man förutsätter, att de vanligaste namnens fördelning inom befolkningen förblivit konstant under de mellanliggande åren. Med stöd därav har beräknats den absoluta frekvensen inom befolkningstalet vid sagda årsskifte, 799 000 invånare. Detta beräkningssätt medför, att Stockholms-materialet till sin karaktär kommer att avvika något från huvudmassan. Som framgår av det sagda finnas följande felkällor: 1) registrens beskaffenhet, 2) räkningsmetoden samt 3) variationer i de tidpunkter då undersökningarna verkställts. Till den första gruppen är att hänföra de omständigheterna, att Göteborgs stad icke medtagits i undersökningen, att undersökningarna för Stockholm och Malmö kommit att omfatta ett mindre respektive ett större material än den totala befolkningen, vilket gjort vissa omräkningar nödvändiga, samt att vissa variationer kunna föreligga i fråga om i varje register medtagna stavningsvarianter. Här bör även nämnas, att vissa i registren såsom släktnamn upptagna namn torde vara allenast tillnamn. Den a n d r a felkällan måste bedömas som normal vid varje statistisk undersökning. Den tredje gruppen har avseende därå att undersökningarna för Stockholms stad, Stockholms län och Uppsala län utförts på material som är äldre än huvudmassans. Efter överväganden av frågan och efter samråd med statistisk expertis inom centralbyrån har kommittén funnit, att de avvikelser, som kunna föranledas av felkällorna, icke äro av sådan beskaffenhet att utredningsresultatet är otjänligt för det syfte som ovan redovisats. För att så skulle vara måste man antaga en kraftig omkastning i namnskicket, bl. a. på grund av inflyttningar till berörda undersökningsområden från landsändar med annat namnskick, eller ock en mera avsevärd ökning av antalet godkända nya namn. En dylik utveckling på så kort tid, som h ä r kommer i fråga, är knappast trolig och har ej heller kunnat konstateras. Med hänsyn härtill och till den kostnad som en förnyad och förenhetligad undersökning skulle innebära, har kommittén beslutat bygga utredningen på det med de nu redovisade metoderna insamlade undersökningsmaterialet.

Bearbetningen av de insamlade uppgifterna

Det från länsbyråerna och uppbördsverket i Malmö insamlade materialet har först bearbetats inom statistiska centralbyrån. För varje uppgivet släktnamn har där upprättats ett namnkort av vidstående typ. För varje undersökningsområde h a r därefter på kortet införts de absoluta frekvenstalen för det namn kortet gäller. Sedan så skett har namnkorten överlämnats till kommittén, som kompletterat korten med de vid provundersökningarna insamlade uppgifterna. Därvid har

271 Namn Län; folkm. i 1000-tal

Antal n a m n inneh. enl. länsbyråernas alf. reg.

7oo a v folkmängd.

Län; folkm. i 1000-tal

A 799

O utom Gbg 213

B 421

Göteborg 393

C 165

P 372

D 223

R 249

E 357

S 291

F 281

T 260

G 159

U 226

H 237

W 284

I 58

X 295

K 145

Y 289

L 258

Z 143

M utom Malmö 395

AG 240

Malmö 217

B D 257

Antal namninneh. enl. länsbyråernas alf. reg.

7oo av folkmängd.

N 168

också de omräkningar som erfordrats beträffande materialet från Stockholm och Malmö verkställts. I detta skedt* gav undersökningen vid handen, att 718 namn i åtminstone något undersökningsområde uppvisade en relativ frevens av minst 0,75 °/uo. Av dessa namn u p p n å d d e dock endast 36 angivna frekvens i samtliga områden, d. v. s. endast på 36 av namnkorten voro alla rutor ifyllda. Emellertid förelåg därutöver ett antal släktnamn, som, ehuru de ej uppnådde frekvensen 0,75 °/oo i samtliga områden, dock måste anses som i hela landet vanliga namn, i fortsättningen kallade riksnamn. Sålunda förekom namnet Bengtsson till angiven frekvens i samtliga områden utom i Västerbottens län, vars ruta på namnkortet alltså stod tom. Om den lista, som var utredningens slutmål, skulle vara till önskat gagn, måste därför en komplettering ske. Frågan om vilka namn som skulle betraktas som riksnamn kunde ej utan vidare besvaras. Det var u p p e n b a r t att namn vilka som namnet Bengtsson saknades endast för något eller några få undersökningsområden skulle räknas dit. Emellertid fann kommittén det ej riktigt att draga gränsen för snävt. Det vore rimligt om man såsom riksnamn betraktade ett släktnamn, vilket uppnådde minimifrekvensen inom minst hälften av de 26 undersökningsområdena. Denna geogra-

272 fiska gränsdragning kunde emellertid med hänsyn till variationerna i folkrikedom inom olika områden leda till missvisande resultat: de 13 folkfattigaste områdena hade en befolkning på ungefär 2,5 millioner, medan de 6 folkrikaste hade en befolkning överstigande detta tal. Kommittén fann då att ett namn som uppnådde minimifrekvensen i m i n d r e än 13 områden dock borde betraktas som riksnamn om områdena tillsammans hade en folkmängd, som representerade minst hälften av det undersökta befolkningsmaterialet. Såsom riksnamn skulle alltså anses varje släktnamn, som på namnkortet fanns antecknat med minimifrekvens antingen för minst 13 undersökningsområden eller för ett mindre antal områden som tillsammans omfattade minst 3,5 millioner människor. Då de 10 folkrikaste områdena omfattade tillsammans något över hälften av befolkningen, kunde detta »mindre antal områden» aldrig komma att understiga 10. Genom att för övriga områden komplettera med de namn, som på namnkortet funnos upptagna för minst 10 områden, fick man därför säkerhet för att båda de ovannämnda kraven blevo tillgodosedda: så snart namnet fanns hos minst halva befolkningen eller inom minst halva antalet områden gjordes en komplettering. Begeln medförde visserligen komplettering jämväl för en del namn där detta ej bort ske, men detta förhållande kunde rättas till vid den slutliga bearbetningen. Kompletteringen omfattade 128 namnkort. Av de så erhållna namnen visade sig efter kompletteringen tio stycken vara så lågfrekventa inom vissa områden, att den relativa frekvensen för namnet i riket i dess helhet sjönk under 0,75 %o, ja i ett fall ända ned till 0,55 %o. Dessa namn ha vid den fortsatta bearbetningen endast betraktats som lokalt högfrekventa. Efter den nu redovisade bearbetningen har man ur materialet fått fram 154 riksnamn, vilka redovisas i en särskild rikslista, övriga namn ha ansetts uppvisa lokal hög frekvens. Visserligen finner man ofta samma höga frekvens i flera intill varandra liggande undersökningsområden, men någon form av gruppbildning mellan områdena har vid redovisning av materialet icke varit möjlig. Det har därför beträffande dessa namn gjorts separata områdeslistor avseende varje undersökningsområde för sig.

Redovisning av utredningen

De förtecknade släktnamnen redovisas dels i ovan nämnda listor över riksnamn och över lokalt vanliga namn, dels i ett alfabetiskt register med hänvisningar till i vilka frekvenslistor namnet kan sökas. I rikslistan ha namnen upptagits i ordning efter sin absoluta frekvens inom hela riket. Uppgift lämnas samtidigt på inom vilka undersökningsområden namnet når högsta och lägsta relativa frekvens uttryckt i promille av områdets befolkningstal. Dessa uppgifter äro ägnade att upplysa hur jämnt fördelat namnet är över landet. Man finner t. ex. att namnet Andersson, vilket uppvisar den högsta absoluta frekvensen i riket, icke någonstans lokalt når så hög relativ frekvens som namnen Johansson, Karlsson och Nilsson, vilka för hela riket komma på platserna efter Andersson. I områdeslistorna ha namnen upptagits i ordning efter sin absoluta frekvens inom det område listan avser. Även h ä r lämnas uppgift på de områden där namnet når sin högsta och lägsta relativa frekvens. Vidare lämnas uppgift på inom vilka ytterligare undersökningsområden namnet förekommer till en frekvens av minst 0,75 %o. Man kan alltså alltid söka sig från en områdeslista till vilken som helst annan områdeslista, där namnet är upptaget; dock finnes hänvisning till namnets plats på övriga listor endast för maximum och minimum.

273 Förklaringar För de olika undersökningsområdena och listorna ha använts följande beteckningar (i regel de gängse länsbeteckningarna): A: Stockholms stad B: Stockholms län C: Uppsala län D: Södermanlands län E: Östergötlands län F : Jönköpings län G: Kronohergs län H: Kalmar län I: Gotlands län K: Blekinge län L: Kristianstads län M: Malmöhus län Mö: Malmö stad N: Hallands län

18— 907382

O: Göteborgs och Bohus län P : Älvsborgs län R: Skaraborgs län S: Värmlands län T : Örebro län U: Västmanlands län W : Kopparbergs län X: Gävleborgs län Y: Västernorrlands län Z: Jämtlands län AC: Västerbottens län BD: Norrbottens län Biks: Bikslistan

274 Rikslistan De vanligaste släktnamnen i riket

Namn

9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46

Antal °/ (abso/oo lut (relativ frekvens) frekvens)

Namnens lokala förekomst Högsta relativa frekvens

Lägsta relativa frekvens i °/

De vanligaste släktnamnen i riket

Namn

Andersson 380 197 54,31 P: 86,08 Y: 25,24 Holm Johansson 364 330 52,05 N: 123,47 Mö: 23,18 Nyström . Karlsson . 333 801 47,69 II: 110,16 Y: 12,72 Klasson . . Nilsson. . . 226 640 32,38 L: 100,98 C: 11,21 Isaksson. . Eriksson.. 181 485 25,93 C: 58,56 M: 5,84 Vi(c)kström Larsson . . 160 241 22,89 R: 37,69 Y: 11,83 Holmberg Olsson . . . 155 381 22,20 K: 57,34 AC: 6,25 Bergkvist. Pettersson 146 193 20,88 I: Bergman . 63,58 AC: 8,76 Svensson . 146 138 20,88 K: 80,61 BD: 3,04 Söderberg Persson . . 143 409 20,49 L: 66,57 O: 4,98 Pålsson GustavsPaulsson son Lövgren. . 120 111 17,16 R: 41,10 Y: 3,85 Blomkvist Jonsson . 92 863 13,27 Z: 33,94 M: 5,75 Jansson . . 69 956 10,00 C: 33,77 M: 1,26 Björk Hansson. . 50 685 7,24 M: 24,97 C: 1,95 Lundström Jönsson . . 50 328 7,19 M: 43,03 AC: 0,81 Nyberg.. Bengtsson 39 661 5,67 N: 43,38 AC: 0,66 Nordström Magnusson 28 201 4,03 G: 10,69 BD: 0,87 Eliasson. Olofsson. 27 390 3,91 AC 16,57 C: 1,16 Ström. . . Jakobsson 27 121 3,87 I: Berggren 38,53 K: 1,46 Lindberg 25 661 3,67 AC 10,87 N: 1,06 Vi(c)klund Lindström 23 792 3,40 AC Jonasson . 8,73 N: 0,91 Lindkvist 21 938 3,13 AC Sundberg. 5,22 N: 1,36 Lindgren 21 664 3,10 AC 13,18 O: 1,15 Björklund Mattsson 20 992 3,00 K: Arvidsson 9,88 R: 0,94 Lundberg 20 800 2,97 BD:: 8,91 N: 1,38 Nordin. . . Bergström 20 384 2,91 BD:: 5,89 L: 0,53 Holmgren Lundgren 20 032 2,86 AC: 8,70 K: 1,45 AndreasAxelsson 19 926 2,85 F: 0,34 son 6,65 I: FredriksSjögren... son 19 435 2,78 R: 4,73 Y: 0,90 Sandström Lundkvist 19 288 2,76 AC: 7,61 I: 0,93 Ekström . Berg 18 633 2,66 X: 3,95 N: 1,56 Lund . . . . Berglund 18 652 2,65 Y: 8,12 N: 0,48 HermansHåkansson 17 101 2,44 K: 18,04 BD: 0,24 son Danielsson 17 062 2,44 W: 7,62 R: 1,13 JohannesSandberg. 16 559 2,37 BD: 6,12 L: 1,40 son Henriksson 16 535 2,36 BD: 6,37 I: 1,04 Åberg. . . . Lind.... 15 616 2,23 X: 3,52 N: 0,80 Öberg Fransson 15 582 2,23 G: 14,85 Y: 0,37 Hellström Forsberg 15 072 2,15 AC: 5,83 I: 0,59 Göransson Engström 14 931 2,13 I: 9,21 N: 0,58 Blom . . . Sjöberg.. 14 546 2,08 Y: 3,79 K: 0,94 Hedlund. SamuelsAbrahams son 14 534 2,07 O: 6,70 Y: 0,53 son.... Vallin... 4,90 G: 0,58 14 022 2,00 I: Gunnars Mårtensson.... son 13 847 1,98 M: 9,30 S: 0,26 SöderEklund.. 13 716 1,96 C: 6,02 K: 0,66 ström . . Lundin.. 13 560 1,94 C: N: 0,67 5,83 89 Dalberg

Antal °/ /Ol (abso(relalut tiv frekvens) frekvens)

Namnens lokala förekomst Högsta relativa frekvens i o/

12 965 12 898 12 632 12 541 12 524 12,469 12 382 12 221 12,190 12 053

1,85 X : 2,96 1,84 BD: 5,36 1,80 F: 8,01 1,79 BD: 10,50 1,79 BD: 8,02 1,78 AC: 3,33 1,77 S: 3,30 1,75 BD: 4,88 1,74 Y: 4,34 1,72 L: 8,79

12 038 11 946 11 667 11 500 11 477 11 378 10 786 10 523 10 306 10 240 10 214 10 167 10 018 9 984 9 895 9 564

1,72 AC: 4,17 1,71 D: 3,33 1,67 T: 2,58 1,64 AC: 12,37 1,64 Y: 5,11 1,63 BD: 3,08 1,54 O: 5,01 1,50 X: 2,33 1,46 BD: 2,58 1,46 Y: 7,24 1,46 G: 7,89 1,45 X: 4,44 1,43 W : 2,82 1,43 H: 2,90 1,41 Y: 10,52 1,37 AC: 7,20

9 555 9 535 9 494 9 420 9 260

1,37 O: 1,36 AC: 1,36 AC: 1,35 I: 1,33 X:

7,94 2,33 9,16 3,84 2,08

9 096

1,30 O:

7,61

9 043 9 005 8 863 8 854 8 732 8 709 8 700

1,29 G: 1,29 AC: 1,26 Y: 1,25 Y: 1,24 Z: 1,24 R: 1,24 AC:

4,65 2,58 5,02 2,98 5,43 2,84 4,75

8 593

1,22 K:

4,61

8 450

1,20 N:

4,54

8 410 8 409

1,20 Y: 1,20 Y:

2,74 2,47

275 1

90) Sundkvist 91) Strömberg 92) Sundström 93) Holmkvist 94) Norberg. . 95) Josefsson. 96) Ek 97) Adolfsson. 98) Martinsson 99) Palm 100) Möller. . . . 101) Englund. . 102) Ö m a n . . . . 103) Ottosson . 104) Falk 105) Sjöström . 106) Boström. . 107) Hallberg.. 108) Nygren. . . 109) Lindholm. 110) Bäckström 111) Vesterlund 112) Borg 113) Nor(r)man 114) Holmström . . 115) Nyman. . . 116) Dal 117) Hedberg. . 118) Skog 119) Höglund.. 120) Söderlund 121) Boman. . . 122) Aronsson . 123) östlund . .

8 369 8 115 8 073 7 985 7 760 7 587 7 417 7 382 7 359 7 308 7 256 7 158 7 002 6 928 6 917 6 910 6 859 6 837 6 817 6 743 6 686 6 676 6 660 6 633

1,19 BD: 1,15 AC: 1,15 BD: 1,14 AC: 1,11 Y: 1,08 P: 1,06 BD: 1,05 H: 1,04 O: 1,04 R: 1,03 M: 1,01 X: 1,00 BD: 0,99 K: 0,99 BD: 0,99 AC: 0,97 AC: 0,97 I: 0,97 AC: 0,96 AC: 0,96 AC: 0,96 Y: 0,96 R: 0,95 Z:

6 610 0,95 AC: 6 608 0,95 I: 6 588 0,94 G: 6 561 0,94 X: 6 551 0,93 S: 6 546 0,93 Y: 6 510 0,93 X: 6 463 0,93 AC: 6 427 0,92 P: 6 395 0,91 X:

5,75 L: 0,07 124) Skoglund. 2,01 I: 0,27 125) Augusts5,68 N: 0,05 son 2,39 H: 0,45 126) Björkman 6,85 N: 0,07 127) Lindblom. 5,02 X: 0,17 128) Val(l)1,89 I: 0,07 ström.... 3,52 I: 0,09 129) Törnkvist. 4,65 I: 0,18 130) Friberg. . . 3,57 BD: 0,31 131) Strand . . . 3,65 Y: 0,17 132) Rosén. . . . 3,53 N: 0,12 133) Lindal . . . 6,52 G: 0,10 134) Fransen. . 4,21 BD: 0,10 135) Kristians1,27 K: 0,36 son 4,67 G: 0,22 4,52 Mö,N 0,19 136) E k m a n . . . 1,75 BD: 0,22 137) Strandberg 4,94 N: 0,23 138) Oskarsson 1,98 N: 0,13 139) Stenberg . 4,20 L: 0,16 140) Viberg . . . 4,30 N: 0,16 141) Nord 1,94 BD: 0,24 142) Erlandsson 2,04 G: 0,05 143) Ivarsson. . 144) Haglund.. 4,28 G: 0,30 145) Dalgren . . 1,66 G: 0,26 146) Nordkvist 1,73 I: 0,14 147) Stål 2,89 L: 0,26 148) Dalström. 1,89 I: 0,02 149) Molin . . . . 3,89 L: 0,11 150) Ros 2,52 L,M: 0,14 151) M a l m . . . . 2,93 M: 0,22 152) Melin . . . . 3,01 BD: 0,15 153) N o r é n . . . . 4,27 M: 0,02 154) Moberg. . .

6 319

0,90 X:

2,83 K:

0,11

6 313 6 267 6 232

0,90 P: 0,90 C: 0,89 X:

4,10 C: 1,62 Z: 2,40 L:

0,12 0,30 0,14

6 216 0,89 X: 6 193 0,88 T: 6 174 0,88 R: 6 170 0,88 BD: 6 143 0,87 Mö: 6 121 0,87 AC: 6 085 0,87 H:

2,22 L: 0,13 1,65 I,AC: 0,16 2,20 AC: 0,07 1,81 I: 0,13 1,29 S: 0,23 2,27 W: 0,31 3,94 AC: 0,09

6 048

0,86 O:

6 042 5 896 5 873 5 859 5 825 5 794 5 766 5 627 5 623 5 614 5 610 5 437 5 424 5 393 5 337 5 321 5 312 5 310 5 275

0,86 I: 0,83 Y: 0,83 H: 0,82 AC: 0,82 Y: 0,82 X: 0,82 H: 0,80 N: 0,80 S: 0,80 I: 0,80 X: 0,77 T: 0,77 W: 0,76 Y: 0,75 G: 0,75 L: 0,75 I: 0,75 C: 0,75 Y:

3,91 D,Y, AC: 0,14 0,24 2,09 K: 0,29 2,50 E: 1,88 Mö: 0,14 0,27 2,76 K: 2,81 BD: 0,21 0,09 1,62 I: 0,05 3,66 Y: 2,37 BD: 0,07 0,09 2,10 I: 0,13 1,79 K: 0,02 1,79 I: 0,07 1,08 I: 1,31 BD: 0,26 2,31 BD: 0,17 1,51 N,AC:0,28 0,02 1,35 I: 2,14 BD: 0,09 0,27 1,28 I: 0,22 1,43 I:

276 Områdeslistor Namnets förekomst i hela riket

Vanliga släktnamn i området

Namn

Antal °/ /oo (abso(relalut tiv frekvens) frekvens)

Högsta relativa frekvens

Lägsta relativa frekvens

i1 "/

i1 "/

Förekommer med minst 0,75 %0 ytterligare i

/oo

/oo

Stockholms stad (A) 799 000 inv. Val(l)berg Vesterberg Blomberg. Österberg. Åström. . .

975 927 807 759

1,38 1,22 1,16 1,01 0,95

X: BD: I: D: AC:

2,23 2,57 1,77 1,34 6,85

Edlund. . . Hagström. Linden... Karlström Sundin . . .

735 719 719 703 695

0,92 0,90 0,90 0,88 0,87

Y: W: F: I: Y:

4,86 1,36 1,42 1,93 3,21

Val(l)gren, Alm Bäckman. Hellberg . Almkvist.

695 680 679 679 671

0,87 0,85 0,85 0,85 0,84

I: D: AC: D: F:

Lindblad. Malmberg Ljungberg Malmkvist Linder...

664 655 639 631 615

0,83 0,82 0,80 0,79 0,77

Dalin Hjelm.. . . Hagberg. . Karlberg . Levin

607 607 599 599 599

Sköld Vestin . . .

599 599

BD: Z: R: S:

0,79 0,79 0,83 0,79

A A

T: K: W S:

0,78 0,75 0,81 0,76

2,81 1,18 2,08 1,40 1,20

C: U: O: B:

0,78 0,78 0,75 0,75 T: 0,77

Mö: Mö: Mö: I: AC:

1,00 1,46 1,13 2,17 1,57

F:

0,76 0,76 0,75 0,75 0,75

Y: U: T: H: I:

2,35 1,13 0,99 1,11 1,18

A A A A A

0,75 0,75

E: Y:

1,24 7,46

A A

c,

0,76

A B:

B, C, D, E, I, A C

B, C, D, U, AC B, D, H, T, X B, C, E, I, U B, X, Y, Z, BD B, D, T, X, Z, AC B, D, E, S, X B, E, L, M, Mö, P, R, T, W B, D, E, F, U, Y B, C, D, W , X, Z B, Mö, R, Y, AC, BD B, C, E, F, G, L, M, Mö, T S, T, U, W , Y, Z, BD C, T, U, W , X B, G, BD B, G, H, M, R I, L, M

0,75

A A

C, E, F, I, L, M, N, R, Z D, F, M, Mö R D, P, W, Z R, T, X D, O, P, S C E C, L, Mö C, D, F, Mö, R, U C, X, Z, AC, BD

Stockholms län (B) 421 000 inv. 1) Vesterberg 2) Val(l)berg. 3) Österberg. 4) Sjöblom. . 5) österman.

683 556 556 518 468

1,63 1,32 1,32 1,23 1,11

BD: X: D: X:

2,57 2,23 1,34 1,38

Z: 0,79 BD: 0,79 S: 0,79 B B

A, C, D, U, AC

6) Blomberg. 7) Söderman, 8) Sundin . . . 9) Val(l)gren 10) Åström. . .

455 455 449 449 436

1,08 1,08 1,07 1,07 1,03

1,77

0,83 0,80 0,76 0,78 0,95

A, D, H, T, X

3,21 2,81 6,85

R: X: S: C: A:

11) Lindblad. 12) E d l u n d . . . 13) Karlström 14) Hagström 15) Löv

398 392 392 386 373

0,94 0,93 0,93 0,91 0,90

I: B Y: I: AC: Mö: Y: I: W: X:

1,00 4,86 1,93 1,36 2,20

F: A: W: T: W:

0,76 0,92 0,81 0,78 0,85

A, C, D, E, I, A C

A, C, E, I, U

A, C, D, W , X, Z A, Mö, R, Y, AC, BD X, Y, Z, BD A, G, H, M, R D, T, X, Z, AC A, D, E, F, U, Y A, D, E, S, X C, F, S, T, U, Z

16) Kjellberg. . 17) Söderkvist. 18) Alm 19) Almkvist. . 20) Blomgren.. 21) Lindell 22) Linden 23) Asplund. . . 24) H e l l b e r g . . . 25) Kjellström, 26) Ljungberg.

367 367 360 354 341 335 322 316 316 316 316

0,87 0,87 0,85 0,84 0,81

1,18 1,64 1,18 1,20 B, R: 0,81

0,79 0,77 0,75 0,75 0,75 0,75

M: F: Y: D: D: Mö:

349 270 259 253 245 229 219 213 209 202 198 196 189 179 178 176 174 169 168 167 166 166 163 159 153 153 152 149 145 144 143 141 139 136 134 132 129 128 128 128 128 127 127

2,11 1,63 1,57 1,53 1,48

1,43 1,42 1,33 1,40 1,06 1,13

B X: 0,85 0,78 U: C, T: 0,77 0,79 D: B K:

0,75 B B B B

O, U, Y

u, w A, C, E, F, G, L, M, Mö, T A, G, BD D, E, F, G, H, I, K, L, Mö A, E, L, M, Mö, P, R, T, W C, S, AC, BD A, C, T, U, W , X R A, C, E, F, I, L, M, N, R, Z

Uppsala lån (C) 165.000 inv. Lövkvist. Forslund. Val(l)berg Löv Bolin Val(l)én .. . Bodin Vesterberg. Ågren Asplund... Hellman. . . Sundin Zetterberg . Vestin Lundeli... . Österberg.. Valund . . . Sköld Vestergren Alström. . . Lundblad. . Åman Alm Levin Hägg Vidén . . . . Ljung Berlin.... Högberg.. Vestberg.. Almgren.. Hellberg.. Ljungberg, Hellgren.. Torell Hedin.... Söder. . . . Karlberg. Södergren. Tapper... Val(l)gren. Eklöv Vik

1,39 1,33 1,29 1,27 1,22 1,21 1,20 1,16 1,09 1,08 1,07 1,06 1,02 1,02 1,01 1,01 1,01 0,99 0,97 0,93 0,93 0,92 0,91 0,88 0,87 0,87 0,86 0,85 0,83 0,81 0,81 0,79 0,78 0,78 0,78 0,78 0,77 0,77

C Y: X: X: I:

1,99 2,23 2,20 2,42

C 1,97 I: BE : 2,57 AC : 2,53 Y: 1,33 C Y: 3,21 C Y: 7,46 1,10 R: D: 1,34 C 1,24 E: 1,39 I: 2,44 I: C BD : 1,21 1,18 D: 1,18 I: 2,52 I: C 1,10 F: C 1,80 S: 3,77 I: C 1,40 D: Mö 1,13 AC . 3,15 C Y: 1,35 C H: 1,11 1,75 I: C I: 2,81 1,00 E: 0,82 Z:

0,95 0,80 0,79 0,85 0,93

L: S:

BD: W: U: U: 1,20 X: 0,85 Z: 0,79 L, P:0,77 B: 0,77 U: 1,19 S: 0,76 R: 0,79 A: 0,75 C 0,79 S: C A: 0,75 C E: 0,78 C C U 0,78 A 0,75 F 0,81 C E, M: 0,78 C Z: 0,75 W: 0,80

W, X, Z, AC A, B, D, E, I, AC B, F, S, T, U, Z K, O, X, Y

A, B, D, U, AC H, U, X S, AC, BD A, B, D, W , X, Z Y X, Z, AC, BD A, B, E, I, U D, F, Mö, R, U Mö AC A, B, E, F, G, L, M, Mö, T L, Mö

D, G, U, X I, P, R, T, U, X, Y, AC X, Y, Z

C B: B:

0,75 0,75

A, T, U, W, X A, E, F, I, L, M, N, R, Z I, Y, BD

0,75

I, S, W, X

0,75 0,76

E X

C C Z: C A: K: C C C C

A, B, Mö, R, Y, AC, BD D

278 1 44) Almkvist 45) Engvall 46) Hedström

126 125 125

0,77 0,76 0,76

4 F:

1,20

X: AC:

1,02 2,51

Södermanlands

6 C, T: 0,77 A, B, G, B D C S, U, W , X, Y, Z, B D C

län (D) 223.000 inv. A: R: B: S: U:

0,79 0,83 0,75 0,79 0,78

F, M, Mö A, B, H, T, X A, C, T, U, W, X A, B, C, I, U A, B, C, E, F , G ,L, M, Mö, T

A: B: B: T:

0,92 0,79 0,75 0,79 0,78

B, T, X, Z, AC E, F, G, H, I, K, L, Mö R A, B, C, E, I, AC A, B, E, S, X

BE »: 2,57 I: 1,93 0,99 T: 1,24 E: E: 1,00

Z: W: A: A: C:

0,79 0,81 0,75 0,75 0,77

A, B, C, U, AC A, B, E, F , U, Y O, P, S C, F, Mö, R, U

0,86 0,86 0,80 0,79 0,79

Mö Y:

S:

0,76

A, B, C, W, X, Z

I) B, R: 0,81 F: 1,10

E, M : 0,78

C, G, U, X

0,78 0,78

Y:

A:

P, W, Z

Malmkvist. Blomberg. . Hellberg. . , Österberg.. Alm

464 374 312 299 264

2,08 1,67 1,40 1,34 1,18

2,17 1,77 D,\V: 1,40

Edlund Lindeli Kjellström. Val(l)berg. Hagström.

237 237 235 224 217

1,06 1,06 1,06 1,00 0,97

Y: M: X: W:

2,23 1,36

Vesterberg. Karlström. Hagberg. . . Sköld Eklöv

211 209 203 198 191

0,96 0,94 0,91 0,89 0,86

Malmström Sundin.... Hellkvist. . Blomgren.. Ljung

191 191 178 177 177

Dalin Törnblom..

175 175

Månsson Davidsson. . . Linden Sköld Hultgren....

750 548 446 443 374

2,10 1,53 1,25 1,24 1,05

Eklöv Lilja Dalkvist Knutsson.... Vahl-Vall . . .

356 346 334 324 318

1,00 0,97 0,93 0,91 0,89

Vilhelmsson. . Karlström. . . Österberg.... Karlberg Val(l)berg... .

316 310 308 306 300

Alexandersson Alm Fors Palmkvist. . . Hultman.... Lindell Rydberg Ljungberg... Ljung Kvist

I: I:

D D 4,86 1,43

D

1,43 3,21

2,35

BD:

D D D

D

0,76

D

Östergötlands län (E) 357.000 inv. G: II: K: A:

1,48 1,08 0,75 0,75

K, M, Mö, N, Z F, N, O, P, R, T A, B, L, M, Mö, P, R, T, W C, D, F, Mö, R, U

1,45 1,22 1,99 1,16

C L P Z Z

0,77 0,82 0,80 0,75 0,76

D F, M, Mö, R, U L, M, Mö, O, T F, G, H, L, M, Mö, N, O, P

G: I: D: H: X:

1,30 1,18 1,34 1,11 2,23

Z: W: S: A: BD:

0,76 0,81 0,79 0,75 0,79

F, P, R, S, T, W A, B, D, F, U, Y A, B, C, I, U C A, B, C, D, I, AC

0,84 0,82 0,82 0,81 0,81

O: D: BD: Z: H:

2,88 1,18 2,51 1,36 0,87

F: U:

0,78 0,78

G: F:

0,76 0,76

N, P, R A, B, C, F, G, L, M, Mö, T M, X, Z F, K, M, Mö, T

0,80 0,80 0,80 0,78 0,78

M: G: Mö: F: M:

1,43 0,88 1,13 1,10 1,42

B:

L: G: F:

8,93 3,37 1,42

H:

1,09

G: Y: K: X:

0,89 0,87 0,86 0,86 0,84

299 295 295 290 289 287 287 286 281 280

0,79

D, F, G, H, I, K, L, Mö

B: 0,75 E, M: 0,78 P, U: 0,75

A, C, F, I, L, M, N, R, Z C, D, G, U, X L, Mö, R, W, X

E

26) Lans-Lantz .. 27) Kjellgren 28) Alström 29) Ring 30) Bäck 31) Svärd

280 279 277 276 272 272

0,78 0,78 0,78 0,78 0,76 0,76

R: I:

Ljungkvist.. . Svärd Svan Almkvist.... Lagerkvist. . . Karlström. . . Alm Ljungberg... Ljunggren. . . Ljung Knutsson. . . . Sandal Malmkvist.. . Gren Sköld Lindeli Salomonsson. Emanuelsson., Lans-Lantz. . Nykvist Lilja Vilhelmsson. . Kjell Stark Löv Lorentsson.. . Sandkvist... . Jarl Fält Hultkvist.. . . Gran Hall Palmkvist. . . Krans-Krantz Hägg Alfredsson . . , Antonsson. . . Alexandersson Fritz Sj ökvist Lindblad.... Hultman....

683 542 401 374 364 351 344 343 339 334 321 315 315 312 311 309 298 293 291 290 287 282 280 274 272 270 266 261 261 253 247 246 245 242 242 236 236 236 231 228 224 222 218 214 214 213 212

F

2,44

C, Mö

1,35 1,21

L, M, Mö, N, R, S, T, U, X, Z

E W: F:

Jönköpings Davidsson Svenningsson. Linden Engdal Rydén

1,05 E

lån (F) 281 000 inv.

H:

1,08

E, N, O, P, R, T

0,75

A, B, E, L, M, Mö, P, R, T,W

1,27 G: L: 0.77 0,76 E: P, R: 0,83

P L, M, Mö, N, R, S, T, U, X, Z

2,44 1,93 1,42 1,32 1,28

G:

1,24 1,21 1,21 1,20 1,18

B:

F F

c,T:F 0,77

A, B, G, BD

1,13 1,12 1,12 1,11 1,10

I: 1,93 1,18 D: Mö : 1,13 1,22 L: F K: 1,99

W 0,81 U: 0,78 B: 0,75 H: 0,77 E,M: 0,78 Z: 0,75 F A: 0,79 0,76 L: A: 0,75 B: 0,79 N: 0,82 F 0,78 E: 0,80 G: L: 0,82 0,76 Z: F F 0,85 W F F F

A, B, D, E , U, Y A, B, C, E, G, L, M, Mö, T A, C, E, I, L, M, N, R, Z I, Mö, P C, D, G, U, X

1,09 1,05 1,04 1,03 1,02 1,02 1,00 1,00 0,97 0,97 0,96 0,94 0,93 0,93 0,90 0,88 0,87 0,87 0,86 0,86 0,84 0,84 0,84 0,82 0,81 0,79 0,79 0,78 0,76 0,76 0,76 0,76

3,37

F

F K:

F F

F 1,27

F G:

1,24

p

I: 2,17 G,M: 1,47 1,24 E: M: G: P: R: S: G: G: R:

1,43 4,35 2,58 1,05 1,71 1,45 1,30 1,00

F X:

2,20

F F F F G: 0,99 AC : 2,04 M: 1,01 1,36 Z: R: 1,08 2,52 I: O: 2,71 O: 2,79 O: 2,88 F 0,97 S: Mö : 1,00 H: 0,87

E, G, H, L, M, Mö, N, O, P D, M, Mö H, Mö, R, W C, D, Mö, R, U D, E, G, H, I, K, L, Mö Z, AC N, O, R, S T E, M, Mö, R, U E, P, R, S, T, W B, C, S, T, U, X, Z

L,Mö: 0,79 0,83 H:

T:

0,79 L, P: 0,81 0,76 G:

F F F F F F F F F

G, M, Mö, R, S, BD Mö E, K, M, Mö, T

P, R, S K, N E, N, P, R

A, B, G, H, M, R E

1) Salomonsson. 2) Davidsson. . . 3) Åkesson 4) Månsson 5) Gren 6) Lilja 7) Vilhelmsson.. 8) Rydén 9) Svan 10) Elofsson 11) Sten 12) Nicklasson. . . 13) Lindeli 14) Knutsson. . . . 15) Alm 16) Almkvist 17) Hultkvist 18) Kristoffersson 19) Ljung 20) Gran 21) Sjödal 22) Hult 23) Sjöstrand 24) Alkvist 25) Rydberg 26) Sjö 27) Rosenkvist... 28) Hörberg 29) Lönn 30) Nykvist 31) Holgersson... 32) Lindblad 33) Elm 34) Krön 35) Blad 36) Hansen 37) Johannisson.. 38) Palmkvist. . .

692 534 243 235 233 229 206 202 197 185 184 178 165 159 158 158 157 155 151 150 150 147 143 141 140 136 134 130 130 127 125 125 123 123 122 121 121 120

Kronobergs lån (G) 159 000 inv. 4,35 N: 0,82 G 3,37 G II: 1,08 1,53 L: 5,25 G 1,48 G L: 8,93 0,76 1,47 L: G, M: 1,47 1,45 1,30 1,27 1,24 1,16 1,16 1,12 1,04 1,00 0,99 0,99 0,99 0,97 0,95 0,94 0,94 0,92 0,90 0,89 0,88 0,86 0,83 0,82 0,82 0,80 0,79 0,79 0,78 0,78 0,77 0,77 0,77 0,76

L: Z:

G G F:

1,28

G 1,21

L:

G O: M: K: D: F:

5,39 1,43 1,99 1,18 1,20

G 1,97 Z: 1,10 F: AC : 2,04 G 1,01 S: M: 0,93 2,90 I: G G 1,51 L: G G 1,71 S: K: 3,25 Mö : 1,00 G R: 0,89 G Mö : 2,67 G 1,36 Z:

Kalmar län (H) 1) Nicklasson. . . 2) Blomberg 3) Hjalmarsson. 4) Karlberg. . . . 5) Knutsson. . . . 6) H u l t g r e n . . . . 7) Ågren 8) Davidsson . . . 9) Lindell 10) Elofsson 11) Lindblad 12) Israelsson.... 13) Turesson. . . . 14) Hultman 15) Robertsson...

337 275 264 264 264 261 258 257 244 243 216 213 210 206 200

1,42 1,16 1,11 1,11 1,11 1,09 1,08 1,08 1,03 1,02 0,91 0,89 0,88 0,87 0,84

O: I:

5,39 1,77

H H K:

1,99

H AC : 2,53 G: 3,37 M: 1,43 1,21 L: Mö : 1,00 AC : 2,10 K: 0,96 H H

0,82 0,76

G P, R: 0,83 N: 0,86 G K: 0,83 B: 0,79 0,75 Z: U: 0,78 C,T: 0,77 H: 0,83 0,80 L: E, M: 0,78 T: 0,79 G G 0,79 L: Mc : 0,75 0,80 E: G G G G G G 0,76 F: G G G L: 0,76 G G

F, Z, AC E, F , N, O, P, R, T K, M, Mö, N E, K, M, Mö, N, Z F , H , Mö, R, W E, F , M, Mö, R, U E, F , P, R, S, T, W F H H, I, L, P D, E, F , H , I, K, L, Mö E, F , H, L, M, Mö, N, O, P A, B, C, E, F, L, M, Mö, T A, B, BD F I, M, Mö, N, O, Y, AC C, D, U, X F, M, Mö, R, S, BD

Mö

K, M, Mö F, T H A, B, H, M, R Mö I, M, O, W E, F, K, M, Mö, T

237 000 inv.

K: 0,83 R: 0,83 0,84 S: A: 0,75 0,75 Z: E: 1,05 L, P: 0,77 H B: 0,79 N: 0,86 0,76 F: 131): 0,86 0,78 L: 0,76 F: H

G, I, L, P A, B, D, T, X N, T C, E E, F, G, L, M, Mö, N, O, P C, U, X E, F, N, O, P, R, T D, E, F, G, I, K, L, Mö G A, B, G, M, R T, W O E

16) Hultkvist. 17) Gren 18) Simonsson, 19) Ljunggren.

197 191 190 182

0,83 0,80 0,80 0,77

1) N o r r b y . . . . 2) Tomsson. . 3) Gardell 4) Vestberg. . 5) Stenström.

290 260 229 211 210 181 171 162 157 157 155 144 141 136 135 128 125 122 121

5,18 4,64 4,09 3,77 3,75

G: 0,99 G, M: 1,47 O: 3,31 L: 1,22

Gotlands lån (I)

6) Hallgren.. . 7) Hellgren. . . 8) Alkvist . . . 9) Gahnström. 10) Val(l)gren.. 11) Boberg. . . . 12) Algren . . . 13) Hägg 14) Alström . . . 15) Bolin 16) Hägglund . . 17) Söderholm. 18) Hejdenberg, 19) Malmkvist. 20) Cederlund. .

3,24 3,06 2,90 2,81 2,81

21) Hammarström. 22) Alberg 23) Vessman 24) Bodin 25) Gardelin

117 111 111 110 109

26) K a r l s t r ö m . . . . 27) Bogren 28) Östman 29) Lövkvist 30) Björkkvist

108 107 107 106 105

31) H e d e r s t e d t . . . . 32) Söderdal 33) Stengård 34) Blomberg 35) Levander

105 105 104 99 98

1,93 1,92 1,92 1,90 1,88 1,88 1,88 1,86 1,77 1,75

36) Liljegren 37) Södergren 38) Cedergren 39) Ronström 40) Östergren

98 98 97 95 93

1,75 1,75 1,74 1,70 1,66

41) K a r l s t r ö m . . . . 42) Österdal 43) Ekedal 44) Buskas 45) Viman

92 92 90 87 85

1,65 1,65 1,61 1,56 1,52

46) Alin 47) Broberg 48) Klintberg 49) Lindvall 50) Nicklasson

82 81 81 81 80

1,47 1,45 1,45 1,45 1,43

0,76 H H

F, Mö, R, W Z F, I, Mö, P

56 000 inv. I I I W:

0,80

C, X, Y, Z

0,83 0,75

Y, BD G

Mö:

0,80

A, B, C, R, Y, AC, BD

W: Mö: F: E: U:

0,83 0,89 0,81 0,78 0,93

X: BD:

0,86 0,76

I

AC

3,15

C: Mö: I

2,77 2,57 2,52 2,44 2,42 2,29 2,24 2,19 2,17 2,11

H L:

Y:

5,20

C C, Mö C, K, O, X, Y Z, AC

I 0,79

D, F, M, Mö

0,79 0,83

X,Y M, Mö

0,85

C,Y

0,81

A, B, D, E, F, U, Y

AC: L:

0,78 0,95

Z

R:

0,83

A, B, D, H, T, X

K:

0,76

C,X

0,80 0,78

U R

A: I U: L:

1,99 1,99 1,97 1,95

I X: I W: I Y: C:

3,95 2,11

5,39

Mö: 1,09 K: 0,83

BD G, H, L, P

51 52 53 54 55

Kolmodin... . Vestergren . . Hallin Otberg Smedberg....

79 79 75 73 72

1,41 1,41 1,34 1,30 1,29

I I I I I

56 57 58 59 60

Broman Björkander. . Hoffman.... Malmros Enström

71 70 69 68 67

1,27 1,25 1,23 1,21 1,20

I I I I I

61 62 63 64 65

Vi(c)kman. . . Bendelin. . . . Levin Möllerström. . Vigström....

67 66 66 66 66

1,20 1,18 1,18 1,18 1,18

66 67 68 69 70

Gardelius. . . . Lindby Tingström. . . Högberg Krusell

65 64 64 63 63

1,16 1,14 1,14 1,12 1,12

71 72 73 74 75

Eneqvist.... Alby Timgren . . . . Broström.... Båtelsson....

62 61 61 59 59

1,11 1,09 1,09 1,05 1,05

76 77 78 79 80

Hedin Kviberg Ringbom.... Sandelius.... Valby

59 59 59 59 59

1,05 1,05 1,05 1,05 1,05

81 82 83 84 85

Veström Lagergren. . . Uddin Palmgren. . . . Bergvall

59 57 56 55 54

1,05 1,02 1,00 0,98 0,96

86 87 88 89 90

Gabrielsson. . Klingvall.... Sandelin Val(l)berg... . Lindeil

54 54 54 54 53

0,96 0,96 0,96 0,96 0,94

91 92 93 94 95

Rosvall Kristoffersson Ringvall Got(t)berg. . . Hinas

53 52 51 50 50

0,94 0,93 0,91 0,89 0,89

96 97 98 99 100

Ljunggren. . . Nordberg.... Dalby Ekelund Lerberg

50 50 49 49 49

0,89 0,89 0,87 0,87 0,87

101 102 103 104 105

Rondal Yttergren... . Hemström. . . Knutas Lavergren. . .

49 49 48 48 48

0,87 0,87 0,85 0,85 0,85

BD:

1,93

C: Z:

1,02 0,76

X:

0,96

BD:

1,02

W:

0,78

U, Y, AC

0,75

C, L, M

Z:

0,75

C, P, R, T, U, X, Y, AC

BD

1,02

Z:

0,75

C, S, W, X

I I I I I I I S:

1,80 I I I I I

Y:

1,35 I I I I I I I I

Z:

1,13

P:

1,17

AC:

0,76

N, Z

X: M:

2,23 1,43

BD: B:

0,79 0,79

A, B, C, D, E, AC D, E, F, G, H, K, L, Mö

Z:

1,97

Mö: L:

0,81 0,80

G, M, Mö, N, O, Y, AC

H:

0,77

F , Mö, P

I I I L: BD:

1,22 1,69 I

M:

1,08 I I I I I I

L, Mö

283 5 106) Malmberg.. 107) Martis 108) ö s t e r b e r g . . 109) Fagerlund. 110) Hansen

48 48 48 47 47

0,85 0,85 0,85 0,84 0,84

111) Siggelin.... 112) Fredin 113) Höas 114) Karlkvist.. 115) Ljungberg.

47 46 46 46 46

0,84 0,82 0,82 0,82 0,82

116) L y ä n d e r . . . 117) Smitterberg 118) Melander. . 119) Sandgren. . 120) Björkegren.

46 46 45 45 44

0,82 0,82 0,80 0,80 0,78

Mö:

Månsson. . . . Åkesson.... Mattisson... Holgersson.. Olausson

6 7 8 9 10

Berntsson... Gummesson. Jeppsson. . . Knutsson... Ingemansson

11 12 13 14 15

Tomasson... Antonsson. . Lindeli Palmkvist. . Enarsson. . .

IG 17 18 1!) 20

Abramsson.. Edvardsson. Bolin Sonesson. . . Turesson. . .

21 22 23 24 25

Appelkvist. . Rosenkvist.. Rundkvist. . Nicklasson. . Nordgren...

26 27 28 29

Kullberg... . Broberg.... Södergren... Linden

1) Månsson... 2) Åkesson. . . 3) Jeppsson. . 4) Tuvesson... 5) Kristensson

750 612 472 432 400 297 295 289 203 198 193 188 179 160 144 143 142 139 139 125 123 123 120 118 117 113 110 109

2 303 1349

702 643 497

7,06 5,18 4,22 3,25 2,98 2,76 2,05 2,03 1,99 1,40

D: Mö:

0,82

L, M

1,34

S:

0,79

A, B, C, E, U

2,67

L:

0,76

G, M, O, W

1,13

B:

0,75

A, C, E, F, L, M, N, R, Z

2,65 1,32

Z:

0,75

I I I I Mö: I I Y: AC: I

län (K)

L: L: O: O:

145 000 inv.

8,93 5,25

G: G:

6,38

G: N:

1,48 1,53

E, M, Mö, N, Z M, Mö, N

0,79 1,05

H P, R, Z

0,76

N,P

0,75

L, Mö E, F, G, H, L, M, Mö, N , 0 , P

L F B G

1,29 0,79 0,79 0,76

N D, E, F, G, H, I, L, Mö E, F, M, Mö, T

P: U:

0,98 0,93

C, O, X, Y

0,78

H

0,83

M, Mö

K

K K 8,65

K K

K M:

3,34 Z:

K K K O: M: Z:

0,99 0,99 0,98 0,96 0,96

O: I: M:

0,81 0,78 0,76 0,75

A:

I

1,37 1,32 1,30 1,23 1,10

0,87 0,85 0,85 0,83 0,82

1,46 I

Blekinge 1 2 3 4 5

6_

K 2,79 1,43 1,36

K K 3,09 2,42 1,03

L:

K K L:

K

1,51

K O: 5,39 BE): 1,06 K 1,45 I: 1,75 I: 1,42 F:

G, H, I, L, P X R C, X A, B, E, L, M, Mö, P, R, T, W

Kristianstads

län (L)

258 000 inv.

8,93 5,25 2,72 2,50 1,93

L L

G: G: K: Mö:

3,34

M:

L M:

3,69

1,48 1,53 2,03 0,79

L

E, K, M, Mö, N, Z K, M, Mö, N Mö M Mö, N

284 6 Z: G: Mö:

0,75 0,83 1,07

E, F, G, H, M, Mö, N, O, P K, M, Mö M

6) Knutsson. . . . 7) Rosenkvist... 8) E k s t r a n d . . . . 9) Tomasson... . 10) Rosengren. . .

414 387 337 330 329

1,61 1,51 1,32 1,29 1,29

K:

1,99

K: Mö:

1,31 1,61

11) Lindell 12) Ljunggren. . . 13) Elofsson 14) Ekberg 15) Troedsson 16) Malmberg... . 17) Kvist 18) Bondesson. . . 19) Ekelund 20) Alm

325 313 310 307 306

1,27 1,22 1,21 1,20 1,19

M: Mö:

1,98

304 285 274 274 269

1,19 1,11 1,06 1,06 1,05

Mö: M:

1,46 1,42

M: D:

21) Tulin 22) Svärd 23) Vendel 24) Dalkvist 25) Ekdal

265 262 260 256 248

1,03 1,02 1,01 0,99 0,97

Mö: F: Y: M:

1,22 1,04

P: Mö:

0,80 0,84

E, M, Mö, O, T

26; Ljungberg. . . 27] Nicklasson... 28) Olin 29) Sjöholm 30) L ö v k v i s t . . . .

248 247 245 245 242

0,97 0,97 0,96 0,96 0,95

Mö: O: Mö: Mö: C:

1,13 5,39 1,35 1,26 2,11

B: K:

0,75 0,83

A, C, E, F, I, M, N, R, Z G, H , I, P M M I

31) B j ö r n s s o n . . . . 32) Levin 33) Brink 34) Rot 35) Alberg

241 230 224 216 212

0,94 0,90 0,87 0,84 0,83

1,18

A:

0,75

C, Mö

1,43 L L

0,83 0,82 0,81 0,80 0,80

G: M: Z:

41) Fält 42) Sjöstrand. . . . 43) Turesson 44) Grankvist... . 45; Jensen

202 202 200 199 198

0,79 0,79 0,78 0,78 0,77

F: M: K: BD: Mö:

46) Ljungkvist.. . 47) Ågren 48) Berntsson . . . 49) Gren 50) Rasmusson . .

197 197 196 196 196

0,77 0,77 0,76 0,76 0,76

51) Hansen 52) Linden 53) Malmgren . . .

195 195 195

0,76 0,76 0,76

1) Månsson.. . . 2) Å k e s s o n . . . . 3) Kristensson. 4) Jeppsson. . . 5) Rasmusson..

2 648 2 060 1453 1320 812

D, E, F, G, H, I, K, Mö F, I, Mö, P G, H M I, M E, Mö, R, W, X Mö A, B, C, E, F, G, M, Mö, T

1,13 1,21

M: E:

M, Mö, N, R, S, T, U, X, Z

0,95 0,76 L

L L L

0,90 1,99

212 209 207 205 205

0,79 0,77 0,86 0,92

1,08 1,18

1 Mö: I:

0,85

A: 0,82 P, U: 0,75 L I: 0,87 U: 0,78

36) Cederholm. . . 37) Lilj a 38) Hall 39) Kristoffersson 40) Truedsson. . .

Malmöhus

L M: B: H: N: P:

Mö:

L

M, Mö 0,76 E, F, M, Mö, R, U F, Mö G, I, M, Mö, N, O, Y, AC

1,45 1,01 1,97

L L, P: 0,81 L L

0,86 0,93 0,96 0,88 2,94

L,Mö:0,79 L L L L

M, O, P, S, T, U

1,27 2,53 8,65 G, M: 1,47 M: 2,10 Mö; 2,67 F: 1,42 Mö: 1,45

L L. P: 0,77 L L L

F, P C, H , U, X K, N, P F , H , Mö, R, W Mö

L

L K:

0,75 L

G, Mö H

G, I, M, O, W A, B, E, M, Mö, P , R, T, W M

län (M) — utom Malmö stad — 395 000 inv. 6,70 5,21 3,69 3,34 2,10

L: L:

8,93 5,25 M M M

G: G: L: K: L:

1,48 1,53 1,93 2,03 0,76

E, K, Mö, N, Z K, Mö, N Mö, N L, Mö Mö

285 2

3 1,83 1,78 1,77 1,61 1,47

K: 1,99 Mö: 2,94 Mö: 2,84 Mö: 2,67 G, M: 1,47

1,43 1,42 1,28 1,27 1,25

M M Mö: L: Mö:

1,29 1,51 1,98

1,24 1,17 1,17 1,11 1,11

Mö: Z: Mö: L: Mö:

1,26 1,97 1,73 1,32 1,45

1,11 1,10 1,09 1,08 1,07

L: Y: I:

2,50 1,22 1,99

Malmö stad (Mö) 217 000 inv. 4,96 1,48 L: 8,93 G: 3,88 L: 5,25 1,53 G: 3,00 M: 3,34 K: 2,03 2,94 0,77 Mö L: 2,84 0,78 Mö P:

6 7 8 9 10

Knutsson Jensen Nielsen Hansen Gren

11 12 13 14 15

Lindeli Kvist Lindskog Rosenkvist... Ekberg

16 17 18 19 20

Sjöholm Kristoffersson Pedersen.... Ekstrand.... Malmgren....

21 22 23 24 25

Tuvesson Dalkvist Alberg Ekelund Anderberg. . .

26 27 28 29 30

Malmkvist. . . Malmberg... . Olin Ekdal Sonesson....

31 32 33 34 35 3G 37 38 39 40 41 42 43 44 45

Borgström.. . Hall Landgren. . . . Alm Frank Lilja Rosberg Linden Linde Tulin Ljungberg... Sjöstrand. . . . Kristensen. . . Brant Lindblad.... Frid Lundal Palmkvist. . . Gran Fors Svärd Rosengren. . . Sörensson.... Larsen Ljung Sjölin

724 705 699 633 577 563 558 502 500 493 493 465 463 438 436 436 433 430 428 425 423 420 419 411 408 404 400 394 392 388 388 384 380 377 374 372 366 365 363 362 359 354 350 348 333 333 332 325 316 309 302

Månsson Åkesson Jeppsson . . . . Jensen Nielsen

076 841 650 637 615

46 47 48 49 50 51 52 53 51 55 5G

M

0,75 0,77 0,78 0,76 0,76

E, F , G, H, L, Mö, N, O, P O, P, S, T, U O, T, U G, I, O, W F, H, Mö, R, W

0,79 U: 0,75 M 0,83 0,92

D, E, F, G, H, I, K, L, Mö E, L, Mö, R, W, X

L: L:

0,96 0,80

Mö: L:

1,07 0,76

Mö: P: L: I:

0,79 0,80 0,83 0,87

1,64

1,07 1,06 1,06 1,04 1,03

I: Mö: Mö:

2,17 1,46 1,35

A: A: L: Mö: K:

1,02 1,01 1,00 0,99 0,99 0,99 0,97 0,97 0,96 0,95 0,95 0,93 0,92 0,92 0,92 0,91 0,90 0,89 0,88 0,85 0,85 0,85 0,81 0,81 0,78 0,77

Mö:

1,88

M L, P: 0,81 M 0,78 U: X: 1,12 L: 0,82 M K: 0,75 M M 0,75 B: 0,79 L: M W: 0,78 F: 0,76 0,80 X: M 0,76 G T 0,79 0,82 E 0,76 E M M M E,M: 0,78 M

M M D:

1,18 M

G: Mö: F: Mö: Mö: Mö:

1,45 1,09 1,42 1,09 1,13 1,13 M

O:

3,20 M

Mö: Mö:

1,00 1,04

M Z: 1,36 AC: 2,04 BD: 2,51 1,21 F: Mö: 1,61 1,14 O: Mö: 1,29 1,10 F: Mö: 1,21

G, I, Mö, N, O, Y, AC

M

Mö:

M M

K, Mö L

E, L, Mö, O, T Mö L, Mö

M 0,79 0,82 0,96 0,84 0,96

D, F, Mö I, L

F, Mö A, B, C, E, F , G, L, Mö, T E, F, Mö, R, U A, B, E, L, Mö, P, R, T, W L A, C, E, F, I, L, N, R, Z G, Mö Mö Mö A, B, G, H , R

E, F, K, Mö, T F, G, Mö, R, S, BD X, Z L, Mö, N, R, S, T, U, X, Z L Mö C, D, G, U, X

E, K, M, N, Z K, M, N L M, O, P, S, T, U M, O, T, U

286 2

6) Kristensson. . 7) Hansen 8) Ekberg 9) Borgström. . . 10) R a s m u s s o n . . .

594 580 429 408 380

2,74 2,67 1,98 1,88 1,75

11) P e d e r s e n . . . . 12) Anderberg. . . 13) Rosengren. . . 14) M a l m k v i s t . . . 15) M a l m b e r g . . . .

375 356 348 330 316

1,73 1,64 1,61 1,52 1,46

16) Malmgren... . 17) Kristensen.. . 18) Malmström. . 19) Kristoffersson 20) Olin

314 313 309 296 295

1,45 1,45 1,43 1,37 1,35

21) Lindeli 22) Larsen 23) L i n d s k o g . . . . 24) Sjöholm 25) Alström

287 282 282 274 265

1,32 1,29 1,29 1,26 1,21

26) Petersen 27) Sjölin 28) Dalkvist 29) Vilborg 30) L j u n g b e r g . . .

265 264 263 247 246

1,21 1,21 1,21 1,14 1,13

Y:

31) Tulin 32) Alm 33) Palmkvist. . . 34) Lindvall 35) Linde 36) Rosberg 37) K n u t s s o n . . . . 38) Ekstrand 39) Rosenkvist... 40) Svärd

246 245 239 237 236 236 235 233 231 231 226 218 218 216 212 209 207 206 204 203 202 197 196 196 193 191 191 189 186 185

1,13 1,13 1,10 1,09 1,09

D: Z: I:

1,09 1,08 1,07 1,06 1,06

K: L: L: F:

41) Frid 42) Lindblad. . . . 43) Sörensen 44) Sköld 45) Hall 46) Alberg 47) Rasmusen. . . 48) Kvist 49) Ekelund 50) Linden 51) Gran 52) Rot 53) Algren 54) Holst 55) Lilja 56) Brant 57) Sörensson.. . . 58) Kronkvist. . . 59) J ö r g e n s e n . . . . 60) Gren

1,04 1,00 1,00 0,99 0,97 0,95 0,94 0,94 0,93 0,93 0,93 0,90 0,89 0,89 0,87 0,87 0,87 0,86 0,85 0,85

M:

1,93 0,76 0,92 1,02 0,76

3,69 Mö

Mö Mö

2,10

M: Mö Mö Mö

1,17 1,07 0,85 0,79 0,82

2,17

I: Mö Mö

3,20

O: Mö

1,97

Z: Mö

1,43

M: Mö Mö Mö I:

2,44 Mö Mö

G, I, M, O, W L, M

L D, F, M I, L, M

0,76 0,92 0,96 0,80 0,96

M

0,79 0,81 1,28 0,96 0,78

D, E, F, G, H, I, K, L

G, I, M, N, O, Y, AC M

Mö

1,22 Mö Mö

M: P:

0,77 0,80

E, L, M, O, T

B:

0,75

A, C, E, F, I, L, M, N, R, Z

M: U: G:

0,95 0,78 0,76

Mö

Mö

1,18 1,36 1,45 Mö Mö

1,99 1,32 1,51 1,21 Mö Mö Mö

1,24 1,01 1,99

E: M: I:

N

Mö M: 1,42 M: 1,08 F: 1,42 AC: 2,04 Mö I: 2,57 Mö G: 1,45 M: 0,92 O: 1,14 Mö Mö G, M: 1,47

Mö M:

0,96

M: Z:

0,97 0,75 Mö

G: E:

0,83 0,76

X: F:

0,80 0,76

Mö A: 0,75 L, P: 0,81 L:

A, B, C, E, F, G, L, M, T E, F, K, M, T BD

E, F, G, H, L, M, N, O, P M

K, M L, M, N, R, S, T, U, X, Z M A, B, G, H, M, R C, D, F, R, U F M

0,83 Mö P, U: 0,75 E, L, R, W , X I: 0,87 L K: 0,75 A, B, E, L, M, P, R, T, W 0,79 0,84

F, G, M, R, S, BD

L:

0,82

E, F, M, R, U

W: M:

0,78 0,81

T: L: Mö Mö

Mö Mö L:

0,76

F, H, R, W

61) Ekdal . . . 62) Levin 63) Rosvall.. . 64) Sjöstrand. 65) Krön

183 181 178 178 176

0,84 0,83 0,81 0,81 0,80

M: R:

1,04 1,18 0,95 0,93 0,89

66) Ljunggren 67) Val(l)gren. 68) Fält 69) Oisen. . . . 70) Tuvesson

176 176 174 172 172

0,80 0,80 0,79 0,79 0,79

L: I: F: Z: L:

1,22 2,81 0,86 0,94 2,50

0,77 Mö L, Mö: 0,79 Mö Mö

71) Grönvall.. 72) Gullberg. . 73) Cederholm 74) Lindsjö. . . 75) Alkvist . .

171 168 166 166 163

0,78 0,76 0,76 0,76 0,75

0,83

Mö Mö Mö Mö Mö

Börjesson. . . . Berntsson... . Antonsson. . . Kristensson.. Bertilsson Månsson Emanuelsson. Åkesson Knutsson. . . . Davidsson. . . Alexandersson Zachrisson. . . Olausson.... Torstensson.. Severinsson. . Nyländer Hjalmarsson. . Henningsson. Torsson Elofsson , Ljungberg.... Gabrielsson. . . Salomonsson. . Svärd Kristoffersson.

710 371 352 275 268 261 259 249 230 217 190 176 163 161 155 154 151 150 144 144 140 138 137

M: I:

I:

Mö A:

2,90

Hallands

län (N)

7,59 4,23 2,22 2,10 1,91

N O: O: M:

1,60 1,55 1,54 1,49 1,37

L P L K G

8,93 2,58 5,25 1,99 3,37

1,29 1,14 1,05 0,97 0,97

O Z O P

2,88 1,60 6,38 1,27

0,93 0,92 0,91 0,90 0,86

Y: II:

8,65 2,79 3,69 N

F, I, P B, C, R, Y, AC, BD

A'

M

168 000 inv.

R: L: F: L: R: G: F: G: Z: H: F:

0,87 0,76 0,79 1,93 0,81

O, P K, P K Mö

1,48 1,00 1,53 0,75 1,08

E, K, M, Mö, Z O, R, S K, M, Mö E, F , G, H, L, M, Mö, O, P E, F, O, P, R, T

0,78 B D : 0,79

N N N N

N 2,35 1,11

0,79 0,77

H:

Mö I:

L C, L

Mö L: G:

Mö Mö L:

0,75

S:

E, P, R, O, P, AC K, P, R, Z R

2,43

N O:

0,86 Mö: 0,84 P: 0,82 G: 0,82 F: 136 | 0,82 | Z:

0,83

1,21

N

1,13 1,17 4,35 1,21 1,97

B: 0,75 AC : 0,76 N 0,76 E: 0,80 L:

G, H A, C, E, F, I, L, M, R, Z I, Z F , Z, AC L, M, Mö, R, S, T, U, X, Z G, I, M, Mö, O, Y, AC

Göteborgs och Bohus län (O) — utom Göteteborgs stad — 213 000 inv. 1) Berntsson 2) Olausson 3) Nicklasson.. . . 4) Börjesson 5) S i m o n s s o n . . . . 6) K r i s t e n s e n . . . . 7) Edvardsson. . . 8) Alexandersson. 9) A n t o n s s o n . . . . 10) Alfredsson. . . .

1836 1357 1146 1044

706 680 657 613 595 576

8,65 6,38 5,39 4,91 3,31 3,20 3,09 2,88 2,79 2,71

N:

7,59

0,76 1,05 0,83 0,87 0,80

K, N, P K, P, R, Z G, H, I, L, P P Z

0,92 0,98 0,78 0,79 0,79

Mö K E, N, P, R K, N P, R, S

288 Emanuelsson.. Rutgersson Korneliussson. Davidsson.... Zachrisson....

452 358 315 260 254

2,13 1,69 1,48 1,22 1,19

Hilmersson.... Sörensson Bolin Mattiasson. . . . Bernhardsson..

247 241 234 234 233

1,16 1,14 1,10 1,10 1,09

21 22 23 24 25

Knutsson Ryberg Kjellberg Kristoffersson. Hansen

220 207 197 194 191

1,03 0,97 0,93 0,91 0,90

26 27 28 29 30

Nielsen Dalkvist Engelbrektsson Albinsson Svanberg

191 188 184 183 183

31 32 33 34 35

Jensen Hagberg Torsson Backman Lorensson....

ii 12 13 14 15 16 17 18 19 20

36 Turesson 37 Tobiasson 38 Bäckman

2,58

6) Davidsson. . . 7) Alexandersson 8) Berntsson... . 9) Nicklasson... 10) Torstensson. . 11) Gabrielsson. . 12) Högberg 13) Vilhelmsson.. 14) Linden 15) Edvardsson. . 16) Ekberg 17) Dalin 18) Jensen 19) Ljungkvist.. . 20) Benjaminsson 21) Ljunggren. . . 22) Hagberg 23) Zachrisson. . . 24) Svan 25) Hall

1,00

N, R, S

1,08 0,79

E, F, N, P, R, T N, P, AC

0,81 0,93

Mö C, K, X, Y

O O 3,37 1,60

G: Z:

H: BD: O

2,42

K:

1,99

Z:

0,75

E, F, G, H, L, M, Mö, N, P

R: Z: Mö:

1,18 1,97 2,67

B L L

0,97 0,80 0,76

U, Y G, I, M, Mö, N, Y, AC G, I, M, W

0,90 0,89 0,87 0,86 0,86

Mö: Y:

2,84 1,22

P P

0,78 0,80

M, T, U E, L, M, Mö, T

182 180 176 171 169

0,86 0,85 0,83 0,80 0,79

Mö: T: N: Z:

2,94 0,99 0,90 1,90

L: A:

0,77 0,75

M, P, S, T, U D, P, S

O O, S: 0,80 O

X, AC, BD

168 163 160

0,79 0,76 0,75

K:

0,96

L:

H

O O BD: 1,11

( ( AC:

1217 1210

960 871 859 747 540 520 491 472 435 415 380 367 363 340 337 332 323 322 315 313 308 307 301

0,78 O O

2,08

Älvsborgs län (P) 1) Olausson. . . . 2) Börjesson. . . . 3) Emanuelsson. 4) Alfredsson. . . 5) Svantesson...

F:

A, S, T, U, W, Y, Z, BD

372 000 inv. N R F F

1,05 0,87 1,00 0,79

K, R, Z O N, O, R, S R, S

H: F: L: K: N:

1,08 0,78 0,76 0,83 0,97

E, F , N, O, R, S E, N, R K, N G, H , I, L R

AC: Z: Z: K:

0,76 0,75 0,76 0,75

I, N, Z C, I, R, T, U, X, Y, AC E, F, R, S, T, W A, B, E, L, M, Mö, R, T, W K

3,28 3,27 2,58 2,34 2,30

O: N:

6,38 7,59

O R

2,71 2,34

2,01 1,45 1,40 1,32 1,27

G O O O

3,37 2,88 8,65 5,39

S: G: F: O:

1,80 1,30 1,42 3,09

Mö: Y: Mö: R:

1,98 2,35 2,94 1,27

A: L: L:

1,22 0,99 1,60 1,24 1,01

H: 0,77 A: 0,75 BD: 0,79 P, R: 0,83 L, P: 0,81

1,17 1,12 1,02 0,99 0,98 0,92 0,89 0,89 0,87 0,87 0,85 0,85 0,83 0,83 0,81

P 0,76 0,77 0,77

L, M D, W, Z M, O, S, T, U F

P F, I, Mö D, O, S N, O, AC F F, Mö

289 2

3 Knutsson.... Dalkvist Flallgren Nielsen Ågren Kvist

300 297 291 287 284 279

0,81 0,80 0,78 0,78 0,77 0,75

Svantesson... Gren Val(l)gren... . Emanuelsson. Davidsson. . . Ljungkvist.. . Vilhelmsson. . Torstensson. . Kjellberg. . . . Högberg Sköld Karlen Vilsson Lundeli Krans-Krantz Olausson.... Alexandersson Alfredsson. . . Lans-Lantz. . Kvist Broberg Kjellström. . . Kjell Bergsten Adamsson. . . Strid Krön Linder Hjelm Lilja Börjesson. . . . Storm Gran Svärd Ljungström. . Andrén Lidberg Apell Svan Blomberg. . . . Blomgren. . . . Bertilsson.... Granat Dalen Alin Kling Lindblad Ljungberg Zetterberg... Frisk Linden

583 360 348 338 333 315 315 310 295 284 278 277 211 275 268 267 266 265 263 262 261 256 250 242 232 229 223 223 219 219 218 218 216 216 215 213 213 212 210 208 204 203 202 200 199 199 197 197 197 195 192

19—907382

1,99 1,22 3,24 2,84 2,53 1,42

K: Y: I: Mö: AC: M:

Skaraborgs län (R) 2,34 R 1,45 G, M 1,47 1,40 I: 2,81 1,36 P: 2,58 1,34 G: 3,37 1,27 R 1,30 1,27 G: 1,25 P: 1,27 1,18 R 1,14 1,80 S: 1,11 1,24 E: 1,11 1,11 1,10 1,08 1,07 1,06 1,06 1,05 1,05 1,04 1,03 1,00 0,97 0,93 0,92 0,89 0,89 0,88 0,88 0,87 0,87 0,86 0,86 0,86 0,85 0,85 0,85 0,83 0,83 0,81 0,81 0,81 0,80 0,80 0,80 0,79 0,79 0,79 0,78 0,77

O: O: O:

6,38 2,88 2,71 R 1,42 1,45 1,06

M: I: D: R R R X:

Z:

0,75 P P P L, P: 0,77 P, U: 0,76 249 000 inv. P: 2,30 L: 0,76 Mö: 0,80 F 1,00 H 1,08 L 0,77 Z 0,76 N 0,97 B 0,87 Z 0,75 0,75 C 1,08 F 0,82 1,05 N 0,78 F F 0,79 E 0,78 P, U: 0,75 0,78 K: 0,75 B: F: 0,93

E, F , G, H, L, M, Mö, N, O E, L, M, Mö, O, T M, O, T, U C, H , U, X E, L, Mö, R, W, X

F, H, Mö, W A, B, C, Y, AC, BD N, O, S E, F , N, O, P, T F, P E, F, P, S, T, W O, U, Y C, I, P, T, U, X, Y, AC C, D, F, Mö, U

K, P, Z E, N, P P, S F E, L, Mö, W, X

1,46 R 1,57 1,13 1,45 7,59

AC: U: G: N:

0,77 0,77 0,76 0,82

Mö T, X E, F, M, Mö, U O, P

R 2,04 1,21

AC: F:

1,24 G: 1,77 I: B, R: 0,81 1,91 N: 1,47 R Mö: Mö: C: X: F:

1,00 1,13 1,16 1,48 1,42

0,79 0,76 R R R R P, R: 0,83 R D: 0,79 R R R R R F: 0,76 B: 0,75 R R K: 0,75

F, G, M, Mö, S, BD L, M, Mö, N, S, T, U, X, Z

A, B, D, H, T, X

U A, B, G, H, M A, C, E, F, I, L, M, N, Z Y Z A, B, E, L, M, Mö, P, T, W

l

l~^~I 3

|

4 Värmlands

län

(S) 291 000 inv

S S S 2,71 2,08

Z: Z: G: F: O:

2,20

W:

r Vestlund T Högberg 3 Nykvist 4 Alfredsson b, Bäckman

729 523 497 416 374

2,49 1,80 1,71 1,43 1,28

K 7 8 9 10

Löv Halvardsson.. . . Åslund Emanuelsson. . . Hagström

366 353 352 302 300

1,26 1,21 1,21 1,04 1,03

11 1? 13 14 15

Vilhelmsson. . . . Hult Emilsson Byström Jensen

298 295 291 285 285

1,02 1,01 1,00 0,99 0,99

16 17 18 19 20

Sjökvist Hedström Björn Gran Asplund

281 279 265 262 260

0,97 0,96 0,92 0,91 0,90

21 Edvinsson 22 ) K v a r n s t r ö m . . . . 23 Setterlund 9A ) Svärd 25 Hjalmarsson. . .

259 253 250 244 243

0,89 0,87 0,86 0,84 0,84

26 ) Backman 27 ) Forslund 28 > Hagberg 29 ) Halvarsson 30 ) Hedin

234 233 232 230 230

31 ) Jernberg 32 ) österberg 33 ) Vennerström.. . 34 35 ) Torén

228 228 224 220 219

O: AC: X:

|

5 S Z: P: W: G:

2,56 2,58 1,36

X: F: T:

1,11 1,00 0,78

1,30

Z: G:

0,76 0,92 S S 0,77

2,51

F: C:

0,76 0,76

Z, AC M, O, P, T, U Y U, W , X, Y, Z, BD

2,04 1,33

T: B:

0,79 0,77

F, G, N, Mö, R, BD C, AC, BD

S

S S

S T:

s 1,21 F:

0,76 S

E:

0,76

H:

1,11

S

0,80 0,80 0,80 0,79 0,79

Z: Y: T: Z: Y:

1,90 1,99 0,99 3,82 1,35

o, S: 0,80

0,79 0,79 0,77 0,76 0,75

W: D:

3,82 1,34

S

A: Z:

1) 2) Nykvist 3) Davidsson 4) Vilhelmsson. . . . 5) Edlund 6) Hagberg 7) Bäckman 8) Löv 9) Dalkvist 10) Alm

521 329 304 277 268

2,00 1,28 1,18 1,07 1,03

AC: S: G: G: Y:

258 252 250 250 242

0,99 0,97 0,96 0,96 0,93

11) Svärd 12) Hjalmarsson. . . 13) Hellberg 14) Blomberg 15) Högberg

233 230 225 221 220

0,90 0,89 0,87 0,85 0,85

0,75 S S S S S

3,21 S

Örebro län (T)

0,75 S

S Y:

Y N, O, R A, B, D, E, X E, F, P, R, T, W

L:

S AC: Y:

C, I, P, R, T, U, X, Y, AC F, T P, R A, T, U, W, Y, Z, BD B, C, F, T, U, Z

5,70 2,94 S

AC:

0,85

W, X

S

S S Y: Mö:

1,19 0,75 0,80 0,79 0,75

A, B, C, E, I, U A, B, C, D, W, X, Z

260 000 inv.

2,10 1,71 3,37 1,30 4,86

BD: G: H: Z: A:

0,86 0,80 1,08 0,76 0,92

AC: X: Y: D:

2,08 2,20 1,22 1,18

A: O: W: P: U:

0,75 0,75 0,85 0,80 0,78

F: H: D: I: S:

1,21 1,11 1,40 1,77 1,80

E: S: B: R: Z:

0,76 0,84 0,75 0,83 0,75

T

L, M, Mö, N, R, T, U, X, Z N, T X, AC, BD C, W, X, Z, AC D, O, P W, X C, I, W, X

H, W F E, F, O, P, R E, F, P, R, S, W B, D, X, Z, AC D, O, P, S A, S, U, W, Y, Z, B D B, C, F, S, U, Z E, L, M, Mö, O A, B, C, E, F, G, L, M, Mö L, M, Mö, N, R, S, U, X, Z N A, C, U, W, X A, B, D, H, X C, I, P, R, U, X, Y, AC

291 2

3 Jensen Nielsen. Vester Hjelm Örn

220 218 214 209 209

0,85 0,84 0,83 0,81 0,81

Mö: Mö:

Gran Palmkvist. . Edström.. . Hagström.. Linden Almkvist. . Kvarnström

206 206 203 202 199 198 196

0,79 0,79 0,78 0,78 0,77 0,77 0,76

AC: Z: Y: W: F: F: S:

i 2 3 4 5

Nor(r)ström. Hedström... Norlund Norling . . . .

680 357 333 304 290

3,02 1,58 1,47 1,35 1,29

6 7 8 9 10

Vestman. Julin. . . . Val(l)én . Hellman. Löv

288 287 270 267 261

1,29 1,28 1,20 1,19 1,16

11 12 13 11 15

Hjelm. Hellberg. . , Söderkvist. Fernström. Berglind. . .

255 239 238 237 230

1,13 1,06 1,05 1,05 1,02

16 17 18 19 20

Sköld Hedman. .. österberg.. Svärd Svedberg..

229 226 221 218 216

1,01 1,00 0,98 0.97 0,96

E: AC: D: F: X:

1,24 2,93 1,34 1,21 1,60

21 22 23 24 25

Bolin Bäckman. . Kjellberg. . Vesterberg. Alin

210 206 204 204 193

0,93 0,92 0,91 0,91 0,85

I: AC: R: BD: I:

2,42 2,08 1,18 2,57 1,47

20 27 28 29 30

Högberg. Lilja. . . . Jensen. . Salin Ljung...

189 187 183 181 180

0,84 0,83 0,81 0,80 0,80

S: G: Mö: Z: F:

31 32 33 31 35 36 37

Nielsen Vi(c)kman.... Hammarström. Alm Vestling Flink Kvist

180 179 178 177 173 171 171

0,80 0,79 0,79 0,78 0,76 0,75 0,75

Mö: BD: I: D: W:

704 570 569 546 493

Kopparbergs län (W) 2,47 Z: 3,82 2,01 AC: 2,93 2,00 AC: 2,51 1,92 YV 1,69 S: 2,49

L: P:

1,13

A:

T U:

0,76

R, X

T G:

0,76 T T

K: 0,75 C, T: 0,77 T

län (U)

226 000 inv.

u 2,51

\ v C:

Y:

1,36 0,76

F, G, M, Mö, R, S, BD E, F, K, M, Mö Z, AC, BD A, B, D, E, S, X A, B, E, L, M, Mö, P, R, W A, B, G, BD

S, W, X, Y, Z, BD

1,48 2,00 2,53

L, P: 0,77

C, H, X,

5,22

BD:

1,08

W, Z, AC

U U

U C: C: X:

U U U

1,39 1,21 2,20

\Y

0,85

B, C, F, S, T, Z

1,40 1,64

A: B: X:

0,76 0,75 0,85

R, S, T, X A, C, T, W, X B, W

0,75

C, D, F, Mö, R W, X, Z, BD A, B, C, E, I L, M, Mö, N, R, S, T, X, Z Y, Z

U D: Y:

M, O, P, S, U M, O, U

T 2,04 1,36 3,12 1,36 1,42 1,20 0,87

AC: AC: X: AC:

0,77 0,78 T

T

Västmanlands

1) Halvarsson. 2) Hedman. . . 3) H e d s t r ö m . . 4) E r s s o n . . . . 5) Vestlund. .

2,94 2,84

U U

M:

A: U S: E:

0,79 0,76

U U O: B: Z: R:

0,75 0,87 0,79 0,80

1,80 1,45 2,94 1,66 1,10

Z: L: L:

0,75 0,82 0,77

2,84 1,93 2,10 1,18 1,31

P: Yv

u 1,42

U E, M : 0,78 0,78 0,78

U

u u u P,U: 0,75

C, K, O, X, Y A, S, T, W, Y, Z, BD 0, Y A, B, C, D, AC C, I, P, R, T, X, Y, AC E, F, M, Mö, R M, O, P, S, T Y C, D, G, X M, O, T 1, Y, AC X, Y A, B, C, E, F, G, L, M, Mö, T X, Y E, L, Mö, R, W, X

284 000 inv. S: 0,79 X U: 1,00 X, Z, B D C: 0,76 S, U, X, Y, Z, B D W Z: 1,19 X

292 2

3 1

Backlund... Vestman.... Östberg. . . . Hagström... Nor(r)ström.

458 455 455 386 386

1,61 1,61 1,61 1,36 1,36

Bäck Jernberg.... Vestling Back Forslund. . .

382 382 371 361 347

1,35 1,35 1,31 1,27 1,23

Y:

1,99

S:

0,80

Hedin Hed Dalin Hellberg. . . Nygårds. . .

342 322 311 308 294

1,21 1,14 1,10 1,40 1,04

Y:

1,35

Z:

0,75

C, X, Z, AC C, I, S, X

W Y: 2,35 D,W: 1,40 \V

A: B:

0,76 0,75

D, P, Z A, C, T, U, X

Söderkvist. Hjort Norgren. . . Sundin . . . . Liss

292 279 274 274 271

1,03 0,98 0,96 0,96 0,95

Y:

X:

0,85

B, U

0,76

Y, AC A, B, C, D, X, Z

Forsman. . Granlund. Israelsson. Löv Boberg. . .

254 250 248 243 242

0,89 0,88 0,87 0,85 0,83

X: AC: AC: X: I:

0,80 1,48 2,10 2,20 2,77

AC: 2,15 YV BD: 0,86

Hansen... Karlström Linden. . . Vestberg.. Brant . . . .

237 230 228 227 224

0,84 0,81 0,80 0,80 0,78

Mö: I: F: I: M:

2,67 1,93 1,42 3,77 0,92

L:

Backström. Gren Vi(c)kman. Daniels. . . . Tysk

223 223 223 221 220

0,78 0,78 0,78 0,77 0,77

YV G, M: 1,47 BD: 1,93

Kvist Bäckman. . . Vilhelmsson. Hammar. . .

219 217 217 216

0,77 0,77 0,77 0,76

M: AC: G:

1) Sundin . . . 2) Åström. . . 3) H e d m a n . . 4) Vestlund . 5) Östberg. .

779 717 714 665 659

2,64 2,42 2,41 2,25 2,23

Y: 3,21 AC : 6,85 AC : 2,93 2,49 S: X

6) Val(l)berg. 7) Löv 8) Norling... 9) Norin 10) Hedström.

658 648 590 551 531

2,23 2,20 2,00 1,87 1,80

X X X X

11) Vestin . . . 12) Vestberg.. 13) Åsberg. . . 14) Forslund. 15) Svedberg.

506 486 484 476 471

1,72 1,67 1,64 1,62 1,60

Y: Y: X:

2,65 5,22 2,23 W

U:

3,02

AC: 0,75 BD: 1,08 Y: 0,93 T: 0,78 YV" E: S: U:

YV W

w w

1,08 3,21

YV YV W S:

W

YV

YV W

K:

1,42 2,08 1,30

Y, BD H, T B, C, F, S, T, U, Z

0,75

G, I, M, O A, B, D, E, F, U, Y A, B, E, L, M, Mö, P, R, T C, X, Y, Z Mö

0,76

F, H, Mö, R I, U, Y, AC

0,76 YV W YV

W L: W YV YV

YV W

P, U: 0,75 O: 0,75 Z: 0,76

W

E, L, Mö, R, X A, S, T, U, Y, Z, BD E, F, P, R, S, T

YV

Gävleborgs län (X)

295 000 inv. S: A: U: Z: Y:

0,76 0,95 1,00 1,19 0,93

AC :

2,51

B D : 0,79 YV: 0,85 1,35 U: X 0,76 C:

Y: I:

7,46 3,77

A: W:

1,99

S: U:

A, B, C, D, W, Z B, Y, Z, BD W , Z, BD YV W A, B, C, D, E, I, AC B, C, F, S, T, U, Z

0,75 0,80

S, U, W, Y, Z, BD C, Z, AC, BD C, Y, Z

0,80 0,96

C, YV, Z, AC Y, Z

X

X X

X, Y

YV

W

Y:

U, Z, AC A, B, D, E, S, X

W

1,64

X: Y:

0,76 0,79 0,76

x,z

293 R: R:

0,78 0,92

16) Frisk 17) Strid 18) Engberg. 19) ö s t l i n g . . 20) Sjöblom.

435 431 423 408 407

1,48 1,46 1,44 1,39 1,38

X X X X X

21) Hedblom. . 22) Norell 23) Sjödin 24) Bolin 25) Åkerlund. .

394 394 390 386 378

1,34 1,44 1,33 1,31 1,29

X X

26) Hedin 27) Halvarsson. 28) Brolin 29) Sundeli 30) Brodin

376 373 367 357 349

1,28 1,27 1,24 1,21 1,19

Y: Z:

31) Ågren 32) Mickelsson. 33) Vahl-Vall.. 34) Kvist 35) Vennberg .

347 343 341 339 334

1,18 1,17 1,16 1,15 1,13

AC:

36) östlin 37) Frank 38) Åslund 39) Norgren. . . 40) Sandin

334 328 327 319 318

1,13 1,12 1,11 1,08 1,08

41) Hammarström. 42) Högberg 43) Edlund 44) Engvall 45) Vestling

317 317 307 301 301

1,07 1,07 1,04 1,02 1,02

W:

46) Nordlund 47) Ljung 48) Blomberg 49) Nordgren 50) Val(l)man

298 295 291 289 285

1,01 1,00 0,99 0,98 0,97

BD: 2,78 F: 1,10 I: 1,77 BD: 1,06 X

X E, M: 0,78 R: 0,83 K: 0,82 X

51) Broman. . 52) Engman. . 53) Svedlund. 54) Hedkvist. 55) Backman,

283 282 281 280 278

0,96 0,96 0,95 0,95 0,94

I: 1,27 BD: 2,35 X BD: 1,38 Z: 1,90

X X X X O, S: 0,80

56) S v ä r d . . . . 57) Fors 58) Eng 59) Hagström. 60) Hellberg. .

278 274 270 261 261

0,94 0,93 0,92 0,88 0,88

F: 1,21 BD: 2,51 X YV: 1,36 D: 1,40

E: E:

61) Näslund. . 62) Södergren. 63) Östblom.. 64) Hägglund 65) Bodin

261 260 256 254 251

0,88 0,88 0,87 0,86 0,85

Y: I:

66) Svensk. . . . 67) Söderkvist. 68) Forsell 69) Söderblom, 70) Frid

251 248 247 245 237

0,85 0,85 0,84 0,84 0,80

X X B: X X 8,48 2,42

AC: U: BD:

1,20 0,93 0,88

C, K , O, Y Y

1,35 3,82

Z: S:

0,75 0,79

YV

X

AC: 2,53

X X 1,42 2,23

X X

2,10 1,80 4,86 X

1,31

7,80 1,75 X

5,20 1,97

Y: I: X Y: AC:

1,64 1,57 X

Mö:

C, H , U E, L, Mö, R, W

X 0,99

M:

X X I: S: Y:

0,82

L, P: 0,77 X Z: 0,76 P, U: 0,75 X

X

2,56

Z:

C, I, S, YV

X X

X X X

M: BD:

1,23

1,04

YV: Y:

0,96 1,02

U: Z: A: C: U:

0,79

0,75 0,92 0,76 0,76

S, Y Y, AC

C, I, P, R, T, U, Y, AC B, D, T, Z, AC

Y, Z, AC C, D, G, U A, B, D, H, T

AC AC, BD

0,76 0,82

L, M, Mö, N, R, S, T, U, Z M, Z

0,78 0,75

A, B, D, E , S A, C, T, U, YV

0,76

Z, AC C

X

T: B: X K: X X X X X X X X

I, Z, AC C, Y B, U, YV M

294 l 71) Söderman. 72) Forsman.. 73) Hjelm.. . . 74) Backlund.

236 235 234 231

1) Sjödin 2) N ä s l u n d . . . 3) Vestin 4) Byström.. . 5) V e s t m a n . . .

2 452 2 255 2 155 1645 1516

8,48 7,80 7,46 5,70 5,22

Y Y Y Y Y

AC: X: A: S: BD:

1,20 0,88 0,75 0,99 1,09

X, Z Z, A C B, X, Z, AC, B D Z, A C U, YV, Z, A C

6) Hägglund .. 7) Edlund 8) Bylund 9) östman 10) Nordlander.

1502 1436 1324 1 141 1057

5,20 4,86 4,61 3,95 3,65

Y Y Y Y Y

X: A:

0,86 0,92

I, Z, A C B, D, T, X, Z, A C

11) Åström. . . . 12) S j ö l u n d . . . . 13) Sundin. . . . 14) Vedin 15) E d s t r ö m . . .

1020 968 929 910 902

3,53 3,34 3,21 3,15 3,12

AC: 6,85 Y Y Y Y

A: AC: S: Z: T:

0,95 1,08 0,76 0,98 0,78

16) Vestberg... 17) B a c k l u n d . . , 18) Melander. . , 19) N o r d l u n d . . , 20) Selin

813 767 764 723 711

2,82 2,65 2,65 2,50 2,46

I:

3,77

W:

Y Y BD: 2,78 Y

AC: Z: X: AC:

0,80 0,75 0,75 1,01 1,11

21) Dalin 22) Nyländer. . 23) Edin 24) Häggström. 25) Näsström. .

679 678 627 615 604

2,35 2,35 2,17 2,14 2,09

26) Sjölander. . 27) Forslund... 28) Högberg.. . 29) Söderlind. . 30) Viklander..

593 577 515 493 491

2,06 1,99 1,76 1,70 1,70

31) Gidlund. . . 32) Karlström. 33) Söderkvist. 34) Falén 35) G r a d i n . . . .

485 479 475 459 457

1,68 1,65 1,64 1,58 1,58

36) Bolin 37) Tjärnström, 38) Svedin 39) Åslund 40) Edholm. . .

429 429 422 414 412

1,48 1,48 1,47 1,45 1,43

41) Häggqvist 42) Ölund 43) Hedin 44) Asplund , 45) Kristoffersson,

404 403 391 383 377

46) Bodin 47) Ögren 48) Hamberg 49) Åkerlund 50) Näsman

373 370 367 366 362

0,80 0,80 0,79 0,78

B: AC: U: Y:

Västernorrlands

1,08 2,15 1,13 2,65 län (Y)

X X A: AC:

0,76 0,75

289 000 inv.

Y AC: 0,78 Y

Y Y Y

YV, Y, BD R, T W, Z

I, Z B, x, Z, BD A, B, c, D, YV, X, z

z, AC BD c, x, Z wI x. Z

z, AC

A: 0,76 0,93 N: BD: 0,85 BD: 1,23 AC: 0,80 Y S: 0,80 Z: 0,75

C, YV, X, Z, A C C, I, P, R, T, U, X, A C

1,93

YV: X:

0,81 0,85

A, B, D, E, F, U B, U, YV

2,42

U: AC:

0,93 0,92

C, K, O, X

2,56 Y

X: Z:

1,11 1,37

1,39 1,39 1,35 1,33 1,30

Y BL >: 3,36 Y Y Z: 1,97

AC: Z: B: L:

1,36 0,75 0,77 0,80

1,29 1,28 1,27 1,27 1,26

I: AC

1,97 2,43

X: 0,85 BD: 0,98

1,29

BD: 0,88

A(

2,24 Y Y Y

S:

1,80

D, P, YV, Z Z Z

Y Y Y I: Y Y Y I: Y Y Z:

Y X Y

C, I, S, YV, X C, S, AC, B D G, I, M, Mö, N, O, A C

295 Y

51) Kjellman 52) Svedberg. 53) Dalkvist., 54) Ulin 55) H a l l i n . . .

357 357 353 353 335

1,23 1,23 1,22 1,22 1,16

56) Tjärnberg... 57) Norlin 58) Vi(c)kman. . 59) Grundström. 60) Norgren

334 326 324 314 309

1,15 1,13 1,12 1,09 1,07

Y Y BD: 1,93 AC: 1,55 X: 1,08

61) Näsholm 62) Sedin 63) Salén 64) ölen 65) Sandin

303 301 296 296 295

1,05 1,04 1,02 1,02 1,02

Y Y Y Y

66) Ulander 67) Vikner 68) Hammarström. 69) Hellgren 70) Val(l)gren

289 289 286 286 286

1,00 1,00 0,99 0,99 0,99

71) Mähler 72) Kallin 73) Hedström 74) Östberg 75) Hamrin

283 281 272 271 270

0,98 0,97 0,94 0,93 0,93

76) Kjellberg 77) Bäckman 78) Liden 79) Lundholm 80) Forsman

265 263 262 260 259

0,92 0,91 0,91 0,90 0,89

81) Engblom 82) Selander 83) Hallen 84) Salin 85) Zetterberg

255 255 253 250 250

0,88 0,88 0,87 0,86 0,86

86) Ålin 87) Boden 88) Sjökvist 89) Vikberg 90) Höglin

246 245 244 241 240 236 226 217

0,85 0,85 0,84 0,83 0,83

91) Vestling 92) Rönnberg 93) Stattin

1) Halvarsson... 2) Sundin 3) Hemmingsson 4) Åslund 5) Edström 6) Backlund 7) Månsson 8) Näslund 9) Kristoffersson 10) Backman. . . .

546 453 399 358 308 297 296 287 281 271

0,81 0,78 0,75

Y X:

1,60 Y Y

I:

0,96 0,80

Z:

0,76 Y Y

W: W:

U: C: Mö:

AC

0,79 0,83 0,80

X I, BD A, B, C, R, AC, BD

0,76

S, U, YV, X, Z, BD YV

0,87 0,75 0,84

O, U A, S, T, U, YV, Z, BD

Y Y

Y Y 2,51 2,23

C:

1,18 2,08

B: O: AC:

Y Y

Y

Y BD: 0,94 AC: 2,15

Y X:

0,80

1,66 1,16

U: R:

0,80 0,79 Y Y

Y Y S: 0,97 BD: 1,81 Y

F:

YV: AC:

U:

1,31 0,97

0,76 Y Y

AC 0,76

Jämtlands

län (Z) 143 000 inv.

3,82 3,17 2,79 2,56 2,21

z

2,08 2,07 2,00 1,97 1,90

3,21 Z Z

Y: Y: L: Y:

3,12 2,65 8,93 7,80

X

Y Y

Y

Y:

BD W, BD

Y Y Y

Y Y Y Z: C:

0,96

Y Y 2,10 3,15 2,81

R: AC:

I, U, AC

Y Y Y Y Y

1,08

AC: X:

0,78 Y

Y Y I: AC: I:

E, L, M, Mö, O, T

Y 1,34

X:

U: P:

S: S:

0,79 0,76

W, X A, B, C, D, YV, X

1,11 0,78

S, Y AC, BD YV, X E, K, M, Mö, N AC G, I, M, Mö, N, O, Y, AC X, AC, BD

Z X: T:

AC: 0,75 1,48 G: 0,88 X: 0,80 L: O, S: 0,80

296 (i

11) Sjödin 12) Salomonsson 13) Salin 14) Zachrisson. . 15) Olausson

255 246 235 229 228

1,79 1,72 1,66 1,60 1,60

16) Byström.. 17) Åström.. . 18) Svedberg. 19) Edholm. . 20) Palmkvist,

213 207 197 196 194

21) Bäckman. 22) E d l u n d . . . 23) Dalin 24) Fors 25) Myr

Y: G:

8,48 4,35

AC: N: U: BD: N:

1,20 0,82 0,80 0,79 1,05

X F, AC Y N, O, P, AC K, P, R

S: A: U:

0,99 0,95 0,96

AC B, X, Y, BD Y

G:

0,76

E, F, K, M, Mö, T

2,08 4,86 2,35 2,51

O: A: A: E:

0,75 0,92 0,76 0,82

A, S, T, U, W, Y, BD B, D, T, X, AC D, P, W M, X

3,95 2,17 5,22 2,51

AC: BD: BD: C:

0,78 0,85 1,08 0,76

U, W, AC S, U, YV, X, Y, BD

Z Z O:

6,38

1,49 1,45 1,38 1,37 1,36

Y: AC: X: Y:

5,70 5,37 1,60 1,43

193 193 191 190 187

1,35 1,35 1,34 1,33 1,31

AC: Y: Y: BD:

26) Näs 27) ö s t m a n . . 28) Edin 29) Vestman.. 30) Hedström.

184 178 174 174 170

1,29 1,26 1,23 1,23 1,20

31) Vestlund. . 32) Öländer. . , 33) Simonsson. 34) Hedman. . 35) Hägglund .

169 165 165 164 164

1,19 1,17 1,17 1,15 1,15

36) Vestberg. 37) Bergvall.. 38) Frisk 39) Nordlund. 40) Svärd

163 161 161 161 158

1,14 1,13 1,13 1,13 1,11

41) Modin 42) Gabrielsson, 43) Vestin 44) Forslund . . , 45) Sivertsson. .

157 155 155 141 140

1,10 1,08 1,08 0,99 0,98

46) Vedin 47) Löv 48) Mikaelsson. 49) Oisen 50) Näsström. .

139 136 136 136 131

0,98 0,96 0,96 0,94 0,93

51) Stav 52) Åsen 53) Esbjörnsson. 54) Grönlund . . . 55) Vik

125 122 121 118 117

0,89 0,85 0,85 0,83 0,82

56) Ljungberg. . 57) Vesterberg. . 58) Hallin 59) Vahl-Vall. . . 60) Vilhelmsson.

115 113 109 109 108

0,81 0,79 0,76 0,76 0,76

Mö: BD: I: X: G:

1,13 2,57 1,34 1,16 1,30

61) Hedin 62) Högberg 63) K n u t s s o n . . . 64) Melander. . .

107 107 107 107

0,75 0,75 0,75 0,75

Y: S: K: Y:

1,35 1,80 1,99 2,65

Z

Z

AC: S:

2,49

YV, X

Z O: AC: Y:

3,31 2,93 5,20

H: U: X:

0,80 1,00 0,86

3,77

YV:

X: BD: F:

1,48 2,78 1,21

I: R: X: E:

0,80 0,96 0,78 1,01 0,76

Y, AC L, M, Mö, N, R, S, T, U, X

P: Y: Y:

1,17 7,46 1,99

AC: A: S:

0,76 0,75 0,80

I, N C, X, AC, BD C, W, X, AC

Y: X: AC:

3,15 2,20 1,67

I: Z

YV, X, BD I,AC C, X, Y

Z YV: 0,85 Z, BD: 0,96 Mö: 0,79 2,09 AC: 0,80

Y: Z Z

Z Z

z AC:

B, C, F, S, T, U

1,89 Z

BD: C:

z

0,80 0,77

0,75

A, C, E, F, I, L, M, N, R A, B, C, D, U, AC Y E E, F, P, R, S, T, W C, I, S, YV, X C, I, P, R, T, U, X, Y, AC E, F, G, H, L, M, Mö, N, O, P I

297 Västerbottens lån (AC) 2 482 10,33 AC 2 074 8,64 AC AC 1 642 6,85 AC 1560 6,50 AC 982 4,09

240.000 inv. BD: 4,05 BD: 3,40

i 2 3 4 5

Lundmark. , Marklund. . , Åström Brännström Forsgren...

6 7 8 9 10

Stenlund. . . Lindmark.., Holmlund.. Burman Hell gren. . .

901 867 800 758 755

3,75 3,61 3,33 3,16 3,15

11 12 13 14 15

Hägglund . . Hedman.. . Granberg.. Näslund. . . Granström.

706 703 686 675 657

2,95 2,93 2,86 2,81 2,74

16 17 18 19 20

Ågren Hedström.. Markström. Ögren Edlund.. . .

606 603 589 584 571

2,53 2,51 2,45 2,43 2,37

21 22 23 24 25

Häggström. Vestermark, Forsman... Israelsson.. Bäckman. .

537 532 515 504 501

2,24 2,22 2,15 2,10 2,08

AC AC AC AC AC

BD: 1,23 AC X: 0,80 BD: 0,86 O: 0,75

20 27 28 29 30

Renström.. Gran Stenmark. . Edström.. . Grönlund. .

494 490 462 457 453

2,06 2,04 1,93 1,91 1,89

AC AC AC

T:

51 32 33 34 35

Vestman... Vidmark... Burström. . Mikaelsson. Falgren . . ,

452 428 412 401 393

1,89 1,78 1,72 1,67 1,64

36 Brändström 37 Forsell. . . . 38 L i n d e r . . . . 39 Grundström 40 Lindfors.. .

381 378 376 372 372

1,58 1,57 1,57 1,55 1,55

AC AC AC AC AC

41 42 43 44 45

Fjellström. Bäcklund. . Bergmark.. Norlund. . . Granlund. .

370 367 359 355 354

1,54 1,53 1,50 1,48 1,48

AC AC AC AC AC

46 47 48 49 50

From Fällman. . . ölund Forslund. . Engman. . .

350 343 326 317 316

1,46 1,43 1,36 1,32 1,32

AC AC BD: 3,36 Y: 1,99 BD: 2,35

BD: 1,18 BD: 1,42 AC AC U: 1,47 W: 0,88 AC AC AC S: 0,80 X: 0,96

51 52 53 54 55

Sandgren.. Vi(c)kman. Val(l)berg.. Vesterberg. Byström.. .

316 315 310 309 308

1,32 1,31 1,29 1,29 1,28

AC BD: 1,93 X: 2,23 BD: 2,57 Y: 5,70

I: W: BD: Z: S:

AC AC AC AC AC Y:

5,20 7,80 2,77

X: 0,86 U: 1,00 BD: 2,74 X: 0,88 AC

4,86

L, P: 0,77 0,76 C: BD: 1,54 BD: 0,98 A: 0,92

AC AC Y: BD: AC AC AC AC Y:

Y:

B, X, Y, Z, BD

I, Y, BD I, Z W, X, Z, BD

C, H, U, X S, U, W, X, Y, Z, BD B, D, T, X, Z Y

YV, Y, BD H, T, YV A, S, T, U, W, Y, Z, BD

AC 0,79

F, G, M, Mö, R, S, BD

0,78 0,80

Z, BD Z U, YV, Z

AC 3,12

T: BD:

5,22

BD: 1,08 AC AC Z, BD: 0,96 AC

AC Y:

A: 0,95 BD: 2,49 AC BD: 0,82 BD: 2,12 BD: 0,75 BD: 1,76 0,83 C:

AC AC AC AC

AC X: A: Y:

0,84 0,77 1,09

0,80 0,78 0,79 0,79 0,99

Y C, AY, X, Z

—

I, U, Y A, B, C, D, E, I A, B, C, D, U Z

56 57 58 59 60

Stenvall. . Degerman, Nordlund. Enmark. . Stenman..

304 303 297 294 291

1,27 1,26 1,24 1,23 1,21

61 62 63 64 G5

Sjödin Renman Vestin Alenius Asplund

289 283 278 274 271

1,20 1,17 1,15 1,14 1,13

66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85

Lidström.... Kristoffersson Selin Backman.... Furberg Sjölund Vennman.... Åman Salomonsson. Långström. . . Enkvist Normark Rönnberg. Norgren Konradsson. . , Lundholm Tj ärnström . . , Landström.. . , Rönnlund Burvall Nystedt , Vikberg Sundbom Högberg Liden Lidgren. . . Strömgren. Zachrisson. Brodin. . . . Morén Val(l)gren.. Hörnkvist. , Vallmark. . Näsström. . Kågström.. Lidman. . . Östman Gabrielsson. Burlin Rönnkvist. Backlund. .

270 266 266 262 261 261 260 256 250 249 239 238 233 232 227 225 222 220 218 217 214 214 207 202 202 201 198 197 196 196 196 193 192 190 187 187 187 183 182 182 180

1,12 1,11 1,11 1,09 1,08 1,08 1,08 1,07 1,04 1,04 1,00 0,99 0,97 0,97 0,94 0,93 0,92 0,91 0,90 0,90 0,89 0,89 0,86 0,84 0,84 0,83 0,82 0,82 0,82 0,82 0,82 0,80 0,80 0,80 0,78 0,78 0,78 0,76 0,76 0,76 0,75

86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106

1) Åström 2) Lundmark. . . 3) Marklund 4) Ölund 5) Nordlund. . . .

1372 1039 876 866 716

AC AC BD: 2,78 AC AC

AC BD: 0,90 X: 1,01 AC BD: 1,05 AC AC

8,48 AC 7,46

A:

Y, Z

X, Z 0,75

C, X, Z, BD

0,77

C, S, BD

AC

AC 1,33

B:

BD: 2,22 Z: 1,97 Y: 2,46 Z: 1,90 AC Y: 3,34 AC BD: 1,21 G: 4,35 AC AC AC AC X: 1,08 AC BD: 0,94 Y: 1,48 BD: 1,78 AC AC AC BD: 1,81 AC S: 1,80 Y: 0,91 AC AC Z: 1,60 X: 1,19 AC I: 2,81 AC AC Y: 2,09 AC BD: 1,00 Y: 3,95 P: 1,17 AC BD: 2,13 Y: 2,65

0,80 AC O, S: 0,80 AC AC AC C: 1,01 N: 0,82 AC AC AC Y: 0,78 W: 0,96 AC Y: 0,90 AC AC AC AC AC Y: 0,83 AC Z: 0,75 AC AC AC BD: 0,79 AC AC Mö: 0,80 AC AC AC AC AC AC AC AC AC AC

Norrbottens län (BD)

257 000 inv.

5,34 4,05 3,40 3,36 2,78

A:

AC: 6,85 AC: 10,33 AC: 8,64 BD BD

AC L:

0,95 BD BD AC: 1,36 X: 1,01

G, I, M, Mö, N, O, Y X, BD

F, Z

C, I, P, R, T, U, X, Y

N, O, P

A, B, C, R, Y, BD

Z I, N, Z YV, X , Z

B, X, Y, Z Y Y, Z, AC

299 2

3 1

6) Granström. 7) G r a n b e r g . . 8) Vesterberg. 9) Fors 10) Brännström

713 706 662 645 639

2,77 2,74 2,57 2,51 2,49

BD AC: 2,86 BD BD AC: 6,50

AC: 2,74 BD Z: 0,79 E: 0,82 BD

11 H e d m a n . . . 12) ö k v i s t . . . . 13) L i n d b ä c k . . 14) E n g m a n . . . 15) R ö n n b ä c k . .

639 620 618 606 577

2,49 2,41 2,40 2,35 2,25

AC: 2,93 BD BD BD BD

U:

16) S e l b e r g . . . . 17; Vennberg . , 1! Lidström. . 19) Niemi 20) Rönnkvist.

575 572 570 563 546

2,24 2,23 2,22 2,19 2,13

BD BD BD BD BD

BD X: 1,13 AC: 1,12 BD AC: 0,76

Lindmark.. Stålnacke.. Vi(c)kman. Renberg. . . Vikberg. . .

542 542 496 485 471

2,12 2,12 1,93 1,89 1,83

AC: 3,61 BD BD BD BD

BD BD W: 0,78 BD BD

26) Röva 27) Bergdal . . 28) Landström. 29) B u r m a n . . . 30) Lestander..

461 458 454 451 442

1,79 1,79 1,78 1,76 1,73

BD BD BD AC: 3,16 BD

BD BD AC: 0,91 BD BD

31) Lahti 32) Nordberg. . 33) Hedström.. 34) Drugge. . . . 35) Backman. .

433 433 413 409 407 394 389 389 389 382 377 366 363 353 337 335 328 326 316 315 314 311 308 306 303 302 299 291 285 281

1,69 1,69 1,61 1,60 1,59

BD BD AC: 2,51 BD Z: 1,90 AC: 2,45 AC: 2,04 BD BD BD BD AC: 1,54 BD BD BD I: 1,45 BD BD BD Y: 1,33 AC: 2,24 BD BD BD BD AC: 1,55 BD AC: 3,15 BD Y: 5,22

21) 22) 23) 24) 25)

36) Markström. 37) Gran 38) L a n t t ö . . . . 39) Strömbäck. 40) Nordmark. 41) Lehto 42) Fj eliström. 43) Mäki 44) Hedkvist. . 45) L u n d b ä c k . . 46) Lindvall. . . 47) Kemi 48) Vennström. 49) Uusitalo. . . 50) Asplund. . . 51) Häggström. 52) Åman 53) B j ö r n f o t . . . 54) Vaara 55) J u n t t i 56) L i n d f o r s . . . 57) Töyrä 58) Hellgren. . . 59) S v a n b e r g . . 60) V e s t m a n . . .

1,54 1,52 1,52 1,52 1,49 1,47 1,42 1,41 1,38 1,32 1,31 1,28 1,27 1,23 1,23 1,23 1.21 1,20 1,19 1,18 1,18 1,17 1,13 1,11 1,09

A, B, C, D, U, AC M, X, Z

1,00

YV, X, Z,

0,96

AC

BD BD X: BD

I, U, Y, AC

BD

0,89 0,76

I: C:

S, U, YV, X, Y, Z

BD O, S: 0,80

X,AC

BD

0,79

T:

F, G, M, Mö, R, S

BD BD BD BD BD BD

0,95 BD Mö: 1,09 BD BD BD B: 0,77 BD C: 1,01 BD BD BD BD BD C: 0,83 O: 0,86 BD X:

C, S, AC Y AC

I, Y U, W, Z, AC

300 2

61) Räckman. 62) Brännvall. 63) Nordgren. 64) ö s t r ö m . . . 65) E n b e r g . . .

275 273 273 272 271

1,07 1,06 1,06 1,06 1,05

66) Fjellborg. . 67) Nivå 68) Palo 69) Stenman.. 70) Sundvall. .

271 270 270 270 266

1,05 1,05 1,05 1,05 1,04

71) Broström., 72) Morin 73) E n s t r ö m . . , 74) Risberg... 75) Enbom. . .

263 262 261 261 260

1,02 1,02 1,02 1,02 1,01

76) Lidman. . . 77) Rutström, 78) ögren 79) Forsman. . 80) T o r n e u s . . ,

256 254 249 247 247

1,00 1,00 0,98 0,97 0,97

81) Oja 82) Lundman. , 83) Lundholm . 84) Almkvist. . 85) E d s t r ö m . . ,

243 241 240 239 237

0,95 0,94 0,94 0,94 0,93

86) Val(l)gren. 87) Vestin 88) Degerman. 89) Keskitalo. , 90) Grankvist.

237 234 231 226 225

0,93 0,92 0,90 0,88 0,88

91) Åkerlund. , 92) J a t k o 93) Sandlund. . 94) Hannu . . . , 95) Israelsson.,

224 222 221 220 220

0,88 0,87 0,86 0,86 0,86

96) Lampinen . 97) Edin 98) Niska 99) Stenlund.. , 100) Mäkitalo..,

218 217 214 210 208

0,85 0,85 0,84 0,82 0,81

101) Grönlund. , 102) Holmbom. 103) Zachrisson, 104) Val(l)berg. 105) Mukka

206 206 203 202 198

0,80 0,80 0,79 0,79 0,77

106) Söderholm, 107) Vanhatalo. 108) Innala. . . . 109) Rautio 110) Holmlund.

196 196 195 194 193

0,76 0,76 0,76 0,76 0,75

H l ) Nutti 112) Utterström

193 193

0,75 0,75

AC: 2,08 BD BD BD BD BD BD BD AC: 1,21 BD I: 1,05 BD I: 1,20 BD BD BD BD AC: 2,43 AC: 2,15 BD BD BD BD F: 1,20 Y: 3,12 I: 2,81 Y: 7,46 AC: 1,26 BD BD X: 1,29 BD BD BD AC: 2,10 BD Y: 2,17 BD AC: 3,75 BD AC: 1,89 BD Z: 1,60 X: 2,23 BD I: 2,24 BD BD BD AC: 3,33 BD BD

0,75

O:

A, S, T, U, YV, Y, Z

BD

0,82 BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD AC: 0,78 BD BD X: 0,80 BD BD BD Y: 0,90 K:

X

Y YV, Y

AC C, T: 0,77 A, B, C, G T: 0,78 Z, AC

Mö: A:

0,80 0,75

A, B, C, R, Y, AC C, X, Z, AC

BD BD

0,78

L: BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD BD

H, T, YV

Z

N, O, P, AC A, B, C, D, E, I, AC

301 Alfabetiskt Namn

Lista

1) Abrahamsson . 2) Abramsson . . . 3) Adamsson 4) Adolfsson 5) Alberg 6) Albinsson 7) Alby 8) Alenius 9) Alexandersson. 10) Alfredsson. . . . 11) Algren 12) Alin 13) Alkvist 14) Alm

Riks K R Riks I, L-Mö O I AC E,F, N-R F, O-S I, Mö I, R, U G, I, Mö A-G, L-Mö, T, U C A-C, F, G, T, BD C, E, I, Mö M, Mö Riks Riks R F, K, N , O R K Riks Riks B, C, S, Y, AC, BD Riks Riks

15) Almgren. . 16) Almkvist . 17) Alström . . . 18) Anderberg. 19) Andersson. 20) Andreasson 21) Andrén. . . . 22) Antonsson. 23) Apell 24) Appelkvist. 25) Aronsson. . 26) Arvidsson . 27) Asplund. . . 28) Augustsson 29) Axelsson . . 30) Back 31) Backlund. . 32) B a c k m a n . . 33) Backström. 34) Bäck 35) Bäcklund. . 36) B ä c k m a n . .

YV

YV-AC 0,S,X,Z,BD YV

E, YV AC A, O, S-YV, Y-BD 37) Bäckström. . . . Riks I 38) Bendelin 39) Benjaminsson. P Riks 40) Bengtsson Riks 41) Berg BD 42) Bergdahl Riks 43) Berggren Riks 44) Bergkvist U 45) Berglind Riks 46) Berglund Riks 47) Bergman AC 48) Bergmark R 49) Bergsten Riks 50) Bergström 51) Bergvall I, Z 52) Berlin C 53) Bernhandsson O 54) Berntsson . . . K, L, N-P 55) Bertilsson . . . N, R

Namn

register Lista

Namn

Lista

111) Danielsson. . . Riks Riks 112) Davidsson. . . E-H, N-R, S I 113) Degerman . . . AC, BD I I 114) Drugge BD Riks 115) Edholm Y, Z 116) Edin Y, Z, BD Riks 117) Edlund A, B, D, S T, X-AC BD 118) Edström T, Y-BD L 119) Edvardsson. . K, O, P G 120) Edvinsson. . . S Riks 121) Ek Riks A, B,D, L-Mö, P H, I, R, T, X 122) Ekberg 123) Ekdal L-Mö B, D, R 68) Blomgren. . . 124) Ekedal I Riks 69) Blomkvist. . 125) Ekelund I, L-Mö I, YV 70) Boberg 126) Eklund Riks Y 71) Boden C,I,X,Y 127) Eklöv C-E 72) Bodin 128) Ekman Riks I 73) Bogren 129) E k s t r a n d . . . . L-Mö C, I, K, 74) Bolin 130) Ekström Riks O, U, X, Y 131) Eliasson Riks Riks 75) Boman 132) Elm G L 76) Bondesson. . 133) Elofsson G,H,L,N Riks 77) Borg 134) Emanuelsson. F, N-S M, Mö 78) Borgström. . 135) Emilsson. . . . S Riks 79) Boström. . . . M, Mö,W 136) Enarsson. . . . K 80) Brant AC 137) Enberg BD 81) Brändström. AC, BD 138) Enbom BD 82) Brännström. 139) Enekvist I BD 83) Brännvall . . L 140) Eng X 84) Brink X 141) Engberg I, K, R 85) Broberg 142) Engblom. . . . Y X, AC 86) Brodin 143) Engdal F X 87) Brolin I, X 144) Engelbrekts88) Broman O 89) Broström . . , I BD Riks 145) Englund AC 90) Burlin 146) Engman X, AC, BD 91) B u r m a n . . . , AC, BD 147) Engström.. . . Biks AC 92) Burström. . 148) Engvall C, X AC 93) Burvall . . . 149) Enkvist AC I 94) Buskas 150) Enmark AC Y 95) Bylund 151) Enström I, BD S, Y-AC 96) Byström.. . 152) Eriksson Riks I 97) Båtelsson. . 153) Erlandsson . . Riks N-R 98) Börjesson.. YV I 99) Cedergren . L, Mö 155) Esbjörnsson.. Z 100) Cederholm. I 146) Fagerlund. . . I 101) Cederlund . Riks 157) Falén Y 102) Dal 158) Falgren AC Riks 103) Dalberg. . . 159) Falk Riks I 104) Dalby R 160) Fällman AC 105) Dalen 161) Fält F, L, Mö Riks 106) Dalgren. . . 162) Fernström. . . U A, D, P, 107) Dalin 163) Fjellborg BD YV, Y, Z E, L-Mö, 164) Fjellström. . . AC, BD 108) Dalkvist. 0,P,T,Y 165) Flink U Riks 166) Fors E,M,X,Z,E 109) Dalström 167) Forsberg Riks YV 110) Daniels. . 56) Björk 57) Björkander . 58) Björkegren . 59) Björkkvist. . 60) Björklund . . 61) Björkman . . 52) Björn 63) Björnfot 64) Björnsson . . 65) Blad 66) Blom 67) Blomberg. . .

302 Namn

Lista

Namn

Lista

168) Forsell 169) Forsgren... . 170) Forslund . . . 171) Forsman . . . 172) Frank 173) F r a n s e n . . . . 174) Fransson. . . 175) Fredin 176) Fredriksson. 177) Friberg 178) Frid 179) Frisk 180) Fritz 181) From 182) Furberg. 183) Gabrielsson. 184) Gahnström.. 185) Gardell 186) Gardelin 187) Gardelius 188) Gidlund 189) Got(t)berg . , 190) Gradin 191) Gran

X, AC AC C, S, YV-AC YV-Y, AC, BD M, X Riks Riks

224) Hedberg. . . 225) Hedblom. . 226) Hederstedt 227) Hedin 228) Hedkvist . . 229) Hedlund.. . 230) Hedman. . . 231) Hedström.. 232) Hägg 233) Häggkvist. , 234) Hägglund . 235) Häggström. 236) Hejdenberg, 237) Hellberg. . . 238) Hellgren. . .

Riks X I C, I, S, YV-Z X. BD Riks U-X, Z-BD C, S, U-BD C, F, I Y I, X-AC Y, AC, BD I A-D, T-X C, I, Y, AC, BD D C, U Riks Z I N Riks Riks O H, N, S, T, A, R, T, U, X

192) Granat 193) G r a n b e r g . , 194) Grankvist , 195) Granlund. . 196) Granström. 197) Gren 198) Grundström. 199) Grönlund. . . 200) Grön vall 201) Gullberg 202) Gummesson. 203) Gunnarsson. 204) Gustavsson . 205) Göransson. . 206) Hagberg 207) Hagström . . . 208) Haglund 209) Hall 210) Hallberg 211) Hallen 212) Hallgren 213) Hallin 214) Halvardsson . 215) Halvarsson . . 216) H a m b e r g . . . . 217) H a m m a r . . . . 218) Hammarström 219) Hamrin 220) Hannu 221) Hansson 222) Hansen 223) Hed

Namn 282) Jensen,

Lista

L-Mö, O, P, S-U 283) Jeppsson K-Mö 284) Jernberg S, VV285) Johannesson . Riks 286) Johannisson . G 287) Johansson. . . Riks I 288) Jonasson Riks Riks 289) Jonsson Riks Riks 290) Josefsson Riks M, Mö, X 291) Julin U R, X, Z 292) J u n t t i BD F 293) Jönsson Riks AC 294) Jörgensen... . Mö AC 295) Kallin Y I, N, P, Z, AC I 296) Kalström I 239) Hellkvist 297) Karlberg A, C, E, H I 240) Hellman 298) Karlen R I 241) Hellström... . 299) Karlkvist I I 242) Hemmingsson 300) Karlsson Riks Y 243) Hemström. . . 301) Karlström. . . A, B, D-F, I, I 244) Henningsson. U, YV, Y 245) Henriksson . . Y 302) Kemi BD F, G, M, Mö, 246) Hermansson . 303) Keskitalo BD R-T, AC, BD 247) Hilmersson . . 304) Kjell F, R 248) Hjalmarsson . R 305) Kjellberg B, O, R, U, Y 249) Hjelm AC, BD 306) Kjellgren. . . . E 250) Hjort L, BD YV 307) Kjellman Y 251) YV, AC Hinas I 308) Kjellström. . . B, D, R 252) AC, BD Höas I 309) Klasson Riks F-H, L-Mö,R, 253) Hoffman . . . . I 310) Kling R 254) Holgersson.. . G, H, K YV 311) Klingvall I 255) Holm Y, AC Riks 312) Klintberg I 256) Holmberg . . . Riks Z-AC 313) Knutas I 257) Holmbom . . . BD Mö 314) Knutsson. . . . E-H, K-P, Z 258) Holmgren . . . Riks Mö 315) Kolmodin . . . I 259) K Holmkvist. . . Riks 316) Konradsson. . AC 260) Riks Holmlund . . . AC, BD 317) Korneliusson. O 261) Riks Holmström . . Riks 318) Krans-Krantz F, R 262) Holst Riks Mö 319) Kristensen. . . M, Mö, O A, D, O, P, 263) Hult G, S 320) Kristensson. . L-N 264) H u l t g r e n . . . . E, H S, T 321) Kristiansson . Riks A, B, D, E, S, 265) Hultkvist F, H 322) Kristoffersson G, I, L-O, Y266) T, YV, X H u l t m a n . . . . E, F, H AC 267) Riks Håkansson.. . Riks 323) Krön G, Mö, R 268) F, L-Mö, P Högberg C, I, P-U, X- 324) Kronkvist. . . Mö Riks AC 325) Kruseli I Y 269) Höglin Y 326) Kullberg K 270) Höglund I, P Riks 327) Kvarnström.. S, T 271) Hörberg I, Y, Z G 328) Kviberg I 272) Hörnkvist . . . AC S 329) Kvist E, L-Mö, P, 273) Ingemansson. K S, W, X, z R, U-X 274) Innala Y BD 330) Kågström AC YV 275) Isaksson Riks 331) Lagergren . . . I I, U, X, Y 276) Israelsson.. . . H, T, YV, AC, 332) L a g e r k v i s t . . . F Y BD 333) Lampinen . . . BD BD 277) Ivarsson Riks 334) Landgren. . . . M Riks 278) Jakobsson. . . Riks 335) Landström.. . AC, BD G, I, L-Mö, 279) Jansson Riks 336) Lans-Lantz .. E, F, R O, YV 280) Jarl F 337) Lanttö BD YV 281) J a t k o BD 338) Larsen M, Mö

303 Namn

Lista

Namn

Lista

339) Larsson 340) Lahti 341) Lavergren . . . 342) Lerberg 343) L e s t a n d e r . . . . 344) Lehto 345) L e v a n d e r . . . . 346) Levin 347) Lidberg 348) Liden 349) Lidgren 350) Lidman 351) L i d s t r ö m . . . . 352) Lilja

Riks BD I I BD BD I A, C, I, L, Mö R Y, AC AC AC, BD AC, BD E-G, L-Mö, R, U I Riks Riks BD Riks A, B, F-H, M, Mö, R Riks I M, Mö B, D-Mö A, B, E, F, KMö, P, R, YV A, R, AC AC, BD Riks Riks Riks AC, BD Mö M, Mö Riks I, Mö, BD YV C-G, M, U, X A-C, E, F, I, L-N, R, Z F, H, I, L, Mö, P F, L, P, R, R O F Riks M BD Riks C C, R Riks Y, AC, BD Riks Riks BD AC, BD Riks

395" Ly änder 396 Långström. . . 397 Lönn 398 Löv 399 Lövgren 400 Lövkvist . . . . 401 Magnusson.. . 402 Malm 403 Malmberg... . 404 Malmgren... . 405 Malmkvist. . .

I AC G B,C,F,S-X,Z Riks C, I, L Riks Riks A, I, L-Mö L-Mö A, D, F, I, M, Mö I D, Mö AC, BD AC, BD Riks I O K Riks BD BD I, Y, Z Y Riks Z, AC, BD X Riks Z Riks AC BD BD Z E, G, K-N, Z Riks Riks I G-L, O, P M, Mö, O, P, T, U BD Riks BD BD Riks I Riks I, BD K, X, BD Riks Riks Y X, BD BD Riks X Riks YV-Y, AC X

353) Liljegren . . . . 354) Lind 355) Lindal 356) Lindbäck. . . . 357) Lindberg 358) Lindblad 359) Lindblom 360) Lindby 361) Linde 362) Lindeli 363) Linden 364) Linder 365) Lindfors 366) L i n d g r e n . . . . 367) Lindholm. . . . 368) Lindkvist 369) L i n d m a r k . . . . 370) Lindsjö 371) Lindskog. . . . 372) Lindström. . . 373) Lindvall 374) Liss 375) Ljung 376) L j u n g b e r g . . . 377) L j u n g g r e n . . . 378) Ljungkvist.. . 379) Ljungström. . 380) Lorensson . . . 381) Lorentzon . . . 382) Lund 383) Lundal 384) Lundbäck . . . 385) Lundberg. . . . 386) Lundblad 387) Lundeli 388) Lundgren.. . . 389) Lundholm . . . 390) Lundin 391) Lundkvist. . . 392) Lundman. . . . 393) L u n d m a r k . . . 394) L u n d s t r ö m . . .

406 407 408 409 410 411 412 413 414 415 416 417 418 419 420 421 422 423 424 425 426 427 428 429 430 431 432 433 434

Malmros Malmström . . Marklund. . . . Martinsson.. . Martis Mattiasson. . . Mattisson. . . . Mattsson. . . . Mäki Mäkitalo . . . . Melander.... Mähler Melin Mikaelsson. . . Mickelsson. . . Moberg Modin Molin Morén Morin Mukka Myr Månsson Mårtensson . . Möller Möllerström. . Nicklasson. . . Nielsen

435 Niemi 436 Nilsson 437 ) Niska 438 ) Nivå 439 ) Norberg 440 Norrby 441 Nord 442 N o r d b e r g . . . . 443 N o r d g r e n . . . . 444 ) Nordin 445 Nordkvist . . . 446 Nordlander . . 447 ) N o r d l u n d . . . . 448 ) Nordmark. . . 449 ) Nordström. . . 450 Norell 451 ) Norén 452 453 ) Norin

Namn

Lista

454^ Norlin Y 455^ Norling U, X 456) Norlund U, AC 4571 Nor(r)man. . . Riks 1 458 Norm ark . . . . AC 4591 Nor(r)ström. . U, YV 460^ Nutti BD 46F Nyberg Riks 4621 Nygren Riks 463 1 Nygårds YV 464" Nykvist F, G, S, T 465" Nyländer. . . . N, Y 1 466 Nyman Riks 467" Nystedt AC 468" Nyström Riks 469 Näs zY 470" Näsholm 471" Näslund X-AC 472" Näsman Y 473 Näsström. . . . Y-AC 474" Oja BD Z 475" Öländer 476" Olausson . . . . K, N-R, Z 477 Olin L-Mö 478 Olofsson Riks 479" Oisen Mö, Z 480 Olsson Riks 481" Oskarsson . . . Riks 482 Otberg I 483 Ottosson Riks 484 Palo BD 485 Palm Riks 486 P a l m g r e n . . . . I 487 Palmkvist . . . E-G, K, M, Mö, T, Z 488 Pedersen . . . . M, Mö 489 Persson Riks 490 Petersen Mö 491 ) Pettersson. . . Riks J P å l s s o n . . . .1 Riks 492 \Paulsson . . . / 493 ) Rasmusen . . . Mö 494 Rasmusson . . L-Mö 495 ) Rautio BD 496 ) Renberg BD 497 ) Renman AC 498 ) R e n s t r ö m . . . . AC 499 ) Ring E 500 ) R i n g b o m . . . . I 501 ) Ringvall I 502 ) Risberg BD 503 ) Robertsson . . H 504 ) Rondal I 505 ) R o n s t r ö m . . . . I 506 ) Ros Riks M, Mö 507 ) Rosberg 508 ) Rosén Riks 509 ) Rosengren. . . L-Mö 510 ) R o s e n k v i s t . . . G, K-Mö 511 ) Rosvall I, Mö 512 ) R o t L, Mö

304 Namn

Lista

Namn

Lista

Namn

513) Röva 514) Rundkvist. . . 515) Rutgersson . . 516) R u t s t r ö m . . . . 517) Ryberg 518) Rydberg 519) Rydén 520) Rönnbäck . . . 521) Rönnberg. . . . 522) Rönnkvist. . . 523) Rönnlund 524) Salén 525) Salin 526) Salomonsson. 527) Samuelsson. . 528) Sandal 529) Sandberg. . . . 530) Sandelin 531) Sandelius. . . . 523) S a n d g r e n . . . . 533) Sandin 534) Sandkvist... . 535) Sandlund 536) Sandström. . . 537) Sedin 538) Selander 539) Selberg 540) Selin 541) Setterlund. . . 542) Severinsson. . 543) Siggelin 544) Simonsson . . . 545) Sivertsson . . . 546) Sjö 547) Sjöberg 548) Sjöblom 549) Sjödal 550) Sjödin 551) Sjögren 552) Sjöholm 553) Sjökvist 554) Sjölander. . . .

BD K 0 BD O E, G F, G BD Y, AC AC, BD AC Y U, Y, Z F, G, N, Z,AC Riks F Riks I I I, AC X, Y F BD Riks Y Y BD Y, AC S N I H, O, Z Z G Riks B, X G X, AC Riks L-Mö F, S, Y Y M, Mö Y, AC G, L-Mö Riks Riks Riks A, C-F, Mö, R, U I I K, M Z F Y G Riks I AC, BD AC, BD

573 Stenmark. . . . 574 Stenström . . . 575 Stenvall 576 Storm 577 Strand 578 Strandberg . . 579 Strid 580 Ström 581 Strömbäck. . . 582 Strömberg. . . 583 Strömgren. . . 584 Stål 585 Stålnacke. . . . 586 S u n d b e r g . . . . 587 S u n d b o m . . . . 588 Sundell 589 Sundin 590 Sundkvist . . . 591 Sundström. . . 592 Sundvall . . . . 593 Svan 594 ) S v a n b e r g . . . . 595 ) Svantesson... 596 ) Svedberg. . . . 597 ) Svedin 598 ) S v e d l u n d . . . . 599 ) Svenningsson 600 ) Svensk 601 Svensson . . . . 602 ) Svärd

AC I AC R Riks Riks R, X Riks BD Riks AC Riks BD Riks AC X A-D, S, YV-Z Riks Riks BD F, G, P, R, O, BD P, R

633' Tuvesson 634) Tysk 635' Törnlund. . 636' Törnkvist.. 637' Töyrä 638) Uddin 639' Ulander. . . 640) Ulin 64F Uusitalo. . . 642 Utterström 643' Vahl-Vall.. 644' Val(l)berg..

556) Sjölund 557) Sjöstrand. . . . 558) Sjöström 559) Skog 560) S k o g l u n d . . . . 561) Sköld 562) Smedberg 563) Smitterberg. . 564) Sonesson . . . . 565) Stav 567) Stattin 568) Sten 569) Stenberg 570) Stengård . . . . 571) Stenlund 572) Stenman

Lista

L, Mö W D Riks BD I Y Y BD BD E, X , Z A-E, I,X,AC, BD 645' Valby I 646' Val(l)én .. . C, U 647' Val(l)gren.. A-C, I, M, R, Y, AC, BD 648) Vallin Riks 649' Val(l)man.. X 650' Vallmark. . AC 651' Val(l)ström Riks 652 Valund .. . C 653 Vanhatalo. BD 654' Vaara BD u, x-z Y 655 Vedin Y, Z X 656 V e n d e l . . . . L F 657 Vennberg . X, BD X 658 Vennerströn L. S Riks AC 659 Vennman. . E, F, L-N, R- 660 Vennström. BD U, X, Z 661 Vessman . . I 603 ) Söder C 662' V e s t b e r g . . . C, I, YV-Z 604 Söderberg... . Riks 663' Vester T 605 Söderblom. . . X 664 Y'esterberg. A-D, U,Z-BD 606 Söderdal . . . . I 665 Vestergren C, I 607 Södergren... . C, I, K, X 666 Vesterlund. Riks 608 > Söderholm. . . I, BD 667 ) Vestermark AC 609 Söderkvist. . . B, U-Y A, C, X-BD 668 ) Vestin . . . . 610 ) S ö d e r l i n d . . . . Y 669 ) Vestling. U-Y 611 ) Söderlund . . . Riks 670 ) Vestlund S, YV, X , Z 612 ) Söderman . . . B, X 671 ) Y'estman U, YV, Y-BD 613 ) Söderström . . Riks 672 Veström. I 614 ) Sörensen Mö 673 Viberg . . Riks 615 S ö r e n s s o n . . . . M, Mö,0 674 ) Vidén .. . C 616 Tapper C 675 ) Vidmark. AC 617 Timgren . . . . I 676 ) Vigström. I 618 ) Tingström . . . I 677 ) Vik C, Z 619 Tjärnberg . . . Y Y, AC, BD 678 ) Vikberg. . 620 Tjärnström . . Y, AC 679 ) Viklander.. Y 621 Tobiasson... . O 680 ) Vi(c)klund. Riks 622 ) Tomasson . . . K, L 681 ) Vi(c)kman. I, U, YV, Y, 623 Tomsson I AC, BD 624 Torell C 682 ) Vikner Y 625 Torén S 683 ) Vi(c)kström. . Riks 626 Torneus BD 684 ) Vilborg Mö 627 Torsson N, O 685 ) Vilhelmsson. . E-G, P-T, YV, 628 Torstensson. . N, P, R Z 629 Troedsson . . . L R 686 Vilsson 630 Truedsson L I 687 Viman 631 Tulin L-Mö 688 Yttergren . . . I 632 Turesson . . . . H, K, L, O N-P, Z-BD 689 Zachrissor l .

305 Namn

Lista

690) Zetterberg .. . C, R, Y Riks 691) Åberg C, H, L, P, 692) Ågren U, X, AC 693) Åkerlund X, Y, BD 694) Åkesson G, K-N Y 695) Ålin 696) Åman C, AC, BD X 697) Åsberg z 698) Åsen

20—90 7382

Namn 699) Åslund 700) Åström 701) Öberg 702) ögren 703) Ökvist 704) Ölen 705) Ölund 706) ö m a n 707) ö r n 708) Öström

Lista

Namn

Lista

S, X-Z A, B, X-BD Riks Y, AC, BD BD Y Y, AC, BD Riks T BD

709) Östberg . . . 710) ö s t b l o m . . . 711) österberg. . 712) Österdal . . 713) Östergren. . 714) Österman. . 715) Östlin 716) Östling 717) Östlund . . . 718) Östman . . .

. YV-Y . X . A-E, I, S, U . I . I . B . X . X . Riks . I, Y-AC

BILAGA 2

SONNAMNSUTREDNINGEN

Utredningens syfte

Enligt släktnamnsförordningen (SIF) skall vid bedömningen huruvida en sökande har rätt till namnbyte eller icke hänsyn tagas till om han redan bär ett egenartat släktnamn. Enligt praxis ha alla sonnamn bedömts såsom icke egenartade, vilket haft till följd att bärare av sonnamn alltid ansetts berättigad att efter ansökan förvärva nytt släktnamn. Denna praxis synes bygga på uppfattningen, att sonnamnen formellt äro så beskaffade, att de som individualiseringsmedel äro underlägsna andra namntyper. Vidare synes man vid utformandet av SIF ha hyst uppfattningen, dels att sonnamnen i gemen äro vanligare — mera högfrekventa — än övriga släktnamn, dels att sonnamn byggda på almanackans manliga förnamn (a-sonnamn) äro vanligare än andra sonnamn. Föreliggande undersökning har haft till syfte att klarlägga sonnamnens frekvens samt förhållandet mellan a-sonnamn och övriga sonnamn. Utredningens omfattning

Eftersom föreliggande utredning icke skall tjäna något framtida syfte (såsom frekvensutredningen) har kommittén saknat anledning att låta den omfatta hela riket. Det har endast gällt att få en överblick av hur sonnamnen i stort sett fördela sig och kommittén har därför kunnat nöja sig med att undersöka sonnamnsbeståndet inom en begränsad region. Eftersom det därvid gällt att undvika landsändar med utpräglat lokalt färgade namnbruk har kommittén funnit Stockholms stad vara lämplig för undersökningen. Det statistiska primärmaterialet och dess bearbetning

Såsom primärmaterial har begagnats Allmänna registret 1955, vilket återspeglar situationen för de i registret upptagna omkring 640 000 personerna vid årsskiftet 1954/1955. Beträffande registrets beskaffenhet och räkningsmetoden samt felkällor hänvisas till vad som anföres i bilaga 1. till betänkandet. Såsom sonnamn ha vid undersökningen bedömts dels namn, vilka innehålla i förleden ett förnamn samt i efterleden -son, -sohn, -zon, -sen, -sén eller -zén dels andra namn med samma efterleder men med förleder av annat slag (t. ex. släktnamn som Ekmanson), ofta utan anknytning till välkänt svenskt ordmaterial. Stavningsvarianterna av efterlederna äro många, men bearbetningen har skett efter den principen att man som särskilda namn endast räknat dem som sluta på -son eller -sen, vare sig förleden står i genitiv eller icke och utan avseende vid om stavningen sker med z, med tillägg av accent eller med tillägg av stumt h. Det i förteckningen upptagna namnet Andersson täcker alltså bl. a. stavningarna Anderson, Anderzon och Andersohn, medan Andersen t. ex. täcker Anderzen, Anderzén och Anderseen. Om däremot z ersätter ett normalt ts såsom i Bengzon, h a r namnet redovisats separat.

307 I vissa fall har man anledning förmoda, att namn på -sén eller -zén historiskt sett icke äro sonnamn utan förkortningar av namn, bildade med den latinska avdelningen -enius, som lagts till ett grundord på -s. Flera tveksamma fall av detta slag ha uteslutits ur förteckningen. Frågan om vilka namn som skola bedömas såsom a-sonnamn är icke lätt att avgöra. Enklast vore givetvis att dit räkna endast dem, som innehålla almanackans förnamn med den stavning de där ha, med eller utan genitiv-s. Det bjuder emellertid emot att utesluta exempelvis namn som Johannisson, Olaison och Petrison med förleden i latinsk genitivform, vidare sådana som de vanliga Olsson och Ersson, vilkas förleder äro reducerade genitiver av a-namnen Olof och Erik (»01» och »Er» förekomma ju knappast som förnamn), eller sen-namnen Knudsen och Svendsen, innehållande de danska motsvarigheterna till a-namnen Knut och Sven. Om man godkänner dessa som a-sonnamn, torde det för många te sig egendomligt om man ej bedömer t. ex. Henreksson, Abramsson eller Salmonsson på samma sätt. Följer man emellertid linjen vidare leder den ytterst till att alla variationer av almanackans förnamn skola anses bilda a-sonnamn och man får då räkna dit sådana namn som Ivansson (Johannes), Kortsson (Konrad) och Jiirisson (Georg). Med tillämpning av denna princip skulle man få fram över 500 namn som etymologiskt sett anknyta till almanackans förnamn; av dessa skulle närmare hälften för gemene man förvisso verka ganska avlägsna från namnlängden. Det går alltså icke att tillämpa någon entydig princip vid urvalet av a-sonnamn. Det visar sig emellertid att fördelningen av a-sonnamnen bland vanliga och ovanliga sonnamn blir i stort sett densamma vilken gränsdragning man än väljer. Med hänsyn härtill har kommittén valt den för örat enklaste: såsom a-sonnamn betraktas de namn som i förleden innehålla manliga förnamn, vilka äro helt identiska med almanackans eller som kunna betraktas som nära varianter till dem. Då graden av närhet sålunda icke kommer att bedömas efter entydiga formella eller etymologiska grunder utan efter språkkänslan, som på denna punkt är subjektiv och skiftande, har gränsen stundom måst dragas tämligen godtyckligt, och det gjorda urvalet kan givetvis på flera punkter diskuteras — dock icke flera än att valets utfall helt saknar betydelse för undersökningens syfte och resultat.

308 Namnlista Namn

S:a

Per 100 000

Andersson . . Karlsson . . . Johansson . . Eriksson. . . . Pettersson.. . Nilsson Larsson.... Olsson 9) Gustavsson. . 10) J a n s s o n . . . .

22 031 19 361 18 898 15 713 10 928 10 390 9 535 8 638 7 860 7 281

3 443 3 023 2 953 2 456 1 718 1 624 1 490 1 350 1 228 1 148

11) Svensson... . 12) J o n s s o n . . . . 13) Persson 14) Hansson.... 15) Jakobsson.. . 16) Magnusson . 17) Bengtsson. . . 18) Mattsson . . . 19) Fredriksson. 20) Danielsson. .

6 856 1 072 6 349 992 5 628 879 2 355 369 1 957 306 1 836 287 1 704 266 1 641 256 1 605 251 1 246 194

21) J ö n s s o n . . . . 22) Samuelsson . 23) Olovsson.... 24) Håkansson. . 25) Axelsson. . . . 26) Henriksson . 27) Klasson . . . . 28) Isaksson.... 29) Fransen.... 30) Fransson. . .

1 155 1 091 1 056 1 044 1 028 876 766 753 676 664

181 170 165 163 160 137 119 118 106 104

31) Jonasson. . . 32) Pålsson 33) Göransson. . 34) Arvidsson. . . 35) Adolfsson.. . 36) Mårtensson . 37) Abrahamsson 38) Månsson. . . . 39) Johannesson 40) Hermansson.

652 550 530 522 509 486 484 409 400 394

102 86 83 81 79 77 77 64 63 62

41) Eliasson.... 42) Andreasson . 43) Erlandsson. . 44) Hansen 45) Åkesson. . . . 46) Josefsson. . . 47) Jensen 48) Nilsen 49) Olausson.. . . 50) Börjesson. . .

389 353 352 351 348 326 313 310 305 301

61 55 55 55 54 51 50 49 48 47

5i; Vilhelmsson. 52) Ottosson.... •53) Aronsson. . . '54) Kristiansson

300 292 289 280

47 46 45 44

Namn

Per 100 000

S:a

55 56 57 58 59 60

Oisen Israelsson. . . Oskarsson. . . Niklasson. . . Kristensson . Gabrielsson .

277 240 235 229 226 210

43 38 37 36 35 33

61 62 63 64 65 66 67 68 69 70

Knutsson. . Gunnarsson, Davidsson . Ivarsson. . . Petersen. . . Larsen.... Andersen. . Augustsson. Berntsson . Adamsson .

210 208 206 197 196 190 185 180 171 170

33 33 32 31 30 30 29 28 27 27

71 72 73 74 75 76 77 78 79 80

Zakrisson Alexandersson Halvarsson. . Simonsson. . Kristoffersson Emanuelsson Salomonsson Antonsson . Pedersen. . . Ersson . . . .

169 166 164 152 150 149 134 127 124 116

26 26 26 24 23 23 21 20 19 18

81 82 83 84 85 86 87 88 89 90

Torstensson Martinsson Kristensen. Filipsson. . Mattisson. . Willsson. . . Alfredsson Johannisson Sörensen. . . Svantesson.

114 108 104 103 102 100 99 98 98 97

18 17 16 16 16 16 15 15 15 15

91 92 93 94 95 96 97 98 99 100

Holgersson. Jakobsen . . Johansen.. Nelsson. . . Tomsson. . Rasmusson Robertsson. Bondesson. Hjalmarsson Jeppsson. .

96 96 95 95 91 89 89 87 87 86

15 15 15 15 14 14 14 14 14 13

101 102 103 104 105 106 107

Jörgensen . Turesson . . Edvardsson Kristiansen Tomasson. . Karlsen . . . Torsson . .

13 13 13 13 13 13 12

Namn

108 Torsen . . . . 109 Haraldsson 110 Rasmusen. 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120

Emilsson . . . Pålsen Sunesson . . . Elofsson . . . . Henningsson Jonsen Gummesson. Viktorsson . . Lorentzon. . Mikaelsson .

121 122 123 124 125 126 127 128 129 130

Santesson Eskilsson. Gudmundsson Albertsson . . Enoksson . . Markusson. . Rikardsson. . Jansen . . . . Svenningsson Tuvesson.

131 Ludvigsson. . 132 Albinsson. . . 133 Albrektsson. 134 Björnsson. . . 135 Jeanson 136 Birgersson. . 137 Joelsson . . . . 138 Sonesson . . . 139 Stefansson. . 140 Kristersson. 141 142 143 144 145 146 147 148 149 150

Bertilsson. Bartelsson Madsen . . Mattissen. Sjunnesson Abramsson Klausen. . Ingelsson. Ulriksson. Hemmingsson

151 152 153 154 155 156 157 158 159 160

Brorsson. Mikelsson Assarsson Bryngelsson Klasen.... Melkersson Wernersson Eriksen.. . . Helgesson. . Lennartsson

S:a

309 1

161) Xordensson . . . 162) Wastesson 163) Engelbrektsson. 164) Hollstensson.. 165) Karleson 166) Stensson 167) Edvinsson 168) Einarsson 168) Tomsen 170) Trulsson

35 35 34 34 34 34 33 33 33 33

171) Nissen 172) Svendsen

5 5 5 5 5 5 5 5 5 5

221 ) Algotsson.... . 222 ) Didriksson. . . . 223 Gullbrandsson . 224 ) Hugosson.... . 225 ) Levinsson... . . 226 ) R o s e n s o n . . . . . 227 ) Aj axon . 228 Månsen . 229 ) Ragnarsson . . . 230 Sverkersson... .

19 19 19 19 19 19 18 18 18 18

3 3 3 3 3 3 3 3

174) Gibsson 175) Gollfridsson . . . 176) Ingvarsson 111) Nikolausson. . . 178) Svansson 179) Folkesson 180) Linnarsson.. . .

32 32 32 31 31 31 31 31 29 28

5 5 5 5 5 5 5 5 5 4

231 Augustinsson. . 232 ) B e r n s s o n . . . . . 233 ) Ernstsson.... . 234 ) Georgsson.... . 235 ) Hallstensson . . 236 ) Henriksen . . . 237 ) Ingesson . 238 ) Liljesson . 239 ) Robinsson . . . . 240 ) Sivertsson . . . .

17 17 17 17 17 17 17 17 17 17

181) Torbjörnsson . . 182) Konradsson . . . 183) Oredsson 184) Ingemansson. . 185) Lorentzen 186) Mauritzon 187) Esbjörnsson . . . 188) Hjertsson 189) Lindersson. . . . 190) Samsson

28 27 27 26 26 26 25 25 25 25

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

241 ) Welamsson . . . 242 i Abrahamsen. . . 243 ) Djursson . . . . . 244 ) Hindersson . . . 245 ) Ingmansson. . . 246 ) J a m e s s o n . . . . . 247 ) Juliusson.... . 248 ) L a v e s s o n . . . . . 249 ) Levisson . . . . . 250 ) Mejersson.. . . .

191) Svensen 192) Toresson 193) Andreasen . . . . 194) Knutsen 195) Mikelsen 196) Truedsson. . . . 197) Valfridsson . .. 198) Arvedsson 199) Königsson . . . . 200) Leonardsson . .

25 25 24 24 24 24 24 23 23 23

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

201) Sigfridsson. . . . 202) Bernhardsson. . 203) Danielsen 204) Ingemarsson.. . 205) Iversen 206) Johannesen . . . 207) Kristiernsson. . 208) östensson 209) Elversson 210) Fridolfsson . . .

23 22 22 22 22 22 22 22 21 21

211) Halvor sen 212) Sigurdsson. . . . 213) Andresen 214) Benjaminsson. 215) Elieson 216) Hallvardsson . • 217) Kjellsson 218) Nelsen 219) Reinholdsson . . 220) Tovesson

21 21 20 20 20 20 20 20 20 20

281 Salmsson 282 Tobiasson 283 Valtersson 284 Alsson 285 Bengtsén 286 I Blombergsson. 287 288 Gregorsson. . . . 289 ) Gulliksson. . . . 290 ) Ludvigsen

13 13 13 12 12 12 12 12 12 12

2 2 2 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

291 ) Olaisson 292 ) Siggesson 293 ) Simonsen 294 i Tompsson . . . . 295 ) Torkelsson. . . . 296 ) Williamsson... 297 i Adriansson . . . 298 ) Bryntesson . .. 299 ) Enarsson 300 ) Gerlofsson. . . .

12 12 12 12 12 12 11 11 11 11

1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,9 1,7 1,7 1,7 1,7

17 16 16 16 16 16 16 16 16 16

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

301 ) Gertsson 302 ) Gundersen. . . . 303 ) Harrysson. . . . 304 ) Lassen 305 Nachmansson . 306 Petsén 307 ) Tygesen 308 ) Abramsen 309 ) Ebbesen 310 ) Frostensson. . .

11 11 11 11 11 11 11 10 10 10

1,7 1,7 1,7 1,7 1,7 1,7 1,7 1,6 1,6 1,6

251 ) Mårtensen . . . . 252 ) Arnesson . . . . . 253 Elisson . 254 F a j e r s s o n . . . . . 255 Germundsson . 256 Helmersson... . 257 Hermansen.. . . 258 Rubensson. . . . 259 Troedsson . . . . 260 Waldemarsson .

16 15 15 15 15 15 15 15 15 15

3 2 2 2 2 2 2 2 2 2

311 312 313 314 315 316 317 318 319 320,

Hillelsson Joakimsson . . . Kaspersson . . . Klementsson.. . Krispinsson. . . Molvidsson . . . Mosesson Tönnessen Unosson Abelsson

10 10 10 10 10 10 10 10 10 9

1,6 1,6 1,6 1,6 1,6 1,6 1,6 1,6 1,6 1,4

4 3 3 3 3 3 3 3 3 3

261 262 263 264 265 266 267 268 269' 270;

Axelsen . Benediktsson. . Bertelsson. . . . Dick son . Evensen . Knudsen . Lauritzen. . . . . Lorensson . . . . Martinsen . . . . Simson .

14 14 14 14 14 14 14 14 14 14

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

321 Adelson 322 Alvar sson 323 Baarsen 324 Björlingsson . . 325' Botvidsson 326 Brömssen 327' Davidsen 328 Drewsen 329 Ensson 330; Esaiasson

9 9 9 9 9 9 9 9 9 9

1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

271' Arnesen . 272' Arnoldsson. . . . 273 1 Falesson . 274^ Frederiksen . . . 275' Fritjof sson. . . . 276) Grelsson . 277) Jacksson . . . . 278^ Mattiasson. . . 279) Ringensson . . 280) Rudolfsson. . .

13 13 13 13 13 13 13 13 13 13

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

331' Evertsson 332' Franksén 333' Fredriksen. . . . 334' Gerhardsson. .. 335' Jentsen 336' Karstensen . . . 337^ Olesen 338' Paterson 339' Staffansson . . . 340' YVastensson. . .

9 9 9 9 9 9 9 9 9 9

1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4 1,4

310 1

341 ) Amundsson 342 ) Assmundsso n . 343 ) Benson. . . . 344 345 ) Boson 346 ) Dansson. . . 347 ) Emriksson. 348 ) Englesson . 349 ) Forsströmss 511. 350 ) F r i t z é n . . . .

8 8 8 8 8 8 8 8 8

1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3

401) Gisselsson . . . 402) Gregoriusson. 403) Harrisson. . . . 404) Hinnersson . . 405) Hinriksson.. . 406) Holmersson. . 407) Jeppesen. . . . 408) K o r f i t s e n . . . . 409) Kristoffersen . 410) Movschensson

6 6 6 6 6 6 6 6 6 6

0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9

461) Tygesson. . . . 462) Watson 463) Vilhelmsen . . 464) Öjersson 465) Allansson. . . . 466) Alriksson.... 467) Amandusson. 468) Areson 469) Bartoldsson. . 470) Björsson

5 5 5 5 4 4 4 4 4 4

0,8 0,8 0,8 0,8 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6

351 ) Gunnesson. 352 ) Hilmersson 353 \ Isaksen. .. . 354 ) J e p p s e n . . . 355 Kasparsson 356 ) Klausson. . 357 Korneliussoi l . . 358 1 Lindersen.. 359 Nikolaysen. 360 ) Noaksson. .

8 8 8 8 8 8 8 8 8 8

1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3

411) Nikolaisson. . 412) Rutgersson . . . 413) Sandersson . . 414) Syversen . . . . 415) Tolsson 416) Toresen 417) Torgalsson. . . 418) T u v a s s o n . . . . 419) Tykesson 420) YVestesson . . .

6 6 6 6 6 6 6 6 6 6

0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9

471) Botolfsen 472) Dalson 473) Davsson 474) Dedorsson . . . 475) Dodson 476) Eggertsen . . . 477) Eggertsson.. . 478) Eidenson. . . . 479) E l l i n g s e n . . . . 480) Engebretsen . .

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6

361 ) Oktavisson 362 ) Olandersson 363 ) Oltesen.... 364 ( Reinsson . . 365 Salmonsson. 366 Sturesson. . 367 ) Teodorsson. 368 ) Torvaldsson 369 Zackariassoi 370 Arentsson .

8 8 8 8 8 8 8 8 8 7

1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,3 1,1

421) Yggesson. . . . 422) Amundsen . . . 423) Anundson . . . 424) Artursson. . . . 425) Asmusen . . . . 426) Berntsen . . . . 427) Broddesson. . 428) D i n e n s o n . . . . 429) Ekmansson. . 430) Engelsen

6 5 5 5 5 5 5 5 5 5

0,9 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8

481) Erhardsson . . 482) Evenson 483) Finnsson . . . . 484) Fridrichsen . . 485) Gertzen 486) Gottliebsson . 487) Grandinson. . 488) Guldbrandsson 489) Gunneriusson 490) Guttormsson.

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6

371 ) Bendixen. . 372 ) Bendtsen. . 373 1 B e t z e n . . . . 374 Brynildsen. 375 Elsson . . . . 376 Ferdinandss m. 377 Frendesson 378 Frennesen. 379 Frimansson 380 Fritzson. . .

7 7 7 7 7 1 1 1 1 1

1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1

431) Fabiansson . . 432) Fridsén 433) Gilbertsson . . 434) Giliusson . . . . 435) Goldensohn. . 436) Gotthardsson . 437) Gretsén 438) Gunnersen . . . 439) Götson 440) Hejnesson. . .

5 5 5 5 5 5 5 5 5 5

0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8

491) Hagsén 492) Hagson 493) Hellsson 494) Henreksson . . 495) Henrysson . . . 496) Heribertsson. . 497) Hollsteinsson 498) Ingebretsen. . 499) Ingvallsson. . 500) Judelson . . . .

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6

381 Gröningsson 382 Lagersson . 383' Olausen . . . 384' Romilsson. 385' Sassersson. 386' Severinsson 387' Sivert sen. . 388' Steffensson. 389' Svärdsson . 390) Tönnisson .

1 7 7 7 7 7 7 7 7 7

1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1 1,1

441) Helgesen 442) Herrson 443) Holmsen . . . . 444) Ivansson . . . . 445) Jespersen.... 446) Jonesson 447) Jiirisson 448) Klemmedsson 449) Kornelisen. . . 450) Lauridsen . . .

5 5 5 5 5 5 5 5 5 5

0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8

501) Justesen 502) Jiirgensson . . 503) Jönsen 504) Knudtzon.... 505) K o r t s s o n . . . . 506) Kuritzen . . . . 507) Lagesson . . . . 508) Lauritzon . . . 509) Laursen 510) Lawson

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6

391' Zackariassen 392 Bernardson 393 Bodelson. . 394' Bojesen . . . 395' Boj sen. . . . 396' Brodersen . 397 Brynielsson 398' Elvingsson. 399' Frandsen . . 400 Girgensohn

7 6 6 6 6 6 6 6 6 6

1,1 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9 0,9

451) Liberson 452) Magnusen . . . 453) Mattinsson.. . 454) Mogensen. . . . 455) Nikolaisen. . . 456) Olinsson 457) Sixlcnsson . . . 458) Stefenson . . . . 459) Sundvisson . . 460) Tappersson . .

5 5 5 5 5 5 5 5 5 5

0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8 0,8

511) Leandersson . 512) Martensen . . . 513) Memsen 514) Nikolson . . . . 515) Patriksson. . . 516) Petrusson. . . . 517) Reiniusson. . . 518) Rexon 519) Salvesen 520) S i v e r s s o n . . . .

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6

311 I 2 521) Sundesson. . 522) Svennilsson. 523) Tauson 524) Terkildsen. . 525) Timansson. . 526) Tobiesson. . . 527) Tryggvesson 528) Tyresson . . . 529) T ö g e s e n . . . . 530) Töresson . . .

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4

0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6

581) Landbergsson 582) L a n d e s e n . . . . 583) Lantmansson 584) Laussen 585) Lindbergsson. 586) Linusson . . . . 587) Maddison.. . . 588) Morrison 589) Natansson. . . 590) Parson

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5

641) Denisson . . . . 642) Detlof sson. . . 643) Didericksen. . 644) Didrichsen. . . 645) Didriksen 646) Dobson 647) Eberhardsson 648) Ebersson 649) Edvardsen . . . 650) Ellertsen

531) Ulvarsson... . 532) Vidigsson 533) Wilkensson . . 534) Willnersson. . 535) Y r italisson.. . . 536) Åbj örnsson . . 537) Abelsen 538) Adelbertsson. 539) Aleson 540) Alexisson....

4 4 4 4 4 4 3 3 3 3

0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,6 0,5 0,5 0,5 0,5

591) Pontusson . . 592) Ragvaldsson. 593) Romson 594) Ryttersson.. 595) Salomonsen. 596) Sanfridsson. 597) Sigurdsen. . . 598) Syvertsen.. . 599) Tiessen 600) Tomasen . . .

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5

651) Elmersson. . . 652) Emretsson. . . 653) Enevoldsen. . 654) Erlingsson . . . 655) Eskesen 656) Espersson... . 657) Estensson... . 658) Faggesson. . . 659) Fallesen 660) Fegerson

541) Algesson 542) Ambrosen . . . 543) Bengtsarsson. 544) Benzon 545) Bernsen 546) Bragesson . . . 547) Bruniusson . . 548) Börjesen 549) Börresen 550) Detlefsen

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5

601) Wallinsson. . . 602) Vattjersson. . 603) Widriksson . . 604) Willesson 605) Ömansson. . . 606) Önnertsson . . 607) Adson 608) Agustson 609) Alexandersen. 610) Alexon

3 3 3 3 3 3 2 2 2 2

0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,3 0,3 0,3 0,3

661) Filipsen 662) Franksson. . 663) Frennesson . 664) Fridesson. . . 665) Fridnersson. 666) Georgsén 667) Gerson 668) Gimbertsson 669) Gjetwoldsen. 670) Godbersen. .

551) Dickinsson. . . 552) Driessen 553) Einarsen 554) Eivinsson. . , . 555) Ellefsen 556) Engelbertsson. 557) Erliksson 558) Evertsen 559) Gregersen 560) Gretson

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5

611) Alfredsen. . . 612) Alfsson . . . . 613) Ambjörnsson 614) Amson 615) Andreson. . . 616) Anianson. . . 617) Antonsen. . . 618) Amason.... 619) Arvastsson.. 620) Astesson.. . .

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

671) Gondesen 672) Gudbrandsson. 673) Gulbrandsen . . 674) Gullbergsson. . 675) Gullmarsson . . 676) Görgensson . . . 677) Götarsson 678) Hagensen 679) Hallbergsson. . 680) Halvordsson. . .

561) Gussarsson.. . 562) Hargesson. . . 563) Heimansson.. 564) Henoksson. . . 565) Herbertsson . . 566) Ibsen 567) Ingevaldsson. 568) Iverson 569) Jasson 570) Jebsen

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5

621) Augustesen. . . 622) Augustsen . . . 623) Bargisen 624) Bartilsson . . . 625) Bendixon. . . . 626) Benjaminsen. 627) Bensen 628) Berendsohn. . 629) Berentsen . . . 630) Berggrensson.

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

681) Hammarsson. 682) Hedjersson... 683) Heiersson. .. . 684) Helgasson. . . . 685) Hemmingsen . 686) Henningsen. . 687) Hildersson . . . 688) Hildingsson. . 689) Holgersen 690) Holmson

571) Jessen 572) Jonasen 573) Jörgensson... 574) Kareliusson. . 575) Kellsén 576) Kinmansson . 577) Kjerstensson. 578) Korneliusen. . 579) Kristmansson 580) Lambertsson.

3 3 3 3 3 3 3 3 3 3

0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5 0,5

631) Bergmansson. 632) Bergsson 633) Billmansson.. 634) Bisson 635) Björlingsson . 636) Bodinsson. . . 637) Boésen 638) Bramson 639) Brynolfsson. . 640) Bundsen

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

691) Ingmarsson. . 692) Ivanscn 693) Jacksén 694) Jennersson.. . 695) Jordansson . . 696) Jeulsson 697) Jurgensen . . . 698) Kallesen 699) Kallisen 700) Kjeldsen

701) Kordsen 702) Koulsson . . . 703) Lagmansson 704) Lasson 705) Laurinson . . 706) L a u s s o n . . . . 707) Leibsohn. . . 708) Lewensohn . 709) Lindeson. . . 710) Linnartsson.

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

761) Torildsson. . . 762) Torkildsen . . . 763) Uesson 764) Valdson 765) Widnersson. . 766) Wigfusson . . . 767) Viktorssén . . . 768) Vilgotsson . . . 769) Willumsen. . . 770) Vollertzen . . .

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

821) Feddersen. . 822) Felixson 823) Finnessen.. . 824) Fjellsson . . . 825) Flygarsson. . 826) Fredson 827) F r e y s o n . . . . 828) Gabrielsen . . 829) Gatson 830) Gernersson .

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

711) Lyttkensen . 712) Markson 713) Martiensen . 714) Marlinusen . 715) Mason 716) Matliasen. . . 717) Matzen 718) Mikaelsen . . 719) Mulvidsson . , 720) Möllersen

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

771) Ymersson.. . . 772) Aanjesen. . . . 773) Agatonsson.. . 114) Alfonsson 775) Allesson 776) Amberntsson. 777) Ambrosen . . . 778) Ambrosiusson 779) A n d o r s e n . . . . 780) Arildsson

2 1 1 1 1 1 1 1 1 1

0,3 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

831) Gertonsson . 832) Gideonsson . 833) Gormsen . . . 834) Greisson. . . . 835) Grenerssen. . 836) Gresen 837) G r e v s e n . . . . 838) Gudbersen. . 839) Gudmundsen 840) Gulliksen

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

721) Nachemsohn. 722) Nattsson 723) Nixon 724) Normansson . 725) Olavsen 726) Oleandersson. 727) Olufsen 728) Orvarsson . . . 729) Osbornson . . . 730) Ossiansson. . .

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

781) Arntsen 782) A r w e s s o n . . . . 783) Bansen 784) Bengzon 785) Berensson . . . 786) Bertinussen. . 787) Besson 788) Bodilsson 789) Bojksen 790) Bolinsson

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

841) Gunneriussen 842) Gustavsen. . . . 843) Görgensen. . . 844) Hadarsson. . . 845) Halldorsson. . 846) Halvordsen. . . 847) Har aids en . . . 848) Harksen 849) Hartwigson. . 850) Hasenson. . . .

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

731) Osvaldsson . . 732) Ovesen 733) Pattersson. . . 734) Rafaelsen 735) Rikartsson. . . 736) Robson 737) Rodgersson. . 738) Rogersson . . . 739) Rolf sen 740) Rolsson

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

791) Bomansson . . 792) Bonnesen. 793) Borgersen 794) Brodersson . . , 795) Brolinsson 796) Brunosson 797) Brunsson 798) Brynesson 799) Båtelson 800) Börrisson

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

851) Helmfridsson. 852) Hildebrandsson 853) Hinrichsen. . . . 854) Hjolmansson. . 855) Ingebriktsen . . 856) Ingibergsson . . 857) I n g u l f s s o n . . . . 858) Ingvaldsson... 859) Jeansen 860) Jobson

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

741) Samsén 742) Sedvallsson. . 743) Segerson 744) Selsson 745) Sibbernsen.. . 746) Sigtryggsson . 747) S i m e n s e n . . . . 748) Simpson 749) Stefanusson. . 750) Stenersen.. . .

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

801) Danilson 802) Dobeson 803) Edmundsson . . 804) Edorsson 805) Edvarson 806) Efraimsson . . . 807) Egnersson . . . . 808) Ejesson 809) Eliassen 810) Ellertsson

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

861) Jochimsen. . 862) Julinsson. . . 863) Justsen 864) Kalsson . . . . 865) Karolusson . 866) Karstensson 867) Kaspersen. .

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

751) Stensen 752) Svennungsson 753) Tagesson . . . . 754) T a l i n s s o n . . . . 755) Terkelsen 756) Tobisson 757) Toenisson. 758) Tordsson 759) Torgesson 760) Torgilsson

2 2 2 2 2 2 2 2 2 2

0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3

811) Ellingsson. . . . 812) Elvirson 813) Enersen 814) Erasmusson. . . 815) Ernfridsson. . . 816) Esbensen 817) Evansson 818) F a l k e n s s o n . . . . 819) Fastesson 820) Fastingssen. . .

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

Kikson 869) Kloetzen . . . 870) Kolbeinsen . 871) Kolbjörnsen 872) Lavresen . . . 873) Leopoldsson. 874) Lydriksen . . 875) Mageisen. . . 876) Magnisson. . 877) Malkolmsson. 878) Maltesson. . . 879) Masson Mechelsen . . ,

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

313 2 881) Mikalsen . . 882) Mikkiasson 883) Nestorsson. 884) Nilausen.. . 885) Oddgeirsson 886) Olof sen.... 887) Oseasson . . 888) Ovesson 889) Palmason. . 890) Pederson.. . 891) Pensson 892) Peyronsson 893) Rappsson. . 894) Reiersen. . . 895) Rickson 896) Rimansohn 897) Robertsen. . 898) Rodricksson 899) Rolandsson.. 900) Rupersson. , 901) Sampson . . . 902) Samsson. . . .

3 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

2 903) Samuelsen . . , 904) Schönningsen 905) Seligsohn 906) Semersson. . . 907) Sevaldsen.. .. 908) Sevedsson 909) Severinsen . . 910) Severson

911) Sigvardsson. . 912) Simeonsson . 913) S o n i d s s o n . . . . 914) Steffensen.... 915) Stenkilsson . . 916) Stigsson 917) Sturlaugsson. 918) Svavarsson .. 919) S w o r d s o n . . . . 920) S ö d e r s s o n . . . .

0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

921) T a r a l d s e n . . . . 922) Tausen 923) Tellefsen 924) Tilesen

0,2 0,2 0,2 0,2

925) Tolinson. . . . 926) Tordarsson. 927) Torgersen.. . 928) Torgrimsson 929) Tornadtsson 930) Toroddsen 931) Torstensen 932) Tovsen. . . 933) Tyrsson . . 934) Torgersen. 935) Ulfsson. . . 936) Ulveson. . 937) Unandersson 938) Valdsen. . . 939) Valentinson 940) Wallstersson 941) Vincentsson 942) Wulfsson. . 943) Yngvesson . 944) Åkersson. . 945) öbergsson . 946) Ödmansson

BILAGA 3

Parallella nordiska texter till Namnlagen

316 Sverige

Danmark

Förslag

Udkast

till

til

Namnlag

Lov o m

personnavne

I. Om namnrätt och namnplikt 1 §•

Släktnamn och förnamn tillkommer svensk medborgare enligt vad i denna lag stadgas. Envar är, där annat ej följer av lag eller sedvänja, pliktig att bära honom tillkommande namn.

II. Om släktnamn

Om barns förvärv av släktnamn 2 §. Barn, som vid födelsen h a r äktenskaplig börd, förvärvar faderns släktnamn. Samma lag vare, om b a r n efter födelsen men innan det fyllt adertoni år erhåller äktenskaplig börd och därvid står under vårdnad av någon av föräldrarna. Har barn i äktenskap icke sålundai förvärvat faderns släktnamn, må barnet efter anmälan antaga detta. Barn i äktenskap må efter anmälani antaga moderns släktnamn såsom ogift.

3 §. Barn utom äktenskap förvärvar vid födelsen moderns släktnamn såsom ogift. Trolovningsbarn så ock barn, till vars

Kap. 1. Erhvervelse af slaegtsnavn

Barns erhvervelse

af

slsegtsnavn

§ 1. Stk. 1. .Egtebarn får ved f0dslen faderens slaegtsnavn. Stk. 2. Gifter foraeldrene sig f0rst med hinanden, efter at barnet er f0dt, får det ved aegteskabet faderens slaegtsnavn, såfremt det hidtil har båret moderens slaegtsnavn. Er barnet fyldt 18 år ved aegteskabets indgåelse, sker der dog ingen aendring af navnet, medmindre der foretages anmeldelse herom til ministerialbogen (personregistret). Stk. 3. iEgtebarn, der baerer faderens slaegtsnavn, kan ved anmeldelse til ministerialbogen (personregistret) antage moderens pigenavn.

§ 2. Stk. 1. Barn uden for asgteskab får ved f0dslen moderens slaegtsnavn. Stk.

2. Er moderens slaegtsnavn er-

317 Norge

Utkast til

Lov om personnavn

§ 27. Uten hjemmel i denne lov må ingen endre navn eller navnets skrivemåte eller anta noe navn.

Kapitel

I.

Erverv av slektsnamvn

Barns erverv av

slektsnavn

§ 1. (Majoriteten) Barn får ved födselen fårens slektsnavn, men morens slektsnavn dersom hun alene har foreldremakten. Dette navn kan ved melding til folkeregistret endres til det slektsnavn en av foreldrene hadde som ugift. (Ordföranden) 1) Barn i ekteskap får ved födselen fårens slektsnavn. Gifter foreldrene seg med hverandre först etterat barnet er födt, får det ved giftermålet fårens slektsnavn, dersom det hittil h a r båret morens navn. Er barnet fy It 18 år når foreldrene gifter seg, skjer dog ingen endring i navnet, hvis det ikke blir gitt melding herom til folkeregistret. Barn i ekteskab som baerer fårens slektsnavn, kan ved melding til folkeregistret endre navnet til morens slektsnavn som ugift. 2) Barn utenfor ekteskap får ved födselen morens slektsnavn. Er det slekts-

318 Sverige förmån fadern avgivit förklaring att det skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd, må efter anmälan antaga faderns släktnamn. Samma lag vare, där fadern medgivit att barn utom äktenskap må bära hans namn. Är modern gift, må b a r n utom äktenskap med samtycke av hennes make efter anmälan antaga dennes släktnamn.

Danmark hvervet ved aegteskab, kan navnet ved anmeldelse til ministerialbogen (personregistret) aendres til hendes pigenavn. Er faderskabet fastslået, kan navnet på tilsvarende made aendres til faderens slaegtsnavn. (Jfr. § 8 pkt 2; återgiven nedan vid det svenska förslaget 8 § första stycket.)

4 §.

Barn, vars föräldrar äro okända, erhåller släktnamn genom namnmyndighetens försorg. Utredes senare dess börd, må barnet efter anmälan antaga släktnamn som lagligen skulle hava tillkommit det. Om adoptivbarns

förvärv av släktnamn 5 §. Den som antages till adoptivbarn förvärvar därigenom adoptantens eller, om han adopteras av makar, adoptivfaderns släktnamn. På d ä r o m gjord framställning skall rätten dock förklara, att han genom adoptionen förvärvar adoptivmoderns släktnamn såsom ogift. Rätten må ock tillåta, att han behåller det släktnamn som tillkom honom före adoptionen. Har adoptivbarn icke vid adoptionen förvärvat adoptivmoderns släktnamn såsom ogift, må han efter anmälan antaga detta. Adoptivbarn må i förening bära adoptants släktnamn och släktnamn som tillkom honom före adoptionen. Om hustrus förvärv

av

släldnamn

6 §.

Hustru förvärvar genom vigseln mannens släktnamn, där hon icke dessförinnan avgivit förklaring, att hon ämnar behålla släktnamn som tillkom henne före äktenskapet. Har hon lämnat sådan förklaring, må hon senare, dock ej om makarna på grund av söndring leva åtskilda, efter anmälan antaga mannens namn.

Adoptivbarns

erhvervelse af stsegtsnavn § 3. Adoptivbarn får ved adoptionen adoptantens slaegtsnavn. Hvis barnet bliver adopteret af aegtefaeller, får det adoptivfaderens slaegtsnavn, medmindre det i bevillingen bestemmes, at det i stedet skal baere adoptivmoderens pigenavn. Det kan også bestemmes, at adoptivbarnet skal beholde sit eget navn eller baere dette i förbindelse med det navn, det får ved adoptionen.

Hustrus

navneerhvervelse § 4. Stk. 1. Hustruen får ved aegteskabets indgåelse mandens slaegtsnavn, hvis him ikke forinden over for vielsesmyndigheten h a r afgivet erklaering om, at hun 0nsker at baere sit pigenavn. (Jfr. § 8 pkt. 4; återgiven nedan vid det svenska förslagets 15 §; ävensom § 12 stk. 3; återgiven nedan vid det svenska förslagets 20 §.) Stk. 2. En hustru, der ikke baerer sin

Norge navn moren baerer, ervervet ved ekteskap, kan navnet på samme mate endres til hennes slektsnavn som ugift. Er farskapet fastslått, kan navnet ved melding til folkeregistret endres til fårens slektsnavn. (Jfr. § 8 nr 2; återgiven nedan vid det svenska förslagets 8 § första stycket.)

Adoptivbarns

erverv av slektsnavn § 2. Adoptivbarn får ved adopsjonen adoptantens slektsnavn. Hvis barnet blir adoptert av ektefeller, får det adoptivfarens slektsnavn, hvis det ikke i bevillingen blir bestemt at det isteden skal baere adoptivmorens navn som ugift. Det kan også bestemmes at adoptivbarnet skal beholde sitt eget navn, eller baere dette navn i förbindelse med det navn det får ved adopsjonen. (Jfr. § 8 nr 2; återgiven nedan vid det svenska förslagets 8 § första stycket.)

Hustrus

erverv av slektsnavn § 3. Hustruen får ved vigselen mannens slektsnavn, hvis hun ikke på förhand melder fra til vigselmannen at hun vil baere sitt slektsnavn som ugift. (Jfr § 8 nr 3 andra stycket; återgivet nedan vid det svenska förslagets 15 §; ävensom § 12 fjärde stycket; återgiven nedan vid det svenska förslagets 20 §.) En hustru som ikke baerer sin manns

320 Sverige

Hustru må i förening bära mannens släktnamn och släktnamn som tillkom henne före äktenskapet.

7 §. Upplöses äktenskapet genom skillnad eller genom mannens död, må hustrun efter anmälan återtaga släktnamn som tillkom henne före äktenskapet.

Om förvärv

av släktnamn

efter

ansökan

8 §. Barn i äktenskap må efter ansökan erhålla styvfaders släktnamn, om samhörigheten med denne är starkare än med fadern och det i övrigt finnes vara till barnets bästa samt styvfadern samtycker därtill.

Danmark mands slaegtsnavn, kan under samlivet antage dette ved anmeldelse til vielsesmyndigheden. Stk. 3. Har hustruen fået mandens slaegtsnavn,. kan hun bruge sit pigenavn föran dette. I modsat fald kan hun bruge mandens slaegtsnavn föran sit eget slaegtsnavn.

Stk. 4. Opl0ses aegteskabet, kan hustruen, der h a r båret mandens slaegtsnavn, genantage sit pigenavn ved anmeldelse til vielsesmyndigheden. (Jfr § 8 pkt. 4; återgiven nedan vid det svenska förslagets 15 §.)

Erhvervelse

af slsegtsnavn ved navnebevis § 8. Uanset reglerne i § 6 kan der udfaerdiges navnebevis i f0lgende tilfaelde:

2) Et stedbarn kan med stedfaders eller stedmoders samtykke få tilladelse til at f0re stedfaders eller stedmoders slaegtsnavn, hvis navnaendringen findes at vaere til bedste for barnet.

Barn utom äktenskap till änka eller frånskild hustru vilket avlats efter äktenskapets upplösning, må om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla släktnamn, som modern jämlikt 6 § eller 18 § 2 mom. förvärvat.

(Jfr. § 2 stk. 1.; återgivet ovan vid det svenska förslagets 3 § första stycket.)

9 §. Fosterbarn må efter ansökan erhålla fosterföräldrars släktnamn, om samhörigheten med dessa är starkare än med föräldrarna och det i övrigt finnes vara till barnets bästa samt fosterföräldrarna samtycka därtill.

§ 8. 3) Et plejebarn kan under betingelse som under 2) naevnt få tilladelse til at f0re plejefaders eller plejemoders slaegtsnavn.

10 §. Den vars släktnamn finnes vara icke

§ 5. Den, der 0nsker at aendre sit slaegts-

A orge slektsnavn, kan under samlivet anta dette ved melding til folkeregistret. Har hustruen fått mannens slektsnavn, kan hun bruke sitt navn som ugift foran dette. Baerer hun sitt slektsnavn som ugift, kan hun på samme mate bruke mannens slektsnavn foran sitt eget slektsnavn. Blir ekteskapet kjent ugyldig eller omstött, eller ophörer det ved skilsmisse eller mannens död, kan hustru som baerer mannens navn, ved melding til folkeregistret ta tilbake sitt slektsnavn som ugift. (Jfr. § 8 nr 3 a n d r a stycket; återgivet nedan vid det svenska förslagets 15 §.) Erverv av slektsnavn

ved

bevilling

§ 8. Uten hensyn til reglene i §§ 5, 6 og 7 kan det gis navnebevilling i fölgende tilfelle: 2) Når et stebarn eller fosterbarn med samtykke av stefar eller stemor, fosterfar eller fostermor söker om å få anta dennes slektsnavn og navneendringen finnes å vaere til beste for barnet. (Jfr. § 1; återgiven ovan vid svenska förslagets 2—3 §§.)

det

(Se ovan § 8 nr 2.)

§ 4. Den som önsker å få endret sitt slekts21—907382

322 Sverige särskiljande eller eljest otjänligt äger efter ansökan erhålla annat släktnamn. Rätt att efter ansökan erhålla släktnamn tillkommer ock den som saknar sådant namn.

Danmark navn, kan få navneforandring ved et af over0vrigheden udfaerdiget navnebevis.

11 §. Såsom släktnamn må godkännas endast namn som till bildning, uttal och stavning överensstämmer med svenskt språkbruk. Har sökanden utländskt släktnamn, må namn som innebär en anpassning av släktnamnet till svenskt språk godkännas.

§ 6. Der kan i almindelighed ikke udfaerdiges navnebevis p å :

Namn som är i bruk såsom förnamn må godkännas såsom släktnamn, om särskilda skäl därtill äro.

5) Navne, der ved udtale eller skrivemåde afgjort strider mod dansk sprogtone. ( § 8 pkt. 5: Den, der har et fremmedlydende slaegtsnavn, kan få tilladelse til at f0re et navn, der indebaerer en tilpasning til det danske sprog.) 6) Navne, der er egentlige fornavne.

Ej må såsom släktnamn godkännas namn som kan väcka anstöt eller som kan antagas leda till obehag för bäraren.

7) Navne, der kan virke st0dende eller vaere til ulempe for baereren.

12 §. Såsom släktnamn må ej godkännas:

§ 6. Der kan i almindelighed ikke udfaerdiges navnebevis p å : 1) Navne, der er forbeholdt som i § 7 naevnt, såfremt der her i landet findes nogen til navnet berettiget. 2) Navne, der har en sådan lighed med et således forbeholdt navn, at forveksling let kan ske.

1. namn som till uttal eller stavning företer sådan likhet med annan tillkommande släktnamn att förväxling lätt kan ske;

Norge navn eller dets skrivemåte, eller som mangier slektsnavn, kan få navnebevilling av departementet.

§ 5. Bevilling bör i alminnelighet ikke gis til å anta: 1) navn som ved uttale eller skrivemåte avgjort strider mot norsk språktone,

2) navn som er i bruk som fornavn og som ikke etter sin oprinnelse er slektsnavn, 4) navn som kan virke stötende eller vaere til ulempe for baereren.

§ 6. Når det sökes om å få anta et navn som hörer til de mer utbredte, bör bevilling bare gis når sökeren har en rimelig tilknytning til navnet. Sökes det om å få anta et navn som ikke hörer til de mer utbredte, kan bevilling bare gis med samtykke av dem som allerede baerer navnet som slektsnavn, eller som står i et slikt forhold til navnet som omhandlet i § 8 nr 4. For barn under 18 år gis samtykke av dem eller den som h a r foreldremakten. Baerer flere slekter det navn det sökes om, uten at navnet hörer til de mer utbredte, og sökeren h a r saerlig tilknytning til den ene av slektene, er det nok at han godtgjör å ha samtykke fra medlemmene av denne slekt. Som samme navn etter disse bestemmelser anses også et navn som ved uttale eller skrivemåte er så likt det annet at det lett kan skje forveksling. Består et navn av flere ord, regnes hvert enkelt av ordene som et saerskilt navn.

324 Sverige

Danmark

2. namn som är sålunda förväxlingsbart med allmänt känt utdött släktnamn eller med här i riket allmänt känt utländskt släktnamn;

3) Almindelig kendte historiske slaegtsnavne. 4) Udenlandske slaegtsnavne, der er almindelig kendt her i landet.

3. namn som är sålunda förväxlingsbart med konstnärsnamn eller likartat namn, som är känt här i riket; 4. namn som är sålunda förväxlingsbart med beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning; 5. namn som är sålunda förväxlingsbart med annans här i riket skyddade firma eller varumärke eller med annat kännetecken, som är här i riket inarbetat för annan vid utövning av näring eller yrke.

§ 7. Forbeholde navne er: 1) Slaegtsnavne, der er optaget på den i § 3 i lov nr. 89 af 22. april 1904 naevnte fortegnelse med tillaeg. 2) Slaegtsnavne, som det fremtidig tillades nogen at f0re i medf0r af § 5. 3) Andre slaegtsnavne, der tilkommer her i landet bosatte personer, når en af disse har indgivet skriftlig anmeldelse til justitsministeriet om, at han 0nsker sit slaegtsnavn forbeholdt. 4) Navne, der udg0r eller indgår i et her i landet indregistreret firma, varemaerke eller foreningsnavn, og som er forbeholdt ved skriftlig anmeldelse til justitsministeriet fra rette vedkommende. 5)Kunstnernavne og pseudonymer, der er almindelig kendt her i landet, og som på tilsvarcnde made er forbeholdt ved skriftlig anmeldelse til justitsministeriet. § 8. Uanset reglerne i § 6 kan der udfaerdiges navnebevis i f0lgende tilfaelde:

Vad ovan under 1. stadgas utgör ej hinder för avkomling, adoptivbarn, föräldrar, syskon eller syskons barn till den, som efter ansökan erhållit släktnamn, att med dennes samtycke erhålla samma namn.

13 §. Ändock att hinder mot godkännande ej möter enligt 11 eller 12 § må ansökan om släktnamn avslås,

6) Når det i medf0r af § 5 er tilladt en person at f0re et nyt slaegtsnavn, der ikke tidligere har vaeret forbeholdt, kan der med hans samtykke meddeles hans efterkommere, foraeldre, s0skende og s0skendes b0rn eller enker tilladelse til at f0re samme navn.

Norge § 5. Bevilling bör i alminnelighet ikke gis til å anta: 3) her i riket alminnelig kjente historiske, utdödde eller utenlandske navn,

§ 7. Når det navn det sökes om har slik likhet som i § 6 fjerde ledd omhandlet med alminnelig kjent firma, varemerke eller annet kjennetegn som er vernet her i riket, eller med alminnelig kjent navn på stiftelse eller förening, pseudonym, kunsternavn, mindre utbredt gårdsnavn eller andre lignende betegnelser, og det må antas at berettigede interesser ville skades hvis sökeren får baere navnet, skal bevillingen nektes.

326 Sverige om namnet lätt kan uppfattas såsom beteckning för utbildning eller befattning, om det giver sken av tillhörighet till visst stånd eller om det är ägnat att uppfattas såsom benämning på järnvägs- eller poststation eller annan sådan i den allmänna samfärdseln och förvaltningen brukad beteckning. 14 §. Den som gjort sig känd under konstnärsnamn eller likartat namn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla detta namn såsom släktnamn, ändock att rätt till namnförvärv enligt 10 § ej finnes. 15 §. Den som efter födelsen förvärvat släktnamn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla honom tidigare tillkommande namn, där han ej enligt denna lag gått detta förlustig.

16 §. Där synnerliga skäl äro, må ansökan om släktnamn bifallas, ändock att hinder föreligger enligt 10, 11 eller 12 §.

Danmark

(Jfr. § 8 pkt. 7; återgiven nedan vid det svenska förslagets 16 §.)

§ 8. Uanset reglerne i § 6 kan der udfaerdiges navnebevis i f0lgende tilfaelde:

4) Enhver kan få tilladelse til at f0re et ham tidligere tilkommende slaegtsnavn, medmindre han har mistet retten til at baere navnet efter reglerne i §§ 10, 11, 12, stk. 1 og 2, jfr. § 13. En kvinde kan dog kun få tilladelse til at f0re et slaegtsnavn, hun har mistet i medf0r af § 12, stk. 3, hvis hun har en saerlig interesse deri.

1) Der kan meddeles tilladelse til at f0re et navn, der uden at vaere erhvervet ved aegteskab baeres eller har vaeret båret som slaegtsnavn af en af ans0gerens foraeldre eller bedsteforaeldre. 7) Kan en person i0vrigt påvise en ganske saerlig tilknytning til et navn, kan han få tilladelse til at f0re dette navn som slaegtsnavn.

327 Norge

(Jfr. § 8 nr 5; återgiven nedan vid det svenska förslagets 16 §.)

§ 8. Uten hensyn til reglene i §§ 5, 6 og 7 kan det gis navnebevilling i fölgende tilfelle: 3) Når sökeren tidligere med rette har båret navnet, og han ikke har tapt det etter reglene i §§ 10—14. Gjelder det et navn som en gift kvinne har fått ved ekteskap og som hun har mistet etter § 12 fjerde ledd, kan hun få bevilling til å baere dette navn etter at nytt ekteskap er ingått, hvis hun godtgjör å ha en saerlig interesse i å baere navnet. 1) Når det sökes om å få anta et navn som noen av foreldrene eller besteforeldrene baerer eler har båret som slektsnavn, og som ikke er ervervet ved ekteskap eller bevilling etter punkt 5. 4) Når en person som mangier slektsnavn, söker om å få anta, som sådant, navnet på et gårdsbruk eller en plass som han selv eller noen av hans foreldre eier og har eid i minst 5 år, eller navnet på et gårdsbruk eller en plass som han selv eller noen av hans foreldre bruker, såfremt bruksretten er stiftet for levetid, eller bruken har vart i minst

328 Sverige

Danmark

17 §. Ansökan om släktnamn må, där hustru förvärvat mannens namn, bifallas endast om den göres av makarna gemensamt. Ansökan av en av makarna må dock bifallas, om synnerliga skäl äro.

Såfremt aegtefaeller f0rer samme slaegtsnavn, kan dette under samlivet kun aendres, hvis de begge andrager derom. Dette gaelder dog ikke hustruens navneforandring efter reglerne i § 8 pkt. 4.

Om annat förvärv

av

släktnamn

Anden erhvervelse

af slaegtsnavn

18 §. i mom. Förvärvar någon släktnamn, tillkommer namnet jämväl barn, adoptivbarn och fosterbarn, som har hans släktnamn, står under hans vårdnad och icke fyllt aderton år, ävensom barn till dessa, som hava samma släktnamn och icke stå under annans vårdnad. Vad nu sagts gäller icke vid förvärv av släktnamn genom vigsel eller efter anmälan enligt 6 eller 7 §.

§ 9. Stk. 1. Slaegtsnavn, der erhverves ved anmeldelse efter §§ 1 og 2, ved legitimation eller ved adoption, tilkommer også vedkommendes barn eller adoptivbarn under 18 år, der baerer hans navn og står under hans foraeldremyndighed. Stk. 3. Et slaegtsnavn, der erhverves ved navnebevis, tilkommer i0vrigt kun de personer, der udtrykkelig naevnes i beviset. Har ans0geren barn, adoptivbarn, stedbarn eller plejebarn under 18 år, der baerer hans navn, skal disse medtages i navnebeviset, medmindre der af saerlige grunde traeffes anden bestemmelse.

2 mom. Förvärvar gift man släktnamn annorledes än efter ansökan, tillkommer namnet jämväl hans hustru, om hon enligt 6 § första stycket har hans namn och makarna icke på grund av söndring leva åtskilda. 3 mom. Förvärvar styvfader släkt-

Stk. 2. Slaegtsnavn, som en gift mand erhverver under samlivet, tilkommer også hans hustru, når hun hidtil har båret hans navn.

(Jfr. ovan stk. 3.)

Norge 20 år. Dette gjelder selv om eiendomsretten eller bruksretten til gårdsbruket eller plassen er opphört, når sökerens brukte navnet som etternavn i den tid eiendomsretten eller bruksretten sto ved lag og fortsatt bruket navnet. 5) Kan en person for övrig påvise en ganske saerlig tilknytning til et navn, kan han få bevilling til å före dette navn som slektsnavn.

Annet

erverv

av

slektsnavn

§ 9. Navn som erverves ved melding etter § 1 (ordförandens förslag: ved foreldrenes etterfölgende ekteskap) eller ved adopsjon, tilkommer også erververens barn, stebarn, adoptivbarn og fosterbarn under 18 år når disse baerer hans navn og den som har foreldremakten h a r samtykket. Navnebevilling omfatter, når ikke noe annet er sagt i bevillingen, også de personer som er nevnt i förste ledd, når de baerer sökerens navn og den som har foreldremakten har samtykket. En bevilling som er gitt i medhold av § 8 nr 5, gjelder bare den person den lyder på, hvis det ikke er sagt i bevillingen at den også skal omfatte de personer som er nevnt i foregående ledd. Slik bestemmelse kan bare treffes når vilkårene etter § 8 nr 5 også foreligger for disses vedkommende. Navn som gift man erverver under samlivet, tilkommer også hans hustru når hun erklaerer at hun vil baere det nye navn. Ved navnebevilling gis erklaeringen til departementet og ellers til folkeregistret. (Jfr. ovan första och andra styckena.)

330 Sverige namn, tillkommer namnet jämväl styvbarn, som har hans namn, står under hans eller moderns vårdnad samt icke fyllt aderton år. Där styvbarnet står under moderns vårdnad, gäller vad nu sagts icke om makarna på grund av söndring leva åtskilda. 4 mom. Förvärvar någon annorledes än efter ansökan släktnamn, må barn eller adoptivbarn, som enligt 2, 3 eller 5 § äger rätt till dennes namn men icke enligt vad i 1 mom. säges förvärvar det nya namnet, efter anmälan antaga detta såsom släktnamn.

Om förlust av

släktnamn

19 §. 1 mom. Förklaras någon icke hava äktenskaplig börd, förlorar han släktnamn, som han enligt 2 § första eller andra stycket, enligt 3 § andra stycket eller därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvat, där ej med hänsyn till hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet.

Danmark

Kap. 2. Fortabelse af slaegtsnavn

§ 10. Stk. 1. Er moderens aegtemand ikke fader til et barn, der ved f0delsen har fået hans slaegtsnavn, kan retten till navnet efter hans påstand frakendes barnet, såfremt det vil vaere saerlig kraenkende for ham, at det baerer navnet. Stk. 2. Påstand om frakendelse af retten til navnet skal nedlaegges under faderskabssagen, eller — hvis aegtemanden ikke er part i en sådan —• under en saerlig sag, der anlaegges mod barnet inden dets fyldte femte år.

2 mom. Förklaras någon icke vara trolovningsbarn, förlorar han släktnamn, som han enligt 3 § andra stycket eller därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvat, där ej fadern avgivit förklaring att barnet skall hava samma rätt till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd eller ock medgivit att det må bära hans namn. Föreligga med hänsyn till barnets yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl därtill, må barnet jämväl behålla namnet. 3 mom. Häves adoptivförhållande, förlorar adoptivbarn det enligt 5 § eller därefter enligt 18 § 1 eller 4 mom. förvärvade släktnamnet, där ej med hänsyn till hans yrkesutövning, familje-

§ 11. Ved ophaevelse af et adoptivforhold mister adoptivbarnet det slaegtsnavn, det har fået ved adoptionen, medmindre det tillades barnet at beholde navnet.

331 Norge

Kapitel

II.

Tap av slektsnavn § 10. (Majoriteten) Blir det fastslått at morens ektemann ikke er far til det barn som etter § 1 baerer hans slektsnavn, kan barnet fradömmes navnet, dersom saerlige omstendigheter tilsier dette.

§ 11. Ved ophevelse av adopsjon taper adoptivbarnet retten til det navn det har fått ved adopsjonen, hvis ikke Kongen eller retten tillåter at det beholder navnet.

332 Sverige förhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet.

Danmark

20 §. Domes till återgång i äktenskap, förlorar hustrun, där ej särskilda skäl däremot äro, det namn hon förvärvat enligt 6 § första stycket ävensom rätt att enligt 6 § andra stycket bära mannens namn. Visar mannen i mål om äktenskapsskillnad, at han på grund av hustruns förhållanden under äktenskapet skulle lida synnerligt men av att hon efter upplösning bär hans namn, må hon förklaras förlustig namn, som hon förvärvat enligt 6 § första stycket. Går hustru förlustig mannens namn, upphör hennes rätt att enligt 6 § andra stycket bära namnet.

§ 12. Stk. / . Omst0des et aegteskab, mister hustruen det slaegtsnavn, hun har fået ved aegteskabet, hvis det ikke af saerlige grunde ved dommen tillades hende at beholde navnet.

Har hustrun ej förvärvat mannens släktnamn, må hon i fall som i andra stycket sägs förklaras förlustig rätt att enligt 6 § andra stycket bära namnet. (Jfr 6 och 7 §§.)

21 §. 1 mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder däremot förelegat enligt 12 § första stycket

Stk. 2. Opl0ses et aegteskab ved skilsmisse, og vil det på grund af hustruens forhold under aegteskabet vaere saerlig kraenkende for manden, at hun fortsat f0rer det slaegtsnavn, hun har fået ved aegteskabet, kan det på hans forlangende bestemmes i dommen eller bevillingen, at hun ikke laengere må baere navnet.

Stk. 3. Hustruens ret til at baere mandens slaegtsnavn efter aegteskabets oph0r bortfalder, når hun gifter sig påny. Såfremt hun har en saerlig interesse deri, kan over0vrigheden dog tillade, at hun fortsat baerer navnet.

Norge

§ 12. Blir et ekteskap kjent ugyldig eller omstött, mister hustruen retten til mannens slektsnavn, dersom det ikke av saerlige grunner bestemmes i dommen at hun fortsatt skal kunne baere det. Blir et ekteskap oplöst ved skilsmisse, kan det i dommen eller bevillingen bestemmes at hustruen for fremtiden ikke skal ha rett til å baere mannens slektsnavn. Ved avgjörelsen skal det foruten på hustruens interesse i fortsatt å baere navnet, også sees hen til om mannen kan antas å ville lide vesentlig skade eller ulempe ved at så skjer. Mister hustruen sin rett til mannens navn etter disse bestemmelser, skall hun gjenopta sitt slektsnavn som ugift.

Hustruens ret til å baere mannens slektsnamn bortfaller, når hun etter ekteskapets opphör gifter seg på ny. Departementet kan samtykke i at hun fortsatt får baere navnet dersom hun godtgjör at dette er av saerlig interesse for henne. § 13. Det som er bestemt i § 12 förste, annet og tredje ledd, får tilsvarende anvendelse dersom en mann har fått bevilling til å baere hustruens slektsnavn etter § 8 nr 5. Hans rett til dette navn bortfaller hvis han gifter seg på ny, dersom ikke departementet, når saerlige omstendigheter gjör det ubetenkelig, samtykker i at han fortsatt får baere navnet.

334 Sverige 1., 3., 4. eller 5., och lider annan därav men, vare han namnet förlustig, där ej med hänsyn till hans yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet. 2 mom. Har någon efter ansökan erhållit släktnamn, ändock att hinder däremot förelegat enligt 12 § första stycket 2., och innebär förvärvet en kränkning av allmänt intresse, må han förklaras namnet förlustig.

Danmark

22 §.

§ 13. Mister nogen retten til et slaegtsnavn, mister også den, der har fået slaegtsnavnet efter ham, retten til navnet.

Förklaras någon släktnamn förlustig, vare ock, om talan därom föres, den som förvärvat eller äger bära hans namn detta förlustig, där ej med hänsyn till dennes yrkesutövning, familjeförhållanden eller eljest synnerliga skäl föreligga, att han må behålla namnet. Om skydd för egenartat

släktnamn

23 §.

Har någon förvärvat egenartat släktnamn, må annan bära samma eller därmed lätt förväxlingsbart namn endast om han och hans släkt av ålder enligt ortens sed burit detta som tillnamn eller om han eljest äger rätt därtill enligt denna lag. Ej må någon till men för den som förvärvat egenartat släktnamn använda med detta lätt förväxlingsbar firma eller eljest vid utövning av näring eller yrke använda med namnet lätt förväxlingsbart varumärke eller annat kännetecken. Lika med firma anses beteckning för stiftelse, ideell förening eller därmed likställd sammanslutning. Släktnamn anses såsom egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörighet till viss släkt. 24 §.

Gör någon intrång i den rätt till släktnamn, som enligt 23 § tillkommer annan, och förklaras han i anledning därav oberättigad att bära namnet eller att använda beteckningen, vare han, om

§ 19. Stk. 1. Den, der benytter et ham ikke tilkommende slaegtsnavn som sit, straffes med b0de. Påtale finder kun sted, når nogen forurettet begaerer det, eller hvis almene hensyn kraever det. Stk. 2. Den, der kan godtg0re, at en anden uberettiget benytter hans slaegtsnavn eller et slaegtsnavn, der har sådan lighed hermed, at forveksling let kan ske, kan ved dom få den anden forpligtet til at oph0re med brugen af slaegtsnavnet.

Norge

§ 14. Taper nogen retten til et navn, blir navnet også å framdömme den som baerer samme navn og utleder sin rett fra ham, når ikke saerlige omstendigheter tilsier at han får beholde navnet.

§ 23. Den som uberettiget antar eller bruker et navn, kan fradömmes navnet etter söksmål fra en hvis rett er krenket. Tilsvarende gjelder ved endring av navnets skrivemåte. (Jfr § 337 straffeloven.) Mener nogen at hans rett er krenket ved en bevilling etter denne lov, må söksmålet reises innen 5 år fra kungjöringsdagen. Fristen gjelder også i a n d r e tilfelle når departementet har truffet bestemmelse i samsvar med § 21 annet ledd.

336 Sverige han insett eller bort inse att hans förfarande länder namnhavaren till men, pliktig att till denne utgiva ersättning för lidande och annan skada.

Danmark

III. Om förnamn

Kap. 3. Fornavne

25 §.

F ö r n a m n förvärvas genom att namnet antecknas i kyrkobok. Anteckning må ej ske med mindre namnet givits, antagits eller erhållits i den ordning nedan stadgas. 26 §.

Barn skall inom tid för anmälan om dess födelse givas förnamn. Inom ett år efter födelsen må barnet givas ytterligare förnamn. Barn som ej fyllt aderton år må, oavsett vad i första stycket säges, givas förnamn vid dop eller motsvarande religiös förrättning. Den som vid dop eller sådan förrättning fyllt aderton år må därvid antaga förnamn.

27 §.

§ 14. Stk. 1. Ethvert barn skal have et eller flere fornavne. Stk. 2. Valg af fornavn tilkommer foraeldrene i förening, hvis de begge har del i foraeldremyndigheden, og ellers den, der har foraeldremyndigheden.

Den som förvärvat förnamn må, om särskilda skäl äro, efter ansökan erhålla ytterligare ett förnamn. Där synnerliga skäl äro, må den som förvärvat förnamn i stället för detta efter ansökan erhålla annat förnamn.

§ 16. Stk. 1. F ö r ä n d r i n g af fornavne kan ske ved et af over0vrigheden udfaerdiget navnebevis, dog at der som regel må bevares mindst eet egentligt fornavn. Stk. 2. Bestemmelserne i § 15, stk. 1 og 2 finder tilsvarende anvendelse.

28 §. Såsom förnamn må ej godkännas namn, som kan väcka anstöt, som kan antagas leda till obehag för bäraren eller som eljest icke är ägnat såsom förnamn.

§ 15. Stk. 1. Som fornavne må ikke vaelges: 1) Navne, der kan befrygtes at blive til ulempe for barnet. 2) Slaegtsnavne, der ikke efter deres oprindeler fornavne.

Har förnamn givits eller antagits vid dop, förrättat eller bekräftat inom svenska kyrkan, må därefter ej prövas om det bort godkännas. Stk. 2. Det skal dog vaere tilladt ved

337 Norge

Kapitel

III.

Fornavn og mellomnavn

§ 15. Ved melding om et barns födsel eller senest 6 måneder etter födselen må fornavn velges for det, hvis barnet ikke har fått navn ved dåp. Når barnet meldes til dåp, kan et tidligere anmeldt navn endres. Er den som döper barnet en annen enn den som förer födselsregistret, skal han uten opphold meddele denne hvilket navn barnet har fått ved dåpen.

§ 18. Departementet kan i saerlige tilfelle gi bevilling til å endre fornavn og mellomnavn. Bestemmelsene i §§ 16 og 17 får tilsvarende anvendelse.

§ 16. Som fornavn må ikke velges: 1) navn som det er fare for kan bli til ulempe for den som baerer det, 2) navn som er eller har vaert i bruk som slektsnavn og ikke etter sin opprinnelse er et fornavn.

§ 17. Fårens eller morens slektsnavn som 22—907382

338 Sverige

IV. Om förfarandet i mål och ärenden enligt denna lag

29 §. Anmälan om antagande av släktnamn eller därom, att förnamn givits eller antagits, göres hos pastor i den församling, där den som anmälan avser är eller skall vara kyrkoskriven. Anmälan att förnamn givits enligt 26 § första stycket andra punkten göres inom där angiven tid. Beslut rörande anmälan skall av pastor meddelas så snart ske kan.

Danmark siden af et egentligt fornavn som mellemnavn at tillaegge et barn moders eller faders slaegtsnavn. Stk. 3. Ved aendring af slaegtsnavne! efter §§ 1 og 2 kan det hidtidige slaegtsnavn beholdes som fornavn (meliemn a v n ) . Baeres det ny slaegtsnavn allerede som fornavn, bortfalder dette ved navneaendringen.

Kap. 4.

Om fremgangsmåden ved navneforandringer

(Jfr S 1, stk. 2 och 3; § 2, stk. 2 samt 4, stk. 2 och 4.)

30 §. Förklaring som avses i 6 § första stycket första punkten avgives tidigast då lysning sökes. 31 §. Ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn göres hos en för riket gemensam namnmyndighet. 32 §.

För den som står under annans vård-

(Jfr § 5.)

§ 14. For den, der ikke er fyldt 18 år, og

Norge ugift kan baeres som mellomnavn, hvis barnet ikke skal ha dette navn som slektsnavn. Ved endring av barnets slektsnavn etter § 1, kan det tidligere slektsnavn beholdes som mellomnavn. Baerer barnet allerede det nye slektsnavn som mellomnavn, bortfaller dette ved navneendringen. Departementet kan samtykke i at et annet slektsnavn blir valgt som mellomnavn, når den som skal baere det ved avstämning eller på annen mate har saerskilt tilknytning til navnet. Som mellomnavn kan for övrigt alltid brukes fårens fornavn med en endelse som tilkjennegir avstämning. Det som i § 15 er bestemt om fornavn, får tilsvarende anvendelse på mellomnavn. Som mellomnavn kan likevel alltid brukes fårens fornavn med en endelse som tilkjennegir avstamningen. Kapitel

IV.

Fremgangsmåten ved endring av slektsnavn og om söksmål

(Jfr. § 1, § 3 andra och fjärde styckena samt § 9 tredje stycket.)

(Jfr. § 4.)

§ 19. For den som ikke er fy It 18 år, gis

340 Sverige nad och ej fyllt aderton år göres anmälan eller ansökan av vårdnadshavaren.

Danmark som ikke har indgået aegteskab, indgives anmeldelse til ministerialbogen (personregistret) og andragende om navneforandring ved navnebevis af dem eller den, der har foraeldremyndigheden.

33 §. 1 mom. Envar vars rätt därav beröres må söka ändring i pastors beslut genom besvär hos namnmyndigheten. Besvären skola vara dit inkomna inom tre veckor från det klaganden fått kännedom om beslutet.

2 mom. Talan mot namnmyndighetens beslut i ansökningsärenden eller i ärenden, som enligt 1 mom. dragits under dess prövning, må av envar vars rätt därav beröres fullföljas hos Konungen genom besvär, vilka skola vara till nammyndigheten inkomna inom tre veckor från det klaganden fått del av beslutet eller detta kungjorts. 3 mom. Har namnmyndigheten bifallit ansökan om erhållande av släktnamn eller förnamn, må före besvärstidens utgång beslutet på hemställan av sökanden återkallas.

34 §. Tvist angående släktnamn instämmes, utom då talan därom föres i mål om äktenskaplig börd, om barns egenskap av trolovningsbarn eller om äktenskaps-

(Jfr. § 10 stk. 2.)

Norge melding til folkeregistret etter denne lov av dem eller den som har foreldremakten, eller disse må gi sitt samtykke til meldingen.

§ 20. Det som er bestemt i § 19, gjelder tilsvarende ved söknad om navnebevilling. I saerlige tilfelle kan bevilling gis selv om det ikke foreligger samtykke fra dem eller den som har foreldremakten. § 19. Nekter folkeregisterföreren å anta en melding, eller mener noen som beröres av en godtatt melding at den burde vaert avvist, kan spörsmålet bringes inn för vedkommcnde departement. § 15. Nekter den som mottar melding å godta det navn som er valgt, kan saken bringes inn for departementet.

§ 22. Innen 3 måneder etter at bevilling er kungjort, kan departementet tilbakekalle den, når det opplyses omstendigheter som viser at bevillingen ikke burde vaert gitt. Er endringen foranlediget av klage, er det nok at klagen er innsendt innen 3 måneder. Det tilsvarende gjelder for samtykke etter § 12 fjerde ledd, § 13 og § 17 tredje ledd.

342 Sverige skillnad eller i ärende om hävande av adoptivförhållande, till den domstol där den, mot vilken talan väckes, skall svar a i tvistemål enligt vad i rättegångsbalken stadgas. Finnes enligt rättegångsbalken icke behörig domstol, väckes talan vid Stockholms rådhusrätt. Talan som avses i 21 § så ock talan enligt 22 § som föres mot den, vilken enligt 18 § 1 eller 3 mom. förvärvat av annan efter ansökan erhållet släktnamn, må ej väckas senare än fem år efter det beslut i anledning av ansökan vunnit laga kraft. Talan som avses i 21 § 2 mom. skall föras av myndighet som Konungen bestämmer.

Danmark

Kap. 5. Forskellige bestemmelser

35 §. Närmare bestämmelser om namnmyndigheten samt om handläggning av namnärenden meddelas av Konungen. (Jfr 1 § namnkungörelsen.)

§ 20.

Stk. 1. Justitsministeriet bemyndiges til at give naermere regler om lovens gennemf0relse. Stk. 2. Justitsministeriet kan antage sagkyndig bistand i navnesager. Udgifterne afholdes på finansloven.

V. Om utlännings rätt till namn

36 §. Lika med svensk medborgare anses utlänning som erhållit bosättningstillstånd i riket samt utländsk kvinna vilken efter äktenskap med svensk man tager stadigvarande hemvist här i riket. Konungen äger efter avtal med främmande stat förordna, att denna lag skall tillämpas å den andra statens här i riket bosatta medborgare ävensom att i lagen upptagna bestämmelser till skydd för släktnamn skola gälla i den främmande staten inhemskt namn.

§ 21. Stk. 1. Navnebevis kan meddeles personer, der er bosat ber i landet, eller som er danske statsborgere.

Stk. 2. Der kan indgås overenskomst med fremmed stat om anvendelse af denne lov på her bosatte fremmede statsborgere og på danske statsborgere bosat i udlandet samt om beskyttelse her i landet af slaegtsnavnene, der er i brug i udlandet.

VI. övergångsbestämmelser

37 §. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1962.

§ 22. Denne lov, der ikke gaelder for Gr0nland, traeder i kraft den Fra

343 Norge

(Jfr. § 19 andra stycket.)

Kapitel

V.

Forskjellige bestemmelser

§ 29. Kongen kan gi naermere regler som er nödvendige til gjennemföring av denne lov.

§ 25. Navnebevilling kan meddeles personer som er bosatt her i riket, eller som er norske statsborgere.

Kongen kan inngå overenskomst med fremmed stat om anvendelse av denne lov på her bosatte fremmede statsborgere og på norske borgere bosatt i utlandet, samt om rettsvern her i landet for slektsnavn som er i bruk i utlandet og som har rettsvern der.

§ 30. Denne lov trer i kraft fra den tid Kongen bestemmer.

344 Sverige 38 §. Genom denna lag upphävas, med den begränsning som nedan stadgas: 5 kap. 15 §, 10 kap. 8 § och 11 kap. 31 § giftermålsbalken; 5 kap. 2 och 3 §§ föräldrabalken; förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn; 17 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot bestämmelserna i denna lag. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till författningsrum som ersatts genom bestämmelse i denna lag skall denna i stället tillämpas.

39 §. i mom. Släktnamn vilket vid denna lags ikraftträdande finnes för någon antecknat i kyrkobok tillkommer denne, som om han förvärvat namnet enligt denna lag. 2 mom. Den som vid denna lags ikraftträdande saknar släktnamn äger att inom två år antaga sådant enligt bestämmelserna i § 1 punkt 3. Kungl. förordningen den 5 december 1901 angående antagande av släktnamn. Har han ej inom sagda tid förvärvat släktnamn, skall det tillnamn, under vilket han är i kyrkobok antecknad, tillkomma honom såsom släktnamn enligt denna lag. Kvinna som ingått äktenskap innan denna lag trätt i kraft äger att inom två år efter anmälan återtaga släktnamn, som tillkom henne före äktenskapet. 3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas om rätt till släktnamn gäller ej, där enligt äldre rätt förbud att bära i kyrkobok antecknat släktnamn kunnat meddelas samt talan h ä r o m anhängiggöres inom fem år från det lagen trätt i kraft eller från den senare dag, då namnet antecknats såsom släktnamn.

Danmark samme tidspunkt ophaeves lov nr. 89 af 22. april 1904 om navneforandring og lov nr. 66 af 19. februar 1941 om tillaeg til f0rstnaevnte lov samt § § 4 9 och 74 i lov nr. 276 af 30. juni 1922 om aegteskabs indgåelse og opl0sning og § 2 i lov nr. 131 af 7. maj 1937 om b0rn uden for aegteskab.

Norge § 31. F r a denne lovs ikrafttreden endres fölgende lover på denne mate: 1. Lov om adopsjon av 2. april 1917. § 11 nytt tredje ledd skal lyde: Om adoptivbarns navnerett gjelder del som er fastsatt i navnelovgivningen. § 27 förste ledds tredje punktum oppheves. § 27 annet ledds förste punktum skal lyde: I forhold til barnets egne slektinger medförer opphevelse av adoptivforhold etter § 21 förste ledd ingen endringer bortsett fra det som fölger av navnelovgivningen. 2. Lov om personnavn av 9. februari 1923. Oppheves.

346 Sverige 40 §. Skall någon enligt denna lag förvärva annans släktnamn och saknar denne sådant, men finnes för honom i kyrkobok antecknat tillnamn, gäller förvärvet under den i 39 § 2 mom. angivna övergångstiden detta namn. För den som sålunda förvärvat tillnamn gäller vad i anförda lagrum säges.

(Jfr. 4 § andra stycket namnkungörelsen.)

(Jfr. 5 § namnkungörelsen.)

Danmark

A orge

§ 21. Om meddelt navnebevilling skal det på offentlig bekostning rykkes inn melding i Norsk lysningsblad. Kungjöring kan unnlates når saerlige grunner tåler for det. Navneendringen skal også föres inn i födselsregistret og de andre registre som departementet besteminer. Departementet kan bestemme at kunngjöring skal finne sted i a n d r e tilfelle og gi regler om kunngjöringsmåten. § 26. Den som mangier slektsnavn kan som etternavn bruke: 1) farsnavn, som inneholder fårens eneste eller stadig brukte fornavn med en endelse som angir avstämning, 2) det farsnavn som noen av hans foreldre har brukt som etternavn, 3) navnet på et gårdsbruk eller en plass som han selv eller noen av hans foreldre eier og har eid i minst 5 år, eller navnet på et gårdsbruk eller en plass som han selv eller noen av hans foreldre bruker, såfremt bruksretten er stiftet for levetid eller bruken har vart i minst 20 år. § 27. For barn som ikke har ervervet slektsnavn ved födselen, må det antas et slektsnavn når födselen blir meldt. Som slektsnamn kan da veljes et navn som barnet eller noen av dets foreldre kunne bruke som etternavn etter § 26. Det anmeldte slektsnavn kan, inntil barnet fyller 18 år, ved melding til folkeregistret byttes om med et annet av de navn som er nevnt i § 26. Det som er

348 Sverige

Danmark

Norge bestemt i § 19 kommer tils varande til anvendelse. § 28. 1) Hvis noen fra för 9. februar 1923 og etter sitt fylte 18 år i god tro har brukt et navn som slektsnavn i 20 år, uten at sak har vaert reist for å få ham fradömt navnet, er dette å anse som hans rette slektsnavn. I de 20 år medregnes den tid da navnet har vaert i b r u k av hans far og etter ham av nioren eller söskene over 18 år. For enkes vedkommende medregnes også den tid da navnet har vaert brukt av hennes mann för ekteskapet ble inngått. 2) Når noen på lovlig mate har tätt i bruk et etternavn som nevnt i § 26 nr 3 og har brukt det i 20 år, er dette å anse som hans slektsnavn, selv om hans egen eller foreldrenes eiendomsrett eller bruksrett er opphört, såfremt hans eller foreldrenes eiendomsrett har vart i minst 5 år eller bruksretten i minst 20 år.

BILAGA 4

P.M. angående behandlingen av namnärenden inom statistiska centralbyrån

Organisation. Statistiska centralbyrån är enligt Kungl. Maj:ts instruktion den 20 september 1957 (nr 549) central statsmyndighet på den officiella statistikens område, är riksbyrå för folkbokföringen samt har som särskilt åliggande bland annat att pröva ansökningar om godkännande av släktnamn, överdirektören äger ensam beslutanderätt i ärende, i vars prövning han deltager. Ärendena skola som regel avgöras efter föredragning, ärenden av större vikt eller allmän räckvidd såvitt möjligt i närvaro av centralbyråns samtliga ledamöter, d. v. s. cheferna för verkets nio avdelningar. Föredragningen ankommer på avdelningschef eller särskilt förordnad föredragande, dock att ärende som väsentligen är av beskaffenhet att däri erfordras särskild sakkunskap rörande folkbokföringens länsbyråorganisation föredrages av byrådirektören på folkbokföringsavdelningen. Strider fattat beslut mot föredragandens eller annan vid ärendets slutliga handläggning närvarandes åsikt åligger det denne att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. Inom folkbokföringsavdelningen beredas de ärenden, samtliga av juridisk-administrativ eller organisatorisk-administrativ natur, vilka centralbyrån handlägger såsom riksbyrå för folkbokföringen, ävensom ansökningar om godkännande av släktnamn, om ändring eller tillägg av förnamn samt om rättelse eller ändring av tidsuppgifter eller dylika i kyrkobok enligt anmälan eller avisering gjorda anteckningar 1 . Den nuvarande byråchefen på avdelningen är jurist, likaså av de honom underställda tjänstemännen två förste byråsekreterare i lönegraderna Ao 23 och 21 samt två byråsekreterare i befordringsgången. I övrigt består avdelningen av en byrådirektör i lönegraden Ao 24 och under honom en förste byråsekreterare i lönegraden Ag 21, båda med särskild utbildning för sitt ämnesområde, de organisatoriska-administrativa göromålen, samt av biträdespersonal i olika lönegrader, den högsta Ao 12. Inom avdelningen är namnbyrån en särskild arbetsenhet med ansökningsärendena rörande släktnamn, förnamn samt rättelse eller ändring av tidsuppgifter m. m. i kyrkobok som sitt avgränsade arbetsfält. Namnbyrån lyder närmast under förste byråsekreteraren i Ao 21 och består i övrigt av en kontorist, ett kanslibiträde och ett kontorsbiträde ävensom en maskinskriverska — för närvarande ett kanslibiträde — samt anlitar därjämte regelbundet den övriga avdelningens maskinskriverskor för skrivgöromål i viss omfattning. Med detta undantag och med undantag för vikariatsförordnanden och visst arbetsbiträde, för vilket förste byråsekreteraren på namnbyrån periodvis tillåtits anlita annan byråsekreterare, förekommer ingen delning av arbetsuppgifter mellan namnbyrån och avdelningen i övrigt. I detta sammanhang bör dock anmärkas att de fåtaliga ärendena angående rättelse eller ändring av tidsuppgifter i kyrkobok äro kyrkobokföringsärenden i trängre 1

Se 17 § 3 mom. folkbokföringsförordningen och 74 § kyrkobokföringskungörelsen.

351 bemärkelse men förts till namnbyrån av den anledningen, att för närvarande samma handläggningsordning gäller för dem som för förnamnsärenden. Kontoristen förestår namnbyråns expedition, bistår — som regel självständigt — allmänheten med råd och upplysningar i namnfrågor, leder de övriga biträdenas arbete med ansvar bl. a. för diarie- och registerföringen och arkiveringen av handlingar samt är förordnad såsom stämpelförsäljare, såvitt angår namnbyråns avgiftsbelagda expeditioner, med en årsomsättning av 60 000 kr. Den ordinarie kontoristen är verkets kommissionär för namnärenden och har tillåtits behålla denna syssla äAren sedan hon förordnats att uppehålla högre befattning inom annan avdelning. Verket har upprepade gånger i sina statskrivelser föreslagit förändring av kontoristtjänsten till kansliskrivaretjänst. Kanslibiträdet deltar i kontoristens göromål, vikarierar för henne vid behov samt medverkar i det övriga biträdesarbetet; bland annat med kontrollslagning i register och komplettering av ansökningshandlingar. Verkets expeditionsvakter betjäna även namnbyrån, bl. a. med hämtning och avlämning av post. För språklig granskning av namnförslag anlitas expertis utanför verket, en språkvetenskapsman i professors tjänsteställning. Årsarvodet är 3 000 kr enligt anslag. Inom ämbetsverkets lokaler har åt namnbyrån upplåtits ett arbetsrum för föredraganden, ett expeditionsrum för allmänhetens betjänande, tillika kontoristens arbetsrum, ett register- och arbetsrum för två biträden samt ett allmänhetens rum, till vilket sökande hänvisas för studium av framlagda namnböcker m. m. Ett femte rum, inrett och alltjämt utnyttjat som folkbokföringsavdelningens bibliotek, har anvisats namnbyråns maskinskriverska som arbetsrum. Utrymmet är otillräckligt; bland annat har behov av en särskild expeditionslokal gjort sig kännbart. Diarier och register. Ingående diarier föras kronologiskt, ett enligt lösbladssystem över ansökningar i släktnamnsärenden samt två i bundna böcker, det ena över ansökningar i förnamnsärenden m. m. och det andra över brevärenden.. I dessa diarier avföras slutbehandlade ärenden med en anteckning om beslutet eller skrivelsen; särskilda utgående diarier föras ej. Inskrivningarna i släktnamnsdiariet göras med skrivmaskin; och av två genomslagskopior bilägges den ena ansökningsakten för vissa anteckningar under den fortsatta handläggningen och ingår den andra under handläggningen i ett bevakningsregister samt därefter i ett kalenderårsvis fört register över avslutade ärenden. I ett särskilt diarium äro upptagna ett fåtal ansökningar rörande namnändring efter könsväxling m. m. Antalet inkomna ärenden under 1957, 1958 och tre kvartal av 1959 är enligt släktnamnsdiariet 4 012, 3 996 och 2 805, enligt förnamnsdiariet 231, 241 och 162 samt enligt brevdiariet 589, 539 och 412. Där det ej är fråga om förvärv av annans släktnamn, anlitas för prövningen av ansökningarna i släktnamnsärenden de i Statens offentliga utredningar utgivna böckerna med officiella namnförslag, nedan benämnda namnböckerna, samt ursprungligen publikationen Sveriges familjenamn 1920 jämte fem under årens lopp utgivna supplement till denna men numera en inom centralbyrån med hjälp av hålkort tryckt förteckning över de däri upptagna namnen och de sedermera intill utgången av år 1957 godkända nya namnen, ordnade alfabetiskt efter begynnelsebokstäverna. Denna förteckning benämnes nedan hålkortslistan. De från och med år 1958 godkända nya namnen upptagas fortlöpande på ett kardexregister. Ett annat kardexregister föres över icke bifallna namnförslag. Därjämte föras vissa mindre register av väsentligen intern betydelse för föredragningarna. I mån av behov rådfrågas Svensk ortförteckning samt kalendrar och uppslagsböcker. Till arkivering bevaras, förutom akterna, genomslagskopior av namnbevis, med-

352 delanden om avslagsbeslut med motivering och utgående skrivelser i korrespondensärenden, ett exemplar av föredragningslistan i släktnamnsärenden samt, i andra föredragningsärenden, det justerade konceptet till utfärdad expedition. Ärendenas handläggning. Namnärenden företagas till avgörande som regel varje vecka å bestämd dag, vanligen onsdagen. Härav bestämmes rytmen i det övriga arbetet. Vid den förberedande genomgången av ansökningshandlingarna i släktnamnsärenden för diarieföring ombesörjer biträdespersonalen i mån av behov även enklare komplettering. För fortsatt beredning övertar förste byråsekreteraren de ansökningar, som avse att sökanden skall få tillstånd att anta annans släktnamn, och utlämnas ansökningarna om godkännande av nybildade namn till biträden för registerarbete. Upptar en sådan ansökan flera namnförslag, vilket är vanligt, antages sökanden ha avsett att ge dem prioritet efter deras ordningsföljd. Befinnas namnförslagen eller något av dem h ä r r ö r a från någon av de officiella namnböckerna göres en hänvisning till boken i handlingarna och till ansökningen i boken vid namnförslagets plats. Vid sidan av bevakningsregistret tjänar den senare hänvisningen till att fästa uppmärksamhet vid den prioritetsfråga som uppkommer om någon annan söker samma namn. I namnbyråns arbetsexemplar av namnböckerna överstrykas fortlöpande de namnförslag, vilka bli godkända som släktnamn. Jämförelsen med namnboken medför därför också en viss första kontroll av att det namn som sökes ej redan bäres av annan. Den följande undersökningen börjar med sökandens första namnförslag och utsträckes, om detta finnes tveksamt, till ett eller flera av de följande, ända till dess ett förslag påträffats, som anses kunna förordas till bifall. Sökandens samtliga namnförslag bli emellertid upptagna på föredragningslista och vid fördragning till beslut prövade i tur och ordning till och med det som befinnes kunna godkännas. Efter jämförelsen med namnböckerna sökas namnförslagen i hålkortslistan och kardexregistret och efterspanas, med uppbåd av vad personalens noggrannhet, språkkänsla och fantasi förmår, uttals- och stavningsvarianter samt andra ej alltför avlägsna motsvarigheter till ledning för den senare likhetsprövningen, därvid gjorda rön antecknas i handlingarna. En kontrollslagning i samma syfte genomföres av förste byråsekreteraren på ett senare stadium. Med dessa anteckningar uppföras namnförslagen på en lista till språkvetenskapsmannens prövning, fördelade på två grupper, allteftersom bifall eller avslag anses böra förordas. På listan antecknar språkvetenskapsmannen sina erinringar med avseende å språkkaraktären och eventuell namnlikhet. Med beaktande av dessa erinringar upprättas föredragningslista, upptagande även de till föredragning beredda ansökningarna om tillstånd att antaga annans släktnamn. Beredningen av sistnämnda ansökningar har bland annat gått ut på granskning av ingivna handlingar till styrkande av behörighet och släktingars eller andra namnbärares samtycke i den mån sådant erfordras, införskaffande av felande sådana handlingar, prästbevis eller annan släktutredning, yttrande av fader och barnavårdsman, då för barn i äktenskap sökes moders eller styvfaders namn m. m. I förekommande fall ha svårlösta frågor, särskilt sådana av juridisk natur, dryftats med byråchefen eller efter anmälan utretts av denne. Den slutliga beredningen av ansökningarna om godkännande av nybildade namn inbegriper delvis samma arbetsmoment. Föredragningslistan, vilken upprättas i tre exemplar, upptar ansökningarna fördelade på två huvudgrupper efter förste byråsekreterarens förslag till bifall eller avslag samt inom varje sådan grupp, så vitt möjligt i kronologisk följd efter ingivningsdagen, först ansökningarna om tillstånd att antaga annans namn och därefter ansökningarna om godkännande av nybildade namn. Under fastställda rubriker anges vissa huvudomständigheter i varje ärende till ledning för dess klassi-

353 ficering och prövning, dock ej med den fullständighet att ett ställningstagande är möjligt utan föredragning. Listans tre exemplar utdelas till de i den slutliga handläggningen deltagande dagen före föredragningen. I anslutning till denna föredragning upptagas även, efter föreskriven remiss till domkapitel, som i regel infordrar vederbörande pastorsämbetes yttrande, inkomna ansökningar om ändring av förnamn eller tidsuppgift i kyrkobok, i mån av behov kompletterade med infordrade handlingar genom namnbyråns eller domkapitlets försorg. Vid föredragningen företes och granskas koncept till beslut, som uppsatts av förste byråsekreteraren. Understundom anmälas korrespondensärenden till verksbeslut; i övrigt sköter förste byråsekreteraren på eget ansvar namnbyråns brevväxling, vilken merendels gäller råd och upplysningar om praxis. Vid dessa föredragningar kunna slutligen upptagas förslag till remissutlåtanden i namnärenden. I enlighet med den ordning som förutsattes då släktnamnsärendena överlämnades till centralbyrån föredragas ärendena för överdirektören av förste byråsekreteraren i närvaro av byråchefen såsom ledamot, där ej denne i något särskilt fall, såsom i fråga om mera kvalificerade remissutlåtanden eller brevärenden eller beträffande något principspörsmål, övertagit den förberedande handläggningen och därför inträder såsom föredragande. Hittills liar ej förekommit, att något av dessa ärenden hänskjutits till plenarsammanträde. Släktnamnsärendena upptagas i ordning efter föredragningslistan. De flesta ärendena bli slutligt avgjorda genom bifall eller avslag. Vid varje föredragning förekommer det dock ett antal fall, i vilka avgörandet uppskjutes för ytterligare utredning, t. ex. undersökning av alternativt namnförslag, förnyat yttrande av språkvetenskapsmannen, komplettering av ansökningshandlingarna, kommunikation med sökande, förklarande, barnavårdsman, barnavårdsnämnd eller myndighet, jämförelse med tidigare avgjorda ärenden eller, vanligen på byråchefens begäran, för att bereda denne tillfälle till grundligare prövning av något juridiskt eller principiellt spörsmål. Mera ingående överläggning erfordras särskilt i ärenden om tillstånd för barn i äktenskap att antaga styvfaders namn på grund av utredningssvårigheter samt i frågor om namnlikhet. Ärendena angående ändring av förnamn eller tidsuppgift i kyrkobok äro vanligen få och även eljest mindre tidskrävande. Sammanträdet brukar pågå två-tre timmar, mindre ofta kortare eller längre tid. En kortfattad underrättelse om att ansökan om godkännande av släktnamn bifallits tillställes sökanden ex officio utom i ärenden som bevakas av kommissionären, i vissa fall även fadern till barn i äktenskap, för vilket modern såsom ensam vårdnadshavare varit sökande; såsom expedition löses med 20 kr. i stämpelavgift ett av överdirektören med kontrasignation av föredraganden underskrivet namnbevis. Angående avslagsbeslut och skälen för beslutet underrättas sökanden genom en av föredraganden undertecknad skrivelse. Beslut i ärende om ändring av förnamn eller tidsuppgift i kyrkobok meddelas i form av en skrivelse till vederbörande domkapitel, undertecknad av överdirektören med kontrasignation av föredraganden, varav avskrifter delges sökanden och vederbörande pastorsämbeten. På begäran erhålla vissa myndigheter inom polis- och försvarsväsendet del av beslut om godkännande av släktnamn, likaså, såvitt angår nybildade namn, pressen genom tidningarnas telegrambyrå. Besluten föranleda vissa ytterligare expeditionella åtgärder, såsom anteckningar i diarier och, såvitt angår nytillkomna släktnamn, i kardexregister och namnförslagsböcker ävensom arkivläggning av handlingar. Stockholm den 29 oktober 1959. .4// Olsson Byråchef 23—907382

BILAGA 5

Släktnamnsärenden 1949-1959

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959

Inkomna ansökningar

Godkända ansökningar

Gamla släktnamn

Nya släktnamn

4 873 4 214 4 517 3 996 3 834 4 659 4 201 3 934 4 012 3 996 3 668

3 664 2 975 3 171 2 886 2 780 3 235 2 942 2 828 2 672 2 763 2 550

1213 1268 1334 1309 1 292 1376 1335

1 567 1967 1 608 1 519 1380 1387 1215

BILAGA 6

Släktnamnsrätten vid skiljevägen

Bör barn äga välja mellan sin faders och sin moders

släktnamn

Rätten till släktnamn har visat sig vara ett i hög grad affektbetonat ämne med privat- och offentligrättsliga intressen inflätade i varandra, varför ett allsidigt objektivt bedömande, som ger varje intresse vad det tillkommer och beaktar både traditionens och nuets krav, här är särskilt av nöden. Historiskt sett är av intresse, hur ömtålig de styrande funno släktnamnsrätten vara, redan när vid sekelskiftet frågan om en omfattande reglering av rätten till släktnamn första gången på allvar togs u p p . Vår nuvarande släktnamnsförordning, KF 1901 ang. antagande av släktnamn, föregicks av en riksdagsskrivelse av 1898 (nr 85); här heter det bland annat, att riksdagen för sin del anser, »att lagbestämmelser, som dels kraftigt främjade anläggandet av verkliga släktnamn och dels gåve vid handen, vilka enskilde ett en gång antaget släktnamn borde tillhöra och under vilka betingelser andra borde anses uteslutna från rätt att antaga eller bära detta namn, likasom ock de former, vilka för rätt att byta om släkt- eller efternamn borde iakttagas, skulle tjäna till att bringa reda och ordning i flera samfundslivets förhållanden, jämte det sålunda släktens ideella rätt till sitt namn bleve sedd till godo». Riksdagen anhöll fördenskull, att K. M:t »måtte vidtaga erforderliga åtgärder för åstadkommande av en tillfredsställande rättsordning i fråga om släkt- eller efternamn och för riksdagen framlägga förslag till de bestämmelser, som för ändamålets vinnande äro nödiga». Här var sålunda hela problemställningen i dess olika stadier på ett allsidigt sätt angiven redan i slutet av förra seklet. Men K. M:t fann icke opportunt att gå till utredning och offentlig diskussion i den känsliga frågan. För att undgå detta fann man på utvägen att gå riksdagen förbi genom att inskränka sig till att blott tillmötesgå ett av de framställda kraven, nämligen att reglera ordningen för släktnamns antagande och förändrande som kunde lösas på administrativ väg, vilket skedde genom KF 1901. I vad mån en liknande inställning spelade in, då två decennier senare Förslag till lag om släktnamn m. m. 1921 framlades men icke föranledde någon lagstiftningsåtgärd, må lämnas därhän. Mera torde dock ha bidragit härtill, att de styrande vid denna tidpunkt voro inriktade på andra enligt deras mening mer betydelsefulla uppgifter och att de hade svårt att mobilisera tillräckligt intresse för släktnamnsfrågornas lösande. Sedan dess ha ytterligare nära fyra decennier förlupit och vår namnrätts brister ha själva gjort sig så påminta, att de framtvungit. en ny utredning till deras avhjälpande, vars resultat överlämnas i föreliggande betänkande. Det nya lagförslagets mest ömtåliga och ingripande fråga — den som motiverar denna undersöknings titel: Släktnamnsrätten vid skiljevägen — sammanhänger med förslagets ställning till agnatisk och kognatisk namnordning. Detta spörsmål framstår för mig såsom det mest fundamentala inom släktnamnsrätten, och här kominer förslaget med en enligt min uppfattning både teoretiskt och praktiskt olycklig lösning. 23*—907382

356 Vår gällande namnrätt uppbäres från första början av den agnatiska principen, vilken innebär att släktnamnet regelmässigt går i arv på den manliga linjen, 1 eller m. a. o. barn erhåller vid födelsen faderns släktnamn (FB 5 : 1 ) . Den kognatiska regeln har dock även enligt vår rätt ett visst utrymme på så sätt, att den äger tillämpning i fråga om utomäktenskapligt barn, som vid födelsen förvärvar moderns släktnamn (FB 5 : 2 ) . Det nya förslagets ställning till agnatisk och kognatisk namnordning är i huvudsak följande: Såsom allmän regel bibehålles bestämmelsen, att barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn (2 §), och såsom parallellstadgande även att barn utom äktenskap erhåller moderns släktnamn såsom ogift (3 §). Men dessa regler ha en helt annan karaktär enligt förslaget än i gällande rätt. De äro noga taget bara av formell natur: de representera endast ett första stadium, en utgångspunkt, från vilket barnet beredes möjlighet att förvärva annat namn än det ursprungliga. Föräldrarna kunna således gemensamt bestämma, att barnet skall erhålla hustruns namn. När barnet blir 18 år, kan det självt välja mellan det namn det bär — faderns eller moderns — och det andra namnet. Vid detta val — föräldrarnas eller barnets eget — är det icke erforderligt att åberopa objektiva grunder, såsom det valda namnets större särskiljningsförmåga. Inga skäl behöva anföras, utan avgörandet kan fotas på subjektiva överväganden: den större eller mindre lockelse som endera namnet av ena eller andra anledningen kan äga för den väljande. Och intet hindrar, att det ena barnet väljer faderns och det andra moderns namn och att syskonen sålunda förvärva olika släktnamn. Detta innebär, att man övergått till en principiellt helt ny ordning för förvärvav släktnamn. Realiter har man övergivit den agnatiska regeln beträffande barn i äktenskap och i dess ställe infört en allmän valrätt mellan faderns och moderns släktnamn. 2 Em i sak så radikal reform kan ju, även om den behåller gällande rätt som utgångspunkt, få så vidsträckta verkningar, att den måste utförligt motiveras. Det är fördenskull av stort intresse att närmare pröva det betraktelsesätt som föranlett den nya regeln om barnets valrätt mellan fäderne- och mödernenamnet. Som en yttre anledning till denna kan man peka på det nordiska samarbete, för vilket släktnamnsrätten är föremål. I Danmark anses rätten att välja mellan faderns och moderns släktnamn redan vara erkänd och förmenas på denna grund böra respekteras även av den, som i och för sig känt sig betänksam inför en så löslig namnregel. Också från norsk sida vill man ansluta sig till densamma. Skandinavisk enhet skulle därför icke kunna nås utan att man övergick till denna ståndpunkt. Emellertid kan detta icke vara mer än ett bidragande skäl till det svenska förslagets ställning. Den egentliga grunden måste, då det gäller en så betydelsefull fråga, vara en annan och av än mera vägande natur. Betänkandet anger sig i allmänhet vid sitt ställningstagande till olika mötande problem vilja stödja sina resultat på vad som är praktiskt och lämpligt och stå främmande för doktrinära grunder. Men här är själva utgångspunkten rent teoretisk: principen likställighet mellan kvinna och man, i förening med den i betänkandet lanserade teorien om namnrättens självständiga och obegränsade natur. Sammanfattningen av kommittéförslaget anger grunderna för valrätten vara, att barnet äger samma anknytning till moderns som till faderns släkt och att det därför bör äga välja mellan faderssläktens och moderssläktens namn (s. 261). Uppställandet av dessa principer såsom de ledande vid förvärv av rätt till släktnamn ger anledning att skärskåda problemet från två olika sidor och att i detta 1 1921 års förslag s. 35 f. betecknar denna regel såsom själva grunden för vårt nuvarande namnskick. 2 I fråga om barn utom äktenskap se nedan s. 361.

357 syfte ställa två frågor. Den ena frågan gäller vilka namnrättsliga principer som trädas för nära genom att den på likställigheten mellan kvinna och man byggda valrätten mellan föräldranamnen sättes i högsätet och verkningarna härutav för släktnamnsrättens del. Den andra tar sikte på likställighetsgrundsatsen själv och hänför sig till om denna till sin natur är sådan, att den kan anses kränkt genom en agnatisk namnordning. För att börja med de namnrättsliga principerna är en fast namnordning eller, för att tala med betänkandet: det offentliga intresset för namnstabilitet, förutsättningen för att släktnamnet över huvud skall kunna fylla sin funktion: att — eventuellt i förening med förnamn — vara ett individualiseringsmedel för den enskilde, som identifierar honom i livets olika skiften. 1 Även om man icke i likhet med Lundh- menar detta vara den enda namnfunktionen, måste man erkänna att samhälleligt sett identifieringen av medborgarna är släktnamnets primära uppgift. Från denna synpunkt medför nästan varje släktnamnsbyte ett visst, låt vara övergående, ovisshetsmoment med hänsyn till namnbärarens identifiering, varför återhållsamhet i fråga om ändring av släktnamn bör eftersträvas. Även en namnändring kan dock främja samhällsintresset, t. ex. då ett alltför vanligt släktnamn bytes mot ett mera särskiljande. 2 Jämsides med de offentligrättsliga hänsynen kräva förvisso också de privaträttsliga ett väsentligt utrymme. Även om det i första hand är en ordningsfråga, att den enskilde skall bära visst namn, har härur efterhand vuxit fram en betydelsefull privaträtt till släktnamnet, som bottnar djupt i det allmänna rättsmedvetandet. Allteftersom namnet brukas och blir ett utryck för bärarens person, hans familj och hans släkt, fylles det med ett innehåll, som för honom kan vara av betydande värde. Detta är i mycket av ideell natur och väl närmast ett affektionsvärde, men även dylika värden tillhöra de imponderabilia, som rättsordningen har att räkna med. Och släktnamnet kan även äga ett värde av mera påtagligt slag, t. ex. om det används i näring eller yrke. Dylika privaträttsliga intressen av personlig, familjerättslig eller ekonomisk natur behöva tillgodoses 4 , och vid konflikt med ett offentligt intresse kan detta nödgas träda tillbaka, men härför måste principiellt krävas att ett privaträttsligt intresse visas vara för handen, vilket är av den vikt, att det offentliga anses böra vika. Merendels sammanfalla emellertid, såsom ock betänkandet framhåller, det offentliga och det privata intresset. När förslaget, fastän det i andra sammanhang ingalunda underlåter att tillgodose det offentliga intresset, på denna punkt skjuter det så gott som helt åt sidan, synes detta bero utav att den teoretiska princip, från vilken man utgår, anses vara av den natur, att (\en måste betraktas som oangriplig. Detta bekräftas av vad i motiven sägs om en tidigare periods inställning till frågan om hustruns n a m n : »Icke någonstans ställdes problemet såsom ett rättsproblem, utan frågorna rörde sig endast om å ena sidan det praktiska i att familjen hade gemensamt släktnamn och ä andra sidan den yrkesarbetande kvinnans behov av sitt yrkesnamn» (s. 129). Inför detta uttalande står man till en början frågande, eftersom det rättsliga problemet just ligger i att avväga dessa intressen mot varandra. Efterhand förstår man, att det »rättsproblem» som avses är hustrus på likstäl1 Namnrättens dubbla syfte uttrycker betänkandet kortfattat och träffande sålunda: »Namnets funktion av allmänt individualiseringsmedel gör namnrätten till en viktig offentligrättslig angelägenhet. Men namnet är även i hög grad förknippat med den enskildes intresse; släktnamnet är ett uttryck för hans personlighet och utmärker hans samhörighet med familjen och släkten» (s. 71). 2 Henrik Lundh, Navneplikt og navnerett, 1928. Jfr betänkandet s. 61. 3 Jfr förslaget 10 §, enligt vilken rätt till namnbyte ges den, vars släktnamn »finnes vara icke särskiljande eller eljest otjänligt» liksom »den som saknar sådant namn». 4 Förslaget reglerar de villkor, under vilka namnbyte får ske och konstituerar i anslutning härtill en subjektiv »rätt till namnbyte» (s. 157).

358 ligheten mellan man och kvinna grundade aprioriska rätt till sitt släktnamn. Släktnamnsrätten betraktas såsom ett område, där likställighetsgrundsatsen ännu icke blivit förverkligad. Mannens företrädesrätt 1 såsom förmyndare, förvaltare av familjens ekonomiska angelägenheter och målsman för hustrun »har i övrigt försvunnit», men denna utveckling har »knappast ännu kommit att återspeglas i namnlagstiftningen» (s. 103 f.). Principiellt måste emellertid hustrus rätt till sitt släktnamn anses vara av samma valör som mannens rätt till sitt. »Rent allmänt taget synes gälla, att ogift kvinnas rätt till sitt släktnamn framstår såsom lika omistlig som mannens riitt till sitt (s. 134). Gift kvinna bör äga rätt att under äktenskapet behålla sitt tidigare namn;-' endast kvinnan själv kan i det enskilda fallet avgöra, »vilket släktnamn som för henne personligen är lämpligast». Enligt förslaget medför hustruns med mannens likvärdiga namnrätt den viktiga konsekvensen, att hon likaväl som mannen äger överföra sitt släktnamn på barnen. Detta följer av »den huvudprincip angående innebörden av namnförvärv som kommittén antagit, nämligen att varje förvärv är självständigt och obegränsat». Den »utesluter tanken på en begränsad namnrätt. Modern har vid födelsen förvärvat sitt släktnamn och ingen bör ha anledning att känna sig kränkt av att hon därefter låter namnet gå vidare till ett barn» (s. 104). Den grundsyn, som bär upp betänkandets inställning till den allmänna valrätten mellan föräldrarnas namn eller m. a. o. barnets rätt att välja endera namnet för med sig att lösningen av den konflikt, som här föreligger mellan allmänt och enskilt intresse, redan från början är given och en avvägning de olika intressena emellan därigenom strängt taget överflödig. Trots detta har betänkandet funnit att en dylik avvägning är på sin plats och fördenskull ägnat några sidor åt denna fråga (s. 105 ff.). Men det blir — som med betänkandets utgångspunkt är naturligt — ingen verklig avvägning. 3 Man utgår från ett antingen — eller 4 istället för att den första uppgiften bort vara att söka medla mellan ett både — och: i vad mån det inom den agnatiska namnordningens ram är möjligt att tillgodose barns intresse att antaga mödernenamnet. Betänkandet avvisar en sådan avvägning på grund av »styrkan hos det personliga intresset i föreliggande fall och det allmänna intressets abstrakta karaktär». Därmed har man eliminerat kärnfrågan: huru långt barnets intresse att antaga mödernenamnet kan tillgodoses utan att namnstabiliteten äventyras. Den avvägning, som rådande praxis på denna punkt stannat vid, tillmötesgår 1 Jfr betänkandet s. 105. »I den mån den agnatiska namnföljden icke vuxit fram på grund av helt irrationella faktorer, måste den, som ovan sagts, hänga samman med mannens allmänt privilegierade ställning i det västerländska kultursamhället.» 2 »Riktigast» vore, att hustrun i första hand behölle sitt tidigare namn och först efter anmälan antoge mannens, men av praktiska skäl, då man får utgå från att flertalet kvinnor såsom gifta fortfarande önska namngemenskap med mannen, har man gjort det avsteg från den »ur förslagets synpunkt teoretiskt riktiga linjen», att hustru såsom nu med vigseln förvärvar mannens släktnamn, och först efter anmälan får behålla sitt eget (s. 136). 3 Teoretiskt erkänner man oförbehållsamt avvägningens berättigande: »Mot barnets intresse skall emellertid enligt vad som sagts vägas det offentligrättsliga intresset av namnstabilitet. Detta gör sig gällande i samband med varje namnbyte. Avvägningen mellan den enskildes intresse av namnbyte och det offentligrättsliga intresset av namnstabilitet blir under alla omständigheter ett kärnproblem inom namnlagstiftningen» (s. 106 f.). Men när det kommer till den praktiska tillämpningen, uteblir helt enkelt just denna avvägning mellan barnets och det allmännas intresse. 4 »Skulle man från början ha tillmätt namnstabiliteten så högt värde, att den ansåges viktigare än den enskildes intresse av att förvärva sin moders släktnamn, borde detta ha medfört, att alla namnbyten enligt förslaget gjorts till föremål för namnmyndighetens prövning» (s. 107). — Det bör tilläggas att en sådan särställning har valrätten icke. En ändring av förslaget, som upphäver den i 2 § tredje stycket medgivna valrätten genom att slopa detta stycke, skulle icke verka rubbande på övriga namnförvärv i förslaget som få ske utan ansökan. Formellt sett synes valrättens avlägsnande vara en ganska lätt operation, som lämnar förslaget i övrigt i stort sett oberört.

359 detta intresse på så vis, att barnet anses få efter ansökan antaga sin moders släktnamn efter medgivande från moderns närmaste anförvanter. Men man kan gå vidare på denna väg. I vissa fall är allmänintresset t. o. m. betjänt av och i andra fall influeras det icke nämnvärt genom namnbytet. Det förra inträffar, såsom förut vidrörts, t. ex. om moderns släktnamn är egenartat men faderns saknar denna egenskap, i vilken situation man kunde tänka sig en allmän rätt att få antaga mödernenamnet. 1 Exempel på det senare fallet är barnets samboende med modern. I dylika och därmed jämförliga lägen synes barnets intresse kunna tillräckligt tillgodoses genom en regel om rätt att antaga moderns namn, när synnerliga skäl därtill äro. Namnordningens stabilitet skulle däremot äventyras, om förvärv av mödernenamnet fick ske fritt och det därigenom icke behövde stödas på sakliga grunder utan vore tillfyllest med subjektiva skäl, t. ex. större sympati för endera av föräldrarna eller endera släkten. »Det allmänna intressets abstrakta karaktär» konkretiseras ju helt då det ställes i motsats till valrätten mellan de båda släktnamnen, och det framstår därför såsom naturligt, att den agnatiska namnordningen upprätthålles såsom generell regel men valrätten reduceras till en undantagsregel, som bör anlitas endast när ett påvisbart betydelsefullt intresse i det enskilda fallet är för handen. En verklig avvägning mellan allmänt och enskilt intresse företager betänkandet först, när man kommer in på frågan, om icke en gräns bör sättas för namnbytenas antal: »Den omständigheten, att man ger barnet valrätt mellan faderns och moderns namn, behöver icke innebära att barnet när som helst och hur ofta som helst äger utbyta det ena namnet mot det andra» (s. 107; jfr s. 113). Gränsen har, med utgångspunkt från att barnet vid födelsen förvärvar faderns namn, för barnets egen del salts till i regel ett, undantagsvis två namnbyten. »Genom en sådan 'spärregel' har enligt kommitténs mening tillbörlig hänsyn tagits till namnstabiliteten.» Jag övergår till den andra av de båda uppställda frågorna: är principen om kvinnas likställighet med man till sitt innehåll av den natur, att den kränkes genom en agnatisk namnordning? Giftermålsbalkens nu gällande allmänna regel är, att hustru vid vigseln erhåller mannens släktnamn ( 5 : 1 5 ) , men hon äger efter anmälan rätt att »bära sitt eget och mannens släktnamn i förening». 1921 års förslag utvidgade denna rätt så att, »då kvinna som ämnar ingå äktenskap, vill behålla släktnamn som hon bär och varunder hon i utövning av yrke eller därmed jämförlig verksamhet gjort sig känd», kunde hon efter ansökan vinna rätt därtill (5 § 1). Det nya förslaget har i anslutning till likvärdighetsprincipen tillerkänt hustru en allmän rätt att »behålla släktnamn som tillkom henne före äktenskapet», därest hon före vigseln avger förklaring därom (6 §). Man torde numera vara ganska ense om att nutida svensk rättsuppfattning kräver full likställighet mellan man och kvinna i den meningen, att en kvinna bör äga samma möjligheter att utveckla sig och göra sig gällande i samhällslivet som en man. Hon bör exempelvis äga tillträde till alla ämbeten. Principen bör upprätt1 Även en sådan regel kräver emellertid en avvägning från lagstiftarens sida med beaktande av å ena sidan barnets intresse att, för bättre identifiering, istället för att nödgas antaga ett nytt namn, få förvärva ett namn, till vilket det redan har anknytning, och å andra sidan mödernesläktens med det allmännas sammanfallande intresse att namnets identifieringsförmåga icke försvagas. Betänkandet understryker självt i ett annat sammanhang (s. 74) att »varje försvagning av ett släktnamns individualiseringsförmåga innebär en olägenhet ur det allmännas synpunkt». Det framhålles även att, när det gäller ett mindre vanligt namn, kan »redan en utökning av antalet bärare med en eller ett par personer innebära en försvagning av dess individualiseringsförmåga». Icke heller denna synpunkt synes böra lämnas helt obeaktad vid lagstiftarens avvägning av om en sådan allmän r ä t t , varom här är fråga, bör medges.

360 hållas, så snart det rör sig om realia. Men gäller det endast formalia blir läget ett annat. På det konventionella planet är det naturligt att seden får bestämma. Och även beträffande ordningsfrågor kan det vara lämpligt att ibland ge mannen företräde och ibland kvinnan. Frågan blir fördenskull: är det förhållandet att i en agnatisk namnordning barn i äktenskap erhåller faderns släktnamn av den natur, att det realiter kränker likställighetsprincipen mellan könen, eller står det formalia närmare? Till en början är att märka, att när motiven grunda hustrus rätt att ge barnen sitt släktnamn, på namnrättens »självständiga och obegränsade natur», detta är en teoretisk konstruktion. Den ligger på ett annat plan än realia och står, såsom ock i motiven framhålles (s. 103), i motsats till svensk praxis' nuvarande — på agnatisk namnordning grundade — ståndpunkt att barn anses ha endast en begränsad rätt till mödernenamnet. Vidare är av betydelse, att det icke är fråga om hustruns egen rätt att förfoga (iver släktnamnet utan om barnets möjlighet att förvärva det. Delvis har måhända terminologin bidragit till att fördunkla det verkliga läget, då motiven t. ex. tala om att hustru »låter namnet gå vidare till ett barn» (s. 104). 1 Hustrun själv är här icke engagerad på annat sätt, än att det värde, hennes eget släktnamn för henne äger, kan tänkas medföra att hon hellre ser, att barnet antager hennes släktnamn än mannens. Det är sålunda icke fråga om någon konkurrens, där hustrun själv är part, utan konkurrensen gäller släktnamnen såsom objekt — om någon abstrakt jämställighet mellan släktnamnen själva kan ju icke vara tal — för en annans, barnets, eventuella valrätt. Släktnamnets övergång på manssidan är icke något uttryck för mannens förfogande över sitt namn utan en praktisk ordningsregel och åsidosätter därför icke hustrun i hennes egenskap av ett med mannen jämställt rättssubjekt. Den agnatiska namnordningen lägger överhuvud inga band på hennes rätt att själv förfoga över sitt namn. Men den stänger, därtill föranledd av ordningshänsynen, barnets möjlighet att fritt antaga moderns namn även i det fall att både hon och barnet, på grund av det värde namnet för dem har, skulle önska, att så finge ske. Hustrus egen rätt att behålla sitt släktnamn även såsom gift är från synpunkten av en agnatisk namnordning för lagstiftaren allenast en avvägningsfråga. Härvid komma de olika värden av ideell och mera påtaglig natur som ett namn kan äga i betraktande. Numera lär man allmänt anse — jfr redan den ovan anförda regeln i 1921 års förslag — att hustru, som före äktenskapet gjort sig känd under sitt släktnamn, bör få behålla detta även som gift. Detta innebär, att en avvägning redan ägt rum i det allmänna föreställningssättet. En analys av denna ger vid handen, att hustrus rätt hembär segern redan med stöd av allmänna värderingsregler, som icke göra skillnad mellan kvinna och m a n : försvagningen av familjeenheten har minskat känslan för familjenamnets enhet, under det hustruns namn befinnes representera ett immateriellt värde av den styrka, att makarnas namngemenskap offras för detta intresses bevarande. Därvid träder frågan huruvida värdet tillkommer hustrun eller mannen helt åt sidan. När man åter har att taga hänsyn till å ena sidan det intresse, som det gemensamma namnet representerar, och å andra sidan ett hustrunamn, som för henne icke har annat än enbart ett affektionsvärde, är avvägningen icke lika självfallen. Övervägande skäl synas dock tala för ett motsvarande avvägningsresultat som i förra fallet, främst vanskligheten att draga en gräns emellan, då hustrunamnets värde är av ena eller andra slaget. Men härtill kommer även dels ett känsloskäl, 1 Betänkandet påpekar självt det mindre riktiga uttryckssättet i FB 5: 2 andra st., att fader eller styvfader »giver» ett barn sitt namn, då det ju är barnets åtgörande som konstituerar namnrätten.

361 nämligen att hustrus rätt att få behålla namnet understundom kan för henne vara en hjärtesak, vars åsidosättande hon skulle kunna känna såsom ett bristande hänsynstagande till hennes rätt i jämförelse med mannens och dels att hustru också under en tidigare period i vår historia — med agnatiskt namnskick — burit sitt eget släktnamn även som gift. Med denna argumentering leder avvägningen till samma regel som betänkandet utgår från som apriorisk: en allmän rätt för hustrun att kunna behålla sitt släktnamn, men resultatet har vunnits på grundvalen av en agnatisk namnordning. Det förtjänar även påpekas, att den agnatiska namnordningen ingalunda lägger hinder i vägen för att tillgodose önskemålet att även i namnavseende utplåna skillnaden mellan barn i och utom äktenskap. Redan 1921 års förslag var inne pä en sådan tankegång. Där framhölls i motiven (s. 35 f.) att det vore en vid första påseendet egendomlig och från teoretisk synpunkt föga tillfredsställande motsättning emellan att å ena sidan barn i äktenskap är förvägrat att antaga sin moders släktnamn, medan å andra sidan sådan rätt tillkommer barn utom äktenskap. Förklaringen vore emellertid av historisk art. Hänsynen till fädernesläktens agnater hade uteslutit det utomäktenskapliga barnet från rätten att bära fädernesläktens namn. Barnets rätt till mödernenamnet vore att betrakta såsom en reflexverkan härav. Den inskränkning som härigenom skapades i den rätt som tillkom mödernesläktens agnater till deras släktnamn berodde av den nära rättsliga samhörighet som sedan gammalt ansetts bestå mellan modern och det utomäktenskapliga barnet »och som kommit det att te sig såsom naturligare att lägga bördan att nödgas giva det oäkta barnet sitt namn på mödernesläktens agnater än att tvinga barnet att antaga ett alldeles nytt namn». Men, heter det vidare i motiven till 1921 års förslag, det medel varigenom man skall kunna råda bot på denna anomali är »icke att giva även det äkta barnet rätt till mödernenamnet, utan att, när lagstiftaren finner tiden inne för ett upphävande av de oäkta barnens särställning i förhållande till de äkta, förläna även de förra rätt att förvärva fädernenamnet». Endast genom en undantagsregel bör då det utomäktenskapliga barnet ges rätt till mödernenamnet. Icke heller för en allmän valrätt mellan föräldranamnen har emellertid betänkandet funnit tidpunkten ännu vara inne i fråga om barn utom äktenskap, fastän det principiellt ansett, att samma valregel borde gälla även för dem. 1 Enligt 1898 års riksdagsskrivelse borde lagbestämmelser om släktnamn jämte »reda och ordning» i namnväsendet även tillgodose »släktens» ideella rätt till sitt namn. Man kan väl säga, att den agnatiska namnordningen bestått hos oss så länge och så ingått i gemene mans medvetande, att den hunnit i någon mån forma begreppen släkt och tillhörighet till viss släkt, sådana dessa begrepp framträda t. ex. i stadgar för släktföreningar och släktstipendier. 2 Därjämte har den varit ett viktigt stöd för den genealogiska forskningen. Det är uppenbarligen en vinning, att en ny namnlag icke behöver verka rubbande i dessa avseenden, även om dylika hänsyn icke kunna i vikt tävla med de namnrättsliga synpunkterna. Den agnatiska namnordningen framstår för nutida svenskt betraktelsesätt som 1 Praktiska skäl sammanhängande med reglerna för faderskapets bestämmande, ha föranlett att valrätten för utomäktenskapliga barn i regel gjorts villkorlig, beroende på faderns medgivande. Ovillkorlig valrätt ges endast trolovningsbarn och barn, till vars förmån fadern avgivit förklaring, att det skall hava samma r ä t t till arv efter honom som barn av äktenskaplig börd. En villkorlig valrätt har tillagts barn utom äktenskap, även när modern är gift, till hennes makes släktnamn, då hans samtycke erfordras. 2 Jfr den i 1921 års förslag s. 35 berörda definition, som karakteriserar släktnamn »såsom sådant tillnamn, som betecknar gemensam härstamning på fädernet», alltså en familjens gemenskapssymbol, som utgör ej blott en föreningslänk inom släkten utan också ett tecken som för utomstående utmärker, vilka personer som höra samman i en familj eller släkt (jfr betänkandet s. 105 f.).

362 något självfallet, även om teoretiskt sett skäl finnas som i och för sig kunna tala till förmån för ett kognatiskt namnskick. Detta speglas ganska väl i ett uttalande av kulturhistorikern biskop Tor Andrae. När han lyckönskades till sina söner, som förde släktnamnet vidare, genmälde h a n : Men egentligen är det egendomligt, att namnet ärves på manssidan; det är inte i mina bröders utan i mina systrars hem, som jag finner familjens traditioner, seder och bruk bevarade; och borde då inte också släktnamnet strängt taget ärvas på kvinnolinjen. I och för sig måste ju ock erkännas, att de agnatiska och kognatiska systemen äro jämställda med hänsyn till deras förmåga att bringa reda och ordning inom namnrätten. Vilket system, som vunnit insteg i ett land, beror av dettas historia och därur framsprungna struktur, varför en kognatisk namnordning är naturlig t. ex. i en stat, där man kan tala om ett matriarkat i mening av att barnen anses tillhöra moderns släkt. ] Men när man ställes inför en allmän valrätt mellan fäderne- och mödernenamnen, som skulle sätta både det agnatiska och det kognatiska systemet ur spel, frestas man att som protest citera det tyska ordspråket: »Entweder — öder, aber nieht der Hiddelbiddel bin und her». En dylik valrätt skulle äventyra stabiliteten i vårt namnskick och enligt min mening innebära, att man på chimära grunder offrade en rationell namnordning, som ingått i medvetandet och därigenom ur allmän identifieringssynpunkt blivit en tillgång. Gösta Eberstein

1 I motiven framhålles (s. 41), hurusom i äldre tid den agnatiska principen någon gång kunde brytas och tillnamnet bildas i anslutning till moderns namn, om hon »levde efter faderns för tidiga död, om hon var av förnämare börd än fadern eller i övrigt gjorde sig mera bemärkt än han eller om barnet var utomäktenskapligt».

KUNGL. BIBL.

2 6 FEB 1960 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1960 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Förslag till namnlag. [5]

Ecklesiastikdepartementet

Utrikesdepartementet

Jordbruksdepartementet Högre utbildning, forskning och försök på lantbrukets område. [2] Grusexploateringen i Sverige. [3]

Försvarsdepartementet

Handelsdepartementet

Socialdepartementet

Inrikesdepartementet Folktandvården. [1]

Kommunikationsdepartementet

Civildepartementet

Finansdepartementet Fastighetsbeskattningen. [4]

I D U N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM I 9 6 0